Om makt, språk och icke-beslutsfattande

Uppsala Universitet 

Sociologiska Institutionen 

Sociologi B, vt 1999 

B-uppsats 

Om makt, språk och icke-beslutsfattande 

Författare: Staffan Westerlund 

Handledare: Rolf Bucht 

1

1. Inledning 

I begynnelsen var Ordet…Och Ordet blev människa… 

(Joh 1:1,14) 

Samhällsvetare och medicinare har en sak gemensamt, nämligen att människan är deras 

studieobjekt. Bortsett från detta är skillnaderna större än likheterna. Medicinarna intresserar 

sig för människan som natur. Samhällsvetare intresserar sig för människan som samhällelig 

och kulturell varelse. Så fort människor möts måste de koordinera sitt beteende gentemot 

varandra. Sättet att koordinera beteendet överlever individerna och ärvs i mer eller mindre 

förvanskad form av nästkommande generation. De ärver sina föregångares samhälle och 

kultur. Språket är det medium genom vilket samhälle och kultur upprätthålls och förs vidare. 

Man kan därför säga att det är språket som gör människan till människa. Språket utgör ett 

hinder för människans projekt men blir just därför en förutsättning. Människan överskrider 

språkets hittillsvarande former men hade inte språket funnits, funnes inte heller någonting att 

överskrida. Utifrån ett mycket begränsat antal ljud och gester kan människan skapa ett 

oöverblickbart antal kombinationer. Inför människan öppnar sig ett universum av möjligheter 

att skapa och omskapa sitt samhälle och sin kultur. 

Makt handlar om att få kontroll över mänskliga relationer för att tillgodogöra sina egna 

intressen. Eftersom språket är ett instrument för mänskliga relationer används språket då makt 

utövas. Det finns i stort sätt ingen form av maktutövning där språket inte används på ett eller 

annat sätt bortsett från våld som inte föregås av ett hot. Det må vara hänt att makten stundom 

växer från gevärspipan men här kommer jag att behandla de mer subtila formerna av 

maktutövning där språket är vapnet som användes. 

Jag utgår från Bachrach's och Baratz' diskussion kring icke-beslutsfattande och mobilisering 

av partiskhet. Bachrach och Baratz använder dessa begrepp som instrument för att påvisa 

förekomsten av dold maktutövning. Det säger sig självt att denna typ av maktutövning är 

ganska svår att avslöja eftersom den får sin kraft just genom att vara dold. Jag tror att en 

sociolingvistisk analys av maktutövande kan vara till god hjälp. En titt i första bästa bok om 

sociolingvistik visar nämligen att det sätt som språkets underliggande strukturer styr vårt 

(språk)beteende och våra relationer till varandra är av central vikt för den sociolingvistiska 

forskningen 

1.1 Syfte 

Att utifrån Bachrach och Baratz begrepp 'icke-beslutsfattande', och 'mobilisering av 

partiskhet' analysera språkets betydelse i utövandet av makt. 

1.2 Metod och material 

Tanken är att mitt eklektiska bruk av teorier ska leda till gynsamma synergetiska effekter. Jag 

lånar friskt från de olika disciplinerna sociologi, socialpsykologi, sociolingvistik och 

statskunskap. På samma sätt plockar jag idéer från både fransk, tysk och anglosaxisk 

tanketradition. Jag tror att, liksom gränszonerna i naturen ger de mest artrika biotoperna, så är 

idérikedomen störst i vetenskapens gränszoner. 

Tyvärr har jag inte några verkliga empiriska exempel som kan illustrera teorierna. I stort sätt 

alla exempel har jag själv hittat på. 

2

1.3 Avgränsningar 

Uppsatsen handlar om språket. Språket består av en mängd olika tecken som symboliserar 

något som språkanvändaren vill informera om. Dessa tecken kan utgöras av ljud, 

kroppsrörelser och bilder. Ljuden har olika egenskaper. De skiljer sig åt i fråga om fonem, 

ljudstyrka, hastigheten med vilka de uttalas osv. I denna uppsats kommer jag endast att 

studera språket som ljud. Dessutom kommer jag bortse från alla ljudets egenskaper utom 

ljudet som fonem. Jag koncentrerar mig m.a.o. på kombinationer av fonem vilka bildar ord 

men inte hur betydelsen och effekten av dessa ord kan förändras av betoning, ljudstyrka etc. 

dvs sådant som inte kan transkriberas i det gängse skriftspråket. Vissa delar av uppsatsen kan 

tillämpas också för att analysera skriven text. 

Någon läsare kanske saknar en kritisk analys av de teorier som presenteras. Jag är böjd att 

hålla med dem men av utrymmesskäl är jag tvungen att avstå från detta. Istället accepterar jag 

teorierna så som de är, med vissa undantag, och ser vad jag kan göra med dem. 

1.4 Disposition 

Inledningsvis presenteras Bachrach och Baratz begrepp 'icke-beslutsfattande' och 

'mobilisering av partiskhet' så som de formuleras i "Makt och fattigdom". Jag förbigår helt 

deras ganska långrandiga diskussion av maktbegreppet och den empiriska delen av deras bok 

som inte fyller någon funktion för denna uppsats. I nästa avsnitt gör jag en genomgång av tre 

av sociologins moderna klassiker, Habermas, Goffman och Foucault. Hur kan deras idéer ge 

en bättre förståelse för makten i språket? I därpå följande avsnitt försöker jag skissa upp 

språkets sociala struktur och dess relevans ur ett maktperspektiv. I nästa avsnitt ger jag några 

exempel på olika maktstrategier som brukas i det språkliga samspelet. Uppsatsen avrundas 

med en sammanfattande diskussion. Längst bak finns en lista med ordförklaringar. 

2. Icke-beslutsfattande och mobilisering av partiskhet 

"And in the naked light I saw 

Ten thousand people, maybe more, 

People talking without speaking, 

People hearing without listening 

People writing songs that voices never share… 

And no one dare 

Disturb the sound of silence." 

(Paul Simon, "Sound of Silence") 

Peter Bachrach och Morton S. Baratz skrev sin bok "Makt och fattigdom " i polemik mot 

Robert Dahl´s klassiska maktstudie av den amerikanska staden New Haven i sin bok "Who 

Governs". Det främsta problemet med Dahl's analys är att han endast observerar utåt 

iakttagbara handlingar på en beslutsarena; vem/vilka som vinner i en beslutsprocess som 

behandlar vissa nyckelfrågor 1 och hur deltagarna utnyttjar sina ojämnt fördelade maktresurser 

i beslutsprocessen. Bachrach's och Baratz' poäng är att Dahl förbiser att vissa frågor aldrig 

blir föremål för beslut just därför att makt har utövats. Anledningen till att en deltagare får 

1 Hur man väljer ut vilka frågor som är nyckelfrågor är ett knivigt metodologiskt problem i sig, men det går 

utanför den här uppsatsens syften. 

3

igenom sina flesta beslut kan vara att hon endast föreslår sådana beslut som hon vet att hon 

har sanktion för. (Bachrach & Baratz, 1972, 24). 

Med utgångspunkt från sin kritik av Dahl, lanserar Bachrach & Baratz termen ickebeslutsfattande 

vilket är att: 

" undertryck[a] eller motverk[a] en latent eller manifest utmaning mot beslutsfattarens värderingar 

eller intressen… [I]cke beslutsfattande är ett medel att kväva krav på förändring i den rådande 

fördelningen av förmåner och privilegier i samhället innan de ens har kommit till uttryck, att 

förtiga eller tysta ned dem innan de vinner tillträde till den beslutsarena det gäller, eller - om allt 

detta misslyckas - stympa eller förinta dem på den politiska processens beslutsfattande stadium." 

(ibid., 55) [Den är]…begränsningen av det faktiska beslutsfattandet till 'säkra' frågor genom att 

manipulera samhällets viktigaste värderingar, myter, politiska institutioner och procedurer."(ibid., 

29) 

Icke-beslutsfattande kan ta sig många uttryck. En form av icke-beslutsfattande är att 

utsätta andra för tvång. Genom terror - trakasserier, fängslande, misshandel och mord - 

kan man förhindra vissa grupper från att göra sina röster hörda i den politiska processen. 

En annan form av icke-beslut är att göra bruk av löften/hot om positiva/negativa 

sanktioner gentemot en grupp om de avstår från/vidhåller sina krav. En tredje tredje 

metod är kooptation. Oppositionen får tillträde till beslutsarenan, men på ett sådant sätt 

att man ger den illusionen av att ha en röst utan att den har det 2 . Ett krav på förändring 

kan förklaras som illegitimt genom att det utsätts för stämpling, dvs smutskastning. 

Beroende på de värderingar som råder inom diskursen kan det stämplas som 

odemokratiskt (nu mer ett nästan universellt skällsord), fascistiskt, kontrarevolutionärt, 

socialistiskt, omoraliskt etc. Man kan också anklaga kravet för att kränka vissa regler 

eller procedurer vilka betraktas som självklart legitima. Även om ett obekvämt beslut 

går igenom kan man förhindra resultaten av det genom att tillsätta en evighetsutredning 

("dra det i långbänk") eller låta det förlora sin ursprungliga innebörd under 

implementeringsprocessen (ibid., 55-56). 

Två av dessa metoder faller utanför ramarna för maktutövnig m.h.a. språket. Språk kan 

knappast brukas för att utöva fysiskt våld. Språket används visserligen för att uttrycka 

löften och hot men för att utverka dessa krävs någon annan form av resurs än språket 

t.ex. pengar eller våld. En sista form av icke-beslutsfattande är att förstärka eller 

omorganisera mobiliseringen av partiskhet. Mobilisering av partiskhet är "..en serie 

förhärskande värderingar, åsikter, ritualer och institutionella procedurer ("spelregler"), 

som systematiskt och konsekvent verkar till förmån för vissa personer eller grupper på 

andras bekostnad." (ibid.,54) Bachrach & Baratz hävdar att alla politiska system har en 

inneboende mobilisering av partiskhet och att denna gynnar dem som försvarar status 

quo. Utmanarna av status quo måste ju vinna vid alla instanser av beslutsprocessen, från 

att frågan blir föremål för ett politiskt beslut till att resultatet av beslutet verkligen blir 

det som beslutet åsyftade, medan försvararna av status quo endast behöver vinna vid en 

instans för att utmanarnas planer ska gå om stöpet (ibid.,68, 112). Sven-Erik Svärd gör 

en träffande liknelse mellan Bachrach & Baratz deterministiska och pessimistiska syn 

på mobilisering av partiskhet och Robert Michels tes om oligarkins järnhårda lag 

(Svärd, 1982, 77). 

2 En variant av icke - beslut genom kooptation är att splittra den potentiellt hotfulla gruppen i en moderat och en 

militant falang. Den moderata falangen bjuds in att delta i beslutsprocessen medan den militanta hålls utanför. 

4

Jag vill redan här poängtera, att som statsvetare begränsar Bachrach & Baratz sin 

begreppsapparat till formella, politiska system. Ur sociologisk synvinkel, däremot, är 

icke-beslutsfattande och mobilisering av partiskhet fullt applicerbara även på informella 

strukturer. Man kan definiera politik som frågan om hur begränsade resurser ska 

fördelas. Fördelen med denna definition är att den öppnar ögonen för en mängd 

relationer som vanligtvis brukar betraktas som opolitiska. Dessa förment opolitiska 

relationer hamnar därför inte under politisk prövning. De kan fortleva i 

oproblematiserad existens skymd bakom sin anonymitet. Det är med bakgrund av detta 

man ska se feministernas stridsrop "Det privata är politiskt." Här har jag föregripit ett av 

denna uppsats teman, nämligen att kampen om definitioner är en del av kampen om 

makt. 

3. Kommunikation, Ansikte och Diskurs 

- Om Habermas, Goffman och Foucault 

Här följer en presentation av tre av sociologins moderna klassiker. Syftet är att visa hur deras 

förståelse av språket kan ge en vidgad förståelse av maktens mekanismer. 

3.1 Jürgen Habermas 

"Keep you doped with religion and sex and TV 

And you think you're so clever and classless and free 

But you're still fucking peasants as far as I can see" 

(John Lennon, Working Class Hero) 

Jürgen Habermas (1929 - ) är en centralgestalt för den nya generationen inom 

Frankfurtskolan. I likhet med sina föregångare utgår han från den unge Marx och Weber i en 

civilisationskritisk analys av det moderna samhället, men han distansierar sig kraftigt från den 

första generationens enkelspåriga kritik av upplysningen, förnuftet och det moderna projektet 

(Habermas, 1988, 373 - 375). I stället hävdar han möjligheten till ett rationellt organiserat 

samhälle. 

Kontinentalfilosofen Habermas kännetecknas av sin öppenhet för den moderna anglosaxiska 

filosofin, en öppenhet gentemot andra filosofiska traditioner som, inom parentes sagt, är 

alltför ovanlig både bland kontinentala och anglosaxiska filosofer. Utifrån bl. a. Wittgensteins 

språkfilosofi, Austins och Searles teori om talhandlingar och Gadamers hermeneutik utvecklar 

Habermas sin teori om det kommunikativa handlandet. 

Enligt Frege förstår man en sats om man vet hur verkligheten är beskaffad om satsen är sann 

eftersom satsers mening är deras sanningsbetingelser. Att förstå satsen "Det regnar" är att veta 

hur verkligheten är beskaffad om satsen är sann (Lübcke, 1991, 463). Den senare 

Wittgenstein avvisar denna tanke. Han hävdar istället att man förstår en sats om man vet hur 

den ska användas eftersom"Ett ords betydelse är dess användning i språket." (Wittgenstein, 

1998,§43) Den som är kompetent att följa de regler som gäller för en gemensam språklig 

praxis förstår också de satser som uttrycks i denna praxis (ibid. §241-242). Vi börjar närma 

oss Habermas syn på språket. För att vi ska uppfylla Freges kriterium på en sats mening krävs 

endast ett ensamt subjekt i relation till en omvärld, som mycket väl kan sakna medvetande, 

om vilken subjektet fäller satser med sanningsvärde. Den senare Wittgenstein kräver att 

5

språkanvändaren ingår i ett socialt sammanhang där interaktivt verkande subjekt utvecklar 

regler för satsers betydelse. 

Habermas vidareutvecklar Wittgensteins syn på språket som intersubjektiv företeelse. Han 

hävdar att "Vi förstår en talakt när vi känner de betydelser som gör den acceptabel." (ibid., 

202) Vad betyder detta? Det betyder att en kompetent språkanvändare vet vilka regler som 

kan förväntas vara uppfyllda av en talakt för att den ska vara acceptabel. Innan jag redogör för 

dessa regler är det dock på sin plats att förklara termen talakt. 

Talakt, eller talhandling är ett begrepp som Habermas har lånat från den engelske 

språkfilosofen, John L. Austin. Den som t. ex. säger "Jag lovar att X" har inte gjort ett 

påstående om verklighetens beskaffenhet. Satsen saknar sanningsvärde. Det går inte att 

replikera satsen med frågan "Är det sant?". Genom att uttala satsen har man utfört en 

handling, nämligen att avge ett löfte. Austin hävdar vidare att alla yttranden är talhandlingar. I 

ett yttrande utför man tre olika talhandlingar. Man uttalar en meningsfull sats - en lokutionär 

handling. Man försöker att uppnå bestämd effekt hos åhöraren, t. ex. att trösta henne - en 

perlokutionär handling. Slutligen försöker man få lyssnaren att uppfatta syftet med ett 

yttrande, t. ex. att varna eller att påstå, detta oavsett om yttrandet får avsedd effekt - en 

illokutionär handling (Lübcke, 1991, 618 - 623). 

Enligt Habermas är språkets ursprungliga syfte att etablera inbördes förståelse eller med 

Habermas språkbruk att utföra en kommunikativ handling (Habermas, 1988, 77, 323). 

Inspirerad av Austins idéer om kriterier på en lyckad talhandling, som jag här ska lämna 

därhän, anger Habermas fyra giltighetsanspråk, vilka gäller i varje möjligt språk, som en 

kommunikativt handlande person förväntas infria för att kommunikation alls ska vara 

meningsfull: 

1. Talaren måste uttrycka sig förståeligt, d.v.s. grammatiskt korrekt, så att talare och lyssnare 

kan förstå varandra. 

2. Talaren måste ha för avsikt att uttrycka ett sant innehåll, så att lyssnaren kan dela talarens 

vetande. 

3. Talaren måste uttrycka sig sannfärdigt (vederhäftigt), d.v.s. verkligen mena det hon säger, 

så att lyssnaren kan tro på talarens intentioner. 

4. Talaren måste välja ett yttrande som är riktigt med hänsyn till delade normer och värden 

så att talare och lyssnare kan vara överens om yttrandet i förhållande till en delad 

normativ bakgrund (ibid., 77, 197). D.v.s. "Förutsatt att vi är överens om X så…" 

En kommunikativt rationell lyssnare rekonstruerar dessa giltighetsanspråk och prövar om 

talaren uppfyller dem (ibid., 89, 91) . Den lyssnare som finner att så är fallet förbinder sig 

också till vissa förpliktelser som följer av att de resta giltighetsanspråken accepteras, t.ex. att 

"… hörsamma en begäran, att tro på en bekännelse eller på ett konstaterande, att lita på ett 

löfte eller att lyda en befallning." (ibid., 334) Talaren har utfört en lyckad talakt som är 

förståelig och acceptabel (ibid., 112, 138, 141). 

Individen tillhör en livsvärld som hon delar med andra individer och kollektiv. Individens 

kommunikativa rationalitet avgörs av denna livsvärld. Livsvärlden konstitueras av individens 

personlighet, samt samhälleliga och kulturella tillhörighet. Den är det råämne som används 

för att tolka samspelets mening. Livsvärlden består av den intersubjektivt delade 

förförståelsen av den aktuella samtalssitutionen. I livsvärlden ingår även individens subjektiva 

horisont vilken begränsar interaktionens handlingsutrymme. Den kommunikativa 

6

ationaliteten tar, så att säga, sats från livsvärlden. I och med det kommunikativa handlandet 

sker, för att tala med Gadamer, en sammansmältning av horisonter, den ömsesidiga 

förförståelsen ökar (ibid., 190-191). Habermas kallar denna process en "rationalisering av 

livsvärlden" (ibid., 316). Livsvärlden och det kommunikativa handlandet är alltså inbördes 

beroende av varandra. 

Gentemot livsvärlden ställer Habermas systemvärlden 3 . I livsvärlden ingår parterna i en 

subjekt - subjekt relation. Systemvärlden, som har sitt ursprung i naturvetenskapernas och 

teknologins förhållningssätt till naturen, utgår från en subjekt - objekt relation. Att skaffa 

kunskap om naturen som objekt, att objektifiera, manipulera och kontrollera dess processer så 

att de blir förutsägbara är en förutsättning för att människan ska kunna bearbeta naturen och 

överleva (ibid., 387). Upplysningsfilosofin övertog detta förhållningsätt då den detroniserade 

Gud till objekt för att underminera legitimitetsgrunden hos l'ancient regime, men 

upplysningsfilosofin skulle i förlängningen komma att samtidigt detronisera människan som 

intersubjektiv varelse (ibid., 373-386). 

Effektiviteten hos den teknologiska rationaliteten lockade till att applicera samma rationalitet 

på de allt mer komplexa mellanmänskliga förhållandena. Den teknologiska rationalitetens 

introduktion i samhället är ursprunget till kapitalismen och den byråkratiska staten (ibid., 358- 

359). Människor betraktar varandra som kalkylerbara objekt för påverkan. Habermas kallar 

detta för strategiskt handlande. Denna idé kan representeras av utilitarismens och spelteorins 

målrationella, undersocialiserade egoist, en idé som i viss mån lyckats göra sin heuristiska 

modell till verklighet (ibid., 390). Sådana människor ingår i en makt- och bytes- 

(penningmedierad) relation, i stället för en förståelseorienterad relation, till varandra. 

Slutligen blir pengar och makt målet och inte medlet för handlandet (ibid., 179,359 - 361). 

Individerna frikopplas från sitt socio-kulturella sammanhang därför att "…mening låter sig 

varken köpas eller framtvingas." (ibid., 364, Jfr 193, 200) En individ utan förankring i sin 

kulturs och sitt samhälles mening förlorar sin handlingsautonomi. De traditionella dogmerna 

ersätts av nya. Man hänvisar till en yttre, tvingande rationalitet, t.ex. biologismen och den 

tekniska utvecklingen, vilka är bortom räckhåll för människors inflytande (ibid., 377-378). 

Den alienationsprocess som beskrivits ovan kallar Habermas för systemvärldens kolonisering 

av livsvärlden. Samhället uppvisar patologiska symptom som yttrar sig i "en systematiskt 

förvrängd kommunikation." (ibid., 318) Den mobilisering av partiskhet som Bachrach och 

Baratz beskriver uppfattar jag som en sådan patologi. Vad som händer när livsvärlden 

koloniseras är att förmågan till kommunikativ rationalitet försämras. "Vi hör på ett 

märkvärdigt, intimt och samtidigt främmandegjort sätt samman med detta system. Å ena sidan 

är vi utvändigt bundna till denna bas genom ett nätverk av organisationer och en mängd 

konsumtionsvaror, å andra sidan förblir den undandragen vår vetskap och i all synnerhet vår 

reflektion." (ibid., 375) 

Den strategiskt handlande parasiterar på det kommunikativa handlandet (ibid., 195). Hon vet 

att lyssnarna förväntar sig att hon är vederhäftig. Tilltron till hennes vederhäftighet ökar om 

hon kan hänvisa till auktoriteter vars 'rationalitet', genom koloniseringens reifierande verkan, 

blivit höjd över varje misstanke 4 (ibid., 118, 338, Jfr Andersson & Furberg,1984, 29 - 36). 

3 Det finns likheter mellan Habermas livsvärld och systemvärld och Tönnies Gemeinschaft och Gesellschaft 

men jag har inte funnit någon hänvisning till Tönnies i de texter av Habermas som jag har utnyttjat. 

4 Ett roande, oroande exempel på detta är alla dessa herrar professorer proffstyckare som figurerar på pressens 

debattsidor. I de allra flesta fall får vi inte veta vad de är professorer i. Tydligen förväntas det av oss av vi ska tro 

på dem endast därför att de innehar en professur oavsett vilket ämne de uttalar sig om. 

7

Den strategiskt handlande framkallar ett falskt samförstånd genom "…belöning, hot, 

suggestion eller bedrägeri.. där den andre… enbart är medel och hinder för förverkligandet 

av den egna handlingsplanen." (Habermas, 1988, 178) Systemvärldens språk är specialiserat 

och urvattnat på ett sätt som begränsar aktörernas autonomi. Det används… 

"- för en väl avgränsad klass av standardsitutioner, 

- som är definierade av entydiga intressepositioner på så sätt: 

- att deltagarnas handlingsorienteringar bestäms av ett generaliserat värde; 

- att alter i princip kan välja mellan två alternativa ställningstaganden genom anbud och 

- att aktörerna enbart är orienterade mot handlingars konsekvenser, dvs att de har friheten att låta 

beslut bero enbart av en kalkylering av de egna handlingarnas framgång." (ibid., 181) 

Denna svarta bild som Habermas målar upp av det moderna samhället måste kompletteras 

med de inneboende möjligheter till ett kritiskt förnuft som Habermas anser att modernismen 

erbjuder. Samhällets demokratisering, ökad utbildning och information, samt de traditionella 

dogmernas upplösning är förutsättningar för kommunikativ rationalitet. Marxismen, 

psykoanalysen och feminismen är tre exempel på moderna tanketraditioner som, genom en 

kritisk hermeneutik, kan avslöja systemvärldens kolonisering av livsvärlden (ibid., 51-73). 

3.2 Erving Goffman 

Oklok man som bland andra är 

Sig tryggast ter om han tiger: 

Ingen vet att intet han vet 

Om hans mun ej mäler för mycket. 

(Hávámal, 27) 

Erving Goffman (1922-1982) brukar ofta kallas symbolisk interaktionist, men även om han 

var influerad av George Herbert Mead och Charles Horton Cooley, opponerade han sig mot 

den beteckningen. Han hämtade lika mycket inspiration från Emile Durkheim och den 

engelske antropologen A.R. Radcliffe - Brown (Cahill i Charon,1995, 186). Goffman ägnade 

sin forskning åt att studera interaktionen mellan människor i vardagssituationer. Genom att 

använda metaforer i ett oväntat sammanhang gav han läsaren ett nytt perspektiv på det 

självklara och välkända. Våra tillsynes okomplicerade informella samspel visar sig vara 

oerhört komplexa och formaliserade då man ser på dem genom Goffmans glasögon. Jag ska i 

det som följer redovisa några av de metaforer som Goffman gjorde bruk av. 

En av hans viktigaste metaforer är ansiktet. Med ansikte menar Goffman den positiva bild 

som man skapar av det egna jaget i ett visst sammanhang. Ansiktet hänger samman med 

individens linje, vilket är de verbala och icke-verbala handlingar med vilka man uttrycker sin 

syn på situationen samt sin värdering av deltagarna inklusive, sig själv. De andra deltagarna 

kan ge ansikte till personen som då kan välja en linje som är bättre och mer positiv för 

självbilden än den ursprungliga linjen. En person kan också komma att tappa ansiktet (se 

nedan) (Goffman, 1970, 11, 14-15). 

Goffman fokuserar framförallt på vad som krävs för att samspelet ska hållas igång. I en 

maktsituation där man gör bruk av icke-beslut, kan ju syftet vara att samspelet med en 

deltagare avbryts, dvs att hon utesluts från samspelet och håller sig tyst. Men vi ska också visa 

att vissa frågor kan undertryckas trots, eller tack vare, att den undertryckta deltar i ett på ytan 

harmoniskt samspel. Enligt Goffman finns nämligen en inneboende orientering mot status quo 

8

i varje samtalssituation (ibid., 16). Den jämförelse som Sven-Erik Svärd gör mellan 

mobilisering av partiskhet och Michels järnhårda oligarkilag (se ovan) kan därför göras också 

när det gäller Goffmans syn på interaktionen. 

Villkoret för att samspelet inte ska avbrytas är att deltagarna inte tappar ansiktet. En deltagare 

tappar ansiktet när hon väljer en linje som de andra deltagarna inte anser stämmer överens 

med sammanhanget. Detta resulterar i en känsla av skam och underlägsenhet. Den positiva 

bild av det egna jaget som man identifierar sig med blir hotad. Man förlorar tillfälligt 

förmågan att delta i samspelet (ibid., 14). Den som med högljudd röst berättar grovkorniga 

vitsar i en kyrka löper hög risk att förlora ansiktet medan samma beteende i en bastu till och 

med kan öka ens anseende. En strategi för att tysta motparten kan därför vara att få henne 

tappa ansiktet. Nu hävdar Goffman att den som får någon att tappa ansiktet känner sig lika 

skamsen som den som tappar ansiktet (ibid., 97). Detta stämmer säkert i många fall. Den som 

hotat ansiktet betraktas som plump. Det är därför ofta en riskabel strategi, men det finns också 

andra tillfällen då den ansiktshotande kan vinna poäng för sin slagfärdighet. Man kan också 

göra bruk av den helt motsatta strategin att lura den andre att såra ens egna känslor. Det blir 

då den andre som framstår som plump. Denne tvingas då dra tillbaka sina "oförskämda" 

anspråk för att rädda sitt ansikte (ibid., 27). 

Den som går in i en samtalssituation har att välja mellan ett fåtal linjer och ansikten. Man 

kommer dessutom förvänta sig att hon håller sig med ett stort antal andra linjer och ansikten 

som tillkommer dem hon själv har valt. Så fort man har valt en linje som accepteras av de 

andra tenderar man att vara bunden till den. Både ens egna och andras responser byggs på den 

ursprungliga linje som man visar upp. Om en deltagare uppvisar en annan linje uppstår 

förvirring eftersom de andra deltagarnas planerade responser nu förefaller opassande (ibid., 

13, 15-17). De andra deltagarna räknar med att man står för det ansikte man visar upp och inte 

visar upp handlingar som är över eller under ens nivå. Om man plötsligt gör anspråk på en 

högre status kan man finna att de andra deltagarna behandlar en enligt det gamla ansiktet. 

Speciellt om man, p.g.a. ovana, visar upp en linje som inte stämmer överens med ens 

nyvunna 5 eller eftersträvade status kan man råka ut för de andra deltagarnas spefullhet. Den 

vars linje är inkonsekvent kan komma att förlora ansiktet (ibid., 97-98): 

Ansiktet är ett "… lån till honom från samhällets sida. Det kommer att fråntas honom om han inte 

uppför sig på ett sätt som är värdigt det. Godkända attribut och deras relation till ansiktet gör varje 

människa till sin egen fångvaktare. Detta är ett grundläggande socialt tvång, även om de enskilda 

individerna var för sig kan gilla sitt fängelse." (ibid., 15-16) 

I min mening underskattar Goffman den begränsning av möjliga linjer och ansikten som finns 

redan då individen träder in i samtalssituationen. Han påpekar visserligen att urvalet är litet 

men han förbiser att urvalet är olika stort för olika personer eftersom de redan bär på ett 

ansikte p.g.a. sitt kön, sin ålder och sin hudfärg, liksom man som nytillkommen till en 

samtalssituation vanligtvis måste anpassa sig till de spelregler som de gamla deltagarna redan 

etablerat. Dessutom skiftar urvalsstorleken beroende på samtalssituationen. Mobilisering av 

partiskhet innebär ju att begränsa urvalet av ansikten för vissa individer. 

Vikten av att inte förlora ansiktet gör att samtalssituationen kan vara konserverande på många 

olika sätt. Man kan i försvarssyfte undvika ämnen och handlingar som är oförenliga med den 

linje man företräder. Man kan också undvika att yttra sig överhuvudtaget. Varje yttrande 

5 Det är alltså inte säkert att en persons status respekteras om personen i fråga inte endast gör anspråk på den, 

utan att den även är formellt legitimerad av personer eller institutioner som har befogenhet till det, t.ex. den 

unga kvinnan som blir befordrad till en styrelsepost, tack vare sina goda meriter. 

9

kräver någon form av reaktion från de andra. En icke-reaktion, att ignorera det sagda, är också 

en form av reaktion som kan få till följd att talaren tappar ansiktet 6 . Förutom risken att själv 

förlora ansiktet genom att framstå i dålig dager riskerar man att hota andras ansikten då man 

yttrar sig, vilket vanligtvis är ofördelaktigt för det egna ansiktet (se ovan). Slutligen kan man 

helt och hållet undvika kontakter som kan utgöra ett hot mot ansiktet (ibid., 20, 37, 39). Dessa 

restriktioner som en presumtiv talare själv pålägger sig kan jämföras med det som i Bachrach 

& Baratz benämns som lagen om föregripna reaktioner. Även om B regelbundet går med på 

A:s förslag har A ingen makt över B eftersom A bara lägger fram sådana förslag som hon tror 

att B kan acceptera (ibid., 1972, 34-35). I själva verket är det ju B som medvetet eller 

omedvetet utövar makt över A eftersom B begränsar A:s handlingsutrymme. 

Den som vågar yttra sig kommer att utsättas för samtalssituationens kontrollfunktioner. 

Någon annan deltagare måste visa att budskapet har mottagits och accepterats. Reaktionen på 

budskapet kan variera från fullständigt avståndstagande, dvs krav på avbön eller ignorans, en 

lätt modifiering av det ursprungliga budskapet till ett fullständigt accepterande. En deltagare 

kan, genom att försiktigt pröva olika handlingslinjer mot de andra deltagarnas reaktioner, 

komma fram till vilka handlingslinjer som ger henne det mest fördelaktiga ansiktet. Detta görs 

dock till priset av att underordna sig den rådande samtalsordningen och delta i dess 

reproduktion (ibid., 38, 48). 

I normala fall finns ett utrymme för individen där hon kan bestämma över sig själv. Detta är 

en förutsättning för att alls kunna följa samtalsformens normer. Goffman studerar s.k. totala 

institutioner. Totala institutioner utesluter ett tillbörligt agerande. Kroppens rörelsemöjligheter 

begränsas så att vissa uttryck för självaktning och respekt för andra blir omöjlig. Goffman 

nämner som exempel mentalpatienten som ligger fastbunden i sin säng. I denna belägenhet är 

det omöjligt att sköta sina behov på ett normalt sätt för att inte tala om att resa sig för en dam 

(det sistnämnda exemplet har kanske inte samma betydelse nu för tiden). Goffmans andra 

exempel är att den som befinner sig i en total institution inte kan uttrycka andra personer 

uppskattning genom att bjuda på cigaretter, mat, en stol att sitta på etc. därför att man inte 

förfogar över dessa medel. Den enda uttrycksmöjlighet som återstår, då man p.g.a. starkt 

tvång saknar tillgång till medlen för ett tillbörligt beteende, är ett otillbörligt beteende (ibid., 

85-86). Det säger sig självt att den som bryter mot normerna för vad som anses lämpligt 

knappast får gehör för sina krav. Även om man i första hand tänker på t.ex. mentalsjukhus och 

fängelser, då man talar om totala institutioner kan man förklara raskravaller och bröduppror 

på samma sätt, dvs som ett resultat av tvång. 

3.3 Michel Foucault 

"His sexual life, for example, was entirely regulated by the two Newspeak words sexcrime 

(sexual immorality) and goodsex (chasity). Sexcrime covered all sexual misdeeds whatever. It 

covered fornification, adultery, homosexuality, and other perversions, and, in addition, normal 

intercourse practiced for its own sake. There was no need to enumerate them seperately, since 

they were all equally culpable, and, in principle, all punishable by death." 

(George Orwell, Ninety Eighty Four) 

6 Om någon ignoreras och därmed tappar ansiktet tror jag att de som ignorerade henne inte lika lätt utsätts för 

skamkänslor. Ignorans kan ju framstå som en ansiktsräddande handling gentemot någon som sagt något 

olämpligt. Rätten att ignorera är ofta ojämnt fördelad mellan deltagarna beroende på deras maktpositioner. 

Maktpositionen är en del av deltagarens ansikte. Att ignorera vissa andra deltagare kan vara en handling som är 

konsekvent med den linje som legitimerats av en redan legitimerad instans, t.ex. majoriteten av deltagarna, de 

mest prominenta deltagarna, eller traditionen. 

10

Man brukar säga att Sverige har placerat sig på den filosofiska kartan vid två tillfällen. Först 

tog drottning Kristina livet av Descartes genom att tvinga upp honom tidigt på morgonen för 

att föra filosofiska samtal med henne. Filosofens franska lungor tålde inte de karga, svenska 

morgnarna. Han avled i lunginflammation i Stockholm1650. Cirka trehundra år senare 

refuserade Uppsala Universitet Foucault's förarbeten till det som skulle bli hans 

genombrottsverk, "Vansinnets historia". 

Det är få som har haft lika stort inflytande på den senare tidens maktforskning som Michel 

Foucault (1926-1984). Hans intresse för språkets betydelse i maktsammanhang gör det svårt 

att förbise honom i en uppsats som behandlar makten ur ett lingvistiskt perspektiv. Foucault 

tillskriver inte makten en viss mätbar essens. Makten är inte någon resurs och kan därför inte 

heller ägas av någon. Makt kan endast existera i relationen mellan två aktörer. Eftersom 

makten inte är en resurs som tillhör en viss position låter den sig inte lokaliseras. Makten är 

en teknologi som genomsyrar all mänsklig aktivitet. Makten måste därför studeras i sina 

minsta beståndsdelar, maktens s.k. mikrofysik (Foucault, 1993, 36). 

Jag anser att Foucault's avfärdande av resursperspektivet är olyckligt. Möjligheten att få sin 

vilja igenom är ojämnt fördelad. Detta kan lätt glömmas bort om man anammar Foucault's 

maktsyn. Vidare är det svårt att få grepp om de makrostrukturer som många menar 

strukturerar maktrelationerna på mikronivå, t.ex. patriarkatet och klasssamhället 7 (Jfr Walby, 

1997, 15). Slutligen har man ibland nytta av att kunna kvantifiera maktbegreppet vilket inte 

låter sig göras om man inte anlägger ett resursperspektiv. 

Ett resursperspektiv utesluter inte att makten kan byta ägare vilket Focault tycks hävda när 

han skriver "… that I am older and that at first you were intimidated can, in the course of the 

conversation, turn about and it is I who can be intimidated before someone, precisely because 

he is younger." (Foucault cit. i Hindess, 1996, 102) Vad som är en maktresurs i ett 

sammanhang kan förlora sin maktpotential i ett annat liksom en valuta inte är gångbar 

utomlands eller om landet avskaffar valutan (Jfr Ahrne, 1994, 120). 

Om makten genomsyrar all aktivitet innebär det också att de som utsätts för den själva deltar i 

maktens diskurs och reproducerar den. Diskursen förändrar karaktär men maktens struktur 

förändras eftersom varje diskurs är ett uttryck för makt. 

”[Makten ]… omger dem, den sprids genom dem, den stöder sig på dem, liksom de själva i sin 

kamp mot makten i sin tur tar spjärn mot de grepp den har om [dem]. ” (Foucault, 1993, 37) ”Vi 

befinner oss varken på åskådarbänkarna eller på scenen, utan inuti den panoptiska maskinen, 

omfattade av dess makt, som vi själva vidarebefordrar, eftersom vi själva utgör ett av dess 

kugghjul. ” (ibid., 253) 

Varje diskurs ställer upp vissa kognitiva gränser vilka inte kan överskridas utan att en ny 

diskurs med nya gränser upprättas. Avgränsning ligger implicit i språkets och tänkandets 

själva natur. Den här tanken är rakt motsatt till teorin om den kommunikativa rationaliteten, 

som inte bara är ett ideal, utan språkets ursprungsmodus och därför möjligt att uppnå enligt 

Habermas. Det är därför som Hindess kan säga att Habermas' utgångspunkt är den unika 

rationaliteten medan Foucault studerar partikulära rationaliteter (Hindess, 1996, 147) vilka 

7 Kanske kan man skönja ett slags makrostruktur i "Orden och tingen". Enligt Sune Sunesson hävdar Foucault här 

att de finns en gemensam struktur hos alla olika vetenskapsdicipliner under en bestämd epok. Eftersom jag inte 

läst boken låter jag det vara osagt om denna idé kan jämföras med patriarkatets och klassamhällets 

makrostrukturer (se Sunesson i Foucault, 1993, viii). 

11

ildar öar av koherenta diskurser i historiens kaotiska hav. Detta är anledningen till att 

Foucault stundom nämns i samband med postmodernisterna, även om han inte själv räknade 

sig dit, medan Habermas teori i postmodernistens ögon måste betraktas som ett försök till en 

grand récit. 

Foucault hävdar att makten producerar ett vetande samtidigt som vetandet producerar ett 

maktförhållande (Foucault, 1993, 37, 148). Foucault’s teori är alltså en maktteori samtidigt 

som den är en kunskapsteori. Vetenskapen, vilket är den moderna formen för organiserat 

vetande, skapar sina egna kunskapsobjekt. Begrepp som ”själ”, ”psyke”, ”kriminalitet” och 

”vansinne” har ingen naturlig existens i någon platonsk mening utanför den vetenskapliga 

diskursen utan konstitueras som instrument för vetande om och bearbetande av mänskliga 

subjekt. Fenomenen som sådana finns naturligtvis redan där men det är diskursen som ger 

dem deras betydelse. En handling som förut antingen inte uppmärksammades eller hade en 

annan innebörd blir, då den begreppsliggörs, föremål för klassificerande och hierarkiserande 

praktiker (ibid., 116 – 120). 

Vetenskapen – Makten upprättar en dikotomi mellan önskvärda dispositioner, det normala, 

och icke önskvärda dispositioner, det avvikande (ibid., 254). När vetenskapen fastställt vad 

som är avvikande och vad som är norm utvecklar den tekniker för registrering och 

normalisering av de avvikande. Pedagogiken och den terapeutiska psykologin kan här tjäna 

som exempel på detta (ibid., 341 –345). Makten konstruerar den moderna människans kropp 

(ibid., 182). Vetenskapen analyserar kroppens rörelser och delar upp dem i preciserade 

rörelsemoment (ibid., 178). Kroppens rörelser blir på så vis lättare att kontrollera och 

analysera. Man minimerar oordning och maximerar effektiviteten i kroppens samverkan med 

den maskin den är ansluten till, t. ex. armén och fabriken (ibid., 171, 175 – 183, 254). 

Organiseringen av rummet, dess arkitektur är en del av den maskin som genom övervakning 

diciplinerar kroppen (ibid., 200 – 208). Panopticon, det perfekta fängelset, är det diciplinära 

rummets idealtyp (ibid., 233 – 239). Taylorismens tidsanalyser är ett utmärkt exempel på hur 

maktens teknologi har brukats i arbetslivet. I idealsituationen ska kroppen reagera automatiskt 

på ett kommando (ibid., 195) 8 . När rörelsen blivit en oreflekterad vana behöver inte längre 

makten hävda sin legitimitet. Diciplineringen av rörelsen är en teknik som dresserar själen 

och skapar vissa önskvärda dispositioner (ibid., 279) 9 . 

4. Språkets struktur och språkhandlingars strukturförändring 

Varje språk har en struktur. Det språk som här är av intresse är inte språket i betydelse av 

nationellt språk t.ex. svenska. Ur ett sociolingvistiskt perspektiv är inte heller språkets 

fonetiska eller grammatiska struktur av intresse annat än om det kan sättas in i ett socialt 

sammanhang, för det är just språkets sociala betydelse som studeras i denna uppsats. Inom ett 

8 Filmen ”Ålen” av Shohei Imamura ger ett illustrativt exempel på detta. Den nyss frigivne fången bär 

fortfarande med sig fängelsets exercis i kroppen. Då några joggare springer förbi honom ”rättar han in sig i 

ledet” och springer efter. 

9 Man kan misstänka att superieure normale eleven Bourdieu fått inspiration till sitt habitusbegrepp från den 

något äldre superieure normale eleven Foucault’s beskrivning av kropparnas dressyr. Liksom straffångens kropp 

dresseras och utvecklar vissa dispositioner i fängelset dresseras den högborgerliges kropp till att med avmätt 

grace cirkulera kring Ming – vaserna i sin bostad. 

12

och samma språk existerar det underkategorier som var och en har sina bestämda regler för 

det nationella språkets användning inom denna underkategori. Språket struktureras av 

samhälleliga förhållanden samtidigt som det strukturerar samhälleliga förhållanden. Det är 

med denna betydelse som jag har använt begreppet diskurs. Den som deltar i en diskurs kan 

använda sig av olika strategier för att gynna sina egna intressen på bekostnad av andra. 

Diskursen är så strukturerad att den gör det lättare för vissa att utnyttja sådana strategier än för 

andra. Det finns därför ett intresse för den dominerande att bibehålla diskursen som den är 

och för den dominerade att förändra diskursen. 10 Vid det här laget har säkert läsaren 

uppmärksammat likheten mellan diskurs och mobilisering av partiskhet, liksom strategi och 

icke-beslutsfattande. Detta kapitel syftar till att konkretisera de teorier som presenterats i 

föregående kapitel. 

4.1 Diskurs 

"Ett vårdträd är vårt språk, med tusen grenar. 

Det dör när dessa vildar skvätter bläck. 

En vacker byggnad, sönderdrämd till stenar 

Som kastas hit och dit och sprider skräck. 

På ordens ängder dessa klunsar vandra 

De vill att vi ska missförstå varandra." 

(Tage Danielsson, Ordvandalerna) 

En diskurs kan vara mer eller mindre stringent strukturerad. Bortsett från att vissa diskurser 

styrs av nedtecknade regler, t.ex. ett sammanträde, är skillnaden mellan formell och informell 

diskurs snarare en gradskillnad än en väsenskillnad vilket torde framgå av stycket om 

Goffman. Även en informell diskurs styrs av regler. Här följer några komponenter som ger 

diskursen dess struktur: 

Turtagningsregler 

Turtagningregler handlar om hur ordet fördelas mellan samtalsdeltagarna. När är det tillåtet 

för en deltagare att prata? Den mest grundläggande regeln är att två personer inte får prata 

samtidigt. Visserligen är s.k. överlappningar vanligt. Det innebär att näste talare börjar prata 

innan föregående talare har avslutat sin taltur. Men överlappningar sker endast då föregående 

talare befinner sig i slutet av sin taltur. Därför försvinner ingen viktig information vilket är 

syftet med turtagningsreglerna. I en diskurs där fördelningen av samtalsturer är lika för alla 

deltagare används följande regler: 

1. Turinnehavaren kan välja nästa turinnehavare, genom att tilltala henne. 

2. Om turinnehavaren avstår från detta kan vilken deltagare som helst ta turen. 

3. Om inte detta sker kan turinnehavaren fortsätta tala. (Fairclough, 1992, 152) 

I en diskurs där turerna är ojämnt fördelade föreligger dessa regler: 

10 Observera att strukturen kan förändras! Strukturen får inte uppfattas som statisk. När man studerar en diskurs 

bör man ge noga akt på hur den dominerade utnyttjar strukturens kryphål som ger henne frihet att utmana dess 

regelverk. 

13

1. Den dominerande kan välja den dominerade som nästa turinnehavare, men 

inte tvärtom. 

2. Den dominerande kan välja sig själv. Den dominerade kan inte göra det 

3. Den dominerandes talturer är vanligtvis längre. 

4. Den dominerande kan oftare begränsa innehållet i nästa tur än den dominerade 

(se under talhandlingspar) (ibid., 153, Coulthard, 1985, 60) 

I en starkt formaliserad diskurs kan turordningen följa ett förbestämt mönster, t.ex. att 

deltagarna får tala i tur och ordning beroende på rank Turerna är längre och avbrott 

mindre förekommande än i informella diskurser där turerna ofta inte är mer än någon 

mening långa. Avbrott och överlappningar är vanligare här (Fairclough, 1989, 66, 

Coulthard, 1985, 63) Normalt är det, exempelvis vid ett sammanträde, ordföranden som 

har första samtalsturen. Talturen delegeras med hänsyn till talordningen och med 

medgivande från ordföranden. Vad som sagts ovan om ojämn turfördelning kan 

fortfarande gälla för informella diskurser. Ofta kommer ett mönster för turordningen 

utvecklas efterhand. 

Talhandlingspar 11 

Talhandlingspar består av två talhandlingar som yttras av två olika talare där den första 

talhandlingen begränsar vilka talhandlingar som kan följa på den första. Ofta riktar sig den 

första talhandlingen till en bestämd person. Talhandlingspar kan vara ömsesidiga, utesluta 

alternativ eller tillåta alternativ. Några exempel: 

Ömsesidiga: Hälsning - Hälsning 

Utesluter alternativ: Fråga - Svar 

Tillåter alternativ: Klagomål - Ursäkt/Försvar 

Erbjudande - Accepterande/Avvisande 

(Coulthard, 1985, 69, Fairclough,1989, 153) 

Vanligtvis utför den dominerande den första talhandlingen. Vissa diskurser kan domineras 

helt av talhandlingspar, t.ex. klassrumsdiskursen och intervjuvdiskursen, där 

läraren/intervjuvaren ställer frågor och eleverna/intervjuvoffret svarar (Fairclough, 1989, 153, 

Davis i Todd & Fisher, 1988, 31). När det gäller paret, Fråga - Svar kan man tillägga att vissa 

frågor begränsar svarsmöjligheterna till ett ja eller nej vilket utesluter möjligheten för 

respondenten att tillföra samtalet något på eget initiativ. Talhandlingspardiskursen kan 

utmanas genom att inte återgälda den förväntade talhandlingen som bör följa av första ledet i 

ett talhandlingspar. Hur framgångsrikt detta är beror på vilka maktresurser utmanaren innehar. 

Mer om detta i avsnittet om strategier. 

Tillåtna ämnen 

I vissa diskurser, t.ex. samtal mellan vänner, är antalet tillåtna ämnen mycket omfattande. En 

av samtalsdeltagarna föreslår ett ämne som de andra antingen kan acceptera eller avvisa 

(Fairclough, 1989, 155) Två påhittade exempel: 

Accepterande 

11 Heter på engelska "adjacency pairs." Jag tycker att talhandlingspar bättre beskriver vad det är fråga om än 

"närliggande par" eller dylikt. 

14

A: Jag träffade Martina igår. 

B: Nej, vad säger du?! Henne har man inte sett på länge! 

A: Ja, hon har ju fått barn nu osv… 

Avvisande 


B: Öh…jaha, jo just det. Hrm… Visst måste degen ha jäst färdigt nu? 

A: Ja ..eh … Det har nog gått en timma nu. 

Det andra exemplet kan tolkas som att B markerar att Martina är ett otillåtet eller åtminstone 

irrelevant ämne i den pågående diskursen. Notera att B reagerar med osäkerhet (Öh, Hrm, 

pauser). Det otillåtna ämnet har stört balansen i diskursen. Hon försöker att introducera ett 

tillåtet ämne för att varken hon eller A ska tappa ansiktet. A reagerar också med osäkerhet när 

hon blir medveten om att ämnet inte var tillåtet men hon finner sig snart och accepterar B:s 

föreslagna ämne. 

Den ovanstående analysen är nog lättare att applicera på en mer stukturerad diskurs. I 

ovanstående fall är det ju inte uppenbart att ämnet Martina är ett otillåtet eller irrelevant ämne. 

En förklaring som ligger närmare till hands är att deltagarnas positioner är olika och att 

maktresurserna är ojämnt fördelade. Man har tillexempel visat att kvinnor oftare föreslår 

ämnen än män, medan mäns förslag oftare bli accepterade (ibid., 155) Positioner och resurser 

kan visserligen vara härledda ur diskursen, men detta är inte samma sak som att diskursen, i 

sig, utesluter vissa ämnen. Jag ska belysa skillnaden med ännu ett påhittat exempel: 


B: Öh.. jaha, jo just det. Hrm… Ja, hur var det med årsredovisningen då? 

A: Ja.. eh.. årsredovisningen… Den har jag här. 

Här kan man tolka det som att B implicit hänvisar till den rådande diskurstypens begränsning 

av tillåtna ämnen. Martina är inte ett tillåtet ämne eftersom den rådande diskursen endast 

tillåter formella ämnen som har med deras yrkesroller att göra. Inom vissa diskurser är det 

vanligt att den som har mest makt inleder interaktionen genom att explicit tala om vilka 

ämnen som är tillåtna (Fairclough, 1992, 136): 

Lärare: Idag ska vi prata om Sverige på Gustav III tid. 

(inte om riddarna på medeltiden) 

VD på företag: Nu måste vi diskutera huruvida huvudkontoret bör ligga i London eller i 

Basel? 

(inte om de som blir arbetslösa när huvudkontoret flyttar) 

Det är naturligtvis ofta praktiskt att det finns en dagordning som begränsar ämnesurvalet. Det 

blir så förvirrande om man ska prata om medeltiden på samma lektion som man pratar om 

1700-talet. Problemet med de som blir arbetslösa kan behandlas på nästa möte. Det finns dock 

exempel på ämnen som vissa anser aldrig är relevanta inom en viss diskurs. Ett sådant 

exempel är åtskillnaden mellan det offentliga och det privata. Den privata sfären kan inte bli 

föremål för en politisk diskussion. Den privata sfären, dvs familjen, ska vara en fredad från 

den politiska diskursen. Allt annat är ett övergrepp på privatlivets frihet. Mot denna syn har 

feministerna påpekat att den privata sfären inte är fri från maktrelationer. Att göra den privata 

sfären till en frizon från politik är att överge dem som blir lidande av dess maktrelationer 

15

(Höjer & Åse, 1996, 37 - 38, Pateman, 1989, 211, 218). Ett annat exempel är åtskillnaden 

mellan vetenskapen och de moraliska konsekvenserna av dess tillämpning (von Wright, 1993, 

passim). 12 

Tillåtna deltagare 

Att behärska en diskurstyp är att inneha ett habitus som kan fungera som ett kulturellt kapital, 

för att tala med Bourdieu. Den som behärskar en diskurs accepteras som medlem inom det fält 

som diskursen upprätthåller och upprätthålls av (Bourdieu, 1994, 306-308). Hon besitter 

förmågan att avkodifiera den symbolapparat som fältet konstruerat. Med andra ord, hon kan 

förstå och göra bruk av dess regler och vokabulär. Hon vet vilka strategier som är lämpligast 

vid ett visst interaktionsögonblick (ibid., 298). Den som inte behärskar diskursen, finner den 

obegriplig eller missförstår den. Hon riskerar att göra sig själv till åtlöje om hon försöker delta 

i den (ibid., 263-264). Den som har tillträde till fältet kan också delta i kampen om det som 

värdesätts av fältet, men genom tillgång till ett fält öppnar sig också möjligheterna att ingå i 

närliggande fält där andra former av kapital kan ackumuleras. 

Diskursen är ett uttryck för en grupps 13 behov av distinktion (ibid.,136-137). Det finns ett 

egenintresse hos gruppen att skapa en air av exklusivitet kring sig, annars skulle ju deras 

företrädesrätt till fältet och det eftersuktade kapitalet försvinna. Exklusivitet förutsätter att 

gruppen inte blir för stor. Om fältet tillåts invaderas av personer med intressen som går stick i 

stäv med fältets gamla herrar kommer reglerna för kapitalflödet inom fältet att förändras på ett 

sätt som vore ogynnsamt för de sistnämnda. Samtidigt behöver gruppen pretendenter, som i 

sina misslyckade försök att efterapa diskursen, accentuerar dess exklusivtitet och värdet av att 

tillägna sig den. 

Det finns ett tydligt samband mellan habitus och social bakgrund. Det är lätt att ge exempel på 

diskurser som fungerar som selektiva mekanismer där de högre klassernas habitus premieras 

på de lägre klassernas bekostnad. Tillexempel finns en social stratifiering inom 

utbildningsväsendet som inte låter sig förklaras enbart med hänvisning till ekonomiska 

skillnader 14 . 

4.2 Strategier 

"Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda." 

(Matt 5:37) 

12 "Hur ståndaktigt vi än håller fast vid vetenskapliga insikters egenvärde är strävan efter dem ingen oskuldsfull 

lek. Det skulle den bara kunna vara ifall vetenskapen helt saknade instrumentellt värde. Redan det faktum att den 

äger ett sådant värde solkar dess oskuld, och ju större detta värde blir desto mer blir vetenskapsmannen moraliskt 

inblandad i hur vetenskapen utnyttjas" (von Wright, 1993, 87) 

13 Jag har medvetet undvikit att använda begreppet klassfraktion, eftersom jag förstår begreppet som att det 

omfattar en mängd undergrupper var och en med sin distinktion. 

14 Samvariationen mellan klasstillhörighet och utbildningsnivå borde åtminstone avliva myten om begåvningens 

betydelse. 

16 

Kommentar [Pc1]:

Inom en diskurs finns olika strategier för att göra ens egna intressen till de tongivande. Vilka 

strategier som är lämpliga skiftar beroende på diskurstyp och ens position inom diskursen 

men även för den dominerade finns ett visst handlingsutrymme. 

Att behålla talturen 

Speciellt inom informella diskurser kan man försöka sig på att behålla talturen så länge som 

möjligt. Även om informella diskursers talturer oftast inte är mer än någon mening lång (se 

ovan) så finns det ingen tydlig instans med sanktionerad rätt att begränsa en deltagares taltur. 

Detta kan jämföras med tillexempel valårens partiledardebatter där varje partiledare får en 

viss utmätt tid att disponera som är lika för alla. 

Ett sätt att behålla talturen är att använda sig av samordnande konjunktioner, t.ex. "och", 

"men", "emellertid", vilka gör en mening som kunde ha varit slutförd ofullständig. Empiriska 

studier visar dock att strategin är ganska dålig. Näste talare kan mycket väl börja sin taltur 

precis då föregående talares tur tycks vara avslutad och då försvinner dennes fortsättning i 

näste talares överlappning. Man kan också informera de andra deltagarna att det kommer 

minst två bisatser innan meningen är fullbordad genom att inleda meningen med en 

underordnad konjunktion som t.ex. "om", "eftersom", "såvida". En tredje metod är att 

förbereda de andra deltagarna på att ens egen taltur är strukturerad som en lista, t.ex "till att 

börja med", vilket indikerar att mer information är att vänta efter vad som annars skulle kunna 

uppfattas som en avslutad taltur (Coulthard, 1985, 64). Några exempel: 

1. "Jag håller fullständigt med Anton men…" 

2. "Eftersom du inte har tid så…" 

3. "Det finns ett antal förklaringar till detta. Till att börja med…" 

Att avbryta 

Att avbryta är en farlig strategi. Den är ett brott mot turordningsreglerna. Den som avbryter 

stör diskursens harmoni och kan komma att betraktas som oförskämd och arrogant. Att 

avbryta kan vara legitimt om man, explicit eller implicit, kan hänvisa avbrottet till att 

föregående talare har förbrutit sig mot någon av diskursens regler, t.ex. vad gäller 

ämnesrelevans. Den som har mycket makt kan lättare avbryta än den som har mindre makt 

vilket kan förklaras med att reglerna är konstruerade till den sistnämndes fördel (Fairclough, 

1989,153) dvs mobilisering av partiskhet. Tillexempel avbryter män oftare kvinnor än vice 

versa (Jaworski, 1993, 119). Den med mycket makt kan dessutom konstruera reglerna för 

diskursen medan den pågår, naturligtvis inom vissa rimliga gränser, m.a.o. ickebeslutsfattande 

via omorganisering av mobilisering av partiskhet. 

Att skämta 

En så tillsynes sympatisk och harmlös talhandling som att skämta, kan vara en maktstrategi. 

Öppet aggressiva strategier är i de flesta fall olämpliga. Ska man förlöjliga någon med ett 

skämt bör man antingen ha en mycket stark uppbackning av andra deltagare sen tidigare (t.ex. 

mobbarens "hejaklack") eller så är skämtets formulering så briljant enligt diskursens normer 

att man vinner "stilpoäng" i de andras ögon. 

Skämtet kan användas som en form av kooptation. När någon framställer ett problem eller ett 

krav kan man skämta om det. Problemet/kravet är väl ändå inte så allvarligt att man inte 

skratta tillsammans åt det. Skämtet är ett försök att intimisera situationen, att skapa en falsk 

solidaritet mellan problemframställaren och skämtaren. Den är en invitation till 

17

problemframställaren att "bli en i gänget". Om hon godtar erbjudandet måste hon distansiera 

sig från sin uppfattning att problemet är värt att ta på allvar. Om invitationen avböjes kan hon 

komma att betraktas som humorlös och knepig. Hon blir utfryst från den fortsatta 

interaktionen eftersom "hon skapar en så dålig stämning" (Davis i Todd, 1988, 36-38). Med 

risk för att bli tjatig vill jag påpeka att skämtaren (dvs den som utnyttjar strategin) kan bli den 

som drabbas av det negativa ansiktet p.g.a. att skämtet avviker för diskursens normer eller att 

skämtaren inte innehar en priviligierad position inom diskursen. 

Stämpling 

En annan aggressiv strategi är stämplingen. Den som använder sig av denna strategi försöker 

misstänkligöra den andres åsikter genom att beskriva åsikterna eller den som yttrar dem på ett, 

enligt allmänt accepterade normer, ofördelaktigt sätt. Vilka attribut som kan tjänstgöra som 

stämpling beror alltså på värdeladdningen och innebörden av ett ord inom en viss diskurs. 

Ordet "liberal" i USA väcker helt andra associationer än i Sverige. Den som kallade Breznjev 

"kommunist" skulle knappast upprört honom medan samma epitet på Reagan skulle ha 

uppfattats som en grov förolämpning 15 . Att misstänkliggöra en åsikt genom att 

misstänkliggöra karaktären hos den som yttrar den är ett s.k. ad hominem argument. Trots att 

det är ett osakligt sätt att argumentera på används det flitigt. En åsikt är inte nödvändigtvis 

"fel" för att den yttras av "fel" person eller för att andra personer med "fel" karaktär har yttrat 

den tidigare: 

"Jaså, du är vegetarian, absolutist och tycker om schäferhundar. Precis som Hitler" 

(Hitler var nazist. Alla som är vegetarianer, absolutister och tycker om schäferhundar är 

nazister. Nazister har alltid fel. Alltså är det fel att vara vegetarian, absolutist och tycka om 

schäferhundar) 

Artighet och moderering är ett adelsmärke för den formella diskursen och de högre klasserna. 

För att inte själv bli stämplad som aggressiv och onyanserad kan stämplaren ge sken av 

objektivitet genom att ange ett fåtal, inte särskilt tungt vägande, positiva egenskaper i 

syndafloden av graverande attribut som kan tillskrivas antagonisten. Observera att varken de 

positiva eller negativa uppgifterna behöver vara falska för att selektionen ska ge det 

önskvärda resultatet (Andersson & Furberg, 1984, 24). 

Att dölja agent och kausalitet 

Makt kan utövas genom att dölja maktens mekanismer. På så vis blir den svårare för 

antagonisten att angripa. Det går ju inte att ifrågasätta om man inte vet vad eller vem som ska 

ifrågasättas. Varje händelseförlopp har en orsak Händelseförloppet orsakas av en handling 

som utförs av en agent. En sats som beskriver ett händelseförlopp kan ange fel agent eller så 

saknas agent helt och hållet. 

Ett händelseförlopp kan uttryckas som ett substantiv en s.k. nominalisering, t.ex. 

'östersjöfiskdödproblemet'. Ett sådant ord talar inte om vem eller vad som är orsaken bakom 

det skedda. Den verkliga agenten kan döljas genom att tillskriva händelseförloppet till själlöst 

föremål, t.ex. "En maskin utan skyddskåpa låg bakom gårdagens olycka". Vid närmare 

eftertanke kan ju inte maskinen vara den aktivt handlande agenten som ligger bakom det 

15 Jag nödgas gå tillbaka ända till 80-talet för att hitta lämpliga exempel, eftersom ordet "kommunist" sedan 

omvälvningarna i Östeuropa minskat i popularitet även bland de grupper som förut accepterade denna 

beteckning. 

18

skedda. Någon måste ha struntat i att skaffa en skyddskåpa till maskinen. Ibland döljs agenten 

utan att processen görs till substantiv. Man ignorerar helt enkelt agenten som om händelsen 

var sin egen orsak, t.ex. "But meanwhile the defenceissue came to the front, and the 

programme, responding to the news, became a programme about Labour's defence policy - 

which the leader doesn't want to talk about." (The Guardian, 16 okt, 1986 cit i Fairclough, 

1989, 123) Det framgår inte vem som låg bakom att försvarspolitiken kom på dagordningen. 

Fairclough menar att det här kunde vara relevant att informera om att Tory - partiets kongress 

föregående vecka beslutade att koncentrera sig på Labour's försvarspolitik inför kommande 

valkampanj (ibid.) 

Undvika att besvara en fråga 

Att inte svara på en fråga kan vara ett sätt att förhindra att frågan blir föremål för ett beslut, 

eller att överlasta problemställningen på någon annan. Det tydligaste sättet att inte svara på en 

fråga är att ignorera den. Just p.g.a. att ignorans så tydligt visar att man inte är villig att 

samarbeta väljer man ofta hellre andra undvikande strategier 16 . Det är mindre tydligt att någon 

ignoreras i ett informellt samtal eftersom turordningen där inte är bestämd i förväg. På 

tillexempel ett sammanträde kan ingen av deltagarna undgå att höra att någon gör en 

frågeställning. Detsamma kan sägas om endast två personer är inbegripna i samtalet. Om det 

pågår parallella samtal inom en grupp kan man låtsas vara inbegripen i ett annat samtal för att 

slippa svara. Ignorans lämpar sig bäst då den som ignorerar har avsevärt mycket större makt 

än den som frågar. En alternativt strategi är att tillsynes svara på frågan, men avge ett så vagt 

eller obegripligt svar att frågeställaren inte får den information som hon förväntar sig av 

svaret. Man kan också omformulera frågan då man besvarar den så att man svarar på en helt 

annan, mindre känslig fråga. Ett fjärde alternativ är att skämta bort frågan (se ovan) 

Diskurser som helt domineras av frågor och svar, t.ex. intervjuer, kan utforma sig till bataljer 

av offensiva frågor och undvikande svar. Båda parter försöker lura den andre att välja det 

ämne för diskursen som man själv vill avhandla (Se Jaworski, 1993, 111 - 115, Fairclough, 

1989, 172 - 175, 181). 

Omformulering 

Förutom att implicit formulera om en fråga så att det bättre passar till det svar man är villig att 

lämna, kan man explicit formulera om en berättelse där berättaren försöker uttrycka ett 

problem som på något sätt hotar omformulerarens intressen. Strategin är effektivare ju 

osäkrare berättaren är på innebörden av sin berättelse och ju svårare hon har att uttrycka sina 

tankar och känslor. Omformuleraren kan låtsas vilja förstå berättaren och hjälpa berättaren att 

själv förstå sitt problem bättre; "Åh, jag förstår, du menar alltså att…" Omformuleraren 

parafraserar berättelsens innehåll, både i fråga om innebörd, ordval och syntax. Berättaren 

tycker sig ju då "känna igen orden som sina egna". Men helt obemärkt ändrar omformuleraren 

på tolkningen av berättelsens innebörd på ett sätt att berättaren tror att den förvrängda 

tolkningen verkligen var den hon själv syftade på. Omformulerarens förmenta välvilja 

gentemot berättaren sätter en moralisk press på berättaren att acceptera omformuleringen. (Jfr 

Fairclough, 1989, 222-225;1992, 157, 158) 

16 "… forms of speech that perform the function of noncommunicating genuine messages, of separation of self 

from others, and of creating the appearance of communication without actually meaning to communicate." 

(Jaworski, 1993, 98) Jfr Habermas 

19

Att manipulera genom implicita antaganden 

Då vi läser en text 17 tolkar vi det som texten uttrycker. Texten är en uttolkning av världen. 

Allt som uttrycks in en text är inte explicit. För att förstå en text måste vi hela tiden förutsätta 

de antaganden som texten vilar på men aldrig uttryckligen stavar ut. Detta görs vanligtvis helt 

omedvetet. Även den som producerar texten kan vara omedveten om de antaganden som 

texten gör men detta kommer vi inte behandla i denna uppsats. Läsaren kan temporärt, 

medvetet acceptera textens antaganden för att förstå textens resonemang. Så gör t.ex. 

historikern som läser Mein Kampf. Som forskare måste hon ha empati för textens föfattare 

vilket är något helt annat än att ha sympati för densamme. Så länge de bakomliggande 

antagandena inte blir medvetandegjorda kan de heller inte ifrågasättas. Den manipulativa 

textproducenten försöker utnyttja läsarens antagande att producenten utför en kommunikativ 

handling (se ovan), i ett försök att göra textens implicita premisser till självklarheter som inte 

behöver problematiseras (Fairclough, 1989, 78-86). En diskurs kan fungera som ett 

erbjudande att identifiera sig med och bli medlem i den grupp där diskursen upprätthålls. Den 

som blir medveten om diskursens bakomliggande premisser och börjar ifrågasätta dem kan 

uppfattas som besvärlig och blir därför utfryst (Penelope i Todd & Dundas, 1988, 272). 

Här följer några exempel på hur man kan manipulera fram implicita antaganden. Texten inom 

parantes är ett medvetandegörande av dessa antaganden: 

- Att sammankoppla fenomen genom konjunktioner eller listor utan att tala om det exakta 

sambanden mellan fenomenen (Fairclough, 1989, 188): 

"Nöjen & Kultur" 

(Antagande: Nöjen och kultur är likartade, men inte exakt samma, fenomen. Det som är kultur 

är inte riktigt nöjen och det som är nöjen är inte riktigt kultur men de är så pass likartade att 

de kan nämnas i närheten av varandra.) 

- Att använda bestämd artikel (ibid., 1989, 83) 

"Det islamiska hotet mot våra demokratiska värderingar får inte underskattas." 

(Antagande: Islam utgör ett hot mot demokratin) 

- Att sammankoppla en viss karaktär med en viss grupp (Penelope i Todd & Dundas, 1988, 

259-272) 

"Problemet med dig är att du slåss som en tjej." (liknelse) 

(Antagande: Tjejer slåss annorlunda än killar. Tjejer slåss sämre än killar. Dessutom är det ett 

problem att vara dålig på att slåss.) 

"Fem å femti! Är det allt jag får din jävla jude!" (metafor) 

(Antagande: Personen beter sig som en jude. Judar är gnidiga utsugare.) 

Jag kan avslutningsvis inte låta bli att citera denna förtjusande bild av det kvinnliga. Den 

heterosexuelle, manlige författaren ger prov på metaforer, liknelser och sammankopplingar 

tagna från hans privata sexuella neuroser och ger sken av att hans perspektiv skulle vara 

universellt. Anspråken på universalitet blir inte mindre av att texten ingår i författarens teori 

om människans vara: 

"Jag drar undan händerna, jag vill bli av med det klibbiga, men det har fastnat på mig, det suger 

upp mig, vill sluka mig; dess sätt att vara är varken det fastas trygga tröghet, inte heller 

dynamismen i vattnet, som helt går upp i att fly bort ifrån en; det här är en aktivitet som i sin 

strävan är mjuk smetig och feminin [min kursiv.], den lever på ett dunkelt sätt under mina fingrar 

17 Med text menar jag här både ett verbalt yttrande och en skriven text. 

20

och jag förnimmer något slags svindel, den drar mig till sig, så som bottnen av ett bråddjup kan 

locka mig. Det klibbiga har alltså något slags taktil tjusning. Jag är inte längre i stånd att stoppa 

denna tillägnandeprocess. Den bara fortsätter. På sätt och vis är det som en det ägdas yttersta 

foglighet, en hundaktig trohet som lämnar ut sig, även när man inte vill veta av den; och i en 

annan mening är det, under denna foglighet, fråga om att det ägda lömskt lägger beslag på ägaren." 

(Sartre, 1992, 78) 

Kampen om orden 

Orden i sig har ingen naturgiven betydelse. Ordens betydelse är en konvention. Deras 

innebörd kan därför komma att ändras. Eftersom språket i viss mån formar vår omvärld, har 

den som lyckas få monopol på sin definition av orden, makt över vår gemensamma 

verklighet. Ett begrepp vars betydelse blivit en okontroversiell självklarhet inom en diskurs 

kan sägas vara naturaliserad (Fairclough, 1989, 93-95). 

Ett ord kan ha antingen en deskriptiv mening eller en emotiv mening eller både och. Ett 

emotivt ord kan vara negativt eller positivt. Man kan tala om deskriptivt friströvande ord. 

Sådana ord har en bestämd emotiv mening men deras deskriptiva innebörd kan skifta mer 

eller mindre. T.ex. är ordet "rättvisa" ett ord med positiv laddning som kan karaktärisera 

ganska många olika företeelser vilka mycket väl kan motsäga varandra (Andersson & 

Furberg, 1984, 156-157). Det är svårt att tänka sig någon säga sig vara emot ett rättvist 

samhälle. En sådan person verkar inte ha förstått ordets gängse innebörd. Däremot kan man 

tänka sig två personer som säger sig verka för ett rättvist samhälle och där med mena helt 

olika saker. 

Ett emotivt ord kan övergå eller närma sig ett deskriptivt genom att människor använder ordet 

endast på företeelser med en viss sorts egenskaper därför att de delar inställning till 

företeelserna i fråga. Tillslut kommer ordet vara helt kopplat till ett visst 

beskrivningsinnhehåll. Den som använder ordet för att beskriva något annat kommer inte bli 

förstådd. Ordet har fått en naturaliserad betydelse. Ordets emotiva innebörd kan förändras 

(ibid.,158-159). Den som medvetet försökt införa en bestämd deskriptiv innebörd av ordet 

brukar normalt sätt vilja koppla företeelsen ordet beskriver till dess ursprungliga 

värdeladdning. 

Omvänt kan ett ord med deskriptiv innebörd närma sig eller övergå till att bli emotivt. Detta 

sker när ordet åsyftar endast en viss typ av företeelser som råkar gillas av de som har mest 

makt. Efterhand blir det svårt att använda ordet i en negativ bemärkelse eftersom ordet fått en 

positiv innebörd. Tillexempel är det svårt att kritisera ett beslut för att man anser det vara 

demokratiskt (ibid., 159-160). 

Ett ords dennotation kan förändras genom s.k. kvasiutsträckning. Man säger att en företeelse 

X nästan faller inom kategorin 'A'. Det är 'A'-likt', 'A'-aktigt', 'ett sorts A' osv. I nästa steg kan 

man genomföra en fullständig utsträckning och hävda att eftersom X ändå är så likt A kan det 

lika gärna kallas 'A'. Omvänt kan man kvasikrympa ett ord. Nu påstås det att företeelsen X 

inte faller inom kategorin 'A'. X är inte 'sann', 'äkta', 'verklig', 'genuin' 'A'. Därefter hävdar 

man att X ligger så långt i periferin av det som brukar betecknas som 'A' att man 

överhuvudtaget inte bör använda termen 'A' om det. Slutligen kan ett ord modifieras av en 

kvasiutsträckning följd av en kvasikrympning. I första steget görs 'X' till en företeelse som 

kan kategoriseras som 'A'. I följande steg utesluts 'Y' och 'Z' från kategorin 'A'. Nu räknas 

ingen av de företeelser som ursprungligen betraktades som 'A' vara det. Sätter man in ord som 

'frihet' eller 'demokrati' förstår man hur strategin kan användas i ideologiskt syfte (ibid.,1984, 

170-175). 

21

En avancerad variant av kombinerad kvasikrympning och kvasiutsträckning är att ifrågasätta 

vissa kausala samband. Först hävdar man att de företeelser som ordet brukar beteckna inte ger 

de resultat som folk tror. Om de verkliga orsaksambanden klargjordes skulle ordet användas 

på ett helt annat sätt. Därefter påstår man att det är helt andra företeelser som ger upphov till 

de nämnda resultaten. Alltså bör ordet åsyfta dessa företeelser (ibid., 1984, 174). 

Istället för att ändra dennotationen av företeelser som ett ord betecknar kan man byta ut själva 

ordet. Därigenom kan man få till stånd en annan inställning till dessa företeelser. Två exempel 

är 'kapitalist' istället för 'näringsidkare' och 'skattetryck' istället för 'skatter'. Orden har samma 

dennotation men konnotationen är förändrad. Företeelserna blir värdeladdade eller får en 

annan värdeladdning än de hade då det gamla ordet användes (Boréus, 1994, 246). 

Slutligen kan värdeladdningen hos ett ord förändras så att ett ord som har en negativ 

värdeladdning får en positiv innebörd och vice versa. Att ett värdeladdat ord blir neutralt är 

detsamma som att det blivit helt deskriptivit. Två exempel på försök att förändra 

värdeladdningen hos ett ord är homosexuellas bruk av ordet 'bög' om sig själva och svartas 

utmanande användning av ordet 'nigger'. 

4. Sammanfattning och slutkommentarer 

En form av maktutövning är icke-beslutsfattande i vilket makthavaren ser till att sådana frågor 

som hotar hennes intressen inte blir föremål för beslut. Det finns ett antal olika strategier som 

man kan göra bruk av i en samtalssituation för att förhindra misshagliga problemställningar 

från att bli artikulerade. Inom varje diskurs finns vissa regler för samtalsformerna som 

sanktionerar den dominerandes icke-beslutsfattande strategier. En diskurs fungerar därför som 

en mobilisering av partiskhet, dvs. spelregler och värderingar som systematiskt verkar till 

förmån för de dominerandes intressen på bekostnad av de dominerade. Habermas menar att 

det moderna samhället genomsyras av ett målrationellt språk som skapar ideologiska 

störningar i språkets ursprungsmodus som baserar sig på ömsesidig förståelse. Han hävdar 

samtidigt att det moderna projektets vilja till ett emancipatoriskt förnuft, dvs. drömmen om ett 

subjekt befriat från dogmer, gör det möjligt att avslöja de ideologiska störningarna om bara 

det moderna projektet blir självreflexivt och avslöjar de störningar det själv har givit upphov 

till. Goffman visar hur genomsyrat av regler vår vardagliga interaktion är. Genom att 

introducera metaforen 'ansikte' kan Goffman illustrera hur vi klamrar oss fast vid diskursens 

regelsystem av rädsla för att förlora ansiktet. Denna rädsla gör att vi reproducerar en diskurs 

som vi kanske i själva verket blir förtryckta av. Foucault ger oss en insikt om sambanden 

mellan makt och vetande, dvs. hur kategoriseringen av fenomen är ett instrument för vetande 

om kategorierna och kontroll över dem. 

Den uppmärksamme läsaren har säkert noterat att jag har använt "hon" istället för "han" som 

generell person i texten. Detta är ett medvetet val. Läsaren får själv reflektera över varför hon 

(eller rent av han!) noterat just detta. Ibland kan den generaliserade personen "hon" uppträda i 

ett exempel där hon känns främmande. Vad beror detta på? Att byta ut ord i en text som ska 

analyseras kan kan öppna upp nya perspektiv. Plötsligt kan det självklara te sig ovant. Varför 

var den ursprungliga texten så självklar och utan behov av reflektion och varför reagerar man 

nu på vad som står där? Svaret kan vara att man har blottlagt textens underliggande struktur. 

22

Den talar om vilka premisser som textens ytstruktur tar för givna och därför inte ser något 

behov av att problematisera (Jfr Alvesson & Sköldberg,1994, 254-257). 

Som avslutning ska jag begå ett självironiskt och motsägelsefullt lustmord. När jag var i tioårs 

åldern var jag väldigt intresserad av vargar. Till min stora förvåning vimlade det plötsligt 

av vargartiklar i dagstidningarna. Detta upprepade sig var gång jag fick ett nytt intresse. På 

något märkligt sätt tycktes mina intressen alltid ligga i tiden. Samma oreflekterade selektiva 

perception stöter jag ofta på i den akademiska världen där man skulle kunna förvänta sig en 

mer kritisk hållning till sin roll som forskningssubjekt. På något märkligt sätt tycks vi 

misstänkliggöra och finna dolda maktstrukturer bakom varje socialt fenomen överhuvudtaget. 

Ibland frågar jag mig om jag har lärt mig någonting alls av mina högskolestudier. Kanske har 

jag bara lärt mig att bruka och tjusas av ett språk som saknar relevans för verkligheten utanför 

den akademiska ankdammen. I den syrefattiga miljön uppe i universitetens elfenbenstorn kan 

medelklassen, sett som kollektiv, roa sig med ett slags pervers form av verbal självberöring, 

eller för att göra bruk av ett av de fikonspråk jag lärt mig; konsumtionen av konsekrerade 

diskurser är en celebrering av borgarklassens distinktion (Bourdieuanska). Diskurserna kan 

delas upp i subdiskurser vars hemliga formler svartsjukt bevakas av de som är invigda i 

subdiciplinens hemliga brödraskap. För vad skulle hända om diskursen blev var mans 

egendom? Subdiciplinen skulle förlora sitt existensberättigande och dess präster sin auktoritet. 

Den diskurs som jag själv har försökt att representera här, slår sig för bröstet som kritisk, 

dekonstruerande och avslöjande för att nämna några av de titlar den prålar sig med. Det tycks 

mig som om dess, huvudsakligen kontinentala hjältar, skapat ett diskursivt monster som 

världen inte har skådat sen mässorna hölls på latin. Kan detta verkligen vara befrielsens 

språk? 

Insikten att det ständigt pågår en kamp om diskursen borde leda till eftertanke. Man måste 

vara medveten om att även om symbolernas form är statisk skiftar deras innebörd både i tid 

och rum. Vidare är det innebörden och inte formen som är samhälleligt relevant. Vilka, 

förutom vi akademiker som vigt livet åt att befria våra stackars okunniga medmänniskor från 

grottans skenbilder, tänker i dag på att brudens vita klänning symboliserar hennes oskuld och 

alltså är ett uttryck för sexuellt förtryck? En symbol kan inte längre reproducera en 

maktstruktur då dess ursprungliga innebörd gått förlorad 18 . Alla deflorerade brudar, med 

intakt självkänsla, är ett levande bevis på detta. 

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget 

Språk 

For jag till den snötäckta ön. 

Det vilda har inga ord. 

De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! 

Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. 

Språk men inga ord. 

(Tomas Tranströmer, "Från mars-79) 

18 För att jag, i min polemik, inte ska bli anklagad för att vara protestneurotisk och enögd bör jag kanske göra ett 

förtydligande. Jag hävdar inte att symboler inte skulle kunna ha en fördold innebörd. T.ex. kan vi som 

reklamkonsumenter, omedvetet tillägna oss reklamens roller och ideal. Det är dock en skillnad mellan en dold 

innebörd och en död innebörd. Min kritik riktar sig mot dem som blandar ihop nutidsforskning med arkeologi 

när de försöker skaka liv i liken de hittar. 

23

Ordförklaring 

I hopp om att frikännas från maktstrategin att vara obegriplig, har jag gjort en förteckning 

över ord som kanske inte är bekanta för den icke fackkunnige. Jag förklarar inte de fackord 

vars betydelse jag hoppas framgår i texten. Av utrymmesskäl är flertalet av förklaringarna 

alldeles för knapphändiga för att läsaren ska få en fullgod förståelse av dem. De ska snarare 

ses som en fingervisning. Vissa ord kan ha en annan betydelse i ett annat sammanhang. Jag 

förbiser detta här. Observera att min ordförklaring kan betraktas som ett inlägg i kampen om 

orden! 

Alienation 

En process i vilket något som hör till människan blir främmande för henne. Människan blir 

främmande för sig själv, för andra människor och sina handlingar i egenskap av samhällelig 

varelse. En alienerad människa förstår inte samhällets meningssammanhang och kan därför 

inte agera som en fri individ. 

Anglosaxisk filosofi/Kontinental filosofi 

Äv. analytisk filosofi men A. markerar att den har sin utbredning främst i den anglosaxiska 

världen. A. är inte en enhetlig filosofisk inriktning men det finns vissa gemensamma 

grundidéer, t.ex. en skepsis mot metafysiska teoribyggen, tanken att de filosofiska problemen 

kan lösas genom att analysera de begrepp som ingår i problemformuleringarna och en 

grundinställning att all kunskap om verkligheten härstammar från sinneserfarenheten. Den K. 

har sin utbredning främst i Frankrike och Tyskland. Skillnaden mellan A. och K. kan spåras i 

skillnaden mellan1800 och 1700-talets brittiska empirister, t.ex. Hume och J.S. Mill, och de 

tyska idealismen med representanter som Fichte och Hegel. K. är öppnare inför möjligheten 

av en kunskap om världen före erfarenheten, dvs. en spekulativ filosofi, än A. K. ägnar sig 

bl.a. åt frågan om subjektets vara i världen. 

Biologism 

Föreställningen att allt mänskligt beteende kan reduceras till biologiska förklaringar. 

Diskurs 

Språket sett som ett socialt fenomen vilket både är ett resultat av sociala förhållanden och 

verklighetsuppfattningar och själv ger upphov till sociala förhållanden och 

verklighetsuppfattningar. En helhet av sammanhängande uttryck, begrepp och utsagor. Det 

finns många olika diskurser inom ett och samma språk, t.ex. vetenskapens diskurs och 

religionens diskurs, var och en med sin verklighetsbild och sina sociala relationer. 

Emotiv 

Uttrycker känslor och värderingar. 

Deskriptiv 

Beskrivande. 

24

Denotation/Konnotation 

D. är mängden av de föremål som termen är sann om, dvs termens omfång. K. är betingelsen 

för att termen ska vara sann om ett föremål, dvs termens betydelse. T.ex. D. för termen 

"ungkarl" är mängden av samtliga ungkarlar och K. för samma term är "ogift mansperson". 

Empati/Sympati 

E. är ett symboliskt interaktionistiskt begrepp. Att sätta sig in i och förstå någon annans 

definition av situationen utan att nödvändigtvis hysa samma värderingar och uppfattningar 

som den andre, vilket är detsamma som S. E. är en förutsättning för all interaktion. 

Fält 

Äv. Kampfält. Begrepp hos Bourdieu. Ett system av relationer mellan positioner av 

specialiserade agenter och institutioner som strider om något för dem gemensamt. Inom t.ex. 

konstens F. finns konstnärer, kritiker och konsthandlare som strider om vad som är god konst. 

Förförståelse 

Det perspektiv, den begreppsapparat som man anlägger på det fenomen som ska uttolkas. Den 

förståelse som man, så att säga, redan har för fenomenet. F. är ett instrument för uttolkandet. 

Den är en förväntan om arten av fenomenets innehåll och kan därför komma att korrigeras om 

den visar sig vara felaktig. 

Gemeinschaft/Gesellschaft 

Begrepp myntat av Tönnies. Två former för samhällelig samvaro. Den ena bygger på en 

känsla av ömsesidighet och tillgivenhet, t.ex. släktgemenskap. Den andra bygger på kontrakt 

mellan individer som drar nytta av varandras lönsamhet för ens egna projekt, t.ex. aktiebolag. 

Tönnies menar att samhällsutvecklingen får allt mer Gesellschaftsliknande former. 

Grand récit 

"Stor berättelse". Postmodernistiskt begrepp myntat av Lyotard. Föreställningen i det 

västerländska tänkandet att det finns ett slags rationella helhetslösningar och förklaringar, 

t.e.x. platonismen, upplysningen, marxismen och strukturalismen. Betraktas av 

postmodernismen som myter och försök att dölja (makt)anspråk på en total världsbild som i 

själva verket inte är bättre än någon annan. 

Habitus 

Begrepp hos Bourdieu. System av dispositioner att handla, tänka, tala på, röra sig och erfara 

den sociala världen. H. formas av ens sociala bakgrund och sociala erfarenheter under livet. 

H. är alltså en produkt av den sociala världen som reproducerar den, men den kan också 

förändra den sociala världen. 

Hermeneutik 

Att tolka en text eller ett annat samhällsfenomen. Att förstå dess mening. Att leva sig in i och 

försöka förstå textproducentens psykologiska, samhälleliga, historiska och andra 

förutsättningar i en bestämd kontext. Insikten att man själv, som uttolkare, ingår i en annan 

kontext men att man just därför kan finna innebörder i texten som producenten själv inte var 

medveten om, t.ex. uttolkarens förståelse av en författares ungdomsverk mot bakgrund av 

kunskapen om hela författarens litterära produktion. Kritisk H. menar att tolkandet 

omöjliggörs av tvång och störningar. Kritisk H. försöker komma åt de dolda, ideologiska 

premisserna i en text så att en sammansmältning av horisonter ska bli möjlig. 

25

Heuristisk modell 

Teorier som inte försöker avbilda verkligheten utan vars syfte är att användas som måttstockar 

mot vilken verkligheten jämförs, t.ex. föreställningen om en människa som är fullkomligt 

rationell. 

Horisont 

Mängden av de underförstådda begrepp och teorier, t.ex. att orsak kommer före verkan, som 

föregår ens tolkning av den värld man befinner sig i. En del av ens förförståelse. 

Sammansmältning av H. innebär att läsarens och textens H. bringas i ett förhållande till 

varandra på så sätt att läsaren kan ställa de frågor som texten ställer och förstå de svar som 

den ger. En gemensam H. bildas. 

Kapital 

Begrepp hos Bourdieu. Det som tillerkännes ett värde av sociala grupper. Kulturellt K. är 

sådant K. som anses som mer värt än annat K. av flertalet sociala grupper, speciellt de 

dominerande grupperna. Ex. på kulturellt K är vårdat tal, kännedom om klassisk musik. 

Kognitiv 

Som avser kunskap. Att lära känna något med sitt förstånd. Hur tanken hanterar den 

information som kommer till den från yttervärlden. 

Koherens 

Sammanhang, motsägelsefrihet, förenlighet. Konsistens inom ett system. 

Målrationell 

Begrepp hos Weber. Den som handlar M. försöker förutse beteendet hos andra människor och 

föremål för att avgöra vilket handlingsalterntiv som är lämpligast för att uppnå sina egna 

kalkylerade mål. Andra individer betraktas som medel, eller hinder för uppnående av dessa 

mål. 

Oligarkins järnhårda lag 

Michels teori att alla organisationer, även demokratiska, utvecklas mot elitstyre, bl.a. därför 

att information och kunskap koncentreras till ett toppskikt. 

Postmodernism 

Ett ganska svårfångat och mångtydigt begrepp. Hämtar inspiration ur Nietzches radikala kritik 

av förnuftet och påståendesatsers giltighetsanspråk. Tron på det moderna projektet, dvs. 

mänsklighetens frigörelse genom framsteg i fråga om vetenskap och rationalitet har gått 

förlorad. P. vill vara mer anspråkslös. Den begränsar sig till subjektiva, partikulära och 

temporära projekt. (Se vidare under Grand récit.) 

Reifikation 

Ett marxistiskt begrepp. Förtingligande av mellanmänskliga relationer. Relationer framstår 

som relationer mellan ting och inte mellan människor. Detta döljer maktförhållanden eftersom 

ting knappast kan stå i en maktrelation till varandra. Relationer där ett verkande subjekt 

saknas kan inte bli föremål för en medveten förändring. 

Reproduktion 

26

Återskapandet av samhälleliga relationer. 

Samordnad konjunktion 

Förbinder satser eller satsdelar av samma slag. 

Spelteori 

Matematisk metod för att analysera interaktionen mellan två eller flera beslutsfattare. 

Spelaren har att välja mellan ett antal strategier. Valet faller på den strategi som spelaren tror 

ger bäst utfall för egen del, vilket beror på vilken strategi som motspelaren kommer att välja. 

Subjekt 

Jaget, självet, medvetandet. Människan som fritt handlande varelse. 

Symbolisk interaktionism 

Samhällsvetenskaplig teoribildning. Studerar människan som språklig varelse. Det är språket 

som ger henne hennes förmåga till reflektion och som skapar hennes identitet. Reflektion och 

identitet verkar och påverkar varandra. Språket är ett social fenomen som är stadd i ständig 

förändring av dess bärare. 

Underordnade bisatser 

Inleder bisatser av olika slag och kan uttrycka många olika förhållanden mellan huvudsats 

och bisats. 

Utilitarism 

Etisk teori enligt vilken den moraliskt lämpligaste handlingen är den vars konsekvenser 

maximerar vällbefinnandet hos största möjliga antal. Utilitarismen har kopplats till vissa 

samhällsvetenskapliga teorier, t.ex. den nationalekonomiska neoklassicismen, enligt vilken en 

rationell, egoistiskt handlande aktör på en fri marknad omedvetet kommer att maximera 

välbefinnandet hos största möjliga antal. 

Vara 

Det som är gemensamt för allt det som är (på ett visst sätt). I Sartres fall skiljer sig 

människans vara från andra existensformer i det avseendet att människan till sitt vara är fri. 

Källförteckning: 

Litteratur: 

Alvesson, Mats, Sköldberg, Kaj; "Tolkning och reflektion - Vetenskapsfilosofi och kvalitativ 

metod", Studentlitteratur, Lund, 1994 

27

Ahrne, Göran, Roman, Christine, Franzén Mats; "Det sociala landskapet - En sociologisk 

beskrivning av Sverige från 50-tal till 90-tal", Korpen, Göteborg, 1996 

Anderson, Jan, Furberg, Mats; "Språk och Påverkan", Thales, Stockholm, 1984 

Bachrach, Peter, Baratz, Morton S.; "Makt och fattigdom - Maktproblemet i dagens samhälle: 

teoribildning och praktisk tillämpning", Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1972 

Bibeln, Libris, 1981 

Boréus, Kristina; "Högervåg - Nyliberalismen och kampen om språket i svensk debatt 1969- 

1989", Tidens förlag, Stockholm, 1994 

Bourdieu, Pierre; "Kultursociologiska texter", Brutus Östlings Förlag, Stockholm/Stehag, 

1994 

Charon, Joel M.; "Symbolic interactionism - an Introduction, an Interpretation, an 

Integration", Prentice Hall, New Jersey, 1995 

Coulthard, Malcolm; "An Introduction to Discourse Analysis", Longman, London and New 

York, 1985 

Danielsson, Tage; "Tage Danielssons samlade tankar från roten", Wahlström & Widstrand, 

1985 

Fairclough, Norman; "Language and Power", Longman, London and New York,1989 

Fairclough, Norman, "Discourse and Social change", Polity Press, Cambridge and Oxford, 

1992 

Foucault, Michel; "Övervakning och Straff", Arkiv förlag, Lund, 1993 

Goffman, Erwing; "När människor möts - Studiet av det direkta samspelet mellan 

människor", Bonniers, Stockholm, 1970 

Habermas, Jürgen; "Kommunikativt handlande - "Texter om språk, rationalitet och samhälle", 

Daidalos, Göteborg, 1988 

Hindess, Barry; "Discourses of Power - From Hobbes to Foucault", Blackwell Publishers, 

Oxford UK, Cambridge USA, 1996 

Jaworski, Adam; "The Power of Silence - Social and Pragmatic Perspectives", SAGE 

Publications, Newsbury Park, London, New Dehli, 1993 

Lübcke, Poul (red.); "Vår tids filosofi - Band I-II", Forum, Stockholm, 1987 

Ohlmarks, Åke; "Eddans gudasånger - tolkade samt försedda med inledning och 

kommentarer av Åke Ohlmarks", Hugo Gebers Förlag, Stockholm 

Orwell, George; "Ninety Eighty Four", Penguin Books, Harmondsworth, 1977 

28

Pateman, Carol; "The disorder of women", Cambridge, 1989 

Sartre, Jean-Paul; "Varat och intet", Korpen, Göteborg, 1992 

Svärd, Sven-Erik; "Icke-beslut - "Maktens andra ansikte", PA Nordstedts & Söners förlag, 

Stockholm, 1982 

Todd, Alexandra Dundas, Fisher, Sue(red.); "Gender and Discourse : The Power of Talk", 

Ablex Publishing Corporation, New Jersey, 1988 

Tranströmer, Tomas; "Dikter - Från !7 Dikter till För Levande och Döda", Mån Pocket, 

Stockholm, 1990 

Wittgenstein, Ludwig; "Filosofiska undersökningar", Thales, 1992 

Von Wright, Georg Henrik; "Myten om framsteget", Mån Pocket, 1993, 

Walby, Sylvia; "Theorizing Patriarchy", Blackwell, Oxford UK, Cambridge USA, 1990 

Wendt-Höjer, Maria, Åse, Cecilia; "Politikens paradoxer - En introduktion till feministisk 

politisk teori", Academia Adacta, Bjärred, 1996 

Skivor: 

Lennon, John; "Plastic Ono Band", Northern Songs Ltd, EMI, 1970 

Simon, Paul, Garfunkel, Art; "Sounds of Silence", CBS, 1968 

29

Om makt, språk och icke-beslutsfattande

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?