Rapport 867.pdf - Svenska EnergiAskor AB

VÄRMEFORSK
De två första metoderna går ut på att packa in materialet i en stålcylinder genom att
utsätta det för en fallvikt. Principen är densamma för båda metoderna men
packningsförfarandet är skonsammare i standardiserad Proctorpackning (lättare fallvikt
och lägre fallhöjd).
Tidigare undersökningar på askor [1,2,27] har använt alla tre metoderna. För askor som
har en lägre kornstyrka än traditionella material torde dock standard Proctorpackning
eller vibrobord vara de bästa metoderna. Vibrobord är den metod som mest efterliknar
verkligheten enligt Vägverkets rapport om provningsmetoder [1].
Vibrobord kräver dock att materialet är vattenmättat varför optimal vattenkvot ej kan
bestämmas. Materialet måste också vara fridränerande för att vibrobord skall kunna
användas. Om materialet har mer än 10 % finjordshalt kan det inte anses som
dränerande enligt Vägverkets rapport om provningsmetoder [1]. I samma projekt
utfördes packning av en kolbottenaska och man drog slutsatsen att ”för kolbottenaska
kan optimal vattenkvot bestämmas med lätt eller tung instampning och maximal
densitet genom inpackning på vibrobord vid den vattenkvot som gett högst densitet vid
instampningen”.
Gyratorisk packning förekommer i ett av de studerade projekten. Metoden har med
framgång kunnat användas på alternativa material, men den behöver utvecklas vidare, bl
a med avseende på vilka parametrar som skall användas och hur resultaten i laboratoriet
skall tolkas för att likna förhållandena i fält [23].
I detta projekt rekommenderas att en kombination av lätt instampning och vibrobord
används för att erhålla värden på optimal vattenkvot och maximal densitet. För att
kontrollera nedkrossningen vid packningen är det lämpligt att också sikta materialet
skonsamt före och efter packningsförsöken.
5.3.2 Provningsmetoder för kontroll av tjälfarlighet
För allmän information om tjälfarlighet och tjälegenskaper hänvisas till avsnitt 2.1.2
som handlar om vägdimensionering och tjälskydd. Provningsmetoder för denna
egenskap står dock inte beskrivet där utan behandlas här.
Tjällyftning innebär att materialet under frysning ackumulerar vatten i form av is så att
vattenmättnaden i ofruset tillstånd överskrids, och materialet lyfter. För att ett material
skall anses som lyftande skall det uppmätta lyftbeloppet (i procent av frusen provhöjd)
vara mer än 10 % av provets porvolym (i procent) [1].
Det finns några olika provningsmetoder för att mäta tjällyftningsbenägenhet i
laboratorium. Två av de vanligaste i Sverige är VVMB609:1994 som också var den
metod som användes i Vägverkets rapport om provningsmetoder för alternativa material
[1]. En vidareutveckling av den metoden är en metod av Hermansson [45] som bättre
försöker efterlikna förhållandena i fält. Tjällyftningen kan också beräknas med hjälp av
beräkningsmodellen VVMB301 [44].
44