22.09.2013 Views

fulltext - Brottsoffermyndigheten

fulltext - Brottsoffermyndigheten

fulltext - Brottsoffermyndigheten

SHOW MORE
SHOW LESS

Create successful ePaper yourself

Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.

2003<br />

Brottsoffer i fokus<br />

De vinnande bidragen i <strong>Brottsoffermyndigheten</strong>s<br />

uppsatstävling 2003<br />

BROTTSOFFERMYNDIGHETEN


FÖRORD<br />

Under de senaste årtiondena har brottsoffrens situation uppmärksammats i allt större<br />

utsträckning. En rad åtgärder har vidtagits för att förbättra för dem som utsatts för<br />

brott bl a genom ny lagstiftning och inrättandet av <strong>Brottsoffermyndigheten</strong>. <strong>Brottsoffermyndigheten</strong>,<br />

som bildades 1994, har som övergripande mål att främja brottsoffrens<br />

rättigheter, behov och intressen. Myndighetens huvuduppgifter är att besluta<br />

i ärenden om brottsskadeersättning och i frågor om Brottsofferfonden. Därutöver<br />

fungerar myndigheten som ett informations- och kunskapscentrum avseende brottsofferfrågor.<br />

Syftet med Brottsofferfonden är att stödja olika projekt och verksamheter som utvecklar<br />

och synliggör brottsofferarbetet i Sverige. Sammanlagt har t o m 2002 cirka<br />

125 miljoner kronor fördelats dels till ideella organisationer som verkar på brottsofferområdet<br />

dels till verksamheter i privat och offentlig regi dels till viktimologisk<br />

forskning. För att brottsofferarbetet skall få en fortsatt gynnsam utveckling är det viktigt<br />

att öka och fördjupa kunskaperna om brottsoffer. Det behövs därför mer forskning<br />

och utvecklingsarbete på brottsofferområdet i Sverige.<br />

I syfte att stimulera till intresse för brottsofferfrågor på universitet och högskolor utlyste<br />

<strong>Brottsoffermyndigheten</strong> 1997 en uppsatstävling. Uppsatstävlingen riktar sig till<br />

studenter inom juridik, beteendevetenskapliga ämnen, hälso- och sjukvård, medicin<br />

m fl. Temat för uppsatstävlingen är ”Brottsoffer i fokus” och hittills har fyra tävlingsomgångar<br />

genomförts.<br />

I denna antologi publiceras de uppsatser som vid den senaste tävlingsomgången<br />

2001- 2003 tilldelats första, andra och tredje pris. De tre uppsatserna har alla våld mot<br />

kvinnor som övergripande tema.<br />

Vår förhoppning är att dessa uppsatser ska locka till intresse för brottsofferfrågor i<br />

allmänhet men även till vidare utvecklingsarbete och viktimologisk forskning.<br />

Umeå i mars 2003<br />

Britta Bjelle, generaldirektör


INNEHÅLLSFÖRTECKNING<br />

Likhet inför lagen.........................................................3<br />

En könsblind utgångspunkt?<br />

En analys av bedömning i våldtäktsmål<br />

Att giva sig i mannens våld?.....................................81<br />

Genuskonstruktion och våldets villkorliga legitimitet<br />

genom fallstudier av mäns våld mot kvinnor inom äktenskapet.<br />

Växjö 1865 - 1925<br />

Våld mot kvinnor i nära relationer .........................185<br />

- förslaget om möjlighet till besöksförbud avseende<br />

den gemensamma bostaden


Likhet inför lagen<br />

En könsblind utgångspunkt?<br />

En analys av bedömning i våldtäktsmål<br />

Peter Söderström<br />

Sociologiska institutionen<br />

Umeå Universitet<br />

3


ABSTRACT<br />

Mitt syfte med uppsatsen har varit att belysa konflikten mellan det juridiska systemets<br />

utgångspunkt likhet inför lagen och feminismens utgångspunkt att det råder ett ojämnt<br />

maktförhållande mellan könen som innebär att kvinnor på olika sätt diskrimineras på<br />

grund av sin könstillhörighet. 1 de teoretiska utgångspunkter jag valde ut för min studie är<br />

ett centralt antagande att samhällets dominerande föreställningar om heterosexualiteten<br />

är grundläggande för att förstå hur kvinnors underordning respektive mäns överordning<br />

(återskapas. Det grundar sig i att föreställningar om heterosexualiteten anses vara fundamentala<br />

för hur könsidentiteter skapas och därigenom i hög grad bestämmande för vad<br />

som anses vara kvinnligt och manligt. Föreställningarna är ideologiska till sin karaktär i<br />

den formen att de är laddade med könsojämlika normer och värderingar. Kvinnors och<br />

mäns sexualitet anses vara olika och tillskrivs olika egenskaper som bekräftar det ojämna<br />

maktförhållandet mellan könen i samhället. Det ojämna maktförhållandet mellan könen<br />

når sin ytterlighet i förekomsten av det sexualiserade våld som män utövar mot kvinnor.<br />

En av formerna av det sexualiserade våldet är våldtäkt, där män nästan helt uteslutande är<br />

förövare och kvinnor nästan helt uteslutande är offer. Utifrån denna bakgrund valde jag<br />

att undersöka konflikten mellan rättsystemets likhetsprincip och femiismens könsmaktsordning<br />

genom att analysera fem domslut angående två gruppvåldtäkter som begicks<br />

1995 respektive 1997.<br />

Mina övergripande problemformulering har varit om kön har betydelse för bedömningen<br />

i våldtäktsmål? För att besvara denna fråga, och i så fall kunna redovisa på vilka sätt<br />

kön har betydelse i bedömningen av våldtäktsmål, har jag granskat hur de som dömer<br />

argumenterar för deras domslut, hur väl bedömningen sammanfaller med lagstiftningens<br />

riktlinjer samt vilka skillnader och likheter i tolkningen av våldtäkt som går att utläsa. 1<br />

analysen av utvalda domslut har ideologianalys använts som metod, där det manifesta<br />

textmaterialet/domsluten bearbetats i syfte att synliggöra det latenta eller ideologin som<br />

är textmaterialets/domslutens förutsättning. En utgångspunkt i analysen har varit att<br />

domskälen är ideologiska till sin karaktär, d.v.s. att de har sin grund i försanthållanden om<br />

kön, sexualitet och våldtäkt. Analysens struktur bestod av en uppkategorisering av domsluten<br />

i hur tolkas: försatt i vanmakt respektive befunnit sig i hjälplöst tillstånd, rädsla,<br />

motstånd, våld och trovärdighet.<br />

1 förhållande till denna struktur växte under analysens gång framför allt två mönster fram<br />

som kopplades samman med de teoretiska utgångspunkterna. Det ena mönstret handlade<br />

om en okunskap om våldtäktsoffrets situation vilket framför allt visade sig vid tolkningen<br />

och bedömningen av försatt i vanmakt och rädsla. Det andra mönstret handlade om en<br />

diskrepans mellan lagstiftning och bedömning vilket framgick av tolkningen och bedömningen<br />

av motstånd och våld. Båda dessa mönster utkristalliserades och utmynnade<br />

sedan i ett tredje mönster, vilket handlade om att fokus i bedömningen låg på kvinnornas<br />

beteende och handlingar istället för på mannens motiv och handlingar. Ett mönster som<br />

jag anser genomgående låg till grund för domstolarnas bedömning i utvalda våldtäktsmål<br />

även om det uttrycktes tydligast vid tolkningen och bedömningen av trovärdighet.<br />

Mönstren som synliggjordes av analysen innehöll faktorer som visade att kön tillskrevs<br />

betydelse både i lagstiftning och i bedömning. Faktorer som ur ett könsperspektiv i olika<br />

hög grad sätter principen om likhet inför lagen ur spel och enligt mig inte kan förklaras<br />

på något annat sätt än med kvinnornas könstillhörighet. Ett återknytande av resultatet<br />

till mina teoretiska utgångspunkter talar om att domstolarna i sin bedömning inte kunnat<br />

frigöra sig från de könsojämlika värderingar och normer om kön och sexualitet som<br />

är rådande i en samhällsstruktur där kvinnor generellt värderas lägre än män. Principen<br />

likhet inför lagen framstår utifrån mitt analysresultat som en könsblind utgångspunkt.<br />

Om praxis vid våldtäktsmål i domstolsväsendet är att fokusera på våldtäktsoffren istället<br />

för gärningsmännen praktiseras enligt mig en blaming the victim strategi som inte bara<br />

befäster utan också återskapar en bild av mannens rätt till kvinnans sexualitet.<br />

4


INNEHÅLLSFÖRTECKNING<br />

1. INLEDNING 7<br />

1.1. Disposition<br />

1.2. Syfte och problemformulering<br />

2. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER 9<br />

2.1. Könsojämlikhet, en social och politisk institution<br />

2.2. Våldtäkt, en förhandlingsfråga<br />

2.3. Min användning<br />

3. GRUNDLÄGGANDEFRÅGESTÄLLNINGAR<br />

ANGÅENDE VÅLDTÄKT 13<br />

3.1. Hur definieras våldtäkt<br />

3.2. Omfattning<br />

3.3. Olika förklaringsmodeller<br />

3.3.1. Biologiskt perspektiv<br />

3.3.2. Individualpsykologiskt perspektiv<br />

3.3.3. Sociologiskt perspektiv<br />

3.4. Min egen utgångspunkt<br />

4. FORSKNING OM HUR VÅLDTÄKT BEHANDLAS<br />

INOM RÄTTSVÄSENDET 18<br />

4.1. Polis och åklagare<br />

4.2. Hur många våldtäkter leder till åtal och fälls<br />

4.3. Domstolen<br />

4.3.1. Mannens historiska rätt<br />

4.3.2. Skiljer på två olika typer av våldtäkter<br />

4.3.3. Två olika försvar<br />

4.3.4. Kvinnans trovärdighet<br />

4.3.5. Madonnan och horan<br />

4.3.6. Föreställningar om kön och sexualitet<br />

5. METOD 24<br />

5.1. Ideologianalys<br />

5.2. Ideologibegreppet<br />

5.3. Hur uttrycks ideologin<br />

5.4. Hur kan en ideologi analyseras<br />

5.5. Min användning<br />

6. ANALYS 26<br />

6.1. Tillvägagångssätt i analysen<br />

6.2. Lagstiftningen<br />

7. ANALYS-SÖDERTÄLJEFALLET 30<br />

7.1. Vittnesutsagorna<br />

7.2. Tingsrättens dom<br />

7.2.1. Hur tolkas försatt i vanmakt och befunnit sig<br />

i hjälplöst tillstånd<br />

7.2.2. Hur tolkas rädsla<br />

7.2.3. Hur tolkas motstånd<br />

7.2.4. Hur tolkas våld<br />

7.3. Hovrättens dom<br />

7.3.1. Hur tolkas försatt i vanmakt och befunnit sig i hjälplöst tillstånd<br />

7.3.2. Hur tolkas rädsla<br />

7.3.3. Hur tolkas motstånd<br />

7.3.4. Hur tolkas våld<br />

7.4. Högsta domstolens dom<br />

5


6<br />

7.4.1. Hur tolkas försatt i vanmakt och befunnit sig<br />

i hjälplöst tillstånd<br />

7.4.2. Hur tolkas rädsla<br />

7.4.3. Hur tolkas motstånd<br />

7.4.4. Hur tolkas våld<br />

8. ANALYS -FALKENBERGSFALLET 43<br />

8.1. Vittnesutsagor<br />

8.2. Tingsrättens dom<br />

8.2.1. Hur tolkas försatt i vanmakt och befunnit sig<br />

i hjälplöst tillstånd<br />

8.2.2. Hur tolkas rädsla<br />

8.2.3. Hur tolkas motstånd<br />

8.2.4. Hur tolkas våld?<br />

8.3. Hovrättens dom<br />

8.3.1. Osammanhängande vittnesutsaga<br />

8.3.2. Lämnat olika vittnesutsagor<br />

8.3.3. Hysteriskt uppträdande<br />

8.3.4. Följde med frivilligt till lägenheten<br />

8.3.5. Inga fysiska skador<br />

9. RESULTAT 52<br />

9.1. Försatt i vanmakt-omöjligt tillstånd?<br />

9.2. Rädsla-en aspekt som värderas lågt i lagstiftning och bedömning<br />

9.3. Motstånd-diskrepans mellan lagstiftning och bedömning<br />

9.4. Våld-trovärdighet eller mer bevis<br />

9.5. Trovärdighet-fokusförskjutning<br />

9.6. Slutsatser<br />

9.6.1. Okunskap om våldtäktsoffrets situation:<br />

9.6.2. Diskrepans mellan lagstiftning och bedömning<br />

9.6.3. Fokus på våldtäktsoffren det grundläggande mönstret<br />

9.6.4. Likhet inför lagen-en könsblind utgångspunkt<br />

10. LITTERATUR 66<br />

Övriga källor


1. INLEDNING<br />

I min C-uppsats i sociologi analyserade jag ur ett feministiskt perspektiv hur Svenska<br />

Dagbladet, Göteborgs-Posten och Aftonbladet skrev om två uppmärksammade<br />

gruppvåldtäkter, varav den ena begicks i Södertälje 1995 och den andra i Falkenberg<br />

1997. Fokus i undersökningen låg på vilka föreställningar om sexualitet som låg till<br />

grund för de skrivna artiklarna. Min analys visade att det journalistiska materialet<br />

som behandlade nämnda gruppvåldtäkter nästan uteslutande speglade domstolarnas<br />

bedömning av de båda rättsfallen. Frågan som diskuterades och förmedlades i tidningarna<br />

handlade om det enligt lagstiftningen hade begåtts några våldtäkter, däremot<br />

problematiserades aldrig de bakomliggande orsakerna till varför män begår våldtäkt.<br />

Min studie visade att den faktor som till stor del styrde denna fokusering var traditionella<br />

försanthållanden om sexualitet och kön som inte uttrycktes öppet i texten.<br />

Slutsatsen var att tidningarnas obefintliga intresse för att ifrågasätta och diskutera<br />

bakomliggande faktorer till våldtäktsproblematiken inte på något sätt utmanade de<br />

dominerande föreställningar om sexualitet och kön som är rådande i samhället.<br />

I D-uppsatsen vill jag fortsätta att studera föreställningar om sexualitet och kön ur ett<br />

maktsperspektiv. Mitt val blev att analysera de domslut som fälldes angående ovan<br />

nämnda gruppvåldtäkter. 1 Ett val som främst gjordes utifrån två skäl. Det första skälet<br />

var att jag redan till viss del redan var insatt i vad som hade hänt vid gruppvåldtäkterna.<br />

Det andra skälet var att Södertäljefallet drevs ända upp till Högsta domstolen<br />

och därför blev ett s.k. prejudikat för liknande mål. Jag fann det principiellt intressant att<br />

kunna analysera ett våldtäktsmål där samtliga rättsliga instanser i Sverige hade gjort sin<br />

egen bedömning. Dessutom behandlades åtalen för våldtäkt i Falkenbergsfallet tidsmässigt<br />

en kort tid efter domslutet i Högsta domstolen meddelats i Södertäljefallet.<br />

1.1. Disposition<br />

Strukturen för min uppsats är följande: Del I innehåller en kort bakgrund och disposition<br />

innan jag börjar med en genomgång av mitt syfte och de frågeställningar som har format<br />

min analys. Sedan följer en redovisning av de teoretiska utgångspunkter och de aspekter<br />

inom perspektiven som jag ansåg fruktbara för arbetet med denna studie. Därefter<br />

belyser jag tre frågeställningar som är centrala för att få en inblick i och en basförståelse<br />

om våldtäkt som problemområde. Syftet är att ge en bakgrundsförståelse av mer övergripande<br />

karaktär innan jag i samma kapitel går igenom tidigare forskning om hur våldtäkt<br />

behandlas inom rättsväsendet, med fokus på domstolarnas arbete. Del II börjar med att<br />

jag redogör för min metod, vilka delar som jag använder i min analys och på vilket sätt<br />

metod samt teoriverktyg kompletterar varandra på ett för mig gynnsamt sätt. Direkt i<br />

anslutning till min metod beskriver jag mitt tillvägagångssätt i analysen för att därefter<br />

redovisa hur lagstiftningen var utformad vid tidpunkten för bedömningarna av ovanstående<br />

domslut. Sedan följer analysen som är kronologiskt uppbyggd där domsluten har<br />

behandlats i den tidsmässiga följd de har meddelats. Inför varje rättsfall sammanfattas<br />

kortfattat vittnesutsagorna som är den huvudsakliga grund på vilken domsluten baserats<br />

på. Varje domslut i varje rättsfall har strukturerats efter utvalda kategorier. I Del III<br />

redovisas resultatet kategori för kategori och analysen knyts ihop med utvalda teoretiska<br />

utgångspunkter och metod. Avsnittet avslutas med diskussion och slutsatser.<br />

Fotnötter se sid 71<br />

7


1.2. Syfte och problemformulering<br />

Vårt rättssystem vilar på principen att det råder likhet inför lagen. Det betyder ”...att<br />

alla individer, oberoende av kön, ras, hudfärg, ålder och klass ska behandlas likadant.”<br />

2 Samtidigt är utgångspunkten i den feministiska teoribildningen att det råder ett<br />

ojämnt maktförhållande mellan könen i samhället. Ett förhållande som manifesteras<br />

av att kvinnor i egenskap av sitt kön generellt underordnas män politiskt, ekonomiskt<br />

och socialt. Ett ojämnt maktförhållande som genomsyrar samhällets alla nivåer och<br />

grundar sig på att kvinnor i egenskap av sitt kön generellt värderas lägre än män.<br />

Mellan rättssystemets princip likhet inför lagen och utgångspunkten i feministisk<br />

teoribildning att vi lever i en könsmaktsordning där män generellt är överordnade<br />

finns således en konflikt. Ett centralt antagande inom de teorier som jag valt är att<br />

samhällets dominerande föreställningar om heterosexualiteten är grundläggande för<br />

att förstå hur kvinnors underordning respektive mäns överordning (åter)skapas. Det<br />

grundar sig i att föreställningar om heterosexualiteten anses vara fundamentala för<br />

hur könsidentiteter skapas och därigenom i hög grad bestämmande för vad som anses<br />

vara kvinnligt och manligt. Föreställningarna är ideologiska till sin karaktär i den formen<br />

att de är laddade med könsojämlika normer och värderingar. Kvinnors och mäns<br />

sexualitet anses vara olika och tillskrivs olika egenskaper som bekräftar det ojämna<br />

maktförhållandet mellan könen i samhället. Det ojämna maktförhållandet mellan könen<br />

når sin ytterlighet i förekomsten av det sexualiserade våld som män utövar mot<br />

kvinnor. En av formerna av det sexualiserade våldet är våldtäkt, där män nästan helt<br />

uteslutande är förövare och kvinnor nästan helt uteslutande är offer. Utifrån denna<br />

bakgrund valde jag att undersöka konflikten mellan rättsystemets likhetsprincip och<br />

feminismens könsmaktsordning genom att analysera fem domslut angående två<br />

gruppvåldtäkter.<br />

Mitt syfte är att belysa konflikten mellan det juridiska systemets utgångspunkt likhet<br />

inför lagen och feminismens utgångspunkt att det råder ett ojämnt maktförhållande<br />

mellan könen som innebär att kvinnor på olika sätt diskrimineras på grund av sin<br />

könstillhörighet.<br />

8<br />

• Min övergripande problemformulering lyder: Har kön betydelse för bedömningen<br />

i våldtäktsmål? Om det har betydelse på vilket sätt uttrycks det?<br />

• För att försöka besvara min övergripande frågeställning har jag i min analys förhållit<br />

mig till följande frågeställningar:<br />

• Hur argumenterar de som dömer för deras domslut i respektive rättsinstans och<br />

rättsfall?<br />

• Hur väl sammanfaller den bedömning som görs med lagstiftningens riktlinjer?<br />

• Vilka skillnader och likheter i tolkningen av våldtäkt 3 går att utläsa och på vilka<br />

sätt tar de sig uttryck?


2. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER<br />

Jag har valt att förhålla mig till två teoretiska bidrag som båda utgår från ett feministiskt<br />

4 perspektiv: Catharine A MacKinnons Towards a feminist theory of the state,<br />

Stina Jeffners Liksom våldtäkt, typ. Nedan sammanfattas deras huvudsakliga tankegångar.<br />

Därefter redovisas vad jag funnit fruktbart att använda som teoretiska verktyg<br />

i min studie.<br />

2.1. Könsojämlikhet, en social och politisk institution<br />

I sitt försök till att skapa en feministisk teori om hur det patriarkala västerländska<br />

samhället idag fungerar utgår MacKinnon från marxismen. Hon för samman marxistisk<br />

och feministisk teoribildnings grundläggande ståndpunkter för att se vad som förenar<br />

respektive skiljer dem åt. Båda teorierna handlar om makt och ojämlikhet. Där<br />

marxismen menar att arbetet är den sociala process genom vilken vår identitet skapas,<br />

placerar radikalfeminismen istället sexualiteten. I marxismens samhällsanalys sätts<br />

klassförhållandena i fokus, där kapitalisterna står emot arbetarna. Makten i samhället<br />

ligger i kapitalisternas händer och proletärerna förtrycks genom att kapitalisterna tar<br />

den vinst eller mervärde som proletärernas arbetsinsats genererar. I ett radikalfeministiskt<br />

perspektiv placeras sexualiteten i fokus, där kvinnor står emot män. Männen besitter<br />

makten i samhället och kvinnorna förtrycks i grunden av de föreställningar om<br />

sexualiteten som är rådande, där kvinnans genus 5 ses som underordnad mannens. 6<br />

MacKinnon menar att feminismen tillför den marxistiska samhällsanalysen en aspekt<br />

som inte förklaras, nämligen kvinnans livssituation. Hon säger att kvinnornas<br />

ojämlika och orättvisa position i samhället underordnas klassanalysen. Eftersom<br />

kvinnan varken är kapitalist eller lönearbetare men ändå med sitt hemarbete tillför<br />

värde i samhället glöms kvinnan bort. Hon är som MacKinnon säger undantaget i den<br />

marxistiska teorin. Hemarbetet blir den arena där marxismen och feminismen möts,<br />

en slags korsning där ekonomisk och könspolitisk analys strålar samman. Vad feminismen<br />

för fram är att olika politiska system och olika former av arbetsförhållanden<br />

inte har medfört en grundläggande förändring av kvinnorollen eller föreställningen<br />

om vad kvinnan är, vilket tydligt manifesteras just i hemarbetsfrågan. Kvinnorna är<br />

naturligtvis förtryckta även av kapitalet men i grunden består förtrycket av männens<br />

makt över kvinnorna, en makt som först och främst handlar om rätten att definiera<br />

verkligheten, rätten att definiera vad en kvinna respektive en man är. 7<br />

Feminismens metod menar MacKinnon är att kvinnor kollektivt medvetandegör sina<br />

konkreta livserfarenheter och därigenom möjliggör skapandet av sin egen världsbild.<br />

Således blir deras livserfarenheter, det personliga, politiskt. 8 Ur denna medvetandegörandeprocess<br />

har radikalfeminismen kommit fram till att sexualiteten eller synen på<br />

sexualiteten är central för kvinnans underordning. MacKinnon menar att vår förståelse<br />

av kvinnors och mäns kön har skapats och skapas socialt. Det socialt skapade könet<br />

kallas för genus och vad som är bestämmande för genus är bilden av sexualiteten.<br />

Denna förståelse av kön är manligt definierad och manifesteras i att kvinnans kön ses<br />

som det underordnade. Den starkaste drivkraften i befästandet och återskapandet av<br />

kvinnans underordning i det västerländska samhället är den sexuella objektifieringen,<br />

9


där kvinnan framställs som ett ting som är till för mannen och där sexualitet jämställs<br />

med mannens dominans och kvinnans underkastelse. Skapandet av dessa föreställningar<br />

om sexualiteten är av ideologisk karaktär och ses av MacKinnon som själva<br />

dynamiken bakom könsojämlikheten. 9<br />

Vad jag är speciellt intresserad av i detta teoretiska perspektiv är försöken att förstå<br />

rättsväsendets betydelse för kvinnors underordning och i synnerhet dess förhållande<br />

till våldtäktsproblematiken. MacKinnon ser staten som manligt definierad, där rättsväsendet<br />

är en specifik form av statlig makt. Eftersom rättsväsendet också är definerat<br />

och utformat utefter ett manligt perspektiv behandlas kvinnor där precis som män<br />

ser på och behandlar kvinnor i vardagslivet. Det centrala i detta resonemang är att<br />

rättsväsendets ryggrad lagstiftningen utgår ifrån antagandet att det i verkligheten är<br />

jämlikt mellan könen, medan det i realiteten förhåller sig precis tvärtom. Hon menar<br />

här att man genom lagstiftningen inte kan behandla frågor om ojämlikhet om det baseras<br />

på antagandet att kvinnor och män lever i en jämlik verklighet. Man måste börja<br />

med att slå fast att verkligheten är könsojämlik, där mannen är norm och kvinnan är<br />

avvikande. 10<br />

För att tydliggöra sitt resonemang diskuterar hon hur rättsväsendet ser på och behandlar<br />

frågor som våldtäkt, abort och pornografi. Enligt lagstiftningen är våldtäkt inte<br />

våldtäkt om det ser ut som sex. Det väcker frågan om vad normal sexualitet är och<br />

vem som definierar det? MacKinnon menar att den bild av sexualiteten som vi lever<br />

med idag gör det svårt att skilja på ett samlag och en våldtäkt, på normal sexualitet<br />

och övergrepp. Därför att den bygger på föreställningar om att mannen till sin natur<br />

är dominant och aggressiv medan kvinnan till sin natur är undergiven och passiv. I<br />

denna bild är våld, tvång samt dominans intimt förknippade med förståelsen av vad<br />

som betraktas vara normal sexualitet. Det manifesteras i rättsväsendets behandling av<br />

våldtäktsfall där offrens upplevelse av att ha blivit våldtagna generellt betraktas vara<br />

en del av s.k. normal sexualitet. Det manifesteras vid rättegången, där kvinnan måste<br />

bevisa att det var våldtäkt. Kvinnors upplevelser av att bli våldtagna ännu en gång<br />

av rättsväsendet är en regel snarare än ett undantag. MacKinnon säger att mannens<br />

subjektiva uppfattning om sexualiteten blir till en objektiv neutral sanning i rättsväsendet.<br />

11<br />

Ur en ojämlik maktfördelning mellan kvinnor och män har det skapats reella könskillnader,<br />

som bygger på föreställningar om sexualitet där kvinnan ses som passiv<br />

och undergiven medan mannen ses som aggressiv och dominant, föreställningar vilka<br />

sedan ligger till grund för uppfattningar om vad kvinnlighet respektive manlighet är.<br />

Denna socialt skapade bild av kvinnan som underordnad mannen är fundamentet i<br />

den patriarkala samhällsordningen. Vad MacKinnon vill göra är att konfrontera kvinnors<br />

ojämlika villkor i samhället genom att förändra rättssystemet i grunden, att skapa<br />

en ny relation mellan lagstiftningen och den reella levda verkligheten. För att kunna<br />

uppnå en betydelsefull förändring måste man förstå och inkorporera två påståenden:<br />

att med utgångspunkt i kvinnors levda verklighet inse att könsojämlikhet är en social<br />

och politisk institution samt att den manliga formen av makt över kvinnor är förkroppsligad<br />

som individuella rättigheter i vår lagstiftning. 12<br />

10


2.2. Våldtäkt, en förhandlingsfråga<br />

I Sveriges första akademiska avhandling om våldtäkt, Liksom våldtäkt, typ, har Stina<br />

Jeffner undersökt ungdomars förståelse av våldtäkt. Genom att intervjua 16 ungdomar<br />

på högstadiet om deras förståelse av kön och sexualitet har en kunskap om hur<br />

betydelsefulla föreställningar är för deras tänkande och handlande växt fram, här<br />

specifikt i förhållande till våldtäkt. Vad som är våldtäkt enligt ungdomarna är på en<br />

manifest (uttalad) nivå självklart men på en latent (outtalad) nivå beroende av olika<br />

omständigheter. Det gestaltas av en tydlig linje där alla informanter är överens om att<br />

våldtäkt är allt som sker efter att tjejen sagt nej, men som vid närmare granskning visar<br />

sig vara allt annat än tydlig. Mellan ytterligheterna våldtäkt och det eftersträvansvärda<br />

idealet bra sex som en del i romantisk kärlek synliggörs via Jeffners analys ett<br />

förhandlingsutrymme, där definitionen av våldtäkt är under ständig omförhandling.<br />

Ur analysen av intervjuerna utkristalliserades sex olika omständigheter vilka alla upplöser<br />

ungdomarnas självklara åsikt att en våldtäkt är allt efter tjejen sagt nej. 13 Jeffner<br />

skriver ”Våldtäkt är också i fortsättningen att förstå som allt som sker efter det att<br />

tjejen sagt nej, men det visar sig att detta endast gäller:<br />

• om tjejen sagt nej på rätt sätt<br />

• om tjejen inte är kär i killen även efteråt<br />

• om varken tjejen eller killen varit alltför fulla<br />

• om inte tjejen kan tolkas som en hora<br />

• om inte killen kan tolkas som ”normal”<br />

• om tjejen mår väldigt dåligt efteråt.<br />

Vissa omständigheter gör att handlingar och händelser som enligt informanterna är att<br />

förstå som våldtäkt kan tolkas som något annat.” 14 Gränsen för vad som uppfattas som<br />

våldtäkt framstår som flytande och öppet för tolkning utifrån de omgivande omständigheterna,<br />

när konkreta situationer bedöms. Omständigheterna som ovan räknats<br />

upp får olika konsekvenser för de berörda beroende på könstillhörighet. Det yttrar sig<br />

genom att tjejer ansvarsbeläggs där killar ansvarsbefrias och att fokus ligger på tjejers<br />

beteende och karaktär. Konsekvensen för tjejer blir att de inte kan ha blivit våldtagna<br />

om de inte sagt nej på rätt sätt, inte varit för fulla, inte av någon i omgivningen stämplats<br />

som hora eller efter övergreppet inte tydligt kan visa hur dåligt de mår. En kille<br />

kan inte anses vara en våldtäktsman om tjejen är kär i honom efter övergreppet, om<br />

han varit för full eller om han anses vara en schysst kille. 15<br />

Jeffner kopplar ungdomarnas föreställningar om våldtäkt till de normer om kön och<br />

heterosexualitet som präglar vår kultur. I det ljuset ser hon omständigheterna som<br />

återfinns inom förhandlingsutrymmet ”...som uttryck för kulturella koder för heterosexuell<br />

samhandling.” 16 Inom ramarna för samhälleliga köns och sexualitetsnormer är<br />

riktlinjerna och rörelsefriheten för tjejer och killar olika. Kulturellt accepterade könsnormer<br />

uttrycks genom både regulativa (uttalade) och konstitutiva (outtalade) regler. 17<br />

Riktlinjer som i hög grad formar och styr både tankeliv och beteende. De normer som<br />

uttrycks på en regulativ nivå, t.ex. att våldtäkt är avskyvärt styrs på en konstitutiv nivå<br />

av grundläggande försanthållanden om kön och heterosexualitet. Försanthållanden<br />

som när de analyseras bryter ner den självklara åsikten om att våldtäkt är avskyvärt, i<br />

den mer flytande, vad man anser att våldtäkt är. 18<br />

11


Jeffner utgår ifrån att det i vår västerländska kultur på en konstitutiv nivå finns en<br />

föreställning om att kvinnans sexualitet är uppsplittrad i madonnan och horan, medan<br />

försanthållandet om mannens sexualitet är att den anses vara aktiv, erövrande och<br />

driftsstyrd. I sin analys ser hon hur t.ex. föreställningen om horan kan tolkas som ett<br />

nedsättande skällord på en regulativ nivå medan samma begrepp på en konstitutiv<br />

nivå företräder en djupgående föreställning om kvinnlig sexualitet. På en regulativ<br />

nivå säger ungdomarna att bra sex som en del av romantisk kärlek är idealet och att<br />

dålig sex är fysisk sex utan känslor. Ungdomarnas ideal sammanfaller med vår kulturs<br />

outtalade föreställning om madonnan eller den rena delen av den kvinnliga sexualiteten<br />

medan den position där man placerar dålig sex sammanfaller med föreställningen<br />

om horan eller den orena delen av den kvinnliga sexualiteten och med föreställningen<br />

om den manliga sexualiteten (normen) . Detta förhållande skapar ett mycket begränsat<br />

utrymme för tjejer att handla inom ramen för heterosexuell samhandling om man<br />

vill undvika att stigmatiseras som hora. Samma förhållande skapar stort utrymme för<br />

killar att avvika från idealet inom heterosexuell samhandling eftersom deras normala<br />

sexualitet anses sammanfalla med uppfattningen om vad som anses vara dålig sex. 19<br />

Jeffner visar med sin undersökning att det finns en diskrepans mellan ungdomarnas<br />

förståelse av våldtäkt på en regulativ nivå och vad som på en konstitutiv nivå, av våra<br />

kulturella normer om kön och sexualitet, bestämmer vad som är accepterat eller inte.<br />

Det förklarar att ungdomarna på en uttalad nivå är överens om att våldtäkt är allting<br />

efter en tjej sagt nej, medan en djupare analys visar på ett förhandlingsytrymme där<br />

tolkningen av våldtäkt är beroende av ett flertal omständigheter. Våldtäkt som den<br />

yttersta förnedringen distanserar övergreppet som någonting separat och tydligt avgränsat<br />

fenomen gentemot all annan heterosexuell samhandling. Denna föreställning<br />

menar Jeffner kan bidra till att befästa och återskapa gråzonen där våldtäkt blir en<br />

förhandlingsfråga och omtolkas till någonting annat på grund av olika omständigheter.<br />

20 Jeffners slutsats är ”...att vi för att förstå våldtäkt behöver förstå de konstitutiva<br />

reglerna för kön och heterosexualitet.” 21<br />

2.3. Min användning<br />

Centralt i mitt val av teoretiska utgångspunkter har varit främst två aspekter, grundläggande<br />

likheter och deras olika fokusering. Den grund som jag anser att MacKinnon<br />

och Jeffner har gemensamt är: en anknytning till mitt ämnesval, att de ser<br />

könsidentitet främst som en social konstruktion, att föreställningar om sexualitet är<br />

grundläggande för vår förståelse av vad som anses vara kvinnligt och manligt samt att<br />

deras studier bidrar med insikt i och en ökad förståelse för våldtäktsproblematiken. 22<br />

Hos MacKinnon är tre aspekter betydelsefulla. Den första handlar om att den förståelse<br />

av kön som är dominerande i samhället har definierats av män och karaktäriseras<br />

av det manliga könets överordning respektive det kvinnliga könets underordning.<br />

Centralt för förståelsen av kön är föreställningar om sexualiteten, där sexualitet<br />

jämställs med kvinnans underkastelse och mannens dominans. Föreställningar vilka<br />

styrs av värderingar och normer om kön vilka är ideologin bakom könsojämlikheten<br />

samt återskapandet av en patriarkal samhällsstruktur. Den andra aspekten handlar<br />

om MacKinnons fokus på rättsväsendet där hon visar att att dess utgångspunkt,<br />

likhet inför lagen, inte går att tillämpa i ett samhälle där kvinnor i egenskap av sitt<br />

12


kön värderas lägre än män. Här ges förståelse för att den rättsskipande funktionens<br />

utgångspunkt förutsätter en okunskap om kvinnors reellt ojämlika levnadsvillkor i en<br />

patriarkal samhällsstruktur. Den tredje aspekten är att föreställningar om sexualiteten<br />

skapar svårigheter att skilja på en våldtäkt och ett samlag, vilket skarpast framträder<br />

när domstolen generellt inte ser våldtäkt som våldtäkt utan som normalt sexuellt<br />

samspel. Här problematiseras de flytande gränserna mellan vad som anses vara uttryck<br />

för normal sexualitet och ytterligheten våldtäkt, vilket ger en förståelse för hur<br />

de rådande föreställningarna om sexualitet är laddade med könsojämlika normer och<br />

värderingar.<br />

Ur Jeffners studie hämtas följande aspekter. Den första handlar om beskrivningen av<br />

ytterligheten våldtäkt och idealet sex i en kärleksrelation som flytande kategorier<br />

och skilda åt av ett förhandlingsutrymme där olika omständigheter styr ungdomarnas<br />

tolkningar i detta avseende. Denna förståelse omfattar inte bara ungdomar utan<br />

föreställningarna om sexualitet har en enligt mig en vidare relevans som även inbegriper<br />

vuxenvärlden. Jeffners analys bekräftar MacKinnons resonemang ovan och ger<br />

en inblick i hur våldtäkt inte är en fast kategori utan en förhandlingsfråga beroende<br />

på omständigheter. Den andra aspekten berör hur det går att urskilja två nivåer av<br />

förståelse som styr förhållningssätt till våldtäktsproblematiken, en regulativ och en<br />

konstitutiv. Det ger en förståelse för att de åsikter som på en regulativ nivå kan anses<br />

vara självklarheter, på en konstitutiv nivå problematiseras p.g.a. att de är styrda av<br />

rådande normer och värderingar av kön.<br />

3. GRUNDLÄGGANDE FRÅGESTÄLLNINGAR<br />

ANGÅENDE VÅLDTÄKT<br />

För att ge en grundläggande förståelse av våldtäkt som problemområde anser jag<br />

att följande tre frågekomplex är nödvändiga att beröra: Vad är våldtäkt? Är våldtäkt<br />

vanligt förekommande? Varför våldtar män kvinnor? Här kommer en kort sammanfattning<br />

av hur ovanstående frågekomplex besvaras inom forskning på området<br />

våldtäkt/sexualiserat våld.<br />

3.1. Hur definieras våldtäkt<br />

Innebörden i begreppet våldtäkt är inte enhetligt, det varierar från ett samhälle till ett<br />

annat och det varierar över tid. 23 Historiskt sett var våldtäkt i västerlandet ett brott som<br />

begicks mot en annan mans egendom, kvinnans make eller hennes far. Om en man<br />

våldtog en ogift kvinna fick han ofta betala hennes far en summa pengar som översteg<br />

hemgiften och därefter gifta sig med henne. Kvinnan själv hade inget val i en sådan<br />

situation. 24 I Sverige började våldtäkt betraktas som ett brott vilket främst var ett<br />

övergrepp mot kvinnan och hennes person 1864. Tidigare betraktades våldtäkt som<br />

ett allvarligt brott, men då i första hand för att det var ett brott mot reglerna och normerna<br />

för socialt umgänge i samhället och att det hotade ett av samhällets viktigaste<br />

institutioner, äktenskapet. 25 Straffrättsligt skydd mot våldtäkt inom äktenskapet fick<br />

kvinnor i Sverige 1965 26 . I praktiken straffades inomäktenskapliga övergrepp som<br />

våldtäkt i Sverige första gången 1984. 27 I England blev våldtäkt inom äktenskapet ett<br />

brott 1991 28 , i Finland 1994 29 och i USA lagstiftade den sista delstaten 1996. 30<br />

13


Förståelsen av våldtäkt varierar inte bara mellan olika kulturer och historisk tid, utan<br />

skiljer sig också åt mellan olika människor. Linda Brookover Bourque menar att<br />

definitionen av våldtäkt i lagstiftningen är normgivande i västerländska samhällen.<br />

Lagstiftningen är en tolkning av den verklighet vi lever i som medborgarna i någon<br />

form måste förhålla sig till. Enligt Brookover Bourque är det individuella tolkningar<br />

av lagstiftningen som styr människors handlande i praktiken. Enskilda individers<br />

tolkningar, oavsett om de är våldtäktsoffer, förövare, familj och vänner, vittnen, poliser,<br />

advokater, domare, spelar enligt Brookover Bourque en betydande roll för om<br />

en våldtäkt blir definierad som våldtäkt. Varje led i denna kedja av individer menar<br />

hon är med och bestämmer om en våldtäkt definieras som en våldtäkt eller någonting<br />

annat. 31<br />

Vad Brookover Bourque ser som problemet är att den förståelse av våldtäkt som i hög<br />

grad präglar allmänheten bygger på stereotyper och schablonbilder. På den offentliga<br />

debattarenan har kunskapen om våldtäkt som problem inte fördjupats utan dominerats<br />

av förenklade resonemang baserade på stereotyper och schablonbilder. Hon menar<br />

att majoritetens förståelse av våldtäkt därför jämställs med en våldsam attack av en<br />

främling i en mörk gränd. 32 Det är en begränsad förståelse av våldtäkt. Övervägande<br />

antalet våldtäkter begås av någon person som offret känner, dessutom är våldtäkt ett<br />

övergrepp som behöver förstås i förhållande till en skala av tvångshandlingar med<br />

sexuell karaktär. 33 Om förståelsen och kunskapen skall kunna öka om våldtäkt som<br />

problem behöver vi därför, enligt Brookover Bourque, fördjupa diskussionen vilket<br />

främst handlar om att tydliggöra komplexiteten, mångfalden och nyanserna som är en<br />

del av den verklighet som omger våldtäkt. 34 Liz Kelly menar likt Brookover Bourque<br />

att den dominerande föreställningen om eller definitionen av vad våldtäkt är kan ses<br />

som en stereotyp som utesluter mer än den innefattar. Våldtäkt ses som ett sällsynt<br />

övergrepp som ser ut på ett speciellt sätt, begås av ett fåtal speciella män och drabbar<br />

ett fåtal speciella kvinnor. 35<br />

“Because rape is stereotypically defined as a rare experience between a woman<br />

and an anonymous assailant, many women who where forced to have sex repeatedly<br />

within intimate relationships, or who had been forced to have sex by a number<br />

of men, did not define these experiences as “rape“.( )The stereotypes of rapists and<br />

child molesters seldom fit women´s friends, lovers, husbands, or fathers, even when<br />

they had committed acts of sexual assault.“ 36<br />

Ett problem med den dominerande definitionen av våldtäkt baserad på stereotyper<br />

och schablonbilder är enligt Kelly att kvinnor som har blivit utsatta för allt från sexuella<br />

trakasserier till våldtäkt kan känna sig illa behandlade men ändå ha svårt att sätta<br />

ord på vad de varit med om. Många kvinnor i den situationen har då lätt för att ifrågasätta<br />

sig själv, förringa och/eller förtränga händelsen ifråga. 37 När en icke-stereotyp<br />

våldtäkt definieras som våldtäkt framträder ett annat problem, nämligen att kvinnan<br />

skuldbeläggs av både samhället och sin omgivning för att hon själv har framkallat<br />

övergreppet genom avsteg ifrån traditionellt könsbundna beteendemönster. 38<br />

14


3.2. Omfattning<br />

I Leif G.W. Perssons kriminologiska kartläggning av våldäktsbrottet i Sverige 1981<br />

låg enligt brottsstatistiken antalet anmälda våldtäkter samt försök till våldtäkt i slutet<br />

på 70-talet på 500-600 per år. 39 1999 polisanmäldes i Sverige 8 726 sexualbrott varav<br />

2 042 för våldtäkt. 40 Den offentliga statistiken i västvärlden över antalet våldtäkter<br />

grundar sig på polisens uppgifter om anmälda brott. Ett problem som uppmärksammats<br />

i bl.a. Canada, Storbritannien och USA med att den offentliga statistiken bygger<br />

på polisens uppgifter är att en del polisanmälningar om våldtäkt skrivs av som<br />

ogrundade och därför inte förs in i statistiken. 41 FBI (Federal Bureau of Investigation)<br />

och NCVS (The National Crime Victimization Survey) studerade 1991 båda två hur<br />

många våldtäkter som registerats det året hos polisen. Medan FBI:s studie visade<br />

106.593 polisanmälda våldtäkter 1991 visade NCVS studie på 171.420. En skillnad<br />

mellan studierna var att FBI inte räknade de anmälningar som polisen själva avskrivit<br />

som ogrundade. 42 I Sue Lees undersökning av två polisstationer i London under åren<br />

1988-1990 visade det sig att 38% av de polisanmälda våldtäkterna avfärdades som<br />

icke-brott. I Lees undersökning hade de tillgång till polisens eget arkiv och kunde<br />

därför försäkra sig om att alla anmälningar om våldtäkt och sexuella övergrepp som<br />

hade gjorts under deras undersökningsperiod var inkluderade. Lees menar att de undersökningar<br />

som får polisens uppgifter om polisanmälda brott skickade till sig, missar<br />

de anmälningar som avfärdats och därmed klassats som icke-brott. 43 En av flera<br />

aspekter som påverkar resultatet vid kvantitativa undersökningar. Variationen mellan<br />

undersökningar speglar enligt Lee Ellis i första hand de olika kriterier som man utgått<br />

ifrån när man definierat vad våldtäkt är. 44<br />

En mer djupgående studie genomförde Diana E.H. Russell 1978 i San Francisco, där<br />

930 vuxna kvinnor blev djupintervjuade. 45 Hon fann att av alla kvinnor i San Francisco<br />

kommer ungefär 24% att bli utsatta för en fullbordad våldtäkt och ungefär 20% att<br />

bli utsatta för minst ett våldtäktsförsök under sin livstid. 46 Russel som i sin studie fann<br />

att våldtäkt begicks i en betydligt större omfattning än vad tidigare undersökningar<br />

hade visat, förklarar sitt resultat främst med sin intervjumetod. Genom att använda<br />

öppna frågor menar Russell att de intervjuade kvinnorna själva kunde beskriva eller<br />

sätta ord på erfarenheter av sexuella övergrepp som inte skulle ha kommit fram med<br />

en alltför rak och snävt definierad fråga. 47 Det ger en förståelse för att det inte bara<br />

är utgångspunkterna för hur våldtäkt definieras 48 som har betydelse för mätresultatet<br />

utan också vilken metod som används samt hur frågorna utformas. Russells resultat<br />

har bekräftats av efterföljande undersökningar. 49 Enligt Lee Ellis visar undersökningar<br />

överlag att mellan 20 till 30% av kvinnorna i USA kommer att bli våldtagna eller<br />

utsatta för våldtäktsförsök, minst en gång i livet. 50 I Sverige har det inte gjorts några<br />

liknande studier. 51<br />

En faktor som har betydelse vid arbetet med att ta reda på omfattningen av våldtäktsbrott<br />

är mörkertalet. Uppskattningen av mörkertalet för våldtäktsbrottet har i Sverige<br />

sitt upphov i kriminologers bedömning av den dolda våldsbrottsligheten överlag, som<br />

generellt uppskattas vara minst tre gånger större än den officiella statistiken. Men när<br />

det gäller mäns våld mot kvinnor inklusive sexualbrott menar man att mörkertalet är<br />

mycket större, främst av den orsaken att denna typ av brottslighet övervägande begås<br />

inom hemmets väggar av en gärningsman som har eller har haft en nära relation<br />

15


till offret. 52 I Sverige uppskattar kriminologer och andra experter att mellan 10 och<br />

20% av våldtäkterna polisanmäls. 53 En studie som utfördes av NWS (The National<br />

Women´s Study), fann att 16% av våldtäkterna i USA anmäldes till polisen 1992. 54<br />

Procentsiffror på hur många våldtäkter som polisanmäls i västvärlden varierar i studier<br />

från Storbrittannien, Nya Zeeland och USA mellan 2-26%. 55 Utifrån ett globalt<br />

perspektiv menar Naomi Neft och Ann D. Levine att det finns mycket som talar för att<br />

våldtäkt och sexuella övergrepp är de mest underrapporterade brotten i världen. 56<br />

Orsaker till varför kvinnor inte anmäler är enligt forskningen mångskiftande. En orsak<br />

anses vara en svårighet för våldtäktsoffer att själva avgöra om de har blivit utsatta<br />

för övergrepp. 57 En annan orsak är våldtäktsoffrens bristande tillit till rättssystemet,<br />

där kvinnorna inte tror att de skall bli betrodda eller bemötta med respekt. 58 Ett annat<br />

skäl är förhållandet mellan offer och förövare, anmälningsbenägenheten minskar<br />

i takt med hur nära relationen är mellan kvinnan som blivit utsatt för våldtäkt och<br />

våldtäktsmannen. 59 Känslor av skuld, skam och en vilja till att skuldbelägga sig själv,<br />

vilket ofta leder till att man försöker förtränga och glömma bort våldtäktsupplevelsen,<br />

är också en faktor som har stor betydelse för om kvinnan anmäler brottet eller inte. 60<br />

Det finns också kvinnor som blir hotade och inte anmäler övergreppet på grund av att<br />

de fruktar gärningsmannens hämnd. 61<br />

3.3. Olika förklaringsmodeller<br />

Bakomliggande orsaksförklaringar till varför män våldtar kvinnor kan grovt 62 delas<br />

upp i tre perspektiv som jag väljer att benämna biologiskt, individualpsykologiskt<br />

och sociologiskt.<br />

3.3.1. Biologiskt perspektiv<br />

Företrädare för ett biologiskt perspektiv har främst två utgångspunkter, genetik eller<br />

evolution.Med teoretisk utgångspunkt i människans gener anses vissa män ha fötts<br />

med egenskaper som i högre grad än andra män gör dem benägna till att begå våldtäkt,<br />

medan den evolutionära teoribildningen menar att våldtäkt ska ses som en naturlig<br />

del av människors kamp för att överleva. 63 Lee Ellis ser våldtäkt som ett uttryck för<br />

en sexualdrift och en drift till att vilja äga och kontrollera sexualpartners. En handling<br />

som män har lärt sig att associera med njutning, som en följd av att vissa män starkare<br />

utvecklat ovanstående drifter under evolutionens naturliga urvalsprocess och slutligen<br />

som ett uttryck för att hormonförändringar i hjärnan förstärker dessa drifter och<br />

gör individen relativt okänslig för den smärta och lidande som hans handlingar tillfogar<br />

andra. Lusten eller driften att våldta är därför naturgiven och kan bara förklaras<br />

utifrån människans biologi. 64<br />

3.3.2. Individualpsykologiskt perspektiv<br />

Diana Scully menar att den övervägande förklaringen på varför män våldtar under de<br />

senaste 50 åren har varit individuell. Litteraturen som behandlat våldtäkt har under<br />

denna tidsperiod dominerats av psykiatriska förklaringsmodeller. Företrädare för läkaryrket<br />

har utifrån sin tillskrivna status betraktats som specialister och därigenom<br />

haft tolkningsföreträde när det gäller att förklara varför män våldtar. Våldtäktsmännen<br />

har ofta tillskrivits en okontrollerbar sexualdrift och genomgående sjukdomsförklarats.<br />

Våldtäkt har förklarats med psykisk sjukdom och dålig impulskontroll eller en<br />

16


oförmåga att styra sitt eget beteende. Förklaringar som ansvarsbefriat våldtäktsmännen<br />

från deras handlingar. 65 Scully säger “No one has been able to demonstrate that<br />

men who rape are more or less prone to impulsive behavior than other known groups<br />

of men.“ 66 Undersökningar av våldtäktsmän har däremot visat motsatsen, att våldtäkter<br />

huvudsakligen är planerade i förväg. 67 Den psykiatriska/psykologiska forskningen på<br />

våldtäktsmän har enligt Scully inte varit framgångsrik i sina försök att empiriskt belägga<br />

hur våldtäktsmän karaktäriseras av specifika egenskaper. Undersökningarna är utförda<br />

med små populationer som inte blir signifikanta för generalisation och på dömda våldtäktsmän<br />

där det blir svårt att avgöra om personens egenskaper skapats av det brott han<br />

begått och dömts för eller om han begick brottet på grund av dessa egenskaper. 68<br />

Parallellt med denna förklaring har kvinnor tillskrivits en inre omedveten längtan efter<br />

att bli våldtagna. Kvinnan har karaktäriserats som masochistisk och passiv. Kvinnan<br />

har sålunda skuldbelagts för att vilja bli våldtagen och själv omedvetet utlösa<br />

övergreppen. Scully menar att dessa förklaringmodeller har varit dominerande under<br />

senare delen av 1900-talet vad gäller att forma vårt tänkande och förståelse av våldtäkt<br />

som företeelse. Hon anser att teorier om bakomliggande orsaker är viktiga därför<br />

att de bestämmer hur vi ska handla för att bekämpa och förändra en problematik.<br />

Patologiserandet av våldtäktsmännen samt synen på kvinnor som masochistiska och<br />

bärande en önskan om att bli våldtagna får enligt henne tre konsekvenser:<br />

• Våldtäktsmännen ansvarsbefrias<br />

• Sjukdomsförklarandet av våldtäkt talar om att mäns sexuella aggressivitet är<br />

avvikande och sällsynt förekommande.<br />

• Förklaringen individualiseras när fokus läggs på det intrapsykiska och kulturens<br />

och samhällsstrukturens bidrag till att forma vårt tänkande och beteende negligeras.<br />

Därför betraktar inte män våldtäkt som deras problem. 69<br />

3.3.3. Sociologiskt perspektiv<br />

Under 60 och 70-talet växte en allvarlig kritik fram från kvinnorörelsen angående det<br />

våld och förtryck som män utövade mot kvinnor. En av frågorna som fokuserades var<br />

våldtäkt, som med Susan Brownmillers bok (1976) Against our will: Men, women<br />

and rape kopplades ihop med ett samhälleligt kvinnoförtryck. En stor del av den<br />

forskning som därefter bedrevs tog som utgångspunkt att våldtäkt var ett uttryck för<br />

en kultur där kvinnor och män värderas olika. 70 I feministisk teoribildning förstås och<br />

förklaras våldtäkt främst ur ett samhällsperspektiv, där tonvikten läggs på samspelet<br />

mellan individers sociala livsmiljö och dess kulturella omgivning. 71 Orsakerna bakom<br />

våldtäkt ur ett könsmaktsperspektiv anses huvudsakligen ligga i den sociala inlärningsprocess<br />

alla genomgår, som präglas av dominerande normer och värderingar om<br />

kön inom västerländsk kultur, där kvinnor generellt värderas lägre än män. Våldtäkt<br />

ses som en handling med en kontrollfunktion vilken befäster och återskapar mäns<br />

dominans över kvinnor i samhället. Om våldtäkt främst skall ses som en våldshandling<br />

eller en handling inom ramen för konstruktionen av heterosexualitet diskuteras<br />

inom feministisk forskning. Rättfärdigandet av våldtäkt finner stöd i religiösa, sociala<br />

och rättsliga definitioner av kvinnor som mindre värda än män. Vid socialisationsprocessen<br />

lär sig kvinnor att bli offer och män förövare genom att manlig aggression<br />

framställs som en naturlig del av det sexuella samspelet. Våldtäkt kan därför betraktas<br />

som en förlängning av normativt manligt beteende. 72 Scullys egen utgångspunkt för<br />

att förklara våldtäkt beskrivs på följande sätt:<br />

17


”I assume that rape, for the most part, is socially learned behavior. The fundamental<br />

premise is that all behavior is learned in the same way-socially through<br />

direct association with others as well as indirectly through cultural contact. Learning<br />

includes not only behavioral techniques but also a host of values and beliefs, like rape<br />

myths, that are compatible with sexual aggression against women.” 73<br />

Fokus i Scullys förklaringsmodell ligger på vad män uppnår genom att våldta kvinnor.<br />

74 Stina Jeffner undersökte svenska officiella förhållningssätt till hur våldtäkt skall<br />

förstås genom att studera offentliga utredningar om sexualiserat våld och den juridiska<br />

diskursen. Hon menade att de officiella förhållningssätten framstod som dubbeltydiga<br />

och oklara. Det gick inte att läsa ut om våldtäkt primärt skall förstås som ett<br />

individuellt problem eller som ett uttryck för en könshierarkisk samhällsstruktur. 75<br />

3.4. Min egen utgångspunkt<br />

Min egen utgångspunkt är att man inte kan förstå varför män våldtar kvinnor utan att<br />

placera denna problematik i en samhällelig kontext. Våldtäkt kan inte förstås som ett<br />

individuellt eller separat problem frikopplat från en ojämlik samhällsordning i vilken<br />

kvinnor värderas lägre än män och underordnas både politiskt, ekonomiskt och socialt.<br />

Min förståelse ligger i linje med Scully och likt Liz Kelly anser jag att vi behöver<br />

förstå våldtäkt som ett övergrepp vilket befinner sig på en skala av kränkningar som<br />

män utsätter kvinnor för, där våld eller hot om våld direkt utövas eller upplevs som en<br />

potentiell underliggande realitet. Sedan tror jag att vår sociala inlärningsprocess som<br />

utvecklas i samspel med andra människor i en given kultur med vissa dominerande<br />

värderingar och normer, är överordnad vår biologiska konstitution som bestämmande<br />

faktor för hur vi formar vår identitet, vårt tankeliv och vårt beteende.<br />

4. FORSKNING OM HUR VÅLDTÄKT<br />

BEHANDLAS INOM RÄTTSVÄSENDET<br />

I följande kapitel sammanfattar jag den forskning i vilken man lagt fokus på att analysera<br />

hur våldtäktsproblematiken behandlas inom rättsväsendet, specifikt domstolsväsendet.<br />

Det finns ingen svensk forskning utförd inom detta område. Mitt material är<br />

nästan uteslutande hämtat från USA och England. Det finns ingen tidigare forskning<br />

där domslut i våldtäktsmål har analyserats. Men även om man i de studier jag nu kommer<br />

att referera till inte specifikt har analyserat domar i våldtäktsmål, har man ändå<br />

utifrån olika perspektiv analyserat den rättsskipande institutionen i syfte att förklara<br />

och bidra med förståelse för våldtäktsproblematiken.<br />

4.1. Polis och åklagare<br />

Grundförutsättningen för att en våldtäktsanklagelse skall leda till åtal är att den polisanmäls.<br />

Polisen har i Sverige en skyldighet att ta upp en anmälan. Om polisen<br />

bedömer att brott kan uteslutas eller att det inte finns tillräckliga omständigheter som<br />

talar för att ett brott har begåtts, behöver ingen förundersökning inledas. En förundersökning<br />

kan också av olika skäl läggas ner, t.ex. på grund av att polisen inte når<br />

spaningsresultat, inte hittar någon misstänkt, inte anser att bevisen är tillräckliga.<br />

18


I frågan om bevisen anses vara tillräckliga för att driva fallet vidare skall den bedömningen<br />

göras av en åklagare. 76 Enligt Maria Pia Boethius är den avgörande faktorn<br />

bakom en polisutrednings genomförande att polisen anser offret vara trovärdigt. 77 I de<br />

fall där polisutredningen fullföljs ligger den till grund för åklagarens beslut om åtal<br />

skall väckas. För att väcka åtal skall en åklagare anse att bevisningen är tillräcklig för<br />

att uppnå en fällande dom. I sexualbrottsmål i Sverige ställs det mycket höga krav på<br />

bevisning för att de skall gå till rättegång, därför läggs många ärenden ner innan de<br />

prövas i domstol. 78<br />

I USA är enligt Gamble och Madigan den enskilda faktor som påverkar behandlingen<br />

av en polisanmälan allra mest vad utredaren av brottet har för attityd mot eller föreställning<br />

om vad våldtäkt är. 79 Det stöds av annan forskning som visar på hur fördomar<br />

och förutfattade meningar om kvinnor och våldtäkt styr behandlingen av våldtäktsoffer<br />

inom rättsväsendet i USA. 80 Gary La Free menar att offret själv, polisen, åklagaren<br />

i första hand tar ställning till och handlar efter hur man tror att andra skall tolka vad<br />

som hänt. Ett ställningstagande och handlande som grundar sig på dominerande schablonbilder<br />

av vad som är en våldtäkt. 81 Åklagarnas beslut om att väcka åtal grundas<br />

enligt La Free på kunskapen om att alla våldtäkter i USA inte behandlas lika inför<br />

lagen utan att aspekter som är helt ovidkommande ur rättslig synpunkt påverkar hur<br />

fallet bedöms i domstolen. T.ex. offrets beteende, var våldtäkten har ägt rum, vem<br />

som är gärningsman och vem som är offer m.m. 82 Sue Lees visar i en undersökning att<br />

polisen i England har förändrat arbetsrutiner i sin behandling av polisanmälda våldtäkter,<br />

som minskat riskerna för våldtäktsoffer att diskrimineras och få en fördomsfull<br />

behandling. Förändrade arbetsrutiner hos polisen har dock inte påverkat åklagarnas<br />

ovilja till att driva fallen vidare till domstol. 83 Gamble och Madigan menar att det i<br />

USA finns inbyggt både politiska och ekonomiska hinder i rättssystemet för att väcka<br />

åtal för våldtäkt. Hinder som bl.a. handlar om den stora press som åklagare har på sig<br />

att vinna de fall som drivs till domstol. En press som framför allt har sitt ursprung i<br />

det faktum att de arbetar för skattebetalarnas pengar och att deras karriär är beroende<br />

av hur många rättsfall de vinner. 84<br />

4.2. Hur många våldtäkter leder till åtal och fälls<br />

Leif G.W. Persson visade i sin undersökning 1981 att ca. 20% av de polisanmälda<br />

våldtäkterna under 70-talet i Sverige resulterade i fällande domar. 85 Jerzy Sarnecki<br />

på Brottsförebyggande rådet undersökte polisanmälda våldtäkter i Stockholm under<br />

åren 1986-1990 och fann att 73 stycken (7,5%) av 972 anmälda blivit dömda. 86 Sarneckis<br />

siffror överensstämmer med Brottsförebyggande rådets officiella statistik för<br />

hela landet under åren 1998 och 1999 (för år 2000 fanns ännu ingen statistik över<br />

antalet fällande domar). 1998 polisanmäldes 1965 våldtäkter, under samma år meddelades<br />

166 (8,4%) fällande domar. 1999 anmäldes 2042 våldtäkter och 156 (7,6%)<br />

fällande domar delgavs. 87 Enligt statistik ifrån FBI resulterade 16% av de polisanmälda<br />

våldtäkterna 1989 i USA i fällande dom. 88 Enligt US.House statistik blev 1990<br />

i USA ca. 20% av de polisanmälda våldtäktsmännen fällda i domstol. 89 Hur många av<br />

de våldtäkter som polisanmäls och resulterar i fällande dom varierar i undersökningar<br />

från USA, England och Nya Zeeland mellan 2-25%. 90 Lees har undersökt statistik<br />

från Home Office Statistics Press Office över hur många våldtäkter som polisanmälts<br />

och hur många av dem som slutat med en fällande dom i England, varje år från 1985-<br />

19


1994. Våldtäktsanmälningarna mer än fördubblades under denna tidsperiod samtidigt<br />

som antalet fällande domar, trots en liten ökning under slutet på 80-talet, har sjunkit.<br />

Vilket betyder att medan 24,4% av de polisanmälda våldtäkterna 1985 (1,842) resulterade<br />

i en fällande dom, slutade endast 8,4% av de anmälda våldtäkterna 1994<br />

(5.039) i en fällande dom. Statistiken visar att färre våldtäktsmän (även till antalet)<br />

blev dömda 1994 än 1985 trots att de polisanmälda våldtäkterna nästan tredubblats<br />

under samma tidsperiod. 91 I en studie i Australien 1990 visade det sig att 82% av de<br />

som blev åtalade för våldtäkt dömdes, detta efter att ett flertal reformer införts. 92 En<br />

fällande dom innebär inte alltid att de åtalade fälls för våldtäkt eller försök till våldtäkt<br />

som de polisanmälts för. En del fälls endast för mindre allvarliga brott. Det är en faktor<br />

som påverkar att statistiken, om hur många som blir fällda för våldtäkt eller försök<br />

till våldtäkt, inte alltid ger en rättvis bild av verkligheten. 93<br />

4.3. Domstolen<br />

4.3.1. Mannens historiska rätt<br />

Vad som, enligt Peggy Reeves Sanday, mer än någonting annat har präglat hur man<br />

behandlat våldtäktsmål inom det engelska och amerikanska domstolsväsendet är de<br />

ord som den engelske domaren Matthew Hale yttrade i mitten på 1600-talet. Han<br />

sade “...rape is the most detestable crime, and therefore ought severely and impartially<br />

to be punished with death;...“ och utfärdade sedan påföljande förmaning<br />

(instruktion)“...but it must be remembered that it is an accusation easy to be made,<br />

hard to be proved, but harder to be defended by the party accused, though innocent.“ 94<br />

I delstaten Florida togs Hales förmaning bort från lagstiftningen 1986, men användes<br />

fortfarande inom ett flertal stater 1988. 95 Reeves Sanday menar att Hales uttalande<br />

skall förstås utifrån sin specifika historiska och kulturella kontext, där kvinnans underordning<br />

ansågs vara en del av den gudomliga ordningen och mannens rätt till hennes<br />

sexualitet självklar. En ung kvinnas sexualitet kontrollerades av fadern medan en<br />

vuxen kvinnas sexualitet underordnades den äkta mannen. 96<br />

Historiskt sett skulle en våldtäktsanklagelse i USA, enligt Reeves Sanday, inte framföras<br />

av kvinnan själv utan av den man som i någon form var hennes förmyndare. En<br />

kvinna som gick utanför denna norm beskyddades inte längre av samhället och blev<br />

mer eller mindre utstött. Hon menar att en kvinna som själv förde fram en anklagelse<br />

om våldtäkt antingen sågs som en försmådd kvinna eller en kvinna som ville utöva<br />

utpressning på en man som förfört henne. Med andra ord betraktades den kvinna som<br />

på egen hand inte bara definierade sig själv som en våldtagen kvinna utan också offentligt<br />

framförde anklagelsen som en lögnare. 97<br />

4.3.2. Skiljer på två olika typer av våldtäkter<br />

Susan Estrich menar att man inom juridiken i USA delar upp våldtäkt i ”...aggravated<br />

rape...” och ”...simple rape...”. 98 Där den förra beteckningen av våldtäkt beskriver ett<br />

övergrepp som begås av en främling, som använder vapen samt tillgriper fysiskt våld<br />

och tillfogar offret kroppsliga skador medan den senare betecknar ett övergrepp som<br />

begås av en bekant där inget eller minimalt med fysiskt våld används och således inte<br />

lämnar efter sig några synliga kroppsliga skador. De våldtäkter som stämmer in på<br />

den första stereotypa beskrivningen överensstämmer enligt henne med majoritetens<br />

uppfattning om vad en våldtäkt är och leder många gånger till fällande domar och<br />

20


hårda straff. De övergrepp som stämmer in mer på den andra karaktäriseringen av<br />

våldtäkt, definieras inte av majoriteten som en riktig våldtäkt och leder mycket sällan<br />

till fällande domar. 99 MacKinnon menar att det beror på hur våldtäkt definieras i lagstiftningen<br />

och säger “...rape in law is sex with a woman who is not yours...“ 100 Estrich<br />

anser att stereotypiseringen av förövaren som en våldsam främling döljer vetskapen<br />

om att de flesta våldtäktsmän är någon bekant till offret. Hon menar likt MacKinnon<br />

att våldtäkt har begränsats till att definieras som en mans övergrepp mot någon annan<br />

kvinna än hans fru, vilket historiskt har syftat till att garantera den äkta mannens<br />

tillgång till sin frus kropp och sexualitet. Att våldtäkt inom äktenskapet tillåtits ända<br />

in på 90-talet i USA kan enligt Estrich förklara varför bekantskapsvåldtäkter av olika<br />

slag så sällan definieras som våldtäkter. Bekantskapsvåldtäkter ligger så nära den privata<br />

sfären som utgörs av äktenskapet att det skulle utmana mannens självklara rätt<br />

till kvinnans sexualitet även inom äktenskapet. Denna uppfattning förstärks enligt<br />

henne av det faktum att så få bekantskapsvåldtäkter leder till fällande domar. 101<br />

4.3.3. Två olika försvar<br />

I forskning om våldtäktsrättegångar i USA och England urskiljs grovt två olika sorters<br />

försvarsstrategier. Den ena handlar om identifikation och den andra om medgivande.<br />

En advokat som grundar sitt försvar på identifikation ifrågasätter inte att kvinnan<br />

blivit våldtagen utan fokuserar på att våldtäktsoffret tagit fel på person och pekat ut<br />

fel gärningsman. En advokat som bygger sitt försvar på medgivande ifrågasätter inte<br />

att den/de anklagade haft sex med målsägande utan försöker bevisa att våldtäktsanklagelsen<br />

är falsk. Att det som offret upplevt som våldtäkt i själva verket var ett uttryck<br />

för ömsesdidigt sexuellt samspel. Ett försvar där man ifrågasätter identiteten<br />

på gärningsmannen används generellt vid främlingsvåldtäkter medan ett försvar som<br />

bygger på att båda parter hade sex under samförstånd huvudsakligen används vid<br />

bekantskapsvåldtäkter. 102<br />

4.3.4. Kvinnans trovärdighet<br />

Temat för rättssystemets behandling idag av våldtagna kvinnor i USA är enligt Estrich<br />

att de inte går att lita på. 103 MacKinnon säger att mäns övertygelse om att kvinnor<br />

fabricerar våldtäkter grundar sig på att de anser sig utgå från fakta, som uttrycks när<br />

våldtäkt ur deras perspektiv ses som normalt sexuellt samspel. 104 Marion Lowe menar<br />

att det inte är ovanligt i USA att domare när de skall informera juryn är fördomsfull<br />

mot våldtäktsoffret. 105 Enligt Judith Rowland är därför utgångspunkten många gånger<br />

i våldtäktsrättegångar ett skuldbeläggande av kvinnan för att våldtäkten begicks, vilket<br />

leder till att många våldtäktsoffer under rättegången upplever att de själva står<br />

åtalade. Hon menar att våldtäkt är det enda brott i England där offret måste bevisa vad<br />

som har hänt. 106<br />

I rättegångar där försvaret försöker bevisa att våldtäktsanklagelsen är falsk och att<br />

berörda parter haft sex i samförstånd attackeras offrets trovärdighet, bl.a. genom<br />

att kritisera hennes val av livsstil, beteende, sexuella historia, klädsel, språk m.m. 107<br />

Bedömningen av kvinnans trovärdighet formas främst av dominerande samhälleliga<br />

normer om hur en kvinna får bete sig, s.k. otraditionellt kvinnligt beteende. Vilket<br />

exempelvis kan handla om kvinnan dricker sprit eller använder andra droger, om hon<br />

lever självständigt utan att ha en stadig pojkvän eller vara gift, om hon varit sexuellt<br />

aktiv utanför äktenskapet, om hon har utomäktenskapliga barn, om hon tycker om<br />

21


att festa och ha kul, 108 om hon går på en pub eller dans ensam, om hon kliver in i en<br />

bil med någon hon inte känner så väl, om hon är ute ensam sent på natten, om hon<br />

släpper in bekanta i sin bostad, om hon klär sig utmanande, om hon sover med öppna<br />

fönster, om hon sover i utmanande eller minimala underkläder, om hon använder fula<br />

ord m.m. 109<br />

LaFree visar i en undersökning av delstaten Indiana att anklagelser om offrets icketraditionella<br />

beteende alltid gjordes i våldtäktsfall där det handlade om kvinnan givit<br />

sitt samförstånd till sex eller inte och att både kortare straff samt friande domar oftare<br />

utdömdes där kvinnan ansågs ha uppträtt otraditionellt. Han fann att jurymedlemmar<br />

var klart influerade av våldtäktsoffrets livstil och beteende när de bedömde våldtäktfall.<br />

Det uttrycktes genom att de förhåll sig till en uppdelning av kvinnor i bra och<br />

dåliga, i madonnor och horor, i de som ansågs följa respektive bryta mot traditionella<br />

könsnormer. LaFree menar att bedömningarna som görs inom rättsväsendet grundar<br />

sig på dominerande stereotypiseringar om vad som anses vara kvinnligt respektive<br />

manligt och att lagstiftningen kan ses som ett socialt kontrollinstrument för kvinnor<br />

som bryter traditionella könsrollsmönster. 110<br />

4.3.5. Madonnan och horan<br />

Lees är av en liknande uppfattning att berörda i engelska rättegångar utgår ifrån en<br />

idealbild eller stereotyp utav kvinnan som kontrasteras mot våldtäktsoffret. Där den<br />

kyska och ärbara madonnan symboliserar hur snävt och begränsat utrymmet är för<br />

hur en kvinna måste leva sitt liv utan att bryta mot dominerande könsnormer i samhällets.<br />

I rättegångar blir varje avsteg ifrån traditionellt könsrollsbeteende faktorer som<br />

vänds emot en kvinna som anmält en man för våldtäkt. Ett exempel är, enligt Lees, att<br />

en kvinna som har haft sex med många olika partners förlorar i trovärdighet samtidigt<br />

som samma omständighet ökar mannens trovärdighet i en våldtäktsrättegång. Där en<br />

kvinna med sexuell erfarenhet av flera män i en rättegång kan stämplas som slampa<br />

eller hora, ses mannen i samma situation som en Casanova, en av kvinnor eftertraktad<br />

man och används ofta som bevis för att den anklagade inte behöver våldta för att få<br />

tillgång till sex. 111<br />

Enligt Estrich krävs samtidigt avsteg ifrån traditionellt könsrollsbeteende när försvaret<br />

i rättegångar t.ex. ifrågasätter varför kvinnan inte gjorde något motstånd alls eller<br />

varför hon inte gjorde mer motstånd än vad hon gjorde. 112 Ett krav som måste ses i<br />

förhållande till hur flickors 113 och pojkars könsidentitet formas, där forskning visar att<br />

flickor i sin uppfostran inte uppmuntras till att visa aggressivitet och ändå mindre till<br />

att slåss, medan pojkars aggressivitet eller sätt att bråka tvärtom ses som naturligt och<br />

en väg till att bli bekräftad i sin manliga identitet. 114 Den vanligaste reaktionen för en<br />

kvinna som blir våldtagen är enligt Estrich icke-motstånd och gråt. Ändå definieras<br />

våldtäkt i rättegångar utefter hur mycket tvång eller våld som använts. Därför menar<br />

hon att offer vid bekantskapsvåldtäkter ofta hamnar i en Moment 22-liknande situation<br />

under en rättegång. Om våldtäktsoffret inte kan visa att hon har gjort motstånd så<br />

bygger allt på bevis, vilka blir omöjliga att visa upp, därför att det då inte finns några<br />

kroppsliga sår eller sönderrivna kläder. Ett våldtäktsoffer som bara blivit hotad med<br />

ord och/eller genom ögonkontakt tas inte på riktigt allvar. Om hon inte har gjort motstånd<br />

och kan visa det, måste allt ha skett i samförstånd. 115<br />

22


4.3.6. Föreställningar om kön och sexualitet<br />

Betydelsen av samhälleliga föreställningar om kön och sexualitet för hur våldtäkt<br />

bedöms i rättssystemet betonas av flera forskare i linje med MacKinnon och Jeffner.<br />

Adler lyfter fram tre föreställningar eller myter om kvinnlig och manlig sexualitet<br />

som genomsyrar rättssystemet i England och bidrar till att rättfärdiga våldtäkt som ett<br />

uttryck för normalt sexuellt samspel. En av myterna beskriver mannens sexuella lust<br />

som okontrollerbar och kvinnor som ansvariga för att denna okontrollerbara kraft inte<br />

får väckas vid fel tillfälle. I praktiken betyder det enligt Adler att kvinnor skuldbeläggs<br />

för de våldtäkter de blivit utsatta för genom att övergreppen rättfärdigas med hjälp av<br />

t.ex. kvinnors beteende, klädsel och språk. En annan myt handlar om att kvinnans nej<br />

egentligen är ett ja, att kvinnans vägran till sex i själva verket är ett sätt att hetsa upp<br />

mannen. 116 Carol Smart menar att en våldtäktsrättegång handlar om kvinnans kropp,<br />

att hon är reducerad till en kropp som är laddad med sexualitet vilken anses väcka<br />

mannens sexualitet. En omständighet som enligt henne manifesteras i rättegångar när<br />

kvinnans kropp anses kunna säga ja, trots att kvinnans ord eller förnuft säger nej. 117 En<br />

tredje myt som Adler tar upp beskriver hur kvinnor njuter av att bli utsatta för tvång<br />

och våld i samband med sexuellt samspel. 118 Myterna, framför allt de två senaste, har<br />

enligt Reeves Sanday en stark koppling till Sigmund Freuds och (sexologins grundare)<br />

Havelock Ellis tankegångar om kön och sexualitet som fördes fram under slutet<br />

på 1800 och början på 1900-talet. Båda två påstod tvärtemot 1800-talets viktorianska<br />

sexualmoral att kvinnor hade sexuell lust. Ellis menade att kvinnan var masochistisk<br />

av naturen och därför ville bli tagen sexuellt med våld. Freud ansåg att kvinnans lust<br />

till sin natur var passiv och att hon med sin återhållsamhet och motståndskraft stimulerade<br />

mannens sexuella lust. Enligt Sanday-Reeves vävde både Ellis och Freud<br />

ihop motsatserna dominans-underordning och aggressivitet-passivitet till att beteckna<br />

inneboende manliga respektive kvinnliga egenskaper. 119 Många forskare inom området<br />

sexualiserat våld anser att sexualitet och aggression är intimt sammankopplade<br />

med en normbildande maskulin identitet och att manlig aggression därför av båda<br />

parter ofta ses som en naturlig del av en sexuell relation. 120 Lees säger<br />

“Some degree of coercion in relationships is taken for granted. 121 ( ) The problem<br />

with coercive sexuality is deciding where seduction ends and rape begins. ( ) The<br />

line between rape and what is regarded as “normal“ aggressive sexuality is clouded<br />

in our culture...“ 122<br />

När Ellis och Freud påstod att kvinnan ville bli tagen sexuellt med våld och att hennes<br />

motstånd bara var en naturlig del av det sexuella samspelet skapade de enligt Reeves<br />

Sanday en omöjlig situation för kvinnan eftersom hennes egen valmöjlighet till sex,<br />

hennes förmåga att säga nej till sex raderades ut. Kvinnans nej blev i verkligheten ett<br />

ja. En omständighet som fortfarande präglar majoritetens förståelse av våldtäkt idag<br />

och har betydelse för bedömningar som görs inom rättssystemet. 123 Både Smart och<br />

MacKinnon menar att män definierat vad som anses vara normal sexualitet och idag<br />

är normgivande i den västerländska kulturen. En föreställning som förkroppsligats i<br />

lagstiftningen där den upphöjts till objektiv sanning och till stor del styr hur våldtäkt<br />

bedöms inom domstolssystemet. 124 Marion Lowe säger så här angående vad som<br />

krävs för att en våldtagen kvinna i England skall kunna övertyga juryn att hon verkligen<br />

blivit utsatt för en våldtäkt: “The woman who does not conform to the stereotyped<br />

23


image of the rape victim-a virgin or a faithful wife who risks life and limb to protect<br />

her virtue from a sex-crazed stranger-will be hard put to convince the jury that what<br />

took place was “true rape“.“ 125 Forskningen jag tagit del av betonar att kvinnors verklighet,<br />

våldtäktsoffers egen definition av våldtäkt många gånger förnekas eller diskvalificeras<br />

av rättsväsendet och att det tydligt framgår i rättegångar. Det betonas också<br />

att behandlingen i rättsväsendet av våldtäktsoffer ofta är en nästan lika kränkande<br />

upplevelse som själva våldtäkten. Många av de drabbade kvinnorna beskriver själva<br />

denna upplevelse som en andra våldtäkt. 126 Kvinnor som är den utsatta parten i nästan<br />

alla fall av våldtäkt och sexuella övergrepp kan anses ha ett dubbelt normsystem. 127<br />

att förhålla sig till, ett officiellt där man ser väldigt allvarligt på våldtäktsbrott och ett<br />

inofficiellt där man skiljer på vad som är en verklig våldtäkt och ett beteende som kan<br />

sägas vara inom ramen för normal sexualitet. 128<br />

5.1. Ideologianalys<br />

24<br />

DEL 2<br />

5. METOD<br />

För att uppnå mitt syfte har jag valt att använda mig av ideologianalys som metod.<br />

En metod som har utformats av Sven-Eric Liedman. Nedan kommer jag att redogöra<br />

för hans tankegångar, redovisa varför jag anser att detta tillvägagångssätt kan vara<br />

fruktbart för min studie och knyta ihop metod med min teori.<br />

5.2. Ideologibegreppet<br />

Liedman menar att ideologibegreppet är mångtydigt och svårgripbart, i första hand<br />

för att begreppet i sig försöker fånga en motsägelsefull verklighet. Det finns framför<br />

allt två huvudsakliga betydelser man brukar lägga i detta begrepp. Antingen ses ideologi<br />

som någonting neutralt, d.v.s. ett system av olika idéer, värderingar och föreställningar<br />

eller som någonting falskt eller illusoriskt. Den tidigare betydelsen kan sägas<br />

ligga nära det som kallas för en politisk ideologi, t.ex. kommunism, socialism, liberalism.<br />

Enligt Liedman baseras ideologin på självklara yttranden om den mänskliga<br />

och samhälleliga verkligheten, yttranden som inte ifrågasätts utan tas för givna. Dessa<br />

kallar han för försanthållanden. Dessutom består ideologin av värderingar som talar<br />

om vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel. Slutligen består den av normer, vilka är<br />

handlingsinriktade och pekar ut hur vi bör handla för att kunna följa dessa försanthållanden<br />

och värderingar. Liedman menar att en ideologis framgång bygger på hur väl<br />

dessa antaganden om verkligheten, värderingarna och normerna glider in i varandra,<br />

d.v.s. hur väl de överensstämmer med människors levda verklighet. Och att dessa<br />

försanthållanden, värderingar och normer alltid skapas i ett specifikt socialt, kulturellt<br />

och historiskt sammanhang, vilket gör dem föränderliga över tid. Den dubbeltydighet<br />

som präglar ideologibegreppet ligger inte i själva begreppet, som är neutralt, utan vad<br />

man lägger i det och hur det sedan tillämpas. 129 Liedman refererar till Louis Althusser<br />

och säger “Ideologier kan skapa illusioner och lögner likaväl som de kan skapa ett<br />

rimligt förhållningssätt.“ 130


5.3. Hur uttrycks ideologin<br />

Liedman säger att “Allt som bär spår av medveten mänsklig verksamhet tycks i alla<br />

fall kunna tolkas i ideologiska termer.“ 131 Oavsett om det uttrycks i tal, skrift, arkitektur,<br />

konst o.s.v. Men i detta resonemang ligger uppmärksamheten på det skrivna<br />

ordet. En text som inte framstår som osammanhängande och obegriplig utan faktiskt<br />

övertygar läsaren om sitt innehåll, uppfyller en mängd osynliga förutsättningar. Liedman<br />

menar att en text får sin innebörd av en specifik historiskt, kuturellt och socialt<br />

sammanhang, vilket i en annan tid och miljö skulle bli kunna bli helt obegriplig,<br />

svårförståelig eller åtminstone kontroversiell. Det beror också på vem texten riktar<br />

sig till, den kan få helt olika innebörd för helt olika grupper av människor, t.ex. tolkar<br />

inte en moderat och en socialdemokrat sina respektive partiprogram lika eftersom<br />

deras ideologier grundar sig på olika värderingar och människosyn. Enligt Liedman<br />

är en ideologi alltid handlingsinriktad. Det betyder att ideologin, som baseras på specifika<br />

verklighetsantaganden och värderingar, i en eller annan mening skall övertyga<br />

de människor som den vänder sig till, t.ex. vilka handlingar som bör utföras och är<br />

riktiga. Budskapet i en ideologi signalerar dock ofta att olika handlingar skall utföras<br />

av olika individer eller grupper. En annan av ideologins huvudfunktioner är att legitimera<br />

både redan begångna handlingar och de handlingar vi utför idag. 132<br />

5.4. Hur kan en ideologi analyseras<br />

En ideologi består både av en synlig och uttrycklig dimension samt en osynlig och<br />

underliggande dimension. Med andra ord har en ideologisk text både ett budskap som<br />

uttrycks öppet, vilket bygger på en del verklighetsantaganden eller försanthållanden<br />

som ligger dolda för blotta ögat. Det som uttrycks öppet kallar Liedman för det manifesta<br />

i ideologin och det som ligger dolt för det latenta i ideologin. Inget språk skapas<br />

i ett vakum utan det är en social företeelse som skapas i en specifik samhällelig kontext,<br />

vilket bygger på verklighetsantaganden och värderingar och därigenom inom<br />

sig självt alltid uttrycker samt döljer en mängd betydelser. För att på ett djupare plan<br />

försöka förstå en ideologisk text måste man enligt Liedman börja med den synliga<br />

ytan. Vad man skall leta efter är motstridiga eller motsägelsefulla budskap eftersom<br />

den ideologiska texten lever genom sina motsättningar. Den är polemisk till sin karaktär,<br />

den för fram sitt budskap genom att tala om vad den vänder sig emot och vad<br />

den ställer sig bakom. Den för alltid fram ett ställningstagande även om det inte alltid<br />

uttrycks öppet. En ideologisk text kan under en yta av enighet dölja en djup oenighet,<br />

t.ex. kan ett ord vid första påseende verka självklart men vid en djupare analys<br />

visa sig innehålla ett flertal meningsskiljaktligheter. Därför att alla texter rymmer en<br />

mängd motsättningar som upphovsgivaren själv inte har någon klar uppfattning om.<br />

En uppgift vid ideologianalysen är att genom en fokusering på textens inneboende<br />

motsättningar se vem den vänder sig till och vem den vänder sig emot, vad den uppger<br />

sig vilja förena respektive utesluta. Detta ser man tydligt uttryckt i ett politiskt<br />

manifest där ideologin till stora delar står att läsa i de skrivna orden, medan det i<br />

ett vetenskapligt eller ett myndighetsdokument ofta uttrycks en neutral hållning och<br />

därför manifesteras sällan ideologin öppet. Liedman menar att man i det senare fallet<br />

får göra allt arbete själv med att blottlägga de försanthållanden, värderingar och<br />

normer som styr textens innehåll utan att synas. En annan uppgift som är central för<br />

ideologianalysen är att jämföra verkligheten med de påståenden som ideologin gör<br />

25


om verkligheten, att placera in texten i sin samhälleliga kontext. Med andra ord hur<br />

väl de försanthållanden, värderingar och normer som ligger till grund för ideologin<br />

stämmer överens med den levda verkligheten. 133<br />

5.5. Min användning<br />

Min utgångspunkt i uppsatsen är att en ideologi representerar ett system av ideer,<br />

värderingar och föreställningar, vilka skapas socialt och är föränderliga över tid. Jag<br />

kommer att analysera domskäl från tre domstolsförhandlingar gällande en gruppvåldtäkt<br />

i Södertälje och två domskäl gällande en gruppvåldtäkt i Falkenberg. Mitt<br />

fokus ligger på hur rättssystemet, här i egenskap av domtolsväsendet, i våldtäktsmål<br />

behandlar och ser på våldtäkt. Här utgår jag ifrån att domskälen har en ideologisk<br />

karaktär, d.v.s. att de har sin grund i försanthållanden om kön, sexualitet och våldtäkt.<br />

Att dessa olika antaganden om hur denna verklighet ser ut är behäftad med värderingar,<br />

vad som är rätt eller fel, vad som är bra eller dåligt o.s.v. Dessutom att denna<br />

ideologi eller ideologiska budskap både är normbildande-pekar ut hur vi bör handla<br />

för att handla rätt och samtidigt är legitimerande-rättfärdigar sitt eget budskap och<br />

grunden för dess innehåll.<br />

Min metod anser jag har beröringspunkter med mina teoretiska utgångspunkter.<br />

MacKinnon och Jeffner betonar att samhälleliga föreställningar om kön och sexualitet<br />

styrs av kulturella normer och värderingar, vilket betyder att båda två i Liedmans<br />

mening ser dessa föreställningar som ideologiska. De feministiska teoretikerna knyter<br />

dessutom befästandet och återskapandet av ideologiska föreställningar om kön och<br />

sexualitet till en samhällelig maktstruktur, där kvinnor underordnas män politiskt,<br />

ekonomiskt och socialt. Ideologianalys där man arbetar med det manifesta materialet<br />

i syfte att synliggöra det latenta fundamentet, ansåg jag därför skulle kunna vara en<br />

fruktbar metod för att analysera domslut i våldtäktsmål med utgångspunkt i mina<br />

teoretiska utgångspunkter. I min konkreta analys kommer jag att försöka läsa igenom<br />

det manifesta textmaterialet ett antal gånger medan jag söker efter mönster, som<br />

t.ex inneboende motsättningar i texten, vad som sägs respektive inte sägs uttryckligt<br />

och hur det yttras i domsluten. Målsättningen är att en bearbetning av det manifesta<br />

textmaterialet skall kunna synliggöra även det latenta innehållet, d.v.s. ideologin i<br />

texten. Vill avsluta med Liedmans ord “Det finns ingen analys som är höjd över sin<br />

historiska begränsning. Den kan själv bli föremål för en analys och dess bundenhet<br />

till tid och rum, ja dess egen latenta ideologi kan påvisas.“ 134 Mitt sätt att möta den<br />

problematiken är att försöka redovisa hur min studie genomförs och vilka utgångspunkter<br />

jag använder mig av.<br />

26<br />

6. ANALYS<br />

6.1. Tillvägagångssätt i analysen<br />

Innan jag började min analys tog jag del av tidigare forskning rörande våldtäkt både<br />

ur ett bredare perspektiv och ett mer specifikt som handlade om hur våldtäkt bedömdes<br />

i domstolsväsendet. En annan möjlig väg att gå hade varit att först relativt förut-


sättningslöst göra analysen utan förhandskunskap och på så vis bli mindre styrd av<br />

redan befintlig forskning. Mitt val föll på det första alternativet därför att jag ansåg<br />

förhandskunskapen mer positiv än negativ i den meningen att den kan förbättra och<br />

skärpa förmågan att analysera det utvalda problemområdet. Analysen började med att<br />

jag läste igenom vittnesutsagorna samt domsluten flera gånger. Med utgångspunkt i<br />

den kunskapen tillsammans med lagstiftningens utformning kategoriserade jag upp<br />

domsluten för att skapa en analysstruktur. Domsluten har kategoriserats upp i hur<br />

tolkas:<br />

• försatt respektive befunnit sig i vanmakt eller hjälplöst tillstånd<br />

• rädsla<br />

• motstånd<br />

• våld<br />

• trovärdighet<br />

En fast kategorisering som kunde tillämpas på alla domslut var inte möjlig därför att<br />

fokus i en dom låg på en annan nivå än de övriga. De fyra översta kategorierna var<br />

tillämpbara på de fyra tidsmässigt först meddelade domsluten. Valet av kategorierna<br />

försatt respektive befunnit sig i vanmakt eller annat sådant tillstånd och våld grundade<br />

sig på att de var centrala i våldtäktslagstiftningen samtidigt som de fokuserades<br />

väldigt olika i domsluten. Därför ville jag undersöka hur dessa faktorer bedömdes.<br />

Beskrivningen av vad som räknas som motstånd är inte en del av lagstiftningen<br />

som har en framträdande plats, men eftersom motstånd var så centralt i domlutsargumentationen<br />

valde jag det som en analyskategori. Rädsla valde jag som kategori<br />

därför att den hade en central plats i kvinnornas upplevelser samtidigt som rädslans<br />

betydelse i lagstiftningen var väldigt undanskymd. Det femte och tidsmässigt sist<br />

meddelade domslutet handlade nästan enbart om kvinnans utsaga var trovärdig eller<br />

inte. Frågor om vanmakt, hjälplöst tillstånd, rädsla, motstånd och våld berördes i<br />

allt för liten utsträckning för att den tidigare kategoriseringen skulle bli fruktbar för<br />

analysen. Hela domslutet handlar om hur de tolkar kvinnans utsagas trovärdighet och<br />

därför kategoriserade jag den analysen utefter de fem faktorer som domstolen tog<br />

som utgångspunkt i sin bedömning. En fast kategorisering som kunnat tillämpas på<br />

samtliga domslut hade kanske genomgående skapat en tydligare struktur i analysen<br />

men samtidigt är fokusförskjutningen i ett av domsluten en del av mitt resultat. Alla<br />

fem kategorier betraktar jag i min analys som delaspekter för att förstå hur våldtäkt<br />

tolkas inom domstolsväsendet.<br />

Efter uppkategoriseringen fortsatte jag att om och om igen läsa igenom domsluten för<br />

att notera vad jag fann anmärkningsvärt eller inte förstod i syfte att upptäcka försanthållanden,<br />

motsättningar och mönster i materialet. Vissa mönster hörde till respektive<br />

domslut och andra kunde vara mer övergripande mönster som gällde båda rättsfallen<br />

som helhet. Uppbyggnaden av analysen är kronologisk, d.v.s. jag har analyserat<br />

Södertäljefallet före Falkenbergsfallet eftersom det förra tidsmässigt ägde rum innan<br />

det senare. På samma sätt har jag analyserat domarna i den tidsmässiga följd som de<br />

meddelats. Därför analyseras i tur och ordning först Södertäljefallets tingsrättsdom<br />

följt av hovrättsdomen och avslutas med domslut i Högsta domstolen. Sedan följer<br />

Falkenbergsfallets tingsrättsdom respektive hovrättsdom. Inför respektive rättsfall<br />

redovisas en sammanfattning av vittnesutsagorna som är det material som domsluten<br />

nästan helt uteslutande baseras på. Under analysens gång har avgränsningar fått<br />

göras på grund av att det finns så många faktorer att ta hänsyn till vad gäller både<br />

27


lagstiftningen och domslutens innehåll. Avgränsningar som jag funnit betydelsefulla<br />

för läsaren har jag noterat under analysens gång.<br />

6.2. Lagstiftningen<br />

I regeringens Kvinnofridsproposition 1997/98 föreslogs förändringar i lagstiftningen<br />

gällande våldtäktsbrottet, som senare genomfördes efter att domsluten i Södertälje<br />

respektive Falkenbergsfallet avkunnats. 135 Företrädarna för respektive rättsinstans i<br />

Södertäljefallet respektive Falkenbergsfallet hade följande lagstiftning att förhålla sig<br />

till. I sjätte kapitlet, första paragrafen stod det om våldtäktsbrottet att:<br />

”Den som tvingar annan till samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge genom<br />

våld eller genom hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara,<br />

döms för våldtäkt till fängelse, lägst två och högst sex år. Lika med våld anses att<br />

försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.<br />

Är brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt<br />

att anse som mindre allvarligt, döms till fängelse i högst fyra år.<br />

Är brottet grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse, lägst fyra år och högst tio<br />

år. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet var livsfarligt<br />

eller om den som har begått gärningen tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom<br />

eller, med hänsyn till tillvägaggångssättet eller offrets låga ålder eller annars,<br />

visat särskild hänsynslöshet eller råhet” 136<br />

Lagen är könsneutral (även om man i exemplen ofta beskriver en kvinna som våldtäktsoffret).<br />

För att kunna dömas för våldtäkt krävs att våld eller hot om våld och<br />

tvång använts vid ett övergrepp som inte måste vara genomfört samlag. Det är tillräckligt<br />

”...att könsdelarna berört varandra.” 137 Vad som innefattas i jämförligt sexuellt<br />

umgänge är t.ex. ”...s.k. anala och orala samlag...”. 138 Om övergrepp där ”...något<br />

främmande föremål förs in i kvinnan...” skall bedömas som våldtäkt är inte entydigt,<br />

men ”...en sådan bedömning kan vara rimlig i vissa fall med hänsyn till handlingens<br />

syfte och omständigheterna i övrigt.” 139 Våld innefattar ”...antingen misshandel eller<br />

ett betvingande av den anfallnas kroppsliga rörelsefrihet, utan att ett fullständigt<br />

betvingande av kvinnan behöver föreligga. I enlighet härmed skall exempelvis, då<br />

kvinnan försöker värja sig genom att knipa samman benen, ett våld, som allenast<br />

består däri att gärningsmannen med sina kroppskrafter skiljer kvinnans ben åt, vara<br />

tillräckligt för ansvar enligt förevarande paragraf.” 140<br />

Våld jämställs också med att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. 141<br />

”Termen ”vanmakt” får anses ha en tämligen tydlig innebörd och åsyfta en nära nog<br />

fullständig oförmåga att handla, t.ex. på grund av medvetslöshet eller sömn. Begreppet<br />

”annat sådant tillstånd” är språkligt sett mindre precist till sin innebörd...( ) De<br />

fall som nämns är att den angripne på grund av sjukdom eller kroppsskada är oförmögen<br />

att bjuda motstånd eller inte förmår uppfatta gärningens innebörd... ( ) ...eller<br />

att någon på grund av kraftig berusning eller narkotikapåverkan inte har förmåga<br />

att uppfatta att han eller hon utsätts för sexuella närmanden...( ) En förutsättning<br />

för att i nu avsedda fall våld skall anses föreligga är att offret mot sin vilja försatts i<br />

tillståndet i fråga.” 142 Därför kan en kvinna som frivilligt berusat sig, juridiskt sett inte<br />

bli våldtagen. 143 Ett annat tillstånd som anses innefattas av begreppet hjälplöst tillstånd<br />

28


är om offret är ”...paralyserat av skräck...” 144 De exempel som ovan räknats upp som<br />

beskrivningar av vad begreppet hjälplöst tillstånd innefattar skall inte ses som fullständiga,<br />

i övrigt har ”...det överlämnats åt domstolarna att avgöra i vad mån lagrummet<br />

kan tillämpas även i andra situationer.” 145 Med hot om våld menas det slag som<br />

”...för den hotade framstår som trängande fara.” och upplevs vara ett hot mot ”...liv<br />

eller hälsa eller något mera betydelsefullt intresse.” Men ”Ett hot kan föreligga även<br />

om några hotelser inte uttalats.( ) ...i fall då en gärningsman tilltvingat sig sexuellt<br />

umgänge genom att utnyttja en situation som tett sig omedelbart hotande från motpartens<br />

sida... ( ) ...förutsatt att gärningsmannens uppsåt omfattat hotets karaktär.” 146<br />

I begreppet tvång innefattas ”...att den sexuella handlingen har skett mot kvinnans<br />

vilja. Mannen måste ha förstått att kvinnan inte ville, annars är inte kravet på uppsåt<br />

uppfyllt.” 147 Som exempel på när grov våldtäkt bör utdömas nämns användning av<br />

skjutvapen, grovt våld, sadism, frihetsberövande under lång tid, och ”S.k. gruppvåldtäkter<br />

bör... ( ) ...många gånger bedömas som grova.” Om offret är ”...en invalid eller<br />

på annat sätt hjälplös person...” anses det ofta ”...att gärningsmannen visat särskild<br />

hänsynslöshet eller råhet.” 148<br />

Den övergripande utgångspunkten vid bedömningen av våldtäktsmål är att man<br />

”...bör ta hänsyn till arten och graden av det våld eller hot som gärningsmannen har<br />

använt samt arten och graden av den sexuella kränkningen.” 149 Andra viktiga riktlinjer<br />

som domstolarna har att följa vid bedömning av våldtäkt är t.ex. ”...att kvinnans<br />

handlande och parternas relationer till varandra före det sexuella övergreppet... ( )<br />

...saknar... ( )...betydelse. För bedömning av skuldfrågan och gärningsmännens uppsåt<br />

kan det emellertid vara nödvändigt att utreda förhållanden som ligger före övergreppet.(<br />

)...men att, med hänsyn till att gärningen består i att tvinga någon till något<br />

genom våld eller genom hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande<br />

fara...” kan liknande omständigheter ”...endast i extrema undantagsfall...” tillmätas<br />

någon relevans. 150 När det gäller riktlinjerna för straffmätningen är utgångspunkten att<br />

en helhetsbedömning skall göras. I en helhetsbedömning ”...kan man självfallet inte<br />

bortse från de omständigheter som föregått ett övergrepp eller som anknyter till parternas<br />

personliga relationer.” men det ”...innebär inte att man i förundersökningen<br />

och processen får dra in förhållanden som saknar rättslig relevans.( )...t.ex. kvinnans<br />

levnadssätt.” 151 En helhetsbedömning är även utgångspunkt vid bedömning av brottets<br />

svårighetsgrad. ”Vad som här skall stå i centrum för den rättsliga bedömningen<br />

är...( )...gärningsmannens handling och vad som föranlett honom att utföra den.” Det<br />

betyder även här att ”...vad som föregått övergreppet vid sidan av andra omständigheter<br />

inte kan frånkännas betydelse.” även om det inte betyder att man ”...får dra in<br />

omständigheter som saknar rättslig relevans.” 152<br />

Ett lindrigare straff än våldtäkt kan utdömas vid sexuellt tvång. I sjätte kapitlet, andra<br />

paragrafen står det:<br />

”Den som, i annat fall än som avses i 1§, genom olaga tvång förmår någon till sexuellt<br />

umgänge, döms för sexuellt tvång till fängelse i högst två år.<br />

Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet eller om brottet<br />

annars är att anse som grovt, döms för grovt sexuellt tvång till fängelse, lägst sex<br />

månader och högst fyra år.” 153<br />

29


Fortfarande består tvånget av våld eller hot om våld. ”Våldet bedöms på liknande sätt<br />

som vid våldtäkt. Hotet behöver inte vara riktat mot liv eller hälsa. Det räcker om<br />

någon tvingas till sexuell handling genom att gärningsmannen t ex hotar att avslöja<br />

något som offret är angelägen att dölja.” Den avgörande skillnaden mellan våldtäkt<br />

och ovanstående brottsrubricering är att den sexuella handlingen inte behöver vara<br />

genomfört samlag eller jämförligt sexuellt umgänge. ”Lagförarbetena nämner som<br />

exempel samlagsrörelser när parterna är påklädda eller att gärningsmannen tvingar<br />

offret att onanera åt honom.” 154<br />

Om inte våld eller hot om våld använts vid övergreppet kan förövaren fällas för sexuellt<br />

utnyttjande.I sjätte kapitlet, tredje paragrafen står det:<br />

”Den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att allvarligt missbruka hans<br />

eller hennes beroende ställning döms för sexuellt utnyttjande till fängelse i högst två<br />

år. Detsamma gäller den som har sexuellt umgänge med annan genom att otillbörligt<br />

utnyttja att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller lider av<br />

en psykisk störning.<br />

Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet eller om brottet<br />

annars är att anse som grovt, döms för grovt sexuellt utnyttjande till fängelse,<br />

lägst sex månader och högst sex år.” 155<br />

För att dömas för sexuellt utnyttjande skall man antingen ha utnyttjat någons beroendeställning<br />

156 eller otillbörligt utnyttjat att denna person befunnit sig i vanmakt eller<br />

något annat hjälplöst tillstånd. Som exempel ges ”...då någon på grund av kraftig<br />

berusning eller narkotikapåverkan inte har förmåga att uppfatta att han eller hon<br />

utsätts för sexuella närmanden.” eller ”...att den angripne är sovande eller på grund<br />

av sjukdom eller kroppsskada är oförmögen att bjuda motstånd...” 157 Skiljelinjen mellan<br />

våldtäkt och ovanstående brottsrubricering är att våld eller hot om våld ej krävs<br />

och att det sexuella umgänget skall vara jämställt med påtvingat samlag eller att det<br />

skall vara samlag eller sexuellt på något annat sätt. ”Juridiskt sett måste den som blir<br />

utsatt vara kapabel att visa att den inte vill ha ”sexuellt umgänge” för att det skall<br />

kallas våldtäkt, vilket betyder att även den juridiska definitionen av våldtäkt implicit<br />

anger vissa förutsättningar som måste uppfyllas. Den kvinna som inte förmår säga ett<br />

tydligt nej, eller på annat sätt visa att hon inte vill, blir inte heller våldtagen i juridisk<br />

mening, utan hon blir sexuellt utnyttjad.” 158 I de båda rättsfall som jag har analyserat<br />

uppträder tre olika domslut, de åtalade fälls för våldtäkt respektive sexuellt utnyttjande<br />

eller frias helt.<br />

30<br />

7. ANALYS-SÖDERTÄLJEFALLET<br />

7.1. Vittnesutsagorna<br />

Innan jag börjar att återge min analys görs en kort sammanfattning av vittnesutsagorna,<br />

för att ge en bild av vad domstolarna haft som underlag för sina domslut. Jag<br />

vill beskriva vittnesutsagorna som två berättelser, offrets och gärningsmännens, vilka<br />

båda två i stora drag återger samma händelseförlopp förutom vad gäller frågan om det


var våldtäkt eller ömsesidigt sexuellt samspel. Kvinnans berättelse tas som utgångspunkt<br />

och därefter redovisar jag de centrala aspekter av förövarnas version som inte<br />

överensstämmer. Avslutningsvis kommenterar jag vittnesutsagorna i sin helhet samt<br />

de aspekter som jag därutöver anser värda att nämna.<br />

Kvällen den 22 juli 1995 hade kvinnan tillsammans med hennes väninna med pojkvän<br />

och några av hans kamrater åkt in till restaurang Station i Södertälje för att roa sig.<br />

Inne på restaurangen blev kvinnan osams med sin väninna och de började slåss vilket<br />

resulterade i att båda två blev utslängda. Väninnan släpptes dock in igen av vakterna<br />

för att bråket fortsatte utanför. När kvinnan satt utanför restaurangen ensam och ledsen<br />

tog gärningsman 1 159 kontakt med henne. Hon frågade om han hade en telefon för<br />

att hon ville ringa efter skjuts hem. Han hade ingen telefon att låna ut men erbjöd att<br />

skjutsa hem henne. Hon accepterade erbjudandet, följde med till bilen där G-2, G-4<br />

och G-3 redan satt. Hon trodde att hon skulle få skjuts hem men de körde ut till en<br />

ensligt belägen plats vid sjön Måsnaren. Där klev alla utom hon själv och G-1 ur bilen.<br />

Han våldtog henne i baksätet. Därefter våldtogs hon i tur och ordning av G-2 och<br />

G-3. Vid varje tillfälle under natten när kvinnan våldtogs gjorde hon motstånd och<br />

hon sade hela tiden att hon inte ville ha sex. I sin vittnesutsaga har hon också uttryckt<br />

en mycket stark rädsla för männen under hela natten. Sen åkte de till ett hyreshusområde<br />

i Ronna, där G-1, G-2 och G-3 klev ur medan G-4 och kvinnan åkte iväg en<br />

sväng för att snart återvända till samma plats. Då blev hon först våldtagen i baksätet<br />

av G-1, sen av G-2 och slutligen av G-3. Efter våldtäkterna i bilen tvingadess hon<br />

upp till en av gärningsmännens kompisars lägenhet, V-2. Uppe i lägenheten blev hon<br />

våldtagen inne på toaletten först av G-1, sen av G-2. Hon blir sedan utsatt för en tredje<br />

våldtäkt av vad hon tror är G-3. In på toaletten klev G-4 in sist och ville ha sex. Hennes<br />

nej gjorde honom nervös därför kunde hon gå ut från toaletten utan att han gjorde<br />

någonting. G-1, G-2, G-4 och kvinnan åkte sedan från lägenheten och hon trodde att<br />

de skulle skjutsa hem henne men de körde ut till Täljegymnasiets parkering. Där klev<br />

G-1 ur bilen och G-4 ville då ha sex med henne. Hon vägrade och han klev ur bilen.<br />

G-1 klev sen in i bilen och hon blev våldtagen ännu en gång. Kvinnan försökte efter<br />

våldtäkten gå därifrån men G-1 hotade henne med att han hade en pistol och tryckte<br />

upp henne mot bilen. Slutligen blev hon tillbaksskjutsad och avsläppt vid restaurang<br />

Station. 160<br />

På vilka centrala punkter skiljer sig gärningsmännens version från offrets? G-1 erbjöd<br />

kvinnan att följa med på en raggarunda i Södertälje och inte skjuts hem. G-3 var inte<br />

med i bilen vid Måsnaren, gick inte heller med upp till lägenheten och nekar till att<br />

ha haft sex med kvinnan förutom i bilen i Ronna. V-1 var den person som åkte med<br />

i bilen fram till hyreshusområdet i Ronna och sedan gick därifrån. G-1 nekar till att<br />

han hade sex med kvinnan uppe i lägenheten, att han hotade kvinnan med att han<br />

hade en pistol och att han tryckte upp henne mot bilen. I övrigt nekar de inblandade<br />

till att något tvång eller våld skulle använts mot kvinnan och hävdar att allt har skett i<br />

samförstånd. Kvinnan har sagt att hon kan ha förväxlat det som hände vid Måsnaren<br />

med hyrehusområdet, vilket kan tyda på att hon har tagit fel på G-3:s närvaro vid<br />

Måsnaren. G-3:s närvaro i lägenheten var kvinnan osäker på i sin vittnesutsaga, vilket<br />

kan tyda på att han inte var där. Vad gäller övriga aspekter i respektive versioner står<br />

ord mot ord. Där kvinnan i sin version berättar om en stark rädsla, om utsatthet och<br />

maktlöshet, där talar gärningsmännen om frivillighet. Där kvinnan beskriver hur hon<br />

31


sa nej och gjorde motstånd och blev betvingad med våld, där beskriver gärningsmännen<br />

kvinnan som icke-protesterande, villig eller initiativtagare till sex. Ur vittnesutsagorna<br />

går det alltså att läsa ut en ramberättelse om den aktuella natten där offrets och<br />

gärningsmännens versioner huvudsakligen stämmer överens, samtidigt som själva<br />

kärnfrågan om det var våldtäkt eller ömsesidig sex helt går isär. 161<br />

En aspekt värd att notera är V-1:s och V-2:s förändrade vittnesmål från polisförhör<br />

till senare förhör hos domstolarna. Där de första versionerna styrker kvinnans berättelse<br />

och de senare versionerna styrker männens berättelser. I analysen kommer jag<br />

att mer djupgående kommentera de förändrade vittnesmålen. En annan aspekt är<br />

beskrivningen av kvinnans klädsel i hennes egen vittnesutsaga: ”Hon hade en svart<br />

kort klänning, en orange genomskinlig topp, skor samt behå och trosor på sig.” 162 Uppenbarligen<br />

har förhörsledarna frågat henne om vilka kläder hon bar under kvällen,<br />

vilket om det kopplas till forskningsavsnittet visar hur faktorer som klädsel tillskrivs<br />

en betydelse i vittnesutfrågningen som ligger till grund för domslutet. En tredje aspekt<br />

är männens kvinnosyn som uttrycks i deras vittnesutsagor. G-1 ansåg att hon var<br />

”...billig...” och ”...frågade om hon var en slampa...” 163 eftersom hon även hade sex<br />

med hans kompisar. G-3 sade att kvinnan ”...var ett fnask som frivilligt gått med på<br />

allt...” 164 V-1 ”...tyckte att det var onormalt...” att kvinnan ”...frivilligt...” steg ”...in i<br />

en bil i vilken det satt fyra för henne främmande karlar.” samt att ”...han blev äcklad<br />

av det som skedde och han tyckte kvinnan var en hora.” 165 Männen var visserligen inte<br />

åtalade för sin kvinnosyn men det säger någonting om hur man sen anser sig kunna<br />

behandla kvinnor i verkliga livet.<br />

7.2. Tingsrättens dom<br />

Vad de som dömt i nedanstående rättsfall har haft att ta hänsyn till är inblandade personers<br />

vittnesutsagor och ett bevis från offrets läkarundersökning som säger att hon<br />

hade skador på vaginans slemhinnor. Bedömningen grundar sig nästan uteslutande<br />

på de berördas berättelser om vad som hände den 22 juli 1995. Av offrets berättelse<br />

går det att enligt den lagliga definitionen av våldtäkt utläsa att hon blivit våldtagen tio<br />

gånger. Åklagaren anser att två av dessa upplevda våldtäkter inte går att styrka och<br />

därför läggs bara åtta åtal om våldtäkt fram i tingsrätten för bedömning. I tingsrättens<br />

dom blir ingen av gärningsmännen dömd för våldtäkt, däremot blir tre av de åtalade<br />

dömda för sammanlagt sju sexuella övergrepp, ett av dessa åtal stryks helt eftersom<br />

man anser att det inte går att styrka genom de vittnesuppgifter man har. Man menar i<br />

tingsrättens dom att gärningsmännen inte har våldtagit kvinnan, men att de däremot<br />

”...har haft sexuellt umgänge med kvinnan genom att otillbörligt utnyttja att hon, på<br />

grund av sin mycket kraftiga berusning, befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd.” 166 G-1,<br />

G-2 och G-3 dömdes för sexuellt utnyttjande och G-4 friades helt. Hur argumenterar<br />

tingsrätten när de bedömer att kvinnan blivit sexuellt utnyttjad och inte våldtagen?<br />

7.2.1. Hur tolkas försatt i vanmakt och befunnit sig i hjälplöst<br />

tillstånd<br />

Tingsrättens utgångspunkt är att vittnesmålen visat att kvinnan ”...har varit mycket<br />

kraftigt berusad under kvällen och natten.” 167 Kvinnans berusning ligger sedan till<br />

grund för hur hon ansågs kunna handla i den situation hon befann sig i den aktuella<br />

natten. 168 I lagtexten jämställer man våld med ”...att försätta någon i vanmakt eller<br />

32


annat sådant tillstånd...”. 169 Förutsättningen för att ha blivit försatt i vanmakt ”...är<br />

att offret mot sin vilja försatts i tillståndet i fråga.” 170 Tingsrätten berör inte frågan<br />

om männen har försatt kvinnan i vanmakt. Min tolkning är att de därmed följer lagstiftningen<br />

som talar om att en person som frivilligt druckit sig berusad inte kan bli<br />

försatt i vanmakt. 171 Att kvinnan av fyra män blev körd ut till en ensligt belägen plats<br />

vid sjön Måsnaren kopplas inte samman med att hon genom deras handlingar, hot 172<br />

och fysiska samt numerära överlägsenhet försattes i ett vanmäktigt eller hjälplöst<br />

tillstånd. Hon anses däremot, ”...på grund av sitt berusade tillstånd ha befunnit sig i<br />

ett hjälplöst tillstånd, det vill säga inte kunnat ta vara på sig själv.” 173 I avsnittet om<br />

lagstiftning exemplifierades vad begreppet hjälplöst tillstånd innefattade, men det betonades<br />

av HD i sitt domslut att ”...det överlämnats åt domstolarna att avgöra i vad<br />

mån lagrummet kan tillämpas även i andra situationer.” 174 Vad som kan anses vara<br />

hjälplöst tillstånd är en tolkningsfråga som varje rättsinstans själv får ta ställning till<br />

och det innebär att fler situationer än som ovan räknats upp kan bedömas vara grund<br />

för hjälplöst tillstånd. Det manifesteras genom bedömningen av det sista övergreppet<br />

när kvinnans alkoholberusning avtagit. Hon bedömdes ändå ha befunnit sig i ett<br />

hjälplöst tillstånd ”...på grund av sin rädsla för...” 175 G-1.<br />

7.2.2. Hur tolkas rädsla<br />

Om offret är ”...paralyserat av skräck...” 176 är även det ett tillstånd som uppfyller kraven<br />

på att anses ha befunnit sig i hjälplöst tillstånd. Beskrivningen av ett tillstånd när<br />

offret är paralyserat av skräck är det enda tillfälle när rädsla nämns i lagstiftningen<br />

som en påverkansfaktor vid bedömningen av våldtäkt, sexuellt tvång eller sexuellt<br />

utnyttjande. Att kvinnan var mycket rädd vet vi av hennes beskrivning av denna natt,<br />

t.ex. beskrev hon G-1, som ”...mycket aggressiv och våldsam...” 177 och hon beskrev<br />

gång på gång hur hon under dessa övergrepp var ”...rädd...( ) ...mycket rädd...” och<br />

”...livrädd...”. 178 Den känsla kvinnan hade under övergreppen inne i bilen på Rösvägen<br />

beskrevs så här ”Under hela händelsen kände hon sig ”borta i huvudet”, förlamad<br />

i hela kroppen och kunde inte tänka på någonting annat än att hon inte ville ha<br />

samlag med männen och att hon ville åka hem. Hon var livrädd och fruktade att männen<br />

skulle slå henne om hon protesterade för mycket.” 179 Vi vet inte vad som krävs<br />

för att någon skall anses vara paralyserad av skräck, men av tingsrättens bedömning<br />

förstår man att kvinnans upplevda rädsla under kvällen/natten inte ansågs uppfylla<br />

nödvändiga kriterier. 180 Ändå används rädsla för att förklara kvinnans utsatta situation<br />

vid det sista övergreppet.<br />

I domen menar tingsrätten att kvinnans hjälplösa tillstånd ”...förstärkts av den rädsla<br />

hon känt för G-1, som framstår som den ledande bakom övergreppen mot kvinnan och<br />

som aggressiv och dominerande.” 181 Betydelsen de ger kvinnans rädsla för G-1 är att<br />

den kan förklara hans sista övergrepp mot kvinnan. De menar att hon trots ett begynnande<br />

tillstånd av tillnyktring ”...fortfarande befunnit sig i ett tillstånd av stark rädsla<br />

för G-1.” 182 och därigenom alltjämt befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd gentemot honom.<br />

Därför anser tingsrätten att även det sista övergreppet på Täljegymnasiets parkering<br />

”...är att bedöma som sexuellt utnyttjande.” 183 Ändå tillskrevs den rädsla som<br />

kvinnan beskrivit betydelse endast vid det sista övergreppet, trots att hon i sin vittnesutsaga<br />

uttryckt rädsla ända från den punkt under kvällen där hon första gången klev in<br />

i männens bil. Den bedömningen överensstämmer med att de bara lagt vikt vid hennes<br />

rädsla för G-1 trots att hon så påtagligt uttryckte rädsla även för G-2 och G-3. Det står<br />

33


i vittnesförhöret bl.a. ”Hon var rädd att männen, som var större och starkare, skulle<br />

slå henne om hon gjorde mer motstånd än det hon gjorde...” 184 , ”Hon var livrädd och<br />

fruktade att männen skulle slå henne om hon protesterade för mycket.” 185 , ”Det var<br />

således en skillnad mellan G-4 å den ena sidan och G-1, G-2 samt G-3 å den andra i<br />

det att G-4 inte var lika våldsam som de andra.” 186<br />

I domen förklaras inte varför rädslan kvinnan upplevt under hela kvällen/natten endast<br />

ges betydelse vid det sista övergreppet. Däremot uttrycker tingsrätten i första<br />

meningen i domen att kvinnans berusningsgrad ”...har mycket stor betydelse för ställningstagandena<br />

i målet.” 187 Det framgår tydligt i domen genom att kvinnans handlingar<br />

fram till sista övergreppet förklaras med graden av hennes alkoholberusning<br />

och inte av den rädsla hon upplevt eller de båda faktorerna tillsammans. De verkar<br />

utgå från ett antagande om att kvinnan inte var medveten om den hotfulla situation<br />

hon blev indragen i eller vad hon blev utsatt för ända fram till det sista övergreppet<br />

när hon ”...börjat att nyktra till...” 188 Om de inte har gjort det antagandet är det svårt att<br />

förstå hur de kunnat negligera den rädsla kvinnan så tydligt uttryckt och den betydelse<br />

den haft för henne under hela nattens händelseförlopp. I kvinnans utsaga finns det<br />

ingenting som tyder på att hon skulle ha varit omedveten om vad hon blev utsatt för,<br />

tvärtom är hennes berättelse detaljrik och stämmer väl överens med männens.<br />

7.2.3. Hur tolkas motstånd<br />

Kvinnans alkoholberusning används som förklaring till att kvinnan inte kunde göra<br />

motstånd och avvärja männens handlingar ända fram till sista övergreppet när rädsla<br />

förklarade bristen på motstånd. Tolkningen av kvinnans uttryckta rädsla är sammanbunden<br />

med hur hon förväntades reagera inför denna situation. Rädslan besvarar<br />

frågan varför kvinnan trots begynnande tillnyktring, vid det sista övergreppet på<br />

Täljegymnasiets parkering, ändå inte vågade ”...trotsa honom i någon större utsträckning.”<br />

189 När tingsrätten skall förklara varför övergreppen kunde äga rum fokuserar<br />

de inte på männens handlingar utan på kvinnans, som konkret handlar om vilket<br />

motstånd hon gjort. Enligt tingsrätten fick inte förövarna tillräckligt ”...klara signaler...”<br />

190 för att förstå att de hade sex med kvinnan mot hennes vilja. Det överensstämmer<br />

inte med kvinnans utsaga och lagstiftningen som gör klart att det motstånd hon<br />

berättat om mer än väl uppfyller kriterierna för att förövarna skulle förstå att deras<br />

handlingar skedde mot hennes vilja. I domen står det ”Tillståndet har försvårat eller<br />

omöjliggjort för henne att på ett adekvat och tydligt sätt visa att hon motsatte sig<br />

alla former av sexuell samvaro med ifrågavarande ynglingar.” 191 Vad de menar med<br />

adekvat och tydligt står det ingenting om i domen, däremot kan vi se vad deras uttryck<br />

inte betyder. Det betyder inte att kvinnan har sagt nej under hela kvällen. Det står i<br />

hennes vittnesutsaga ”Hon sade dock hela tiden att hon inte ville...” 192 Ändå är ”...utgångspunkten<br />

för dagens sexualbrottslagstiftning att kvinnan i varje situation har rätt<br />

att bestämma över sin egen sexualitet och att hennes önskan om att inte ha samlag<br />

eller annat sexuellt umgänge ovillkorligen skall respekteras.” 193 Adekvat och tydligt<br />

betyder inte heller att hon har gjort motstånd genom att t.ex. vägra ta av sig sina egna<br />

trosor, inte att hon har gjort motstånd genom att hålla ihop sina ben eller som vid det<br />

sista övergreppet då hon blev”...så arg att hon bet G-1 i halsen och på överarmen...”<br />

samt ”...gav honom även en örfil.” 194 Angående kvinnans motstånd skriver Helena<br />

Sutorius ”I och med lagändringen 1984 skulle fokus inriktas på själva övergreppet<br />

istället för som tidigare på hur kvinnan hade uppträtt. När det gäller graden av våld<br />

34


skall det exempelvis räcka med att mannen med sina kroppskrafter skiljer kvinnans<br />

ben åt, vilka hon försöker knipa i ihop för att värja sig. I princip krävs inget fysiskt<br />

motstånd från kvinnans sida om hon på annat sätt gör klart att hon inte vill och detta<br />

omfattas av mannens uppsåt.” 195<br />

Längre fram i domen står det att kvinnan fram till den sista våldtäkten ”...enligt tingsrättens<br />

mening befunnit sig i ett sådant hjälplöst tillstånd att hon inte kunnat värja sig<br />

mot ynglingarnas sexuella närmanden.” 196 Tingsrätten antyder att kvinnan vid nyktrare<br />

eller nyktert tillstånd hade kunnat förhindra männens avsikter att förgripa sig på<br />

henne. Det följer av deras tolkning som framhäver att normen vid hot om våldtäkt är<br />

motstånd trots att lagen inte kräver fysiskt motstånd om offret på annat sätt gör klart<br />

att handlingarna sker mot hennes vilja. Den outttalade normen manifesteras genom<br />

ett indirekt ifrågasättande av varför kvinnan inte gjorde något motstånd eller varför<br />

hon inte gjorde mer motstånd än hon gjorde. Det kan tolkas som att ett tillräckligt<br />

kraftfullt motstånd enligt tingsrättens outtalade norm hade förhindrat övergreppet,<br />

vilket i så fall indirekt lägger medansvar för övergreppen på henne själv.<br />

7.2.4. Hur tolkas våld<br />

Tingsrätten skriver ner åtalen från våldtäkt till den mindre allvarliga brottsrubriceringen<br />

sexuellt utnyttjande därför att våld ej kunde styrkas. I domen berörs frågan om<br />

våld användes eller inte endast med meningen ”...och med hänsyn till att utredningen<br />

i målet varken ger stöd för att ynglingarna har använt det av åklagarna påstådda våldet<br />

mot kvinnan...( )...kan ingen av de tilltalade, av subjektiva skäl, fällas till ansvar<br />

för våldtäkt.” 197 Ingen förklaring ges till varför tingsrätten anser att utredningen inte<br />

visat att männen betvingat kvinnan med våld. Vad vi vet är att kvinnans vittnesutsaga<br />

tillsammans med vittnesmålen från V-1 och V-2 samt hennes dokumenterade fysiska<br />

skador inte anses tillräckliga som bevis. De fysiska skador på underlivet som dokumenterats<br />

nämns inte i tingsrättens dom, vilket bara kan betyda att de inte har räknats<br />

som bevis och det talar indirekt för att det krävs mer omfattande fysiska skador än vad<br />

som dokumenterats i detta fallet för att man skall ha ansett att våld utövats.<br />

Enligt kvinnans utsaga har samtliga uppräknade punkter för vad som enligt vår lagstiftning<br />

räknas som våld vid en våldtäkt och mer därtill uppfyllts. I kvinnas vittnesutsaga<br />

har hon beskrivit männens våld. G-1:s övergrepp inne i bilen vid sjön Måsnaren<br />

beskrevs så här”Han drog ner henne på rygg på baksätet, tog tag i hennes ben och<br />

drog med händerna isär dem trots att hon försökte hålla ihop dem. Efter att han dragit<br />

ner sina egna byxor pressade han sig in mellan hennes ben och försökte tränga<br />

in i henne.” 198 Övergreppen i bilen vid Rösvägen började med att ”G-1 tvingade isär<br />

hennes ben genom att luta sig över henne och dra isär dem. Hon lade sig ner på rygg<br />

på sätet varefter han tvingade henne till samlag.” G-1 klev ur bilen och G-2 klev in<br />

”Hon låg fortfarande ned på sätet men försökte sätta sig upp. G-2 pressade ned henne<br />

med sin kropp och tilltvingade sig ett samlag. Direkt därefter kom G-3 in i bilen. Även<br />

han pressade ned henne med sin kropp och tvingade henne till samlag.( ) Hon var livrädd...”<br />

199 Uppe i lägenheten på toaletten sade G-1 ”...till henne att hon skulle ”rida”<br />

honom. När hon vägrade ställde han sig upp och tryckte ned hennes axlar så att hon<br />

föll på knä framför honom. Han pressade hennes huvud mot sin penis och tvingade<br />

henne att suga på den...” G-1 gick ut och G-2 kom in och ”...tryckte ned henne på<br />

knä och tvingade henne att suga på hans penis. G-2 pressade hela tiden hennes huvud<br />

mot sin penis så att hon inte kunde röra sig.” 200 Vid det sista övergreppet blev<br />

35


kvinnan så ”...arg att hon bet honom i halsen och på överarmen för att få honom att<br />

sluta. Hon gav honom även en örfil. G-1 tog då tag om hennes hår och pressade ner<br />

hennes huvud med handen...” 201 Våld är hot som av offret upplevs vara livshotande,<br />

att bända upp någons ben, att betvinga en annan med tyngden av sin egen kropp, att<br />

ta tag i håret och pressa ner offrets huvud samt att åsamka fysiska skador. Kriterierna<br />

för våld var uppfyllda, dokumentation om fysiska skador fanns och lagen kräver inte<br />

mer än offrets vittnesutsaga som bevis för en fällande dom ändå blev tingsrättens<br />

tolkning att våld inte förekommit. En tolkning som skall ses i förhållande till deras<br />

tolkning att kvinnan inte gav ”...klara signaler...” 202 att männen handlade mot hennes<br />

vilja. Bedömningen vilar på antagandet att kvinnan inte riktigt kunde uppfatta vad<br />

som gjordes mot henne p.g.a. alkoholberusningen ända fram till sista övergreppet då<br />

rädslan för G-1 förklarade det otillräckliga motståndet. Med den tolkningen vore det<br />

motsättningsfullt att anse att männen behövde använda våld.<br />

7.3. Hovrättens dom<br />

Efter dom fallit i tingsrätten överklagade 203 åklagaren och yrkade på att åtalet mot<br />

G-1 för den sista våldtäkten återigen skulle prövas, att G-2 skulle dömas till fängelse<br />

samt att G-3:s fängelsestraff förlängdes. 204 Det betyder att endast det sista övergreppet<br />

rättsligt kunde prövas i högre instans som våldtäkt, de övriga åtalen för våldtäkt<br />

fördes inte vidare av åklagaren 205 utan reducerades till åtal för sexuellt utnyttjande.<br />

Hovrätten hade följaktligen att ta ställning till ett åtal för våldtäkt och sex åtal för<br />

sexuellt utnyttjande. Hovrätten friade alla åtalade i sin dom. Hur resonerar hovrätten<br />

när de underkänner alla åtal?<br />

7.3.1. Hur tolkas försatt i vanmakt och befunnit sig i hjälplöst<br />

tillstånd<br />

Likt tingsrätten kommenterade hovrätten inte frågan om kvinnan blev försatt i vanmakt<br />

eller annat sådant tillstånd gällande åtalet för våldtäkt. Det stärker uppfattningen<br />

att faktorer som männens handlingar, fysiska och numerära överlägsenhet vilka låg<br />

till grund för den utsatta situation som kvinnan hamnade inte tillskrivs någon betydelse<br />

i detta moment i bedömningen. När hovrätten skulle bedöma åtalen för sexuellt<br />

utnyttjande hade de att ta ställning till om kvinnan befunnit sig i vanmakt eller i hjälplöst<br />

tillstånd. De ansåg, tvärtemot tingsrätten, att kvinnan inte befunnit sig i vanmakt<br />

eller hjälplöst tillstånd och anger två skäl för deras ståndpunkt. Det första skälet är att<br />

kvinnan inte ansågs ha varit tillräckligt berusad. De anser visserligen att utredningen<br />

visat hur kvinnan ”...under eftermiddagen och kvällen den aktuella dagen konsumerat<br />

avsevärda mängder starköl.” men att det inte finns ”Någon tillförlitlig uppgift om<br />

hur mycket hon druckit...” 206 Tingsrättens bedömning att kvinnan hade befunnit sig<br />

i ett hjälplöst tillstånd enbart på grund av hennes berusning 207 avfärdas av hovrätten<br />

p.g.a. att hon givit ”...en tämligen detaljrik berättelse om hela händelseförloppet...”<br />

och det talar ”...mot att hon redan till följd av alkoholpåverkan befunnit sig i vanmakt<br />

eller annat hjälplöst tillstånd.” 208 Hovrättens argument att en kraftigt alkoholberusad<br />

kvinna inte detaljerat kan återberätta vad hon varit med om har kritiserats 209 och belyses<br />

av den motsatta bedömning som tingsrätten och HD gjorde. Kriterierna enligt<br />

lagstiftningen för att anses ha befunnit sig i vanmakt eller annat sådant tillstånd är<br />

antingen att offret saknat förmåga att göra motstånd eller befunnit sig i ett tillstånd<br />

där personen inte uppfattat att den utsatts för övergrepp. Samtidigt som ett av lagens<br />

36


kriterier för att anses ha befunnit sig i hjälplöst tillstånd är att den angripne skall vara i<br />

ett tillstånd där övergreppet ej kan uppfattas, krävs bevis för en fällande dom. Logiken<br />

i hovrättens argumentation antyder att en vagare eller ingen minnesbild av övergreppen<br />

skulle varit ett starkare bevis än hennes detaljerade vittnesutsaga.<br />

7.3.2. Hur tolkas rädsla<br />

Det andra skälet som enligt hovrätten tillsammans med alkoholberusningen skulle<br />

kunna ha uppfyllt kriterierna för att ha befunnit sig i vanmakt eller hjälplöst tillstånd<br />

är ”...att hon befann sig i en för henne okänd omgivning tillsammans med flera för<br />

henne okända män.” och även uppgivit ”...att hon var rädd för dessa, särskilt för G-<br />

1.” 210 Till skillnad från tingsrätten som förklarade det sista övergreppet med kvinnans<br />

rädsla, gavs den ingen betydelse alls av hovrätten på grund av hur kvinnan handlade<br />

under natten. Bedömningen av kvinnans rädsla styrdes i båda rättsinstanser av hur<br />

hennes motstånd tolkades. Där tingsrätten tolkade hennes otillräckliga motstånd vid<br />

sista övergreppet som en följd av hennes rädsla, tolkade hovrätten tvärtom frånvaron<br />

av motstånd som en bekräftelse på att kvinnan följde med männen frivilligt. De säger<br />

”Hon måste emellertid ha haft åtskilliga tillfällen att försöka lämna männen eller åtminstone<br />

att söka påkalla uppmärksamhet, men har såvitt kan bedömas endast vid ett<br />

tillfälle...( )...gjort ett halvhjärtat försök att göra detta. Hon har också-om än motvilligt-följt<br />

med upp till V-2:s lägenhet.” 211<br />

Att kvinnan inte försökte fly eller påkalla omgivningens uppmärksamhet låter oss<br />

förstå att kvinnan inte var tillräckligt rädd eller befann sig i en tillräckligt hotande<br />

situation för att hovrätten av den anledningen skulle bedöma att hon befunnit sig i<br />

ett hjälplöst tillstånd. Kvinnans försök att lämna männen bemöttes enligt henne med<br />

hotet från G-1 att han hade en pistol, ett indirekt hot om att hon kunde bli skjuten om<br />

hon försökte lämna dem. Det hotet avfärdades av tingsrätten, trots att man menade<br />

att kvinnan vid det här laget börjat nyktra till. De sade ”Att G-1 i samband med det<br />

sexuella utnyttjandet även skulle ha hotat kvinnan vinner dock inte stöd av varken G-<br />

1:s eller G-4:s uppgifter vilka båda uppgett att kvinnan aldrig steg ur bilen vid detta<br />

tillfälle.” 212 Hovrätten berörde aldrig pistolhotet vilket betyder att de, likt tingsrätten,<br />

ansåg männens version av denna händelse som mer trovärdig. Påståendet om att<br />

kvinnan motvilligt följde med upp till V-2:s lägenhet, beskrev hon själv som att hon<br />

tvingades upp av G-1.<br />

7.3.3. Hur tolkas motstånd<br />

Eftersom kvinnan inte gjorde något allvarligt försök att undkomma männen eller ropade<br />

på hjälp kan hon, enligt hovrättens argumentation, inte ha varit tillräckligt rädd<br />

eller varit i en tillräckligt hotande situation för att av den anledningen anses ha befunnit<br />

sig i vanmakt eller hjälplöst tillstånd. Här framträder, till skillnad från tingsrätten,<br />

ett uttalat antagande om hur kvinnan förväntades reagera. Hon skulle ha ropat på hjälp<br />

och försökt fly. Varken hovrätt och tingsrätt berör uttryckligt det motstånd som kvinnan<br />

berättat om. De för en liknande argumentation där motståndet i kvinnans version<br />

indirekt omdefinieras till att vara otillräckligt eller inget motstånd alls. De båda rättsinstansernas<br />

uttalade respektive outtalade handlingsnorm för hur en kvinna förväntas<br />

handla under hot om våldtäkt formar deras bedömning. En norm för vad som kan tolkas<br />

vara motstånd som kräver mer än direktiven i lagstiftningen. Båda rättsinstanser<br />

lägger ansvaret och tyngdpunkten på kvinnan och hennes handlingar för hur de väljer<br />

37


att tolka situationen, inte på männens motiv och handlingar som föreskrivs av lagen.<br />

Skillnaden är att tingsrätten förklarar det otillräckliga motståndet med alkoholberusning<br />

och rädsla medan det ur hovrättens perspektiv blir ett argument för att kvinnan<br />

följde med männen frivilligt. Hovrättens tolkning av kvinnans medgörlighet under<br />

natten blir tillsammans med hennes detaljerade återgivning av nattens händelser argument<br />

för en friande dom.<br />

7.3.4. Hur tolkas våld<br />

När det handlar om åtalet mot G-1 för våldtäkt menar hovrätten att kvinnans och<br />

G-1:s uppgifter står mot varandra och är ”...oförenliga utom såvitt avser påståendet<br />

att samlag förekommit.” Därefter säger man ”Det finns i och för sig ingen anledning<br />

att ifrågasätta kvinnans trovärdighet.” men ”För att G-1 skall kunna fällas till ansvar<br />

för våldtäkt på grundval av de uppgifter som kvinnan lämnat krävs emellertid<br />

att hennes berättelse vinner stöd av någon form av annan bevisning. Någon sådan<br />

bevisning finns inte.” 213 Med utgångspunkt i de argumenten behöver inte hovrätten ta<br />

ställning till om kvinnan vid det sista övergreppet försattes i vanmakt eller utsattes för<br />

våld. Vad hovrätten menar med oförenliga står inte i domen. Enligt vittnesutsagorna<br />

överensstämmer kvinnans och G-1:s versioner av nattens händelser väl med varandra<br />

förutom på några få punkter. 214 Oförenligheten i versionerna används som ett argument<br />

i hovrätten att frikänna G-1 från åtalet för våldtäkt eftersom de anser att hennes<br />

vittnesutsaga inte kan styrkas med andra bevis. Att det inte fanns annan bevisning<br />

som gav stöd åt kvinnans version stämmer inte. 215 Hovrätten förbisåg likt tingsrätten<br />

både vittnesmålen som gavs av V-1 och V-2 samt de dokumenterade skadorna i kvinnans<br />

underliv.<br />

Helena Sutorius menar att det räcker med ett våldtäktoffers vittnesutsaga för en<br />

fällande dom. Hon säger angående hovrättens dom i Södertäljefallet ”Hovrätten uttrycker<br />

att det för att domstolen skall kunna fälla krävs stöd i annan bevisning. Detta<br />

är ett felaktigt bevisrättsresonemang...( )...genom att domstolen därigenom uppställer<br />

en legal bevisvärderingsregel med krav på annan bevisning än målsägandeutsagan,<br />

vilket strider mot den fria bevisprövningens princip och HD-praxis.” 216 Eftersom<br />

kvinnans vittnesberättelse i sig kunde varit tillräcklig för en fällande dom, blir hovrättens<br />

bedömning vad gäller åtalet om våldtäkt en fråga om trovärdighet. Ordvalet att<br />

det i och för sig inte fanns någon anledning att tvivla på hennes uppgifter tolkar jag<br />

som en tydlig reservation om att det ändå fanns anledning tvivla på hennes trovärdighet.<br />

En reservation som överensstämmer med domslutet där man genomgående<br />

bedömer männens version som mer trovärdig än kvinnans. Hovrättens bevisvärdesresonemang,<br />

att ett offers vittnesutsaga inte är tillräckligt för fällande dom vid åtal för<br />

våldtäkt, delades inte av HD. 217<br />

7.4. Högsta domstolens dom<br />

Efter den friande domen i hovrätten överklagade riksåklagaren till HD och ville att de<br />

skulle pröva åtalen igen. HD ansåg att kvinnan befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd, att<br />

hon inte frivilligt samtyckt, att hon inte kunde komma undan männens uppsåt att ha<br />

sex med henne, att männen var medvetna om ”...att de utnyttjade att kvinnan befann<br />

sig i ett hjälplöst tillstånd...” 218 och att G-1 vid sista övergreppet använde våld. Deras<br />

helhetsbild av nattens händelseförlopp är att kvinnan befann sig en mycket utsatt<br />

38


situation och inte hade någon valmöjlighet att handla eftersom hon hotades av att bli<br />

utsatt för ännu mer våld om hon inte gjorde som männen ville. De utgår ifrån kvinnans<br />

upplevelse, tar hennes berättelse på allvar, tillmäter den trovärdighet och ansåg<br />

att hon blev utsatt för ett antal ”...ytterst hänsynslösa övergrepp...” 219 HD dömde G-2<br />

och G-3 för sexuellt utnyttjande och G-1 för sexuellt utnyttjande och våldtäkt. HD<br />

ansåg att kvinnan hade blivit utsatt för ett antal ytterst hänsynslösa övergrepp, ändå<br />

berör de inte om G-1:s sista övergrepp var att betrakta som grov våldtäkt. Enligt lagstiftningens<br />

riktlinjer bör gruppvåldtäkter betraktas som grova. 220 Hur argumenterar<br />

HD när de i motsats till hovrätten fäller de åtalade?<br />

7.4.1. Hur tolkas försatt i vanmakt och befunnit sig i hjälplöst<br />

tillstånd<br />

Enligt HD:s argumentation hade männen med sitt uppsåt uppenbarligen försatt kvinnan<br />

i den hotfulla och utsatta position hon befunnit sig i under natten. HD:s inriktning<br />

på männens uppsåt synliggör att de i sin bedömning, till skillnad från tingsrätt och<br />

hovrätt, fokuserade på männens handlingar och motiv mer än på kvinnans handlande.<br />

En fokusering som följer lagdirektiven. I bedömningen om kvinnan befunnit sig i<br />

hjälplöst tillstånd användes männens uppsåt som en av faktorerna vilket motiverades<br />

med att de exempel på hjälplöst tillstånd som anges i lagens förarbeten inte är fullständiga<br />

och att det för övrigt är upp till enskilda domstolar att bedöma vilka situationer<br />

eller faktorer som tillsammans kan jämställas med detta tillstånd. Denna bedömningsgrund<br />

tillämpas inte vid tolkningen av om kvinnan blev försatt i vanmakt trots att HD<br />

menar att männen medvetet försatte kvinnan mot sin vilja i en hotfull situation där<br />

hennes handlingsval helt styrdes av rädslan för att bli utsatt för mer våld. I linje med<br />

tidigare rättsinstanser visar även HD:s bedömning att männens uppsåt, hot, fysiska<br />

och numerära överlägsenhet inte var faktorer som fick betydelse för deras bedömning<br />

angående om kvinnan blev försatt i vanmakt eller annat sådant tillstånd.<br />

När de skall bedöma om kvinnan befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd är utgångspunkten<br />

för deras bedömning är att den måste ”...grundas på den föreliggande situationen<br />

i dess helhet och det kan finnas olika element som tillsammantagna skapar ett<br />

sådant tillstånd som avses i lagrummet.” 221 Skillnaden mellan HD och de tidigare<br />

rättsinstanserna är att de tydligt uttalar att man måste ha en helhetssyn i bedömningen<br />

och att flera faktorer tillsammans kan utgöra grund för tillståndet hjälplöst tillstånd.<br />

I domens inledning motiverar HD varför de i linje med tingsrätten ansåg att kvinnan<br />

under natten varit tydligt påverkad av alkohol. De säger att ”...utredningen visa med<br />

tillräcklig grad av säkerhet att kvinnan under eftermiddagen och kvällen förtärt en<br />

avsevärd mängd alkohol i form av starköl.” 222 Bedömningen grundas på kvinnans<br />

egna uppgifter som ”...i detta hänseende styrks i det väsentliga av vad som uppgivits<br />

av hennes väninna...” tillsammans med ”...att flera av de män vilka hon sammanträffat<br />

under natten uppfattade henne som mer eller mindre berusad.” 223 Kvinnan anses<br />

inte ha varit så berusad att ”...hon enbart på grund härav var oförmögen att motsätta<br />

sig samlag...( )Inte heller var hon i ett sådant tillstånd att hon inte förmådde uppfatta<br />

att G-1, G-2 och G-3 hade samlag med henne.” men ”Hennes onyktra tillstånd måste<br />

dock antas ha negativt påverkat hennes förmåga att klart värdera den situation i<br />

vilken hon befann sig och att rationellt överväga vilka möjligheter hon hade att undkomma<br />

sexuella övergrepp.” 224<br />

Det fanns enligt HD ”...andra omständigheter som påverkade kvinnans möjligheter<br />

39


att värja sig.” 225 I sitt påtagligt berusade tillstånd, när hon precis hade slagits med<br />

sin väninna och blivit utslängd från dansstället blev hon enligt egen utsago erbjuden<br />

skjuts hem, en uppgift som står emot männens vilka menar att de erbjöd henne att<br />

följa med på en ”...s k raggarunda i Södertälje.” 226 HD bedömer att det var osannolikt<br />

att kvinnan i den situation hon befann sig skulle ha varit intresserad av att följa med<br />

männen på en raggarunda samtidigt som de menar att ”...männens avsikt...( )...ingalunda<br />

var att fara runt i Södertälje.” 227 De påpekar att männen i princip direkt körde ut<br />

bilen ”...till en relativt isolerad plats invid sjön Måsnaren, där G-1 ensam kvarstannade<br />

i bilen tillsammans med kvinnan i syfte att ha samlag...” 228 och ”...inställd på<br />

att utan hänsyn till henne genomdriva sin vilja.” 229 Männens uppsåt att ha sex med<br />

kvinnan skapade en situation där hon upplevde ”...att hon saknade möjlighet att undkomma<br />

samlag...( )...och att hon riskerade att utsättas för något ännu värre om hon<br />

inte...” gjorde som männen ville. 230 Om det första övergreppet står det i domen ”Enligt<br />

vad hon själv uppgivit uppfattade hon situationen så, att hon saknade möjlighet att<br />

undkomma samlag med honom och att hon riskerade att utsättas för något ännu värre<br />

om hon inte gjorde G-1 till viljes.” Om övergreppen vid hyreshuset i Ronna står det<br />

”Hon uppfattade även här sin situation så, att hon saknade praktiska möjligheter att<br />

undkomma eller kalla på hjälp, och hon avstod från nämnvärt aktivt motstånd för<br />

att förhindra att hon utsattes för ännu svårare övergrepp.” Vid övergreppen inne i<br />

lägenheten ”...framstår det som helt tydligt att hon...( )...kände sig vara i männens<br />

våld utan möjlighet att värja sig.” 231 Därför säger HD: ”Det prekära läge i vilket hon<br />

befann sig får, i enlighet med Riksåklagarens påstående, anses ha utgjort ett sådant<br />

hjälplöst tillstånd som avses i 6 kap 3 § brottsbalken.” 232<br />

HD ansåg i linje med tingsrätten att kvinnan befunnit sig i hjälplöst tillstånd. HD:s<br />

argument var att männens uppsåt tillsammans med alkoholberusningen gjorde henne<br />

oförmögen att göra motstånd. Kvinnan ansågs av HD ha varit medveten om vad hon<br />

blev utsatt för.Tingsrättens argument var att alkoholberusningen gjorde henne inkapabel<br />

att göra motstånd, men deras bedömning antyder också att hon inte var medveten<br />

om vad hon blev utsatt för fram till sista övergreppet när hon ansågs ha börjat nyktra<br />

till. Vid det sista övergreppet bedömdes därför rädslan vara den faktor som gjorde<br />

henne ur stånd att göra motstånd. Hovrätten bedömde att kvinnan inte befunnit sig i<br />

ett hjälplöst tillstånd på grundval av alkoholberusning, därför att hennes vittnesutsaga<br />

var för detaljerad, inga säkra uppgifter fanns om alkoholintaget och hon försökte inte<br />

påkalla uppmärksamhet eller fly. Hon bedömdes således ha varit både medveten om<br />

händelseförloppet och kapabel att göra motstånd.<br />

7.4.2. Hur tolkas rädsla<br />

HD tror inte att kvinnan vid sjön Måsnaren ”...var villig att i bilens baksäte ha samlag<br />

med den för henne tidigare okände G-1...” 233 Den rädsla som kvinnan beskrivit att hon<br />

kände tas på allvar och ”...har övertygat Högsta domstolen om att hon i sitt berusade<br />

tillstånd inte såg någon väg ut ur den situation i vilken hon befann sig...” 234 När HD<br />

argumenterar för att männen varit medvetna om att kvinnan befann sig i en mycket<br />

utsatt situation framstår det klart att både G-1 och G-2 haft uppsåt till deras gärningar.<br />

Angående G-3:s medvetenhet om kvinnans utsatta position säger de att trots hans<br />

medverkan ”...under en mindre del av händelseförloppet...” ändå måste ha insett<br />

”...att det endast var under trycket av den utsatta situation i vilken hon befann sig som<br />

hon utan motstånd fogade sig...” 235 Här slår HD fast att det är kvinnans ytterst utsatta<br />

40


position som styr och begränsar hennes valmöjligheter till handling. Det möjliggör en<br />

förståelse för hur ett våldtäktsoffer utifrån rädsla och maktlöshet i första hand handlar<br />

för att överleva och undkomma eller begränsa fysiska skador.<br />

Även om kvinnans upplevda rädsla var en central förklaringsfaktor för att förstå<br />

hennes situation, används inte begreppet rädsla i domslutsargumentationen mer än<br />

en gång. Fokus har lagts på andra begrepp i hennes vittnesmål där hon t.ex. vid första<br />

övergreppet uttryckt ”... att hon saknade möjlighet att undkomma...” 236 , vid nästa<br />

övergreppssituation ”...att hon saknade praktiska möjligheter att undkomma eller<br />

kalla på hjälp...” 237 , vid övergreppen inne i lägenheten att hon ”...kände sig vara i<br />

männens våld utan möjlighet att värja sig.” 238 Först vid det sista övergreppet beskrivs<br />

kvinnans situation med ”...att hon fortfarande hyste stor rädsla för G-1.” 239 Trots att<br />

HD tar kvinnans vittnesutsaga på allvar och utgår ifrån att hon befann sig i en hotfull<br />

situation beskrivs offrets rädsla till stor del indirekt. Alla tre rättsinstansers tolkning<br />

av kvinnans rädsla gjordes i förhållande till deras tolkningar av hennes motstånd.<br />

HD:s och tingsrättens bedömning att kvinnans rädsla förklarade hennes bristfälliga<br />

motstånd kontrasterar mot hovrättens tolkning att bristen på motstånd tvärtom bekräftade<br />

att hon inte befunnit sig i en hotfull situation. HD:s och tingsrättens bedömning<br />

att rädslan styrde hennes handlingsmöjligheter i förhållande till gärningsmännen/<br />

mannen visar att andra tillstånd av rädsla än paralyserad av skräck tillskrivs betydelse<br />

vid bedömningen av den situation en kvinna befinner sig i vid ett hot om våldtäkt. Gemensamt<br />

för samtliga instanser är att de använt begreppet och känslotillståndet rädsla<br />

sparsamt i argumenteringen för domsluten i förhållande till hur avgörande begreppet<br />

och den upplevelse som därav beskrivs varit i kvinnans vittnesutsaga.<br />

7.4.3. Hur tolkas motstånd<br />

Tingsrätten förklarade kvinnans bristfälliga motstånd med hennes alkoholberusning<br />

fram till sista övergreppet då rädslan för G-1 sågs som orsak. Hovrätten ansåg att kvinnans<br />

bristfälliga försök att fly och påkalla uppmärksamhet visade att hon inte kunde<br />

ha befunnit sig i hjälplöst tillstånd. HD förklarade kvinnans brist på motstånd med<br />

männens uppsåt, att hon därigenom varit försatt i en sådan hotfull och utsatt situation<br />

att hon riskerade att bli utsatt för ännu mer våld om inte männens vilja följdes. I HD:s<br />

dom relateras rädslan till hur kvinnan handlat, som uttrycks genom att man ansåg att<br />

”...hon inte gjorde något nämnvärt fysiskt motstånd...” 240 Bedömningen av övergreppen<br />

i bilen i stadsdelen Ronna beskrivs på följande sätt ”Tilltro måste...( )... fästas vid<br />

hennes uppgift att hon ansåg sig oförmögen att på ett effektivt sätt bjuda motstånd<br />

mot de tre männens närmanden.” Inte heller hovrätten beskriver kvinnans motstånd<br />

som handlingar vilka uppfyllde lagstiftningens direktiv, utan omdefinierar motståndet<br />

till att vara otillräckligt i form av inte nämvärt och inte effektivt. Utgångspunkten för<br />

samtliga instanser är försanthållandet att en kvinna inför hotet om att bli våldtagen<br />

skall göra motstånd. Försanthållandet framträder vid tolkningen respektive instans<br />

gjort i form av en outtalad norm för vad som anses vara motstånd som inte överensstämmer<br />

med vad lagstiftningen kräver eller det motstånd som kvinnan berättat om.<br />

Rättsinstansernas tolkningar av motstånd kan tolkas som ett indirekt skuldbeläggande<br />

av kvinnan genom att de antyder att hon själv kunnat avvärja hotet om våldtäkt om<br />

hon använt normenligt motstånd. Trots att lagstiftningen inte kräver annat motstånd<br />

än att en kvinna säger nej, har bedömningarna till stor del utformats i förhållande till<br />

hur kvinnan har agerat. Till skillnad från tingsrätt och hovrätt valde HD, genom att<br />

41


utgå från männens uppsåt för att förklara övergreppen, att enligt lagens riktlinjer fokusera<br />

mer på gärningsmännens motiv och gärningar än på kvinnans handlingar.<br />

En omständighet som är intimt förknippat med motstånd och frivillighet handlar om<br />

vittnesmålen från två av männens kompisar. En faktor som är en del av vittnesutsagorna<br />

men som i domsluten utelämnas både i tingsrätt och hovrätt för att åter tas upp<br />

av HD. V-1 som följde med i bilen från restaurang Station uppgav i polisförhöret att<br />

han när G-1 och kvinnan var ensamma i bilen vid sjön Måsnaren ”...hört henne skrika<br />

att hon inte ville.” 241 I polisförhöret beskrev V-1 situationen i bilen utanför hyreshuset<br />

i Ronna på följande sätt ”...han lämnade platsen eftersom han tyckte det var både<br />

obehagligt och uppenbart att kvinnan varken ville kela eller ha samlag med männen.”<br />

242 V-1:s vittnesmål stödjer kvinnans version att hon var medveten om vad som<br />

hände, att hon sade nej och därför blev våldtagen. I tingsrätten tog V-1 senare tillbaks<br />

ovanstående version och hävdade att han bara ”...ljög för att hämnas på G-1...” vilket<br />

HD anser vara ”...föga övertygande.” 243 V-2 som var lägenhetsinnehavaren uppgav i<br />

polisförhöret att ”...kvinnan tycktes må allt annat än bra när hon steg in i bilen efter<br />

att de lämnat lägenheten.” En uppgift som han i tingsrätten tar tillbaks och där hävdar<br />

”...är felaktig.” 244 Till skillnad från tingsrätt och hovrätt som i sina domslut inte berör<br />

kompisarnas förändrade vittnesmål, är båda två ett led i HD:s argumentation för ”...att<br />

inget av dessa samlag varit frivilligt från kvinnans sida.” 245<br />

7.4.4. Hur tolkas våld<br />

Varken tingsrätt eller hovrätt bedömde att männen använt våld. HD gjorde en motsatt<br />

bedömning och menade att sett utifrån hela nattens händelseförlopp ”...framstår detta<br />

sista övergrepp som särskilt hänsynslöst.” 246 Bedömningen görs med utgångspunkt i<br />

att ”Hennes berättelse... ( )...framstår...( )...som trovärdig.” 247 HD använde dessutom<br />

vittnesmålen från V-1 och V-2 samt kvinnans dokumenterade underlivsskador i argumentationen<br />

för sitt domslut. De säger att männens övergrepp förorsakade kvinnan<br />

fysiska skador ”...och i ett rättsintyg den 27 juli 1995 har den undersökande läkaren<br />

konstaterat att hon hade ytliga slemhinneskador i vaginas ingång.” 248 HD menar att<br />

”Det våld som kommit till användning vid detta sista samlag var sådant att G-1 skall<br />

dömas för våldtäkt.” 249 Både i hovrätt och tingsrätt ansågs bevisen otillräckliga för att<br />

slå fast att våld använts. En bedömning som är motsättningsfull eftersom de själva<br />

förbisåg bevisen som HD behandlade samt att en vittnesutsaga är ett tillräckligt bevis<br />

för en fällande dom.<br />

42


8. ANALYS -FALKENBERGSFALLET<br />

I min återgivning och sammanfattning av vittnesutsagorna i detta rättsfall har jag gått<br />

tillväga på samma sätt som i Södertäljefallet. Även utgångspunkten är densamma, att<br />

vittnesutsagorna handlar om två berättelser som i huvudsak inte skiljer sig åt förutom<br />

frågan om det var våldtäkt eller ömsesidigt sexuellt samspel.<br />

8.1. Vittnesutsagor<br />

Kvällen den 23 augusti åkte kvinnan tillsammans med en manlig vän (Mv-1) 250 ner till<br />

Falkenbergs centrum för att gå ut och roa sig. Kvällen tillbringades på Grand Hotel<br />

där kvinnan under större delen av kvällen befann sig på dansgolvet. Vid kvällens slut<br />

när hon lämnade Grand Hotel letade hon efter sin vän men kunde inte hitta honom.<br />

Hon blev ledsen och tröstades av en annan manlig kompis (Mv-2). Kort därefter<br />

hamnade hon i bråk med en kille utanför Grand Hotel. Dom knuffades och skrek åt<br />

varandra. Efter bråket gick hon tillsammans med Mv-2 fram till de fem åtalade och<br />

pratade med dom. Endast tillsammans med Å-2 251 gick kvinnan till pizzeria Charlie<br />

Chaplin därför att han lovat bjuda henne på en kebab. På väg tillbaks ner mot Grand<br />

Hotel upplevde kvinnan hur hon blev omringad av de fem åtalade som föste henne<br />

mot deras bil och knuffade in henne i den. Hon ansåg sig inte ha en chans att göra<br />

motstånd och menade att hela händelsen gick mycket fort. Hon blev mycket rädd för<br />

att bli misshandlad eller dödad av männen. De körde till ett bostadsområde och tog<br />

med kvinnan upp till en lägenhet genom att omringa henne och hålla henne hårt om<br />

axlarna. Uppe i lägenheten blev hon först våldtagen på vardagsrumsgolvet av Å-1 och<br />

sedan av Å-2. Därefter blev hon våldtagen om och om igen på golvet, i soffan och<br />

på sängen i sovrummet. Hon hade svårt att skilja på vem av männen som gjorde vad<br />

med hennes kropp, bl.a. därför att de höll fast henne och turades om att våldta henne<br />

bakifrån. Men också på grund av den psykiska påfrestningen som fick henne att känna<br />

”...sig medvetslös men ändå medveten...” och uppleva ”...att allting blev svart.” 252<br />

Förutom att hon är säker på att Å-1 och Å-2 våldtog henne identifierar hon även Å-<br />

4 och Å-5 som de män vilka aktivt begick övergrepp mot henne. Männen använde<br />

tvång och våld för att våldta kvinnan och hon försökte hela tiden göra motstånd. Efter<br />

våldtäkterna duschade, tvättade och parfymerade Å-1, Å-3 och Å-4 hennes kropp.<br />

Därefter kördes hon hem till sitt bostadsområde. 253<br />

Vad skiljer i huvudsak de åtalades version från kvinnans? De menar att kvinnan erbjöd<br />

sig, ville följa med eller följde med frivilligt i bilen. I lägenheten strippade hon,<br />

tog initiativ till och bad männen att ha sex med henne. Endast Å-4 och Å-5 nekar till<br />

att ha haft sex med kvinnan. Andra vittnen har lämnat sina versioner om deras upplevelser<br />

av mindre delar av händelseförloppet. Två killar och en tjej med anknytning till<br />

Å-1 har vittnat om att kvinnan uttryckte att hon ville ha gruppsex den kvällen och att hon<br />

frivilligt följde med till bilen. En granne till Å-4 i vilkens lägenhet de var under natten<br />

berättade att hon såg männen och kvinnan i trappuppgången och att det fanns en olustig<br />

stämning runt gruppen. Mv-1 som hon gick ut med, en ambulansförare och en polis har<br />

alla vittnat om kvinnans allvarliga hälsotillstånd efter hon kommit hem och berättat om<br />

övergreppen. Psykiatrikern och ansvarige läkaren för kvinnan samt kuratorn som hon<br />

gick i samtalsterapi hos har vittnat om att kvinnan utsatts för ett trauma. 254<br />

43


En aspekt värd att nämna är Å-1:s, Å-4:s och Å-5:s kommentarer i respektive vittnesutsaga<br />

om hur kvinnan dansade på Grand Hotel. Å-1 sade att hon ”...dansade väldigt<br />

speciellt. Hon klädde av sig, knäppte upp några knappar i byxorna, strippade, utan<br />

att ta av sig sina kläder.” 255 , Å-4 sade att ”Hon verkade påverkad av något med tanke<br />

på hur hon dansade.” 256 , Å-5 sade att ”Hon dansade framför några speglar medan<br />

hon tittade på sig själv.” Sen förstår man att han svarat på en fråga när nästa mening<br />

i vittnesutsagan lyder ”Han lade inte märke till något speciellt med hennes dans.” 257<br />

En liknande fråga förstår man att också kvinnan svarat på när det står följande i hennes<br />

version ”Hon rörde mycket på sina armar under dansen men vidrörde inte sin<br />

egen kropp.” 258 Intresset hos de som håller förhören att ta reda på hur kvinnan dansade<br />

handlar om att den uppgiften är betydelsefull. Liksom i Södertäljefallet där kvinnans<br />

klädsel redovisas kan dessa uppgifter kopplas till tidigare forskningsavsnitt om vilka<br />

aspekter som ges betydelse vid bedömningen av kvinnans trovärdighet. Här fokuseras<br />

kvinnans beteende genom att man, utan att uttala det, vill veta om hon dansat sexuellt<br />

utmanande.<br />

En annan aspekt som jag vill kommentera är hur kvinnans sexuella historia uppmärksammas<br />

i vittnesutsagorna. Kompisförhållandet med Mv-1 som hon förfestade med<br />

och sedan tillsammans gick ner på stan med kommenteras så här i domen. ”De är<br />

sedan en tid goda kamrater men de har inget sexuellt förhållande utan umgås som<br />

kamrater.” 259 Uppgiften om kvinnan hade ett sexuellt förhållande med Mv-1 har ingen<br />

relevans för domstolens bedömning. Enligt vittnesutsagan har kvinnan även fått berätta<br />

om ett tidigare tillfälle där hon haft sex med tre män, en åt gången under samma<br />

kväll. Hennes berättelse avslutas på följande sätt ”Att hon gick med på att ha sex med<br />

tre för henne helt främmande män berodde på att hon var påtänd och berusad.” 260<br />

Det står också nedtecknat om de rykten som Å-5 säger sig ha hört om kvinnan. ”Bl a<br />

påstods det att hon knarkade och var tillsammans med en ”neger”. Han hade också<br />

hört att hon några veckor tidigare hade haft sex med en grupp libaneser.” 261 I kommentarer<br />

till brottsbalken står det bl.a. ”Vad som skall stå i centrum för den rättsliga<br />

bedömningen är...()...gärningsmannens handling och vad som föranlett honom att<br />

utföra den.”, längre fram står det ”...att allmänna uppgifter om t.ex. kvinnans vandel<br />

och levnadssätt saknar betydelse för den rättsliga bedömningen.” 262 Om kvinnans<br />

sexuella historia, uppgifter om att hon knarkar eller varit tillsammans med en ”neger”<br />

varit utan betydelse hade de inte funnits med i domslutet. Återigen blir det tydligt hur<br />

uppgifter som enligt lagstiftningen inte har relevans för den rättsliga bedömningen i<br />

våldtäktsmål ändå blir intressanta vid förhör och i domstolens arbete. När uppgifterna<br />

knyts till forskningsavsnittet och den andra kvinnans vittnesutsaga ser man att det<br />

handlar om hur klädsel, beteende, livsstil sexuell historia m.m.tillmäts betydelse i<br />

rättegångar för kvinnans trovärdighet.<br />

8.2. Tingsrättens dom<br />

Enligt kvinnans vittnesutsaga har hon utifrån lagstiftningen tvingats till minst sju<br />

våldtäkter. Övergreppens antal och vem av förövarna som gjorde vad är, som vi har<br />

sett, inte lika tydligt urskiljbart här som det var i Södertäljefallet. Dessutom var männens<br />

berättelser om vad som hände under natten mer motsägelsefulla än i det tidigare<br />

redovisade fallet. Tingsrätten ansåg det bevisat att Å-1, Å-2 och Å-3 hade gjort sig<br />

”...skyldiga till våldtäkt...” medan man mot Å-4:s och Å-5:s ”...bestridande inte med<br />

44


tillräcklig grad av säkerhet visat att de tilltvingat sig samlag med kvinnan.” 263 Inte<br />

heller tingsrätten dömde männen för grov våldtäkt trots att det ”...flera gånger klargjorts<br />

i förarbeten att gruppvåldtäkter normalt bör bedömas som grovt brott.” 264<br />

8.2.1. Hur tolkas försatt i vanmakt och befunnit sig i hjälplöst<br />

tillstånd<br />

Alkoholberusningen, som i Södertäljefallet tillskrevs en betydelse vid bedömningen,<br />

kommenteras inte i argumentationen för domslutet i Falkenbergsfallet. 265 De skäl som<br />

tingsrätten anger för sitt domslut är svåra att läsa ut. De åtalades version att kvinnan<br />

inte bara deltog frivilligt i samlagen ”...utan faktiskt erbjudit dem dessa...( )...ställt sin<br />

kropp till förfogande i syfte att själv vinna möjlig tillfredställelse.” bedömde ”...tingsrätten<br />

som helt osannolikt.” 266 Ovanstående bedömning vilar, förutom kvinnans utsaga,<br />

på de tre vittnen som beskrivit hennes ”...upprivna, förtvivlade, plågade och<br />

chockade tillstånd...” 267 efter övergreppen. Vad som menas med avgörande hänseenden<br />

blir en tolkningsfråga och mitt sätt att nå fram till vilka aspekter av kvinnans version<br />

som de använde som skäl var att ta fasta på vad de uttryckligt tog avstånd ifrån.<br />

Tingsrätten ansåg det inte styrkt att kvinnan tvingats till lägenheten, att Å-4 och Å-5<br />

hade tilltvingat sig samlag eller att de tre som dömdes haft uppsåt att våldta. Bedömningen<br />

utgår från åklagarens argument som baseras på kvinnans vittnesutsaga. De<br />

säger att ”...kvinnans uppgifter om vad som förekommit i lägenheten mellan Å-1, Å-2<br />

och Å-3 i avgörande hänseenden skall läggas till grund för tingsrättens bedömning<br />

av ansvarsfrågan.” 268 I domslutet står det att ”Åklagaren har valt att i sin gärningsbeskrivning<br />

göra gällande att de tilltalade i samförstånd gemensamt med våld i olika<br />

former och genom att försätta kvinnan i ett utsatt och försvarslöst tillstånd tvingat<br />

henne till ett flertal samlag med envar av dem.” 269 Tingsrätten fann det inte styrkt att<br />

kvinnan ”...medtagits till lägenheten mot hennes vilja.” 270 , men för övrigt bestrider de<br />

inte att männen med våld försatte kvinnan i ett utsatt och försvarslöst tillstånd, vilket<br />

jag tolkar som att deras bedömning överensstämmer med åklagarens. Att de ändå inte<br />

berör frågan om kvinnan blev försatt i vanmakt överensstämmer med bedömningen<br />

i tidigare domslut, där det blev tydligt att kriterierna för detta tillstånd inte uppfylls<br />

genom uppsåt, hot, fysisk och numerär överlägsenhet. Frågan om kvinnan befunnit<br />

sig i vanmakt eller hjälplöst tillstånd besvaras inte. Eftersom tingsrätten baserar sin<br />

bedömning på kvinnans utsaga tillsammans med ovanstående citat och beskrivningen<br />

att kvinnan ”...känt sig ha varit i ett hjälplöst tillstånd...” 271 , blir min tolkning att hon<br />

ansågs ha befunnit sig i ett vanmäktigt och hjälplöst tillstånd.<br />

8.2.2. Hur tolkas rädsla<br />

Kvinnan beskrev i sin vittnesutsaga mer än en gång hur ”...hon blev rädd...” för ”...att<br />

bli misshandlad.”, hur hon av rädsla kände sig ”...helt paralyserad och maktlös med<br />

fem okända män runt sig.” hur hon ”...var helt säker på att de skulle slå ihjäl henne.”<br />

och hur ”Hon blev rädd...” för att ”...allt de gjort med henne kändes så planerat...” 272<br />

Enda gången rädsla nämns i domslutet är vid kvinnans beskrivning av hur hon tvingades<br />

in i bilen nere på stan, men eftersom kvinnan visat handlingskraft tidigare under<br />

kvällen och inte gjorde några försök att påkalla uppmärksamhet, menade tingsrätten<br />

att det inte var styrkt att hon mot sin vilja medtagits till lägenheten. Rädslan kvinnan<br />

beskrev tolkades likt tidigare instanser i förhållande till vilket motstånd hon ansågs ha<br />

utfört. Frånvaron av motstånd nere på stan tolkades inte som ett resultat av kvinnans<br />

rädsla för männen utan blev en bekräftelse på att hon inte togs med mot sin vilja till<br />

45


männens lägenhet. En bedömning som liknar hovrättens i Södertäljefallet, vilket står<br />

i kontrast till tingsrättens och HD:s motsatta tolkning, att kvinnans rädsla för männen<br />

fick henne att avstå försök till motstånd. Bedömningen av händelseförloppet uppe i<br />

lägenheten tolkades annorlunda på grundval av att männens version om kvinnans frivillighet<br />

ansågs ”...helt osannolik...” samt att hennes utsaga ”...vinner...( )...stöd av...”<br />

vittnesmålen som beskrev kvinnans ”...upprivna, förtvivlade, plågade och chockade<br />

tillstånd...” 273 Det manifesterades av tingsrättens övertygelse att hon känt sig hjälplös,<br />

försökt göra motstånd och blivit betvingad med våld. Trots att den upplevda rädslan<br />

uppe i lägenheten inte kommenterades i domen tolkar jag deras förtroende för kvinnans<br />

berättelse som en indirekt bekräftelse att även hennes upplevda rädsla togs på<br />

allvar. Att tingsrätten använde rädsla som begrepp och känslotillstånd sparsamt för att<br />

förklara hennes situation och handlingar överensstämmer med domslutsargumentationen<br />

i Södertäljefallet.<br />

8.2.3. Hur tolkas motstånd<br />

I tingsrättsdomen börjar man med att ställa frågan om kvinnan ”...mot hennes vilja.” 274<br />

togs med från innerstan upp till lägenheten. Kvinnan har själv uppgivit att hon på en<br />

folktom plats mellan pizzerian Charlie Chaplin och Grand Hotel ”...kände sig omringad.”<br />

av männen och att ”De förde henne, motade henne mot bilen.” Hon blev då<br />

väldigt rädd och kände sig ”...helt paralyserad och maktlös med fem okända män runt<br />

sig.( )...Hon blev knuffad in i bilens baksäte...( ) Hon gjorde inget direkt motstånd,<br />

eftersom det kändes som om hon inte hade någon chans. Allt gick fort, mycket fort.” 275<br />

Tingsrätten kommer fram till att de uppgifter som kommit fram inte ger ”...övertygande<br />

stöd åt kvinnans berättelse att hon helt maktlös medtagits till G-4:s lägenhet.”<br />

Därför finner man det inte styrkt att kvinnan ”...medtagits till lägenheten mot<br />

hennes vilja.” Argumentationen baserar sig på två antaganden, dels att kvinnan i ett<br />

bråk tidigare under kvällen visat aggressivitet ”...och därvid visat att hon inte saknat<br />

handlingskraft.” Dels att vittnen och kvinnan själv berättat att det efter dansen ”...var<br />

mycket folk i rörelse...” Det leder till slutsatsen att hon ”...i ett eventuellt utsatt läge...”<br />

borde kunnat ”...påkalla uppmärksamhet.” 276<br />

Kvinnan har visserligen, i sin vittnesberättelse, sagt att det var mycket folk i rörelse<br />

när hon gick ut från Grand Hotel. Men kvinnan hann med att leta efter Mv-1, gå och<br />

sätta sig ”...på en parkeringsplats...” bli tröstad av Mv-2, gå tillbaks till Grand Hotel<br />

och hamna i bråk, träffa de åtalade, bli bjuden på en kebab och först när de gick från<br />

pizzerian som ”...höll på att stänga.” var det enligt kvinnan folktomt mellan Grand<br />

Hotel och ett ställe som hette ”...DD...” 277 Den plats där hon kände att de åtalade slöt<br />

upp bakom henne och mot hennes vilja tog med henne i bilen. Tingsrättens tolkning<br />

är ändå att det fanns människor runtomkring kvinnan och att hon borde ha ropat<br />

på hjälp eftersom hon tidigare under kvällen visat handlingskraft. Den maktlöshet<br />

och rädsla kvinnan beskrivit motsägs här av en uttalad norm, i linje med hovrätten i<br />

Södertäljefallet, för hur hon borde ha agerat i den situation hon befann sig. Bedömningen<br />

överensstämmer med tidigare domslut vad gäller beskrivningen av kvinnans<br />

handlingar som otillräckliga. Tingsrätten ansåg inte att kvinnans ”...uppgifter...” gav<br />

”...tillräckligt underlag för påståendet att de tre i samråd skulle ha bestämt sig för att<br />

våldta...” 278 Därför framstår våldtäkterna som situationsbetingade, att de kunde begås<br />

på grund av att kvinnan frivilligt följde med upp till lägenheten, vilket indirekt kan<br />

tolkas som att kvinnan görs medskyldig till våldtäkterna. Tingsrätten har i detta av-<br />

46


seende, likt tingsrätt och hovrätt i Södertäljefallet, fokuserat på kvinnans handlingar i<br />

bedömningen, inte på männens motiv och gärningar.<br />

Vad gäller händelseförloppet i lägenheten bedömde tingsrätten däremot männens<br />

version om kvinnans frivillighet som helt osannolik. Dessutom styrktes kvinnans<br />

uppgifter av de vittnen som träffat henne efter övergreppen. I en passage i kvinnans<br />

vittnesmål beskriver hon sitt motstånd uppe i lägenheten med följande ord<br />

” Hon reste sig upp ur soffan. Å-1 kom fram till henne och tog ett hårt tag runt hennes<br />

överarmar. Han tryckte ner henne mot golvet. Hon försökte stå emot, men var till slut<br />

tvungen att ge upp. Hon föll ner på knä och sedan baklänges ner och slog bakhuvudet<br />

i golvet. Det gjorde mycket ont. Hon låg på rygg på en matta mitt ute på vardagsrumsgolvet,<br />

mellan soffbordet och balkongdörren. Å-1 tog ett hårt tag i hennes byxlinning<br />

och försökte dra ner hennes byxor. Hon rullade och ryckte med kroppen så att han<br />

föll åt sidan. Han blev arg och hon trodde att han skulle slå ihjäl henne. Hon höll mot<br />

byxlinningen tills hon slutligen gav upp. Hennes händer togs bort av Å-1 som sedan<br />

knäppte upp knapparna i gylfen. Byxorna drog han sedan av henne. Hon hade inga<br />

trosor under. Hon låg på golvet utan byxor och drog upp benen mot bröstet. Hon försökte<br />

göra motstånd och skrika men lyckades inte få fram det hon ville. Musiken var<br />

hela tiden på mycket högt. Å-1 slet och drog och försökte sära på hennes ben. Hon<br />

kämpade mot utan att lyckas.” 279<br />

Kvinnans beskrivning av männens våld och tvång som hon gång på gång försvarade<br />

sig emot kommenterades i domslutet med ”...att hon vid de olika samlagen med de<br />

tre männen försökt att värja sig på olika sätt, att hon blivit betvingad...” 280 Tingsrätten<br />

beskriver inte det motstånd som kvinnan berättat om utan gör bara ovanstående<br />

konstaterande i domslutet. Att kvinnans motstånd i lägenheten ansetts styrkt bekräftas<br />

indirekt genom ovanstående ord och tingsrättens beslut att fälla männen för våldtäkt<br />

på grundval av hennes vittnesmål.<br />

8.2.4. Hur tolkas våld?<br />

I domslutet framgår det inte uttryckligt varför Å-1, Å-2 och Å-3 döms för våldtäkt.<br />

Det får man sluta sig till genom att se vilka aspekter av åklagarens gärningsbeskrivning<br />

som inte bemöts med invändningar. Åtalet grundar sig på ”...att de tilltalade i<br />

samförstånd gemensamt med våld i olika former och genom att försätta kvinnan i ett<br />

utsatt och försvarslöst tillstånd tvingat henne till ett flertal samlag...” 281 Följdaktligen<br />

måste det vara tingsrättens skäl för sin dom eftersom de inte tar avstånd från att<br />

kvinnan med våld blev betvingad. Däremot ansåg de inte att kvinnans vittnesutsaga<br />

styrkte ”...påståendet att de tre männen i samråd skulle ha bestämt sig för att våldta<br />

henne.” 282 De kommenterade inte ett eventuellt uppsåt från männens sida och förutom<br />

ovanstående citat säger de ingenting annat än att ”De tilltalade har bestritt att så varit<br />

förhållandet.” 283 Det skulle bli motsättningsfullt för tingsrätten att slå fast att männen<br />

hade ett uppsåt när de inte ansåg det styrkt att kvinnan togs med till lägenheten mot sin<br />

vilja. Deras argumentering baserar sig på det outtalade antagandet att männen utnyttjade<br />

situationen i lägenheten utan att det var planerat p.g.a. att kvinnan frivilligt följt med till<br />

lägenheten. En bedömning som liknar tingsrättens i Södertäljefallet förutom att den inte<br />

ansåg att våld gick att styrka. Tillit till kvinnans vittnesutsaga hade också HD i sin dom<br />

och i båda instanser bedömer man att våld har använts vad gäller åtalen om våldtäkt.<br />

47


8.3. Hovrättens dom<br />

Hovrätten friar de fem åtalade på samtliga punkter. Huvudorsaken är att kvinnans<br />

vittnesutsaga inte uppfyller de krav som hovrätten ställer på en målsägandeberättelse<br />

för att den skall kunna användas som bevis vid en fällande dom. I granskningen av<br />

hovrättens domslut förskjuts min analys eftersom jag inte ansåg de tidigare kategorierna<br />

vara fruktbara som analysstruktur. Anledningen är att hovrätten i för liten utsträckning<br />

i sin argumentation tar ställning till vad som anses vara vanmakt, hjälplöst<br />

tillstånd, rädsla, motstånd eller våld. Bedömningen utförs på ett tidigare stadium där<br />

det handlar om att bedöma om kvinnans vittnesutsaga är tillräckligt trovärdig som bevisunderlag.<br />

Eftersom hela domslutet handlar om hur kvinnans utsagas trovärdighet<br />

tolkas, katgegoriserade jag upp analysen efter de fem skäl som hovrätten angav som<br />

grund för en friande dom. Hur argumenterar hovrätten när männen frias?<br />

8.3.1. Osammanhängande vittnesutsaga<br />

”Avgörande för bedömningen av åtalet är...( )... i huvudsak bevisvärdet av kvinnans<br />

berättelse.” 284 , konstateras i början av domslutet. Det första skälet hovrätten redogör<br />

för är att kvinnans vittnesutsaga anses vara osammanhängande och inte tillräckligt<br />

utförlig. Hon har haft svårt att återberätta vad som ägde rum i lägenheten under den<br />

aktuella natten och uppgifterna har ”...till stor del lämnats efter att ganska preciserande<br />

och i vissa fall ledande frågor ställts till henne.” 285 Ett sätt att förstå kvinnans<br />

ospecifika vittnesutsaga kan enligt hovrätten vara ”...det förhållandet att berättelsen<br />

är riktig och att hon därför har svårt att noggrant återge sina upplevelser.”, det får<br />

dock inte ”...medföra att ett lägre beviskrav för de tilltalades skuld tillämpas.” 286<br />

Våldtäktsoffret i Södertälje ansågs av hovrätten inte ha kunnat befinna sig i ett hjälplöst<br />

tillstånd på grund av hennes detaljrika vittnesutsaga. I Falkenbergsfallet är det<br />

tvärtom. Man konstaterar att hennes berättelse ”...saknar detaljer.” 287 , en omständighet<br />

som bidrar till att hennes vittnesutsaga förlorar i trovärdighet.<br />

8.3.2. Lämnat olika vittnesutsagor<br />

Vissa av de uppgifter som kvinnan har lämnat anses vara ”...svårförklarliga.” En av<br />

dessa är att hon i förhöret inför hovrättsförhandlingen svarat på frågan varför hon<br />

”...redan i bilen...( ) ...var rädd för att bli misshandlad...” och menade att det var på<br />

grund av att Å-5 ”...hade misshandlat hennes före detta sambo...” 288 I domen står det<br />

att kvinnan vid denna tidpunkt inte visste vem Å-5 var och att hon inte fick veta om<br />

hans delaktighet i misshandeln förrän efter övergreppen. Varför hovrätten till skillnad<br />

från tingsrätten ifrågasätter att kvinnan kunde vara rädd för att bli utsatt för våld redan<br />

när hon satt i bilen förklaras inte. Ändå vet vi att både hovrätt samt tingsrätt tolkade<br />

kvinnans bristfälliga motstånd som en bekräftelse på att kvinnan följde med männen<br />

frivilligt till lägenheten och frivillighet sammankopplas inte med rädsla. Tror man på<br />

kvinnans version framstår det som en följdriktig reaktion att bli rädd om man känner<br />

sig omringad av fem män och blir inputtad i deras bil. Ett perspektiv som förstärks av<br />

förra rättsfallet där kvinnan också kände sig rädd redan i bilen. I förhöret har vi fått<br />

veta att kvinnan hade svårt att berätta om händelserna och att vissa av frågorna var<br />

direkt ledande. Hur förhören har gått till vet vi inte och därför vet vi inte om förhörsledarnas<br />

frågor satte press på kvinnan att ge en annan förklaring, än den hon redan<br />

givit inför tingsrätten, till varför hon blev rädd redan i bilen. En rimlig tolkning är att<br />

hovrättens tvivel på kvinnans version i tingsrätten gav henne anledning att förändra<br />

48


sin version i syfte att framstå som mer trovärdig. Hennes förändrade version fick till<br />

följd att vittnesutsagan ytterligare förlorade i trovärdighet.<br />

Den andra punkten som man tar upp är att kvinnan ”...först i hovrätten förklarat sig<br />

vara säker på att Å-4 våldförde sig på henne på ett visst sätt...” 289 Tidigare har hon inte<br />

kunnat uppge vem ”...som utsatte henne för just det övergreppet.” 290 Varför enligt egen<br />

utsago ”...hon i vissa delar ändrat sina uppgifter beror på att minnet efter hand har<br />

klarnat.” 291 I tingsrättens domsprotokoll står det i kvinnans vittnesutsaga följande om<br />

denna händelse. ”Två av de andra, varav en måste ha varit Å-4, stod vid sängkanten<br />

och tvingade henne till oralsex.” 292 Hennes uppgift vid hovrättsförhöret överensstämmer<br />

alltså med vad som står i tingsrättens domsprotokoll, det enda som skiljer är<br />

betoningen på säker istället för måste ha varit. Hovrätten säger ”...att hon under förundersökningen<br />

och huvudförhandlingen vid tingsrätten förklarat att hon inte visste<br />

vem av männen som utsatte henne för just det övergreppet.” 293 Här kan inte jag annat<br />

än förstå att hovrätten gör ett misstag. Kvinnan har enligt tingsrättens domsprotokoll<br />

uppgivit att två av männen tvingade henne till oralsex samtidigt och att hon bara<br />

kunde identifiera en av dessa två, nämligen Å-4. Eftersom det enligt kvinnan var två<br />

män som samtidigt utsatte henne för detta övergreppet verkar hovrätten missförstått<br />

att hon bara var osäker på vem en av männen var. Skillnaden i hennes båda versioner<br />

ligger i uttrycket säker istället för måste ha varit, en till synes betydelselös förändring.<br />

Men att kvinnan enligt hovrätten har lämnat två versioner minskar trovärdigheten i<br />

hennes vittnesutsaga. Påstådda brister i kvinnans vittnesutsaga är en faktor som får<br />

till följd att de åtalade frias. Männens versioner som ”...är oförenliga sinsemellan och<br />

innehåller också uppenbart osanna uppgifter.” tillskrivs ingen betydelse för domslutet.<br />

I domen nämns det inte ens på vilket sätt männens uppgifter skiljde sig åt eller på<br />

vilket sätt de var falska. Ett förhållande som belyser var domstolen lägger fokus i sin<br />

bedömning.<br />

8.3.3. Hysteriskt uppträdande<br />

Mv-1, ambulansföraren/läkaren och ordningspolisen vittnade alla om kvinnans<br />

tillstånd efter övergreppen. Mv-1 sade att ”...hon var helt förtvivlad och hysterisk.”<br />

och ”...sjönk ihop innanför dörren och bara grät. Han hade aldrig sett henne sådan<br />

förut.” 294 Ambulansföraren/läkaren sade att hon ”...befann sig i chock. Det gick inte<br />

att närma sig henne, utan hon drog sig hela tiden undan all beröring. ( ) Det gick<br />

inte att undgå att märka att hon råkat ut för något hemskt. Hennes ansiktsuttryck var<br />

helt utslätat och hon hade ingen mimik över huvudtaget.” 295 Ordningspolisen sade att<br />

”Det var mycket svårt att få kontakt med henne och hon verkade mycket skrämd. ( )<br />

Han uppfattade henne som plågad. Hon ville inte att de kom för nära, då fick hon ett<br />

panikartat beteende.” 296 Dessa vittnesmål anser hovrätten ”...talar med viss styrka för<br />

att kvinnan varit med om det som hon gör gällande.” men man betonar att kvinnans<br />

tillstånd kan ha andra orsaker, för att därefter redovisa de upplysningar ”...som framkommit<br />

om kvinnans uppträdande tidigare under kvällen.” 297<br />

Vittnen har sagt att kvinnan under natten uppträtt ”...hysteriskt...”, uppvisat ”...stora<br />

humörsvängningar.” 298 , aspekter som undergräver trovärdigheten i hennes vittnesutsaga.<br />

Vilka vittnen hovrätten menar uttalas inte. De enda vittnen som omtalas i domslutet<br />

är de som redovisas här, vilket handlar om de åtalade själva, vittnen på pizzerian,<br />

kvinnans vänner, ambulansföraren, polisen och grannen. Vad det innebär att vara<br />

49


hysterisk berörs inte av hovrätten. 299 Det får man sluta sig till genom vittnesutsagorna<br />

och det verkar handla om hennes beteende utanför Grand Hotel. Kvinnans beskrivning<br />

är att ”Hennes humör växlade, som det ibland gör när hon druckit alkohol, och<br />

hon började bli ledsen...” Mv-2 kom fram till henne när hon satt på gatan ”...och skulle<br />

skära sig i handlederna med en glasbit...” 300 Hon fick självmordstankar när Mv-2<br />

började prata om hennes f.d. sambo. Mv-2:s version är att kvinnan när han kom fram<br />

till henne ”...försökte skära sig med en plastkniv...”, att han inte lyckades ”...hålla fast<br />

henne när han försökte lugna henne...” och att hon ”...liggande på marken knäppt upp<br />

sina byxor och sagt åt honom att knulla henne.” 301 I övrigt anspelar beskrivningen av<br />

det hysteriska beteendet på att hon därefter hamnade i bråk med några män utanför<br />

Grand Hotel. Ett bråk som bestod av ordutbyte och knuffar.<br />

Vittnen har inte bara sagt att kvinnan under natten uppträtt hysteriskt och uppvisat<br />

stora humörsvängningar utan också skulle ”...yttrat att hon ville ha gruppsex...” 302 Att<br />

hon sagt det sistnämnda har hon ”...med bestämdhet tillbakavisat.” 303 Ett vittne var<br />

en man på pizzerian som sa att hon frågade ”...om han ville följa med på gruppsex.”,<br />

en annan man som satt vid samma bord som den nyss nämnda sa att hon på väg ut<br />

från pizzerian ”...skrek ”kan ni fixa killar för ikväll vill jag ha gruppsex”.” och en<br />

kvinna med samma efternamn som den nyss nämnda sa att hon hört kvinnan inne på<br />

dansgolvet på Grand Hotel skrika ”...”jag vill ha gruppsex ikväll”.” 304 Det först beskrivna<br />

vittnet hade Å-1:s flickvän med sig när han självmant gick till polisen för avge<br />

vittnesmål. I domslutet står ”Han känner inte de tilltalade...” 305 Det är väl knappast<br />

en slump att han har följe med flickvännen till den utpekade ledaren för övergreppen<br />

när han frivilligt anmäler till polisen att han vill lämna vittnesmål eller att det<br />

andra manliga vittnet som satt vid hans bord har samma efternamn som det kvinnliga<br />

vittnet. Om kvinnan skrek ut att hon ville ha gruppsex vid pizzerian där det enligt<br />

männens vittnesmål samlats mycket folk ( i kvinnans version var det folktomt) borde<br />

väl fler människor i folksamlingen ha hört henne. Dessutom har ingen av de åtalade i<br />

sina vittnesmål nämnt att hon uttryckte önskningar om gruppsex, vilket framstår som<br />

underligt, eftersom hon enligt båda rättsinstansernas tolkningar frivilligt följde med<br />

männen. Olika personers vittnesmål om kvinnans beteende ligger här till grund för<br />

hovrättens bedömning av vittnesutsagans trovärdighet. Hovrätten ifrågasätter inte de<br />

senare vittnesmålen på något sätt trots att trovärdigheten, med bakgrund av uppräknade<br />

omständigheter, framstår som mycket låg. Vittnesmålen används istället okritiskt i<br />

argumentationen för att kvinnans utsaga inte är trovärdig. Av domslutet kan vi se hur de<br />

senare omdömena om kvinnan tillmäts högre trovärdighet i hovrättens bedömning än de<br />

tidigare som av tingsrätten användes som ett av huvudskälen för en fällande dom.<br />

8.3.4. Följde med frivilligt till lägenheten<br />

En annan aspekt som hovrätten tar upp är att ”...flera vittnesmål...” 306 bestrider att<br />

kvinnan följde med i männens bil mot sin egen vilja. Enligt domsprotokollen tillhör<br />

vittnesmålen förutom de åtalade ytterligare två vittnen, vilka är samma män som vittnade<br />

om att kvinnan sagt att hon ville ha gruppsex. Den ena sa att ”Hon steg in i bilen<br />

utan att någon tvingade henne till det.” Den andra mannen säger inte direkt att hon<br />

följde med frivilligt utan antyder att så var fallet genom att säga ”På vägen omfamnade<br />

och pussade hon en av pojkarna. Hon verkade glad och skrattade hela tiden.” 307<br />

Här återkommer hovrättens benägenhet att okritiskt använda dessa vittnesmål för att<br />

argumentera mot trovärdigheten i kvinnans utsaga.<br />

50


Dessutom menar hovrätten att männens version stödjs av en granne som bodde i samma<br />

trappuppgång där gruppvåldtäkten skall ha begåtts. Grannen har enligt tingsrättens<br />

domsprotokoll sagt att hon genom dörrens titthål iakttog ”...en man som höll om<br />

en kvinna och bredvid dem stod det ytterligare fyra män. Männen talade till varandra<br />

på ett annat språk som hon inte förstod. Hon hörde kvinnan säga: ”Tala svenska,<br />

jag förstår inte”. Kvinnan skrattade, men grannen upplevde det som att skrattet var<br />

tillgjort. Det fanns en olustig atmosfär runt gruppen.” 308 När hovrätten i sitt förhör<br />

frågat grannen om varför hon beskrev att det fanns en olustig atmosfär runt männen<br />

och kvinnan har hon angett att det ”...kanske berodde på konstellationen en ensam<br />

kvinna tillsammans med flera män.” 309 Argumenten att uppräknade vittnen stödjer de<br />

åtalades version bygger på ett outtalat antagande om hur kvinnan förväntades reagera<br />

i den situation hon befann sig. Utgångspunkten för kvinnan var hennes rädsla. Hon<br />

beskriver känslan i bilen och på väg upp till lägenheten så här ”Hon var helt säker på<br />

att de skulle slå ihjäl henne. ( ) Hon var hela tiden rädd att bli misshandlad. ( ) Hon<br />

kunde inte göra motstånd på grund av rädslan att bli misshandlad samt att de hela<br />

tiden var mycket nära henne och någon höll hårt om hennes axlar.” 310 Å-1 bekräftar<br />

i sitt vittnesmål att ”Han höll om kvinnans axlar...” 311 Grannen ser att en man håller<br />

om kvinnan och upplever atmosfären som olustig, ändå ser hovrätten det vittnesmålet<br />

som ett stöd för männens version. Min tolkning är att eftersom rädslan inte ges någon<br />

betydelse för att förstå händelseförloppet är det antagandet om hur kvinnan i denna<br />

situation borde ha reagerat som styr bedömningen.<br />

Hovrätten ansåg i linje med tingsrätten att ingenting styrkte att kvinnan fördes till<br />

lägenheten mot sin vilja. 312 En bedömning som liknar den hovrätten gjorde i Södertäljefallet.<br />

Vad gäller händelseförloppet i lägenheten berättade kvinnan om hur hon<br />

”...försökte göra motstånd och skrika men lyckades inte få fram det hon ville.” och<br />

att männen ”...hejade på och ”trissade” upp varandra.” Grannen styrker detta ”Hon<br />

hörde svagt en kvinna som sade: ”Nej, nej!”. Efter det hörde hon mansröster som<br />

ropade: Ohoj, ohoj, ohoj!” Hovrättens tolkning var att denna beskrivning ”...kan tala<br />

för att kvinnan utsatts för övergrepp i lägenheten. De tilltalades förklaring till det<br />

vittnet hört, nämligen att ropen ingick i en albansk folksång som de sjöng tillsammans,<br />

kan dock inte lämnas helt utan avseende.” 313 Det blir här ännu tydligare hur de<br />

åtalades version har tolkningsföreträde.<br />

8.3.5. Inga fysiska skador<br />

Den femte aspekten som de betonar handlar om att kvinnans version ej styrks ”...av<br />

den gynekologiska undersökning som gjorts...” 314 , inga fysiska skador har kunnat dokumenterats.<br />

Samtidigt finns det ingen självklarhet att sexuella övergrepp leder till att<br />

fysiska skador går att dokumentera. Efter detta konstaterande avslutar de med att deras<br />

”...helhetsbedömning...” visar att ”...kvinnans berättelse inte i tillräcklig utsträckning<br />

uppfyller de krav som måste ställas på en målsägandeberättelse för att den skall<br />

kunna läggas till grund för en fällande dom.” 315<br />

51


52<br />

Del 3<br />

9. RESULTAT<br />

Mitt syfte var att belysa konflikten mellan rättssystemets utgångspunkt likhet inför<br />

lagen och feminismens utgångspunkt att det råder en könsmaktsordning som diskriminerar<br />

kvinnor i egenskap av deras kön, genom att analysera hur åtal om våldtäkt<br />

bedömdes i svenska domstolsväsendet. Med utgångspunkt i den metod och de teoretiska<br />

verktyg jag valt analyserade jag fem domslut gällande två gruppvåldtäkter.<br />

Frågor som analysen byggde på var hur argumentationen fördes i domsluten, hur<br />

väl lagstiftning och bedömning sammanföll och vilka likheter respektive skillnader i<br />

tolkningarna av våldtäkt som gick att utläsa? I denna del av uppsatsen väver jag först<br />

samman resultaten från analysen med mina teoretiska utgångspunkter kategori för<br />

kategori och avslutar sedan uppsatsen med att diskutera mina slutsatser.<br />

9.1. Försatt i vanmakt-omöjligt tillstånd?<br />

Ett mönster i min analys visade att ingen rättsinstans överhuvudtaget berörde frågan<br />

om någon av kvinnorna blev försatt i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Deras bedömning<br />

har stöd i lagstiftningen i det avseendet att båda kvinnorna frivilligt hade<br />

druckit sig alkoholberusade. En kvinna som självmant berusat sig på alkohol kan enligt<br />

lagen inte bli försatt i vanmakt eller annat sådant tillstånd. En frivillig berusning är<br />

inte en faktor som utesluter ett åtal för våldtäkt, men hvuvudregeln inom domstolarna<br />

har varit att åtala för sexuellt utnyttjande. I sexualbrottsutredningen står det ”Offrets<br />

berusning är egentligen inte avgörande för den rättsliga rubriceringen utan det är<br />

gärningsmannens handlande. ( ) I praktiken tycks det dock som om det förhållandet<br />

att offret är berusat får en avgörande betydelse för rubriceringen. 316 Konsekvensen<br />

av lagstiftningen i detta avseende är att en kvinna som frivilligt druckit sig kraftigt<br />

alkoholberusad är mindre utsatt än en som lurats eller tvingats att berusa sig. 317 Det är<br />

enligt lagens direktiv männens motiv och handlingar som skall fokuseras men i mitt<br />

material tillmäts dessa faktorer ingen betydelse för bedömningen av om kvinnorna<br />

ansågs ha blivit försatta i vanmakt. Där fokuseras istället kvinnornas oförmåga att<br />

uttrycka för gärningsmännen att övergreppen begåtts mot deras vilja. Männen befrias<br />

i detta avseende från ansvar för sina handlingar vad gäller brottsrubriceringen våldtäkt<br />

och anledningen till att följande situation benämns sexuellt utnyttjande och inte<br />

våldtäkt är kvinnans bristande förmåga att säga nej.<br />

Det vill jag koppla till MacKinnons påstående att rättssystemets utgångspunkt, likhet<br />

inför lagen, bygger på en okunskap om könsmaktsordningen i samhället där kvinnor<br />

lever under ojämlika livsvillkor i förhållande till män. Ojämlika villkor som jag i<br />

detta avseende kopplar till det faktum att kvinnor nästan uteslutande är offer för och<br />

män förövare av våldtäkter och andra former av sexualiserat våld. En situation där<br />

kvinnor i egenskap av sitt kön tvingas till upplevelser och erfarenheter av dessa brott<br />

som därigenom blir helt centrala för att nå en förståelse av offrets utsatta situation.<br />

Det juridiska hindret i lagstiftningen som utesluter att en frivilligt berusad kvinna kan<br />

anses ha blivit försatt i vanmakt speglar en uppenbar okunskap om den situation offret<br />

befinner sig i. Försanthållandet som våldtäktsrekvisitet 318 försatt i vanmakt bygger


på är att ett övergrepp mot en person, som är medvetslös av droger, sjukdom eller av<br />

någon annan anledning är oförmögen att göra motstånd, inte kan göras mot dennes<br />

vilja. En faktor som möjliggör denna tolkning är att bevisbördan ligger på kvinnan. 319<br />

Ett våldtäktsoffer måste bevisa att gärningsmannen har förstått att hans handlingar<br />

utövats mot hennes vilja, ett förhållande som utan vittnen och dokumenterade skador<br />

i praktiken kan vara mycket svårt men som är omöjligt för en kvinna som t.ex. varit<br />

medvetslös av alkoholberusning. Här överordnas lagens direktiv att i detta avseende<br />

fokusera på kvinnans förmåga att säga nej, de riktlinjer som talar om att domstolarna i<br />

våldtäktsmål skall fokusera på förövarens motiv och handlingar. En prioritering inom<br />

domstolsväsendet som enligt mig ifrågasätter lagstiftningens utgångspunkt likhet inför<br />

lagen. Hade lagstiftningen varit utformad utefter en kunskap om offrets situation<br />

hade ansvaret för övergreppen legat hos förövarna och då hade rimligtvis övergrepp<br />

mot helt försvarslösa personer tvärtom bedömts som ett lika allvarligt brott. Som vi<br />

såg i sexualbrottsutredningens förslag är arten och graden av den sexuella kränkningen<br />

inte mindre för att offret t.ex. är medvetslös av alkoholberusning.<br />

Det enda exemplet i lagens förarbeten om hur försätta skall tolkas är när de beskriver<br />

att en person kan bli lurad att dricka sig alkoholberusad. I HD:s dom uttrycks det<br />

klart att förövarna med sitt uppsåt försatte kvinnan i en hotfull och utsatt situation<br />

där rädslan för ytterligare våldshandlingar av förövarna styrde hennes handlingar. I<br />

tingsrättens dom i Falkenbergsfallet förs en liknande argumentation där deras uppfattning<br />

inte avvek från åklagaren vad gäller att kvinnan av de åtalade försattes i ett<br />

utsatt och försvarslöst tillstånd. Kvinnornas upplevelser att mot sin vilja ha försatts i<br />

en hotfull och utsatt situation bekräftas av ovanstående bedömning, ändå ansågs de<br />

inte ha blivit försatta i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Enligt ovanstående domslut<br />

anses uppsåt, hot, fysisk och numerär överlägsenhet inte vara faktorer som kan<br />

ligga till grund för att en person försätts i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Detta<br />

trots att HD i sitt domslut betonar att de gör en helhetsbedömning och vad gäller bedömningen<br />

av om kvinnan befann sig i hjälplöst tillstånd påpekar att det kan finnas<br />

andra situationer eller flera olika faktorer som tillsammans uppfyller lagens direktiv.<br />

En bedömningsgrund som uppenbarligen inte tillämpas angående våldtäktsrekvisitet<br />

försatt i vanmakt. Faktorer som enligt kvinnornas upplevelser spelat en central eller<br />

avgörande roll för händelseförloppet och deras egen möjlighet att påverka situationen<br />

tillskrivs ingen betydelse varken i lagstiftningen eller bedömningen i detta avseende.<br />

Samtidigt som det tydliggör hur männen inte behövde ta ansvar för den hotfulla situation<br />

de försatte kvinnorna i genom deras medvetna handlingar samt fysiska och numerära<br />

överlägsenhet vad gäller våldtäktsrekvisitet försatt i vanmakt. Ett förhållande<br />

som förstärker min uppfattning att domstolens bedömningar görs utifrån bristande<br />

kunskap om offrets situation. Med utgångspunkt i bedömningarna i mitt material verkar<br />

kriterierna för att anses ha försatt en person i vanmakt vara närmast omöjliga att<br />

uppfylla, om den som utsätts inte lurats eller tvingats i droger.<br />

De otydliga riktlinjerna för hur försätta skall tolkas går över i de mer påtagliga riktlinjerna<br />

i lagens förarbeten om hur vanmakt eller annat sådant tillstånd skall tolkas.När<br />

en person ”...är oförmögen att bjuda motstånd eller ej förmår uppfatta gärningens<br />

innebörd.” 320 anses man befinna sig i vanmakt eller hjälplöst tillstånd. Enligt denna<br />

formulering skulle ingen av kvinnorna kunna ansetts ha befunnit sig i hjälplöst tillstånd<br />

eftersom båda enligt egen utsago gjorde motstånd och förstod vad de blev<br />

53


utsatta för. En bedömning som också gjordes av hovrätten i Södertäljefallet. Kvinnans<br />

detaljerade vittnesutsaga tolkades som en bekräftelse på att hon varit medveten om<br />

händelserna samtidigt som de antog att hon hade försökt fly eller ropat på hjälp om<br />

hon inte följt med männen frivilligt. Av tingsrättens motsatta bedömning går det utläsa<br />

att kvinnan ansågs både oförmögen att göra motstånd och förstå vad hon blev utsatt<br />

för fram till sista övergreppet. Då ansågs hon ha börjat nyktra till och blivit medveten<br />

om vad som hände, därför förklarades hennes oförmåga att göra motstånd vid sista<br />

övergreppet med hennes rädsla. HD i Södertäljefallet ansåg visserligen att kvinnan<br />

varit påtagligt alkoholberusad men bedömde att hon varit medveten om vad hon blev<br />

utsatt för. De bedömde att männens uppsåt försatte henne i en hotfull och utsatt situation<br />

som gjorde henne oförmögen att göra motstånd p.g.a. rädsla för ytterligare våldshandlingar.<br />

Frågan om tingsrätten i Falkenbergsfallet ansåg kvinnan ha befunnit sig i<br />

hjälplöst tillstånd uttrycktes otydligt och fick läsas ut av deras helhetsbedömning som<br />

grundade sig på hennes vittnesutsaga. Min tolkning blev då att kvinnan befunnit sig<br />

i ett hjälplöst tillstånd endast vid händelseförloppet uppe i männens lägenhet, annars<br />

hade tingsrättens tolkning att kvinnan följde med männen till lägenheten frivilligt varit<br />

motsättningsfull. Enligt ovanstående tre instanser hade kvinnorna befunnit sig i ett<br />

hjälplöst tillstånd och enligt HD och tingsrätten i Falkenbergsfallet hade kvinnorna av<br />

männen försatts i en hotfull och utsatt situation. Det tydliggör att männens uppsåt och<br />

offrets upplevda rädsla är faktorer som förklarar offrets oförmåga till motstånd och<br />

därigenom uppfyller kriterierna för hjälplöst tillstånd. Ett förhållande som bekräftar<br />

att skälet varför kvinnorna inte ansågs ha blivit försatta i vanmakt eller annat sådant<br />

tillstånd inte handlade om kriterierna för hjälplöst tillstånd utan kriterierna för vad<br />

som anses vara att försätta någon i detta tillstånd.<br />

9.2. Rädsla -en aspekt som värderas lågt i lagstiftning<br />

och bedömning<br />

Ett av kriterierna i lagens förarbeten för att anses befinna sig i hjälplöst tillstånd är<br />

att personen blir paralyserad av skräck. Vilket är det enda tillfället när rädsla kommenteras<br />

i lagens förarbeten och domstolarna anmodas att ta hänsyn till det i sin bedömning.<br />

Enda gången frågan berördes i domsluten, om någon av kvinnorna kunde<br />

tolkats ha varit paralyserad av skräck, var i en bilaga till HD:s dom av justitierådet<br />

Gregow. Han förnekade inte kvinnans utsatta situation och uttryckta rädsla men menade<br />

att utredningen inte gav ”...något stöd för att hon skulle ha blivit handlingsförlamad<br />

av rädsla och än mindre paralyserad av skräck.”<br />

54<br />

321 Ändå ansåg både tingsrätten<br />

och HD i Södertäljefallet och tingsrätten i Falkenbergsfallet att kvinnorna befunnit sig<br />

i hjälplöst tillstånd på grundval av bl.a. rädsla för männen. Vilka kriterier som skall<br />

vara uppfyllda för tillståndet paralyserad av skräck vet vi inte bara att kvinnornas<br />

rädsla i bedömningen inte ansågs infria förutsättningarna. Bedömningen kontrasterar<br />

mot kvinnornas vittnesutsagor i vilken rädslan de upplevt var helt central. De beskrev<br />

hur rädslan för våldshandlingar från männen styrde deras möjligheter till handling<br />

och uttryckte båda en så stark rädsla för männen att de fruktade för sina liv. Enligt<br />

sexualbrottsutredningen 2001 är ett exempel på en hotfull situation för den angripne<br />

”...när en gärningsman uppträder på ett sådant sätt att offret hyser allvarlig fruktan<br />

för sin säkerhet.” De beskriver sedan konsekvenserna av offrets rädsla, de skriver<br />

”Om den utsatta underkastar sig ett sexuellt övergrepp på grund av rädsla ”behöver”<br />

gärningsmannen inte använda våld eller mer uttryckliga hot, han kan i stället


utnyttja den rädsla han framkallat hos offret.” 322 Den förståelse för rädslans betydelse<br />

sett ur offrets perspektiv vid hot om våldtäkt som utredningen ger uttryck för har inte<br />

avspeglats i domslutsargumentationen.<br />

Ett annat mönster som synliggjordes i analysen var att domstolarna i liten utsträckning<br />

vid bedömningarna relaterade till den rädsla som i kvinnornas vittnesutsagor var så<br />

central. Begreppet rädsla användes väldigt sparsamt om det användes alls i domslutsargumentationen.<br />

Rädsla som känslotillstånd för att förstå kvinnornas utsatta situation<br />

och vad som styrde deras handlingar användes av tingsrätt vid det sista övergreppet<br />

och av HD samt tingsrätten i Falkenbergsfallet. Trots att rädsla som känslotillstånd<br />

inte på något sätt framhävdes i ovan nämnda domslutsargumentation användes den<br />

ändå, direkt eller indirekt, som skäl för bedömningen att kvinnorna befunnit sig i<br />

hjälplöst tillstånd. Det visar att andra tillstånd av rädsla än paralyserad av skräck tillskrivs<br />

betydelse för att förstå offrets utsatta situation och i bedömningen av om offren<br />

befunnit sig i hjälplöst tillstånd. Den låga värderingen av rädsla överlag både som<br />

begrepp och känslotillstånd i lagstiftningen och i bedömningen för att förstå offrens<br />

situation i kontrast till hur central rädslan var för kvinnorna i deras utsagor, vill jag<br />

knyta till en okunskap om våldtäktsoffrens situation. Om inte rädslans betydelse för<br />

offren förstås av domstolarna och det uttrycks i bedömningen ifrågasätts enligt mig<br />

om våldtäktsoffren bedöms lika inför lagen. Ifråga om fysiska styrkeförhållanden<br />

är kvinnor generellt inte lika inför lagen i förhållande till män. Estrich säger ”The<br />

reality of our existence is that it takes less force to overcome most women than most<br />

men.” 323 Socialt och kulturellt är kvinnor i detta avseende inte heller en jämbördig part<br />

med mannen. Susan Brownmiller uttrycker sig så här ”Women are trained to be rape<br />

victims. To simply learn the word “rape” is to take instruction in the power relationship<br />

between males and females.( ) Rape seeps into our childhood consciousness by<br />

imperceptible degrees. Even before we learn to read we have become indoctrinated<br />

into a victim mentality.” 324 Därför menar Estrich att förväntningarna på kvinnor att<br />

göra motstånd mot en eller flera män som troligtvis är fysiskt starkare är att förvänta<br />

sig det kvinnor under uppväxten fått lära sig att inte göra. 325<br />

Förklaringen Gregow gav i citatet ovan för att kvinnan inte kunde anses ha varit<br />

paralyserad av skräck var att kvinnan ”...gjorde visst motstånd...” 326 Tolkningarna av<br />

kvinnornas rädsla gjordes uteslutande i förhållande till hur de ansågs ha handlat, d.v.s.<br />

vilket motstånd de bedömdes ha använt. Därför blev rättsinstansernas tolkningar av<br />

rädsla inte bara beroende av hur motstånd tolkades utan också vilka slutsatser som<br />

därav drogs. Gemensamt för alla fyra instanser var att ingen berörde det motstånd<br />

som kvinnorna berättade att de hade gjort och att alla tolkade deras motstånd som<br />

otillräckligt eller inget alls. Däremot drog de olika slutsatser av sina tolkningar. Av<br />

tingsrätten, vad gäller sista övergreppet, och HD i Södertäljefallet tolkades kvinnans<br />

otillräckliga motstånd som ett resultat av hennes rädsla i en hotfull situation. Hovrätten<br />

i Södertäljefallet tillsammans med den bedömning tingsrätten i Falkenbergsfallet<br />

gjorde av händelseförloppet nere på stan, tolkade tvärtom det bristfälliga motståndet<br />

som en bekräftelse på att kvinnorna följde med männen frivilligt. En bakomliggande<br />

orsak till de vitt skilda tolkningarna av rädsla är vilket fokus respektive instans haft<br />

i sin bedömning. Klarast uttrycks skillnaden mellan HD:s fokus på männens uppsåt<br />

som var upphov till kvinnans utsatta situation och upplevda rädsla och hovrättens<br />

fokus på kvinnans beteende och trovärdighet som grundval för slutsatsen att kvinnans<br />

utsatthet samt rädsla inte kunde styrkas. Ifrågasättandet av männens avsikter som var<br />

55


HD:s centrala förklaringsfaktor bakom övergreppen ligger i linje med lagens direktiv<br />

som talar om att det är männens motiv och handlingar som skall fokuseras i bedömningen.<br />

De skilda tolkningarna vill jag koppla samman med Jeffners regulativa och<br />

konstitutiva nivåer vid förståelse av våldtäkt. I detta avseende symboliserar lagstiftningen<br />

den regulativa nivån i form av vad som är uttrycklig norm och bedömningen<br />

den konstitutiva nivån i form av mänskliga bedömningar som inte bara är styrda av<br />

lagstiftningen utan också påverkade av andra omständigheter.I detta avseendet handlar<br />

det om hur delaspekten rädsla tolkades i bedömningen. Upplevd rädsla tolkades<br />

i förhållande till vilket motstånd kvinnorna ansågs ha gjort samt vilka slutsatser<br />

respektive rättsinstans kom fram till, men bestämmande för tolkningarna verkade<br />

främst vara om fokus i bedömningen legat på männens motiv och handlingar eller på<br />

kvinnornas handlingar och beteende. Enligt den regulativa nivån skall bedömningen<br />

i våldtäktsmål fokusera på männens motiv och handlingar men på en konstitutiv nivå<br />

omformas lagens direktiv till någonting annat.<br />

9.3. Motstånd-diskrepans mellan lagstiftning<br />

och bedömning<br />

Ytterligare ett mönster som uppenbarade sig i analysen gällande de fyra första domsluten<br />

var domstolarnas outtalade förväntning på att kvinnorna skulle göra motstånd.<br />

Denna förväntning uttrycktes genom rättsinstansernas beskrivning av kvinnornas<br />

oförmåga att värja sig, att göra effektivt eller adekvat motstånd eller varför de inte<br />

försökte fly eller påkalla uppmärksamhet. En tolkning som enligt mig möjliggörs av<br />

en okunskap om rädslans betydelse för offret i en våldtäktssituation. Till mönstret hör<br />

att domstolarna med sina tolkningar omdefinierade det motstånd kvinnorna berättade<br />

om till att att vara otillräckligt eller inget motstånd alls. Rättsinstansernas olika<br />

slutsatser av sina tolkningar och dess betydelse såg vi ovan i avsnittet om rädsla. Enda<br />

gången när motståndet inte benämndes vara inadekvat, ej tillräckligt eller inget alls<br />

var vid händelserna i lägenheten i Falkenbergsfallet. Där återgavs kvinnans version<br />

att hon enligt egen utsago blivit betvingad och försökt värja sig utan andra kommentarer.<br />

Min tolkning blev att de ansåg kvinnans version av hennes motstånd som<br />

tillförlitlig på grund av att denna del av domslutet baserades på hennes vittnesutsaga,<br />

vilken i sin tur låg till grund för att männen fälldes för våldtäkt.<br />

Övriga tolkningar av kvinnornas motstånd påvisar att de indirekt uttryckte ett högre<br />

krav på vad de ansåg vara motstånd än vad som krävs av lagen. Domstolarnas omdefiniering<br />

av kvinnornas motstånd till otillräckligt eller inget alls pekar indirekt mot en<br />

norm för vad riktigt motstånd är. Det får till följd att offren indirekt kan skuldbeläggas<br />

för att de inte bedöms ha gjort normenligt motstånd, vilket anknyter till Estrich påstående<br />

att kvinnor som inte kunde bevisa att de gjort motstånd vid en våldtäkt antogs ha<br />

samtyckt. Vid båda hovrätternas och tingsrättens i Falkenbergsfallets bedömning vid<br />

händelseförloppet på stan var tolkningarna av kvinnornas frivillighet kopplades till<br />

att de inte gjort motstånd. Bedömningen antyder, som Estrich sade, att kvinnor som<br />

blivit hotade med ord och/eller genom ögonkontakt inte riktigt tas på allvar. Det ligger<br />

också en risk i att normenligt motstånd indirekt ses som synonymt med att offrets<br />

tillfogats fysiska skador som kan dokumenteras, vilket anknyter till Estrich där hon<br />

säger ”Unless the victim actively resists, her clothes may be untorn and her body unmarked.”<br />

56<br />

327 Både tingsrätten och hovrätten i Södertäljefallet bedömde att det krävdes


mer bevis för att kunna anse våld styrkt. Om deras bedömning knyts till att kvinnorna<br />

inte ansågs ha gjort normenligt motstånd skulle det kunna tolkas som orsaken till<br />

domstolarnas krav på mer bevis för att våld skulle anses vara styrkt. Försanthållandet<br />

att kvinnorna inte bara förväntades göra motstånd, utan ett av domstolarna normenligt<br />

motstånd som överträffade direktiven i lagstiftningen uppvisar en diskrepans mellan<br />

lagstiftning och bedömning. På en regulativ nivå i form av lagstiftningen ”...krävs<br />

inget fysiskt motstånd från kvinnans sida om hon på annat sätt gör klart att hon inte<br />

vill...” 328 men på en konstitutiv nivå i form av bedömningen omdefinierades lagens<br />

kriterier till någonting annat.<br />

9.4. Våld -trovärdighet eller mer bevis<br />

HD och tingsrätten i Falkenbergsfallet ansåg att våld var styrkt medan tingsrätten och<br />

hovrätten i Södertäljefallet gjorde en motsatt bedömning. Två faktorer skiljde HD<br />

från tingsrätten och hovrätten i Södertäljefallet vad gäller tolkningen av våld. Den ena<br />

var att HD till skillnad från de andra rättsinstanserna använde både kvinnans dokumenterade<br />

underlivsskador och vittnesmål från V-1 och V-2 i argumenteringen för sitt<br />

domslut. Hovrätten som hävdade att kvinnans vittnesutsaga inte var tillräcklig för en<br />

fällande dom utan kompletterande bevis förde både ett bevisvärdesresonemang som<br />

enligt Sutorius strider mot den fria bevisprövningens princip och HD-praxis samtidigt<br />

som de motsättningsfullt negligerade bevis som styrkte kvinnans utsaga. Tingsrätten<br />

gjorde en liknande bedömning. De bedömde inte heller att våld befanns vara styrkt<br />

samtidigt som de negligerade bevisen som styrkte kvinnans version. Den andra faktorn<br />

var att HD i sin bedömning ifrågasatte gärningsmännen genom att enligt lagstiftningens<br />

riktlinjer fokusera på deras motiv och handlingar. Hovrätten ifrågasatte inte<br />

männens motiv och handlingar utan fokuserade på kvinnans minnesbild, handlingar<br />

och trovärdighet som argument för en friande dom. Även i tingsrätten låg fokus i bedömningen<br />

på kvinnan i form av hennes handlingar kopplat till alkoholberusningen<br />

och rädslan vid sista övergreppet. Tydligast uttrycks det genom deras tolkning att<br />

männen inte fick klara signaler från kvinnan att övergreppen begicks mot hennes<br />

vilja. En tolkning som inte utgick från att männen hade ansvar för sina handlingar och<br />

blev därför inte ett ifrågasättande av männens motiv och handlingar.<br />

Tingsrätten i Falkenbergsfallet ansåg inte att kvinnans vittnesutsaga styrktes gällande<br />

händelseförloppet fram till lägenheten, men väl i lägenheten låg hennes berättelse<br />

till grund för deras domslut. Tingsrätten ansåg att männen använt våld och använde<br />

likt HD omgivande vittnesmål som en del av domslutsargumentationen för att kvinnans<br />

version var tillförlitlig. I domslutet ifrågasattes männens motiv och handlingar<br />

indirekt genom att tingsrätten grundade sig på åklagarens gärningsbeskrivning som<br />

grundval för sin fällande dom. Där männens version om att kvinnan erbjudit männen<br />

sex uppe i lägenheten bedömdes som ”...helt osannolikt.” 329 och frågan om männen i<br />

samförstånd bestämt sig för att våldta kvinnan den enda aspekten som de uttryckligt<br />

tog avstånd ifrån vad gäller åklagarens gärningsbeskrivning.<br />

Tolkningarna att våld använts av HD och tingsrätten i Falkenbergsfallet hade sin<br />

grund i att kvinnans version ansågs trovärdig, att de fokuserade mer på männens<br />

motiv och handlingar än på kvinnornas beteende vad gäller bedömningen av våld<br />

och att de i sin domslutsargumentation åberopade andra bevis som styrkte deras ut-<br />

57


sagor. Hovrätten i Södertäljefallet lade fokus i bedömningen på offret, negligerade<br />

den kompletterande bevisning som fanns och ansåg likt hovrätten i Falkenbergsfallet<br />

att kvinnans utsaga inte var tillräckligt trovärdig för en fällande dom. Tingsrätten i<br />

Södertäljefallet utgick i sin bedömning ifrån kvinnans handlingar, negligerade övrig<br />

bevisning och hade tilltro till kvinnans vittnesutsaga i den utsträckning att hon ansågs<br />

ha blivit sexuellt utnyttjad av männen. Tingsrättens och hovrättens bedömning att ytterligare<br />

bevis hade krävts för att våld skulle ha kunnat styrkas trots att de negligerade<br />

både dokumenterade fysiska skador och stödjande vittnesmål menar jag uppvisar en<br />

diskrepans mellan lagstiftning och bedömning. Enligt den regulativa nivån i form av<br />

lagstiftningen är offrets vittnesutsaga en tillräcklig grund för en fällande dom men på<br />

den konstitutiva nivån i form av bedömningen hävdas tvärtom direkt av hovrätten och<br />

indirekt av tingsrätten att kvinnans vittnesutsaga inte räcker för en fällande dom vad<br />

gäller åtal om våldtäkt. Bedömningen gjordes trots att de själva förbisåg den övriga<br />

bevisning som HD grundade sin fällande dom på.<br />

9.5. Trovärdighet -fokusförskjutning<br />

Gemensamt inte bara för de båda rättsfallen utan också våldtäktsmål överhuvudtaget<br />

är att de rent grundläggande handlar om trovärdighet, eftersom det sällan finns varken<br />

vittnen eller annan stödbevisning. 330 Alla rättsinstanser har i sin bedömning, om än i<br />

olika hög grad, tagit ställning till vittnesutsagornas trovärdighet. Hovrättens val att i<br />

sin bedömning endast granska kvinnans utsagas trovärdighet kallade jag i förhållande<br />

till övriga domslut för en fokusförskjutning. Skillnaden mellan de fyra första domsluten<br />

och det sista är att man i de tidigare tar ställning till och tolkar kategorierna vanmakt,<br />

hjälplöst tillstånd, rädsla, motstånd och våld i ganska hög utsträckning medan<br />

man i den senare nästan uteslutande behandlat frågan huruvida offrets vittnesutsaga<br />

var trovärdig eller ej. Vid hovrättens bedömning i Södertäljefallet gjordes dock en<br />

liknande fokusförskjutning angående åtalet för våldtäkt. De ansåg att ord stod mot<br />

ord mellan förövare och offer vilket gjorde att bedömningen enbart blev en fråga om<br />

trovärdighet. I början av hovrättens domslut i Falkenbergsfallet stod det ”...att det är<br />

själva utsagan som utgör bevisningen vars tillförlitlighet skall prövas och frågan är<br />

alltså inte om uppgiftslämnaren allmänt sett kan bedömas som trovärdig eller inte.” 331<br />

I sin bedömning om utsagans trovärdighet tog hovrätten ställning till om den var utförlig,<br />

logisk, sannolik, förenlig med annan bevisning och om den innehöll oriktiga<br />

eller osanna uppgifter. Dessutom skulle det bedömas hur kvinnan hade lämnat sina<br />

uppgifter och hur hon hade uppträtt under och efter övergreppen. 332<br />

Bedömningen som gjordes av kvinnans beteende, handlingar och hur hon lämnade<br />

sina uppgifter är faktorer som är intimt förknippade med hennes person. Vi vet att<br />

kvinnans trovärdighet ifrågasattes vid förhören. Både kvinnan och männen berättade<br />

i sina vittnesmål om hur kvinnan dansat på Grand Hotel. Den outtalade frågan var<br />

om kvinnan hade dansat sexuellt utmanande. Hennes sexuella historia uppmärksammades<br />

och hon fick redogöra för att hon inte hade någon sexuell relation till sin<br />

kompis, samtidigt som hon berättat om en situation då hon påtänd hade sex med tre<br />

helt främmande män under samma kväll. Ett rykte som en av de åtalade hade hört<br />

redovisades också. Det handlade om att kvinnan knarkat, varit tillsammans med en<br />

”neger” och vid ett senare tillfälle haft sex med en grupp libaneser. Dessa uppgifter<br />

är en del av vittnesutsagan som hovrätten skall bedöma trovärdigheten av. Med den<br />

58


utgångspunkten går det att ifrågasätta hovrättens möjlighet att i sin bedömning skilja<br />

på vittnesutsagans och kvinnans trovärdighet.<br />

I hovrättens bedömning var det fem aspekter som de alla ansåg talade för att kvinnans<br />

vittnesutsaga inte var tillräckligt trovärdig för en fällande dom. Kvinnan ansågs ha<br />

lämnat en osammanhängande vittnesutsaga, ha lämnat olika vittnesutsagor, uppträtt<br />

hysteriskt, följt med frivilligt till lägenheten och inte kunnat uppvisa några dokumenterade<br />

fysiska skador. Ifrågasättandet av avsaknaden av detaljer i kvinnans utsaga och<br />

frånvaron av dokumenterade fysiska skador är aspekter som har betydelse för bedömning<br />

av en utsagas trovärdighet. Ändå kunde vi se hur en detaljrik vittnesutsaga<br />

i Södertäjefallet av hovrätten användes som ett av tre huvudargument för en friande<br />

dom, samt att både tingsrätt och hovrätt i föregående rättsfall negligerade offrets dokumenterade<br />

underlivsskador i sin bedömning. Värdet av de andra aspekterna som<br />

argument för en friande dom tycker jag genom hovrättens bedömning framstår som<br />

svagt. Ifrågasättandet av varför kvinnan var rädd redan i bilen bygger på antagandet<br />

att hon följde med frivilligt som kontrasterar mot kvinnans version att hon mot sin<br />

vilja tvingades följa med. Det bygger även på en okunskap om rädslans betydelse för<br />

offrets situation vilket belyses av vittnesutsagan i Södertäljefallet där kvinnan också<br />

berättade om den rädsla hon upplevt redan i bilen. Min tolkning är att kvinnan i detta<br />

avseende förändrade sin första version p.g.a. hovrättens misstro.<br />

Vad gäller frågan om kvinnan förändrat sin utsaga angående vem av männen som<br />

begick ett specifikt övergrepp, kan jag inte annat än att förstå det påståendet som ett<br />

misstag av hovrätten. Men även om kvinnan förändrade sin utsaga i detta avseende<br />

är det förståeligt utifrån hennes egen version av hur männen under ett relativt kort<br />

tidsförlopp, våldtog henne ett flertal gånger på olika sätt samtidigt som de hjälptes<br />

åt att hålla fast henne. Hovrättens tolkning av de båda andra aspekterna som handlar<br />

om kvinnans handlingar och beteende grundar sig i huvudsak på deras värdering av<br />

vittnesmål. Mv-1:s, ambulansförarens och polisens vittnesmål om kvinnans plågade<br />

och chockade tillstånd ställdes mot en hänvisning till odefinierade vittnen som berättat<br />

om kvinnans hysteriska uppträdande på stan tillsammans med Mv-2:s version och<br />

de vittnen med anknytning till Å-1 som berättade att kvinnan uttryckt att hon ville ha<br />

gruppsex under kvällen. Hovrätten fann den senare gruppens vittnesmål mer trovärdig<br />

och de användes okritiskt som argument för att kvinnans utsaga ytterligare förlorade<br />

i trovärdighet. Följden av bedömningen blev att kvinnans chockade och plågade<br />

tillstånd inte grundade sig på att hon blivit utsatt för övergrepp, utan på hennes allmänt<br />

hysteriska personlighet. Vittnesmålen av de personer som hade anknytning till<br />

Å-1 användes återigen okritiskt i argumentationen för att kvinnan följde med männen<br />

frivilligt till bilen. Kvinnans frivillighet bekräftades enligt hovrätten av Å-2:s granne,<br />

trots att hennes vittnesmål enligt min tolkning ganska tydligt stödjer offrets version.<br />

Vid bedömningen av vittnesutsagans trovärdighet lades fokus nästan helt på kvinnans<br />

beteende och handlingar. Varken männens motiv, handlingar eller deras enligt hovrätten<br />

lögnaktiga och sinsemellan motsägande utsagor ifrågasattes. En fokusering som<br />

inte överensstämmer med lagens direktiv men däremot med det generella mönstret i<br />

tidigare domslut. Hovrättens bedömning antyder att deras utgångspunkt var att kvinnan<br />

inte ansågs trovärdig. Vid varje moment i bedömningen ifrågasattes kvinnan.<br />

Hennes vittnesutsaga var osammanhängande, hon var rädd redan i bilen, hon hade<br />

59


eventuellt förändrat en uppgift om vem av männen som stod för ett specifikt övergrepp,<br />

hon hade uppträtt hysteriskt, hon hade uttryckt att hon ville ha gruppsex och<br />

hon hade följt med männen frivilligt. Ifrågasättandet av kvinnans trovärdighet anser<br />

jag förstärktes av förhållandet att vittnesmålen från de åtalade själva tillsammans med<br />

vittnesmålen från personer som hade anknytning till Å-1, värderades högre och hade<br />

tolkningsföreträde, framför de andra vittnesmålen. De användes även helt okritiskt i<br />

domslutsargumentationen. Att hovrättens tolkning av trovärdighet mer handlade om<br />

en bedömning av kvinnan än utsagan vill jag anknyta till en diskrepans mellan lagstiftning<br />

och bedömning. Enligt en regulativ nivå i form av lagstiftningen skall domstolarna<br />

koncentrera sig på männens motiv och handlingar men på en konstitutiv nivå<br />

i form av bedömningen fokuserades kvinnans beteende och handlingar. Tingsrätten<br />

som i sin bedömning ansåg att männen med sina handlingar försatte kvinnan i en hotfull<br />

och utsatt situation, gjorde en motsatt bedömning. Vad gäller händelseförloppet i<br />

lägenheten ifrågasattes även männens motiv och handlingar.<br />

9.6. Slutsatser<br />

Stina Jeffner menade utifrån sin studie att våldtäkt och idealet sex i en kärleksrelation<br />

enligt ungdomarna var flytande kategorier som bestämdes av olika omständigheter.<br />

Bedömningarna i mitt material visade på samma mönster. Tolkningarna av kategorierna<br />

försatt respektive befunnit sig i vanmakt eller hjälplöst tillstånd, rädsla, motstånd<br />

och våld skiljde sig åt bl.a. beroende på rättsinstans och vad som fokuserades<br />

i respektive domslut. Ramen inom vilka rättsinstanserna tolkat varje kategori som<br />

delaspekter av vad som anses vara våldtäkt anser jag liknar det förhandlingsutrymme<br />

som synliggjordes av ungdomars förståelse av våldtäkt. Det visade sig i Jeffners studie<br />

genom att hon identifierade två nivåer av förståelse som styrde ungdomarnas förhållningssätt<br />

till våldtäkt, vilket i min undersökning manifesterades av diskrepansen<br />

mellan den regulativa nivån i form av lagstiftningen och den konstitutiva nivån i form<br />

av bedömningen. De olika bedömningarna eller tolkningarna i utvalda rättsfall visar<br />

att lagstiftningens klargörande riktlinjer för vad en våldtäkt är i praktiken blir en fråga<br />

som befinner sig inom en vid tolkningsram.<br />

Mitt syfte var att belysa konflikten mellan den princip om likhet inför lagen som<br />

rättssystemet vilar på och feminismens grundval att det råder en könsmaktsordning<br />

i samhället som resulterar i att kvinnor i egenskap av sitt kön diskrimineras. Min angreppspunkt<br />

var området, mäns sexualiserade våld mot kvinnor, där mitt fokus lades<br />

specifikt på våldtäkt genom valet att analysera fem domslut i två gruppvåldtäktsmål.<br />

Min övergripande problemformulering var om kön hade betydelse för bedömningen<br />

i våldtäktsmål och hur det i så fall tog sig i uttryck? För att kunna besvara min övergripande<br />

frågeställning strukturerades min analys av följande frågor till mitt material:<br />

hur fördes argumentationen i respektive domslut, hur väl sammanföll bedömningen<br />

med lagstiftningens direktiv och vilka likheter och skillnader i tolkningarna av våldtäkt<br />

gick att utläsa och på vilket sätt uttrycktes de? Med utgångspunkt i dessa frågeställningar<br />

visade sig analysen synliggöra aspekter av bedömningen som ifrågasätter<br />

rättssystemets princip att könstillhörighet inte skall ha någon betydelse för en rättvis<br />

behandling i domstol. I resultatdelen knöts de svar analysen gav ihop med mina teoretiska<br />

utgångspunkter och här är ramen för mina slutsatser strukturerade utefter de<br />

övergripande mönster som växte fram ur en helhetsbild av analysen. Analysresultatet<br />

60


har till en början delats upp efter två mönster varav det ena beskriver en okunskap<br />

om våldtäktsoffrets situation och det andra beskriver en diskrepans mellan lagstiftning<br />

och bedömning. Ovan nämnda mönster utkristalliserade och utmynnade i ett<br />

tredje mönster som jag anser vara ideologin som legat till grund för bedömningarna<br />

gällande utvalda våldtäktsfall. Ett mönster som beskriver fokuseringen på kvinnornas<br />

beteende och handlingar istället för på männens motiv och handlingar.<br />

9.6.1. Okunskap om våldtäktsoffrets situation:<br />

Den första aspekten som jag menar ifrågasätter en könsneutral bedömning och som<br />

uttrycks genom en okunskap om våldtäktsoffrens situation var bedömningen av försatt<br />

i vanmakt. Det visade sig dels genom att kvinnor som själva druckit sig kraftigt<br />

alkoholberusade, enligt lagstiftningen, inte kan bli försatta i vanmakt eller annat<br />

sådant tillstånd och dels genom att männen trots uppsåtliga handlingar samt fysisk<br />

och numerär överlägsenhet försatte kvinnorna i en hotfull situation inte bedömdes ha<br />

försatt kvinnorna i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Lagstiftningens utformning<br />

i detta avseende kan förstås utifrån MacKinnons tankegång att rättsväsendet, i en<br />

samhällsstruktur där män har makten och värderas högre än kvinnor, definierats utefter<br />

manliga intressen. Det ger en förståelse för varför ungdomarna i Jeffners studie i<br />

linje med svensk lagstiftning omdefinierar en våldtäkt till någonting annat om tjejen<br />

varit full samtidigt som en berusad kille ansvarsbefrias från sina handlingar. Försanthållandet<br />

bakom denna del av våldtäktslagstiftningen är att en kvinna samtycker<br />

till sexuella handlingar så länge hon inte har sagt nej, oavsett om hon är oförmögen<br />

att med hjälp av ord eller handling säga nej. I praktiken får det den förödande konsekvensen<br />

att en kvinna som är medvetslös av alkohol eller andra droger, förlamad<br />

eller ligger i koma inte anses kunna bli våldtagen 333 utan på sin höjd anses kunna bli<br />

sexuellt utnyttjad. Att det enligt sexualbrottslagstiftningen anses mindre allvarligt att<br />

begå övergrepp mot försvarslösa individer ger en förståelse för varför barns uteblivna<br />

motstånd vid sexuella övergrepp av domstolar ibland tolkas som en bekräftelse på<br />

deras frivilliga medverkan. 334 Följden blir att våldtäktsoffer skuldbeläggs samtidigt<br />

som gärningsmännen i detta avseende ansvarsbefrias för sina handlingar vad gäller<br />

åtal för våldtäkt. Lagstiftningens direktiv i detta avseende är inte ett mönster i bedömningen<br />

utan en institutionaliserad orättvisa som först med sexualbrottsutredningens<br />

förslag 2001 kan komma att förändras.<br />

Med utgångspunkt i bedömningarna av våldtäktsrekvisitet försatt i vanmakt eller<br />

annat sådant tillstånd framstod kriterierna som närmast omöjliga att uppfylla. Att<br />

faktorer som av kvinnorna befanns vara helt centrala för händelseförloppet vid övergreppen<br />

inte var bedömningsgrund för att bedömas bli försatt i vanmakt manifesterar<br />

en okunskap om offrens utsatta situation. Frågan inställer sig hur det är möjligt att en<br />

kvinna som blir körd ut till en enslig plats, är ensam med fyra män som oavsett hennes<br />

vilja tänker ha sex med henne inte bedöms ha blivit försatt i vanmakt eller annat<br />

sådant tillstånd? Samma fråga kan ställas angående kvinnan i Falkenbergsfallet. Båda<br />

befanns vara i hjälplöst tillstånd men de ansågs inte ha blivit försatta i tillståndet. Det<br />

framgår tydligt att det inte är männens ansvar som fokuseras, vilket t.ex. får till följd<br />

att de inte behöver ta ansvar för sitt uppsåt samt sin fysiska och numerära överlägsenhet<br />

som försatte kvinnan i en hotfull situation, vad gäller våldtäktsrekvisitet försatt i<br />

vanmakt eller annat sådant tillstånd. Om det inte är uppenbart att en ensam kvinna av<br />

flera mäns medvetna handlingar, hot samt fysiska och numerära överlägsenhet kan<br />

61


försättas i vanmakt eller annat sådant tillstånd, måste väl risken att den bedömningen<br />

görs vid ett våldtäktsfall med en ensam gärningsman vara närmast obefintlig.<br />

Bedömningen av försatt i vanmakt är intimt förknippad med rädsla som är den andra<br />

aspekten vilken synliggör könets betydelse för domsluten och uttrycks även den i<br />

form av en okunskap om offrets situation. Maria Wendt Höjer inleder en artikel, som<br />

handlar om att kvinnors rädsla för mäns våld är en demokratifråga, med en reflexion<br />

över kvinnors rädsla för våldtäkt. ”Den feministiska grundfrågan: Vad är en kvinna?<br />

Ett av alla möjliga svar: Någon som är rädd. Det finns en tanke - men kanske bara<br />

en - som förenar alla kvinnor...” 335 Beverly Allen uttrycker samma åsikt och menar att<br />

”...fear of rape is the universal element of the identity of anyone gendered feminine<br />

under patriarchy.” 336 Båda kvinnorna i mitt material uttryckte en så stark rädsla att de<br />

fruktade för sina liv och att deras möjligheter till handling helt styrdes av rädsla för<br />

männens våldshandlingar. Förståelsen att kvinnornas rädsla i båda rättsfallen var helt<br />

avgörande för deras upplevelser och handlingar har inte återspeglats i domslutsargumentationen.<br />

Mönstret var att rädslans betydelse av domstolarna generellt värderades<br />

lågt både som begrepp i domslutsargumentation och som känslotillstånd för att förstå<br />

offrens situation. Att domstolarna inte tar hänsyn till faktorer som männens uppsåt,<br />

hot och fysiska samt numerära överlägsenhet vad gäller rekvisitet försatt i vanmakt<br />

möjliggörs enligt mig av två faktorer. Den ena, som nämndes ovan, handlar om att<br />

fokus i bedömningen inte ligger på förövarna och den andra om att det inte finns<br />

en grundläggande och uttalad förståelse för rädslans betydelse för offrets situation.<br />

Kvinnornas rädsla användes ändå uttryckligt som skäl för att kvinnorna befunnit sig i<br />

hjälplöst tillstånd av tingsrätten i Södertäljefallet och mer indirekt av HD samt tingsrätten<br />

i Falkenbergsfallet. Samtidigt som deras bedömning visar att rädsla tillskrivs<br />

betydelse väcks frågetecken angående när tillståndet paralyserad av skräck är menat<br />

att tillämpas. Tillståndet är enda gången rädsla nämns i lagstiftningen och avser att<br />

exemplifiera kriterier för att ha befunnit sig i hjälplöst tillstånd, men likt kriterierna<br />

för försatt i vanmakt verkar de inte gå att uppfylla. Om rättssystemet inte äger en<br />

grundläggande kunskap om kvinnors erfarenheter och upplevelser av olika former av<br />

sexuella övergrepp eller hotet därom, kommer rädslan inte att tillskrivas nödvändig<br />

betydelse vid förståelsen av våldtäktsbrott. Jag menar att det är en central förklaring<br />

till varför rädsla värderades lågt i bedömningen och att kvinnornas upplevelser vad<br />

gäller tillstånd som försatt i vanmakt eller paralyserad av skräck inte i dessa domslut<br />

kan fångas in av lagstiftning och tillämpningen av densamma.<br />

9.6.2. Diskrepans mellan lagstiftning och bedömning<br />

Den tredje aspekten som ifrågasätter könsneutraliteten i domsluten och uttrycks i<br />

form av en diskrepans mellan lagstiftning och bedömning är mönstret i domsluten<br />

om hur kvinnornas motstånd omdefinierades till att vara otillräckligt eller ingenting<br />

alls. Försanthållandet bakom bedömningen är att domstolarna förväntade sig att offren<br />

skulle ha gjort motstånd, men inte vilket motstånd som helst utan ett av rätten<br />

definierat motstånd. Ingen av rättsinstanserna beskrev i sin domslutsargumentation<br />

uttryckligt att kvinnorna gjort det motstånd som lagen kräver, förutom det indirekta<br />

stöd för kvinnans motstånd som tingsrätten i Falkenbergsfallet gav genom tilltron<br />

till hennes utsaga. Domstolarnas oförmåga att tillämpa lagstiftningens direktiv i bedömningen<br />

vad gäller tolkningen av motstånd vill jag knyta till att den dominerande<br />

föreställningen om kvinnlig och manlig (s.k. normal) sexualitet som enligt MacK-<br />

62


innon är intimt förknippad med våld, tvång och dominans. En bild av sexualiteten<br />

som manifesteras av rättsväsendets benägenhet att betrakta kvinnans upplevelse av<br />

en våldtäkt som ett uttryck för ömsesidigt sexuellt samspel. I detta avseende kan<br />

domstolarnas tendens till att förminska eller helt negligera det motstånd som kvinnorna<br />

berättade om vara kopplat till en samhälleligt normgivande bild av vad riktigt<br />

motstånd kan anses vara. En bild av motstånd som överträffar lagens riktlinjer för vad<br />

som skall bedömas vara motstånd.När kvinnornas motstånd som mer än väl uppfyllde<br />

lagstiftningens kriterier omdefinieras av domstolarna riskerar offren att skuldbeläggas<br />

för att de inte gjort normenligt motstånd och undgått våldtäkt eller förväntas kunna<br />

visa upp dokumentation över tillräckligt kraftiga fysiska skador. Ett exempel på detta<br />

resonemang är de ord som en engelsk domare yttrade när han vände sig en till sin jury<br />

i ett våldtäktsfall<br />

”Women who say no do not always mean no. It is not just a question of saying<br />

no, it is a question of how she says it, how she shows and makes it clear. If she doesn`t<br />

want it she only has to keep her legs shut and she would not get it without force and<br />

there would be marks of force being used.” 337<br />

Den fjärde aspekten som visar på att kön tillskrivs en betydelse i domsluten och som<br />

även här uttrycks i form av en diskrepans mellan lagstiftning och bedömning berör<br />

domstolarnas skilda tolkningar av våld. Enligt Sutorius är offrets vittnesutsaga ett<br />

tillräckligt underlag för en fällande dom i ett våldtäktsmål, ändå krävde både tingsrätten<br />

och hovrätten i Södertäljefallet mer bevis för att våld skulle anses vara styrkt.<br />

Detta trots att de inte själva tog hänsyn till den stödbevisning som fanns och som<br />

användes av HD i sin domslutsargumentation för en fällande dom. Deras bedömning<br />

visade en bristande överensstämmelse mellan lagstiftningens direktiv och bedömning<br />

som manifesterades av att det som sägs vid en regulativ nivå på en konstitutiv nivå<br />

kan omtolkas till någonting annat. Omdefinieringen av våld i detta avseende pekar<br />

mot att den outtalade normen för vad som anses vara våld är dokumentation av ännu<br />

kraftigare fysiska skador än kvinnan i Södertäljefallet kunde visa upp. Eftersom förekomsten<br />

av våld är förknippat med motstånd framträder samma risk här att kvinnor<br />

skuldbeläggs för att de inte gjort det motstånd som framkallat förövaren/förövarna att<br />

tillfoga tillräckligt kraftiga fysiska skador för att våld skall anses vara styrkt. Även här<br />

kan svårigheten att tillämpa lagens direktiv i bedömningen av våld vara förknippat<br />

med en samhällelig föreställning om vad som anses vara våld vilken kräver mer än<br />

lagstiftningen för att anses vara uppfylld.<br />

9.6.3. Fokus på våldtäktsoffren det grundläggande mönstret<br />

Den femte aspekten som ifrågasätter en könsneutral behandling i domsluten och som<br />

uttrycks i form av en fokusering på offren behandlar hur trovärdighet tolkades. Jag<br />

har kopplat samman den sista aspekten med det mönster som jag anser varit grundläggande<br />

för hur bedömningarna gjorts i utvalda domslut. Hovrätten i Falkenbergsfallet<br />

tog inte som övriga instanser ställning till kategorierna vanmakt, hjälplöst tillstånd,<br />

rädsla, motstånd eller våld eftersom de valde att endast tolka huruvida kvinnans<br />

utsaga var tillräckligt trovärdig som grund för en fällande dom. Fokuseringen på<br />

kvinnans beteende och handlingar istället för de åtalades motiv och handlingar, vid<br />

hovrättens bedömning av hennes utsagas trovärdighet, är ett synliggörande av den<br />

faktor som jag menar genomgående har styrt domslutens utformning. Samtidigt som<br />

63


lagstiftningens direktiv i våldtäktsmål är att domstolarna skall fokusera på männens<br />

motiv och handlingar, har tolkningarna av våldtäkt i mitt material övervägande gjorts<br />

utifrån en fokusering på offret. Med Liedmans ord kan lagens direktiv att fokusera<br />

på männens motiv och handlingar sägas vara det manifesta i rättssystemets ideologi<br />

medan fokuseringen på kvinnornas beteende och handlingar i bedömningen sägas<br />

vara det latenta i samma ideologi. Det synliggjordes redan i vittnesutsagorna där<br />

faktorer som kvinnornas klädsel, sexuella historia och beteende tillskrevs betydelse.<br />

Vid bedömningen av om kvinnorna blev försatta i vanmakt fokuserades inte männens<br />

uppsåt, hot, fysiska eller numerära överlägsenhet utan kvinnornas frivilliga alkoholberusning,<br />

att de ansågs frivilligt ha följt med männen och deras bristande motstånd.<br />

Trots att både HD och tingsrätten i Falkenbergsfallet ifrågasatte männens motiv<br />

och handlingar var det ingen bedömningsgrund för rekvisitet försatt i vanmakt. Vid<br />

bedömningen av kvinnornas rädsla fokuserades inte männens ansvar och gärningar<br />

utan kvinnornas bristfälliga motstånd, även om rättsinstanserna drog olika slutsatser<br />

av denna omständighet. Vid bedömningen av kvinnornas motstånd fokuserades inte<br />

männens tvångshandlingar utan på hur bristfälligt kvinnans agerande var och vid bedömningen<br />

av våld fokuserades kvinnornas bristande bevis i högre grad än männens<br />

utövande av våld. HD och tingsrätten i Falkenbergsfallet ifrågasatte männens motiv<br />

i olika hög grad och deras bedömning var genomgående att de trodde på kvinnans<br />

vittnesutsaga, vilket även resulterade i att de ansåg att våld hade använts. Slutligen vid<br />

bedömningen av offrets utsagas trovärdighet fokuserades hennes oförmåga att ge ett<br />

detaljerat vittnesmål, hennes rädsla redan i bilen, hennes förändrade vittnesuppgifter,<br />

hennes hysteriska beteende, och att hon hade följt med männen frivilligt. Männens<br />

motiv, handlingar samt falska och oförenliga vittnesmål tillskrevs ingen betydelse för<br />

bedömningen.<br />

9.6.4. Likhet inför lagen-en könsblind utgångspunkt<br />

Analysens resultat vill jag knyta till MacKinnon som menade att samhällets dominerande<br />

syn på sexualiteten är bestämmande för hur kvinnlig och manlig könsidentitet<br />

tolkas och förstås. De rådande föreställningarna om sexualiteten präglas av den sexuella<br />

objektifieringen av kvinnan där hon framställs som ett ting som är till för mannen<br />

och jämställs därför med mannens dominans och kvinnans underkastelse. Grunden<br />

för dessa föreställningar ligger enligt MacKinnon i de värderingar och normer om<br />

kön som är ideologin bakom könsmaktsordningen. Det kopplas till rättsväsendet, som<br />

i ett samhälle där män besitter makten, är utformat efter manliga intressen och där<br />

kvinnor behandlas på samma sätt som i vardagslivet. Rättssystemets utgångspunkt,<br />

att kvinnor och män är lika inför lagen, problematiseras av att dess institution verkar i<br />

ett könsojämlikt samhälle: Därför menar MacKinnon att domstolen inte kan behandla<br />

frågor om ojämlikhet mellan könen så länge som dess utgångspunkt är att kvinnor<br />

och män är lika inför lagen.<br />

Att kvinnor som berusat sig själva inte kan bli försatta i vanmakt enligt lagstiftningen,<br />

att faktorer som är centrala för offren inte tillskrivs betydelse vid rekvisitet försatt i<br />

vanmakt, att rädsla som begrepp och känsla värderas lågt i både lagstiftning och bedömning<br />

för att förstå offrens situation, att kvinnligt motstånd inte bara är norm vid<br />

bedömningen utan också omdefinieras till att vara otillräckligt trots att det mer än väl<br />

uppfyller lagstiftningens kriterier, att det krävs mer bevis än lagen kräver för att styrka<br />

våld samtidigt som existerande bevis negligeras och att trovärdighet handlar mer om<br />

64


kvinnans person än om hennes utsaga är alla faktorer som ur ett könsperspektiv i olika<br />

hög grad sätter principen om likhet inför lagen ur spel och enligt mig inte kan förklaras<br />

på något annat sätt än med kvinnornas könstillhörighet. Faktorer i bedömningen<br />

som jag menar genomgående har sin grund i fokuseringen på kvinnornas beteende<br />

och handlingar istället för männens motiv och handlingar som lagen föreskriver.<br />

Okunskapen om våldtäktsoffrens situation, diskrepansen mellan bedömning och lagstiftning<br />

och fokuseringen på offren är tre övergripande mönster som i flera avseenden<br />

beskriver en könsdiskriminerande bedömning i ovanstående rättsfall. En av mina<br />

utgångspunkter för analysen var att domskälen har en ideologisk prägel bestående av<br />

försanthållanden om vad kön, sexualitet och våldtäkt anses vara. Om jag återknyter<br />

mitt resultat till MacKinnons teoretiska resonemang framgår det att domstolarna i<br />

sin bedömning inte kunnat frigöra sig från de könsojämlika värderingar och normer<br />

om kön och sexualitet som är rådande i en samhällsstruktur där kvinnor generellt<br />

värderas lägre än män. En bedömning som genom ovan identifierade faktorer synliggör<br />

domstolsväsendets oförmåga att i utvalda våldtäktsmål tillämpa principen likhet<br />

inför lagen. Kopplat till att en ideologi enligt Liedman är normbildande vidmakthåller<br />

och återskapar de försanthållanden om kön och sexualitet, som legat till grund för<br />

domsluten, en praxis för bedömningen i våldtäktsmål där kvinnor i egenskap av sitt<br />

kön inte kan förväntas erhålla en rättvis behandling av rättssystemet. Enligt Liedman<br />

rättfärdigas och legitimeras de värderingar och normer som är grunden för en ideologi<br />

i dess budskap. Det manifesteras här av rättsystemets utgångspunkt likhet inför lagen,<br />

antagandet att kön är en faktor som inte påverkar bedömningen trots att den utförs<br />

inom en samhällsstruktur som genomgående är könsojämlik.<br />

Sue Lees sade utifrån sin undersökning av våldtäktsrättegångar i England följande<br />

”The odds are so stacked against the complainant that it is impossible not to conclude<br />

that the trial is a charade, a mockery of justice.” 338 Även om mitt resultat inte är en<br />

grund för en lika kraftfull kritik, visar analysen att bedömningen i de båda rättsfallen<br />

var allt annat än könsneutral. Eva Schömer som undersökte om kön/genus hade<br />

någon betydelse vid lönediskrimineringsmål drog följande slutsats “Lagen utgör ett<br />

av de redskap som står tillbuds för att uppnå förändring i samhället. Vi har nu sett att<br />

den grundval varpå lagen vilar, att det råder likhet mellan individer i samhället, leder<br />

till att gruppen kvinnor osynliggörs. ( ) I tillämpningen av lagen konstrueras genus<br />

ständigt, nästan tvångsmässigt.” 339 Principen om likhet inför lagen som rättssystemet<br />

vilar på framstår då som en könsblind utgångspunkt. Om praxis vid bedömningen<br />

av våldtäktsmål i vårt domstolsväsende är att fokusera på våldtäktsoffren istället för<br />

gärningsmännen praktiseras enligt mig en´blaming the victim´ strategi som befäster<br />

samt återskapar en bild av mannens rätt till kvinnans sexualitet. En historisk verklighet,<br />

vilken generationer av kvinnorörelsekämpar och feminister slagits för att förändra,<br />

men som i dagens formellt jämställda samhälle fortfarande inte verkar ha lämnat oss.<br />

I Kvinnovåldkommissionens betänkande 1995 uppmärksammades en allvarlig brist<br />

på kunskap inom bl.a. juristutbildningen angående den rådande könsmaktsordningen<br />

och dess konsekvenser i detta fallet specifikt gällande mäns våld mot kvinnor. 340 Utan<br />

kunskap om vilka värderingar och normer som skapar försanthållanden om kön, vilka<br />

i hög grad formar både kulturen samt mänskliga tanke och handlingsmönster, kan inte<br />

en könsojämlik samhällsstruktur brytas ner. Först när domstolens och rättsväsendets<br />

verksamhet genomsyras av ett könsperspektiv kommer kvinnor att kunna förvänta sig<br />

en rättvis behandling. En sådan förändring anser jag skulle försvåra eller omöjliggöra<br />

65


att könsdiskriminerande faktorer påverkade och styrde bedömningen i våldtäktsmål.<br />

Ett integrerat könsperspektiv i domstolsväsendets verksamhet menar jag också skulle<br />

innebära att fokuseringen i våldtäktsmål genomgående skulle vändas från att skuldbelägga<br />

våldtäktsoffren till att ansvarsbelägga gärningsmännen. Fram till den dagen<br />

kommer våldtäktsoffrets Sitas fråga att vara lika brännande aktuell:<br />

66<br />

10. LITTERATUR<br />

Abbott Pamela, Wallace Claire, Introduktion till sociologi:feministiska perspektiv,<br />

Studentlitteratur (Lund 1998)<br />

Adler Zsuzsanna, Rape on trial, Routledge & Kegan Paul (London 1987)<br />

Allen Beverly, Rape Warfare:the hidden genocide in Bosnia-Herzegovina and<br />

Croatia, University of Minnesota Press, (Minneapolis 1996)<br />

Björk Nina, Sireners sång, Norhaven A/S (Danmark 1999)<br />

Boethius Maria-Pia, Skylla sig själv:en bok om våldtäkt, Bohusläningens AB (Uddevalla<br />

1976)<br />

Boethius Maria-Pia, Patriarkatets våldsamma sammanbrott & Varför våldtäkt finns,<br />

Norhavn A/S (Danmark 1990)<br />

Bograd Michele, Yllö Kersti, Feminist perspectives on wife abuse, Sage (USA 1988)<br />

Brookover Bourque Linda , Defining rape, Duke University Press (Durham 1989)<br />

Brown Beverley, Burman Michele, Jamieson Lynn, Sex Crimes on Trial:The Use of<br />

Sexual Evidence in Scottish Courts, The University Press (Cambridge 1993)<br />

Brownmiller Susan, Against our will: Men, women and rape, Penguin (Harmondsworth<br />

1976)<br />

Buchwald Emilie, Fletcher Pamela R., Roth Martha (ed.) Transforming a rape culture,<br />

Milkweed Editions (Minneapolis 1993)<br />

Burgess-Jackson Keith, Rape:a philosophical investigation, Dartmouth (Aldershot<br />

1996)<br />

Burgess-Jackson Keith (ed.), A most detestable crime: new philosophical essays on<br />

rape, Oxford University Press (New York 1999)<br />

Cuklanz Lisa M., Rape on prime time:television, masculinity, and sexual violence,<br />

University of Pennsylvania Press (Philadelphia 2000)


Dahlberg Anita, Nordborg Gudrun, Wicklund Elvy, Kvinnors Rätt, Tuna Tryck AB<br />

(Eskilstuna 1989)<br />

D`Cruze Shani, Crimes of outrage:sex violence and Victorian working women, UCL<br />

Press Limited (London 1998)<br />

Diesen Christian, Sutorius Helena, Sexuella övergrepp mot barn: den rättsliga hanteringen,<br />

Socialstyrelsen, KopieCenter (Stockholm 1999)<br />

Doctare, Christina, När man väntar sig en man: ansikte mot ansikte med kriget,<br />

Drakuli`c Slavenka, Som om jag inte vore där, Norstedts förlag, (Stockholm 1999)<br />

Ekselius Eva, Våld mot kvinnor:om kvinnomisshandel, våldtäkt, incest och sexuella<br />

övergrepp på barn, Centraltryckeriet AB (Borås 1983)<br />

Eliasson Mona, Mäns våld mot kvinnor:en kunskapsöversikt om kvinnomisshandel<br />

och våldtäkt, dominans och kontroll, Natur och Kultur (Stockholm 1997)<br />

Ellis Lee, Theories of rape:inquiries into the causes of sexual aggression, Hemisphere<br />

(New York 1989)<br />

Estrich Susan, Real rape, Harvard University Press (Cambridge 1987)<br />

Groth Nicholas, Män som våldtar, Plenum Press (New York 1979)<br />

Hedlund Eva, Göthberg Marianne, Rape and sexual abuse: a guide to victim care, AB<br />

Ystads centraltryckeri (Stockholm 1998)<br />

Hester Marianne, Lewd women & wicked witches:A study of the dynamics of male<br />

domination, Routledge (London 1992)<br />

Hester Marianne, Kelly Liz, Radford Jill (ed.), Women, Violence and Male Power, St.<br />

Edmundsbury Press Ltd. (Great Britain 1996)<br />

Hite Shere, Hiterapporten om familjen:Att växa upp-sexualitet och identitet, Tryckning<br />

Smegraf (Smedjebacken 1995)<br />

Holmberg Carl, Leijonhufvud Madeleine, Wennberg Suzanne, Brottsbalken:en kommentar<br />

Del I<br />

Hopkins June (ed.), Perspectives on rape and sexual assault, Harpers & Row Publishers<br />

Ltd. (London 1984)<br />

Jansson Karin, Kvinnorna och rätten: från stormaktstid till rösträttsstrid, Hallgren &<br />

Fallgren Studieförlag (1996)<br />

67


Jeffner Stina, Liksom våldtäkt, typ :Om betydelsen av kön och heterosexualitet för<br />

ungdomars förståelse av våldtäkt, Eklundshof Grafiska AB (Uppsala 1997)<br />

Johannisson Karin, Kroppens tunna skal:Sex essäer om kropp, historia och kultur, Norstedts<br />

Förlag (Stockholm 1997)<br />

Kelly Liz, Surviving sexual violence, Polity Press (Cambridge 1988)<br />

Kvinnovåldskommisionen, Huvudbetänkande; Kvinnofrid Del A, SOU 1995:60<br />

Kvinnovåldskomissionen, Huvudbetänkande; Kvinnofrid Del B, SOU 1995:60<br />

La Free Gary D., Rape and criminal justice:the social construction of sexual assault,<br />

Wadsworth (California 1989)<br />

Lees Sue, Carnal Knowledge:Rape on Trial, Penguin Books Ltd. (London 1997)<br />

Lefkowitz Bernard, Our guys:the Glen Ridge rape and the secret life of the perfect suburb,<br />

University of California Press (California 1997)<br />

Lindsey Collen, The rape of Sita, Minerva ( London 1995)<br />

Lundgren Eva, Gud och alla andra karlar, J.W.Cappelens Förlag (Oslo 1990)<br />

MacKinnon Catharine A., Feminism unmodified:Discourses on Life and Law, Harvard College<br />

(USA 1987)<br />

MacKinnon Catharine A., Towards a Feminist Theory of the State, Harvard University Press<br />

(Cambridge 1989)<br />

Madigan Lee, Gamble Nancy C., The second rape:societys continual betrayal of the victim ,<br />

Lexington books (New York 1991)<br />

Marsh Jeanne C., Caplan Nathan, Geist Alison, Rape and the limits of law reform, Auburn<br />

House Publishing Company (Boston 1982)<br />

Millet Kate, Sexualpolitiken, Tiden-Barnängen tryckerier ab (Stockholm 1971)<br />

Månsson Per (red.) Moderna samhällsteorier (Stockholm 1988)<br />

Neft Naomi, Levine Ann D., Where women stand: An international report on the status of<br />

women in 140 countries 1997-1998, Random House (New York 1997)<br />

Nordborg Gudrun (red.) Makt & kön :Tretton bidrag till feministisk kunskap, Bruno<br />

Östlings Bokförlag Symposium (Stockholm 1997)<br />

Odem Mary E., Clay-Warner Jody (ed.) Confronting rape and sexual assault, Scholarly<br />

Resources Inc. (Wilmington 1998)<br />

68


Persson Leif G.W., Våldtäkt-en kriminologisk kartläggning av våldtäktsbrottet,SOU<br />

1981:64, (Stockholm 1981)<br />

Porter Roy Tomaselli Sylvana, (ed.), Rape, Basil Blackwell Ltd (Oxford 1986)<br />

Regeringens proposition Kvinnofrid,1997/98:55,<br />

Rembe Annika (red.), Juridik till vardags, (Stockholm 1998)<br />

Rowland Judith, Rape:the ultimate violation, Pluto (London 1986)<br />

Russell Diana E.H. Sexual exploitation: rape, child sexual abuse and workplace harassment,<br />

SAGE Publications (California 1984)<br />

Russell Diana E.H., Dangerous relationships:pornography, misogyny and rape, Sage<br />

(London 1998)<br />

Sanday Peggy Reeves, A woman scorned:Acquaintance rape on trial, University of<br />

California Press (London 1997)<br />

Schömer Eva, Konstruktion av genus i rätten och samhället: en tvärvetenskaplig studie<br />

av svenska kvinnors rätt till jämställdhet i ett formellt jämlikt rättssystem, Elander<br />

Graphic Systems (Göteborg 1999)<br />

Schwendiger Julia R. och Herman, Rape and inequality, Sage (California 1983)<br />

Scully Diana, Understanding sexual violence:A Study of Convicted Rapists, Harper<br />

Collins Academic (London 1990)<br />

Searles Patricia, Berger Ronald J. (ed.) Rape and society:readings on the problems<br />

with sexual assault, Westview Press (Colorado 1995)<br />

Smart Carol, Feminism and the power of law, Routledge (London 1989)<br />

Smart Carol, Law, Crime and Sexuality:Essays in feminism, Sage (London 1995)<br />

Statens offentliga utredningar, Sexualbrotten: Ett ökat skydd för den sexuella integriteten<br />

och angränsande frågor, 2001:14<br />

Sveriges Rikes lag 2001, Hundratjugoandra upplagan, Norstedts Juridik AB (Stockholm<br />

2001)<br />

Temkin Jennifer, Rape and the legal process, Sweet & Maxwell (London 1987)<br />

Zahavi Helen, Dirty Weekend: En jävla helg, Wahlström & Widstrand (Stockholm<br />

1992)<br />

69


Våldskommisionen, Slutbetänkande; Våld och brottsoffer, SOU 1990:92<br />

Ward Colleen A., Attitudes towards rape:feminist and social psychological perspectives,<br />

Sage (London 1995)<br />

Widerberg Karin, Kunskapens kön: minnen, reflektioner och teori, Norstedts (Stockholm<br />

1995)<br />

Övriga källor<br />

Tidningar/tidskrifter:<br />

Aftonbladet, 1997-05-03<br />

Bang, nr. 1 (1999)<br />

Dagens Nyheter,1992-07-18<br />

Dagens Nyheter,1997-08-29<br />

Dagens Nyheter, 2000-01-12<br />

Dagens Nyheter 2000-05-10<br />

Finsk Tidskrift nr.8 (1996)<br />

Juridisk tidskrift, årgång 9, nr. 4 (1997/98)<br />

Svenska Dagbladet, 1997-08-16<br />

Svenska Dagbladet, 1997-05-03<br />

Svensk Polis nr. 6, (2000)<br />

Domslut:<br />

Södertälje tingsrätt, 1997-02-14, B-1695-96<br />

Svea hovrätt, Avd. 12, 1997-04-22, B-286/97<br />

Högsta domstolen, 1997-09-10,B-2078/97<br />

Varbergs tingsrätt, 1997-11-18, B-1746-97<br />

Hovrätten för västra Sverige, 1998-02-02, B-1316/97<br />

70


FOTNÖTTER<br />

1 ”Om det inte rör sig om fler än två gärningsmän kan man tala om parvåldtäkt, om gärningsmännen<br />

är tre eller fler till antalet brukar man tala om gruppvåldtäkt.” Groth Nicholas, Män som våldtar<br />

(1979) sid. 134 Drivkrafterna bakom gruppvåldtäkter i förhållande till våldtäkter som begås av<br />

en ensam gärningsman anses inte skilja sig åt förutom i ett avseende. Groth säger ” Ett av de unika<br />

inslagen i gruppvåldtäkternas dynamik är emellertid upplevelsen av samhörighet, kamratskap, och<br />

samverkan med de medagerande. Gärningsmannen interagerar inte bara med offret, utan han interagerar<br />

också med de meddelaktiga. Det förefaller i själva verket som han använder offret som ett<br />

medium för sin interaktion med de övriga männen.” sid. 139 Diana Scully drar en liknande slutsats<br />

angående gruppvåldtäkter ur hennes undersökning av dömda våldtäktsmän, hon säger ”...rape was<br />

just another form of delinquent activity, a rite of passage, and a male bonding activity.” Understanding<br />

sexual violence: A study of Convicted Rapists (1990), sid. 156<br />

2 Schömer Eva, Konstruktion av genus i rätten och samhället (1999), sid. 19<br />

3 Att analysera tolkningar av våldtäkt i min undersökning betyder att jag betraktar varje kategori<br />

som en delaspekt av vad som anses vara våldtäkt.<br />

4 Feminismen som teoretiskt perspektiv är inte enhetligt. Begreppet kan ses som ett paraply under<br />

vilket ett antal olika teoretiska perspektiv är samlade med den gemensamma nämnaren att de ser<br />

och vill förändra en könsmaktsordning i samhället där kvinnor generellt underordnas och män<br />

generellt överordnas. Inget teoretiskt perspektiv är renodlat utan de går gradvis in i varandra vilket<br />

gör det svårt att positionera sig. Därför försöker jag inte begränsa eller rama in mina teoretiska<br />

verktyg till ett perspektiv utan låter teorigenomgången tala för sig själv. Min utgångspunkt är att<br />

det inte är teoretisk renhet som är det viktigaste utan att de teoretiska verktygen synliggörs och<br />

kan bidra till ökad förståelse. För en diskussion om olika feministiska perspektiv se t.ex. Abbott<br />

Pamela och Wallace Claire, Introduktion till sociologi (1997) eller Holmberg Carin och Lindholm<br />

Margareta Feministisk teori ur Moderna samhällsteorier, Månsson Per (red.) (1988)<br />

5 Används inom feminismen för att beteckna det socialt skapade könet. Jag använder mig inte av<br />

genus-begreppet. Jag menar att kön fortfarande är ett tydligare begrepp när det handlar om att<br />

beskriva den sammanblandning av biologi, kultur och socialisation som skapar könsidentitet.<br />

6 MacKinnon, Catharine A Towards a feminist theory of the state (1989), sid. 3-12<br />

7 Ibid. sid. 60-61, 69-70, 78-79<br />

8 Ibid. sid. 83-86, 95-98 och 116<br />

9 Ibid. sid 120 samt 128-131, 212<br />

10 Ibid. sid. 159-163, 167-169<br />

11 Ibid. sid. 172-174. 179-183<br />

12 Ibid. sid. 242-249<br />

13 Jeffner Stina, Liksom våldtäkt, typ, (1998), sid. 51-56, 110-112, 223-226<br />

14 Ibid. sid. 224<br />

15 Ibid. sid. 281-286<br />

16 Ibid. sid. 286<br />

17 Jeffners användande av begreppen regulativa och konstitutiva nivåer överensstämmer väl med<br />

innehållet i begreppen manifest och latent som Liedman använder i sitt metodresonemang.<br />

18 Ibid. sid. 263-273<br />

19 Ibid. sid. 273-286<br />

20 Ibid. sid. 286-300<br />

21 Ibid. sid. 300<br />

22 För kritik mot MacKinnon, se bl.a. Smart Carol Feminism and the power of law (1989), sid. 43-<br />

48 och Jeffner Stina (1998) sid. 250-262, för kritik mot Jeffner se Söderqvist Marie SvD, 1997-08-<br />

16, ledare, för kritik mot radikalfeminismen se L.N. Donat Patricia och DÈmilio John A Feminist<br />

redefinition of rape and sexual assault:Historical foundations and change ur Confronting rape and<br />

sexual assault, Clay-Warner Jody och Odem Mary E. (ed.) (1998)<br />

23 Ellis Lee, Theories of rape:Inquiries into the causes of sexual aggression (1989), sid. 1-2<br />

24 Biele Nancy och Miller Peggy, Twenty years later: The unfinished revolution ur Transforming a<br />

rape culture, Buchwald Emilie, Fletcher Pamela R., Roth Martha (ed.) (1993) sid. 50<br />

25 Jansson Karin, Kvinnofrid ur olika perspektiv ur Kvinnorna och rätten, (1996) sid. 83, 89-90,<br />

Eliasson Mona, Mäns våld mot kvinnor:en kunskapsöversikt om kvinnomisshandel och våldtäkt,<br />

dominans och kontroll (1997)<br />

sid. 74-79<br />

26 Dahlberg Anita, Nordborg Gudrun, Wicklund Elvy Kvinnor§ Rätt (1989), sid.230<br />

71


27 Sutorius Helena, Juridisk tidskrift, årgång 9, nr. 4 (1997/98), sid. 1298<br />

28 Lees Sue, Carnal Knowledge: Rape on trial (1997), sid. 2<br />

29 Liljeström Marianne, Våld(täkt)sgrammatik ur Finsk Tidskrift nr.8 (1996), sid. 509<br />

30 Levine Ann.D, Neft Naomi, , Where women stand: An international report on the status of<br />

women in 140 countries 1997-1998 (1997) sid.158<br />

31 Brookover Bourque Linda , Defining rape (1989) sid. 285-295<br />

32 För en historisk återgivning av stereotypa bilder av våldtäktsmannen i populärkulturen se: Frayling<br />

Christopher, The house that Jack built: some stereotypes of the rapist in the history of popular<br />

culture ur Rape Porter Roy och Tomaselli Sylvana, (ed.) (1986) eller hur förmedling av våldtäkt<br />

förändrats i amerikansk television av Cuklanz Lisa M., Rape on prime time: television, masculinity,<br />

and sexual violence (2000).<br />

33 Se Liz Kellys definition av sexualiserat våld där hon förutom våldtäkt identifierar elva olika<br />

former av övergrepp med sexuell karaktär som inte är klart avgränsade från varandra utan mer kan<br />

beskrivas som övergrepp på en glidande skala där den gemensamma nämnaren är att de alla är<br />

olika former av mäns våld mot kvinnor. ”Threat of violence, sexual harassment, pressure to have<br />

sex, sexual assault, obscene phone calls, coercive sex, domestic violence, sexual abuse, flashing,<br />

rape, incest.” Surviving sexual violence, (1988), sid. 78<br />

34 Brookover Bourque, sid. 285-295<br />

35 Kelly Liz, How women define their experience of violence ur Feminist perspectives on wife<br />

abuse, Bograd Michele, Yllö Kersti (ed.) (1988), sid. 122<br />

36 Ibid. sid. 123<br />

37 Kelly, Surviving sexual violence (1988) sid. 148-151, Ward Colleen A. Attitudes towards rape:<br />

feminist and social psychological perspectives (1995) sid. 122-128<br />

38 Ward, sid. 101-107<br />

39 Persson Leif G.W. Våldtäkt-en kriminologisk kartläggning av våldtäktsbrottet (1981), sid. 51-55<br />

och 223.<br />

40 Brottsförebyggande rådet. I Sverige förs ingen statistik över antalet gärningsmän vid våldtäkter<br />

vilket betyder att ingen officiell statistik finns gällande antalet gruppvåldtäkter. År 2000 publicerade<br />

Brottsförebyggande rådet en undersökning över antalet gruppvåldtäkter under 90-talet. Resultatet<br />

var 8-11 polisanmälda gruppvåldtäkter varje år i Stockholms län mellan 1995-1999, slutsatsen<br />

var att gruppvåldtäkter har minskat under 90-talet. En undersökning som kritiserades av Toni<br />

Demitz-Hemlin vid Stockholmspolisen som i sin undersökning av samma län visade på en nästan<br />

400%-ig ökning under samma tid. Wising Mattias, Svensk Polis nr. 6, (2000), sid. 3<br />

41 Adler Zsuzanna, Rape on trial (1987) sid. 5- 6, Temkin Jennifer, Rape and the legal process<br />

(1987) sid. 13, La Free Gary D., Rape and criminal justice:the social construction of sexual assault<br />

(1989) sid. 64. Det gäller även den svenska polisens rutiner. Persson, sid. 178-179. Orsaker<br />

till att polisen klassificerar våldtäktsanmälningar som ogrundade kan vara att de ej anser offret<br />

vara tillförlitligt, att de inte anser att det finns tillräckligt med bevis, att kvinnan av något skäl drar<br />

tillbaks sin anmälan t.ex. på grund av hot eller bristande tillit för rättsväsendet, att förövaren skulle<br />

vara svår att finna m.m. Lees, sid. 98, Temkin, sid. 11-13<br />

42 Buchwald Emilie, R. Fletcher Pamela, Roth Martha, sid. 7-9<br />

43 Lees, sid. 98, Russell Diana E.H., Sexual Exploitation:Rape, Child Sexual Abuse and Workplace Harass-<br />

ment (1984) sid. 44-45<br />

44 Ellis, sid. 3-7<br />

45 Kvinnorna var slumpvist utvalda, blev personligt utfrågade av omsorgsfullt tränade kvinnliga intervjuare, i<br />

en privat miljö, under ett genomsnitt av 80 minuter. Russell, sid. 34-35<br />

46 Russell, sid. 51-52<br />

47 Kelly (1998) sid. 116<br />

48 Russell använde den definition av våldtäkt som Californiens och de flesta andra staters rättssystem vid den<br />

tidpunkten hade inskrivit i sin lagstiftning, nämligen “...forced intercourse (i.e., penile-vaginal) or intercourse<br />

obtained by threat of force, or intercourse completed when the woman was drugged, unconscious, asleep or<br />

otherwise totally helpless and hence unable to consent.“ Russell, sid. 35<br />

49 Ellis, sid. 5, se även Scully 1991, sid. 34 och 50-52 Olsson Monica och Wiklund Gunilla, Våld<br />

mot kvinnor, BRÅ-rapport 1997:2, sid. 55-73, Neft, Levine, sid. 157, Reeves Sanday Peggy, A<br />

women scorned: Acquaintance rape on trial sid. xii, Lees sid. 215, Russell (1984) sid. 62-65<br />

50 Ellis, sid. 5, se även Scully, sid. 34 och Koss Mary P., Hidden rape: Sexual aggression and victimization<br />

in a national sample of students in higher education ur Confronting rape and sexual assault, Odem Mary E,<br />

Clay-Warner Jody (ed.) (1998) sid. 53, Reeves Sanday sid. xii<br />

51 Eliasson, sid. 58-59<br />

52 Kvinnofrid, SOU 1995:60, Del A Huvudbetänkande av Kvinnovåldskommisionen, sid. 82, se också Ett<br />

centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats, SOU 1994:56, Delbetänkande av Kvinnovåldskommisionen,<br />

sid 16-17<br />

72


53 DN, 29/8-1997, sid. B16, Boethius Maria-Pia, Patriarkatets våldsamma sammanbrott & varför våldtäkt<br />

finns (1993), sid.45<br />

54 Temkin, sid. 10-11<br />

55 Lees, sid. 215, Adler, sid. 4, Ellis, sid. 3, Temkin, sid. 10-11<br />

56 Neft, Levine, sid. 156<br />

57 LaFree, sid. 59-64, Temkin, sid. 12, MacKinnon Catharine A., Feminism unmodified: Discourses on Life<br />

and Law (1987) sid. 81-84<br />

58 Lees, sid. 215, Temkin, sid. 11, LaFree, sid. 107., MacKinnon (1987) sid. 81-84<br />

59 Estrich Susan, Real Rape (1987) sid. 10-14, Persson, sid 214, Temkin, sid 11-12<br />

60 Boethius Maria-Pia, Skylla sig själv:en bok om våldtäkt (1976) sid. 27, Neft. Levine, sid. 156<br />

61 Boethius (1976) sid. 29<br />

62 David Lisak använder t.ex. både ett feministiskt könsmaktsperspektiv och individualpsykologisk förståelse<br />

som utgångspunkt för att förklara varför män våldtar. Se Sexual aggression, maculinity and fathers ur Confronting<br />

rape and sexual assault, sid. 145-162<br />

63 Ellis, sid. 14-16. Läs A natural history of rape:biological bases of sexual coercion av Palmer Graig T.,<br />

Thornhill Randy för inblick i den evolutionära teorin, i Sverige se Thomas Eriksson DN 2000-08-07, debatt.<br />

64 Ellis, sid 103-106<br />

65 Scully, sid. 35-41<br />

66 Scully. sid. 37. Ett argument mot att män som våldtar är avvikande och psykiskt sjuka individer med<br />

bristande impulskontroll och okontrollerbar sexualdrift är omfattningen av sexuellt våld i krig där våldtäkt<br />

och sexuella övergrepp inte bara används som ett medvetet och systematiskt terrorvapen mot fienden utan<br />

också som ett medel för soldaterna att förjaga upplevd distress. Se Brownmiller Susan, Against our will:Men<br />

women and rape (1976) sid. 32, Allen Beverly, Rape Warfare:The hidden genocide in Bosnia-Herzegovina<br />

and Croatia (1996) sid. 39, Lees, sid. 59-60, se även Doctare, Christina, När man väntar sig en man: Ansikte<br />

mot ansikte med kriget, sid. 117-126, Rape and society:Readings on the problems of sexual assault, Searles<br />

Patricia, Berger Ronald J. (ed.) (1995), sid. 174-175, Neft, Levine sid. 158-159, samt Mass Rape: The war<br />

against women in Bosnia-Herzegovina, Stiglmayer Alexandra (ed.) (1994) och Drakuli´c Slavenka Som om<br />

jag inte vore där (1999)<br />

67 Scully, sid. 37<br />

68 Ibid. sid. 35-41, Läs Groth (1979) eller Hedlund Eva, Göthberg Marianne, Rape and sexual abuse:a guide<br />

to victim care (1998) för att få en inblick i ett individpsykologiskt förklaringsresonemang.<br />

69 Scully sid. 42-45<br />

70 Ekselius Eva, Våld mot kvinnor: om kvinnomisshandel,våldtäkt, incest och sexuella övergrepp på barn<br />

(1982), sid. 199. Boethius (1976), sid. 137-140. Buchwald Emilie, Fletcher Pamela.R., Roth Martha,sid. 49-<br />

53. Searles, Berger, sid. xi-xii<br />

71 Ellis, sid. 10-14<br />

72 Scully, sid. 34-60<br />

73 Ibid. sid. 59<br />

74 Ibid. sid. 48-52, 59<br />

75 Våldskommissionen, Våld och brottsoffer, SOU 1990:92, sid. 68-69 samt Regeringens proposition<br />

om en ny jämställdhetslag, Olika på lika villkor 1990/91, sid. 48. För diskussion se Jeffner,<br />

sid. 16-23<br />

76 Diesen Christian, Sutorius Helena, Sexuella övergrepp mot barn: den rättsliga hanteringen,<br />

Socialstyrelsen, sid. 13<br />

77 Boethius (1976) sid. 29<br />

78 Diesen, Sutorius, sid. 14<br />

79 Gamble Nancy C., Madigan Lee, The second rape:societys continual betrayal of the victim<br />

(1991) sid. 72-80<br />

80 Ward, sid. 114-115<br />

81 La Free, sid 107, 234<br />

82 Ibid. sid. 100<br />

83 Lees, sid. 239<br />

84 Gamble, Madigan, sid. 93-99<br />

85 Persson, sid. 55, Fällande dom innebär allt från villkorligt, till fängelsestraff.<br />

86 Sarnecki Jerzy, DN 18/7 (1992), sid. 4<br />

87 Brottsförebyggande rådets officiella statistik.<br />

88 Lees. sid. xii<br />

89 Gamble, Madigan, sid. 7<br />

90 Ibid. sid. 7, LaFree, sid. 59, 236, Temkin, sid. 15, Scully, sid. 6, Adler sid. 3-4<br />

91 Lees, sid. 264<br />

92 Lees, sid. 103 (det uppges inte vilka reformer som hade genomförts)<br />

93 Temkin, sid. 15<br />

94 Reeves Sanday, sid. 58. Hon menar att Matthew Hales varning grundade sig i en tro på kvinnor<br />

73


som falska anklagerskor i våldtäktsmål (58) och hans behandling av våldtäktsmål i högre grad<br />

styrdes av hans sexistiska attityd mot kvinnor än av lagstiftningen.sid. 61-64<br />

95 Burgess-Jackson Keith, Introduction ur A most detestable crime: new philosophical essays on<br />

rape, (1999) sid. 3<br />

96 Reeves Sanday, sid. 59<br />

97 Ibid. sid. 59-65<br />

98 Estrich, sid. 6-7 Se även Rowland Judith, Rape: the ultimate violation (1986) sid. 117, aggravated<br />

rape kan översättas med överfalls eller främlingsvåldtäkt och simple rape med bekantskapsvåldtäkt<br />

99 Estrich, sid. 6-7<br />

100 MacKinnon Catharine A, Towards a Feminist Theory of the State (1989) sid. 167<br />

101 Estrich, sid. 72-74<br />

102 Lees, sid. xxv, Lafree, sid. 208-209<br />

103 Estrich, sid. 43, Jennifer Temkin säger “Whilst it is clear that false allegations of rape are made<br />

to the police, there is no evidence that fabrication occurs more often in rape cases than in other<br />

crimes. Yet the myth persists.“, sid. 4, se även Reeves Sanday, sid. 58, DN 12/1-2000 B3, Lisbet<br />

Palmgren<br />

104 MacKinnon (1989), sid. 181<br />

105 Här är två exempel:“This is a sex case. Experience has shown that women can and do tell lies<br />

for some reason, sometimes for no reason at all.“ och “It is well known that in sex cases women<br />

sometimes imagine things which various ingredients in their makeup tend to make them imagine.“<br />

Lowe Marion, The role of the judiciary in the failure of the sexual (amendment) act to improve the<br />

treatment of the rape victim ur Perspectives on rape and sexual assault, Hopkins June (ed.) (1984)<br />

sid. 81<br />

106 Rowland, sid. 17<br />

107 LaFree, sid. 203, Lees, sid. 134-138, Temkin, sid. 6-7, Adler, sid. 9, se även D´Cruze Shani, Crimes of<br />

outrage: Sex, violence and Victorian working women (1998) kapitel 7<br />

108 LaFree, sid. 201, Lees, sid. 133<br />

109 Temkin, sid. 7, Adler, sid. 9<br />

110 LaFree, sid. 100, 151, 203-205, 236-237, Caplan Nathan, Geist Alison, Marsh Jeanne C., Rape and the<br />

limits of law reform (1982), sid. sid. 4-6<br />

111 Lees, sid. 133-134<br />

112 Estrich säger ”To expect a woman to resist an attacker who is likely to be larger and stronger than she is to<br />

expect her to do what she has probably been brought upp and conditioned (and, if she has read some manuals,<br />

instructed) not to do.” Rape and society (1995), sid. 189<br />

113 Shere Hite säger i sin undersökning av hur flickors sexualitet och identitet formas så här: “ “Flickor<br />

utvecklar således en dubbel identitet. Den ena är att vara en “bra flicka“ och den andra är en privat sexuell<br />

identitet. Denna måste döljas och är inget som flickan kan vara stolt över offentligt. Kvinnor är horor eller<br />

madonnor, de klyvs i kropp och själ. Detta är ett socialt övergrepp mot flickan, och det äger rum i familjen<br />

under kärlekens täckmantel, familjen som är patriarkatets sociala verkställande myndighet.“ Hiterapporten<br />

om familjen:Att växa upp-sexualitet och identitet (1995) sid. 371 se även Widerberg Karin, Kunskapens kön<br />

och Jeffners utgångspunkt.<br />

114 Fredelius Gunilla, Klein Frithiof Patricia, Ursing Ingrid, Kvinnoidentitet (1994) sid. 127-131<br />

115 Estrich (1987) sid. 47, 61-71<br />

116 Adler, sid. 9<br />

117 Smart Carol, Law, Crime and Sexuality:Essays in feminism (1995) sid. 221-225<br />

118 Adler, sid. 9-11<br />

119 Reeves Sanday, sid. 97-99, 127-135<br />

120 Lees, sid. 211, Smart (1995) sid. 49-50, Gamble och Madigan, sid. 20, MacKinnon (1989) sid. 172-175,<br />

Liljeström, sid. 104-105, Scully, sid. 49-50, Jeffner, sid. 220-221, Adler, sid. 16-17, Lundgren Eva, Gud och<br />

alla andra karlar (1990) sid. 240 se även Lefkowitz Bernard Our guys: the Glen Ridge rape and the secret<br />

life of the perfect suburb (1997) och Benedicts Jeffrey R. Athletes and aquaintance rape (1998)<br />

121 Lees. sid. 212<br />

122 Ibid. sid. 213<br />

123 Reeves Sanday, sid. 127-139 Hon menar att Ellis och Freuds biologisering av kvinnlig och manlig sexualitet<br />

bara var ett i raden av historiska försök till att förklara och rättfärdiga mannens rätt till kvinnans kropp<br />

och sexualitet, men kanske den mest vattentäta rationella förklaringen av att kvinnans nej egentligen betyder<br />

ja. sid. 138<br />

124 MacKinnon, (1989) sid. 174, Smart, (1995) sid. 49-50, 71-72, 80<br />

125 Lowe, sid. 86<br />

126 Temkin, sid. 6, Adler, sid. 14, Brown, Burman, Jamieson, Sex crimes on trial: The use of sexual evidence<br />

in Scottish courts (1993) sid. 17, Lees, sid. 36, Gamble Madigan, sid. 131, Smart Carol, Feminism and the<br />

power of law (1989) sid. 161, MacKinnon (1989) sid. 179-181<br />

74


127 Uttrycket dubbelt normsystem har jag hämtat ifrån Nea Mellbergs artikel Sexuella övergrepp mot barn ur<br />

ett feministiskt sociologiskt perspektiv ur boken Makt och kön Nordborg Gudrun (red) (1997). Hon talar om<br />

att det finns en officiell norm i samhället där sexuella övergrepp mot barn fördöms som otänkbara medan det<br />

samtidigt existerar en inofficiell norm där samma övergrepp bagatelliseras och legitimeras. sid. 222-223<br />

128 Estrich, sid. 6-7, se även Kelly Liz och Radford Jill (ed.), `Nothing really happened`: the invalidation of<br />

women´s experiences of sexual violence ur Women, Violence and Male Power (1996) och Brown, Burman och<br />

Jamieson, sid. 1-18<br />

129 Liedman Sven-Eric, Om ideologier ur Om ideologi och ideologianalys (1989) sid. 8-12, 23-25<br />

130 Ibid. sid. 22<br />

131 Ibid. sid. 23<br />

132 Ibid. sid. 23, 26, 28-29<br />

133 Ibid. sid. 23-35<br />

134 Liedman. sid. 27<br />

135 Kvinnofrid, Regeringens proposition 1997/98:55, sid. 11 och 89-92. Förändringarna som senare infördes i<br />

lagstiftningen anser jag inte på något märkbart sätt hade påverkat bedömningarna i de rättsfall jag valt ut för<br />

min studie och således inte heller min analys. .Den stora skillnaden i våldtäktsparagrafen efter förändringen<br />

enligt Kvinnofridspropositionens förslag handlade om följande tillägg som jag markerat<br />

i fet stil. Våldtäkt är att tvinga ”...någon annan till samlag eller till annat sexuellt umgänge, om<br />

gärningen med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med<br />

påtvingat samlag.” Sveriges Rikes lag 2001, sid. 838<br />

136 Kommentar till brottsbalken Del I, sid. 273-274<br />

137 Ibid. sid. 274<br />

138 Ibid. sid. 275<br />

139 Ibid. sid. 275<br />

140 Ibid. sid. 276<br />

141 I paragrafen om sexuellt utnyttjande används ordalydelsen ”...annat hjälplöst tillstånd...” till skillnad från<br />

”...annat sådant tillstånd...” som används vid våldtäktsparagrafen. Någon distinktion mellan sådant och hjälplöst<br />

anser jag inte går att utläsa av förarbeten eller de domslut jag analyserar, därför behandlar jag begreppen<br />

som synonymer i mitt arbete.<br />

142 HD, rättsfall B2078/97, sid. 14<br />

143 Om detta står följande i lagens förarbeten ”Det är således inte våldtäkt, om någon bereder sig tillfälle till<br />

samlag med en kvinna genom att locka henne att frivilligt förtära rusdrycker så att hon i sitt berusade tillstånd<br />

ger vika. Skulle situationen vara den, att kvinnan kommit i hjälplöst tillstånd efter frivillig spritförtäring och<br />

mannens otillbörligt utnyttjat hennes situation, kan hans gärning bli att bedöma som sexuellt utnyttjande...”<br />

Kommentar till brottsbalken, Del 1, sid. 277 Värt att notera är det försanthållande som föreligger ordvalet<br />

”...ger vika.”, nämligen att en kvinna förväntas att göra motstånd.<br />

144 Ibid. sid. 2 (bilaga)<br />

145 Ibid. sid. 14<br />

146 Kommentarer till brottsbalken sid. 277<br />

147 Dahlberg Anita, Nordborg Gudrun, Wicklund Elsy, Kvinnors rätt (1989) sid. 231. ”Inom juridiken delas<br />

uppsåt in i bl a direkt och indirekt uppsåt. Vid direkt uppsåt har gärningen begåtts med vett och vilja. Indirekt<br />

uppsåt innebär att gärningsmannen tar en medveten risk. Det var inte direkt meningen att han skulle åstadkomma<br />

det han gjorde. Men han förstod att det kunde bli följden av handlingen och han avstod inte från att<br />

utföra den.” Ibid. sid. 216 Ovanstående faktorer kommenteras inte i domsluten och därför väger jag inte heller<br />

in dem i min analys p.g.a. avgränsningsskäl.<br />

148 Kommentarer till brottsbalken, sid. 280<br />

149 Ibid. sid. 278<br />

150 Ibid. sid. 278<br />

151 Ibid. sid. 278-279<br />

152 Ibid. sid. 279 En aspekt som jag av avgränsningsskäl inte förhåller mig till i min analys vad gäller åtalsrubriceringen<br />

våldtäkt är uppdelningen i 1:a, 2:a och 3:dje stycket av våldtäkt. Avgränsningen har ur mitt<br />

perspektiv ingen betydelse för resultatet av analysen.<br />

153 Ibid. sid. 281<br />

154 Dahlberg, Nordborg, Wicklund sid. 234. Eftersom ingen av berörda rättsinstanser kommenterar denna<br />

brottsrubricering, tar jag inte heller ställning till sexuellt tvång i min studie.<br />

155 Kommentarer till brottsbalken, sid. 284<br />

156 Som exempel på att utnyttja någons beroendeställning beskrivs relation mellan lärare och elev eller när<br />

någon utnyttjar en människa som lider av psykisk sjukdom.<br />

157 Ibid. sid. 286<br />

158 Jeffner, sid. 19<br />

1 59 Ingen av de inblandades rätta namn används. Intresset ligger inte i vilka dessa personer var<br />

eller är utan vad de har blivit utsatta för respektive utsatt andra för och hur dessa händelser har bedömts<br />

av domstolarna. Jag benämner förövarna gärningsman 1, 2, 3 och 4. I uppsatsen används av<br />

praktiska skäl förkortningarna G-1, G-2, G-3 och G-4. Siffernumreringen fyller en funktion utefter<br />

hur aktiva de anses ha varit vid övergreppen. G-1 begick flest övergrepp mot kvinnan och var dessutom<br />

75


den tydliga ledaren, G-2 begick två övergrepp, G-3 ett övergrepp och G-4 två övergreppsförsök. De män som<br />

var vittnen under natten benämns vittne 1 och 2, förkortningarna V-1 och V-2 används i uppsatsen.<br />

160 Södertälje tingsrätt, 1997-02-14, B-1695-96, sid. 10-16<br />

161 Ibid. sid 16-25<br />

162 Ibid. sid. 10<br />

163 Ibid. sid. 18<br />

164 Ibid. sid. 21<br />

165 Ibid. sid. 23-24<br />

166 Ibid. sid. 27<br />

167 Ibid. sid. 26<br />

168 Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt kritiserar domstolar i sexualbrottsmål för att börja<br />

med att slå fast offrets berusningsgrad, ”Så gör man inte i andra typer av mål.( )Vid den juridiska<br />

prövningen av ett sexuellt övergrepp ska man, precis som vid åtal gällande andra brott, först fastställa<br />

vad de(n) tilltalade gjort. Är det ett övergrepp av våldtäktskaraktär spelar offrets nykterhetsgrad<br />

eller uppträdande ingen roll.” Överfallet i Rissne var våldtäkt, DN debatt, 000510, A4<br />

169 Kvinnofrid, regeringens proposition 1997/98:55, sid. 11 I lagens förarbeten kan jag inte se att<br />

annat sådant tillstånd och hjälplöst tillstånd har olika innebörd, därför betraktar jag dom som synonyma.<br />

Däremot har innebörden i begreppet vanmakt en särskild betydelse, men eftersom begreppen<br />

används tillsammans och att distinktionen dem emellan inte är av vikt för min studie förhåller<br />

jag mig inte till den skillnad som finns i min analys.<br />

1 70 Kommentar till brottsbalken, sid. 277<br />

171 Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt kritiserar, utifrån en liknande gruppvåldtäkt i Rissne, och<br />

söker en förändring av lagstiftningen som inte gör det möjligt att döma för våldtäkt när offret frivilligt berusat<br />

sig. Hon efterlyser även en lagändring som markerar det särskilt allvarliga i våldtäkter som utförs av två eller<br />

flera förövare samtidigt. DN debatt, A 4, 000510<br />

172 Helena Sutorius skriver om vad det står om hot vid våldtäkt i förarbetena till lagstiftningen. Hotrekvisitet<br />

kan ”...vara uppfyllt i situationer där hotelserna inte uttalats, förutsatt att gärningsmannens uppsåt omfattat<br />

hotets karaktär.” Juridisk Tidskrift Årgång 9, 1997-98, Nr. 4, sid. 1303<br />

173 B-1695-96. sid. 26<br />

174 Högsta domstolen, B 2078/97, sid. 14<br />

175 B-1695-96, sid. 27<br />

176 B-2078/97, bilaga, sid. 2<br />

177 B-1695-96, sid. 11<br />

178 Ibid. sid. 11-13 och 15<br />

179 Ibid. sid. 13<br />

180 Justitierådet Gregow sade angående hans bedömning i HD:s domslut att ”Hon befann sig alltså i en<br />

mycket utsatt situation och var uppenbarligen rädd. Utredningen ger dock inte något stöd för att hon skulle<br />

ha blivit handlingsförlamad av rädsla och än mindre paralyserad av skräck.” Den bedömningen görs p.g.a. att<br />

”...hon gjorde visst motstånd...” B 2078/97, bilaga, sid. 4.<br />

181 B-1695-96, sid. 26<br />

182 Ibid. sid. 28<br />

183 Ibid. sid. 28<br />

184 Ibid. sid. 12<br />

185 Ibid. sid. 13<br />

186 Ibid. sid. 14<br />

187 Ibid. sid. 25-26<br />

188 Ibid. sid. 28<br />

189 Ibid. sid. 27<br />

190 Ibid. 27<br />

191 Ibid. sid. 26<br />

192 Ibid. sid.12<br />

193 Sutorius Helena, Juridisk Tidskrift Årgång 9, 1997-98, Nr. 4, sid. 1303<br />

194 B-1695-96 sid. 15<br />

1 95 Sutorius, sid. 1303<br />

196 B-1695-96 sid 26<br />

197 Ibid. sid. 27<br />

198 Ibid. sid. 11<br />

199 Ibid. sid. 12-13<br />

200 Ibid. sid. 13-14<br />

201 Ibid. sid. 15<br />

202 Ibid. sid. 27<br />

203 Även gärningsmännens advokater överklagade och yrkade på sina klienters totala frikännande.<br />

204 Svea hovrätt, Avd. 12, 1997-04-22, B 286/97, sid. 7<br />

205 Varför åklagaren inte överklagade och förde åtalen om våldtäkt vidare till hovrätten står inte<br />

76


i domsluten. Vi vet att kraven på bevisning i sexualbrottsmål är mycket höga och att åklagaren<br />

för att föra ett åtal vidare måste tro att bevisen skall vara tillräckliga för att nå en fällande dom.<br />

Åklagarens beslut har mött kritik. I SvD skrev man på ledaren att det var ”...en stor miss...” att inte<br />

åklagaren ”...vidhållit sitt åtal för våldtäkt i mer än ett fall.” vilket fick följden att hovrätten och<br />

”...HD tvingades ta ställning till huruvida det rörde sig om sexuellt utnyttjande eller inte, när det egentligen<br />

handlar om våldtäkter.”97-09-11, sid. 2. Madeleine Leijonhufvud säger också att rättsfallet inte handlade<br />

om sexuellt utnyttjande och ”...den som läser domen...” i HD ”...kan se att man ansåg att det var fråga om en<br />

våldtäktssituation.” DN, A4 000510. Justitierådet Gregow som var skiljaktig i HD-domen betonade att ”De<br />

synnerligen klandervärda förfaranden som har ägt rum måste anses till sin karaktär utgöra typfall av våldtäkt<br />

alternativt sexuellt tvång.” B 2078/97, Bilaga, sid. 5<br />

206 B 286/97. sid. 8<br />

207 Rädslan förstärkte visserligen tillståndet, men gavs betydelse endast vid den sista våldtäkten.<br />

208 B 286/97 sid. 8-9<br />

209 Lars Håkan Nilsson, ordförande i Läkaresällskapets sektion för medicinska alkohol och narkotikafrågor<br />

kritiserade den friande hovrättsdomen utifrån juristernas bristande kunskap om hur berusning påverkar en<br />

individ. Han sade ”-Att man kan minnas en del, tala och gå behöver inte alls betyda att man inte är vanmäktig...”<br />

och ”-Att bli våldtagen av okända killar i en bil är ett allvarligt hot mot liv och integritet-något som<br />

orsakar så kallad ”posttraumatisk stress”. I det tillståndet fungerar minnesfunktionerna bra.” AB, 970503, sid.<br />

21<br />

210 B 286/97. sid. 9<br />

211 Ibid. sid. 9<br />

212 B-1695-96, sid. 28<br />

213 B-286/97, sid. 9-10<br />

214 I HD:s dom står det ”Hennes minne av nattens händelser är nämligen inte i alla hänseenden korrekt.<br />

Sålunda har hon misstagit sig beträffande identiteten hos en av de män som åkt i bilen från Marenplan till<br />

Måsnaren, eftersom hon trott att denne var G-3 och inte, som var fallet, V-1. Hon förefaller också ha haft en<br />

felaktig minnesbild, när hon uppgivit att G-3 varit närvarande i lägenheten vid Rösvägen och medföljt i bilen<br />

under en del av färden därifrån.” B 2078/97, sid. 12<br />

215 Sutorius, sid. 1302<br />

216 Ibid. sid. 1302<br />

217 Domaren i hovrätten Peter Löfmarck skrev i en debattartikel efter domslutet som rönte stark kritik<br />

följande: ”Det vore emellertid på sin plats om de som så häftigt kritiserar domen och menar att männen borde<br />

dömas också talar om för vilket brott eller vilka brott de i så fall skulle dömas och vilken lag som då vore<br />

tillämplig.” SvD 970503, sid. 4 Förutom att Löfmarck och övriga berörda jurister bakom domslutet enligt<br />

Sutorius fört ett felaktigt bevisrättsresonemang som strider mot den fria bevisprövningens princip och HDpraxis,<br />

är det tydligt att det inte är lagstiftningen som hindrar en fällande dom utan ovanstående tolkning av<br />

densamma vilket manifesteras av domen i HD.<br />

218 HD, B 2078/97. sid. 17<br />

219 Ibid. sid. 18<br />

220 I Kvinnofridsutredningen 1995 hänvisas till en undersökning av 24 domslut i tingsrätter gällande<br />

gruppvåldtäkter som påvisar hur sällsynt det är att gruppvåldtäkter bedöms som grova. ”Inte i något av fallen<br />

klassades den begångna våldtäkten av tingsrätterna som grov våldtäkt...( ) I tingsrätternas domskäl saknas,<br />

förutom i två fall, resonemang om varför gruppvåldtäkterna hänförts till normalgraden av våldtäkt.” Del<br />

A, sid. 315. Utifrån de fall som granskats i sexualbrottsutredningen 2001 dras slutsatsen att domstolarna är<br />

mycket restriktiva med att bedöma våldtäkter som grova. ”För att en fullbordad våldtäkt skall anses som grov<br />

tycks det nästan krävas att offret är ett mindre barn.” sid. 623<br />

221 B 2078/97 sid. 14-15<br />

222 Ibid. sid. 8<br />

223 Ibid. sid. 6 och 8<br />

224 Ibid. sid. 15<br />

225 Ibid. sid. 15<br />

226 Ibid. sid. 9<br />

227 Ibid. sid. 9<br />

228 Ibid. sid. 9<br />

229 Ibid. sid. 10<br />

230 Ibid. sid. 15<br />

231 Ibid. sid. 15-16<br />

232 Ibid. sid. 15 Justitierådet Gregow hade en skiljaktig mening i domslutet och menade att kvinnan<br />

inte hade befunnit sig i hjälplöst tillstånd. På grund av att männen använt hot om våld eller våld<br />

och att kvinnan gjorde motstånd menade han att förövarna skulle ha dömts för våldtäkt eller friats.<br />

Ibid. bilaga sid. 1-5<br />

233 Ibid. sid. 9<br />

234 Ibid. sid. 10<br />

235 Ibid. sid. 17<br />

77


236 Ibid. sid. 15<br />

237 Ibid. sid. 15-16<br />

238 Ibid. sid. 16<br />

239 Ibid. sid. 17<br />

240 Ibid. sid. 10<br />

241 Ibid. sid. 10<br />

242 Rättsfall B1695-96, sid. 24<br />

243 Ibid. sid. 10 Det beskrivs hur G-1 under rättegången ”...skrek och uppträdde våldsamt...”, vilket<br />

skrämde V-1 som ”...då ändrade sig...” Kriminalinspektör Rune Andersson som ledde polisutredningen<br />

säger ”-Det här vittnet sade i förhören att detta var en våldtäkt. Under rättegången var han<br />

rädd, då rådde en hätsk stämning...” SvD 970425, sid.38<br />

244 Ibid. sid. 25 V-2:s vittnesmål i polisförhöret som även det stödjer att kvinnan inte frivilligt hade<br />

sex med männen återges inte i HD:s domslut. Man återger tingsrättens version, vilket är märkligt<br />

eftersom V-1:s vittnesmål återges från polisförhöret. Därför står det i HD:s domslut hur V-2 påstod<br />

att kvinnan ”...vid detta tillfälle var upprörd och ledsen, att hon grät och att hon sade att hon ville<br />

åka hem.” B 2078/97, sid. 13<br />

245 Ibid. sid. 13<br />

246 Ibid. sid. 17<br />

247 Ibid. sid. 18<br />

248 Ibid. sid. 18<br />

249 Ibid. sid. 18<br />

250 Använder förkortningarna Mv-1 och Mv-2 för att beskriva kvinnans två manliga vänner som<br />

båda var med under vissa delar av kvällen och natten.<br />

251 Använder förkortningen Å för åtalad i detta rättsfall eftersom det slutade med att de friades.<br />

252 Varbergs tingsrätt, B 1746-97, 1997-11-18, sid. 18<br />

253 Ibid. sid. 13-20<br />

254 Ibid. sid. 21-33<br />

255 Ibid. sid. 24<br />

256 Ibid. sid. 23<br />

257 Ibid. sid. 26<br />

258 Ibid. sid. 14<br />

259 Ibid. sid. 13<br />

260 Ibid. sid. 20<br />

261 Ibid. sid. 24<br />

262 Holmberg Carl, Leijonhufvud Madeleine, Wennberg Suzanne, Brottsbalken: en kommentar, Del I, sid.<br />

267-268<br />

263 B 1746/97 sid. 37<br />

264 Sexualbrotten, SOU 2001:14, sid. 183<br />

265 Enda gången alkoholen nämns är i kvinnans vittnesutsaga, där det står att ”Hon drack ungefär sex till åtta<br />

folköl och ca. 15 cl. starksprit...( ) Hon kände sig påverkad men inte speciellt full. Hon kom emellertid att<br />

bli fullare under kvällen av det som hon druckit, samt det som hon senare skulle komma att dricka.” Trots att<br />

mängden alkohol som konsumerades av kvinnan inte var obetydlig vägdes denna omständighet inte in vid<br />

bedömningen om hon befunnit sig i vanmakt eller hjälplöst tillstånd. B 1746/97. sid. 13<br />

266 Ibid. sid. 36<br />

267 Ibid. sid. 36<br />

268 Ibid. sid. 36<br />

269 Ibid. sid. 34<br />

270 Ibid. sid. 34<br />

271 Ibid. sid. 37<br />

272 Ibid. sid. 15, 16, 18<br />

273 Ibid. sid. 36<br />

274 Ibid. sid. 34<br />

275 Ibid. sid. 15<br />

276 Ibid. sid. 34<br />

277 Ibid. sid. 14-15<br />

278 Ibid. sid. 37<br />

279 Ibid. sid. 16<br />

280 Ibid. sid. 36-37<br />

281 Ibid. sid. 34<br />

282 Ibid. sid. 37<br />

283 Ibid. sid. 35<br />

284 Hovrätten för västra Sverige, 1998-02-02, B 1316/97 samt B 1111/97, sid. 19<br />

285 Ibid. sid. 20<br />

78


286 Ibid. sid. 20<br />

287 Ibid. sid. 20<br />

288 Ibid. sid. 20<br />

289 Ibid. sid. 20<br />

290 Ibid. sid. 20<br />

291 Ibid. sid. 14<br />

292 B 1746-97, sid. 18<br />

293 B 1316/97, B1111/97, sid. 20<br />

294 B 1746-97 sid. 30<br />

295 Ibid. sid. 31<br />

296 Ibid. sid. 31<br />

297 B 1316/97, B1111/97, sid. 20<br />

298 Ibid. sid. 20<br />

299 Hysteri har varit en sjukdomsbeteckning för att beskriva kvinnors psykiska och själsliga<br />

tillstånd. Karin Johannisson säger i Kroppens tunna skal (1997) att ”...hysteri har förblivit en<br />

konstant kvinnlig kategori...” och att kvinnan har ansetts vara ”...konstitutionellt disponerad för<br />

hysteri...” sid. 122-123 Se även Björk Nina Sireners sång (1999) sid. 211-243<br />

300 B 1746-97, sid. 14<br />

301 B 1316/97, B 1111/97, sid. 21<br />

302 Ibid. sid. 20<br />

303 Ibid. sid. 20-21<br />

304 Ibid. sid. 17-18<br />

305 Ibid. sid. 18<br />

306 Ibid. sid. sid. 21<br />

307 Ibid. sid. 18<br />

308 B 1746-97, sid. 28-29<br />

309 B 1316/97, B 1111/97, sid. 16<br />

310 B 1746-97, sid. 15-16<br />

311 Ibid. sid. 25<br />

312 Brottsofferforskaren Magnus Lindgren kritiserade domslutet i hovrätten. Han säger ”Hon<br />

ansågs inte ha gjort tillräckligt mycket motstånd. Men ett passivt beteende vid hot om liv och<br />

säkerhet är ett typiskt beteende hos ett offer. Sådant måste en domare känna till.”Han menar att<br />

”...många domare inte kan tillräckligt mycket om psykologi, sociologi och kriminologi...” eftersom<br />

”...beteendevetenskap inte ingår i juristutbildningen.” Domslutet ”...i Falkenberg är ett typiskt<br />

exempel på dessa kunskapsbrister.” G-P 971121, sid.6<br />

313 B 1316/97, B 1111/97, sid. 21<br />

314 Ibid. sid. 21<br />

315 Ibid. sid. 21<br />

316 Sexualbrott, SOU 2001:14, sid. 171<br />

317 Sexualbrottsutredningen som lade fram sitt förslag i mars 2001 föreslår en ändrig på denna<br />

punkt. De menar ”...att den kränkning som offret...” i en situation som gäller frivillig berusning<br />

”...är jämförbar med den som ett offer för våldtäkt utsätts för.” Både gärningsmän som har försatt<br />

offret i detta tillstånd och ”...den som under vissa omständigheter drar sådan fördel av att en annan<br />

person till följd av t.ex. frivillig berusning inte har förmåga att värja sig.” skall dömas för våldtäkt.<br />

SOU 2001:14, sid. 16, 28-29<br />

318 ”När man studerar en brottsbeskrivning brukar man dela in den i olika delar. Dessa delar kallar<br />

man brottsrekvisit, eller rekvisit helt enkelt. Rekvisit är detsamma som ”krav”- krav som ska vara<br />

uppfyllda för att bestämmelsen ska kunna användas.” Rembe Annika (red.) Juridik till vardags<br />

(1998)<br />

319 ”I kanadensisk rätt måste däremot gärningsmannen eller männen bevisa att kvinnan samtyckte,<br />

att hon sa ja. Bevisbördan är omvänd. Ekéus Carolina, Bang, nr. 1 (1999), sid. 17<br />

320 Kommentar till brottsbalken, Del 1, sid. 286<br />

321 B 2078/97, bilaga, sid. 4<br />

322 Sexualbrotten, SOU 2001:14, sid. 176<br />

323 Estrich, (1987), sid. 189<br />

324 Brownmiller (1976), sid. 309<br />

325 Estrich, (1987), sid. 189<br />

326 B 2078/97, sid. 4<br />

327 Estrich, (1987), sid. 189<br />

328 Sutorius, Juridisk tidskrift, sid. 1303<br />

79


329 B 1746-97, sid. 36<br />

330 I sexualbrottsutredningens praxisundersökning av 415 domar gällande sexualbrott står det ”Gemensamt<br />

för samtliga granskade fall är att bevisningen oftast bygger helt på målsägandens uppgifter.(<br />

) En huvuduppgift för domstolen har därför varit att bedöma trovärdigheten av målsägandens<br />

uppgifter i belysning av vad som i övrigt har förekommit i målet.” SOU 2001:14, sid. 619<br />

331 B 1316/97, B 1111/97, sid. 19<br />

332 Ibid. sid 19<br />

333 Med det förbehållet att hon inte kan uppvisa dokumentation över svåra fysiska skador. Marianne<br />

Liljeström säger ”Fastän juridiska definitioner uppfattar våld som sexualitet är det i praktiken<br />

endast tydliga bevis på våld som gör en viss akt till våldtäkt. I domstolsförfarandet blir våldtäkt<br />

därför i sista hand ”rent våld” och inte sexualitet.” Finsk tidskrift, sid. 506<br />

334 SOU 2001:14, sid. 265<br />

335 Wendt Höjer Maria, DN, 1999-06-19, B 2<br />

336 Allen, sid. 39<br />

337 Adler. sid. 9-10<br />

338 Lees, sid. 208<br />

339 Schömer, sid. 358<br />

340 Kvinnofrid, sid. 67-70<br />

341 Collen Lindsey, The rape of Sita (1995), sid. 189<br />

80


”Att giva sig i mannens våld”?<br />

Genuskonstruktion och våldets villkorliga legitimitet genom<br />

fallstudier av mäns våld mot kvinnor inom äktenskapet.<br />

Växjö 1865 - 1925<br />

Marie Eriksson<br />

Växjö universitet<br />

Institutionen för humaniora<br />

Handledare: Ulla Rosén<br />

Examinator: Lars Olsson<br />

81


82<br />

ABSTRACT<br />

The main aim of the following essay is to study notions (norms and ideas) about<br />

masculinity and femininity and conjugal violence during a specific hisorical period.<br />

This have been studied in case law in the period 1865-1925, after the illegalisation of<br />

women battering in 1864. The questions asked in the essay revolves round: the construction<br />

of gender, the limits within which violence where accepted, and the strategies<br />

women used to avoid it. The strategies and arguments that the men used in defense is<br />

also studied.<br />

It is a public historical study and the empirical material that have been used are primarily<br />

records from the municipal court in Växjö. Complementary and contextualising<br />

sources have also been studied because of the method being qualitative. Theory of<br />

gender has been a source of inspiration for the essay and prominent scientists as Joan<br />

Scott, Yvonne Hirdman and Anita Göransson are all included in the theory part. The<br />

so called research of masculinity also constitutes a vital part of the essay. To be able to<br />

grasp the established notions with the common woman/man about law and order the<br />

conceptions legality and legitimacy are introduced. The study is moreover comparative<br />

for the purpose of detecting change or continutity over time.<br />

The results show that the construction of gender on a comprehensive level has not<br />

changed during the studied period. It also shows that a constant reproduction of gender<br />

is taking place in legal practice. One of the more dominant norms of gender that<br />

protrudes is that it is unmanly to use violence, but the common conception is that<br />

in some cases violence might be legitimate although within certain limits. Violence<br />

is neither a positive construction of femininity, when aggressive women is seen as<br />

something negative. The ideal gender relation is complementary. Despite the complementarity<br />

the gender relation is hierarchic. The husband is expected to be the head of<br />

the family, represent the family in public life and provide the family’s continued existence.<br />

The wife is expected to be subordinate, obey her husband and to a large extent<br />

live with the fact that he might not live up to society’s gender norms. The results also<br />

show that the violence was conditioned by the situation. Therefore, one cannot say<br />

that the violence was neither legitimate nor illegitimate as it could be both. Hence, the<br />

conceptions of conditioned legetimity and conditioned illegitimity are introduced by<br />

the athor. Besides this the conceptions are also connected to prevailing gender norms<br />

and gender systems.<br />

Female and male strategies do not change during the studied period. The women use<br />

similar strategies throughout the studied period to avoid their husbands violence. Together<br />

with the application for divorce the women run for shelter at their neighbours.<br />

The neighbours are in different ways used for witnesses and a contact with the police.<br />

A common strategy used by both women and men is to describe their partner in a<br />

negative way - according to gender norms - and consequently win sympathies with<br />

the court.<br />

Key words: Social history, gender history, women battering, construction of gender,<br />

conjugal violence.


INNEHÅLLSFÖRTECKNING<br />

1. INLEDNING ............................................................................................................... 87<br />

1.1 Uppsatsens övergripande syfte<br />

1.2 Uppsatsens disposition<br />

2. TIDIGARE FORSKNING ......................................................................................... 90<br />

2.1 Forskning om våld inom äktenskapet<br />

2.2 Forskning om våld inom äktenskapet före 1864<br />

2.3 Forskning om våld inom äktenskapet efter 1864<br />

2.4 Konklusion och precisering av uppsatsens syfte<br />

3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER - GENUS, MAKT OCH VÅLD .............. 98<br />

3.1 Genus som ett relativistiskt begrepp<br />

3.2 Genus relaterat till makt<br />

3.3 Att göra genus användbart<br />

3.3.1 Makt och materialitet<br />

3.3.2 Klass och genus<br />

3.3.3 Struktur och aktör<br />

3.3.4 Manlighet och kvinnlighet<br />

3.3.5 Normer och föreställningar<br />

3.4 Problemformulering och frågeställningar: Genuskonstruktion, våld och strategier<br />

4. SÖKANDET EFTER SVAR - METODER OCH KÄLLOR ................................ 109<br />

4.1 Avgränsningar<br />

4.2 Forskningsetiska spörsmål<br />

4.3 Källkritik<br />

4.3.1 Kompletterande och kontextualiserande källor och metoder<br />

4.4 Lokalhistoria och historia underifrån<br />

5. BAKGRUND ............................................................................................................. 114<br />

5.1 Växjö 1850-1925. Allmänt och unikt<br />

5.1.2 Demografi<br />

5.1.3 Näringsliv och social struktur<br />

5.1.4 Migration<br />

5.2 Kvinnans situation i det svenska samhället 1865-1925<br />

5.2.1 Lagstiftning kring våld inom äktenskapet<br />

5.2.2 Civilstånd och myndighet<br />

5.2.3 Möjligheter till försörjning<br />

5.2.4 Kvinnorörelsens framväxt<br />

5.2.5 Möjligheter till skilsmässa<br />

6. RESULTAT - MÄNS VÅLD MOT KVINNOR INFÖR RÄTTEN ...................... 119<br />

6.1 Effekten av lagens införande<br />

6.2 Det första tidsliga nedslaget. Fall 1 från 1871: …”även emot<br />

sin hustru grymma misshandling”<br />

6.2.1 Genuskonstruktion: Manlig auktoritet eller maktmissbruk?<br />

Våldsamma eller maktlösa kvinnor?<br />

6.2.2 Våldet: Blodvite, svullnad och värk<br />

6.2.3 Strategier: Våldet dras inför rätta men vem har med det att skaffa?<br />

6.3 Fall 2 från 1872 : …”genom slöseri, dryckenskap och våldsamt sinnelag”<br />

6.3.1 Genuskonstruktion: Fördragsam och kärleksfull. Arbetsam och nykter<br />

6.3.2 Våldet: Hot om misshandel och våldsamt uppförande<br />

6.3.3 Strategier: Fruktlösa varningar eller en förbättrad make?<br />

6.4 Fall 3 från 1874 : …”avvikandet skedde efter mot mig utövade våldsamheter”<br />

6.4.1 Genuskonstruktion: En tygellös man och hans tålmodiga hustru<br />

6.4.2 Våldet: Blå, blodig och hotad till livet<br />

6.4.3 Strategier: En förlupen man och ett förbrukt äktenskap<br />

83


84<br />

6.5 Det andra tidsliga nedslaget. Fall 4 från 1901: …”åtskilliga blånader, svullnader<br />

och hudlösheter”<br />

6.5.1 Att vilja skiljas - Om en supig, osedlig och oordentlig hustru<br />

6.5.2 Genuskonstruktion: Herre i sitt eget hus med en oärlig och olydig hustru?<br />

6.5.3 Våldet: Klösmärken och kroppsskador av lindrigare art<br />

6.5.4 Strategier: Fly och fäkta<br />

6.6 Det tredje tidsliga nedslaget. Fall 5 från 1919: …”vid flera tillfällen<br />

förövat grov misshandel mot såväl mig som barnen”<br />

6.6.1 Genuskonstruktion: Bristande husmorsansvar och försummad försörjningsplikt<br />

6.6.2 Våldet: Grov misshandel eller hot om våld?<br />

6.6.3 Strategier: Att värja sig mot våldet med välvilliga vittnen<br />

6.7 Fall 6 från 1920: …”angående ansvar för misshandel, äktenskapsskillnad eller<br />

annat vad som helst”<br />

6.7.1 Genuskonstruktion: Manlig auktoritet och kvinnlig fredlighet<br />

6.7.2 Våldet: ”En del hudavskrapningar å halsen”<br />

6.7.3 Strategier: En ropande hustru och en bedragen man inom lyckta dörrar<br />

7. ANALYS................................................................................................................ 153<br />

7.1 Genuskonstruktion, våld och strategier - Förändring eller kontinuitet?<br />

7.2 Kvinnligt och manligt - Kontinuitet i konstruktionen av genus<br />

7.3 Våldet - Legitimt och illegitimt, offentligt och privat<br />

7.3.1 Våldets villkorliga legitimitet<br />

7.3.2 Från offentligt till privat våld?<br />

7.4 Strategier - Fly, fäktas, skiljas eller ”bliva i mannens våld”?<br />

7.4.1 Skiljas - Från mannens våld?<br />

7.4.2 Fly,fäktas och förlikas<br />

7.4.3 Genusnormer, lagar och faktiska förhållanden<br />

8. AVSLUTANDE REFLEKTIONER OCH FÖRSLAG<br />

TILL FORTSATT FORSKNING .......................................................................... 167<br />

9. SAMMANFATTNING.............................................................................................. 168<br />

10. KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING .................................................. 171


FÖRORD<br />

Med en tillbakablick på den process i vilken denna uppsats kommit till finns det flera<br />

personer jag vill förläna ett stort tack för att de på olika sätt hjälpt till att göra den<br />

möjlig. Först och främst - inte för att det är kutym vad gäller genren uppsatsförord<br />

- vill jag tacka Ulla Rosén för att hon bland mycket annat bistått med professionell<br />

handledning, goda yrkeskunskaper och ett stort genuint intresse. Tack Ulla. Jag vill<br />

också rikta ett särskilt tack till Gunlög Fur som med sin kunskap och entusiasm tjänat<br />

som gott bränsle för fortsatta studier. Till detta har även många andra vid historiska<br />

institutionen i Växjö bidragit - ingen nämnd och ingen glömd. Men heller ingen regel<br />

utan undantag varför jag vill tacka Tobias Stark för givande diskussioner. I världen<br />

utanför Växjö vill jag passa på att tacka Inger Lövkrona som i våras bjöd mig till Lund<br />

och det nordiska nätverket kring kön och våld. Av deltagarna där vill jag särskilt tacka<br />

Jonas Liljequist och Ann-Catrin Östman som låtit mig ta del av och referera till intressanta<br />

men ännu opublicerade artiklar.<br />

Utan all hjälp vid de olika arkiven jag bevistat hade jag också stått mig kort. Tack<br />

därför till personalen på Riksarkivet i Stockholm, Landsarkivet i Vadstena, Kronobergsarkivet<br />

i Växjö, Kommunarkivet i Växjö, Emigrantinstitutet och Tingsrätten i<br />

Växjö. Ett extra stort tack till Kjell Gabrielsson vid sistnämnda institution som under<br />

en lång period kånkat på tunga domböcker, ordnat rum till mig samt fått mig att känna<br />

mig välkommen. Tack även till all tålmodig och hjälpsam personal vid universitetsbiblioteket<br />

i Växjö.<br />

I den privata sfären har jag haft ett gott och oumbärligt stöd från föräldrar, syskon,<br />

släkt och vänner som inspirerat och uppmuntrat mig i mina studier. Tack till er alla!<br />

Sist men inte minst: Tack Magnus - min livskamrat - för allt ditt stöd, våra givande<br />

diskussioner och din aldrig sinande tro på att ”allt kommer te å gå bra”.<br />

85


1. INLEDNING<br />

Det är en politisk naturlag, att de som har en makt av gammalt ursprung över sig aldrig<br />

börjar med att klaga över makten själv utan bara över hur den missbrukas. Det råder<br />

aldrig någon brist på kvinnor som klagar över att deras män behandlar dem illa. Det<br />

skulle vara oändligt många fler om inte klagomål mer än något annat gör så att detta<br />

övervåld upprepas och förstärks. Det är det som omintetgör alla försök att bevara<br />

makten men skyddar kvinnan mot missbruket av den. I inget annat fall (utom i barns<br />

fall) ställs den person som enligt en rättslig bedömning har drabbats av en oförrätt åter<br />

under missdådarens fysiska makt. Följaktligen vågar hustrur knappast någonsin, inte<br />

ens i de mest extrema och utdragna fall av kroppslig misshandel, begagna sig av lagar<br />

som skapats för deras beskydd. Och om, i ett ögonblick av obetvinglig harm, eller<br />

genom grannars ingripande, de ändå förmås att göra det, går hela deras strävan ut på<br />

att avslöja så lite som möjligt och försöka förskona sin tyrann från hans välförtjänta<br />

straff. 1<br />

För ungefär 130 år sedan skrev filosofen och liberalen John Stuart Mill dessa ord<br />

som i ringa grad avslöjar att de är av äldre datum. Hade det inte varit för den svaga<br />

återklangen av ett stundtals gammaldags ordval - ordet ”tyrann” används knappast<br />

alls idag, inte ens om kvinnomisshandlare - skulle stycket lika gärna kunnat vara<br />

ett inlägg i en nutida debatt kring kvinnors svårigheter att använda sig av lagen då<br />

de utsätts för våld av män som de lever tillsammans med. Den ”makt av gammalt<br />

ursprung” som Mill talar om är mäns makt över kvinnor. Denna makt har genom historien<br />

antagit många olika uttryck, och handlade på Mills tid om att män hade formell<br />

makt att bestämma över såväl kvinnans egendom, hennes kropp, gärningar som ord.<br />

Mannen hade t o m rätt att - inom vissa ramar - använda våld gentemot sin hustru för<br />

att upprätthålla denna makt.<br />

Denna lagligt sanktionerade rätt existerar inte längre, åtminstone inte i Sverige, Storbritannien<br />

och många andra länder. Det kan vi tacka alla de kvinnor och män för, som<br />

genom historien motsatt sig mäns våld på olika sätt; de kvinnor som slagit tillbaka,<br />

som flytt, som berättat och som krävt stöd, hjälp och handling från det omgivande<br />

samhället att slippa utstå detta våld - alla de ”klagande kvinnor” som Mill benämner<br />

dem. De har vågat klaga över makar och män som behandlat dem illa, vågat ifrågasätta<br />

mannens rätt till våld trots risken att utsättas för repressalier och för än mer våld.<br />

Såväl i historisk tid som idag vet vi, i likhet med Mill, att kvinnor löper större risk att<br />

utsättas för ett upptrappat våld eller i somliga fall t o m döden då de bestämt sig för att<br />

anmäla och/eller lämna mannen. 2 Dessa risker är ett av skälen till att många kvinnor<br />

fortfarande inte vågar lämna sina män, trots att det numera finns speciella lagar som<br />

skyddar, eller åtminstone förväntas kunna fungera som ett skydd för misshandlade<br />

kvinnor. Lagar är dock något abstrakt som inte per automatik möjliggör kvinnors<br />

frihet. Därför finns också kvinnor - för att åter tala med Mill - som ”åter ställs under<br />

missdådarens fysiska makt”. Det kan då som nu vara bristande ekonomiska möjligheter<br />

som gör att kvinnan hyser rädsla för att inte kunna försörja sig själv; ett bristande<br />

Fotnötter se sid 176<br />

87


självförtroende som kanske brutits ned under år av förnedring, hänsyn till eventuella<br />

barn eller en internaliserad strävan efter att leva upp till kärnfamiljen som ideal som<br />

gör att kvinnan inte lämnar, alternativt går tillbaka till en misshandlande man.<br />

Denna s k kvinnomisshandel är ett stort och utbrett samhällsproblem idag. Troligen<br />

hade problemet tett sig än mer omfattande om mörkertalen visat sig i ljuset. Under den<br />

tid som det finns tillgänglig statistik 1991- 94 dödades minst 117 kvinnor i Sverige.<br />

Av dem dödades nästan två tredjedelar av en nuvarande eller före detta partner. 3 Detta<br />

sker alltså trots att lagen förbjuder mannen att slå ”sin” kvinna idag.<br />

Det våld som utövas i en nära relation är av ett annat slag än våld från en okänd, då<br />

det inte bara handlar om ett fysiskt våld eller en integritetskränkning utan även om ett<br />

tillitsbrott. Det handlar om att ha blivit slagen av någon som man hyser tillit till, som<br />

man lever tillsammans med, som man planerat sin framtid tillsammans med, som man<br />

kanske älskar, eller åtminstone en gång har älskat. Därför är detta våld rent existentiellt<br />

av en annan art än det våld som härrör från en främling. Mot bakgrund av den<br />

speciella problematiken kring våld inom äktenskapet och i andra nära relationer kan<br />

det ses som rationellt att många kvinnor, när de väl kommit så långt att dra mannens<br />

våld inför rätta ”avslöjar så lite som möjligt och försöker förskona sin tyrann från<br />

straff”. Det är tydligt att Mill i sitt citat lägger skulden på offret, på den i hans ögon<br />

irrationella kvinnan som inte gör vad hon borde för att slippa undan sin ”tyrann”. I<br />

likhet med många människor i vår tid frågar han sig inte varför mannen inte förmår<br />

lämna den kvinna som provocerar honom, bråkar, inte sköter hemmet m m och som<br />

han därmed ”måste” misshandla.<br />

Trots den mörka bakgrundstonen och Mills pessimism kring kvinnors motståndsstrategier<br />

finns, och har alltid funnits, kvinnor som gjort motstånd mot det våld de utsatts<br />

för inom äktenskapet och i andra nära partnerrelationer. Genom sina protester och<br />

sin ovilja att underkasta sig våldet har dessa kvinnor synliggjort kvinnomisshandeln,<br />

något som också påverkat lagstiftning och samhällets insatser på olika sätt. Kvinnor<br />

har själva agerat och satt gränser för våldet. Långt innan 1960-talets feministiska våg<br />

förvandlade alltså kvinnor det privata till något politiskt genom sina motståndsstrategier.<br />

Genom Mills uttalande får vi en liten inblick i hur delar av borgerligheten såg på<br />

kvinnomisshandel, relationen mellan män och kvinnor och vad som skulle göras för<br />

att råda bot på problemet i 1870-talets England, en tid då kvinnomisshandel började<br />

uppmärksammas där och definieras som ett problem. Vi får dock inte veta om detta<br />

var ett synsätt som genomsyrade människors levda kulturer och som präglade de<br />

flesta äktenskap. Vi får heller inte veta vad kvinnan som blev misshandlad kände eller<br />

vad mannen som slog funderade på. Genom att studera historien kan vi konstatera att<br />

olika sätt att förstå och förklara mäns våld mot sina hustrur är produkter av en viss<br />

historisk tid, men att de till viss del lever kvar som sega myter och påverkar våra föreställningar.<br />

Det finns mycket skrivet om hur forskare, debattörer och andra experter<br />

ser på kvinnomisshandel idag, varför det vore intressant att undersöka hur de inblandade<br />

parterna i kvinnomisshandeln har sett på våldet och sig själva i förfluten tid.<br />

Påpekas skall att jag - min inledning till trots - är medveten om att det även fanns<br />

många kvinnor samtida med Mill som inte bara i sina äktenskap kämpade mot mäns<br />

88


våld utan också förde en offentlig politisk kamp mot kvinnomisshandel och för kvinnors<br />

frihet och rättigheter på andra områden. Trots min självreflexiva brasklapp kan<br />

det dock ses som symptomatiskt att det även i min inledning är just en man som får<br />

bli företrädare för denna rörelse då det vanligen är män som skapat de historiska dokumenten.<br />

Att den citerade är just en man, som talar om mäns våld mot kvinnor som<br />

ett problem, kan å andra sidan göras till en poäng då det kan tolkas som ett uttryck för<br />

att något faktiskt har förändrats. Mitt syfte är emellertid att i resten av uppsatsen lyfta<br />

fram även kvinnor som historiska aktörer.<br />

1.1 Uppsatsens övergripande syfte<br />

År 1864 infördes i Sverige en lag som helt förbjöd mäns våld mot sina hustrur. Syftet<br />

var först att undersöka varför den instiftades och vilka krafter, händelser m m som låg<br />

bakom dess införande. Efter att ha studerat lagkommittéberedningen från 1841 4 fann<br />

jag dock att lagberedningen i så ringa utsträckning diskuterade eller problematiserade<br />

våldet mellan makarna att källmaterialet blev oanvändbart för en vidare studie, i syfte<br />

att komma åt vilken syn man hade på mannen, kvinnan respektive våldet inom äktenskapet.<br />

Emellertid kan det i sig vara intressant att konstatera att dessa källor tiger<br />

om det jag förväntade mig att finna. Det förefaller därmed som om våldet inte ansågs<br />

vara relevant att diskutera, att det inte betraktades som ett problem, alternativt att man<br />

såg det som självklart att det inte längre skulle vara tillåtet att slå sin maka, inte ens<br />

inom vissa ramar.<br />

Det övergripande syftet med denna uppsats är att få större kunskap om och förståelse för<br />

hur genus (-relationer) konstruerats under en specifik historiskt period genom att studera<br />

mäns våld mot sina hustrur, så som det tar sig uttryck i rättspraxis. Vidare vill jag försöka<br />

komma åt synen på manligt och kvinnligt respektive mäns våld mot sina hustrur.<br />

1.2 Uppsatsens disposition<br />

Som brukligt är har jag inlett denna uppsats med ett inledningskapitel i vilket jag jämte<br />

dispositionen har presenterat studiens övergripande syfte. Härefter följer kapitel<br />

2 som innefattar en redogörelse för tidigare forskning kring våld inom äktenskapet.<br />

Som ett led i formulerandet av frågeställningar som är vetenskapligt relevanta avslutas<br />

detta kapitel med en konklusion och en precisering av syftet. I uppsatsens tredje<br />

kapitel för jag en diskussion kring de teoretiska utgångspunkter som legat till grund<br />

för mitt arbete. Med den teoretiska delen som bakgrund preciseras i slutet av kapitlet<br />

problemformuleringen och de frågeställningar som jag avser att beakta och besvara. I<br />

kapitel 4 problematiserar och motiverar jag mitt val av metod och källor, varefter ett<br />

bakgrundskapitel följer.<br />

Bakgrundskapitlet är tänkt att tjäna som en vidare kontext till den resultatredovisning<br />

som följer i kapitel 6. I resultatredovisningen presenteras de studerade rättsfallen i kronologisk<br />

ordning och analysen sker utifrån en tematisk indelning av mina frågeställningar. I<br />

kapitel 7 som består av min analys görs en komparation över tid för att studera huruvida<br />

mitt analysobjekt präglas av förändring eller kontinuitet. Studien rundas av med några<br />

avslutande reflektioner och förslag till fortsatt forskning i kapitel 8. Därefter tillfogas en<br />

sammanfattning av uppsatsen och slutligen en käll- och litteraturförteckning.<br />

89


För att det ska bli möjligt att positionera mig själv gentemot tidigare forskning och<br />

utifrån den ställa vetenskapligt relevanta frågor kommer jag således härnäst att redogöra<br />

för vad vetenskapen redan belyst i frågan.<br />

90<br />

2. TIDIGARE FORSKNING<br />

2.1 Forskning om våld inom äktenskapet<br />

Utifrån antalet historiska arbeten som belyst våld inom äktenskapet, kan konstateras<br />

att ämnet inte lockat speciellt många historiker hittills, i alla fall inte i Sverige. Sett till<br />

antalet studier som behandlat våld i övrigt, i synnerhet så som det tar sig uttryck mellan<br />

män i offentligheten, blir litteraturen betydligt mer omfattande. Forskare inom humanvetenskapen<br />

har inte tidigare i någon större utsträckning ägnat sig åt diskussionen<br />

kring våld i nära relationer som t ex äktenskapet. Detta område har istället kommit att<br />

domineras av psykologer, socialpsykologer och naturvetare. Ett antal forskare inom<br />

ett nordiskt projekt arbetar dock i skrivande stund på en antologi om kön och våld ur<br />

ett historiskt och kulturellt perspektiv, varav ett par av dem skriver om just våld inom<br />

äktenskapet. 5 Trots den påtalade bristen finns det alltså en del arbeten som tangerar<br />

mitt syfte vilka jag här kommer att redogöra för.<br />

2.2 Forskning om våld inom äktenskapet före 1864<br />

Redan under 1500-talet fanns det en strävan i samhället att få bukt med våld inom<br />

äktenskapet, inte främst i syfte att skydda kvinnan från fysiska skador utan för att bibehålla<br />

ordning och äktenskaplig sämja. Historikern Dag Lindström visar detta i sin<br />

artikel Oärliga mästare och kivande makar. Ett och annat om rättsskipning, kriminalitet<br />

och normsystem i 1500-talets Norden. Lindström har studerat ett antal rättsfall<br />

från 1500-talet kring bl a äktenskapliga konflikter i syfte att förstå sociala spelregler,<br />

normöverträdelser och rättsfunktioner i samhället. 6 I hans studerade fall av osämja<br />

mellan makar framträder uppfattningen att mannen hade rätt att bestraffa sin hustru<br />

med våld, ett våld som hon genom sitt beteende kunde anses ha orsakat själv genom<br />

att ha uppfört sig olämpligt. 7 Mannen och kvinnan som genom äktenskapet utgjorde<br />

kärnan i samhällets minsta enhet - hushållet - hade var och en sina tydliga handlingsnormer.<br />

Om kvinnan bröt mot dessa hade mannen rätt att straffa henne med våld, men<br />

då våldet gick över en viss gräns eller betraktades som oproportionerligt i förhållande<br />

till hustruns överträdelser kunde de båda hamna inför rätta.<br />

Enligt lagen fanns det alltså gränser för mannens våld och om de överskreds hade<br />

man inte bara brutit mot lagen utan också - vilket var lika allvarligt - mot samhällets<br />

rådande normsystem. Osämja eller våld inom äktenskapet var således inte en privat<br />

angelägenhet, åtminstone inte då bestämda normer kränktes eftersom det vid denna<br />

tid inte fanns någon tydlig gräns mellan det privata och det offentliga. Att rätten kunde<br />

se allvarligt på våld inom äktenskapet framgår i det fall där mannen efter upprepade<br />

tillsägelser belades med besöksförbud under ett år, och när han bröt mot det förvisades<br />

ur staden med hot om avrättning om han återvände. 8 I andra fall räckte det dock<br />

med en förlikning mellan makarna där de lovade att leva ”kristligt” och uppträda


som riktiga ”dannemän” och ”dannekvinnor”, d v s att efterleva förväntningarna på hur<br />

en man respektive kvinna skulle uppträda inom äktenskapet. 9 Domstolens uppgift var<br />

således både att lösa konflikter och att upprätthålla ordning genom social kontroll. Även<br />

kyrkan spelade under denna tid en stor roll i att återupprätta sämja mellan makar då det<br />

sågs som en religiös plikt att makarna skulle leva i endräkt och enighet, som ”ett kött”.<br />

I sin avhandling I säng och säte. Relationer mellan män och kvinnor i 1600-talets<br />

Småland har Malin Lennartsson primärt utgått från källor som protokoll, brev m m<br />

från Växjö domkapitels arkiv. Det var till domkapitlet som 1600-talets människor<br />

sökte sig för att bli trolovade, gifta eller för att ta ut skilsmässa. Det var även dit de<br />

vände sig med äktenskapliga problem, t ex om äktenskapet präglades av våldsamheter<br />

och bråk. Således behandlar Lennartsson hustrumisshandel i ett avsnitt. Hustrumisshandel<br />

var dock inte ett tillräckligt skäl för att få ta ut skilsmässa, utan istället<br />

skulle domkapitlet medla och utse en slags förmyndare åt kvinnan som såg till att hon<br />

slapp undan makens våld. 10 Under den undersökta perioden var husagan sanktionerad<br />

genom lagen vilket, enligt Lennartsson, inte betydde att lagen tillät obegränsat med<br />

våld från mannens sida mot hustrun. Det fanns gränser för agan och den fick inte ge<br />

upphov till fysiska men hos kvinnan. Lennartsson har alltså studerat både vad lagen<br />

sade om våld mot kvinnor och tolkat vad som sades i domkapitlets material.<br />

Lennartsson menar sig i sitt material kunna se att hustrumisshandel varken var ett<br />

utbrett eller accepterat fenomen, med reservationen att det inte går att säkerställa hur<br />

utbrett det var p g a eventuellt mörkertal och lagens acceptans av våldet. Hon för fram<br />

tesen att hustrumisshandel inte behöver ha varit vanligare under 1600-talet än det är<br />

idag, trots att det sanktionerades av hustavlan och lagen. För att styrka sin tes framför<br />

Lennartsson argument som att mansidealet innebar att vara behärskad och kontrollerad,<br />

och alltså inte att slåss urskillningslöst. Vidare att det torde ha varit rationellt<br />

att inte misshandla sin hustru då hennes arbetskraft var viktig för hushållet. Eftersom<br />

hushållen var mer öppna än dagens fanns det en större risk för att våldet inte kunde<br />

undgå vare sig grannar eller tjänstefolk, vilket Lennartsson menar borde ha stärkt<br />

kvinnans skydd. 11 Dessa argument kan, enligt min mening, ifrågasättas om vi frågar<br />

oss vad det betyder att slå urskillningslöst eller kontrollerat. Även om kvinnorna inte<br />

blev gravt misshandlade är det möjligt att många kvinnor ständigt levde med hotet om<br />

att bli utsatt för våld, ett våld som dessutom var rättfärdigat i lagen och traditionen.<br />

Enligt min mening kan man säkert också misshandla någon ganska kraftigt innan<br />

vederbörande blir icke arbetsför. Vidare behöver det faktum att hushållen var mer<br />

öppna än dagens inte betyda att t ex tjänstefolket vågade protestera mot sin husbondes<br />

agerande eftersom han stod över dem och dessutom hade rätt att aga även dem om de<br />

inte lydde honom.<br />

Lennartsson utgår i sin avhandling ifrån att det existerade en generell underordning<br />

för kvinnor men att den inte var enhetlig eller drabbade alla kvinnor på samma sätt.<br />

Därför är hon bara i liten utsträckning intresserad av att diskutera den. Istället anser<br />

hon det vara mer fruktbart att undersöka vilka möjligheter kvinnor hade att agera trots<br />

sin underordning. 12<br />

Fortfarande på 1700-talet hade kyrkans män makt att ingripa då församlingsmedlemmarnas<br />

beteende inte var i överensstämmelse med den gudomliga och världsliga<br />

ordningen, t ex då det handlade om våld inom äktenskapet. Ann-Catrin Östman visar i<br />

91


sin artikel Oenighet och äkta kärlek. Tolkningar av äktenskapliga ”trätor” i ett 1700tals<br />

agrarsamhälle hur kyrkorådet, bestående av prästen och några bönder i en finsk<br />

socken, behandlade konflikter och mäns våld inom äktenskapet. Eftersom osämja<br />

inom äktenskapet bröt mot både den världsliga och den gudomliga ordningen gav<br />

det kyrkorådet rätt att utöva kyrkotukt för att återställa denna. 13 I de studerade fallen<br />

lyfte kyrkorådet inte fram mannens fysiska våld mot sin hustru som det centrala utan<br />

definierade det i könsneutrala termer som osämja eller oenighet varför båda makarna<br />

kom att betraktas som ansvariga för mannens våld. 14 Dessutom var det oftast kvinnan<br />

som fick bära det största ansvaret för mannens våld. Att hon inte ansågs ha uppfyllt<br />

sina plikter eller varit sin man tillräckligt underdånig sågs som en större överträdelse<br />

mot den gudomliga ordningen än mannens våld då det utmanade den hierarkiska ordningen<br />

inom äktenskapet. 15<br />

Mannen hade vid denna tid rätt att aga sin hustru, vilket Östman menar kan ha lett till<br />

en normalisering av våldet som gjorde det lättare att acceptera. 16 Därmed blir hennes<br />

tolkning en annan än Lennartssons, som menar att det fanns en tydlig gränsdragning<br />

mellan det accepterade och det oaccepterade våldet mot hustrun. Östman visar också<br />

att de män som hamnade inför kyrkorådet tillhörde de obesuttna med lägre socialt<br />

anseende, vilket tyder på att kyrkorådets män utövade en hårdare social kontroll över<br />

dem än över de besuttna männen. På så sätt skapades skillnader mellan olika manligheter<br />

och oenigheten mellan de besuttna makarna kunde skyddas från insyn och<br />

därmed privatiseras. 17<br />

Åsa Sjögren-Karlsson har också studerat våld inom äktenskapet då det fortfarande var<br />

tillåtet med ”skälig” aga av hustrun. Hon har ett uttalat genusperspektiv och ansluter<br />

sig till de forskare som menar att våldets legitima karaktär, d v s mannens rätt att aga<br />

sin hustru i uppfostrande syfte, gjorde att det var svårt att dra en gräns mellan legalt<br />

och illegalt våld. I sin avhandling Kvinnors rätt i stormaktstidens Gävle har Sjögren-Karlsson<br />

studerat några rättsfall rörande mäns våld mot kvinnor och visar hur<br />

svårt det var för kvinnan att skydda sig från mannens övergrepp då de skedde inom<br />

äktenskapets hägn. Då kvinnan utsattes för våld av sin make var hennes rättsskydd<br />

sämre än då hon blev utsatt för våld av en främling eftersom mannens överordning<br />

var lagstadgad och han hade rätt att utöva makt över hustrun, även med hjälp av våld.<br />

Sjögren-Karlsson visar hur ingen av männen i hennes studerade fall blev dömda för<br />

misshandel trots att kvinnan utsatts för grovt våld. 18 Hon menar vidare att det var<br />

ovanligt att våld inom äktenskapet drogs inför rätta och att det skulle gå långt innan<br />

den offentliga rättvisan ingrep, vilket kan vara en av orsakerna till att de av henne<br />

undersökta fallen visar på grovt våld. 19<br />

Synen på våld inom äktenskapet skilde sig från annat våld då det var legitimerat i<br />

uppfostrande syfte och för att upprätthålla hierarkin mellan makarna då den hotades.<br />

Därför kunde det uppfattas som att det var kvinnans eget fel att hon blev utsatt för<br />

makens våld. I Sjögren-Karlssons undersökta fall var de rättsliga instanserna intresserade<br />

av att få veta hur hustrun uppträtt mot sin man, om hon uppfyllt sina äktenskapliga<br />

plikter och varit sin man underdånig, vilket tyder på att man gjorde kvinnan<br />

ansvarig för mannens våldshandlingar. 20<br />

Jonas Liljequist har följt frågan om mäns våld inom äktenskapet genom att studera<br />

92


källor som moraliska handböcker, skillingtryck, pamfletter och dramer. Genom att<br />

fokusera på konstruktionen av manlighet visar han i sin artikel ”Den omvända hustrutukten”.<br />

En diskurs om manlighet, makt och auktoritet i Sverige från reformationstiden<br />

till 1800-talets början att mäns överordning - lika lite som kvinnans underordning<br />

- varit något oproblematiskt eller naturgivet. 21 Liljequist visar hur mäns uppförande<br />

inom äktenskapet och deras roll som make och familjeöverhuvud problematiserades<br />

och diskuterades flitigt i de olika texter som han analyserat. Det äktenskapliga ideal<br />

som framträder i de studerade källorna präglas av en ”hierarkisk ömsesidighet” som<br />

innebar att det var mannen som hade den formella makten i hushållet, men utifrån<br />

den positionen skulle han styra i endräkt med sin hustru. 22 Makarna skulle ömsesidigt<br />

stötta varandra men i en hierarkisk relation där mannen var överordnad hustrun.<br />

Trots att mannens makt, liksom hela samhällsordningen, vilade på våld var det fysiska<br />

våldet inget som maken uppmuntrades till utan det sågs snarare som ett misslyckande<br />

då han använde det i sin strävan efter auktoritet. 23 Våld skulle bara tillgripas<br />

då inga andra metoder räckte till för att upprätthålla den patriarkala ordningen. Det<br />

var alltså en balansgång för mannen att se till att han inte använde för mycket våld<br />

och blev en ”tyrann”, samtidigt som det gällde att erhålla tillräckligt med auktoritet<br />

på annat sätt för att bibehålla ställningen som ”herre i sitt eget hus”. Liljequist menar<br />

att ”den omvända hustrutukten” framträder som ett dominerande motiv i de studerade<br />

källorna. Det var den kuvade mannen som utsattes för hustruns våld i litteraturen och<br />

dramerna och inte tvärtom, vilket däremot de flesta av samtidens rättsprotokoll vittnar<br />

om. Detta framställningssätt, menar han, kunde ha ett pedagogiskt syfte att visa hur<br />

illa det kunde gå om inte den patriarkala genusordningen genomsyrade äktenskapet. 24<br />

Hustrutukten som motiv - då mannen agar sin hustru - förekommer enligt Liljequist<br />

inte särskilt ofta i källorna men när den skildras är det inte som något positivt. 25<br />

Liljequist visar hur man i ”den offentliga diskursen” kring mäns våld inom äktenskapet<br />

under reformationstiden och i det ”förmoderna samhället” pratat öppet om patriarkalisk<br />

makt och auktoritet i ett moraliskt och sedelärande syfte. I början på 1800-talet<br />

osynliggörs denna maktrelation genom att man istället fokuserar på ett komplementärt<br />

förhållande mellan män och kvinnor, baserat på biologiska skillnader. Därmed,<br />

menar han, kom våldet mellan makarna att försvinna ur ”den offentliga diskursen”<br />

vilket kan vara ett uttryck för att privatiseringen av den äktenskapliga relationen och<br />

osynliggörandet av mannens våld mot sin hustru inleddes. 26 Kanske är det t o m så att<br />

det är detta osynliggörande och denna privatisering av våldet mellan makarna som<br />

gör att det inte i större utsträckning diskuteras eller problematiseras ens bland männen<br />

i 1841 års lagberedning ?<br />

2.3 Forskning om våld inom äktenskapet efter 1864<br />

Monika Edgren har i sin avhandling Tradition och förändring. Könsrelationer, omsorgsarbete<br />

och försörjning inom Norrköpings underklass under 1800-talet visat vilken<br />

effekt införandet av den paragraf i strafflagen 1864 fick, som förbjöd misshandel<br />

av hustrur. I det undersökta rättsmaterialet fanns, menar Edgren, redan kring 1865<br />

anmärkningsvärt många mål där misshandlade hustrur var kärande mot sina män.<br />

Det stora antalet är enligt Edgren ett uttryck för att könskonflikten skärptes genom att<br />

kvinnor fick en markant ökad möjlighet till arbete utanför hemmet efter 1850. 27 Att<br />

93


kunna försörja sig själv skulle i sin tur ha bidragit till att kvinnorna fick bättre självförtroende<br />

och därmed vågat dra upp även lindrigare våld från mannens sida inför rätta.<br />

Edgrens resonemang skulle betyda att kvinnans underordning var kopplad till mannens<br />

ekonomiska ansvar för henne, och när detta hotades accepterade kvinnan inte<br />

heller sin underordning och makens våld som därför gjordes till rättslig sak. Eftersom<br />

Edgren betonar kvinnornas försörjningsmöjligheter och de materiella faktorernas betydelse<br />

blir det tydligt att hon skriver ur ett historiematerialistiskt perspektiv.<br />

För att kvinnorna skulle kunna driva misshandelsmålen var det en förutsättning att de<br />

upplevde en tillit till sin egen förmåga vilket möjliggjordes av deras ökade försörjningsmöjligheter,<br />

men också genom att de fick stöd från t ex grannar som vittnade. 28<br />

Därmed var det inte bara lagändringen i sig som var nödvändig för att kvinnorna<br />

skulle anmäla makens våld, utan ett samspel av juridiska, ekonomiska, sociala och<br />

psykologiska faktorer. Enligt Edgren tyder vittnesmålen, som hon har undersökt, på<br />

att det inte var en allmänt vedertagen uppfattning att männen hade rätt att misshandla<br />

sina hustrur. Kanske var det en tilltagande disciplinering som låg bakom denna uppfattning?<br />

Björn Horgby har i sin avhandling Den disciplinerade arbetaren. Brottslighet<br />

och social förändring i Norrköping 1850-1910 skrivit socialhistoria ur ett historiematerialistiskt<br />

perspektiv. Hans syfte är att studera arbetarklassens disciplinering<br />

under åren 1850-1910 med hjälp av brottslighet som stöld, våldsbrott och fylleri.<br />

Eftersom han är historiker intresserar han sig främst för samhällets sociala förändring<br />

och inte brottsligheten i sig. Han prövar hypotesen att den traditionella brottsligheten<br />

minskade efter kapitalismens genombrott eftersom kontrollen av befolkningen omvandlades<br />

och förstärktes.<br />

En typ av våld som Horgby undersöker är våld inom familjen och därmed hustrumisshandel<br />

som han visar var den vanligaste typen av detta våld. 29 Eftersom det är ett<br />

begränsat rättsmaterial som studerats menar han att det är svårt att bedöma orsakerna<br />

till våldet. Att männen var alkoholiserade, och/eller känt sig hotade av att kvinnan<br />

skulle flytta från dem var dock vanliga orsaker till att våldet förgrovades. 30 Han tar<br />

dock inte ställning till om våldet i familjen var en konsekvens av det patriarkaliska<br />

systemet som upprätthölls med hjälp av våld, eller om det var ett typiskt beteende för<br />

alkoholiserade manliga arbetare. I sin analys av familjevåldet använder sig Horgby<br />

inte explicit av någon genusteori, men eftersom han använder begreppet ”patriarkaliskt<br />

könsrollsmönster” implicerar det att han utgår från en existerande kvinnlig<br />

underordning. Däremot förefaller det inte som att han anser denna underordning vara<br />

generell då han håller det för troligt att det var kvinnor i arbetarfamiljer som utsattes<br />

för våld inom äktenskapet till skillnad från deras systrar i högre samhällsklasser.<br />

Eller som han själv uttrycker det: ”Troligen var det vanligare att arbetarhustrur var<br />

gula och blå på grund av sina mäns slag och sparkar”. 31 Detta antagande grundar sig<br />

enbart på en hänvisning till det rådande borgerliga familjeidealet vilket jag anser inte<br />

behöver överensstämma med hur det verkligen förhöll sig. Horgby menar vidare att<br />

det rådde ett stort mörkertal då denna typ av våld sällan anmäldes till polisen - trots<br />

att det var förbjudet enligt lag sedan 1864 - och när kvinnor väl anmälde fullföljdes<br />

inte alltid åtalet. Beträffande våldets karaktär menar Horgby att det i flertalet av hans<br />

fallstudier framkommer att det var både jämförelsevis grovt och ofta förekommande,<br />

samt att det var accepterat. 32<br />

För engelska förhållanden har historikern James A Hammerton studerat konflikter<br />

94


och våld inom äktenskapet i boken Cruelty and companionship. Conflict in nineteenth-century<br />

married life. Han undersöker såväl kvinnors som mäns erfarenheter<br />

av äktenskapliga konflikter och våld, samt det offentliga samtalet kring ämnet. Det<br />

som är unikt med Hammertons undersökning är att han studerar konflikter och våld<br />

såväl inom arbetarklass- som medelklassäktenskap med argumentet att tidigare forskning<br />

fokuserat nästan uteslutande på konflikter och våld inom arbetarklassen. 33 Denna<br />

begränsning kan, enligt min mening, bidra till att vidmakthålla myten om kvinnomisshandlaren<br />

som en alkoholiserad fattig man ur lägre samhällsklasser. Hammerton<br />

använder sig av många olika källor men analysen baseras främst på dokument från<br />

äktenskapliga rättsprocesser i polis- och skilsmässodomstolar. Hans analys vilar på<br />

hypotesen att de olika temata som återfinns i rättsfallen återspeglas i det offentliga<br />

samtalet varför analysen av rättsfallen relateras till normativa texter som<br />

t ex äktenskapsrådgivningslitteratur, etikettsböcker, självbiografier och politiska<br />

kommentarer. Vad han gör är alltså att försöka belysa de komplexa relationerna mellan<br />

rådande normer kring äktenskapet och människors faktiska handlande.<br />

Trots sina förtjänster kan emellertid Hammerton kritiseras för att inte knyta an till<br />

någon materiell bas för att förklara förändringen i genuskonstruktionen och genusrelationen.<br />

Det är otydligt vad som genererar förändringar i manlighets- och kvinnlighetsidealen.<br />

Hammerton nämner emellertid att det finns tecken på samband mellan<br />

demografiska förändringar i slutet på 1800- och början på 1900-talet - som familjestorlek,<br />

mortalitet och nativitet - och förändrade förväntningar på den äktenskapliga<br />

relationen, men att de är svåra att bevisa. 34<br />

Hammerton använder sig även av patriarkatbegreppet för att förstå genusrelationen.<br />

Det är dock en snävare definition av begreppet som används i analysen, begränsat till<br />

”[…]the idea of the ‘patriarchial family’ as understood by Victorians”, för att förstå<br />

på vilka sätt maktrelationen förändrades utan att överges. 35 Före 1850-talet hade det<br />

i den normativa litteraturen främst varit kvinnors beteende inom äktenskapet som<br />

belysts och definierats som ett problem då de utmanade makens auktoritet genom<br />

att inte lyda eller sköta sina husliga plikter. Men från andra hälften av 1800-talet<br />

var det männens beteende som skulle reformeras för att bidra till den äktenskapliga<br />

harmonin då män som utövade tyranniskt styre över sina hustrur kritiserades. 36 Detta,<br />

menar Hammerton, var en historisk vändpunkt eftersom den religiöst sanktionerade<br />

patriarkala ordningen inom äktenskapet kom att ifrågasättas och utsättas för offentlig<br />

debatt. Såväl rättsväsendet, politiker, feminister, journalister och författare kom att<br />

bidra till framväxten av detta mer kritiska samtal kring mäns våld inom äktenskapet.<br />

Men främst var det ” vanliga” kvinnor - som satte gränser för männens auktoritet och<br />

missbruk av den patriarkala makten - som kom att bli pådrivande i de större visionerna<br />

om förändring 37 .<br />

Genom att undersöka vad som utspelade sig i rätten visar Hammerton att det ofta fanns<br />

en diskrepans mellan vad som uttalades i det offentliga samtalet kring mäns våld mot<br />

kvinnor och hur det såg ut inom äktenskapen. Förändringar i lagen, av de äktenskapliga<br />

idealen, av manlighetsidealet och av normerna kring mäns våld mot sina hustrur behöver<br />

inte tyda på att mäns beteende faktiskt förändrades; lika lite som nedgången i antalet domar<br />

rörande äktenskapligt våld under 1800-talet behöver motsvaras av en reell minskning<br />

av detta våld. 38 Uppenbart är dock att äktenskapsidealet och synen på mäns våld<br />

95


inom äktenskapet kom att ändras, och att det var mäns beteende som definierades som ett<br />

problem. Hammerton är dock kritisk till tidigare forskning som tolkar förändringen som<br />

en enkel övergång från ett ideal om patriarkaliskt äktenskap till ett ”companionate”, dvs<br />

mer komplementärt och jämlikt äktenskapsideal. Han menar att det inte går att ställa upp<br />

som enkel dikotomi, då de båda idealen existerade parallellt. Under ytan av det komplementära<br />

mer jämlika äktenskapsidealet fanns den patriarkala närvaron. 39<br />

Under den viktorianska eran bidrog medelklassens rädsla för social oro, kriminalitet<br />

och våld till att kvinnomisshandel kom att projiceras på de lägre klasserna. Med<br />

hjälp av våldet kunde medelklassen göra distinktioner neråt och befästa sitt nya<br />

manlighetsideal präglat av rationalitet, måttfullhet och självbehärskning. Samtidens<br />

förståelse av problemet kom alltså att bli att det var specifikt för de lägre klasserna,<br />

omgärdat av alkohol och fattigdom. Hammerton visar emellertid att det var vanligt<br />

med kvinnomisshandel även inom de högre klasserna, samt att de männen - i motsats<br />

till den allmänna uppfattningen - använde sig av ett lika grovt våld mot sina hustrur. 40<br />

Stora delar av Hammertons studie visar även ett mönster av kvinnors motstånd mot<br />

sina makars makt, auktoritet och våld. Kvinnor använde sig också av fysiskt våld<br />

inom äktenskapet men oftast i självförsvar. Det var vanligare att deras motstrategier<br />

bestod av trotshandlingar vilka tolkades som provokationer från mannens sida. 41 Det<br />

nya äktenskapsidealet och kritiken av mäns våld inom äktenskapet skapade spänningar<br />

i relationen mellan män och kvinnor. Spänningar som ofta tog sig uttryck i våld<br />

då mannen kände sin auktoritet hotad och ifrågasatt av kvinnan.<br />

Även i USA kom kvinnomisshandel att definieras som ett problem i kölvattnet av<br />

borgerlighetens framväxt på 1800-talet och dess rädsla för social oro. Den amerikanska<br />

historikern Linda Gordon har ur ett genusperspektiv studerat våld inom familjen<br />

- och därmed kvinnomisshandel - i sin bok Heroes of their own lives. The politics and<br />

history of family violence. Gordon ser familjevåldet som ett politiskt problem då hon<br />

menar att det är politiskt och socialt konstruerat. Hon påvisar detta genom att våldet<br />

definieras och bemöts på olika sätt över tid och beroende på politiska strömningar,<br />

samt att det är politiskt i den meningen att det handlar om maktrelationer. 42 Att se<br />

våldet som politiskt konstruerat, hävdar hon ”[…] is not to deny its material reality as<br />

a problem for individuals - a painful, often terrifying reality”. 43<br />

De källor Gordon använder sig av i sin studie består av protokoll och journaler skrivna<br />

av socialarbetare på ”Societies for the Prevention of Cruelty to Children” (SPCC)<br />

i Bostonområdet under perioden 1880-1960. Denna organisation var främst inriktad<br />

på problematiken kring barnmisshandel men då kvinnorna som sökte sig dit kom att<br />

lyfta fram det våld de själva utsattes för av sina män, kom organisationen alltmer<br />

att fokusera även på kvinnomisshandel. 44 På socialbyråerna präglades personalens<br />

bemötande av kvinnorna av rådande borgerliga ideal. Därför kom man att betrakta<br />

de kvinnliga klienterna - som var ur underklassen - som oskyldiga offer, som skulle<br />

skyddas från sina brutala bestar till män. Kvinnans offerroll upphöjdes närmast till en<br />

dygd och de kvinnor som underkastade sig våldet prisades högre än de som lämnade<br />

sina män. Kvinnor som visade aggressivitet och vrede sågs på med ogillande då de<br />

avvek från det borgerliga kvinnoideal som romantiserade kvinnlig passivitet och fredlighet.<br />

Detta kvinnoideal bidrog enligt Gordon till kvinnors eget offerskapande. 45<br />

Det var inte bara feminister och nykterhetsivrare som fördömde mäns våld mot sina<br />

96


hustrur, även män ur medelklassen visade sitt motstånd genom att i en kampanj på<br />

1870-talet åberopa kroppsstraff för förövarna. Denna opposition var enligt Gordon ett<br />

sätt för medelklassens män att peka på våld mot kvinnor som en oacceptabel form av<br />

manlighet som enligt idealet skulle präglas av självkontroll och därför förutsatte mer<br />

subtila maktmedel. 46 Sedd ur ett klassperspektiv kan kampanjen i lika stor utsträckning<br />

ha tjänat medelklassens syfte att distansera sig som klass - genom att göra distinktioner<br />

neråt mot arbetarklassens män - som att ta ställning mot kvinnomisshandel.<br />

Tillsammans med annan opposition från kvinnorörelsen och nykterhetsrörelsen<br />

torde kampanjen haft effekt eftersom lagstiftningen kring kvinnomisshandel inskärptes<br />

i de flesta stater i USA på 1870-talet. 47 Trots ett formellt lagligt förbud mot<br />

kvinnomisshandel visar Gordon att det var många kvinnor som på 1800-talet och början<br />

av 1900-talet, vände sig till SPCC i tron att de inte hade någon rätt att slippa från<br />

fysiskt våld. De såg snarare mannens våld som en ofrånkomlighet och ett naturligt<br />

inslag i äktenskapet, vilket dock inte betyder att de fann sig i det. 48<br />

De misshandlade kvinnorna använde sig av olika motståndsstrategier för att slippa från<br />

makens våld; alltifrån att kämpa emot, slå tillbaka, genera mannen, kontakta polisen m<br />

m. Att dra våldet inför rätta var problematiskt för de flesta kvinnor då de tvingades klara<br />

sin försörjning på egen hand om mannen blev fängslad. 49 Vad det beträffar kvinnornas<br />

våld mot sina män visar Gordon att det skilde sig från männens i det att det oftast var<br />

reaktivt eller responsivt. 50 Detta kvinnliga våld tenderade dock att avta över tid vilket<br />

Gordon tolkar som ett uttryck för ökade möjligheter till skilsmässa, men nedgången i<br />

kvinnors våld mot sina män kan också bero på att de internaliserat den borgerliga bilden<br />

av feminitet som innebar att det var okvinnligt att visa aggressivitet och slåss. 51 Då männen<br />

vid enstaka tillfällen kommer till tals i protokollen för att försvara sitt våld pekar de<br />

ofta på kvinnornas försummelse av sina hushålls- och äktenskapliga plikter. Nästan alla<br />

män försvarade sitt våld med dessa argument vilket, enligt Gordon, tyder på en rådande<br />

konsensus bland män om de tjänster de hade rätt att kräva av sina hustrur. 52 Männens motanklagelser<br />

kan ses som ett sätt att återupprätta en genusordning som de ansåg hotades,<br />

eller som ett genuskontrakt kvinnan brutit.<br />

2.4 Konklusion och precisering av uppsatsens syfte<br />

Vad gäller svenska förhållanden har man inom historisk forskning främst studerat<br />

tiden före 1864 - när det var tillåtet att aga sin hustru inom vissa ramar - då man studerat<br />

våld inom äktenskapet. Få historiker har tidigare - så vitt jag kunnat utröna av<br />

forskningsläget - gjort studier i en svensk kontext vars huvudsakliga studieobjekt är<br />

mäns våld mot sina hustrur tiden efter 1864. Horgby och Edgren har dock studerat<br />

våld inom äktenskapet under denna period, som delstudier för att besvara ett vidare<br />

syfte. Även Hammerton och Gordon undersöker våld inom äktenskapet under den<br />

tidsperiod jag intresserar mig för, men kontexten är engelsk respektive amerikansk.<br />

Därför anser jag att det är vetenskapligt intressant och relevant att studera mäns våld<br />

mot kvinnor efter 1864 så som det kommer till uttryck i rättspraxis. Eftersom både<br />

män och kvinnor var inblandade i det äktenskapliga våldet har man inom tidigare<br />

forskning - ur ett genusperspektiv - studerat såväl manlighet som kvinnlighet. Det har<br />

även jag för avsikt att göra då jag ser det som relevant för att nå en ökad förståelse av<br />

det äktenskapliga våldet.<br />

Tidigare forskning uppvisar ingen entydig bild vad gäller synen på mannens våld<br />

97


inom äktenskapet eftersom vissa forskare menar att det var accepterat och andra att<br />

det var oaccepterat. Horgby och Edgren t ex kommer till olika resultat trots att de<br />

har studerat samma tidsperiod och samma stad. Därför ser jag det som angeläget att<br />

studera huruvida mannens våld var accepterat eller oaccepterat. Gränserna för våldet<br />

kommer också att undersökas, d v s huruvida ett grovt eller lindrigt våld accepterades.<br />

I forskningsläget framkommer såväl uppfattningen att våldets gränser var tydliga<br />

som att de inte var det. Vidare menar jag att det är relevant att studera om våldet var<br />

offentligt eller privat. De flesta forskare konstaterar att våldet i hög grad var en offentlig<br />

angelägenhet, men enligt Liljeqvist försvann diskussionerna om våld inom<br />

äktenskapet på 1800-talet ur de källor han studerat varför det kan vara intressant att<br />

studera hur det såg ut i rättspraxis. I likhet med tidigare forskning menar jag att det<br />

jämte studiet av lagen är centralt att undersöka även vilka möjligheter kvinnor och<br />

män hade att använda sig av den. En lagtext säger inte så mycket om hur det såg ut i<br />

människors vardagsverklighet.<br />

Utifrån tidigare forskning kommer jag således att fokusera vilken syn på manligt,<br />

kvinnligt, genusrelationen och äktenskapligt våld som kommer till uttryck i rättspraxis.<br />

Gränserna för våldet, dess privata eller offentliga karaktär kommer att studeras<br />

samt vilka möjligheter och begränsningar som fanns för kvinnor att undkomma mannens<br />

våld. Innan frågeställningarna konstrueras och preciseras kommer jag först att<br />

redogöra för studiens teoretiska utgångspunkter.<br />

98<br />

3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER<br />

- GENUS, MAKT OCH VÅLD<br />

Eftersom kvinnomisshandel här betraktas som ett uttryck för skillnader i makt och socialt<br />

konstruerade könsskillnader ser jag det som ett socialt och politiskt problem som<br />

är möjligt att förändra till skillnad från då man ser på fenomenet ur ett biologistiskt<br />

perspektiv, med förklaringar som mäns större styrka, aggressivitet, testosteronhalt eller<br />

kvinnors masochistiska läggning. Ett dylikt synsätt essentialiserar enligt min mening<br />

manligt och kvinnligt och försvårar såväl förändring som studiet av förändring<br />

i genusrelationerna.<br />

Jag anser vidare att relationer mellan könen är av betydelse för hur vi organiserar våra<br />

samhällen såväl politiskt, ekonomiskt som socialt och att det därmed är viktigt att<br />

förstå hur människor i historien har sett på manligt och kvinnligt för att förstå varför<br />

samhället har sett ut som det har. Gro Hagemann menar att könsrelationen är ”en av<br />

de principer som bygger upp både materiella och mentala strukturer”. 53 Med det menar<br />

hon att könsrelationen har betydelse för t ex fördelningen av arbete, ägande och<br />

makt i ett samhälle men också för hur vi uppfattar oss själva som människor och vilka<br />

personligheter vi utvecklar. Det finns dock många olika sätt att se på och använda<br />

termen genus varför jag ser det som nödvändigt att här redogöra för mina teoretiska<br />

utgångspunkter eller - om man så vill - det teori-bagage jag bär med mig i mötet med<br />

källorna och i tolkningen av min empiri.


3.1 Genus som ett relativistiskt begrepp<br />

I likhet med de flesta genushistoriker idag utgår jag från en konstruktivistisk syn på<br />

könskategorierna vilket betyder att manligt och kvinnligt är mänskliga sociala och<br />

kulturella konstruktioner och därmed föränderliga begrepp. Inom genusforskningen<br />

kom man tidigt att göra en distinktion mellan biologiskt (medfött) och socialt (tillskapat)<br />

kön som analysredskap. 54 Detta begreppspar - kön/genus - har ofta kopplats<br />

till oppositionen biologi/kultur där kön betraktas som ett biologiskt givet råmaterial,<br />

medan genus har setts som socialt betingad och därför föränderlig konstruktion. 55<br />

Eftersom historiker primärt sysslar med att studera förändring och kontinuitet möjliggjorde<br />

genusbegreppet att upptäcka hur det som tidigare betraktats som essentiella<br />

egenskaper hos män och kvinnor i själva verket ofta handlade om tids- och situationsberoende<br />

sociala konstruktioner.<br />

Under senare år har dock distinktionen mellan kön och genus kommit att ifrågasättas<br />

allt mer från olika håll. Arne Jarrick t ex kritiserar konstruktivistiska genusforskare<br />

och pläderar för ett essentialistiskt förhållningssätt. Han menar att det finns biologiska<br />

skillnader som mäns större fysiska styrka vilka inverkar på de kulturella och politiska<br />

relationerna mellan könen. 56 Jag ser dock styrka som kulturellt skapad och tillskriver<br />

inte de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor någon betydelse för hur vi<br />

organiserar våra samhällen politiskt, ekonomiskt eller socialt. Jag anser inte heller att<br />

det är det biologiska könet som avgör mäns eller kvinnors olika sociala positioner, eller<br />

deras sätt att vara eller tänka. Jag menar snarare att föreställningen om vad som är<br />

manligt eller kvinnligt är något som är socialt konstruerat och därmed föränderligt.<br />

Jarrick koncentrerar sig vidare på frågan varför kvinnor har varit underordnade män,<br />

och menar att ”skillnaderna i fysisk styrka mellan kvinnor och män är ett biologiskt<br />

`tvång´som har betingat långsiktigt kvardröjande maktskillnader dem emellan”. 57<br />

Jag menar dock - i likhet med genushistoriker som Yvonne Hirdman - att det är mer<br />

fruktbart att fråga sig: ”hur kan det komma sig att kvinnor generellt, geografiskt och<br />

historiskt, har ett lägre socialt värde än män?”. 58 Skulle jag ändå fråga: varför? så bör<br />

svaret på kvinnans underordning inte sökas i biologi utan i den sociala konstruktionen<br />

av genusrelationen. Olikhet behöver inte leda till ojämlikhet.<br />

3.2 Genus relaterat till makt<br />

En annan - jämte den konstruktivistiska - närmast självklar utgångspunkt då man<br />

studerar genus är maktperspektivet, vilket gör att genusrelationen även kan ses som<br />

en vertikal relation, en maktrelation. Genus konstrueras således inte bara i en horisontell<br />

relation genom isärhållande utan också i en hierarkisk, vertikal relation vilken<br />

genererar ojämlikhet mellan könen. Det skiljer sig dock hur man ser på den sociala<br />

relationen mellan manligt och kvinnligt varför Margaretha Hallberg skiljer mellan en<br />

feministisk tolkning av genus och en icke-feministisk. Grovt sett betyder en feministisk<br />

tolkning av genus att man utgår från en existerande hierarki mellan könen och<br />

att denna hierarki kritiseras, medan den icke-feministiska tolkningen innebär att man<br />

utgår från att två eller fler könsskillnader kan konstateras men att förhållandet mellan<br />

dem inte är givet. 59<br />

99


Makten har en viktig roll i konstruktionen av genus och det är tydligt hur olika uttryck<br />

för makt genom historien haft en tendens att tolkas som manliga, medan det kvinnliga<br />

har tenderat att ses som underordnat det manliga. 60 Denna underordning har dock inte<br />

hindrat kvinnor som individer eller grupper att i vissa avseenden ha mer makt och<br />

inflytande än män. Jag ser alltså inte kvinnors underordning som vare sig naturgiven,<br />

generell, universell eller determinerad.<br />

På senare år har genusforskningen även kommit att påverkas mycket av poststrukturalistiska<br />

strömningar. Den amerikanska historikern Joan W Scott som en gång introducerade<br />

genusbegreppet på det historievetenskapliga fältet har fått stort inflytande<br />

på teoridiskussionen i bl a Skandinavien. Scott menar att mening skapas genom konstruktioner<br />

av skillnader, eller distinktioner, samt att dessa ordnas hierarkiskt inbördes<br />

där den ena termen är överordnad och dominant, medan motsatsen är underordnad<br />

och ofta osynlig eller frånvarande. 61 Scott undersöker texter och begrepp, vilka dekonstrueras,<br />

för att visa hur de skapar mening i relationen mellan kvinnor och män<br />

vilken hon ser som en maktrelation. 62 Det är alltså genom människors språkliga utbyte<br />

i sociala relationer som olika föreställningar om manligt och kvinnligt konstrueras<br />

i en ständig process. Scott menar att denna process är konfliktfylld då den rymmer<br />

olika uppfattningar och påståenden om genus vilket leder till att synen på vad som är<br />

manligt och kvinnligt hela tiden är stadd i förändring. 63 Detta synsätt på genuskonstruktionen<br />

- som en kamp om definitioner kring vad som är manligt och kvinnligt<br />

- avser jag att studera då jag tror att den kommer till uttryck i rätten då mannens våld<br />

inom äktenskapet stod i fokus.<br />

Scotts genusdefinition vilar alltså på två centrala begrepp, nämligen genus och makt:<br />

”gender is a constitutive element of social relationships based on percieved differences<br />

between the sexes, and gender is a primary way of signifying power”. 64 Genusbegreppet<br />

betecknar alltså både föreställningar om vad som är skillnader mellan könen och<br />

en maktrelation. Könsmakten är enligt Scotts synsätt förankrad i människors sätt att<br />

klassificera och ordna verkligheten. Hennes teoretiska hemvist är sålunda feministisk<br />

genusteori som betonar makt, relation och struktur, men också försöker se individen<br />

som ett handlande subjekt. 65 Scott intresserar sig främst för språket för att studera hur<br />

manligt och kvinnligt konstrueras, medan jag är intresserad av hur genus konstrueras<br />

i praktiken d v s genom människors agerande. Det går dock inte att bortse från att de<br />

historiska aktörerna och deras handlingar alltid möter oss genom ett språk, och ofta<br />

genom en text. I rättsprotokollen framträder människors handlingar och talade språk<br />

just som en text vilken blir föremålet för analys då historien ska rekonstrueras.<br />

I likhet med andra poststrukturalister som utgår från språket, negligerar Scott vad som<br />

genererar förändringar i språket eller om det finns mer konkreta grunder för maktrelationen<br />

mellan könen. Denna språkliga förankring av genusbegreppet har mött<br />

kritik från forskare som menar att fokuseringen på språket och ”diskursen” tenderar<br />

att skymma den materiella verklighet som människor levde i varför de velat se mer<br />

konkreta grunder för könsmakten som reproduktion, arbetsdelning m m.<br />

Anita Göransson tillhör de forskare som kritiserar den poststrukturalistiska positionen<br />

för att bortse från materialiteten som grund för könsmakten. Hon menar att en<br />

poäng med denna position är att man framhåller språkets aktiva del i konstruktionen<br />

100


av begrepp och tolkningar, men att ”materialiteten tenderar att förflyktigas”. 66 Till<br />

denna kritik har jag anledning att återkomma längre fram, men vill redan nu poängtera<br />

att riskerna med en postmodern kunskapsrelativistisk syn är att allt blir språkliga<br />

konstruktioner och att vi bortser från att det finns, och fanns, en existerande materiell<br />

verklighet utanför språket. För att använda ett exempel har kvinnomisshandel varit<br />

en realitet, en kroppslig smärta och en känslomässig kränkning även för kvinnor i<br />

historien, och alltså inte bara en språklig konstruktion. Att utgå från denna existerande<br />

”verklighet” bortom språket handlar enligt min mening därför även om forskningsetik.<br />

Historikern Åsa Sjögren-Karlsson visar i sina studerade fall av kvinnomisshandel<br />

att ”[…]maktrelationer inte enbart handlade om ‘diskurser’ eller ‘normativa nivåer’.<br />

Underordningen kändes in på bara kroppen när det gjordes tydligt vem som hade den<br />

yttersta makten i äktenskapet”. 67<br />

I Sverige kom Yvonne Hirdman att inspireras av bl a Scott i sin genussystemteori som<br />

är det mest omfattande försöket till en helhetsteori i svensk genushistorisk forskning.<br />

Scotts teser om att mening skapas genom konstruktion av skillnader, vilka i sin tur<br />

ordnas hierarkiskt, kom att ligga till grund för Hirdmans två logiker som tillsammans<br />

upprätthåller genussystemet:<br />

- Dikotomin, d v s isärhållandets tabu: manligt och kvinnligt bör inte blandas<br />

- Hierarkin: det är mannen som utgör normen för det mänskliga och det normala<br />

Hirdman menar att hennes genussystem ska förstås som en dynamisk ordningsstruktur<br />

av kön. Denna ska i sin tur ses som en förutsättning för andra ordningar i samhället<br />

såsom politiska, sociala och ekonomiska. 68<br />

För att förtydliga genussystemets två principer kan man tala om en horisontell och<br />

en vertikal delning. Den horisontella delningen, dikotomin, är meningsskapande då<br />

den delar upp tillvaron i manligt och kvinnligt. Den vertikala delningen, hierarkin, är<br />

maktskapande då den tillskriver manligheten ett större värde och gör den till norm för<br />

det mänskliga. Eftersom det är genusrelationen jag ämnar studera är det relevant att<br />

undersöka hur isärhållandets principer verkade och tog sig uttryck i relationen för att<br />

konstruera vad som betraktades som manligt respektive kvinnligt. Vad hierarkin beträffar<br />

är våldet i sig ett maktuttryck vilket kan syfta till att t ex återupprätta en hotad<br />

hierarki, men jag är också intresserad av att studera hur hierarkin utmanades vilket<br />

den gjorde inte minst genom att kvinnan drog våldet inför rätta.<br />

Hirdmans genussystemteori har kritiserats för att vara alltför strukturalistisk och deterministisk<br />

och därmed olämplig för historiska analyser då kvinnans underordning<br />

på förhand tycks vara given. 69 Som svar på denna kritik menar Hirdman att hennes<br />

teori baseras på en omfattande empiri som speglar kvinnors underordning, vilket gör<br />

det möjligt att tala om en tydlig mönsterstruktur, vilken kan bli determinerande då<br />

den ständigt imiteras. 70 I Hirdmans begrepp ”genuskontrakt” som reglerar relationerna<br />

mellan könen finns dock utrymme för förhandlingar om hur genusrelationen ska se<br />

ut på olika nivåer i olika tider, i olika klasser och i olika samhällen. Hirdman menar att<br />

: ”Den potentiella konflikten finns i [genuskontraktets] gråzoner, dess suddiga områden,<br />

i försöken att se hur långt ‘han’ och ‘hon’ kan sträcka ut kontraktets innehåll till<br />

sin egen förmån”. 71 Dessa kontrakt och konflikter, menar jag, kan studeras även på en<br />

aktörsnivå där individerna görs till handlande subjekt.<br />

101


3.3 Att göra genus användbart<br />

3.3.1 Makt och materialitet<br />

Som jag tidigare nämnt kritiserar Anita Göransson den poststrukturalistiska positionen<br />

inom genusteoretisk forsking för att inte problematisera vad som ligger bakom<br />

könsrelationernas historiska förändring. Detta försöker hon själv göra genom att i en<br />

syntes förena poststrukturalism med realism, eller - som hon också uttrycker det - genom<br />

att ”knyta mening till materialitet”. 72 Det Göransson vill visa är att maktrelationerna<br />

mellan könen är fotade i en materiell verklighet och inte bara i språket och i diskurserna<br />

som poststrukturalisterna utgår ifrån. Göransson utgår från två antaganden.<br />

Det första antagandet är att det är konstruktionen av manligheten som är det egentliga<br />

problemet, inte kvinnligheten. Manligheten är den ursprungliga, analytiskt primära<br />

könskonstruktionen eftersom den måste knyta till sig den materiella och andliga makten<br />

i samhället. Kvinnligheten konstrueras i sin tur som motsats till manligheten och<br />

kan sägas vara det som blir över när manligheten konstruerats. Som en konsekvens<br />

blir kvinnligheten bredare definierad varför det t ex är mer accepterat att kvinnor gör<br />

manliga saker än tvärtom. Det andra antagandet är att förändring i könsrelationerna<br />

uppstår i förändringen mellan maktbaser i samhället. Eftersom genus är sociala konstruktioner<br />

har genusrelationerna ingen egen inneboende dynamik, varför de inte kan<br />

förändras spontant. Istället sker förändring när makten flyttar sig och manligheten<br />

omdefinierar sig för att passa den nya platsen eller typen för makt. 73<br />

Göransson visar hur samhällets maktbaser ser olika ut i olika tider och i olika samhällen<br />

då makten hela tiden förflyttar sig. Olika samhällstyper och perioder domineras<br />

av olika maktbaser kring vilka män och manligheter är organiserade och symboliskt<br />

knutna. I ett specifikt historiskt samhälle kan t ex jord vara en central maktbas varvid<br />

manligheten knyter sig närmre denna maktbas och skapar en diskurs som definierar<br />

jordägande som något manligt. I ett annat samhälle kan politisk makt vara viktigare<br />

varvid denna maktbas definieras som manlig. Kvinnlighet definieras ofta genom att<br />

exkluderas från de viktigaste resurserna och positionerna i samhället varför den blir<br />

relativt underordnad manligheten. Om kvinnligheten närmar sig manligheten kommer<br />

manligheten att vilja bevara avståndet, d v s sin distinktion eller skillnad. 74 Göransson<br />

menar vidare att det finns många former av manligheter och kvinnligheter i samhället<br />

vid samma tid eftersom det finns en hierarki av maktbaser med olika makt och status<br />

i förhållande till varandra. Dessa hierarkier blir viktiga i klassformeringen då det dominerande<br />

könet i den dominerande klassen är hårdast knuten till de viktigaste maktresurserna.<br />

75 En maktbas omges emellertid inte bara av en diskurs som gäller kön då<br />

även t ex sociala, religiösa och etniska distinktioner används som exkluderingsmedel<br />

från makten. Därför, menar Göransson, kan andra distinktioner i vissa sammanhang<br />

vara viktigare än kön. 76<br />

3.3.2 Klass och genus<br />

Kvinnor och män kan inte ses som homogena grupper då även andra faktorer som t<br />

ex klass, etnicitet och ålder jämte genus har betydelse för människors identitet och<br />

livsvillkor. Synen på mäns våld mot sina hustrur och genus har troligen varierat inte<br />

bara mellan könen utan också mellan olika klasser varför jag ser det som relevant att<br />

använda mig av klass som analytisk kategori. Kvinnors och mäns strategier för att få<br />

102


sina intressen tillgodosedda inför rätten har säkert också varierat utifrån klasstillhörighet<br />

och andra sociala positioner i samhället. 77<br />

Trots att Göransson menar att genuskonstruktionen är formad av samhällets maktstruktur<br />

och påverkas av stora samhällsförändringar, pekar hon också på aktörernas<br />

betydelse för omvandlingen av dessa maktbaser då hon menar att den yttersta drivkraften<br />

bakom förändringar handlar om mänskligt handlande. 78 Därför torde även det<br />

mänskliga handlandet vara relevant att studera för att förstå förändringar i genusrelationen<br />

och genuskonstruktionen.<br />

3.3.3 Struktur och aktör<br />

Trots att jag i min syn på genus har inspirerats av såväl Scott som Hirdman och Göransson<br />

ser jag det som problematiskt att operationalisera deras teorier då de främst<br />

diskuterar förändring i genusrelationen och i konstruktionen av genus på en strukturell<br />

nivå. Samtidigt betonar de dock att strukturerna och diskurserna bärs upp av<br />

mänsklig praktik. Mitt syfte är att studera vad som sker i den mänskliga praktiken och<br />

hur genus konstrueras i praxis varför fokus hamnar på en aktörsnivå.<br />

Hirdman operationaliserar emellertid sin genussystemteori genom att införa begreppet<br />

”genuskontrakt”, ett begrepp som kan ses som både handling och struktur. 79 Hon<br />

menar att det i olika samhällen, i olika tider och i olika klasser går att urskilja existerande<br />

genuskontrakt. Dessa kontrakt ska ses som:<br />

mycket konkreta föreställningar, uppspaltade på olika nivåer, om hur män/man,<br />

kvinnor/kvinna ska vara mot varandra; i arbetet - vilka redskap som tillhör vem, i<br />

kärleken - vem som ska förföra vem, i språket - hur de ska prata, vilka ord de får använda,<br />

- i gestalten/den yttre formen, vilka kläder som är tillåtna, hur långt håret ska<br />

vara, etc., etc., i all otrolig detaljrikedom. 80<br />

Genuskontrakten reglerar förhållandet mellan könen, och kan ses som en inhägnad<br />

för relationen mellan könen dels på en tankefigurnivå, en institutionell nivå och på en<br />

individnivå som Hirdman kallar en ”Han-Hon-nivå”. 81 Det är denna nivå jag främst<br />

intresserar mig för i min studie, d v s att på en mikronivå studera hur män och kvinnor<br />

förhandlade om sitt genuskontrakt, vad som betraktades som manligt och kvinnligt,<br />

var gränserna gick, vad som var förhandlingsbart, hur långt man kunde töja på ramarna<br />

tills dess att genuskonflikten blev ett faktum etc.<br />

Jag anser att det är väsentligt att arbeta både med ett struktur- och aktörsperspektiv,<br />

vilket blir möjligt om man ser genussystemet som något icke determinerat, möjligt<br />

att påverka och förändra genom olika aktörers handlande. Samtidigt som individer är<br />

tänkande och handlande aktörer agerar de dock inte på en nivå helt fritt från större<br />

sociala processer förmedlade genom samhället. Diskussionerna kring begreppen<br />

struktur och aktör har länge förts inom såväl samhälls- som historieforskningen och<br />

det har gjorts ett antal teoretiska försök att förena de båda perspektiven och därmed<br />

överskrida ”gapet” i denna dikotomi. Jag anser att det är centralt att klargöra hur jag<br />

ser på problemet då det är avgörande dels för synen på samhällsförändring och dels<br />

för synen på människan som social varelse. Den kritik som lyfts fram mot strukturalismen,<br />

och som jag delar, består bl a i dess oförmåga att studera förändring samt att<br />

man ser människan som en passiv bärare av bestämmande strukturer vare sig de är<br />

ekonomiska, sociala eller ideologiska. Den ”vanliga”, ”lilla” människan och hennes<br />

103


upplevelser och erfarenheter riskerar att osynliggöras då samhällsprocessen analyseras<br />

ur ett strukturalistiskt perspektiv och det finns en tendens att man bortser från att<br />

det är människor som skapar historia.<br />

Peter Aronsson, Kenneth Johansson, Bengt Schüllerqvist, Gunnar Silow och Maria<br />

Ågren har i en artikel studerat struktur och subjekt som historieteoretiskt problem. 82<br />

Utifrån E P Thompsons historieskrivning och Karel Kosíks praxisfilosofi diskuteras<br />

ett alternativ till strukturalismen som de menar kan ge ett teoretiskt helhetsperspektiv<br />

utan att reducera människan till en passiv bärare av strukturer. Eftersom såväl Thompson<br />

och Kosík intagit en kritisk position mot strukturalismen och dess människosyn<br />

menar artikelförfattarna att det är möjligt att förena dem. 83<br />

I polemik med strukturalismen menade Thompson att det centrala var att studera<br />

människor som handlande. Det är nämligen först när människor handlar medvetet<br />

utifrån gemensamma intressen och mål som man kan tala om en klass. Hans människo-<br />

och historiesyn präglas sålunda av att människan ses som historiens subjekt.<br />

Ett handlande subjekt som skapar sin historia, men som också är skapad av denna<br />

historia. 84 Människan ses vidare som förmögen att göra rationella och medvetna val<br />

genom den erfarenhet hon skaffat av sitt sociala vara. Det är denna mänskliga erfarenhet<br />

som överbryggar basen och överbyggnaden, eller människans varande och medvetande,<br />

i Thompsons historieskrivning. Han vill alltså inte se dem som åtskilda utan<br />

som förenade genom människans livserfarenheter. Det mänskliga medvetandet kan<br />

enligt Thompson förändras genom såväl materiella omständigheter som av nya idéer,<br />

vilket i sin tur kan leda till handling och förändrade villkor. 85 Det är alltså på detta sätt<br />

som människan hos Thompson kan ses som ett subjekt som skapar sin egen historia,<br />

påverkad av såväl materiella förhållanden som ideologier men inte determinerad och<br />

helt igenom styrd av strukturer.<br />

För att kunna studera hur historisk förändring sker måste man alltså studera aktören.<br />

För att förstå varför aktörer har handlat som de har måste man intressera sig för deras<br />

medvetande, vilket föds ur en specifik livserfarenhet och är således inte bara en återspegling<br />

av t ex ekonomiska strukturer. Så blir människors levda kulturer, deras erfarenheter<br />

och handlingar centrala för att kunna förklara och förstå samhällelig förändring.<br />

Kosíks syn sammanfaller med Thompsons då han menar människan alltid är mer<br />

än de sociala system i vilka hon ingår varvid de sociala systemen å andra sidan aldrig<br />

är mer än mänskliga handlingar. 86 Hos Kosík är det i praxis som människans subjektivitet<br />

och de yttre förhållandena möts och det är i praxis som motsättningen mellan bas<br />

och överbyggnad upphävs då båda får sin betydelse först när de förenas i människors<br />

livserfarenhet. 87 Därmed kommer Kosíks praxisbegrepp att likna Thompsons syn på<br />

mänsklig erfarenhet. Med praxisbegreppet sammanförs människans vara och hennes<br />

medvetande till en enhet fylld av spänningar vilket möjliggör historisk förändring. Så<br />

som Aronsson tolkar Kosík är ”praxis […] den process i vilken det konkreta subjektet<br />

producerar och reproducerar den samhälleliga verkligheten, för att samtidigt själv<br />

produceras och reproduceras historiskt i den”. 88 Man kan också uttrycka det som att<br />

praxis […] ”inbegriper alla de mänskliga handlingar, vilka innebär att individerna<br />

tillägnar sig och ökar sin förståelse av den sociala eller materiella omvärlden. Praxis<br />

är att skapa mening, en mening som är konkret och uttrycks i handlande”. 89<br />

104


Artikelförfattarna menar att Kosíks praxisbegrepp blir ”så gott som liktydigt med det<br />

vi i dagligt tal kallar det mänskliga livet”. 90 Christina Carlsson-Wetterberg kritiserar<br />

dock deras ansats för att inte ta hänsyn till att klassbegreppet, så som det utformats av<br />

Thompson, enbart utgår från produktionens sfär - och därmed männens värld - vilket<br />

gör att kvinnorna försvinner som historiska aktörer och det framstår som om det är<br />

enbart männen som skapar historia. 91 Som svar på denna kritik menar dock Aronsson<br />

et al att praxisbegreppet ligger på en mer grundläggande nivå än begreppen klass och<br />

genus och att det är i praxis som dessa kategorier förverkligas och kan förstås istället<br />

för att man utgår från färdiga teoretiska orsakssamband om historiska förhållanden. 92<br />

Vad gäller min studie menar jag att såväl struktur och aktör blir synliga i rättspraxis,<br />

och att de inte kan förstås isolerade från varandra. På en analytisk nivå går det dock<br />

att studera struktur och aktör var för sig, men i realiteten är båda perspektiven enligt<br />

Kosik ”[…]resultatet av samma klyvnad av verklighetens väsen. Både människans<br />

subjektivitet och de objektiva förhållandena måste förstås i ljuset av att mötet dem<br />

emellan sker i praxis”. 93 I rättspraxis fanns strukturerna närvarande dels genom lagen,<br />

de institutionaliserade normerna, ämbetena och dels i människors handlande eftersom<br />

vi som människor även så att säga lever våra strukturer eller sociala mikrokosmos. Vi<br />

bär med oss strukturerna likt kognitiva scheman av t ex normer och föreställningar<br />

som internaliserats - inte alltid medvetet - och som påverkar vårt tänkande och handlande.<br />

Vi produceras och reproduceras av historien och de strukturer vi lever under.<br />

Men samtidigt producerar och reproducerar vi den samhälleliga verkligheten genom<br />

våra medvetna handlingar och vårt omedvetna beteende.<br />

3.3.4 Manlighet och kvinnlighet<br />

Eftersom själva begreppet genusrelation implicerar att det handlar om en relation<br />

anser jag - i likhet med de flesta moderna genusforskare - att genus bör studeras ur<br />

ett relationellt perspektiv då varken manligt eller kvinnligt kan förstås isolerat från<br />

varandra. 94 Därför kommer min empiri att utgöras av<br />

bl a rättsprotokoll i vilka både män och kvinnor kommer till tals, för att kunna studera<br />

både män och kvinnor och hur såväl manlighet som kvinnlighet har konstruerats.<br />

Både män och kvinnor var ju inblandade i ”brottet” eftersom mäns våld mot sina hustrur<br />

förutsatte två kontrahenter, en man och en kvinna. Våldet utspelas i en relation.<br />

Av detta följer att det inte bara är kvinnor som ska studeras som historiska subjekt<br />

utan även män. Såväl den konstruerade kvinnligheten som den konstruerade manligheten<br />

ska studeras och problematiseras då ingendera är naturgiven, oproblematisk<br />

eller essentiell.<br />

För att förstå hur manlighet konstrueras i ett samhälle är det också, inom den manshistoriska<br />

forskningen, ett centralt anatagande att manlighet inte bara konstrueras i förhållande<br />

till det kvinnliga utan också till det som betraktas som omanligt. 95 På samma<br />

sätt är det rimligt att anta att det som tolkas som kvinnligt konstruerats i förhållande<br />

till det som betraktats som okvinnligt. Mot bakgrund av detta har mansforskningen<br />

vuxit fram under senare år. Kanske som en reaktion på att genusforskningen varit<br />

alltför kvinnocentrerad, men också som en medvetenhet om att manligt genus i likhet<br />

med heterosexuella, vita och medelklassen - trots att de utgjort och utgör normen - är<br />

analytiska kategorier som bör problematiseras. Likväl som kvinnligt genus, homosexuella,<br />

svarta och arbetarklassen.<br />

105


Sociologen och mansforskaren Robert Connell menar att genus konstrueras genom<br />

social interaktion i en dialektisk process. Maskulinitet och feminitet är med Connells<br />

termer konfigurationsprocesser av genuspraktik, eller genusprojekt, vilket implicerar<br />

dess dynamiska och föränderliga karaktär. 96 Connell menar att maskulinitet inte kan<br />

förstås som ett isolerat ämne, utan måste ses som en aspekt av en större struktur. Eftersom<br />

maskulinitet, precis som genus, interagerar med andra sociala strukturer som<br />

etnicitet, klass och nationalitet är den historiskt föränderlig och bidrar till att flera<br />

olika maskuliniteter kan existera samtidigt i ett samhälle. För att exemplifiera lyfter<br />

Connell fram hur vita mäns maskulinitet inte bara konstrueras i relation till vita kvinnor<br />

utan även till svarta män. På samma sätt konstrueras en arbetarklassmaskulinitet<br />

i relation till en medelklassmaskulinitet. 97 Vad gäller min studie har jag för avsikt att<br />

analysera förekomsten av olika manligheter - och kvinnligheter - eftersom jag i likhet<br />

med Connell menar att genus inte kan förstås om man inte samtidigt intresserar sig för<br />

hur det interagerar med andra sociala strukturer.<br />

Connell anser att det inte räcker med att konstatera att det finns olika maskuliniteter.<br />

Även relationer som dominans, underordning och allianser mellan olika former av<br />

maskulinitet bör studeras. Dessa relationer är enligt Connell dialektiska och skapas<br />

genom praktiker som exkluderar och inkluderar, trakasserar och exploaterar etc. 98<br />

Inom genusordningen finns genusrelationer som bygger på dominans och underordning<br />

mellan olika grupper av män, vilket leder till att vissa manligheter ses som<br />

överordnade och andra underordnade. Genom social gränsdragning sker ett avståndstagande<br />

från det som betraktas som omanligt eller feminint varvid ”verklig” maskulinitet<br />

kan definieras. 99<br />

Connell har även utvecklat idén om en hegemonisk maskulinitet. Det kan ses som<br />

en maktmodell som vill problematisera mäns olika tillgång till makt. Att män i högre<br />

utsträckning än kvinnor har och har haft mer makt i samhället betyder inte att alla<br />

män, lika lite som kvinnor, har tillgång till eller har lika mycket makt. Connell skiljer<br />

mellan olika positioner i den inre genusordningen: hegemonisk-dominant, delaktig<br />

och underordnad. Den hegemoniska manligheten definieras som ”den konfiguration<br />

av genuspraktik som innehåller det för tillfället accepterade svaret på frågan om patriarkatets<br />

legitimitet”. 100 Trots att majoriteten av män inte tillhör den hegemoniska<br />

manligheten kan de ändå dra fördelar av den då den ska garantera mäns dominans<br />

och kvinnors underordning. 101 I denna mening kan det ses som att de intar en delaktig<br />

position i förhållande till den hegemoniska manligheten. Som ett exempel på en av<br />

flera underordnade maskuliniteter i dagens västerländska kultur nämner Connell homosexuella<br />

män som symboliskt uteslutits ur den hegemoniska maskuliniteten för att<br />

hamna längst ned i mäns genushierarki. 102<br />

Connell ser inte den hegemoniska manligheten som en fixerad karaktärstyp utan<br />

menar att den är föränderlig genom att nya grupper av män och kvinnor kan utmana<br />

den och bygga upp en ny hegemoni. 103 Eftersom jag utgår från att det finns olika manligheter<br />

är jag också intresserad av att studera deras inbördes relationer till varandra<br />

för att därigenom kunna utröna huruvida de är exempel på hegemoniska-dominanta,<br />

delaktiga eller underordnade manligheter.<br />

106


Inger Humlesjö har för svenska förhållanden studerat manlighetskonstruktion i arbetarhistoria<br />

och fackföreningar. Hon kritiserar den tidigare arbetarhistoriska forskningen<br />

för att okritiskt övertagit den bild deras källor förmedlat varför arbetaren blivit<br />

liktydig med en man och fackligt medlemskap blivit en manlig kategori. I likhet med<br />

andra genusforskare menar hon därför att manlighet måste studeras relationellt då<br />

den ofta konstruerats i förhållande till en ”negativ” kvinnlighet. 104 Humlesjö fokuserar<br />

konstruktionen av manlighet i förhållande till kvinnlighet, medan jag i likhet med<br />

Connell menar att det är viktigt att även studera hur manlighet konstrueras i relation<br />

till det som betraktas som ”omanligt”. Därmed möjliggörs en mer komplex förståelse<br />

av manlighet - och kvinnlighet. Humlesjö menar dock att motsättningar mellan och<br />

inom klasser, skikt och grupper även innehåller konflikter kring olika manlighetsideal.<br />

105 I sin analys utgår Humlesjö från olika arenor som familj och hushåll, arbete<br />

och föreningar. Hon visar hur dessa arenor varit centrala för den historiska och ideologiska<br />

konstruktionen av mannen som det försörjande, arbetande och politiska könet<br />

- oavsett om detta överensstämt med verkligheten eller inte. 106<br />

3.3.5 Normer och föreställningar<br />

Historikern Karin Jansson har i en artikel presenterat ett utkast till en genusteoretisk<br />

analysmodell. 107 Hon studerar våldtäkt under 1600- och 1700-talet och intresserar sig<br />

därmed för normer och föreställningar kring manligt, kvinnligt, sexualitet och våld<br />

vilket tangerar mitt uppsatsämne. Vidare studerar hon aktörsnivån och de genusuppfattningar<br />

som låg bakom människors ageranden vilket också ligger i linje med det<br />

jag ämnar göra. I likhet med Scott, Göransson och Hirdman ser Jansson genuskonstruktionen<br />

som en konfliktfylld process och en kamp om definitioner. 108<br />

Vad gäller operationaliseringen av genusbegreppet anser jag att Janssons genusteoretiska<br />

analysmodell är användbar för mitt syfte. Modellen syftar till att kunna studera<br />

struktur och aktör, regler och praxis som delar av en helhet - av samma genuskonstruktion<br />

- vilket kan jämföras med Kosíks praxisbegrepp. Jansson använder sig av<br />

begreppen normer och föreställningar, dels för att komma åt hur människor såg på vad<br />

som var rätt eller fel ur ett moraliskt och juridiskt perspektiv, och dels som ett sätt att<br />

operationalisera genuskonstruktionen. 109 Normer och föreställningar är två olika sorters<br />

uppfattningar som är nära sammankopplade då de ömsesidigt påverkar varandra.<br />

Det som skiljer dem åt är dock att normer är föreskrivande, d v s talar om hur något bör<br />

vara medan föreställningar är beskrivande då de talar om hur något tros vara. 110<br />

För att koppla samman aktör/struktur och regler/praxis ser Jansson det som att genuskonstruktionen<br />

inbegriper såväl genusuppfattningar (socialt konstruerade normer<br />

och föreställningar om genus) som genusordningen, dvs hur samhället var organiserat<br />

genom t ex lagstiftning, rättsväsende, hushåll och där olika genusuppfattningar var<br />

inbyggda. Genuskonstruktionen ska således ses som en helhet där genusuppfattningar<br />

och genusordning ingår, utan att ses som två separata enheter, då det som skiljer<br />

dem åt är graden av institutionalisering. Genusordningen är mer institutionaliserad<br />

än genusuppfattningarna. 111 En genusordning kan vara rådande i ett samhälle utan att<br />

stämma överens med de dominerande genusuppfattningarna varför genuskonstruktionen<br />

med nödvändighet blir en konfliktfylld process. Eftersom jag är intresserad<br />

av att studera en eventuell diskrepans mellan hur man såg på manligt, kvinnligt och<br />

våldet inom äktenskapet i rättspraxis jämfört med hur det såg ut i lagen är begreppen<br />

107


elevanta att använda. Genom att skilja på normer och föreställningar går det också att<br />

komma åt hur människor ansåg att verkligheten var beskaffad samt hur de ansåg att<br />

den borde vara. Det blir också möjligt att studera hur olika genusuppfattningar skilde<br />

sig mellan olika aktörer som var inblandade i rättspraxis.<br />

Genom att studera rättspraxis kan man komma åt folkligt förankrade uppfattningar<br />

om lag och rätt som inte alltid överensstämde med lagens bokstav eller rättens uttolkande<br />

av den. Vissa forskare använder sig av begreppen legalitet och legitimitet,<br />

för att betona just denna skillnad och lyfter därmed fram de motsättningar som kan<br />

finnas kring människors uppfattningar mellan lag och rätt. 112 Vissa förbrytelser och<br />

handlingar var otillåtna i enlighet med lagen och bestraffades, men kunde likafullt<br />

betraktas som legitima och rättvisa av många människor. Mannens våld mot sin<br />

hustru var illegalt efter 1864 men betraktades kanske fortfarande som legitimt inom<br />

vissa ramar. Det fanns dock en gräns för vad kvinnorna betraktade som legitimt då<br />

de drog våldet inför rätta. Genom att använda begreppen legitimt våld och illegitimt<br />

våld, och med det avse ett våld som var accepterat/oaccepterat och sågs som rätt/orätt<br />

och rimligt/orimligt, får vi veta var gränserna för våldet gick. Det faktum att kvinnor<br />

anmälde våldet, att de var handlande aktörer och historiska subjekt möjliggör min<br />

studie. Hade kvinnorna inte anmält våldet hade det helt osynliggjorts och blivit till ett<br />

mörkertal. Att kvinnor faktiskt anmälde våldet pekar på vikten av att se människor<br />

som handlande aktörer som på olika sätt - trots rådande strukturer och underordning<br />

- försöker förbättra sina livsvillkor.<br />

Trots att kvinnans underordning kan tyckas på förhand given då man studerar mäns<br />

våld mot kvinnor, menar jag att våldets utgång inte är determinerad och att det också<br />

finns ett utrymme för förändring genom att kvinnan anmäler våldet och använder sig<br />

av andra motståndsstrategier. Hirdman menar också att det trots seglivade strukturer<br />

finns möjligheter till förändring av genussystemet. När isärhållandet mellan könen<br />

försvagas, då män och kvinnor träder in på varandras områden förändras systemet.<br />

Den manliga normen blir inte lika legitim. Denna situation kan uppstå under perioder<br />

som präglas av kriser och oro, som t ex krig, revolutioner och andra kraftiga samhällsomvandlingar.<br />

113 Jag anser dock att genussystemet kan förändras inifrån genom<br />

mindre dramatiska mänskliga handlingar. Under den tid jag ämnar undersöka inträffade<br />

dock stora samhällsomvandlingar vilket kom att påverka inte minst kvinnans<br />

formella rättigheter som successivt utökades under slutet av 1800- och början av<br />

1900-talet. Enligt lagen var det från 1864 inte längre tillåtet att aga sin hustru. På<br />

en strukturell nivå inträffade således stora förändringar i relationen mellan män och<br />

kvinnor, men hur såg det ut i människors vardagsverklighet? Tog sig förändringarna<br />

uttryck även där? Och i så fall hur<br />

3.4 Problemformulering och frågeställningar:<br />

Genuskonstruktion, våld och strategier<br />

Utifrån mitt syfte, tidigare forskning och mina teoretiska utgångspunkter kommer<br />

följande problemformulering att beaktas: Vilka uppfattningar (normer och föreställningar)<br />

om manligt, kvinnligt och mäns våld mot sina hustrur kommer till uttryck i<br />

rättspraxis efter 1864, då det skett en skärpning av lagen och blivit helt förbjudet att<br />

aga sin hustru? Förändras de över tid eller präglas de av kontinuitet?<br />

108


För att min problemformulering ska bli möjlig att operationalisera undersöker jag den<br />

genom att precisera och formulera ett antal frågor som jag avser att besvara i uppsatsen.<br />

Dessa frågor är:<br />

• Vilka genusuppfattningar och vilken genusordning gav mannen, kvinnan,<br />

rätten och eventuella vittnen uttryck för?<br />

• Var gick gränserna för våldet, d v s när betraktades våldet som legitimt respektive<br />

illegitimt? När ansågs det legitimt/illegitimt av mannen, kvinnan, rätten och<br />

eventuella vittnen?<br />

• Hur privat var våldet, d v s bevittnades våldet av t ex grannar, släktingar? I<br />

så fall - ingrep de?<br />

• Vilka motståndsstrategier - mer än att anmäla våldet - använde sig kvinnan<br />

av för att undkomma mannens våld (både i våldssituationen och inför rätten)?<br />

Vilka strategier/argument använde sig mannen av i sitt försvar?<br />

4. SÖKANDET EFTER SVAR<br />

- METODER OCH KÄLLOR<br />

Metoden för att besvara de ovan resta frågeställningarna och därmed nå historisk<br />

kunskap kommer här att vara primärt kvalitativ. Jag har för avsikt att genomföra ett<br />

par fall-studier som behandlar mäns våld mot kvinnor inom äktenskapet - så som det<br />

framkommer i rättspraxis - förmedlat genom domböckernas rättsprotokoll. Jag kommer<br />

att analysera texten i rättens protokoll för att komma åt vad som sägs, men också<br />

hur det sägs varför såväl texten som pretexten blir intressant. Metoden syftar till att<br />

försöka skapa en bild av skeendet för att förstå individernas handlingar och strategier,<br />

normer och föreställningar ur ett genusperspektiv. Den kan sägas vara hermeneutisk<br />

i den meningen att jag i min analys av texten eftersträvar att förstå såväl språket, textens<br />

syfte, situationen den uppkommit i, upphovsmannen etc. 114<br />

Att sätta mig in i de studerade aktörernas kultur, tankesätt, sociala miljö d v s att<br />

kontextualisera ser jag som centralt för att få en så heltäckande förståelse som möjligt.<br />

Därför blir det relevant att inte bara använda genus som analytisk kategori, utan<br />

även klass. Min metod, analys och förståelse kommer att präglas av mina teoretiska<br />

utgångspunkter vilka jag redogjort för i ett tidigare avsnitt, där genusbegreppet kommer<br />

att vara centralt.<br />

Skälet till att jag valt att studera rättspraxis är att det var till rätten kvinnan drog<br />

mannens våld och gjorde det synligt, inte minst för eftervärlden. I rättspraxis blir det<br />

möjligt att studera vilken syn ”vanliga” människor hade på manligt, kvinnligt, våldet<br />

och relationen mellan könen, till skillnad från då man studerar lagar eller annan<br />

normativ litteratur som etikettsböcker och moralisk uppbyggelselitteratur. Nackdelen<br />

med denna typ av källor är att de uttrycker en ”ovanifrånsyn” utgående från samhällets<br />

övre bildade skikt på hur det borde vara eller inte borde vara. Jag är intresserad<br />

av att komma närmre ”hur det egentligen var” eller åtminstone kunde vara i ”vanliga”<br />

människors levda kulturer, i deras vardag samt vilka uppfattningar om hur det borde<br />

vara som framträder hos dem.<br />

109


Vad beträffar förståelsen för hur genus konstrueras menar forskare som Jansson att<br />

rätten är ett idealiskt studieobjekt för detta syfte då det i rätten går att studera en<br />

kamp om definitioner kring manligt och kvinnligt, d v s konstruktionen av genus. 115<br />

Rätten kan ses som en arena där olika normer och föreställningar kring bl a kön och<br />

våld möts och konkurrerar med varandra, och genom domen sanktionerades vissa<br />

av dem som riktiga och giltiga. Ett annat centralt argument Jansson för fram för att<br />

studera rätten i ett historiskt perspektiv är att det var en av de få offentliga arenor där<br />

kvinnor kunde göra sig hörda. 116 Hon undersöker visserligen 1600- och 1700-talet,<br />

men jag menar att kvinnor ännu i slutet av 1800- och början av 1900-talet var sällsynta<br />

såväl inom politiken som i andra offentliga rum. Detta gäller även män ur lägre<br />

samhällsklasser. I rätten kunde de dock föra fram sina synpunkter och argument både<br />

som kärande, svarande och vittne. Före 1864 var det lagligt att använda våld mot sin<br />

hustru, men inom vissa ramar. Fanns det kvar rester av detta tänkande kring mannens<br />

rätt och t o m plikt att aga sin hustru då hon inte lydde eller uppförde sig i enlighet<br />

med de föreskrivna normerna? Fanns det en diskrepans mellan norm och praxis? Bara<br />

det faktum att våldet existerade tyder på en existerande diskrepans. Mannens rätt att<br />

använda våld mot sin hustru hade varit sanktionerad i såväl världslig som religiös<br />

lag i århundranden och då normer kan utgöra seglivade system torde det finnas kvar<br />

spår av dessa i mina studerade fall. Jag är dock medveten om att de studerade fallen<br />

inte alls behöver vara representativa för hur det såg ut i människors äktenskap och att<br />

det inte går att generalisera utifrån enbart ett fåtal studerade fall. Men eftersom det<br />

handlar om en kvalitativ studie är det inte heller mitt syfte att belägga hur vanligt eller<br />

ovanligt förekommande mäns våld mot kvinnor inom äktenskapet var i förfluten tid,<br />

vilket jag för övrigt ser som en omöjlighet då man på sin höjd kan få en uppfattning<br />

om hur vanligt det var att kvinnor anmälde våldet. Även om de studerade fallen inte<br />

är typiska för hur det såg ut inom äktenskapen kan man just genom att studera det atypiska<br />

- det som skiljer sig från det ”normala” - få en inblick i vad som betraktades<br />

som brukligt. 117<br />

Jag har vidare för avsikt att göra en komparativ studie då jag kommer att jämföra de<br />

studerade rättsfallen för att kunna se tecken på förändring och eller kontinuitet vad<br />

det gäller mina frågeställningar. Komparationen kommer dels att vara diakron då jag<br />

jämför olika fall från olika tider, men samtidigt blir komparationen synkron då jag<br />

ämnar att jämföra hur män, kvinnor, makarna, vittnen och rättens män såg på våldet,<br />

manligt och kvinnligt.<br />

4.1 Avgränsningar<br />

Trots att jag valt att undersöka mäns våld mot kvinnor utgår jag från att även kvinnor<br />

använde och använder sig av våld. Men utifrån såväl historiska studier som modern<br />

forskning vet vi att mäns våld mot kvinnor varit mer vanligt förekommande och<br />

därmed ett större problem än det våld kvinnor riktar mot män. Mäns våld mot sina<br />

hustrur har dessutom varit sanktionerat i såväl världslig som religiös lag medan det<br />

omvända aldrig varit en lagstadgad rätt.<br />

Vad det beträffar min urvalsprocess har jag studerat domböcker från Rådhusrätten<br />

i Växjö. Såväl brott- som civilmål för åren 1865-1875, 1901-1905, 1915-1930 har<br />

studerats. För åren 1930-1935 har jag emellertid enbart studerat brottmålen. Att jag<br />

110


avgränsat mig till dessa perioder beror främst på att våld inom äktenskapet efter 1864<br />

inte studerats i någon större utsträckning tidigare, vilket mitt forskningsläge visar.<br />

Vidare bestämde jag mig för att studera några fall från tiden strax efter införandet av<br />

1864-års lag för att se vilket genomslag den nya lagtexten fick. Jag har även valt ett<br />

fall från början av 1900-talet för att studera huruvida den nya lagtexten haft något<br />

genomslag samt för att ha något att göra min komparation utifrån, ungefär som ett<br />

jämförelseår. Att jag sedan valt ett par fall från tiden kring 1920-talet beror på att det<br />

var en tid som var central för kvinnors emancipation då de gavs utökade politiska<br />

och juridiska rättigheter. För att ta några exempel hade möjligheten till skilsmässa<br />

underlättats genom den nya skilsmässolagstiftningen från 1915 och kvinnor hade<br />

successivt getts utökade försörjningsmöjligheter. 118 Vad som är intressant att studera<br />

är huruvida kvinnors utökade rättigheter bidrog till en förändring i synen på manligt,<br />

kvinnligt och på våldet inom äktenskapet. Sker någon förändring över tid eller är det<br />

kontinuiteten som dominerar?<br />

Vad gäller urvalsprocessen av de specifika fallen som är från 1871, 1872, 1874,<br />

1901, 1919 och 1920 har den inte varit speciellt komplicerad i den meningen att det<br />

inte har funnits så mycket att välja utifrån. Det var inte många makar som drog våld<br />

inom äktenskapet inför rätta i Växjö stad vilket jag har anledning att återkomma till.<br />

Svårigheterna att finna relevanta rättsfall har inneburit att jag i princip fått använda<br />

mig av de fall som jag funnit i domböckerna. Min avsikt var först att enbart studera<br />

brottmål men eftersom det var svårt att hitta några fall som handlar om mäns våld mot<br />

kvinnor där det är våldet som står i fokus och anmäls som misshandel har det varit<br />

nödvändigt att använda fall där kvinnan sökte om äktenskapsskillnad och därigenom<br />

lyfte fram mannens våld. Bland civilmålen d v s skilsmässofallen har jag valt de fall<br />

där våldet diskuteras och lyfts fram som ett centralt argument för att få skilsmässa.<br />

Jag ser det som intressant i sig att man inte enbart anmälde våldet som ett brott enligt<br />

strafflagen utan också såg det som en möjlighet till skilsmässa. De fall jag funnit vid<br />

min systematiska genomläsning av alla protokoll i de ovan nämnda domböckerna<br />

handlar alla våld inom äktenskapet. Eftersom jag även använder mig av klass som<br />

analytisk kategori har jag sökt hitta fall från olika samhällsklasser. Detta visade sig<br />

dock vara svårt varför bara ett av mina fall kan sägas representera borgarklassen. De<br />

övriga fallen handlar således om våld inom arbetarklassäktenskap.<br />

4.2 Forskningsetiska spörsmål<br />

Även då man använder sig av historiska källor är det centralt att diskutera hur man<br />

som forskare ur ett etiskt och moraliskt perspektiv hanterar dessa. En central fråga är<br />

huruvida man ska använda sig av de studerade individernas autentiska namn eller om<br />

man ska fingera desamma. I mitt fall har jag sett det nödvändigt att fingera namnen<br />

som förekommer i rättsfallen. Dels för att de studerade människorna inte kan försvara<br />

sig eller protestera mot hur de beskrivs och skildras. Dels för att det kan finnas anhöriga<br />

till de studerade personerna som på olika sätt kan uppleva obehag av att namnen<br />

röjs. Trots att det alltså inte är juridiskt olagligt att använda sig av de autentiska namnen<br />

eftersom källorna inte längre lyder under sekretesslagen har jag använt mig av<br />

fingerade namn på de personer som figurerar i källmaterialet. Det betyder att jag har<br />

fingerat både för- och efternamn och att jag konsekvent använder mig av vanliga sonnamn,<br />

som Svensson, Karlsson, Andersson etc.<br />

111


4.3 Källkritik<br />

I källkritiskt hänseende bör det faktum att rättsprotokollen är andrahandskällor lyftas<br />

fram. De bygger på muntliga uppgifter som tolkats och nedtecknats av rättens företrädare<br />

som vid denna tid alltid var män, vanligen ur högre samhällsklasser. Rättsprotokollen<br />

ger därmed med nödvändighet en fragmentariserad och tolkad bild av skeendet<br />

och inte en neutral beskrivning av verkligheten. De är trots det den mest uttömmande<br />

källa som finns för att besvara mitt syfte. I rättsprotokollen kommer män och kvinnor<br />

ur olika samhällsgrupper till tals. Genom att det är män och kvinnor som är involverade<br />

i brottet kan följaktligen både synen på manligt och kvinnligt studeras.<br />

Trots fördelarna med att använda denna typ av källor finns det risk för överdrifter i<br />

rättsprotokollen då det handlade om att båda parter ville framstå i så god dager som<br />

möjligt inför rätten och få sina intressen tillgodosedda. Det finns också en risk för att<br />

människor i sina vittnesmål utesluter vissa saker eller att rättens män inte nedtecknat<br />

det som sägs på ett korrekt sätt. Detta är emellertid begränsningar som man som historiker<br />

får leva med i sin strävan efter att försöka fastställa historiska fakta och göra<br />

rimliga tolkningar av dessa. Som jag ser det är de valda källorna de mest lämpliga<br />

för att komma åt såväl mannens som kvinnans syn, samt uppfattningar kring vad som<br />

ansågs som legitimt och illegitimt, legalt och illegalt etc.<br />

4.3.1 Kompletterande och kontextualiserande källor och metoder<br />

För att komplettera rättsprotokollen och ytterligare kontextualisera har jag även studerat<br />

andra källor. ”Smålandsposten” och ”Nya Växjöbladet” som båda var lokala<br />

dagstidningar i Växjö har studerats för att se om de rapporterat om de olika fallen. Det<br />

enda fallet man skrivit om är dock det från 1901. Precis som i fallet med rättsprotokollen<br />

är journalisterna män ur borgarklassen som ger sin syn och det finns även här en<br />

risk för att man inte citerat korrekt. En strävan efter att göra rapporteringar till intressanta<br />

och säljande nyheter kan också bidra till felaktigheter och överdrifter.<br />

Genom att studera husförhörslängder och församlingsböcker för Växjö stadsförsamling<br />

ämnar jag ytterligare rekonstruera en kontext kring makarna i de olika rättsfallen.<br />

Jag har följer alltså samtliga makar i husförhörslängderna för att skapa mig en bild av<br />

deras livsvillkor; hur gamla de var, om de hade några barn, om de varit gifta tidigare,<br />

deras kontakter med fattigvården, om de begått några brott, flyttat m m. I detta syfte<br />

blir husförhörslängderna och församlingsböckerna en viktig kompletterande källa<br />

som bidrar till ökad inifrånförståelse, större empiriskt underlag och därmed säkrare<br />

tolkningar i analysen.<br />

Eftersom majoriteten av makarna tillhörde arbetarklassen hade en del av dem, av<br />

olika skäl, kontakt med fattigvården. Mot bakgrund av detta studerar jag material<br />

från Växjö stads fattigvård där dessa personer figurerar vilket betyder fattigvårdsstyrelsens<br />

protokoll och bilagor från åren 1857-65, 1872-1885, 1886-1893, 1901-1902<br />

och 1919. Att åren 1865-1872 utesluts beror på att det saknas protokoll i kommunarkivet<br />

från denna period. Jag studerar även liggare över fattighjonen för att få mer<br />

information om de personer som varit intagna på fattighuset, samt förteckningar över<br />

utbetalda understöd från fattigvårdsstyrelsen. Även fattigvårdsstyrelsens material har<br />

112


producerats av män ur lokalsamhällets borgarklass vilket betyder att det vanligen är<br />

en bild ur ett ovanifrånperpspektiv som förmedlas.<br />

Sammantaget syftar studiet av de kompletterande källorna och den beskrivna metoden<br />

till en fördjupad förståelse för dessa människors levnadsvillkor; för deras ekonomiska<br />

och sociala situation och för deras sätt att agera. Möjligheterna att få veta vad<br />

som hände med makarna efter att de varit inför rätten och i viss mån hur deras liv<br />

gestaltade sig innan kommer också att öka.<br />

4.4 Lokalhistoria och historia underifrån<br />

Min studie kommer att göras utifrån en lokalhistorisk ansats varför det kan vara på sin<br />

plats att motivera detta val. Då man diskuterat lokalhistoria har det ofta skett i termer<br />

av ”lokalhistoria som mål” och ”lokalhistoria som medel”. 119 Lokalhistoria som mål<br />

har varit ovanligt inom svensk historieforskning då man jämställt det med amatör- eller<br />

hembygdsforskning. Kritiken har främst handlat om att vetenskaplig metod och<br />

teorianknytning varit för svagt utvecklade i dessa studier. 120 Att använda lokalhistoria<br />

som medel eller som metod har istället kommit att dominera då socialhistoriens intåg<br />

på 1960-talet ledde till ett uppsving för fallstudier. Ulla Rosén beskriver tre sätt att<br />

använda den lokala studien på, vilka bidragit till dess vetenskapliga legitimitet bland<br />

historiker : ”som ett medel att framställa synteser, som en demonstrationslokal för att<br />

pröva hypoteser och teorier och som ett medel att visa på olika företeelsers spännvidd<br />

och variation”. 121<br />

Vad det beträffar min studie anser jag att den lokalhistoriska ansatsen är relevant då<br />

det förutsätts en lokal eller ett rum för att kunna studera rättspraxis och de mänskliga<br />

relationer som framträder där. Det geografiska rummet d v s lokalen Växjö är således<br />

inte intressant för sin egen skull utan för att den ”erbjuder en plats, ett område för att<br />

observera relationer”. 122 I mitt fall är det genusrelationerna som fokuseras och hur de<br />

framträder i rättspraxis. Min lokala studie kan även få relevans för framtida komparativa<br />

studier och tillåter redan nu vissa jämförelser med andra forskares resultat. Det<br />

viktigaste argumentet för att motivera lokalhistoriska undersökningar är dock att de<br />

resta frågeställningarna är förankrade i en teori. 123 Genom att mina frågeställningar är<br />

förankrade i bl a genusteorier blir det möjligt att utifrån demonstrationslokalen som<br />

är Växjö, pröva mina teoretiska utgångspunkter och att utifrån dem generalisera mina<br />

resultat.<br />

Monika Edgren tillför ytterligare ett argument för lokala studier som handlar om att se<br />

människor som historiska subjekt, vilket även är min uttalade ambition och en central<br />

del av min historiesyn. Hon menar att man ”genom att utgå från sådana sammanhang<br />

där människor själva kommer till tals får större möjlighet att se samhället ur perspektiv<br />

som inte på förhand är bestämda”. 124 Vidare menar hon att det endast är på en lokal<br />

nivå som det blir möjligt att studera hur människor agerar och formar sin tillvaro. 125<br />

Detta synsätt ligger i linje med mitt då jag valt att studera den lokala nivån dels p g a<br />

det gör det möjligt att studera historien ur ett underifrånperspektiv, och dels för att det<br />

är på en mikronivå som man kan komma nära de människor man studerar; i syfte att<br />

få en ökad förståelse för hur de agerade samt vilka normer och värderingar som styrde<br />

deras agerande. Med praxisbegreppet som är centralt i mina teoretiska utgångspunk-<br />

113


ter är det relevant att lokalsamhället hamnar i fokus eftersom det med detta synsätt är<br />

i människors vardagliga praktik som historien skapas och återskapas.<br />

Lagstiftningen kring våld inom äktenskapet stiftades på en central nivå, men mitt<br />

intresse ligger hos de människor som i sin levda verklighet på en lokal nivå förhöll<br />

sig till denna och andra institutionaliserade normer. Detta uppnås bäst genom studiet<br />

av den lokala nivån där det primära källmaterialet dessutom finns tillgängligt. Det<br />

pågår dock en ständig interaktion mellan den centrala och den lokala nivån varför<br />

det inte går att bortse från någondera i analysen. Marion Leffler menar att det finns<br />

en risk för att maktperspektivet försvinner om man bortser ifrån den centrala nivån<br />

och ser lokalsamhällen som helt igenom oberoende enheter. 126 Jag anser dock att när<br />

man studerar rättspraxis på en lokal nivå kommer den centralt utövande makten, om<br />

än implicit, att vara närvarande, representerad av bland annat lagar, förordningar och<br />

rättens företrädare.<br />

Som framgått ovan använder jag mig främst av den lokalhistoriska ansatsen som<br />

ett medel eller en metod för teoriprövning. Men man kan också säga att jag studerar<br />

lokalhistoria som ett mål då jag ser det som relevant att skriva historia om de s k<br />

”vanliga” människorna och hur de själva skapade och skapades av historien, vilket<br />

osynliggörs om man bara fokuserar den centrala nivån.<br />

Mäns våld mot sina hustrur var ett allmänt problem som förekom överallt och inte<br />

bara i Växjö. Växjö kan dock fungera som ett exempel, som en plats på vilken detta<br />

mänskliga fenomen kan studeras. Men människors vardagsverklighet och livsvillkor<br />

skiljer sig åt, inte bara utifrån t ex klass- och genus utan även utifrån vilka möjligheter<br />

och begränsningar till försörjning som finns. Detta gör det angeläget att redogöra för<br />

vad som är allmänt och unikt med just Växjö som lokal<br />

114<br />

5. BAKGRUND<br />

5.1 Växjö 1850 - 1925. Allmänt och unikt<br />

Växjö stad i Kronobergs län har ett långt förflutet som stifts-, skol- och<br />

förvaltningsstad. Redan på 1100-talet blev Växjö biskopssäte och på 1600-talet<br />

förlades såväl ett gymnasium som en länsstyrelse i staden. Växjö har också en<br />

lång historia som handelsstad då dess läge, där vägarna från intilliggande härad<br />

möttes, bidrog till framväxandet av en marknadsplats.<br />

5.1.2 Demografi<br />

Från mitten av 1800-talet, ungefär då min undersökning tar sin början, skedde i Växjö<br />

som i övriga Sverige en stark befolkningsökning. Mellan åren 1865-1900 nästan fördubblades<br />

befolkningen i Växjö från 3 500 till 7 400 invånare. 127 Särskilt under slutet<br />

av 1870-talet och början av 1880-talet bidrog en stark inflyttning från det kringliggande<br />

agrara omlandet till en stark folkökning. 128 Denna inflyttning hade bl a att göra<br />

med den jordbrukskris som fick människoskaror att inte bara emigrera till Nordamerika<br />

utan också att söka sig till de växande städerna för att söka sig en utkomst.<br />

Jämte andra svenska städer sågs Växjö som ett alternativ till Amerika för många av de


personer som inte längre kunde försörja sig inom det effektiviserade och allt mindre<br />

arbetskraftsintensiva jordbruket. Denna omvandling gav i sin tur städer som Växjö<br />

med dess framväxande industri- och servicenäringar ett tillskott på ny arbetskraft.<br />

Precis som i Sveriges övriga städer fanns det i Växjö på 1800-talet ett stort kvinnoöverskott<br />

som successivt ökade. Detta överskott var en konsekvens av kvinnors längre<br />

livslängd och att kvinnor i lägre utsträckning emigrerade. 129 I Växjö utgjorde dock<br />

kvinnorna en liten majoritet bland utvandrarna. 130 Å andra sidan var de flesta som<br />

flyttade till Växjö också kvinnor, varför de kom att utgöra ca 60 % av befolkningen<br />

mellan åren 1870-1900. En andel som sakta minskade till 55 % på 1940-talet. 131<br />

5.1.3 Näringsliv och social struktur<br />

Växjö var fortfarande vid sekelskiftet en relativt liten stad. Storleken till trots hade<br />

en kraftig expansion skett, i likhet med andra svenska städer, under 1800-talets sista<br />

decennier. Vid sekelskiftet 1900 var Växjö med Lennart Johanssons formulering ”en<br />

‘borgerlig’ småstad, centrum i ett agrart betonat omland” som var ”dominerad av handel,<br />

hantverk och offentlig och privat förvaltning”. 132 Den industriella utvecklingen<br />

som tog fart i Sverige omkring 1870 kom emellertid att sätta sina avtryck även i<br />

Växjö då en del mindre småföretag och medelstora industrier växte fram ur tidigare<br />

hantverk. Jämte dessa etablerades också ett par större industrier som en klädesfabrik<br />

i drift mellan åren 1826 och 1874, och en mekanisk verkstad etablerad 1872. 133<br />

Tändsticksfabriken som grundades 1868 blev stadens största industri och var med<br />

sina - som mest - ca 400 anställda den största arbetsplatsen. 134 Ungefär hälften av de<br />

anställda var kvinnor vilka tilldelades de mest okvalificerade och farliga arbetsuppgifterna<br />

samt de lägsta lönerna. 135 Innan tändsticksfabriken mekaniserades vid sekelskiftet<br />

utfördes en del av produktionen i hemmen. Hemproduktionen bestod främst av<br />

lådtillverkning och torde ha underlättat för många kvinnor att förena förvärvsarbete<br />

med hushålls- och omsorgsarbete.<br />

Etableringen av dessa industrier ledde till en relativt stor ökning av stadens arbetarklass<br />

som vid 1900-talets början utgjorde ca 20 % av de yrkesverksamma. 136 Sett ur<br />

ett nationellt perspektiv är det en något mindre andel än de 24 % av alla yrkesutövare<br />

som arbetade inom industrin. 137 Andelen industriarbetare i Växjö kom att minska efter<br />

1922 då en brand ödelade tändsticksfabriken. Genom detta försvårades industrialiseringen<br />

och Växjö kom aldrig att bli någon utpräglad industristad trots att etableringsfasen<br />

började relativt gynnsamt med tre stora industrier.<br />

Vid denna tid hade Växjö blivit garnisonstad och såväl lasarettet som mentalsjukhuset<br />

Sankt Sigfrid hade byggts ut vilket ytterligare kom att förstärka stadens karaktär<br />

av tjänstemanna- och handelsstad. Även i övriga Sverige ökade andelen tjänstemän<br />

inom såväl privat som offentlig förvaltning och 1901 utgjorde de i Växjö 12 % av den<br />

yrkesverksamma befolkningen. 138 Växjö som skolstad bidrog också till denna sociala<br />

struktur. Genom den successiva expansionen av skolväsendet ökade inte bara antalet<br />

lärare och administrativ personal utan även en mer informell ekonomi växte fram<br />

kring detta. Där kunde även grupper som ensamstående kvinnor få inkomster genom<br />

inackorderingar eller som ”mattanter”. 139<br />

Som ett led i samhällsomvandlingen kom kommunikationerna att byggas ut i Sverige<br />

från mitten av 1800-talet med järnvägar, postväsende, telegraf och telefonnät. Denna<br />

115


utveckling skapade nya arbetsområden även i Växjö vilket successivt ledde till ett<br />

behov av kvinnlig arbetskraft. Det var främst kvinnor ur borgarklassen som tillsattes<br />

på dessa tjänster som tidigt blev typiska kvinnoyrken. För kvinnor ur de lägre klasserna<br />

var det husliga arbetet en vanlig försörjningskälla. Vid sekelskiftet försörjde<br />

sig 30 % av de yrkesverksamma i Växjö huvudsakligen genom husligt arbete, främst<br />

som pigor. 140 Det var främst unga och ogifta kvinnor som tjänade de högre klasserna.<br />

Hantverk och handel hade också blivit lättare att idka genom skråväsendets slutliga<br />

upphävande 1864. Detta bidrog till att även kvinnor, främst ogifta, kom att etablera<br />

sig starkt som hantverkare och handlare i Växjö. År 1865 fanns det bara 4 kvinnliga<br />

handelsföretagare mot 23 manliga, medan de 1905 ökat till 44 respektive 110. 141 Trots<br />

ökningen var kvinnorna främst företrädda bland de handelsidkare som bedrev handel<br />

i mindre skala med en mycket liten inkomst. 142 Den bransch de dominerade var bageribranschen,<br />

som dessutom hade flest kvinnliga anställda jämte skrädderierna. 143<br />

5.1.4 Migration<br />

Under den period som min studie omfattar skedde även en omfattande migration i<br />

spåren av bl a den agrara omvandlingen. Småland var ett av de utpräglade emigrationsområdena<br />

i Sverige. Svårigheterna för jordbruksproletariatet att skaffa arbete<br />

ledde till att emigrationen kulminerade i Växjö under åren 1883-1893. 144 Vid slutet av<br />

1890-talet med goda ekonomiska konjunkturer som en återhållande kraft minskade<br />

utvandringen från Sverige och så även Växjö, för att åter få en kort och relativt svag<br />

uppgång i början på 1920-talet. Det var inte bara till Nordamerika som Växjöborna<br />

utvandrade. Mer närliggande länder som Danmark och Tyskland hade också en dragningskraft<br />

då många begav sig dit i syfte att arbeta under vissa säsonger och kortare<br />

perioder. De som sökte sig dit var till skillnad från Amerika-emigranterna väldigt<br />

unga människor ur de proletära grupperna. 145<br />

5.2 Kvinnans situation i det svenska samhället 1865-1925<br />

För att det ska bli möjligt att förstå människors agerade i rättspraxis är det centralt att<br />

ha kunskap om de rådande strukturerna i form av lagstiftning, förordningar och bestämmelser<br />

som gällde för kvinnor under den period som jag ämnar undersöka. Innan<br />

jag kommer till redogörelsen och analysen av min empiri har jag därför för avsikt att<br />

skissera en del av den kontext som kringgärdar de studerade rättsfallen. Att jag har valt<br />

att fokusera kontexten kring kvinnans samhälleliga situation beror på att strategier,<br />

möjligheter och begränsningar påverkades av hennes rättsliga och sociala ställning.<br />

5.2.1 Lagstiftning kring våld inom äktenskapet<br />

Alltsedan de tidiga landskapslagarna hade mannen haft bestämmanderätt över sin<br />

hustru. Denna gav mannen även en rätt att aga sin hustru, men inom vissa ramar. I<br />

1734-års lag stadgas att om mannen eller hustrun slog sin äkta hälft ”blå, blodig, lam<br />

eller lytt; vare thet alt i tveböte”. 146 Den tidigare lagtexten som givit mannen en positiv<br />

rätt att ”näpsa” sin hustru ”måttligt” fanns inte kvar i 1734-års lag, men däremot de<br />

gränser för våldet som stadgades. Därför ställdes mannen endast till ansvar om han<br />

överskridit dessa gränser för sitt husbondevälde. 147 Husbondemakten tillät alltså mannen<br />

att inom lagens råmärken använda ett visst mått av våld mot sin hustru, och det<br />

var endast om han överskred dessa som han gjordes ansvarsskyldig.<br />

116


Från 1864 skedde dock en skärpning av denna lag vilket innebar att det kom att bli<br />

helt förbjudet för mannen att använda våld mot sin hustru. Även misshandel av andra<br />

personer i en nära relation som ”skyldeman i rätt uppstigande led, maka, styv- eller<br />

svärföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde eller annan under vars lydnad<br />

man står”, betraktades som försvårande omständigheter och genererade högre straff<br />

än om våldet riktats mot någon annan. 148 I enlighet med 1864-års strafflag straffades<br />

mannen och kvinnan lika vad det gäller våld mot sin partner med minst fängelse eller<br />

straffarbete. 149<br />

Missshandel i hemmet till skillnad från misshandel på offentlig plats kom att bli ett<br />

sk angivelsebrott. Detta innebar att när t ex en kvinna blivit misshandlad av sin make<br />

måste hon själv ange brottet. Det var hennes eget och ingen annans ansvar. 150 Det var<br />

först 1982 som angivelse eller åklagarprövning vid misshandel i hemmet togs bort<br />

och man jämställde misshandel på enskilt område med misshandel på allmän plats,<br />

bl a i syfte att inpränta att kvinnomisshandel är brottsligt. 151 Vad det beträffar sexuellt<br />

våld inom äktenskapet gav lagen kvinnan inget rättsligt skydd förrän 1965 eftersom<br />

det tidigare hade varit möjligt för en make att straffritt våldta sin hustru. 152<br />

5.2.2 Civilstånd och myndighet<br />

Relationen mellan mannen och hans hustru påverkades även av civillagstiftningen.<br />

Enligt denna hade mannen målsmansrätt över sin hustru vilket innebar att han hade<br />

rätt att förvalta såväl hennes egen som makarnas gemensamma egendom. Som målsman<br />

intog mannen även positionen som familjens och hustruns företrädare utåt i samhället.<br />

153 Som Edgren påpekat innebar husbondeväldet dock inte bara en skyldighet<br />

för hustrun att underordna sig mannen, utan gav henne också en rättighet att bli försörjd.<br />

154 Kvinnan stod under förmyndare hela livet och före giftermålet var det oftast<br />

fadern som var hennes giftoman och förmyndare. Förmyndarskapet hade också betydelse<br />

för kvinnans möjligheter att förvärvsarbeta utanför hemmet då både den ogifta<br />

och gifta kvinnan var tvungna att ha faderns eller mannens tillstånd till detta. Den<br />

ogifta kvinnans myndighet kom successivt att utökas genom olika reformer från mitten<br />

av 1800-talet (1858 och 1863) och 1884 blev hon myndig vid samma ålder som<br />

mannen, vid 21 år. Denna myndighet var villkorad eftersom den upphörde att gälla så<br />

snart kvinnan ingick äktenskap och ställdes under sin makes förmyndarskap. 155<br />

Den gifta kvinnan fick vänta ända till 1921 för att få myndighet. Då trädde den nya<br />

giftermålsbalken i kraft som innebar att makens målsmanskap och husbondevälde<br />

över hustrun upphörde. Båda makarna gavs genom denna rent formellt samma rättigheter<br />

och skyldigheter i äktenskapet vad gällde hemmets förvaltning, försörjningsbördan<br />

och barnens uppfostran. Den gifta kvinnan behövde inte heller längre sin makes<br />

tillstånd för att få arbeta. 156<br />

5.2.3 Möjligheter till försörjning<br />

Borgerlighetens strävan efter att skapa ett nytt kapitalistiskt ekonomiskt system och<br />

en fri marknad låg bakom avvecklandet av skråsystemet och näringsfrihetens införande<br />

1864. Detta ledde till att även kvinnor så småningom fick ökade möjligheter till<br />

försörjning på den privata arbetsmarknaden. Näringsfriheten kom dock att inskränkas<br />

till den ogifta kvinnan (och därmed även änkor och frånskilda hustrur). Det fanns<br />

nämligen en stor grupp ogifta kvinnor som inte hade möjlighet att försörja sig själva,<br />

117


vilket blev ett problem främst inom borgerligheten. Nya vägar till försörjning öppnades<br />

dock successivt för dessa kvinnor. Vid mitten av 1800-talet blev det tillåtet för<br />

kvinnor att inneha såväl lägre lärartjänster som post- och telegraftjänster då det fanns<br />

ett stort arbetskraftsbehov inom dessa områden. 157 Av betydelse blev också kvinnornas<br />

rätt att fr o m 1873 avlägga universitetsexamen i de flesta ämnen utom teologi<br />

och juridik. Eftersom kvinnorna var utestängda från många akademiska yrken fram<br />

till 1923 var det dock få som använde sig av denna möjlighet. 158<br />

Denna lagstiftning som öppnade nya vägar till försörjning för kvinnor berörde främst<br />

kvinnor ur de högre klasserna. Kvinnor ur arbetarklassen hade långt tidigare varit<br />

tvungna att förvärvsarbeta då mannens inkomster vanligen inte var tillräckliga att leva<br />

av. Industrialiseringen skapade nya arbetstillfällen för många av arbetarklassens kvinnor<br />

medan andra ägnade sig åt enklare torg- och gatuhandel eller tjänade de burgnare<br />

klasserna. 159 De lagar som stiftades till fromma för de arbetande kvinnorna ur arbetarklassen,<br />

som t ex lagen om 4 veckors ledighet efter barnsbörd, fungerade inte enbart<br />

som ett skydd, utan utgjorde snarare ett hinder då någon ersättning för den förlorade<br />

arbetsinkomsten inte utgick. 160<br />

5.2.4 Kvinnorörelsens framväxt<br />

Kvinnorörelsen började sin framväxt i Sverige på 1860-70-talet vilket fick betydelse<br />

för kvinnans emancipation. Försörjningsproblemet för kvinnor ur borgerligheten ledde<br />

till skapandet av Föreningen för gift kvinnas äganderätt 1873. Många kvinnor såg<br />

det som ett stort problem att det var mannen i äktenskapet som hade ensam förvaltningsrätt,<br />

i synnerhet då den missbrukades och egendomen förslösades. Kampen gav<br />

ett visst resultat och 1874 fick den gifta kvinnan möjlighet att själv disponera över sin<br />

arbetsinkomst samt gåva eller testamenterad egendom, under förutsättning att detta<br />

begärdes i ett särskilt äktenskapsförord. 161<br />

Fredrika Bremer Förbundet bildades 1884 och kom att rekrytera sina medlemmar<br />

främst ur borgarklassens kvinnoled. De frågor man intresserade sig för rörde utbildningsvägar<br />

och statliga tjänster för ogifta kvinnor. För de gifta kvinnorna var det<br />

egendomsrätten som stod i fokus. Det var dock inte bara kvinnor ur de övre klasserna<br />

som organiserade sig, 1888 bildades Kvinnliga arbetarförbundet av och för kvinnor<br />

ur arbetarklassen. Deras villkor var andra än borgarkvinnornas varför de uppmärksammade<br />

andra frågor som 1909-års nattarbetsförbud inom industrin vilket drabbade<br />

dessa kvinnor hårt. En annan kvinnorörelse som bildades i Sverige 1909 var Landsföreningen<br />

för kvinnans politiska röstrrätt. Under några år bidrog denna förening till<br />

kampen för den grundlagsändring som genomfördes 1921 och som gav kvinnor och<br />

män lika och allmän rösträtt. 162<br />

5.2.5 Möjligheter till skilsmässa<br />

Vad det gällde möjligheterna till skilsmässa i äktenskapet hände också en del under<br />

den undersökta perioden. Giltiga skilsmässoskäl hade tidigare endast varit hor och<br />

övergivande varför mannens våld mot sin hustru vanligen inte gav anledning att utdöma<br />

skilsmässa. 163 Först 1810 kunde skäl som dryckenskap, våldsamhet och stridigt<br />

lynne som lett till avsky åberopas för skilsmässa. Dessa skäl ledde dock bara till indirekt<br />

skilsmässa, vilket innebar att makarna först måste underkasta sig kyrkorådets<br />

varningar och medlingar vid upprepade tillfällen innan de fick skiljas. 164 Femtio år<br />

118


senare, 1860, tillkom ytterligare en förordning som även inkluderade osämja som ett<br />

legitimt skilsmässoskäl. I realiteten var det svårt att skiljas eftersom det fortfarande<br />

krävdes upprepade medlingar av kyrkan, som dessutom måste ge sitt medgivande för<br />

att makarna skulle kunna tilldömas skilsmässa i rätten. 165<br />

1915 kom dock en ny lag att gälla för skilsmässor vilken senare kom att integreras i<br />

1920-års giftermålsbalk. Denna innebar kortfattat att det diffusa begreppet ”djup och<br />

varaktig söndring” sågs som ett giltigt skilsmässoskäl. 166 Begreppets innebörd kan<br />

förstås som osämja och slitningar av olika art och grad som pågått i makarnas äktenskap<br />

under en längre tid. Man var dock fortfarande angelägen om att försöka få paret<br />

att försonas varför kravet på medling och ett hemskillnadsår - att man skulle leva<br />

skilda åt under ett slags ”prövoår” år innan man kunde tilldömas slutgiltig skilsmässa<br />

- kvarstod i många fall. 167<br />

Som vi har sett kom kvinnor under den undersökta perioden att på ett formellt strukturellt<br />

plan ges utsträckta möjligheter till skilsmässa, ägande, försörjning, utbildning,<br />

myndighet samt straffrättsligt skydd mot makes misshandel. Men hur påverkade<br />

dessa förändringar kvinnors liv i praktiken, och framförallt deras möjligheter till frihet<br />

från mannens våld?<br />

6. RESULTAT - MÄNS VÅLD MOT KVINNOR<br />

INFÖR RÄTTEN<br />

6.1 Effekten av lagens införande<br />

Enligt Edgren var det anmärkningsvärt många kvinnor i Norrköping som redan kring<br />

år 1865 stod som kärande i misshandelsmål mot sina män. 168 Av detta märks föga<br />

i rådhusrätten i Växjö där det första fallet jag hittade som handlade om våld inom<br />

äktenskapet var från 1871. Under de sex första åren som den nya lagen, vilken gav<br />

kvinnan straffrättsligt skydd mot makes misshandel, var i kraft lyser mäns våld mot<br />

sina hustrur med sin frånvaro. Åtminstone i de av mig studerade källorna. Vad frånvaron<br />

och skillnaden i förhållande till Edgrens resultat från Norrköping bottnar i är<br />

svårt att säkerställa. Det kan handla om regionala skillnader som att Norrköping dels<br />

var en större stad än Växjö och dels att Norrköping var en utpräglad industristad där<br />

kvinnor gavs större möjligheter att försörja sig själva jämfört med Växjö. Därför var<br />

det kanske lättare för dem att anmäla mannens våld?<br />

Normer och värderingar torde också förändras snabbare i en större stad som Norrköping<br />

med större social rörlighet än i en småstad som Växjö som präglades av sitt<br />

agrara omland. Möjligheten till social kontroll var säkert också större i en liten stad<br />

som Växjö med färre invånare än Norrköping. Den uteblivna tidiga effekten av lagens<br />

införande i Växjö rådhusrätt visar också att förändringar inte alltid inträffar så snart en<br />

ny lag antagits. Gamla traditioner och uppfattningar har ofta ett starkt grepp om människors<br />

attityder och värderingar varför invanda hierarkier kan sitta djupt och ta tid att<br />

förändra. Hur som helst sker förändring förr eller senare och hierarkier utmanas - inte<br />

minst genom att kvinnor drar sina mäns våld inför rätta - även i Växjö.<br />

119


Innan jag övergår till min empiri och de studerade fallen som utgör denna, vill jag<br />

kort redogöra för hur de kommer att presenteras. Presentationen av fallen kommer<br />

att ske i kronologisk ordning. Inledningsvis följer en rent deskriptiv rekonstruktion<br />

av händelsen och den specifika kontext som omgärdar varje enskilt fall. Efter denna<br />

beskrivning följer analysen utifrån tre teman som är kopplade till mina frågeställningar.<br />

Dessa tre teman är: genuskonstruktion, våldet och strategier och de kommer<br />

att presenteras i denna ordningsföljd.<br />

Jag har även delat in min empiri i tre olika nedslag över tid för att underlätta den<br />

diakrona komparationen. De tre första fallen från 1870-talet utgör det första tidsliga<br />

nedslaget medan fallet från 1901 utgör det andra och de två sista fallen från 1919<br />

respektive 1920 utgör det tredje.<br />

6.2 Det första tidsliga nedslaget. Fall 1 från 1871<br />

…”även emot sin hustru grymma misshandling”…<br />

Det första fallet av hustrumisshandel jag hittade efter år 1864 var det där skomakaränkan<br />

Olga Karlsson i maj 1871 hade stämt sin måg, skomakaren Nils Svensson.<br />

Skälet till att hon dragit sin svärson inför rätta är att hon vid flera tillfällen av honom<br />

”blivit slagen och överfallen […] varav blodvite, svullnad och värk följt, samt hotad<br />

att jag ej längre få leva”. Det är dock inte bara för det grova våld och de dödshot som<br />

svärmodern själv menar att hon får utstå som hon vill att Svensson ska få ett ”välförtjänt<br />

straff” utan även den ”grymma misshandling” som han utsätter sin hustru, änkan<br />

Karlssons dotter, för. 169 Änkan Karlssons anklagelser får dock inte stå oemotsagda då<br />

det en vecka senare inkommer ett svar till rådhusrätten i vilket Svensson bestrider<br />

att han har misshandlat sin svärmor, samt hotar med att han ska stämma henne för<br />

”att hon misshandlat mig, samt en av hennes söner till och med hotat mig till livet”.<br />

Vad beträffar misshandeln av hustrun är det inte något som han explicit nekar till och<br />

försöker svära sig fri ifrån på samma sätt som våldet mot svärmodern, utan låter kort<br />

meddela att: ”Vad åter angår misshandel mot min hustru, synes detta vara en sak, med<br />

vilken [svärmodern] inte har att skaffa”. 170<br />

Det enda av de på svärmoderns begäran inkallade vittnena som infinner sig i rätten<br />

är f d slottsknekten K Persson. Han kunde endast intyga att Svensson vid ett tillfälle<br />

”varit rusig och fört oljud” hemma hos sin svärmor, men inte att han ”våldfört sig<br />

mot [svärmodern]”. 171 Varför de andra fyra vittnena inte infann sig framgår inte av<br />

rättsprotokollet, och någon fortsättning i målet blir det inte heller då änkan Karlsson<br />

”efter något besinnande tillkännagav[…]att hon frånträdde sitt ansvarspåstående mot<br />

svaranden dervid Rådstugurätten lät bero”. 172 Rättsprotokollet förtäljer inte så mycket<br />

mer om makarna Nils och Hilda Svenssons liv men med hjälp av husförhörslängderna<br />

får vi veta att de vid tiden för svärmoderns anmälan hade en dotter som var tolv år. En<br />

son hade avlidit 1863 bara ett år gammal. 173 Ett år efter det påstådda misshandelstillfället<br />

blev Nils Svensson dömd för ”första resan snatteri”, vilket upprepades 1873 då<br />

han häktats för ”olofligt tillgrepp i Skeninge”. 174 Att makarna inte var speciellt välbeställda<br />

är det inte enbart mannens stölder som tyder på; Nils Svensson beviljades även<br />

två riksdaler av fattigvårdsstyrelsen för begravningskostnaderna när hustrun avlidit<br />

i augusti 1874. 175 Detta tyder på att Svensson var en fattig man som under perioder<br />

av arbetslöshet torde haft svårt att leva upp till det rådande idealet om den manlige<br />

försörjaren. 176<br />

120


Trots påståendet om misshandel och våldsamt beteende fortsatte dock makarna att<br />

leva tillsammans som gifta tills dess att hustrun avled i lungsot endast 38 år gammal.<br />

177 Det visar hur svårt det måste ha varit för den tidens människor att skilja sig,<br />

inte bara av juridiska skäl. Även då äktenskapet präglades av osämja och våldsamheter<br />

gav det säkert ofta en större ekonomisk trygghet att vara två, vilket var svårare att<br />

åstadkomma på egen hand. Särskilt som ensamstående kvinna. Vad som hände med<br />

änklingen Svensson och hans dotter vet jag inte, men i husförhörslängden står han<br />

1875 under den särskilda förteckningen ”över personer till vistelseort okända…”. 178<br />

En förteckning som brukade rymma människor som levde i samhällets marginaler,<br />

vanligtvis fattiga, arbetslösa och utan fast adress.<br />

6.2.1 Genuskonstruktion: Manlig auktoritet eller maktmissbruk?<br />

Våldsamma eller maktlösa kvinnor?<br />

Genom att dra mannens våld inför rätta visar svärmodern hur hon anser att en man<br />

inte skall vara. Att vara hotfull och våldsam är inget som anstår vare sig en svärson<br />

eller make utan är något som förtjänar att bestraffas. Den manliga auktoriteten och<br />

överordningen är inget som ifrågasätts i sig. Det är först när mannen inte förmår att<br />

upprätthålla denna utan att ta till grovt våld som den utmanas och ses som illegitim.<br />

Eftersom Svensson inte nekar till misshandeln av hustrun ser han det troligen inte<br />

som ett tecken på omanlighet. Hans uppfattning att han i egenskap av man och make<br />

är, och skall vara, överordnad såväl hustrun som svärmodern är tydlig. Denna genusordning<br />

som är närvarande inför rätten bidrar svärmodern slutligen att reproducera<br />

genom att dra tillbaka sin anmälan av mannens våld. Även rätten reproducerar en<br />

genusordning med mannen som husbonde och familjens överhuvud, genom att överhuvudtaget<br />

inte ta upp och behandla mannens påstådda våld mot sin hustru som ett<br />

brott. Implicit betraktar de mannens påstådda våld som något som varken rättssystemet<br />

eller svärmodern hade med att göra.<br />

Vad beträffar svärmodern så framställs hon av Svensson som en våldsam kvinnna<br />

då hon istället för att vara ett offer för hans våld påstås vara den som misshandlat<br />

honom. Att lyfta fram detta kvinnliga våld kan ha varit ett sätt för mannen att framställa<br />

svärmodern som okvinnlig då kvinnligt våld inte var en positiv konstruktion av<br />

kvinnlighet. 179 Att mannen påtalar att han blivit misshandlad av svärmodern kan också<br />

ses som en annorlunda variant av det Liljequist benämner ”den omvända hustrutukten”<br />

180 , och ha haft som normativt syfte att visa hur det kunde gå om inte den ”rätta”<br />

hierarkiska genusordningen rådde i äktenskapet och, i det här fallet, i relationen mellan<br />

en make och hans svärmor.<br />

Det förefaller vidare som om rätten såg det som positivt att svärmodern ”besinnade<br />

sig” och tog tillbaka sin anmälan om mannens våld. Att besinna sig är ett uttryck med<br />

positiva konnotationer som är synonymt med att ta sitt förnuft till fånga. För att kunna<br />

göra detta fordras det att man tidigare agerat oförnuftigt och obesinnat, vilket rätten<br />

tycks ha ansett att svärmodern gjorde då hon drog mannens våld inför rätta. Det kan<br />

sålunda tolkas som att rätten betraktade svärmoderns agerande som överilat och ickelegitimt,<br />

som ett brott mot rådande genusnormer och en rådande genusordning. Till<br />

slut agerar hon dock utifrån en av rätten uppfattad positiv kvinnlighet då hon inte driver<br />

mannens våld vidare utan istället friar honom från anklagelserna. Därmed bidrar<br />

svärmodern till att återupprätta den tidigare genusordningen.<br />

121


6.2.2 Våldet: Blodvite, svullnad och värk<br />

Denna påstådda hustrumisshandel hade kanske inte kommit till rättens kännedom om<br />

inte Nils Svensson också använt våld gentemot sin svärmor? Eller var stämningen ett<br />

sätt för svärmodern att dra uppmärksamheten till dottern och det våld hon utsatts för?<br />

Frånsett dessa spekulationer tyder det faktum att svärmodern kräver att mannen ska<br />

dömas i enlighet med lagen - även för det våld han påstås ha utsatt sin hustru för - på<br />

att hon ser mannens våld som illegitimt. Hänvisningen till lagen: ”yrka det ansvar<br />

som lagen i ty fall stadgar”, indikerar dessutom att svärmodern har en kunskap om att<br />

våldet är illegalt. 181<br />

Det förefaller som om våldet betraktas som både illegitimt och illegalt av svärmodern<br />

då det leder till kroppsligt synliga och kännbara skador, eftersom hon drar det<br />

påstådda våldet inför rätta först då det lett till ”blodvite, svullnad och värk”. Mannens<br />

påstådda misshandel av hustrun beskrivs som ”grym” och har således också passerat<br />

gränsen för vad som ses som legitimt. Att svärmodern överhuvudtaget ger målande<br />

beskrivningar av våldet och de skador som följt kan tyda på att hon förväntade sig<br />

att det krävdes för att rätten skulle uppfatta våldet som illegalt. Men det kan också<br />

vara en uttryckt gräns för vad hon själv ser som illegitimt, samt ett sätt att visa hur<br />

välförtjänt mannen är av det straff hon åberopar. De gränser för våldet som svärmodern<br />

ger uttryck för kan vidare kopplas till en syn som överensstämmer med den som<br />

framträder i lagen från 1734 och som tillät mannen att aga sin hustru tills dess att hon<br />

blev ”blå och blodig, lam eller lytt”. 182<br />

Att maken Svensson inte bestrider att han misshandlat sin hustru kan tolkas som att<br />

han implicit erkänner dessa anklagelser som riktades mot honom. Det kan också tyda<br />

på att han känner till att våld inom äktenskapet måste anmälas av den som blivit utsatt<br />

för det och inte av någon annan. 183 Svärmodern hämtade legitimitet för sina anklagelser<br />

om mannens våld ur samma lag som stadgade att det var förbjudet att misshandla<br />

såväl sin hustru som sin svärmor. Det sågs t o m som försvårande omständigheter<br />

att misshandla någon i en så nära relation. 184 Hennes tolkning stödde sig alltså på en<br />

formell och institutionaliserad genusordning som var närvarande genom att hon hänvisade<br />

till lagen. Denna innebar att mannen inte hade rätt att misshandla vare sig sin<br />

hustru eller sin svärmor. Det var ett brott som skulle bestraffas. Mannen däremot ger<br />

uttryck för en annan äldre genusordning som genomsyrat samhället i århundraden och<br />

som gett mannen, i egenskap av husbonde, rätt att utöva aga mot sin hustru.<br />

Under hela 1800-talet stärkte dock staten alltmer sitt monopol på våldsutövande genom<br />

att successivt frånta husbonden denna rätt. Från 1858 var det inte längre tillåtet<br />

att aga sitt tjänstefolk och med 1864-års strafflag upphörde mannens rätt att aga sin<br />

hustru. 185 Barnen fick emellertid vänta till 1979 då alla former av barnaga förbjöds. 186<br />

Mannens implicita erkännande av anklagelserna att han misshandlat sin hustru tyder<br />

på att han såg detta våld som legitimt trots att det var illegalt. Kanske kände han inte<br />

ens till den nya lagtexten i 1864-års lag?<br />

Rätten osynliggör det våld hustrun påstås ha utsatts för genom att överhuvudtaget inte<br />

nämna det efter svärmoderns stämning. Man låter heller inte kalla hustrun till förhör<br />

för att utröna huruvida svärmoderns anklagelser mot mannen stämde eller inte. Att<br />

rådhusrätten ”lät det bero” kan tyda på att man inte betraktade fallet som så viktigt,<br />

122


alternativt att man ansåg våld inom familjen vara något man inte lade sig i förrän det<br />

gått längre än i det aktuella fallet. Rättens synsätt skulle i så fall överensstämma med<br />

resultatet från Sjögren-Karlssons studie som visar att det skulle gå långt innan den offentliga<br />

rättvisan ingrep mot våld inom familjen. 187 Våldet inom äktenskapet förefaller<br />

ha setts som en sak mellan mannen och hustrun och så länge inte hustrun själv eller<br />

flertalet vittnen klagade befattade sig rättens män inte med det. Det skulle komma att<br />

ta ungefär hundra år till innan våld mot kvinnor inom äktenskapet betraktades som<br />

ett brott mot samhället och som därmed andra personer än kvinnan själv kunde dra<br />

inför rätta. 188<br />

6.2.3 Strategier: Våldet dras inför rätta men vem har med<br />

det att skaffa?<br />

En av svärmoderns motståndsstrategier var alltså att dra svärsonen och hans våldsgärningar<br />

inför rätta. Vad mannens hustru gjort för att motsätta sig sin makes våld vet<br />

vi inte. Kanske hade hon kännedom om moderns anmälan? Kanske gav hon henne<br />

till och med sitt stöd och medgivande till denna? Det skulle i så fall kunna ses som en<br />

indirekt motståndsstrategi. Om detta förtäljer källorna inget varför vi heller inte kan<br />

veta vad hustrun hade att säga. Genom sitt agerande försöker svärmodern att bryta en<br />

genusordning som inte överensstämmer med hennes genus- och rättsuppfattningar.<br />

Vad hon dock inte visste - alternativt inte brydde sig om - var att hustrumisshandel<br />

vid denna tiden inte föll under allmänt åtal, vilket betyder att det var hustrun själv<br />

som var tvungen att anmäla våldet som ett brott. 189 Detta tillägg i 1864-års strafflag<br />

kan tolkas som ett uttryck för en privatisering och individualisering av våld i nära<br />

relationer eftersom det tidigare hade varit möjligt för grannar, släktingar, präster och<br />

andra i lokalsamhället att dra hustrumisshandel inför rätta.<br />

Trots målets utgång handlar svärmodern som ett aktivt medvetet subjekt för att försöka<br />

förändra såväl sin egen som sin dotters livssituation. Men i likhet med många<br />

av de kvinnor som utsatts för våld av sina män tar svärmodern tillbaka sin anmälan<br />

inför rätten. 190 Genom att dra tillbaka sin anmälan bidrar hon själv till att reproducera<br />

den rådande genusordningen med mannen som den överordnade inom familjen och<br />

i äktenskapet. Vad det var som fick änkan Karlsson att ”besinna” sig och därmed fria<br />

svärsonen från anklagelserna vet vi inte, men kanske befarade hon att utsikterna att få<br />

mannen fälld inte var så goda då de övriga vittnena uteblev från rättegången? Kanske<br />

var hon rädd för att svärsonen skulle utsätta såväl henne som sin hustru för än mer<br />

våld då hon dragit det inför rätta och därmed utmanat hans auktoritet? Eller att han<br />

skulle göra allvar av hotet att stämma svärmodern och hennes son för misshandel<br />

och olaga hot. Och vem skulle ansvara för försörjningen av hustrun och barnet om<br />

mannen hamnade i fängelse? Mannen var oftast familjens huvudsakliga försörjare<br />

och i ett skomakarhem som Svenssons fanns inte så stora resurser att leva av att ett<br />

fängelsestraff för mannen i några månader inte blev kännbart. Kanske rymde anmälan<br />

och rättegången ett hopp om att mannen skulle inse situationens allvar och se det som<br />

ett incitament för att ändra sitt våldsamma beteende? Enligt Hammerton var det inte<br />

ovanligt att kvinnor använde sig av rätten som en kanal och möjlighet att varna männen<br />

för att använda våld varför det primära syftet inte alltid var att få mannen straffad<br />

eller fängslad. 191<br />

123


Som vi har sett består mannens strategier inför rätten av att han hänvisar till en genusordning<br />

som han anser är legitim och som innebär att han har rätt att misshandla<br />

sin hustru. Han hänvisar alltså implicit till en gammal husbonderätt. Vad det gäller<br />

det påstådda våldet mot svärmodern så nekar han, och då det inte finns några vittnen<br />

som styrker hennes anklagelser hamnar hon i positionellt underläge i rätten. Vidare<br />

framställer Svensson svärmodern i en dålig dager inför rätten då han tillskriver henne<br />

en negativ kvinnlighet genom att påstå att hon misshandlat honom och därmed är en<br />

våldsam kvinna. Samt att hennes son har hotat honom till livet. Enligt mannen är det<br />

alltså han som är offret och inte förövaren. Ytterligare en strategi för mannen är att<br />

hänvisa till sin rätt till ett privatliv genom att framställa äktenskapet som den privata<br />

sfär som den alltmer kommit att utvecklas till under 1800-talet, och som ingen utomstående<br />

ansågs ha rätt att intervenera i. Detta rättsfall belyser också hur mannens våld<br />

mot sin hustru kom att definieras som ett privat problem mellan makarna och inte som<br />

ett samhällsproblem eller ett brott mot lagen, eftersom rättens män inte fortsatte att<br />

undersöka mannens påstådda våld emot sin hustru.<br />

Fall 2 från 1872<br />

…”genom slöseri, dryckenskap och våldsamt sinnelag”…<br />

Mannens våld mot sin hustru kopplas ofta, förr som nu, samman med ekonomiska<br />

problem och alkohol. Det fanns, och finns, en allmän föreställning om att det är fattiga<br />

män ur de lägre klasserna med alkoholproblem som slår sina fruar. Hammerton<br />

visar för engelska förhållanden att våldet vid mitten av 1850-talet projicerades på de<br />

lägre klasserna varför samtidens förståelse kom att bli att det var den hotande underklassen<br />

som stod för allt våld, även inom äktenskapet. 192 För svenska förhållanden<br />

visar Östman hur de obesuttna männen på 1700-talet löpte en större risk att utsättas<br />

för kyrkorådets sociala kontroll än de besuttna männen, vars eventuella våld mot sina<br />

hustrur på så sätt kunde privatiseras och osynliggöras. 193<br />

Fallet med makarna Gustavsson är ett exempel på hur det kunde se ut i en fattig familj<br />

där mannen söp och var våldsam mot hustru och barn. I april 1872 hade dock hustrun<br />

Sara Gustavsson fått nog. Inför rådhusrätten i Växjö stämde hon sin man, före detta<br />

järnhandlaren Oskar Gustavsson för att han ”genom slöseri, dryckenskap och våldsamt<br />

sinnelag gjort det […] omöjligt att med honom sådan han nu är, längre fortsätta<br />

äktenskapet”. 194 Sara ville tilldömas skillnad till säng och säte på ett år. 195 I hennes<br />

stämningsansökan framgår att det var en fattig familj där mannen var arbetslös och<br />

man tvingades leva på ekonomiskt stöd från fattigvården. 196<br />

Till rätten hade också sänts ett protokoll från domkyrkoförsamlingen som bevis på att<br />

makarna redan år 1866 ställts inför kyrkorådet för att medla i äktenskapet. I detta protokoll<br />

framkommer klagomål från hustrun att mannen ”ofta plägade överlasta sig med<br />

starka drycker samt att han då vore i hög grad uppretad och utfore i okvädningsord<br />

mot henne och även hotade att misshandla henne”. Genom sitt ”oordentliga levnadssätt”<br />

kunde han inte heller försörja sin familj utan ”vore fastmer till hinder och förargelse”.<br />

Till anklagelserna som riktades mot honom om fylleri, svordomar och hot om<br />

våld nekade inte mannen men försvarade sig med att det inte inträffade ofta. 197<br />

Efter önskemål från hustrun hade stadens pastor besökt makarna i deras hem för att<br />

försöka tala mannen till rätta, men beskrev hur han ”måtte återvända med oförrättat<br />

124


ärende, emedan Gustavsson i raset vid min ankomst avlägsnade sig”. 198 På grund av<br />

att mannen flytt hemmet vid pastorns besök blev makarna istället inkallade inför kyrkorådet<br />

där mannen erhöll ”lämpliga varningar” och lovade att avhålla sig från starka<br />

drycker ”som ansågs vara orsaken till hans oordentlighet”. Han uppmanades vidare<br />

att ”genom arbetsamhet, bön och bruk av Guds ord söka kväva frestelsen till dryckenskap<br />

och hädanefter iakttaga ett sådant förhållande, som ägnar en make och fader”.<br />

Även hustrun fick förmaningar inför kyrkorådet som handlade om att hon i relationen<br />

till mannen skulle ”bemöta honom med fördragsamhet och kärlek”. 199<br />

Sex år efter att makarna ställts inför kyrkorådet för att komma till rätta i sitt äktenskap<br />

hade de alltså hamnat inför den världsliga rätten, för att hustrun ville befrias från mannens<br />

våldsamma och oregerliga leverne. Inför rätten förnekar mannen att han efter<br />

kyrkorådets varning ”på något sätt förgått sig emot sin hustru” eller att han ”hyste det<br />

ringaste hat eller bitterhet” emot henne. 200 Hustrun förklarar dock att ”hon omöjligen<br />

kan vidare leva tillsammans med [mannen]” eftersom han är så ”begiven på starka<br />

drycker” och så snart han blivit ”överlastad […] uppför sig våldsamt och oregerligt<br />

så att allmän förargelse därigenom uppkommer”. 201 Den allmänna förargelsen syftar<br />

förmodligen på grannarna som tycks ha reagerat på Oskar Gustavssons beteende då<br />

det fått dem att tillkalla polisen vid fyra olika tillfällen under den senaste hösten och<br />

vintern. Detta intygade stadsfiskalen inför rätten och upplyste vidare om att mannen<br />

vid dessa tillfällen varit ”överlastad av starka drycker samt uppfört sig våldsamt mot<br />

sin familj”. Därför hade polisen tagit honom ” i allmänt förvar för att på sådant sätt<br />

befria familjen från vidare våldsamheter från [mannen].” 202<br />

Att maken Gustavsson även blivit intagen i allmänt förvar på fattighuset långt innan<br />

hustruns ansökan om skilsmässa framkommer i matriklarna över fattighjonen. Redan<br />

den 7 oktober 1866, ett par dagar innan makarna inställdes inför kyrkorådet för att<br />

varnas, hade mannen hamnat på fattighuset. 203 Orsakerna därtill var troligen hans påstådda<br />

fylleri, slöseri och våldsamheter, men eftersom det saknas protokoll från Växjö<br />

stads fattigvårdsstyrelse för åren 1865-72 är det omöjligt att med säkerhet fastställa<br />

anledningen till att han hamnade på fattighuset. Hur länge vistelsen varade vet vi inte<br />

heller men i fattighusets liggare över intagna hjon 1878-96 finns antecknat att Gustavsson<br />

blivit intagen där igen 1868. 204 Som en försvårande omständighet för hustrun<br />

är att hon föder sitt femte barn i juli 1867, vilket betyder ännu en mun att mätta utan<br />

mannens bidrag till dess försörjning. 205<br />

Hur makarna Gustavssons äktenskap fortsatte får vi inte veta, men att det fortsatte åtminstone<br />

ett tag till vet vi. Trots vittnesmålen och polisingripanden mot mannens våld<br />

ansåg sig nämligen inte rätten ”för närvarande” kunna bifalla hustruns stämning om<br />

skillnad till säng och säte. Skälet var att makarna inte ”undergått sådana varningar,<br />

som uti 14 kap. 1§ Giftermålsbalken föreskrivas”. 206 Något straff i form av fängelse<br />

eller böter för det våld mannen utsatt sin hustru för utdömdes inte heller.<br />

Någon skilsmässa blev det inte men mannen hamnade i oktober åter på fattighuset,<br />

”tills vidare”. 207 Det finns inte angivet något skäl till varför men ett rimligt antagande<br />

är att han fortsatte att med sitt våldsamma leverne. Polisen hade kallats till makarnas<br />

hem fyra gånger under hösten och vintern 1871 vilket tyder på att mannen bodde<br />

hemma vid dessa tillfällen. Att Gustavsson blev intagen på fattighuset kan tyda på att<br />

125


det skedde i uppfostrande syfte för att kunna hålla honom under uppsikt och få honom<br />

att arbeta samtidigt som familjen fick större lugn och ro. Ur fattigvårdsstyrelsens<br />

perspektiv torde det dessutom ha varit både enklare och billigare att ta in mannen än<br />

hustrun och barnen på fattighuset.<br />

1874 fick mannen lämna fattighuset igen men i oktober lämnade han in besvär över<br />

nekad fattigvård vilket gav önskat resultat. I december 1875 fick han nämligen en varning<br />

av fattigvårdsstyrelsen för att han ”inom inrättningen förer ett oregerligt levnadssätt”.<br />

208 Enligt husförhörslängden hade hustrun några månader tidigare - i april - tagit<br />

ut ett skiljobrev från domkapitlet vilket betyder att makarna till slut blev skilda. 209<br />

Oskar Gustavssons liv fortsatte på fattighuset och hur det kunde gestalta sig vittnar<br />

fattigvårdsstyrelsens protokoll om. Bland annat skriver man om honom:<br />

[…]och under denna tid flera gånger med hugg och slag överfallit såväl betjäningen<br />

som hjonen, varför som även blivit av konungens befallningshavare varnad. Men<br />

då ingenting visat sig hjälpa bliver nämnda dag från fattighuset bortkörd, så mycket<br />

hellre som han då befanns vara fullt arbetsför.[…] och då vid den nu ifrågavarande<br />

ansökningen inget läkarbetyg var bifogat angående Gustavssons förmåga, att med<br />

arbete sig försörja, kunde styrelsen för närvarande inte bifalla hans ansökan. 210<br />

Efter att ha blivit bortkörd från fattighuset i augusti 1878 på grund av ”slagsmål och<br />

fylleri” beviljades dock Gustavssons ansökan om att åter bli intagen på fattighuset i<br />

mars 1879. Där slutade han fjorton år senare sina dagar och det sista som står att läsa<br />

om honom är ”Likkista, gravöppning, klockringning och likavhämtning av på fattighuset<br />

avlidne F. Järnhandlanden O N Gustavsson”. 211<br />

Sara Gustavsson behövde alltså inte stanna kvar i äktenskapet och finna sig i mannens<br />

våldsamheter av ekonomiska skäl eftersom Oskar Gustavsson inte tryggade familjens<br />

försörjning genom arbete. Vid skilsmässa skulle hon dessutom bli myndig och själv<br />

få råda över sin ekonomi utan att behöva bekosta makens alkoholvanor. Eftersom<br />

mannen var intagen på fattighuset och stod under fattigvårdsstyrelsens husbondemakt<br />

gällde detsamma troligen hans hustru och barn. Åtminstone stadgade fattigvårdslagen<br />

detta. 212 Sara Gustavsson fick dock inte - vilket man skulle kunna tro - fortsatt fattigvårdsunderstöd<br />

efter skilsmässan från sin make. Det sista bidraget i form av såväl<br />

kontanta medel som ved betalades ut i december 1875. 213 Kanske berodde det på att<br />

Sara som var 52 år då hon skildes från sin man ansågs kunna försörja sig genom eget<br />

arbete.<br />

Vid denna tid bodde dessutom fyra av barnen i åldrarna 21, 16, 8 och 7 år hemma,<br />

varför det är rimligt att anta att åtminstone de två äldsta bidrog till familjens försörjning.<br />

Enligt fattigvårdsstadgan från 1871 skulle det nämligen råda en ömsesidig försörjningsplikt<br />

mellan föräldrar och barn. Detta ömsesidiga ansvar hade införts redan<br />

1855 och kom att vara regel även i den fattigvårdslag som trädde i kraft 1918. 214 För<br />

Sara och många andra fattiga människor vid denna tid var det, i ljuset av detta, en<br />

stor tillgång att ha många barn förutsatt att de kunde och ville bidra till föräldrarnas<br />

försörjning. Att förhållandena ändå var knappa och välgörenhet ett komplement till<br />

den kommunala fattigvården kan vi utgå ifrån när fattigvårdsstyrelsen 1877 tilldelade<br />

familjen 30 kronor ur en fond. 215<br />

126


6.3.1 Genuskonstruktion: Fördragsam och kärleksfull<br />

- arbetsam och nykter<br />

Konstruktionen av genus framkommer tydligt i utdraget från kyrkorådets protokoll<br />

som sänts till rätten. Mannen har brutit mot kyrkorådets syn på hur en make och fader<br />

förväntades vara genom att inte vara nykter och gudfruktig och inte arbeta för att<br />

försörja sin familj. Man skriver att det var bruket av starka drycker ”som ansågs vara<br />

orsaken till hans oordentlighet”. Vem det var som ansåg detta, hustrun, mannen själv<br />

eller någon annan, framgår dock inte. Men det är rimligt att anta att det var en för<br />

tiden rådande föreställning - vilken är högst levande än idag - att män är våldsamma<br />

mot sina hustrur p g a att de är berusade. 216 Våldet eller våldsamheterna och hotet om<br />

våld kan vara ett medel för att försöka återupprätta en hotad genusordning. Mannen<br />

kan ha sett sin auktoritet som husbonde och som familjens överhuvud hotad då han<br />

inte förmådde att försörja sin familj. Som ett sätt att återupprätta denna hotade auktoritet<br />

och husbondemakt tog han till våld för att skrämma såväl hustru som barn till<br />

lydnad och underkastelse. En skenbar genusordning kunde således tillfälligt återupprättas<br />

men den hade inte längre någon legitimitet från hustruns sida.<br />

Vad gäller konstruktionen av kvinnligt genus blir kvinnan tillsagd av kyrkorådet att<br />

bemöta sin man med fördragsamhet och kärlek. Detta kan tyda på en genusuppfattning<br />

hos kyrkans män att kvinnan var ansvarig för mannens beteende. Det kan också<br />

ses som en genusuppfattning att det var kvinnan som skulle stå för kärleken, lugnet<br />

och harmonin i hemmets sfär medan mannen skulle representera den offentliga sfären<br />

och vara familjens försörjare. Ingenstans talas om att kvinnan borde bidra till detta.<br />

Att vara fördragsam är synonymt med att vara överseende, förlåtande, försonlig, beskedlig,<br />

eftergiven, medgörlig m m vilket var förväntningar som riktades mot hustrun<br />

och en hänvisning till rådande genusnormer. 217 Det var alltså kvinnans ansvar att visa<br />

kärlek och ha tålamod med mannens beteende, något som hon enligt mitt förmenande<br />

visat prov på genom att vänta sex år med att söka skillnad till säng och säte.<br />

Att vara kvinnlig handlade enligt kyrkorådets synsätt om att vara kärleksfull och<br />

tålmodig gentemot sin man även då han var våldsam, berusad och slösaktig. Implicit<br />

läggs en del av ansvaret för mannens beteende, och därmed hans våld, på hustrun då<br />

hon genom ett visst förhållningssätt förväntas påverka mannen, hans beteende och<br />

handlingar. Att argumentera, bråka och sätta sig upp mot mannen var således inget<br />

man förespråkade. Hustrun bidrar till denna genusproduktion då hon i sin stämningsansökan<br />

benämner sig själv som ”den värnlösa”, troligen i strategiskt syfte för att få<br />

sina intressen tillgodosedda inför rätta. Hustrun framställer sig själv som den underordnade<br />

svagare parten, oskyddad och utsatt för mannens våldsamheter, hans slöseri<br />

och dryckenskap. Hon drar nytta av rådande genusuppfattingar vilka på så sätt reproduceras<br />

och bidrar till hennes eget offerskapande. Förmodligen var Sara Gustavssons<br />

agerande inte bara en strategi inför rätten utan också ett uttryck för hur hon upplevde<br />

sig själv och sin livssituation. Eftersom gift kvinna fortfarande var omyndig hade hon<br />

troligtvis inte rätt att själv disponera över de pengar hon fick från fattigvården, trots att<br />

utbetalningen stod i hennes namn, varför mannen självsvåldigt kunde spendera dem<br />

efter eget tycke på t ex brännvin.<br />

Manlighet definierades enligt kyrkorådet utifrån förmågan att arbeta, försörja sin familj<br />

och att genom gudfruktighet motstå dryckenskap. Enligt de rådande borgerliga<br />

127


manlighetsidealen var man omanlig om man gav efter för frestelser, var oförmögen<br />

att arbeta och därmed inte lyckades behålla sin maktposition i samhället och familjen.<br />

218 Dessa kriterier för omanlighet uppfyllde maken Gustavsson vars våldsamma<br />

beteende kan ses som ett desperat försök att behålla den maktposition som han helt<br />

höll på att förlora, inte minst genom att hustrun ville ta ut skilsmässa och därmed<br />

frånta honom hans position som make i familjen. Positionen som dess försörjare hade<br />

han redan förlorat. Jämte syftet att skydda hustru och barn från Gustavssons våldsamheter,<br />

fylleri och slöseri kan intagningen på fattighuset ha syftat till att återupprätta en<br />

del av hans manlighet så att den överensstämde med de rådande idealen. Under tillsyn<br />

av personalen skulle Gustavsson fostras på fattighuset till att bli arbetsam och nykter.<br />

En del av hans förlorade manlighet skulle återupprättas så att han kunde återta sin<br />

position i såväl familjen som i samhället. Tills dess var han dock omyndigförklarad.<br />

På fattighuset sattes de intagna i arbete för att bidra till finansieringen av<br />

verksamheten. Det kunde handla om mer okvalificerat arbete som vedsågning,<br />

gatsopning och kardning. 219 De som i likhet med Oskar Gustavsson utsattes för<br />

denna mer slutna form av fattigvård och som blev intagna på fattighuset för en längre<br />

eller kortare tid, hamnade under fattigvårdsstyrelsens målsmans- och husbonderätt.<br />

Detta innebar att de intagna betraktades och behandlades som omyndiga även om<br />

de var män, ogifta kvinnor, eller änkor. Fattigvårdsstyrelsens husbondevälde gav<br />

dem också en rätt att straffa de intagna som ”vägra fullgöra arbete […] eller eljest<br />

visa tredska, självsvåld, oordentlighet eller sturskhet […]”. Straffet kunde bestå i att<br />

man minskade de intagnas underhåll. 220 Personalens kontroll på fattighuset innebar<br />

att fylleri, våldsamheter och annat oönskat beteende bestraffades. Gustavsson som<br />

alltså förlorat sin egen husbondemakt och myndighet erhöll åtskilliga varningar,<br />

både vad gällde hans fylleri och våldsamheter inne på fattighuset. De varningar<br />

och den ”vederbörliga näpst” han fick ta emot från både fattigvårdsstyrelsen<br />

och häradshövdingen speglar såväl relationer mellan över- och underordnade<br />

manligheter som institutionens uppfostrande och kontrollerande funktion. När<br />

Gustavsson trots erhållna varningar inte uppfyllde de krav som ställdes avvisades<br />

han från fattighuset.<br />

6.3.2 Våldet: Hot om misshandel och våldsamt uppförande<br />

Ser man makarna Gustavssons relation som ett genuskontrakt kan det tolkas som att<br />

hustrun inte längre fann sig i mannens våldsamheter då han inte uppfyllde sin del av<br />

kontraktet genom att inte arbeta, förslösa pengarna på alkohol och dessutom vara<br />

våldsam. Edgren lyfter bl a fram de ekonomiska aspekterna i sin analys då hon menar<br />

att när mannen inte uppfyllde sitt försörjningsansvar för kvinnan så accepterade hon<br />

inte heller sin underordning och makens våld som därför gjordes till rättslig sak. 221 Det<br />

är inte bara mannens våld som Sara Gustavsson drar inför rätta utan även hans fylleri<br />

och slöseri. Mannens beteende ses inte längre som legitimt av kvinnan som åberopar<br />

det som skäl för att få skiljas från honom.<br />

Det är alltså inte våldet i sig som anmäls d v s att mannen har brutit mot strafflagen,<br />

vilket kan tyda på att det centrala för kvinnan var att få skiljas från mannen, och alltså<br />

inte primärt handlat om att få honom straffad och fängslad för det våld han utsatt<br />

henne för. Märkas bör också att inte kvinnan själv nämner att mannen brukat fysiskt<br />

våld mot henne, utan endast att han har ett våldsamt sinnelag, okvädar henne och hotar<br />

att misshandla henne. Det krävs alltså inte fysiskt våld för att hustrun ska betrakta<br />

128


mannens beteende som våldsamt; hotet om våld är tillräckligt för att hans agerande<br />

ska betraktas som illegitimt.<br />

Grannarna såg uppenbarligen inte heller mannens våldsamma beteende som legitimt<br />

då de tillkallade polis vid åtminstone fyra tillfällen. Huruvida de gjorde det i syfte<br />

att skydda kvinnan eller för att återupprätta den sociala ordningen, d v s om det var<br />

ett uttryck för civilisering eller disciplinering är omöjligt att säga, men förmodligen<br />

fanns inslag av både och eftersom begreppen kan sägas vara två sidor av samma<br />

mynt. Det är enligt min mening rimligt att anta att fattigare familjer var utsatta för<br />

en större social kontroll. Dels för att de levde i trånga bostäder öppna för insyn, dels<br />

för att polisen var mer benägen att intervenera i samhällets lägre klasser. Eftersom<br />

familjen Gustavsson redan sedan tidigare var känd hos myndigheter som fattigvården<br />

var de säkert utsatta för en större social kontroll av sin omgivning än om de inte varit<br />

det. Till fattigvårdarnas uppgifter hörde att företa hembesök minst en gång i månaden<br />

hos dem som erhöll understöd, både för att förhöra sig om deras situation och för att<br />

förmana dem till arbete och skötsamhet. 222 Som vi sett i fallet med makarna Gustavsson<br />

behöver omgivningens sociala kontroll inte enbart ha varit av ondo. Den bidrog<br />

förmodligen också till att stärka kvinnans, och i det här fallet även barnens, skydd mot<br />

mannens våld.<br />

Ser man till stadsfiskalens uttalande om att mannen togs i förvar för att skydda hustrun<br />

och barnen från ”vidare våldsamheter” förefaller det som om de redan utsatts för våld,<br />

eller åtminstone för så pass överhängande hot om våld att polisen ansåg att det var<br />

säkrast att sätta mannen i arrest. I Gordons undersökta fall av hustrumisshandel där<br />

polisen ingrep var det vanligt att mannen sattes i fängsligt förvar tills dess att han lugnat<br />

ner sig. Detta förfarande, menar hon, gav kvinnan en tillfällig respit men utgjorde<br />

inget skydd på sikt. 223 Det verkar dock som om polisens avsikt varit att skydda Sara<br />

Gustavsson och barnen från sin man och far, vilket kan ses som att man ansåg dem<br />

ha en rätt att slippa våld. Givetvis var upprätthållandet av ordning också ett rimligt<br />

motiv för deras agerande. Att ta in Oskar Gustavsson på fattighuset har troligen också<br />

syftat till att disciplinera mannen d v s att fostra honom till arbete och en fungerande<br />

försörjarroll så att han och hans familj inte låg samhället till last.<br />

Det våld kvinnan påstods ha utsatts för förefaller dock ha varit underordnat samhällets<br />

strävan att hålla samman äktenskap. Skilsmässa beviljades inte i förstone av rättten,<br />

trots de våldsamheter såväl hustrun och barnen utsattes för, eftersom kravet på<br />

upprepade medlingar mellan makarna vägde tyngre. Först tre år senare tilldömdes<br />

makarna skilsmässa. 224<br />

6.3.3 Strategier: Fruktlösa varningar eller en förbättrad make?<br />

Sara Gustavssons strategier för att undkomma sin makes våldsamheter är dels att tillkalla<br />

kyrkorådet - en utomstående auktoritet - samt att begära medling. När det inte<br />

hjälper drar hon mannen inför rätta för att få skiljas. Genom att peka på mannens brister<br />

hänvisar hustrun till en genusuppfattning som överensstämmer med kyrkorådets,<br />

om hur en make och fader ska vara. Kvinnan menar att hon inte kan leva med mannen<br />

”sådan han nu är” vilket implicerar att hon lägger skulden på mannen, men också att<br />

det skulle vara möjligt att leva med honom om han ändrade sig. Kvinnan menar att de<br />

tidigare varningarna varit ”fruktlösa”. Hon har gett mannen en chans men han har inte<br />

129


tagit den varför han framställs som oförbättrad. Hustrun har vänt sig till prästen för<br />

medling i syfte att förmana mannen och hon använder sig av vittnen inför rätten för<br />

att styrka sin berättelse. Hustrun Gustavsson pekar också på mannens benägenhet att<br />

sprida ”allmän förargelse” vilket betyder att det inte bara är hon och barnen som har<br />

ont av hans uppförande, utan även omgivningen. Detta intygas av stadsfiskalen.<br />

Kvinnan framställer sig själv som ”värnlös” vilket förmodligen var ett uttryck för<br />

hur hon kände sig men också en strategi för att vinna sympatier inför rätten och öka<br />

chanserna till skilsmässa. Mannen å sin sida nekar inte till sitt påstådda beteende men<br />

försvarar sig med att det inte händer ofta, vilket kan vara ett sätt att få hustruns beskrivning<br />

att framstå som överdrifter. Påståendet att han inte söp och var våldsam ofta<br />

kan också tyda på att mannen själv ansåg och utgick från att beteendet då betraktades<br />

som legitimt. Det var något hustrun borde finna sig i ibland. Mannen förnekar också<br />

inför rätten att han efter kyrkorådets varningar har ”förgått sig emot sin hustru”. Han<br />

ansåg alltså själv att han hade bättrat sig.<br />

Fall 3 från 1874<br />

…”avvikandet skedde efter mot mig utövade våldsamheter”…<br />

För somliga kvinnor var inte det största problemet att bli av med sina misshandlande<br />

män då det hände att män, och ibland kvinnor, av ett eller annat skäl lämnade sin äkta<br />

hälft och gjorde sig skyldiga till ”egenmäktigt övergivande”. Detta var just vad Emma<br />

Karlsson råkade ut för i mars månad 1872. Hennes man bagaren Karl Erik Karlsson<br />

hade lämnat henne och deras äktenskap bakom sig vilket troligen var samtidens minst<br />

besvärliga sätt att skiljas, åtminstone för den som gav sig iväg. För den som blev lämnad<br />

och som eventuellt skulle genomgå den formella skilsmässoproceduren var det<br />

något mer omständligt. Två år efter övergivandet lämnar hustrun in en ansökan till<br />

rådstugurätten i Växjö för att få skilsmässa från maken. Hon skriver att mannen inte<br />

låtit höra av sig sedan han gav sig iväg, ”han lärer vistas i Amerika”. Hon beskriver<br />

vidare hur ”avvikandet skedde efter mot mig utövade våldsamheter, under argt upplåt<br />

att ej återkomma”. 225<br />

Karlsson hade alltså använt våld mot sin hustru, i vredesmod lämnat henne och förmodligen<br />

begett sig till Amerika med orden att han inte tänkte komma tillbaka. I sin<br />

stämning yrkar Emma Karlsson på att domstolen ska förklara äktenskapet ”som förbrukt”<br />

och att mannen inte ska få del av de ”ringa persedlar jag för närvarande äger”.<br />

Ett annat skäl som åberopas för att få skilsmässa är att ”detta äktenskapliga band ligger<br />

mig till hinder vid utövningen av mitt yrke”. 226 Vad Emma Karlsson arbetade med<br />

framgår dock inte men troligen drev hon en egen rörelse vilket fordrade myndighet,<br />

en myndighet hon skulle tillerkännas som frånskild kvinna. Som gift var hon fortfarande<br />

omyndig och behövde då en god man för att kunna driva en egen rörelse.<br />

Som bevis för att mannen varit våldsam bifogar Emma Karlsson till sin ansökan ett<br />

skriftligt intyg författat av två grannar till paret; boktryckare Nilsson och parkmästare<br />

Eriksson. I sitt brev intygar de vad Emma redan sagt om mannens våldsamma leverne<br />

och ger en målande beskrivning av hur de uppfattat makarna och deras relation. Under<br />

de två år som makarna varit bosatta i Växjö hade mannen gjort stort väsen av sig.<br />

Enligt de två grannarna och vittnena hade bagare Karlsson fört ”ett supigt, lastbart<br />

och tygellöst levnadssätt”. Deras sympatier för Emma Karlsson går inte att ta miste<br />

130


på då mannen ”ständigt röt, brummade och grälade på sin hustru”. Då de troligen förväntade<br />

sig att även hustruns beteende betraktades som betydelsefullt i rättens ögon<br />

beskriver de henne - men i helt andra ordalag - som en hustru som ”under tystlåtenhet<br />

och tålamod arbetade och skötte hushållet”. 227 Det var alltså kvinnan som inte bara<br />

skötte hushållet utan också arbetade och därmed åtog sig det försörjningsansvar som<br />

egentligen ålåg mannen.<br />

Vad beträffar mannens påstådda våld mot sin hustru intygar vittnena att ”ofta under<br />

ruset slog han henne med vad vapen han överkom”. Det var alltså vanligt att bagaren<br />

slog sin hustru då han var full samt använde sig av allehanda tillgängliga tillhyggen.<br />

Det tycks som om det var ett grovt våld hustrun utsattes för och som fick grannarna att<br />

reagera. De beskriver hur mannen slog tills hon blev ”både blå och blodig samt måste<br />

rymma huset och söka skydd hos grannarna”. 228<br />

Redan innan Emma Karlsson gjort mannens våld till rättslig sak hade hon fört ut det<br />

i offentligheten genom att söka hjälp och räddning hos sina grannar. Att hustrun sökt<br />

sig till grannarna var enligt vittnena ett sätt att få behålla livet ”som han även under<br />

anfall av delirium hotade att beröva henne”. 229 Det var inte bara sin hustru som mannen<br />

brukat våld emot. Han hade även slagit sönder ”stolar och andra husgerådssaker”<br />

och ”slutligen då han förstört sin och hustruns egendom, reste åt Amerika”. Denna berättelsens<br />

klimax, Karlssons Amerikaresa, var inget som vittnena beklagade. Tvärtom<br />

ansåg de att den var ”till stor lättnad för såväl den fattiga men fromma hustrun som för<br />

dess grannar vilka ej på lång tid sen dess avresa kunnat njuta så om nätterna för Karlssons<br />

bullersamma leverne”. 230 Bakom vittnenas skrivelse till rätten går det således att<br />

skönja inte bara en önskan om en hustrus rätt att slippa sin makes våld, utan också en<br />

social kontroll som tjänade till att upprätthålla en viss ordning i grannskapet.<br />

Efter sedvanligt efterlysande av den förlupne mannen i stadens och angränsande<br />

socknars kyrkor, samt ett års väntan för hustrun på att mannen skulle höra av sig för<br />

att fortsätta äktenskapet, står det att läsa i november 1875 att rådstugurätten dömer till<br />

: ”skillnad i äktenskapet mellan Karlsson och hans bemälda hustru; varjämte Karlsson<br />

förklaras hava förbrukat sin lott i makarnas gemensamma bo; ägande Emma Sofia<br />

Karlsson att för erhållande af skiljobrev vända sig till domkapitlet i Växjö”. 231<br />

6.4.1 Genuskonstruktion: En tygellös man och hans<br />

tålmodiga hustru<br />

Genom grannarnas skriftliga vittnesmål, kvinnans stämning och rättens agerande får<br />

vi en inblick i hur man såg på manligt och kvinnligt eller hur genus konstrueras i<br />

rättspraxis. Bagare Karlsson framställs minst sagt som omanlig, men mot denna bild<br />

kunde han inte invända eftersom han hade klivit på ett skepp i Göteborgs hamn med<br />

destination Chicago. Hustrun hade alltså rätt när hon trodde att mannen ”lärer vistas<br />

i Amerika”. Åtminstone finns han upptagen i rederiets utreselängder den 12 mars<br />

1872. 232 Även i husförhörslängden finns jämte namnet Karl Erik Karlsson antecknat:<br />

” I America”. 233<br />

Eftersom männen bakom det skriftliga vittnesmålet är boktryckare och parkmästare<br />

vid järnvägen kan de sägas tillhöra småborgerskapet. Deras sätt att beskriva Karlssons<br />

uppförande kan därmed handla om ett sätt att göra distinktioner gentemot ett an-<br />

131


nat manlighetsideal som de inte ville kännas vid och identifiera sig med. De manliga<br />

grannarnas distinktioner gentemot den manlighet Karlsson anses företräda kan också<br />

handla om att de själva såsom tillhörande småborgarklassen befinner sig i en osäker<br />

klassposition nära - inte minst rumsligt - den arbetarklass som de vill distansera<br />

sig ifrån. 234 Vad vi kan skönja är således ett klasspecifikt manlighetsideal. Att ”ryta,<br />

brumma och gräla på sin hustru” sågs som omanligt i vittnenas ögon. Implicit tonar<br />

ett mer behärskat och kontrollerat manlighetsideal fram. Att hänge sig åt laster som<br />

alkohol på ett ”tygellöst” sätt var alltså inget som anstod en ”riktig” man. Tyglarna<br />

skulle inte vara lösa, de skulle hållas åtstramade och på så sätt kontrollera impulser<br />

och ett lastbart beteende så att det inte skenade iväg som hos bagare Karlsson. Enligt<br />

Hammerton kom våld alltmer, från 1850-talet, att betraktas som den prövosten som<br />

skilde de ”råa” männen från de ”respektabla”. 235 I det här fallet råder det ingen tvekan<br />

om att Karlsson ansågs tillhöra den råa typen.<br />

Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson har för svenska förhållanden visat hur det mot<br />

slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet växte fram en skötsamhetskultur inom<br />

arbetarklassen. Denna tog sig uttryck i beteenden, attityder och idéer, eller kort sagt<br />

en mentalitet som formades inom bl a nykterhets- och arbetarrörelsen. 236 Ambjörnsson<br />

har i sitt arbete försökt att rekonstruera en idealtyp: ”Den skötsamme arbetaren”.<br />

Han menar att ”skötsamhetsprojektet” var en slags självuppfostran inom arbetarklassen<br />

och ett uttryck för ett växande självmedvetande. Därför kan det inte reduceras till<br />

en disciplinering ovanifrån för att få individen att anpassa sig till nya arbetsvillkor i<br />

det framväxande industrisamhället. 237 Viktiga ingredienser i detta nya skötsamhetsideal<br />

var affektkontroll och behärskning, ”tanken skulle kontrollera känslan”. 238 För att<br />

uppnå detta var nykterheten en viktig aspekt men även bildningen kom att bli central<br />

för att arbetarklassen skulle övervinna ”råheten”, kultiveras och kunna skapa framtidens<br />

samhälle.<br />

En följd av detta skötsamhetsprojekt blev att man kom att skilja mellan inte bara arbetsgivare<br />

och arbetare utan även mellan skötsamma och icke-skötsamma arbetare. 239<br />

Ambjörnsson visar också att detta nya ideal formades främst av en socialt urskiljbar<br />

grupp, ett övre skikt inom arbetarklassen som bestod av yrkesskickliga arbetare. 240<br />

Han påpekar att skötsamhetsprojekt som detta, oavsett dess goda intentioner, alltid<br />

sker utifrån en upphöjd position. Så som jag tolkar det är det utifrån denna upplevt<br />

upphöjda position som vittnena agerar när de gör sina disktinktioner gentemot Karlsson.<br />

De ger uttryck för de ideal som skulle utmärka den skötsamme arbetaren: affektkontroll,<br />

nykterhet och värdighet. Beskrivningen av Karlssons uppträdande framstår<br />

med all tydlighet som en stark kontrast mot detta skötsamhetsideal.<br />

Enligt Connell finns det inre relationer inom genusordningen som bygger på dominans<br />

och underordning mellan olika grupper av män vilket leder till att det finns<br />

många olika manligheter. Han menar dock att det är en förenkling att påstå att det<br />

bara finns en arbetarklassmanlighet, en medelklassmanlighet etc varför man måste<br />

studera olika manligheters inbördes relationer. 241 Då man analyserar relationerna mellan<br />

de manliga vittnena och Karlsson - så som de framstår i vittnenas intyg till rätten<br />

- blir det tydligt att de handlar om dominans och underordning. Således framträder<br />

inte en arbetarklassmanlighet utan två: en över- och en underordnad. Utifrån Connells<br />

begrepp vill jag påstå att det borgerliga manlighetsidealet var den hegemoniska under<br />

132


den studerade perioden. Det var borgerlighetens män som intog en ledande position<br />

i samhället såväl kulturellt, ekonomiskt som politiskt. Genom sin hegemoniska ställning<br />

blev den borgerliga manligheten ett eftersträvansvärt ideal för andra manligheter<br />

som trots att de inte levde upp till normen kunde tjäna som en stötta för hegemonin.<br />

Genom sitt stöd drar den delaktiga manligheten, i det här fallet boktryckare Nilsson<br />

och parkmästare Eriksson, nytta av de fördelar den hegemoniska manligheten innebär<br />

och kan därmed säkra sin egen position i genusordningen, överordnad såväl kvinnor<br />

som underordnade manligheter. 242<br />

Vittnena kan mot bakgrund av detta ses som delaktiga i det hegemoniska projektet<br />

trots att de inte själva lever upp till den normativa standarden, den borgerliga manligheten.<br />

Med den hegemoniska manligheten som fond gör de från sin överordnade<br />

position sociala gränsdragningar och distinktioner gentemot en manlighet som framstår<br />

som underordnad. Vidare försöker Nilsson och Eriksson genom sina vittnesmål<br />

att placera Borén i botten av den manliga genushierarkin, för att därigenom säkra sina<br />

egna, troligen osäkra, positioner i närheten av den hegemoniska manlighetens hägn.<br />

Hustrun Karlsson framställs i mer positiva ordalag och förefaller att vara en ”riktig”<br />

kvinna i enlighet med såväl genus- som skötsamhetsidealet då hon både arbetade och<br />

skötte hushållet. Inte nog med att hon åtagit sig mannens försörjarroll, hon axlade<br />

den dessutom utöver den förväntade kvinnliga skötseln av hushållet varvid bilden<br />

av en dubbelarbetande kvinna träder fram. Förmodligen sågs det som okvinnligt att<br />

hustrun tvingades förvärvsarbeta då hon i enlighet med det borgerliga kvinnoidealet<br />

skulle vistas i den privata sfären. En rådande genusnorm var att hustrun inte skulle<br />

behöva förvärvsarbeta. Inte nog med att hustrun Karlsson hade en tung börda att bära,<br />

den bars dessutom under både ”tystlåtenhet och tålamod” vilket kan ses som något<br />

vittnena upphöjde till kvinnliga dygder. Istället för att på ett okvinnligt sätt gapa och<br />

skrika på mannen, att vara otålig och provocerande höll hustrun tyst även då hon utsattes<br />

för hårt arbete och våld.<br />

Emma Karlsson kunde alltså inte skyllas för att orsaka mannens våldsamma beteende<br />

då hon handlade i enlighet med rådande genusnormer. Enligt det borgerliga kvinnoidealet<br />

som romantiserade fredlighet och passivitet betraktades det som okvinnligt<br />

både att visa aggressivitet och att använda våld. 243 Att kvinnans sätt att vara överhuvudtaget<br />

beskrivs av vittnena tyder på en allmän föreställning om att man i rätten var<br />

intresserad av detta och att kvinnan kunde ses som skyldig till att ha orsakat mannens<br />

våld om hon inte uppträtt i enlighet med vissa förväntade genusnormer. 244<br />

6.4.2 Våldet: Blå, blodig och hotad till livet<br />

Det tycks ha varit ett grovt våld som Karl Erik Karlsson utsatte sin hustru Emma för.<br />

Detta våld sågs inte som legitimt av vare sig hustrun eller grannarna som vittnade.<br />

Det tycks vidare som om det inte bara var väsentligt att betona att mannen slog sin<br />

hustru utan också att han slog henne ”med vad vapen han överkom”. Den okontrollerade<br />

manligheten framträder till synes igen då mannen använde sig av tillhyggen,<br />

men också genom att det i stort sett kunde vara vilka tillhyggen som helst utan någon<br />

”rationell” tanke bakom valet. Mannen framstår som urskillningslös i sitt våld.<br />

En gammal genusordning tonar fram i rättspraxis genom att vittnena implicit hänvisar<br />

till 1734-års lag som gav mannen rätt att slå sin hustru inom vissa ramar. När de<br />

beskriver omfattningen av det våld hustrun utsatts för väljer de att använda termerna<br />

133


”blå och blodig”, vilket är den gräns för mannens våld som uttrycks i denna äldre<br />

lag. 245 Mannen har gått över gränsen för vad vittnena anser vara ett legitimt våld mot<br />

hustrun då han slagit henne blå och blodig. Han har slagit henne så att synliga kroppsskador<br />

uppstått. Om så inte varit fallet kanske de inte heller uppfattat våldet som<br />

illegitimt? Våldet framställs dessutom som så hotfullt att kvinnan var tvungen att fly<br />

från sitt eget hem, söka skydd hos grannarna och därmed göra det privata till något<br />

offentligt. Inte ens i sitt eget hem kunde kvinnan känna sig trygg, vilket torde ha varit<br />

anmärkningsvärt då hemmet vid denna tid - i de högre klasserna och troligen också<br />

bland de bildade arbetarna - primärt sågs som kvinnans sfär.<br />

Vad gäller mannens beteende och våldet kan det tolkas som att det medikaliseras av<br />

vittnena då de påstår att det även är under ”anfall av delirium” som mannen hotar att<br />

beröva sin hustru livet. Troligen syftar de på ”delirium tremens” som är ett tillstånd<br />

som alkoholberoende personer kan hamna i vid abstinens från alkohol och som kan<br />

yttra sig i förvirring med hallucinationer, oro och ängslan. 246 Huruvida deras lekmannadiagnos<br />

stämmer är omöjligt att veta, men enligt vittnen var det under ruset som<br />

mannen slog sin hustru. Åtminstone var det då det blev synligt och hörbart för dem.<br />

Därmed ger de uttryck för synen att män som slår sina hustrur är berusade, och när de<br />

hotar att döda dem är det under påverkan av ett sjukdomstillstånd. Genom grannarnas<br />

beskrivning av mannen som misshandlar sin hustru blir det möjligt att reducera<br />

problemet till något som gäller vissa underordnade män : berusade, okontrollerade,<br />

brutala och sjuka. Därmed kan de utesluta sig själva och andra överordnade ”manliga”<br />

män ur denna kategori.<br />

6.4.3 Strategier: En förlupen man och ett förbrukt äktenskap<br />

Emma Karlsson drar alltså till slut sin makes våld inför rätta som ett medel för att få<br />

skilsmässa från honom då han har övergivit henne. Egenmäktigt övergivande var ett<br />

tillräckligt skäl för att få skilsmässa, varför beskrivningen av våldet kanske tjänade<br />

som ett sätt att förstärka bilden av ett ”förbrukt äktenskap”. Att inför rätten framställa<br />

sig som den övergivna, pinade och underdåniga hustrun torde ha väckt sympatier för<br />

Emmas sak. Grannarnas vittnesmål tjänade också som en strategi för henne att få<br />

sina intressen tillgodosedda i rätten. Emma Karlsson drar säkert nytta av det problem<br />

som det ökande antalet oförsörjda kvinnor vid denna tid utgjorde då hon framhåller<br />

att skilsmässan är en förutsättning för att hon ska kunna utöva sitt yrke. Det förefaller<br />

som om hon utgår från att rätten var angelägen om att ensamstående kvinnor skulle<br />

kunna försörja sig själva så att de inte blev en börda för samhället och fattigvården.<br />

Efter att skilsmässan beviljats behövde Emma Karlsson inte heller frukta att mannen,<br />

om han kom tillbaka, skulle få tillgång till ”de ringa persedlar” hon ägde. Deras tidigare<br />

gemensamma egendom var nu hennes och den förlupne före detta maken kunde<br />

inte längre komma och göra anspråk på den. Enligt rätten hade han ”förbrukat sin lott<br />

i makarnas gemensamma bo”. Att ansöka om skilsmässa torde mot bakgrund av detta<br />

ha varit rationellt för Emma Karlsson då det, enligt Taussi-Sjöberg, inte var ovanligt<br />

att män som egenmäktigt övergivit sina hustrur enbart kom tillbaka för att länsa huset<br />

på tillgångar innan de på nytt försvann. 247<br />

Vad bagare Karlsson själv ansåg kan vi inte veta eftersom han inte kommer till orda i<br />

källorna, men kanske kan hans Amerikaresa också ses som en strategi? En strategi för att<br />

undslippa ett äktenskap som var ”förbrukt” och för att söka lyckan någon annanstans.<br />

134


Det andra tidsliga nedslaget. Fall 4 från 1901<br />

…”åtskilliga blånader, svullnader och hudlösheter”…<br />

I november 1901 inkom till rådhusrätten i Växjö en stämning från stadsfiskalen mot<br />

arbetaren Johan Pettersson för att han ”vid flera tillfällen under innevarande år och<br />

senast måndagen den 21 siste oktober överfallit och misshandlat sin hustru Ester Pettersson”.<br />

248 Genom sitt ombud medgav Johan inför rätten att han vid nämnda tillfälle<br />

i oktober hade tilldelat sin hustru ”en örfil”, men att det skett i självförsvar efter att<br />

hustrun först hade överfallit honom. Han påtalade också att hustrun ”vid detta tillfälle<br />

varit drucken”. 249 Hustrun nekade såväl till att hon varit berusad som till att hon hade<br />

överfallit sin man. För att styrka att mannen misshandlat henne bifogade hustrun ett<br />

läkarintyg som utfärdats två dagar efter misshandelstillfället. I detta intyg står att läsa<br />

att Ester Pettersson hade ”åtskilliga blånader, svullnader och hudlösheter på såväl<br />

huvudet som armarna”, skador vilka läkaren inte betvivlade hade uppkommit genom<br />

just det ”övervåld” hon utsatts för. Av intyget framgår också att Ester, dagen efter att<br />

hon misshandlats av sin man ”intogs å härvarande försörjningsinrättning” där läkarundersökningen<br />

hade gjorts. 250<br />

I lokaltidningen Smålandsposten som rapporterade från rättegången mellan makarna<br />

under rubriken ”Polis- och rättssaker” får vi veta det bakomliggande skälet till att<br />

hustrun sökt sig till försörjningsinrättningen. Man skriver att hon ”nödgats taga<br />

sin tillflykt” dit eftersom ”ingen av hennes vänner hade vågat mottaga henne i sitt<br />

hem”. 251 Att gå hem till mannen vågade hon troligtvis inte av rädsla för att utsättas för<br />

än mer våld. Lägenheten där makarna bodde tillsammans var det alltså kvinnan som<br />

fick lämna.<br />

Vid sin redogörelse för händelseförloppet berättade Johan inför rätten att han bjudit<br />

hem en man vid namn Wilhelm Karlsson som han ägde en häst tillsammans med ”för<br />

att dricka brännvin”. Även hustrun Ester hade ”deltagit i detta dryckeslag”. Pettersson<br />

menade sig haft uppsikt över hustruns drickande då han förklarade att han tagit<br />

brännvinsflaskan från henne då hon ”förtärt tio supar”. Enligt mannen hade hustrun<br />

blivit förargad då han tog flaskan från henne och knuffat honom mot en dörr, varpå<br />

han ”tilldelat henne ett slag med handen”. 252 I tidningen citeras mannen på följande<br />

sätt efter att han tillfrågats i rätten om han ville erkänna misshandeln: ”Ja, nog slog jag<br />

henne, men hon började. Hon var full och skuffade mig mot dörren, då gav jag henne<br />

ett par örfilar för att värja mig, ty annars hade hon rivit ögonen ur mig”. 253 Rättens<br />

ordförande menade dock att hustruns skador enligt läkarintyget måste ha orsakats<br />

av ett större våld än två örfilar. På detta svarade mannen: ”hon har väl ramlat omkull<br />

och slagit sig”. Han visste emellertid inget om hur det kunde ha gått till eftersom han<br />

hade gått ut ur lägenheten då hustrun ”var alldeles vild och hoppade och svor och ville<br />

slåss”. 254 Hustrun nekade till detta sitt påstådda uppförande och kontrade med att mannen<br />

”han ljuger vartenda ord han säger”. Hon hävdade att det istället var mannen som<br />

blivit oregerlig och överfallit henne när hon inte tog fram tillräckligt med brännvin. 255<br />

När makarna fått säga sitt inkallades vittnena.<br />

Wilhelm Karlssons vittnesmål överensstämde till stora delar med maken Petterssons,<br />

men han mindes också att mannen hade ”anmodat sin hustru att framtaga mera brännvin”.<br />

Detta hade hustrun nekat till med förevändningen ”att hon icke mera brännvin<br />

hade hemma”. Vittnet menade att Pettersson inte hade litat på detta utan ”tycktes tro<br />

att hans hustru undangömde brännvin”. Enligt Karlsson hade mannen därför blivit<br />

135


mycket arg och ”på ett hotfullt sätt börjat veva med armarna mot hustrun”. Hustrun<br />

hade i sin tur knuffat undan sin make, med följd att han överföll henne och ”slog<br />

henne i golvet så hårt att det föreföll som om hon fått en svår stöt i ena höften”.<br />

Våldsamheterna hade fortsatt med att Pettersson tagit en flaska i handen som han på<br />

ett hotfullt sätt viftat mot hustrun med. Vittnet Karlsson hade emellertid lyckats slita<br />

den ur händerna på honom och sedan tillsammans med hustrun på alla sätt försökt<br />

få Pettersson att lugna ner sig. Trots att Karlsson hade hållit fast Johan om armarna<br />

hade han lyckats slita sig och på nytt överfallit sin hustru och då ”sålunda slagsmål<br />

uppstod mellan makarna avlägsnade sig vittnet från bostaden”. Han hade dock inte<br />

hunnit längre bort än att han efter en stund sett hustrun komma ut ur bostaden ”blodig<br />

i ansiktet samt med håret upplöst och illa hanterad”. I sitt vittnesmål erinrade sig<br />

Karlsson även ett annat tillfälle då makarna Pettersson varit osams vilket lett till att<br />

mannen blivit så ”oregerlig och våldsam” att hustrun var tvungen att springa ut ur<br />

bostaden. 256<br />

Ett annat av vittnena, Alma Johansson, hade kommit in till makarnas bostad strax<br />

efter att ”uppträdet ägt rum” och sett att hustrun var blodig i ansiktet och verkat medtagen<br />

då hon påstod att hennes man hade slagit henne. Mannen hade också befunnit<br />

sig i lägenheten varför vittnet lagt märke till att han hade rivsår i ansiktet. 257 Lisa<br />

Svensson som var granne till makarna hade också kallats in som vittne i målet. Hon<br />

hade sett Ester Pettersson komma springande från sin bostad ”blodig i ansiktet och<br />

med håret upplöst”. Grannfrun hade förstått att Ester behövde hjälp och därför bett<br />

henne komma in till sig för att få tvätta av sig och vila en stund. Ester hade berättat för<br />

henne att ”hon blivit slagen och sparkad av sin man” vilket grannfrun menade förklarade<br />

såväl de ”spår av misshandel” som ”det oväsen som hörts från makarna Petterssons<br />

bostad”. Samma grannfru vittnade också om att hon vid ett tillfälle i juni samma<br />

år hade sett Johan Pettersson i berusat tillstånd ramla omkull mot en stengärdsgård<br />

i närheten av bostaden. ”Sannolikt hade han fått för sig, att hans hustru hade knuffat<br />

honom” ansåg vittnet, eftersom mannen när han reste sig upp igen hade gått fram till<br />

sin hustru och tilldelat henne ”ett par ganska kraftiga slag med handen”. 258<br />

Mot dessa vittnesmål hade mannen inget att invända och medgav således implicit,<br />

vilket överensstämde med vittnet Karlssons version, att han varit hotfull mot hustrun<br />

och att hon som respons på detta knuffat honom. Trots att Pettersson erkände att han<br />

misshandlat sin hustru ”vidhöll [mannen] att hans hustru hade haft lika stor skuld till<br />

uppträdet den 21 sistlidne oktober som han och att hon då varit drucken”. Pettersson<br />

begärde också att de inkallade vittnena i rätten skulle vittna om hur hans ”hustru vid<br />

andra tillfällen uppfört sig i sitt hem”. På detta önskemål fick han dock avslag då<br />

vittnena han önskade höra, vid förfrågan, menade att de ”saknade kännedom om de<br />

våldshandlingar som åtalet avsåg”. 259<br />

Den 9 december 1901 dömdes Johan Pettersson till fängelse i en månad för att han<br />

vid tillfället i juni uppsåtligen hade misshandlat sin hustru genom att tilldela henne<br />

två kraftiga slag med handen. För misshandelsbrottet i oktober då han ”så våldfört<br />

sig å henne att kroppsskada, dock av lindrigare art” uppstått tilldömdes han fängelse<br />

i ytterligare två månader. 260<br />

Att Ester hamnade på stadens försörjningsinrättning efter att ha blivit misshandlad av<br />

136


sin man har vi fått veta genom läsning av lokaltidningens rapportering från rättegången.<br />

Hon hade uppenbarligen inte så många andra alternativ. Vistelsen på fattighuset<br />

bekräftas av fattigvårdsstyrelsens protokoll 1901 där det står att läsa: ”Den 23 oktober<br />

intogs Ester Pettersson gift med arbetaren Johan Pettersson från Segerdal, på grund<br />

av sjukdom, kostnaderna för vistelsen härstädes skola av mannen utsökas”. 261 Esters<br />

vistelse på fattighuset blir dock inte långvarig. Enligt liggaren över fattighjonen hade<br />

hon ”Lämnat inrättningen på egen begäran 6 november 1901”. 262 Efter sin vistelse på<br />

försörjningsinrättningen bosatte sig Ester i stadens gamla fattighus. När en ny försörjningsinrättning<br />

hade uppförts i Växjö 1900 hade detta gamla fattighus upplåtits av<br />

fattigvården åt ”fattiga familjer och de skilde att såsom understöd få bo där hyresfritt<br />

eller mot låg hyra”. 263<br />

Stadens gamla fattighus beskrivs också som Ester Petterssons hemvist när hon åter<br />

hamnar inför rätta den 27 januari 1902. Vid detta rättegångstillfälle står hon dock i de<br />

anklagades bänk och blir bötfälld för att vid ett tillfälle två veckor tidigare ha ”varit<br />

av starka drycker överlastad å stora torget här i staden”. 264 När fattigvårdsstyrelsens<br />

ledamöter i maj 1902 får i uppdrag att säga upp de boende för flyttning från gamla<br />

fattighuset då ”gamla fattighuset icke vidare skulle användas för fattigvårds räkning”,<br />

blir alla de boende informerade”[…]undantages hustrun Ester Pettersson vilken vistas<br />

på okänd ort”. Skälet till att stadens gamla fattighus inte längre ska användas för<br />

fattigvårdens räkning är enligt protokollet att ”fattighuset är i hög grad bristfälligt och<br />

i stort behov av reparationer för att kunna bebos, samt svårigheter visat sig vid att<br />

hålla i ordning på de därstädes boende”. 265<br />

Som jag nämnt ovan rapporterade lokaltidningen Smålandsposten från de två rätttegångstillfällena<br />

mellan makarna Pettersson. I tidningens beskrivning av rättegången<br />

rubriceras målet med ”Osämja i hemmet” respektive ”Sorgliga familjeförhållanden”.<br />

266 Lokaltidningens rapportering överensstämmer i stort sett med rättens<br />

beskrivning, men ger oss en större förståelse för varför hustrun inte flyttade in hos<br />

vänner efter misshandeln. Vi får också veta att det inte var första gången som hustrun<br />

tvingades fly mannen och hemmet. Ur hennes vittnesmål framkommer i tidningen<br />

att hon”vid otaliga tillfällen” varit tvungen att rymma från både hemmet och de<br />

”härbärgen” makarna bott på under sina gemensamma marknadsresor, då mannen<br />

”överföll henne med hugg och slag”. 267 Skribenten skriver vidare att makarna Petterssons<br />

sorgliga familjeförhållanden under rättegången ”blottades för allmänhetens<br />

blickar”. 268 Det förefaller som om man hyser ett visst medlidande med makarna som<br />

inte får behålla sitt privatliv för sig själva utan tvingas visa upp ”sorgligheterna” för<br />

allmän insyn. Det tyder på att skribenten - vilken man kan utgå från har varit en man<br />

tillhörig borgarklassen - ansåg att vissa inslag i äktenskapet borde vara privata, dolda<br />

för allmänhetens blickar.<br />

Till rättens protokoll har inte heller förts, men framkommer i tidningsnotisen att kyrkorådet<br />

”förgäves försökt att stifta frid” mellan makarna. Att kyrkorådet misslyckats<br />

med detta framkom inte minst inför rätta där makarna ”överöste varandra […] med<br />

hela floder av beskyllningar, den ena värre än den andra”. 269 Skribenten rapporterar<br />

också i moraliserande anda hur rättens ordförande vid rättegångens slut ”med<br />

några mycket allvarliga ord erinrade[…]parterna om det otillbörliga i deras inbördes<br />

kiv”. 270<br />

137


6.5.1 Att vilja skiljas - Om en supig, osedlig och oordentlig hustru<br />

Efter sitt avtjänade fängelsestraff förefaller det som om Johan Pettersson ville få slut<br />

på ”sorgliga familjeförhållanden” och ”inbördes kiv” inom äktenskapet. Åtminstone<br />

kan man tolka hans ansökan om skilsmässa som inkom till rätten i juni 1902 som ett<br />

uttryck för det. I Johans stämning får vi en än utförligare skildring av hans hustru<br />

Ester, och de angivna skälen till varför han vill skiljas från henne. Han beskriver hur<br />

hustrun under ”de tvenne senaste åren” har fört ”ett supigt och oordentligt levnadssätt<br />

såväl utom som inom hemmet”. Hustrun har också, skriver mannen, ”under de<br />

tider jag varit borta, vid flera olika tillfällen och efter våra ringa förhållanden upplånat<br />

större och mindre penningbelopp vilka hon använt och förstört huvudsakligast till<br />

dryckenskap utan att det ringaste därav huset kommit till godo”. Detta har bidragit till<br />

att mannen ”gång på gång vid [sin] hemkomst måst betala vad hon så upplånat och<br />

förstört”. Mannen beskriver vidare att han ”[…]därvid någon gång förehållit henne<br />

det orätta i hennes handlingssätt”. Det tycks dock inte ha varit lätt att tillrättavisa<br />

hustrun eftersom hon då ”[…]alltid ställt till bråk och oväsende så att trätor och andra<br />

obehagligheter därav oss emellan uppstått”. 271<br />

Av mannens stämning framgår att även han ansåg att de varningar som makarna fått<br />

hos pastor och kyrkoråd - senast veckan efter misshandelstillfället i oktober - inte haft<br />

någon verkan, åtminstone inte för hustruns del. Istället menar Johan att Ester ”[…]blivit<br />

värre icke allenast att bedriva dryckenskap, utan att även med den förste och bäste<br />

i hennes tycke som hon anträffat även bedriva hordom”. Det är alltså en lång anklagelselista<br />

som mannen riktar mot sin hustru i syfte att få äktenskapsskillnad alternativt<br />

att skiljas till säng och säte. Mannen menar vidare att det är han som ”i huvudsak<br />

är den förorättade makan”, varför han ”må under skiljotiden sitta i orubbat bo”. 272<br />

Vid rättegången som följde infann sig Johan genom ombud, medan Ester personligen<br />

fanns på plats. Mannen lät meddela att han avstod från yrkandet om skilsmässa<br />

eftersom han för tillfället inte hade de nödvändiga bevis som krävdes. Hans yrkande<br />

om att skiljas till säng och säte kvarstod dock. Till detta gav hustrun sitt medgivande<br />

”enär det uppstått sådan stridighet dem emellan, att de icke kunde fortsätta sammanlevnaden”.<br />

Hon förnekade dock att hon gjort sig skyldig till mannens påstående om<br />

äktenskapsbrott. Ester berättade också inför rätten att hon och hennes man inte hade<br />

bott tillsammans sedan den 21 oktober året dessförinnan. Mannen hade bott kvar i<br />

deras tidigare gemensamma lägenhet medan hon själv var bosatt i stadens gamla fattighus.<br />

Vid sin flytt till gamla fattighuset hade Ester enligt egen utsago bara tagit med<br />

sig ”en del oundgängliga persedlar till ett värde av cirka tjugo kronor”. Mannen däremot<br />

”innehade återstoden av boets egendom, som visserligen vore mycket ringa, men<br />

varibland det dock funnits, när [hustrun] flyttade från hemmet, häst och körredskap,<br />

varav parterna begagnat sig vid sina marknadsresor”. 273<br />

Ester berättade också inför rätten att hon ”ofta varit utsatt för misshandel från [mannens]<br />

sida”. Om rådhusrätten dömde till skillnad till säng och säte yrkade hon också<br />

på att han ”måtte förpliktas att utgiva 150 kronor om året i underhåll” åt henne. Detta<br />

yrkande bestreds emellertid av mannens ombud eftersom hustrun ”genom ett supigt<br />

och osedligt levnadssätt huvudsakligen varit vållande till den oenighet i äktenskapet,<br />

som uppstått”. Ombudet framhöll också att Ester dessutom ”vore fullt arbetsför”.<br />

138


Rätten lät också anteckna att mannen tidigare dömts för att vid två tillfällen ha misshandlat<br />

hustrun, samt att han för detta brott fått fängelsestraff i tre månader. 274<br />

De män som kallats för att vittna i målet var båda tidigare hyresvärdar åt paret.<br />

Den ene av dem, Olsson, styrkte påståendet om att det rått oenighet mellan<br />

makarna. ”Till en början”, menade han, ”hade icke varit något att anmärka mot<br />

deras sammanlevnad”, men efter ett tag hade ”oenighet uppstått dem emellan<br />

och givit sig uttryck i häftiga och ofta förekommande tvister”. Dessa hade<br />

resulterat i att hustrun vid ett eller ett par tillfällen hade rest ifrån mannen. Olsson<br />

berättade vidare att Ester ”vid ett tillfälle hade[…]intagit gift under förklaring,<br />

att hon ville göra av med sig”. Om hon angett skälet till varför hon ville ta livet<br />

av sig framkommer dock inte av protokollet. Johan hade också anförtrott sig till<br />

vittnet Olsson då han vid ett annat tillfälle - ”klöst och blodig i ansiktet och hade<br />

kläderna nerfläckade” - hade yttrat: ”här kan du få se, hur fruntimren hushållar<br />

med en”. 275<br />

Det andra vittnet, Persson, gav uttryck för en liknande bild av makarnas äktenskap.<br />

Han tyckte sig ha märkt att det ”särskilt efter återkomsten från en marknadsresa under<br />

sommaren 1900 hade visat sig mycken stridighet emellan dem”. I likhet med det förra<br />

vittnet påstod han att ”de brukade rikta mycket grova beskyllningar mot varandra och<br />

titt och ofta grälade de”. Ester hade berättat även för Persson att hon blivit misshandlad<br />

av sin man, ”och å ömse sidor beskyllde de varandra för att ha varit druckna”. 276<br />

Rätten beslutade sig slutligen för att döma till skillnad till säng och säte emellan makarna<br />

Pettersson, ”emedan hat och bitterhet uppkommit mellan parterna samt de icke<br />

låtit sig rätta av de varningar som de erhållit”. Mannen skulle, enligt rättens protokoll,<br />

”kvarsitta i boet och dess egendom under skillnadsåret vårda med skyldighet dock<br />

för honom att till Ester Karin Pettersson utgiva i underhåll etthundra kronor, som ska<br />

gäldas i slutet av varje månad med så stort belopp, som på den tiden belöper”. 277<br />

6.5.2 Genuskonstruktion: Herre i sitt eget hus med en oärlig och<br />

olydig hustru?<br />

Vad vi i fallet med makarna Pettersson kan se exempel på är hur en genusordning till<br />

en början bryts av hustrun då hon nekar mannen mera brännvin. I enlighet med mannens<br />

agerande förefaller det som om han anser att det var hans rätt att bestämma och<br />

hustruns plikt var att lyda. När hon inte lyder, utan tvärtom utmanar hans auktoritet<br />

genom att trotsa hans krav blir hans överordning hotad, vilken återställs med hjälp<br />

av våld. Då kvinnans dessutom trotsar makens krav inför en annan man blir hustruns<br />

utmaning av hans auktoritet synlig och mer ”offentlig”, med risk för att han även inför<br />

en utomstående inte framstår som ”herre i sitt eget hus”. Vittnet Karlsson beskriver<br />

att mannen inte litade på hustruns ord när han ”tycktes tro att hon gömde brännvin”<br />

vilket tyder på en genusuppfattning om kvinnan som oärlig, opålitlig och olydig.<br />

Mannens handlande ger uttryck för en genusnorm; kvinnan ska lyda honom. När hon<br />

inte gör det utan självsvåldigt fattar beslut och bryter genusordningen, blir våld ett<br />

utfall av konflikten för att få henne att lyda och för att återupprätta den hotade genusordningen.<br />

Det verkar som om vittnet Karlsson ansett att mannens våld var illegitimt<br />

då han använde sig av tillhyggen. Åtminstone försökte han ta flaskan från mannen,<br />

men avlägsnade sig när ”slagsmål uppstod”. Vad det beträffar ”dryckeslaget” finns<br />

139


inget tecken på isärhållande då även kvinnan deltog. Det är först när hustrun har förtärt<br />

vad mannen anser vara större mängder alkohol som hennes agerande framställs<br />

som okvinnligt. Vi ser också hur mannen anser sig ha en rätt att tillrättavisa sin hustru<br />

genom att reglera hennes drickande, medan kvinnan omvänt - i enlighet med genusordningen<br />

- inte anses ha samma rätt.<br />

Vid första rättegångstillfället när hustrun anmäler sin make för misshandel är det<br />

främst mannen som hamnar i en dålig dager. Han försöker lyfta fram sin hustrus<br />

dåliga sidor men får inget gensvar hos de inkallade vittnena som inte vill vittna om<br />

hur hon brukar bete sig. Vid det andra rättegångstillfället - när mannen ansöker om<br />

skilsmässa - får han dock möjlighet att i sin stämning och genom vittnesmålen peka<br />

på hustruns svagheter. I stämningen framställs hustrun som både supig, oordentlig<br />

och slösaktig. ”Såväl inom som utom hemmet”, d v s både i den privata och i den offentliga<br />

sfären, beter hon sig opassande. Hustrun framställs vidare som ansvarslös då<br />

hon lånar pengar i omgivningen - till brännvin - utan mannens vetskap. Hon bryter<br />

mot en genusordning som innebär att det är mannen som är ansvarig för ekonomin<br />

och hushållets affärer i offentligheten. Eftersom gifta kvinnor fortfarande var omyndiga<br />

hade mannen ensam dispositionsrätt över den gemensamma egendomen vilket<br />

innebar att hustrun inte hade rätt att sätta sig i skuld eller att upprätta kontrakt utan<br />

mannens tillstånd. 278 De otillåtet lånade pengarna hade Ester dessutom ”använt och<br />

förstört huvudsakligast till dryckenskap utan att det ringaste därav kommit huset till<br />

godo”. Inte nog med att hustrun självsvåldigt trotsar mannens husbondemakt genom<br />

att låna pengar utan hans godkännande - som han tvingas betala tillbaka. Hon förslösar<br />

dem dessutom oansvarigt på brännvin, vilket är till skada för såväl makarnas<br />

gemensamma hushåll som deras äktenskapliga sämja.<br />

Mannen framställer sig själv i enlighet med de rådande genusnormerna som en<br />

”riktig” man som arbetar och tar ansvar för försörjningen. Hustrun däremot bryter<br />

mot genusnormer och ett skötsamhetsideal genom att förslösa mannens inkomster<br />

på alkohol. Den manliga försörjarnormen framträder även då Ester hamnat på försörjningsinrättningen.<br />

Eftersom hon fortfarande var gift hade mannen skyldigheter<br />

enligt lagen att försörja henne även då hon intagits på försörjningsinrättningen varför<br />

”kostnaderna för vistelsen härstädes skola av mannen utsökas”. 279<br />

Johan Pettersson tar vidare sitt ansvar för att tillrättavisa och fostra sin hustru i sann<br />

patriarkalisk anda. Då hon inte uppför sig i enlighet med de rådande genusnormerna<br />

hävdar han att han ”förehållit henne det orätta i hennes handlingssätt”. Mannen agerar<br />

alltså i enlighet med sin överordnade position som husbonde vilken innebär att han<br />

har ett ansvar för hustruns handlingar. Ester Pettersson däremot underkastar sig inte<br />

sin makes husbondevälde. Istället töjer hon på makarnas genuskontrakt och på de<br />

ekonomiska ramarna genom att låna pengar med följd att mannen inte litar på henne.<br />

Den rubbade genusordningen och makarnas uttänjda genuskontrakt är dock inte så<br />

lätt att återupprätta då hustrun, när hon tillrättavisats, har svarat med att ”alltid ha<br />

ställt till med bråk och oväsende så att trätor och andra obehagligheter därav oss emellan<br />

uppstått”. 280 Enligt mannen är det alltså hustrun som bidrar till problemen i deras<br />

äktenskap oavsett om de handlar om pengar eller annat bråk. Hustrun framställs som<br />

trotsig och oförbättrad då hon inte rättat sig efter varken sin makes eller kyrkorådets<br />

varningar. Hon har snarare blivit värre. Ester bryter även mot genusnormer och en ge-<br />

140


nusordning då hon använder sig av våld, klöser sin man och ”hushållar med honom”.<br />

Hustrun har dessutom, enligt mannen, bedrivit hordom ”med den förste och bäste i<br />

hennes tycke som hon anträffat”. Hon anklagas för att ha brutit ett äktenskapslöfte och<br />

kan därmed framställas som en otrogen hustru och en lösaktig kvinna. Ett av vittnena<br />

intygar att han ”ofta funnit [hustrun] vara motstridig och svår mot [mannen]” vilket<br />

implicerar att det finns en förståelse för mannens svårigheter. Det är också ett tecken<br />

på att hustrun anses ha brutit mot rådande genusnormer. En hustru ska med andra ord<br />

varken vara motstridig eller svår mot sin man, utan medgörlig och snäll.<br />

Även rätten verkar gå på mannens linje då det är han som får sitta kvar i ”boet”. Detta<br />

beslut implicerar att rättens män ser hustrun som vållande till de äktenskapliga problemen.<br />

Vad gäller försörjningsplikten kommer mannen emellertid inte undan då han<br />

under hemskillnadsåret blir tvungen att betala hustrun 100 kr i månaden i underhåll. 281<br />

Eftersom makarna fortfarande var gifta i lagens mening hade mannen försörjningsplikt<br />

för hustrun även under hemskillnadsåret.<br />

6.5.3 Våldet: Klösmärken och kroppsskador av lindrigare art<br />

Johan Pettersson hade den 21 oktober 1901 gått över gränsen för vad hans hustru<br />

ansåg vara ett legitimt våld. Troligen hade han gjort det långt tidigare eftersom hustrun<br />

framhåller att mannen vid flera andra tillfällen misshandlat och hotat henne så<br />

att hon tvingats fly från honom. Uppenbarligen hade hustrun alltid återvänt och på så<br />

sätt reproducerat den rådande genusordningen med mannen som överordnad, varvid<br />

makarnas genuskontrakt blivit oförändrat. Det är inte hustrun själv utan en grannfru<br />

som inför rätten påtalar det våld Pettersson riktade mot sin hustru i juni månad, ”ett<br />

par kraftiga slag med handen”. Ett våld som han också kommer att bli dömd för. 282<br />

Att hustrun inte nämnt denna tidigare våldsepisod i sin stämning kan tolkas som att<br />

hon såg detta våld som legitimt, att den våldshandling hon utsattes för vid detta tillfälle<br />

var något som hon accepterade och fann sig i. Åtminstone framkommer det inte<br />

inför rätten att hon på något sätt protesterat mot mannens ”kraftiga slag med handen”.<br />

Hon trodde kanske i likhet med många andra kvinnor att manligt våld var något oundvikligt<br />

och att hon som hustru var tvungen att finna sig i ett visst mått av våld från sin<br />

make. 283 Det är också rimligt att anta att våldet sällan anmäldes om det inte bevittnats<br />

eller lämnat några synliga spår, vilket var nödvändigt för att kvinnan skulle kunna<br />

hävda sig i rätten. Man kan också tolka det som att våldet normaliserats. Eftersom<br />

hustrun påstår sig ha blivit utsatt för grovt våld vid ett flertal tillfällen kan hon ha bagatelliserat<br />

detta jämförelsevis ringa våld så till den grad att hon inte såg det som den<br />

illegala våldshandling den var, och som både vittnet och rättens män uppfattade den<br />

som. Enligt läkarintyget förefaller det som om stadsläkaren såg våldet som riktades<br />

mot hustrun i oktober som illlegitimt och illegalt då det definieras som ”övervåld”.<br />

Det är således ett relativt grovt våld hustrun utsatts för.<br />

Enligt mannens vittnesmål verkar det som att han såg våldet som legitimt då han<br />

menar att det skedde i självförsvar. Vittnet Karlsson beskriver att han ingrep för att<br />

förhindra våldet först då mannen började använda sig av tillhyggen vilket tyder på<br />

att han såg det som legitimt att använda våld så länge det inte skedde med hjälp av<br />

tillhyggen. Rätten som har den formella definitionsmakten dömde till uppsåtlig misshandel<br />

vilket betyder att man utgick från att mannen haft en avsikt att med våldet<br />

141


tillfoga sin hustru skada. Rättens företrädare tog intryck både av vittnesmålen och av<br />

kvinnans läkarintyg varför våldet slutligen definierades som illegalt.<br />

För en nutida betraktare kan det tyckas anmärkningsvärt att rätten definierade Esters<br />

kroppsskador som ”av lindrigare art”. Men som Lennartsson påpekar är det viktigt att<br />

ha i åtanke att gränserna för vad som betraktas som våld eller aga varierar över tid. 284<br />

Det vi idag definierar som våld skiljer sig säkert från hur man har sett på det i andra<br />

tider och i andra kulturer. Detsamma torde gälla gränserna mellan vad som är lindriga<br />

eller grova kroppsskador. I 1864-års strafflag definieras svår kroppsskada som förlust<br />

av talförmågan, syn eller hörsel eller då lyte uppstått m m. 285 Mot bakgrund av detta<br />

blir det begripligt att hustruns skador betraktades vara av lindrigare art. Fattigvårdsstyrelsen<br />

talar över huvudtaget inte om skador eller våld i sina anteckningar om Ester<br />

Pettersson. Istället står det att läsa i deras protokoll att hon intogs ”på grund av sjukdom”.<br />

286 Därmed osynliggörs våldet och orsaken bakom de skador man definierar<br />

som sjukdom.<br />

Beträffande definitioner är det också intressant att se hur skribenten i Smålandsposten<br />

rubricerar och definierar misshandeln som ”osämja” och därmed inte fokuserar på<br />

våldet. Genom att rubricera det inträffade som osämja görs även hustrun implicit ansvarig<br />

för det våld hon utsatts för samtidigt som det osynliggörs att det handlar om en<br />

kriminell handling och ett brott. Även rättens ordförande ger uttryck för en liknande<br />

syn då han varnar makarna för ”det otillbörliga i deras inbördes kiv”. Mannens våld<br />

mot hustrun reduceras i detta uttalande till ”kiv” vilket förutsätter två parter varför<br />

även kvinnan ges skuld för den misshandel hon utsatts för. Genom att definiera våldet<br />

och misshandeln som osämja och kiv bortser man från det vertikala maktförhållandet<br />

i genusrelationen. Istället görs båda makarna ansvariga för våldet. När båda makarna<br />

i detta fall anses ha brutit mot genusnormer och en genusordning definieras våldet i<br />

könsneutrala termer. I tidningens rapportering från det andra rättegångstillfället beskriver<br />

skribenten hur makarna Petterssons ”sorgliga familjeförhållanden blottades<br />

inför allmänhetens blickar”. Det förefaller som om man hyser ett visst medlidande<br />

med paret som inte förmått behålla sitt privatliv för sig själva utan tvingats blotta<br />

sig genom att visa upp sorgligheterna inför allmän insyn. Vissa sidor av äktenskapet<br />

borde således vara något privat, väl dolt för allmänhetens nyfikna blickar.<br />

Inför rätten intygar ett av vittnena att även Johan blivit utsatt för våld, från hustruns<br />

sida. Han har vid ett tillfälle visat sig vara klöst och blodig i ansiktet med nedfläckade<br />

kläder. Utifrån detta agerande verkar det inte som om Johan såg det som skamligt,<br />

genant eller som ett tecken på omanlighet att visa upp hur hustrun ”hushållat med honom”.<br />

Det kan snarare ha varit en strategi för att framställa hustrun i en sämre dager<br />

samtidigt som han själv framstår som ett offer för ”den omvända hustrutukten”. I Johans<br />

stämning framträder bilden av en make som har tappat kontrollen över sin hustru<br />

och av en hustru som ruckat på genusordningen och tänjt för långt på gränserna för<br />

makarnas genuskontrakt. Mannen har använt sig av sin husbondemakt för att försöka<br />

återställa genusordningen och omförhandla genuskontraktet, men utan att lyckas. Det<br />

som återstod var att upplösa genuskontraktet genom skilsmässa.<br />

142


6.5.4 Strategier: Fly och fäkta<br />

Ur hustruns vittnesmål framkommer i Smålandsposten att hon ”vid otaliga<br />

tillfällen” var tvungen att fly från både hemmet och de ”härbärgen” makarna<br />

bodde på under sina gemensamma marknadsresor, då mannen ”överföll henne<br />

med hugg och slag”. Att fly har således varit en strategi för att ta sig undan<br />

mannens våld jämte att ta hjälp av och skydd hos grannar. Genom att berätta för<br />

grannar och att dra våldet inför rätta synliggjordes mannens våld. Det privata<br />

blev offentligt och mannens auktoritet samt metoderna för att tillskansa sig denna<br />

ifrågasattes.<br />

Hustruns utsatthet och bristen på rättssäkerhet blir tydlig när hon inte ens kunde få<br />

det skydd hon behövde hos sina vänner. ”Ingen av [Esters] vänner hade vågat mottaga<br />

henne i sitt hem” rapporterar Smålandsposten, men som vi har sett lät grannfrun<br />

henne komma in till sig efter misshandeln för att tvätta av sig och vila en stund. Att<br />

de inte ”vågat mottaga” henne i sina hem stämmer således inte, men däremot att hon<br />

inte bosatte sig hos någon av dem. Kanske för att de inte ”vågat mottaga henne i sitt<br />

hem” i rädsla för att nya våldsamheter mellan makarna skulle äga rum hos dem. Eller<br />

kanske av praktiska skäl som att det inte fanns plats för Ester då man i de flesta hem<br />

vanligen var trångbodda. Den återstående möjligheten för Ester att komma undan<br />

mannens våld och få tak över huvudet var att ta in på stadens försörjningsinrättning.<br />

Vistelsen på försörjningsinrättningen skulle dessutom komma att bekostas av mannen<br />

som enligt lagen var försörjningspliktig mot sin hustru. På försörjningsinrättningen<br />

blev våldet, genom de skador det lett till, åter synligt genom att kvinnan lät en läkare<br />

dokumentera och intyga skadorna. Med hjälp av detta intyg styrktes hennes vittnesmål<br />

och trovärdighet inför rätten.<br />

Enligt rättsprotokollet framgår också att hustrun försvarade sig med att slå tillbaka,<br />

knuffa mannen och riva honom i ansiktet. Detta våld var enligt hustrun i självförsvar,<br />

vilket intygas av vittnet och implicit erkänns av mannen då han inte invänder mot<br />

vittnesmålen. Tidigare forskning visar att misshandlade kvinnor slog tillbaka och att<br />

det särskilt bland kvinnor i de lägre klasserna var accepterat och vanligt att kvinnor<br />

använde våld. 287 Gordon menar dock att kvinnornas våld vanligen skilde sig från<br />

männens genom att det oftast var reaktivt eller responsivt, d v s tillgreps i självförsvar.<br />

Därmed var det ovanligt att kvinnan var aggressorn. 288 Det var också vanligt, i<br />

Gordons studerade fall, att mannens våld var ett sätt att tysta kvinnans protester mot<br />

hans drickande. 289<br />

För att försvara sig mot anklagelserna om misshandel av sin hustru påstår Pettersson<br />

att det skett i självförsvar. Därmed framställs hustrun som den aggressiva och offensiva<br />

parten. Det var hon som ”ville slåss”. Mannen tillstår att han i nödvärn har tilldelat<br />

hustrun en örfil vilket är ett uttryck för att han försöker förringa våldet, trots att<br />

det motsägs av läkarintyg och vittnesmål. En annan av mannens strategier inför rätten<br />

är att framhålla att hustrun varit ”drucken”. Syftet med att betona att hon druckit ”tio<br />

supar” kan ha varit att göra hennes vittnesmål mindre trovärdigt samtidigt som det är<br />

ett exempel på en negativ kvinnlighetskonstruktion. Mannen försvarar sig också med<br />

att kvinnan fått sina skador av att hon ramlat omkull. Hon var ju berusad.<br />

I mannens ansökan om skilsmässa accentueras anklagelserna mot hustrun och hon<br />

143


framstår som supig, slösaktig och lösaktig. Att hon bedrivit hor menar han sig dock<br />

inte kunna bevisa varför han istället ansöker om skillnad till säng och säte. Hustruns<br />

strategi är att begära underhåll under skillnadsåret, och hon lyfter även fram att mannen<br />

misshandlat henne. Enligt mannens ombud ska något underhåll inte utbetalas till<br />

hustrun eftersom det är hon som ”genom ett supigt och osedligt levnadssätt huvudsakligen<br />

varit vållande till den oenighet i äktenskapet som uppstått”. 290 Med ombudets<br />

synsätt är det alltså Ester som genom sitt beteende orsakat skilsmässan och därför inte<br />

ska erhålla något underhåll. Ytterligare en motivering som framförs är att Ester är fullt<br />

arbetsför och därmed förväntas kunna försörja sig själv. 291<br />

Enligt husförhörslängden blev makarnas äktenskap till slut upplöst ”enligt Växjö<br />

domkapitels skiljobrev” den 1 november 1905, tre år efter att Johan ansökt om skilsmässa.<br />

Makarna hade inga gemensamma barn men Ester hade två döttrar födda utom<br />

äktenskapet. En av dem dog 1883 och den andra flyttade till fosterföräldrar 1893, ett<br />

år efter giftermålet med Johan. 292 Wilhelmina själv avled 1912 av hjärtförlamning,<br />

bara 54 år gammal. 293<br />

Det tredje tidsliga nedslaget. Fall 5 från 1919<br />

…”vid flera tillfällen förövat grov misshandel mot såväl mig som barnen”…<br />

Det var inte ovanligt att kvinnor drog fram det våld som deras män utsatte dem för<br />

då de ansökte om skilsmässa. Eftersom det efter 1915 var möjligt att få skilsmässa<br />

om man kunde bevisa att äktenskapet präglades av lång och varaktig söndring - vilket<br />

våld och osämja kunde leda till - var det rationellt att lyfta fram våldet som en<br />

skilsmässoorsak. 294 I mars 1919 tog Elin Johansson ut stämning mot sin make Sven<br />

Johansson och anhöll om att rätten skulle döma till skilsmässa efter 13 års äktenskap.<br />

Som skäl till att hon önskade skilsmässa framhöll hustrun inte bara mannens våld,<br />

”att han vid flera tillfällen föröfvat grov misshandel mot såväl mig som barnen”, utan<br />

också att ”han gjort sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att försörja mig och<br />

våra barn” samt att han ”i hög grad är hemfallen åt rusgivande medel”. 295 Maken Johansson<br />

påstods alltså vara en våldsam suput som inte försörjde sin familj ordentligt.<br />

Därför ville hans hustru skiljas och få vårdnaden om fem av deras sex gemensamma<br />

barn som ännu var omyndiga. 296 Utöver makarnas gemensamma barn hade Elin två<br />

utomäktenskapliga barn som hon fött innan giftermålet. 297<br />

Makarna inställde sig först inte personligen inför rätten utan genom sina utsedda<br />

ombud. Mannens ombud lät meddela att Johansson bestred såväl anklagelserna om<br />

att han misshandlat sin hustru och barn som att han försummat sin försörjningsplikt<br />

gentemot dem. Vad angick hans dryckesvanor medgav han att ”han någon gång till<br />

övermått förtärt rusgivande drycker”. 298 Av de två vittnen som hustrun hade låtit inkalla<br />

till rätten - båda grannfruar - var det ingen som hade iakttagit att Johansson hade<br />

misshandlat hustrun eller barnen. En av kvinnorna, Olga Persson, intygade dock att<br />

hustrun ”vid ett tillfälle hade uppgivit[…]att mannen hade velat slå henne med en<br />

käpp”. Hon hade också vid flera tillfällen hört hur makarna grälat när mannen kommit<br />

hem och varit berusad. Vid ett av dessa tillfällen hade mannen låst ute hustrun ur bostaden<br />

så att hon inte kunde komma in. Grannfrun menade sig ”av flera omständigheter<br />

kunnat förstå, att det icke rådde ett gott förhållande emellan makarna”. Samtidigt,<br />

ansåg hon, ”vore dock misshälligheterna dem emellan säkerligen inte större än vad<br />

man hörde omtalas från andra hem”. 299<br />

144


Josefin Karlsson som var hustruns andra vittne hade märkt att mannen ofta var berusad.<br />

Det hade han varit inte minst vid juletid då hon besökte familjens hem. Vid detta<br />

besök hade mannen varit ”mycket uppretad” och kastat stolar efter hustrun, men utan<br />

att träffa. Orsaken till hans våldsamma beteende hade, enligt honom själv, varit att<br />

”hustrun varit borta från hemmet hela dagen och icke tillrett någon måltid åt honom”.<br />

På självaste julafton. Istället hade hon, enligt vittnet, skött sitt arbete med att sälja fisk<br />

på torget. 300<br />

Ett av mannens vittnen, Gunnarsson, som dessutom hade varit mannens arbetskamrat<br />

i Tyskland intygade att Sven Johansson under deras tid där hade skickat hem pengar<br />

till hustrun och därmed skött sina försörjningsplikter. Han medgav dock att Johansson<br />

”tidvis varit begiven på rusdrycker” men att orsaken till det var att han var ”missbelåten<br />

med det slösaktiga sätt, varpå hustrun använde de medel, mannen lämnade henne<br />

och hennes ringa förmåga att på ett praktiskt sätt förestå hushållet”. Att detta stämde<br />

kunde vittnet intyga efter att själv vid ett par tillfällen varit på besök i makarnas hem.<br />

Det andra av mannens vittnen, Agnes Pettersson, som tillika var granne, hade också<br />

sett att mannen ibland var berusad. Vid ett tillfälle hade han kommit fram till henne<br />

med en kniv i handen och frågat om hans hustru synts till. Vittnet intygade vidare att<br />

hustrun var borta mycket från hemmet men att det berodde på att hon sysslade med<br />

handel av frukt och sill. En syssla som tog så mycket tid i anspråk att det var förståeligt<br />

att hemmet ”icke bliva så omsett som det borde”. 301<br />

Till nästa rättegångstillfälle hade hustrun kallat ytterligare några vittnen, bl a konstaplarna<br />

Runesson och Larsson som intygade att Sven Johansson ofta hade varit<br />

anhållen för fylleri och insatt i arresten. Skälet till detta var att när Johansson drack så<br />

gjorde han det ”i så omåttlig grad, att han varder alldeles redlös”. Vid ett tillfälle hade<br />

Johanssons hustru ”begärt handräckning av polis för att få skydd mot sin man”. Polisen<br />

hade begett sig till makarnas hem men när de kommit dit ”hade dock [mannens]<br />

uppträdande icke varit av den beskaffenhet, att polisen behövt ingripa”. Trots fylleri<br />

och våldsamheter intygade poliserna att Johansson i nyktert tillstånd var ”en hygglig<br />

och stillsam man”, ”lugn och fridsam”. 302<br />

Olga Persson, en av grannfruarna vittnade igen. Nu erinrade hon sig ett tillfälle då<br />

Johansson ”varit ond ” på sin hustru som ”förbjudit honom att köpa vin”. Vid denna<br />

episod hade vittnet ingripit, ”trätt emellan och fört dem åtskils”, eftersom det verkade<br />

som om mannen som var berusad ”hade velat ge hustrun ett slag”. Som ett implicit<br />

försvar för mannens agerande eller kanske som ett uttryck för sympati ansåg dock<br />

Olga Persson att hon ”understundom funnit att [hustrun] icke visat nog vänlighet och<br />

lugn mot [mannen] utan varit uppbrusande och häftig”. 303<br />

Ellen Augustsson som också var inkallad att vittna berättade att Elin Johansson vid ett<br />

tillfälle hade bett henne följa henne hem ”emedan hon fruktade sin man”. Väl framme<br />

i makarna Johanssons bostad hade de funnit att mannen var berusad och satt och lekte<br />

med barnen på golvet. I handen höll han en ölflaska som han strax ”hötte” mot hustrun.<br />

Som svar på mannens hot om våld hade hustrun knuffat undan honom i en säng. För att<br />

undvika ytterligare våldsamheter hade Ellen Augustsson uppmanat hustrun att gå ut från<br />

bostaden. Därmed lade hon ansvaret på hustrun att se till att ytterligare våld inte uppstod.<br />

Vittnet hade därefter gått in till grannfrun Olga Persson för att tala med henne om ”upp-<br />

145


trädet mellan makarna”. Olga Persson hade då sagt att : ”om hon skulle handla så mot sin<br />

man som [hustrun Johansson] gjorde mot sin, skulle hon få stryk varje dag”. 304<br />

Josefin Karlsson som vittnat tidigare tillade att Johansson på senare tid hade kommit<br />

hem berusad och beskyllt sin hustru ”för att hålla sig till andra karlar”. Hon hade<br />

också hört hur han kallade sin hustru för ”hora”. Beskyllningen om att hustrun varit<br />

otrogen saknade enligt det sista vittnet Märta Larsson varje grund. Hon arbetade tillsammans<br />

med hustrun på torget och hade aldrig märkt ”något förtroligt mellan Elin<br />

Johansson och någon främmande mansperson”. Som en kontrast till de andra vittnesmålen<br />

berättade hon också att vid hennes besök i makarnas hem hade mannen varit<br />

nykter och ”det bästa förhållande hade synts råda emellan makarna”. Hustrun hade<br />

uppenbarligen förmåga att sköta sina husliga och äktenskapliga plikter då hon enligt<br />

vittnet ”visat sig angelägen om att [mannen] skulle få mat och kaffe och uppmanat<br />

de äldsta barnen att se till att så alltid skedde”. 305 Makarna Johansson kunde alltså ge<br />

prov på den rätta genusordningen. Om mannen var nykter och fick den uppassning<br />

han förväntade sig av sin hustru förekom vare sig bråk eller våldsamheter.<br />

Grannfrun Olga Persson ”hade tyckt sig förstå” att förhållandet mellan makarna Andersson<br />

hade blivit bättre ”sedan detta mål avhängiggjordes”. Makarnas barn ”hade<br />

omtalat att parterna numera låg i samma säng”. 306 Kanske var det därför, eller p g a den<br />

föreskrivna medlingen inför kyrkorådet som makarna ungefär en månad senare genom<br />

sina ombud lät meddela att de ”träffat förlikning i saken och anhöllo för denskull<br />

att målet måtte från vidare åtgärd avskrifvas”. 307<br />

Makarnas förhållande kom emellertid bara tillfälligt att präglas av denna förlikning<br />

eftersom hustrun åtta månader senare ansökte om hemskillnad. Hustruns argument<br />

var i stort sett desamma som när hon sökte om äktenskapsskillnad, nämligen att<br />

mannen ”under flera år fört ett synnerligen supigt och oordentligt levnadssätt och<br />

därunder försummat försörjningsplikten mot mig och våra minderåriga barn”. Om<br />

mannens tidigare påstådda våld nämnde hon inget denna gång. Sven Johansson å sin<br />

sida tillstod nu att han var ”hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, och att detta,<br />

åtminstone delvis vore orsak i den söndring, som rådde i makarnas äktenskap”. Mannens<br />

missbruk och makarnas enighet om att inte fortsätta den äktenskapliga sammanlevnaden<br />

ledde till att rådhusrätten dömde till hemskillnad. Rätten beslutade också<br />

att Elin Johansson skulle bo kvar i makarnas lägenhet under hemskillnadsåret samt<br />

ha vårdnaden om deras barn. I egenskap av familjeförsörjare tilldömdes dock Sven<br />

Johansson att betala underhåll för barnen 308<br />

Ett år senare är det mannen som ansöker om äktenskapsskilllnad med motiveringen<br />

att makarna levt åtskilda under hemskillnadsåret, vilket skriftligen intygas av två personer.<br />

Mot mannens ansökan har hustrun inget att invända förutsatt att hon får behålla<br />

vårdnaden om barnen och att mannen betalar underhåll för dem. Elin Johansson fick<br />

vårdnaden om de sex barnen och Sven Johansson fick fortsätta att betala underhåll<br />

för dem. 309 Det kunde han dock inte göra speciellt länge då han bara tre månader efter<br />

skilsmässan avled på Växjö lasarett, 41 år gammal. Dödsorsaken var hjärnhinneinflammation.<br />

310 En månad innan Svens död hade Elin fött sitt nionde barn. Ett barn som<br />

dog på sin födelsedag. Vem som var fader till detta barn kan vi inte veta men säkert är<br />

att det blivit till under hemskillnadsåret. Säkert är också att barnet föddes av en nyss<br />

frånskild och hårt arbetande flerbarnsmor under knappa förhållanden. Sitt tionde barn<br />

146


födde Elin utom äktenskapet två år senare, 1923. Att fadern till detta barn var brandmannen<br />

Daniel Axelsson råder det dock ingen tvekan om då barnavårdsmannen låtit<br />

meddela hans namn i församlingsboken. Eftersom Daniel var boende på en annan<br />

adress kan man utgå från att Elin - åtminstone under den tid jag studerat - fortsatte sin<br />

tillvaro som ensamstående mor. 311<br />

6.6.1 Genuskonstruktion: Bristande husmorsansvar och försummad<br />

försörjningsplikt<br />

Inför rätten framkommer exempel på flera konkurrerande genusuppfattningar. Grannfrun<br />

Olga Persson beskriver hustrun som ”uppbrusande och häftig” gentemot sin man,<br />

samt att hon inte alltid visat honom ”nog vänlighet och lugn”. Genom detta uttalande<br />

avspeglas uppfattningen att en hustru får skylla sig själv om hon blir utsatt för hot<br />

och våld då hon brutit mot förväntade genusnormer. Implicit skuldbeläggs kvinnan<br />

för mannens våldsamma beteende samtidigt som hon görs ansvarig för det. Genom<br />

att vara okvinnlig begår hustrun ett brott mot en genusnorm och ruckar därigenom på<br />

den rådande genusordningen. Därmed får hon räkna med att mannen kan använda sig<br />

av våld för att återupprätta denna. Samma grannfru ger uttryck för en liknande genusuppfattning<br />

då hon menar att hon skulle få stryk av sin man varje dag om hon följde<br />

hustru Johanssons exempel och inte underordnade sig sin man. Grannfruns förståelse<br />

tycks vara att det finns en hierarkisk genusordning inom äktenskapet och för att den<br />

inte ska leda till våld bör den heller inte utmanas.<br />

Att det inte rådde något gott förhållande mellan makarna fanns det enligt grannfrun<br />

skäl att tro, men samtidigt var de inte värre än hon hört talas om från andra hem.<br />

Grannfrun menar underförstått att Elin Johansson inte har det värre än andra hustrur,<br />

att det är normalt med konfliktfyllda och våldsamma äktenskap och att det är något<br />

man får acceptera. Makarna Johanssons äktenskap överensstämmer således med<br />

grannfruns uppfattning om vad som är ett ”normalt” förhållande mellan man och<br />

hustru.<br />

Trots alla beskrivna problem intygar hustruns arbetskamrat att makarna Johansson<br />

också kunde ge prov på den rätta genusordningen. Denna innebar att hustrun skötte<br />

sina husliga plikter och med hjälp av barnen gav mannen den uppassning han förväntade<br />

sig. Mannen å sin sida skulle vara nykter för att detta ”det bästa förhållande”<br />

skulle vara möjligt. Mannen har enligt hustrun brutit mot en genusnorm då han försummat<br />

försörjningsplikten gentemot sin familj samt varit våldsam och berusad. Det<br />

var alltså inte så hon förväntade sig att en riktig man eller ett gott äktenskap skulle<br />

vara. Mannens arbetskamrat Gunnarsson menar dock att Sven Johansson har tagit sitt<br />

försörjaransvar och skyller samtidigt hans alkoholproblem på hustruns slöseri och<br />

oförmåga att sköta hemmet. Vittnet hänvisar således till en uppfattning om hustruns<br />

plikter gentemot mannen för att förklara varför han ”tidvis varit begiven på rusdrycker”.<br />

312 Implicit var det alltså kvinnans eget fel att mannen söp. Eftersom kvinnan inte<br />

uppfyllde förväntade genusnormer kunde inte heller mannen uppfylla sina.<br />

I samtliga vittnesmål framträder synen att ansvaret för hemmet var hustruns. Att hon<br />

förvärvsarbetade ses dock inte av någon som negativt, men det skulle finnas gränser<br />

för denna typ av arbete så inte skötseln av hemmet blev lidande. Att det ändå blev så<br />

tycks de kvinnliga vittnena ha mer förståelse för. Om hemmets skötsel som mannens<br />

ansvar nämns inte någonstans. Även omsorgen om barnen var hustruns ansvar, vilket<br />

147


framstår än tydligare då hon får vårdnaden om allihop efter skilsmässan. Konstruktionen<br />

av kvinnan som moder och omsorgsgiverska och mannen som försörjare blir<br />

också tydlig då kvinnan - i enlighet med rådande genusuppfattningar - tilldömdes<br />

vårdnaden, trots att mannen tidigare gjort ”anspråk på att barnen måtte få stanna i<br />

[hans] vård”. 313 Att som man och far vilja ta ansvar för mer än barnens ekonomiska<br />

försörjning förefaller utifrån detta fallet att ha varit svårt.<br />

6.6.2 Våldet: Grov misshandel eller hot om våld?<br />

Som ett medel för att få skilsmässa drar Elin Johansson sin mans våld inför rätta. Hon<br />

själv påstår att det handlar om grov misshandel och att både hon och barnen är utsatta.<br />

Att hustrun beskriver våldet som grovt kan dels tyda på att det är så hon uppfattar det<br />

men också på att det är en strategi för att öka hennes chanser till skilsmässa. Inget<br />

av vittnena kan dock intyga den påstådda misshandeln men genom deras vittnesmål<br />

framkommer gränsdragningar för vad såväl de som hustrun betraktade som illegitimt<br />

våld från mannens sida.<br />

Det påstås att mannen vid ett par tillfällen har hotat sin hustru, dels med en käpp och<br />

dels genom att kasta stolar efter henne. För att legitimera sitt beteende hade mannen,<br />

då han kastade stolar efter hustrun, pekat på hennes bristande husmorsansvar. Det<br />

kan tolkas som att han såg det som legitimt att hota hustrun med våld då hon inte<br />

uppfyllde vissa genusnormer eller bröt mot makarnas genuskontrakt. Vid ett annat<br />

tillfälle hade mannen haft en kniv i handen då han frågat efter hustrun vilket kan ses<br />

som ett förtäckt hot. Att vittnena drar fram dessa exempel på hot om våld inför rätten<br />

kan tyda på att de inte såg handlandet som legitimt. Genom att dra mannen inför rätta<br />

visar även hustrun att hon inte ser hans våldsamheter som legitima. Vare sig det var<br />

hon eller barnen som utsattes för dem.<br />

Hustrun har dessutom vid ett tillfälle vänt sig till polisen ”för att få skydd från sin<br />

man”, vilket implicerar att han varit våldsam. Poliserna såg tydligen inte så allvarligt<br />

på det inträffade då de ansåg att mannens uppförande inte gett dem anledning att<br />

ingripa. Tydligen ansåg de att han inte var tillräckligt hotfull mot hustrun för att tas<br />

i förvar. Gordon visar att en vanlig uppfattning bland misshandlade kvinnor var att<br />

polisen vid sitt ingripande trivialiserade mannens våld och, öppet eller underförstått,<br />

visade större sympatier för honom än för kvinnan. 314 Det tycks inte ha förespeglat<br />

polismännen att mannen kanske bara tillfälligt lugnade sig i deras närvaro för att<br />

sedan bli våldsam igen. Polismännen hade dessutom en föreställning om att mannen<br />

var ”lugn och fridsam” i nyktert tillstånd. Därför var de kanske mindre benägna att<br />

arrestera honom?<br />

Inte bara polisen utan även grannfrun Persson vittnar om att hon vid ett tillfälle fått<br />

ingripa då mannen ”velat ge hustrun ett slag”. Att hustrun känt sig rädd och hotad av<br />

mannens våld framgår av att hon inte vågat gå hem själv utan bett en väninna följa<br />

henne. Våldsamheterna och hoten om våld i makarna Johanssons äktenskap var alltså<br />

inte något privat. Det var synligt för både polis och grannar som dessutom ingrep på<br />

olika sätt.<br />

148


6.6.3 Strategier: Att värja sig mot våldet med välvilliga vittnen<br />

Kvinnans strategier för att undkomma mannens våld och hot om våld var att motsätta<br />

sig det genom att på olika sätt dra det ut i offentligheten där anmälan och ansökan om<br />

skilsmässa i sig kan ses som en motståndsstrategi. Kvinnan klagade inför sina grannar<br />

och vänner vilka hon också tog hjälp av både för att förebygga våld, som stöd i<br />

våldssituationen och som vittnen inför rätten. Vid ett tillfälle hade hon också vänt sig<br />

till polisen för att få skydd mot mannen. Kvinnan hade också fredat sig mot honom<br />

genom att själv använda våld. När mannen hotade henne med en ölflaska hade hon<br />

knuffat honom så att han föll omkull.<br />

Mannen i sin tur bestred anklagelserna om misshandel och att han försummat att försörja<br />

sin familj. Däremot tillstod han att han ”någon gång” druckit för mycket alkohol<br />

vilket implicerar att det inte händer ofta och att hustrun överdriver. Mannen tar också<br />

hjälp av personer som kan vittna till hans fördel samtidigt som de kan påtala hustruns<br />

brister. Att målet avskrevs kan tolkas som att ansökan om skilsmässa var en strategi<br />

för hustrun att ge mannen ett incitament för att bättra sig, vilket han åtminstone tillfälligt<br />

tycks ha gjort. Säkert hade hustrun också, inte minst därför att mannen arbetat<br />

långväga hemifrån, erfarenhet av de svårigheter som fanns för en ensam kvinna och<br />

mor att på egen hand försörja och fostra åtta barn. Därmed blir det begripligt att skilsmässa<br />

var något hon kanske helst ville undvika. Men som vi har sett blev detta inte det<br />

slutliga resultatet eftersom makarnas äktenskap upplöstes 1921, två år efter hustruns<br />

och ett år efter mannens ansökan om skilsmässa.<br />

Fall 6 från 1920<br />

…”angående ansvar för misshandel, äktenskapsskillnad eller annat vad som<br />

helst”…<br />

I augusti 1920 anhöll barnmorskan och hustrun Maria Nilsson om stämning av sin<br />

man, bokhållaren August Nilsson, för att han hade misshandlat henne. För denna<br />

misshandel krävde hon att få skadestånd, men också att beviljas skilsmässa. 315 Rådhusrätten<br />

hade redan i april 1919 dömt till hemskillnad emellan makarna. 316 Men eftersom<br />

”sammanlevnaden oaktat fortsatt”, d v s makarna hade flyttat samman en tid<br />

efter att hemskillnaden meddelats, yrkade Maria Nilsson på ny hemskillnadsdom. 317<br />

Hon var angelägen om att komma bort från mannen då hon tillade att ”i vilket fall<br />

anhåller jag om rådhusrättens förordnande om sammanlevnadens hävande och förbud<br />

vid vite för min man att besöka mig”. Hon begärde vidare att få behålla lägenheten<br />

där makarna bodde eftersom det var hon som var ägare till den. 318<br />

Makarna inställde sig inte inför rätten personligen utan företräddes av rättsliga ombud<br />

som skulle föra deras talan. Allmänheten fick avlägsna sig från rättssalen då hustruns<br />

ombud begärde att ”målet skulle handläggas inom stängda dörrar”. 319 Hustruns ombud<br />

påstod att hustrun ”den 16 innevarande månad under en ordväxling överfallits av<br />

[maken], som försökte strypa henne”. Mannen hade försökt strypa sin hustru i deras<br />

gemensamma bostad då ingen ”tredje person varit i rummet närvarande”. Det fanns<br />

alltså inga vittnen till det inträffade våldet, men ”dock hade på [hustruns] rop makarnas<br />

döttrar omedelbart efter uppträdet tillstädeskommit”. 320<br />

För att styrka misshandeln hade hustrun kontaktat stadsläkaren som redan dagen efter<br />

undersökt henne och skriftligen dokumenterat skadorna. Enligt läkarintyget som läs-<br />

tes upp inför rätten hade hustrun ”en del hudavskrapningar å halsen”. Att någon ”med<br />

149


höger hand våldsamt gripit henne om halsen” är enligt läkaren uppenbart då det ”å<br />

halsens vänstra sida finnas fyra stycken ungefär parallella strimmor, å halsens högra<br />

sidor blott några smärre märken”. 321 Trots att läkarens intyg stämmer väl överens med<br />

hustruns anklagelser mot mannen förnekar han ”bestämt” att han hade ”gjort sig skyldig<br />

till den av [hustrun] påstådda misshandeln eller över huvud taget våldfört sig mot<br />

henne”. 322 Han bestred dessutom hennes yrkande om äktenskapsskillnad.<br />

Även om bevisen inte skulle vara tillräckliga för att döma mannen för misshandel<br />

ansåg hustruns ombud att rätten ändå skulle döma till hemskillnad ”på grund av den<br />

mellan makarna långa och varaktiga söndringen”. Mannens ombud menade att det<br />

enligt mannens utsago inte rådde någon söndring i äktenskapet. Det var bara vid vissa<br />

tillfällen, ”då en familjen icke tillhörande manlig person uppehöll sig i staden”, som<br />

det uppstod ”meningsskiljaktigheter” mellan makarna. Skälet till detta var att August<br />

Nilsson ”icke kunde tåla nämnde persons obehöriga inblandning i familjens angelägenheter”.<br />

Denna ”obehöriga inblandning”, menade mannen, var däremot något som<br />

”favoriserades” av hustrun. Hustruns ombud påpekade å andra sidan att när makarna<br />

sökte om hemskillnad första gången hade mannen medgivit att det rådde en djup och<br />

varaktig söndring i äktenskapet. Detta uttalande stämde med ansökan men mannen<br />

menade sig ha ”lockats därtill under förespegling att den då pågående rättegången<br />

skulle kunna avskrivas och sammanlevnaden sedemera fortsättas”. 323<br />

Målet sköts upp för att kyrkoherden skulle kunna genomföra ett medlingsförsök<br />

mellan makarna. Detta lyckades dock inte då hustrun bestämt vidhöll sin önskan om<br />

skilsmässsa ”då sådan söndring är makarna emellan rådande”. 324 Mannen menade däremot<br />

att det skulle vara möjligt för dem att fortsätta att leva tillsammans och att det<br />

var vad han helst önskade ”dock under vissa antydda förutsättningar”. 325 Vilka dessa<br />

var framgår inte av kyrkoherdens intyg men kanske handlade de om att hustrun inte<br />

skulle utmana sin makes auktoritet genom att låta ”obehöriga” män lägga sig i familjens<br />

angelägenheter?<br />

Mannens önskan om fortsatt äktenskap gick inte i uppfyllelse men efter medlingsförsöket<br />

tog kvinnan tillbaka sin anmälan om misshandel och det resta skadeståndskravet.<br />

326 Trots det kvarstod hennes yrkande om hemskillnad. Två veckor senare beslutade<br />

rätten att bifalla denna hustruns önskan då man menade att det finns tillräckliga<br />

bevis för att ”en djup och varaktig söndring är rådande mellan parterna”. 327 Makarna<br />

kom inte att ansöka om någon definitiv skilsmässa efter hemskillnadsåret men fortsatte<br />

som gifta att leva åtskilda - åtminstone på pappret - då de hade olika adresser<br />

åtminstone fram till 1924. Parets tre vuxna döttrar kom att bo tillsammans med sin far<br />

medan den yngsta dottern och en fosterson bodde hos hustrun. 328 Att ta sig an fosterbarn<br />

efter separationen från mannen kan ha varit ett sätt för Maria Nilsson att dryga<br />

ut sin lön som barnmorska.<br />

6.7.1 Genuskonstruktion: Manlig auktoritet och kvinnlig fredlighet<br />

Att mannen inför rätten påstår att han av hustrun ”lockats till” att medge att det rådde<br />

söndring i deras äktenskap - ”under förespegling att den då pågående rättegången<br />

skulle kunna avskrivas och sammanlevnaden fortsätta” - kan tyda på att han avsiktligt<br />

ville framställa kvinnan som en oärlig hustru som lurat honom till hemskillnad. Mannen<br />

blir därigenom till ett offer för ”kvinnans list”. Hustrun framställs vidare som<br />

150


illojal då hon utmanar sin makes auktoritet genom att lyssna på andra män. Genom<br />

att ”favorisera” andra män framför maken tänjer hon på makarnas genuskontrakt och<br />

rådande genusordning med maken som familjens överhuvud. Mannen å andra sidan<br />

”tålde” inte detta, förmodligen p g a att hustruns agerande utmanade hans position i<br />

familjen. Kanske såg mannen sin auktoritet och manlighet hotad även av andra orsaker,<br />

som att kvinnan var ägare till lägenheten, förvärvsarbetade och tjänade egna<br />

pengar. I enlighet med det rådande borgerliga kvinnoidealet skulle kvinnan inte arbeta<br />

utom hemmet.<br />

Hustrun tycks ha uppfyllt rådande kvinnoideal i det avseendet att hon inte använde sig<br />

av våld gentemot mannen. Hon var dock allt annat än underdånig då hon utmanade<br />

makens auktoritet på andra sätt: genom att ansöka om hemskillnad två gånger mot<br />

hans vilja och genom att favorisera andra män. Gordons tes om att kvinnors våld mot<br />

sina män minskade då de fick möjlighet till skilsmässa överensstämmer med detta<br />

fall. Det kan också vara så att hustrun internaliserat ett kvinnlighetsideal som innebar<br />

att det var okvinnligt att visa aggressivitet och använda våld. Motståndsstrategierna<br />

fanns där ändå men var av fredligare art.<br />

6.7.2 Våldet: ”En del hudavskrapningar å halsen”…<br />

Det våld som mannen riktat mot sin hustru kan ses som grovt då han tog ett kraftigt<br />

grepp om hennes hals vilket hon uppfattade som ett försök att strypa henne. Mannens<br />

våld uppfattades alltså implicit av kvinnan som ett försök att döda henne. Kvinnan<br />

drog mannens våld inför rätta vilket tyder på att hon varken betraktade det som legitimt<br />

eller legalt. Hon åberopade dessutom skadestånd vilket tyder på att hon ansåg<br />

sig ha rätt till gottgörelse för det våld mannen utsatt henne för. Alternativt kan det ha<br />

handlat om att ge mannen ett kännbart straff, vilket ett skadestånd torde ha varit.<br />

Även den konsulterade läkaren hävdar att skadorna som bestod av ”en del hudavskrapningar<br />

å halsen”, ”strimmor” och ”märken” orsakats genom ett stryptag. Mannen<br />

förnekar emellertid att han är skyldig till vare sig detta eller något annat våld mot<br />

hustrun. Enligt hustrun hade mannen tagit stryptag på henne i avskildhet i deras hem.<br />

Inga vittnen hade varit närvarande men hustrun hade ropat på parets döttrar i ett försök<br />

att undkomma mannen vilket uppenbarligen lyckats. Det våld mannen riktat mot<br />

sin hustru tycks ha varit privat. Det skedde inomhus och inga vittnen var närvarande.<br />

Det förefaller inte heller som om hustrun nämnt våldsepisoden för någon annan utomstående<br />

än läkaren som dokumenterat skadorna. Åtminstone har hon inte som flera<br />

av kvinnorna i de andra fallen inkallat vittnen som hade kännedom om våldet. Vad<br />

döttrarna hann se eller fick veta har vi heller ingen kunskap om då de inte kallades att<br />

vittna.<br />

Mannens våld kan ha varit ett svar på hustruns hot att lämna honom. Maria Nilsson<br />

hade redan ett år tidigare ansökt om skilsmässa och nu gjorde hon det igen. Enligt<br />

hustruns ombud hade hon ”under en ordväxling överfallits av [mannen], som försökte<br />

strypa henne”. Vad denna ordväxling handlade om vet vi inte men Gordons resultat<br />

pekar på att mycket av det äktenskapliga våldet i hennes studie syftade till att tvinga<br />

kvinnan att stanna kvar hos mannen, och inträffade därmed när kvinnan hotat att<br />

lämna honom. 329 Kanske var det så att mannen kände sig hotad av att hustrun ville<br />

söka hemskillnad igen? Hon hade varit initiativtagare även förra gången 1919, och<br />

151


han ville inte skiljas. Våldet kan i så fall ses som ett uttryck för mannens försök att bibehålla<br />

den makt och kontroll över hustrun som han höll på att förlora. Även Horgby<br />

menar att en vanlig orsak till att männens våld förgrovades var att de kände sig hotade<br />

av att deras hustrur skulle lämna dem. 330 Modern forskning kring mäns våld mot<br />

kvinnor i nära relationer visar också att mäns våld ofta trappas upp och blir grövre då<br />

kvinnan genom att lämna mannen utmanar såväl hans dominans som hans äganderättskänsla.<br />

331 Mannens våld kan också ha varit ett uttryck för svartsjuka - vilket också<br />

handlar om kontroll - då han påstod att hustrun favoriserade en annan man.<br />

Våldets privata karaktär blir tydlig även i rättssalen när kvinnans ombud ser till att<br />

målet hålls ”inom stängda dörrar”. Enligt Taussi-Sjöberg lyckades borgerskapet utveckla<br />

en praxis i rättsliga sammanhang som innebar att de använde sig av ombud<br />

i rätten och därmed slapp offentligheten då det gällde deras privatliv. 332 I fallet med<br />

makarna Nilsson lyckades man dessutom förstärka denna ”privatisering” genom att<br />

kräva att målet skulle hållas inom lyckta dörrar och att ”allmänheten fick avträdas”.<br />

Det privataste i privatsfären skulle således förbli privat. Klasskillnaden framträder<br />

även här eftersom rättegångarna i de övriga fallen, som var arbetarklassäktenskap,<br />

hölls inför öppna dörrar. Ett par av makarna ur arbetarklassen inställde sig dock genom<br />

ombud men först på 1900-talet. 333<br />

Fallet med makarna Andersson är också ett exempel på att även män ur högre samhällsklasser<br />

använde våld mot sina hustrur, vilket Hammerton visat. 334 Hans studie<br />

visar också - tvärtemot samtidens (och nutidens?) förståelse - att män ur högre klasser<br />

som hamnade inför rätta för att ha brukat våld mot sina hustrur hade använt sig av ett<br />

lika grovt våld som arbetarklassens män. 335 Våldsuttrycken behöver således inte vara<br />

mindre grova för att de kommer från män ur samhällets högre klasser, vilket bokhållare<br />

Andersson också är ett exempel på.<br />

6.7.3 Strategier: En ropande hustru och en bedragen man inom<br />

lyckta dörrar<br />

Att hustrun Emma Andersson drar sin makes våld inför rätta kan ses som ett medel<br />

för att få skilsmässa. Det primära i stämningsansökan från 1920 var dock misshandeln<br />

varför fallet återfanns bland brottmålen, men samtidigt anhåller hon om hemskillnad.<br />

För att komma undan mannens våld hade kvinnan ”ropat”. Hon hade försvarat sig<br />

genom att påkalla uppmärksamhet varvid döttrarna kommit till hennes undsättning.<br />

Eftersom det inte fanns några vittnen till våldet hade kvinnan uppsökt stadsläkaren för<br />

att få skadorna dokumenterade. Detta agerande kan dels tyda på en övertygelse hos<br />

hustrun om att våldet skulle anmälas, dels på en kunskap om att det fordrades bevis<br />

för att ställa mannen till ansvar. Hustruns primära syfte har troligen inte varit att få<br />

mannen fängslad och straffad för det våld han utsatt henne för eftersom hon senare tar<br />

tillbaka sin anmälan om misshandel och skadeståndskrav. Yrkandet om hemskillnad<br />

kvarstår dock vilket kan tyda på att hustrun tog tillbaka misshandelsanklagelserna<br />

mot mannen när hon märkte att utsikterna till hemskillnad ljusnade.<br />

Gordon menar att kvinnor ur högre klasser var mindre benägna att anmäla mannens<br />

våld då de hade mer av anseende och respektabilitet att förlora. Därmed fruktade de<br />

i högre grad än underklassens kvinnor den stigmatisering som kontakt med polis och<br />

152


ättsväsende innebar. 336 I fallet med makarna Nilsson kan de lyckta dörrarna i rätten<br />

ha symboliserat denna rädsla. En rädsla som tycks ha varit större hos hustrun än hos<br />

mannen. Åtminstone var det hustruns ombud som vid rättegången framförde begäran<br />

om att ”målet skulle handläggas inom stängda dörrar”. 337 Materiellt sett torde det ha<br />

varit lättare för kvinnor ur högre samhällsklasser att dra mannens våld inför rätta, då<br />

de vid fängelsestraff eller skilsmässa kunde få ekonomiskt stöd från släkt och familj.<br />

Borgarkvinnornas möjligheter till försörjning genom eget arbete hade också utökats<br />

på 1920-talet. Maria Nilsson hade både ett yrke, en egen inkomst och ägde en bostad<br />

varför hennes utsikter att kunna försörja sig själv bör ses som goda. Men troligen<br />

innebar det på 1920-talet fortfarande ett socialt stigma att vara en frånskild kvinna<br />

och ensamstående mor.<br />

Mannens strategier inför rätten handlade om att neka, både till den påstådda misshandeln<br />

och till söndringen i äktenskapet eftersom han inte ville skiljas. Genom ombudet<br />

medgav mannen dock att det ibland rådde ”meningsskiljaktigheter” mellan makarna,<br />

men dessa skylls på hustrun som ”favoriserar” en annan mans inblandning i familjens<br />

angelägenheter. Kvinnan framställs som en illojal hustru som accepterar ett intrång i<br />

familjens privatsfär. Hon ”favoriserar” det som mannen inte ”tål”. Mannen framställer<br />

sig som en bedragen make, dels för att hustrun redan 1919 lurade honom att medge<br />

att varaktig söndring rådde i äktenskapet, dels för att hon ”lyssnar till” andra män.<br />

Efter att ha lyssnat till såväl män och kvinnor ur domböckernas djup, samt tolkat vad<br />

som sagts har jag härefter för avsikt att gå över till nästa kapitel. Detta innehåller den<br />

analys av empirin där den diakrona komparationen utförs i syfte att se huruvida mitt<br />

analysobjekt präglas av förändring eller kontinuitet.<br />

7. ANALYS<br />

7.1 Genuskonstruktion, våld och strategier - förändring eller<br />

kontinuitet?<br />

I Sverige infördes år 1864 en ny strafflag. Denna lag innehöll en förändring som<br />

innebar att mannen inte längre hade rätt att använda våld mot sin hustru. I hundratals<br />

år hade mannen, genom sin position som make och hushållets föreskrivna överhuvud<br />

haft rätt att använda våld gentemot sin hustru. Det fanns emellertid stadgade gränser<br />

för detta våld och enligt 1734-års lag hade denna gräns passerats då mannens våld<br />

ledde till att hustrun blev ”blå och blodig, lam eller lytt”. 1864 hade alltså denna<br />

lag inskärpts, varför det inte längre var legalt att överhuvudtaget bruka våld mot sin<br />

hustru, inte ens inom vissa ramar. 338 Så såg alltså samhällets institutionaliserade norm<br />

ut efter 1864, men hur såg det ut i människors levda kulturer? I deras vardagsliv och<br />

äktenskap? Att undersöka detta har varit huvudsyftet i föreliggande uppsats.<br />

Detta syfte preciserades i följande problemformulering: Vilka uppfattningar (normer<br />

och föreställningar) om manligt, kvinnligt och mäns våld mot sina hustrur kommer<br />

till uttryck i rättspraxis efter 1864, då det skett en skärpning av lagen och blivit helt<br />

förbjudet att misshandla sin hustru? Förändras de över tid eller präglas de av kontinuitet?<br />

153


I den avslutande diakrona analysen som följer har jag använt mig av samma<br />

tematiska indelning som i den tidigare presentationen och synkrona analysen av<br />

rättsfallen, d v s utifrån mina frågeställningar som behandlar genuskonstruktion,<br />

våld och strategier.<br />

7.2 Kvinnligt och manligt - Kontinuitet i konstruktionen av<br />

genus<br />

Vilka genusuppfattningar och vilken genusordning gav mannen, kvinnan, rätten<br />

och eventuella vittnen uttryck för?<br />

I rättspraxis har vi sett hur de stridande makarna och deras omgivning varit inbegripna<br />

i en process av genuskonstruktion. Omväxlande framträder konkurrerande<br />

genusföreställningar och genusnormer hos individerna, men också uttryck för olika<br />

genusordningar. I myllret går det dock att urskilja vissa mönster kring vad som betraktades<br />

konstituera en man och en kvinna, de förväntningar som restes på dem och<br />

roller som de tillskrevs. I såväl de tidiga fallen som i de senare kommer samma gamla<br />

schablonbilder oss till mötes om hur en man respektive en kvinna ska vara. Vi känner<br />

dessutom väl igen dem eftersom mycket inte förändrats till dags dato.<br />

I såväl de tidiga som de senare fallen ses mannen som familjens överhuvud och den<br />

som ska ansvara för att familjen blir ordentligt försörjd. Vad vi ser är alltså att män<br />

tillskrivs försörjarrollen. Som omsorgsgivare var det inte lätt att hävda sig som man,<br />

vilket framgår i fallet med makarna Andersson där mannen ville ha vårdnaden om<br />

barnen. I enlighet med rådande genusnormer tilldömdes hustrun denna. Humlesjö<br />

menar att den historiska konstruktionen av manlighet, i kontrast till kvinnlighet, baseras<br />

på en bild av mannen som det ”arbetande könet” och det ”försörjande könet”.<br />

Oavsett om detta överensstämt med verkligheten eller inte. 339 Att kvinnor förvärvsarbetar<br />

ses i de studerade rättsfallen inte som något negativt utan är accepterat så länge<br />

det sker inom vissa ramar. Det får inte gå ut över den praktiska skötseln av hem och<br />

barn vilket enbart framstår som kvinnans ansvar. Att idealet inom borgerligheten och<br />

i de övre skikten inom arbetarklassen är ett annat - att hustrun ska vistas i den privata<br />

sfären - framgår dock i fallet med den dubbelarbetande hustrun Emma Karlsson.<br />

Skötsamheten vilar tungt på både kvinnor och män i de studerade fallen, och det ses<br />

som både okvinnligt och omanligt att vara slarvig och slösaktig. Detsamma gäller<br />

förhållandet till alkohol. Det framgår inte att det skulle vara okvinnligt att dricka alkohol,<br />

men så snart en kvinna blir berusad är det en negativ kvinnlighetskonstruktion.<br />

Det blir alltså tydligt i rättspraxis att kvinnlighetskonstruktionen är bredare definierad<br />

än manlighetskonstruktionen då det är mer accepterat att kvinnor utför manliga handlingar<br />

än tvärtom, men det finns ändå vissa genusnormer som inte får överskridas.<br />

En tydlig genusnorm är att kvinnor inte bör använda våld, vara aggressiva eller visa<br />

vrede. Kvinnligt våld ses inte som positivt vare sig av män eller kvinnor då det snarare<br />

är den tålmodiga och fredliga hustrun i offerrollen som prisas. Detta kvinnoideal är<br />

tydligt såväl inom arbetarklassen som i borgarklassen, men verkligheten - som den<br />

framstår i rättspraxis - är ofta en annan med trotsiga, grälande och t o m våldsamma<br />

hustrur.<br />

154


Mannen, i egenskap av familjens överhuvud, skulle också enligt det rådande borgerliga<br />

manlighetsidealet vara rationell, behärskad och kontrollerad. Nykterhet blir mot<br />

bakgrund av detta ett eftersträvansvärt ideal vilket framträder i såväl de tidiga som<br />

de senare fallen. Att det mest handlar om ett ideal står klart i mötet med de studerade<br />

personerna. I de flesta av de studerade fallen finns alkohol med i bilden och kopplas<br />

ofta samman med mannens våld. Alkoholkonsumtionen var hög under 1800-talet i<br />

Sverige och de sociala problem som den genererade började uppmärksammas och<br />

definieras som ett problem. Som ett svar på detta växte nykterhetsrörelser fram som<br />

en central del av folkrörelserna och blev under början av 1900-talet en stark politisk<br />

påtryckningsgrupp. 340 Att vara nykter innebär att vara behärskad och kontrollerad varför<br />

man inte skulle styras av sina impulser och laster. Detta nyktra manlighetsideal<br />

blir - i de studerade fallen - särskilt tydligt hos kyrkans män och bland borgerligheten,<br />

samt i högre arbetarklasskikt.<br />

Inte bara genusdistinktioner är viktiga i konstruktionen av genus utan även klassdistinktioner.<br />

Under den studerade perioden växte sig borgerligheten allt starkare och<br />

fick ökad politisk, ekonomisk och kulturell makt varför dess manlighets- och kvinnlighetsideal<br />

kom att bli det dominerande, eller hegemoniska. Detta ideal konstruerades<br />

i polemik med arbetar- och överklassens vilket framkommer i min studie. I fallet<br />

med bagare Karlsson blir det särskilt tydligt hur en borgerlig eller arbetararistokratisk<br />

manlighet konstrueras genom en social avgränsning gentemot vad de manliga vittnena<br />

ur lägre medelklass/högre arbetarklass betraktar som en underordnad arbetarklassmanlighet.<br />

Manlighet konstrueras således inte bara genom att det görs distinktioner<br />

mot det som betraktas som kvinnligt utan även mot en annan slags manlighet som<br />

definieras som omanlig. I rättspraxis framkommer hur flera olika manligheter och<br />

kvinnligheter kunde existera samtidigt i samhället. Göransson menar att det beror på<br />

att de var olika hårt knutna till samhällets maktbaser varför klass blir en viktig aspekt<br />

i konstruktionen av genus. Även våldet används som ett sätt att göra distinktioner och<br />

för att skilja de ”råa” männen och kvinnorna från de ”respektabla”.<br />

Att vara behärskad och kontrollerad är även en positiv kvinnlighetskonstruktion då<br />

uppbrusande och häftiga kvinnor ses som negativt. Kvinnor tillmäts dessutom större<br />

ansvar för att vara toleranta gentemot sina män då de på olika sätt missköter sig och<br />

inte lever upp till manlighetsnormen än vice versa. Det betraktas som kvinnligt att<br />

vara såväl förlåtande som tystlåten och tålmodig. Bråkande argbiggor göre sig icke<br />

besvär utan gör bäst i att foga sig och inte slå tillbaka. En positiv kvinnlighetskonstruktion<br />

som framträder är att vara fredlig, vänlig och lugn.<br />

Den ideala genusrelationen som den kommer till uttryck i rättspraxis är en komplementär,<br />

horisontell relation. Denna präglas av en tydlig dikotomisering då mannen<br />

och kvinnan tillskrivs olika roller och egenskaper. Trots komplementariteten är<br />

genusrelationen hierarkisk - en vertikal relation - där det är mannen som förväntas<br />

vara familjens överhuvud, företräda familjen i offentligheten och sörja för dess fortbestånd.<br />

Kvinnan förväntas underordna sig och lyda mannen. Doktrinen om de två<br />

sfärerna som etablerades på 1850-talet kan tänkas ha ingått i en förening med kyrkolagens<br />

gamla budskap om makarna som ”ett kött”, dvs en komplementär men samtidigt<br />

hierarkisk syn på den äktenskapliga relationen. Liljequist talar om ”en hierarkisk<br />

ömsesidighet” där det var mannen som hade den formella makten i äktenskapet,<br />

155


men utifrån den överordnade positionen skulle han styra i endräkt med sin hustru. 341<br />

I samtliga av mina fall var mannen formellt överordnad sin hustru genom att han var<br />

hennes förmyndare. Först 1921 då mannens målsmanskap över hustrun upphörde fick<br />

makarna lika rättigheter inom äktenskapet. 342<br />

Kontinuiteten i genuskonstruktionen förutsätter att det sker en ständig reproduktion<br />

av genus/genusordningen vilket vi sett sker även i rättspraxis. Kvinnorna i flera av de<br />

studerade fallen bidrar till att reproducera sin egen underordning och mannens överordning<br />

- på såväl individnivå som ett mer strukturellt plan - genom att framställa<br />

sig som värnlösa, svaga och utsatta i förhållande till mannen. Genom att framställa<br />

sig själva som offer, underordnade sina män, hade kvinnorna större möjligheter att få<br />

sympatier från såväl omgivningen som inför rätten varför det även kan ses som en<br />

strategi. Men också som uttryck för en återspegling av de rådande strukturerna och<br />

normerna om hur män och kvinnor förväntades vara. Kvinnornas delaktighet i reproduktionen<br />

av sin egen underordning kan därför inte reduceras till synen att det är deras<br />

eget ”fel” att de är underordnade. De rådande strukturerna är i viss mån tvingande<br />

och påverkar därmed vad som är möjligt att tänka och göra. Trots det strategiska i att<br />

framställa sig som ett offer finns det ingen anledning att betvivla att de misshandlade<br />

kvinnorna verkligen kände sig hjälplösa och utsatta, vilket deras livssituation ofta<br />

vittnar om.<br />

Ett tema som framträder i rättspraxis är att kvinnor omväxlande framställs som offer<br />

för mannens våld eller som provocerande ”argbiggor”. I två av fallen framställs kvinnor<br />

också som oärliga och opålitliga varvid mannen framstår som offer för kvinnans<br />

list - ett klassiskt tema sedan människans tid i paradiset. Det förefaller också som om<br />

kvinnan i flera av de undersökta fallen görs ansvarig för mannens beteende. Om hon<br />

inte lever upp till genusnormer för hur en kvinna ska vara anses inte mannen kunna<br />

leva upp till sina. Som exempel menar vittnet Gunnarsson att Sven Johansson ”tidvis<br />

varit begiven på rusdrycker” därför att hans hustru misskötte hemmet och inte hushållade<br />

med pengarna. 343 Det omvända tycks dock inte råda, d v s att mannen görs<br />

ansvarig för kvinnans beteende och handlingar. Det kan bero på att det inte längre ses<br />

som mannens plikt och skyldighet att fostra sin hustru med hjälp av aga, som tidigare<br />

då husagan fortfarande var en institutionaliserad norm. 344 Exempelvis förstås aldrig<br />

kvinnans brusighet och aggressivitet vara orsakad av mannens supande eller bristande<br />

försörjningsansvar, han görs alltså inte ansvarig för hennes negativa beteende.<br />

Kvinnorna i de studerade fallen ifrågasätter inte männens rätt till auktoritet, utan snarare<br />

deras missbruk av den. En patriarkalisk relation innebär inte bara att den överordnade<br />

parten har rätt att utöva makt. Den innebär även att den underordnade parten<br />

har rätt till ett visst skydd och det är det som kvinnorna kräver inför rätten, ett skydd<br />

som består i en trygghet att slippa våld och att bli ordentligt försörjd. På 1870-talet<br />

är det fortfarande svårt att slippa mannens våld då det finns ett förbud för mannen<br />

att slå men ännu inte en rätt för kvinnan att slippa bli slagen. Eva Lundgren-Gothlin<br />

visar hur Simone de Beauvoir i sin bok Det andra könet skiljer mellan begreppen<br />

”abstrakt frihet” i lagen och ”konkret frihet” som ger kvinnan reella möjligheter att<br />

agera. 345 Överförs begreppen på denna studie innebär det att kvinnor 1864 fick en<br />

abstrakt frihet att slippa sina mäns våld då det blev straffrättsligt förbjudet. Samtidigt<br />

var kvinnors konkreta frihet fortfarande begränsad genom andra strukturer än lagen<br />

156


om misshandel, som t ex försörjningsmöjligheter, skilsmässa och myndighet, vilket<br />

försvårade deras möjligheter till en konkret frihet från mannens våld.<br />

Hushållet var jämte lös egendom och borgerlig offentlighet fortfarande manliga<br />

maktbaser, från vilka kvinnor ännu i hög grad var uteslutna. Göransson menar att<br />

mannens rättigheter under 1800-talet knöts till honom som individ och inte som hushållsföreståndare.<br />

Vidare kom målsmanskapet alltmer att tolkas som ett förmynderskap<br />

från mannens sida. 346 Som en intressant parentes framkommer denna förändring<br />

vid studiet av 1734- och 1864-års lagtexter rörande våld inom äktenskapet. I 1734-års<br />

lagtext talar lagtextförfattaren om ”man” respektive ”hustru” vilket implicerar en<br />

dikotomisering och ett fokus på den horisontella delningen. I 1864-års lag används<br />

istället begreppen ”maka” och ”förmyndare” vilket Marie Eriksson tolkar som en<br />

inskärpning av maktrelationen och den hierarkiska ordningen mellan makarna i lagtexten.<br />

Genom att mannen beskrivs som förmyndare finns hustruns ställning som<br />

omyndig implicit med i lagtexten, vilket inte framkommer lika tydligt 1734, fastän<br />

hustrun var omyndig även då. 347 I fallen från 1919 och 1920 har det emellertid blivit<br />

lättare att få skilsmässa genom den nya skilsmässolagstiftningen, varför det också<br />

torde ha blivit något lättare att undslippa mannens våld.<br />

Människors uppfattningar om hur verkligheten är beskaffad, vad som är manligt,<br />

kvinnligt och vad som kännetecknar ett äktenskap, skiljer sig ofta i de studerade fallen<br />

från hur de anser att det borde vara. Att kvinnorna drar våldet inför rätta tyder på att de<br />

anser att genusrelationen eller genuskontraktet inte är som det borde vara. Att männen<br />

använder våld mot sina hustrur kan ses som ett svar på detsamma. En genuskonflikt<br />

uppstår då genusordningen på ett eller annat sätt utmanas och hotas.<br />

Konstruktionen av genus blir alltså tydlig i rättspraxis. Samt att det handlar om en<br />

konfliktfylld process. I rättspraxis sker hela tiden en kamp kring definitioner av vad<br />

som betraktas som kvinnligt/okvinnligt, manligt/omanligt. I sina uttalanden och<br />

handlingar är människor inbegripna i ett skapande av genus. Genom dikotomier<br />

som överordnad/underordnad, nykter/berusad, arbetsam/försumlig, våldsam/fredlig,<br />

lydig/olydig, värnlös/hotfull, produceras och reproduceras ständigt föreställningar<br />

om genus. Genuskonstruktionen är emellertid oförändrad under den studerade perioden<br />

varför kontinuiteten framstår med all tydlighet. Denna kontinuitet och stabilitet<br />

i genuskonstruktionen kan på en övergripande nivå förklaras med att samhällets<br />

maktbaser inte förändrats under den relativt korta period som studerats. Trots 1864års<br />

lagförändring var manligheten fortfarande hårt knuten till hushållet som maktbas<br />

genom att gift kvinna var formellt underställd sin makes förmyndarskap.<br />

7.3 Våldet - Legitimt och illegitimt, offentligt och privat<br />

Var gick gränserna för våldet, d v s när betraktades våldet som legitimt respektive<br />

illegitimt? När ansågs det legitimt/illegitimt av mannen, kvinnan, rätten och<br />

eventuella vittnen? Hur privat var våldet, d v s bevittnades det av t ex grannar och<br />

släktingar? I så fall - ingrep de?<br />

Det är svårt att utifrån ett begränsat antal studerade fall dra några säkra slutsatser<br />

kring om eller hur mannens våld mot sin hustru eventuellt har förändrats över tid.<br />

Generaliserbarheten blir av förklarliga skäl låg. Vad vi kan se är emellertid att våldet<br />

157


inte försvinner lagförändringen till trots. Kvinnor söker sig inte heller i någon större<br />

utsträckning till rådhusrätten i Växjö efter 1864 - som i Edgrens fall från Norrköping<br />

- för att dra männens våld inför rätta.<br />

Utifrån mina resultat menar jag att delar av den tidigare historiska forskningen inte<br />

i tillräckligt hög utsträckning problematiserat våldet inom äktenskapet. Man har i<br />

hög grad koncentrerat sig på huruvida våldet var accepterat eller oaccepterat och i<br />

liten utsträckning studerat vem som accepterade våldet, varför det accepterades eller<br />

i vilka sammanhang det sågs som legitimt eller illegitimt. Vidare har man vanligen<br />

definierat det legitima våldet som antingen grovt eller lindrigt. Utifrån min analys<br />

av de studerade fallen menar jag att det är för enkelt att påstå att våldet var antingen<br />

legitimt eller illegitimt, accepterat eller oaccepterat. Det är en lika stor förenkling att<br />

påstå att våldet var antingen grovt eller lindrigt då det drogs inför rätta. Istället är det<br />

en mer komplex bild som framträder om man i analysen även intresserar sig för de<br />

subtila nyanserna och inte bara de generella dragen.<br />

Bland de tidiga fallen finns kvinnor som drar våldet inför rätta först då det var grovt<br />

och lett till synliga skador, medan en annan hustru betraktar det som illegitimt att<br />

mannen ”bara” uppträtt våldsamt och hotat henne med våld. Bland de misshandlande<br />

männen finns såväl föreställningar om att det är legitimt att misshandla sin hustru<br />

som att det inte är det. I de senare fallen har inte mycket ändrats i detta avseende då<br />

såväl de misshandlade kvinnorna som vittnen ibland drog gränsen för illegitimt våld<br />

först då det var grovt och ibland redan då det handlade om hot om våld. Kvinnornas<br />

uppfattning är dock - i fyra av sex fall - att de har blivit utsatta för grovt våld av sin<br />

make, vilket kan tyda på att ett relativt grovt våld generellt accepterades innan det<br />

drogs inför rätta. Generellt sett skulle man alltså kunna säga att ett visst mått av våld<br />

var legitimt och accepterat - å ena sidan - eftersom det först var när våldet var grovt<br />

som det drogs inför rätta. Å andra sidan tyder kvinnornas stämningsansökningar,<br />

deras övriga motståndsstrategier och vittnesmålen på att våld eller hot om våld var<br />

illlegitimt och oaccepterat.<br />

7.3.1 Våldets villkorliga legitimitet<br />

I de studerade fallen menar jag mig kunna se att fördömandet av mäns våld mot sina<br />

hustrur existerade parallellt jämte en acceptans och tolerans av detta våld. Såväl grovt<br />

våld som ”enbart” hot om våld kunde betraktas som illegitimt. Därför vill jag påstå<br />

att man måste använda sig av andra begrepp för att fånga denna komplexa syn på och<br />

bild av mäns våld mot kvinnor inom äktenskapet. Mitt förslag i denna riktningen är<br />

att införa begreppen villkorlig legitimitet och villkorlig illegitimitet.<br />

Vid analysen av både de tidiga och de senare fallen blir det tydligt att såväl makarna<br />

som vittnen kopplar våldets legitimitet och illegitimitet till vissa villkor. Med andra<br />

ord ansågs våldet vara legitimt under vissa villkor, medan ”samma” våld under andra<br />

villkor och förhållanden betraktades som illegitimt. Ett sådant villkor kunde vara att<br />

hustrun inte uppfyllt rådande genusnormer genom att vara våldsam, aggressiv eller<br />

inte skött sina husmorsplikter. Hustrun kunde å sin sida se mannens våld som legitimt<br />

under vissa villkor, men inte under andra. När mannen t ex inte levde upp till genusnormen<br />

och makarnas genuskontrakt som försörjare - söp upp pengarna och lät bli att<br />

arbeta - sågs våldet av hustrun som illegitimt. Även vittnena ger uttryck för en syn på<br />

158


våldets legitimitet och illegitimitet som villkorad. Våldets gränser villkoras således av<br />

situationen under hela den studerade perioden.<br />

För att konkretisera begreppets innebörd med ett belysande exempel ingriper vittnet<br />

fru Olga Persson vid ett tillfälle när hennes granne, Elin Johansson, hotas med våld<br />

av sin man. Mannen hade enligt Perssons utsago ”[…] visat sig ond på [hustrun] som<br />

förbjudit honom att köpa vin”. Ingripandet, att Persson ”trätt emellan och fört dem<br />

åtskils”, kan tolkas som att hon såg hotet om våld som illegitimt. Å andra sidan ger<br />

Persson implicit uttryck för en syn att samma våldshot var legitimt eftersom hustrun<br />

Johansson brutit mot en genusnorm då hon ”icke visat nog vänlighet och lugn mot<br />

[mannen] utan varit uppbrusande och häftig”. 348<br />

Villkoren för våldets legitimitet och illegitimitet är i samtliga studerade fall, på ett<br />

eller annat sätt, kopplade till genusordningen och de rådande genusnormerna. När<br />

de har utmanats eller brutits har ett villkor uppfyllts för att våldet ska betraktas som<br />

legitimt eller illegitimt. Det blir vidare tydligt att man ser våldet som relationellt, att<br />

det utspelas i interaktion mellan två parter d v s makarna. Kvinnan måste ha gjort sig<br />

skyldig till ett brott mot en genusordning och/eller genusnorm för att mannens våld<br />

ska betraktas som legitimt. Mannen måste ha brutit mot en genusnorm för att kvinnan<br />

ska betrakta våldet som illegitimt och dra det inför rätta. Våldet ses alltid som en<br />

reaktion på något och således inte bara som ett uttryck för makt eller maktutövande.<br />

Båda parterna måste uppfylla vissa villkor kopplade till genusnormer. Om kvinnan<br />

inte gjort detta och utsätts för våld av mannen är den rådande uppfattningen att hon<br />

får ”skylla sig själv”. Eller som vittnet Olga Persson uttrycker det när Elin Johansson<br />

brutit en genusnorm genom att vara ”uppbrusande och häftig” och utsatts för våld av<br />

sin man: ”om hon skulle handla så mot sin man som [hustrun Johansson] gjorde mot<br />

sin, skulle hon få stryk varje dag”. 349 Andra forskare har visat på just detta samband<br />

att hustrun själv ansågs ha orsakat våldet genom att inte uppföra sig i enlighet med<br />

genusnormerna. Jag vill dock utveckla det vidare genom att se det som ett uttryck för<br />

att våldets legitimitet var villkorlig.<br />

För att på ett något grovt och förenklat sätt visa principerna för den villkorliga legitimiteten<br />

och illegitimiteten har jag konstruerat en modell. Modellen ska dock ses som<br />

den förenkling eller idealtyp som den är. Eftersom det är komplexiteten beträffande<br />

synen på mannens våld mot sin hustru som jag vill gestalta med hjälp av modellen<br />

kan den inte bli annat än reduktionistisk. Det är i beskrivningen och i analysen av fallen<br />

som komplexiteten blir synlig. Modellen förutsätter att det är en man som utövar<br />

våld och att det är en kvinna som blir misshandlad, vilket var mitt huvudsakliga syfte<br />

att studera. I de studerade fallen har vi emellertid sett att även kvinnor använde sig av<br />

våld mot sina män.<br />

159


Modell I: Våldets villkorliga legitimitet/illegitimitet.<br />

Man Kvinna<br />

I linje med genusordning/<br />

genusnormer Legitimt våld Illegitimt våld<br />

Brott mot genusordning/<br />

genusnormer Illegitimt våld Legitimt våld<br />

Modellen är begränsad till hur våldet definieras i de fall då antingen mannen eller<br />

kvinnan bryter mot genusnormer. Detta blir en konsekvens av att mannen och kvinnan<br />

samt vittnen vanligen tar parti för endera parten. I Smålandspostens rapportering<br />

från makarna Petterssons rättegång 1901 ges vi dock ett exempel på ett fall där skribenten<br />

anser att både mannen och kvinnan har brutit mot rådande genusnormer och<br />

genusordning. Det är intressant att konstatera att våldet då definieras i könsneutrala<br />

termer som ”osämja” och ”kiv” och att man därmed osynliggör den vertikala maktrelationen,<br />

våldet och brottet. Diskrepansen mellan lag och norm framträder även<br />

då rätten dömer Johan Pettersson till fängelse då våldet definieras som illegalt, men<br />

samtidigt förefaller det som om man betraktade våldet som legitimt eftersom det är<br />

han som vid skilsmässan tilldöms lägenheten. Något som vanligen den part gjorde<br />

som inte ansågs ha varit orsak till skilsmässan.<br />

Konstruktionen av genus blir relevant för att förstå våldet då vi har sett hur intimt<br />

förknippat våldet är med genusnormer och genusordningar. Det gäller även mäns och<br />

kvinnors strategier, vilket jag återkommer till. Det är när någon bryter mot eller hotar<br />

att överträda en genusnorm eller genusordning som den blir synlig och artikulerad.<br />

Innan dess är de inte alltid uttalade eller fastlagda. I de studerade fallen framstår<br />

genusrelationen som horisontell genom könens isärhållande. Genusrelationen framträder<br />

också som en vertikal relation, d v s som en maktrelation. I de studerade fallen<br />

har våldet varit ett sätt att forma och påverka genusrelationen. Våldet har dels varit<br />

ett hot mot genusrelationen/genusordningen då hustrun inte såg våldet som legitimt<br />

och vill bryta relationen. Dels har våldet varit ett sätt för mannen att återupprätta en<br />

hotad genusordning. Våldet kan därmed ses som ett möjligt utfall när reproduktionen<br />

av genus och den rådande genusordningen med mannen som överordnad hotas.<br />

Mannens våld blir ett sätt att säkra reproduktionen av genusordningen och makarnas<br />

genuskontrakt. Kvinnor har även i ett par av fallen använt våld som ett sätt att utmana<br />

mannens överordning och makarnas genuskontrakt.<br />

Den dominerande genusnormen som framträder i rättspraxis efter 1864 är att mannens<br />

våld mot sin hustru ses som omanligt, som ett oacceptabelt sätt att upprätthålla<br />

sin auktoritet och position som make i familjen. Av de studerade fallen är det bara<br />

mannen i det första fallet som varken nekar eller skyller ifrån sig vad det gäller anklagelserna<br />

om våld mot hustrun. Detta visar att föreställningar om mannens rätt att<br />

använda våld emot sin hustru fortfarande levde kvar trots att normen var en annan,<br />

vilket inte är förvånande då normer och värderingar är sega strukturer som kan ta lång<br />

tid att förändra. Även i de andra männens vittnesmål framträder föreställningen att<br />

det vid vissa tillfällen är legitimt att tillgripa våld mot sina hustrur: då de inte lyder,<br />

160


trotsar eller provocerar mannen, d v s utmanar en rådande genusordning med mannen<br />

som överordnad. Mannens överordning och auktoritet är emellertid inget som i sig<br />

ifrågasätts av vare sig män eller kvinnor. Det är först när den manliga överordningen<br />

på olika sätt missbrukas genom bl a bristande försörjning, fylleri och våldsamheter<br />

som den ses som illegitim.<br />

Manlighetskonstruktionen är kopplad till våld. Det är främst män som framställs som<br />

våldsamma och aggressiva och det är främst de som använder våld mot sina hustrur<br />

och inte tvärtom. Manlighet kopplat till våld ses dock inte som något positivt. Våldsamma<br />

män är en genusföreställning, d v s det är så människor anser att det är. Vidare<br />

är det en speciell sorts man, oftast berusad och tillhörande de lägre samhällsklasserna.<br />

Genusnormen är vanligtvis en annan. Män bör inte slå sina hustrur, och om de gör det<br />

bör det vara inom vissa ramar, vanligtvis så att inga synliga skador blir följden eller att<br />

omgivningen inte störs. Även några av kvinnorna i mina studerade fall använder sig<br />

av våld men det är ingen allmän genusuppfattning och ses inte heller som en positiv<br />

konstruktion av kvinnlighet. Att använda våld som ett sätt att lösa konflikter, för att få<br />

sina intressen tillgodosedda, för att återupprätta en hotad genusordning m m var mer<br />

accepterat att göra som man än som kvinna. De kvinnor som använt sig av våld framställs<br />

som okvinnliga och anses ha brutit mot rådande genusnormer av såväl kvinnor<br />

som män. När kvinnan brutit mot vissa genusnormer ses det av både mannen och<br />

vittnen som legitimt att använda våld. Det finns alltså en koppling mellan kvinnans<br />

beteende och synen på mannens rätt att använda våld.<br />

Vad beträffar de misshandlande männens syn på våldet är det återigen bara i det första<br />

fallet från 1871 som mannen inte förnekar våldet eller på något annat sätt försöker urskulda<br />

sig. Alla de andra männen, såväl i de tidigare som i de senare fallen, nekar till<br />

att de använt våld mot sin hustru eller skyller ifrån sig på hustrun. Mannen i fallet från<br />

1871 hänvisar implicit till en gammal husbonderätt att få aga sin hustru. Detta synsätt<br />

förefaller ha avtagit över tid i de undersökta fallen och i stället för att hänvisa till sin<br />

auktoritet och husbondemakt framställer sig männen snarare som underlägsna inför<br />

rätten, som offer för t ex alkoholen eller hustruns beteende. En ökad medvetenhet om<br />

att våld mot hustrun var illegalt och inte i överensstämmelse med manlighetsidealet<br />

kanske har varit orsaken till förändringen? Männen hade säkert också mer att vinna<br />

på att framstå som offer än förövare i rätten. Ett rimligt antagande är också att männen<br />

verkligen upplevde sig som offer då de hade problem att försörja sina familjer, hade<br />

alkoholproblem, var arbetslösa m m. En majoritet av de studerade männen hade på<br />

olika sätt svårigheter att leva upp till idealet om den arbetande och försörjande maken.<br />

Positionen och anknytningen till olika maktbaser - som hushållet och arbetsmarknaden<br />

- var hos dessa män hotad då flera av dem var arbetslösa eller hade varit arbetslösa,<br />

vilket i sin tur försämrade deras position som försörjare. I fallet Gustavsson hade<br />

mannen t o m förlorat sin egen myndighet genom att bli intagen på fattighuset.<br />

Utifrån en analys av rättsfallen förefaller det som om det var vanligt att män använde<br />

sig av våld mot sina hustrur i syfte att återställa en hotad genusordning. I såväl de<br />

tidiga som i de senare fallen framträder män som kan ha upplevt sin manlighet och<br />

överordnade hushållsposition som hotad då de inte blivit åtlydda av sina hustrur; som<br />

nekat dem alkohol, hotat att lämna dem, ”favoriserat” andra män, inte skött sina husmodersplikter<br />

m m. Vad dessa män ville ha, och vad konflikterna ofta handlade om<br />

161


var mat på bordet, ett välskött hushåll, brännvin, en snäll hustru, lugn och ro. Inte en<br />

rubbad genusordning eller skilsmässa. För att uppnå dessa önskningar tillgriper männen<br />

ibland våld. Det är således ofta materiella saker våldet handlar om och inte bara<br />

mannens önskan om en abstrakt överordnad position och makt, utan även de konkreta<br />

materiella privilegier som följer med denna position.<br />

I flera av fallen kopplas mannens våld på ett eller annat sätt ihop med alkohol. Detta<br />

betyder dock inte att männen bara slog när de var berusade eller att nyktra män inte<br />

använde sig av våld, vilket vi sett exempel på. För att återknyta till begreppet villkorlig<br />

legitimitet kan det snarare tolkas som att kvinnan såg supandet och de ekonomiska<br />

förluster som det innebar som ett lika stort hot mot sin - och eventuella barns - existens<br />

som mannens våld. Vi kan därför se att kvinnor drog mannens våld inför rätta<br />

när han inte längre kunde uppfylla dessa förväntade manliga plikter. Vi kan också<br />

se hur kvinnor, i såväl de tidigare fallen som de senare, görs ansvariga för männens<br />

våld. Detta hänger troligen ihop med en gammal föreställning om att mannen hade<br />

en rätt och en plikt att tillrättavisa och fostra sin hustru med hjälp av våld när hon<br />

inte uppfyllde vissa förväntade normer. Av detta följde en syn som ibland framträder<br />

i rättspraxis: kvinnan fick ”skylla sig själv” då hon utsatts för mannens våld eftersom<br />

hon kunnat undvika våldet genom att uppföra sig i enlighet med genusnormerna.<br />

På motsvarande sätt görs dock inte mannen i något av fallen ansvarig för kvinnans<br />

beteende då hon framställs som uppbrusande, häftig, full, slösaktig, våldsam eller på<br />

något annat negativt sätt. Kvinnan görs dock ansvarig för mannens negativa beteende<br />

i flera av fallen vare sig det handlar om vrede, våld eller fylleri.<br />

7.3.2 Från offentligt till privat våld?<br />

Grannar och polis ingrep mot mannens våld både i ett av de tidigare och i ett av de<br />

senare fallen. Deras agerande skilde sig inte nämnvärt åt över tid och i båda fallen<br />

var det i äktenskap ur samhällets lägre skikt som man intervenerade. Grannars och<br />

vittnens syn på vad som var legitimt och illegitimt våld torde höra samman inte bara<br />

med lagens tillkomst, utan var också ett sätt att upprätthålla den sociala ordningen<br />

och lugnet i grannskapet/lokalsamhället. Även polisens agerande kan ses i skenet av<br />

detta. Det förefaller som om våldet som utspelade sig mellan makarna, under båda<br />

perioderna, i högsta grad var offentligt. Det var synligt för omgivningen och det var<br />

vanligt att grannar och vänner ingrep på olika sätt. Det kan förefalla som om våldet<br />

privatiserades över tid då det i fallet från 1920 utövades inom hemmets lyckta dörrar<br />

utan närvarande vittnen. En annan förklaring än hänvisningen till förändring över tid<br />

är hänvisningen till klass. Östman visar nämligen i sin artikel att män ur samhällets<br />

högre skikt - i hennes fall de besuttna bönderna - till skillnad från de obesuttna, redan<br />

på 1700-talet var mer förskonade från social kontroll varför deras eventuella våld mot<br />

sina hustrur kunde förbli privat. 350<br />

Det sista av mina fall utgörs av ett par ur medelklassen. Som vi har sett hölls deras<br />

rättegång inför lyckta dörrar med makarna företrädda av ombud. Till skillnad från t ex<br />

makarna i fallet från 1901, som tillhörde arbetarklassen, slapp de alltså att exponeras<br />

såväl inför rätten som i lokalpressens rapportering. Boendeförhållandena torde också<br />

haft betydelse då det var svårare för fattiga familjer som bodde trångt i dåliga bostäder<br />

att slå vakt om sitt privatliv än vad det var för medelklassen som härbärgerade i stora<br />

och moderna lägenheter.<br />

162


Sociologen Jürgen Habermas har med sin teori om den borgerliga offentligheten visat<br />

hur ”privat” och ”offentligt” är företeelser i vårt samhälle, men också kategorier som<br />

vi människor tänker och handlar utifrån. 351 I sin teori om det borgerliga samhällets sociala<br />

områden skiljer Habermas mellan staten som den offentliga sfären och marknad<br />

och familj som den privata sfären. Det som är intressant här är hur familjen inom den<br />

framväxande borgerligheten under 1800-talet sågs som det riktigt privata. Av Habermas<br />

benämns denna som intimsfären, ett fäste för ”avlandets, innerlighetens, känslornas<br />

och religionens sfär”. 352 På 1900-talet blir intimsfären allt intimare och privat,<br />

menar Habermas, medan socialsfären, det ekonomiska livet, blir alltmer offentligt.<br />

Familjen töms på sina tidigare funktioner av t ex fostran och vård, medan det mest<br />

intima som känslor blir kvar. Vad vi kan se i fallet från 1920 är hur borgerligheten försöker<br />

värna om detta det mest privata och intima - här representerat av våldet - genom<br />

att på olika sätt avskilja det från offentligheten. Inom arbetarklassen däremot gjordes<br />

det fortfarande synligt i rätten, lokalpressen och grannskapet.<br />

Anmärkningsvärt är också att de män som använt våld mot sina hustrur i offentligheten<br />

d v s inför vittnen och/eller utanför hemmets sfär uppges alla ha varit berusade.<br />

Detta behöver dock inte tyda på att männen slog sina hustrur enbart då de var berusade<br />

eller på grund av att de var berusade, utan istället på att våldet under alkoholens<br />

inverkan blev mindre kontrollerat och därför synligt och offentligt.<br />

I min undersökning förefaller det som om mäns våld mot sina hustrur inte var ett<br />

vanligt problem, varken under 1870- eller 1920-talet. Åtminstone var det inte vanligt<br />

att det anmäldes och drogs inför rätta i Växjö. Detta behöver dock inte tyda på att<br />

hustrumisshandel var ett litet, sällan förekommande problem eller att kvinnor underdånigt<br />

fann sig i det våld de eventuellt utsattes för. Det enda antalet säger något om är<br />

hur benägna kvinnorna var att dra våldet inför rätta, vilket inte är detsamma som hur<br />

vanligt förekommande våldet var.<br />

7.4 Strategier - Fly, fäktas, skiljas eller ”bliva<br />

i mannens våld”?<br />

Vilka motståndsstrategier - mer än att anmäla våldet - använde sig kvinnan av<br />

för att undkomma mannens våld, både i våldssituationen och inför rätten? Vilka<br />

strategier och argument använde sig mannen av i sitt försvar?<br />

Trots den låga anmälningsfrekvensen i Växjö under de perioder jag har studerat fanns<br />

det dock kvinnor som drog sina mäns våld inför rätta, vilket kan ses som en motståndsstrategi<br />

mot männens våld. Av rättsprotokollen framgår det att kvinnorna även<br />

använt sig av andra strategier för att undslippa mannens våld då de långt ifrån stillatigande<br />

har funnit sig i detta och en underordnad position. Våldet har t o m ibland varit<br />

mannens svar på hustruns ovilja att underkasta sig och lyda. Detta ska dock inte ses<br />

som att jag ger kvinnorna skulden för det våld de utsatts för, utan snarare som något<br />

positivt att de kämpat för att förbättra sina livsvillkor.<br />

7.4.1 Skiljas - från mannens våld?<br />

Flera av kvinnorna använder mannens våld som en strategi för att få skilsmässa i både<br />

två av de tidigare och i två av de senare fallen. Av de tidigare fallen beviljas båda<br />

163


kvinnorna skilsmässa. Hustrun Emma Karlsson beviljas skilsmässa år 1875 för att<br />

mannen har misshandlat och övergivit henne. Det är mest troligt att det var övergivandet<br />

- och att mannen inte hörde av sig under ett helt år efter ansökan - som gjorde<br />

att hon tilldömdes skilsmässa eftersom det var ett giltigt skilsmässoskäl sedan lång<br />

tid tillbaka. Ur hustruns perspektiv var det rationellt att ansöka om skilsmässa för att<br />

återfå sin myndighet. För att kunna bedriva en egen rörelse måste kvinnan vara myndig,<br />

annars var hon tvungen att ha en god man. Ogifta kvinnor hade blivit myndiga<br />

1863 och efter skilsmässa skulle Emma vara ogift och därmed räknas som myndig,<br />

till skillnad från den gifta kvinnan som hade sin make som målsman och var omyndig<br />

fram till 1921. Det var också viktigt för övergivna hustrur som Emma Karlsson<br />

att få skilsmässa så att de kunde sitta säkert i sitt hem utan risk för att mannen skulle<br />

komma och göra anspråk på deras gemensamma egendom. Vid skilsmässa förlorade<br />

den förlupne parten sin rätt till denna.<br />

I det andra av de tidigare fallen, från 1872, där kvinnan ansökte om skilsmässa p g<br />

a mannens våldsamheter, fylleri och slöseri beviljades inte skilsmässa till en början.<br />

Trots vittnesmål och polisingripanden som kunde styrka mannens våldsamheter tilldömdes<br />

makarna inte skilsmässa eftersom de inte genomgått tillräckliga varningar<br />

och medlingar inför kyrkorådet. Detta fall avspeglar den strävan som fortfarande<br />

fanns hos staten och kyrkan att hålla samman äktenskap framför att skydda hustrur<br />

från sina mäns våld. Det var alltså ingen enkel procedur att erhålla konkret frihet från<br />

mannens våld genom skilsmässa. Trots svårigheterna tilldömdes makarna skilsmässa<br />

1875. Att kvinnan i detta fall ville ha skilsmässa torde, jämte en önskan att komma<br />

undan mannens våldsamheter, ha berott på att hon ville bli myndig och själv få disponera<br />

över sina tillgångar. Fattigvårdsunderstödet stod visserligen i hustruns namn men<br />

eftersom maken var underställd fattigvårdsstyrelsens husbondevälde var förmodligen<br />

hustru och barn det också. 353<br />

Bland de senare fallen återfinns också två fall där kvinnan ansöker om skilsmässa<br />

för att undkomma mannens våld. I fallet från 1919 tar kvinnan emellertid tillbaka sin<br />

ansökan vilket kan tyda på att den bara var en strategi för att ge mannen ett incitament<br />

att bättra sig. Beslutet att ta tillbaka skilsmässoansökan blir också begriplig mot bakgrund<br />

av hur svårt det torde ha varit för en ensam kvinna att försörja sig själv och sex<br />

barn, även då hon var förvärvsarbetande. Dessa försvårande omständigheter till trots<br />

ansökte hustrun om hemskillnad ett år senare och efter hemskillnadsåret tilldömdes<br />

de skilsmässa 1921. Som vi kan se i detta fall var det inte helt oproblematiskt att tilldömas<br />

skilsmässa eftersom det fortfarande krävdes vittnesmål som kunde intyga att<br />

förhållandet mellan makarna inte var gott.<br />

I det sista fallet från 1920 beviljas hustrun hemskillnad trots att hon tar tillbaka anmälan<br />

om misshandel. Rätten menar att det går att fastställa att lång och varaktig<br />

söndring var rådande inom äktenskapet. Det verkar som om makarna inte ansökte om<br />

definitiv skilsmässa eftersom de fortfarande står som gifta 1924, men boende på olika<br />

adresser. Det hade troligen inte varit några större problem att tilldömas skilsmässa<br />

- om de ansökt om det - efter hemskillnadsåret, eftersom skilsmässolagstiftningen<br />

luckrats upp efter 1915 och det hade blivit lättare att skiljas. Denna lagändring torde<br />

haft viss betydelse för kvinnornas benägenhet att dra sina mäns våld inför rätta.<br />

164


7.4.2 Fly, fäktas och förlikas<br />

Det som förenar kvinnorna i samtliga av mina fall är att de alla har dragit mannens<br />

våld inför rätta. I ett av de tidigare och i ett av de senare fallen drar kvinnorna dock<br />

tillbaka sin anmälan. I det tidigare fallet med skomakareänkan, från 1871, torde det<br />

ha varit rationellt att ta tillbaka anmälan bl a då det inte fanns tillräckliga vittnesmål<br />

som kunde styrka hennes anklagelser. I det senare fallet förlikades makarna, dock<br />

bara för en tid. Kvinnorna använder sig av liknande strategier under båda perioderna<br />

för att undkomma mannens våld. Jämte ansökan om skilsmässa flyr de - om än tillfälligt<br />

- från sina makar, tar skydd hos grannar som även används som vittnen i rätten,<br />

vänder sig till polisen och försvarar sig med hjälp av våld. På olika sätt använder sig<br />

kvinnorna av den arsenal av motståndsstrategier som står till buds.<br />

I ett av fallen, från 1901, tvingas emellertid hustrun att ta in på försörjningsinrättning<br />

för att undslippa mannens våld. Det tyder på att hon inte hade några släktingar som<br />

kunde försörja henne och vännerna vågade som vi har sett inte låta henne bo hos<br />

sig. Denna kvinna samt hustrun i fallet från 1920 låter dessutom läkare dokumentera<br />

de skador mannens våld lett till, som en strategi för att bli trodda inför rätten. Vi ser<br />

alltså hur de misshandlade kvinnorna handlar som aktiva medvetna subjekt för att<br />

förändra sin situation till det bättre, men samtidigt reproducerar några av dem den<br />

rådande genusordningen genom att dra tillbaka sin anmälan och framställa sig som<br />

underordnade.<br />

7.4.3 Genusnormer, lagar och faktiska förhållanden<br />

En annan strategi, för både män och kvinnor under båda perioderna, är att framställa<br />

den andra parten i en dålig dager genom att lyfta fram negativa manlighets- respektive<br />

kvinnlighetskonstruktioner inför rätten. För att styrka riktigheten av dessa tar man<br />

vittnen till hjälp. Kvinnor framställs som okvinnliga, som provocerande, bråkiga och<br />

dåliga husmödrar. Männen å andra sidan framställs som våldsamma, alkoholiserade<br />

och försumliga. I båda fallen hänvisas till föreställningar om såväl mäns som kvinnors<br />

plikter inom äktenskapet och till rådande genusnormer. I både ett av de tidigare<br />

och i ett av de senare fallen pekar kvinnan inte bara på mannens våld, utan även hans<br />

bristande försörjningsansvar.<br />

Kvinnorna i de studerade fallen hänvisar inte bara till rådande genusuppfattningar för<br />

att få sina intressen tillgodosedda inför rätten, utan även till lagen - en institutionaliserad<br />

genusordning - vilket tyder på en kännedom om vad som var legalt och illegalt.<br />

Ett rimligt antagande är dock att många kvinnor och män inte ägde denna kunskap<br />

om vad lagen stadgade kring våld inom äktenskapet, kanske inte ens om förbudets<br />

existens? Detta antagande, menar jag, kan vara en av flera förklaringar till att kvinnor<br />

inte i större utsträckning drog männens våld inför rätta. Och även om de kände till<br />

lagen behöver det inte ha inneburit att de trodde att de själva hade en rätt att slippa<br />

våld, vilket Gordons studerade fall tyder på. 354<br />

Det är inte bara tiden, utan även klasstillhörigheten som har betydelse för hur kvinnors<br />

strategier gestaltar sig. För en hustru - som Maria Nilsson - som var tillhörig<br />

medelklassen, hade tillgång till arbete och var lägenhetsägare var det lättare att klara<br />

sig själv och komma bort från mannens våld än vad det var för en arbetarhustru - likt<br />

Ester Johansson - som var utan arbete, stödjande släktingar och bostad. Ett av de få<br />

165


återstående alternativen för dessa kvinnor var att ta in på fattighuset för att komma undan<br />

mannens våld och bli försörjd. Gemensamt för de misshandlade kvinnorna under<br />

båda perioderna är att det var först när det fanns möjlighet till försörjning - antingen<br />

genom att kvinnan kunde arbeta själv, bli försörjd av fattigvården eller välvilliga släktingar<br />

- som det blev möjligt att dra våldet inför rätta.<br />

I egenskap av historiska aktörer handlade de studerade kvinnorna och männen utifrån<br />

sina tidigare erfarenheter, utifrån rådande normer och föreställningar och de materiella<br />

villkor de levde under. Trots varierande villkor var de studerade männens och<br />

kvinnornas strategier desamma under hela den studerade perioden. Att strategierna<br />

inte förändras över tid kan förklaras med att de är så hårt kopplade till den rådande<br />

genusordningen vilken också präglas av kontinuitet. Alla hinder och villkor till trots<br />

drog misshandlande hustrur sina mäns våld inför rätta i en strävan att ändra sin livssituation<br />

och för att slippa ”bliva i mannens våld”.<br />

166


8. AVSLUTANDE REFLEKTIONER OCH FÖRSLAG<br />

TILL FORTSATT FORSKNING<br />

Innan vi stänger de dörrar till det förflutna där vi trätt in bland stridande makar - för<br />

att omväxlande betrakta, lyssna, lägga oss i, förundras och ibland nicka igenkännande<br />

- vill jag återknyta till inledningen och citatet från John Stuart Mill. Utifrån iakttagelser<br />

av sin samtid menade Mill att ”det råder aldrig någon brist på kvinnor som klagar<br />

över att deras män behandlar dem illa”. 355 Trots att det vid Växjö rådhusrätt under<br />

den studerade perioden hörts föga av denna kvinnors klagan har den ibland gått att<br />

urskilja bland sorlet i domböckerna. Mills pessimism kring kvinnors benägenhet att<br />

använda sig av lagen för att dra mäns våld inför rätta kan således sägas ha fog för sig i<br />

den kontext vi har studerat. Men det fanns trots allt kvinnor som drog sina mäns våld<br />

inför rätta, använde sig av lagen och av andra motståndsstrategier. Av dem fanns en<br />

del som ställdes ”åter under missdådarens fysiska makt” och några som ”förskonade<br />

sin tyrann från hans välförtjänta straff”. 356 Istället för att som Mill i sitt citat betrakta<br />

kvinnorna som irrationella har vi på ett djupare plan försökt att förstå varför kvinnor -<br />

och män - agerade som de gjorde. För att en dylik förståelse ska bli möjlig måste man<br />

komma nära de historiska subjekten men också ibland lyfta blicken. Inte för att söka<br />

svaret i stjärnorna utan för att kunna se de strukturer, normer och materiella villkor<br />

som skapar såväl möjligheter som begränsningar för mänskligt handlande.<br />

I studiet av rättspraxis blir det tydligt att det inte fanns några entydiga gränser för när<br />

våldet betraktades som legitimt eller illegitimt. Ser man våldet som ett kontinuum där<br />

det i ena änden finns förtäckta hot om våld och i den andra våld som leder till döden<br />

blir det tydligt att det handlar om gränsdragningar. Eftersom det fram till 1982 var<br />

kvinnan själv som måste anmäla sin makes våld var det i hög grad hon som, genom<br />

att dra våldet inför rätta, drog gränsen mellan legitimt och illegitimt våld. Som vi har<br />

sett var emellertid fler personer inbegripna i denna gränsdragning som inte sker i ett<br />

vacuum utan påverkas av den omgivande kontexten. Utifrån mina resultat skulle det<br />

vara intressant att se om, och i så fall hur och varför dessa gränsdragningar förändras<br />

över tid. Hur förändras våldets villkorliga legitimitet? Jag ser det som relevant att<br />

teoretiskt utveckla begreppen villkorlig legitimitet och villkorlig illegitimitet vidare,<br />

och att använda dem i en studie av en senare kontext där samhällets maktbaser och<br />

genuskonstruktionen har förändrats. Vidare skulle det vara intressant att studera huruvida<br />

det fanns några diskussioner på lagstiftningsområdet vad gäller mäns våld mot<br />

kvinnor inom äktenskapet tiden mellan 1864 och 1982 då all kvinnomisshandel på<br />

enskild plats föll under allmänt åtal.<br />

Det verkar som om antalet kvinnor som ”klagar” genom att dra sina mäns våld inför<br />

rätta blir alltfler, åtminstone i Sverige. Om det beror på att det är alltfler kvinnor som<br />

utsätts för våld i nära relationer eller om det är benägenheten att anmäla som ökat är<br />

svårt att säga. 357 Vi vet dock att kvinnors konkreta möjligheter till frihet från mannens<br />

våld i vissa avseenden har blivit bättre genom lagförändringar, kvinnors större ekonomiska<br />

oberoende och en ökad jämställdhet. Trots förbättringarna återstår mycket<br />

att göra. Det visar inte minst Eva Lundgrens rapport Slagen dam som konstaterar att<br />

nära hälften av alla kvinnor i Sverige har erfarenheter av manligt våld. ”Tigandets tid<br />

167


är förbi” menar Britta Bjelle i sitt förord och syftar på alla de kvinnor som i rapporten<br />

uttryckt sina upplevelser av hot och våld. 358 Bortsett från den kritik som riktats mot<br />

rapporten har den dock följts av en förhållandevis stor tystnad. Kanske är tystnaden<br />

ett resultat av att den - i all ära - rådande jämställdhetsideologin gör det svårt att ens<br />

diskutera rapportens resultat? Kanske är det svårt att ta in ny kunskap som kan tvinga<br />

oss att ifrågasätta vår nationella självbild som världens mest jämställda land? Med<br />

hjälp av historien, genom att glänta på dörren till det förflutna in i människors intima<br />

och nära relationer, kan vi dock få perspektiv på vår egen samtid, vad det innebär att<br />

vara människa och kanske - i bästa fall - lära oss något för framtiden?<br />

168<br />

9. SAMMANFATTNING<br />

1864 infördes en lag i Sverige som helt förbjöd mäns våld mot sina hustrur. Det hade<br />

under hundratals år varit mannens formella rätt att inom vissa ramar aga sin hustru.<br />

Denna institutionaliserade norm hade försvunnit ur lagen men i människors vardag<br />

och i deras levda kulturer var mäns våld inom äktenskapet fortfarande en realitet. En<br />

lagförändring och ett förbud ger uttryck för ett ideal och en norm om hur det bör vara<br />

men behöver inte säga så mycket om hur det egentligen förhåller sig. Fortfarande var<br />

män formellt överordnade sina hustrur i många avseenden, inte minst genom förmyndarskapet<br />

som gällde fram till 1921.<br />

Att det blev förbjudet att misshandla sin hustru 1864 kan ses som ett uttryck för de<br />

samhällsförändringar som var i vardande. Från att ha varit ett utpräglat jordbrukssamhälle<br />

kom Sverige under 1800- och 1900-talet successivt att omvandlas till ett<br />

industrisamhälle. Maktbaserna förändrades från att ha varit knutna till jord till att bli<br />

hårdare knutna till lös egendom. Individen kom efter hand att frigöras från det tidigare<br />

kollektiva hushållet och husbonderätten alltmer att inskränkas vilket tog sig uttryck<br />

inte minst i en avtagande rätt att aga sina underlydande. Lagen kan ha varit uttryck för<br />

en strävan efter en ökad individualisering, men också ett sätt för staten att utöka och<br />

stärka sitt monopol på våldsanvändning.<br />

När den formella husbondemakten och hushållet som manlig maktbas alltmer urholkades<br />

ledde det till en ny manlighetskonstruktion. Borgerligheten växte sig under<br />

den studerade perioden starkare, fick ökad politisk, ekonomisk och kulturell makt<br />

och dess manlighets- och kvinnlighetsideal kom att konstrueras i polemik med arbetarklassens<br />

och överklassens. Tillsammmans med ett äktenskapsideal präglat av<br />

komplementaritet och fokus på känslor kom borgerlighetens genusideal att bli det<br />

hegemoniska. Mot bakgrund av detta torde lagtextförfattarna som var ur samhällets<br />

övre skikt ha påverkats av tidens nya borgerliga ideal, varför mannens rätt att aga sin<br />

hustru inte längre sågs som legitim. Detta är främst spekulationer men såväl engelsk<br />

som amerikansk forskning visar att våldet i en tid av social omvälvning och oroligheter<br />

kom att projiceras på de lägre klasserna. Lagstiftningen kan därför ses som en<br />

strävan att få de lägre klasserna att efterleva borgerliga äktenskapsideal samtidigt som<br />

kontroll och disciplinering av dem intensifieras.


Huvudsyftet i föreliggande uppsats har varit att genom fallstudier undersöka vilka<br />

normer och föreställningar om manligt, kvinnligt och mäns våld mot sina hustrur<br />

som kommer till uttryck i rättspraxis under perioden 1865-1925. Mina frågeställningar<br />

har kretsat dels kring konstruktionen av genus, dels kring gränserna för våldet<br />

och de strategier kvinnan använde sig av för att undkomma mannens våld. Även de<br />

strategier och argument mannen använde sig av i sitt försvar har studerats. Studiens<br />

ansats är lokalhistorisk och aktörsinriktad varför jag primärt har använt källmaterial<br />

från rådhusrätten i Växjö. Eftersom metoden primärt har varit kvalitativ har jag även<br />

använt kompletterande och kontextualiserande källor som fattigvårdsmaterial, huförhörslängder<br />

och lokala dagstidningar.<br />

I min studie har jag arbetat utifrån några teoretiska antaganden kring genus, makt och<br />

materialitet inspirerad av Joan Scott, Yvonne Hirdman och Anita Göransson. Även<br />

den s k mansforskningen med företrädare som Robert W Connell har varit användbar<br />

för mitt syfte då jag utgått från att manlighet inte bara konstrueras i förhållande till<br />

det som betraktas som kvinnligt utan även i förhållande till det som betraktas som<br />

omanligt. Jämte klass som analytisk kategori har begreppen legalitet och legitimitet<br />

varit centrala i denna uppsats då de möjliggör studiet av mer ”folkliga” uppfattningar<br />

kring lag och rätt samt ett studie av våldets gränser. Jag skiljer även på normer och<br />

föreställningar kring manligt, kvinnligt och våldet för att komma åt eventuella motsättningar<br />

kring hur de historiska subjekten ansåg att något var och hur det borde vara.<br />

I analysen av min empiri har jag dels genomfört en synkron komparativ analys för att<br />

jämföra hur de inblandade parterna såg på genus och våld. Dels har komparationen<br />

varit diakron då jag studerat huruvida det råder förändring eller kontinuitet över tid<br />

vad gäller mina frågeställningar om genuskonstruktion, våld och strategier.<br />

Vad gäller konstruktionen av genus präglas den av kontinuitet. Det framträder inga<br />

större förändringar i synen på vad som är manligt och kvinnligt över tid. I såväl de<br />

tidigare som de senare fallen är det borgerliga manlighets- och kvinnlighetsidealet det<br />

dominerande vilket kan förklaras med att samhällets maktbaser inte förändras under<br />

den studerade perioden. En dominerande genusnorm som framträder är att mannens<br />

våld mot sin hustru ses som omanligt. Istället ses det som manligt att vara behärskad,<br />

nykter och kontrollerad. Konstruktionen av en försörjarmanlighet är också tydlig.<br />

Trots de rådande genusnormerna framträder i flera av fallen föreställningen att det är<br />

legitimt att män vid vissa tillfällen tillgriper våld mot sina hustrur. En annan tydlig genusnorm<br />

är att kvinnor inte bör använda våld, vara aggressiva eller visa vrede. Kvinnligt<br />

våld ses inte som positivt vare sig av män eller kvinnor då det snarare är den tålmododiga<br />

och fredliga hustrun i offerrollen som prisas. Detta borgerliga kvinnoideal<br />

framkommer även inom arbetarklassen men verkligheten - så som den framträder i<br />

rättspraxis - är ofta en annan med grälande, trotsiga och t o m våldsamma hustrur.<br />

I rättspraxis sker en ständig genuskonstruktion. Genom dikotomier som manligt/<br />

omanligt, kvinnligt/okvinnligt, arbetsam/försumlig, våldsam/fredlig m m producerar<br />

och reproducerar de studerade individerna genus i en konfliktfylld process. Den<br />

ideala genusrelationen så som den framstår i de studerade fallen är komplementär.<br />

Genom isärhållande tillskrivs män och kvinnor olika roller och egenskaper. Hierarkin<br />

blir också tydlig i genusrelationen då mannen förväntas vara familjens överhuvud,<br />

företräda den i offentligheten och sörja för dess fortbestånd. Hustrun förväntas un-<br />

169


derordna sig, lyda mannen och visa tålamod när han inte lever upp till förväntade<br />

genusnormer. Ingen av kvinnorna ifrågasätter mannens överordning i sig, utan först<br />

när den missbrukas genom våld, fylleri eller bristande försörjning.<br />

Utifrån min analys av de studerade fallen menar jag att det inte går att ställa upp en<br />

enkel dikotomi och definiera våldet som antingen illegitimt eller legitimt, accepterat<br />

eller oaccepterat. Det är en mer komplex bild som framträder om man intresserar sig<br />

för de subtila nyanserna och inte bara de generella dragen. Mannens våld mot sin hustru<br />

betraktades som både accepterat och oaccepterat, legitimt och illegitimt. Vidare är<br />

det en lika stor förenkling att påstå att det var antingen ett grovt eller ett lindrigt som<br />

accepterades. I såväl de tidigare som de senare fallen ses nämligen både grovt våld<br />

och ”enbart” hot om våld som både legitimt och illegitimt. Generellt sett förefaller det<br />

dock som om ett relativt grovt våld accepterades innan det drogs inför rätta, men vittnesmålen<br />

visar samtidigt att inte ens ringa våld eller hot om våld alltid accepterades.<br />

För att fånga komplexiteten kring bilden av och synen på mäns våld inom äktenskapet<br />

inför jag begreppen villkorlig legitimitet och villkorlig illegitimitet. Såväl makarna som<br />

vittnen ansåg att våldet var legitimt under vissa villkor medan ”samma” våld under andra<br />

villkor och förhållanden kunde betraktas som illegitimt. I studiet av rättspraxis blir det<br />

också tydligt att våldets villkorliga legitimitet är kopplad till genusnormer och genusordningar.<br />

Hustrun måste t e x ha brutit mot dessa för att mannens våld ska betraktas som<br />

legitimt av omgivningen. På samma sätt måste mannen ha brutit mot genusnormer eller<br />

en genusordning för att hans våld mot hustrun ska betraktas som illegitimt.<br />

Mannens våld inom äktenskapet syftade oftast till att återupprätta en hotad genusordning.<br />

Konflikterna vars möjliga utfall var våld handlade om att hustrun inte uppfyllt<br />

förväntade husmorsplikter, trotsat eller utmanat mannens auktoritet på olika sätt. När<br />

kvinnor använde våld var det vanligen i självförsvar. Vidare var mannens våld mot sin<br />

hustru i högsta grad offentligt eftersom det ofta utspelades inför vittnen som dessutom<br />

ingrep på olika sätt. Att våldet anmäldes bidrog också till att det hamnade i offentligheten<br />

inför rätten och åhörarna. Det förefaller dock som om våldet privatiserades<br />

över tid genom att det i fallen från 1900-talet var vanligare att använda sig av ombud<br />

i rätten. Kanske bör skillnaderna snarare hänföras till klass än till tid? Åtminstone var<br />

det bara i det studerade fallet från medelklassen som makarnas rättegång hölls inför<br />

lyckta dörrar. Polis och fattigvård torde också haft en större benägenhet att intervenera<br />

i de lägre klasserna. Vidare tycks det som om våldet under alkoholens inverkan<br />

blev mindre kontrollerat och därför synligt och offentligt.<br />

Kvinnorna använde sig av olika strategier för att undkomma mannens våld såväl i<br />

våldssituationen som inför rätten. Eftersom strategierna är så intimt förknippade med<br />

genusordningen - som präglas av kontinuitet - förändras de inte över tid i denna studie.<br />

Under hela den studerade perioden bestod strategierna av att kvinnorna, jämte att<br />

dra våldet inför rätta, ansökte om skilsmässa, flydde - om än tillfälligt - från sina män,<br />

tog skydd hos grannar som även användes som vittnen inför rätten, lät dokumentera<br />

sina skador, vände sig till polisen och försvarade sig med hjälp av våld. Majoriteten<br />

av kvinnorna anmälde våldet i samband med att de ansökte om skilsmässa varför det<br />

primära syftet inte var att få männen straffade eller fängslade, utan att komma bort<br />

från våldet, fylleriet och slöseriet.<br />

170


Utifrån varierande villkor beroende på klasstillhörighet handlade de misshandlade<br />

kvinnorna som aktiva medvetna subjekt för att på olika sätt förändra sin situation<br />

till det bättre. Samtidigt reproducerar några av dem den rådande genusordningen<br />

genom att dra tillbaka sin anmälan och framställa sig som värnlösa offer.<br />

Gemensamt för alla de studerade kvinnorna är emellertid att de hade tillgång till<br />

försörjning då de drog mannens våld inför rätta. En annan strategi för både män<br />

och kvinnor under hela perioden var att framställa den andra parten i en sämre<br />

dager genom att lyfta fram negativa manlighets- och kvinnlighetskonstruktioner<br />

inför vittnen och rätten.<br />

I föreliggande studie präglas således mina resultat kring genuskonstruktion,<br />

våld och strategier - på ett övergripande plan - av kontinuitet och frånvaro av<br />

förändring. Genuskonstruktionen är oförändrad, strategierna desamma och våldets<br />

gränser villkorade av situationen. Trots kontinuiteten fanns det emellertid kvinnor<br />

som drog sina mäns våld inför rätta och på andra sätt inte ”gav sig i mannens<br />

våld”.<br />

10. KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING<br />

Otryckta källor:<br />

Riksarkivet Stockholm<br />

Äldre kommittébetänkande:<br />

ÄK 23, Kommitté för vidtagande av åtgärder i avseende på förslagen till civil- och<br />

kriminallag, (Tablåkommittén).<br />

ÄK 24, Lagberedningen:<br />

volym 1: Protokoll 1841-1845; volym 7: Straffbalk; volym 8: Straffbalk.<br />

Vadstena landsarkiv<br />

Växjö rådhusrätts arkiv<br />

Rådstuvurättens Dombok AI : a 75 - AI : a 85 (1865-1875), Brott- och civilmål<br />

ingick i samma volymer under hela perioden 1865-1875.<br />

Arkiv för Växjö rådhusrätt och magistrat<br />

Brottsmåldombok för rådhusrätten:<br />

AI : 131 (1901), AI : 133 (1902), AI : 136 (1903), AI : 138 (1904), AI : 140<br />

(1905), AI : 171 (1915), AI : 174 (1916), AI : 177 (1917), AI : 180 (1918), AI :<br />

183 (1919), AI : 186 (1920), AI : 189 (1921), AI : 192 (1922), AI : 195 (1923), AI<br />

: 198 (1924), AI : 201 (1925), AI : 201 (1926), AI : 207 (1927), AI : 210 (1928),<br />

AI : 213 (1929), AI : 216 ( 1930), AI : 219 (1931), AI : 222 (1932), AI : 225<br />

(1933), AI : 227 (1934), AI : 229 (1935).<br />

Civildombok för rådhusrätten:<br />

AI : 130 (1901), AI : 132 (1902), AI : 134 (1902) Dombok vid särskild rådhusrätt,<br />

AI : 135 (1903), AI : 137 (1904), AI : 139 (1905), AI : 169-170 (1915), AI : 172-<br />

173 (1916), AI : 175-176 (1917), AI : 178-179 (1918), AI : 181-182 (1919), AI :<br />

184-185 (1920), AI : 188-189 (1921), AI : 190-191 (1922), AI : 193-194 (1923),<br />

171


AI : 196-197 (1924), AI : 199-200 (1925), AI : 202-203 (1926), AI : 205-206<br />

(1927), AI : 208-209 (1928), AI : 211-212 (1929), AI : 214-215 (1930).<br />

Växjö kommunarkiv<br />

Växjö stads fattigvårdsstyrelsen protokoll och bilagor:<br />

AI : 1(1857-1865), (protokoll och bilagor för perioden 1865-1872 saknas), AI : 2<br />

(1872-1885), AI : 3 - AI : 10 (1886- 1893), AI : 18 (1901), AI : 19 (1902), AI : 36<br />

(1919).<br />

Växjö stads fattigvårdsstyrelse, liggare över fattighjon:<br />

DII : 1 (1839-1872), DII : 2 (1878-1896), DII : 4 (1897-1907), DII : 5 (1908-<br />

1912).<br />

Växjö stads fattigvårdsstyrelse, liggare över utbetalade understöd:<br />

DVII : 1 (1871-1883).<br />

Växjö stadsförsamlings kyrkoarkiv, Kronobergs län<br />

Husförhörslängder för Växjö stadsförsamling:<br />

AI : 25 - 27 (1861-1865), AI : 28 - 30 (1866-1870), AI : 31 - 33 (1871-1876), AI :<br />

34 - 36 (1876-1881), AI : 44 - 45 (1886-1890), AI : 46 - 50 (1891-1895).<br />

Församlingsböcker för Växjö stadsförsamling:<br />

AIIa : 1 - 6 (1900-1905), AIIa : 7 - 13 (1906-1913), AIIa : 14 - 24 (1913-1924).<br />

In- och utflyttningslängd: B : 7 (1873-1890).<br />

Död- och begravningsböcker: F : 2 (1861-1880).<br />

Otryckt litteratur<br />

Bersbo Zara, Staten är min herde, mig skall intet fattas? En beteendeanalys av<br />

skilsmässotvister i Växjö perioden 1930-1970. Sett ur ett genusperspektiv med<br />

tyngdpunkt på välfärdsstaten, opublicerad C-uppsats, Växjö universitet, 2001.<br />

Eriksson, Marie, ”Det kluvna könet”. En studie av synen i lagen 1734 och 1864 på<br />

mannens våld mot sin hustru ur ett genus- och civilisationsperspektiv, opublicerad<br />

B-uppsats, Växjö universitet, 2000.<br />

Liljequist, Jonas, ” ‘Den omvända hustrutukten’. En diskurs om manlighet,<br />

makt och auktoritet i Sverige från reformationstiden till 1800-talets början”,<br />

opublicerad artikel, 2001.<br />

Östman, Ann-Catrin, ”Oenighet och äkta kärlek. Tolkningar av äktenskapliga<br />

‘trätor’ i ett 1700-tals agrarsamhälle”, opublicerad artikel, 2001.<br />

Tryckta källor:<br />

Tidningar<br />

Smålandsposten, Kronobergs Läns Tidning :<br />

No. 175 (1901 11 05), No. 187 (1901 11 28), No.195 (1901 12 10).<br />

172


Offentligt tryck<br />

Svensk författningssamling för år 1864, P.A Norstedts & söner, Kongl.<br />

Boktryckare, Stockholm, 1864.<br />

Svensk författningssamling 1871 : 33, Kongl. Majt: ts nådiga förordning angående<br />

fattigvården.<br />

Sveriges rikes lag gillad och antagen på riksdagen år 1734, Faksimilutgåva,<br />

Rättshistoriskt bibliotek 37, Lund, 1984.<br />

Litteratur<br />

Ambjörnsson, Ronny, Den skötsamme arbetaren. Idéer och ideal i ett norrländskt<br />

sågverkssamhälle, Malmö, 1998.<br />

Aronsson, Peter, ”Frågor och svar. Landsbygdens modernisering och lokalpolitisk<br />

historieskrivning”, I Kommunerna och lokalpolitiken. Rapport från en konferens<br />

om modern lokalpolitisk historia, Nilsson, Lars & Östberg, Kjell (red), (Studier i<br />

stads- och kommunhistoria 11, stads- och kommunhistoriska institutet), 1995.<br />

Aronsson, Peter, Kenneth Johansson, Bengt Schüllerqvist, Gunnar Silow<br />

och Maria Ågren, ”Vem skapar historia? Om struktur och subjekt som<br />

historieteoretiskt problem”, i Scandia - Tidskrift för historisk forskning, band 54,<br />

1988 : 2.<br />

Bjelle, Britta, ”Förslag från Kvinnovåldskommissionen”, i Våld mot kvinnor,<br />

Olsson, Monika & Wiklund Gunilla (red), BRÅ-rapport 1997 : 2, Fritzes förlag,<br />

Stockholm, 1997.<br />

Bra Böcker läkarlexikon 4, Bra Böckers förlag AB, Höganäs, 1982.<br />

Carlsson-Wetterberg, Christina, ”Ska vi fortsätta skriva männens historia?”, i<br />

Scandia - Tidskrift för historisk forskning, band 55, 1989 : 1.<br />

Connell, Robert W., Maskuliniteter, Bokförlaget Daidalos AB, Uddevalla, 1999.<br />

Dahlgren, Stellan & Florén, Anders, Fråga det förflutna. En introduktion till<br />

modern historieforskning, Studentlitteratur, Lund, 1996.<br />

Dahlkvist, Mats, ”Jürgen Habermas´ teori om `privat´ och `offentligt´”, i Borgerlig<br />

offentlighet. Kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället,<br />

Habermas, Jürgen, Arkiv förlag, Lund, 1988.<br />

Danius, Sara, ”Själen är kroppens fängelse. Om den vanskliga distinktionen<br />

mellan kön och genus”, i Feministisk bruksanvisning, Lindén, Claudia & Milles,<br />

Ulrika (red), Norstedts förlag, Solna, 1995.<br />

Edgren, Monika, Tradition och förändring. Könsrelationer, omsorgsarbete och<br />

försörjning inom Norrköpings underklass under 1800-talet, Bibliotheca Historica<br />

Lundensis 78 (diss Lund, 1994).<br />

Ekenstam, Claes, ”Rädd att falla. Gråtens och mansbildens sammanflätade<br />

historia”, i Manligt och omanligt i ett historiskt perspektiv, Berggren, Anne-Marie<br />

(red), Forskningsrådsnämnden, Rapport 99 : 4, Uppsala, 1999.<br />

Ekenstam, Claes, Johansson, Thomas, Kuosmanen, Jari (red), Sprickor i fasaden.<br />

Manligheter i förändring, Gidlunds förlag, 2001.<br />

Eliasson, Mona, Mäns våld mot kvinnor. En kunskapsöversikt om<br />

kvinnomisshandel och våldtäkt, dominans och kontroll, Natur och Kultur,<br />

Stockholm, 2000.<br />

Ericsson, Christina, ”Introduktion”, i Genus i historisk forskning, Ericsson,<br />

Christina (red), Studentlitteratur, Lund, 1993.<br />

Gordon, Linda, Heroes of their own lives. The politics and history of family<br />

violence, Virago Press, London, 1989.<br />

Göransson, Anita, ”Från släkt till marknad. Ägande, arbete och äktenskap på<br />

173


1800-talet”, i Kvinnohistoria. Om kvinnors villkor från antiken till våra dagar,<br />

Hirdman, Yvonne m fl (red), Sveriges utbildningsradio, Stockholm, 1998.<br />

Göransson, Anita, ”Mening, makt och materialitet. Ett försök att förena realistiska<br />

och poststrukturalistiska positioner”, i Häften för kritiska studier, årgång 31, 4 :<br />

1998.<br />

Hafström, Gerhard, Den svenska familjerättens historia, Juridiska föreningen i<br />

Lund, Studentlitteratur, 1974.<br />

Hagemann, Gro & Åmark, Klas, ”Från` husmorskontrakt´ till<br />

jämställdhetskontrakt”. Yvonne Hirdmans genusteori”, i Häften för kritiska<br />

studier, nr. 2, 2000.<br />

Hagemann, Gro, ”Kvinnohistoria. Disciplinär återvändsgränd eller fruktbart<br />

ämnesområde?” i Genus i historisk forskning, Ericsson, Christina (red),<br />

Studentlitteratur, Lund, 1993.<br />

Hallberg, Margaretha, Kunskap och kön. En studie av feministisk vetenskapsteori,<br />

Bokförlaget Daidalos AB, Göteborg, 1992.<br />

Hammerton, James A, Cruelty and companionship. Conflict in nineteenth-century<br />

married life, Routledge, London, 1992.<br />

Hirdman, Yvonne, ”Genussystemet. Reflexioner kring kvinnors sociala<br />

underordning”, i Genus i historisk forskning, Ericsson, Christina (red),<br />

Studentlitteratur, Lund, 1993.<br />

Hirdman, Yvonne, ”Om genuskontrakt”, i Häften för kritiska studier, nr. 2, 2000.<br />

Hirdman, Yvonne, ”Vad är kvinnohistoria?”, i Kvinnohistoria. Om kvinnors<br />

villkor från antiken till våra dagar, Hirdman, Yvonne m fl (red), Sveriges<br />

Utbildningsradio, Stockholm, 1998.<br />

Horgby, Björn, Den disciplinerade arbetaren. Brottslighet och social förändring<br />

i Norrköping 1850-1910, Acta Universitatis Stockholmiensis 36, Almqvist &<br />

Wiksell International, Stockholm, 1986.<br />

Humlesjö, Inger, ”Manlighetskonstruktion i arbetarhistoria och fackföreingar”, i<br />

Häften för kritiska studier , nr. 4, 1998.<br />

Jansson, Karin, ”Bakom normen. Kvinnofrid och genuskonstruktion i det<br />

tidigmoderna Sverige”, i Bedrägliga begrepp. Kön och genus i humanistisk<br />

forskning, Andersson, Gudrun (red), Opuscula Historica Upsaliensia 24, Uppsala,<br />

2000.<br />

Jarrick, Arne, Kärlekens makt och tårar. En evig historia, Norstedts, Stockholm,<br />

1997.<br />

Johansson, Lennart, Brännvin, postillor och röda fanor. Om folkrörelser, politik<br />

och gammalkyrklighet i sekelskiftets Växjö, Acta Wexionensia, Serie1. History &<br />

Geography 8, 1992.<br />

Larsson, Lars-Olof, Växjö genom 1000 år, Norstedts förlag AB, Stockholm, 1991.<br />

Leffler, Marion, Böcker, bildning och makt. Arbetare, borgare och bildningens roll<br />

i klassformeringen i Lund och Helsingborg 1860-1901, Lund University Press,<br />

Malmö, 1999.<br />

Lennartsson, Malin, I säng och säte. Relationer mellan kvinnoroch män i 1600talets<br />

Småland, Bibliotheca Historica Lundensis 92 (diss Lund, 1999).<br />

Lindström, Dag, ”Oärliga mästare och kivande makar. Ett och annat om<br />

rättsskipning, kriminalitet och normsystem i 1500-talets Norden”, i Historisk<br />

Tidskrift , nr. 4, 1994.<br />

Lundgren - Gothlin, Eva, Kön och existens. Studier i Simone de Beauvoirs Le<br />

Deuxième Sexe, Bokförlaget Daidalos AB, Göteborg, 1992.<br />

174


Lundgren, Eva, Gun Heimer, Jenny Westerstrand, Anne-Marie Kalliokoski, Slagen<br />

dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige - en omfångsundersökning,<br />

Umeå, 2001.<br />

Lövkrona, Inger, ”Hierarki och makt. Den förmoderna familjen som<br />

genusrelation”, i Familj och kön. Etnologiska perspektiv, Meurling, Birgitta &<br />

Lundgren, Britta & Lövkrona, Inger (red), Studentlitteratur, Lund, 1999.<br />

Lövkrona, Inger, ”Kön, familj och arbete”, i Familj och kön. Etnologiska<br />

perspektiv, Meurling, Birgitta & Lundgren, Britta & Lövkrona, Inger,<br />

Studentlitteratur, Lund, 1999.<br />

Mill, John Stuart, ”Kvinnans underordnade ställning” (1869), i Kvinnopolitiska<br />

nyckeltexter, Esseveldt, Johanna & Larsson, Lisbeth (red), Studentlitteratur, Lund,<br />

1996.<br />

Nationalencyklopedin, Elfte bandet, Bokförlaget Bra Böcker AB, Höganäs, 1993.<br />

Nationaliencyklopedin, Fjärde bandet, Bokförlaget Bra Böcker AB, Höganäs,<br />

1990.<br />

Nationalencyklopedin, Nionde bandet, Bokförlaget Bra Böcker AB, Höganäs,<br />

1992.<br />

Norborg, Lars-Arne, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen. Svensk<br />

samhällsutveckling 1809-1998, Liber AB, Stockholm, 1999.<br />

Olsson, Monika, ”Våld mot kvinnor. Brottsstatistik och offerundersökningar i<br />

Sverige”, i Våld mot kvinnor, Olsson, Monika & Wiklund, Gunilla (red), BRÅrapport<br />

1997 : 2, Fritzes förlag, Stockholm, 1997.<br />

Ord för ord. Svenska synonymer och uttryck, fjärde upplagan, Norstedts förlag<br />

AB, 1996.<br />

Pedagogisk uppslagsbok. Från A till Ö utan pekpinnar, Informationsförlaget,<br />

Lärarförbundets förlag, Stockholm, 1996.<br />

Pleck, Elizabeth, Domestic Tyranny. The making of social policy against family<br />

violence from colonial times to the present, Oxford University Press, Oxford,<br />

1987.<br />

Rosén, Ulla, Himlajord och handelsvara. Ägobyten av egendom i Kumla socken<br />

1780-1880, Bibliotheca Historica Lundensis 79, (diss, Lund, 1994).<br />

Scott, Joan Wallach, Gender and the politics of history, Columbia University<br />

Press, New York, 1988.<br />

Sjögren-Karlsson, Åsa, Kvinnors rätt i stormaktstidens Gävle, Acta Universitatis<br />

Umensis 144, Swedish Science Press, Uppsala, 1998.<br />

Taussi-Sjöberg, Marja, Skiljas. Trolovning, äktenskap och skilsmässa i Norrland<br />

på 1800-talet, Författarförlaget, Södertälje, 1988.<br />

Tjeder, David, ”Konsten att blifva herre öfver hvarje lidelse”, i Manligt<br />

och omanligt i ett historiskt perspektiv, Berggren, Anne-Marie (red),<br />

Forskningsrådsnämnden, Rapport 1999:4, Uppsala, 1999.<br />

Widerberg, Karin, Kvinnor, klasser och lagar 1750-1980, Liber förlag, Stockholm,<br />

1980.<br />

Wieselgren, Greta, Den höga tröskeln. Kampen för kvinnas rätt till ämbete,<br />

Gleerup, Lund, 1969.<br />

Wright, Erik Olin, Class Counts. Comparative Studies in Class Analysis,<br />

Cambridge University Press, Cambridge, 1997.<br />

175


176<br />

FOTNÖTTER<br />

1 Mill, John Stuart, ”Kvinnans underordnade ställning”, s. 48 - 49.<br />

2 Gordon, Linda, Heroes of their own lives, s. 271 ; Eliasson, Mona, Mäns våld mot kvinnor, s. 204<br />

- 206.<br />

3 Olsson, Monika, ”Våld mot kvinnor”, s. 24.<br />

4 Äldre kommittébetänkande: ÄK 23 Tablåkommittén ; ÄK 24 Lagberedningen, vol. 1,7,8.<br />

5 Nordiska ministerrådet har initierat ett övergripande och samordnande nordiskt forskningsprogram<br />

för perioden 2000-2004 om kön och våld. Inom ramen för detta forskningprogram är Inger<br />

Lövkrona, Lunds universitet, koordinator för nätverket Kön och våld - historiska och kulturella<br />

perspektiv.<br />

6 Lindström, Dag, ”Oärliga mästare och kivande makar”, s. 535.<br />

7 Lindström, Dag, ”Oärliga mästare och kivande makar”, s. 543.<br />

8 Lindström, Dag, ”Oärliga mästare och kivande makar”, s. 544.<br />

9 Lindström, Dag, ”Oärliga mästare och kivande makar”, s. 541.<br />

10 Lennartsson, Malin, I säng och säte, s.232.<br />

11 Lennartsson, Malin, I säng och säte, s. 251.<br />

12 Lennartsson, Malin, I säng och säte, s. 30.<br />

13 Östman, Ann-Catrin, ”Oenighet och äkta kärlek”, s. 3.<br />

14 Östman, Ann-Catrin, ”Oenighet och äkta kärlek”, s. 6.<br />

15 Östman, Ann-Catrin, ”Oenighet och äkta kärlek”, s. 13.<br />

16 Östman, Ann-Catrin, ”Oenighet och äkta kärlek”, s. 13.<br />

17 Östman, Ann-Catrin, ”Oenighet och äkta kärlek”, s. 15.<br />

18 Sjögren-Karlsson, Åsa, Kvinnors rätt i stormaktstidens Gävle, s. 164.<br />

19 Sjögren-Karlsson, Åsa, Kvinnors rätt i stormaktstidens Gävle, s. 160.<br />

20 Sjögren-Karlsson, Åsa, Kvinnors rätt i stormaktstidens Gävle, s. 192.<br />

21 Liljequist, Jonas, ” Den omvända hustrutukten”, s. 2.<br />

22 Liljequist, Jonas, ” Den omvända hustrutukten”, s.7.<br />

23 Liljequist, Jonas, ” Den omvända hustrutukten”, s. 8.<br />

24 Liljequist, Jonas, ” Den omvända hustrutukten”, s. 11.<br />

25 Liljequist, Jonas, ” Den omvända hustrutukten”, s. 9.<br />

26 Liljequist, Jonas, ” Den omvända hustrutukten”, s. 23.<br />

27 Edgren, Monika, Tradition och förändring, s. 154.<br />

28 Edgren, Monika, Tradition och förändring, s. 232.<br />

29 Horgby, Björn, Den disciplinerade arbetaren, s. 226.<br />

30 Horgby, Björn, Den disciplinerade arbetaren, s. 226.<br />

31 Horgby, Björn, Den disciplinerade arbetaren, s. 226.<br />

32 Horgby, Björn, Den disciplinerade arbetaren, s. 226.<br />

33 Hammerton, James A, Cruelty and companionship, s. 9.<br />

34 Hammerton, James A, Cruelty and companionship, s. 7 - 8.<br />

35 Hammerton, James A, Cruelty and companionship, s. 7.<br />

36 Hammerton, James A, Cruelty and companionship, s. 166.<br />

37 Hammerton, James A, Cruelty and companionship, s. 164.<br />

38 Hammerton, James A, Cruelty and companionship, s. 39.<br />

39 Hammerton, James A, Cruelty and companionship, s. 169.<br />

40 Hammerton, James A, Cruelty and companionship, s. 107.<br />

41 Hammerton, James A, Cruelty and companionship, s. 111.<br />

42 Gordon, Linda, Heroes of their own lives, Introduction / iii.<br />

43 Gordon, Linda, Heroes of their own lives, Introduction / iv.<br />

44 Gordon, Linda, Heroes of their own lives, Introduction / vii.<br />

45 Gordon, Linda, Heroes of their own lives, s. 276.<br />

46 Gordon, Linda, Heroes of their own lives, s. 254; Kampanjer mot kvinnomisshandel där medelkklassens<br />

män deltog företogs även i England. Impulserna kom till USA från England, där man<br />

tidigare kom att definiera kvinnomisshandel som ett problem; jfr. Hammerton, James A, Cruelty<br />

and companionship, s. 167; se även Pleck, Elizabeth, Domestic tyranny, s. 63 - 66.<br />

47 Gordon, Linda, Heroes of their own lives, s. 255.<br />

48 Gordon, Linda, Heroes of their own lives, s. 256.<br />

49 Gordon, Linda, Heroes of their own lives, s. 273.<br />

50 Gordon, Linda, Heroes of their own lives, s. 274.


51 Gordon, Linda, Heroes of their own lives, s. 276.<br />

52 Gordon, Linda, Heroes of their own lives, s. 260.<br />

53 Hagemann, Gro, ”Kvinnohistoria”, s. 45.<br />

54 Eriksson, Cristina, ”Introduktion”, s. 6.<br />

55 Danius, Sara, ”Själen är kroppens fängelse”, s. 144.<br />

56 Jarrick, Arne, Kärlekens makt och tårar, s. 246.<br />

57 Jarrick, Arne, Kärlekens makt och tårar, s. 249.<br />

58 Hirdman, Yvonne, ”Vad är kvinnohistoria?”, s. 21.<br />

59 Hallberg, Margaretha, Kunskap och kön, s. 69.<br />

60 Göransson, Anita, ”Mening makt och materialitet”, s. 7.<br />

61 Scott, Joan W, Gender and the politics of history, s. 7.<br />

62 Ericsson, Christina, ”Introduktion”, s. 11.<br />

63 Scott, Joan W, Gender and the politics of history, s. 43.<br />

64 Scott, Joan W, Gender and the politics of history, s. 42.<br />

65 Lövkrona, Inger, ”Kön, familj och arbete”, s. 16.<br />

66 Göransson, Anita, ”Mening, makt och materialitet”, s. 6.<br />

67 Sjögren-Karlsson, Åsa, Kvinnors rätt i stormaktstidens Gävle, s. 209.<br />

68 Hirdman, Yvonne, ”Genussystemet”, s. 149.<br />

69 Hagemann, Gro & Åmark, Klas, ”Från ‘husmorskontrakt’ till ‘jämställdhetskontrakt’”, s. 5.<br />

70 Hirdman, Yvonne, ”Om genuskontrakt”, s. 36.<br />

71 Hirdman, Yvonne, ”Genussystemet”, s. 154.<br />

72 Göransson, Anita, ”Mening, makt och materialitet”, s. 7 f.<br />

73 Göransson, Anita, ”Mening, makt och materialitet”, s. 8 - 9.<br />

74 Göransson, Anita, ”Mening, makt och materialitet”, s. 11.<br />

75 Göransson, Anita, ”Mening, makt och materialitet”, s. 9.<br />

76 Göransson, Anita, ”Mening, makt och materialitet”, s. 13.<br />

77 Jag är medveten om att klassbegreppet - i likhet med t ex genus - är komplexa relationer, men<br />

jag har inom ramen för denna uppsats varit tvungen att begränsa mig, varför jag i den teoretiska<br />

ramen primärt fokuserat på genus. För en konstruktiv diskussion av klassbegreppet se Wright, Erik<br />

Olin, Class Counts. Comparative studies in class analysis.<br />

78 Göransson, Anita, ”Mening, makt och materialitet”, s. 12.<br />

79 Hirdman, Yvonne, ”Om genuskontrakt”, s. 32.<br />

80 Hirdman, Yvonne, ”Genussystemet”, s. 153.<br />

81 Hirdman, Yvonne, ”Om genuskontrakt”, s. 32.<br />

82 Artikelförfattarna använder sig av begreppet subjekt vilket de definierar som ett historiskt begrepp:<br />

”människan som i gemenskap, kollektivt formerad, lever sitt samhälleliga vara, oberoende<br />

om hon gör några uttryckliga val eller inte”. Begreppet aktör, menar man, anspelar på ett slags<br />

”economic man” som ”med rationella val spelar ut det ena handlingsalternativet mot det andra”.<br />

Jag har dock inte reflekterat över denna skillnad och därför inte gjort någon åtskillnad av begreppen<br />

subjekt och aktör i denna uppsats. Jag använder mig omväxlande av båda begreppen utifrån<br />

betydelsen människan som handlande varelse - inte med nödvändighet alltid rationell; Aronsson,<br />

Peter, Kenneth Johansson, Bengt Schüllerqvist, Gunnar Silow och Maria Ågren, ”Vem skapar<br />

historia?”, not 3, s. 173.<br />

83Aronsson, Peter, Kenneth Johansson, Bengt Schüllerqvist, Gunnar Silow och Maria Ågren, ”Vem<br />

skapar historia?”, s. 135.<br />

84 Aronsson, Peter et al, ”Vem skapar historia?”, s. 141.<br />

85 Aronsson, Peter et al, ”Vem skapar historia?”, s. 148.<br />

86 Dahlgren, Stellan & Florén, Anders, Fråga det förflutna, s. 142.<br />

87 Aronsson, Peter et al, ”Vem skapar historia?”, s. 153.<br />

88 Aronsson, Peter, ”Vem skapar historia?”, s. 158.<br />

89 Dahlgren, Stellan & Florén, Anders, Fråga det förflutna, s. 142.<br />

90 Aronsson, Peter et al, ”Vem skapar historia?”, s. 171.<br />

91 Carlsson-Wetterberg, Christina, ”Ska vi fortsätta att skriva männens historia?”, s. 315.<br />

92 Aronsson, Peter, Kenneth Johansson, Bengt Schüllerqvist och Maria Ågren, ”Svar till Christina<br />

Carlsson-Wetterberg”, s. 319.<br />

93 Aronsson, Peter et al, ”Vem skapar historia?”, s. 158.<br />

94 Eriksson, Christina, ”Introduktion”, s. 6.<br />

95 Östman, Ann-Catrin, ”Oenighet och äkta kärlek”, s. 3.<br />

96 Connell, Robert W, Maskuliniteter, s. 96.<br />

177


97 Connell, Robert W, Maskuliniteter, s. 99.<br />

98 Connell, Robert W, Maskuliniteter, s. 57.<br />

99 Connell, Robert W, Maskuliniteter, s. 62.<br />

100 Connell, Robert W, Maskuliniteter, s. 101.<br />

101 Connell, Robert W, Maskuliniteter, s. 103.<br />

102 Connell, Robert W, Maskuliniteter, s. 102.<br />

103 Connell, Robert W, Maskuliniteter, s. 101.<br />

104 Humlesjö, Inger, ”Manlighetskonstruktion i arbetarhistoria och fackföreningar”, s. 3 f.<br />

105 Humlesjö, Inger, ”Manlighetskonstruktion i arbetarhistoria och fackföreningar”, s. 8.<br />

106 Humlesjö, Inger, ”Manlighetskonstruktion i arbetarhistoria och fackföreningar”, s. 11 - 12.<br />

107 Jansson, Karin, ”Bakom normen”, s. 157.<br />

108 Jansson, Karin, ”Bakom normen”, s. 165.<br />

109 Jansson, Karin, ”Bakom normen”, s. 162.<br />

110 Jansson, Karin, ”Bakom normen”, s. 160.<br />

111 Jansson, Karin, ”Bakom normen”, s. 162 - 163.<br />

112 Lindström, Dag, ”Oärliga mästare och kivande makar”, s. 525.<br />

113 Hirdman, Yvonne, ”Genussystemet”, s. 158 f.<br />

114 Dahlgren, Stellan & Florén, Anders, Fråga det förflutna, s. 193.<br />

115 Jansson, Karin, ”Bakom normen”, s. 165.<br />

116 Jansson, Karin, ”Bakom normen”, s. 166.<br />

117 Östman, Ann-Catrin, ”Oenighet och äkta kärlek”, s. 1.<br />

118 Se bakgrundskapitlet i denna uppsats, s. 34 - 36.<br />

119 Aronsson, Peter, ”Frågor och svar”, s. 11.<br />

120 Aronsson, Peter, ”Frågor och svar”, s. 11.<br />

121 Rosén, Ulla, Himlajord och handelsvara, s. 34.<br />

122 Sabean, David, Property, production and family in Neckarhausen 1700-1870, här hämtat hos<br />

Rosén, s. 35.<br />

123 Ekdahl, Lars, ”Från teoretiskt kaos till…? Ett debattinlägg om historisk arbetslivsforskning”,<br />

här hämtat hos Rosén, Ulla, s.35.<br />

124 Edgren, Monika, Tradition och förändring, s. 53.<br />

125 Edgren, Monika, Tradition och förändring, s. 52.<br />

126 Leffler, Marion, Böcker, bildning och makt, s. 71.<br />

127 Larsson, Lars-Olof, Växjö genom 1000 år, s. 238.<br />

128 Larsson, Lars-Olof, Växjö genom 1000 år, s. 250.<br />

129 Widerberg, Karin, Kvinnor, klasser och lagar 1750-1980, s. 59.<br />

130 Larsson, Lars-Olof, Växjö genom 1000 år, s. 257.<br />

131 Larsson, Lars-Olof, Växjö genom 1000 år, s. 252<br />

132 Johansson, Lennart, Brännvin, postillor och röda fanor, s. 11.<br />

133 Larsson, Lars-Olof, Växjö genom 1000 år, s. 393 f.<br />

134 Larsson, Lars-Olof, Växjö genom 1000 år, s. 402.<br />

135 Larsson, Lars-Olof, Växjö genom 1000 år, s. 254.<br />

136 Larsson, Lars-Olof, Växjö genom 1000 år, s. 240.<br />

137 Norborg, Lars-Arne, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen, s. 25.<br />

138 Larsson, Lars-Olof, Växjö genom 1000 år, s. 240.<br />

139 Larsson, Lars-Olof, Växjö genom 1000 år, s. 413.<br />

140 Johansson, Lennart, Brännvin, postillor och röda fanor, s. 12.<br />

141 Larsson, Lars-Olof, Växjö genom 1000 år, s. 390.<br />

142 Larsson, Lars-Olof, Växjö genom 1000 år, s. 386.<br />

143 Larsson, Lars-Olof, Växjö genom 1000 år, s. 390.<br />

144 Larsson, Lars-Olof, Växjö genom 1000 år, s. 254 f.<br />

145 Larsson, Lars-Olof, Växjö genom 1000 år, s. 259 - 60.<br />

146 Sveriges rikes lag gillad och antagen på riksdagen år 1734, Missgärningsbalken, XXXVI kap,<br />

1 §, s. 156.<br />

147 Hafström, Gerhard, Den svenska familjerättens historia, s. 52.<br />

148 Svensk författningssamling 1864, 13 kap., 35 §, s. 52.<br />

149 Svensk författningssamling 1864, 13 kap., 35 §, s. 52.<br />

150 Svensk författningssamling 1864, 13 kap., 45 §, s. 54.<br />

151 Nationalencyklopedin, Elfte bandet, s. 587.<br />

152 Bjelle, Britta, ”Förslag från kvinnovåldskomissionen”, s. 178.<br />

178


153 Hafström. Gerhard, Den svenska familjerättens historia, s. 52.<br />

154 Edgren, Monika, Tradition och förändring, s. 81.<br />

155 Wiederberg, Karin, Kvinnor, klasser och lagar 1750-1980, s. 69 - 70.<br />

156 Widerberg, Karin, Kvinnor, klasser och lagar 1750-1980, s. 70 - 71.<br />

157 Fram till behörighetslagens införande 1923 var det bara ogifta kvinnor som fick tillträde till<br />

dessa tjänster. Först när behörighetslagen trädde i kraft 1925 fick gifta och ogifta kvinnor i princip<br />

samma rättigheter som män till de flesta statliga tjänster som statsråd, läkare, universitetslärare,<br />

postexpeditör m m. Undantag var bl a tjänster som krävde våldsutövning samt prästtjänster. Jämställdheten<br />

var dock skenbar eftersom kvinnorna hade både lägre lön och sämre anställningsvillkor<br />

än männen; Wideberg, Karin, Kvinnor, klasser och lagar 1750-1980, s. 65 - 67.<br />

158 Wieselgren, Greta, Den höga tröskeln, s. 17.<br />

159 Widerberg, Karin, Kvinnor, klasser och lagar 1750-1980, s. 50.<br />

160 Widerberg, Karin, Kvinnor, klasser och lagar 1750-1980, s. 68.<br />

161 Widerberg, Karin, Kvinnor, klasser och lagar 1750-1980, s. 60 - 62.<br />

162 Wideberg, Karin, Kvinnor, klasser och lagar 1750-1980, s. 60 - 62.<br />

163 Taussi-Sjöberg, Marja, Skiljas, s. 47.<br />

164 Bersbo, Zara, Staten är min herde, mig skall intet fattas?, s. 28.<br />

165 Bersbo, Zara, Staten är min herde, mig skall intet fattas?, s. 28 - 29.<br />

166 Taussi-Sjöberg, Marja, Skiljas, s. 157.<br />

167 Direkt äktenskapsskillnad, d v s utan krav på medling, kunde tilldömas t ex om makarna levt<br />

åtskilda i minst tre år, om någon av makarna övergivit hemmet i minst två år, då någon av makarna<br />

begått tvegifte, vid otrohet/otukt, om någon av makarna hotat den andra parten till livet, om någon<br />

av makarna missbrukat alkohol i den grad att det fått allvarliga konsekvenser m m. ; Bersbo, Zara,<br />

Staten är min herde, mig skall intet fattas?, s. 29 - 30.<br />

168 Edgren, Monika, Tradition och förändring, s. 154.<br />

169 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1871, AI : 81, Mål nr. 96, Litt : wåld 96, 1871 05 15.<br />

170 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1871, AI : 81, Mål nr. 96, Litt : swar 96, 1871 05 15.<br />

171 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1871, AI : 81, Mål nr. 96, 1871 05 15.<br />

172 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1871, AI : 81, Mål nr. 96, 1871 05 15.<br />

173 Växjö stadsförsamling, husförhörslängd, VS 10, 1861-65 II, AI : 26, s. 776.<br />

174 Växjö stadsförsamling, husförhörslängd, VS 13, 1871-76 III, AI : 33, s. 1321.<br />

175 Växjö stads fattigvårdsstyrelse, protokoll och bilagor 1857-65, AI : 1, 1864 12 07.<br />

176 Att Svensson varit arbetslös under vissa perioder framgår av husförhörslängden där han 1861<br />

står som ”brevbärare” (VS9, 1861-65 I, AI : 25) men 1862-65 står han som ”f d brevbärare”<br />

(VS10, 1861-65 II, AI : 26). 1871-76 står Svensson som ”skomakare” (VS13, 1871-76 II, AI : 33).<br />

177 Död- och begravningsbok, Växjö stadsförsamling, 1861-1880, F : 2, 1874 08 01.<br />

178 Växjö stadsförsamling, husförhörslängd, VS 13, 1871-76 III, AI : 33, s. 1337.<br />

179 Lövkrona, Inger, ”Hierarki och makt”, s. 28.<br />

180 Liljequist, Jonas, ”Den omvända hustrutukten”, s. 2.<br />

181 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1871, AI : 81, Mål nr. 96, Litt : wåld 96, 1871 05 15.<br />

182 Sveriges rikes lag gillad och antagen på riksdagen år 1734, Missgärningsbalken, XXXVI kap., 1<br />

§, 1984, s. 156.<br />

183 Se bakgrundskapitlet i denna uppsats, s. 33 - 34.<br />

184 Se bakgrundskapitlet i denna uppsats, s. 33 - 34.<br />

185 Edgren, Monika, Tradition och förändring, s. 120. Tilläggas bör att år 1858 begränsades rätten<br />

att utöva husaga till manliga tjänare under 18 år och kvinnliga under 16 år. Först 1920 avskaffades<br />

helt husbondens och husmoderns rätt att aga sitt tjänstefolk, Nationalencyklopedin, Nionde bandet,<br />

s. 172.<br />

186 Pedagogisk uppslagsbok, s. 16.<br />

187 Sjögren-Karlsson, Åsa, Kvinnors rätt i stormaktstidens Gävle, s. 159.<br />

188 Eliasson, Mona, Mäns våld mot kvinnor, s. 36.<br />

189 Eliasson, Mona, Mäns våld mot kvinnor, s. 73.<br />

190 Hammerton, James A, Cruelty and companionship, s. 40 - 41; Gordon, Linda, Heroes of their<br />

own lives, s. 271 - 73; Horgby, Björn, Den disciplinerade arbetaren, s. 236.<br />

191 Hammerton, James A, Cruelty and companionship, s. 40.<br />

192 Hammerton, James A, Cruelty and companionship, s. 56 f.<br />

193 Östman, Ann-Catrin, ”Oenighet och äkta kärlek”, s. 14 - 15.<br />

194 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1872, AI : 82, Mål nr. 78, Litt : a, 1872 04 02.<br />

195 Efter 1860 hade underrätterna fått möjlighet att döma till ett års skillnad ”till säng och säte” vid<br />

179


osämja inom äktenskapet. Under detta boskillnadsår fick makarna inte träffas och om de fortfarande<br />

var oense efter detta år kunde de ansöka om definitiv äktenskapsskillnad hos Kungl. Maj : t,<br />

Taussi-Sjöberg, Marja, Skiljas, s. 52 f. Se även bakgrundskapitlet i denna uppsats, s. 33 - 34.<br />

196 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1872, AI : 82, Mål nr. 78, Litt : a, 1872 04 02.<br />

197 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1872, AI : 82, Mål nr. 78, Litt : B, 1872 04 02.<br />

198 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1872, AI : 82, Mål nr. 78, Litt : B, 1872 04 02.<br />

199 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1872, AI : 82, Mål nr. 78, Litt : B, 1872 04 02.<br />

200 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1872, AI : 82, Mål nr. 78, 1872 04 02.<br />

201 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1872, AI : 82, Mål nr. 78, 1872 04 02.<br />

202 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1872, AI : 82, Mål nr. 78, 1872 04 02.<br />

203 Växjö stad fattigvårdsstyrelse, liggare över fattighjon 1839-1872, DII : 1.<br />

204 Växjö stad fattigvårdsstyrelse, liggare över fattighjon 1878-1896, DII : 2.<br />

205 Växjö stadsförsamling, husförhörslängd, VS 11 1866-1870 I, AI : 28, s. 227.<br />

206 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1872, AI : 82, Mål nr. 78, 1872 04 02.<br />

207 Växjö stad fattigvårdsstyrelsen, protokoll och bilagor 1872-1885, AI : 2, 1872 10 30.<br />

208 Växjö stad fattigvårdsstyrelse, protokoll och bilagor 1872-1885, AI : 2, 1875 12 29.<br />

209 Växjö stadsförsamling, husförhörslängd, VS 13 1871-76, AI : 31, s. 154.<br />

210 Växjö stad fattigvårdsstyrelse, protokoll och bilagor 1872-1885, AI : 2, 1979 03 26.<br />

211 Växjö stad fattigvårdsstyrelse, protokoll och bilagor 1893, AI : 10, Bil. Litt : B, 1893 02 03.<br />

212 Svensk Författningssamling 1871 : 33, Kongl. Majt : s nådiga förordning angående fattigvården,<br />

kap. 5, § 35, 1871, s. 17.<br />

213 Växjö stad fattigvårdsstyrelse, liggare över utdelade understöd 1871-1883, D VII : 1.<br />

214 Edgren, Monika, Tradition och förändring, s. 70.<br />

215 Växjö stad fattigvårdsstyrelse, protokoll och bilagor 1872-1885, AI : 2, 1877 07 25.<br />

216 Vad det gäller förhållandet alkohol och kvinnomisshandel finns det antropologisk forskning som<br />

visar att bruk av alkohol inte per automatik leder till aggressivitet och våld. Därmed går det att se<br />

bruk av alkohol som en ursäkt för och som ett sätt att rationalisera våldsanvändning istället för<br />

som en orsak till det, se t ex Gordon, Linda, Heroes of their own lives, s. 264 - 65; Eliasson, Mona,<br />

Mäns våld mot kvinnor, s. 184 f.<br />

217 Ord för ord, s. 232.<br />

218 Tjeder, David, ”Konsten att blifva herre öfver hvarje lidelse”, s. 187.<br />

219 Larsson, Lars-Olof, Växjö genom 1000 år, s. 420.<br />

220 Svensk författningssamling 1871 : 33, Kongl. Maj : ts nådiga förordning angående fattigvården,<br />

kap. 5, § 35 : 4, 1871, s. 18.<br />

221 Edgren, Monika, Tradition och förändring, s. 232.<br />

222 Larsson, Lars-Olof, Växjö genom 1000 år, s. 420.<br />

223 Gordon, Linda, Heroes of their own lives, s. 280 - 81.<br />

224 Växjö stadsförsamling, husförhörslängd, VS 12 1871-1876 III, AI : 33, s. 1164.<br />

225 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1874, AI : 84, Mål nr. 301, Litt : A, 1874 10 19.<br />

226 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1874, AI : 84, Mål nr. 301, Litt : A, 1874 10 19.<br />

227 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1874, AI : 84, Mål nr. 301, Litt : C, 1874 10 19.<br />

228 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1874, AI : 84, Mål nr. 301, Litt : C, 1874 10 19.<br />

229 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1874, AI : 84, Mål nr. 301, Litt : C, 1874 10 19.<br />

230 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1874, AI : 84, Mål nr. 301, Litt : C, 1874 10 19.<br />

231 Dombok vid rådhusrätten i Wexiö 1875, AI : 85, Mål nr. 525, 1875 11 20.<br />

232 Emigranten, Databas, Källkod : 6: 9 1 : 1115.<br />

233 Växjö stadsförsamling, husförhörslängd, VS 12, 1871-1876, AI : 31, s. 550.<br />

234 Ekenstam, Claes, ”Rädd att falla”, s. 171.<br />

235 Hammerton, James A, Cruelty and companionship, s. 57.<br />

236 Ambjörnsson, Ronny, Den skötsamme arbetaren, s. 71 f.<br />

237 Ambjörnsson, Ronny, Den skötsamme arbetaren, s. 19.<br />

238 Ambjörnsson, Ronny, Den skötsamme arbetaren, s. 118.<br />

239 Ambjörnsson, Ronny, Den skötsamme arbetaren, s. 112.<br />

240 Ambjörnsson, Ronny, Den skötsamme arbetaren, s. 236.<br />

241 Connell, Robert W, Maskuliniteter, s. 100.<br />

242 Connell, Robert W, Maskuliniteter, s. 103.<br />

243 Gordon, Linda, Heroes of their own lives, s. 276.<br />

244 Lindström, Dag, ”Oärliga mästare och kivande makar”, s. 543; Sjögren-Karlsson, Åsa, Kvinnors<br />

rätt i stormaktstidens Gävle, s. 164; Östman, Ann-Catrin, ”Oenighet och äkta kärlek”, s. 13.<br />

180


245 Sveriges rikes lag gillad och antagen på riksdagen år 1734, Missgärningsbalken, XXXVI kap., 1<br />

§, s. 156.<br />

246 Nationalencyklopedin, Fjärde bandet, s. 487.<br />

247 Taussi-Sjöberg, Marja, Skiljas, s. 89.<br />

248 Rådhusrätten i Växjö, 1901, Dombok 2, AI : 131, Mål nr. 439, 1901 11 04.<br />

249 Rådhusrätten i Växjö, 1901, Dombok 2, AI : 131, Mål nr. 439, 1901 11 04.<br />

250 Rådhusrätten i Växjö, 1901, Dombok 2, AI : 131, Mål nr. 497, Litt : O, 1901 11 25.<br />

251 Smålandsposten, Kronobergs läns tidning, No. 175, 1901 11 05.<br />

252 Rådhusrätten i Växjö, 1901, Dombok 2, AI : 131, Mål nr. 497, 1901 11 25.<br />

253 Smålandsposten, Kronobergs läns tidning, No.187, 1901 11 28.<br />

254 Smålandsposten, Kronobergs läns tidning, No.187, 1901 11 28.<br />

255 Smålandsposten, Kronobergs läns tidning, No.187, 1901 11 28.<br />

256 Rådhusrätten i Växjö, 1901, Dombok 2, AI : 131, Mål nr. 497, 1901 11 25.<br />

257 Rådhusrätten i Växjö, 1901, Dombok 2, AI : 131, Mål nr. 497, 1901 11 25.<br />

258 Rådhusrätten i Växjö, 1901, Dombok 2, AI : 131, Mål nr. 497, 1901 11 25.<br />

259 Rådhusrätten i Växjö, 1901, Dombok 2, AI : 131, Mål nr. 497, 1901 11 25.<br />

260 Rådhusrätten i Växjö, 1901, Dombok 2, AI : 131, Mål nr. 514, 1901 12 09.<br />

261 Växjö stad fattigvårdsstyrelsen, protokoll och bilagor 1901, AI : 18, Bil. A, 1901 11 04.<br />

262 Växjö stad fattigvårdsstyrelsen, liggare över fattighjon 1897-1907, DII : 4, s. 52.<br />

263 Växjö stad fattigvårdsstyrelsen protokoll och bilagor 1902, AI : 19, 1902 05 03.<br />

264 Rådhusrätten i Växjö, 1902, Dombok 2, AI : 133, Mål nr. 47, 1902 01 27.<br />

265 Växjö stad fattigvårdsstyrelsen protokoll och bilagor 1902, AI : 19, Bil. D, 1902 06 03.<br />

266 Smålandsposten, Kronobergs läns tidning, No. 175, 1901 11 05 resp. No. 187, 1901 11 28.<br />

267 Smålandsposten, Kronobergs läns tidning, No. 175, 1901 11 05.<br />

268 Smålandsposten, Kronobergs läns tidning, No. 187, 1901 11 28.<br />

269 Smålandsposten, Kronobergs läns tidning, No. 187, 1901 11 28.<br />

270 Smålandsposten, Kronobergs läns tidning, No. 187, 1901 11 28.<br />

271 Civildombok för rådstugurätten i Växjö, 1902 I, AI : 132, mål nr. 183, Litt. F, 1902 06 16.<br />

272 Civildombok för rådstugurätten i Växjö, 1902 I, AI : 132, mål nr. 183, Litt. F, 1902 06 16.<br />

273 Civildombok för rådstugurätten i Växjö, 1902 I, AI:132, mål nr. 183, 1902 06 16.<br />

274 Civildombok för rådstugurätten i Växjö, 1902 I, AI : 132, mål nr. 183, 1902 06 16.<br />

275 Civildombok för rådstugurätten i Växjö, 1902 I, AI : 132, mål nr. 183, 1902 06 16.<br />

276 Civildombok för rådstugurätten i Växjö, 1902 I, AI : 132, mål nr. 183, 1902 06 16.<br />

277 Civildombok för rådstugurätten i Växjö, 1902 I, AI : 132, mål nr. 199, 1902 06 30.<br />

278 Göransson, Anita, ”Från släkt till marknad”, s. 108-111.<br />

279 Växjö stad fattigvårdsstyrelsen protokoll och bilagor 1901, AI : 18, Bil. A, 1901 11 04.<br />

280 Civildombok för rådstugurätten i Växjö, 1902 I, AI : 132, nr. 183, Litt. F, 1902 06 16.<br />

281 Civildombok för rådstugurätten i Växjö, 1902 I, AI : 132, mål nr. 199, 1902 06 30.<br />

282 Vad beträffar denna våldshändelse är det intressant att vittnet Jenny Karlsson utgick från att det<br />

fanns en orsak till att mannen slog sin hustru - dels för att han varit drucken men också för att han<br />

”sannolikt hade [han] fått för sig att hans hustru hade knuffat honom”, se s. 55 i denna uppsats.<br />

283Gordon, Linda, Heroes of their own lives, s. 256.<br />

284Lennartsson, Malin, I säng och säte, s. 252.<br />

285Svensk författningssamling 1864, Strafflagen, 14 kap, § 45, s. 54.<br />

286 Växjö stad fattigvårdsstyrelsen protokoll och bilagor 1901, AI : 18, Bil. A, 1901 11 04.<br />

287 Gordon, Linda, Heroes of their own lives, s. 274; Hammerton, James A, Cruelty and companionship,<br />

s. 47.<br />

288 Gordon, Linda, Heroes of their own lives, s. 274.<br />

289 Gordon, Linda, Heroes of their own lives, s. 265.<br />

290 Civildombok för rådhusrätten i Växjö, 1902 I, AI : 132, nr. 183, 1902 06 16.<br />

291 Civildombok för rådhusrätten i Växjö, 1902 I, AI : 132, nr. 183, 1902 06 16.<br />

292 Växjö stadsförsamling, husförhörslängd, VS 18, 1886-1890, AI : 50, s. 2166.<br />

293 Växjö stadsförsamling, Död- och begravningsbok, 1909-1922, F : 5, s. 49.<br />

294 Se bakgrundskapitlet i denna uppsats, s. 35 - 36.<br />

295 Rådhusrätten i Växjö, Civildombok 1A 1919, AI : 181, Mål nr. 135, Bilaga : P, 1919 03 17.<br />

296 Tills dess domen hade fallit ville hustrun dessutom att rätten skulle ”förbjuda Johansson att vid<br />

vite besöka mig”. Då makarna ansökte om indirekt skilsmässa dömdes de först till hemskillnad i<br />

ett år, vilket innebar att de skulle bo ifrån varandra under denna tid. Om makarna lyckades med<br />

det kunde de efter hemskillnadsåret tilldömas äktenskapsskillnad. För kvinnor som var utsatta för<br />

181


makens våld var det troligen en - om kanske inte helt tillfredsställande - trygghet att mannen var<br />

förbjuden att besöka dem, Bröt han mot förbudet kunde fängelse eller böter utdömas. Se även<br />

bakgrundskapitlet i denna uppsats, s. 35 - 36.<br />

297 Växjö stadsförsamling, Församlingsbok, 1913-24, AII : a 21, nr. 4, s. 3030.<br />

298 Rådhusrätten i Växjö, Civildombok 1A 1919, AI : 181, Mål nr. 135, 1919 03 17.<br />

299 Rådhusrätten i Växjö, Civildombok 1A 1919, AI : 181, Mål nr. 135, 1919 03 17.<br />

300 Rådhusrätten i Växjö, Civildombok 1A 1919, AI : 181, Mål nr. 135, 1919 03 17.<br />

301 Rådhusrätten i Växjö, Civildombok 1A 1919, AI : 181, Mål nr. 135, 1919 03 17.<br />

302 Rådhusrätten i Växjö, Civildombok 1A 1919, AI : 181, Mål nr. 225, 1919 05 05.<br />

303 Rådhusrätten i Växjö, Civildombok 1A 1919, AI : 181, Mål nr. 225, 1919 05 05.<br />

304 Rådhusrätten i Växjö, Civildombok 1A 1919, AI : 181, Mål nr. 225, 1919 05 05.<br />

305 Rådhusrätten i Växjö, Civildombok 1A 1919, AI : 181, Mål nr. 225, 1919 05 05.<br />

306 Rådhusrätten i Växjö, Civildombok 1A 1919, AI : 181, Mål nr. 225, 1919 05 05.<br />

307 Rådhusrätten i Växjö, Civildombok 1A 1919, AI : 181, Avskrivet mål, 1919 06 16.<br />

308 Rådhusrätten i Växjö, Civildombok 1A 1920, AI : 184, Nr. 118, Bil. Ö, 1920 03 01.<br />

309 Rådhusrätten i Växjö, Civildombok 1A 1921, AI : 187, Nr. 194, Bil. C, 1921 03 14.<br />

310 Växjö stadsförsamling, Död- och begravningsbok, 1909-1922, F : 5, s.178; Enligt dödsattesten<br />

som utfärdats av en läkare var Johanssons dödsorsak ”otit medria + meningitis purul.” vilket<br />

förmodligen betyder att han drabbats av en infektion i mellanörat som nått hjärnhinnorna via blodet.<br />

Innan man kunde behandla den bakteriella meningiten skilde man mellan purulent och serös<br />

meningit. Den purulenta - som var den Johansson drabbats av - ledde nästan alltid till döden, Bra<br />

Böcker läkarlexikon 4, s. 108.<br />

311 Växjö stadsförsamling, Församlingsbok, 1913-24, nr. 4, AIIa : 21, s. 3030.<br />

312 Rådhusrätten i Växjö, Civildombok 1A 1919, AI : 181, Mål nr. 135, 1919 03 17.<br />

313 Rådhusrätten i Växjö, Civildombok 1 A 1919, AI : 181, Mål nr. 225, 1919 05 05.<br />

314Gordon, Linda, Heroes of their own lives, s. 280.<br />

315 Rådhusrätten i Växjö, Dombok 2 1920, AI : 186, Mål nr. 370, Bilaga : F, 1920 08 23.<br />

316 Rådhusrätten i Växjö, Civildombok 1919, AI : 181, Mål nr. 188, 1919 04 14.<br />

317 Rådhusrätten i Växjö, Dombok 2 1920, AI : 186, Mål nr. 370, Bilaga : F, 1920 08 23.<br />

318 Rådhusrätten i Växjö, Dombok 2 1920, AI : 186, Mål nr. 370, Bilaga : F, 1920 08 23.<br />

319 Rådhusrätten i Växjö, Dombok 2 1920, AI : 186, Mål nr. 370, Bilaga : F, 1920 08 23.<br />

320 Rådhusrätten i Växjö, Dombok 2 1920, AI : 186, Mål nr. 370, 1920 08 23.<br />

321 Rådhusrätten i Växjö, Dombok 2 1920, AI : 186, Mål nr. 370, Bilaga : I, 1920 08 23.<br />

322 Rådhusrätten i Växjö, Dombok 2 1920, AI : 186, Mål nr. 370, 1920 08 23.<br />

323 Rådhusrätten i Växjö, Dombok 2 1920, AI : 186, Mål nr. 370, 1920 08 23.<br />

324 Rådhusrätten i Växjö, Dombok 2 1920, AI : 186, Mål nr. 462, Bilaga : Ö, 1920 11 01.<br />

325 Rådhusrätten i Växjö, Dombok 2 1920, AI : 186, Mål nr. 462, Bilaga : Ö, 1920 11 01.<br />

326 Rådhusrätten i Växjö, Dombok 2 1920, AI : 186, Mål nr. 462, 1920 11 01.<br />

327 Rådhusrätten i Växjö, Dombok 2 1920, AI : 186, Mål nr. 475, 1920 11 15.<br />

328 Växjö stadsförsamling, Församlingsbok, 1913-24, nr. 3, AIIa : 24, s. 4012; AIIa : 20, s. 2503.<br />

329 Gordon, Linda, Heroes of their own lives, s. 271.<br />

330 Horgby, Björn, Den disciplinerade arbetaren, s. 226.<br />

331Eliasson, Mona, Mäns våld mot kvinnor, s. 204 - 206. För att undvika en essentialistisk tolkning<br />

vill jag betona att jag inte ser uttryck för dominans och äganderättskänslor som specifikt manliga.<br />

Såldedes kan även kvinnor ge uttryck för dominans, svartsjuka och äganderättskänslor.<br />

332Taussi-Sjöberg, Marja, Skiljas, s. 161.<br />

333 I fallen från 1901 och 1919 företräddes makarna av rättsliga ombud; se s. 53 och 63 i denna<br />

uppsats.<br />

334 Hammerton, James A, Cruelty and companionship, s. 36.<br />

335 Hammerton, James A, Cruelty and companionship, s. 107.<br />

336 Gordon, Linda, Heroes of their own lives, s. 273.<br />

337 Rådhusrätten i Växjö, Dombok 2 1920, AI : 186, Mål nr. 370, 1920 08 23.<br />

338 Se bakgrundskapitlet i denna uppsats, s. 33 - 34.<br />

339 Humlesjö, Inger, ”Manlighetskonstruktion i arbetarhistoria och fackföreningar”, s. 8 - 9.<br />

340 Norborg, Lars-Arne, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen, s. 132 ff.<br />

341 Liljequist, Jonas, ” Den omvända hustrutukten”, s. 7.<br />

342 Göransson, Anita, ”Från släkt till marknad”, s. 111.<br />

343 Rådhusrätten i Växjö, Civildombok 1A 1919, AI : 181, Mål nr. 135, 1919 03 17.<br />

344Östman, Ann-Catrin, ”Oenighet och äkta kärlek”, s. 4.<br />

182


345 Lundgren-Gothlin, Eva, Kön och existens, s. 178.<br />

346 Göransson, Anita, ”Makt, mening och materialitet”, s. 15.<br />

347 Eriksson, Marie, Det kluvna könet, s. 18.<br />

348 Rådhusrätten i Växjö, Civildombok 1A 1919, AI : 181, Mål nr. 225, 1919 05 05.<br />

349 Rådhusrätten i Växjö, Civildombok 1A 1919, AI : 181, Mål nr. 225, 1919 05 05.<br />

350 Östman, Ann-Catrin, ”Oenighet och äkta kärlek”, s. 15.<br />

351 Dahlkvist, Mats, ”Jürgen Habermas´teori om ‘privat’ och ‘offentligt’”, s. 2 - 3.<br />

352 Dahlkvist, Mats, ”Jürgen Habermas´teori om ‘privat’ och ‘offentligt’”, s. 15 - 16.<br />

353 Svensk författningssamling 1871 : 33, Kongl. Maj : ts nådiga förordning angående fattigvården,<br />

kap. VI, § 35,<br />

s. 17.<br />

354 Gordon, Linda, Heroes of their own lives, s. 256.<br />

355 Mill, John Stuart, ”Kvinnans underordnade ställning”, s. 48.<br />

356 Mill, John Stuart, ”Kvinnans underordnade ställning”, s. 48 - 49.<br />

357Olsson, Monika, ”Våld mot kvinnor”, s. 23 ff.<br />

358 Lundgren, Eva, Gun Heimer, Jenny Westerstrand, Anne-Marie Kalliokoski, Slagen dam, s. 5;<br />

Enligt rapporten har totalt 46 % av alla Sveriges kvinnor efter sin 15-årsdag erfarenheter av våld<br />

från någon man. Våldet delas in i kategorierna fysiskt och sexuellt våld och hot, s. 8.<br />

183


Våld mot kvinnor i nära relationer<br />

- förslaget om möjlighet till besöksförbud<br />

avseende den gemensamma bostaden<br />

Monica Björklund<br />

Handledare Prof. Suzanne Wennberg<br />

185


186<br />

INNEHÅLLSFÖRTECKNING<br />

INLEDNING 188<br />

Problemformulering<br />

Disposition<br />

Material<br />

1.VÅLD MOT KVINNOR I NÄRA RELATIONER,PROBLEMETS OMFATTNING 190<br />

1.1. Vilket slags våld handlar det om?<br />

1.1.1. Uppdelning i olika typer av våld<br />

1.1.1.2 Hedersrelaterat våld<br />

1.2. Våldsprocessen<br />

1.2.1. Våldscykeln<br />

1.3. Några exemplifierande fall av våld mot kvinnor i nära relationer<br />

1.3.1. Våld vid flera bestämda tillfällen<br />

1.3.2. Våld vid ett stort antal tillfällen under lång tid<br />

1.4. Våldets orsaker<br />

1.4.1. Den strukturella förklaringsmodellen<br />

1.4.2. Den individualpsykologiska modellen<br />

1.4.3. Kombinering av olika förklaringsmodeller<br />

1.4.4. Andra förklaringar: alkohol, samhällsklassindelat, psykisk sjukdom<br />

1.4.4.1. Alkohol<br />

1.4.4.2. Våldet begränsat till vissasamhälls klasser<br />

1.4.4.3. Psykisk sjukdom<br />

1.4.5. Några vanliga förklaringar frångärningsmännen<br />

1.4.5.1. Att lägga skulden utanför sig själv<br />

1.4.5.2. Förlorad kontroll<br />

1.5. De utsatta kvinnorna<br />

1.5.1. Särskilt utsatta kvinnor<br />

1.6. Att ta sig ur ett misshandelsförhållande<br />

2. LAGEN OM BESÖKSFORBUD 201<br />

2.1. Bakgrund till gällande rätt<br />

2.2. Bakgrunden till förslagen i Ds 2001:73<br />

2.2.1. De österrikiska bestämmelserna<br />

2.2.1.2. Lagstiftning i Sverige enligt österrikisk modell<br />

2.3. Förutsättningar för utfärdande avbesöksförbud<br />

2.3.1. Gällande rätt<br />

2.3.2. Ds 2001:73, förutsättningar för att meddela förbud gällande den gemensamma<br />

bostaden<br />

2.3.2.1. Kvalificerade omständigheter<br />

2.3.2.1.1. Påtaglig risk för brott<br />

2.3.2.2. Vem avses skyddas av förslaget?<br />

2.4. Proportionalitetsprincipen<br />

2.4.1. Lagen om besöksförbud, gällande rätt<br />

2.4.2. Ds 2001:73<br />

2.4.2.1. Kritik: inkonsekvent förslag<br />

2.4.2.1.1. Kritik från remissinstans<br />

2.4.3. Tillgång till personliga tillhörigheter<br />

2.4.3.1. Kritik från remissinstanser<br />

2.4.4. Kritik: avsaknaden av ett barnperspektiv<br />

2.5. Förbudets giltighetstid<br />

2.5.1. Gällande rätt<br />

2.5.2. Ds 2001:73<br />

2.6 Beslutande myndighet<br />

2.6.1. Gällande rätt<br />

2.6.1.1. Överklagande<br />

2.6.2. Ds 2001:73 — Tillfälligt besöksförbud, beslutat av polis<br />

2.6.2.1. Kritik mot förslaget


2.6.2.2. Liknande resonemang i förarbetena till lagen om besöksförbud<br />

2.7. Påföljd vid överträdelse av besöksförbud<br />

2.8. Biträde av polismyndighet<br />

2.8.1. Gällande rätt<br />

2.8.2. Ds 2001:73<br />

2.9. Tvångsmedel till förfogande för rättsväsendet vid ingripande mot våld i nära relationer<br />

2.9.1. Gripande, anhållande och häktning<br />

2.9.1.1. Gripande<br />

2.9.1.2. Anhållande<br />

2.9.1.3. Häktning<br />

2.9.1.3.1. Tillägg enligt Ds 2001:73<br />

2.9.2. Befogenhet enligt polislagen; avvisning, avlägsning och omhändertagande<br />

2.9.2.1. Avvisning och avlägsning<br />

2.9.2.2. Tillfälligt omhändertagande<br />

2.9.3. Polislagen jämfört med rättegångsbalken<br />

2.10. Besöksförbud enligt civilrättslig lagstiftning<br />

2.10.1. Äktenskapsbalken<br />

2.10.2. Lagen om sambors gemensamma hem<br />

3. ANALYS 213<br />

3.1. Behov av föreslagen lagstiftning<br />

3.1.1. Behov av bostad<br />

3.1.2. Brottsförebyggande syfte<br />

3.1.2.1. Riskbedömning gällande eventuella framtida brott<br />

3.1.2.1.1. Modeller för riskbedömning<br />

3.1.2.2. En av flera nödvändiga åtgärder<br />

3.1.2.3 Principiellt viktigt förslag<br />

3.2. Förenlighet med svensk grundlag och internationella konventioner<br />

3.2.1. Regeringsformen<br />

3.2.2. Internationella konventioner<br />

3.3. Tillämpningsproblem<br />

3.3.1. Besöksförbud i samband med misstanke om brott<br />

3.3.2. Besöksförbud utan samband med tidigare brott<br />

3.3.3. Besöksförbud och tillfälligt omhändertagande enligt polislagen<br />

SAMMANFATTNING 223<br />

LITTERATUR OCH KALLFÖRTECKNING 224<br />

187


188<br />

INLEDNING<br />

Sommaren 2001 närvarade jag vid European Law Conference, en konferens för jurister<br />

verksamma inom Europeiska Unionen (EU), anordnad under Sveriges ordförandeskap<br />

för EU. En av dagarna hölls ett heldagsseminarium om “Domestic Violence”<br />

(våld mot närstående). Några av de inbjudna talarna var Tysklands justitieminister,<br />

företrädare för Londonpolisen Scotland Yard och en av grundarna till Österrikes första<br />

kvinnohus. Seminariet var lärorikt ur många aspekter och mycket intressant gällande<br />

arbetet i andra europeiska länder med det utbredda problemet våld mot kvinnor.<br />

I Österrike finns sedan 1997 en lag som ger polisen möjlighet att interimistiskt besluta<br />

om besöksförbud för en part till dennes eget hem, oavsett ägarförhållande, förutsatt<br />

att fara föreligger för misshandel och trakasserier mot andra familjemedlemmar. Jag<br />

beslutade mig för att undersöka frågan huruvida en liknande möjlighet skulle kunna<br />

införas i den svenska lagen om besöksförbud. Frågan är kontroversiell och det visade<br />

sig även att den är mycket aktuell. 1 slutet av 2001 utgav justitiedepartementet en<br />

departementspromemoria, Ds 2001:73 “Ytterligare åtgärder för att motverka våld i<br />

nära relationer”, där bl a möjligheten av att utfärda besöksförbud för en person till<br />

dennes partner och till den gemensamma bostaden presenterades.


Problemformulering<br />

Uppsatsen behandlar våld mot kvinnor i nära relationer och förslaget om utvidgning<br />

av lagen (1988:688) om besöksförbud. Den bestämmelse i förslaget (Ds 2001:73) som<br />

kommer att belysas, avser möjligheten att besluta om besöksförbud för en person till dennes<br />

partner eller annan familjemedlem, gällande den bostad de lever i tillsammans.<br />

Den nuvarande lagen om besöksförbud utgör ett visst skydd för en kvinna mot en okänd<br />

man eller en man som hon i praktiken har avslutat ett förhållande med. Bestämmelserna<br />

erbjuder ingen möjlighet att utfärda besöksförbud för en person gällande någon denne<br />

bor tillsammans med. Konsekvensen blir att den som är utsatt för trakasserier och hot av<br />

sin partner i flera fall måste lämna/”fly” hemmet, medan den som hotar och utövar våldet<br />

kan stanna kvar i den gemensamma bostaden. Det nya förslaget innebär däremot att en<br />

part direkt kan avlägsnas från hemmet och åläggas besöksförbud till en sambo, maka/<br />

make eller annan familjemedlem, även innefattande bostaden.<br />

Syfte<br />

Syftet med den valda problemformuleringen är att utreda främst följande frågor:<br />

Föreligger ett behov av införandet av lagstiftningen? Vad stadgar gällande rätt och<br />

hur har de föreslagna reglerna utformats? Vilken kritik kan riktas mot förslaget? Vilka<br />

problem kan finnas avseende tillämpningen av reglerna i praktiken?<br />

Disposition<br />

Uppsatsen består av tre delar. Den första delen behandlar våld mot kvinnor i nära relationer.<br />

Jag anser att det är viktigt med en redogörelse för innebörden och omfattningen<br />

av detta problem, våldets art och frågan hur våldsprocessen i ett misshandelsförhållande<br />

verkar. Jag tar även upp några förklaringsmodeller till våldets orsaker. Syftet<br />

med detta är att belysa huruvida vanligt förekommande uppfattningar om våld mot<br />

kvinnor stämmer överens med de slutsatser som framkommer i aktuella undersökningar.<br />

Denna bakgrund är nödvändig för att kunna resonera vidare om de föreslagna<br />

reglerna och förstå varför de har tillkommit.<br />

I den andra delen redovisas gällande rätt. De lagrum och förarbeten med relevans för<br />

det nya förslaget redovisas. Här presenteras också de aktuella förslagen i Ds 2001:73.<br />

I denna del framförs kritik och synpunkter mot några av de föreslagna reglerna.<br />

Den avslutande delen innehåller en analys av syftet med -och behovet av - reglernas<br />

införande. Därefter följer en kort diskussion om förenligheten med grundlagsstadgade<br />

mänskliga rättigheter. Slutligen analyseras vilka tillämpningsproblem förslaget<br />

kan innebära.<br />

Material<br />

Valet av detta ämne har inneburit svårigheter att finna några av de källor en jurist vanligen<br />

arbetar med. Jag har inte funnit vare sig juridisk doktrin eller artiklar i juridiska<br />

tidskrifter som behandlar lagen om besöksförbud och den aktuella frågeställningen.<br />

Rättstillämpningen sker till största del genom åklagares beslut. I avsaknaden av<br />

rättsfall skulle man i stället kunna studera förhörsprotokoll (och visserligen även de<br />

överklaganden som avgörs i tingsrätten) och varje ärendes särskilda akt hos åklagarmyndigheten.<br />

Inom ramen för detta arbete finns dock inte utrymme för en sådan<br />

undersökning.<br />

189


190<br />

1. VÅLD MOT KVINNOR I NÄRA RELATIONER,<br />

PROBLEMETS OMFATTNING<br />

Våld mot kvinnor i nära relationer är ett utbrett och allvarligt problem, såväl för de<br />

utsatta som för samhället i stort.<br />

Av omfångsundersökningen “Slagen dam” framgår att nästan hälften av kvinnorna i<br />

undersökningen, 46 %, hade utsatts för våld av en man någon gång efter sin 15-årsdag<br />

och att den vanligaste våldsformen inom parrelationer var fysiskt våld. 1<br />

Enligt statistik från brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2 för år 2000, gjordes 20 517<br />

anmälningar om misshandel mot kvinnor. I drygt 80 % av fallen var den utsatta kvinnan<br />

bekant med gärningsmannen och misshandeln hade ägt rum inomhus. När det<br />

gäller denna typ av brott är den del som inte anmäls till polisen stor och därmed mörkertalet<br />

högt. Generellt sett polisanmäls i högre grad brott där gärningsmannen är helt<br />

obekant för offret än brott där gärningsmannen är en närstående. Brott som utspelas<br />

på allmän plats anmäls i högre grad än brott som utspelas i det privata. 3<br />

I en undersökning från BRÅ 4 framkommer det att kvinnliga offer för dödligt våld i<br />

86 % av fallen kände gärningsmannen (93 % av fallen om man bortsåg från de fall<br />

där gärningsmannen förblev helt okänd). Vidare framgår det att drygt hälften av det<br />

dödliga våldet mot kvinnor begås av en man de har eller har haft en nära relation till<br />

(d v s make, sambo, fästman eller pojkvän) Undersökningen visar också att en övervägande<br />

majoritet av det dödliga våldet mot kvinnor i nära relationer sker i en bostad.<br />

I 85% av fallen var brottsplatsen någon av de inblandades bostad eller det gemensamma<br />

hemmet. 5<br />

År 2000 bodde 1 114 kvinnor och 992 barn på kvinnojourerna i Sverige. 6 Jourerna<br />

mottog samma år totalt 25 514 samtal om råd och hjälp gällande utsatta kvinnor. 7<br />

Majoriteten av de kvinnor som kontaktar eller söker upp en kvinnojour har utsatts för<br />

fysiskt och psykiskt våld eller hot om våld.<br />

Hotet om misshandel och långa perioder av våld, gör att många kvinnor är rädda för<br />

att stanna kvar hemma och ser som enda utväg att söka sig till en kvinnojour för att<br />

få hjälp och skyddat boende. 8 Trakasserier från en före detta man eller sambo är en<br />

annan vanlig orsak till att kvinnorna söker hjälp hos kvinnojourerna.<br />

Enligt statistik från BRÅ 9 för 1988, utfärdades 62 besöksförbud. Är 2000 hade siffran<br />

stigit till 3 054 utfärdade besöksförbud. Antalet anmälda överträdelser av besöksförbud<br />

1991 var 723 stycken. År 2000 hade en ökning skett till 3 194 anmälda överträdelser.<br />

I Ds 2001:73 uttrycks att: “Våldet mot kvinnor utgör ett hinder för den enskilda kvinnans<br />

rättstrygghet. De utsatta kvinnornas livsvillkor och livskvalitet påverkas också i<br />

hög grad negativt. 1 många fall berörs inte bara den utsatta kvinnan utan också hen-<br />

Fotnötter se sid 226


nes barn och andra nära anhöriga. Mäns våldsbrott mot kvinnor utgör ett allvarligt<br />

samhällsproblem. Det är därför ett angeläget samhällsintresse att motverka våld mot<br />

kvinnor men också att erbjuda utsatta kvinnor skydd och stöd.” I0<br />

1.1. Vilket slags våld handlar det om?<br />

Våldet mot kvinnor i nära relationer utmärks av vissa drag och kan delas upp i olika<br />

typer av våld.<br />

1 en rapport från BRÅ 11 betonas att det finns tre huvudsakliga drag som utmärker<br />

kvinnomisshandel:<br />

• Problemet är inte nytt, våld mot kvinnor inom hemmets väggar har före<br />

kommit sedan lång tid tillbaka.<br />

• Våldet utspelas oftast i ett slutet system. Brottet utspelas i hemmet, vilket<br />

försvårar prevention, upptäckt, ingripande och hjälp.<br />

• Parterna är, eller har varit i en känslomässig, intim relation. Den känslomässiga<br />

bindningen är ett hinder mot anmälan. Brottet är i högsta grad ett “skambrott”,<br />

mest för offret men även för gärningsmannen.<br />

Enligt rapporten finns det ingen vetskap om några särdrag vare sig hos gärningsmannen<br />

eller offret och alla socialgrupper finns representerade. 12 Däremot tydliggörs det<br />

att själva våldsformen har särdrag och att kvinnomisshandel är en handling som upprepas.<br />

1.1.1. Uppdelning i olika typer av våld<br />

En indelning kan göras i olika typer av våld 13 som förekommer enskilt, men oftast<br />

tillsammans i ett misshandelsförhållande.<br />

Enligt FN:s deklaration (1993) om avskaffande av våld mot kvinnor, art 2, skall våld<br />

mot kvinnor anses omfatta (men inte vara begränsat till) fysiskt, psykiskt och sexuellt<br />

våld som bl a förekommer inom äktenskapet och i familjen. Även ekonomiskt våld<br />

kan inbegripas. 14<br />

Fysiskt våld<br />

- Våld som innefattar slag, sparkar, örfilar, misshandel med tillhyggen som<br />

t ex kniv, köksredskap, träpåk, slå huvudet mot golvet eller väggen, slita i<br />

håret, bränna med cigarett, kväva och strypa. Hålla någon inspärrad, hindra<br />

kommunikation med omvärlden och att hindra personen från att lämna<br />

bostaden.<br />

Psykiskt/verbalt och emotionellt våld<br />

- Att hota kvinnan med att skada henne, barnen eller någon annan närstående<br />

till kvinnan, eller att hota om att begå självmord. Förolämpningar,<br />

nedvärderande och ständig kritik av kvinnan innebärande att hon förtjänar<br />

våldet, behöver “uppfostras” och att hon själv bär skulden till våldet.<br />

Sexuellt våld<br />

- Varje form av våld i samband med sexuella handlingar:<br />

våldtäkt, tvång att utföra oral- eller analsex, tvång att utföra scener<br />

från pornografiska filmer, tvång till sexuellt umgänge efter att ha blivit<br />

191


192<br />

misshandlad. Att bli förolämpad och nedvärderad under sexuellt umgänge,<br />

hot om repressalier mot kvinnan eller barnen om kvinnan inte ställer upp på<br />

att uppfylla mannens sexuella fantasier.<br />

Ekonomiskt våld/tvång<br />

- Ett sätt för mannen att ytterligare förstärka kontrollen över kvinnan: nedvärdera<br />

hennes yrke, det arbete hon utför, förbjuda kvinnan att arbeta, hindra henne från<br />

att gå till arbetet, förbjuda kvinnan att ha ett bankkonto och att använda sina<br />

pengar efter eget tycke, tvinga eller lura henne att skriva på olika dokument som<br />

överför kontrollen över hennes och parets ekonomi till mannen. Det är vanligt<br />

att kvinnan p g a misshandeln måste sjukskriva sig vid ett flertal tillfällen, något<br />

som i vissa fall leder till att hon inte kan behålla sitt arbete. 15<br />

1.1.1.2. Hedersrelaterat våld<br />

Med hedersrelaterat våld och kulturellt betingade brott mot kvinnor, avses våldsbrott<br />

mot kvinnor där motivet är att återupprätta faderns, makens eller familjens heder.<br />

Advokat Elisabeth Fritz 16 menar att denna typ av brott utgör en särskild form av våld<br />

mot kvinnor, då motivet till våldet och hoten skiljer sig från kvinnomisshandel som<br />

inte är kulturellt betingad.<br />

E. Fritz förklarar begreppet heder som något i ständig rörelse - d v s hedern kan öka<br />

eller minska och samverkar med kvinnors frigörelse och sexualitet. Det är männens<br />

heder som ökar eller minskar beroende av kvinnans uppförande. Att hedern minskar<br />

eller går förlorad kan t ex bero på att kvinnan inte är oskuld innan giftermål, har en<br />

utomäktenskaplig förbindelse, har blivit våldtagen (hon är då “fläckad” och i många<br />

fall kan hon dessutom själv anses skyldig - “hon måste ha provocerat mannen, uppträtt<br />

utmanande” etc), har en pojkvän som inte kommer från samma land/kultur som<br />

familjen, vill sminka sig, klä sig och uppträda som hon själv vill, bestämma över sin<br />

egen fritid.<br />

För att återta hedern kan fadern, brodern eller andra (oftast) manliga familjemedlemmar<br />

hota och misshandla flickan/kvinnan så att hon beter sig på ett sätt som är förenligt<br />

med den egna kulturen. Tvångsäktenskap kan också vara ett sätt att återta hedern<br />

och flickan/kvinnan tvingas då att ingå äktenskap med en pojke/man från familjens<br />

hemland eller med samma bakgrund. En sista utväg för att återta hedern är också att<br />

mörda flickan/ kvinnan. E. Fritz hänvisar till strafflagstiftningen i t ex Irak, Iran och<br />

Synen där den som begått ett mord kan få en avsevärd strafflindring om han har ett<br />

hedersvärt motiv till brottet. Det ses sålunda som en förmildrande omständighet om<br />

motivet till brottet är hedersvärt - fall där mannen har misshandlat eller mördat kvinnan<br />

för att återta sin heder, kan således inbegripas och medföra strafflindring.<br />

Enligt svensk rätt är det numera klarlagt att religion och kultur inte utgör en förmildrande<br />

omständighet vid våld mot kvinnor. Detta har framgått i två rättsfall från Svea<br />

hovrätt. 17 Svensk rättspraxis står i överensstämmelse med den av Sverige ratificerade<br />

FN-deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor (1993) . Av deklarationens<br />

artikel 4, 1 st framgår: “Staterna bör fördöma våld mot kvinnor och bör inte åberopa<br />

någon sed, tradition eller någon religiös hänsyn för att undvika sina åligganden vad<br />

gäller dess avskaffande.”


1.2. Våldsprocessen<br />

För att försöka förstå det komplexa problem som våld mot kvinnor i nära relationer<br />

utgör, finns det olika förklaringsmodeller. En av dessa modeller som det ofta refereras<br />

till 18 , presenteras av Eva Lundgren, professor i sociologi. E. Lundgren menar att man<br />

i ett misshandelsförhållande kan förstå utveckling och vidmakthållande av våld som<br />

en process, våldsprocessen: “1 den processen är många mekanismer verksamma, mekanismer<br />

som var för sig och särskilt i kombination gör misshandel till en aktiv och<br />

dynamisk process med djupgående konsekvenser för parterna i ett misshandelsförhållande.<br />

Våldsprocessen kännetecknas av att våldet normaliseras - på olika sätt -av den<br />

som misshandlar och den misshandlade.” 19<br />

E. Lundgren kallar detta för “våldets normaliseringsprocess”.<br />

Den sist nämnda förklaringsmodellen har kritiserats av bl a Margareta Hydén 20 , fil dr<br />

och leg psykoterapeut. M. Hydén menar att våldet för en misshandlad kvinna aldrig<br />

normaliseras. En kvinna drabbas av känslor av förtvivlan och hjälplöshet då hon utsätts<br />

för våld av den hon väntat sig kärlek från. Hon bryts också successivt ned och<br />

har svårt för att lämna mannen, bl a beroende på rädsla för honom. 21 Enligt M. Hydén<br />

innebär detta dock inte att kvinnan börjar uppfatta våldet som ett normalt inslag i sitt<br />

liv.<br />

Förklaringsmodellen av misshandel i nära relationer som en våldsprocess och normaliseringsprocess<br />

har av kvinnovåldskommissionen accepterats som att “i stor utsträckning<br />

förklara varför en kvinna inte vill eller kan bryta upp ur en relation där hon är<br />

utsatt för våld”. 22<br />

- Mannen försöker få kontroll och makt över kvinnan genom att undan för undan<br />

krympa hennes självkänsla och livsutrymme. Detta sker bl a genom att mannen,<br />

ofta med svartsjukeutbrott och hot, försöker hindra kvinnan från att ha kontakter med<br />

andra, sin familj, sina vänner och att själv bestämma över sin vardag. Kvinnan isoleras<br />

från omvärlden och mannen tar kontrollen över hennes liv.<br />

- Mannen använder sig av flera olika former av våld (se ovan, 1.1.1.) för att<br />

få kontroll över kvinnan. Våldet utgörs också av hot om våld - inte bara mot kvinnan,<br />

utan t ex även mot hennes/deras barn, husdjur och kvinnans föräldrar. Hotet om<br />

“bestraffning” tvingar kvinnan att gå med på saker mot sin vilja. Andra hot kan vara<br />

att ta barnen ifrån henne eller anklaga henne för psykiska störningar. 24 1 förhållanden<br />

med misshandel är hot om våld mycket vanligt om kvinnan försöker lämna mannen.<br />

- Kvinnan nedvärderas och bryts ned genom den psykiska och fysiska misshandeln.<br />

Detta, kombinerat med isoleringen, gör att kvinnan tar över mannens värderingar<br />

av henne och hans påståenden om att det är hon som är våldets orsak, vilket krymper<br />

hennes självkänsla ytterligare. Kvinnan söker orsakerna till våldet i sitt eget beteende,<br />

på så sätt ser hon fortfarande en möjlighet att ändra situationen genom att ändra på<br />

sig själv 25 och framför allt genom att vara mannen till lags. Kvinnan kan även försöka<br />

finna orsakerna till våldet hos mannen men söker då ofta i stället urskulda honom:<br />

Mannen är sålunda inte ansvarig för sina handlingar t ex därför att “han är sjuk, har<br />

alkoholproblem, psykiska problem, eller är arbetslös “ 26<br />

193


- Vanligt i denna process är växlingen mellan våld och värme i relationen.<br />

Mannen kan ofta vara mycket ångerfull efter att ha slagit kvinnan. Våldsutövningen<br />

åtföljs av att han i stället är omtänksam och kärleksfull, något som kan ge kvinnan<br />

hopp om att våldet inte kommer att inträffa igen och att det positiva hos mannen skall<br />

ta överhanden. En del forskare 27 jämför denna dynamik med kontrollmekanismer som<br />

används vid tortyr. En sammanställning från Amnesty International över de element<br />

som ingår i stort visar att dessa även finns i kvinnomisshandel 28 : isolering, uttröttning,<br />

mordhot, förödmjukelser, förnekande av offrets förmåga, förnedrande tillmälen, förändring<br />

av offrets verklighetsbild och växlingar mellan våld och värme som gör att<br />

hoppet om en förändring vidmakthålls hos offret. Mona Eliasson, docent i psykologi,<br />

refererar till en jämförande studie om strategier som användes på krigsfångar och det<br />

som misshandlade kvinnor utsätts för. 29 M. Eliasson betonar dock att den misshandlade<br />

kvinnans situation är än mer komplex då hon dessutom från början har en relation<br />

till våldsmannen som bygger på kärlek.<br />

1.2.1 Våldscykeln<br />

Våldet i ett misshandelsförhållande har av den amerikanska psykologen Leonore<br />

Walker 30 beskrivits som en cykel av våld med olika faser: Uppladdningsfasen där<br />

spänning byggs upp med psykiskt våld, hotfullt och aggressivt beteende från mannen,<br />

urladdningsfasen/uttömningsfasen där våldet bryter fram, det fysiska våldet används<br />

och avspänningsfasen/”smekmånadsfasen” då mannen är ömsint, ångerfull och kvinnan<br />

söker förklaringar till det inträffade. Våldscykeln “snurrar fortare och fortare” och<br />

urladdningsfasen blir allvarligare, längre och med allt grövre våld. Uppladdningsfasen<br />

blir kortare och kortare, “smekmånadsfasen” uteblir och i många fall blir det bara<br />

urladdningsfasen kvar - vilket leder till mycket grovt fysiskt våld. 1 en del fall leder<br />

detta till att kvinnan har misshandlats till döds eller mördats. 1 forskningen om våld<br />

mot kvinnor i nära relationer har man funnit att det dödliga våldet ofta är kulmen på<br />

en längre tids våld mot kvinnan. 31<br />

1.3. Några exemplifierande fall av våld mot<br />

kvinnor i nära relationer<br />

Nedan följer exempel på tre rättsfall, hämtade ur <strong>Brottsoffermyndigheten</strong>s referatsamling,<br />

där kvinnor har misshandlats av sin make eller sambo. Med dessa fall vill jag<br />

visa på våldets art och att både rätten och <strong>Brottsoffermyndigheten</strong> har ansett våldet<br />

vara kränkande för kvinnan och utdömt relativt sett höga skadestånd. Det är således<br />

inte de juridiska frågorna, påföljden 32 eller prejudikatvärdet som skall belysas.<br />

1.3.1. Våld vid flera bestämda tillfällen<br />

Fall 1<br />

- En kvinna blev misshandlad av sin make vid tre tillfällen under en tidsperiod<br />

om ett halvt år. Mannen tilldelade henne vid det första tillfället ett knytnävsslag mot<br />

ansiktet med bl a en näsbensfraktur som följd. Vid det andra tillfället gav han henne<br />

ett kraftigt slag med öppen hand mot hennes ena öra vilket medförde bl a en perforerad<br />

trumhinna. Vid det tredje tillfället slog han henne i huvudet med en porslinsskål,<br />

194


vilket medförde en sårskada. Tingsrätten dömde mannen för brotten och ett skadestånd<br />

till kvinnan om bl a 25 000 kr för kränkning utdömdes (brottsskadeersättningen<br />

för kränkningen utgavs till samma belopp)<br />

1.3.2. Våld vid ett stort antal tillfällen under lång tid<br />

Fall 2<br />

- En kvinna blev under en tid av två och ett halvt år vid ett stort antal tillfällen<br />

misshandlad av sin sambo, som bl a tog strupgrepp på henne, dunkade hennes huvud<br />

mot en vägg, ett köksskåp och en sänggavel, sparkade henne i ryggen, slog henne<br />

med ett hundkoppel, sköt mot hennes ben med en kolsyrepistol, slog kraftigt mot<br />

hennes ansikte samt tog tag i hennes ben och drog omkull henne med följd att hon<br />

föll handlöst i golvet. Mannen hotade också att döda henne samt hennes föräldrar och<br />

syster. Tingsrätten dömde mannen för grov misshandel och olaga hot samt förpliktade<br />

honom att utge skadestånd till kvinnan för bl a kränkning med 30 000 kr (sakprövat)<br />

<strong>Brottsoffermyndigheten</strong> beaktade särskilt att misshandeln och hoten hade pågått under<br />

en längre tid och förövats mot en nära anhörig och därtill fysiskt svagare person.<br />

Myndigheten fann att brotten inneburit en avsevärd kränkning av kvinnans personliga<br />

integritet och bestämde ersättningen för denna kränkning till 60 000 kr 34<br />

Fall 3<br />

- En kvinna misshandlades allvarligt minst en gång i månaden under nära fem<br />

års tid. Misshandeln utfördes av hennes sambo i deras gemensamma bostad. Mannen<br />

tog struptag på henne, vilket ofta ledde till andnöd och dödsångest, han slog<br />

henne med knytnävarna i ansiktet och på kroppen, han dunkade hennes huvud i golvet<br />

samt sparkade och skallade henne vid några tillfällen. Av misshandeln uppkom<br />

regelmässigt smärta och blånader. Hovrätten dömde mannen för grov misshandel<br />

och förpliktade honom att utge skadestånd till kvinnan för kränkning med 59 000 kr<br />

(sakprövat yrkat belopp). Hovrätten anförde följande: Misshandeln, som förekommit<br />

vid upprepade tillfällen under lång tid och även då kvinnan varit gravid samt vid flera<br />

tillfällen inför parets minderåriga dotter, har varit påtagligt kränkande och psykiskt<br />

nedbrytande för kvinnan, som även redogjort för hur våldet gett henne en känsla av att<br />

ha förlorat sitt människovärde. Det får anses klarlagt att mannen utövat misshandeln<br />

för att förnedra och behärska kvinnan intill närmast total lydnad samt att misshandeln<br />

måste ha medfört betydande smärta.<br />

<strong>Brottsoffermyndigheten</strong> fann, på de av hovrätten redovisade skälen, att brotten mot<br />

kvinnan utgjort en synnerligen allvarlig kränkning av hennes personliga integritet och<br />

tillerkände henne därför ersättning för kränkning med 100 000 kr. 35<br />

1.4. Våldets orsaker<br />

Såväl inom forskningen som i den allmänna debatten, kan man tala om olika utgångspunkter<br />

gällande orsakerna till mäns våld mot kvinnor. Nedan följer en översikt av de<br />

vanligast förekommande förklaringsmodellerna.<br />

195


1.4.1. Den strukturella förklaringsmodellen<br />

En förklaringsmodell riktar in sig på den patriarkala strukturen i samhället ur ett historiskt<br />

och socialt perspektiv som orsaken och den huvudsakliga förklaringen till mäns<br />

våld mot kvinnor. 36<br />

Kvinnovåldskommissionen tog bl a upp hur det svenska rättshistoriska perspektivet<br />

tydligt visar på kvinnor och mäns ojämlika maktförhållanden 37 , t ex:<br />

- Mannens lagliga rätt att aga sin hustru försvann i och med införandet av<br />

1864 års strafflag.<br />

- Innan 1884 var kvinnor och män myndiga vid olika ålder.<br />

- År 1921 fick även kvinnor allmän politisk rösträtt.<br />

- Först 1924, då även mannens målsmansrätt över den gifta kvinnan tagits bort,<br />

försvann de formella skillnaderna mellan mäns och kvinnors självständighet.<br />

- Innan brottsbalkens införande 1965 kunde en man inte straffas för att ha våld<br />

tagit sin hustru.<br />

- Misshandel som inte skett på allmän plats lydde under enskilt åtal fram till<br />

1982.<br />

Kvinnovåldskommissionen uttalade vidare att en grundförutsättning för uppkomsten<br />

av mäns våld mot kvinnor (förutom mäns biologiskt givna övertag vad gäller fysisk<br />

styrka), är samhällets struktur grundad på mäns över-ordning och kvinnors underordning.<br />

Kommissionen menade att ett samhälle som fördelar makten och kontrollen lika<br />

mellan kvinnor och män, tar ett viktigt steg när det gäller att bekämpa det könsrelaterade<br />

våldet. 38<br />

I propositionen “Kvinnofrid” instämmer regeringen i den strukturella förklaringsmodellen:<br />

“Mot bakgrund av att mäns våld mot kvinnor är så nära förknippat med föreställningar<br />

om kvinnors och mäns olika roller i samhället och bristande jämställdhet,<br />

kan det inte förklaras på samma sätt som annan våldsbrottslighet. Kunskap om detta<br />

är omistligt om våldet mot kvinnor skall kunna bekämpas på ett effektivt sätt”. 39<br />

I propositionen uttrycktes att synen på mäns våld mot kvinnor ur ett könsmaktsperspektiv<br />

stämmer väl med FN-deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor<br />

(1993) och den handlingsplan som utarbetades vid FN:s kvinnokonferens i Peking<br />

l995. 40<br />

1.4.2. Den individualpsykologiska modellen<br />

En annan utgångspunkt fokuserar på det individuella, individualpsykologiska planet<br />

och inriktar sig främst på frågorna varför vissa män, men inte andra, utsätter kvinnor<br />

för våld i nära relationer. 41 Det sociala arvets betydelse framhålles ofta som en orsak<br />

och man talar om våldet som ett inlärt beteende i familjen. Flera olika undersökningar<br />

visar på att många av de våldsutövande männen vuxit upp i familjer där våld förekommit.<br />

Dock finns det även många män som utövar våld mot kvinnor utan att ha<br />

varit utsatta för våld som barn. 42 Psykiatern Johan Cullberg menar att orsakerna till<br />

mannens våld mot kvinnan ligger i en personlighetsstörning och kan bero på mannens<br />

låga självkänsla, osäkerhet i mansrollen och att han är beroende av kvinnan. Svartsjuka,<br />

kvinnans frigörelse samt mannens och kvinnans olika syn på sexualiteten är<br />

ytterligare andra faktorer 43 (se hänvisningar i not för kritik mot denna förklaringsmodell)<br />

196


1.4.3. Kombinering av olika förklaringsmodeller<br />

Andra anser att flera synsätt måste tillämpas samtidigt och kombineras. 44 De framhåller<br />

att män som begår våldsbrott mot kvinnor i nära relationer är påverkade av<br />

samhället de lever i och således av den patriarkala strukturen. Men alla män blir inte<br />

påverkade på samma sätt och har inte likartade värderingar och levnadsförhållanden,<br />

vilket innebär att även individuella faktorer har betydelse.<br />

Socionomen Per Elis Eliasson, bl a verksam som rådgivare vid Manscentrum (ett<br />

kriscentrum för män i Stockholm), anser dock att med utgångspunkten att män har<br />

makt och kontroll och kvinnors roll är underordnad, är det lätt att tolka mäns våld<br />

som försvar av en rådande ordning. “Tyvärr kan denna tolkning också få till följd att<br />

ansvaret för våldet, ur individens synvinkel, hamnar längre bort från honom själv.<br />

Förändringsarbetet inriktas i värsta fall mer på samhällsstrukturen än individerna.” 45<br />

Han hävdar vidare att man i förändringsarbetet med en våldsam man i första hand<br />

skall prata om vad mannen gör och inte vem han är (hans uppväxt etc) . Man kartlägger<br />

händelseförlopp och försöker förstå det som utspelar sig i nutid. “Våldet ser vi<br />

som uttryck för svaghet och rädsla, inte för manlig makt och styrka. En våldsam man<br />

är inte hjälpt av förklaringsmodeller som förlägger ansvaret för våldet utanför hans<br />

räckvidd. Ansvaret skall tillbaka till honom.” 46<br />

1.4.4. Andra förklaringar: alkohol, samhällsklassindelat,<br />

psykisk sjukdom<br />

Faktorer som bl a missbruk (av alkohol och/eller droger), tillhörighet av låg samhällsklass,<br />

ekonomisk situation, arbetslöshet, invandrarrelaterat och psykiska störningar<br />

är vanliga förklaringar och föreställningar om orsaker till kvinnomisshandel. 1 en<br />

rapport genomförd på uppdrag av kvinnovåldskommissionen 47 , presenterades intervjuade<br />

polismäns och åklagares gemensamma uppfattningar om kvinnomisshandel.<br />

En vanlig uppfattning var att kvinnomisshandel som socialt problem utspelas i<br />

samhällets lägre skikt. Dock fanns uppfattningen att det även förekommer i övre<br />

socialgrupper, men i långt mindre utsträckning och att mörkertalet är mycket stort<br />

i de högre samhällsklasserna. 48 Alkoholkonsumtion betraktades i det närmaste som<br />

en självklar ingrediens vid kvinnomisshandel och i stort sett alla intervjupersoner<br />

beskrev alkohol-påverkan som karakteristiskt för kvinnomisshandelsfall. “Alkohol<br />

ses som en för kvinnomisshandel utlösande faktor, ibland rent av som ”roten till det<br />

onda”: ingen alkohol, ingen kvinnomisshandel.<br />

Är dessa förklaringar hållbara?<br />

1.4.4.1. Alkohol<br />

Åsikterna går isär om bl a alkoholens betydelse vid misshandel av kvinnor i nära<br />

relationer. En idag väl representerad åsikt är att mäns våld mot kvinnor inte kan förklaras<br />

som orsakat av alkohol eller andra droger, men att alkohol däremot kan vara<br />

bidragande som en utlösande faktor och att förekomsten av alkohol och droger kan<br />

göra våldet farligare. 50<br />

Ett flertal svenska undersökningar 51 visar att många män (och även kvinnor, se nedan<br />

1.5.1.) varit alkoholpåverkade vid tillfället för misshandeln. Sambandet mellan alkohol<br />

och kvinnomisshandel är dock inte helt klart. Det ger ingen förklaring till fallen<br />

av de många män som inte varit alkohol- eller drogpåverkade vid tillfället för miss-<br />

197


handeln. Misshandeln i ett och samma förhållande kan pågå dels under påverkan av<br />

alkohol, men även i nyktert tillstånd. Enligt en undersökning om hur alkohol påverkar<br />

våld mot kvinnor fann man att misshandelsfrekvensen t o m var något högre utan alkohol<br />

bland män med måttliga alkoholvanor.52 Gällande dödligt våld mot kvinnor i<br />

nära relationer, visar en undersökning från BRÅ att alkoholen spelade en mindre roll<br />

än vid dödligt våld generellt sett.<br />

1.4.4.2. Våldet begränsat till vissa samhällsklasser?<br />

Det verkar numera vara en allmänt vedertagen uppfattning bland forskare och myndigheter<br />

att våld mot kvinnor skär genom alla samhällsskikt och är oberoende av<br />

utbildnings-nivå, inkomst och ålder (gärningsmännens ålder har i statistiken varierat<br />

mellan 15 och 60- år, dock med en viss överrepresentation av åldersgruppen 30-39<br />

år 54 ).<br />

M.Eliasson 55 hävdar att intrycket av att människor från lägre sociala skikt skulle vara<br />

överrepresenterade i vissa typer av brott, skulle sannolikt kunna bero på att dessa är<br />

mer utsatta för samhällskontroll och oftare kommer i kontakt med rättsväsendet och<br />

sociala myndigheter.<br />

Uppfattningen att det i huvudsak skulle vara män med utländsk bakgrund som begår<br />

våldsbrott mot sin partner, visar sig inte heller stämma. 1 omfångsundersökningen<br />

“Slagen dam” 56 framkom att våldet utövades av män inom alla samhällsklasser och av<br />

män med olika etniska bak-grunder. 1 denna undersökning stod de svenska männen<br />

för mer än 80% av det pågående våldet i äktenskap och samborelationer. Det har dock<br />

i en undersökning om brottet grov kvinnofridskränkning framkommit att de utländska<br />

medborgarna är överrepresenterade i förhållande till sin andel av befolkningen. 57<br />

Detsamma visade sig även vara fallet gällande antal utfärdade besöksförbud mellan<br />

1988 och 1991. 58<br />

Undersökningen från BRÅ 59 om dödligt våld mot kvinnor i nära relationer visade att<br />

utlandsfödda kvinnor liksom utlandsfödda gärningsmän var starkt överrepresenterade<br />

i förhållande till sin andel av befolkningen. Det skall dock betonas att de svenskfödda<br />

offren och gärningsmännen generellt sett var överrepresenterade i statistiken alla de<br />

år som undersöktes i utredningen (år 1990-1999, totalt 164 fall) 60<br />

1 deklarationen om strategier för att bekämpa våld mot kvinnor i ett demokratiskt<br />

Europa:, punkt 10, fastslogs: - - -”som med djup oro konstaterar att våld mot kvinnor<br />

är en allmänt utbredd företeelse som förekommer inom alla sociala skikt och alla<br />

samhällen oberoende av utvecklingsnivå, politisk stabilitet, kultur eller religion och<br />

vars omfattning först nu håller på att bli synlig”- - -<br />

1.4.4.3. Psykisk sjukdom<br />

Förklaringar om att mäns våld mot närstående kvinnor skulle bero på någon psykisk<br />

sjukdom har inte vunnit gehör. Det har klargjorts att olika demenssjukdomar, liksom<br />

psykoser, kan leda till våldsutbrott som drabbar närstående. Dock kan detta våld<br />

riktas mot vem som helst, utlösas var som helst och visar tillsammans med andra<br />

symptom på en sjukdomsprocess. Detta våld skiljer sig sålunda mot övriga fall av<br />

kvinnomisshandel. 62<br />

198


Liksom vid andra typer av brott finns det bland de män som har dömts för<br />

våld mot en närstående kvinna, de som efter domstols beslut har genomgått<br />

rättspsykiatrisk undersökning. 63 En del av dessa män har erhållit psykiatrisk vård<br />

som påföljd, något som är vanligt förekommande vid dödligt våld mot kvinnor. 64<br />

P.E. Eliasson menar att “föreställningen om att våldsamma män lider av någon<br />

psykotisk störning blir förvisso bekräftad ibland, men oftast är det svårt att<br />

definiera något som skiljer mannen från män i allmänhet”. 65<br />

M. Hydén anser att psykisk ohälsa hos mannen utgör en faktor som förklarar en<br />

del av det äktenskapliga våldet, men inte allt. 66<br />

1.4.5. Några vanliga förklaringar från gärningsmännen<br />

Många av fördomarna från samhällets sida om våld mot kvinnor förekommer också<br />

som förklaringar från gärningsmännen själva. “Jag tappade kontrollen. Jag var inte<br />

mig själv. Det var alkoholens fel. Hon provocerade mig. Hon är inte klok”, är enligt<br />

P.E. Eliasson exempel på typiska uttalanden från män som inte vill konfronteras med<br />

sitt våld. 67<br />

1.4.5.1. Att lägga skulden utanför sig själv<br />

Män som använder våld mot kvinnor är så gott som alltid medvetna om att de har gått<br />

över gränsen för det tillåtna. 68 Dessa män utvecklar olika strategier för att slippa stå till<br />

svars för sina handlingar. 69 Vissa män utvecklar ett beteende där de ber om förlåtelse<br />

och lovar varje gång att våldet aldrig skall upprepas igen. Andra män slipper undan<br />

genom att lyckas lägga över skulden helt eller delvis på kvinnan. P.E. Eliasson menar<br />

att det är legio att skylla på någon yttre faktor som t ex alkohol eller att man har haft<br />

“en dålig dag på jobbet”. Han hävdar också att det ger en viss trygghet för mannen<br />

om han upplever att han kan använda våld utan att drabbas av några konsekvenser. Ett<br />

flertal av männen använder sig aldrig av våld i andra situationer, bara mot sin partner,<br />

d v s mot någon som han kan slå utan att det innebär någon större risk för honom<br />

själv.<br />

1.4.5.2. Förlorad kontroll<br />

En annan ursäkt som många kvinnomisshandlare använder är att våldsutbrotten beror<br />

på förlorad kontroll över deras handlingar. Enligt flera undersökningar 70 är detta påstående<br />

dock motsägelsefullt och ännu ett sätt för mannen att förminska eller urskulda<br />

våldet och slippa ta ansvar för sina handlingar. A ena sidan beskrivs våldet utifrån<br />

mannens egen upplevelse och påstående av förlorad kontroll. Å andra sidan framstår<br />

våldet som planerat och beräknat. 71 Mannen är kapabel att kontrollera sina handlingar<br />

genom att inte utöva våldet i offentlig miljö utan hemma, när inga (vuxna) vittnen<br />

finns. Många män kontrollerar sina handlingar i själva våldsögonblicket genom att<br />

enbart slå på kroppsdelar som kvinnan kan dölja med en anpassad klädsel. 72 Det kan<br />

också påpekas att i relation till allt våld som rapporteras, förekommer relativt få fall<br />

av dödsmisshandel. Om männen verkligen hade förlorat kontrollen (eller drabbats av<br />

en “blackout”) i misshandelsögonblicket, kan man anta att fler fall av dödsmisshandel<br />

skulle förekomma. 73<br />

199


1.5. De utsatta kvinnorna<br />

På individnivå har man i en del undersökningar hävdat att det föreligger vissa egenskaper<br />

hos de kvinnor som utsätts för våld och att det finns en avgörande skillnad<br />

mellan dessa kvinnor och andra, nämligen att de förra bl a har dåligt självförtroende,<br />

är otillräckliga eller är särskilt provocerande. 74<br />

En annan förklaring har varit att vissa kvinnor “dras till” våldsamma män och att<br />

våldet för dessa kvinnor upprepar sig i nya relationer. 75 Företrädare för denna ståndpunkt<br />

har dock inte undersökt huruvida en och samma våldsam man upprepar våldet<br />

i förhållandet med en ny kvinna. Andra undersökningar visar däremot att majoriteten<br />

av de kvinnor som bröt upp från en våldsam man, inte utsattes för våld i det nya förhållandet.<br />

Majoriteten av de våldsamma männen hade dock fortsatt sitt beteende i nya<br />

förhållanden. 76<br />

P.E. Eliasson menar att fokusering på kvinnans bakgrund, psykiska status och uppträdande<br />

kan underlätta för mannen att slippa se sitt ansvar för våldet (se även nedan om<br />

kritik) . 77 M. Hydén poängterar att frågan om ansvar intar en central roll i arbetet med<br />

att bekämpa kvinnomisshandel. Hon tror inte att något slut på våldet mot kvinnor kan<br />

ske så länge mannen slipper ta ansvar för det våld han utövar. 78<br />

Med dagens kunskap om våld mot kvinnor i nära relationer, (med hänvisning till<br />

bl a teorierna om våldsprocessen, våldscykeln, normaliseringsprocessen, erfarenheterna<br />

från olika kriscentrum för män, kvinnojourer och statistik och undersökningar<br />

gällande våld mot kvinnor), har de modeller där orsaken till våldet har sökts hos kvinnan<br />

inte rönt framgång. De har mötts av mycket kritik 79 och har varken fått genomslag<br />

i de svenska förarbetena eller i europeiska åtgärdsprogram för våld mot kvinnor.<br />

Inom kriminologin finns det etablerade uttrycket “blaming the victim” vilket tydligt<br />

kan appliceras gällande dylika förklaringar till våld mot kvinnor. 80 M. Eliasson poängterar<br />

att: “Egentligen skulle försöken att hitta förklaringar till våld mot kvinnor hos<br />

offren själva kunna avfärdas på rent logiska grunder. Vid vilka andra brott brukar vi<br />

söka orsaken hos offren?” 81<br />

1.5.1. Särskilt utsatta kvinnor<br />

Våld och hot om våld mot kvinnor är som ovan konstaterats utbrett och förekommer<br />

i alla samhällsgrupper. Dock är vissa kvinnor särskilt utsatta och skyddslösa,<br />

bl a kvinnor med invandrarbakgrund (se även ovan, 1.1.1.2.). Dessa kvinnor saknar<br />

många gånger ett socialt nätverk och riskerar inte sällan att också den egna familjen<br />

tar avstånd från dem om de bryter med mannen eller berättar om över-greppen för<br />

utomstående. 82 De känner inte heller alltid till vilka rättigheter de har i Sverige och var<br />

de kan få hjälp och stöd.<br />

Ett annat problem gäller reglerna om uppehållstillstånd i de situationer då den invandrade<br />

kvinnan utsätts för våld av sin (svenske) man. Enligt svenska regler om<br />

uppehållstillstånd riskerar kvinnan att utvisas om hon bryter upp från mannen innan<br />

en viss bestämd tidsgräns har uppnåtts (den s k tvåårsgränsen/uppskjuten invandringsprövning)<br />

-detta även om orsaken till att hon lämnat mannen varit att han utsätter<br />

henne för våld. 83<br />

200


Missbrukande kvinnor anses inbegripas i särskilt sårbara grupper gällande<br />

kvinnomisshandel. 84 1 en rapport från BRÅ 85 betonades att om man inte ser dessa<br />

kvinnor med dubbel problematik, både som missbrukare och offer för misshandeln,<br />

kommer det att drabba dem mycket hårt. Det egna missbruket döljer ofta en pågående<br />

misshandel, samtidigt som missbruket kan vara en följd av misshandel och andra<br />

övergrepp.<br />

1.6. Att ta sig ur ett misshandelsförhållande<br />

De flesta föreställningarna om kvinnomisshandel överensstämmer sålunda inte med<br />

verkligheten. Det framhålls i bl a propositionen om kvinnofrid (1997/98:55), att det<br />

är viktigt med information och utbildning av berörd personal inom olika myndigheter<br />

- inte minst inom rättsväsendet.<br />

Med mer kunskap om hur dynamiken i ett misshandelsförhållande ser ut, att våldet är<br />

ett kontinuum och utgör en process där kvinnan bryts ned, kanske fler effektiva och<br />

starka åtgärder kan vidtas för att hjälpa den utsatta kvinnan. Det borgar även för en<br />

förståelse av varför kvinnan ofta inte själv kan ta sig ur förhållandet. Rädsla för värre<br />

våld, konsekvenserna för barnen och rädsla för att bli mördad av mannen, var enligt<br />

en undersökning de vanligaste skälen till att kvinnan stannar kvar i misshandelsförhållandet.<br />

86<br />

Den allmänt vanligt förekommande frågan “Varför går inte kvinnan?”, borde kanske<br />

istället vara “Vad finns det för hjälp och skydd för kvinnan?”, “Varför hindrar de våldsamma<br />

männen kvinnorna att lämna dem?” och “Vilka behandlingsmöjligheter finns<br />

det för mannen?”<br />

Att ta sig ur ett misshandelsförhållande är mycket svårt för kvinnan. Det har även<br />

visat sig att den farligaste och för kvinnan mest livshotande tidpunkten, är då hon<br />

faktiskt lämnar mannen. 87 1 undersökningen om dödligt våld i nära relationer, framkom<br />

att separationsproblem var den enskilt största kategorin motiv. Drygt 40 % av<br />

alla kvinnor som dödats i nära relationer, dödades i samband med en separation från<br />

gärningsmannen. Svartsjuka och separationsproblem tillsammans utgjorde motivet i<br />

60 % av fallen. 88<br />

Mot denna bakgrund torde det därför vara extra viktigt att samhället på ett adekvat<br />

sätt kan hjälpa kvinnan då hon försöker ta sig ur förhållandet - särskilt med tanke på<br />

att hon ofta blir uppmanad att lämna mannen av samma samhälle som sedan inte sällan<br />

misslyckas med att bistå henne.<br />

2. LAGEN OM BESÖKSFÖRBUD<br />

Lagen om besöksförbud (1988:688) är placerad i brottsbalkens (BrB) fjärde kapitel<br />

om brott mot frihet och frid. Lagen tillkom med utländsk rätt som förebild och i<br />

departementspromemorian redogjordes bl a för hur besöksförbudsregler utformats<br />

enligt dansk rätt och lagstiftningen i flera amerikanska stater. 89<br />

201


2.1. Bakgrund till gällande rätt<br />

Under 1980-talet genomfördes flera åtgärder från lagstiftarens sida gällande våld mot<br />

kvinnor, bl a lades alla former av misshandel under allmänt åtal fr o m 1982. Den nya<br />

åtalsregeln innebar en markering från samhällets sida att misshandel i hemmet eller på<br />

annan enskild plats är lika straffvärt som misshandel i andra sammanhang och underlättade<br />

för utomstående och myndigheter att kunna ingripa mot kvinnomisshandel. 90<br />

Att kvinnor som på olika sätt utsätts för våld, hot, trakasserier och förföljs av män de<br />

har, eller har haft en nära relation till, uppmärksammades och debatterades. De första<br />

kvinnojourerna inrättades med möjlighet till skyddat boende, rådgivning och juridisk<br />

hjälp. 91<br />

Justitiedepartementet anordnade under 1986 en “hearing” 92 , där det av bl a kvinnoorganisationerna<br />

betonades att en stor grupp kvinnor upplevde sig förföljda av män<br />

som fortlöpande hotade och trakasserade dem. 1 många fall var det fråga om män som<br />

tidigare varit dömda för brott begångna mot kvinnan. Organisationerna framförde<br />

förslag om att införa regler efter utländskt mönster som skulle göra det möjligt att<br />

meddela ett förbud för gärningsmannen att kontakta eller uppsöka kvinnan. 93 Genom<br />

en sådan bestämmelse skulle man kunna förebygga fortsatt misshandel eller liknande<br />

brott mot en kvinna som tidigare varit utsatt för övergrepp av samme man. Justitiedepartement<br />

utarbetade en promemoria 94 och regeringen föreslog sedermera i propositionen<br />

om besöksförbud 95 , att en särskild lag om besöksförbud skulle införas:<br />

“Lagen skall ge ett bättre skydd för dem som förföljs och trakasseras och är ett led i<br />

strävandena att förbättra skyddet framför allt för kvinnor som utsätts för misshandel<br />

och andra övergrepp “ 96<br />

2.2. Bakgrunden till förslagen i Ds 2001:73<br />

De nya regler som föreslås utgör enligt promemorieförfattarna ytterligare ett led i<br />

arbetet med att förbättra tryggheten för främst kvinnor som utsätts för våld av män<br />

i nära relationer. Det hänvisas även till pågående reformarbeten inom de norska och<br />

finska justitiedepartementen, där motsvarande regler om besöksförbud till en gemensam<br />

bostad utreds.<br />

2.2.1. De österrikiska bestämmelserna<br />

I Österrike tillämpas sedan 1997 bestämmelser gällande våld i nära relationer vilka<br />

syftar till att kunna avbryta allvarliga trakasserier, skydda potentiella brottsoffer och<br />

att vidta kraftfulla åtgärder i förebyggande och hjälpande syfte. 97 Polisen har befogenhet<br />

att omedelbart avlägsna en man (eller annan familjemedlem) från hans och kvinnans<br />

bostad. Bestämmelsen kan tillämpas för att skydda alla som är sammanboende<br />

med förövaren —således även barn, andra familjemedlemmar och släktingar- från att<br />

utsättas för hot och våld. Mannen kan åläggas förbud att återvända till bostaden under<br />

högst tio dygn. Domstolen kan under vissa förutsättningar förlänga förbudet till tre<br />

månader. Förlängning av förbudet kan till sist ske med ytterligare tre månader, förutsatt<br />

att kvinnan väcker talan om äktenskapsskillnad (eller upplösande av samboförhållandet).<br />

Polisen har en lagstadgad skyldighet att omedelbart informera en särskild<br />

myndighet<br />

202


— “Domestic Abuse Intervention Center” — om beslutet att avlägsna mannen. Myndigheterna<br />

finns i alla landets nio provinser och har en samlad kompetens och resurser<br />

att hjälpa och ge stöd till misshandlade kvinnor. Polisen är också skyldig att underrätta<br />

kvinnan om vart hon kan vända sig för hjälp.<br />

Det framhålls att “multi-agency work” är ett viktigt sätt att arbeta. Alla inblandade<br />

myndigheter, bl a de sociala och polisiära, måste samordna sina insatser och också<br />

samverka med kvinno- och brottsofferorganisationer.<br />

2.2.1.2. Lagstiftning i Sverige enligt österrikisk modell<br />

I Ds 2001:73 uttrycks att det från olika håll har framförts att den situation som idag<br />

uppkommer är oacceptabel, d v s att kvinnan av rädsla för fortsatt misshandel och<br />

hot om våld ser sig tvungen att lämna sitt hem (ofta tillsammans med barnen) medan<br />

mannen kan bo kvar. De österrikiska bestämmelserna innebär att det är mannen som<br />

inte har tillträde till bostaden. Kvinnan får möjlighet att bo kvar och att hinna vidta<br />

åtgärder för att kunna separera från mannen. Reglerna innebär också en klar signal<br />

till alla berörda att samhället inte tolererar våld i hemmet. Det uttrycks att en motsvarande<br />

ordning i Sverige även skulle innebära att polisen fick ytterligare ett verktyg i<br />

sitt brottsförebyggande arbete.<br />

2.3. Förutsättningar för utfärdande av besöksförbud<br />

2.3.1. Gällande rätt<br />

Ett besöksförbud utgör ingen straffpåföljd, utan är en förebyggande åtgärd för att<br />

skydda en person då denna löper risk att utsättas för brott av en person som har, eller<br />

med stor sannolikhet kommer att utsätta den andra personen för ett brott, förföljelser<br />

eller trakasserier.<br />

I enlighet med lagens 1 §, får förbud meddelas för en person att besöka eller på<br />

annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna. Besöksförbud<br />

får endast meddelas om det p g a särskilda omständigheter finns risk för att:<br />

- en person kommer att begå brott mot den förbudet avses skydda,<br />

- personen kommer att förfölja denna,<br />

- eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda.<br />

Vid bedömningen av om sådan risk föreligger skall vidare särskilt beaktas<br />

om den mot vilken förbudet avses gälla, har begått brott mot den andra<br />

personens liv, hälsa, frihet eller frid.<br />

Således utgör tidigare brott ingen förutsättning för utfärdande av besöksförbud, men<br />

det skall särskilt beaktas vid riskbedömningen. Departementschefen betonade att möjligheterna<br />

att använda besöksförbud, utan att den som åläggs förbudet tidigare har<br />

begått brott mot den andra personen, bör användas mycket restriktivt. 99 Dock påpekades<br />

att om personen tidigare vid flera tillfällen har gjort sig skyldig till allvarliga<br />

våldsbrott riktade mot andra personer, t ex en f d sambo, bör hänsyn undantagsvis<br />

kunna tas även till detta. 100<br />

De brottstyper som blir aktuella vid riskbedömningen nämns särskilt i 1 § (se ovan)<br />

203


Departementschefen betonade att brotten misshandel (BrB 3 kap 5,6 §§), olaga hot<br />

(BrE 4 kap 5 §), hemfridsbrott (BrB 4 kap 5 §) och ofredande (BrB 4 kap 7 §) särskilt<br />

skall beaktas. 101 Brotten olaga frihetsberövande (BrB 4 kap 2 §, t ex om mannen<br />

stänger in kvinnan, binder fast henne eller hindrar henne från att gå ut), grov kvinnofridskränkning<br />

(BrB 4 kap 4 a § 2 st) samt sexualbrotten (BrB 6 kap 1-7 §§), borde<br />

enligt min uppfattning också kunna bli aktuella vid riskbedömningen.<br />

Vad avser lagstiftaren med kriterierna förföljelser och trakasserier? En begäran om<br />

besöksförbud kan ha föregåtts av omfattande trakasserier som dock inte har överskridit<br />

gränsen för det straffbara. Departementschefen menade att situationer där någon<br />

vid upprepade tillfällen, på ett mycket påträngande eller eljest besvärande sätt, söker<br />

kontakt med en person mot dennes vilja kan innebära förföljelse. Kontakten kan ske<br />

t ex genom besök, telefonsamtal eller brev. Telefon- eller brevterror faller således under<br />

tillämpningsområdet 102 (idag torde även “SMS-terror räknas in, min anmärkning)<br />

En form av trakasserier utgörs enligt departementschefen av t ex “upprepade och<br />

mycket aggressiva uttalanden - som dock inte är av den karaktären att de är straffbara<br />

-eller ett beteende som allmänt sett är ägnat att skrämma den som utsätts för<br />

det.” 103 Ett exempel på det sist nämnda anges vara att en person regelbundet väntar<br />

utanför den andres bostad eller arbetsplats. Sådana beteenden skall också kunna<br />

inbegripas i tillämpningsområdet för lagen om besöksförbud.<br />

2.3.2. Ds 2001:73, förutsättningar för att meddela förbud gällande<br />

den gemensamma bostaden<br />

Syftet med de föreslagna reglerna om förbud för en person att besöka/äga tillträde<br />

till den bostad som delas med en partner eller annan familjemedlem, är att avvärja en<br />

brottslig handling mot dessa. Reglerna skall också ge den utsatta personen ett visst<br />

rådrum för möjlighet till vidtagande av nödvändiga åtgärder.<br />

Bestämmelserna föreslås införas som 1 a § m fl lagrum i den befintliga lagen om besöksförbud.<br />

Förslaget innebär att om grundläggande förutsättningar för ett besöksförbud<br />

enligt den nuvarande lagen föreligger och parterna lever tillsammans i en bostad,<br />

skall även ett besöksförbud till det gemensamma hemmet kunna meddelas — förutsatt<br />

att omständigheterna är kvalificerade. 104<br />

2. 3. 2. 1. Kvalificerade omständigheter<br />

Enligt 1 a § skall omständigheterna vara kvalificerade för att ett förbud att äga tillträde<br />

till den gemensamma bostaden skall kunna utfärdas. Det krävs att det p g a särskilda<br />

omständigheter finns en påtaglig risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer<br />

att begå brott mot en sammanboendes liv, hälsa, frihet eller frid.<br />

2.3.2.1.1. Påtaglig risk för brott<br />

Situationen skall enligt förslaget vara någorlunda akut och risken för att en brottslig<br />

gärning av nämnda slag kommer att inträffa måste vara påtaglig. Det uttrycks att en<br />

sannolikhetsövervikt inte kan vara tillräckligt. Parternas relation, vad som tidigare<br />

hänt dem emellan och t ex huruvida mannen tidigare är lagförd för brott mot kvinnan<br />

(särskilt om det rört sig om brott mot kvinnans liv, hälsa, frihet eller frid) eller någon<br />

annan, kanske tidigare närstående person, skall tillmätas stor betydelse. Tidigare brott<br />

204


utgör dock inte en förutsättning för att meddela besöksförbud till det gemensamma<br />

hemmet. 105 I första hand skall brottstyperna misshandel, olaga hot, våldtäkt “och liknande<br />

brott” beaktas. 106<br />

I stort sett överensstämmer här grunderna för riskbedömningen med motiven till den<br />

nuvarande besöksförbudslagen. Skillnaden är dock att enligt förslaget krävs en påtaglig<br />

risk för brott för åläggande av besöksförbud som omfattar den gemensamma<br />

bostaden. Således räcker det inte med en risk för brott - eller risk för förföljelser eller<br />

trakasserier.<br />

2.3.2.2. Vem avses skyddas av förslaget?<br />

Bestämmelsen skall vara könsneutral. Det klargörs dock att det i första hand torde<br />

vara kvinnor som kommer att skyddas av förbudet. Förutom att skydda den som lever<br />

tillsammans med en partner i ett äktenskap eller under äktenskapsliknande förhållanden,<br />

kan emellertid ett förbud även vara tänkbart t ex när barn utövar våld mot sina<br />

föräldrar (om barnen är under 18 eller 15 år, bör istället lagen 1990:52 med särskilda<br />

bestämmelser om vård av unga i första hand övervägas) eller i homosexuella relationer.<br />

107<br />

Förslaget tar däremot inte upp frågan huruvida en förälder kan åläggas besöksförbud<br />

till sitt barn och familjens gemensamma hem (se nedan, 2.4.4. för kritik).<br />

2. 4. Proportionalitetsprincipen<br />

2.4.1. Lagen om besöksförbud, gällande rätt<br />

Enligt 1 § 3 st får ett förbud inte meddelas om syftet med besöksförbudet kan tillgodoses<br />

genom någon mindre ingripande åtgärd. 1 propositionen hänvisas till principen<br />

om proportionalitet. 108 Det kan visa sig att risken för trakasserier kan elimineras på<br />

annat sätt än genom ett utfärdat besöksförbud, t ex då den som förbudet skall åläggas<br />

läggs in på ett behandlingshem med begränsade möjligheter till kontakter med<br />

omvärlden. 1 den situationen att den som avtjänar ett fängelsestraff för ett allvarligt<br />

övergrepp mot någon står inför frigivning, kan det däremot vara befogat att besöksförbud<br />

utfärdas. Detta förutsätter att det föreligger en klar risk för trakasserier mot<br />

brottsoffret efter frigivandet. 109<br />

2.4.2. Ds 2001:73<br />

Principen om proportionalitet skall även gälla för den nya regeln och införs i 1 a § 2<br />

st. Besöksförbudet får meddelas endast om skälen för detta väger väsentligt tyngre än<br />

det intrång eller men i övrigt som förbudet innebär för den som skall åläggas det.<br />

I promemorian klargörs att bl a allvaret i de brottsliga gärningar eller trakasserier<br />

det finns risk för, längden på förbudet och frågan huruvida den som förbudet avses<br />

skydda önskar eller har begärt åtgärden, skall beaktas. Hänsyn skall också tas till om<br />

den som åläggs förbudet har någonstans att ta vägen i form av alternativbostad, har<br />

sin arbetsplats i hemmet eller annars kan få svårt att försörja sig p g a förbudet och i<br />

vilken utsträckning denne stadigvarande vistas i den gemensamma bostaden. 110<br />

205


Det anses inte nödvändigt att införa en särreglering om rätt till ersättningsbostad för<br />

den som ålagts förbud att återvända till parternas gemensamma bostad. Det framhålls<br />

att detta inte kan anses mer motiverat än att införa motsvarande regler för andra som av<br />

olika anledningar befinner sig i ett akut behov av bostad. 111 Utgångspunkten är att den<br />

som åläggs förbudet själv får ordna sin bostadssituation. Om detta visar sig omöjligt får<br />

allmänna regler om ansvar för kommunerna för dem som vistas där och möjligheterna<br />

till bistånd enligt socialtjänstlagen träda in. 112 Det föreslås också att polisen bör hjälpa till<br />

med att kontakta socialtjänsten om sådant behov finns, liksom att de redan existerande<br />

mansjourerna i framtiden kanske kan erbjuda boende och terapeutiska samtal i en akut<br />

situation (motsvarande den hjälp som en del kvinnojourer kan erbjuda).<br />

2.4.2.1. Kritik: inkonsekvent förslag<br />

Min reflektion är att resonemangen om tillgång till alternativbostad är inkonsekventa.<br />

A ena sidan skall beaktas huruvida tillgång till alternativbostad och försörjningsmöjligheter<br />

finns. A andra sidan anses det inte nödvändigt med en särskild reglering som<br />

garanterar ersättningsbostad till den som ålagts förbudet. Här är det meningen att de<br />

sociala myndigheterna skall kunna ingripa enligt redan gällande regler om så behövs<br />

(vilket för övrigt blir följden för den kvinna som ser sig tvungen att “fly” hemmet<br />

och behöver hjälp). Skall ett eventuellt utfärdande av besöksförbud kunna hindras<br />

om mannen inte har tillgång till ytterligare en bostad eller uppger att han inte kan bo<br />

hos någon annan person under tiden? 1 sådant fall är risken för en verkningslös lag<br />

påtaglig. Här skall nämnas att det i Österrike, Wien, inrättades ett boende för män<br />

för att svara mot kraven att de som ålagts förbud att återvända till den gemensamma<br />

bostaden inte skulle bli bostadslösa. Fram till våren 2001 hade ingen man med<br />

besöksförbud utnyttjat denna möjlighet (fr o m maj 1997 — juni 2000 har polisen<br />

ingripit mot förövare av våld i hemmet enligt de nya reglerna i 10 552 fall) 113<br />

Alla slags bostäder, oavsett juridisk karaktär, skall omfattas av reglerna i det nya<br />

förslaget. Å ena sidan poängteras att det saknar betydelse huruvida bostaden ägs helt<br />

eller delvis av den som skall åläggas förbudet, liksom om bostaden skall ingå i en<br />

framtida bodelning. 114 Å andra sidan uttrycks att i det fallet den som åläggs förbudet<br />

är ensam ägare till bostaden, detta skall kunna tillmätas betydelse vid proportionalitetsbedömningen.<br />

115 Aven detta förslag är enligt min mening inkonsekvent. Här måste<br />

man bestämma sig för en linje för att hindra att bedömningen blir alltför svår att göra<br />

i praktiken. Tillämpningen av regeln kan inte vara beroende av vem som är ägare till<br />

bostaden — i sådant fall svarar inte bedömningen mot lagens syfte att brottsoffret<br />

skall kunna bo kvar i hemmet. Det sagda kan jämföras med den österrikiska lagstiftningen<br />

(security police act, 38 a §116) där det är helt irrelevant vem som äger<br />

bostaden för frågan om utfärdande av besöksförbud.<br />

2.4.2.1.1. Kritik från remissinstans<br />

Sveriges kvinnojourers riksförbund (SKR) riktade i sitt yttrande 117 kritik mot några av<br />

kriterierna för proportionalitetsbedömningen. SKR menade att hänsyn till eventuell ensam<br />

äganderätt till bostaden måste vara underordnad, förutsatt att hemmet är parternas<br />

gemensamma bostad och att offret är stadigvarande bosatt på adressen. Huruvida mannen<br />

stadigvarande vistas i den gemensamma bostaden, kan enligt SKR aldrig komma<br />

att överväga offrets behov av att tryggt ha tillgång till sitt hem under den förhållandevis<br />

korta tid besöksförbud till den gemensamma bostaden kan komma att gälla. 118<br />

206


SKR betonade också att brottsofferperspektivet inte kunde upprätthållas om<br />

tillgång till alternativbostad för förövaren skulle kunna sättas före brottsoffrets<br />

behov av skydd.<br />

2.4.3. Tillgång till personliga tillhörigheter<br />

Den som förbjuds tillträde till bostaden måste garanteras tillgång till personliga tillhörigheter,<br />

t ex kläder och dokument under den tid besöksförbudet skall gälla. Meddelas<br />

förbudet när personen befinner sig i sin bostad, bör han enligt förslaget ges möjlighet<br />

att ta med sig det han uppger behöva under de närmaste dygnen. 119 För att kunna få<br />

tillgång till ytterligare personliga tillhörigheter under förbudets giltighetstid, bör enligt<br />

förslagets författare en släkting eller bekant tillåtas att hämta sakerna, eller genom<br />

biträde av socialtjänsten (utomstående hjälp är nödvändig då syftet med förbudet just<br />

är att den som ålagts det inte får ta någon vidare kontakt med den som skall skyddas).<br />

1 den situationen att den andra parten vägrar att samarbeta, konstateras att det av den<br />

gällande besöksförbudslagens 1 § 4 st, framgår att förbudet inte omfattar kontakter<br />

som med hänsyn till särskilda omständigheter är uppenbart befogade. Denna bestämmelse<br />

skulle kunna tillämpas i en dylik situation och därmed anses någon särreglering<br />

inte vara nödvändig för att garantera tillgång till personliga tillhörigheter. 120<br />

2.4.3.1. Kritik från remissinstanser<br />

Denna del av förslaget mötte kritik från en del remiss-instanser. Angående medhjälp<br />

från en utomstående part vid hämtandet av personliga tillhörigheter, betonade Jämställdhetsombudsmannen<br />

121 (JämO) att det i dessa fall måste garanteras att släktingen<br />

eller mannens bekant inte utgör en fara för kvinnan. Hovrätten över Skåne och Blekinge<br />

122 anförde att det inte är tillräckligt att förlita sig på att frågan skall lösas på<br />

föreslaget sätt med bl a släktingars hjälp. Det kunde enligt Hovrätten heller inte anses<br />

rimligt att den som vill hämta sina tillhörigheter skall — även om han då får anses ha<br />

tagit en befogad kontakt — behöva riskera att bli anmäld för överträdelse av besöksförbudet.<br />

Hovrätten föreslog att polismyndigheten skall åläggas att bistå med erforderliga<br />

åtgärder och att detta särskilt anges i lagtexten.<br />

Malmö tingsrätt 123 poängterade att det är uppenbart att den som vill fortsätta trakassera<br />

den andra parten har stora möjligheter att göra detta genom att hävda att han<br />

behöver ytterligare tillhörigheter (och således göra gällande att sådana kontakter är<br />

uppenbart befogade) Detta gäller enligt tingsrätten särskilt om han har kvar nycklarna<br />

till bostaden. För att tillförsäkra den som förbudet avses skydda ett effektivt skydd,<br />

menade tingsrätten att en bestämmelse borde införas som möjliggör för polisen att vid<br />

behov omhänderta nycklarna till bostaden från den som ålagts förbudet.<br />

Det kan noteras att enligt österrikisk lagstiftning skall polis, vid beslut om<br />

besöksförbud, omedelbart frånta personen hans nycklar till den gemensamma<br />

bostaden. 124<br />

2.4.4. Kritik: avsaknaden av ett barnperspektiv<br />

Ett flertal remissinstanser uttryckte kritik mot avsaknaden av ett barnperspektiv i<br />

förslaget. 1 remissvaret från Barnombudsmannen (BO)<br />

207<br />

125 efterlystes undersökningar<br />

om i vilka fall våld som riktas mot barn bör leda till besöksförbud. Det föreslogs ett<br />

tillägg till proportionalitetsbedömningen i enlighet med den nya 1 a §. Tillägget skall<br />

stadga att det anses väga särskilt tungt i de fall då en sammanboende är ett barn, eller


övriga fall då det föreligger en beaktansvärd risk för att ett sammanboende barn kommer<br />

att utsättas för misshandel av den som åläggs ett besöksförbud. 126<br />

Enligt B0 127 var dennes förslag också ägnat att bidra till att verkställa Sveriges skyldigheter<br />

i enlighet med FN:s konvention om barnens rättigheter (1989), artikel 19 (om<br />

konventionsstaternas skyldigheter att bl a vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder för<br />

att skydda barn mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp)<br />

I remissvaret betonades också att det är i barnens intresse om det är förövaren av våldet<br />

och inte offret som tvingas lämna den gemensamma bostaden. 128<br />

Aven Rädda Barnens remissvar innehöll bl a ett tillägg gällande proportionalitetsbedömningen.<br />

1 yttrandet betonades att barn i hem där misshandel förekommer far<br />

mycket illa. Rädda Barnen hänvisar till barnmisshandelskommitténs definition av<br />

barnmisshandel, vilken innebär att ett barn som har bevittnat misshandel av en förälder<br />

anses ha blivit utsatt för psykisk misshandel. 129 1 remissvaret föreslås därför att det<br />

vid bedömningen skall tas hänsyn till om hemmavarande barn har sett eller hört hoten<br />

och misshandeln. Om så är fallet skall detta ses som en försvårande omständighet. 130<br />

Vid meddelande av besöksförbud till en gemensam bostad, skall polis/åklagare alltid<br />

samtidigt ta ställning till om ett besöksförbud även skall meddelas avseende barnet.<br />

Har ett barn sett eller hört misshandeln eller hoten, bör huvudregeln vara att besöksförbud<br />

meddelas också avseende barnet. 131<br />

Jag instämmer i kritiken om avsaknaden av ett barnperspektiv. Det är onekligen en<br />

märklig inställning att helt separera barnets situation från den utsatta förälderns. Varför<br />

beaktas inte att det även för barnet är mycket svårt att leva i en familj där en av<br />

föräldrarna utsätter den andra för misshandel? Man måste förstå det svåra i barnets situation<br />

av att vara vittne till våldet, men inte i betydelsen utanförstående betraktare. 132<br />

Barnen blir till delaktiga vittnen — samtidigt själva offer för psykisk misshandel. En<br />

undersökning 133 visar att barnen på olika sätt försöker undkomma situationen genom<br />

att hålla sig så passiva som möjligt. I andra fall har de istället aktivt ingripit i syfte<br />

att få fadern att sluta slå. Barnet drabbas således också på flera sätt av våldet. Därför<br />

borde även barnen tydligt inbegripas i lagstiftningen om besöksförbud.<br />

2.5. Förbudets giltighetstid<br />

2.5.1. Gällande rätt<br />

Lagens 4 § innehåller bestämmelser om förbudets giltighetstid:<br />

- ett besöksförbud skall meddelas för viss tid, högst ett år.<br />

- besöksförbudet gäller omedelbart, om inte annat bestäms.<br />

- besöksförbudet får förlängas med högst ett år i taget.<br />

Således anges ingen nedre gräns för ett besöksförbuds giltighetstid. Åklagarens beslut<br />

(enligt 7 § fattas beslut om besöksförbud av allmän åklagare, se nedan) gäller även<br />

om någon av parterna begär tingsrättens prövning av beslutet i enlighet med 14 § (se<br />

208


nedan). Om ett besöksförbud har överträtts (enligt 24 §, se nedan), bör detta enligt<br />

propositionen normalt leda till att förbudet förlängs. 134<br />

2.5.2. Ds 2001:73<br />

Enligt förslaget görs ett tillägg till 4§; besöksförbud gällande den gemensamma<br />

bostaden får meddelas för viss tid, dock högst 30 dygn. Åklagaren skall avgöra<br />

förbudets längd med beaktande av syftet med förbudet och övriga omständigheter i<br />

det enskilda fallet. 135 Det anges att under denna tid torde kvinnan hinna få hjälp och<br />

stöd från socialtjänsten, kvinnojour och advokat med att vidta rättsliga åtgärder för<br />

äktenskapets eller samboförhållandets upplösning. Om särskilda skäl föreligger får<br />

ett besöksförbud förlängas med ytterligare högst 30 dygn. Dylika skäl anges vara då<br />

den som skyddas av besöksförbudet har inlett ett rättsligt förfarande om t ex kvarsittanderätt<br />

och besöksförbud enligt de civil-rättsliga reglerna (se nedan, 2.10.), men<br />

något interimistiskt eller slutgiltigt beslut ännu inte har hunnit meddelas. 136<br />

2.6. Beslutande myndighet<br />

2.6.1. Gällande rätt<br />

Enligt 7 § skall frågor om besöksförbud prövas av allmän åklagare. En begäran om<br />

besöksförbud kan framställas av den som förbudet avses skydda eller “när det annars<br />

finns anledning till det.” Det är tillräckligt med en muntlig framställan till åklagaren.<br />

137 I förarbetena anges att t ex en tjänsteman vid socialtjänsten, en polisman eller<br />

åklagaren självmant kan ta upp frågan om besöksförbud. 138 Detta kan vara lämpligt i<br />

vissa fall, “när den som förbudet avses skydda av rädsla inte vill framstå som den som<br />

formellt sett har tagit initiativet till ett förbud.” 139<br />

Åklagaren har enligt 11 § möjlighet att fatta ett interimistiskt beslut om besöksförbud<br />

i brådskande fall. 1 de fall en begäran om besöksförbud görs hos polismyndigheten,<br />

skall åklagaren omedelbart underrättas om detta. 140<br />

Frågor om besöksförbud skall enligt lagens 6 § handläggas skyndsamt. Riksåklagaren<br />

ger ut tillämpningsföreskrifter angående tidsfrister. 141 Enligt dessa skall beslut<br />

meddelas inom en vecka. Om särskilda skäl föreligger med hänsyn till utredningens<br />

beskaffenhet eller andra omständigheter, kan beslutet meddelas senare.<br />

2.6.1.1. Överklagande<br />

I 14 § stadgas att åklagarens beslut skall prövas av tingsrätten på begäran av den<br />

som ålagts förbudet eller den förbudet avser. Om åklagaren har fattat ett beslut om<br />

besöksförbud är han enligt 16 § skyldig att föra talan i rätten för den som förbudet<br />

avses skydda, “om inte särskilda skäl talar mot det”.<br />

Rätten får, i enlighet med 17 §, förordna att ett besöksförbud tills vidare inte skall<br />

gälla. Om besöksförbud inte tidigare har meddelats, får rätten meddela sådant förbud<br />

fram till dess att ärendet avgjorts slutligt. 22 § stadgar att kumulation av ett ärende<br />

gällande besöksförbud och ett mål om allmänt åtal för brott kan ske, förutsatt att<br />

brottet är av betydelse för frågan om besöks förbud.<br />

209


2.6.2. Ds 2001:73 — Tillfälligt besöksförbud, beslutat av polis<br />

En del av promemorian behandlar införandet av en ordning där polisman under vissa<br />

förutsättningar skall kunna meddela ett tillfälligt besöksförbud (s a s “på plats”).<br />

Gällande förbud att besöka den gemensamma bostaden, föreslås i 22 a-c §§ att polisman<br />

i dessa fall skall kunna ålägga en person ett tillfälligt besöksförbud. Detta förutsätter<br />

att avgörandet p g a särskilda omständigheter inte kan uppskjutas i avvaktan på<br />

åklagarens handläggning. Det anges att sådana omständigheter kan föreligga “i vissa<br />

fall när en polisman kommer till en bostad och situationen är sådan att det finns goda<br />

skäl att omdelbart avlägsna mannen från bostaden och förbjuda honom att återvända<br />

samt åklagare inte är anträffbar”. 142<br />

Beslutet får bara gälla i högst 24 timmar och skall skyndsamt överlämnas till åklagare<br />

för prövning. Enligt 22 d § får ett tillfälligt besöksförbud inte överklagas.<br />

2.6.2.1. Kritik mot förslaget<br />

Flera remissinstanser avstyrkte förslaget, däribland rikspolisstyrelsen som menade att<br />

dagens bestämmelser räcker långt. Styrelsen hänvisade till reglerna i RB om gripande<br />

och medtagande till förhör och till 13 § polislagen (se nedan, 2.8 och 2.9.), regler som<br />

ofta blir tillämpliga vid våld i nära relationer. Vidare att med de föreslagna tilläggen<br />

gällande häktningsskäl och med-tagande till förhör (se nedan, 2.9.1.3.1. och 2.8.2.),<br />

minskar ett behov av utfärdande av tillfälligt besöksförbud. 143 Styrelsen betonade att<br />

det inte får förekomma att åklagare inte kan nås för jourbeslut (därmed torde förutsättningen<br />

att avgörandet inte kan uppskjutas i avvaktan på åklagarens handläggning inte<br />

vara uppfylld, se ovan) Rikspolisstyrelsen hänvisade även till att det i promemorian<br />

(Ds 2001:73, s 69) betonades att höga krav på rättssäkerhet måste ställas. Med<br />

beaktande av detta ställde styrelsen bl a frågan om det var rimligt att en polisman<br />

skulle ha befogenhet att göra de avvägningar, riskbedömningar och bedömningar i<br />

rätts- och bevisfrågor som skulle vara nödvändiga.<br />

Jag tror visserligen att det är viktigt med ett snabbt polisiärt ingripande. Kravet på<br />

snabb handläggning i ärenden om besöksförbud till en gemensam bostad borde dock<br />

kunna uppfyllas genom redan gällande regler för åklagarna. Dessa har också befogenhet<br />

att besluta interimistiskt om besöksförbud enligt 11 §.<br />

Jag instämmer därför i rikspolisstyrelsens kritik.<br />

2.6.2.2. Liknande resonemang i förarbetena till lagen om besöksförbud<br />

Här skall också framhållas att det i förarbetena till gällande lag om besöksförbud<br />

diskuterades huruvida polis - enligt dansk modell - skulle vara den beslutande instansen<br />

vid utfärdande av besöksförbud.<br />

I departementspromemorian föreslogs att beslut om besöksförbud skulle prövas av<br />

polismyndighet (förutsatt att saken inte hade aktualiserats under en pågående rätttegång<br />

- i sådant fall skulle det ankomma på domstolen att fatta beslutet) 144 Det<br />

uttrycktes att frågor om besöksförbud var av renodlat brottsförebyggande karaktär<br />

och att polismyndigheterna därmed var bättre lämpade än åklagarmyndigheterna. 145<br />

Promemorieförfattarna föreslog att bestämmelserna skulle införas i polislagen (och i<br />

BrB) genom en ny paragraf. 146<br />

210


Departementschefen ansåg däremot att frågor om besöksförbud skulle prövas av<br />

allmän åklagare. 147 Flera remiss-instanser från rättsväsendet hade invänt antingen att<br />

frågan endast borde få avgöras av domstol, eller att det skulle ankomma på åklagarmyndigheterna<br />

att pröva den. 148 Departementschefen betonade att utgångspunkten var<br />

att frågorna anförtroddes en myndighet där man kan utgå från att både snabbhets- och<br />

rättssäkerhetsaspekterna blir tillgodosedda vid prövningen. Åklagarväsendet ansågs<br />

således ha de bästa förutsättningarna genom ett beredskapssystem med tillgång till<br />

åklagare dygnet runt. Det påpekades också att det redan ingick i åklagarnas uppgifter<br />

att göra bedömningar av liknande slag i samband med överväganden om anhållande<br />

och häktning.<br />

I justitieutskottets betänkande behandlades bl a yrkanden om att beslut gällande besöksförbud<br />

alltid skulle ankomma på domstol. 149 Utskottet menade dock att åklagarna<br />

väl uppfyller kravet på rättslig kompetens. Vidare att de har erfarenhet av att göra de<br />

erforderliga riskbedömningarna om fortsatt brottslig verksamhet som måste göras vid<br />

frågor gällande tvångsmedel. 150<br />

Justitieutskottets uppfattning om åklagarnas rättsliga kompetens och erfarenhet av<br />

att göra riskbedömningar, torde kunna framhållas även denna gång gällande det nya<br />

förslaget i Ds 2001:73. Jag tror att det blir svårt att övertyga om införandet av en annan<br />

ordning.<br />

2.7. Påföljd vid överträdelse av besöksförbud<br />

Påföljden vid överträdelse av besöksförbud stadgas i 24 § och utgörs av böter eller<br />

fängelse i högst ett ar. Straffskalan innebär, i enlighet med RB 24 kap 1,6,7 §§, en<br />

möjlighet till gripande, anhållande och häktning vid överträdelse av besöksförbud.<br />

Överträdelse av utfärdat besöksförbud hör sedan år 1989 under allmänt åtal (RB 20<br />

kap 2,3 § och lag 1989:1075).<br />

I promemorian föreslås ingen ändring av straffskalan eller andra regler gällande överträdelse<br />

av besöksförbud.<br />

2.8. Biträde av polismyndighet<br />

2.8.1. Gällande rätt<br />

Av 9 § framgår att åklagaren får anlita biträde av polismyndighet för utredning av frågor<br />

om besöksförbud. 1 lagrummet hänvisas till reglerna i rättegångsbalken (RB) 23<br />

kap 4,6,7 och 9-12 §§. Detta innebär att den som eventuellt skall åläggas ett besöksförbud<br />

kan hämtas till förhör enligt RB 23 kap 7 §. Enligt 9 § 1 st är den som inte är<br />

anhållen eller häktad dock inte skyldig att kvarstanna för förhör mer än sex timmar.<br />

Med stöd av RB 23 kap 8 § kan polisen medta den som befinner sig på en plats där<br />

ett brott har begåtts, till ett förhör som skall hållas omedelbart därefter. Om personen<br />

inte är misstänkt för brottet, är denne inte skyldig att kvarstanna för förhör längre än<br />

sex timmar. Den som är misstänkt för brott kan dock kvarhållas för förhör ytterligare<br />

sex timmar om det är av synnerlig vikt för utredningen. Den misstänkte får tas i förvar<br />

211


under den tid han är skyldig att stanna kvar, förutsatt att det är nödvändigt med hänsyn<br />

till ändamålet med ingripandet, ordning eller säkerhet, 9 § 4 st.<br />

2.8.2. Ds 2001:73<br />

I 1 b § införs en rätt för polisen att avlägsna den som ålagts ett besöksförbud innefattande<br />

en gemensam bostad. Polisen får således föra bort personen från bostaden<br />

sedan åklagare fattat beslut eller sedan polisen fattat beslut om tillfälligt besöksförbud.<br />

Denna åtgärd kan endast komma i fråga vid ett tillfälle. Efter ålagt besöksförbud<br />

och eventuellt avlägsnande, träder reglerna om överträdelse av besöksförbud in med<br />

aktualiserande av generella regler för polisiärt ingripande. 151 Enligt 1 c § 3 st kommer<br />

polisen att ha befogenhet att, när frågan om besöksförbud väckts, direkt ta med den<br />

som skall åläggas förbudet till förhör. Detta innebär således en utökad befogenhet för<br />

polisen eftersom medtagandet inte förutsätter misstanke om att ett brott har begåtts<br />

(se ovan).<br />

2.9. Tvångsmedel till förfogande för rättsväsendet vid<br />

ingripande mot våld i nära relationer<br />

Vilka tvångsmedel står idag till förfogande för polisen när de kommer till en bostad<br />

där t ex misshandel, hot eller trakasserier kan misstänkas ha förekommit och parterna<br />

bor tillsammans? Vilka beslut kan åklagaren och rätten fatta om tvångsmedel?<br />

2.9.1. Gripande, anhållande och häktning<br />

Reglerna om personella tvångsmedel finns i RB 24 kapitlet. Möjligheten för polis,<br />

åklagare och rätten att besluta om frihetsberövande åtgärder förutsätter att det föreligger<br />

misstanke om brott. Syftet med bestämmelserna är att brottet skall kunna<br />

utredas ordentligt, att en rättegång skall kunna hållas och att vid behov kunna hindra<br />

den misstänkte från att försvåra utredningen och att begå nya brott under utredningstiden.<br />

I RB 24 kap 22 § 1 st stadgas att den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i<br />

förvar. 1 samma lagrum anges att den som är gripen dock inte behöver tas i förvar om<br />

det inte är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med gripandet, ordning eller säkerhet.<br />

Att tas i förvar innebär att den misstänkte placeras i en polisarrest eller i ett häkte<br />

(den som häktas skall dock utan dröjesmål föras till häkte)<br />

2.9.1.1. Gripande<br />

Enligt RB 24 kap 7 § har polisen befogenhet att i brådskande fall gripa en person förutsatt<br />

att det föreligger skäl att anhålla denne. Efter ett gripande skall, i enlighet med<br />

8 § 2 st, den gripne så snart som möjligt förhöras av polisman (eller åklagare). Frihetsberövandet<br />

skall skyndsamt anmälas till åklagaren som efter hållet förhör omedelbart<br />

skall besluta om den misstänkte skall anhållas. Beslutet om gripande skall omedelbart<br />

hävas om den misstänkte inte anhålls.<br />

2.9.1.2. Anhållande<br />

Beslut om anhållande fattas av åklagaren och skall ange det brott som misstanken avser<br />

och grunden för anhållandet, RB 24 kap 6 § 3 st. Enligt 6 § 1 st får ett anhållande<br />

212


ske om det finns skäl för häktning. Personen anhålls då i avvaktan på rättens prövning<br />

av häktningsfrågan. Ett anhållande får, enligt 6 § 2 st, även ske då det inte finns fulla<br />

skäl till häktning, men personen är skäligen misstänkt för brottet. Detta förutsätter att<br />

det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning.<br />

2.9.1.3. Häktning<br />

Ett beslut om häktning meddelas av rätten, RB 24 kap 5 §. 1 häktningsbeslutet skall<br />

anges det brott som misstanken avser och grunden för häktningen.<br />

I 1 § stadgas förutsättningarna för ett häktningsbeslut; Den misstänkte måste vara på<br />

sannolika skäl misstänkt för ett brott. För brottet måste det vara föreskrivet fängelse<br />

ett år eller mer. Vidare skall det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes<br />

förhållande eller någon annan omständighet finnas risk för:<br />

- flyktfara, d v s risk för att den misstänkte avviker eller på något annat sätt<br />

undandrar sig lagföring eller straff<br />

- kollusionsfara, d v s risk för att den misstänkte på fri fot undanröjer bevis<br />

eller på annat sätt försvårar utredningen<br />

- recidivfara, d v s risk för att den misstänkte fortsätter sin brottsliga<br />

verksamhet.<br />

Vid bedömningen skall hänsyn tas till proportionalitetsprincipen, 1 § 3 st.<br />

Enligt 1 § 2 st skall obligatorisk häktning ske vid brott där lindrigare straff än två år<br />

inte är föreskrivet (t ex vid brotten våldtäkt och grov våldtäkt) —förutsatt att det inte<br />

är uppenbart att skäl till häktning saknas.<br />

Om det kan antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter, får enligt<br />

1 § 4 st häktning inte ske.<br />

2.9.1.3.1. Tillägg enligt Ds 2001:73<br />

1 promemorian föreslås att det görs ett tillägg till RB<br />

24 kap 1 § 1 st med innebörden art den miss tänktes förhållande till målsäganden<br />

särskilt skall beaktas. Det uttrycks att det typiskt sett, vid misstanke om brott mot<br />

närstående, finns en större risk än annars att den misstänkte fortsätter sin brottslighet<br />

och genom otillbörlig påverkan av målsäganden söker försvåra utredningen. Denna<br />

risk torde vara extra stor om parterna lever tillsammans. 152 Det påpekas att den aktuella<br />

bestämmelsen visserligen redan idag är utformad så att den misstänktes relation<br />

till målsäganden kan beaktas, men att domstolarnas benägenhet att tillmäta den omständigheten<br />

varierar.<br />

De flesta remissinstanser tillstyrkte detta förslag, men påpekade samtidigt att det inte<br />

skulle innebära någon ny praxis, då möjligheten att beakta de aktuella omständigheterna<br />

redan finns och även tillämpas. Regeln skulle endast få karaktären av ett<br />

förtydligande.<br />

I yttrandet från Rädda Barnen 153 poängterades att när den misstänktes barn eller syskon<br />

är målsägande, är det av stor vikt att detta förhållande verkligen beaktas. Enligt<br />

Rädda Barnen gäller detta inte minst när flickor<br />

- döttrar eller systrar - lever under hot från familjen (se ovan, 1.1.1.2., om<br />

hedersrelaterat våld).<br />

213


2.9.2. Befogenhet enligt polislagen; avvisning, avlägsning och omhändertagande<br />

2.9.2.1. Avvisning och avlägsning<br />

Polislagen (1984:387) 13 § 1 st stadgar möjlighet för polisman att avvisa eller avlägsna<br />

en person från ett visst område eller utrymme. Befogenheten förutsätter bl a att<br />

en dylik åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.<br />

2.9.2.2. Tillfälligt omhändertagande<br />

Enligt 13 § 2 st får personen tillfälligt omhändertas om en åtgärd att avvisa eller avlägsna<br />

personen är otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås.<br />

Den som omhändertagits får tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning<br />

eller säkerhet, 17 §. Enligt 16 § skall den omhändertagne förhöras och friges så snart<br />

som möjligt därefter. Ingen får kvarhållas längre än sex timmar. I 18 § 1 st framkommer<br />

att om någon skall gripas enligt RB 24 kap, får han inte omhändertas eller hållas<br />

kvar enligt polislagen.<br />

2.9.3. Polislagen jämfört med rättegångsbalken<br />

Möjligheten för polisen att ingripa med avvisning, avlägsning och främst genom ett<br />

omhändertagande, kan användas i de aktuella situationerna. Förutsättningen är att<br />

en straffbelagd handling skall kunna avvärjas. Detta innebär att polisen “på plats”<br />

bedömer att mannen kanske kommer att begå ett brott mot kvinnan - och att detta kan<br />

avvärjas med hjälp av de nämnda åtgärderna.<br />

Regeln i polislagen har sålunda ett brottsförebyggande syfte till skillnad från ett gripande<br />

enligt RB 24 kap 7 §. Gripande, anhållande och häktning förutsätter misstanke<br />

om att en brottslig gärning (varpå fängelse i minst ett år kan följa), redan har begåtts<br />

(se ovan). 1 samtliga fall måste dock en riskbedömning om fortsatt brottslighet eller<br />

obstruktion göras (se ovan).<br />

Förutsättningarna för tillämpningen av bestämmelserna om tvångsmedel enligt RB<br />

och ingripande enligt polislagen, är av avgörande betydelse för frågan gällande det<br />

nya förslaget om besöksförbud (se nedan, 3.3.).<br />

2.10. Besöksförbud enligt civilrättslig lagstiftning<br />

Viss möjlighet att utfärda besöksförbud föreligger också enligt civilrättslig lagstiftning.<br />

2. 10. 1. Äktenskapsbalken<br />

Äktenskapsbalken (Äktb) 14 kapitlet behandlar rättegångsbestämmelser i äktenskapsmål<br />

och mål om underhåll. Enligt 14 kap 5 § får domstolen i mål om äktenskapsskillnad<br />

pröva frågor om bl a rätt att bo kvar i makarnas gemensamma bostad till<br />

dess att bodelning sker (kvarsittanderätt). 1 7 § stadgas att domstolen, på yrkande av<br />

någon av makarna, får förbjuda makarna att besöka varandra. Detta förbud gäller för<br />

tiden till dess att skillnadsfrågan har avgjorts genom lagakraftvunnen dom. Därefter<br />

214


upphör besöksförbudet och det finns ingen möjlighet att förlänga det enligt Äktb efter<br />

denna tidpunkt.<br />

Ett besöksförbud enligt Äktb gäller på samma sätt som en dom som har vunnit laga<br />

kraft, d v s det gäller direkt. Förbudet får dock när som helst ändras av domstolen.<br />

Överträder någon ett besöksförbud skall 24 § lagen om besöksförbud tillämpas.<br />

I Ds 2001:73 föreslås en möjlighet att förordna om besöksförbud enligt Äktb 18 kap<br />

2 §, d v s i samband med prövningen av kvarsittanderätt tills dess att bodelning skett.<br />

Detta skulle innebära att ett besöksförbud kan utfärdas även sedan målet om äktenskapsskillnad<br />

avslutats. 154<br />

2.10.2. Lagen om sambors gemensamma hem<br />

Lag (1987:232) om sambors gemensamma hem innehåller ingen motsvarande bestämmelse<br />

till äktenskapsbalkens besöksförbud. Detta kan tyckas något inkonsekvent.<br />

I förarbetena till bestämmelsen om besöksförbud enligt ÄktB 14 kapitlet menade lagrådet<br />

att för en del fall svarade möjligheten att utfärda besöksförbud mot ett praktiskt<br />

behov, “i dagens läge av uteslutande integritetsbetonad natur”. 155 I propositionen till<br />

lagen om besöksförbud, betonade departementschefen att regeln om besöksförbud<br />

enligt Äktb fyller en annan funktion än den föreslagna besöksförbudslagen, d v s den<br />

“har till syfte att skydda den ene maken från oönskade besök av den andra maken<br />

under den ofta ganska uppslitande tid som kan föregå den slutliga upplösningen av<br />

ett äktenskap”. 156 Jag har inte kunnat finna svar i förarbetena till sambolagen om varför<br />

ett motsvarande behov inte har ansetts föreligga om parterna istället upplöser ett<br />

samboförhållande. 157<br />

1 betänkandet “Nya samboregler” föreslog inte samboendekommittén något tillägg<br />

av en regel om besöksförbud. 158 Däremot föreslogs i Ds 2001:73 att domstolen skall<br />

ges möjlighet att kunna besluta om förbud för sambor att besöka varandra under tiden<br />

till dess att bodelning har förrättats. “Därmed kan risken för konfrontationer mellan<br />

samborna minskas. Det innebär att bestämmelserna i sambolagen anpassas till vad<br />

som gäller för makar i samband med äktenskapsskillnad. “ 159<br />

3. ANALYS<br />

3.1. Behov av föreslagen lagstiftning<br />

Våld mot kvinnor i nära relationer är inte en företeelse som skall “lösas inom familjen”.<br />

Våldet utgör straffbara handlingar med en gärningsman och ett brottsoffer<br />

— oavsett om det sker inomhus i parternas egna hem eller utomhus på allmän plats.<br />

Lagen om besöksförbud skall verka brottsförebyggande. Reglerna kan användas för<br />

att skydda en kvinna om hon löper risk att utsättas för brott, förföljelser eller trakasserier.<br />

Lagen gör dock indirekt skillnad på om kvinnan och mannen bor tillsammans<br />

eller ej. Detta kan inte vara en tillfredsställande följd med tanke på syftet med bestämmelserna,<br />

varken ur brottsförebyggande aspekt eller ur ett brottsofferperspektiv.<br />

215


3.1.1. Behov av bostad<br />

I den första uppföljningen av lagen om besöksförbud, framhölls bl a att det torde<br />

vara nödvändigt att samhället ställer medel till förfogande för att hjälpa de utsatta<br />

kvinnorna, t ex med att snabbt byta bostad —tillfälligt eller permanent — eller<br />

att få tillfälligt personskydd. 160 Det betonades att de utsatta kvinnorna lever under<br />

oacceptabla förhållanden. 161 Kanske är tiden nu (13 år senare) mogen för införandet<br />

av en ordning där kvinnan skulle kunna hjälpas genom att mannen inte får tillträde till<br />

bostaden under en period.<br />

En undersökning (från 1991) om svenska kvinnor som sökte hjälp på en kvinnojour<br />

i Stockholm visade att deras hjälpbehov var omfattande. Framför allt behövde de<br />

hjälp att skaffa ny bostad (71 % av kvinnorna) och att lämna den våldsamme mannen<br />

(52 %) 162 Kvinnan kan vända sig till socialtjänsten för hjälp med bostad, men socialtjänsten<br />

saknar i allmänhet särskilda resurser för hjälp till misshandlade kvinnor. Visst<br />

ekonomiskt bidrag kan erhållas men när det gäller tillfällig bostad, förlitar sig myndigheterna<br />

i stor utsträckning på de ideella kvinnojourerna. 163 Jourerna kan - i mån av<br />

plats -erbjuda skyddat boende för kvinnorna i en akut situation och bara under en viss<br />

begränsad tid (boendet är inte kostnadsfritt) 164<br />

Enligt min mening torde ett verkligt behov finnas av regler, som innebär att den som<br />

utsätter sin partner eller annan sammanboende familjemedlem för hot eller brott, skall<br />

vara den som får ta konsekvenserna av sitt handlande. Om det behövs i brottsförebyggande<br />

syfte, är det förövaren som skall lämna hemmet - inte offret. Det är svårt att<br />

finna stöd för ett eventuellt argument att den rådande ordningen inte måste ändras.<br />

3.1.2. Brottsförebyggande syfte<br />

Förarbetena till lagen om besöksförbud visar att syftet med lagen är att verka brottsförebyggande.<br />

Detsamma gäller de föreslagna reglerna i Ds 2001:73.<br />

Ar syftet relevant och kan det uppnås?<br />

Av en forskningsrapport från England framkommer att när en kvinna, hennes vänner<br />

eller grannar till slut ringer polisen, har kvinnan troligen blivit misshandlad fler än<br />

30 gånger. 165 En analys av våld mot närstående i ett polisdistrikt visade också att det<br />

första samtalet sällan var det sista. Man vet sålunda att gällande denna typ av brott<br />

finns det en betydande grupp offer som upprepade gånger utsätts för våld. I rapporten<br />

betonades att detta är viktiga data när det gäller möjligheterna att vidta förebyggande<br />

åtgärder.<br />

En svensk undersökning från BRÅ om upprepad brottslighet, visade att många av de<br />

kvinnor som anmäler den typ av brott som här är aktuella, återkommer med upprepade<br />

anmälningar inom ett år. 166 Eftersom kunskapen om upprepad utsatthet talar om var<br />

och när risken för brott är förhöjd, kan den användas som utgångspunkt för att fördela<br />

åtgärder på ett effektivt sätt gällande tid och plats. 167 I undersökningen hävdas att med<br />

åtgärder mot upprepade fall av våld mot kvinnor där gärningsmannen är bekant skulle<br />

ungefär 30 % av alla anmälda fall kunna förebyggas. Generellt bör åtgärderna vidtas<br />

i nära anslutning till tidigare brott. 168 I undersökningen framhölls att det är vanligt •att<br />

polis och socialtjänst vid ingripande I situationer med våld inom familjen tyvärr saknar<br />

information om parternas tidigare kontakter med myndigheterna (detta bekräftas I<br />

en rapport från riksåklagaren, se nedan) Det konstaterades att det sålunda fortfarande<br />

216


finns mycket att göra då det gäller att omsätta insikten om upprepad utsatthet för brott<br />

till effektiv praktisk handling. 169<br />

Enligt tidigare refererad undersökning utgör det dödliga våldet i nära relationer ofta<br />

kulmen på en längre tids våld mot kvinnan. Undersökningen visade att kvinnan i<br />

många fall hade gjort polisanmälan om hot och/eller våld innan gärningen med dödlig<br />

utgång inträffade. 170 Utredaren konstaterar att samhället (antingen genom bekanta till<br />

parterna, grannar eller polis) i många fall känt till att kvinnan befunnit sig i en utsatt<br />

situation, men att det dödliga våldet - trots bl a tidigare polisanmälan - ändå kunde<br />

inträffa. 171 Det framkom även att det i dessa fall varit mycket sällsynt att beslut om<br />

besöksförbud fanns registrerat. Det konstaterades dock att för ett flertal gärningsmän,<br />

kan det förutsättas att de inte kommer att förhålla sig rationella till ett besöksförbud.<br />

Den juridiska betydelsen av förbudet skulle därmed troligen inte ha någon praktisk<br />

betydelse i de fall mannen verkligen bestämt sig för att skada eller döda kvinnan. 172<br />

Det betonades därför att det är viktigt att utveckla ett effektivt övervakningssystem.<br />

I undersökningen framförs som exempel på en åtgärd, att gärningsmannen alltid<br />

grips vid skälig misstanke om våld eller allvarligt hot mot en närstående kvinna. 173<br />

Syftet skall vara att grundligt utreda vad som har hänt och att skydda kvinnan mot<br />

ytterligare hot och våld. Det yttras också att det akuta frihetsberövandet skulle<br />

kunna ha en dämpande effekt på mannen i vissa fall. 174<br />

3.1.2.1. Riskbedömning gällande eventuella framtida brott<br />

För utfärdande av besöksförbud till parternas gemensamma bostad krävs det att det<br />

finns en påtaglig risk för att personen kommer att begå brott mot den sammanboendes<br />

liv, hälsa, frihet eller frid (se vidare ovan, 2.3.2.). Åklagaren (och polisen enligt förslaget<br />

om tillfälligt besöksförbud, se ovan 2.6.2.) måste sålunda göra en riskbedömning<br />

— en framtidsprognos avseende risk för att mannen kommer att begå nämnda brott<br />

mot den sammanboende kvinnan. Det är således riskbedömningen som utgör själva<br />

grunden för besöksförbudet. Hur skall denna bedömning göras?<br />

3.1.2.1.1. Modeller för riskbedömning<br />

I en översyn av rutinerna i ärenden om besöksförbud, gjord av riksåklagaren 175 ,<br />

framkommer att åklagarna i allmänhet har använt sig av parternas uppgifter och tillgängliga<br />

registeruppgifter om domar och pågående brottsutredningar för att göra den<br />

riskbedömning som erfordras vid prövningen av ett besöksförbud. 176 Riksåklagaren<br />

konstaterar att man sannolikt kan förbättra bedömningarna avsevärt genom att använda<br />

riskbedömningsinstrument. 177 Några av dessa är utarbetade i USA och Kanada,<br />

bl a “SARA” (Spousal Assault Risk Assessment Guide). SARA-manualen bygger på<br />

sådana faktorer som i forskning och klinisk litteratur visat sig vara betydelsefulla. 178<br />

Manualen innehåller totalt 20 riskfaktorer samt andra överväganden och finns översatt<br />

och bearbetad för svenska förhållanden. SARA-manualen är tänkt att kunna användas<br />

av alla yrkesgrupper inom rättsväsendet vid bl a beslut i frågor om häktning<br />

och besöksförbud. 179 Ett problem är att riskbedömningsinstrumenten bara kan användas<br />

avseende dem som redan har gjort sig skyldiga till brott. 180 Det finns dock en<br />

utarbetad skala för tidig upptäckt av personer i riskzonen — “Abusive Inventory” 181<br />

— som kan användas innan våldet bryter ut.<br />

217


En annan viktig åtgärd är enligt riksåklagaren att vid varje hot- eller våldsbrott omedelbart<br />

starta en informationshämtning/lämning där alla uppgifter om händelserna<br />

och de inblandade parterna samlas och bearbetas. 182 Uppgifterna görs sökbara på ett<br />

och samma ställe. Från detta kan all information ges dygnet runt så att t ex vakthavande<br />

befäl är förberedd och kan skicka rätt styrka - väl förberedd - till rätt plats. Idag<br />

vet närpolisen ofta inte om att det bor en person som skyddas av besöksförbud i deras<br />

område. Riksåklagaren betonar att det på de flesta håll råder en väsentlig brist när det<br />

gäller hur information om besöksförbud sprids polisiärt. 183 Riksåklagaren menar att<br />

genom informationsbasen kan också åklagare vid behov få bättre beslutsunderlag,<br />

inte bara för besöksförbudsprövning, utan även vid prövning av kollusions- och recidivfara.<br />

I remissvaret till Ds 2001:73 från rikspolisstyrelsen, påpekades att polismyndigheterna<br />

idag har tillgång till information i polisens anmälansrutin (RAR) . Denna information<br />

skulle kunna förbättra möjligheten att göra korrekta hot- och riskbedömningar men<br />

får, enligt beslut från Datainspektionen, inte användas i det syftet. Rikspolisstyrelsen<br />

betonade att “den rådande situationen är oacceptabel” och att lagändringar inom detta<br />

område genast måste genomföras. 184<br />

En kort kommentar från min sida är att de rutiner som idag används vid riskbedömningar<br />

och utryckningar vid våld mot kvinnor i nära relationer uppenbarligen behöver<br />

förbättras. Kanske skulle det räcka långt om de redan befintliga reglerna och instrumenten<br />

kunde användas på ett effektivare sätt. Runt om i landet pågår också ett flertal<br />

olika projekt för att komma tillrätta med bristerna. 185<br />

3.1.2.2. En av flera nödvändiga åtgärder<br />

Jag vill poängtera förståelsen av att reglerna om besöksförbud - både de nu gällande<br />

och de föreslagna -naturligtvis inte utgör någon slutgiltig lösning för förhållanden<br />

där våld förekommer. Statistik visar att överträdelser av besöksförbud är vanliga (se<br />

ovan, 1.).<br />

Säkerligen kommer även förbud att äga tillträde till den gemensamma bostaden att<br />

överträdas i ett flertal fall. Åtgärder för att övervaka att förbudet efterlevs, liksom insatser<br />

för att på flera sätt skydda kvinnan, är nödvändiga. Det kan ändå konstateras att<br />

våld mot närstående är en brottstyp där betydande brottsförebyggande åtgärder skulle<br />

kunna vara effektiva i många fall.<br />

Därmed borde det anses viktigt att vidta adekvata åtgärder och att noga följa upp<br />

dessa för att se om avsedd effekt uppnås. En bestämmelse där våldsutövaren kan<br />

åläggas besöksförbud till det gemensamma hemmet, kan vara en av flera åtgärder i<br />

brottsförebyggande syfte som bör införas.<br />

3.1.2. Principiellt viktigt förslag<br />

En kvinna som lever tillsammans med en man som misshandlar, hotar och trakasserar<br />

henne är inte i mindre utsträckning i behov av användandet av brottsförebyggande<br />

åtgärder än om hon lämnat honom. Ett argument är att hon själv väljer att fortsätta att<br />

leva med mannen och därför inte kan omfattas av reglerna. Först när hon har avslutat<br />

förhållandet och inte längre bor tillsammans med mannen, skall reglerna om besöksförbud<br />

träda in. Ett annat argument är dock att dynamiken i ett misshandelsförhål-<br />

218


lande måste beaktas. I flera fall är det mycket svårt för kvinnan att lämna mannen.<br />

Kvinnan är rädd för mannen och att värre våld kommer att utövas om hon lämnar<br />

honom. Hon har också all anledning att vara försiktig. Flera undersökningar har visat<br />

att den farligaste tidpunkten för kvinnan är då hon faktiskt lämnar mannen (se ovan,<br />

1.6.).<br />

En annan aspekt är att våldet underlättas om mannen inte upplever att han riskerar att<br />

behöva stå till svars för sina handlingar. Om han inte drabbas av några sociala eller juridiska<br />

konsekvenser är risken för upprepning stor.’86 Även ur denna synpunkt torde<br />

det vara viktigt att samhället markerar att det våldsamma beteendet inte tolereras och<br />

att åtgärder vidtas snabbt för att förebygga fortsatta brott mot den sammanboende<br />

kvinnan eller annan familjemedlem. För den som utsätts för våldet har ett utfärdat<br />

besöksförbud inte bara ett förebyggande syfte. I en undersökning framkom att för den<br />

som omfattas av skyddet, kan besöksförbudet också uppfattas som en välbehövlig<br />

markering av individens rätt till integritet. 187<br />

Min uppfattning är att förslaget i Ds 2001:73 är viktigt ur principiell synpunkt. Med<br />

den kunskap som idag finns gällande dynamiken i ett misshandelsförhållande, är det inte<br />

realistiskt att avfärda problemet genom att lägga hela ansvaret på kvinnan, med innebörden<br />

att vissa skyddsåtgärder kan träda in först då hon lämnat mannen. Förslaget att mannen<br />

kan åläggas besöksförbud gällande den gemensamma bostaden - och att kvinnan kan<br />

stanna kvar för att få ett visst rådrum — borde ha framförts långt tidigare.<br />

Ur brottsoffersynpunkt är förslaget således ett steg i rätt riktning. Frågan är däremot<br />

om utformningen av bestämmelserna ur ett rent juridisk perspektiv är tillräckligt<br />

BRÅ och tydlig (se nedan, 3.3. för vidare diskussion).<br />

3.2. Förenlighet med svensk grundlag och internationella<br />

konventioner<br />

De föreslagna reglernas förenlighet med grundlagsstadgade rättigheter är intressant<br />

med tanke på att förslaget är kontroversiellt. Det kommer säkerligen att föranleda en<br />

debatt om rättssäkerhet, integritetskränkning och mänskliga rättigheter. En diskussion<br />

kan föras med liknande argument för både gärningsmännen och brottsoffren med<br />

hänvisande till grundlagsstadgade mänskliga fri- och rättigheter. En intresseavvägning<br />

måste således göras där man får ta ställning till vems intresse och behov som<br />

skall ges företräde.<br />

3. 2. 1. Regeringsformen<br />

I promemorian belyses förutsättningarna för de nya reglerna med beaktande av den<br />

svenska grundlagen, regeringsformen (RF) kap 1 och 2. Kapitlen stadgar det allmännas<br />

skyldighet att trygga rätten till bl a bostad, lika rättigheter för kvinnor och män,<br />

värnande om den enskildes privat- och familjeliv och skydd för äganderätten.<br />

Rätten till skydd mot frihetsberövande, frihet att förflytta sig och skydd mot rådighetsinskränkningar<br />

gällande fast egendom tas också upp. Dessa rättigheter är<br />

begränsningsbara genom lag om vissa förutsättningar är uppfyllda. Exempelvis får<br />

skydd gällande rådighetsinskränkningar för fast egendom endast inskränkas när det<br />

krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. 188<br />

219


Efter en avvägning av motstående intressen var slutsatsen i promemorian att behovet<br />

för de som avses skyddas av reglerna, vägde tyngre än motstående intressen och att<br />

förslaget var väl förenligt med gällande grundlag och internationella konventioner. 189<br />

Remissinstanserna betonade vikten av att rättssäkerhets aspekterna noga utreddes.<br />

Ingen kritik riktades dock mot den slutsats som framkom i departementspromemorian.<br />

Det kan här vara relevant med en notering att lagstiftningen i Sverige redan idag tilllåter<br />

en inskränkning i ovan nämnda rättigheter. Sedan 1987 kan parterna enligt Äktb<br />

åläggas förbud att besöka varandra till dess att skillnadsfrågan har avgjorts genom<br />

lagakraftvunnen dom (se ovan, 2.10.1.). Enligt både Äktb och sambolagen kan en<br />

part erhålla rätten att bo kvar i den gemensamma bostaden till dess att bodelning skett.<br />

Den andra parten måste i dylika fall genast flytta därifrån (Äktb 14 kap 8 § 2 st och<br />

sambolagen 22 § 2 st).<br />

3.2.2. Internationella konventioner<br />

De internationella konventioner som främst beaktades i promemorian var FN-konventionen<br />

om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (1979) och den Europeiska<br />

konventionen (d. 4 nov. 1950) om skydd för de mänskliga rättigheterna och<br />

de grundläggande friheterna, artikel 8. Denna artikel stadgar i 1 p var och ens rätt till<br />

respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.<br />

I debatten som föregick lagstiftningen i Österrike, framhöll motståndarna till införandet<br />

av reglerna att dessa skulle stå i strid med rättigheterna enligt artikel 8, 1 p.190<br />

Företrädarna för bestämmelserna hävdade däremot att det inte kunde accepteras att en<br />

del av befolkningen (gärningsmännen) skulle tillåtas utöva sina mänskliga rättigheter<br />

på bekostnad av andra (offren för våldet i nära relationer) . De hänvisade till artikelns<br />

punkt två. I denna tillåts att det offentliga, med stöd av lag, inskränker rättigheterna<br />

om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till (bl a) förebyggande<br />

av brott, till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.<br />

Jag delar uppfattningen att en intresseavvägning till fördel för de som utsätts för våld<br />

i nära relationer är riktig. Med beaktande av Europakonventionen artikel 8, 2 p, torde<br />

införandet av de aktuella reglerna vara förenligt med konventionen.<br />

I Ds 2001:73 hänvisades inre till deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor<br />

(1993) . Deklarationen ger emellertid också stöd för att utarbeta bl a straffrättsliga<br />

och medborgerliga sanktioner i den nationella lagstiftningen “för att bestraffa och<br />

gottgöra de oförrätter som tillfogats kvinnor vilka utsatts för våld”, artikel 4 d. Enligt<br />

artikel 3 har kvinnor rätt till lika skydd av alla mänskliga rättigheter och grundläggande<br />

friheter, innefattande bl a rätten till frihet och personlig säkerhet och till lika<br />

skydd av lagen.<br />

3. 3. Tillämpningsproblem<br />

Principiellt sett är förslaget som ovan sagts enligt min åsikt viktigt. Emellertid uppstår<br />

vissa frågetecken kring tillämpningen ur en rent praktisk synvinkel. I vilka situationer<br />

skulle de nya reglerna konkret kunna användas?<br />

220


- Om den som avtjänar ett fängelsestraff för ett allvarligt övergrepp mot någon<br />

står inför frigivning, kan det enligt förarbetena till den gällande besöksförbudslagen<br />

vara befogat att besöksförbud utfärdas. Detta förutsätter att det föreligger en klar risk<br />

för trakasserier mot brottsoffret även efter frigivandet. 191<br />

Enligt min mening borde denna möjlighet också rimligtvis kunna användas för att<br />

ålägga den frigivne besöksförbud till en gemensam bostad, förutsatt att risk för brott<br />

föreligger. Det sagda bygger således på att en riskbedömning görs (se ovan, 3.1.2.1.),<br />

men torde i övrigt inte vålla några särskilda tillämpningsproblem.<br />

I flera andra fall är det emellertid oklart hur reglerna kan tillämpas.<br />

3.3.1. Besöksförbud i samband med misstanke om brott<br />

- Om en ansökan om besöksförbud kumulerats med ett brottmål, kan en frihetsberövad<br />

person åläggas ett besöksförbud innan han efter beslut av åklagare eller<br />

rätten försätts på fri fot (den som hämtats till ett förhör kan också åläggas förbudet<br />

innan han får lämna polisstationen 192 ) . Personen är misstänkt eller åtalad för ett brott<br />

men det kan saknas tillräckliga skäl för ett fortsatt frihetsberövande enligt reglerna i RB<br />

(se ovan, 2.9.1.). Däremot kan ett besöksförbud utfärdas — förutsatt att risk för trakasserier<br />

och förföljelser (m fl omständigheter) enligt besöksförbudslagen föreligger.<br />

I denna situation skulle dock ett besöksförbud enligt min tolkning inte kunna innefatta<br />

en gemensam bostad. För detta krävs att det föreligger en påtaglig risk för brott<br />

— således räcker det ej med risk för trakasserier och förföljelser. Om åklagaren och/<br />

eller rätten anser att förutsättningarna för frihetsberövande åtgärder inte är uppfyllda,<br />

borde man inte heller kunna motivera att kriterierna för besöksförbud till den gemensamma<br />

bostaden är uppfyllda. För att tydliggöra vad jag menar:<br />

7A) RB 24 kap 1 §, förutsättningar: på sannolika skäl misstänkt för brott för<br />

vilket fängelse är föreskrivet ett år eller mer och risk för bl a kollusionsfara<br />

eller recidivfara — d v s risk för fortsatt brottslighet (risken behöver inte vara<br />

påtaglig).<br />

B) Ds 2001:73, föreslagna 1 a §, förutsättning: påtaglig risk för brott mot liv,<br />

hälsa, frihet och frid - d v 5 risk för brott för vilka fängelse är föreskrivet ett år<br />

eller mer (de brott som här torde bli aktuella).<br />

Om förutsättningarna enligt “A” inte bedöms uppfyllda, torde det inte heller vara<br />

riktigt att utfärda ett besöksförbud med åberopande av förutsättningarna i “B”.<br />

Man skulle visserligen kunna göra antagandet att brottet enligt “A” är ringa och att<br />

det därför inte kan föranleda ett frihetsberövande. Ett dylikt beslut säger i och för sig<br />

inget om en bedömning huruvida risk för recidivfara föreligger. Kan man antaga att<br />

den som begår ett ringa brott kommer att begå ett allvarligt brott mot samma person<br />

och att risken härför är påtaglig? I sådant fall skulle ett förbud enligt min mening<br />

kunna utfärdas. Det skall dock påpekas att vid bedömningen av förutsättningarna härför<br />

skall det enligt de föreslagna reglerna även särskilt beaktas om personen tidigare<br />

har begått brott mot den andras liv, hälsa, frihet eller frid. Återigen — brotten skall<br />

vara av allvarlig art. Avsikten är inte att ett tidigare ringa brott kan ligga till grund för<br />

förbudet.<br />

221


Samma resonemang kan föras avseende en situation där polis ställs inför frågan om<br />

ingripande. Förutsättningarna för besöksförbudet är enligt förslaget att situationen<br />

skall vara någorlunda akut. Vi antar att polisen gör en utryckning till parternas bostad.<br />

Kvinnan hävdar att mannen t ex har misshandlat eller hotat henne, d v s begått en<br />

straffbar gärning. Om polisen här finner skäl för att tro på kvinnan, står flera tvångsmedel<br />

direkt till buds. Mannen kan gripas (och sedan anhållas och häktas) enligt RB<br />

24 kap eller medtas till förhör, RB 23 kap 8 §. Tidsgränserna för kvarhållande till<br />

förhör och förutsättningarna för användande av tvångsmedlen i 24 kap måste dock<br />

beaktas. Här blir konsekvensen av gällande regler - och de föreslagna - densamma<br />

som i ovan förda resonemang. Således skulle det endast kunna vara om det påstådda<br />

brottet är ringa, men risk ändå kan bedömas föreligga för att ett allvarligt brott kommer<br />

att begås. Vilka brott av ringa grad skulle detta kunna vara?<br />

3.3.2. Besöksförbud utan samband med tidigare brott<br />

Både i gällande rätt och enligt det nya förslaget stadgas att ett åläggande av besöksförbud<br />

inte förutsätter att den sökande tidigare har utsatts för ett brott av den förbudet<br />

skall åläggas. Däremot skall tidigare allvarliga brott mot partnern särskilt beaktas och<br />

tillmätas stor vikt vid bedömningen om risk för eventuella framtida brott. Det har visat<br />

sig att åklagarna sällan beviljar ett besöksförbud utan att tidigare brott förekommit. 193<br />

Den som söker hjälp måste således i praktiken som regel redan vara brottsoffer innan<br />

lagen, vars syfte är att vara brotts förebyggande, tillämpas. Någon ändring av praxis<br />

torde här sålunda inte ske i och med den nya lagstiftningen. I Ds 200l:73 anges också<br />

att det “ligger i sakens natur” att det vid bedömningen bör beaktas om tidigare brott<br />

har begåtts mot partnerns liv, hälsa, frihet och frid — således brott av allvarlig art. Det<br />

föreslås även att en proportionalitetsprincip motsvarande den som gäller vid häktning<br />

enligt RB införs, d v s att skälen för förbudet måste väga väsentligt tyngre än det intrång<br />

eller men i övrigt som förbudet innebär för den det skall åläggas.<br />

Jag tror inte att det är en obefogad fråga att undra i vilka situationer förslaget i praktiken<br />

är avsett att tillämpas.<br />

3.3.3. Besöksförbud och tillfälligt omhändertagande<br />

enligt polislagen<br />

Om polisen vid en utryckning till kvinnan och mannens gemensamma bostad finner<br />

att tillräckliga skäl för misstanke om brott inte finns, kan polisen inte gripa mannen<br />

eller direkt ta med honom till förhör. Det föreslås i Ds 2001:73 att polisen i denna situation<br />

— om frågan om besöksförbud väckts - skall få möjlighet att ta med mannen<br />

till förhör, även om brottsmisstanke saknas (se ovan, 2.8.2.). Rikspolisstyrelsen var en<br />

av de remissinstanser som välkomnade förslaget (se ovan, 2.6.2.1.).<br />

I nämnda situation kan polisen ändå anse att det finns risk för att en brottslig gärning<br />

kommer att begås. I en undersökning framkom att polismännen i dessa fall helst ville<br />

“plocka bort” mannen men hänvisade till konsekvensen av ett felaktigt gripande, d v<br />

s att de riskerar att göra sig skyldiga till olaga frihetsberövande. 194 Tillfälligt omhändertagande<br />

enligt polislagen 13 § är den åtgärd som då kan kvarstå. Detta förutsätter<br />

att polisen bedömer att ingripandet kan avvärja risken för en straffbelagd gärning.<br />

Således räcker det inte med risk för lindrigare handlingar som faller utanför det<br />

straffbelagda området. Om polisen beslutar om tillfälligt omhändertagande, skulle ett<br />

222


esöksförbud till den gemensamma bostaden i samband med detta kunna utfärdas.<br />

Båda besluten skulle grundas på en riskbedömning om straffbelagda gärningar men<br />

utan redan begångna (“färska”) brott (det kan ju dock finnas lagakraftvunna domar<br />

om tidigare brott) . Frågan är hur polisens praxis ser ut gällande tillfälligt omhändertagande<br />

- hur ofta sker detta och hur motiveras besluten?<br />

SAMMANFATTNING<br />

Jag har visat på det bakomliggande allvarliga och utbredda problemet med våld mot<br />

kvinnor i nära relationer. Med beaktande av dynamiken i ett misshandelsförhållande<br />

och riskerna för kvinnan om hon försöker lämna mannen; föreligger ett behov av<br />

flera åtgärder i brottsförebyggande och hjälpande syfte. Det borde anses oacceptabelt<br />

att samhället inte kan erbjuda tillräcklig hjälp, med följden i många fall att offret<br />

- av rädsla för mer hot och våld - ser som enda utväg att “fly” hemmet. Införandet<br />

av en ordning där det i stället är förövaren som under en begränsad tid förbjuds att<br />

återvända till den gemensamma bostaden, är enligt min åsikt en principiellt sett viktig<br />

och BRÅ åtgärd.<br />

Syftet med bestämmelserna svarar enligt min mening mot ett angeläget behov. Dock<br />

kan kritik riktas mot flera delar av förslaget:<br />

- Bedömningen vid proportionalitetsprincipen<br />

- Möjligheten för polis att besluta om tillfälligt besöksförbud till en gemensam<br />

bostad<br />

- Avsaknaden av ett barnperspektiv<br />

Den främsta frågan och kritiken avser i vilka situationer förslaget rent konkret är tänkt<br />

att gälla. Utformningen av lagrummet - med förutsättningen att påtaglig risk för brott<br />

mot liv, hälsa, frihet och frid skall finnas och att det särskilt skall beaktas om dylika<br />

brott redan har begåtts av och mot de inblandade parterna — gör att ett nära samband<br />

med redan existerande tvångsmedel föreligger. Ett besöksförbud borde inte kunna<br />

tillämpas för att ersätta tvångsmedlen. Där vissa av dessa inte kan tillämpas, torde ej<br />

heller förbudet kunna användas.<br />

Jag kan bara instämma i några av de remissvar 196 där det efterlyses en närmare konkretisering<br />

av i vilka situationer förslaget kan tänkas bli tillämpbart och att det från ett<br />

praktikerperspektiv verkar ganska komplicerat.<br />

För mig är förslaget i Ds 2001:73 ett tydligt exempel på att politiska intentioner och<br />

ambitioner — om än goda sådana - inte alltid helt går att förena med förutsättningarna<br />

för den praktiska juridiska tillämpningen.<br />

223


224<br />

LITTERATUR<br />

• Bergmark, B, Hamne Lundberg, G, Stryptag, famntag, klapp eller död - en<br />

reportagebok om kvinnornisshandel, 1995, Carissons bokförlag, Stockholm<br />

• Eliasson, M, Mäns våld mot kvinnor, 1 uppi, 1997, Bokförlaget Natur och<br />

Kultur, Stockholm<br />

• Eliasson, P.E., Män, kvinnor och våld, 2000, Carissons Bokförlag, Stockholm<br />

• Hydén, M, Kvinnornisshandel inom äktenskapet, 1 uppi, 1995, Liber<br />

utbildning AB, Stockholm<br />

• Walker, L.E., The battered woman, 1979, Harper Colophon Books, New York<br />

• Önfelt, C, Vardagens hjältinnor, 10 år på Alla kvinnors hus, 1991,<br />

Utbildningsförlaget Brevskolan, Stockholm<br />

Ovrig litteratur<br />

• BRÅ, PM 1989:2, Lagen om besöksförbud: en uppföljning<br />

• BRÅ, 1995, Uppföljning av lagen om besöksförbud<br />

• BRÅ-rapport 1997:2, Våld mot kvinnor (red.)<br />

• BRÅ-rapport 2000:11, Grov kvinnofridskränkning, en kartläggning<br />

• BRÅ-rapport 2001:3, Upprepad utsatthet för brott<br />

• BRÅ-rapport 2001:11, Dödligt våld mot kvinnor i nära relationer<br />

• Helmer, G, Lundgren, E, m fl, Slagen dam, mäns våld mot kvinnor i<br />

jämställda Sverige - en ornfångsundersöknirig, 2001, Uppsala universitet och<br />

Brottsoffermyndlgheten, Fritzes offentliga publikationer, Stockholm<br />

• Lundgren, E, Väldets normaliseringsprocess: två parter två strategier, 1989,<br />

Riksorganisationen för kvinnojourer 1 Sverige, Stockholm<br />

• Nordborg, G, Kvinnofrid - att förstå bakgrunden till mäns våld mot kvinnor<br />

och dess effekter, ett utbildningsmaterial från brottsoffermyndigheten, 2000,<br />

<strong>Brottsoffermyndigheten</strong>, Umeå<br />

• Rapport från seminarium i Sigtuna 6-8 december 2000, Iriterveritionsmetoder<br />

för män som begått våldsbrott mot kvinnor, Näringsdepartementet,<br />

Jämställdhetsenheten, 2001, Stockholm<br />

• Riksåklagaren, Besöksförbud, en översyn och förslag till förbättringar i<br />

ärenden om besöksförbud m m, 1999/2000.<br />

• Sterup-Preijde, M, Lagen om besöksförbud och några av dess<br />

tillärnpningsproblem, specialarbete, Pclishögskolan, VT 1997<br />

Offentliga utredningar<br />

• SOU 1995:60 Kvinnofrid, del A, B<br />

• SOU 1998:40 Brottsoffer, Vad har gjorts? Vad bör göras?<br />

• SOU 1999:104 Nya samboregler<br />

Departementsserien<br />

• 1987:13 Besöksförbud<br />

• 2001:73 Ytterligare åtgärder för att motverka våld i nära relationer<br />

Propositioner<br />

• 1986/87:1 om äktenskapsbalk m m<br />

• 1987/88:137 om besöksförbud<br />

• 1997/98:55 Kvinnofrid


Utskottsbetänkanden<br />

• JuU 1987/88:42 om besöksförbud<br />

Rattsfall<br />

Högsta domstolen<br />

• NJA 1994 s 468<br />

• NJA 1996 s 741<br />

• NJA 1998 s 86<br />

• NJA 2000 s 17 (III)<br />

• Avslagsbeslut nr B 1697-01<br />

Hovrätten<br />

• Svea hovrätt mål nr B 715-01<br />

• Svea hovrätt mål nr B 4651-02<br />

Ovriga rättsfall<br />

• <strong>Brottsoffermyndigheten</strong>s referatsamling, 2000, <strong>Brottsoffermyndigheten</strong>, Umeå<br />

Övriga källor<br />

• Fritz, E, Vidareutbildning för kvinnojouren, 2002-05-06, Alla kvinnors hus,<br />

Stockholm<br />

• Informationsfolder om Alla kvinnors hus, 2000, Stockholm<br />

• Informationsfolder: Legislation on protection from violence, Information for<br />

women, January 2000, Informationcentre against violence, Vienna<br />

• Logar, R, European law conference, seminar, domestic violence. “Cooperation<br />

between the police and the NGOs in preventing domestic violence<br />

— the Austrian model”<br />

2001—06—11, Stockholm<br />

• www.sivic.org/it/site-it/texte/violence.html (Europe is ka kommissionens<br />

projekt “Daphne”)<br />

Remissvar<br />

Justitiedepartementet, KRIM-enheten, Dnr Ju 2001/8593/KRIM<br />

(34 st remissvar, varav särskilt)<br />

• Barnombudsmannen<br />

• Hovrätten över Skåne och Blekinge<br />

• Jämställdhetsombudsmannen<br />

• Malmö tingsrätt<br />

• Rikspolisstyrelsen<br />

• Riksåklagaren<br />

• Rädda Barnen<br />

• Sveriges Domareförbund<br />

• Sveriges kvinnojourers riksförbund<br />

Statistik<br />

Brottsförebyggande rådet<br />

• Brott mot person, misshandel mot kvinna, år 1991-2000<br />

• Antal beslut om besöksförbud år 1988-2000<br />

• Brott mot övriga specialstraffrättsliga författningar; Lagen om besöksförbud<br />

(överträdelse, 24 §) år 1991-2000<br />

• Personer misstänkta för brott efter brottstyp, ålder vid brottet och kön, 2000<br />

Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige<br />

(ROKS)<br />

• Antal kvinnor och barn med skyddat boende år 2000<br />

• Antal hjälpförfrågningar år 2000<br />

225


226<br />

FOTNÖTTER<br />

1 Heimer, G, Lundgren, F m fl, Slagen dam, mans våld mot kvinnor i jamställda Sverige - en omfångsundersökning,<br />

2001, s 8 (Undersökningen riktade sig till 10 000 kvinnor i åldrarna 18-64 år.<br />

Svarsfrekvensen var över 70 %). 2 Brottsförebyggande rådet, statistik gällande brott mot person,<br />

misshandel mot kvinna, år 199 1-2000. SOU 1995:60 Kvinnofrid, del A, s 74.<br />

4 BRÅ-rapport 2001:11, s 12.<br />

5 BRÅ-rapport 2001:11, s 22.<br />

6 Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS), statistik över antal kvinnor<br />

och barn med skyddat boende år 2000.<br />

7 ROKS, statistik över antal hjälpförfrågningar år 2000.<br />

Hotet om misshandel och långa perioder av våld, gör att många kvinnor är rädda för att stanna<br />

kvar hemma och ser som enda utväg att söka sig till en kvinnojour för att få hjälp och skyddat<br />

boende.b Trakasserier från en före detta man eller sambo är en annan vanlig orsak till att kvinnorna<br />

söker hjälp hos kvinnojourerna.<br />

8 SOU 1998:40, s 239.<br />

Brottsförebyggande rådet, statistik gällande antal beslut om besöksförbud år 1988-2000 och statistik<br />

angående brott mot övriga specialstraffrättsliga författningar; Lagen om besöksförbud (överträdelse,<br />

24 §) år 1991-2000. ~O Ds 2001:73, s 25<br />

11 BRÅ-rapport 1997:2 (red.)<br />

12 BRÅ-rapport 1997:2 (red.), s 149.<br />

13 Eliasson, M, Mäns våld mot kvinnor, 1997, s 164 if.<br />

www.sivic.org/itXsite-it/texte/violence.html (En hemsida för läkare och sjukvårdspersonal angående<br />

våld mot närstående. Hemsidan är utförd inom Europeiska kommissionens projekt “Daphne”<br />

och är översatt till fem språk), 5 1, 5 f.<br />

14 www.sivic.org/it/site-ititexteiviolence.html , s 6.<br />

15 BRÅ-rapport 1997:2 (red.), s 108.<br />

16 Vidareutbildning för kvinnojouren i Stockholm, Alla kvinnors hus.<br />

17 Svea hovrätts dom, mål nr B 715-01, överklagat till Högsta domstolen. Högsta domstolens<br />

avslagsbeslut, nr B 1697-01. Svea hovrätts dom, 2002-05-31, mål nr B 4651-02 (Domen har i skrivande<br />

stund ej vunnit laga kraft). 18 Se SOU 1995:60 del A, s 102. Eliasson, M, a a s 167.<br />

18 Nordborg, G, Kvinnofrid - att förstå bakgrunden till mäns våld mot kvinnor och dess effekter,<br />

ett utbildningsmaterial från brottsoffermyndigheten, 2000, s 24 ff.<br />

19 Lundgren, E, Våldets normaliseringsprocess: två parter - två strategier, 1989, s 2 f.<br />

20 Hydén, M, Kvinnomisshandel inom äktenskapet, 1995, s 40 if.<br />

21 Hydén, M, a as 166 f, 170 f.<br />

22 SOU 1995:60 del A, s 102.<br />

Våldsprocessen i ett misshandelsförhållande kan beskrivas 23 enligt följande mönster:<br />

23 Beskrivning av mönstret i våldsprocessen, se:<br />

www.sivic.org/itXsite-ititexte/violence.html, 5 2 ff.<br />

Eliasson, M, a a s 29, 172 ff.<br />

Eliasson, P.E., Män, kvinnor och våld, 2000, s 47 if.<br />

Hydén, M, a a s 215 f (om Hydéns definition av ett kvinnomisshandelsäktenskap).<br />

BRÅ PM 1989:2, Uppföljning av lagen om besöksförbud, 5 29 f.<br />

24 Eliasson, M, a a s 175 f.<br />

25 Hydén, M, a a s 82.<br />

26 SOU 1995:60 del A, 103.<br />

27 Lundgren, E, a a s 10.<br />

28 Bergmark, B, Lundberg, G, Stryptag famntag klapp eller död, en reportagebok om<br />

kvinnomisshandel, 1995, s 25.<br />

29 Eliasson, NI, a a s 152 if (undersökningen av Romero, M, “A Gomparison<br />

between strategies used on prisoners of war and battered wives”).<br />

30 Walker, L.E., The battered woman, 1979.<br />

Se Eliasson, P.E., a a s 41 ff.<br />

Hydén, M, a a 5 39.<br />

31 BRÅ-rapport 2001:11, s 19.<br />

32 För några intressanta fall från Högsta domstolen (HD) gällande påföljd vid<br />

misshandel av kvinnor i nära relationer, se underrätternas och HD:s<br />

resonemang i domskälen: NJA 2000 s 17 (III), NJA 1998 s 86, NJA 1996 5 741


och NJA 1994 s 468.<br />

<strong>Brottsoffermyndigheten</strong>s referatsamling, 2000, s 56, fall nr 63.<br />

<strong>Brottsoffermyndigheten</strong>s referatsamling, 2000, s 59, fall nr 71.<br />

35 <strong>Brottsoffermyndigheten</strong>s referatsamling, 2000, s 60, fall nr 72.<br />

36 Se Eliasson, NI, a a kap 1-2, 4-6.<br />

SOU 1995:60 del A, s 101.<br />

37 SOU 1995:60 del A, s 97-99.<br />

38 SOU 1995:60 del A, s 106.<br />

39 Prop. 1997/98:55, s 21.<br />

40 Prop. 1997/98:55, s 21, 25.<br />

41 SOU 1995:60 del A, s 100.<br />

42 a st,<br />

Eliasson, P.E., a a s 24, Hydén, M, a a s 156 ff.<br />

43 Nordborg, G, a a s 17.<br />

Hydén, M, a a s 28 f (om J. Cullbergs indelning av de misshandlande männen fyra grupper och om<br />

vilka frågor och kritik mot detta synsätt som uppkommer).<br />

Se även Eliasson, M, a a s 148 (NI. Eliassons kritik mot J. Cullbergs teori).<br />

44 BRÅ-rapport 1997:2 (red.), s 148.<br />

SOU 1995:60 del A, s 106.<br />

45 Eliasson, P.E., a a s 106.<br />

46 Eliasson, P.E., a a s 107 f.<br />

47 SOU 1995:60 del B, bilaga 9, Eriksson, K, Motsträvighet som anomali rättsväsendet, 1994 (det<br />

bör uppmärksammas att rapporten sålunda utarbetades innan kvinnofridsreformen och satsningarna<br />

på utbildning om kvinnomisshandel för bl a polis och åklagare genomfördes).<br />

48 SOU 1995:60 del B, bilaga 9, s 96.<br />

49 SOU 1995:60 del B, bilaga 9, s 97.<br />

50 Nordborg, G, a a s 18.<br />

SOU 1995:60 del A, s 201. BRÅ-rapport 1997:2 (red.), s 39. Eliasson, M, a a s 184-192.<br />

Hydén, M, a a s 161 (se angående att våldet blir farligare bl a genom att kvinnan får svårare att<br />

skydda sig själv om hon dessutom är alkohol-påverkad).<br />

51 BRÅ-rapport 2000:11, s 34-35, 40 (se särskilt den avslutande diskussionen där det uttrycks att<br />

“en tänkbar orsak skulle kunna vara att denna grupp gärningsmän sannolikt har större chans att bli<br />

upptäckta och lagförda”)<br />

52 Eliasson, M, a a s 187 f.<br />

53 BRÅ-rapport 2001:11, s 29.<br />

54 Statistik från BRÅ, personer misstänkta för brott efter brottstyp, ålder vid brottet och kön, år<br />

2000.<br />

BRÅ-rapport 2001:11, s 27 (Medelåldern för de kvinnliga offren för dödligt våld i nära relationer<br />

var 42 år och för gärningsmännen 44 år. Aldersspannet för offren varierade mellan 17 och 86 år,<br />

med en koncentration på intervallet 30-50 år).<br />

55 Eliasson, M, a a s 102.<br />

56 Heimer, G, Lundgren, E, m fl, a a s 68 f.<br />

57 BRÅ-rapport 2000:11, s 33.<br />

58 Uppföljning av lagen om besöksförbud, BRÅ, 1995, s 4, 18.<br />

59 BRÅ-rapport 2001:11, s 28.<br />

60 BRÅ-rapport 2001:11, s 9.<br />

61 Deklarationen om strategier för att bekämpa våld mot kvinnor i ett demokratiskt Europa, Tredje<br />

europeiska ministermötet om jämställdhet mellan kvinnor och män (Rom den 2 1-22 oktober<br />

1993).<br />

62 Nordborg, G, a a s 18.<br />

63 BRÅ-rapport 2000:11, s 36.<br />

64 BRÅ-rapport 2001:11, s 29-32.<br />

65 Eliasson, P.E., a a s 24.<br />

66 Hydén, M, a as 211 f.<br />

67 Eliasson, P.E., a a s 106.<br />

68 Eliasson, P.E., a a s 44 ff.<br />

Hydén, M, a a s 142 if.<br />

69 Eliasson, P.E., a a s 44 ff.<br />

70 Nordborg, G, a a s 19 (hänvisningen till undersökningarna av Malterud<br />

227


1985, Skjorten, 1989, 1994).<br />

Hydén, M, a as 139 if.<br />

71 Eliasson, P.E., a a s 46.<br />

72 Nordborg, G, a a 5 19.<br />

73 Eliasson, P.E., a a s 46.<br />

74 Nordborg, G, a a s 19 (hänvisningen till B. Bergmans avhandling 1987 “Battered Wives - Why<br />

are they beaten and why do they stay”). Hydén, M, a a s 30-32 (om Gayfords undersökning 1983<br />

och B. Bergmans avhandling 1987).<br />

75 Eliasson, M, a a s 147, 151.<br />

76 Eliasson, M, a a s 151 (hänvisningarna till de olika undersökningarna).<br />

77 Eliasson, P.E., a a s 106.<br />

78 Hydén, M,aas 135.<br />

79 Eliasson, M, a a s 148 f (bl a med hänvisning till kritiken i Läkartidningen av B. Bergmans<br />

avhandling).<br />

Nordborg, G, a a s 19. Hydén, M, a as 31.<br />

80 Nordborg, G, a a s 17.<br />

81 Eliasson, M, a a s 142.<br />

82 SOU 1995:60 del A, s 349.<br />

83 SOU 1995:60 del A, s 349-353 (s 351 - Förutsättningar för att kvinnan ändå<br />

skall få stanna, d v s att polisanmälan finns, läkarintyg eller intyg från t ex<br />

kvinnojour, s 350-353 angående problemet med att vissa män har satt<br />

system att ta hit kvinnor frän andra länder som de sedan utsätter för våld).<br />

84 SOU 1995:60 del A, kap 14.<br />

85 BRÅ-rapport 1997:2 (red.), s 149.<br />

86 BRÅ-rapport 1997:2 (red.), s 34.<br />

87 Eliasson, M, a a s 121, 124, 206.<br />

Nordborg, G, a a s 26.<br />

Eliasson, P.E., a a s 31, 102.<br />

88 BRÅ-rapport 2001:11, s 21, 19. (Författaren konstaterar: “det skulle kunna uttryckas som att de<br />

dominerande motiven i dessa fall är gärningsmannens kontrollbehov över kvinnan”).<br />

89 Ds 1987:13, kap. 4.<br />

90 Prop. 1987/88:137, s 9.<br />

91 Onfelt, C, Vardagens hjältinnor, 1991, s 33 ff.<br />

(Den första kvinnojouren i Sverige inrättades i Stockholm 1978, den första<br />

kvinnojouren i Europa inrättades i England, London 1972).<br />

92 Ds 1987:13, s 5, 9.<br />

93 Ds 1987:13, s 9.<br />

94 Ds 1987:13.<br />

95 Prop. 1987/88:137.<br />

96 Prop 1987/88:137, s 1.<br />

97 Logar, R, European law conference, seminar, domestic violence. “Co-operation between the<br />

police and the NGOs in preventing domestic violence - the Austrian model”.<br />

98 Ds 2001:73, s 38.<br />

99 Prop. 1987/88:137, s 18.<br />

100 Prop. 1987/88:137, 5 18 f.<br />

101 Prop. 1987/88:137, s 18.<br />

102 Prop. 1987/88:137, s 20.<br />

103 a st<br />

104 Ds 2001:73, s 64.<br />

105 Ds 2001:73, s 156.<br />

106 a st<br />

107 a st<br />

108 Prop. 1987/88:137, s 20.<br />

Principen om proportionalitet kommer till klart uttryck i polislagen<br />

(1984:387) 8 ~. Aven den s k behovsprincipen framgår av 8 ~.<br />

109 Prop. 1987/88:137, s 19.<br />

110 Ds 2001:73, s 158.<br />

111 Ds 2001:73, s 74.<br />

112 a st<br />

228


113 Logar, R, European law conference, seminar, domestic violence.<br />

114 Ds 2001:73, s 157.<br />

115 Ds 2001:73, s 65, 158.<br />

116 Informationsfolder: Legislation on protection from violence, Information<br />

for women, January 2000, Informationcentre against violence, Vienna.<br />

117 Remissvar, SKR, s 3 (4).<br />

118 a st<br />

119 Ds 2001:73, s 75.<br />

120 a st<br />

121 Remissvar, JämO, 5 2.<br />

122 Remissvar, Hovrätten över Skåne och Blekinge, 5 4.<br />

123 Remissvar, Malmö tingsrätt, s 3.<br />

124 Informationsfolder: Legislation on protection from violence, Information<br />

for women, January 2000, Informationcentre against violence, Vienna.<br />

125 Remissvar, BO, s 1.<br />

126 Remissvar, BO, s 5.<br />

127 Remissvar, BO, s 6.<br />

128 Remissvar, BO, s 2.<br />

129 Remissvar, Rädda Barnen, s 2.<br />

130 Remssvar, Rädda Barnen, s 1 f.<br />

131 Remssvar, Rädda Barnen, s 1.<br />

132Hydén, M, aas 162 if.<br />

133 a st<br />

134 Prop. 1987/88:137, s 43<br />

135 Ds 2001:73, s 161.<br />

136 a st<br />

137 Prop. 1987/88:137, s 25, 44.<br />

138 Prop. 1987/88:137, s 44.<br />

139 a st<br />

140 Förordning (1988:691) om tillämpning av lagen (1988:688) om besöksförbud, 3 §.<br />

141 Förordning (1988:691) om tillämpning av lagen (1988:688) om besöksförbud, 5 § Riksåklagarens<br />

författningssamling (RAFS) 1997:07.<br />

142 Ds 2001:73, s 70.<br />

143 Remissvar, rikspolisstyrelsen, s 2.<br />

144 Ds 1987:13, s 28-3 1.<br />

145 Ds 1987:13, s, 30.<br />

146 Ds 1987:13, s 42 ff<br />

147 Prop. 1987/88:137, s 23 (Det kan noteras att lagrådet inte berörde frågan<br />

närmare i protokollet och i lagrådsremissens lagförslag, 7 § stadgades att<br />

“besöksförbud meddelas av allmän åklagare”. Se nämnda proposition, bilaga<br />

3 och 4, s 79, 84).<br />

148 Prop. 1987/88:137, s 23.<br />

149 JuU 1987/88:42.<br />

150 JuU 1987/88:42, 5 11.<br />

151 Ds 200 1:73, s 159 (Det framhålles även att en överträdelse av besöksförbudet gällande den<br />

gemensamma bostaden inte kan medföra ansvar för hemfridsbrott och att frågan om eventuell<br />

brottskonkurrens därmed inte aktualiseras, s 158).<br />

152 Ds 2001:73, s 82.<br />

153 Remissvar, Rädda Barnen, 5 3.<br />

154 Ds 2001:73, s 85-87.<br />

155 Prop. 1986/87:1, 5 338.<br />

156 Prop. 1987/88:137, s 13.<br />

157 Prop. 1986/87:1.<br />

158 SOU 1999:104, s 37-5 3, Se däremot s 238-245, gällande interimistiskt beslut om kvarsittanderätt.<br />

159 Ds 2001:73, s 87 (Se vidare om detta och förslaget angående möjlighet för domstolen att besluta<br />

interimistiskt om kvarsittanderätt beträffande en gemensam bostad som ingår i bodelningen,<br />

s 87-90).<br />

160 BRÅ, PM 1989:2, s 35.<br />

229


161 a st<br />

162 BRÅ-rapport 1997:2 (red.), s 40.<br />

163 SOU 1995:60 del A, s 122, del B, bilaga 5, s 39.<br />

164 Informationsfolder, Alla kvinnors hus, Stockholm, 2000.<br />

165 BRÅ-rapport 1997:2 (red.), s 99.<br />

166 BRÅ-rapport 2001:3, s 34.<br />

167 BRÅ-rapport 2001:3, s 27.<br />

168 BRÅ-rapport 2001:3, s 7.<br />

169 BRÅ-rapport 2001:3, s 35.<br />

170 BRÅ-rapport 2001:11, s 19.<br />

171 a st<br />

172 BRÅ-rapport 2001:11, s 20.<br />

173 BRÅ-rapport 2001:11, s 19.<br />

174 BRÅ-rapport 2001:11, s 19 f.<br />

175 Riksåklagaren, Besöksförbud, en översyn och förslag till förbättringar<br />

ärenden om besöksförbud m m, 1999/2000.<br />

176 Riksåklagaren, a a s 4.<br />

177 Riksåklagaren, a a s 4 f.<br />

178 Rapport från seminarium i Sigtuna 6-8 december 2000, interventionsmetoder för män som<br />

begått våldsbrott mot kvinnor, 5 37.<br />

179 Riksåklagaren, a a s 6.<br />

180 Rapport från seminarium i Sigtuna, a a s 39.<br />

181 Rapport från seminarium i Sigtuna, a a s 40.<br />

182 Riksåklagaren, a a s 5.<br />

183 Riksåklagaren, a a s 12 f.<br />

184 Remissvar, rikspolisstyrelsen, s 1.<br />

185 Riksåklagaren, a a s 5.<br />

186 Eliasson, P.E., a a s 31.<br />

187 SOU 1998:40, bilaga 8, Sahlin, 1, Besöksförbud och målsägandebiträde:<br />

Brottsoffers erfarenheter, 1997, 5 547.<br />

188 Ds 2001:73, s 59 (Denna grundlagsstadgade bestämmelse avser främst<br />

expropriation, men författarna har uppenbarligen ansett att den kan vara<br />

relevant även gällande de rättsliga förutsättningarna för det nya förslaget).<br />

189 Ds 2001:73, s 62-64.<br />

190 Logar, R, European law conference, seminar, domestic violence.<br />

191 Prop. 1987/88:137, s 19.<br />

192 Sterup-Preijde, M, Lagen om besöksförbud och några av dess tillämpningsproblem, 1997, s 25 f.<br />

193 Sterup-Preijde, a a s 23.<br />

SOU 1998:40, bilaga 8, a a s 545.<br />

Uppföljning, BRÅ, 1995 a a s 19 ff.<br />

194 Ds 2001:73, s 66 f.<br />

195 SOU 1995:60, bilaga 9, a a s 108 f.<br />

196 Remissvar, Sveriges Domareförbund, s 2, remissvar, Riksåklagaren, 5 4 (5).<br />

230


För att brottsofferarbetet i Sverige skall kunna fortsätta<br />

att utvecklas är det viktigt att öka och fördjupa kunskaperna<br />

om brottsoffer. I syfte att stimulera till intresse för<br />

brottsofferfrågor på universitet och högskolor utlyste<br />

<strong>Brottsoffermyndigheten</strong> 1997 en uppsatstävling.<br />

I denna antologi publiceras de uppsatser som vid den<br />

senaste tävlingsomgången 2001–2003 tilldelats första,<br />

andra respektive tredje pris. De tre uppsatserna är sinsemellan<br />

olika men rör alla olika aspekter av våld mot<br />

kvinnor.<br />

Den första uppsatsen ”Likhet inför lagen. En könsblind<br />

utgångspunkt? En analys av bedömning i våldtäktsmål”<br />

är skriven av Peter Söderström, Sociologiska institutionen,<br />

Umeå universitet.<br />

Den andra uppsatsen ”Att giva sig i mannens våld? Genuskonstruktion<br />

och våldets villkorliga legitimitet genom<br />

fallstudier av mäns våld mot kvinnor inom äktenskapet.<br />

Växjö 1865 – 1925” är skriven av Marie Eriksson, Institutionen<br />

för humaniora, Växjö universitet.<br />

Den tredje uppsatsen ”Våld mot kvinnor i nära relationer<br />

– förslaget om besöksförbud avseende den gemensamma<br />

bostaden” är skriven av Monica Björklund, Juridiska institutionen,<br />

Stockholms universitet.<br />

BROTTSOFFERMYNDIGHETEN<br />

Box 470, 901 09 Umeå<br />

www.brottsoffermyndigheten.se<br />

ISBN 91-974139-0-9

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!