h S (ft -Ö b£ 0) £ O O fl o iß > CS (fi O - Västerbottens museum
h S (ft -Ö b£ 0) £ O O fl o iß > CS (fi O - Västerbottens museum
h S (ft -Ö b£ 0) £ O O fl o iß > CS (fi O - Västerbottens museum
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
tí<br />
o<br />
h<br />
S<br />
«H<br />
(<strong>ft</strong><br />
-<strong>Ö</strong><br />
<strong>b<strong>£</strong></strong><br />
fe<br />
p<strong>fi</strong><br />
S<br />
0)<br />
<strong>£</strong><br />
tí<br />
to<br />
tí<br />
O<br />
O<br />
<strong>fl</strong><br />
o<br />
•M<br />
<strong>iß</strong><br />
><br />
><br />
<strong>CS</strong><br />
(<strong>fi</strong><br />
O<br />
<strong>Ö</strong>D<br />
tí<br />
O<br />
o<br />
<strong>fl</strong><br />
o<br />
CO<br />
>
insidan •<br />
I detta nummer skulle läsaren egentligen<br />
ha fått ta del av de årliga verksamhetsberättelserna<br />
från länets museer och av<br />
länskrönikan för 1970. E<strong>ft</strong>ersom glimtar<br />
av museernas aktiviteter ändå möter<br />
i varje nummer i tidskri<strong>ft</strong>en har styrelsen<br />
beslutat att låta årsberättelserna<br />
utgå - intresserade kan istället direkt<br />
rekvirera dem från vederbörande <strong>museum</strong>.<br />
Vad krönikan beträffar har vi inte<br />
funnit någon lämplig krönikör e<strong>ft</strong>er<br />
Torsten Cederberg - en liten ersättning<br />
bildar de västerbottniska pressfotografernas<br />
bästa bilder 1970. Kanske återuppstår<br />
själva krönikan längre fram i<br />
ny form.<br />
0 Det artar sig till en händelserik sommar<br />
för museerna. I början av juni<br />
äger den fjärde svenska museipedagogiska<br />
konferensen rum i Umeå-Vilhelmina.<br />
Museimän från hela landet kommer<br />
att diskutera gemensamma undervisningsproblem,<br />
får titta på länsmuseets<br />
nya lokaler och ta del av experimentverksamheten<br />
med nya samarbetsformer<br />
för skola och <strong>museum</strong> som<br />
sedan några år pågår i Skelle<strong>ft</strong>eå.<br />
# i augusti startas ett kustetnologiskt<br />
inventeringsarbete lett från Statens<br />
Sjöhistoriska <strong>museum</strong> och med länets<br />
museer och Umeå universitet som deltagare.<br />
Avsikten är att kartlägga minnen<br />
av kustens sjöfartshistoria.<br />
# I sommar återupptas också slöjd<strong>fi</strong>lmningarna,<br />
tack vare anslag från<br />
Kungafonden. Redan har Rickard Tegström<br />
<strong>fi</strong>lmat liesmide i Hötjärn, Lövånger<br />
och påbörjat en <strong>fi</strong>lm om hampans<br />
beredning i Bursiljum, Burträsk. Nu<br />
väntar rödfärgsberedning i Nästansjö,<br />
Vilhelmina, näverkont<strong>fl</strong>ätning m. m.<br />
på <strong>fi</strong>lmaren och hans medhjälpare.<br />
# Som vanligt kommer en rad arbeten<br />
att pågå på forn- och kulturminnesvårdens<br />
område. Varom redaktörerna ska<br />
berätta när de åter sitter på sina stolar.<br />
Nu ut till sommaren!
"Fälan", färden, kallas kort och gott e<strong>ft</strong>er den<br />
västerbottniska kusten de säljaktexpeditioner i<br />
vårisarna som företagits i långliga tider. Det<br />
ger en aning om deras betydelse i kustbornas<br />
föreställningsvärld. Sven Ekman kallade dem<br />
1910 "demest stor slagna jaktexpeditioner som<br />
någonsin företagits av svensk allmoge". Om<br />
jakten i teori och praktik handlar detta, hä<strong>ft</strong>e.<br />
säljakt<br />
2/71*5:-
om västerbottnisk sälj akt<br />
Peter Gustafsson •<br />
• Med de sista säljägarna av "den gamla stammen", försvinner nu<br />
mycket hastigt alla våra möjligheter att dokumentera de sista spillrorna<br />
av en urgammal och ursprunglig näring i de bottniska kustområdena.<br />
Av otaliga generationer säljägare har det under många seklers<br />
lopp t. ex. skapats en terminologi och ett ordförråd, som är intimt<br />
förbundet med isförhållanden, säl och fångstmetoder. Mycket av allt<br />
detta har tyvärr redan försvunnit och det som ännu återstår glöms<br />
nu fort, då ingen längre idag eller i framtiden för sitt uppehälle måste<br />
vistas i de drivande sälisarna två månader varje år.<br />
Peter Gustafsson vid Skelle<strong>ft</strong>eå <strong>museum</strong> har - som denna tidskri<strong>ft</strong>s<br />
läsare väl känner till - under <strong>fl</strong>era år intresserat sig för allt som<br />
har med säljakt att göra. Resultaten av sina hittillsvarande undersökningar<br />
framlade han i form av en uppsats "Säljakten i norra Västerbotten<br />
under 1900-talet", som ventilerades inför seminariet för nordisk<br />
folklivsforskning i Uppsala. Uppsatsen återges här i något omredigerat<br />
skick.<br />
66
sälarter<br />
När inlandsisen smälte undan, stod<br />
<strong>Ö</strong>stersjön under en lång period omkring<br />
7 - 6000 år f. Kr. i förbindelse<br />
med omringliggande hav genom<br />
stora sund, dels över Mellansverige<br />
mot väster och Nordsjön och<br />
dels från Bottenviken över norra<br />
Finland mot nordost och Vita Havet.<br />
De sälarter vi idag har i östersjöbäckenet<br />
(gråsäl, vikaresäl och<br />
knubbsäl) invandrade genom dessa<br />
sund under denna tid. Grönlandssälen<br />
kom också in under denna tid<br />
och på stenåldersboplatser i Bjurselet<br />
har vi hittat ben av denna<br />
sälart. Den kan spåras i benmaterialet<br />
från förhistoriska boplatser<br />
ända fram till början av vikingatiden,<br />
men tycks sedan ha blivit utrotad.<br />
Den är lättjägad och det är<br />
främst grönlandssälen som blir utsatt<br />
för de ökända sälslakterna i<br />
norra Ishavet varje år. <strong>Ö</strong>resund<br />
och de danska sunden är nu de enda<br />
förbindelserna mot andra hav<br />
och våra sälarter har alltså blivit<br />
instängda i <strong>Ö</strong>ster sjön. När de invandrade<br />
råddé ett mera arktiskt<br />
klimat, men de har gradvis anpassat<br />
sig till senare tiders mera<br />
tempererade förhållanden. Sälarna<br />
i <strong>Ö</strong>stersjön är alltså en arktisk<br />
relikt. I sjön Ladoga öster om<br />
Finska viken och i sjön Saimen i<br />
Finland <strong>fi</strong>nns det ännu idag vikaresälar,<br />
vilka genom landhöjningen<br />
blivit instängda i dessa (dock tämligen<br />
stora)sjöar. Vikaresälarna i<br />
Saimen är nu fridlysta.<br />
I alla dialekter längs våra kuster<br />
säger man inte "säl",utan<br />
"själ". Man kan även skriva det<br />
"skäl". Ungen kallas "kut". Sälarna<br />
har ett mycket <strong>fi</strong>nt väderkorn,<br />
mycket god hörsel, men inte särskilt<br />
god syn. Deras förunderliga<br />
förmåga att stanna länge under<br />
vattnet (upp till 20 minuter)beror<br />
på att de har nästan dubbelt så<br />
mycket blod som ett på land levande<br />
djur i samma storlek och viktklass.<br />
Och det är ju blodet som<br />
ombesörjer syretransporten i<br />
kroppen; sälarna kan alltså magasinera<br />
mycket syre i blomomloppet.<br />
Effekten av detta förstärks ytterligare<br />
därigenom att hjärtverksamheten<br />
i "undervattensläge" går<br />
ned till ett minimum.<br />
Underlag för faktauppgi<strong>ft</strong>erna<br />
är "Några uppgi<strong>ft</strong>er om <strong>Ö</strong>stersjöns<br />
sälarter", av <strong>fi</strong>l. kand. Staffan Söderberg<br />
på Riksmuseet i Stockholm,<br />
vilken håller på att sammanställa<br />
sina resultat från <strong>fl</strong>era års forskningar<br />
till en avhandling i zoologi<br />
om sälar.<br />
67
gråsäl<br />
hona hane<br />
nyfödd<br />
kut<br />
medellivslängd<br />
år 35 25<br />
vikt kg 250 300 4-6<br />
längd m 2,5 3,0 0,6- 1,0<br />
Gråsälens (Halichoerus grypus) grundfärg vanligen grå, med ryggsidan o<strong>ft</strong>a<br />
oregelbundet <strong>fl</strong>äckig i svart och gulaktigt. Huvudet kan vara gulbrunt,<br />
utan <strong>fl</strong>äckar. Buken ljusgrå eller svagt gulaktig. Gamla hanar vanligen mörka<br />
och enfärgade.<br />
Kuten föds på drivis under februari-april och den behåller sin vita embryonalpäls<br />
2-4 veckor. Den går ej i vattnet förrän den slutat dia, e<strong>ft</strong>er 4-5<br />
veckor.<br />
Gråsälen lever i smärre <strong>fl</strong>ockar och livnär sig nästan uteslutande av<br />
<strong>fi</strong>sk. Den kan dyka till omkring 100 m:s djup och stanna under vattnet i 20<br />
minuter. Vid vackert väder, i synnerhet under sommarmånaderna, söker<br />
sig <strong>fl</strong>ockarna gärna upp på ensligt belägna hällar och grund för att vila<br />
och sola sig. De låter då höra ylanden och råmanden och denna "sälsång"<br />
kan man höra på åtskilliga km:s avstånd, vid lämplig vind.<br />
68
vikaresäl<br />
hona hane<br />
nyfödd<br />
kut<br />
medellivslängd<br />
år 25 20<br />
vikt kg 90 110 8<br />
längd m 1,5 1,7 0,6-0,8<br />
Vikaresälens (Phoca hispida) ryggsida grå, gråbrun eller brunsvart,<br />
med mer eller mindre tydliga ringformiga <strong>fl</strong>äckar. Fläckarna och/eller<br />
de vågformigt vindlande teckningarna är vita eller vitgula, o<strong>ft</strong>a ställda i<br />
rader. Buken vitgul, enfärgad eller med små <strong>fl</strong>äckar.<br />
Kuten föds i en "vista" (snögrotta på isen) i fast is under februariapril.<br />
Den fäller sin vita embryonalpäls 2-4 veckor e<strong>ft</strong>er födseln och diar<br />
4-5 veckor. I motsats till gråsälskuten, kan vikarekuten gå i vättnet genast<br />
e<strong>ft</strong>er födseln.<br />
Vikaresälen lever solitärt och rasbildningen är utpräglad. Dvärgformer<br />
förekommer inte så sällan; västerbottniska säljägare brukar kalla<br />
en sådan liten vikare för "nadd".<br />
Vikaren, som föredrar fast och grov is, är den sälart som anträffas<br />
längst mot norr i de mäktiga isarna kring Nordpolen. Den håller andningshål<br />
öppna hela vintern och kan dessutom med klornas hjälp svarva sig upp<br />
genom tämligen tjock is. Det är även den sälart som kan lägga på sig det<br />
tjockaste späcklagret.<br />
Det är en mycket tystlåten sälart och dess sällan hörda hesa grymtning<br />
säges förebåda dåligt väder. Hastigt sämre väderleksläge är också<br />
att vänta när man ser vikaresälen ihärdigt tumla omkring, upp och ned i<br />
vattenytan, frustande och plaskande.<br />
Vikaresälen lever mest av <strong>fi</strong>sk, men äter även gärna allehanda krä<strong>ft</strong>djur.<br />
Dyktid 20 minuter.<br />
69
gul, med talrika ojämnt fördelade bruna eller svarta <strong>fl</strong>äckar. Mellan <strong>fl</strong>äckarna<br />
bildar den ljusa färgen olika <strong>fi</strong>gurer, o<strong>ft</strong>a ringar. Fläckarna kan<br />
delvis smälta samman, särskilt på ryggen och hos unga individer. Sidorna<br />
är ljusare och buken vanligen grå-eller gulvit.<br />
Kuten föds på sand- eller klippstränder under juni-augusti. Den vita<br />
embryonalpälsen fälls före eller vid födseln, e<strong>ft</strong>er vilken kuten omedelbart<br />
är redo att gå i vattnet. Den diar 4-5 feckor.<br />
Knubbsälen lever i små <strong>fl</strong>ockar och håller till vid låga skär och sandrevlar.<br />
Den livnär sig huvudsakligen av <strong>fi</strong>sk. Dyktiden varar upp till 15<br />
minuter. När den <strong>fi</strong>skar simmar den stundom med en hastighet av ända<br />
upp till 35 km/timme. Den simmar gärna upp i <strong>fl</strong>oder.<br />
70
liten uppslagsbok om säl •<br />
alg, alge vid västerbottenskusten sälhane, o<strong>ft</strong>ast gammal<br />
vikaresäl (se långvikare!). På t. ex. Åland och<br />
Gotland avses alltid hane av gråsäl.<br />
avlätting årsunge av säl, som tidigt kommit ifrån modern<br />
och blivit underutvecklad.<br />
långvikare gammal vikaresälshane, o<strong>ft</strong>ast mycket mörk i pälsen,<br />
mager och (därigenom)lång. Mycket vaksam<br />
och svår att komma i håll för skott. Det lönar sig<br />
nästan aldrig att försöka.<br />
koxa titta, se. Användes om säl som tittar upp ur vattnet<br />
för att andas och undersöka omgivningen. Man<br />
kan skjuta sälen på kox under höst och vinter när<br />
den är fet. På våren avstår man gärna, ty då är<br />
sälen mager och sjunker o<strong>ft</strong>ast när den är död.<br />
kut årsunge av säl. Gråsäls- och vikarehonan kutar,<br />
dvs föder under februari-april. Vitkuten har den<br />
vita embryonalpälsen kvar och går ogärna i vattnet.<br />
Svartkuten har fällt denna och gått i sjön.<br />
maserare gråsälskut, som vid bortåt två månaders ålder beger<br />
sig på vandring söderut.<br />
nadd en icke alldeles ovanlig dvärgform av vikaresäl.<br />
rödbröstare tveksamhet råder om vad detta är för sälart.<br />
Många erfarna säljägare menar knubbsäl, andra<br />
vikare. Sannolikt är det en vikaresäl. Den är emellertid<br />
tydligt rödbrun på bröstet och vanligtvis<br />
mycket fet, även på våren. Den är inte heller så noga<br />
med valet av is, när den vill gå upp. Ganska lätt<br />
att komma i håll.<br />
skrävlor sälens extremiteter<br />
stegsjäl vikare, som i april vandrar, "stiger", norrut genom<br />
Kvarken.<br />
stimmar e brunstig sälhane.<br />
stuv, därel sälens korta svansstump.<br />
valbilling = avlätting.<br />
vikarkall, -morsa hane resp. hona av vikaresäl.<br />
71
sälj akten under äldre tid<br />
Förhistoriska fynd vittnar - som<br />
framgår av rutan härintill - om<br />
att säl fångats och spelat en roll i<br />
hushållningen under mycket lång<br />
tid i västerbottnisk kustbygd. Ockr<br />
så i tidiga historiska källor kan<br />
man hitta uppgi<strong>ft</strong>er om vilken roll<br />
säljakten spelat för bosättningshistorien<br />
häruppe.<br />
Härse Faleson, själakarl.<br />
När Johannes Buraeus, vår förste<br />
riksantikvarie, befann sig på sin<br />
berömda resa till Torneå vid sekelski<strong>ft</strong>et<br />
1600, försummade han<br />
inte att i Bureå samla upplysningar<br />
om sin släkthistoria. I den uppteckning<br />
som i avskri<strong>ft</strong> <strong>fi</strong>nns bevarad<br />
i Uppsala universitetsbibliotek<br />
<strong>fi</strong>nns bl. a. en rad uppgi<strong>ft</strong>er om<br />
Bure kloster (se VÄSTERBOTTEN<br />
1931 och 1/69!). Där omtalas att<br />
Bure kloster sti<strong>ft</strong>ades av Härse<br />
Faleson, som utom att han var en<br />
mäkta lärd och vis man även var<br />
en mycket god "själakarl", dvs en<br />
duktig säljägare!<br />
Skelle<strong>ft</strong>ebygden börjar skymta<br />
i de historiska källorna under 1300talets<br />
tidiga del. Freden i Nöteborg<br />
1323 bidrog sannolikt i mycket hög<br />
grad till att det svenska riksstyret<br />
just vid denna tid började inse vil-,<br />
ka värden som fanns att hämta i<br />
utmarkerna i norr i form av vilt,<br />
skinn och <strong>fi</strong>sk. Freden innebar nämligen<br />
att de vattenvägar, på vilka<br />
man ännu i dag med båt obehindrat<br />
kan färdas från Finska vikens östspets<br />
och till Bottenviken, kom att<br />
bli säkrade norr om gränsen, till<br />
fördel för de ryssar och karelare<br />
som sedan länge idkade sälfångst,<br />
<strong>fi</strong>ske och handel på Vita havet och<br />
Bottenviken.<br />
72<br />
Under 1320-talet började Hansan<br />
enligt Helmer Tegengren också<br />
tillhandahålla lunebur ger salt,<br />
vilket förde med sig att de rika<br />
lax<strong>fi</strong>skena! norr ökade i betydelse.<br />
Saltet löste konserveringsproblemen<br />
(laxen är fet och svår att<br />
torka) och <strong>fi</strong>skena blev åtråvärda.<br />
Strax börjar också grälen om dessa<br />
mellan biskopsstolarna i Åbo<br />
och Uppsala. Vi kan i bevarade dokument<br />
skaffa oss kunskaper om<br />
dessa gamla lax<strong>fi</strong>sken, men Bottenvikens<br />
sälrika och drivande vårisar<br />
var ingen "fast" inkomstkälla,<br />
som gick att mäta ut och förläna i<br />
donationsbrev e. dyl.<br />
Tillkomsten av Bure kloster<br />
eller gille kan ha samband med<br />
det politiska spelet under 1300talet<br />
och det är i det sammanhanget<br />
upplysningen om att Härse Faleson<br />
var en god "själakarl" får<br />
sitt stora intresse.<br />
Olaus Magnus' sjökalvar.<br />
I sin "Historia om de nordiska<br />
folken" berättar Olaus Magnus<br />
i fyra kapitel i tjugonde boken om<br />
"sjökalvarna" som fanns "i stor<br />
mängd" i "Bottniska och Finska<br />
haven". Hans beskrivning är<br />
mycket intressant så tillvida att<br />
det med all önskvärd tydlighet<br />
framgår att det här är fråga om<br />
gråsäl! Jägaren, som iklädd en<br />
sälhund vaktar på sälen med<br />
spjut i drivisen, eller "kallar<br />
på sjökalven genom att böla som<br />
den", hade helt säkert blivit utan<br />
byte om det gällt den vaksamme,<br />
tyste och individuelle vikaren.<br />
Oalus Magnus berättar dessutom<br />
också att sälarna samlar sig i<br />
stora hjordar och går upp på land
där de ligger och för ett väldigt<br />
oväsen. Man håller sig givetvis<br />
också till den lättfångade gråsälen<br />
- om han <strong>fi</strong>nns. Enligt<br />
Erik Bylund, var ett på det hela<br />
taget mycket varmt klimat med<br />
milda vintrar rådande under hela<br />
1500-talet. Detta innebär att<br />
gråsälen, som på hösten vandrar<br />
mot norr ända tills den <strong>fi</strong>nner<br />
lämplig yngelis, fann dessa först<br />
uppe i norra Bottenhavet och<br />
Bottenviken, i vilka vatten den<br />
sannolikt också var talrikare året<br />
om än den är idag.<br />
Sälfångsten i 1500-talets skattlängder.<br />
En uppfattning om säljaktens omfång<br />
och karaktär ger oss skattelängderna,<br />
vilka föreligger från<br />
mitten av 1500-talet, då beskattning<br />
av sälfångsten för kronans<br />
räkning påbjöds (1550). Sålunda<br />
uppbar fogden i Umeå stor socken<br />
år 1556 vart nionde lispund sälspäck<br />
som skatt, vilket i allt för<br />
nämnda år utgjorde 2 skeppund,<br />
3 lispund och 17 skålpund (1 skepppund<br />
= 170 kg, 1 lispund = 8, 5 kg<br />
och 1 skålpund = 0, 425 kg). Det<br />
skattades alltså för bortemot<br />
3400 kg sälspäck det året. Räkenskaperna<br />
berättar också samtidigt<br />
att 68 sälar fångades av 22 båtar<br />
med 3 notar och 171 nät. Med utgångspunkt<br />
från dessa siffror får<br />
förhistorisk sälj akt •<br />
man fram en medelspäckvikt om<br />
c:a 44 kg, vilket väl motsvarar<br />
vikaresälens genomsnitts späck<br />
vikt om hösten, när den är fet.<br />
Det är alltså fråga om fångst av<br />
vikaresäl med nät om hösten och<br />
sannolikt då vid de bestämda sälstenar,<br />
-grund och -örar, vilka<br />
i skattelängderna räknade antalet<br />
100, fördelade från Torneå till<br />
Umeå på den västra stranden av<br />
Bottenviken. Antalet fångade sälar<br />
längs denna kuststräcka är<br />
förvånansvärt lågt och uppges per<br />
år 1566, 1568 och 1569 till blott<br />
190, 163 resp, 90 djur. Allmogen<br />
i Norr- och Västerbotten anhöll<br />
1 612 om rannsakning av <strong>fi</strong>sketräsken<br />
och i det sammanhanget även<br />
en revidering av längderna över<br />
de gamla fångstplatserna för säl,<br />
vilka nu till stora delar p. g. a.<br />
landhöjningen låg så långt upp i<br />
skogen att hela skattesystemet<br />
hotade att rasa samman. Revideringen<br />
verkställdes och antalet<br />
0 Lundfors, Gummark, 20 km SV om Skelle<strong>ft</strong>eå. Stenåldersboplats<br />
med primitiva kvartsredskap. Dateras till 4. 000 f. Kr. Brända ben<br />
blott av vikar säl ingår i fynden. Se VÄSTERBOTTEN 1/70!<br />
# Bjurselet, Byske. Stenåldersboplats med redskap av skiffer,<br />
kvartsit och <strong>fl</strong>inta. Dateras till 2. 000 f. Kr. I ett rikt benmaterial<br />
med bl. a. inslag av grönlandssäl dominerar vikarsäl och sik. Se bl. a.<br />
VÄSTERBOTTEN 1/70!<br />
# <strong>Ö</strong>. Fahlmark, Bureå. Stenåldersboplats med kvartsitredskap. Dateras<br />
till 1. 000 f. Kr. Ben av bl. a. vikarsäl och svin.<br />
73
fångstplatser för säl blev nu blott<br />
20 (5 i Luleå, 5 i Piteå och 10 i<br />
Skelle<strong>ft</strong>eå).<br />
Helmer Tegengren håller före<br />
att säljakten på den svenska sidan<br />
vid denna tid skulle ha varit av<br />
helt underordnad betydelse i jämförelse<br />
med <strong>Ö</strong>sterbotten, där han<br />
beräknar att omkring 15000 sälar<br />
årligen miste livet under de omfattande<br />
fångstresorna ut i drivisen,<br />
vilka varje år engagerade<br />
bortemot 90% av hela den skattskrivna<br />
manliga befolkningen i<br />
kustsocknarna . För <strong>Ö</strong>sterbottens<br />
del konstaterar Tegengren en tydlig<br />
stagnation i säljakten i säljakten<br />
vid mitten av 1700-talet, vilket<br />
århundrade samtidigt uppvisar<br />
ett kra<strong>ft</strong>igt uppsving inom jordbruket.<br />
Av detta drar man gärna<br />
slutsatsen att det mindre bör vara<br />
fråga om norr- och västerbottningar<br />
än österbottningar som<br />
jagade säl i Bottniska och Finska<br />
viken under 1500-talet.<br />
Det gynnsamma klimatet under<br />
1500-talet torde ha kra<strong>ft</strong>igt gynnat<br />
åkerbruk och boskapsskötsen i<br />
Västerbotten. 1600- och 1700-talen<br />
uppvisar en tydlig försämring<br />
och under det senare kan man<br />
även iakttaga entydlig stagnation<br />
på det agrara området. Kanske<br />
får säljakten under dessa århundraden<br />
ökad betydelse för västerbottningarna,<br />
vilka någon gång<br />
under denna tid tydligen tar upp<br />
långfärdsjakterna med fälbåtar,<br />
sannolikt e<strong>ft</strong>er österbottniskt<br />
mönster.<br />
"Skjälar fångas av någre på skären".<br />
När Abraham Hiilphers beskriver<br />
Skelle<strong>ft</strong>eå socken under 1780-talet,<br />
berättar han att "Åkerbruket är<br />
fördelacktigt, dock inte så swarande<br />
emot Folkmängden och<br />
Socknens vidd. I förra tider har<br />
74<br />
Säd härifrån o<strong>ft</strong>a blifwit såld,<br />
men nu kan sällan något a<strong>fl</strong>åtas.<br />
När missväxt infallit, har spanmål<br />
ibland måst köpas. " Om säljakt<br />
berättar han att "Skjälar<br />
fångas endast af någre, som bo<br />
åt skären, hwarifrån och säljes<br />
litet skjältran". Fångstredskapen<br />
är tinor och nät. Sälfångst sker<br />
även på <strong>fl</strong>era andra sätt, han<br />
nämner skjitning på isen och i<br />
öppna sjön, hänvisade dock till<br />
J. D. Cneiffs beskrivning av säljakten<br />
i <strong>Ö</strong>sterbotten, där denna<br />
näring skulle vara mer lönande.<br />
År 1556 skattades, som vi nyss<br />
sett, för c:a 3,4 ton sälspäck i<br />
Umeå socken. Vid 1800-talets mitt<br />
beräknas samma socken ge i medeltal<br />
375 tunnor späck årligen,<br />
vilket om man räknar 97, 75 kg<br />
späck per tunna skulle motsvara<br />
närmare 37 ton. Om denna späckmängd<br />
representerade enbart nätfångade<br />
eller skjutna höstvikare,<br />
skulle antalet djur närma sig 1000.<br />
Det är ett orimligt gott byte. Man<br />
får nog förutsätta att merparten<br />
därför härrör från fälresorna i<br />
vårisen och att en hel del grå säl<br />
ingår i fångsterna.<br />
Fram till årtiondena omkring<br />
sekelski<strong>ft</strong>et 1800/1900, bedrevs<br />
säljakten med metoder och av<br />
orsaker som till sina väsentliga<br />
beståndsdelar förelåg redan under<br />
förhistorisk tid.<br />
Men allt e<strong>ft</strong>ersom jordbruket<br />
under det nya seklet snabbt utvecklas<br />
mot allt högre grader av effektivitet<br />
och bärkra<strong>ft</strong>ighet, glesnar<br />
skarorna i sälisen och vid säsongs<strong>fi</strong>skeplatserna<br />
och kvar blir bara<br />
de, som även fortsättningsvis måste<br />
<strong>fi</strong>ska för sitt uppehälle. Emellertid<br />
upplevde <strong>fi</strong>sket under tiden före<br />
första världskriget en liten revolution.<br />
Den maskinknutna nätslingan<br />
hade börjat vinna spridning med<br />
allt vad det innebar av tidsbesparingar<br />
och möjligheter att sätta
upp större och effektivare redskap.<br />
Fångsterna blev nu större och småbrukarna<br />
vid kusten kunde fortsätta<br />
att hävda sina små hemman, vilka<br />
mera gav produkter till det egna<br />
hushållet än till avsalu. Fisket bestod<br />
med kontanterna.<br />
Många nya arbetstillfällen uppstår<br />
också e<strong>ft</strong>er hand i skogsbruk,<br />
<strong>fl</strong>ottning och vid sågar, när träindustrin<br />
mot slutet av 1800-talet<br />
på allvar kommer igång i övre<br />
Norrland. Fisket hade börjat kräva<br />
alltmer tid, vilket innebar<br />
ytterligare en ökad stagnation i<br />
säljakten, därför att de yngre<br />
generationerna sökte sig till industrierna<br />
och de växande tätorterna<br />
i stället för att fortsätta på de små<br />
hemman där de vuxit upp.<br />
Sekelski<strong>ft</strong>et är en förändringarnas<br />
tid i <strong>fl</strong>era avseenden och säl-<br />
rospiggar i sälisen •<br />
jakten såväl som övriga binäringar<br />
blir hädane<strong>ft</strong>er mer och mer beroende<br />
av den allt hastigare (och<br />
ännu pågående) utvecklingen inom<br />
teknik, kommunikation och konjunkturer<br />
på arbetsmarknad och<br />
inom näringsliv. Säljaktens avveckling<br />
under vårt sekel är bara<br />
en av många variationer på temat<br />
om övergången från ett rikt differentierat<br />
näringsliv till stora delar,baserat<br />
på naturahushållning<br />
och till våra dagars monokultur,<br />
där materiell välmåga enbart<br />
de<strong>fi</strong>nieras i relation till antalet<br />
reda pengar. Att säljakten överlevde<br />
så länge beror på en rad<br />
tillstötande "konstgjorda" faktorer,<br />
som vi ska se i det följande•<br />
På samma sätt som gävle<strong>fi</strong>skarna sökte sig upp mot Bottenviken<br />
för strömmings<strong>fi</strong>ske under somrarna, begav sig ännu under förra delen<br />
av 1800-talet roslagsbor om vårarna upp mot Kvarken för att delta<br />
i säljakten. Den tidigaste uppgi<strong>ft</strong>en om dessa jaktresor lämnar Åke<br />
Classon Rålamb 1702. Samuel <strong>Ö</strong>dman skriver 1784 om hur befolkningen<br />
på öarna i Stockholms yttre skärgård "taga då <strong>fl</strong>era månaders matförråd<br />
om bord på sina små öpna Kajutbåtar, och segla up emot och<br />
imellan hafs- isens <strong>fl</strong>ingor" och Gustaf Holmers i en beskrivning av<br />
säljägarna i Stockholms norra skärgård från 1828: "På en sådan kajutbåt<br />
förena sig ett så kallat lag, bestående af 3 till 4 man, och afsegla<br />
så fort de för is kunna komma hemifrån, wanligen i Mars eller April,<br />
till Ålands-haf, Qwarken och Norrbotten, tagandes kosan allt norrut så<br />
länge tills någon fast is eller större isfält anträffas, hwilket i sednare<br />
åren sällan händt förr än i Norra Qwarken eller trackten af Piteå eller<br />
Luleå".<br />
Den sista båt från Roslagen som i sådant ärende iakttogs i farvattnen<br />
kring Kvarken, skriven Sven Ekman 1910, var "slupriggad" och<br />
visade sig omkring 1860.<br />
75
jaktredskap och jaktmetoder<br />
• Harpun med lös spets. Detta av eskimåerna ännu använda jaktvapen<br />
är genom fynd känt från förhistorisk tid. Sålunda påträffades 1907 vid<br />
grundgrävning i Norrköping ett sälskelett med en harpunspets av ben<br />
sittande mellan revbenen. Samma fyndkombination är känd från Närpes<br />
och Uleåborg. Jakten med harpun nämns av Olaus Magnus och var vanligt<br />
i Roslagen ännu under 1800-talet. Harpunen kan ha använts både vid jakt<br />
från båt och vid jakt till fots på isen, en jakt som kunde bedrivas också<br />
med hund enligt uppgi<strong>ft</strong>er från Runö och Åland.<br />
• Sälspjut. De säljägare, som avbildas på Olaus Magnus' Carta marina<br />
har sälspjut i högsta hugg. Redskapet med sin enkla hulling ingår ännu<br />
som en oumbärlig del av jägarens utrustning. Kallas vanligtvis "väckare".<br />
Ska<strong>ft</strong>et skall vara så långt att väckaren kan användas som stöd för kikaren<br />
och det skall även innehålla så mycket trä, att väckaren <strong>fl</strong>yter om<br />
man tappar den i sjön. Väckaren användes främst för att prova isens hållfasthet<br />
(man väcker = hugger i isen) men är även ett nödvändigt redskap<br />
i närkamp med illa skjutna sälar, eller för att hugga fast skjutna sälar<br />
som håller på att sjunka.<br />
9 Sälnät. Möjligen vittnar förhistoriska fynd av kra<strong>ft</strong>iga sänkstenar om<br />
att metoden med nätavspärrningar i sälens väg när han e<strong>ft</strong>er islossningen<br />
söker sig mot land på jakt e<strong>ft</strong>er sik och lax var praktiserad långt före vår<br />
tideräknings början. Detta passiva fångstsätt har sannolikt dominerat jakten<br />
längs den västerbottniska kusten under historisk tid - därom vittnar<br />
den vanliga termen"säl<strong>fi</strong>ske" för sälfångst. De nät som användes var<br />
omkring 10 m långa och av grovt likargarn eller hampa, med en maskstorlek<br />
vanligtvis omkring 2 varv på alnen, eller ungefär 30 cm. Djupleken<br />
kunde variera mellan 3 och 5 m. Sälnätet saknade underteln och lidar<br />
(stadkanter). Flötena i övertelnen gjordes av svartbränt granträ, avlånga<br />
och spetsiga i ändarna som var fria, vilket skulle hjälpa till att trassla<br />
ihop nätet så mycket som möjligt när sälen hade gått på. Sälnäten sattes<br />
vid uddar eller hällar där sälen gärna gick fram eller ville gå upp att vila.<br />
Man kunde o<strong>ft</strong>a sätta dem i anslutning till strömmings skotar eller sätta<br />
dem på tvären mot och under råkar i isen. Vanligtvis <strong>fi</strong>ck manvikaresälar<br />
med sälnät.<br />
9 Sältina. Kvadratisk nätbur på trästomme, med ena sidan skjutbar i<br />
lodlinjen. Sältinan betades med <strong>fi</strong>sk och gillrades på bottnen. När sälen<br />
simmade in i tinan och ryckte i agnet utlöste den samtidigt den uppgillrade<br />
och tungt belastade ena sidan, som åkte ner och stängde sälens reträttväg<br />
och den drunknade.<br />
0 Fälan, eg. "färden". Avser den årliga fångstresan e<strong>ft</strong>er säl i de drivande<br />
vårisarna i Bottenhavet och Bottenviken. Man kunde långt in på<br />
1930-talet "ligga i fälan" ända upp till två månader varje vår. Ordet brukades<br />
allmänt längs alla svensktalande kuster vid Bottenhavet och Bottenviken.<br />
• Skredstång, sälskida. En c:a 4 m lång skida, för sedd med en vit tygskärm<br />
"seglet" i spetsen och försedd med järngaf<strong>fl</strong>ar som stöd för geväret.<br />
Med foten i en speciell tårem och med "väckaren" (se nedan!) som<br />
76
SeiIwpwi/<br />
'aJsijojAAsÇ/<br />
vTlA^ny<br />
77
stav, kan man sparka sig fram med ansenlig fart vid gott före. Krypande<br />
på stången kan man närma sig sälen, skyddad av seglet, liksom man även<br />
på detta sätt lätt kan ta sig fram i lös och icke bärig is. Man kan även<br />
lägga den som spång och ta sig över råkar och slutligen också använda<br />
den som paddelåra när man paddlar över öppet vatten på ett litet is<strong>fl</strong>ak.<br />
E<strong>ft</strong>er <strong>fi</strong>nskt mönster började man även under 1900-talet förse skredstången<br />
med utfällbara lemmar, att lägga den skjutna sälen på när man<br />
återvände e<strong>ft</strong>er skottet och ett uppfällbart handtag (ungefär som på en<br />
vanlig spark), vilket ger större stabilitet och bättre fart när man sparkar<br />
sig fram.<br />
# Klubba säl. När gråsäls<strong>fl</strong>ockar stängts inne i is utan möjlighet att nå<br />
öppet vatten har stora sälslag kunnat anställas lika dem som ännu i sen<br />
tid förekommit på Harstena.<br />
• Säljärn. Stort slagjärn med taggade skänklar. Fästes i en träram<br />
och betades med <strong>fi</strong>sk. Den gillrades på ganska stort djup vid hällar eller<br />
78
uddar där sälen gärna gick fram, eller i anslutning till <strong>fi</strong>skeredskap,<br />
(strömmingsskötar o.dyl. ).<br />
• Sälkätte. En drygt 3 m lång rektangulär låda utan botten, timrad i<br />
två varv och täckt med luckor som bara går att vika nedåt. Sälkätten<br />
ankras upp i öppna sjön och fångar sälar, som går upp att vila på den.<br />
Under kätten hänger en rymlig av grovt garn bunden nätpåse, där sälen<br />
kan vistas som i en sump och med lätthet gå upp och hämta lu<strong>ft</strong>. Redskapet<br />
kallas även sälstock. Det <strong>fi</strong>ck sitt nuvarande utseende av bröderna<br />
Oskar, Elis och Johan Markstedt i Fällbäcken under slutet av 1920-talet<br />
och förefaller vara en helt unik upp<strong>fi</strong>nning av dessa bröder, utan motsvarighet<br />
någon annan stan. Den bygger på sälens förkärlek för att gå upp<br />
och vila på eller leka med drivande timmer och annat vrakgods vid<br />
lugnt väder. Sälkätten vittjades med lätthet i samband med att man tog<br />
upp strömmings skötarna eller tittade till ryssjorna. Vikar esälarna söker<br />
sig under försommaren gärna mot land och det var lätt att ta dem med<br />
sälkätten, ehuru man allte<strong>ft</strong>ersom sommaren led <strong>fi</strong>ck förankra dem allt<br />
längre ut till havs. Vid hårt väder hände det o<strong>ft</strong>a att de slet sina förtöjningar<br />
och kom på dri<strong>ft</strong> och fångstmetoden spreds på så sätt till andra<br />
kustområden, där de drev iland och ånyo kom i bruk eller kopierades.<br />
79
För sin upp<strong>fi</strong>nning erhöll bröderna Markstedt ett pris om 400 kr av länets<br />
hushållningssällskap. I en kätte kunde stundom ända upp till fyra sälar<br />
fångas på en gång.<br />
• Gevär. Skjutvapen i kombination med smygjakt i vit skyddsdräkt är<br />
den metod man närmast förknippar med säljakten. Visserligen har eldvapen<br />
använts vid säljakt ända sedan 1500-talet, men man får inte överdriva<br />
betydelsen av denna tekniska landvinning.<br />
Huruvida eldvapen i någon större utsträckning användes vid säljakt<br />
redan vid denna tid är ovisst. I en <strong>fi</strong>skelängd från Ostvik i Byske 1566<br />
omnämnes dock skredstången, på vilken man smyger sig till skotthåll<br />
och på vilken bössan vilar i järngaf<strong>fl</strong>ar under färd i isen. Skredstången<br />
förefaller att vara helt avhängig av bruket av eldvapen vid säljakt, men<br />
därtill är den ett förträf<strong>fl</strong>igt fortskaffningsmedel i lös is och man drar<br />
även behändigt dödade sälar på den. Dock att den är okänd såväl på Åland<br />
som Runo. En bouppteckning hos Anders Johansson i Västerhiske (Umeå)<br />
år 1761 upptar en halv fälbåt och "1 större själbyssa", vilket inte bara<br />
talar om för oss att eldvapen nu är i bruk utan även att de kända långfärderna<br />
redan vid denna tid är en institution.<br />
Skottvidden hos de gamla, upp till 12 kg tunga, sälbössorna var ganska<br />
blygsam, laddningsproceduren omständlig och tidskrävande och kulor<br />
och krut kostsamt. Och även om träffsäkerheten ibland kunde vara förbluffande<br />
god så hände det sig o<strong>ft</strong>a att framstocken drog åt sig fukt,<br />
svällde och skränkte bösspipan så att skottet gick fel. Först med mausergeväret<br />
(modell 1896) <strong>fi</strong>ck säljägarna ett verkligt effektivt och lätt<br />
vapen, som kunde skjuta sex skott i rask följd, med stor precision och på<br />
långa håll. Mausern slog igenom strax e<strong>ft</strong>er sekelski<strong>ft</strong>et och redan före<br />
första världskriget kunde man dessutom börja förse den med kikarsikte.<br />
Mången gammal sälkarl höll ännu fast vid sin gamla bössa och misstrodde<br />
djupt de nya lättviktarna, som ju inte hade på långt när så mycket järn<br />
i stocken som de gamla kanonerna. Det var naturligtvis inte lätt att inse<br />
att en 6. 5 mm:s liten spetsig kula kunde åstadkomma större verkan än<br />
en massiv blydank om 16-20 mm! Men den väsentligt ökade utgångshastigheten<br />
i kombination med att man <strong>fi</strong>lade av spetsen på mauserkulan hade<br />
såväl bildligt som bokstavligt en förkrossande effekt på en sälskalle,<br />
vilket inte alltid var fallet med de gamla sälbössorna; även vid en hygglig<br />
fullträff med dessa kunde sälen i dödsögonblicket göra en liten överhalning,<br />
tillräcklig för att den skulle glida ner i sitt hål och sjunka död<br />
till botten. När mausergeväret med kikarsikte vinner spridning, avtar<br />
bruket av de gamla sälnäten och sälsaxarna. Det var väsentligt enklare<br />
att skjuta sälen "på kox" när den drog fram och tjuvvittjade skotar och<br />
nät, än att sätta sälnät och slagjärn i deras färdvägar. •<br />
80
sälj akt vid ratan 1828<br />
Den tyske friherren Daniel von Hogguér gjorde 1828 en resa i Västerbotten.<br />
I hans reseanteckningar (utgivna av Harry Blomberg 1928)<br />
<strong>fi</strong>nns följande säljaktskildring från Ratan.<br />
"Huvudnäringarna i Västerbotten äro som i hela Norrland återbruk, boskapsskötsel,<br />
jakt, <strong>fi</strong>ske, tjärbränning och en smula handel. En jakt som<br />
är vanlig fastän förbunden med stora risker är säljakten, som man uteslutande<br />
idkar vintertid. När kusterna frysa till komma sälarna intill<br />
stranden och sova några timmar om dagen eller natten - särskilt vid soloch<br />
månsken - på is<strong>fl</strong>aken. Sälen kommer gärna tillbaka till samma ställe<br />
och den ivrige jägaren, som o<strong>ft</strong>a i åtta, tio dagars tid håller sig kvar på<br />
samma plats utan att mödan och tålamodet alltid belönas, har därför goda<br />
möjligheter att passa honom. O<strong>ft</strong>a händer det att ett plötsligt töväder eller<br />
en hä<strong>ft</strong>ig isgång förorsaka stora olyckor, i det att <strong>fl</strong>aket, som jägaren be<strong>fi</strong>nner<br />
sig på, driver till havs. Trots att myndigheterna äro mycket vaksamma<br />
och jakten beivras i görligaste mån, så hängiva sig dock så många<br />
åt den, att sällan något år förgår utan att en eller <strong>fl</strong>era jägare förolyckas.<br />
Vid Ratan deltog jag själv i en sådan jakt. Det var en smällkall natt med<br />
så klart månsken, att man gott kunde läsa i det fria. Med laddade karbiner<br />
och klädda i tjocka pälsar, över vilka vi dragit vita skjortor för att<br />
synas så litet som möjligt mot snön, ryckte vi tre man högt ryst fram<br />
mot ett ställe vid havsstranden, där höga och egendomligt bildade klippor<br />
erbjödo oss ett gott gömställe utan att hindra sikten utåt havet, och där<br />
redan två jägare sedan tre dygn passade på sälarna. Vi ställde oss på<br />
ungefär fyrtio stegs avstånd från varandra och väntade under djupaste<br />
tystnad på att djuren skulle uppenbara sig. Kylan, tystnaden och det<br />
stränga förbudet att röra mig det minsta hade så när kommit mig att<br />
somna och jag kunde knappt hålla ögonen öppna. Äntligen e<strong>ft</strong>er tre timmars<br />
väntan såg jag långt borta ett huvud dyka upp över isen, däre<strong>ft</strong>er<br />
följde enkropp, en säl kravlade sig upp, såg sig skyggt omkring, kavade<br />
hit och dit och lade sig e<strong>ft</strong>er ett par minuter. Strax e<strong>ft</strong>er sällade sig ännu<br />
två till honom, som också e<strong>ft</strong>er något sölande lade sig. Nu var stunden<br />
kommen! Jägaren som stod bredvid mig stötte till mig med foten,<br />
vi slängde upp bössorna till kinden och läto skotten gå samtidigt som vi<br />
hörde ett tredje skott braka. Två sälar försvunno i vaken, en blev liggande,<br />
ty två kulor hade träffat, och vi hämtade honom genast på en för detta<br />
sy<strong>ft</strong>e iordningsställd kälke. Djuret tillhörde arten Phoka hispida, i<br />
Norrland kallad havssäl eller gråsäl. Han mätte sju fot och tre tum,<br />
stjärten ej medräknad; färgen var mörkgrå med svarta <strong>fl</strong>äckar; huvudet<br />
var mycket stort nästan som en människas, och med stora runda<br />
mörkblå ögon. Jägarna som voro med mig sade, att denna sälart mycket<br />
sällan skjutes vid Norrlandskusten, emedan den nästan aldrig uppträder<br />
där utan o<strong>ft</strong>ast uppehåller sig i öppna havet, och att de vanligaste arter<br />
som skjutas äro fjärdsälen eller skärvingen, Phoca foctida, även phoca<br />
annelata. Mina jaktkamraters glädje var obeskrivlig; sälen fördes i triumf<br />
hem till en av dem, och för att inte störa deras fröjd var jag tvungen<br />
att tillbringa hela natten tillsammans med dem och vid punschglaset<br />
höra på alla möjliga jaktäventyr. •<br />
81
från nyttodjur till skadedjur<br />
Enligt "stadga och ordning för<br />
rikets hafs-, skär-, ström- och<br />
insjö<strong>fi</strong>sken" av den 14 november<br />
1766 var det var och en tillåtet<br />
att döda säl, "dessa <strong>fi</strong>skdödande<br />
skadedjur", utom på vissa skattelagda<br />
fångstplatser. I 1808 års<br />
stadga fanns den bland de djur<br />
för vilkas dödande statliga premier<br />
utgick. I stadgan från 1864 räknades<br />
den inte som ej för premiegillt<br />
skadedjur, men <strong>fi</strong>ck skjutas<br />
och behållas av vem som helst<br />
som påträffade den var som helst.<br />
Från och med år 1900 ( och än i<br />
dag) utbetalas regelrätta skottpremier<br />
för dödande av säl.<br />
Detta år <strong>fi</strong>ck Kungl. Maj:t riksdagens<br />
medgivande att använda<br />
5000 kr till belöning för dödande<br />
sälar och redan 1901 höjdes detta<br />
anslag till 7000 kr. Beloppet per<br />
säl var dock oförändrat 3 kr.<br />
Under 1900-talets första decennier<br />
stod sälen roll som skadegörare<br />
på <strong>fi</strong>sket under livlig debatt (en<br />
naturlig följd av <strong>fi</strong>skets tidigare<br />
omnämnda uppsving med moderna,<br />
effektiva men ömtåliga och kostsamma<br />
redskap) och det gick<br />
t. o. m. därhän att vissa östersjöstater<br />
avslöt en konvention,<br />
vilken även Sverige biträdde,<br />
där man förband sig till att medverka<br />
till sälstammens decimering<br />
i <strong>Ö</strong>stersjön, bl. a. genom att utbetala<br />
skottpengar. Från och med<br />
år 1913 betaides i Sverige 4 kr<br />
för varje dödad säl. År 1925 höjdes<br />
beloppet till 6 kr, 1928 till<br />
10 kr, 1948 till 15 och 1965 till<br />
30 kr.<br />
Sälen hade i årtusenden varit<br />
ett nyttodjur, men i och med<br />
sekelski<strong>ft</strong>et blev den alltså plöts-<br />
82<br />
ligt förklarad fredlös, icke önskvärd<br />
och belagd med skottpengar.<br />
Och till kampen mot dessa nya<br />
skadedjur begåvades man samtidigt<br />
med ett nytt och synnerligen<br />
effektivt vapen, mausergeväret.<br />
Därtill hade ishavsfångsten under<br />
det slutande 1800-talet alltmer<br />
mekaniserats, vilket omkring<br />
sekelski<strong>ft</strong>et började drabba östersjöområdets<br />
säljägare i form av<br />
sjunkande priser på späck och<br />
tran. Kilopriset på sälspäck sjönk<br />
under årtiondena 1890-1910 från<br />
4-5 kr/lispund (0, 47-0, 58 kr/kg)<br />
till 1, 5-2 kr/lispund (0, 17-0, 23<br />
kr/kg) och säljakten var i kra<strong>ft</strong>ig<br />
stagnation. Sven Ekman berättar<br />
att antalet fälbåtar vid denna tid<br />
i Västerbotten var blott 6 mot<br />
30-40 tidigare och i Norrbotten<br />
endast 9 mot 30-50. Onaturliga<br />
och våldsamma konjunktursvängningar<br />
i samband med två världskrig<br />
åstadkom sedan emellertid<br />
för kortare perioder plötsliga<br />
och mycket kra<strong>ft</strong>iga prisstegringar<br />
på fettämnen, vilket kunde resultera<br />
i att Per Lundgren i A van<br />
t. ex. år 1918 kunde få ut 256 kr för<br />
en vikaresäl!<br />
Flere författare konstaterar<br />
redan tidigt säljaktens dåliga lönsamhet.<br />
Utrustningen var omfattande<br />
och kostsam och den tid som<br />
jakten tog i anspråk mycket lång.<br />
Och naturligtvis har dessa författa^<br />
re rätt. Den ren kontantförtjänsten<br />
stod sällan i rimlig proportion<br />
till de värden som dessa författare<br />
tillmäter tiden, arbetsinsatsen och<br />
utrustningen. I bästa fall gick det<br />
jämnt upp. Säljaktens ekonomiska<br />
betydelse låg dock inte så mycket<br />
i den rena förtjänsten, utan be-
tingades mera av säljaktens ställning<br />
i den gamla naturahushållningen<br />
vid kusten. Vi har sett hur<br />
jaktlagen ger sig iväg ut i isen under<br />
slutet av mirs och början av<br />
april, för att sedan återvända<br />
först mot mitten av maj. Under<br />
mars månad kunde man ännu arbeta<br />
i skogen och man högg och<br />
körde hem sina förråd av husbehovsvirke<br />
och vedbrand. Gödsel<br />
kördes ut på åkrarna och de sista<br />
foderlassen skulle köras hem från<br />
ladorna. Allt detta skulle helst<br />
vara klart när dagsmejan satte in<br />
och det blev dåligt före. Inom jordbruket<br />
vidtog nu en period av relativ<br />
vila med få sysselsättningar.<br />
Och isarna var nu så mäktiga att<br />
man inte kunde <strong>fi</strong>ska. Det var ännu<br />
långt till vårbruket, för vilket<br />
Ersmäss (18 maj) var märkesdatum.<br />
Fälresorna fyller väl tiden<br />
mellan de sista sysslorna på vinterföret<br />
och vårbruket! När vinterförråden<br />
av mat började sina,<br />
försvann merparten av manfolket<br />
Bilden: Matrast någonstans<br />
mitt i Bottenviken. Ivar Lundgren<br />
från Nedre Bäck värmer<br />
köttsoppa på fotogenköket. I sjölien<br />
har stjälpts på kant för att<br />
ge lä för det bitande kalla östanvädret.<br />
Foto i april 1969 förf.<br />
i hushållet ut i sälisen medförande<br />
ett litet matförråd, som <strong>fi</strong>ck utgöra<br />
basen i en kost, som till<br />
stora delar bestod av sälblodspalt,<br />
sälkött och sällever. Blev<br />
fångsten god, betydde det dessutom<br />
kontanta pengar vid hemkomsten:<br />
man sålde späck och<br />
skinn och kunde (e<strong>ft</strong>er sekelski<strong>ft</strong>et<br />
1800/1900) kvittera ut skottpengar.<br />
Emellertid behöll man för<br />
eget bruk både sälskinn och späck.<br />
Vi ska senare återkomma till<br />
detta, men först någon undersöka<br />
hur den rena kontantförtjänsten<br />
av skinn, späck och skottpremier<br />
har utvecklats från sekelski<strong>ft</strong>et<br />
och fram till idag.<br />
Vi har tidigare sett hur säljakten<br />
under årtiondena omkring<br />
83
sekelski<strong>ft</strong>et gick tillbaka. Trots<br />
att kilopriset på späck länge låg<br />
på en bottennotering av 17-23 öre<br />
kan man skönja en ökning i avskjutningsstatistiken<br />
omkring<br />
1910, som nog får tillskrivas de<br />
nya mausergevären och skottpengarna.<br />
Fram till tiden för första världskriget<br />
var en säl värd i genomsnitt<br />
10 kr. Av dessa kom 3 kr på skinnet,<br />
3 kr på skottpremien och omkring<br />
4 kr på späcket. Skottpremien var<br />
alltså nästan lika hög som späckvärdet!<br />
Det är emellertid på sin<br />
plats att redan nu varna för ett<br />
okritiskt utnyttjande av avskjutningssiffrorna<br />
som indikator på säljaktens<br />
omfattning och/eller lönsamhet.<br />
Under milda isvintrar brukar utbytet<br />
av jakten bli gott, ty sälen har<br />
då mindre is att hålla sig till. Under<br />
isvintrar med kra<strong>ft</strong>ig isbildning<br />
blir resultaten i allmänhet<br />
sämre, beroende på svårigheterna<br />
att ta sig fram och hitta sälen i<br />
den kra<strong>ft</strong>iga isen. Väder och vind<br />
under senhöst och förvinter är avgörande<br />
för sälisens beskaffenhet<br />
och var den bildas. Det kan således<br />
även under svåra isvintrar<br />
slumpa sig så, att lämplig sälis<br />
bildas nära kusten någonstans, till<br />
stor fördel för de jägare som råkar<br />
bo just där. Det kan även under<br />
sådana vintrar hända att gråsäls<strong>fl</strong>ockar<br />
genom stark kyla eller<br />
is skjutning blir avstängda från<br />
öppet vatten och ett lätt byte för<br />
de som träffar på dem. Har man<br />
detta i minnet kan dock statistiken<br />
ganska väl spegla på den allmänna<br />
tendensen.<br />
1913 höjdes skottpremien till<br />
4 kr och vid första världskrigets<br />
utbrott är en säl värd i genomsnitt<br />
15, 50 kr. Skinnpriset är 5 kr<br />
och kilopriset på späck stiger till<br />
0, 50 kr. 1914 - 1918 är mycket<br />
goda år för säljägarna. E<strong>ft</strong>erfrågan<br />
på fettämnen stegrades hastigt under<br />
krigsåren och 1918 är en säl<br />
84<br />
«se-<br />
värd i genomsnitt 200 kr. För<br />
späck kunde nu jägaren få ut ända<br />
upp till 8 kr per kilo trots att<br />
myndigheterna hade maximerat<br />
det till 5 kr. Handeln med späck<br />
skedde under såväl första som<br />
andra världskriget svart, vilket<br />
innebär att det är svårt att få<br />
fram fakta om försäljningen under<br />
dessa tider. På svarta pengar<br />
betalade man ingen skatt. De<br />
som var aktiva och sålde späck<br />
under sista kriget vill ju natur-<br />
Bilden ovan: säljägare i vit<br />
skyddsdräkt. I handen håller han<br />
en "väckare". Foto förf. 1969.<br />
Bilden på nästa sida: på skridstången<br />
sparkar sig jägaren<br />
fram med väckarens hjälp. Foto<br />
Bertil Ekholtz, maj 1941.
ligtvis inte prata så där förfärligt<br />
högt om det och få återstår<br />
idag av dem som kan berätta om<br />
förhållandena under första kriget.<br />
Per Lundgren i Avan i Lövånger<br />
är emellertid en som väl<br />
minns hur det var redan under<br />
första kriget. Han började då<br />
själv fara i fälen varje år. Han<br />
berättar att man 1918 hade "gjort<br />
bort jakten" på bara tio dagar.<br />
Formuleringen ger en liten antydan<br />
om att en fälresa vid denna<br />
tid inte bara var en nöjestripp.<br />
Mycket säl blev det inte det året,<br />
men späckpriset var så högt att<br />
var och en i båtlaget <strong>fi</strong>ck en nettobehållning<br />
av 3000 kr, vilket då<br />
var en oerhört stor ssumma pengar.<br />
En årsinkomst i industri<br />
och handel var detta år i genomsnitt<br />
2236 kr! Späcket såldes i<br />
be<strong>fi</strong>ntligt skick till garvare<br />
Westerlund i Burträsk för 5 kr<br />
kilot. Per Lundgren berättar att<br />
han tyckte det skulle varit oskäligt<br />
att ta ut de 8 kr per kilo<br />
han kunde fått. Emellertid var ju<br />
handeln likväl olaglig, ty späcket<br />
skulle först ha passerat kontrollmyndigheterna<br />
i Skelle<strong>ft</strong>eå.<br />
Per Lundgren låg i fälan oavbrutet<br />
varje år till 1931. Han<br />
ligger fortfarande ute på säljakt<br />
den dag som idag är, men sedan<br />
1932 har turerna "bara" varat<br />
2-3 veckor och man har vanligtvis<br />
använt motDrbåt och det vill<br />
inte Per Lundgren kalla att ligga<br />
i fälan! Han menar att säljakten<br />
redan e<strong>ft</strong>er första världskriget<br />
för hans del var underlägsen <strong>fi</strong>sket<br />
i lönsamhet och att man fortsatte<br />
färderna för den förtjänsten<br />
85
det gav, men också för att det var<br />
någonting man inte gärna upphörde<br />
med sedan man en gång prövat på<br />
det. Och i Per Lundgrens fall, med<br />
jordbruk och <strong>fi</strong>ske som huvudnäringar,<br />
kunde man fortsätta att utnyttja<br />
tiden mellan vinterföret och<br />
vårbruket på ett både angenämt och<br />
lönsamt sätt.<br />
Fiskaren Johan Berglund i Boviken<br />
berättar däremot att fälresornastid<br />
var ute i och med slutet<br />
av första världskriget; detta avser<br />
byarna Boviken och Fällbäcken.<br />
Närheten till det snabbt expanderande<br />
Skelle<strong>ft</strong>eå med dess växande befolkning<br />
gjorde att <strong>fi</strong>sket i dessa<br />
byar kunde bedrivas i allt större<br />
skala. Det var ingen svårighet<br />
att bli av med stora mängder färsk<br />
<strong>fi</strong>sk nästan vilka tider på året som<br />
helst. Flere industrier i stadens<br />
hägn sög upp till fällig arbetskra<strong>ft</strong><br />
och dessutom ny arbetskra<strong>ft</strong>, vilket<br />
naturligtvis inverkade negativt*<br />
86<br />
på nyrekryteringen till sälisarna<br />
om våren. När Sävenäs såg m. <strong>fl</strong>.<br />
gick omkull omkring 1930, fanns<br />
sedan 1926 det nya anrikningsverket<br />
Rönnskärsverken i Skelle<strong>ft</strong>ehamn,<br />
som en följd av det nyupptäckta<br />
bolidenguldet. Så inte ens<br />
under depressionens år drog man<br />
i fälan från detta område. Det<br />
var nu främst träindustrin som<br />
drabbades av de svåra åren. Säljakten<br />
fortsatte emellertid i så<br />
måtto att man <strong>fi</strong>skade säl med<br />
sälkätte, vilken metod väl lämpade<br />
sig i kombination med ett effektivt<br />
<strong>fi</strong>ske..<br />
I Avan i Lövånger var läget annorlunda.<br />
Lövångerskusten har en<br />
utpräglad jordbruksbygd med <strong>fi</strong>ske<br />
som viktig binäring; tätortsbildningar<br />
och industrier saknas i området.<br />
Säljaktén fortlevde här och<br />
förutsättningar fanns för en blygsam,<br />
men dock succession i jaktlagen.<br />
Likt Per Lundgren drog<br />
många ännu i fälan på 1930-talet
från t. ex. Bjurön, Jaktfärderna<br />
fortsätter, men också här övergår<br />
man gradvis till kortare resor<br />
med motorbåtar. Maskiner i<br />
<strong>fi</strong>skebåtarna hade börjat bli allmänna<br />
på 1930-talet och resorna<br />
blev kortare därför att man nu<br />
väntade tills den fasta landisen<br />
gått upp innan man for. Motorbåtar<br />
är både tunga och ömtåliga<br />
och därför synnerligen olämpliga<br />
att släpa med sig i grov havsis.<br />
I denna form och i kombination<br />
med kortare dygnsturer lever<br />
säljakten på några få platser<br />
kvar ännu idag.<br />
1913 kunde en säl, som vid<br />
tidigare sett, vara värd upp<br />
till 256 kr. E<strong>ft</strong>er kriget och<br />
under hela 1920-tälet ligger dock<br />
genomsnittsvärdet bara omkring<br />
13, 50 kr. Skottpremien är oförändrad,<br />
4 kr. För skinnet betalas<br />
2, 50-3, 00 kr och kilopriset på<br />
späck är 40 öre. Detta leder helt<br />
naturligt till avmattning i säljakten<br />
och den vikande tendensen står<br />
sig, trots att skottpremien 1925<br />
höjs från 4 till 6 kr. För att<br />
ytterligare uppmuntra till säljakt<br />
höjs redan 1928 skottpremien från<br />
6 till 10 kr. För 1927 utbetaldes<br />
i Västerbotten skottpremier för<br />
916 dödade sälar och man skulle<br />
ha väntat sig att denna siffra visade<br />
en kra<strong>ft</strong>ig ökning 1928. Så<br />
är emellertid inte fallet och bara<br />
418 sälar redovisas för det året.<br />
1929 redovisas emellertid 1038<br />
dödade sälar för länet och siffran<br />
för hela riket detta år är 4085,<br />
vilket ger en uppfattning om den<br />
västerbottniska jaktens betydelse.<br />
1930 är motsvarande siffra för<br />
Västerbotten 2068 dödade sälar!<br />
Hela riket 7396. Depressionen<br />
drabbar nu stora delar av landet,<br />
men västerbottningarna i<br />
norra länsdelen klarar sig förhållandevis<br />
lindrigt undan.<br />
I Lövånger fanns inga industrier<br />
eller tätorter och Rönnskärsverken<br />
och Bolidengruvan tog upp<br />
mycket arbetskra<strong>ft</strong> från den sviktande<br />
träindustrin i Skelle<strong>ft</strong>eoch<br />
byskeområdena. Renholmens<br />
såg i Åbyn i Byske t. ex. gick omkull<br />
1930. En timmerhuggares<br />
dagsförtjänst detta år uppgick<br />
sällan till 5 kr. Ett välriktat skott<br />
i sälisen gav alltså minst två<br />
sådana dagsförtjänster.<br />
De höga avskjutning ssiffrorna<br />
detta år får nog tolkas så, att<br />
många arbetslösa från träindustrin<br />
sökte en tillfällig utkomst<br />
i sälisen. Det torde dock inte så<br />
mycket ha varit frågan om en nyrekrytering<br />
till sälisarna; de yngre<br />
sökte sig till andra orter. De<br />
äldre arbetarna inom träindustrin<br />
hade emellertid o<strong>ft</strong>a etablerat sig<br />
med egna-hem, somliga hade ett<br />
och annat husdjur och många <strong>fi</strong>skade<br />
vid sidan av det ordinarie arbetet.<br />
Man kunde stå med ena foten<br />
i brädgården och den andra i<br />
skötbåten. Dessa hade alltså båtar,<br />
redskap och en viss vana och därmed<br />
möjligheter att göra det bästa<br />
av situationen och utnyttja en<br />
hög skottpremie på säl. Trots en<br />
150%-ig höjning av skottpremien<br />
från 1924 till 1928, stiger dock<br />
inte genomsnittsvärdet på en säl<br />
mer än till drygt 15 kr år 1930.<br />
Hela 1930-talet bjöd ett mycket<br />
milt vinterklimat och betingelserna<br />
för säljakt var gynnsamma. Trots<br />
detta märks nu, e<strong>ft</strong>er depressionen,<br />
en tydlig avmattning i jaktintensiteten<br />
under hela detta decennium.<br />
Denna trend bryts dock plötsligt<br />
av ännu ett krig, som trissade<br />
upp späckpriset till 4, 75 kr per<br />
kilo. För skinnet kunde man få<br />
upp till 30 kr. Skott-premien var<br />
oförändrad 10 kr, vilket allt gjorde<br />
genomsnittsvärdet på en säl un-<br />
87
der andra världskrigets år till<br />
omkring 115 kr. Säljakten upplevde<br />
på nytt en liten renässans och<br />
många som aldrig tidigare varit<br />
ute på långresor i isen gav sig nu<br />
iväg, bland dem t. ex. <strong>fi</strong>skaren<br />
Elof Persson i Jävrebodarna, vilken<br />
under dessa år även började<br />
fånga säl med kätte. Redskapet<br />
var för honom helt okänt, när en<br />
sälkätte någon höst under de första<br />
krigsåren kom ilanddrivande<br />
med sydostlig storm. Elof Persson<br />
snickrade sig nya och delvis<br />
förbättrade sälkättar. Under<br />
krigsåren <strong>fi</strong>skade han med ca<br />
20 varje höst. Detta gav en årlig<br />
extrainkomst på minst 2000<br />
kr. Elof skrattar gott när han<br />
berättar, att han en höst ålades<br />
att skatta för 1000 kr mer än han<br />
uppgivit i sin kdeklaration och<br />
menar att nog hade han <strong>fi</strong>skat<br />
säl för mer än så. Att sälkätten<br />
kom drivande till Jävrebodarna<br />
under andra världskriget tyder<br />
på att den kom <strong>fl</strong>itigt i bruk på<br />
något annat ställe just under<br />
denna tid. Vi vet att den emanerade<br />
från bröderna Markstedt i<br />
Fällbäcken (där den varit i bruk<br />
sedan slutet av 1920-talet), vilka<br />
även under denna tid utökade<br />
sitt antal av detta fångstredskap.<br />
I Bjuröområdet hade den blivit<br />
vanlig under 30-talet men längre<br />
ner än till Avan torde inte denna<br />
upp<strong>fi</strong>nning ha spritt sig. Per Lundgren<br />
i Avan känner till den och berättar<br />
att han även själv stod i begrepp<br />
att bygga sig en sälkätte,<br />
men att det av någon anledning ej<br />
blev av.<br />
Handeln med sälspäck skedde,<br />
som vi tidigare sett, redan under<br />
första världskriget, svart. Per<br />
Lundgren i Avan levererade fortfarande<br />
sitt späck till garvare<br />
Westerlund i Burträsk och Elof<br />
Persson i Jävrebodarna sålde det<br />
till garvare i Piteå och Sandlunds<br />
88<br />
garveri i Roknäs. Johan Berglund<br />
i Boviken, som också under denna<br />
tid började <strong>fi</strong>ska med sälkättet,<br />
sålde späck till Stenmans garveri<br />
i Kåge och Kågeströms garveri<br />
och skoaffär i Skelle<strong>ft</strong>eå, Lotsen<br />
Åke Sjöstedt och andra säljägare<br />
i Bjurön och Bjuröklubb sålde späcket<br />
till garvare <strong>Ö</strong>hmark i Bodan,<br />
Lövånger. Garvarna köpte även<br />
upp skinnen. Priset på sälprodukter<br />
stod sig oförändrat under hela<br />
40-talet och ännu omkring 1950<br />
och ären närmast däre<strong>ft</strong>er kunde<br />
man ännu få ut ca 100 kr för en<br />
säl. Men sedan tar handeln med<br />
sälspäck de<strong>fi</strong>nitivt slut. När sjöfarts<br />
spärrarna lossade och rans<br />
oneringstiden tog slut under det<br />
slutande 40-talet började det komma<br />
en billig tranolja, främst från<br />
Norge. Garverierna köpte nu denna<br />
istället för sälspäck, trots att detta<br />
var bättre. De gamla garverierna<br />
började nu också upphöra ett e<strong>ft</strong>er<br />
ett. De garvare som ännu under<br />
1950-talet funnos kvar i verksamhet<br />
var de sista representanterna<br />
för detta hantverk.<br />
Sälfångsten med kätte bedrevs<br />
ännu av ett fåtal <strong>fi</strong>skare under<br />
50-talet och ända in på 1960-talet,<br />
av vilka kan nämnas <strong>fi</strong>skaren Harald<br />
Dyhr i Bjuröklubb och Johan Berglund<br />
i Boviken. När säljakten e<strong>ft</strong>er<br />
andra världskriget än en gång blev<br />
mer olönsam uppmuntrade man på<br />
samma sätt som tidigare till förnyad<br />
jakt, nämligen genom att höja skottpremien<br />
från 10 till 15 kr och det<br />
var . väl främst härför som t. ex.<br />
Johan Berglund fortfor att fånga<br />
säl och delvis för att locka bort<br />
dem från de storryssjor och and-<br />
<strong>Ö</strong>vre bilden: Krypning på skridstång.<br />
Nedre bilden: I skjutläge. Båda<br />
bilderna tagna öster om Stora<br />
Fjäderägg i maj 1941 av Bertil<br />
Ekholtz.
a dyra <strong>fi</strong>skeredskap, som salarna<br />
annars brukar kunna gå ganska<br />
illa åt. Av späcket blev, som vi<br />
ska se, främst målarfärg till utomfausbruk,<br />
när möjligheterna att försälja<br />
försvann.<br />
Under 1940-talet sköts i Västerbotten<br />
i genomsnitt 503 sälar<br />
per år, under 1950-talet 130<br />
samt under 1960-talet 76. Dessa<br />
siffror talar ett tydligt språk. En<br />
fördubbling av skottpremien 1965,<br />
från 15 till 30 kr, kunde inte uppmuntra<br />
till förnyade ansträngingar<br />
i sälisen, och just i dessa dagar<br />
diskuteras på naturvårds sidan<br />
livligt skottpremiens avskaffande,<br />
samtidigt som Ostkust<strong>fi</strong>skarnas<br />
Centralförbund förordar en höjning<br />
av densamma.<br />
Den urgamla sälfångsten försvann<br />
de<strong>fi</strong>nitivt ur den västerbottniska<br />
kustbefolkningens näringsliv<br />
i och med utgången av 1960-<br />
90<br />
talet. Under 1950-talet förekom<br />
ännu, fångst med sälkätte i Boviken<br />
och Bjuröklubb och man kunde<br />
då fortfarande betrakta det<br />
visserligen som en mycket liten,<br />
men dock binäring. Fiskaren<br />
Johan Berglund i Boviken fortsatte<br />
fångsten med detta redskap<br />
även in på 1960-talet, om än i<br />
blygsam omfattning. Han innehar<br />
nu Skandinaviens enda och av länsstyrelsen<br />
i Umeå utfärdade tillstånd<br />
att fånga säl med sälkätte.<br />
Han <strong>fi</strong>ck det förnyat under hösten<br />
1969, men det var sannolikt för<br />
den allra sista tvåårsperioden i<br />
historien. Skelle<strong>ft</strong>eå Museum do-<br />
Bilden nedan: Finsk fälbåt under<br />
segel fotograferad 1938 av säljägaren<br />
Emil Sandberg, Obbola.<br />
Bilden t. h. : Finskt jaktlag på<br />
isen i östra Kvarken fotograferat<br />
i maj 1941 av Bertil Ekholtz.
kontakter över kvarken •<br />
¥ MM®«:<br />
Från <strong>Ö</strong>sterbotten och norrut jagas säl fortfarande i ganska stor utsträckning.<br />
Bidragande orsaker till detta är kanske såväl en allmänt<br />
något kärvare situation på arbetsmarknaden som en högre skottpremie.<br />
Sven-Erik Krooks vid Vasa <strong>museum</strong> har helt nyligen berättat<br />
att säljakten håller på att upptäckas igen och att många numera förlägger<br />
stora delar av sin semester till vårmånaderna för att komma<br />
i tillfälle att utöva denna krävande och fascinerande sport.<br />
Lotsen Åke Sjöstedt på Bjuröklubb berättar att han fortfarande får<br />
besök av "själa<strong>fi</strong>nnar" på våren. Wilhelm Sjöros från Bredskär i Molpe<br />
kom regelbundet ända fram till 1968. Erik Granlund från Bergön<br />
utanför Wasa, Levi Westergår och bröderna Geust från Replot brukar<br />
fortfarande komma, för att nämna några.<br />
Åke Sjöstedt berättar vidare att det förr var nästan som en tradition<br />
att de <strong>fi</strong>nska båtlagen angjorde Bjuröklubb någon gång under våren,<br />
om de befann sig i dessa farvatten. Där kunde de träffa bekanta<br />
hemifrån och där kunde de utbyta och jämföra iakttagelser beträffande<br />
issituationens utveckling och sälförekomsten och de som var på<br />
hemväg, nöjda med sin fångst, kunde ge mer otur sförföljda jaktlag råd<br />
och tips om var det fortfarande kunde <strong>fi</strong>nnas lämplig sälis. Fram till<br />
1957-58 låg det alltid minst fyra <strong>fi</strong>nska jaktlag i Bjuröklubbs hamn<br />
varje vår innan man hissade på och for hem till sitt.<br />
Sälkött har alltid varit mer uppskattat på den <strong>fi</strong>nska sidan och fortfarande,<br />
när det blir känt att ett båtlag återvänt, dröjer det ej länge<br />
förrän folk strömmar till med sina plastpåsar för att köpa sälkött.<br />
Fyra nymark är ett vanligt kilopris.<br />
91
kumenterar nu de sista sälkättarna<br />
i bruk.<br />
Det ekonomiska utbytet av jakten<br />
idag inskränker sig till 30 kr<br />
i skottpengar per säl. För skinnen<br />
betalas nästan ingenting. För stora<br />
gråsälsskinn erbjöds vi våren<br />
1969 5 kr/st. För sälspäck och<br />
tranolja saknas uppköpare. Vi<br />
kläcker upp späcket själva och<br />
använder det till behandling av<br />
trävirke utomhus - båtar, sommarstugor,<br />
landgångar och bryggor.<br />
När Per Lundgren i Avan förliden<br />
vinter byggde sig en ny isjolle,<br />
smorde han den med impregneringsmedel<br />
och tjära blandat i stora<br />
mängder tranolja. Den gamla smorningen<br />
har också helt kommit ur<br />
bruk, trots att den besitter en rad<br />
förträf<strong>fl</strong>iga egenskaper. Det <strong>fi</strong>nns<br />
t. ex. ingen bättre grundvalla för<br />
skidor! Den ger ett mycket bra<br />
blid och förhindrar dessutom effektivt<br />
all isbildning under skidorna.<br />
Sälkött äter man inte undantaget<br />
måhända kött av kutar. Dock är man<br />
ytterst noga med att ta tillvara levern,<br />
ty den är särdeles smaklig<br />
och långt <strong>fi</strong>nare än nötlever.<br />
Situationen i norra Västerbotten<br />
torde vara ganska representativ<br />
för hela länet. Kanske bedrivs<br />
säljakten i Norrbotten i något högre<br />
utsträckning, ty fortfarande<br />
<strong>fi</strong>nns på de större öarna i den vidsträckta<br />
norrbottensskärgården<br />
en ganska stor (delvis <strong>fi</strong>skande)<br />
befolkning. Där har man inte långt<br />
till drivisarna vid fyren Malören<br />
som av gammalt är kända som de<br />
verkliga barnkamrarna för säl på<br />
våren. Utskärgårdarnas <strong>fi</strong>skrika<br />
grundbottnar med dess möjligheter<br />
för sälen att <strong>fi</strong>nna lämpliga<br />
vilstenar erbjuder också <strong>fl</strong>er tillfällen<br />
till jakt vid öppet vatten,<br />
vilket inte är fallet i Västerbotten,<br />
där skärgård nästan saknas.<br />
Jakten på säl med gevär i drivisarna<br />
om våren utövas fortfarande<br />
92<br />
av en mycket liten skara entusiaster.<br />
I norra Västerbotten kan de<br />
räknas på ena handens <strong>fi</strong>ngrar. Innan<br />
den fasta landisen går upp göres<br />
dygnsturer, varvid man mestadels<br />
skidar eller går till fots med<br />
utrustningen stuvad i isjollen, vilken<br />
i sin tur surras fast på iskälken.<br />
När landisen gått gör man längre<br />
färder (omkring en vecka) med<br />
motorbåt långt in i drivisen Rekryteringen<br />
kan sägas vara obe<strong>fi</strong>ntlig,<br />
men intresset för säljakten<br />
är mycket stort och kölistorna<br />
mycket långa hos de (yrkes<strong>fi</strong>skare)<br />
som har länsstyrelsens tillstånd<br />
att bedriva säljakt på svenskt<br />
territorialvatten. Det är emellertid<br />
förenat med mycket stora risker<br />
att ta med ovant folk i drivisen,<br />
eller för att citera Ivar Lundgren<br />
och Paul Viklund:"Det är inget<br />
för sof<strong>fl</strong>iggare och söndagsjägare<br />
!"<br />
Utbytet av jakten står numera,<br />
som vitsett, inte i någon som helst<br />
rimlig proportion till det o<strong>ft</strong>a ganska<br />
krävande slit som är förbundet<br />
med en färd i drivisen; detta om<br />
man med "utbytet av jakten" avser<br />
antalet fällda sälar eller den ekonomiska<br />
aspekten. Det ligger vanligtvis<br />
mycket hårt arbete bakom<br />
varje skottillfälle och det är få<br />
människor idag som besitter allt<br />
den erfarenhet och kunskap som det<br />
krävs för att komma en säl inom<br />
skotthåll i isen. Därför fordras en<br />
livslång sjövana och förtrogenhet<br />
med båtar, en underlika lång tid<br />
inhämtad tradition och kunskap<br />
om och erfarenhet av is och säl,<br />
sinne för metereologiska observationer<br />
och en i dagens samhälle<br />
sällsynt uthållighet och kondition.<br />
De som fortfarande har svårt att<br />
stanna på landbacken, när det börjar<br />
droppa från taken om våren,<br />
upplevde som barn och ungdomar<br />
de sista långfärdernas tid och<br />
greps av säljaktens tjusning! •
skinn, kött och späck<br />
Många skribenter har tjusats av<br />
den strapatsrika och spänningsfyllda<br />
jakten på vårisarna och andra<br />
fångstmetoder. Skildringar av det<br />
slaget <strong>fi</strong>nns många, mer eller mindre<br />
med verkligheten överensstämmande.<br />
Få har beaktat vart sälten<br />
tog vägen på landbacken; man har<br />
konstaterat dålig lönsamhet och<br />
förklarat dess fortsatta överlevande,<br />
detta till trots, med att spänningen<br />
tjusar och drar. Det stämmer<br />
bra med förhållandena i dag,<br />
men när mycket av detta skrevs,<br />
hade sälen med sina produkter<br />
fortfarande en icke ringa betydelse<br />
i hushållet.<br />
Sälskor.<br />
Skor av sälskinn var allmänna<br />
längs hela kusten till långt in på<br />
1920-talet. Lotsen Åke Sjöstedt i<br />
Bjuröklubb berättar att sälskon är<br />
det enda skodon han minns från hela<br />
sin barn- och ungdomstid. Sjöstedts<br />
far, som jagade säl, tillverkade<br />
regelbundet sälskor för hela<br />
familjen. Elof Persson i Jävrebodarna<br />
minns väl att även hans far<br />
tillverkade och använde sälskor,<br />
men att han själv ej hann uppleva<br />
dem. Per Lundgren i Avan uppger<br />
att sälskon i det området var i allmänt<br />
bruk ännu på 1940-talet, bland<br />
<strong>fi</strong>skarbönder och säljägare. De<br />
<strong>fi</strong>nska säljägare som varje år gör<br />
strandhugg vid västerbottenskusten<br />
hade alla sälskor långt in på 1950talet.<br />
Sigfrid Sundquist i Bjurselet,<br />
vilkens gård ligger en mil från<br />
kusten, minns väl att <strong>fi</strong>skarna i Byske<br />
hade sälskor, men att de inte<br />
förekom längre upp i landet. Där<br />
hade man istället käng- och bellingskor,<br />
de senare o<strong>ft</strong>a tillverkade<br />
av älgbellingar. Däremot berät-<br />
tar han om en skotyp som man kallade<br />
"lappskostövel", vilken saknade<br />
snörning och mer användes som<br />
överdragssko vintertid, exempelvis<br />
vid färder i släde och rissla. '<br />
Dessa var gjorda av renskinn och<br />
hade en dekorativ kant upptill av<br />
mörkt björnskinn. I stället för<br />
renskinn kunde sälskinn förekomma.<br />
En av orsakerna till att sälskon<br />
var i bruk ända in på 1940-talet,<br />
var nog dess oöverträffade förmåga<br />
att stå emot väta. Kängskor och<br />
bellingskor försvann hastigt vid<br />
början av 1920-talet, när d s.k.<br />
"bondeförbundarna" (gummiskor<br />
med läderska<strong>ft</strong> och snörning) kom.<br />
Skomakaren Göte Lundquist minns<br />
att 1923 var det år då byskomakarnas<br />
dagar var räknade. Han var då<br />
själv verksam i Jörns sn. Gummiskorna<br />
vann mycket snabbt spridning<br />
och användes nästan året<br />
runt. Man brukade mena vid den<br />
här tiden att gummit tog brödet ur<br />
munnen på såväl skomakare som<br />
barnmorskor. Enligt Sigfrid Sundquist<br />
kom gummiskon till Byske<br />
1926. Emellertid var varje köp en<br />
kontantutgi<strong>ft</strong> och denna ansågs<br />
obefogad av dem som kunde tillverka<br />
och bruka sälskon, vilket<br />
allt innebar att den överlevde<br />
belling- och kängskor med nästan<br />
två decennier.<br />
E<strong>ft</strong>ersom sälskorna var gjorda<br />
av oberedda hudar, blev de lätt<br />
mycket hårda och styva. För att<br />
få dem mjuka och behagliga och<br />
även mera hållbara, var det vanligt<br />
att man slog tjärvatten i dem<br />
under tider då de ej var i bruk.<br />
Var skon välsydd skulle man kunna<br />
slå den till brädden full med<br />
tjärvatten. Om tillverkningen se<br />
VÄSTERBOTTEN 1/69!<br />
93
En vanlig syn under vårsommaren<br />
i västerbottniska <strong>fi</strong>skelägen:<br />
sälskinn på tork på bodväggarna.<br />
Foto i Obbola, 1930-talet.<br />
Sälskinns säekar<br />
Väskor och säckar av sälskinn var<br />
vanliga i alla hem vid kusten och<br />
förekom även längre in i landet.<br />
David Johansson från Finnforsfallet<br />
minns väl hur han lät byskomakaren<br />
sy sig en sådan väska 1906.<br />
Skinnet köpte han i Skelle<strong>ft</strong>éå och<br />
hela kalaset kostade 7:50. Dessa<br />
väskor och säckar hade en mycket<br />
mångsidig användning, men främst<br />
tycks de ha innehållit matsäcken,<br />
när man, som o<strong>ft</strong>a var fallet förr,<br />
arbetade långt från hemmet, i <strong>fi</strong>ske,<br />
skogsarbete, <strong>fl</strong>ottning, vid slätter<br />
och skörd. Varje <strong>fl</strong>ottare hade<br />
sin sälskinnssäck och såg man en<br />
sälskinnssäck på stan i Skelle<strong>ft</strong>eå,<br />
kunde man vara säker på att den<br />
hängde på en <strong>fi</strong>skarbonde från Boviken.<br />
Sälskinnssäckarna kallades<br />
allmänt "paltslungor". Flottarlagen<br />
i Byskeälven hade "paltslungor"<br />
ända in på 1950-talet, trots att ryggsäckar<br />
i olika storlekar och modeller<br />
fanns att köpa redan vid 1920talets<br />
början. Det dröjde länge innan<br />
ryggsäckarna slog igenom och<br />
orsakerna var nog av ekonomisk<br />
art. Paltslungar var slitstark och<br />
vattentät; man kunde lägga den i<br />
sjön utan att innehållet blev vått.<br />
94<br />
Där var ryggsäckarna underlägsna.<br />
De sälskinnssäckar som hängde<br />
på <strong>fl</strong>ottar axlarna i Byskeälven<br />
på 1950-talet var säkert med redan<br />
i ryggsäckens barndom. Benämn<br />
ningen "paltslunga" över<strong>fl</strong>yttades<br />
till ryggsäckarna och även till<br />
unica-boxarna, som började komma<br />
in via stambanan under 1920-talet.<br />
Handskar, västar och förskinn.<br />
Arbetshandskar och storvästar av<br />
sälskinn förekom också, men dessa<br />
persedlar var vanligast vid kusten<br />
och användes mest av dem som<br />
<strong>fi</strong>skade och jagade säl. Under 1930talet<br />
får emellertid dessa också<br />
börja stryka på foten för konfektionsindustrins<br />
produkter. Gummihandskarna<br />
kom i bruk och här<br />
kan nämnas att Skega AB i Ersmark,<br />
nu en världsindustri i gummibranschen<br />
startade som ett familjeföretag<br />
med tre personer som<br />
satt och gjorde gummihandskar i<br />
vedboden vid början av 1930-talet.<br />
Vid sågarna begagnade man o<strong>ft</strong>a<br />
förskinn av vanligt läder, men vanligt<br />
var även sälskinn med hår sidan<br />
utåt. Sadelmakarmästare Knut<br />
Silverstig i Skelle<strong>ft</strong>eå berättar att<br />
hans företrädare, sadelmakarmästare<br />
Gunnar Lundquist, under andra<br />
världskrigets år köpte hemgarvade<br />
sälskinn från Nysätra (han var själv<br />
från den trakten) för lOkr/st. Det<br />
var inte många dussin, ty de var avsedda<br />
för motståndsrörelsens glesa<br />
utposter i fjällbygderna i norr och<br />
användes när man satt på vakt under<br />
kalla vinternätter med tunga<br />
och iskalla automatvapen över knäna.<br />
Knivslidor, mössor och livremmar<br />
av sälskinn tillverkades också<br />
under dessa år.<br />
Om sälköttet.<br />
Sälkött är mycket tranigt och svårsmält<br />
föda för den som inte är van<br />
vid det sedan barnsben. Man tycks<br />
inte ha ätit sälkött regelmässigt<br />
under detta sekel, bortsett från un-
der själva jakttiden i isen. Elof Persson<br />
i Jävrebodarna minns dock att<br />
man åt sälkött sporadiskt under första<br />
världskriget. När man bleckat av<br />
sälkropparna putsade man ytterst<br />
noga bort allt återstående späck och<br />
hinnor och sänkte dem sedan i en<br />
<strong>fl</strong>ödande bäck med friskt vatten,<br />
där de <strong>fi</strong>ck ligga och laka ur till<br />
den värsta transmaken försvann.<br />
De svenska jägarna tog sällan eller<br />
aldrig hem något kött vilket däremot<br />
<strong>fi</strong>nnarna gjorde och alltjämt gör. Någon<br />
gång kunde man dock ta hem<br />
"skrävlar" från sent skjutna djur<br />
och kött från kutar och göra sig ett<br />
skrovmål. Skrevlingar smakar alldeles<br />
förträf<strong>fl</strong>igt och kan inte skiljas<br />
från inkokta grisfötter. Kutkött<br />
smakar som <strong>fi</strong>n sjöfågel (t. ex.<br />
gräsand). Blodet har man gärna<br />
använt och under jaktfärderna kokades<br />
o<strong>ft</strong>a sälblodspalt. Stundom<br />
medfördes också en tom, rymlig<br />
träkagge, vilken man fyllde med<br />
sälblod sedan det svalnat och man<br />
saltat litet i det. Detta togs hem<br />
och blev så småningom goda paltbröd,<br />
som kunde räcka hela sommaren.<br />
Späck och olja.<br />
Sälspäck har: man inte ätit i mannaminne.<br />
Sigfrid Sundquist minns<br />
dock att hans mor, som var från<br />
kusten vid Byske, berättat att hon<br />
som ung sett sälblodspalt innehållande<br />
bitar av späck i stället för<br />
salt <strong>fl</strong>äsk.<br />
Sälspäck och tranolja har emellertid<br />
ha<strong>ft</strong> mycket stor betydelse<br />
vid skötseln av olika husdjur. Kor<br />
skulle t. ex. alltid ha späck eller<br />
tranolja när de <strong>fi</strong>ck trumsjuka eller<br />
var i allmänt dålig kondition<br />
(t. ex. e<strong>ft</strong>er kalvning). När man köpte<br />
smågrisar var det vanligt att<br />
samtidigt köpa en liter tranolja.<br />
Man gav det, litet då och då, i grisens<br />
mat och det höll den stark<br />
och fri från krämpor. Det var den<br />
bästa och billigaste försäkring san<br />
fanns. Det gick lika bra med sälspäck,<br />
vilket grisarna åt med stor<br />
förtjusning. Man <strong>fi</strong>ck dock akta<br />
sig för att ge dem för mycket, ty<br />
det var lätt att <strong>fl</strong>äsket tog smak.<br />
Därför slutade man med späckdieten<br />
minst en månad före slakten.<br />
När hästarna, som förr gick fritt<br />
läs mer i:<br />
E. BRÄNNSTR<strong>Ö</strong>M Med säljägare ute på Bottenhavet. Svenska kulturbilder,<br />
ny följd, del II. Stockholm 1935.<br />
S. EKMAN Norrlands jakt och <strong>fi</strong>ske. Uppsala 1910.<br />
P. GUSTAFSSON Grejorna har använts. VÄSTERBOTTEN l/70.<br />
P. GUSTAFSSON I sälisen denna vår. VÄSTERBOTTEN i/69.<br />
B. HAGLUND Säl. Stockholm 1961.<br />
O. HOLM De bottniska själarnas levnadsvanor. VÄSTERBOTTEN 1923.<br />
J. HULT Sälen och säljakten i <strong>Ö</strong>stersjön under de sista decennierna.<br />
Svensk jakt 9/1943.<br />
R. JIRLOW Västerbottnisk säljakt. VÄSTERBOTTEN 1930.<br />
E. KLEIN Vårt äldsta näringsfång. Svenska kulturbilder, Stockholm<br />
1930.<br />
O. OLOFSSON Till sälisen. Svenska turistföreningens årsskri<strong>ft</strong> 1937.<br />
H. R.A. SJ<strong>Ö</strong>BERG Livet bland Kvarkens söner och döttrar. Vasa 1925.<br />
J. SUNDFELDT-T. JOHNSON Färdmän från isarna. Stockholm 1964.<br />
P. SVENSSON Om säljakten i Bottniska viken,. Svenska jägarförbundets<br />
tidskri<strong>ft</strong> 1904.<br />
H. TEGENGREN Fångstmän och amasoner. NORRBOTTEN 1970.<br />
95
i skogen, skulle ställas in för vintern<br />
<strong>fi</strong>ck de alltid späck eller tranolja,<br />
vilket höll dem friska över<br />
vintern. Tranolja skulle man då<br />
och då även hälla i hönsmaten, då<br />
värpte hönsen bättre. Under vinterhalvåret<br />
tar hönsen gärna en liten<br />
paus i äggproduktionen, men ville<br />
man av någon anledning ha igång<br />
dem igen eller påskynda värpningen<br />
på vårkanten, så var det bara att ge<br />
dem tranolja.<br />
Rått sälspäck användes, inte bara<br />
i garverierna, till att smörja allehanda<br />
lädervaror med. Sigfrid Sundquist<br />
berättar att det varje höst, så<br />
snart det blivit slädföre, kom en<br />
gårdfarihandlare, som hette Vesterlund<br />
och sålde sälspäck från en låda<br />
på träsparken. Han hade sorterat<br />
späckstyckena i olika storlekar och<br />
vägde upp dem med ett betsman.<br />
Späcket kom från <strong>fi</strong>skarna nere i<br />
Byskeområdet. Vesterlund kom regelbundet<br />
varje höst tills han gick<br />
96<br />
f' '<br />
Ki:<br />
Stm ;<br />
Ovan: Erik Viklund, Bjurön,<br />
skär späcket från ett vikareskinn<br />
och Ivar Lundgren - bilden<br />
t. h. - passar trankoket.<br />
Foto: förf. juni 1969.<br />
ur tiden någon gång i början av<br />
1940-talet. Späcket kunde man även<br />
kläcka upp och blanda i litet vanlig<br />
tjära och med denna smorning gick<br />
man över alla läderpersedlar såsom<br />
seldon, remtyg, fotsockar och<br />
skodon.<br />
I Bjurselet köpte man tranolja<br />
till djuren från garvarna i Byske<br />
för 1 kr per liter, ända tills garverierna<br />
där upphörde vid slutet av<br />
1940-talet. I Kinnbäck och Gravlund<br />
<strong>fi</strong>ck man späck och tranolja till<br />
djuren från <strong>fi</strong>skare i Jävrebodarna.<br />
I Kinnbäck var det vanligt att ge<br />
djuren dylikt ända in på 1960-talet:<br />
Maja Holmbom berättar att de använde<br />
det så länge det överhuvudtaget<br />
tanns att uppbringa. I Risböle<br />
i Lövånger används det ännu i den-
na dag. E<strong>ft</strong>er sista kriget fanns att<br />
köpa fodertran i stora dunkar och<br />
den gamla smorningen ersattes<br />
successivt av Eskimåfett, Fiskarsmorning<br />
m. m.<br />
Användningen av späck och tranolja<br />
till smorning och husdjursmedicin<br />
är bunden till kusttrakterna.<br />
Var gränsen går är svårt att avgöra<br />
ty den varierar med områdets<br />
topogra<strong>fi</strong> och näringsstruktur. Dock<br />
förefaller den sammanfalla med<br />
den gräns nedanför vilken man alltid<br />
köpte färsk strömming från kusten.<br />
I Bjurselet, Byske, t. ex. har<br />
man aldrig köpt saltströmming.<br />
Man köpte alltid färsk <strong>fi</strong>sk; ibland<br />
köptes mycket, när det fanns och<br />
man saltade själv. Man hade släktingar<br />
och/eller kontakter i <strong>fi</strong>sket<br />
och färderna till kusten var så täta<br />
att man lätt kunde passa på när<br />
det salubjöds färsk strömming.<br />
Ernst Westerlund berättar att <strong>fi</strong>skarbönderna<br />
från Boviken regel-<br />
bundet kom förbi hans hemby Ersmark<br />
i Kågedalen och sålde färsk<br />
<strong>fi</strong>sk vår och sommar. Gränsen för<br />
denna verksamhet får sannolikt<br />
dras såväl med hänsyn till hur<br />
mycket <strong>fi</strong>sk man köpte längs varje<br />
särskild route som hur mycket en<br />
man kunde dra på en vanlig tvåhjulig<br />
vickkärra, som var det vanliga<br />
distributionssättet t. ex. i Kågedalen.<br />
Ernst Westerlund minns<br />
väl den gamla smorningen, som<br />
gjordes med sälspäck från Boviken.<br />
Smorning var ju vanligt även<br />
längre in i landet, men där använde<br />
man får- och oxtalg i stället<br />
för sälspäck. Och så gav man djuren<br />
<strong>fi</strong>skleverolja i stället, vilket<br />
berättas av Maja Holmbom (född<br />
och uppväxt i Ålund, 2 mil uppströms<br />
Åbyälven), som aldrig hade<br />
sett att man använde sälspäck<br />
för dessa ändamål förrän hon blev<br />
gi<strong>ft</strong> i Kinnbäck år 1936.<br />
Tranolja har alltid använts vid<br />
behandling av båtar och trävirke<br />
utomhus och det är ett användningsområde,<br />
som senare har vidgats<br />
under de senaste årtiondena, när<br />
priserna har sjunkit och avsättningsmöjligheterna<br />
så småningom<br />
helt försvunnit i och med att garverierna<br />
upphört. Seden att måla<br />
husen röda har i Västerbotten inte<br />
slagit igenom förrän i sen tid; det<br />
blev inte allmänt förrän ett bra<br />
stycke in på 1900-talet. Linolja<br />
har alltid varit ganska kostsam<br />
och man har därför i stor utsträckning<br />
blandat ut färgpulvret i tran-i<br />
olja. De <strong>fl</strong>esta <strong>fi</strong>skar boningarna<br />
längs kusten är smorda med denna<br />
blandning. Sålunda är alla byggnader<br />
hos Per Lundgren i Avan målade<br />
med tranolja och färgpulver,<br />
och när denne för två år sedan i<br />
Lövånger köpte en burk syntetisk<br />
färg till sin <strong>fi</strong>skarstuga nere vid<br />
sjön <strong>fi</strong>ck han ingen ordning på färgen<br />
förrän han hade spätt ut hela<br />
burkens innehåll med 10 liter tran-<br />
97
olja. Handelsmannen T. Larsson i<br />
Uttersjöbäcken såg alltid till att<br />
han hade ett fat tranolja hemma att<br />
sälja till dem, som skulle blanda<br />
färg. Hos dem som jagade säl kunde<br />
man också i allmänhet få köpa<br />
tranolja för samma ändamål. Per<br />
Lundgren i Avan brtokar alltid ha<br />
tranolja hemma för den som vill<br />
köpa, som en ren serviceåtgärd<br />
och till " självkostnadspris". •<br />
0 Italienaren Francesco Negri<br />
(1623-98) besökte Sverige 1663.<br />
Hans reseberättelse utgavs<br />
1701 och innehåller bl. a. uppgi<strong>ft</strong>er<br />
om säljakten i Bottenviken.<br />
"Sälhunden" , skriver Negri,<br />
"skall vara stor som en<br />
liten oxe, den har avlångt huvud,<br />
skarpa tänder. Den skäller<br />
som en varg, har långa<br />
ögonbrynshår samt mustasch."<br />
98<br />
i sälisen<br />
Fälresorna med deras äventyrliga<br />
spänning har skildrats av<br />
många skribenter. Sy<strong>ft</strong>et med det<br />
material som presenteras i detta<br />
hä<strong>ft</strong>e är främst att belysa några<br />
huvuddrag i jaktens utveckling<br />
och dess roll i kustbygdens näringsliv<br />
och här ska endast återges<br />
några glimtar av livet i "fälan".<br />
Först ett avsnitt ur Ossian<br />
Olofssons <strong>fi</strong>na berättelse om säljakt<br />
i Turistföreningens årsskri<strong>ft</strong><br />
1937.<br />
"När dagarna kring vårdagjämningen<br />
bli långa och de snötäckta<br />
isfälten förvandlas till skare, som<br />
gnistrar i det bländande solljuset,<br />
grips sälskytten av oro och längtan<br />
ut till det ännu vintriga havet.<br />
Han rustar sin fälnest (färdkost),<br />
lägger den väl inskjutna precisionsmausern<br />
med dess kikarsikte<br />
i gevärslådan, sätter den högresta<br />
sälbåten på timmerkälkarna<br />
och beger sig med jaktkamrater<br />
och skjutskarlar i följe ut<br />
mot den avlägsna havsvaken. Är<br />
vaken långt borta och föret tungt,<br />
övernattar man kanske både en<br />
och två gånger, med hästarna i<br />
snö stall och männen hopträngda i<br />
det lilla båttältet, innan isen blir<br />
för svag och skjutsarna måste<br />
vända. Jaktlaget fortsätter, dragande<br />
den tunga sälbåten på dess<br />
mässingskodda köl, tills man når<br />
öppet vatten eller nyfrusen, svag<br />
blåis. Vare<strong>ft</strong>er det kan dröja<br />
många strävsamma dagar, ja, till<br />
och med veckor, innan man lyckas<br />
komma in i den riktiga sälisen<br />
och börja jakten.<br />
När det sedan början våras<br />
och isfälten på fjärdarna surna<br />
och bli svarta, återvändes sälskytten<br />
till den egna kusten med båten
Två odaterade bilder från Lövånger<br />
från utfärd till säljakt.<br />
i bästa fall hårt lastad med späcktyngda<br />
sälskinn, brun som en neger<br />
och plågad av den ovana värmen<br />
på fasta land".<br />
Dystrare episoder från livet i<br />
isen har berättats av Per Lundgren<br />
i Avan, Lövånger. Här om en fångstfärd<br />
med olycklig utgång i början<br />
av 1900-talet. De inskjutna replikerna<br />
från en jaktkamrat, Erik<br />
Avander.<br />
"Däm for härifrån, å hä gick väldit<br />
bra, Å däm seglä nolöver,<br />
män däm had d int sä stor n båt,<br />
så däm vor tvungen ha julin utaför.<br />
Däm vor fyra man. Hä var<br />
pappa å farbrorn å sä var-ä n<br />
Sammel, n Pell Pärs son, å<br />
Gamm-Lunnbärjen. Han var sjeppar.<br />
Däm hadd vackert e ver<br />
alldäs olicklet. Då däm kåmmä<br />
dea Rebben - dera Vitrebben -<br />
100<br />
där var-ä massor av själ<strong>fi</strong>skara.<br />
Däm träffäsä där. Däm vor trättifyra<br />
mann, sa-n, som hadd stökä<br />
ihop sä, å båtan alldäs olicklet.<br />
Män däm yngre dänna, däm villä<br />
ju komma sä uti jakta. Sä däm<br />
villä int liigg dänna, utan däm<br />
fortsättä nolöver. Å kommä väl<br />
ända mot Rökalin. Om a<strong>ft</strong>an kommä<br />
däm mot där, å där var-ä<br />
hel å <strong>fi</strong>n en is, sa pappa, aides<br />
ryslet. Å då däm kommä mot<br />
kantn, gick pappa opp å to i<br />
fånglina å ställd sä på isn. Å<br />
da såg-en <strong>fl</strong>er själa. Sä sa-n:<br />
- Jänna jer vili ve staan.<br />
- Nää, sa Gamm-Lunnbärjen,<br />
Ve hadd sä bra dära Rebben å<br />
där var-ä sängen å <strong>fi</strong>skarstuen.<br />
Ve fara dellbakas dit.<br />
Sä snodd däm om då, å däm<br />
<strong>fi</strong>ng vinn, å hä var nalta nordvästn.<br />
Om natta da hadd-ä drajji<br />
ut na söri bårti lannen. Däm<br />
kommä ini n söristräng, å sä<br />
gick int-ä segel, utan däm kommä<br />
sä int na länger. Däm vol<br />
Lggän ini stränjåm dänna. Sen<br />
hä for li oppa natta nalta, sä<br />
då gick-ä åm dill nordostn å<br />
sättä del stoorm nordostn alldäs<br />
hämst då. Sä sätt däm ju<br />
opp segle igen å skulle segel, män<br />
hä for blåås sä att hä slo in vattne<br />
å frös å for gå saliner segla.<br />
Å sä ryckt jullrackarn dänna då.<br />
.Han reiv sann skibole å. Sä börjä<br />
däm få sjön ini bätn. For int<br />
va sät håll ut vattne bårti båtåm<br />
då. A hä for is ne all dela. Å<br />
då låg däm å drivi uti sörjen<br />
dänna då i närmare tre dygn.<br />
Unner tin då sa pappa att, n<br />
Sammel han sa:<br />
- Ja frus, sa-n, om hännren<br />
sä förfärlet.<br />
- Ja män ro ! sa pappa.<br />
- Ja, ro! sa-n. Hä je int sä<br />
gott !<br />
Å sä to-n i hanna sänna å<br />
bröt, å da sprack-ä tvärt över,
"Från säl<strong>fi</strong>ske 1919: Oscar,<br />
Per (Lundgren), Jonas och<br />
Karl Fällman, Erik A vänder"<br />
Foto hos Per Lundgren, A van.<br />
sä hä rann bion. Däm var sä<br />
frus si hännren oppa-åm, han<br />
vars int hall i artulla. A då<br />
vart int-ä sä gammalt därätteråt,<br />
sä for-n ikull, sa-n, å slutä tala<br />
å ligg nedi båtåm. Sä for däm<br />
väl jöra nalta var. A sä for-n<br />
ju int va sä vaka själv. Fast hä<br />
blåst då int sä falit då. Da snårt<br />
kastade däm ut allt hä såm va<br />
löst. matn å klea, däm ho (hävde)<br />
ut n Sammel å. Han var då<br />
frus si sä han var såm en pigg<br />
då däm ho ut-n darn (därifrån).<br />
Då drivi däm i lann däri<br />
Burvikslannen. N Gabril Annersa<br />
han komma väl ne först å fann<br />
däm där då.<br />
- Joo, män pappa va fäll sä<br />
mått däm (pass att) vor sä<br />
(kunde) ga opp dill faltjen (folk) ?<br />
- Nää, Lunnbärjen var då fast-<br />
frus si bakerst i. Däm hadd n<br />
kalv skinnpäls oppå sä. A sä<br />
hadd-ä isä över alltehop sä han<br />
satt såm en bildstod bakersti å<br />
vars aller sä rör sä. (kunde inte)<br />
N Gabril Annersa tala då om<br />
för mej. Han kommä ne å fann<br />
däm där. A då vors däm int<br />
sä piiss själv. Å pappa han va<br />
fastfrus si nea bottn. A då däm<br />
ryckt lös-n, sä då vart skon<br />
kvar å ytterdeln uta fotn.<br />
Om sommarn då sen i<br />
alåttann. Hä vart no sä hämska<br />
saker då. Däm vor ju tvungen<br />
va ve uti arbete._Hä vart ju<br />
alldes sårt. Hä läktes int hä som<br />
var obrutti dänna. - - -<br />
Men int må du tro däm gav sä<br />
likaväl, för händenna.<br />
- Ja, den vorn (våren).<br />
- Ja, den vorn, men däm for<br />
ut då vorn e<strong>ft</strong>er igen!<br />
- Joa. Men visst bara borta<br />
lannen (från land).<br />
- Ja, men däm vor u i <strong>fl</strong>er<br />
daga.<br />
- Joo, joo. Hä vor däm ju.<br />
Joo, hä satt ju i hä ändå lusta,<br />
nånting olicklet uti händärma.<br />
Hä va själve vonlusta (fångstivern)!"<br />
Per Lundgren opererade sin<br />
bror, f. kyrkoherden i <strong>Ö</strong>rträsk,<br />
Oscar Lundgren, under fångstfärden<br />
våren 1920. Man hade blivit<br />
infrusen i svår is mitt i Bottenviken<br />
i höjd med Piteå.<br />
"Vi skulle fara ut på våren, men<br />
om vintern <strong>fi</strong>ck han ont i en hand<br />
och han gick till läkarn som. sa att<br />
det var senin<strong>fl</strong>ammation. Och så<br />
for han till Umeå lasarett och dem<br />
skulle bota han där, men de medicinera<br />
och gjorde ingen operation.<br />
Ja, det vart ju den tiden vi skulle<br />
fara och for ju också mycket riktigt,<br />
men vi hade inte varit ute mer<br />
än drygt en vecka eller så, så börja<br />
han få ont i handen igen. Och här<br />
(pekar på tummens insida)började<br />
det svälla och så blev det en stor<br />
101
ula här och vi låg mitt i Bottenviken,<br />
ungefär mitt utanför Piteå eller<br />
så. Då började han få feber<br />
också och så såg jag på honom då<br />
en morgon och då var han väldigt<br />
sjuk och då titta jag på armen här<br />
och då var den alldeles rödstrimmig.<br />
Jag sa att N här är inget annat<br />
göra än kniven' så jag koka en<br />
vanlig morakniv och skar upp det<br />
här och det kom massor med var.<br />
Och så låg han inne i båten och<br />
läste och det började läkas och<br />
han kände sig bra, men han låg ju<br />
inne för jag var rädd han skulle<br />
förkyla det där. Och det var en tunn<br />
hinna över såret och så började<br />
han vara ut litet med oss ibland.<br />
Men så började han bli sämre igen<br />
och det började svälla här (underarmen)<br />
och blev värre och värre.<br />
Och sjuk var han också. Och det<br />
var samma tendenser uppe i armen,<br />
men jag var ju så förfärligt<br />
rädd pulsådern där men jag var<br />
ju tvungen skära i alla fall och då<br />
kom det ut en och en halv gång en<br />
vanlig kaffekopp med var och då<br />
blev det öppet häremellan (visar<br />
från tummens insida, via handloven<br />
och upp på halva underarmen) och<br />
skinnet som var härute det var så<br />
tunt att det var ingenting. Jag rev<br />
hål på det och så rev vi sönder<br />
gamla skjortor och drog här emellan<br />
(mellan senor, pulsåder och<br />
underarmens ben). Men då var vi<br />
tvungen hålla. Vi måste vara tre<br />
stycken för att hålla för han slog<br />
sälj akt och naturvård<br />
så förfärligt med skallen. Det gjorde<br />
ju ont för jag hade ju bara en<br />
vanlig trästicka att meta med däri;<br />
så han inte skulle skada sig. En<br />
höll huvet och en höll armarna. Jag<br />
peta in det där. Och så småningom<br />
gick det över och läktes men han<br />
låg väldigt länge i båten innan det<br />
var över alltihop det där. Och sen<br />
har han inte ha<strong>ft</strong> några men av<br />
det".<br />
Per Lundgren återger slutligen<br />
följande historia om den bistra<br />
verkligheten i sälisen i gamla tider.<br />
Det var en gammal <strong>fi</strong>nne. Han<br />
hette Håkan. Han berätta det för<br />
mig den här Sjöberg från Björkön<br />
i Finland. Han var alldeles omöjlig<br />
den där Håkan; stor och kra<strong>ft</strong>ig<br />
var han också. På dagarna, då var<br />
det ju mycket folke ute i havet, då<br />
gick han mellan olika båtar och<br />
så tog han själ, stal utav de andra<br />
och drog hem till sitt. Det där hade<br />
ju försiggått i <strong>fl</strong>era år. Stor-<br />
Håkan, han var dem rädd allihop.<br />
Men då var där ett lag då, där det<br />
hade varit hemma en vaktpojke;<br />
dem har ju i regel antingen en<br />
gammal gubbe eller barn en pojk<br />
som är i båten på dagarna och har<br />
i ordning maten när man kommer<br />
hem. Och när dem kom hem den<br />
där kvällen så sa pojken: v Idag<br />
har Stor-Håkan stula' ner! 'Pojken<br />
hade skjutit Stor-Håkan när<br />
han såg honom komma och bara<br />
stoppat ner honom i havet". ®<br />
Från naturvårdshåll har sälen i östersjöområdet under 1960-talet kommit<br />
att uppmärksammas allt mer; detta icke minst med anledning av de<br />
ökända sälslakterna norr om Canada varje vår. Många tror att sälen håller<br />
på att försvinna och åberopar det faktum att man alltmer sällan ser<br />
den vid land. Redan vid början av 1900-talet kunde man emellertid läsa<br />
samma iakttagelser och farhågor. Orsakerna sades då vara den ökande<br />
ångbåtstra<strong>fi</strong>ken och andra störningar i kustbanden och skärgårdarna.<br />
Det är naturligtvis omöjligt att räkna säl i öppet vatten. Lika omöjligt<br />
förefaller det också vara att räkna säl på isen från lu<strong>ft</strong>en. Alla lig-<br />
102
ger ju aldrig uppe samtidigt och de som ligger uppe går vanligtvis i sjön<br />
när ett <strong>fl</strong>ygplan närmar sig. Större delen av våren ligger dessutom vikaremorsan<br />
med kuten inne i vistan och står då ej att upptäcka. Den mycket<br />
ljusare gråsälen är under vinter och vår alldeles särskilt ljus i pälsen<br />
och kan vara mycket svår att upptäcka i isen redan på några hundra meters<br />
håll. Detta utesluter nästan varje möjlighet att upptäcka dem från lu<strong>ft</strong>en,<br />
även om lman för att ej skrämma kunde <strong>fl</strong>yga så pass lågt som 1000<br />
m.<br />
De timmerbogserare som tra<strong>fi</strong>kerar norrlandskusten står alltid i radiomed<br />
kustens fyrbetjäriingar och till Bjuröklubb har de stundom under de senaste<br />
åren rapporterat ofantliga mängder säl i Bottenvikens drivisar, under<br />
den första resan för året upp genom Bottenviken. Det går inte att utrota<br />
sälen genom jakt med eldvapen, men det är mycket illavarslande när<br />
<strong>fi</strong>nska säljägare berättar att de under de sista året sett allt mindre kutar<br />
i sälisarna. Om de bara för fem år sedan hade inemot 60% kutar i årsfångsten<br />
så är det sällan under de två sista åren ha<strong>ft</strong> 10%! Håller alla utsläpp<br />
och föroreningar på att göra sälen steril? Vid Riksmuseet i Stockholm<br />
leder sedan några år tillbaka F K Staffan Söderberg en sälunder sökning,<br />
där man bl. a. märker gråsälskutar i norra <strong>Ö</strong>stersjun och undersöker<br />
salens näringsval med hjälp av matsmältningsorgan som insänts från<br />
skjutna djur. Det har visat sig att sälar innehåller stora mängder DDT,<br />
PCB och kvicksilver ! Staffan Söderberg har nyligen meddelat förf. att man<br />
i liev,ern från en tvåårig gråsäl från farvattnen omkring Gotland uppmätt<br />
3, 2 mg kvicksilver/kg! Sälunder sökningen stötte på oanade svårigheter<br />
så tillvida att det visade sig svårt att få tag i undersökningsmaterial, ty<br />
det var så ont om säljägare!<br />
Naturvårdsverket har under innevarande år tagit upp frågan om att<br />
slopa skottpremien på säl samt även fört fram förslag om fredning av vissa<br />
kustområden till sälens fromma. Naturvårdssektionerna vid kustlänens<br />
styrelser utreder nu om förutsättningarna för en fridlysning av sälen i de<br />
kustområden där den ännu gärna uppehåller sig.<br />
Ett slopande av skottpremien kan bara emotses med mycket stor glädje.<br />
De skador sälen åsamkar yrkes<strong>fi</strong>skarena bör kunna ersättas ur en särskild<br />
skadefond, ett förhållande som länge fungerat när det t. ex. gäller<br />
älgen och skador på ungskog. Emellertid skulle ett avskaffande av den<br />
svenska skottpremien också följas av motsvarande åtgärd i Finland, ty i<br />
annat fall förefaller det helt meningslöst! Handel med underkäkar och<br />
stuvar har varit mycket vanligt och givande under de tideivdå säljakten<br />
blomstrade och det rådde skillnad mellan den <strong>fi</strong>nska och svenska premiens<br />
storlek. Men den största faran är, när allt kommer omkring inte de<br />
hydrokopterburna <strong>fi</strong>nska "sportjägare", som bara jagar underkäkar och<br />
litet kött, utan den allmänna förgi<strong>ft</strong>ningen av våra vatten. Här förefaller<br />
omfattande undersökningar vara ytterst angeläget inom en nära framtid<br />
och måhända kan de sista säljägarna härvidlag göra forskningen stora<br />
tjänster genom att förse vetenskapsmän och forskare med material.<br />
När den förhistoriske jägaren vaktade på vikaren vid andningshålet/var<br />
jakten meningsfull så tillvida att det kanske gällde hans egen och hans anhörigas<br />
fortsatta existens . Och kanske kan slutsekunderna i den bottniska<br />
säljakten också bli meningsfulla, ty denna gång gäller det först och<br />
främst sälens fortsatta existens i östersjöområdet. Och på längre sikt<br />
kanske också människans vid alla förgi<strong>ft</strong>ade vatten. •<br />
103
om is •<br />
blisa<br />
bruttis<br />
fall<br />
gangsis<br />
havband el. landkallar<br />
havsis<br />
vikaresälens andningshål i i:s«n. Gråsälen<br />
vistas merendels i drivisen och man vet<br />
ej säkert om den håller andningshål över<br />
huvud taget.<br />
uppbruten, sammanpackad och åter hopfrusen<br />
is. En bruttis-vall syns på bilden ovan.<br />
en smal och lång spricka i havsisen. Se<br />
råk!<br />
drivis, havsis.<br />
havsvaken se landvred!<br />
104<br />
de isvalkar som under senhöst och förvinter<br />
bildas längs stränderna.Stora havband<br />
säges båda sen vår.<br />
den i ständig rörelse stadda isen i havet<br />
utanför landisen.
klamring en vak som uppstår då havsisen spricker<br />
och kommer i rörelse. När klamringar vid<br />
hårt väder drivits igen med snö, står de ej<br />
att upptäcka. Det är lätt att ramla ner i en<br />
sådan " snöklamring".<br />
kont el. iskont små, men höga kringdrivande isberg eller<br />
sammanfrusna isstycken.<br />
kutdriva bruttisen blir o<strong>ft</strong>a uppkastad i långa ränder<br />
och i dessa "bruttränder" <strong>fi</strong>nner vikaresälen<br />
en lätt passage upp ur vattnet till sin<br />
vista, som den gräver ut i form av en liten<br />
grotta i "snön, som ligger packad mot lovartsidan<br />
mot en bruttrand" (=kutdriva).<br />
landisen, liden den fasta, stillaliggande isen närmast land.<br />
landvredet den alltid mer eller mindre öppna sprickan<br />
mellan landis och havsis. Är där mycket öppet<br />
vatten kan man säga "havsvaken".<br />
råk en bred och lång spricka i havsisen. Jfr<br />
fall!<br />
skjul isbitar som är infrusna på kant i annars<br />
förhållandevis slät is. När man smyger på<br />
(kräker åt) en säl, utnyttjar man dessa<br />
skjul som skydd under färdvägen och som<br />
stöd för geväret vid skottet.<br />
stamp, snö stamp is, bildad av hopfrusen, sammanpackad<br />
snösörja.<br />
söttervr ed vred, fyllt med isbitar och - sörja.<br />
sur slätter de ställen på slät is, där snön fort smälter<br />
bort och smältvattnet tär på isen och gör<br />
den alltmer mörk, porös och ej säker att<br />
färdas på. Vikaresälen väljer gärna att gå<br />
upp mitt i en sådan sur slätt för att ha bra<br />
sikt och för att ligga säker.<br />
vista, viste se kutdriva!<br />
vred en spricka i isen, mestadels i gränszonen<br />
mellan havs- och landis. Sprickor i havsisen<br />
benämnes fall eller råkar, allte<strong>ft</strong>er<br />
utseende (se ovan!). Sprickor i landisen<br />
kallas blott sprickor el. landsprickor.<br />
105
kring en fälbåt från obbola<br />
Per-Uno Ågren •<br />
Besökare i <strong>Västerbottens</strong> <strong>museum</strong><br />
är väl förtrogna med den stora<br />
"fälbåt", säljaktbåt, som till för<br />
ett år sedan var utställd i museets<br />
<strong>fi</strong>skeavdelning och där var uppställd<br />
med den inredning och tillbehör<br />
den hade, när den tjänstgjorde<br />
som jaktläger i isen. Den förvärvades<br />
1943 från Obbola, där<br />
den 1934 byggdes av bröderna<br />
Albin, Emil och Oskar Sjögren.<br />
Följande skildring av hur den byggdes<br />
och användes är grundad på<br />
uppgi<strong>ft</strong>er av <strong>fi</strong>skarna Emil Sandberg<br />
och Albin Sjögren, Obbola,<br />
som intervjuades härom 1961.<br />
Sälbåten byggs.<br />
Vid båtbygge höll man vanligtvis<br />
till i något uthus. Bröderna Sjögren<br />
byggde färdbåten i en "lagårdsport"<br />
- utrymmet mellan fähus och<br />
lada i en ladugård. Först hade de<br />
emellertid sökt ämnesvirke i skogen.<br />
Till spant behövdes små, senvuxna<br />
myrgranar, "stavargran",<br />
till bett och " stamnrötter" behövdes<br />
krokvuxna stycken som togs<br />
i övergången mellan stam och rotgren.<br />
Bordvirke lät man såga upp<br />
i cirkelsåg vid pappersmassefabriken<br />
i Obbola. I färdbåten användes<br />
3/4 tums granbräder.<br />
Kölen höggs ur en furustock så<br />
att den <strong>fi</strong>ck T-formad genomskärning.<br />
Förstäven, "framstamn"<br />
gjordes av ett krokvuxet ämne,<br />
som i sin nedre del gavs samma<br />
tvärsnitt som kölen. Upptill lät<br />
man kölens vågräta del smalna<br />
för att upp mot stävspetsen helt<br />
försvinna. Förstäven skarvades på<br />
106<br />
kölen med en horisontell snedlask.<br />
Viktigt var att forma snedlasken<br />
så att stävlinjen <strong>fi</strong>ck den rätta ly<strong>ft</strong>ningen.<br />
Den avgjordes genom bedömning<br />
med ögonmått. Skarven<br />
placerades långt ner, i höjd med<br />
spant 13 och 14. Akter stäven gjordes<br />
rak. I den togs med stämjärn<br />
ur en ränna för bordspetsarna.<br />
Akterstäven ställdes ovanpå kölen<br />
och spikades inifrån med lutning<br />
akteröver. Vinkeln mellan köl och<br />
akter stäv avgörs från fall till fall,<br />
man har ej använt en viss vinkel<br />
eller en mall för att bestämma<br />
den. Ju mer stäven lutar, desto<br />
lättare går båten undan sjön.<br />
Sedan hopsättningen av köl och<br />
stävar var klar lades kölen upp<br />
på två pallar, omkr. 30 cm höga,<br />
och förstäven sattes mot en vägg.<br />
Vidare sattes snedsträvor från<br />
golvet så att stävarna var ordentligt<br />
<strong>fi</strong>xerade i lod. Däre<strong>ft</strong>er började<br />
uppbordningen. Till förebild för<br />
# Detta och följande kapitel kan<br />
ses som en fortsättning på förra<br />
numrets skildring av det folkliga<br />
båtbyggeriet i Västerbotten.<br />
De har ingått i författarens licentiatuppsats<br />
om båtbyggeriet<br />
i övre Norrland. Publiceringen<br />
av hela materialet har möjliggjorts<br />
tack vare ett anslag från<br />
landshövding Elof Lindbergs<br />
minnesfond.<br />
• Ritningen på nästa sida liksom<br />
övriga här återgivna ritningar<br />
är utförda av ingenjör<br />
Henry Magnusson och ingår i<br />
fullständiga ritningssatser, som<br />
<strong>fi</strong>nns i <strong>Västerbottens</strong> <strong>museum</strong>s<br />
arkiv.
ygget användes en färdbåt för<br />
fem man som varit ute 1918, vilken<br />
i sin tur och pä samma sätt<br />
kopierats e<strong>ft</strong>er en båt som var<br />
ute 1911. För att kunna kopiera<br />
skrovformen gjordes tre tvärskeppsmallar<br />
i höjd med spant<br />
3, 9 och 18, vilka sattes fast på<br />
kölen på motsvarande platser i<br />
den båt som skulle byggas. Borden<br />
prövades in i skrovet och formades<br />
e<strong>ft</strong>er hand, man hade ingen annan<br />
metod att bestämma deras<br />
form. Alla bord skarvades av två<br />
stycken. Detta var nödvändigt e<strong>ft</strong>ersom<br />
det var omöjligt att få tag<br />
på en bräda så bred att man kunde<br />
få ut bordets hela "kantkrökning"<br />
ur den. Man hade en basränna 25x<br />
40 cm i genomskärning av bräder.<br />
Den hade monterats på ett gammalt<br />
smörjoljefat, som användes<br />
till gryta och var uppställt ute på<br />
gården. I denna ränna värmdes<br />
borden före infogningen. Bordsömmen<br />
beräknades till en tum. <strong>Ö</strong>vre<br />
bordkanten fasades för att ge nästa<br />
bord lämplig lutning när sömmen<br />
lades ihop. Denna hyvling måste<br />
utföras omsorgsfullt så att borden<br />
hade full kontakt ute<strong>ft</strong>er hela<br />
bordfogen. Om blott ena kanten låg<br />
an i fogen uppstod något som kallades<br />
"hålsöm". Under inprovning<br />
hölls bordet på plats med hjälp av<br />
bordklammer.<br />
107
Första bordet spikades någon<br />
tum ifrån kölens vertikala del så<br />
att dennas horisontala del bildar<br />
en del av båtens botten. Innan spikarna<br />
slås i, borras spikhål upp<br />
från utsidan för att hindra sprickbildning<br />
i själva sömmen. Spikningen<br />
utfördes från utsidan med början<br />
akterifrån och spikarna krök-<br />
108<br />
tes, "nådades", på insidan. Spikavståndet<br />
var ca 7 cm. Första bordet<br />
kallades "bottenbrädan", översta<br />
bordet kallades "överstborde", i<br />
övrigt hade de enskilda borden<br />
inga särskilda namn. Första bordet<br />
följer köl och förstäv hela vägen<br />
och slutar liksom de övriga<br />
borden mot ett krysstimmer,
"stamnrota", spikat på stävens insida.<br />
Bordspetsarna spikas förut<br />
till en början i varandra. "Stamnrota",<br />
läggs in först när bordskalet<br />
är klart. Allte<strong>ft</strong>er som uppbordningen<br />
fortgick anbragtes stöd från<br />
golvet mot bordskalets utsida, så<br />
att båtkroppens form <strong>fi</strong>xerades.<br />
Däre<strong>ft</strong>er sattes spant, "vränger",<br />
och bett in. Först beräknades<br />
bettens läge med hänsyn till det utrymme<br />
som borde <strong>fi</strong>nnas midskepps<br />
för att fem man skulle få liggplatser.<br />
Däre<strong>ft</strong>er beräknades spantens<br />
plats. Man började med insättningen<br />
av betten och "rötterna", dvs<br />
spant 1-4 som gjordes av krokvuxna<br />
ämnen tagna ur granar vid övergången<br />
mellan stam och rot. Sådana<br />
användes där spantets vinkel var<br />
mindre än 90 och man därför inte<br />
kunde böja ett spantämne och få<br />
det hållbart. Rötter undveks emellertid<br />
så mycket som möjligt - de<br />
ansågs svagare än de böjda spanten.<br />
På akterkant av spant 4 och 5<br />
sattes två bett i höjd med femte<br />
bordgången. Betten gjordes vartdera<br />
av två krokvuxna stycken,<br />
som skarvades med snedlaskar,<br />
det ena bettet närmare babords,<br />
det andra närmare styrbords sida.<br />
Krokarna vändes så att de spikades<br />
e<strong>ft</strong>er sjätte och sjunde bordgångarna.<br />
Ytterligare tre bett sattes in.<br />
Ett midskepps på förkant av spant<br />
11 och två i för skeppet på förkant<br />
av spanten 17 och 18. Det förligaste<br />
bettet sitter i jämn höjd med<br />
fjärde bordet alla de övriga i<br />
jämnhöjd med femte. Man började<br />
däre<strong>ft</strong>er akterifrån och satte in<br />
spanten i tur och ordning. De fyra<br />
första spanten utgjordes, som<br />
nämnts, av granrötter, de första<br />
två oskarvade, det tredje med helt<br />
bottenstycke och påskarvade sidostycken.<br />
Skarvarna utfördes som<br />
haklaskar. Spant fyra och fem<br />
sträckte sig bara över fyra och<br />
ett halvt bord. Betten bildade deras<br />
fortsättning uppåt. De övriga<br />
spanten gjordes av gran, "morgran",<br />
som var tät<strong>fi</strong>brig och hade<br />
en viss böjlighet. Man böjde in<br />
spantet e<strong>ft</strong>er båt sidan och för att<br />
öka böjligheten basades spanten.<br />
Det berättas att man tidigare tjärade<br />
och värmde spantämnet över<br />
öppen eld. Spantet trampades ner<br />
på sin plats och "drogs" på undersidan<br />
med en passare, "sirkel",<br />
för att kunna inpassas tätt mot<br />
båtsidan. Man aktade sig för att<br />
göra alltför djupa urtag på undersidan<br />
av spanten för att minska<br />
deras styrka. Var spantämnet alltför<br />
löst i veden, "frönt", eller<br />
skars alltför många <strong>fi</strong>brer av vid<br />
inpassningen, bräcktes det lätt.<br />
Spanten skulle oskarvade räcka<br />
från reling, "su", till reling.<br />
Däre<strong>ft</strong>er spikades "stamnrota"<br />
mot förstäven och alla bordspetsarna<br />
spikades utifrån fast i detta<br />
krysstimmer.<br />
Relingslisterna, "subanna",<br />
kom därnäst i tur. De spikades på<br />
såväl in- som utsida av översta<br />
bordgången. Midskepps är de något<br />
högre än översta bordet, det<br />
bildas en springa, "lagg", mellan<br />
dem där skvättborden kunde sättas<br />
ner.<br />
Inredningen består av lösa skottar,<br />
"skötta", i fören, aktern och<br />
över betten i för och akter. Mellan<br />
andra och fjärde betten men under<br />
tredje bettet sträcker sig den på<br />
spanten spikade "långskotten" som<br />
når upp till femte bordet och där<br />
avslutas med ett slagband, "sustock",<br />
som sluter tätt mellan<br />
skott och båtsida. De lösa skotten<br />
benämns förifrån räknat "frambarken",<br />
"framskottet", "bakskottet"<br />
och "bakbarken". Genom bakskottet<br />
är upptaget ett hål för länspumpen.<br />
På akterstävens utsida sattes<br />
smiden för påhäktning av rodret.<br />
109
Smiden behövdes vidare för förstärkning<br />
av de båda alternativa<br />
hål som tagits upp på kölens översida<br />
för mastfoten, vidare ringar<br />
i tredje bettet för fästande av<br />
dragbommen, (vid båtens dragning<br />
på isen) och märlor för fasthakandet<br />
av skvättborden, två par ringar<br />
i tol<strong>ft</strong>e och trettonde spanten för<br />
maststagen och slutligen ringar<br />
på utsidan för fästande av dragband.<br />
Bottnens undersida beslogs från<br />
fören och till ungefär midskepps<br />
med plåt. Utanpå plåten sattes<br />
längs sömmarna ribbor av tjurved<br />
till förstärkning. Under kölen sattes<br />
en kantställd bräda, som ökade<br />
kölhöjden, gav båten bättre styrförmåga<br />
i sjön och skyddade själva<br />
skrovet, när båten drogs på isen.<br />
Den kantställda brädan löper från<br />
förstäv till akterstäv och har sin<br />
största höjd ca 0, 27 m akterut.<br />
Under den kantställda brädan lades<br />
slutligen en tjurtall, "draget", vars<br />
hårda ved skyddar brädan och kölen<br />
under dragningen på isen.<br />
Underst har senare satts ett järnband<br />
som ytterligare skydd.<br />
Skvättborden, "sjibola", består<br />
av två bräder lagda på klink, som<br />
höjer båten ca 0, 35 m och används<br />
när den är nerlastad. På skvättbordens<br />
överkant <strong>fi</strong>nns en förstärkningslist<br />
och tre par håar av<br />
krokvuxna ämnen.<br />
Masten, som är 7, 5 m hög, kan<br />
riggas med råsegel eller gaffelsegel<br />
och fock. Det <strong>fi</strong>nns två urtag<br />
för mastfoten i kölen, det förliga<br />
används då båten föres med råsegel,<br />
det akterliga då den seglas<br />
med gaffelsegel. Masten har två<br />
par sidostag och ett förstag, men<br />
saknar segelbräda. När masten<br />
rests och stagen sträckts skall<br />
den luta något akteröver. Mastens<br />
längd bestämdes i detta fall av<br />
att man redan hade ett segel, som<br />
man fått från Lövön. Samma segel<br />
110<br />
används både som råsegel och gaffelsegel.<br />
För att bygga båten åtgick ungefär<br />
1 1/2 månad. Man arbetade<br />
under e<strong>ft</strong>er julsvintern och var<br />
klar i slutet av februari då jaktlaget<br />
skulle utrusta.<br />
Med båten i isen.<br />
Båten ägdes av ett jaktlag om<br />
fem personer. I laget utsågs den<br />
äldste och erfarnaste jägaren till<br />
ledare,"sjeppar". Denne ledare<br />
hade emellertid inga egentliga<br />
maktbefogenheter över de andra<br />
lagmedlemmarna, de viktigaste<br />
avgörandena diskuterades alltid<br />
inom laget. Vid fångstens fördelning<br />
var alla inom laget jämställda<br />
och <strong>fi</strong>ck en lott vardera. 1935<br />
ingick i laget Emil Sandberg<br />
(skeppare), Dan och Otto Andersson,<br />
Anders och Karl Granström.<br />
Jaktresan, "fäla", anträddes<br />
de sista dagarna i februari eller<br />
första dagarna i mars. Båten var<br />
då utrustad på följande sätt. Varje<br />
deltagare hade ett "pund" med<br />
bröd. "Pundet" bestod av två runda<br />
träbågar med 60 cm diameter,<br />
som hölls ihop av vidjor. I botten<br />
på bågen lades halm och "pundets"<br />
väggar bildades av en halm<strong>fl</strong>äta<br />
3 ä 4 cm tjock som skulle isolera<br />
brödet mot kylan. Inuti halmen<br />
lades brödvarv bestående av en<br />
" söttnebulla", ett jäst bröd, ca 5<br />
cm tjockt och med drygt 50 cm<br />
diameter. Ovanpå den lades ett par<br />
tunna lika vida bröd av samma<br />
deg, också de mjuka, däre<strong>ft</strong>er tunnbröd,<br />
ojäst kornbröd, vikt i trekanter.<br />
Trekanterna lades med spetsarna<br />
mot pundets mitt. På så sätt<br />
rymdes i ett varv fjorton bröd. Ett<br />
sådant varv kallades en "byttfyll".<br />
Varje deltagare hade vidare en<br />
laggad "fälbytta" fylld med en omgång<br />
bröd samt ost, en smörbytta,<br />
en <strong>fl</strong>äskbytta och en <strong>fi</strong>l<strong>fl</strong>aska. Den-
na mat skulle räcka för tre månader.<br />
Varje man hade också en säck<br />
med kläder. Sängkläder bestående<br />
av fårskinnsfällar och halmsäckar<br />
lades i två "klädmattor". I "fälkistan"<br />
eller "fäl-låa", förvarades<br />
ljus, tändstickor och fotogenkök.<br />
Till varje mans jaktutrustning hörde<br />
skridstång, väckare, gevär, kikare<br />
och kompass. För gemensamt<br />
bruk medfördes i båten två isjullar<br />
och en kälke. Jullarna lastades<br />
på var sin sida om masten. Till båtens<br />
utrustning hörde tre par åror,<br />
båtshake med tvär ställd spets<br />
(den s. k. "käxa"), dragutrustningen<br />
bestående av dragbom, dragband,<br />
"stabanna", isbill, block och talja<br />
med rep. Vidare skulle <strong>fi</strong>nnas duk<br />
till "tjäll", det tält som reses över<br />
båten när den ställts upp på lägerplatsen<br />
och stöttor till "tjället".<br />
Vidare behövdes kölblock och stöttor<br />
till själva båten. För jaktbytet<br />
medfördes vidjor varmed "själbläcken"<br />
bands ihop till lätthanterade<br />
knyten.<br />
Vid avfärden hade man att tillryggalägga<br />
en sträcka av 3-3 1/2<br />
mil över Västerkvarkens is till<br />
Holmön för att träffa havsvaken,<br />
"lannvrede". Man hade då en häst<br />
som drog den fullastade båten. Under<br />
senare år - så var fallet 1935 -<br />
har båten tagits med lastbil till<br />
Bjuröklubb, varifrån det som regel<br />
varit närmare till öppet vatten.<br />
Man räknade med att få öppet vatten<br />
öster om Holmöarna, men var det<br />
"storisår" kunde man få vänta en<br />
eller ett par veckor på Holmön<br />
innan havsvaken blåste upp. Då<br />
sjösattes båten, riggades med gaffelsegel,<br />
vare<strong>ft</strong>er seglatsen norrut<br />
längs drivisen, "strängen", började.<br />
Var vinden ostlig satte isen mot<br />
svenska kusten och det kunde vara<br />
svårt att ta sig fram. Man ville<br />
komma så högt upp i Bottenviken,<br />
"nol i Botten" som möjligt, innan<br />
man sökte lägerplats. Ända mot<br />
Rökallen utanför Luleå, hände det<br />
att man kom, vanligare var det<br />
att söka komma upp på "strängen"<br />
utanför Pite-Rönnskär.<br />
Utanför "strängen" låg ett område<br />
av sönderbruten is, "sörjan",<br />
som hålls i rörelse av sjöhävningen.<br />
När man skulle in i "strängen",<br />
seglade man in i sörjan och höll<br />
e<strong>ft</strong>er kanten på drivisen och försökte<br />
få tag på en öppning i isen,<br />
"jut" eller "vre", som ledde in i<br />
ismassan, och var så bred att<br />
man kunde segla den. En man kunde<br />
då sittande gränsle på en juliåra<br />
hissas upp i masten för att<br />
hålla utkik. Fick man tag i en<br />
ränna seglade man e<strong>ft</strong>er den och<br />
hindrades inte av att den kanske<br />
var tillfrusen med nyis, "blåis".<br />
Då riggade man nämligen om till<br />
råsegel och kunde då med akterlig<br />
vind forcera upp till två tums<br />
is. Genom sin konstruktion ly<strong>ft</strong>es<br />
förskeppet upp på isen och tryckte<br />
sönder den med sin tyngd. Den<br />
skar alltså inte isen vilket skulle<br />
ha skadat bordläggningen. "Käxa"<br />
med sin tvär ställda spets använde<br />
man till att dra sig fram med mellan<br />
lösa is<strong>fl</strong>ak i sörjan. När det<br />
inte gick att komma längre under<br />
segel, drogs båten upp på iskanten,<br />
vilket tillgick så att man lastade<br />
ur packningen på isen, slog fast,<br />
"väcka fast", isbillen, fäste blocket<br />
i den och taljan i båtens<br />
"stamnrot". Sedan, halade man upp<br />
båten som därvid lade sig på isen.<br />
Var det god vind lyckades man<br />
ibland segla upp båten på iskanten.<br />
Det gällde att komma så långt<br />
som möjligt in i "strängen" till<br />
den äldsta och varaktigaste isen.<br />
Hade man inte hittat någon ränna<br />
att segla e<strong>ft</strong>er kunde man få dra<br />
båten i tre eller fyra dagar. Vid<br />
dragningen togs vanligen den lösa<br />
utrustningen ur båten och forslades<br />
på kälken. En man skötte isbillen<br />
och blocket, två man, de<br />
111
yngsta i laget, drog med selar,<br />
"stabann", kopplade till ringar på<br />
vardera sidan av för skeppet, de<br />
två återstående drog med selar<br />
kopplade till vardera sidan av förskeppet<br />
och höll samtidigt balans<br />
på båten med hjälp av dragbommen,<br />
som surrades tvärs över båten vid<br />
ringarna i tredje bettet. Man kunde<br />
för<strong>fl</strong>ytta båten ungefär två båtlängder<br />
varje gång. Så långt tillät linan<br />
i det fyrskurna blocket. Kälken och<br />
jullarna <strong>fi</strong>ck tas extra. Att på detta<br />
sätt dra utrustningen i två omgångar<br />
kallades att dra "tvåbett". Var<br />
isen jämn och vinden gynnsam, riggades<br />
råseglet upp, hela utrustningen<br />
lades i båten och vinden <strong>fi</strong>ck<br />
dra båten framåt. Detta förfarande<br />
krävde stor påpasslighet av dem<br />
som höll båten i balans med dragbommen.<br />
Att sålunda för<strong>fl</strong>ytta båt<br />
och utrustning samtidigt kallades<br />
att dra "helbett".<br />
"Strängen" bestod av "slätter"<br />
av jämn is och "ränder" av upptornad<br />
skruvis. Till lägerplats söktes<br />
en "lo", som bestod av en genom<br />
isskruvningen upply<strong>ft</strong> isplatå,<br />
med god utsikt, där man samtidigt<br />
ansåg att man inte längre behövde<br />
befara ytterligare isskruvning. Där<br />
stöttades båten upp med stöttor<br />
mot den yttre relingslisten, två eller<br />
tre på var sida. Stöttorna, "skolen",<br />
var försedda med inhuggna<br />
steg så att man lätt kunde komma<br />
upp och ner i båten. Under främre<br />
delen av kölen placerades en<br />
"stamnklabb", som gav båten vågrät<br />
ställning. " Tjället" spändes<br />
över "tjällåsen", som vilade på<br />
"tjällklyvan", vilken restes i akterkant<br />
av tredje bettet. Utrustningen<br />
lades på bestämda platser<br />
utanför och inne i båten. Under<br />
dragningen jagade man inte, även<br />
om man såg säl - "gråsjäl",<br />
"viggar", vikaresäl, eller "naddn"<br />
knubbsäl. Man ville först hitta en<br />
lägerplats, som skulle räcka helst<br />
112<br />
ett par månader framåt och erbjuda<br />
båten en trygg plats också när<br />
isen längre söderut börjat försvinna<br />
och sälen, "stegsjäln", stiga<br />
norrut mot den äldre isen, och när<br />
"slätterna" börjat gå upp. Det var<br />
därför man ville ha tag på en "lo"<br />
med gammal is till sitt läger.<br />
Varje dag begav sig fyra man<br />
på jakt, en åt vart väderstreck.<br />
De var klädda i vit jaktdräkt av<br />
lär<strong>ft</strong> med huva (tidigare hade man<br />
ha<strong>ft</strong> en mössa av vitt har skinn) och<br />
hade blå solglasögon. De färdades<br />
på skridstång, "skrestang", först<br />
längre fram på våren när isen<br />
blev sämre, slog man sig ihop två<br />
Och två om en isjulle. På skridstång<br />
kunde man ta sig över också<br />
ganska breda sprickor, "klämningar",<br />
i isen. Kom man till ett<br />
"vred"försökte man hitta ett löst<br />
is<strong>fl</strong>ak, "tjal" eller "tjaling", och<br />
paddlade "<strong>fl</strong>ottade" över vaken<br />
med väckarens hjälp. Varje man<br />
kunde färdas 1-1 l/2 mil från båten<br />
på sin skridstång men skulle<br />
hela tiden hålla den riktning han<br />
fått sig tilldelad för hela våren.<br />
Man borde helst vara så långt<br />
från varandra att skottlossningen<br />
inte skrämde sälen inom kamraternas<br />
jaktområden. Fram till<br />
omkr 1910 användes de gamla<br />
"själbössorna", då de avlöstes av<br />
mausergevären. Den femte i laget,<br />
"båtkarlen", <strong>fi</strong>ck stanna vid båten.<br />
Denna syssla gick i tur om man<br />
inte hade någon ungdom eller någon<br />
som inte jagade med i laget.<br />
Båtkarlen skulle ha båten under<br />
uppsikt och framför allt ge akt på<br />
tecken till till begynnande isskruvning.<br />
Mot akter stäven hade<br />
<strong>Ö</strong>vre bilden visar hur man<br />
"käxar" sig fram i is, undre bilden<br />
hur fälbåten dras med seglets<br />
hjälp. Bilderna tagna utanför<br />
Bjuröklubb i februari 1944 av<br />
Bertil Ekholtz.
113
<strong>Ö</strong>vre bilden: "fälbåten från Obbola" i isen med sin besättning 1938.<br />
Undre bilden: på hemväg 1938. Helsidesbilden: under segel med gaffelsegel<br />
och fock 1935. Foto Emil Sandberg, Obbola.<br />
114
115
dragbommen ställts upp, överst<br />
på den var en jullåra fastsurrad<br />
och på jullåran var en päls uppträdd.<br />
Detta kallades "båtrete"och<br />
detta borde jägarna så länge som<br />
möjligt ha inom kikarhåll. Om någon<br />
fara hotade båten, signalerade<br />
båtkarlen till jägarna genom att<br />
resa en spira också vid förstäven.<br />
Jägarna skulle så snart de uppmärksammade<br />
detta tecken omedelbart<br />
bege sig till båten. Båtkarlen<br />
skulle vidare se till " själbläcken".När<br />
en jägare skjutit en säl<br />
skulle hud med kvar sittande späiik<br />
skäras loss från sälen. Detta kallades<br />
"själbläcket", I kanten skars<br />
tre hål och genom detta drogs ett<br />
snöre, som jägaren medförde, och<br />
själbläcket snörptes ihop med lårsidan<br />
utåt. Sälkadavret stacks sedan<br />
ned i någon vak och gick till<br />
botten. På återvägen lastade jägaren<br />
" själbläcken" på skridstången<br />
som i senare tid hade ett utvikbart<br />
parti som gjorde den bredare<br />
och mera lättlastad. Upp till<br />
tre själbläck kunde på så sätt lastas<br />
på en skridstång. Hade man fått<br />
så många sälar att man behövde<br />
hjälp med hemtransporten tillkallades<br />
hjälp med två gevärs skott<br />
tätt e<strong>ft</strong>er varandra. Detta var tecken<br />
på att man behövde julle eller<br />
kälke. Hemma vid båten drogs snörena<br />
ur själbläcken och ersattes<br />
med de trävidjor man medfört<br />
för detta ändamål, I närheten av<br />
lägret hade man ställt i ordning en<br />
iskällare av kantställda is<strong>fl</strong>ak, där<br />
själbläcken ställdes in. Det var båtkarlens<br />
uppgi<strong>ft</strong> att tillse att själbläcken<br />
inte blev solbrända, vilket<br />
förhindrades med ett lager av snö<br />
och isbitar, som emellertid inte<br />
<strong>fi</strong>ck vara för tungt då späcket annars<br />
förstördes. Det var också båtkarlens<br />
uppgi<strong>ft</strong> att när jägaren kom<br />
hem ha kaffe kokat och någon mat<br />
i ordning. Sköts en ungsäl, "kut",<br />
eller "morsa" kunde blodet och när<br />
116<br />
det gälle "kutar" också köttet tillvaratas<br />
och användas i matlagningen.<br />
Blodet användes i blodpalt,<br />
blodpannkaka och blodpudding, vilken<br />
senare kokades i särskilt medförda<br />
linnepåsar. Det besvärligaste<br />
problemet med matförsörjningen<br />
var vattnet, som man skaffade sig<br />
genom att tina snö. När det började<br />
bli dagsmeja gjorde man en fördjupning<br />
i isen och samlade smältvatten.<br />
Man kunde ligga i samma läger<br />
upp till åtta veckor, om tillgången<br />
på säl var god och isen höll. Under<br />
tiden följde man med drivisen i<br />
dess rörelser, man <strong>fi</strong>ck möjlighet<br />
att göra positionsbestämmelser<br />
då och då genom att om kvällarna<br />
pejla in fyrarna. Träffade man på<br />
<strong>fl</strong>era jaktlag sökte man sig genast<br />
åt skilda håll för att få ha sitt<br />
jaktområde i fred. För var tionde<br />
säl, "dycker" ristades ett streck i<br />
"tjällklyvan".<br />
Mot slutet av april och början<br />
av maj tog isen och jakten slut.<br />
Det gällde då att med den nerlastade<br />
båten nå svenska kusten så<br />
snart som möjligt. Själbläcken stuvades<br />
i botten av båten och först i<br />
akter skeppet. Hade man mycket<br />
säl <strong>fi</strong>ck man ibland också ta till<br />
jullarna eller ta dem på släp för<br />
att få bättre plats. Genom sin skrovform<br />
var färdbåten ingen god seglare,<br />
den var svår att hålla upp i<br />
vind och därför nästan oanvändbar<br />
i kryss. Med last måste båten ha<br />
skvättbord för att inte ta in vatten<br />
under segling. I fogen mellan<br />
skvättbord och reling pressades<br />
kilar och tågvirke som lösts upp.<br />
Det kunde därför hända att man<br />
<strong>fi</strong>ck ligga och vänta på god vind<br />
på någon skyddad plats sedan man<br />
väl hade fått kontakt med svenska<br />
landet.<br />
1935 kom man e<strong>ft</strong>er nio veckor<br />
tillbaka någon av de första dagarna<br />
i maj. Fångsten var 70 sälar.
om sälj aktens båtar<br />
Edvin Brännström har påvisat hur<br />
olikartade de båtar är som längs<br />
övre Norrlands kust använts för<br />
långfärderna e<strong>ft</strong>er säl om vårvintrarna.<br />
Han skiljer på den för Västerbotten<br />
och Lule-Piteå-områdena<br />
gemensamma typen å den<br />
ena och Kalix-typen å den andra<br />
sidan. Den sydliga typen är en snipig<br />
båt med akterspegel, 8-9 meter<br />
lång, jämförelsevis platt och<br />
försedd med hög köl (vad akterspegeln<br />
beträffar, förekommer den<br />
inte på fälbåtar söder om luleområdet<br />
- här är fälbåtarna i likhet<br />
med Obbola-båten spetsgattad).<br />
Den anses med säkerhet ha varit<br />
i bruk redan omkring 1800 "och<br />
jägarna anse att den funnits mycket<br />
längre". Kalixbåtarna "är<br />
mindre, mer jämnbreda och ha<br />
mycket trubbig för, uppifrån sett<br />
nästan halvcirkelrund. Kölen är<br />
lägre". Segelutrustningen har växlat<br />
för den förstnämnda typen. Tidigast<br />
har ett enkelt råsegel använts,<br />
däre<strong>ft</strong>er ett latinsegel i<br />
kombination med ett mindre sprisegel<br />
och slutligen två sprisegel.<br />
Den senare har seglats med två<br />
sprisegel.<br />
Sven Ekman som också beskrivit<br />
färdbåtarna (och konstaterat<br />
att den sydliga typen förekommit<br />
också i norra Ångermanland) antar<br />
att denna typ är en nyskapelse<br />
och att den nordliga typen representerar<br />
ett äldre stadium, helt<br />
enkelt är en för användning i is<br />
modi<strong>fi</strong>erad skötbåt.<br />
Benämningen "fälbåt" kan beläggas<br />
från 1500-talet, men det<br />
är svårt att säkert veta om de äldsta<br />
beläggen verkligen avser båtar<br />
som använts i säljakt. Förknipp-<br />
ningen med säljakt är emellertid<br />
klar i notiser från 1600-talet som<br />
Gabriel Nikander framlagt i uppsatsen<br />
"Plägseder av rättslig betydelse<br />
vid sälfångst i <strong>Ö</strong>sterbotten"<br />
(1922). Likaså omtalas färdbåten<br />
av J. D. Cneiff i "Berättelse<br />
om Skäl-fångst i <strong>Ö</strong>ster-Botten"<br />
(1757) men av hans beskrivning<br />
framgår inte mer än att båten är<br />
"åtta famnar emellan stammarna,<br />
gjord af helt tunna bräder samt försedd<br />
med dubbla sidbol. . . och kölen<br />
järnskodd" samt att en julle<br />
även medfördes. 1731 förekom en<br />
"fälbåt" i en bouppteckning från<br />
Gammelbyn i Lövånger (citerad av<br />
Ragnar Jirlow). I en militärgeogra<strong>fi</strong><br />
sk beskrivning 1810 tas o<strong>ft</strong>a<br />
en färdbåts djupgående som mått<br />
på hamnars djup, men i kolumnen<br />
för färdbåtar redovisas ingen enda<br />
båt från hela <strong>Västerbottens</strong><br />
kust! Det ligger nära till hands att<br />
anta att "färdbåt" därför avser en<br />
annan farkost än en "fälbåt". De<br />
äldre belägg, som anförts, härrör<br />
alla från <strong>fi</strong>nska källor. Signi<strong>fi</strong>kativt<br />
är att i alla de äldre svenska skildringar<br />
av långfärder e<strong>ft</strong>er säl söderifrån,<br />
som Sven Ekman samlat,<br />
ordet "fälbåt" ingenstans förekommer.<br />
De med säljakten förknippade<br />
redskapen har sedan länge utpekats<br />
som särskilt representativa för<br />
den gemensamma bottniska kulturen.<br />
I olika sammanhang i det föregående<br />
har antytts att den specialiserade<br />
långfärdsjakten e<strong>ft</strong>er säl tidigast<br />
utvecklats på östra sidan Bottenviken,<br />
medan den passiva fångsten<br />
kännetecknat den västerbottniska<br />
kusten. Bland jaktens element har<br />
man framhållit att det särskilda<br />
117
6EPD<br />
Iseka från Obbola, byggd omkring 1920 av Nils Sjögren.<br />
Längd överallt 4 m, br. innerkant bordläggning 1,35 m. Uppmätt 1957.<br />
färdbrödet, "söttnebullen", tillhör<br />
en östlig brödkultur och är ett<br />
främmande element i västerbottnisk<br />
brödtradition. Det <strong>fi</strong>nns därför<br />
skäl att anta att T. I. Itkonens<br />
förmodan i uppsatsen "Suomen<br />
ruuhet" (1941) att den sydliga fälbåtens<br />
skrovform är en nyskapelse<br />
på <strong>fi</strong>nska sidan som vunnit spridning<br />
i Kvarkenregionen är full riktig.<br />
Den tidigaste kända avbildningen<br />
av en fälbåt <strong>fi</strong>nns i den italienske-resenären<br />
Francesco Negris.<br />
skildring år 1700 av säljakten i<br />
<strong>Ö</strong>sterbotten. Även om bilden själv,fallet<br />
inte är helt entydig kan man<br />
dock i pro<strong>fi</strong>len och i dragringarna<br />
<strong>fi</strong>nna klara överensstämmelser<br />
med den sentida västerbottniska<br />
fälbåten. När Sjöberg i "Livet<br />
bland Kvarkens söner och döttrar"<br />
(1925) avbildar en fälbåt använder<br />
118<br />
han f. ö. samma bild som Sven Ekman<br />
1910.<br />
För användning i is <strong>fi</strong>nns emellertid<br />
också många mindre och<br />
ganska olikartade farkoster, som<br />
det kan vara skäl att nämna. De<br />
kan sinsemellan vara ganska olika,<br />
men har det gemensamt att de<br />
gjorts så lätta som möjligt och<br />
konstruerats med platt eller rund<br />
botten för att lätt kunna dragas på<br />
isen.<br />
Johannes Bureus har också ett<br />
par notiser om båtar bland anteckningarna<br />
från sini norrlandsresa<br />
1600. "Ifrån <strong>Ö</strong>sterbotten komma",<br />
skriver han, "själekarlar med isbåtar".<br />
Och på en annan plats:<br />
"Isbåtar äro med medar fodrade<br />
med själskinn, därmed de segla på<br />
isen vrakom (?) emellan". Medarna<br />
är karakteristiska för de olika
varianter, av isekor, som man använt<br />
längs den västerbottniska kusten.<br />
En typ, som varit vanlig i Umetrakten,<br />
påminner om fälbåten i<br />
formen, men är byggd på bottenbräda<br />
i stället för köl. På båda sidor<br />
om kölbrädan är smala medar<br />
påspikade. Borden löper samman<br />
och är spikade i ett krysstimmer<br />
i fören. Formen är identisk med<br />
en iseka, som Itkonen beskriver<br />
från Replot, <strong>Ö</strong>sterbotten, vilken enligt<br />
honom är en upp<strong>fi</strong>nning gjord<br />
på 1850-talet i Bergö av Jonas Nyback.<br />
Han skulle helt enkelt ha<br />
bytt ut kölen i den här vanliga typen<br />
av julle mot en bottenbräda<br />
och på så sätt fått fram en duglig<br />
isbåt. I Nordmaling förekommer<br />
isjollar byggda på en i längdsektionen<br />
jämnt svängd bottenbräda,<br />
vartill alla borden spikats, de går<br />
alltså ej fram till ett krysstimmer<br />
i fören. Från Pite-området namnes<br />
slutligen en plattbottnad dubbelspeglad<br />
iseka, s. k. "islåda".<br />
Alla dessa båtformer, som inte<br />
stabiliserats och fått vidare<br />
spridning vittnar om ett livligt<br />
experimenterande för att klara<br />
upp förfallstidernas båtproblem. •<br />
Bilderna t. h. visar<br />
överst: säljaktbåt i form av en<br />
vanlig skötbåt med påsatta skibord.<br />
På stranden en iseka.<br />
Foto i Obbola omkr. 1937.<br />
De båda nedre bilderna: isjulle<br />
från Långron, Nordmaling.<br />
Byggd på bottenbräda, vartill<br />
alla borden är spikade. Foto<br />
1962.<br />
119
Tavastögern Rovögern<br />
Sigurd Fries •<br />
Bygger på en trebetygsuppsats<br />
i nordiska språk vid Umeå universitet<br />
av Inger Sjöström.<br />
Det <strong>fi</strong>nns många namn längs södra<br />
<strong>Västerbottens</strong>kusten som slutar på<br />
-öger eller -ögrarna: Tärnögern,<br />
Bjurögern, Sävarögern, Glasögrarna,<br />
Tavastögern, Rovögern, Lindbergsögern<br />
och många <strong>fl</strong>er. Om<br />
man plockar ut namnen från de<br />
nya ekonomiska kartorna och kompletterar<br />
detta material med vad<br />
som <strong>fi</strong>nns upptecknat i Ortnamnsarkivet<br />
i Uppsala, får man en samling<br />
på 170 öger-namn. Att över<br />
häl<strong>ft</strong>en av dem <strong>fi</strong>nns på Holmön,<br />
beror nog helt enkelt på att ortnamnen<br />
i denna ösocken är bättre<br />
upptecknade än på andra håll,<br />
främst tack vare Herbert Markströms<br />
insatser.<br />
Namnen på -öger har en ganska<br />
begränsad utbredning längs kusten.<br />
De nordligaste dyker upp strax söder<br />
om Ratan i Bygdeå, och de sydligaste<br />
hittar man ett stycke norr<br />
om Norrbyn i Hörnefors.<br />
Vad är nu detta öger för ett underligt<br />
ord som bara tycks ha funnits<br />
ungefär sju mil längs kusten<br />
på båda sidor om Umeälvens mynning,<br />
och vad har det ordet betytt?<br />
Först kan man konstatera, att<br />
namnen på -öger påfallande o<strong>ft</strong>a<br />
betecknar grund men ibland holme<br />
eller skär. Om man betänker den<br />
roll landhöjningen spelar i Bottenviken,<br />
kan man väl anta, att många<br />
av dessa holmar och skär tidigare -<br />
då de <strong>fi</strong>ck sina namn - var grund.<br />
Steniga grund, liksom överhuvudtaget<br />
mark som består av stenar,<br />
särskilt småsten, har o<strong>ft</strong>a namn<br />
på -ör: Långören, Tärnören osv.<br />
Till detta ord ör är <strong>Ö</strong>re bildat,<br />
som ingår i <strong>Ö</strong>reälven.<br />
120<br />
Längs den sjumila kuststräckan<br />
från Bygdeå till Hörnefors letar<br />
man emellertid praktiskt taget<br />
förgäves e<strong>ft</strong>er namn på -ör. Finns<br />
de, så är de sammansatta med ytterligare<br />
ett ord: Rotörsudden ligger<br />
nära Rotögern och Spärrörshålet<br />
nära Spärrögern. Under sådana<br />
förhållanen är det väl rimligt<br />
att tänka sig, att ör och öger<br />
från början är samma ord. Eller<br />
annorlunda uttryckt: ordet ör uppträder<br />
under formen öger längs<br />
en del av <strong>Västerbottens</strong>kusten.<br />
Bakom detta ligger en dialektal<br />
ljudförändring. Ordet ör uttalades<br />
tidigare med di<strong>ft</strong>ong, aur eller<br />
äur, öur. På sina håll i Västerbotten<br />
uttalas det ännu på det viset,<br />
t. ex. i Burträsk: äur. Men i allmänhet<br />
har di<strong>ft</strong>ongen dragits ihop<br />
till en enda vokal liksom i riksspråket.<br />
I de delar av Västerbotten<br />
som har samband med bygderna<br />
längs Umeälvens nedre lopp har<br />
emellertid öu tillsammans med r<br />
inte resulterat i ör utan i öger. Ordet<br />
myra heter i genuint Burträskmål<br />
mäur men i gammalt umemål<br />
liksom i Degerfors möger.<br />
Det är inte alltid de här namnen<br />
skrivs med ö. Ibland kan man<br />
få se dem stavade med å. Rovögern<br />
i Yttre Tä<strong>ft</strong>efjärden, där många<br />
umebor har sommarstugor, skrivs<br />
ibland, särskilt på äldre kartor,<br />
Rovågern. Denna osäkerhet om<br />
den rätta stavningen hänger samman<br />
med att öger i genuin dialekt<br />
inte uttalas med det slutna ö-ljudet<br />
som i riksspråkets öga, utan med<br />
ungefär samma öppna ö-ljud som<br />
i riksspråkets öra. Samma vokalljud<br />
används i många dialekter i<br />
ord som råg, båge, fågel. Om man<br />
uttalade vokalen i råg och öger<br />
lika, låg det nära till hands att<br />
man skrev åger, e<strong>ft</strong>ersom man<br />
inte kunde identi<strong>fi</strong>era ordet. Men<br />
vet man att öger egentligen är<br />
samma ord som ör, så inser man,
att det bör stavas med ö. Den stavningen<br />
är också numera genomförd<br />
på nyare kartor.<br />
Men det är inte bara i <strong>Västerbottens</strong><br />
kustland som ör har formen<br />
öger. Det <strong>fi</strong>nns ortnamn på<br />
-öger även i inlandet, i Degerfors,<br />
Lycksele och Sorsele. Men de har<br />
inte samlats på samma sätt som<br />
kustens öger-namn. Om någon läsare<br />
råkar känna till några namn<br />
på -öger (eller -åger) i inlandet,<br />
tar Folkmålsinstitutet i Umeå<br />
(adress:Universitetet, 901 87<br />
Umeå) tacksamt emot uppgi<strong>ft</strong>er<br />
härom.<br />
Till sist en beskrivning av en<br />
öger (förf. skriver åger) i Ammarnäs<br />
i Sorsele av Åke Campbell i<br />
Från vildmark till bygd (1948):<br />
"När uppgrundningen blivit så betydande,<br />
att grundet vid lågvatten<br />
når upp över vattenytan men ännu<br />
ej blivit bevuxet, utgör det en åger.<br />
En s.k. stenåger är täckt med en<br />
myckenhet små sten, medan en<br />
sandåger huvudsakligen består av<br />
sand, åtminstone i ytan. Den första<br />
växtlighet, som uppträder på en<br />
åger, brukar vara vissa gräs och<br />
vide, helst fjällvide. Senare kommer<br />
starr och <strong>fl</strong>atäxing. E<strong>ft</strong>er vide<br />
följer gärna björk och slutligen<br />
gran och tall". •<br />
Ugnsliknande lämning vid kustlandsvägen<br />
mellan Åbyn och<br />
Kinnbäck, Byske.<br />
En gåtfull fornlämning<br />
Under senare år har <strong>fl</strong>era tidigare<br />
okända typer av fornlämningar påträffats<br />
i norra Västerbotten. Bl. a.<br />
har koncentriska ringar i klapperr 1 '<br />
stensfält upptäckts, anhopningar av<br />
små rösen som kan vara förhistoriska<br />
m. m. Till dessa gåtor fogar<br />
sig en rad ugnsliknande lämningar.<br />
För några år sedan uppmärksammades<br />
i skogen öster om Svarttjärn<br />
i Lövånger en anordning, som<br />
kanske närmast kan karaktäriseras<br />
som en stor öppen spis utan<br />
valvkappa och rökgång. Den ligger<br />
i en svårtillgänglig skogsmark<br />
långt från närmaste bebyggelse.<br />
Ingen vet vartill denna "ugn" har<br />
använts.<br />
I Byske uppmärksammades under<br />
fjolåret ugnsliknande anordningar<br />
på tre olika platser. En ligger<br />
i Kinnbäck, rätt nära havsstranden,<br />
en annan i skogen intill den<br />
s.k. Pitestigen norr om Gagsmark<br />
och en tredje nära gamla<br />
E4:an mellan Åbyn och Kinnbäck.<br />
Ytterligare ett par liknande ugnar<br />
lär <strong>fi</strong>nnas i detta område.<br />
Ugnarna är väl byggda och näppeligen<br />
uppförda för tillfälligt behov.<br />
Några spår e<strong>ft</strong>er bebyggelse<br />
<strong>fi</strong>nns inte i närheten.<br />
Traditionen har ingenting att<br />
berätta om dessa ugnar. Ett försök<br />
till förklaring går ut på att de<br />
skulle vara uppförda av ryska<br />
förposter som låg i Jävre under<br />
september månad 1809. Framskjutna<br />
bevakningsavdelningar från förposterna<br />
skulle ha byggt ugnarna.<br />
Särskilt sannolik är inte denna<br />
förklaring. Skulle dessa trupper<br />
som under åratal förvärvat stor<br />
träning ifråga om förläggning i<br />
det fria, verkligen ha byggt ugnar<br />
för matlagning? En sannolikare<br />
förklaring bör <strong>fi</strong>nnas. E. W. •<br />
121
De bästa bilderna<br />
Västerbottniska pressfotografer har valt bland sina bästa bilder<br />
från år 1970. Bilderna får samtidigt bli en liten påminnelse om<br />
några av årets händelser i länet.<br />
Bilden nertill: Musikläger i Lövånger i juni månad. Jan Olofsson,<br />
VK, fotograferade.<br />
Bilden t. h. : En äventyrens man, 71-årige Johan Artur Larsson i<br />
Sjöbotten, porträtterad av Stig Sandström, NV, Skelle<strong>ft</strong>eå. En av<br />
J. A. Larssons prestationer är att ha avverkat Luleå-Värmland<br />
t. o. r. - 355 mil - på sparkcykel.<br />
122
Bilden t. v. : Ingvar Lundmark, NV, Skelle<strong>ft</strong>eå. Flyguppvisning på<br />
Falmarksfältet följs av en familj med ut<strong>fl</strong>yktskorg.<br />
Bilden ovan: Martin Lindqvist, VF, Skelle<strong>ft</strong>eå. En älgfamilj, som<br />
gått ut på havsisen utanför Bjuröklubb, avlivas genom polisens försorg.<br />
125
Bilderna t. v. , överst: Hans-Olof Lundqvist, VF, Umeå. Statsminister<br />
Olof Palme talar på Ålidhem under sin valkampanj på byggarbetsplatser<br />
i september.<br />
nederst: Martin Mattsson, VK. FNL-demonstration i början av maj<br />
framför Umeå rådhus.<br />
Bilden nertill: Roland Berggren, VK. Backens församlingsgård putsas<br />
inför invigningen i oktober.<br />
Bilden på sidan 128: Harry Lindwall, VK. En patient på lasarettets<br />
barnavdelning.
128
Innehåll •<br />
OM VÄSTERBOTTNISK SÄL-<br />
I SÄLISEN 98<br />
JA KT<br />
Peter Gustafsson 66 SÄLJAKT OCH NATUR-<br />
SÄLARTER 67<br />
SÄLJAKTEN UNDER ÄLD-<br />
RE TID 72<br />
JAKTREDSKAP OCH<br />
JAKTMETODER<br />
76<br />
SÄLJAKT VID RA TAN 1828 81<br />
FRÅN NYTTODJUR TILL<br />
SKADEDJUR 82<br />
VÄRD 102<br />
KRING EN FÄLBÅT FRÅN<br />
OBBOLA<br />
Per-Uno Ågren 106<br />
OM SÄLJAKTENS BÅTAR 117<br />
TAVAST<strong>Ö</strong>GERN, ROV<strong>Ö</strong>GERN<br />
Sigurd Fries 120<br />
EN GÅTFULL FORNLÄMNINC<br />
Ernst Westerlund 121<br />
SKINN, K<strong>Ö</strong>TT OCH SPÄCK 93 DE BÄSTA BILDERNA 122<br />
• KAN NI VERKLIGEN INGA GAMLA VÄSTERBOTTNISKA MATRE-<br />
CEPT ? ? Reaktionen på redaktionens vädjan om bistånd i den kommande<br />
presentationen av länets mattraditioner har varit förvånansvärt<br />
svag! Skärpning! Låt oss ta del av paltkokningens och gravlaxens<br />
<strong>fi</strong>nesser! Berätta om strömming, lake och renkött, om syltat<br />
<strong>fl</strong>äsk och vibrunne<strong>fi</strong>sk. Om torkad, rökt och syrad mat i olika<br />
varianter, om vardagsmat och festmat! Provköket väntar!<br />
Västerbotten •<br />
utges av <strong>Västerbottens</strong> läns hembygdsförening. Tidskri<strong>ft</strong>en utkommer<br />
med 4 hä<strong>ft</strong>en 1971.<br />
Medlemskap kan erhållas enligt 3 alternativ:<br />
• fyra hä<strong>ft</strong>en + samlingskartong vid årets slut. 20:-<br />
• hä<strong>ft</strong>ena samlade i en hä<strong>ft</strong>ad volym vid årets slut. 25:hä<strong>ft</strong>en<br />
+ volym. 30:-<br />
Lösnummer kostar 5:-. Prenumeration eller beställning av<br />
lösnummer sker enklast genom insättning av motsvarande belopp<br />
på föreningens postgiro 6 26 22 -6, varvid på talongen anges vad<br />
beställningen avser.<br />
I redaktionen: tjänstemännen vid <strong>Västerbottens</strong> <strong>museum</strong> och<br />
Skelle<strong>ft</strong>eå <strong>museum</strong>.<br />
Redaktionens adress: <strong>Västerbottens</strong> <strong>museum</strong>, 905 90 Umeå 1.<br />
Layout och teckningar: Göran Carlsson.<br />
Tryckt i offset hos Centraltryckeriet, Umeå 1971.
aksidan •<br />
Ur Francesco Negris (se s. 98!) skildring av den österbottniska säljakten<br />
1701.<br />
Säljägarna kommer överens om att på en bestämd dag träffas på en<br />
plats vid havsstranden, var och en med sin proviant. Vanligen är<br />
detta omkring <strong>fi</strong>randet av aposteln sankt Matteus, den 24 februari<br />
enligt den gamla traditionen, eller den 6 mars enligt vår nya, och<br />
sedan återvänder de hem inemot pingst. För att vara förberedda<br />
för alla olyckor, även döden, som de kan råka ut för i sitt farliga<br />
företag, biktar de sig och tar nattvarden innan de ger sig iväg. Och<br />
till sist tar de farväl av sina anhöriga, inte utan tårar och. far för<br />
att möta sina kamrater tre mil norr om staden (Vasa).<br />
Det torde i trakten av Vasa <strong>fi</strong>nnas 10 eller 12 båtar, som är särskilt<br />
bygda för denna typ av jakt. De används inte till något annat<br />
utan förvaras under resten av året upp- och nervända på land med<br />
bottnen upp, väl intjärade och täckta med grenar. De är 25 till 30<br />
fot långa, fören och aktern är så höga att en man, som står med<br />
uppsträckta armar inte når upp till stävspetsarna, relingen är midskepps<br />
inte högre än brösthöjd.<br />
På utsidorna hänger 6 järnringar, 3 på var sida. I dem fästs<br />
med järnkrokar rep, med vars hjälp båten kan dras över is och<br />
snö. Sex män lindar därvid repen om bröst och armar på samma<br />
sätt som de som drar båtar i älvarna. Den sjunde mannen, som är<br />
den viktigaste, styr båten med en stång, som ligger tvärs över båten<br />
och han kan luta båten åt den sida han <strong>fi</strong>nner önskvärt. Den åttonde<br />
och sista mannen drär drar den lilla båten.<br />
För att underlätta dragningen har man under kölen fäst ett trästycke<br />
gjort av en tall eller en gran, som växer vid myrmarker<br />
och för det mesta hänger åt någon sida. I den böjda delen är de så<br />
hårda att intet trä <strong>fi</strong>nns som är hårdare, därför användes de i hela<br />
riket till skridskor, d. v. s. långsmala träbitar, som sätts fast under<br />
skorna så att man kan glida snabbt på isen.
Change language