TEMA: energi! - Igenom

- om permakultur och lamadjur 

- om ötillvaro och storskogsliv 

- om pengar 

nr 16/höst 2010 

Kulturtidskrift om jorden 

maten och människorna på livets villkor. 

TEMA: energi! 

- om de stora perspektiven 

- om svenska skogars ve och väl 

- om konsten, skönhetens energi 

Årgång 5

Kära läsare, 

här kommer en höstvind. Höstvindar är energirika. Vattnen i sjöar och hav rörs om 

av vindkraft och syresätts för att de som ska leva där under vintern också ska överleva 

den. I samhället blåser det också... Fri Jord är inget debattmedium, utan vill 

föra fria samtal. Här inne belyses energi från andra håll, jordiska och vardagsnära 

men också från höga perspektiv. Hoppas det ger friska fläktar, ny energi till dig som 

läsare. 

Jag skulle gärna se en redaktionskrets för Fri Jord, men fortfarande in på femte 

året gör jag själv. Jag skulle gärna se att den fanns på många fler bibliotek och att 

prenumerantsiffran var högre. Men den får växa som den vill! Sprid den gärna om 

du gillar... 

Jag har skaffat ännu ett ben att stå på, jag har många, så jag blåser inte så lätt omkull. 

Jag har nu ett verksamhetshus, ännu bara användbart på sommaren, men då med 

butik och galleri. Lilla tryckeriet, förlaget och redaktionen får plats. Titta gärna in 

om du passerar genom Dalsland! 

En del har undrat: finns inte 

FJ i butik längre? 

Nej, av praktiska och 

ekonomiska skäl. Dåligt 

använd energi helt enkelt, 

med prenumeranternas 

pengar och med min tid! 

Tyvärr! 

Rallarrosen – 

det industriella 

skogsbrukets 

röda proteströrelse. 

Elisabet Hermodsson, se s.1 6 

ill. Kerstin Ljungqvist 

Innehåll 

Vera Billing 

f.d. småbonde, 

botanist, akademiker, 

numera skribent 

redaktör och ansvarig utgivare för 

3 ’Det som är inuti’. Vera Billing. 

4-9 Pengar. Morten Skriver. 

10-11 Resa på tvärs. Vera Billing. 

11 Fred i stan. 

1 -13 Med energi som pallar när det blåser, möte med Sydkoster, 

Helena och Stefan von Bothmer. Vera Billing. 

14-15 Ett Hugin- och Muninsvep över Jorden. Johannes Söderqvist. 

16 Om träden finge åldras med skönhet... Elisabet Hermodsson. 

17 Ord- och bildkonst. 

18-19 Tankar om klimatförändringar. Bernard Jarman. 

0- 1 Permakultur på Koster Trädgårdar. Helena von Bothmer. 

- 3 Lamagård Berg, från stadshets till jordnära, seg energi. Vera Billing. 

4 ”Den svenska modellen”. Sebastian Kirppu. 

5 Senaste nytt från Hällskogen. Peter Norrthon. 

6 Igenom närvaron. Vera Billing. 

7 Koka! Höstliga recept. 

8-3 Läsvärda annonser från energirika småföretagare! Kurser, stipendier m.m. 

Politiskt, religiöst och 

organisatoriskt obundet 

forum för inspiration, 

vakenhet och ideologiska 

samtal om jorden, maten och 

människorna på livets villkor. 

Utgivning vår, höst och vinter varav 

ett tjockare nummer. 

Prenumeration 200 kr/3 n r 

utanför Sverige 25 0 SEK 

Gamla nummer sänds mot 45 k r/st, 

5 s t för 2 00kr. 

Moms ingår med 6%. 

Gåvor mottages tacksamt! 

FJ är ett helt ideellt arbete. 

Plusgiro 

FRI JORD 141 22-6 

Vid inbetalningar – kom ihåg 

fullständig adress. 

ANNONSER: helsida 2 000kr, 

halvsida 95 0 kr, kvartssida 5 00 kr, 

åttondelssida 25 0 kr. Sista sidan 

1 2 00 kr. Exkl. 6 % moms. 

Annonser tas in från företag och 

organisationer, som arbetar förenligt 

med ovanstående syften. 

Privatpersoner är välkomna med 

mindre radannonser till lågpris. 

Nästa manusstopp: 

1 5 j an 201 1 . 

Ansvarig utgivare: Vera Billing. 

Redaktör: Vera Billing. 

Produktion: Vera Billing. 

Tryck, digitalt: VB/Igenom, Dals Rostock 

på miljöcert. lokalprod. papper. 

ISSN: 1 653 -81 88 

KONTAKT: 

E-post: info@frijord.se 

Tel: 070-3 85 3 3 0 6 (+46) 

Adress: Brunnsvägen 45 A 

464 5 0 DALS ROSTOCK 

Återgivande av text är tillåten 

med angivande av källa, 

gäller ej översatta artiklar. 

Återgivande av bild EJ tillåten, 

undantaget redaktörens. 

Ta kontakt vid frågor! 

www.frijord.se 

nr 16/höst 2010

’DET soM är InuTI’ 

’Jag gick en rask promenad ut över 

fälten för att hinna ut i de sista solstrålarna 

igår. Nu sitter jag i de allra 

första gyllne strålarna i köket och 

skriver. Solen är viktigast av allt, den 

är faktiskt allt och allts förutsättning 

här där vi är, ur alla tänkbara 

aspekter. Enkelt, enormt och obeskrivligt 

vackert. 

är på kvällen insöp jag rymd, färger, 

friskhet, skönhet, evighet, alla 

sinnen vakna, min kropp och mitt jag i 

rörelse i alltsammans. Samhörighet med 

de sista sneda solstrålarna i gräshavet 

glittrande tusende diamanter, solspeglar 

i små smala gräsblad fulla av liv. Och över 

de så friskt gröna ännu ständigt växande 

(utan gift och kemikalier) i kvällsvinden 

likt havsvågor böljande glittrande 

klövervallarna kunde jag förnimma ett 

tjockt skikt av vibrerande livskraft. Och 

jag tänkte - om människor bara kom ut 

ur sin inre isolering och kunde förnimma 

allt levande vackert omkring dem, finge 

de kraft. Energi. Alldeles gratis. Inga 

pengar behövs, ingen kommers, ingen 

konsumism. Det är så här jag får min energi, 

som alla undrar var jag får den ifrån. 

Växter är liv och de finns överallt. 

Ordet ’energi’ kan härledas till grekiskan 

och innebär något som är ’inuti arbete’. 

Ja vad är det som finns inuti arbete? Herregud, 

abstraktionerna lagras på varandra… 

arbete är ju i sig nog så svårgreppbart. 

Energi är ett modernt uttryck. De 

flesta av oss säger eller tänker troligen ordet 

många gånger om dagen. Det är intressant, 

hur språket är en förmedlare av 

den kultur det används i. När samhället 

var mer jordnära, nere på backen, rentav 

i jorden för de allra flesta, använde man 

inte ordet energi. Orden i språket var 

konkreta, praktiskt brukbara i det man 

då arbetade med. Så kom industrialism, 

och för all del före den förstås, naturvetenskap. 

Och världen blev snabbt så 

otroligt annorlunda. Den blev helt enkelt 

i rask takt onaturlig och abstrakt, för att 

inte säga absurd. Ingen bonderomantik 

här, men nog tycker jag att barnet kastats 

ut med badvattnet och nu ligger nästan 

ihjälfruset på död, förgiftad jord. Barnet 

som är vår civilisation! Som ju ÄR vi och 

alla barn! 

nr 16/höst 2010 

När maskinerna kom i bruk började man 

prata om energi. Hela den industrialiserande 

epoken har en kraftfull färg av 

imperialistism. Människan, med sina nya 

kunskaper, ’utvinner’ resurser ur jordskorpan, 

ur växterna, ur djuren och människorna. 

Rationalismens diktatoriska 

tidevarv verkar nu hålla på att ända, även 

om det, tycker jag, går alldeles för långsamt. 

Rationalismen har fört oss så långt 

från orsakerna, att vi inte ser sammanhangen 

och därför handlar hänsynslöst 

och okänsligt gentemot naturen, utan att 

vi märker det. Och skadar den. Och mot 

oss själva. Utan att vi märker det. Och 

gör oss själva sjuka. Det är inte samhället 

vi blir sjuka av, det är en projektion, för 

det är ju vi själva som är själva samhället. 

Även sammanhangssökarna verkar sitta 

fast i abstraktionens garn högt uppe i luften. 

Det blir mycket av intellektualism 

eller fantasmerier. 

Knowledge leads to debate 

understanding leads to action 

Egentligen är det den mänskliga och individuella 

energihushållningen som formar 

resten. Man tittar för mycket utåt 

och för lite inåt. Utsikter och insikter är 

i obalans. 

’Det som är inuti’ 

är också själsligt. Skapar det sociala. Dåligt 

samvete till exempel. Dåligt samvete 

är ett kulturellt accepterat alibi för att 

inte ta ansvar för sina tankar, för sina 

ideal. ”Grief is a species of idleness”, 

Ånger är en sorts lathet, skrev jag ner 

från en bok i England en gång. Kanske 

är det ett symptom på att man lever på 

med omedvetna ideal? Dåligt samvete 

är i energihänseende som en malström i 

älven. Den drar energin kraftigt bakåt, 

mot färdriktningen. Skapar virvlar och 

oro. I Sverige frodas det dåliga samvetet 

extra mycket eftersom Jantelagen i stort 

ännu råder och det har sina förlamande 

konsekvenser. Energi stoppas upp. Det 

kostar då, att ta sig framåt igen, för livet 

går bara i en riktning... Att ångra något 

är för mig meningslöst, då gjort aldrig 

kan göras ogjort. Har jag gjort fel, vill 

jag gottgöra, ändra, göra nytt bättre, det 

skapar ny energi. Att ha dåligt samvete 

slukar energi. Och det är ett utmärkt sätt 

i det sociala, att inte heller låta andra flöda. 

Skuld är närbesläktat - jag har träffat 

mycket få, som verkligen haft reell skuld, 

men oerhört många som bär på skuldbördor 

i onödan, vilket till slut skapar konkreta 

fysiska förslitningsskador! 

Lev i nuet! Låter ju bra klyschigt, men 

ändå är det dit många längtar, verkar det 

som. Varför gör så få det då? Och även de 

som vet hur man gör, varför gör de det 

bara ibland, på en helgstund, på semestern. 

Detta att ’vara i nuet’ verkar vara ett 

slags lyxvara, något man bara kan unna 

sig ibland. Jag vill inte leva i en illusion, 

jag vill leva på riktigt, det har vi väl alla 

rätt till? Tid består av en massa oändliga 

massor av nu och de kommer emot en 

som de kommer, varken förr eller senare 

och när de passerat är de dåtid och går 

aldrig någonsin mer att få tillbaka. Att 

vara i sitt liv efter den insikten sparar och 

förlöser energi. 

Det handlar inte om att vara oansvarigt 

bekymmerslös och leva loppan utan bekymmer 

för morgondagen, nejdå, men 

att vara närvarande i det man gör. Med 

hela sig. Det är hushållande av energi. 

Vad man sedan använder den förlösta 

energin till är väl själva springpunkten 

- till att bidra till samhällets entropiska 

utjämning och undergång, eller till att 

skapa mervärden, läkande, hopp och 

framtid. Mycket av energin i modernt liv 

går åt till planerande, till att skapa form. 

Former som blir så stela, att liv och rörelse 

och förnyelsekraft inte kan uppstå där. 

Konsten är väl, att skapa sitt liv så, att 

form och liv ständigt dansar en vacker 

dans. Går det i vårt samhälle? Det måste 

gå, annars dör vi, sakta men säkert. 

Hösten är tiden för förändring och förvandling 

inuti; genom död och förbränning 

av det gamla uttjänta skapas näring 

till nytt liv. Naturens eviga kretslopp angår 

oss. Vi är delar av det, det är inte något 

som sker ’därute i naturen’ och vi kan 

se på i bild och genom fönstren. Höstens 

processer pågår också inuti oss. Civilisatiorisk 

energihushållning är, att bli medveten 

om detta och ta tillvara årstidens 

energi - passa på att göra förändringar 

nu. Inuti. 

Vera Billing 

Egyptisk solristning, British Museum, London

PEngAr 

Pengar är också att betrakta som 

energi. Här fäljer ett kapitel ur den 

intressanta boken Skønhedens befrielse 

- ett førsøg til en økologisk 

estetik av Morten Skriver. Den är 

översatt sedan ett år tillbaka och 

väntar fortfarande på sin svenska 

förläggare... Skam den som ger sig! 

Den börjar lite smått bli följetong i 

Fri Jord... 

1 Pengar är fruset liv 

Pengar är fruset liv. Det är koncentrerat 

bränsle som kan omsättas till vad som 

helst, bra eller dåligt. Pengar är makt i 

ren kemisk form. Det är en rå materiell 

kraft, som med största lätthet kan 

korrumpera en människa och förvrida 

hennes förmåga att känna och se klart, 

och därför har mänsklighetens gamla 

visdomstraditioner alltid uppmanat oss 

att umgås med pengar med största varsamhet. 

I det avsnitt i Matteusevangeliet 

som kallas för Bergspredikan, säger Jesus 

direkt att människan inte kan tjäna 

både Gud och Mammon på samma gång. 

Han prisar fattigdomen och inskärper 

att människan inte skall samla på sig 

skatter på jorden, för livet är mer än mat 

och kläder. Det berättas om det indiska 

helgonet Sri Ramakrishna på 1 800-talet, 

att han rös av köldfrossa om man berörde 

honom med pengar, även när han sov. 

Pengasaker har en tendens att göra människans 

hjärta hårt och sinnet själviskt 

och därför är det en allmän erfarenhet, 

att det inte är bra om det kommer pengar 

mellan vänner. 

Går man några få generationer tillbaka, 

var personliga ekonomiska angelägenheter 

inte något anständiga människor 

talade om. Det ansågs vara ett 

vulgärt och opassande samtalsämne. 

Ekonomiska förhållanden spelade vis- 

4 

serligen samma centrala roll för människors 

materiella levebröd som idag, men 

det fanns en förståelse för att kulturellt 

och andligt skapande representerade de 

egentliga värdena i tillvaron. Många rika 

handelsfolk och fabrikanter använde 

således sina förmögenheter på arkitektur, 

konst och musik för att härigenom 

framvisa en personlighet, som lyfte sig 

utöver den råa ekonomiska sfären. Affärerna 

betraktades som en nödvändig bas 

för den egentliga tillvaron och inte som 

något bra i sig. Tvärtom rådde en utbredd 

uppfattning, att affärslivet hade en förgrovande 

inverkan på människan. Stora 

förtjänster och höga räntor ansågs som 

ett obehagligt tecken på girighet och det 

var inte ovanligt, att människor utanför 

affärsvärlden betraktade förtjänster 

på aktier och andra spekulationsvinster 

som mindre aktningsvärda, än lönen för 

ett ärligt arbete. Det var en utbredd uppfattning, 

att en människas värdighet gick 

före hennes/hans ekonomiska förmåga. 

Så sent som i mitten av 1900-talet varnade 

den inflytelserika ekonomen John 

Maynard Keynes mot ” att övervärdera 

viktigheten av ekonomiska problem eller 

ignorera saker av större och mer permanent 

betydelse till fördel för en påstådd 

ekonomisk nödvändighet.” 

Ju rikare vi med tiden blev, desto mer har 

pengarna emellertid kommit att betyda 

i våra liv. Det är inte längre någon skam 

att tala om snabba förtjänster och lukrativa 

investeringar. Vi är rentav vana att 

värdera en människas personliga framgång 

efter hans eller hennes ekonomiska 

förmåga, precis som professionella golfspelare 

som rankas efter årlig förtjänst. 

Det finns en allmän beundran för rikedom. 

Det sätt förmögenheten kommit 

till på spelar en mindre roll, liksom det 

saknar betydelse vad pengarna används 

till. Det är ingen som förväntar sig att 

nutidens välbärgade skall visa något särskilt 

intresse för andligt eller kulturellt 

skapande. De behöver endast demonstrera 

sin köpkraft genom en iögonfallande 

konsumtion. Det ekonomiska tänkandet 

har blivit en helt dominerande aspekt av 

vårt sätt att se världen på. Medierna håller 

oss konstant orienterade om utvecklingen 

i näringslivet. Vi hör om exportframgångar, 

verksamhetsfusioner och 

överskott. Vi informeras dagligen om 

kurserna på aktier och obligationer, om 

räntans rörelser och prisutvecklingen på 

fast egendom. 

För den enskilda människan har livet 

antagit formen för en ekonomisk kalkyl. 

Vi börjar investera i pensionsfonder från 

den dag vi träder in på arbetsmarknaden 

nr 16/höst 2010

och tecknar fler och fler försäkringar mot 

oförutsedda händelser. Världen omkring 

oss är i ökande grad prismärkt. I stället 

för kultur har vi fått en såkallad upplevelseekonomi, 

där pengar och omsättning 

är de enda värden som verkligen tas 

på allvar. Till och med när det offentliga 

bidraget till konsten skall rättfärdigas, 

hänvisas det till de kreativa processernas 

ekonomiska ”spin-off”. 

Mänskligheten har blivit offer för en 

ödeläggande ekonomisk logik. Från att 

en gång ha varit ett sekundärt redskap, 

har ekonomin blivit själva målet för vår 

existens. I detta perspektiv är ekonomisk 

tillväxt ett odiskutabelt gott, oavsett vilka 

konsekvenser det kan ha för livet på 

jorden. Detta är den rationella materialismens 

avslutande fas. Varje försök att 

fasthålla illusionen om en djupare mening 

i tillvaron ges upp till fördel för en 

ren och oförfalskad nihilism. Sanningen 

är det som betalar sig bäst. En absurd 

lågpunkt i denna ekonomiska logik kom 

1 998 med utgivningen av ”Världens sanna 

tillstånd” av Bjørn Lomborg. Denna 

lektor i statistik förtrollade för en kort 

stund en hel värld med sin sifferkonst, som 

kunde översätta de mest skilda fenomen 

till samma ekonomiska måttstock. Han 

lyckades på det sättet prissätta resultatet 

av 3 ,5 miljarder års evolutionshistoria. 

Slutsatsen var till mångas överraskning, 

att det skulle vara en dålig affär att försöka 

rädda jordens biologiska mångfald. 

Det Lomborg visade var emellertid först 

och främst, att varken livets komplexitet 

eller dess substans låter sig infångas av 

lineära ekonomiska beräkningar. 

Ägande av jord 

Ingen ekonomisk felkalkylering har visat 

sig vara större än hur vi genom tiderna 

har bokfört naturens resurser. Den engelska 

ekonomen E. F. Schumacher framställde 

problemet med stor enkelhet i 

sitt huvudverk ”Small is Beautiful” från 

1 973 . Han konstaterade att det ekonomiska 

värdet hos jordens geologi och biosfär 

figurerar i våra räkenskaper såsom 

en intäkt, men i verkligheten är det vårt 

kapital och det vi tar av när vi tömmer 

nr 16/höst 2010 

jorden från mineraler, olja och färskvatten, 

när vi fäller skogarna, överfiskar havet 

och utpinar det fruktbara mullagret. 

Till omkring Andra Världskriget var 

detta räknefel inte så uppenbart, skriver 

Schumacher, men sedan har produktionen 

vuxit sådant omfång, att vi på tre 

årtionden har förbrukat lika mycket av 

jordens rikedomar som mänskligheten 

gjorde i hela den samlade historien fram 

till denna tidpunkt. 

Kapitalet utplundras framför ögonen 

på oss. Vi håller på att köra verksamheten 

Jorden i sank, även om räkenskaperna 

ser nog så strålande ut. Schumacher 

uppmärksammar också, att vi har gör om 

det fel som har fört till sammanbrott i 

de flesta civilisationer som föregått vår. 

Förr eller senare kom de att överbelasta 

den ekologi de levde av då. Skillnaden är 

bara, att vi idag inte bara vet vad som försiggår, 

utan också genomför förstöringen 

i global skala. 

Jorden är förutsättningen för våra liv. 

Den är ett gemensamt villkor för allt 

levande och en oåtskiljelig del av detta, 

att vara vid liv. Jorden har fostrat människan. 

Den är vårt arv och vårt ansvar. 

Dess rikedomar tillhör av uppenbara orsaker 

alla. Ingen kan med någon logisk 

rätt peka på ett område på jorden och 

säga att det är mitt och ingen annans, 

men inte desto mindre lever vi med en 

ordning, där det mesta av jorden är underlagd 

privat egendomsrätt. Så har det 

inte alltid varit. Det är bara några få 

årtusenden sedan som beväpnade feodalherrar 

med våld började stjäla jorden 

från allmänheten. Även under lång tid 

därefter förblev stora landområden i Europa 

kollektiv egendom, som alla i en by 

hade brukningsrätt av. Privatiseringen 

av landskapet såsom vi känner det idag, 

är resultatet av den så kallade enclosurerörelsen, 

som bredde ut sig från England 

över kontinenten under tiden från 1 5 - till 

1700-talet. Här delade den landbesuttna 

klassen upp de tidigare allmänna arealerna 

mellan sig och gjorde jorden till ett 

ekonomiskt objekt, som kunde köpas 

och säljas som vilken vara som helst. 

Äganderätten till jorden medförde, att 

en liten grupp människor blev omåttligt 

mer välbärgade och maktfulla än alla andra. 

Det var bland annat denna ojämlikhet 

som de republikanska revolutionerna 

i Frankrike och USA var tänkta att göra 

upp med. Idealet för dessa uppror var, att 

alla fötts likvärdiga och därför hade krav 

på likvärdiga möjligheter. När de nya 

författningarna dock skulle skrivas, kom 

de ändå att säkra egendomarna åt jordägarna, 

för det var ju trots allt jordägarna 

själva som höll i pennan. En av den amerikanska 

författningens huvudförfattare, 

Madison, sa direkt att avsikten var ” att 

säkra den välbärgade minoriteten mot 

flertalet.” På detta vis kom de moderna 

demokratierna att grundas på en lag som 

var fundamentalt och genomgripande 

odemokratisk. 

Jord är inte som andra varor på marknaden. 

Man kan inte öka dess mängd genom 

ökad produktion, när efterfrågan 

stiger i vädret. Jorden har en begränsad 

utsträckning och hos den areal som finns 

tillgänglig är bruksvärdena mycket olika. 

Stora områden är inte annat än ofruktbar 

öken och otillgängliga bergsområden, 

andra ställen är det betesmarker, 

skogar och vattendrag. Där som samhällets 

utveckling är som mest intensiv, 

stiger också landets värde mest. De som 

äger jord just där, skördar utan att röra 

ett finger, resultatet av samhällets kollektiva 

arbetsinsats. Den amerikanske 

samhällsekonomiska tänkaren Henry 

George uppmärksammade i slutet av 

1 800-talet denna orimlighet och skapade 

en omfattande ekonomisk teori, grundad 

på kollektiv äganderätt till all jord. 

Henry George publicerade sin teori i det 

banbrytande verket ”Framsteg och fattigdom” 

1 880. Många av de ekonomiska 

förutsättningarna för hans tankar gäller 

inte längre idag, men hans huvudsynpunkt 

är lika kraftfull och övertygande 

idag, som då den ställdes fram första 

gången. Den privata äganderätten av jorden 

är själva utgångspunkten för allt ekonomiskt 

feltänkande och all orättvisa. 

Den är en samhällsupplösande kraft som 

för till stigande avstånd mellan dem som 

har och dem som inget har i världen. 

De som äger jorden kan i princip 

plundra dess resurser efter eget godtycke. 

Henry George var av goda skäl 

inte uppmärksam på de ekologiska implikationerna 

av detta förhållande, men 

det råder ingen tvivel om att den privata 

äganderätten till jord är en väsentlig orsak 

till, att vi har haft så svårt att förstå 

naturens organiska sammanhang och 

människans fundamentala gemenskap 

med allt liv på jorden. 

5

3 Fri marknad? 

Demokrati länkas ofta samman med existensen 

av en fri marknad, som om de 

två tingen är en förutsättning för varandra. 

Tanken är att den fria marknaden, 

liksom demokratin, arbetar för allas fördel. 

Problemet är bara att det inte finns 

någon marknad som är riktigt fri. Marknaden 

har i alla tider kontrollerats och 

manipulerats av de ekonomiska makthavarna, 

som bland annat den amerikanske 

samhällskritikern och professorn vid 

MIT, Noam Chomsky, redogjort grundligt 

för i flera böcker. Storbritannien 

blev till exempel försvarsadvokat för internationell 

liberal marknadsekonomi 

och frihandel 1 846, först efter att man 

genom 1 5 0 års våld, protektionism och 

statsmakt kommit långt före alla konkurrenter 

och därför kunde kontrollera 

världsmarknaden fullständigt. 

1 00 år senare upprepade USA detta 

brittiska recept. Landet var vid den tidpunkten 

världens utan jämförelse rikaste 

och mäktigaste nation och kunde plötsligt 

se fördelarna i att alla spelade efter 

samma regler. Samtidigt som de rika 

länderna har kämpat för att få de fattiga 

att öppna sig för vår handel och kapital, 

har vi skyddat våra egna intressen när 

det varit nödvändigt, till exempel genom 

jordbruksstöd, copyright-lagstiftning 

och enorma offentliga investeringar i 

militär utveckling och produktion. Nu 

när de stora gamla ekonomierna i USA 

och Europa i ökande grad blir pressade 

av Asiens nya ekonomiska giganter, har 

protektionismen dessutom återigen blivit 

ett politiskt accepterat projekt. 

Marknadskrafterna är inte demokratiska. 

Det är tvärtom deras natur att 

6 

motarbeta fria och lika villkor. Den som 

opererar på marknaden är ju där för att 

uppnå så stora och så snabba förtjänster 

som möjligt. Därför kommer det alltid 

att vara ett överväldigande intresse hos 

den enskilda aktören, att själv kunna bestämma 

priset på sina varor. Detta kan 

ske genom att man antingen helt dominerar 

marknaden, eller genom att man 

ingår avtal om varornas pris med andra 

erbjudare. För att hålla konkurrensen åtminstone 

någorlunda fri, har det visat sig 

vara nödvändigt att reglera marknaden 

med en hårdhänt lagstiftning mot monopol 

och kartellbildning. Ändå ser vi ständigt 

hur den så kallade fria marknaden 

blir kontrollerad av verksamheter, som 

stort sett kan sätta priset som de vill. 

Det mest iögonfallande exemplet är 

Microsoft, som genom de senaste årtiondena 

i praktiken har ägt världsmarknaden 

för styrsystem för PC, persondatorer, 

vilket måste vara ett av alla tiders 

mest profitabla affärsmonopol. Friheten 

på marknaden är proportionell mot den 

enskilda verksamhetens tillgång på kapital. 

Ju större ekonomisk makt, desto 

fler möjligheter finns det att manipulera 

marknadskrafterna till egen fördel. 

Marknaden är manipulerad på alla nivåer. 

Politiskt kan det vara genom initiativ 

som främjar en bestämd utveckling i 

samhället framför någon annan, till exempel 

privatbilismen framför kollektivtrafiken. 

Näringslivet använder hela sin 

ekonomiska tyngd för att påverka detta 

slags beslut och de största ekonomiska 

intressena får som regel sin vilja igenom. 

Helt på det nära planet, där den enskilda 

konsumenten möter marknaden, är 

manipulationen mer direkt och i öppen 

dager. Dels kan de stora producenterna 

i stor utsträckning bestämma varornas 

tillgänglighet genom sin makt över distributionsapparaten. 

Dels har de i hög 

grad möjlighet att påverka konsumentens 

val genom olika former av reklam. 

Det som liknar valfrihet är i realiteten 

en tillrättalagd situation. Vi ser det bara 

inte, eftersom den förförståelse vi har av 

möjligheterna att tillfredsställa våra materiella 

och emotionella behov, är under 

inflytande av marknaden själv. De medier 

som berättar för oss om världen, är 

en oåtskiljaktig del av det samlade kommersiella 

maskineriet. 

Gigantiska globala mediamonopol som 

Rupert Murdochs News Corp och Time 

Warner kontrollerar allt större delar av 

informationsströmmen. Deras budskap 

är entydigt: marknadskrafterna kommer 

alla till godo och kapitalismen är frihetens 

och demokratins garant. Sanningen 

är dock, att den frihet och det demokratiska 

inflytande vi trots allt har, har erövrats 

i kamp mot de krafter som härskar 

på marknaden. Kapitalet har aldrig varit 

i stånd att påföra sig själv någon form av 

begränsning, det vill säga visa frivillig 

återhållsamhet. Tvärtom söker den sig 

mot en konstant ökande koncentration 

av dess ekonomiska makt och bekämpar 

med alla medel varje demokratiskt inflytande 

på dess rörelsefrihet. 

På 1 5 0 år har kapitalismen gjort det 

möjligt att skapa stängda ekonomiska 

megaorganismer, vilkas aktivitet påverkar 

varje levande väsen på jorden, utan 

att de dock har något egentligt offentligt 

ansvar. I viss bemärkelse äger de världen. 

Siffror som tagits fram av FN år 2006 

visar, att de 5 00 största globala verksamheterna 

nu kontrollerar 52 % av den samlade 

världsekonomin. 40 % av världens 

rikedom ägs av endast 1 % av jordens 

befolkning och 85 % av rikedomen är i 

händerna på de rikaste 1 0 %-en. Omvänt 

råder de fattigaste 5 0 %-en över mindre 

än 1 % av den totala människoskapta rikedomen. 

Detta är den frihet marknadskrafterna 

har givit mänskligheten. För 

varje dag som går blir kapitalet kontrollerat 

av allt färre individer och skillnaden 

på rika och fattiga blir allt större. 

4 Tillväxt och moral 

Näringslivets trivsel och den generella 

ekonomiska tillväxten i samhället hänger 

olösligt samman, men det betyder inte 

att det privata näringslivets intressen 

är identiska med allmänhetens. En näringsverksamhet 

har som redan nämnts 

som enda syfte, att skapa största möjliga 

förtjänst för sina ägare. Det kan vid vissa 

tillfällen visa sig vara till allas fördel, men 

i andra det helt motsatta. Till exempel är 

det privatägda amerikanska sjukvårdsväsendet 

många många gånger dyrare 

och långt mindre effektivt än sjukvårdsväsendet 

i Danmark, som drivs som en 

ren offentlig verksamhet. Orsaken är 

den enkla, att försäkringssällskap och 

sjukhuskoncerner i USA skall tjäna så 

nr 16/höst 2010

mycket som möjligt på den enskilda behandlingen. 

Näringslivet är bara i stånd 

att ta hänsyn till sin omgivning, i den utsträckning 

som det kan betala sig. 

BP och Shell har under de senare åren 

framställt sig själva som uppriktigt bekymrade 

för naturens tillstånd. Utifrån 

deras annonsmaterial har man kunnat få 

intrycket, att de två firmorna utgör ett 

slags ny miljörörelse, men det är självklart 

en ren fasad skapad av duktiga 

kommunikationsavdelningar. Det har 

inte plötsligt uppstått en etiskt bekymrad 

själ djupt inne i dessa gigantiska organisationers 

strukturella komplexitet. 

Oljesällskapen har bara insett, att den 

växande medvetenhet om växthuseffekten 

kommer att föra till krav på en ökad 

användning av CO2-neutrala bränslen. 

Därtill kommer vissheten om att oljan 

under alla omständigheter snart kommer 

att bli en bristvara. Därför investerar 

man stora summor i utvecklingen av biobränslen 

och andra alternativa energikällor. 

BP och Shell har insett, att allt måste 

förändras, om tingen skall fortsätta vara 

vad de är. 

Oljesällskapen föreställer sig inte att 

vi skall företa radikala ändringar i vårt 

sätt att leva på. De önskar bara byta ut 

ett slags bränsle mot ett annat. Användningen 

av bioetanol kommer därför nog 

att minska på utsläppet av CO2 i atmosfären, 

men det kommer inte på något 

sätt att förhindra den systematiska 

ödeläggelse av naturen, som vi i övrigt 

är vittnen till. Tvärtom är det stor sannolikhet, 

att övergången från bensin till 

bioetanol kommer att innebära en ökad 

belastning på jordens ekologiska system. 

Utrotningen av den ursprungliga skogen 

i tropikerna kommer att accelerera och 

den biologiska produktionen kommer 

överallt att intensifieras ytterligare, med 

en ökad förbrukning av vatten, konstgödning 

och gifter till följd. Dessutom kommer 

användningen av jordbruksmark till 

framställning av biobränslen att betyda 

stigande priser på matvaror, till stor skada 

för världens fattiga. Vi ser redan nu 

de första tecknen på att detta sker, men 

oljesällskapen kommer erfarenhetsmässigt 

att göra allt för att bagatellisera oönskade 

konsekvenser av deras verksamhet, 

så länge det bara är möjligt. 

De stora företagens historia är en fortsatt 

berättelse om ekonomiska intressen, 

vilka konsekvent varit överordnade varje 

annan hänsyn. Endast vid ytterst sällsynta 

tillfällen har företagen visat empati för 

de samhällen och lokalområden som de 

var en del av. Så snart det kunnat betala 

sig har de flyttat sin produktion till där 

arbetslönen varit som lägst. De har ald- 

nr 16/höst 2010 

rig heller dragit sig för att överföra sina 

vinster till platser, där de helt eller delvis 

kunnat slippa betala skatt. Idag, när 

allt större områden i produktionen sker 

i tredje världen, profiterar verksamheterna 

gladeligt på dessa länders avsaknad 

av skydd för arbetskraften och frånvaron 

av effektiv miljölagstiftning. Det stora 

näringslivet har aldrig hållit sig tillbaka 

från någon möjlighet att tjäna pengar 

och när eventuella fatala konsekvenser av 

deras agerande senare har måst förklaras, 

har det inte sparats på mängden lögn och 

ansvarsflykt. 

Ett exempel är giftutsläppet från den 

världsomspännande kemikaliekoncernen 

Union Carbide’s fabrik i den indiska 

byn Bhopal 1 984. 1 5 000 människor dog 

och mer än 5 00 000 blev allvarligt förgiftade. 

Idag, mer än 2 0 år efter, är området 

starkt förorenat av giftiga kemikalier. 

Katastrofen skylldes frånvaron av helt 

elementära säkerhetsföreskrifter, i kombination 

med användningen av en riskbetonad 

experimentell teknologi. Union 

Carbide’s moderföretag, det gigantiska 

Dow Chemicals, frånskrev sig ändock 

allt ansvar och dess här av sakförare förhandlade 

sig fram till en minimal skadeersättning. 

Därefter övergav verksamheten 

ögonblickligen området och överlät 

det åt sitt eget öde. 

Näringsverksamheten är en maskin för 

att driva fram ekonomisk förtjänst. Amoralen 

ligger därför i verksamhetens natur 

och har inget att göra med den enskilda 

medarbetaren eller medägarens personliga 

moral att göra. Till exempel är Århus 

Universitet känt för sina utbildningar i 

teologi, filosofi och statskunskap, och 

universitetet har haft några av Danmarks 

samlade humanistiska och etiska tänkare 

anställda som forskare och undervisare. 

Ändå är denna hederskrönta institution 

huvudaktör i Cheminova, som genom 

tiderna har spridit mer dödsbringande 

gift i världen än någon annan skandinavisk 

verksamhet. Det började med att 

fabriken under en rad år släppte ut stora 

mängder giftiga ämnen i sitt omedelbara 

närområde. 

Ännu 25 år efter att utsläppen upphörde, 

utgör dessa giftansamlingar 

fortfarande ett allvarligt och olöst miljöproblem. 

Senare avslöjades det, att 

Cheminova tillverkade jordbruksgifter 

som för länge sedan förbjudits i Europa. 

Nu exporterade man emellertid till Mellanamerika, 

där talrika arbetare i de 

stora bananplantagerna förgiftades, invalidiserades 

och dödades. Efter påtryckningar 

utifrån upphörde denna produktion, 

men nyligen har det kommit fram 

att Cheminova i deras fabrik i Indien, 

framställer en rad bekämpningsmedel 

på samma sätt som för länge sedan blivit 

olagliga i Europa. Dessa kemikalier har 

visat sig inte bara medföra en allvarlig 

förorening av grundvattnet i det indiska 

bomullsbältet i Bihar och Rajastahn, 

utan också orsakat talrika förgiftningar 

och dödsfall bland de dåligt skyddade 

indiska jordbruksarbetarna. Cheminova 

och dess huvudaktör Århus Universitet 

lovade efter en intensiv presskampanj att 

produktionen skulle fasas ut, men som 

det korrekt påpekades hade Cheminova 

aldrig gjort något olagligt, eller medvetet 

försökt skada andra människor. Verksamheten 

hade endast strävat efter att 

tjäna pengar till sina ägare, vilket ju trots 

allt är dess syfte. 

Ju större de transnationella verksamheterna 

blir, desto större makt får de över 

livet på jorden. Steg för steg har det lyckats 

dem, att göra varje aspekt på människans 

interaktion med sin omvärld till 

en ekonomisk angelägenhet. Nestlé, som 

är världens största producent av matvaror, 

arbetar således helt öppet med att få 

jordens begränsade mängd rent dricksvatten 

privatiserad. Det mest ambitiösa 

försöket på att tilltvinga sig kommersiell 

makt över livet kommer dock från verksamheten 

Pioneer som är världens största 

producent av utsäde. Denna firma har 

utvecklat en genetiskt manipulerad sorts 

frö, som skapar grödor vilka inte bara är 

resistenta mot växtgift (Roundup Ready, 

som det kallas), utan samtidigt är sterila, 

det vill säga fröna från de plantor Pioneers 

utsäde producerar, har ingen egen 

groningskraft. 

Denna så kallade utsädeshybrid markerar 

slutet på tiotusen års jordbrukshistoria. 

Från åkerbrukets begynnelse till idag 

har människorna kunnat odla sina grödor 

genom att så de frön som sparats från 

föregående skörd. På detta vis har naturen 

generöst givit människan av sitt överskott 

och gjort oss till deltagare i själva 

skapelseprocessen. Fröets fruktbarhet 

och groningskraft har sedan äldsta tider 

framstått som helig och mirakulös. 

I den grekiska forntiden var gudinnan 

7

Demeter själva personifikationen av sädeskornet 

och det var hon som varje vår 

förde livet åter till fälten och till människan. 

Denna roll vill Pioneer mer än 

gärna ta på sig idag, om inte annat så för 

att skydda upphovsrätten till sin genmanipulerade 

produkt. Om det samtidigt 

betyder undergång för den traditionella 

jordbrukskulturen, som alltjämt existerar 

i många av världens fattiga områden, 

är det enbart en välkommen sidointäkt. 

Den strategiska visionen för de stora spelarna 

på denna marknad är ett genomindustrialiserat 

jordbruk, ägt och kontrollerat 

av globala verksamheter på samma 

sätt som varje annan råvaruproduktioon. 

5 Världen blir åter platt 

Ingen människa kan undgå att bli inblandad 

i kapitalets dynamik. Vi virvlas med 

i den strida ekonomiska floden oavsett 

vi önskar det eller ej. Alla är en del av 

marknaden. Var och en med den minsta 

penningbesparing är i princip medägare 

av det stora näringslivet och ingen kan 

undgå att i olika omfattning vara konsument 

av dess varu- och tjänsteyttringar. 

Samhället är näringslivets scen. Framgångsrika 

firmalogos har blivit emblem 

med ett slags transcendent styrka och 

det offentliga rummet är dominerat av 

kommersiella budskap som hyllar konsumismens 

frälsande inverkan. Vi har vant 

oss vid att livet handlar om ekonomi. De 

finansiella transaktionernas upphaussade 

sfär fyller vårt medvetande med diffus 

förväntan och pumpar en konstant ström 

av adrenalin ut i samhällskroppen. Om vi 

inte har ekonomi för att spekulera i fast 

egendom eller aktier, finns det spel om 

pengar överallt som vi kan delta i: skraplotter, 

lottokuponger och pokerspel på 

nätet. 

Det finns en narkotisk dragning i den 

konstant närvarande potentialen hos 

arbetsfri förtjänst, tillfälliga vinster och 

snabba konsumtionslån, men pengarnas 

8 

mentala och fysiska kraft upplöser världen 

omkring oss och tömmer den på 

varje djupare mening. 

Den växande ekonomin har medfört en 

ökande desorientering och rastlöshet. Ju 

fler pengar vi har till vårt förfogande, desto 

mer kommer allt att handla om pengar 

och konsumtion. Vi betalar för att bli 

oberoende av varandra och fyller istället 

världen med döda föremål. Pengarna 

ökar avstånden mellan människor, samt 

mellan människan och naturen. När ekonomin 

växer, betyder det en ökad belastning 

på de ekologiska systemen, men det 

medför också obönhörligt en försvagning 

av människans egen kultur. 

”Världen har blivit platt” skrev den amerikanska 

författaren Thomas Friedman 

begeistrat om globaliseringens välsignelser, 

i sin bestseller ”The World is Flat” 

som utkom 2 005 . Denna försäljningsfras 

greps med detsamma av globaliseringsadvokater 

över hela världen. Det sorgliga 

är, att det är en god metafor. Jorden håller 

faktiskt på att bli platt, men på ett annat 

sätt än Thomas Friedman menade. Den 

ekonomiska, industriella och teknologiska 

dynamiken håller med oemotståndlig 

kraft på att utjämna jordens kulturella 

mångfald, till fördel för en standardiserad 

kommersiell global monokultur. 

Vi har skapat ett ekonomiskt system som 

i varje hänseende främjar de entropiska 

processerna i världen och pengarnas 

framträdande plats i våra liv är en symbol 

på detta drivande mot döden. 

6 Ekonomiska biotoper 

Entropin är ett begrepp från fysiken. Det 

betecknar den utjämning av energiskillnader 

mellan åtskiljda stängda system all 

rörelse medför. Entropin betyder att universum 

en gång långt in i framtiden kommer 

att sluta som en formlös massa med 

ensartad strålning. Livet är emellertid ett 

slags uppror mot entropin. Det samlar 

energin från solen och omformar den till 

blommor och elefanter på ett sådant sätt, 

att förlusten av energi blir minimal. Man 

kan säga att livet uppnår sin form genom 

att röra sig mot strömmen, istället för att 

flyta med och flyta ut. Människans kultur 

upprepar samma morfologiska process. 

Den kulturella produktionen är ett 

försök att forma och fasthålla en estetisk 

ordning, såsom motsats till livets konstanta 

rörelse mot upplösning och död. 

Kulturen har ingen praktisk funktion. 

Byggandet av de gotiska domkyrkorna 

på medeltiden är ur rent ekonomisk synpunkt 

en fullständigt absurd investering. 

Det kunde endast bidra till att förvärra 

de redan i förväg eländiga levnadsvillkoren, 

såsom det faktiskt står i en lärobok 

om Europas ekonomiska historia. 

Kyrkobyggandets andiga och emotionella 

värde är omöjligt att beräkna 

ekonomiskt, men det har förmodligen 

representerat själva livets mening i de 

samhällen där det försiggick. Därtill 

kommer den meningsgivande kraft dessa 

byggnadsverk har haft för människor i 

de många hundra år som gått sedan dess. 

Om vi vill bringa skönhet och mening 

tillbaka i våra samhällen, är vi nödgade 

att utveckla ett mot-entropiskt tänkande 

som tar hänsyn till de centrala värden, 

som inte låter sig mätas och vägas. 

Den engelske ekonomen E.F. Schumacher 

försökte under den senaste delen av sitt 

liv formulera en ny syn på ekonomin, 

med utgångspunkt i naturens välfärd och 

i människans andliga och emotionella 

behov. Under en vistelse som ekonomisk 

rådgivare i Burma vid mitten av 1 95 0talet 

hade han gjort iakttagelsen, att ju 

mindre teknologi och ju lägre ekonomisk 

aktivitet det fanns i ett samhälle, desto 

mer fri tid hade människorna till lek, socialisering, 

konstnärlig utveckling och 

religiös praxis. 

Denna iakttagelse fick honom att inse, 

att det var något allvarligt fel med de 

ekonomiska prioriteringarna i de industriella 

samhällena. Schumacher kallade 

sitt förslag för ett alternativ till ”buddistisk 

ekonomi” (även efter det att han 

själv konverterade till katolicismen). 

Hans bärande idé framgår av titeln på 

huvudverket ”Small is Beautiful”. Enligt 

Schumacher kommer människan att 

uppnå största möjliga rikedom i egentlig 

mening, genom att sträva efter så små 

och överskådliga enheter som möjligt 

både politiskt, administrativt och ekonomiskt. 

På samma sätt menar han, att 

vi skall sträva efter att använda en teknologi 

som är så enkel som möjligt i förhållande 

till det givna syftet. 

Estetiken spelade en avgörande roll i 

Schumachers syn på ekonomin. Det var 

hans övertygelse, att människans beteende 

bara ger ekonomisk mening, om det 

nr 16/höst 2010

främjar skönhet, godhet och hållbarhet. 

E.F. Schumacher’s tankar fick stor utbredning 

på 1 970-talet, där de till exempel 

blev en viktig inspirationskälla för 

det framträdande danska debattforumet 

”Uppror från mitten”. Schumacher glömdes 

dock snart bort igen i den globala 

kapplöpningen om pengar, konsumtion 

och ekonomisk makt. Samma öde mötte 

Henry George tidigare under samma 

hundraårsperiod. Hans böcker lästes 

över hela världen och tände för en tid 

seriösa politiska rörelser, bland annat 

Rättsförbundet, som var representerat 

i det danska folketinget från 1 923 till 

1 960. 

Idag är det emellertid inte många som 

över huvud taget känner till namnet 

Henry George. Det enda ekonomiska nytänkandet 

med verklig betydelse för det 

moderna samhället, stammar från Karl 

Marx. Det var i hög grad hans idéer, som 

inspirerade den utveckling som skapade 

det europeiska välfärdssamhället. Socialismen 

förde emellertid bara vidare den 

rationella materialismen på ett nytt sätt. 

Därför blev det samma ekonomiska ideal 

som kom att regera i såväl socialdemokratiska 

som i helt liberala ekonomier. 

Karl Marx’ tänkande blev dessutom allvarligt 

komprometterat av det totalitära 

politiska system som följde i kölvattnet 

på revolutionen i Ryssland 1 917. När de 

efterföljande kommunistiska regimerna 

definitivt bröt samman i slutet av 1980talet, 

kunde det se ut som om kapitalismen 

och den liberala marknadsekonomin 

ändå var den enda möjliga ekonomiska 

ordningen. 

Men det ekonomiska system som styr 

världen idag är extremt ohållbart. De 

ekologiska sammanbrotten, kulturernas 

upplösning, fulhetens utbredning, meningsförlusten 

och den växande skillnaden 

mellan rika och fattiga är omisskännliga 

tecken. Det föreligger ett akut 

och ofrånkomligt behov av ett annat sätt 

att betrakta ekonomin på. Vi befinner oss 

mitt ute i ett avgrundsdjupt träsk och har 

inget annat val än att vända om. Det är 

nödvändigt att vi tänker vidare från där 

nr 16/höst 2010 

Karl Marx, Henry George och E.F. Schumacher 

lämnade. De frågor vi skall ställa 

oss själva, är i stor utsträckning desamma 

som de ställde sig. Hur kan vi motarbeta 

att den ekonomiska makten koncentreras 

i allt mer gigantiska koncerner? Hur 

kan vi avveckla den privata äganderätten 

till jorden, så att vi i gemenskap får del 

av naturens resurser och ansvar för dess 

välfärd? Hur kan vi utforma en ekonomi 

som främjar hälsa, skönhet och hållbarhet 

i världen? 

Svaren på dessa frågor är inte enkla, men 

vi kan börja med att göra klart för oss 

vilken väg vi skall gå och vilka steg som 

är nödvändiga. Den ekologiska estetiken 

anvisar ett enkelt överordnat mål för 

människans strävanden. Vi skall främja 

och återskapa den ekologiska mångfalden 

på jorden och samtidigt stimulera 

den kulturella mångfalden i vårt samhälle. 

Marknaden som den fungerar idag 

verkar helt motsatt. Den är en blind och 

formlös maskin som accelererar världens 

förstöring. 

Vi måste därför finna sätt, med vilka 

vi kan begränsa marknaden i mindre, 

självupprätthållande och interagerande 

ekonomiska fält. Ett slags ekonomiska 

biotoper, där livet kan finna lugn och 

förtätas. För att komma till detta måste 

vi försöka uppnå en så hög grad av lokal 

självförsörjning som möjligt, både materiellt 

och kulturellt. Den ekologiska 

ekonomin skall vara motentropisk, i den 

bemärkelsen att den återför och fasthåller 

en väsentlig del av den ekonomiska 

energin i de samhällen där den skapats. 

Därvid kommer den enskilda kulturen 

att få möjlighet att finna sin egen form 

och ta färg av det landskap den växer i, 

men samtidigt är det nödvändigt att vi 

utvecklar en handel som befruktar livet 

på hela planeten. 

Vi skall känna oss fram lugnt och välövervägt, 

så att vi skapar så få olyckor 

som möjligt på vägen. Den verkligt stora 

uppgiften blir att minska vår samlade 

ekonomiska aktivitet (se kap. 1 8 och 2 0). 

Skönhetens befrielse kräver en avsevärd 

minskning av människans materiella förbrukning. 

I gengäld kommer det att bli 

plats för samhället att växa inåt till djup 

och kvalitet. De grundläggande ekonomiska 

förhållandena kommer att fortsätta 

vara desamma. Människan producerar 

genom sitt arbete värden, som kan säljas 

med förtjänst och storleken på denna 

förtjänst bestäms av vad köparen är villig 

att betala, men där finns betydande 

vinster som inte går att bokföra, eftersom 

de inte är av ekonomisk art. Sann 

ekonomisk frihet består i, att ekonomin 

får en sekundär betydelse i förhållande 

till människans egentliga behov (som är 

av emotionell och andlig karaktär). Sann 

rikedom är förmodligen ett liv i enkelhet 

tillsammans med människor som man 

håller av, nära kärleken, arbetet och naturen. 

Morten Skriver 

övers. Vera Billing 

kapitel 1 2 u r boken Skønhedens befrielse 

förlag Tiderne Skifter 20 08 

publ. med tillstånd. 

Se även FJ nr 2 2 0 09 och nr 1 5 /vår 201 0 

för fler kapitel, artiklar. 

9

Dags för höstlig reportagetur! 

ag färdas västerut över berg, genom 

dalar och små byar ut mot havet, mot 

Lysekilshållet. Stannar ett par dagar 

och hjälper goda vänner med deras gamla 

fruktträd. 

Vi umgås med Filippa, James Grieve och 

andra trevliga äppelväsen. Glesar ut i de 

stora risiga kronorna, tar bort kylande, 

tyngande mossor och lavar. Träden ser 

lättat befriade, ja muntra ut. Som om de 

kan andas igen! Förnyelsens ENERGI. 

Äpplen i mängd dråsar i backen, men alla 

är perforerade av rönnbärsmalens larver 

och ändå svåra att ta tillvara. Pomona, 

höstens gudinna, är med oss – vi arbetar i 

härligt sensommarväder. 

Sedan väller regn in med kraftiga västanvindar, 

hela luften fylls av utspätt hav, det 

luktar tång… jag kör norrut och kommer 

till Strömstad, molnen lättar, vinden är 

frisk, jag åker båten ut till Sydkoster för 

att träffa Helena och Stefan von Bothmer 

på Kosters Trädgårdar. Vi pratar 

ENERGI och permakultur, läs mer på 

sid. 1 2 o ch 2 0. 

10 

rEsA PÅ Tvärs 

Morgonen därpå solig himmel, friska 

salta vindar, det Stora Havet är mycket 

närvarande. Sömniga tonåringar och 

arbetarkarlar och jag går på båten till 

fastlandet. Och ett gäng mycket svarta 

muntra, musicerande män skapar kontrast. 

Jag tar en genväg genom sydligaste 

Norge över till Värmland. Som jag tycker 

om att köra småvägar försöker jag ta mig 

över riksgränsen på en smal grusväg, men 

den slutar med en vägbom och jag får 

nervöst och sakta backa låååångt… Påminner 

mig om den okonstruktiva EN- 

ERGI som går åt till att färdas åt fel håll 

och ont i nacken får man av det (se s. 3 ). 

Vackert är det i alla fall. Småningom når 

jag Arvika, där det är dags för matpaus 

och jag strosar runt på torgets marknad, 

köper garn till raggsockar och träffar förvånat 

en gammal bekant. Gammal för att 

han är väldigt gammal, men vi har bara 

träffats helt nyligen på annan ort. Han 

heter Erik Torstensson. 

Vidare mot nordost på småvägar, för det 

är så trevligt och det håller mig vaken. 

Stora vägar är monotona och tvingar mig 

att stanna och sova titt som tätt, sömn 

som kommer av leda och uttröttade sinnen 

istället för av att ha arbetat. Oekonomiskt 

använd ENERGI alltså.. 

Upp i den så kallade Tiomilaskogen ska 

jag, ödsliga, höglänta trakter mellan 

Värmland och Dalarna, som förr befolkades 

av invandrare österifrån – finnar. 

Nu befolkas gård efter gård av invandrare 

söderifrån – danskar, tyskar. Jag kör 

sakta omkring på långa grusvägar hit och 

dit i skogsmarken. Bara min bil åker här 

och väsnas, tycks det. Känner mig som 

en inkräktare, inte jag, men bilen! Stannar 

och går ut på en vandringsled mot 

ett naturreservat med gammelskog. Det 

är tyst, förutom ett vemodigt eviglångt 

susande i alla de tusentals barrträden på 

vidderna. Förrädiskt med detta - för jag 

vet att kalhyggen breder ut sig värre än 

värst i just de här trakterna, bara inte 

synliga för mig just idag (se.s.2 4). Seneftermiddagssolen 

ger guldskimmer åt 

landskapet. Det luktar berusande sött 

och kryddigt av myr och mosse och solvarma 

barr. Jag äter nävvis med alldeles 

perfekt mogna lingon där jag vandrar 

fram på den slingrande stigen. Sådana 

lingon smakar… Lingon! Till och med 

ordet är gott att tänka! 

Lingon smakar sött men inte sött. Surt 

men inte surt. Beskt men inte beskt. De 

har en uppväckande, karaktärsdanande 

smak. Färgstark individsmak utan att 

pråla och brösta sig. Man blir STARK 

av att äta lingon, i själen, tycker jag mig 

känna, när jag går där och äter dem. Jag 

har märkt att folk numera inte plockar 

lingonen när de bör plockas, när de är 

mogna, utan man plockar dem när man 

råkar eller har tid att vara ute i skogen, 

oavsett lingonen är vitrosa, ljusröda eller 

mörkröda. Sådan sylt får givetvis klen karaktär. 

Man kan svårligen stoppa in kvalitetsaspekter 

i moderna tidsscheman. 

Jag sitter vid myren på en grå gammal 

stam och funderar på lingonen en stund 

och går åter till bilen. Småningom, utan 

brådska, kommer jag till Övre Näsberget 

och där i byns nordligaste gård Berg bor 

nr 16/höst 2010

familjen Bensching från Tyskland. Förutom 

Antonia och Holger bor här deras 

tre barn, två hundar, en katt, ett stort 

gäng med getter, en flock lamadjur, två 

fjällkor, en fjordinghäst, två nandufåglar, 

ankor, höns, påfåglar. Tror alla nu kom 

med! Nej, i köket bor ju också dvärgkaninerna 

och marsvinen. Läs mer om dem 

på sid.22 . 

Dagen därpå rullar jag neråt Värmland 

igen, ner ner till Torsbytrakten, där jag 

finner Bovilgården. Bo Vilson var en 

mycket produktiv konstnär, serietecknare 

m.m. på 3 0-40-talet. Han ritade, 

lät bygga och inredde själv ett vackert 

timmerhus för familjen här, men dog 

alltför ung, bara 39 år. Hans barn har nu 

försökt göra gården öppen för turister, 

men i stunden är det osäkert hur det ska 

gå. Just idag är det 1 00 år sedan denne 

man full av kreativ ENERGI föddes. Jag 

får en liten pratstund och visning av sonen 

Björn efter ordinarie pressbesök och 

innan öppet hus. Tack! 

Lite norrpå bor en kvinna jag vill träffa 

– Gunilla Halvardsson, borstbindare. I 

örtbutiken jag öppnade i somras i Dals 

Rostock har jag sålt hennes fina handdragna 

borstar och blivit alltmer nyfiken 

på vem hon är! Och så är jag där! Hon 

visar mig den lilla lokalen i källaren, där 

hon och maken Tommy sitter om kvällarna 

och jobbar. Jag får lära mig och 

lyckas få till en fin rotfruktsborste som 

jag får ta med mig. Kul! 

Sent om kvällen kommer jag till vänner 

ner mot Arvikahållet och tidigt nästa 

morgon är jag med i köket när Lena Nyreen 

bakar finskt surdegsbröd, lantbröd 

m.m. Fylld av bröddoft och ENERGI 

far jag till ännu ett par vänner, ständiga 

medarbetare i Fri Jord, Johannes Söderqvist 

och Maria Westerberg. Vi dricker 

kaffe och språkas i hennes timrade lilla 

ateljé i skogen medan kattungar leker 

runt fötterna. 

Så bär det söderut till Dalsland igen och 

ännu en vacker resväv knyts loss och 

stoppas in i en tidning. 

text och bild Vera Billing 

FrED I sTAn 

I förra FJ besökte jag Malmö. Där, i stadsdelen Möllevången, 

har man i åratal arbetat med att skapa grannsämja, ja fred och 

glädje mellan alla åldrar och nationaliteter som bor där. De nyheter 

som sprids i vanliga media handlar annars mest om skottlossningar 

och kriminalitet... Det fina är att det är de som bor 

där som tar initiativ och som är drivkrafter. Inte centralstyrda, 

penningstyrda krafter. Inga intellektuella ideer som skall efterlevas. 

Det kändes väldigt fredligt, framtida och hållbart. Jag får 

mejl då och då om vad som händer där, nu senast detta: 

Den stora gårdsdagen! 

Nu är det äntligen dags för Den Stora gårdsdagen! Söndagen 

den 6 september slås portarna upp på Möllan igen. Nu har 

traditionen med öppna gårdar och grannsämja i höstsolen varat 

i över 10 år. 

Ca 0 vackra innergårdar öppnas upp och grannarna erbjuder 

bland annat loppisar, konst, gårdscaféer, musik, skördning & 

matlagning av gårdsodlade grönsaker, paraguayansk hantverksförsäljning, 

poesi och musik. 

Utanför Möllevångsgruppen, Södra Parkgatan 27, finns kartor 

över alla öppna gårdar att hämta från kl 12 på söndag. De flesta 

gårdar har öppet 1 -18. 

Projektet startades av Möllevångsgruppen för att öka granngemenskapen 

mellan oss Möllanbor och våra hus. Det finns idag 

en stark kollektiv identitet på Möllevången. Många boende ser 

stadsdelen som sitt hem och gårdarna utgör de kollektiva vardagsrummen 

där vi träffas och umgås med grannar, bekanta och 

besökare. Det är därför väldigt viktigt att vi som bor här får möjlighet 

att påverka och utforma vår gårdsmiljö. 

Kontakt: 

boende@mollevangsgruppen.se 

eller 0739-2 8965 7 

Arr: Möllevångsgruppen i samarbete med MoKS, ABF Malmö 

och Möllevångsfestivalen. 

Såna här slags nyheter ser man ju sällan på teve eller hör i Nyhetsradion 

om, annat än som kuriosa vid nyhetstorka. Möllevången 

betyder väl Kvarnåkern, om jag fattar skånskan rätt och 

det passar ju fint, för här sås det och odlas utan giftigheter, sakta 

återhämtar sig den sociala jorden och blir åter bördig... sen skördas 

det, mals och bakas - och bjuds in till denna skördefest! 

Händer det mer sånt här kul och bra i stan och på landet? 

Berätta! 

Vera Billing 

11

1 

Ut! 

nere på havsnivå! 

friskhet! 

sälta! 

berg! 

blått och aprikos och kopparglans 

vitt vågfras på gråblått hav 

regnet passerat 

vindens rörelser kvar på det 

tröga vattnet 

luften disig 

mättad 

med 

salt. 

Det är nåt alldeles särdeles att färdas 

på vatten ut till en ö. Många 

gör det varje dag och tänker inte 

mer på det, man förflyttas. En 

del gör det ibland och njuter och 

fascineras. Som jag. Båten går till 

Kosteröarna längst upp och längst 

västerut i Sverige. Bohuslän på 

gränsen till Norge. Jag går iland på 

Sydkoster, intill det gamla sillsalteriet 

Sibirien, så kallat för att det var 

så himla kallt att jobba där. Men 

idag strålar solen, luften är disig av 

sälta och det Blåser. Härligt! Snart 

sitter jag med Helena von Bothmer 

och Yvonne Teleberg ute på Kosters 

Trädgårdars caféterrass vid dammen 

och skär kärnorna ur små gula 

plommon. Det ska bli sylt. 

MED EnErgI soM PAllAr 

när DET blÅsEr 

möte med sydkoster 

och Helena och stefan von bothmer 

idigare på dagen var de båda kvinnorna 

och den lilla nu utmattade 

hunden på cykeltur till öns södra del och 

plockade massor av de gula små i en av 

sommargäster nu övergiven trädgård. 

Finns gott om såna här. Plommon och 

övergivna trädgårdar… Vi pratar energihushållning 

medan vi handarbetar med 

frukten. 

Helena tycks som en ständigt rörlig 

härlig spindel på denna plats – Kosters 

Trädgårdar. Odlingar ska hållas igång 

– grönsaker och blommor till den egna 

gårdsbutiken, caféet, restaurangen, lilla 

bageriet och produktionsköket. Här 

finns många praktikanter och anställda 

under växt- och turistsäsongen. Här är 

dock öppet med inbokade grupper och 

middagar nästan hela året. Kosteröarna 

har en aktiv bofast befolkning, här finns 

både skola och dagis. Många har sin utkomst 

i verksamheter här på ön, åtminstone 

under delar av året. En glad norrman 

gör oss sällskap, provsmakar de gula små. 

Han och familjen med tre barn har bytt 

storstadsliv i Oslo mot livet här på ön. 

Helena älskar människor och här blir 

många möten, som ger inspiration och 

näring till själen. När du alldeles vill återhämta 

dig, i något annat än Här, vad gör 

du, vill du? Då? – Jag går ner till havet, 

svaret kommer snabbt. Det är så härligt 

nära, bara bakom bergknallen. Jag simmar, 

tar en liten tur med kajaken. Det 

sista särskilt – en oerhörd kraftkälla! 

Kräver total närvaro. Horisonten, friheten, 

vinden – allt är läkande på ett helt 

annat sätt än trädgården, som för henne 

är underbar men också mycket arbete, 

ständigt arbete. Läsa är en annan grej, 

avkoppling, något helt annat! Hon älskar 

att läsa. Även att se på film, gå på teater, 

men det kräver ju mer planering. Och att 

resa. Ännu mer planering… eftersom hon 

bor på en ö. 

Vi pratar om permakultur, eftersom 

Helena länge varit en av de centrala drivkrafterna 

i Sverige för denna impuls. 

Tanken finns att allt hänger samman och 

berikar varandra, inte alls bara à la Darwin, 

bekämpandes varandra. Inom permakultur 

strävar man efter samhälle och 

natur i samklang. Där finns många fina 

aspekter med. Jag tycker om lyhördheten 

för landskapet man befinner sig i och det 

kreativt skapande i att ordna bra odlingsmiljöer 

på till synes omöjliga platser. Att 

få ett maximalt utbyte utan att våldföra 

sig. Finsmakad förädling av landskapet, 

likt kunnigt syltkokande av gula små 

plommon. (Helena von Bothmer är medlem 

i Svenska Syltsällskapet, där det inte 

fuskas med pektinsocker, utan kokas 

eget pektin av omogna äpplen!) 

Permakulturinitiativ har jag i och för sig 

även sett skräckexempel på, mest utomlands, 

där permakulturmetoden stelnat 

till en intellektuell konstruktion, men 

så icke här på Kosters Trädgårdar! Här 

finns fortfarande outnyttjade resurser på 

deras mark. De har börjat göra en liten 

vandringsstig bortom dammen, in i grönskan 

och plantera buskar och träd längs 

den, som bär frukt, bär och nötter. Hasseln 

finns där redan, alldeles naturligt 

och visar vägen. 

Efter en liten vandring i denna ännu 

mycket snåriga skog och bland bergknallarna, 

går jag nästan vilse faktiskt, efter 

att ha stretat upp på en kal knalle för att få 

se det vittskummande havet en bit bort. 

Objektivlocket till kameran försvinner i 

snåren. Men till slut kommer jag in på en 

stig förbi en berghäll med ett kantigt litet 

hus, som jag känner igen – Stefan och 

Helenas lilla gäststuga. Jag knackar på 

och har en inspirerande pratstund med 

de två praktikanterna som bor där, Tove 

från Wijs trädgårdar och Maria som är 

där bara för sig själv. Så går jag till köket 

och hjälper Helena och Yvonne lite (tittar 

mest på…). De kokar lingonpäron och 

ingefärspäron enligt konstens alla regler, 

vilket innebär socker i flera etapper och 

ringande tidur med jämna mellanrum, 

samt gör äppelpektin. 

nr 16/höst 2010

Jag får en pratstund också med Stefan 

von Bothmer, Helenas arbetskamrat, 

affärskompanjon och make. De är även 

föräldrar, men barnen är nu stora och bor 

i Göteborg. Stefan är pedagog i naturlig 

och skolad tappning, älskar att leda 

grupper och prata med folk, visa, berätta, 

inspirera. Han håller i bokningar, 

marknadsföring. Båda lagar de mat, älskar 

det! De är båda såna energiknippen, 

Stefan och Helena, fast på lite olika sätt. 

Jag tänker på energier igen… de tycks 

ha en förmåga att fokusera, koncentrera 

sig, vara närvarande i det de gör. Fast de 

självfallet ser bra trötta ut, så här i slutet 

av den intensiva sommaren, men jag känner 

att de verkligen älskar det de gör! Vi 

pratar om platsen, då och nu och sen. 

Han menar, att nu efter alla år börjar 

det kännas som en riktigt fin plattform 

här, en scen där olika saker sedan kan 

få ske, alltefter hur samhället förändras. 

Det hela handlar ju om kommunikation. 

Nu när också landets första marina nationalpark 

börjar alldeles här bredvid, 

öppnas naturligtvis ännu mer spännande 

möjligheter för Kosters Trädgårdar, som 

mötesplats före och efter besök där. Och 

guidningar av Stefan. 

Sen hjälper jag till lite med att ställa 

iordning middagen för tio personer. En 

förening är här några dagar och har årsmöte. 

Det avnjuts helstekta små potatisar 

med grovt salt och timjan, ugnsstekta 

hela småtomater, mustig köttgryta, sen 

goda ostar, och till sist en pannacotta 

med isigt rabarberskrap. Så enkelt och 

så himla gott! En kvinna håller tal och 

säger att denna måltid slår släktmiddan 

på Grythyttans Värdshus, förutom vinlistan! 

Berättas bör, att maten tillagats av 

en helt nybakad ung kock, som har sin 

första anställning här denna sommar, 

Viktor Lind. Helena och jag sitter vid 

ett bord intill, äter och slappnar av efter 

ännu en lång dag. 

En man börjar visa vidunderligt vackra 

bilder på månsken i snölandskapet där 

han bor i Norrland och så – går strömmen! 

Det blir mörkt i hela huset! Bara 

detta hus, ingen annanstans. Pratade vi 

om energier…? Efter en stunds irrande 

som yra höns för att finna felet, gör vi 

det inte, lassar bara snabbt över maten ur 

kylarna till såna som har ström, utanför. 

Helena och jag tar en sen, rask promenad 

med lilla hunden. Det är tyst och skönt 

mörkt, men vinden är kvar. Sen sover vi. 

Imorgon är en ny dag. Vid havet är energin 

mycket mycket ombytlig. 


nr 16/höst 2010 

Läs Helenas egen artikel 

på sid. 0! 

och besök 

www.kosterstradgardar.se 

Yvonne Teleberg kärnar ur små plommon. 

Helena von Bothmer skär äpplen till pektin. 

13

Von Clausewitz säger att ”krig är 

en fortsättning på politik, med andra 

medel”. Om detta stämmer så 

måste ekonomi vara en fortsättning 

på energi, med andra medel. Låt 

detta riktigt sjunka in: Utan energi 

blir krig en omöjlighet. Dock, i en 

värld som konsumerar mer energi 

än någonsin tidigare (människan 

har under de senaste hundra åren 

förbrukat mer energi än under hela 

vår tidigare sammanlagda historia), 

men samtidigt positionerar sig inför 

en kommande energibrist kommer 

konflikterna att bli legio. 

ljetoppen, (’peak oil’), är nu ett faktum! 

Vi befinner oss vid den tidpunkt 

i den Industriella Civilisationens 

historia där efterfrågan på olja för första 

gången börjat överstiga tillgången. Den 

väldiga Kinamarknaden slukar numera 

det överskott vi tidigare vant oss vid, 

vilket med för att – i första ledet – djupt 

skuldsatta länder som Grekland, England 

och Spanien inte längre kan skjuta 

sina kriser framför sig genom ständiga 

nyinvesteringar utan istället snabbt sugs 

in i en nedåtgående skuldvirvel. Energiincitamentet 

saknas för att hålla energin 

igång. 

Såhär lite i efterhand klarnar bilden 

och det verkar som om världens produktion 

av råolja toppade runt år 2 005 

(*Fotnot: Se exempelvis det faktum att 

EIA – U.S Energy Information Administration 

– rapporterade sommaren 2 008 

att det sedan -05 utvinns mindre olja på 

jorden, trots ökad efterfrågan), och att vi 

nu befinner oss på det som av olje-ekonomi-teoretiker 

kommit att kallas för 

14 

ETT HugIn- oCH MunInsvEP 

övEr jorDEn 

”the bumpy plateau”, det vill säga oljeuttagskurvans 

höjdpunkt, där konjunkturlinjen 

kommer att ”studsa” upp och ned 

ett litet tag innan den definitivt vänder 

nedåt. Detta samtidigt som efterfråganskurvan 

fortsätter allt raskare uppåt. 

Vi kan glömma prisökningar på några 

ören, eller kanske en krona, om året, utan 

gör snarare bäst i att förbereda oss på en 

logaritmisk ökning: 1 -2-4-8-1 6-32-64 kr 

o.s.v. Nåja, samhället kommer antagligen 

att ha stannat av innan vi är uppe i 64 

kr/litern. 

Vi är matade med bilden av att även 

om vi vet att oljan kommer att fasas ut, 

så finns det ett antal alternativa energikällor 

som kommer att ta dess plats så 

att hela vårt konsumistiska system kan 

fortsätta som tidigare. Optimistiska regeringsrapporter 

har skrivits - vilkas mål 

redan från början varit ”business as usual”. 

Problemet med exempelvis dessa rapporter 

är att de ramar som ställts upp för 

dem tillåtit dem att ta i beaktande teknik 

som ännu inte är uppfunnen, men som 

man räknar med kommer att uppfinnas 

– för att bara nämna en grej. Tur då att 

det finns motvikter: Utredningen Efter 

Oljetoppen, av Hillevi Helmfrid och Andrew 

Haden, eller den amerikanske geologen 

Dale Allen Pfeiffer’ Eating Fossil 

Fuels, i journalisten Gunnar Lindstedts 

bok Oljan, i den amerikanske utredaren 

Michael Rupperts föreläsningar, svenska 

ASPO (International study of peak oil 

and gas) som lyckats attrahera några av 

världens främsta energiforskare… enligt 

dessa och många, många fler så finns det 

idag ingen ersättning för oljan. 

Hela problematiken kan sammanfattas 

med några ord ur en annan text – Globala 

utmaningar – av Hillevi Helmfrid: 

” En uträkning för hela jorden visar att 

om alla hypotetiskt avstod från att äta 

och man istället gjorde drivmedel av alla 

jordbruksprodukter, så skulle vi ändå 

bara kunna ersätta 8 procent av drivmedlen 

som vi använder i världen idag.” 

Eftersom artikelutrymmet här är ganska 

begränsat ber jag tvivlaren eller den 

som vill veta mer vända sig direkt till mig 

för fakta. 

Om man tittar på en statistisk kurva 

som föreställer jordens befolkningsutveckling 

från år 8000 före vår tideräknings 

början och fram till nu, så ser vi 

att befolkningstalen under hela denna 

1 0 000-årsperiod ligger i princip latent 

på runt en miljard. Den fluktuerar något 

litet under digerdödens härjningar 

på medeltiden, men fortsätter sedan sin 

stabila bana framåt. Det är först vid ångmaskinens 

uppfinnande och den industriella 

revolutionens början som kurvan 

börjar visa en tydligt uppåtgående trend. 

När kolet introduceras som bränsle kan 

vi se kurvan anta en nästan brant vinkel, 

men det är först runt sekelskiftet 

1 800-1 900 och när oljans duglighet som 

bränsle uppdagas som statistiken skjuter 

i princip spikrakt upp till dittills oanade 

höjder. Med muskelkraft och en samhällelig 

energiekvation som följer 1 :1 -principen 

(en förbränd kalori i arbete ger en 

kalori på tallriken) så ligger människans 

antal, under jordbrukande, bofasta förhållanden, 

på runt en miljard – övriga nu 

existerande 6 miljarder människor finns 

till enbart på grund av olja! 

Vi har ett gigantiskt problem alldeles 

strax framför oss.Om du håller en hundrakronorssedel 

i ena handen och ett glas 

olja i den andra så skulle man kunna säga 

att pengen representerar förmågan att få 

arbete utfört. Oljan i glaset å andra sidan 

är den reella förmågan att kunna utföra 

arbete överhuvudtaget. 

nr 16/höst 2010

Just nu är det tillväxten i Kina som håller 

hela övriga världen flytande trots minskande 

oljetillgång; den har fortfarande 

inneboende kraft nog att subventionera 

den oundvikliga implosionen av världsekonomin. 

(Detta torde vara en av anledningarna 

till att ingen större press sattes 

på Kina under klimatkonferensen i Köpenhamn.) 

Kina är den sista bubblan; när 

de kraschar, så kraschar Systemet som vi 

kallar civilisation. 

Krisen 2 008 var inget i jämförelse med 

vad som kommer. Lyssna noga till alla 

rapporter om råoljepriset (*Fotnot: Man 

har bedömt att den dag som priset närmar 

sig eller överskrider 2 00 dollar/fat så 

kommer ekonomin att kollapsa. Sommaren 

2008 steg priset till 140 dollar och 

strax därefter var vår senaste finanskris 

ett faktum.) och om Kinas ekonomi – finansvärlden 

har länge vetat att det är de 

tråkiga ekonominyheterna som är verklighetens 

nyhetsrapportering. 

Vår civilisation bygger på en trasig saga 

– en ofullständig berättelse. En berättelse 

vars bärande trådar kommit att bli 

”detta är mitt och det där är ditt”; och 

”somliga är gjorda att leda och andra att 

lyda”, samt den horribla vanföreställningen 

som påstår att vi är ”skapelsens 

krona”. Vi är berättelsen om en våldsam 

och domesticerande kultur. Ur denna berättelse, 

som saknar kontakt med jorden 

och alla de andra livsformerna, har idéer 

som t.ex. den om evig tillväxt vuxit fram. 

Jorden är till för oss människor – eller 

till och med bara för en liten grupp människor 

– att använda som vi finner för 

gott. Den västerländska civilisationen 

har avskaffat alla de gamla initiationsriterna, 

vars främsta avsikt var att göra 

barnet vuxet genom att lära det knyta 

an till naturen. Den har försatt oss alla 

i ett infantiliserat tillstånd. Vi har blivit 

den trasiga berättelsen om kulturen som, 

likt det lilla curlingbarnet, vill få allt det 

pekar på. 

Det har dock funnits andra sagor, vilka 

alla delat den idén att människan bara är 

en del av den större helheten. Dessa mer 

fullständiga, hela berättelser utgör ett 

komplex som varat eoner längre än vår 

nr 16/höst 2010 

– även om vi sätter startdatumet för vår 

kultur så långt tillbaka i tiden som när 

vi slog ner våra bopålar, slutade upp med 

nomadiserande och blev bofasta. Majoriteten 

av alla människor som någonsin 

levat – kanske från Homo erectus(?)- har 

varit del i dessa jordanknutna sagor, och 

en del envisa ursprungsfolk håller fortfarande 

kvar vid detta mycket gamla komplex. 

Vi västerlänningar vurmar gärna för 

dessa ursprungsbefolkningar, då vi i dem 

ser oskyldigare kopior av oss själva; men 

vi är, tro det eller ej, Europas ursprungsbefolkning, 

biologiskt och intellektuellt 

sett identiska med exempelvis den nordamerikanske 

indianen. Vi har samma 

förutsättningar att kunna välja att vilja 

leva i balans med vår omgivning. 

Verkliga förändringar har aldrig kommit 

inifrån Makten självt, nej dessa har alltid 

påtvingats Systemet underifrån. När 

så vårt system idag inte ens längre med 

världsomspännande demonstrationer, 

aktivism och missnöjesyttringar kan fås 

att lyssna längre, då säger jag, är dess tid 

snart inne: Många är de diktaturer och 

plutokratier som fallit på eget grepp. Ett 

självtillräckligt system som saknar uppbalanserande 

motkrafter är nämligen, på 

tvärs mot vad dess ledare förmodligen 

tror, extremt sårbart. Hitlers och Mussolinis 

maktisolering och nästintill totala 

brist på förmåga att kunna knyta riktiga 

vänskapsband försatte dem bägge i en 

solitärposition där rationella lägesbedömningar 

gällande omvärlden till slut 

inte längre var möjliga. Kejsarnas Rom 

isolerade sig mer och mer från omvärlden 

och systemets dogmer hade till slut ingen 

förankring i verkligheten. På samma sätt 

förhåller det sig idag med finansvärldens 

ekonomiska siare och våra politiker: vissa 

av deras idéer – som t.ex. tillväxtdogmen 

– har länge varit ställt utom kritik, vilket 

lett till att detta prästerskap håller på att 

totalt tappa greppet om verkligheten. 

Men vi är fortfarande Folket, vi kan 

fortfarande välja vilken väg vi vill gå – autostradan 

eller den personliga stigen. Vi 

kan fortfarande lyssna till sunda förnuftets 

röst och handla efter den. 

Johannes Söderqvist 

angbraten1 @gmail.com 

Det är dags att vakna upp 

Läst på tåget i december 2 006 i SJ:s 

tidning Kupé: 

”Det är dags att vakna upp. Om 

man ser på de glaciärer jag har varit 

på de senaste åren märks det en 

enorm skillnad. Det är ett allvarligt 

problem. De säger att alpin sport 

om 2 0 år bara kommer kunna utföras 

över 1 000 meters höjd.” 

Strålande insiktsfullhet om 

världens stora problem – 

från skidelitens snäva horisont. 

gamen i klockan 

Undrande framtidsbarn 

frågar mig hur det kan bli 

på deras framtida ängar, 

där det blir de som får stå 

ställda mot storm och eld. 

De som har makten då 

och de som äger den nu, 

vad ska de äga gemensamt. 

Faktum att klockan finns, 

gamen i klockan gal 

över det folk som just nu 

föds på förlossningssal. 

Kunde vi lugna ner 

stormen som hotar oss 

vårda allt liv, allt gräs 

på våra smala näs; 

finna en formel för 

freden på berg, i dal 

innan, om allt blir försent, 

gamen i klockan gal. 

Bättre att ha i sitt ur 

övad en olyckskorp 

som sina drillar slår 

högljutt i slott och torp 

än att i senare tid 

mitt i en skräckfylld sal 

höra hur grymt och sent 

gamen i klockan gal. 

Vera 

Harry Martinsson 

ur Dikter om ljus och mörker 197 1 . 

15

oM TräDEn FIngE ÅlDrAs I sKönHET… 

ch överallt rallarros. 

Det är juli månad och vi far utmed 

Vindelälven. De lilaröda blomstren lyser 

från alla gamla kalhyggen. Så enahanda. 

Finns inga andra vildblommor i det norrländska 

landskapet? Rallarblomstren är 

som något slags norrlandsmarkens röda 

uppror; det finns bara dom, och att dom 

blivit så enahanda och så många beror 

på stordriften. Överallt där landskap i 

jordbruk och skogsbruk omgestaltas till 

stordrift försvinner hela arter av växter. 

Några få sorter blir kvar och desto fler av 

samma sort. 

Rallarrosen – det industriella skogsbrukets 

röda proteströrelse. 

– Dom skränar på något sätt, säger jag 

till min medresenär. Jag blir upprörd på 

deras vägnar. 

– Vad menar du? frågar min färdkamrat. 

– Allt levande mår väl av att vara tillsammans 

i varierande åldrar, kön och utseenden. 

Likriktningen gör alla argsinta. 

16 

– Vad i all sin dar menar du? 

– Jag menar rallarros! Finns det inga andra 

vildblomster utmed de norrländska 

vägarna än rallarros? Tänk på de gotländska 

vägarna! Vägrenen översållad 

med tusen olika sorters blommor, blåeld, 

gulmåra, vägtistel, cikoria, kungsljus, 

prästkrage, brudblomster… Och i åkrarna: 

vallmo och blåklint! 

– Du ska då alltid jämföra allting med 

Gotland, säger den sårade norrlänningen 

trumpet. 

Jo visst. Det är självklart… Och tänk på 

klätten… det där djuprosa lilla åkerogräset 

som finns kvar bara på Fårö, enda 

växtplatsen i landet. För där har ännu 

inte de moderna jordbruksmetoderna 

slagit igenom. Tänk dig! 

– Du ska då alltid jämföra allting med 

Fårö! Också New York antar jag, skulle 

du jämföra med Fårö. Om vi for dit. 

– Jo visst. Men vi far inte dit. 

– Nej, där finns ju inte klätten! 

– Nej faktiskt inte. Och inte här heller i 

dina norrländska marker. Det är bra enformigt 

med den där rallarrosen överallt. 

Fast det rår du ju inte för. 

Vi är på väg ner mot det västerbottniska 

kustlandet, far förbi kalhygge efter kalhygge, 

jag sitter tyst. Det är så det är 

med anpassning, man skruvar ner lågan, 

känsloförbindelsen med urkällan kopplas 

bort. Skogen finns inte längre, nu är det 

trädåkrar, landskapet är massaved, redan 

från förstadiet anpassat till det kommersiella 

naturinnehav som kallas Grönt 

Guld. Folk från närmaste tätort springer 

mellan de identiskt lika trädstammarna i 

identiskt lika joggingskor. 

Jag känner mig kuvad. Min heliga ilska 

har inte förändrat någonting. Allting är 

likadant på nervägen som det var på uppvägen. 

Träd! O heliga varelser. Som ni lever här 

instängda i mördande enformighet! Inga 

gamla silverskimrande kamrater har ni 

som ligger i mörkgröna mossdunklet 

med knäppande insekter i sin barkhud, 

inga åldriga torrträd som gnekar och spelar 

och berättar skogens historia för er, 

inga spröda lavar smyckar er, inga fuktstråk 

drar genom era lungor. 

– Har du tänkt på hur det är på Fårö med 

strandskogarna där… 

– Men jösses flicka, det är ju en pytteliten 

ö… det går ju inte att jämföra med dom 

här femtiomilsträckorna vi har farit igenom. 

– Jo det gör det visst! Tänk på hur träd 

som har fallit får ligga kvar på marken ”u 

dåi”. Vilken skönhet. Alla de där tallbevuxna 

hällmarkerna där man möter kullfallna 

träd som ser ut som urtidsdjur, levande 

varelser som betraktar vandraren 

och ger tecken att tyda. 

– Det är förfall… i ett rationellt skogsbruk… 

– Det är att åldras i skönhet! 

– Ett rationellt skogsbruk… 

–… är döden! Där fattar man inte att 

gamla träd måste finnas kvar, döende, 

fallna, multnande. Tusentals insekter, 

smådjur, mikroorganismer är beroende 

av att träden får ligga kvar i markerna 

och bli mull. Alla grader av liv måste finnas, 

då finns ingen död. 

Elisabet Hermodsson 

ur Gotlandstidningen hösten 1989 

Nr 4 av sex krönikor, se senaste tre numren! 

Tack tack Elisabet. 

nr 16/höst 2010

lunchblick 

Varm, 

mätt, förnöjd 

och en råraka tyngre 

går jag ut i gråslasket 

våtkall kyla tränger på 

men rår inte över 

lingonvärmen 

jorD 

Gunilla Areskoug 

Jag ser dig med mina ögon 

torterade jord 

du trädbeskuggade 

djävlarnas och gudarnas lekplats 

utslungad 

att kretsa evigt runt Guds öga. 

Jag känner ditt gröna gräs i mina händer 

och den lätta morgondaggen, 

dina regn 

som faller på bergen 

och urholkar stenen 

på ditt ansikte. 

Det som binder oss samman 

och det som skiljer oss åt 

är den tunna huden på min kropp 

mina ögonlock 

och den osynliga luften 

som jag andas. 

Barbro Stuart-Beck 

målning av Barbro Stuart-Beck 

lEKsAnD, jAPAn 

Gick strandpromenaden 

nedanför kyrkudden 

såg ut över Siljan 

en ögonblink 

och jag var i Japan 

grått vatten 

stilla 

dis 

blånande uddar 

stenarna vilande 

i blystilla yta 

röda bär på löv 

brunt oliv turkos 

ockra kanel 

klockornas och koltrastens 

sånger rullar 

ut i våg 

efter våg 

över stilla 

blygrå 

vattenyta 

en bild av fullständig stillhet i rörelse. 

allhelgonastämning vid släktgraven. 

Vera Billing 

ur Igenom två

TAnKAr oM KlIMATFöränDrIngAr 

Världens klimat ändras ständigt och 

har så gjort genom geologisk tid. Vi 

vet att istider har kommit och gått 

genom många miljoner år och mellan 

dem har det varit mycket varma 

perioder. Mittpunkten för den nuvarande 

mellanglaciära perioden 

beräknas ha varit ca 1 50 e.Kr. 

och att vi nu rör oss mot nästa istid 

ungefär femtusen år framåt. Inom 

denna långa värme- och kylacykel, 

som skapat de breda förutsättningar 

vi känner till idag, finns det 

många mindre. 

vårt land (England) finns det till ex- 

empel bevis på klimatcykler i historisk 

tid. Vinodlingens historia är kanske 

det bästa sättet att förstå hur det engelska 

klimatet förändrats genom århundradena. 

Man tror att romarna introducerade 

vindruvan, men det var inte förrän 

ungefär 3 00e.Kr. som vingårdar började 

utvecklas i större skala. Därpå odlades 

vin i hela södra England och även en del 

norröver. Nerteckningar visar att bra 

kvalitetsvin producerades ända fram till 

1 3 00-talet, sedan började det minska. 

Detta skedde som ett direkt resultat 

av ändringar i klimatet. Medeltemperaturerna 

började falla, somrarna blev blötare 

och kvalitetsproduktionen av vin i 

större skala var inte längre möjlig. 1 35 0 

var den vändpunkt som markerade början 

på en utsträckt period med svalt klimat 

(1 ). Detta kulminerade mellan 1 645 

och 171 5 , en period som fått öknamnet 

”Den lilla istiden”. Klimatet har sedan 

dess sakta värmts upp, även om vi ännu 

inte nått de värmenivåer man upplevde 

under medeltiden. Den mycket varma 

perioden då i norra hemisfären, bevisas 

också av det faktum, att det var möjligt 

för de stora kinesiska upptäcktsfartygen 

att segla förbi Grönlands nordspets och 

följa den normalt igenisade Nordostpassagen, 

förbi Sibirien och åter till Stilla 

havet på 1 3 00-talet (2). 

Varm period... 

Fler men mindre klimatcykler har också 

nedtecknats. På nittonhundratalet har 

det varit svalare och varmare perioder 

med omkring trettio års längd. Det var 

18 

en varm period i början av seklet med 

höjdpunkt 1 93 4. En beskrivning av denna 

period gavs i följande artikel, publicerad 

i Washington Post i november 1 922 . 

”Arktiska oceanen värms upp, isbergen 

blir alltmer ovanliga och på en del platser 

finner sälarna vattnet vara för varmt, enligt 

en rapport till handelsdepartementet 

igår från konsul Ifft i Bergen, Norge. 

Rapporter från fiskare, säljägare och 

forskare, hävdade han, pekar alla på en 

radikal förändring i klimatförhållanden 

och mot hittills okända temperaturer i 

den arktiska zonen. Forskningsexpeditioner 

rapporterar att de knappast mött 

någon is alls så långt norrut som 81 grader 

29minuter. Ekolodande ner till 31 00meter 

visade att Golfströmmen ännu var 

mycket varm. 

Stora ismassor har ersatts av moräner 

med jord och sten, fortsätter rapporten, 

medan tidigare välkända glaciärer helt 

försvunnit. Mycket få sälar och ingen 

vitfisk påträffades i östra Arktiska havet, 

medan stora stim av sill och ”SMELTS”, 

som aldrig brukar gå så långt norrut, påträffades 

i de gamla sälfångarvattnen.” 

Artikeln grundar sig på en rapport till 

amerikanska statsdepartementet från 

den norske konsuln Georg N Ifft (3), 

som också i sin rapport beskriver att 

havet den vintern inte frös till vid Spetsbergens 

norra kust. Detta betyder att det 

var en större avsmältning det året än vad 

som noterades 2 007. Andra mediarapporter 

menade att den varma trenden 

skulle kunna resultera i att Arktis skulle 

bli isfritt 1 933 . 

... följd av sval 

På 1 940-talet blev dock en svalare trend 

uppenbar och 2 8 april 1 975 konstaterade 

en rapport i Newsweek följande: 

”Det finns olycksbådande tecken på 

att Jordens vädermönster har börjat förändras 

dramatiskt och att dessa förändringar 

kan komma att innebära drastiska 

minskningar inom matproduktionen 

– med allvarliga politiska följder för snart 

sagt alla länder på Jorden. Minskningen 

i matproduktion kan komma mycket 

snart, kanske till och med inom tio år 

från nu.” Det fortsätter: ”Det är ett centralt 

faktum att Jordens klimat efter tre 

fjärdedelars århundrade med ovanligt 

milda förhållanden nu verkar kylas ned. 

Meteorologer är oense om orsaken och 

omfånget av den svala trenden, liksom 

om dess specifika inverkan på lokala vä- 

derförhållanden. Men de är nästan eniga 

om åsikten att trenden kommer att minska 

jordbrukets aktivitet under resten av 

århundradet.” Och vidare: ” En överblick 

från förra året, gjord av Dr. Murray 

Mitchell vid Nationella Ocean- och 

Atmosfärinsitutet avslöjar en halv grads 

nedgång per år i genomsnittlig jordtemperatur 

i norra hemisfären mellan 1 945 

och 1 968.” Och slutligen: ”Klimatologer 

är pessimistiska över att politiska ledare 

går till handling för att kompensera för 

klimatförändringar, eller även att mildra 

dess effekter. De menar att några av de 

mest spektakulära lösningar som föreslagits, 

såsom att smälta den arktiska isen 

genom att täcka den med svart sot eller 

styra om arktiska vattenflöden, kommer 

att skapa mer problem än de de försöker 

lösa. Men vetenskapsmän ser få tecken 

på att regeringsledare någonstans på 

något sätt tar enkla steg mot lagring av 

föda eller introducera de osäkra variablerna 

i klimatet i ekonomiska planer för 

framtida matförråd. Ju längre planerarna 

försinkar detta, desto svårare kommer 

de att kunna möta den grymma realitet 

som kan uppstå som resultat av klimatförändring.” 

Sedan början av 80-talet har trenden 

vänt igen och vi går in i en ny varmare 

fas, som alla talar om idag. Trettio år och 

sedan en ändring igen? 

Solfläckarna 

Ett flertal forskare som försöker förstå 

dessa klimatcykler har upptäckt ett tydligt 

samband mellan förekomst eller avsaknad 

av solfläckar. Solfläckar uppnår 

vanligen ett maximum för att därefter gå 

tillbaka med en cyklisk period om ca 1 1 

år. Det har påvisats, att mer solstrålning 

når jorden när aktiviteten är stark än när 

den är mer lågmäld (4). Under ’mini-istiden’ 

som nämnts ovan förelåg en nästan 

hundraårig period utan solfläcksaktivitet. 

En del forskare föreslår att mängden 

solfläcksaktivitet skulle kunna spela en 

viktig roll för de värmande och nerkylande 

cyklerna hos planeten även om detta 

knappast är den enda faktorn. 

Detta understöds av inga mindre auktoriteter 

än NASA (Amerikanska rymdbyrån) 

och Space and Science Research 

Centre (SSRC). I en pressrelease från 2 

januari 2 008 konstaterade SSCR’s ledare 

John Casey: ”Vi bekräftar idag NASA’s 

uttalande om att historiska och viktiga 

förändringar sker på solens yta. Detta 

nr 16/höst 2010

kan endast få ett resultat – en ny klimatförändring 

kommer, som kommer att ge 

en lång period av kraftig kyla över planeten. 

Det är dock inget unikt för planeten 

även om det är allvarliga nyheter för 

denna och kommande generationer. Det 

är inget annat än den normala sekvensen 

av alternerande klimatförändringar 

som pågått i tusentals år. Vidare, i enhet 

med vår forskning, är dessa solcykler så 

förutsägbara att de kan användas för att 

i stora drag förutspå kommande serier 

av klimatförändringar många decennier 

i förväg. Jag har noterat ett sammanfallande 

mellan dessa cyklers beteende och 

temperaturerna på Jorden över de senaste 

1 1 00 åren med gott och väl 90%.” 

Så fortsätter han: ”Om SSRC och andra 

forskare världen över har rätt, så har vi 

bara några få år på oss att förbereda oss 

innan 2 0-3 0 år av långvarig och kanske 

farlig kyla kommer.” 

Allt detta förespeglar att solen kan 

vara den enda, viktigaste faktor som bestämmer 

om det globala klimatet värms 

upp eller kyls ned. Det visar även i motsats 

till de nuvarande föreställningarna, 

att de globala temperaturerna nu sjunker. 

Detta tycks verkligen besannas av de 

nyligen gjorda mätningarna. Enligt National 

Ice Data Centre skedde de kraftigaste 

avsmältningarna av arktisk is under 

2 007. Därefter har isens utbredning 

sakta ökat igen och i april 2 01 0 var isens 

omfång större än på ett decennium. Det 

är nu närmare trettio-års-medelvärdet. 

Havsisen runt Antarktis har ökat under 

de senaste åren. Endast längs halvön i 

västra Antarktis har avsmältning av iskappan 

skett, vilket är av ringa betydelse 

globalt sett. 

Havsnivåerna 

Stigande havsnivåer har sagts bli oundvikliga 

som ett resultat av klimatförändringarna. 

Bevisen för detta är dock 

mycket svaga. Havsnivåerna har stigit 

sakta sedan sista istiden. Precis som med 

jordens klimat följer också havsnivåerna 

rytmiska cykler. Dessa är dock mycket 

svårare att märka och avläsa. Ledande 

geologer visar, att medan havsnivån steg 

med ca 1 mm per år mellan 1 85 0 och 

1 93 0, steg den inte alls mellan 1 940 och 

1 970 och sedan fortsatte ökningen med 

ca 1 mm per år. En havsnivåökning med 

1 mm per år ger 1 0 cm på 1 00 år. ”Det 

kan inte bli mer avsmältning än efter 

istiden”, sade svenske havsnivåexperten 

Nils-Axel Mörner, som i åratal arbetat 

med ett havsnivåprojekt på Maldiverna. 

”Den uppgick till 1 0mm per år – det 

var supermaximum: 1 meter på 1 00 år. 

Hudson Bay smälte bort under en mycket 

kort period: havsnivån steg med 1 2mm 

nr 16/höst 2010 

per år. Men detta var så omfattande 

stort att vi nu inte på något vis kommer 

i närheten av det.” Ett annat observerat 

fenomen från samma forskare är att 

havsnivåer stiger och sjunker på olika 

håll på planeten oberoende av varandra. 

Han fann till exempel att under 1 970-talet 

sjönk faktiskt havsnivån runt Maldiverna 

med 2 0cm och har förblivit där än 

idag. På andra håll kan nivåerna stiga för 

en tid. Orsakerna till detta är komplexa 

men antyder att många fler faktorer finns 

än vi känner till. Hans observationer 

runt Maldiverna gav inga bevis för någon 

långvarig havsnivåhöjning. Globala 

havsnivåerna har varit konstanta enligt 

mätningar mellan 1 992 o ch 2 002 . 

Dessa är gjorda observationer, medan 

datasimulerade modeller påvisar en pågående 

höjning av havets nivåer. Vilket 

ligger verkligheten närmast – dessa observerade 

fenomen eller modellerna? 

Jorden 

Jorden är mycket mer än en komplex 

ekomekanism. Den är levande och möjligen 

även självgående och därmed inte enbart 

styrd av materiella lagar. Detta innebär 

att andra och starkare krafter arbetar 

och om vi vill förstå dem måste vi söka 

svaren någon annanstans. Som Einstein 

en gång påpekade: ”Inga problem kan 

lösas med samma medvetenhetsnivå som 

skapat dem.” Accepterandet av jorden 

som ett levande väsen, vars vatten stiger 

och sjunker som svar på processer inuti 

och runt omkring, hjälper till att förklara 

de ovan beskrivna lokala variationerna i 

havsnivåer. Det stämmer också med den 

beskrivning Rudolf Steiner gjorde om 

jordskorpans höjningar och sänkningar 

(5 ). En istid uppstår, sade han, när land 

stiger till bergstoppsnivå och slutar när 

det sjunker ner igen. En främmande 

tanke och ändå var en av de observationer 

Mörner gjorde, att ett nersaktande 

av jordens rotationshastighet orsakar en 

expansion av jordens radie. Denna expansion 

innebär att somliga delar kommer 

ovan bergtoppsnivå och börjar bli 

istäckta. 

Vår livsstil 

Huruvida ökade mängder koloxid i atmosfären 

orsakar uppvärmning i någon 

skala och huruvida den uppvärmning av 

planeten som observerats under de sista 

fåtalet decennier är mer än ett cykliskt 

fenomen måste kvarstå som en öppen 

fråga. Bevis från ett flertal ledande forskare 

tycks visa, att växthuseffekten av atmosfäriskt 

koldioxid är en mycket liten 

del i någon uppvärmning, andra menar 

att det är en övergripande orsak. Endast 

tiden kan utvisa vem som har rätt. 

Detta innebär naturligtvis inte att 

mänsklig aktivitet inte påverkar klimatet. 

Det gör det definitivt. Avskogning, 

monokulturer i jordbruket, jorderosion 

förorsakar skador på de naturliga ekosystemen 

och förändrar klimatet på lokal 

nivå men också i ökande grad på global. 

Lägg till detta förstörelsen från öppen 

gruvhantering, kärnkraftsavfallshanteringen, 

kemiska föroreningar och gifter 

spridda genom eldning av fossila bränslen 

etc. och vi har en dödlig mix som om 

den inte bromsas in och stoppas, kommer 

att hota vår planets överlevnad. Dessa är 

de äkta frågorna att rikta in oss på och 

vi kan endast göra det genom att minska 

vårt körande för vår konsumtion, minska 

resursslöseriet och energikonsumtionen 

och arbeta för mer hållbara sätt att leva 

på. 

Bernard Jarman 

f.d. verksamhetsledare vid 

Biodynamic Association, England. 

övers. Vera Billing 

ur Star & Furrow sommar 201 0 

med tillåtelse från red. 

Referenser: 

1 Vineyards in England, ed. Edward Hyams, 

Faber&Faber 1 953 . 

2 1 432 året då Kina upptäckte världen, 

Gavin Menzies, Bantam Books 2 003 . 

3 November 1 922 Monthly Weather Review, 

The Changing Arctic, Georg Nicholas 

Ifft. 

4 The Chilling Stars, Henrik Svensmark 

och Nigel Calder, Icon Books 2 007. 

5 Från solfläckar till jordgubbar – vädret 

och dess orsaker, föreläsning för arbetare 

vid Goetheanum av Rudolf Steiner. 

19

Permakultur – ett ord att rulla i 

munnen, smaka på, många vill ändra 

det för att förstå men om man 

vänder på det så är det faktiskt fullt 

med innehåll. Och för mig så hade 

min resa här på gården inte blivit 

det den är utan att ha haft permakulturen 

att luta mig mot. 

i köpte gården 1 993 , ett gammalt 

igenvuxet fiskehemman på 8 ha. 

Då hade vi under ett års tid formulerat 

en vision för verksamheten och varit på 

jakt efter mark. Här ute på en ö 5 km 

från Strömstad och ca 1 0 km från norska 

gränsen fann vi gården. Marken bestod 

mestadels av vass (Phragmites) och sälg 

(Salix), alltså mycket blöt jord men rik på 

humus. Vi började med grisar som med 

sina starka nosar bökade i marken och vi 

flyttade stängsel och de bökade; ett lysande 

exempel på en bra biologisk lösning. 

Snart fick vi även ta emot matrester från 

närliggande restauranger och så hade vi 

knutit de första banden till öns befolkning. 

Sakta började vi skissa, observera 

vad naturen, marken och platsen hade att 

ge. Vi lärde oss att ta tillvara vintersolens 

sista strålar, att vända den fuktiga marken 

till något positivt genom att anlägga 

en stor damm. Den har genom åren vuxit 

till en helt egen biotop och där bor grodor 

som om våren invaderar trädgården 

och äter upp alla sorters snigel ägg (antar 

jag). Dammens vatten har vi på tryck upp 

i trädgården för bevattning, liksom regnvattnet 

från växthustaken. 

Att inspirera andra 

Visionen att inspirera andra till odling 

har legat fast sedan starten och har utvecklats 

starkare och starkare som ett 

slags politiskt ställningstagande för att 

inspirera till hållbarhet. I mötet mellan 

alla våra besökare och inte minst med 

volontärer i trädgården och med de anställda 

i caféet, kommuniceras budskapet 

om att framtidens hållbarhet till stor del 

hänger på att mer mat odlas nära. Och 

0 

PErMAKulTur 

PÅ KosTErs 

TräDgÅrDAr 

att trädgården inte alls behöver vara vare 

sig komplicerad eller avancerad. 

Kopplingar och flöden 

För att designen ska vara bra har jag lärt 

mig att tänka flöden och kopplingar, som 

enligt mitt sätt att se på permakultur är 

de absolut viktigaste begreppen. Flöden 

i vår trädgård utgörs av sol, vind, vatten, 

människor, näring mm. På alla sätt och 

vis jobbar vi för att flödena ska fördröjas 

och liksom ”arbeta” i trädgården. Dammen 

fördröjer ytvatten och möjliggör 

för oss att använda det till bevattning 

och som biotop, solens inflöde förstärks 

genom södervända planteringar och flätverk 

eller genom solpaneler på taken, 

som värmer vatten till restaurangen och 

hemmet. Och självfallet går alla restaurangkökets 

rester till komposten, ofta via 

hönsen. 

Kopplingar – ömsesidigt positivt beroende 

mellan ett systems delar – skapar 

mångfald och trygghet. I den lilla trädgården, 

som hos oss, är hönsen en given 

länk mellan många delar. De bor vintertid 

på norrsidan av växthuset och kan vid 

dåligt väder få gå in där för att äta rester 

och skadedjur. De trivs väl med att gå inomhus 

med tillgång till full sol, även mitt 

i den smällkalla vintern. När våren kommer 

går de ut och finner mycket egen mat 

i trädgården och går runt den, speciellt 

längs alla kanter. De gör nytta och jag 

kan lova att de är precis lika bra på att 

plocka den spanska snigeln (när den är liten) 

som ankorna. Därför får de gå lösa i 

trädgården ända in i juni. Därefter bor de 

i vår flyttbara hönstraktor som placeras 

på olika platser år från år, och äter matrester, 

en del inköpt foder och allsköns 

trädgårdsrens, samtidigt som de kan 

öppna upp nya ytor för oss att odla på. 

En av gårdens styrkor är den uppenbara 

kopplingen mellan trädgård och restaurang. 

Kökspersonalen tvingas ganska fort 

lära sig använda det vi har och vi i trädgården 

lär oss tänka i smaker att skörda 

som kan kombineras, vi lär delar av kökets 

hemligheter och tvärtom. Varje dag 

hämtar trädgården listor från köket och 

skördar och levererar in det som står där. 

Köket kan också ta hand om en del grönsaker 

som är på väg att bli dåliga, tomater 

med sprickor eller med andra skador, 

sånt som vi inte kan sälja direkt till kund. 

Alltså är kopplingen och närheten mellan 

trädgård och kök en förutsättning för 

minskat svinn, och därmed högre skörd 

per yta. 

Att vara lat hör också till eller kanske ska 

det uttryckas så, att man planerar utifrån 

zonerna, att det jag vill ha ofta eller det 

som behöver min omsorg hamnar nära 

och tvärtom. Hos oss har vi utvecklat 

zon 1 kring växthuset och caféet, där är 

vi mest hela tiden. Bäddarna med grönsaker 

till försäljning ligger i trädgårdens 

andra ände och där är vi mindre ofta, endast 

för sådd, rensning och skörd, väldigt 

lite extra tid alltså. 

Bäddat för och med komposter! 

Men utvecklingen av bäddsystemen kommer 

ur lathet… de byggs av kompost. Så 

här går det till: Allt trädgårdsavfall läggs 

i hög som en lång bädd och får ligga ett 

år. På våren år två gödslar jag den med 

höns- och kaningödsel (gårdens eget) 

och täcker med ensilage eller gammalt 

täckmaterial från öns enda riktiga lantbruk 

med får. Däri planteras zucchini, 

pumpor och vintersquash. Snart täcker 

bladmassan hela bädden och vi kan börja 

skörda. År tre grävs bädden om och det 

som ännu inte är nedbrutet går en gång 

till på det nya årets komposthög. Den 

omgrävda kompostbädden blir en mycket 

välgödslad och kraftfull bädd till kål. 

nr 16/höst 2010 

Dukat till middag i restaurangen.

Jag har numera lagt in kompost som en 

”gröda” i min växtföljd. På så vis gödslar 

jag hela tiden upp mina bäddar, slipper 

köra iväg med ogräs och trädgårdsrens 

till annan plats och inte minst så ger det 

mig möjlighet att skapa nya bäddar. Jag 

har helt enkelt slutat att gräva nytt utan 

planerar trädgårdens utbredning genom 

att lägga upp nya kompostbäddar av trädgårdskompost. 

Så bra kan det bli när man 

börjar ifrågasätta allt extra arbete som 

görs slentrianmässigt och låta enkelhet 

och ren biologi få samspela. 

Mötens mervärde 

Den sociala aspekten av att driva en 

verksamhet som vi gör är viktig, mycket 

större än jag kunnat drömma om. Vi har 

under de 1 5 år vi varit verksamma utvecklats 

till ett besöksmål, det finns folk 

som åker till Koster för att komma till 

oss. Det är rörande! Vi har med åren lärt 

oss att det finns massor att hämta i de 

mellanmänskliga mötena. Att ta sig lite 

tid att samtala ger oanade konsekvenser. 

Det har mycket att göra med kanter. Att 

vi använder oss av kanter i trädgårdsdesignen 

är självklart, dammen möter ängen, 

fruktskogen utgör ett sydvänt bryn 

osv., men att möten mellan människor 

också är rikare än de enskilda individerna 

tillsammans anade jag inte. Att 2 +2>4. 

Att låta våra besökare och alla volontärer 

som kommer hit berika platsen har nu 

blivit självklart. Det kan nästan jämföras 

med att hela tiden berika jorden, att 

gödsla upp den så att mullhalten blir högre, 

det är precis det som sker fast på det 

sociala planet. Mötena och människorna 

gödslar och luckrar upp Kosters Trädgårdar 

så att vi inte fastnar eller stagnerar. 

Alla kopplingar mellan människorna 

som kommer förbi och mellan oss gör 

att vi lever säkrare. Liksom stabiliteten 

i en växtmiljö handlar om länkarna mellan 

arterna, så handlar hållbarheten för 

oss och vårt företag om goda länkar med 

omgivningen. 

Kaféterrassen. 

nr 16/höst 2010 

Platsen har med åren också utvecklats 

till en kulturell mötesplats där vi har 

mycket musik, inte minst en vecka med 

Kosterfestivalen varje sommar, och fyra 

konstutställningar om året. Besökaren 

kan då snubbla i gurkan rätt in i en konsert 

eller skulptur. Det är fantastiskt att 

se dessa kollisioner. 

Resan jag gjort, från att ha studerat till 

agronom på Sveriges lantbruksuniversitet 

till att vara trädgårdsmästare och permakulturdesigner 

på Kosters Trädgårdar, 

har varit extremt lärorik. Kunskapen 

har förvandlats från teorier i huvudet till 

känsla i händerna. Jag har också på senaste 

tiden lärt mig att ha tillit. Att lita till 

processer som finns i min närhet, såsom 

att naturen ordnar det vackert, att lösningar 

kommer även om vissa saker tar 

lång tid, att andra människor tänker bra 

och har egen förmåga att finna lösningar. 

All oro över jordklotets framtid minskas 

av att jag hela tiden gör konkreta saker. 

Det vi gör tillsammans här på Kosters 

Trädgårdar har stor betydelse i det lilla 

och det hade inte blivit så bra utan att ha 

permakulturens redskap att förhålla sig 

till och lita på! 

Att leva med förändring 

Klar blir man aldrig i en trädgård, kanske 

är det så med alla projekt. Så analysredskapen 

är fortfarande viktiga. Vilka 

flöden kommer in, vilka är onödiga, vilka 

omsätts för fort eller försvinner ur systemet 

utan att de används tillräckligt bra. 

Jord i säck som vi köper för att dra upp 

ekologiska småplantor till försäljning är 

ett exempel. Där kommer vårt nästa steg 

att vara egen tillverkning av bl.a. såjord. 

Allt emballage som kommer till restaurangen 

är ett aber – wellpapp i mängder 

varje vecka. Mycket går till marktäckning 

i fruktskogen som är under uppbyggnad 

men det känns ändå som resursslöseri. 

Gränsen mellan att vara superkommersiell 

och inte är hårfin. För mig handlar 

det om att ge människor ett redskap till 

att själva förändra och hitta lösningar på 

sina liv. Vi vill kunna vara de som inspirerar 

till det. Under tiden vill vi ge gästerna 

en god måltid, en fin sylt och en 

massa färska grönsaker att ta med hem 

i väntan på att det egna trädgårdslandet 

ska växa sig stort. Förhoppningsvis minskar 

vi avståndet mellan att våga och att 

inte våga. Att odla är inte nödvändigtvis 

svårt, behöver inte följa en massa trender 

eller regler; att gräva ger helt enkelt makt 

över livet och kontakt med verkligheten, 

långt från romantik. 

text Helena von Bothmer 

bild Vera Billing 

En liten tomte spelar flöjt 

för små små blommor... 

Hasselns bladverk 

Läs även artikeln på sid. 1 ! 

Fint gjord keramikskylt till 

gästtoaletten med egna loggan med! 

1

Familjen Bensching har gjort en helomvändning 

i livsstil, från akademiska 

liv i tysk stadsmiljö till småbönder 

i svensk storskog. Allting nytt. 

Vägen har varit och är att bit för 

bit förstå och stiga in i det svenska 

samhället, bli en fungerande del i 

det, men också med den frihet de 

ville ha, som inte gick att få där. 

När jag kommer i tidiga kvällen är 

Antonia och yngsta dottern Helena, 

13 år, ute hos djuren. Alla väntar på 

sin tur att få komma in i det lilla 

fähuset och vet var de ska gå. Vi 

pratar undertiden, men jag observerar 

samtidigt hur Antonia rör sig 

bland de olika djuren och pratar 

med dem. Alltså inte bara pratar, 

utan kommunicerar. Jag förstår att 

här är en människa som gör det 

på ett respektfullt sätt på djurens 

egna villkor. 

lAMAgÅrD bErg 

från stadens hets till jordnära, seg energi 

et finns de som är med djur på ett 

materialistiskt sätt och behandlar 

dem som produktionsenheter och det 

finns de som behandlar dem som vore de 

människor och lägger människokänslor 

på dem. De förra har behov av pengar, de 

senare har behov av djuren för för sin egen 

skull, men här möter jag något mycket 

fint: ett samspel. Som att ha fångar, men 

behandla dem såsom ödmjuka tjänare. 

Antonia och lamorna 

Antonia är sedan länge fascinerad av 

lamadjur och här finns en hel flock. Jag 

betraktar dem fascinerat, deras rörelsemönster 

och märker hur Antonia faktiskt 

är som dem, i alla fall tillsammans med 

dem. Hennes väsen och deras är likartade 

och deras kommunikation därmed 

underbar. Hon pratar hela tiden med 

mig, berättar, men är som delad. Som om 

hennes tankar och prat är människans 

och riktat mot mig, men resten av henne 

är med lamorna. 

Jag lär mig mycket! Lamor hör till familjen 

kameldjur och är snarlika hästar 

i sin karaktär och kallas också hingstar, 

ston och föl. De är både nyfikna och vaksamma 

på samma gång, rör sig lätt och 

snabbt och hela tiden, jag får en känsla av 

att de är som ett enda stort sinnesorgan! 

De är inte att leka med, de kan spotta 

och sparka när de känner sig hotade eller 

rivaliserar i flocken. På så sätt har de 

mycket av vild instinkt kvar, men rätt behandlade 

är de underbara husdjur – som 

här. Lugna och trevliga. Lamor används 

på sina håll som terapidjur! Lamorna på 

Berg klipps inte, klassisk lama behöver 

inte det. De finns här mest för att skapa 

positiv opinion, men i Tyskland finns 

sedan länge en förening för lamadjursägare, 

med egen hantering av ullen till 

färdiga underbart mjuka och värmande 

plagg. Allt görs i Tyskland och familjen 

säljer varorna genom sin webbutik. Jag 

köper ett par olivgröna tights som ska få 

värma mina ben när jag sitter och arbetar 

i vinter. Gröna skrivarben ska jag ha när 

jag sitter still och skriver om det gröna. 

Lamor har traditionellt sett använts 

mest som packdjur. Alpackadjuren tillhör 

samma ’sort’, men har avlats fram till 

att inte ha täckhår, bara den mjuka ullen, 

men man kan även separera lamaullen och 

få fram den mjuka. För att göra följsam 

trikå blandar man i den tyska produktionen 

in fårull (merino och i strumpor även 

siden) istället för syntet, vilket annars är 

det vanliga, men då förlorar man mycket 

av ullens värmehållande egenskaper, oavsett 

hur lite det är som blandas i. 

Nandu 

I lamaflocken går också ett par stora fåglar, 

som ser strutslika ut. Men de är inte 

släkt, berättar Antonia. De heter nandu, 

Rhea americana och är Amerikas största 

fågel. Vingarna är som balansroder när 

de springer på grässlätterna i Sydamerika, 

så snabbt som 60km/timme kan 

det gå undan! De lever i flock, men vid 

häckningen samlar hanarna till sig flera 

honor som lägger ägg i reden han gjort 

iordning. Han ligger sedan och ruvar 

fram kycklingarna. Det tar 35 dagar. 

Nanduerna här heter Erika och Herman. 

Inne i köket ligger en skål med urblåsta 

väldigt stora äggskal. På bilden har jag 

lagt ett hönsägg för jämförelse. 

nr 16/höst 2010

Alla de andra 

Så finns här också en flock getter, varav 

några mjölkas för hand på morgonen, två 

fjällkor varav en också handmjölkas då, 

och en årskalv. Ett fjordingsto som skulle 

gå till slakt fick flytta hit. Höns finns 

förstås, de har sitt hus inne i lamagården. 

En gammal gårdshund finns, liksom 

en lekfull unghund, Viola. Inne i köket 

bor en söt liten randig katt, lik Findus, 

samt några dvärgkaniner och ett marsvin 

i stora burar på golvet. Yngsta dottern 

Helena vill bli veterinär… getterna 

är ”hennes” djur, liksom lamorna hör så 

bra ihop med Antonia och korna ihop 

med pappa Holger. Djur efter person, 

för att travestera uttrycket ’Don efter 

person’. Men skötselsystemet, rutinerna, 

är gjorda så att en person ska kunna göra 

alltsammans om det behövs, även om de 

vanligen hjälps åt. 

Uppbrott och förändring 

På morgonen, när Helena och de ett par 

år äldre tvillingbröderna Lukas och Jonatan 

åkt till skolan i Malung och innan 

vi går ut till djuren, hinner jag köksbordsspråkas 

med Antonia och Holger 

Bensching. Vi pratar om det svenska. 

Och om det tyska. Om vad de ville till 

och hur det är. De upplevde en stor stress 

i Tyskland, en hård attityd och de längtade 

ut från staden. Holger hade ett bra 

jobb som samordnare inom socialtjänsten 

och Antonia hade i femton år drivit 

sin bokhandel. De bodde ovanpå den och 

ägde själva huset. Hennes tre barn från 

tidigare relation var stora. 

De var runt lite på semestrar i Sveriges 

skogstrakter och bestämde sig för gården 

Berg här i den så kallade Tiomilaskogen 

i Västerdalarna. Kontrasten när de kom 

var enorm. Tystnaden. Positivt. Mitt i 

vintern. Svårt. Antonia satt i det helt 

tomma köket första sena kvällen, när de 

andra kommit till ro och tänkte: – Vad 

har jag gjort!? 

nr 16/höst 2010 

Omställningen har varit helt rätt, men 

blev för henne kraftig. Hon blev sjuk på 

olika vis. Under två års tid arbetade hon 

sig igenom olika krämpor! Nästan organ 

efter organ. Nu är hon friskare än hon 

varit i hela sitt liv. Jag tänker, en sådan 

viljekraft, att vara med i processen, inte 

ge upp, se det just som så! 

Med åren har de fått ta itu med den 

ständiga, så tråkiga invandrarattityden, 

att när du inte kan språket betraktas du 

som ”dum” och människor har svårt att 

lita på din kompetens. Holger har tagit 

en del jobb ute i bygden, med byggen och 

annat och blivit både utnyttjad, underbetald 

och lurad. Men de lär sig. Holger 

tycker ändå om svenskarna, de är snälla! 

Föreg. sida nere t.v.: lamavalacken Otto 

Ovan: Antonia morgonmjölkar Fiona 

Nedan i mitten: nandun Herman 

Till höger: nanduägg i skål, hönsägg för jämförelse. 

Se annons s. 9! 

www.lamagard.se 

Lamagård växer fram 

Här på Berg, som nu fått förnamnet Lamagård, 

har familjen Bensching nu etablerat 

sig. Röjt, byggt om och byggt till 

huset, som är trivsamt med sin vedvärme, 

stora kök, rustika timmerväggar och 

stora veranda. Ett utedasshus borta mellan 

några björkar, en liten timrad stuga 

som är butik. Jag går in där och kikar på 

kläderna av lama- och merinoull. Fantastiskt 

fina, väldesignade, en del lite sydamerikainspirerade. 

Mjukt, naturfärger. 

Vackert. Inte heller särskilt dyrt! I synnerhet 

inte som det är gjort i Tyskland 

och inte i fattigland. Det går alltså! Butiken 

drar ju mest folk om somrarna, men 

webbutiken är öppen året om, dygnet 

runt… Om somrarna är här också kafé 

med ekologisk glass från en nederländsk 

familj i regionen och människor kommer 

och bekantar sig med alla djuren. 

En liten flock påfåglar strosar runt i 

frihet på tunet. De undersöker mycket 

vaksamt och undrande min bil. Hmm, en 

främling?! 


3

”DEn svEnsKA MoDEllEn” 

i ser bilder på skövlingarna på Borneo, 

vi läser om avskogningen i 

Amazonas. Larmen om utarmningen av 

jordens skogar avlöser varann. Samtidigt 

propagerar den svenska skogsnäringen, 

för den ”svenska skogsbruksmodellen”. 

Denna modell sägs vara räddningen för 

vår planet undan klimathot och utarmning 

av biologisk mångfald. Men vad är 

det då som är så unikt med den svenska 

skogsbrukmodellen? 

På Borneo hugger man ner ursprungliga 

skogsekosystem och skapar oljepalmsplantager. 

Dessa planterade skogar används 

för biobränslen till våra bilar. 

I Amazonas hugger man ner ursprungliga 

skogsekosystem och planterar eukalyptusträd 

som snabbt växer upp och blir 

till pappersmassa och papper. 

Den svenska skogsbruksmodellen bygger 

på samma princip som de två ovanstående 

exemplen. Ursprungliga skogsekosystem 

huggs ned för att ersättas med ett plantage, 

i vårt fall av framavlad gran, tall eller 

importerade trädslag. Dessa virkesåkrar 

har inte mycket gemensamt med den ursprungliga 

skog som avverkats. De gamla 

träden och den döda veden saknas, djuren 

och växterna som levde i skogen är borta. 

4 

Precis som i Amazonas har vi skapat ett 

trädplantage istället för en skog. 

På Borneo söker naturvårdare med ljus 

och lykta efter de utrotningshotade orangutangerna 

bland spillrorna av ursprungliga 

skogar på den stora ön. Likadant 

letar naturvårdare här i Sverige bland 

spillrorna av vår gamla ursprungliga skog 

efter våra utrotningshotade arter. 

Jag förstår att vi naturälskande svenskar 

bedrövas över det som händer i Amazonas 

eller Borneos skogar. Alla förstår vi 

vad konsekvenserna för dessa skogsekosystem 

blir när de gamla naturskogarna 

avverkas. 

Men varför förstår vi då inte dessa konsekvenser 

när det gäller vårt egna skogsekosystem 

där endast 3 ,5 % av skogen är 

långsiktigt skyddad? Tror vi att 3,5% av 

Amazonas eller Borneos skogar skulle 

räcka för att rädda deras ekosystem? 

Sebastian Kirppu 

(läs intervju med Sebastian Kirppu i FJs 

skogstemanummer våren 20 09) 

Bild nere till vänster: Skogsmissbruk och övergrepp 

på naturen i Västerdalarna. Foto Sebastian Kirppu 

Alla övriga bilder: från Hällskogens ekologiska 

skogsbruk. Foto Peter Norrthon 

nr 16/höst 2010

senaste nytt från Hällskogen 

Äntligen höst. Kanske provocerar 

det någon, men jag gillar september. 

Jag väntar också på att skördetid 

för träd ska infinna sig. Vi har 

stort behov av virke och den bästa 

tiden för avverkning är i vid nymåne 

i december och januari. Då är 

vätskemängden i träden minst och 

det blir lättare att såga och kvalitén 

ökar. Här är lite nytt från Hällskogen 

utanför Svenshögen i Bohuslän, 

som jag skrivit om i tidigare nummer 

av FJ. 

Kunskap om skogbruk 

Vi som har tagit initiativ till Hällskogen 

är helt nybörjare inom skogsbruk, men vi 

drivs av en längtan till friska och levande 

skogar och ser inte främst till avkastningen. 

Ändå måste vi producera skogsråvara 

och tjänster så att vi kan behålla skogen 

och utveckla den vision som framgår av 

våra stadgar. 

Ett par av oss i föreningen har deltagit 

i några kurser som anordnats av Skogsstyrelsen. 

Men vi fann snart att dessa 

kurser fokuseras på ökad lönsamhet och 

virkesproduktion. Säkerhetsaspekterna 

vi lärde oss var dock värdefulla. 

Några har studerat alternativa skogsbrukarmetoder 

som Naturkultur, Mats 

Hagner och Naturnära skogsbruk, Lütz 

Fähser. Vi har också i somras deltagit i 

Skogsfestivalen i Närke och där lärt känna 

människor som brinner för att bevara 

gammelskog och bruka skogen så att den 

biologiska mångfalden ökar. 

Jag själv är också aktiv i den nordiska 

permakulturrörelsen och har deltagit i 

senaste årsmötet som hölls i en ekoby på 

Fyn i Danamark. Permakultur, som står 

för ett hållbart bruk av naturresurser, 

har en etik och principer som är mycket 

användbara för att bedriva ett hållbart 

skogsbruk i femhundra år eller mer. 

Vi har också deltagit i en ettårig kurs 

i naturkännedom under ledning av Miki 

Dedijer i Bohuslän. Av nio kurshelger 

var två hos oss. Vår förståelse för naturen 

och observationsförmåga har ökat 

väsentligt. Vi har nosat på rävens urin 

och har lärt lite om grunderna i att spåra 

nr 16/höst 2010 

djur och fåglar. Vi kan nu bättre vistas i 

skog och natur under kyla och sol, regn 

och blåst. Vi har byggt tillfälligt skydd 

för övernattning och kan bygga enklare 

skogskojor. 

I början av oktober ska jag delta ett 

Skogsseminarium: hyggesfritt skogsbruk 

arrangerat av Miljöförbundet Jordens 

Vänner och Studiefrämjandet. 

Så här bygger vi sakta men säkert upp 

kontaktnät, kunskap och färdigheter 

för att kunna leva upp till Hällskogens 

ändamål: att förvalta skogsfastigheten 

Sågen 1 :47 i Svenshögen på ett ekologiskt 

sätt, som samtidigt ger en god 

ekonomisk avkastning. För att befrämja 

hållbarhet och biologisk mångfald skall 

kontinuitets¬skogsbruk tillämpas och 

permakultur vara en ledstjärna. 

Sociala värden 

Förutom varsam avverkning och åtgärder 

för att gynna biologisk mångfald 

strävar vi efter att skogen ska bli lätttillgänglig 

och intressant för djur och 

människor, inte minst ungdomar. Vi vill 

öka förståelsen för skogens värden, så att 

fler engagerar sig i ett hållbart skogsbruk 

och i att bevara de få gammelskogar som 

finns kvar. 

Under försommaren fick vi kontakt med 

Föreningen Lajvs regionavdelning. De 

söker en mer orörd skog att vara i för 

sina rollekar och -spel. Redan tidigt i 

Hällskogens korta historia ville vi göra 

skogen attraktiv för unga människor. Vi 

hade flera intressanta möten och skogsvandringar 

och gruppen vill gärna arrendera 

ett hektar skogsmark med förutsättningen 

att de får bygga enklare hus 

och övernattningskojor där. Vi har inga 

invändningar om de bygger varsamt, men 

de vill också ha klartecken från kommunens 

byggnadsnämnd. Vi får se om det 

blir något av. 

Vi blev också kontaktade av Pernilla 

Frödenberg och Daniel Barud. De bor i 

Göteborg, men vill komma ut i en vacker 

skog med sina djur: hästar, getter, hund 

och katter. Det lät spännande och efter 

bara några veckor hade de köpt en 

gammal husvagn och röjt lite förslyad 

björkskog. Tre unggetter har nu lärt sig 

att inte avlägsna sig mer än 5 0 m från 

herdarna Pernilla eller Daniel. Två hästar 

har också fått en liten paddock. Nu 

har Pernilla och djuren lämnat Hällskogen 

för i år, men Daniel kommer ett 

par gånger i veckan och hjälper oss med 

skogsarbete mm. 

Planer för vintern 

Vi måste åter göra en varsam avverkning 

för att klara av bankräntor och andra 

kostnader. Vi har fått kontakt med 

ett litet skogsbolag i Dalsland, som gör 

fin avverkning utan markskador, så vi 

vill anlita dem. Jag har börjat märka ut 

två områden med övervägande gran. Vi 

vi vill göra ett ganska stort uttag på en 

begränsad yta för att ge utrymme för lövträd 

som nu har svårt att hävda sig. 

Vi fortsätter också att gallra ut raka 

och högväxta, men klena granar. Dessa 

har täta årsringar och lämpar sig bra som 

byggnadsvirke och kan därför ge extra 

inkomster. 

Peter Norrthon, 

peter@norrthon.com 

Referenser 

Hällmarken www.hallmarken.se 

finns länk till Hällskogen 

Permakultur www.permakultur.se 

Naturkännedom www.vildkultur.se 

Skogsfestivalen www.skogsfestivalen 

5

IgEnoM närvAron 

Livet och dess oändliga rikedom visar 

sig inte för en bara som så. Man 

själv måste öppna sig för den. Den 

finns liksom där hela tiden, men 

man måste själv öppna sig för att 

se den. 

alla vardagssysslor finns öppningar, 

förutsatt att vardagssysslorna är förknippade 

med livet och inte bara teknik. 

Ju mer genuina råvaror, ju mer hantverksmässigt 

gjorda redskap, desto mer ser jag 

in i livets rikedom. 

Att laga middag på morötter, köpta i 

plastpåse i affären? Det brukar stå vilken 

odlare de kommer från, som om det skulle 

knyta en an till Livet, men det förblir 

en abstrakt information utan öppning 

till livet om jag inte känner de jordiga, 

morotsluktande människorna eller den 

trakt morötterna kommer från. Om jag 

köpt dem av en odlare i grannskapet blir 

det genast annorlunda! 

Höstenergi 

eller ’Morötter är aldrig tråkigt’ 

Jag tycker inte man behöver ha stor variation 

på grönsaker. Det viktiga för mig är 

att ha grönsaker med bra smak. Med substans. 

Sen varierar jag med kryddningar. 

Hellre få råvaror och många kryddor och 

örter, än många olika råvaror och inga 

kryddor. Morötter är aldrig råkigt! Här 

är en jätteenkel matig gryta som går fort 

att göra, som värmer gott och som är 

Vacker att skåda. 

några morötter, skalas och slantas 

en lök eller purjobit, hackas 

brytbönor, haricots verts, ärter e. dyl. 

ett äpple i bitar 

curry 

lite olja 

basilika torkad eller hackad färsk 

couscous 

lingonsylt 

6 

När jag då skalar och river eller skär morötterna 

är dörren öppen till dofter, ljud, 

färger och prat från odlarens gård, stämningen 

i stunden när jag var till gårdsbutiken 

och handlade. Förutsatt att jag 

var vaken då förstås, höll dörren öppen 

till livet då med och söp in intrycken. 

Sådana morötter bär liv med sig, berikar 

min matlagning och min middag. Ett 

konstruktivt, närande sätt att hantera 

den mänskliga förmågan till Minnen, en 

förmåga som annars mest används för att 

hålla oss borta från livet, från sinnligheten, 

från närvaron. Hålla oss fast i dåtiden, 

fjärma oss från nuet. 

Att baka bröd alltifrån fröna, säden, jordens 

guld, istället för från den anonyma 

mjölpåsen i affären. Oavsett hur individuellt 

och närpräglat man försöker göra 

det, mjölet, är och förblir det en massprodukt 

när det gömts i påsarna. Det 

finns – iallafall i andra länder – butiker 

där du kan få säden nymald till Ditt Eget 

mjöl med dig hem i en helt anonym påse, 

utan reklam och logotyper och därför 

din egen, med ditt unika mjöl i. 

Fräs grönsakerna en stund i lite olja (alltså 

inte mycket, då blir smaken för oljig), 

i med curry och fräs runt en liten stund. 

I med lite vatten, så det halvtäcker det 

andra, salt. Låt puttra ca en kvart. 

Rör i couscous, knappt en deciliter, och 

dra åt sidan, lägg på lock och låt svälla ca 

tio minuter. 

Rör om och servera sedan med lingonsylt! 

Så färgstarkt! Så gott! Kulturkrock 

som värmer. Denna energikick mättar 

en-två personer. Eller fler om det finns 

bröd och ost och annat till. 

Genom att använda handgjorda redskap, 

gärna gjorda av dig själv eller någon du 

själv mött, genom att laga till mat av 

råvaror du skaffat från människor som 

framställt dem, öppnar du dig för livet. 

Man brukar säga, att det ger ”mervärden”, 

vilket lätt kan tolkas som egotrippar, 

något exklusivt för den som har råd 

och möjlighet. Därmed har man skapat 

ett alibi för den ohållbara mathanteringen 

att fortsätta. Men det knyter faktiskt 

an oss till själva livet... 

Kostnader? Det kanske ”kostar” i social 

ansträngning och i vår tids hårdvaluta - 

tid. Argument som ställer upp sig som en 

mur. Jag för min del, anser mig inte ha 

tid att leta runt i hyllorna i affären och 

stå i kö för att betala. Jag lägger hellre 

den tiden på att prata med en odlare på 

en gård. 

Jag tittade en gång i en bok av Erik Lallersted 

(My Way, Ica Bokförlag 2 005 ), 

den handlade om att banta, men hans inställning 

känns lika användbar på ’Byte 

av livvstil och ändring av konsumtionsvanor’: 

– När man väl bestämt sig börjar man direkt. 

Inget trams om att börja i morgon. 

– Sätt inte upp några förbud. Förbud och 

pekpinnar framkallar ångest och vantrivsel, 

vilket i sig är en mycket vanlig dödsorsak. 

Så fortsätt äta och dricka. Gör det 

bara med sunt förnuft. 

– Glöm inte bort att ha roligt! Att ha roligt 

är inte en rättighet, det är en skyldighet 

som dessutom ökar din prestationsförmåga. 

nr 16/höst 2010 

Vera

KoKA!! 

ommarens fräscha, saftiga mat skiftar 

över mot mustighet, mörkare färger 

och mer substans. Maten blir liksom 

mer innehållsrik. Höstens smaker är mer 

mättat söta än sommarbären, tycker jag. 

Uttrycker mer karaktär, kanske för att 

de vuxit så länge? Precis som med människor 

kommer mognad ju med ålder. 

Det där med mognad är viktigt. Då först 

utvecklas smaker och aromer på ett karaktäristiskt 

sätt. Många verkar plocka 

frukter och bär alldeles för tidigt, ofta 

av praktiska skäl, men då får man aldrig 

fram smaken. 

Egentligen är det bara äpplen och päron 

som i sig har förmåga att verkligen 

eftermogna, alla andra frukter mognar 

inte mer sedan de tagits av från trädet. 

De börjar bara sakta ruttna. Ett moget 

plommon äter man därför numera mycket 

sällan... Nu har jag på min nya plats ett 

litet victoriaplommonträd och har just 

haft lyckan att få sätta tänderna i ett helt 

moget plommon, direkt från grenen! 

Min plommonmarmelad 

1 k g plommon 

1 k g ekologiskt socker 

5 0g hasselnötter 

Plommon sköljs och delas itu med kniv. 

dåligt skärs bort. Kärnorna kan vara kvar 

för att fiskas upp när koket är klart, men 

många tar hellre bort dem innan. Det är 

synd, för de ger fin smak åt den färdiga 

produkten. Hitta på något sätt att låta 

kärnorna koka med! 

Väg upp plommonbitarna till 1 kg, koka 

upp i vid gryta under lock och häll på 1 kg 

eko-socker, rör om och kolla så det inte 

bränns vid. När allt kokar ordentligt får 

man passa första stunden, tills det skummat 

av sig för det vill gärna koka över. 

Men sen får det stå och koka utan lock på 

medelsvag värme ett bra tag. Jag vill inte 

tillsätta pektin eller konserveringsmedel, 

men vill ha en fast, smakrik marmelad, 

så jag låter den koka ihop länge tills 

den mörknar i färgen och börjar kännas 

mindre vattnig. Det kan ta ända till två 

timmar! Väl inte enligt konstens regler, 

men jag gör så och den blir fast och himla 

god. Det är säkert inte så mycket vitaminer 

kvar, men för mig har marmelad 

endast en njutningsdimension. Vitaminer 

får jag i mig av annat. Häll upp lite 

nr 16/höst 2010 

marmelad på en assiett, låt svalna och 

dra fingret igenom klicken. Om det inte 

flyter ihop igen är den klar, om det inte 

blir något spår av fingret ska den koka 

en stund till. Men rör då och då, för det 

bränns lätt fast mot slutet. 

Skaka ihop skummet och ta noga bort 

det med sked eller hålslev. Ta bort alla 

kärnor om de kokat med. 

Den som vill kan röra ner ca 5 0 g grovt 

hackade hasselnötter innan marmeladen 

hälls het på torra burkar. Torka rent om 

du spillt på kanten och skruva genast på 

lock. Hårt. Då bildas vakuum under avsvalningen 

och du får lång hållbarhet. 

Kok på detta vis, där vattnet kokas bort, 

ger hållbarhet i sig, eftersom mögel kräver 

vatten för att växa till. Dessutom blir 

socker halten hög, vilket de inte heller 

gillar. Marmeladen blir tjock och smakintensiv 

och därmed dryg. En underbar 

kopparröd färg! Den smakar super till 

goda dessertostar, särskilt chèvre, mjuk 

getost. 

Elins pumpasoppa 

Fräs lök och vitlök i smör. 

Ta tre lökar till ca 7 d l buljong 

Skär ca 2 00 g pumpa eller mer och 

koka med. Ju mer pumpa desto tjockare 

soppa. 

Hacka i 1 chili och rör i, 1 klick honung, 

1 d l grädde. Mixa alltihop. Servera med 

vitlöksyoghurt och lite klippt persilja att 

strö på. Njut med nybakt bröd och en 

stark ost! 

Elin Östlund 

matmor på Spiragården, Örebro 

värmande höst- 

eller vintersoppa 

Jag fick pumpa en höst 

och kokade soppa: 

Tärnad pumpa, tärnad morot, lök, chili, 

torkad svamp, ajvar relish tror jag. 

Grönsaksuljong eller 

salt-peppar-libbsticka. 

Dragon och timjan. 

Hade jag oockså lite kyndel? 

När allt kokat mjukt gjorde jag soppan 

slät med mixerstav. 

En len, men smakrik soppa, som med 

en klick gräddfil och en ostmacka på 

hembakt lantbröd till blev festmat! 

En del soppa frös jag in och tog fram på 

vintern: 

Jag blandade pumpasoppan med lika 

delar ärtsoppa. Serverade med en stor 

klick surkål i och rörde runt.Värme, 

mättnad och väckande syrlighet 

7

8 

Jordens framtid och människans värdighet 

KURSER våren 2011 

• Core curriculum Ekofilosofi: en levande planet - från 

Newton till Gaia 15 hp 50% heldistans (filmade föreläsningar) 

eller på campus i Karlstad 

• Ekofilosofi A Flex 30 hp flexibel studietakt, helt på distans, 

also in English 

• Ekofilosofi Alumni B 5 hp tema: Sigmund Kvaløy- 

Seterengs ekofilosofi 

• Ekofilosofiska kulturmöten – Sápmi 5 hp 

studieresa: Jokkmokk, början av februari 

• Ekofilosofiska kulturperspektiv A 15 hp 50% 

studieresa: Berbisk kultur 

• Internationella ekostudier 15 hp 50% 

studieresa: Indien - Ganges, Sri Lanka eller Andalusien 

• Nordic environmental studies A 15 hp 50% excursions 

in Värmland and Norway - in English 

Tel 054-700 15 39 

ekofilosofi@kau.se 

www.kau.se/ekofilosofi 

nr 16/höst 2010

nr 16/höst 2010 

9

30 

nr 16/höst 2010

nr 16/höst 2010 

31

VINTER! Känner jag numera en 

som heter i förnamn! Hon finns 

året om, gudskelov, men inte 

årstiden, gudskelov. 

Vinterns Fri Jord kommer i slutet 

av januari och får (tror jag) tema 

HAVET. Hjälp mig gärna med 

tips och kontakter! 

070-385 33 06 

redaktion@frijord.se 

www.frijord.se 

B 

Returadress: 

FRI JORD 

Brunnsv. 45 A 

464 5 0 Dals Rostock 

Fru Höst var beredd 

sina frön hade hon sått. 

Sin bestämmelse hade hon fyllt 

och tog nu avsked av löven 

som gråtande föll av sin kvist. 

Det träd som gång på gång 

offrar sina löv, 

tar smärtan och ensamheten, 

växer oavbrutet i höjd 

och omfång. 

Fru Höst var proffs på det där 

med att växa. 

Vildhjärta 

/Maria Westerberg

TEMA: energi! - Igenom

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?