Ladda hem - Gotlands Museum

Stadsmuren i visby har två ansikten. Likt Janus vänder 

den ett ansikte mot staden inom sina murar och 

ett annat mot havet och landskapet som omger den. Inåt 

staden visar sig muren öppen, tillgänglig. Den blir ett 

värn, ett skydd. Mot yttervärlden, däremot, tornar den 

upp sig som en vägg, uttrycker klart sitt budskap: ”Hit 

men inte längre.” och det var just i gränslandet mellan 

ulrika mebus 

Visbys stadsmur och dess roll 

mellan staden och omlandet 

Brunnsporten och brunnen i Östergravar på ett vykort från slutet 

av 1800-talet. På bilden syns rester av den rivna muren som tidigare 

hägnade in brunnen och förhindrade obehöriga att ta sig in 

i staden via Brunnsporten. Foto N.J.A. Lagergren. Gotlands Museums 

arkiv. 

55

att innesluta och avvisa muren fullföljde sitt ursprungliga 

ändamål: att separera. Att separera stadens borgare 

från landsbygdsbefolkningen och hindra främlingar 

med onda uppsåt från att inta och plundra staden. 

Då muren uppfördes under 1200-talets senare hälft 

var den en ovanlig företeelse i svearnas rike, ja i hela 

Norden. I Sverige var det endast Stockholm och Kalmar 

som i likhet med Visby omgavs av murar. 1 

På kontinenten var det däremot betydligt vanligare. 

En förklaring är att det vid den här tiden inte fanns 

speciellt många stadsbildningar i Norden jämfört med 

sydligare nejder. Hos oss bodde människorna till största 

delen på landsbygden, i mindre byar eller på ensamgårdar. 

2 Som en parallell till en mäktig stadsmur kan 

man betrakta de mer än manshöga standtunar, vilka 

uppfördes omkring många av de gotländska gårdarnas 

bebyggelse för att ge skydd åt folk, fä och egendom. 

De lägre bandtunarna, som sträckte sig kilo metervis i 

markerna hade en annan viktig uppgift, nämligen att 

hålla betesdjur borta från odlingarna. I Gutalagen, 

nedtecknad på 1200-talet, utgör skyldigheter om stängsling 

och straffsatser för den som missköter detta en inte 

så liten del. 3 Sålunda – en mur, en tun, ett staket har alla 

samma syfte: att separera ett område från ett annat, att 

förhindra obehöriga att ta sig till andra sidan eller i vart 

fall göra det möjligt att via öppningar i skiljelinjen kontrollera 

passagen. 

Muren byggs 

Åter till Visbys stadsmur. Att separera – att kontrollera 

– att skydda – var viktiga uppgifter som muren skulle 

fullgöra. Vid bygget av Sjömuren, som var den första 

etapp av muren som uppfördes, var det huvudsakliga 

syftet att skydda den välmående handelsstaden från 

främmande anfall och inkräktare från havet. Genom 

bygget av Landmuren några år senare delades landskapet 

i två delar: stad och landsbygd. Den förhärskande 

uppfattningen är att muren ursprungligen uppfördes 

som en tullmur som skulle förhindra den gotländska 

56 

lantbefolkningen att fritt forsla varor in och ut ur staden. 

4 Ett antal portar anlades mot landsidan, i lägen 

där de gamla vägarna från landsbygden med riktning 

mot Visbys hamnplats gick fram. odeport (det vill säga 

den gamla porten), som numera benämns Snäckgärdsporten, 

ligger längst norrut i staden. Namnet antyder 

att den hör till de första portarna i muren, och dess plats 

på väg mot det gamla hamnläget i Snäckviken är logisk. 

Den var ursprungligen en dubbelport, kanske för att 

trafiken var speciellt livlig här. 5 S:t Göransporten ligger 

lite högre upp i backen mot öster. Namnet är medeltida 

och visar på portens förhållande till det hospital för 

spet älska som låg ett stycke norr om staden i anslutning 

till hospitalskyrkan S:t Göran. Den stora huvudporten 

mot norr var Norderport. För de arma dödsdömda var 

den det sista de såg av Visby då de lämnade staden inför 

sin vandring ut mot galgen. Mitt för Mariakyrkan, 

uppe på klinten, anlades den port som idag kallas Dalmansporten. 

Vad den hette under medeltiden är okänt. 

Porten som förband socknarna österut med Visby kallades 

österport och den mot de södra socknarna Söderport. 

Den sjunde ursprungliga porten i Landmuren är 

den sedan 1400- talet till stora delar igensatta Lantporten 

i Södermur. 

Muren som tullmur kan ses som en fysisk sinnebild 

för ett ökat främlingskap mellan borgare och bönder. 6 

Efter det inbördeskrig som år 1288 ytterligare manifesterade 

denna separation förstärktes muren och fick alltmer 

karaktären av en försvarsmur. Man kan alltså se en 

rörelse från en mer passiv, kontrollerande funktion till 

en mer aktiv, försvarande roll. Men vem var det man 

skulle försvara staden mot? Var det de gotländska bönderna, 

vilka man genom sitt murbygge och sina tullpålagor 

retat upp, eller var det mer långväga inkräktare 

som hotade Visby och dess makt och rikedomar? 

Kanske var det bådadera. Bilden kompliceras av att det, 

enligt Strelow (som i och för sig inte är en helt tillförlitlig 

källa), var så att varje ting efter 1288 genom kungligt 

påbud ålades skyldighet att uppföra ett torn eller

27 

26 

25 

28 

24 

22 

23 

29 

2 

1 

30 

31 

21 

3 

4 

20 19 

5 

6 

7 8 

9 

17 

18 

16 

10 

14 

15 

13 

11 

12 

1. Fiskarporten 

2. Kruttornet 

3. Kärleksporten 

4. Sprundflaskan 

5. Murfallet 

6. Jungfrutornet 

7. Silverhättan (Kames) 

8. Odeport (Snäckgärdsporten) 

9. Lübeckerbräschen 

10. S:t Göransporten 

11. Norderport 

12. Smörasken 

13. Brunnsporten 

14. Dalmansporten 

15. Sparbössan 

16. Österport 

17. Kvarntornet 

18. Skolporten 

19. Kajsartornet (Kajsarn) 

20. Kajsarporten 

(Maria Bönderbys port) 

21. Söderport 

22. Skansporten 

23. Skansen Havsfrun 

24. Mynttornet 

25. Palissadporten 

26. Lantporten 

27. Segeltornet 

28. Visborgs slott 

29. Stora strandporten 

30. Borgarporten 

(Donnersporten) 

31. Lilla strandporten 

Namnen på de portar och 

torn i stadsmuren som nämns 

i artikeln har lagts in på en 

karta över Visby från 1748, 

ritad av lantmätaren Johan 

Fineman. Markerna kring staden 

benämns ”Stadens Utjordar 

eller så kallade Bÿrum”. 

Stora ytor innanför muren 

är obebyggd odlingsjord, 

uppe på Österklint (Finemans 

benämning) breder ett 

magert parti, ”af ringa värde”, 

ut sig. 

57

Den äldsta kända vyn över Visby, efter en förlaga lämnad av 

Heinrich Rantzau omkring 1587. Den är graverad av Franz Hogenberg 

(1535–1590) och ingick sedan i Georg Brauns (1541–1622) 

och Franz Hogenbergs verk ”Civitates orbis terrarum”, vol. 5, 

Köln 1598. Även om kartan inte återger Visby helt korrekt, kan 

man ändå konstatera att staden omgavs av odlade marker. 

58 

en rundel i muren. Det skulle då ha rört sig om porttornen 

och marktornen i Landmuren, som i likhet med 

de medeltida tingen är 20 till antalet. 7 Som man gott 

kan förstå var landsbygdsbefolkningen ovillig att hörsamma 

befallningen, och det verkar som att borgarna 

när allt kom omkring var byggherrar till tornen. 

Brytningen mellan stad och land var ett faktum efter 

1288, trots att man fortsatte att handla med varandra 

och trots att vissa landsbor bosatte sig i staden. Troligtvis 

fanns det även borgare som ägde gårdar utanf 

ör V i sby. 8 Men hur förhöll det sig med det närmaste

omlandet? räknades dessa marker måhända som en del 

av staden, en sorts rural suburba, som i första hand tjänade 

stadsbornas behov? 

Vallgravarna runt muren 

Klart är att vallgravarna var en vital del av det försvarssystem 

som stadsmuren utgjorde. Muren och gravarna 

utgjorde en fortifikationsteknisk enhet, möjligen med 

antika förlagor. 9 Att gravarna aldrig varit vattenfyllda 

är känt, men att de från försvarsteknisk synpunkt inte 

skulle vara vattenfyllda är kanske mindre uppmärksam- 

Norderport på 1820-talet. Vägen in mot staden norrifrån hägnas 

in av en bandtun för att hålla betesdjuren borta. Vallgravarna 

nyttjades vid den här tiden huvudsakligen som betesmarker. 

Lavering av M.G. Anckarsvärd 1828. Visby högre allmänna läroverks 

samlingar. 

59

En hästskjuts passerar Skansporten 

medan några herrar som parkerat sin bil 

invid stadsmuren står och samtalar. 

Foto V. Lundin, 1920-talet. Gotlands 

Museums arkiv. 

Södergravar vid 1800-talets mitt. 

Även här syns betande djur och sparsam 

växtlighet. Gångstråk genomkorsar 

området, som vid den här tiden blev ett 

populärt promenadområde för stadens 

borgare. Litografi av P.A. Säve 1850. 

Uppsala universitetsbibliotek. 

60

mat. De ursprungligen lodräta vallgravssidorna, vissa 

med murade kanter, var viktiga för att förhindra belägrare 

och anfallare att ta sig fram med murbräckor och 

kastmaskiner. Vallgravsområdet får därmed anses vara 

en viktig del av staden. Denna zon har genom historien 

på det hela taget undantagits från bebyggelse och utgör 

idag skyddszon för världsarvet Visby. 

Ursprungligen var gravarna betydligt djupare och 

mer distinkta. Idag är det egentligen bara Nordergravar 

och delar av östergravar och Södergravar som är tydligt 

iakttagbara. Det finns flera orsaker till detta. Medveten 

igenfyllning skedde under 1800-talet för att underlätta 

framkomlighet och ny bebyggelse. 10 Vidare har naturliga 

orsaker såsom överväxning, nedbrytning och kollaps 

av sidomurar suddat ut stringensen i konstruktionen. 

Dessutom har avskräde fyllt gravarna med präktiga 

kulturlager, en parallell till det avfall som så småningom 

slammade igen den medeltida hamnen i nuvarande 

Alme dalen. Vallgravarna var nämligen behändiga att 

nyttja som soptippar för stadsborna. I den norra graven 

flödade latrinen, om man får tro Sundhetsinspektionen 

år 1897. Man befarar att området skall ”förvandlas 

till ett enda stort stinkande träsk”. 11 Inne på samma 

linje är riksantikvarien Hans Hildebrand som år 1900 

skrev till byggnadsnämnden för att påtala ”att nämligen 

byggnader af allehanda slag är uppförda tätt inpå 

muren, ej sällan med begagnande af denna som en fjärde 

vägg. Långa sträckor af muren blifva härigenom nästan 

omöjliga att öfvervaka och har man ock, som bekant, i 

stor utsträckning begagnat sig af detta förhållande för 

att medelst genombrytande af murfoten skaffa såväl 

utgångar utåt fältet som afloppskanaler för latrin och 

annat från de särskilda lägenheterna innanför muren ut 

i den utanförvarande vallgrafven”. 12 För att stävja ofoget 

ville riksantikvarien att man i den nya byggnadsordning 

som var under framtagande skulle infoga bestämmelser 

som på lång sikt skulle befria muren från byggnader, 

något som byggnadsnämnden såg positivt på. 

Förutom soptippar, vad nyttjades vallgravarna mera 

till? Under 1800-talets ruinromantiska era blev de 

populära promenadstråk, avfallet till trots. I Södergravar 

anlades på 1860-talet en societetspark där murrester 

från det forna Visborgs slott utgjorde pittoreska inslag. 13 

Den tidens kulturelit fascinerades av Visbys medeltida 

mystik och drog till Gotland i stora skaror för att finna 

inspiration. Stadsmuren och ruinerna som dragplåster 

för kultur arvsturism, med andra ord. Planschverk 

såsom ”Gotland och Wisby i taflor” utgiven 1858 av Carl 

Johan Bergman och Per Arvid Säve blev populära. Det 

finns åtskilliga målningar som mer eller mindre romantiserat 

avbildar stadsmuren med gravarna i förgrunden 

och med havet som fond. 

En annan viktig funktion vallgravarna hade var 

som betesmarker. Troligen förekom detta redan under 

medel tiden och fortsatte ända in på 1900-talet. Kanske 

en tradition att ta upp idag, då skötseln med slåtter 

och röjning av gravarna är ganska resurskrävande. 

Vad skulle väl passa bättre i ”Ekokommun Gotland”? 

En sevärdhet skulle det bli, med lamm skuttande och 

bräkande i sluttningarna. 

Betesmarker och åkrar 

Boskapen, ja. Den verkar ha varit allestädes närvarande, 

såväl inom stadsmuren som utanför densamma, och där 

inte bara i vallgravarna. På avbildningar från tidigt 1800tal 

ser man kor och grisar på stadens gator och i ruinerna. 

Men den som hade möjlighet vallade förstås sina kor och 

lamm på de friare markerna utanför muren. Fram till 

sent 1800-tal var området utanför stadsmuren till största 

delen obebyggt 14 och den bebyggelse som fanns grupperade 

sig längs infartsvägarna till staden. Korsbetningen 

på det gamla Solbergaområdet finns fortfarande kvar 

som begrepp, Bergbetningen mellan Lummelundsväg 

och Gustavsvik likaså. På Gustaf Liunggrens karta från 

1854 nämns även Slottsbetningen söder om staden liksom 

ett flertal hagar, det vill säga inhägnade betesmarker. 

Såväl staden som hospitalet förfogade över utmar- 

61

Korsbetningen öster om Visby med Valdemarskorset i förgrunden. 

Bandtun hägnar in de olika ägorna i gravarna. Murpartiet söder 

om det halvrunda Kvarntornet är här intakt; Skolporten är ännu 

inte upptagen. I bakgrunden till höger om korset ses Österport, 

som har en betydligt ståtligare resning än idag. Litografi av P.A. 

Säve 1857. Uppsala universitetsbibliotek. 

De kreatur som gick på bete vid S:t Göran norr om staden hade ett 

ståtligt fähus i själva kyrkoruinen. Lavering av M.G. Anckarsvärd 

1828. Visby högre allmänna läroverks samlingar. 

62 

ker, vilket är liktydigt med magra beten även det. Man 

kan anta att några av djuren nattetid togs in i ladugårdar 

i staden för att nästa morgon vallas ut på bete igen, 

medan vissa mjölkades ute på betet. Med tanke på det 

sparsamma antal portar som fanns i Landmuren kan det 

nog ha rått viss trafikstockning, då folk från landsbygden 

skulle in i staden med sina varor samtidigt som djur 

skulle ut på bete. Jag har själv fascinerat följt detta fenomen 

i en liten medeltida bergsby i södra Frankrike, S:t 

Martin de Castillon, där en gammal kvinna vallade upp 

en stor skock lamm till betet ovanför byn. Det var bara 

för bilarna på vägen att sakta ner och tålmodigt vänta. 

Stefan Haase, som är uppvuxen i Visby, har berättat att 

hans far hade minnen av hur de vallade korna till bete 

på Södra hällarna genom Skansporten eller möjligen 

Palissad porten under tidigt 1900-tal.

En som verkar ha tagit saken i egna händer är 

Margareta Bönderby. I Visby rådstugurätts protokoll av 

den 13 juni 1661 kan man läsa: ”Samma dagh begärade 

hustru Margareta Hans Bönderbys att få bryta hål uppå 

Stadhsmuren att göra deraff en åkeport, huilket henne 

effter betenkiande bleff bewilliat.” 15 Porten ifråga var den 

som numera kallas Kajsarporten eftersom den ligger strax 

söder om Kajsartornet i den östra muren. Tidigare lär den 

ha kallats Maria Bönderbys port efter sin upphovskvinna, 

en som det verkar driftig handelsidkerska. 16 

Förutom betesmarker låg även åkrar spridda i och 

omkring staden. Gun Westholm kommer till den välgrundade 

slutsatsen att Visbys omland varit kontinuerligt 

nyttjat sedan stenåldern och bestrider bestämt 

den gamla tesen om ett öde och kargt landskap som 

skulle ha omgett och avskärmat Visby 17 (se även Dan 

Carlssons artikel i denna bok). På 1400-talet omnämns 

borga råkrar utanför stadsmuren. 18 Braun & Hogenberg 

ritar på sin Visbykarta från sent 1500-tal ut åkermark 

på flera områden både utanför och innanför stadsmuren. 

Såväl S:t Görans hospital som Visborgs slott är 

där försedda med rätt ansenliga åkermarker. På kartan 

i ”Suecia antiqua et hodierna” från 1707, med Mathias 

Schilders Visby karta från 1697 som förebild, ses större 

åkerområden såväl norr, öster som söder om staden, och 

på Johan Burmeisters plan av Visby från år 1710 är inritat 

två mindre åkrar på ömse sidor om österport samt 

större åkrar i anslutning till öster- och Nordergravar. 

även innanför murarna förekom rätt stora åkerarealer, 

framförallt i de norra delarna och på Klinten. Stora 

delar av dessa tillhörde Mariakyrkan ända in på 1700talet. 

19 Parceller för trädgårdsodling fanns redan under 

1600-talet på platsen för den gamla hamnen i nuvarande 

A l me d a len. 20 Större trädgårdsodlingar fanns länge kvar 

innan för murarna; Stefan Haase har berättat att det i 

hans barndom i början på 1950-talet fanns odlingar mellan 

Adelsgatan och Vårdklockegatan. och idag upptar 

ju Botaniska trädgården och Gotlandsänget stora ytor i 

innerstadens nordvästra hörn. 

64 

Det är givet att en stadsbildning som Visby inte 

kunde avskärma sig från det omgivande landet. Behovet 

av förnödenheter lär ha varit stort, ett behov man delvis 

själv tillfredsställde genom djurhållning och odling men 

även genom köp av varor från landsbygdsbefolkningen. 

Bönderna å sin sida var beroende av att ha avsättning 

för sitt överskott, något som tillgodosågs såväl genom 

borgarnas direkta behov som genom den utskeppning 

av inhemska varor som skedde från Gotland. 1368 var 

omkring 45 procent av de utskeppade varorna av gotländskt 

ursprung och det var sannolikt de gotländska 

borgarna som höll i den typen av handel. 21 Ett ömsesidigt 

beroende mellan borgare och bönder måste ha 

funnits genom århundradena och gör så ännu i vår tid. 

Att relationerna kan ha varit spända emellanåt hindrade 

troligen inte varuleveranser och handel, eftersom bägge 

parter hade allt att vinna på att verksamheten upprätthölls. 

Men mellan de bägge befolkningsgrupperna låg 

ju ändå alltid stadsmuren som påminde om att det trots 

allt är skillnad på folk och folk. En tydlig gränsdragning 

mellan stad och land materialiserad. När skedde en förändring, 

när började murens åtskiljande makt minska? 

Låt oss titta närmare på själva muren för att få några 

ledtrådar. Genom att iaktta de förändringar som gjorts 

på muren och ställa det mot skeenden i samhället utanför 

och innanför muren klarnar kanske bilden. 

Förändringar i stadsmuren 

1300–1500-tal 

Ett märkligt parti av muren är den så kallade Valdemarsmuren 

strax norr om Söderport. Det avviker såväl till 

murning som till konstruktion från övriga mur avsnitt. 

Sägnen berättar att det var här Valdemar Atterdag 

beord rade Visbyborgarna att riva ned muren sedan han 

besegrat den gotländska bondehären utanför densamma 

år 1361. 22 Sålunda marscherade hans här in i den underkuvade 

staden, på tretton led, sägs det. och det är därför 

muren återuppbyggdes med tretton tinnar, sägs det. San-

ningshalten kan förvisso betvivlas, men utgår man från 

att det stämmer utgör spåren i stadsmuren ingen lindring 

i konflikten stad – land. Klart är att omkring 1 800 

man från den gotländska landsbygden miste livet utanför 

muren. 23 Hade de hoppats på att bli insläppta i staden 

och av murens bastanta massa där igenom räddas undan 

slakten? Kanske, men så skedde inte. Borgarna underlät 

att öppna portarna, kanske av fruktan för sina egna liv. 

Eller kanske hann gotlänningarna inte fram till muren 

förrän danskarna hann ifatt dem? Ingen vet idag. Bara 

det att splittringen mellan borgare och bönder djupnade, 

att såret infekterades än värre. 

orostider kom nu över ön, och inte blev det bättre 

med vitalianernas framfart, Tyska ordens maktövertagande 

och Erik av Pommern på 1400-talet. Då kung 

Erik av Pommern tillträdde 1411 fortsatte bygget av Visborgs 

slott som Tyska orden inlett. Slottet integrerade 

ett längre murparti med torn och allt i stadens sydvästra 

del, strategiskt placerat rakt ovanför den nya hamnen. 

För stadsborna innebar det troligen ingen större nackdel, 

tvärtom bekräftades deras gamla privilegier om tillgång 

till stadens marker, hamn, lertäkter, stenbrott och 

sandtag. Slottsbygget skulle inte bli till hinder för stadsborna 

eller för de köpmän som kom till staden – slottsfolket 

skulle uttryckligen vara dem behjälpliga. Värre 

var det för landsbygdsbefolkningen. De skulle erlägga 

årlig skatt till kungen och dessutom var de skyldiga att 

bidra med 8 dagsverken per man. 24 Under 1400-talet 

uppfördes tornen Silverhättan, Sprundflaskan och Jungfrun 

i Sjömuren – även dessa av landsbygdens folk? Det 

vet vi inte. Men man kan om igen konstatera att bondebefolkningen 

drabbades medan stadsborna kom lindrigt 

undan. 

Värre var det att vara stadsbo då lübeckarna intog 

staden 1525. Enligt traditionen tog de sig in i staden 

norrifrån, via den så kallade Lübeckerbräschen. Huruvida 

raset är tillkommet genom tyskarnas försorg eller 

av naturliga skäl på grund av dålig grundläggning skall 

man kanske låta vara osagt. Klart är dock att ett fem- 

tiotal armborstpilar har hittats innanför muren, vilket 

tyder på att strider har utkämpats i området. Klart är 

också att stadens norra delar brändes, vilket bör ha varit 

ett hårt slag mot befolkningen innanför murarna. 

1556 påbjöd kung Kristian III att alla murpartier 

omkring staden som var nedbrutna skulle återställas 

samt att man skulle fullborda de bägge kaponjärerna 

i östermur. Dessa har troligtvis haft tre våningar och 

batteridäck. Kaponjärerna, som redan tidigt kallades 

Smörasken och Sparbössan, möjliggjorde ett utökat 

flankskydd i en tid då eldvapen med längre räckvidd 

blivit allmänt förekommande. 25 Man kan konstatera 

att stadsmuren fortfarande utgjorde ett vitalt försvarsverk, 

som behövde stå redo i händelse av fientligt anfall 

av exempelvis svenskarna. Gotland var som bekant vid 

denna tid danskt. Några år senare bröt det nordiska sjuårskriget 

ut, men det verkar inte ha avsatt några nämnvärda 

spår i stadsmuren. 

1600–1700-tal 

1645 blev Gotland åter svenskt, och ett nytt länsresidens 

skulle i all hast uppföras för den svenske landshövdingen 

Åke Hansson Ulfsparre, som inte ämnade 

bo på det gamla Visborgs slott. residenset uppfördes 

längsmed Strandgatans västra sida, nära den nya hamnen 

som låg strax sydväst därom. För att bereda plats åt 

residensträdgården revs den gamla stadsmuren åt hamnen 

till. En ny stödmur uppfördes längre västerut, delvis 

av sten från den gamla muren. Det är denna mur 

som idag löper längsmed Hamngatans östra sida. För 

befolkningen blev det dock inga större förändringar till 

följd av nationalitetsbytet. Livet gick sin gilla gång, man 

odlade sina grödor, skötte sin handel och vallade sina 

fän, såsom Maria Bönderby som nu kunde bruka sin 

nya port. 

Men säg det lugn som varar – 1676 återtog danskarna 

Gotland och under en treårsperiod infördes ”prodanska” 

åtgärder. Gotlänningarna, varken stads- eller 

landsbor, verkar ha låtit sig bekomma i någon större 

65

utsträckning. 26 1679 var det dags för nästa skifte; då kördes 

danskarna på porten. Innan de avreste hann de med 

en verklig bravad: att spränga hela Visborgs slott, ett 

av Nordens starkaste fästen! Där gick mäktiga murtorn 

som Segeltornet och Mynttornet liksom stora partier av 

Södermur i luften, och de gapande hålen i muren stod 

av allt att döma öppna under många år. Kanske täppte 

man nödtorftigt till dem med plank eller standtun. För 

det fanns knappast tid eller resurser att satsa på muren 

– 1600-talet slutade med en rad oår med köld, hungersnöd 

och sjukdomar, vilket drabbade staden och landsbygden 

lika hårt. 

och inte började nästa århundrade så mycket bättre. 

Det stora nordiska kriget pågick 1700–1718 med ständiga 

hot om rysk invasion. År 1710 fick landshövding 

Sparrfeld av Karl XII i uppdrag att sätta Visbys försvarsanläggningar 

i stånd. Det var inget lätt uppdrag, och inga 

extra resurser utgick. 27 Soldaterna fick bryta upp medeltida 

skyttespringor till större skottgluggar för kanoner i 

tornen Silverhättan, österport och Norderport. Dessa 

stora hål finns fortfarande kvar liksom en rad vidgade 

skyttespringor, kanonöppningar, i Sjö muren. I Södermur 

byggdes bastionen Havsfrun som dagsverken av 

bönder. Återigen var det landsbygds befolkningen som 

fick sköta grovgörat, denna gång dock mot viss ersättning. 

Visby klarade sig från angrepp av ryssen, men 

värre var det med pesten. Mellan 1710 och 1712 tog den 

omkring 10 procent av befolkningen, många från staden 

innanför murarna där de sanitära förhållandena var 

långt värre än på landsbygden. Vad hjälpte det att bygga 

murar mot en sådan fiende? 

I den tidigare hamnen (Gamla hamnen benämnd) 

bredde odlingar ut sig och de forna strandportarna i 

muren byggdes i många fall igen. Idag finns sju igensatta 

bryggportar (totalt nio, eftersom två är dubbelportar) 

till beskådande. De flesta ser man dock bara den 

övre delen av, eftersom senare tiders kulturlager gjort 

att marknivån idag ligger betydligt högre än den gjorde 

då muren byggdes. De tre öppna portar som idag finns 

66 

i det här murpartiet, Fiskarporten (vid Kruttornet), 

Lilla Strandporten (vid Packhusplan) och porten vid 

Donners plats (tidigare Borgarporten), är alla av senare 

datum än den äldsta muren. I samband med att hamnen 

flyttades från nuvarande Almedalen till sin nya 

plats (Visborgshamnen, den nuvarande gästhamnen) 

togs en ny port, Stora Strandporten, upp söder om Donnerska 

huset. På 1697 års karta av Mathias Schilder är 

den utritad med spetsig överbyggnad. Norr om Donnerska 

huset togs något århundrade senare en annan port 

upp, den ovan nämnda Borgarporten eller Donnersporten. 

Den har likheter med Maria Bönderbys port och 

tillkom troligen under sent 1600-tal eller tidigt 1700-tal 

och var en gårdsport som förband gaturummet (Donners 

plats) med trädgårdar och odlingar som låg bakom 

Donnerska huset i nuvarande Almedalen. 28 De olika 

muröppningarna kan klart kopplas till olika aktiviteter 

på murens utsida. Passager har anordnats på det mest 

ändamålsenliga viset för att underlätta den dagliga vandeln. 

Under de århundraden då full aktivitet rådde i den 

gamla hamnen var Sjömuren här perforerad av ett otal 

portöppningar av vilka vissa var dubbla för att skapa 

bästa möjliga logistik. När sedan verksamheten avtog 

bommades öppningarna igen för att ge bättre möjlighet 

att bygga på insidan och för att ge staden ett bättre 

skydd mot väder och inkräktare. Nya portar öppnades 

på ställen som bättre motsvarade de nya rörelsemönstren 

i hamnområdet. 

Murens vara eller icke vara diskuterades under 1700talet. 

Många menade att den spelat ut sin roll och att 

den mest var till hinder för stadens utveckling. Med 

modernt språkbruk skulle man väl säga att den ansågs 

lägga en död hand över Visbys tillväxt. På 1730-talet 

föreslogs därför från statligt håll att man skulle försälja 

muren och ruinerna. Magistraten i Visby opponerade 

sig och hänvisade till Kungl. Maj:ts placat av den 28 

november 1666 om ”gamble monumenter och antiquiteter 

i riket”, men det verkar inte ha tagit skruv. 1785 

utbjöd Serafimerordensgillet, som fått överta ansvaret

för ruinerna, dem på offentlig auktion. Ingen köpare 

anmälde intresse. Men 1800 hade vindarna vänt. J.C. 

Linnerhielm besökte då Visby och uttryckte sin stora 

beundran för ”de ruiner, som i synnerhet göra denna 

stad lika så sevärd och märklig för vår samtid, som den 

i Hansetiden var det senare genom sin handel”. Vad 

Linnerhielm såg var det stora turistvärde ruinerna och 

muren bar på och som Visbyborna hade all anledning 

att vårda. Kungl. Maj:t fick nu upp blicken för det unika 

och storslagna i de åldriga monumenten, varpå allting 

fridlystes år 1805. 29 

1800–2000-tal 

Man skulle ju tro att det nu var slut med förändringar och 

rivningar och att man insett vikten av att vårda monumenten. 

Så icke. Det är i själva verket under 1800-talet 

och första halvan av 1900-talet som en hel del förändringar 

sker beträffande muren. Främst handlar det om 

att ta upp nya öppningar för att skapa bättre förbindelser 

med omlandet. Det är helt logiskt: det är under denna 

tid de stora förändringarna i Visbys omland inträffar. 

Staden växer ur sin murgördel och sprider ut sig på en 

långt större areal än tidigare då bebyggelsen i huvudsak 

begränsade sig till infartsvägarna mot staden. 

En av de åtgärder man i allra högsta grad kan ha 

förståelse för är upptagandet av Brunnsporten år 1868. 

Befolkningen uppe på Klinten tillhörde inte stadens 

välbärgade. De (företrädesvis kvinnorna) hade genom 

tiderna varit tvungna att gå långa sträckor för att hämta 

sitt vatten, ofta ända ner till klosterbrunnen bakom S:ta 

Katarinas konvent. De sanitära förhållandena på Klinten 

var dessutom under all kritik. 1868 sprängdes en 

helt ny brunn strax utanför östermur, på betryggande 

avstånd från dyngstackar och avträden som infekterade 

de grunda brunnar som fanns på Klinten. En ny 

port med en numera borttagen elegant vimperg upptogs 

mot Norra Murgatan. omkring brunnen uppfördes en 

manshög mur för att förebygga att ”personer, vilka ute 

å marken förövat stölder, beredde sig inträde i staden 

Brunnsporten sedd från insidan av stadsmuren 2011. Observera 

den rikliga grönskan utanför muren. Så länge muren fungerade 

som försvarsmur var det givet att vallgravsområdet var obeväxt 

så att annalkande fiender skulle upptäckas på så långt håll som 

möjligt. Ända fram till början av 1900-talet var gravarna betydligt 

kalare än idag, på grund av att de betades. Foto Ulrika Mebus. 

genom den därinnanför belägna porten i stadsmuren”. 

Alla portar i stadsmuren var nämligen stängda nattetid 

fram till år 1873. Men eftersom brunnsmuren därefter 

blev mera av ett hinder än en hjälp revs den 1890. 30 

Som tidigare nämnts benämndes Snäckgärdsporten 

ursprungligen odeport och var en dubbelport som förband 

staden med den norra stranden och vägen ut mot 

Snäck. Troligt är att porten var livligt trafikerad vid sin 

tillkomst, men att nyttan med den sedan avtog. I något 

skede sattes den igen, på Finemans karta från 1748 är den 

igensatt. På avbildningar av Säve från 1800-talets mitt är 

67

Kvarntornet med den första Skolporten 

som togs upp i samband 

med att Solbergaskolan byggdes 

1894. Som synes var den första 

porten rätt smal, vilket ledde till 

senare utvidgningar. Efter akvarell 

av J. Kahl, 1895. Gotlands 

Museum. 

portrummet försett med en brädvägg mot staden och 

innanför fanns en liten servering som kunde erbjuda 

sina gäster sittplatser utomhus längsmed Sjömurens 

insida. 1885 togs Snäckgärdsporten åter upp i samband 

med en omfattande restaurering. Då uppfördes också 

en bro över den inre vallgraven för att underlätta trafiken 

mot lasarettet och de nu framväxande villakvarteren 

där. Ett nutida tillägg från år 2008 är den skyttegång 

som leder upp i porttornet. Tanken är att besökarens 

upplevelse av att betrakta mur, stad och omland 

från krönet skall öka förståelsen för murens ursprungliga 

syfte som försvarsmur. Muren skall också fungera 

som turistmagnet och som sådan bidra till att muren 

brukas i syfte att öka regional särart och attraktivitet. 

En annan turistmagnet i Visby är Botaniska trädgården 

som ligger innanför Sjömuren strax söder om 

Snäckgärdsporten. Vad som gör trädgården så speciell, 

såväl upplevelsemässigt som klimatologiskt, är att den 

mot havet begränsas av den medeltida stadsmuren. Då 

Sjömuren uppfördes under 1200-talet gick vattnet nära 

nog ända fram till muren och de portöppningar som 

68 

fanns i muren bestod av ett antal bryggportar. Dessa 

sattes senare igen. Marknivån har senare höjts betydligt, 

speciellt på murens insida, och en bred strandremsa har 

tillkommit på murens utsida. Denna strandpromenad 

blev redan under 1800-talet ett populärt promenadstråk 

för stadsbor och besökare. För att förbinda den pittoreska 

promenaden med den likaså pittoreska Botaniska 

trädgården togs år 1872 en ny port upp, strax norr om en 

sedan länge igensatt medeltida bryggport. Porten kallades 

följdriktigt Trädgårdsporten. När portens nuvarande 

namn Kärleksporten myntades är svårt att med 

bestämdhet säga, men ännu 1936 benämns den av Janse 

med sitt första namn. Men det var inte enbart fotgängare 

som skulle beredas tillträde till strandremsan; 1926 

anordnades en utfart, det så kallade Murfallet, i murpartiet 

norr om Kärleksporten. 31 

I stadens södra delar uppstod likaledes behov av nya 

passager till omlandet. Järnvägen med tillhörande stationshus 

ett stycke utanför Söderport hade medfört ökad 

rörelse i området. I samband med att Södra Byrummet 

började bebyggas på allvar under sent 1800-tal 32 beslöts

om en murgenombrytning vid Skansen, tidigare kallad 

Havsfrun. 1879 tog Kungliga Vitterhets, Historie och 

Antikvitets Akademien beslut om att en öppning skulle 

upptas på nämnda ställe. 33 Till denna, som idag kallas 

Skansporten, anslöts den nya Visborgsgatan som ledde 

ut mot kvarnarna på Hällarna och i förlängningen till 

Kungsladugården. 

1894 byggdes Solbergaskolan utanför östermur, 

något som väckte livlig debatt – skulle barnen gå i skola 

ute på landet? Givet var dock att en ny öppning i muren 

behövdes och sålunda tillkom Skolporten precis söder 

om Kvarntornet. Men alla var inte helt nöjda med hur 

de senaste muröppningarna anordnades. Hör bara hur 

landshövding Poignant lägger ut texten i ett brev till riksantikvarie 

Hildebrand daterat den 25 augusti 1893: ”Du 

finner att Länsstyrelsen delar din pietet för den gamla 

ärevördiga, af alla bildade resande – dit jag räknar tyske 

kejsaren – beundrade ringmuren. För min del går jag så 

långt att jag ogillar alla nya portöppningar det vill säga 

portar i muren. De nya öppningarna, som onekligen 

erfordras på de af Länsstyrelsen påpekade två ställen, 

böra aldrig få utseende af annat än gamla brescher. öppningen 

midtför nya skolhuset måste blifva bred; eljest 

blir den ändamålsvidrig, när flera hundra skolbarn, gossar 

och flickor, på en gång komma rusande från skolan. 

öppningen vid ändan af Skeppargatan (Palissadporten, 

min anm.) är af Länsstyrelsen afsedd att borttaga spåren 

af en senare tids vandalism.” 34 Dessvärre tog man inte 

landshövdingen på orden då Skolporten togs upp, utan 

den behövde breddas i ett par omgångar; första gången 

1913 och därefter 1935, men då var det inte på grund av 

horder med skolbarn utan därför att automobiler skulle 

kunna passera genom porten. 

Vad bilar anbelangar var Söderport i sin ursprungliga 

bredd nog bred, men värre var det för fotgängare. 

Därför upptogs 1947 två gångportar på var sida om den 

gamla porten. Samma problematik fanns uppenbarligen 

vid österport. I ett flertal skrivelser mellan åren 1954 

och 1969 dryftas frågan om huruvida en gångport ome- 

delbart söder om porten vore möjlig. Ett alternativ som 

lades fram 1969 var en gångport något längre söder ut, 

intill Tjärkoket. Förslagen fick inget gehör. Istället kom 

man med tiden fram till en annan lösning för att göra 

fotgängarnas tillvaro mera dräglig: man spärrade av 

porten för biltrafik. ännu 1980 var frågan om gångport 

i kvarteret Tjärkoket uppe, men inte heller denna gång 

fick den något gehör. 

En annan långvarig diskussion var huruvida man 

skulle bygga en bro över vallgravarna vid Dalmansporten 

eller inte. Första gången frågan dryftades var i en 

motion i stadsfullmäktige år 1900. Till skillnad från de 

övriga stora medeltida portarna leder ingen landsväg 

till denna, ett faktum som gjort att diskussionen om en 

smidig förbindelse med staden utanför murarna komplicerats. 

Man har i många av inläggen valt att fokusera 

på det förmodat historiska faktum att ingen bro funnits 

i området istället för att analysera dagens behov av tillgänglighet. 

Porttornet murades igen 1784 i samband med 

att det kom att användas som sädesmagasin. Det öppnades 

igen 1925, vilket fick kritik från Karl Erik Hallbom, 

journalist på Gotlands-Posten. Han menar att ”Den nya 

porten i Visby stadsmur [...] utan rundhänt tilltagna 

expenser till väganläggningar i öster gravar e dyl, knappast 

kan tillmätas någon större – om ens någon – praktisk 

betydelse. Något trafikstråk av betydelse kan porten 

av flera skäl helt naturligt icke bli”. 35 

Idag är det väl ingen som betvivlar att porten är till stor 

nytta och glädje för alla dem som dagligen cyklar eller går 

mellan innerstad och omland. Inte minst har tillgängligheten 

i österled märkbart förbättrats sedan bron äntligen 

byggdes år 2002, något som blivit extra viktigt i samband 

med att den gamla slakhustomten öster om vallgravarna 

bebyggts med ett stort antal bostäder. också tillfälliga 

besökare utnyttjar i hög grad Dalmansporten på 

sin väg genom vallgravarna in i staden. Porten och bron 

är idag de facto ett trafikstråk av betydelse. 

69

Visbys siluett från nordost. I förgrunden syns vallgravarna 

med en bandtun. Blyertsteckning av C. Hedelin, 1883. 

Gotlands Museums arkiv. 

Stadsmuren, staden och omlandet då och nu 

Diskussionen om bron vid Dalmanstornet fångar på 

många sätt upp vårt bryderi med hur vi skall förhålla 

oss till de historiska monumenten. Genom historiens 

gång har olika synsätt präglat attityderna. I fallet Visbys 

stadsmur kan man se att den utilistiska principen 

varit förhärsk ande under dess första 500–600 år. Muren 

var ett byggnadsverk som uppfördes och brukades för att 

uppfylla vissa behov. I takt med att behoven förändrades 

gjorde muren sammaledes. Men man har aldrig gjort 

större förändringar än vad nöden krävt – bortsett från 

sprängningen av Visborgs slott, kanske. Under de senaste 

200 åren har muren som monument alltmer kommit att 

stå i fokus, vilket medfört att varje åtgärd föregåtts av 

mer eller mindre väl avvägda beslut i samråd mellan 

olika myndigheter. Hur ser vi på muren idag? Har den 

förlorat funktionen av ett byggnadsverk som uppfyller 

ett behov hos dagens befolkning och makt havare? Hur 

ser eventuella behov ut, har de förändrats? 

Vi har sett att muren till en början fyllt reella, praktiska 

behov och därmed ständigt anpassats där efter. Det 

innebar att man byggde till, rev ned, satte igen och tog 

70 

upp nya öppningar då så krävdes för att försvåra eller 

underlätta kommunikationerna mellan stad och omland. 

Under 1800-talets vurm för svunna tider upphöjdes 

monumenten med Visby stadsmur i spetsen till sinnebilder 

för ett stolt förflutet. Murens ursprungliga syfte att 

värna staden mot illasinnade besökare hade helt upphört 

vid seklets slut liksom dess handelsreglerande funktion. 

Nya behov uppstod – muren blev en fysisk symbol för 

historisk förankring i national romantisk anda. Turister 

och konstnärer flockades i Visby för att insupa den fantasieggande 

stämning som medeltida murverk och smala 

gränder skapade. Visbys slogan blev ”rosornas och ruinernas 

stad”, och stads muren och ruinerna utnyttjades 

flitigt i marknads föringen av staden. Åtskilliga litterära 

och konstnärliga alster från den här tiden beskriver och 

avbildar muren. Det är signifikativt att det nästan inte 

finns några avbildningar från 1700-talet medan 1800talet 

försett oss med en uppsjö av återgivningar av Visbys 

monument, med Anckarsvärds laveringar från 1828 

bland de främsta. 

Dagens slogan, eller varumärke som det nu heter, är 

”Magiska Gotland”. Smaka på det. Magiska Gotland. 

Hur marknadsförs då denna magiska plats? Ja, inte förvånande 

med ett torn från Visbys stadsmur tillsammans 

med en rauk på glid och en stiliserad vildkanin. Mur-

tornet svajar betänkligt i den klatschiga logotypen. Man 

frågar sig om muren reducerats till en något vacklande 

framgångssymbol för öns näringsliv och makthavare att 

utnyttja i marknadsföringssyfte. Stadsmuren blir då ett 

uttryck för en spännande och attraktiv regional särart. 

Det verkar onekligen så, för säg det transportföretag 

som trafikerar ön som inte använder hänförande bilder 

av stadsmuren i syfte att öka sin omsättning, eller den 

turistbroschyr som inte innehåller bilder av muren och 

omgivande vallgravar. Från sin ursprungliga funktion 

att avvisa har muren idag rollen att attrahera. Idag är 

den inget skydd mot illasinnad invasion – snarare inbjuder 

den till fredlig och lukrativ turisttillströmning, förvisso 

ett slags invasion även det. 

Stad och omland, fast på ett nytt sätt. Det närmaste 

omlandet, det vill säga vallgravarna, är sig rätt lika, 

även om de delvis slätats ut och fyllts igen. Men det 

omgivande landet, det som tidigare var landsbygd, har 

genomgått en markant förändring. Det har bebyggts 

och integrerats i staden, vilket medfört ett ökat behov 

av förbindelsevägar mellan staden innanför stadsmuren 

och den utanför. Samtidigt skulle man kunna 

betrakta omlandet i ett vidare perspektiv. I vår allt rörligare 

värld sprider sig tendenser och besöksströmmar 

obehindrat över de materiella såväl som de imaginära 

gränserna. Visby innerstad och stadsmur har blivit en 

del av det globala världsarvet, en kulturskatt som tillhör 

hela mänskligheten. omlandet har utvidgats, begreppet 

förändrats. Murens viktigaste betydelse i vår tid är den 

som historiskt dokument, som berättar om forna tiders 

samhälle. En annan viktig funktion muren idag uppfyller 

är som besöksmål. Den har blivit en symbol för en 

tillvaro där tidshets och modernitet viker undan för att 

ersättas av upplevelsen av historisk kontinuitet, ro och 

skönhet. och på den punkten uppfyller den uppenbarligen 

ett behov hos dagens människor. För vem skulle 

väl idag vilja se muren riven, trots att den förhindrar 

rörligheten mellan innerstad och omland och trots att 

den kräver stora resurser för att hållas i stånd? Knappast 

någon. Muren har blivit en viktig del inte bara av Visbys 

utan av hela Gotlands identitet och har på så vis återupprättat 

den helhet som stad och land utgör. 

NoTEr 

1. Eckhoff & Janse 1936. 

2. Jonsson & Lindquist 1994, s. 17. 

3. Haase & Ström 2004, s. 379. 

4. Yrwing 1978, s. 30. 

5. Falck 1994, s. 36–37. 

6. Svahnström 1984, s. 47. 

7. Eckhoff & Janse 1936, s. 280. 

8. Wase 1989, s. 18–19. 

9. Karlsson 1986, s. 22. 


11. Blomgren & Bäckman 2008, s. 60. 

12. Casserstedt 1986, s. 20. 


14. Siltberg 1989, s. 16. 

15. Steffen 1931, s. 80. 

16. Falck 1999, s. 70. 

17. Westholm 1989 s. 58–59. 

18. Siltberg 1989, s. 12–13. 


20. Mathias Schilders karta, 1697. 

21. Wase 1989, s. 42. 

22. Eckhoff & Janse 1936, s. 126–127. 

23. Svahnström 1984, s. 57. 

24. Svahnström 1984, s. 67. 

25. Svahnström 1984, s. 54. 

26. öhrman 1994, s. 163. 

27. öhrman 1994, s. 166. 


29. Jonsson 1981, s. 107–108. 




33. ATA. 

34. ATA, Brev till ra Hans Hildebrand 25 aug. 1893. 

35. Casserstedt 1986. 

71

EFErENSEr 

Blomgren, Fredrik & Bäckman, Lars, 2008. Staden utanför 

murarne: byggnadsverksamhet i Visby villastad 1895–1939. Visby. 

Casserstedt, Bertil, 1986. Klinten i Visby: ett strövtåg genom en stadsdel 

i tid och rum. Visby. 

Eckhoff, Emil, 1922. Visby stadsmur. D. 2, Planscher. Stockholm. 

Eckhoff, Emil & Janse, otto, 1936. Visby stadsmur. D. 1, Text. Stockholm. 

Falck, Waldemar, 1994. Visbys stadsmur: en kulturhistorisk vandring. 

Stockholm. 

Haase, Stefan & Ström, Göran, 2004. Byggningar u häusar: 

gotländsk byggnadstradition. Visby. 

Jonsson, Marita, 1981. Vård av Visby ringmur och ruiner genom 

seklen. Gotländskt Arkiv. Visby. 

Jonsson, Marita & Lindquist, Sven-olof, 1994. Vägen till kulturen 

på Gotland. Gotländskt Arkiv. Visby. 

Karlsson, Lars, 1986. Visby stadsmur, antiken och Philon av Byzantion. 

Medusa nr 4 1986. Stockholm. 

Siltberg, Tryggve, 1989. Visbys territorium och fastighetsuppgifter samt 

byggnadsuppgifter i svenska skattelängder. I: Visby: staden och 

omlandet ii. rapport Medeltidsstaden 72:ii. rAä. Stockholm. 

Steffen, rickard, 1931. Till Visby stadsmurs historik. Gotländskt 

Arkiv. Visby. 

summary: The Town Wall and its Intermediary role between the Town 

and the Surrounding Countryside 

The 13th century town wall of Visby was originally erected as a 

defence and tariff-wall, in order to protect the town from overseas 

invaders and to control the farmers’ long-distance trade. The latter 

led to riots among the farmers, and a civil war broke out in 1288. 

After this the wall was built higher and reinforced by several towers. 

It turned into a strong and separating defence-wall towards both sea 

and land, separating the town and its inhabitants from the surrounding 

area and its farmers. Nevertheless, contacts with the surrounding 

districts remained important. The town-people themselves had land 

and acreage outside the wall and there was a great need within the 

town wall for goods and food that the farmers produced. 

Still the town-wall symbolized the difference between people; us 

and them, town and country. How long did this separation last? Can 

we find some clues by studying the wall itself? Perhaps by observing 

changes in the wall throughout the centuries we might glean some 

hints. By doing so a picture emerges, a picture that indicates a constant 

symbiosis between the intramural and extramural city, a symbiosis 

that has left traces in the wall. We see old openings that have 

been closed, new openings opened up, new towers being erected and 

old ones that have been demolished. 

72 

Svahnström, Gunnar, 1984. Visby under tusen år. Stockholm. 

Wase, Dick, 1989. Befolkningsförhållanden och förbindelser – det 

dubbelsidiga samhället. i: Visby: staden och omlandet ii. rapport 

Medeltidsstaden 72:ii. riksantikvarieämbetet. Stockholm. 

Westholm, Gun, 1989. Visby – bönders hamn och handelsplats. I: 

Visby: staden och omlandet ii. rapport Medeltidsstaden 72:ii. 

riksantikvarieämbetet. Stockholm. 

Yrwing, Hugo, 1978. Gotlands medeltid. Visby. 

öhrman, roger, 1994. Vägen till Gotlands historia. Gotländskt 

Arkiv. Visby. 

Arkiv 

Handlingar i Antikvarisk-Topografiska Arkivet (ATA), Stockholm. 

Handlingar i Gotlands Museums arkiv, Visby. 

Kartor 

Vy över Visby, efter en förlaga av Heinrich rantzau omkring 1857. 

Publicerad i Braun & Hogenbergs ”Civitates orbis terrarum” 1598. 

Karta över den ”gamla Hanse och Stapullstaden Wisby på Gotland 

…”. Av Johan Fineman 1748. 

We see an altered focus. From being mainly closed towards the 

land, the wall of today has more gates on the landward side, while 

the former harbour-area, originally with several medieval gates, is 

now the more closed part of the wall. This indicates that the town of 

Visby has turned its face towards the land, starting in the 19th century 

when building-activities expanded the town beyond the medieval 

girdle towards the east, south and north of the old town wall. 

Today the town wall of Visby fulfills another function, namely to 

attract visitors to Visby and to the entire island of Gotland. Moreover 

the town wall of Visby forms an important historical document, 

tell ing us about the former society. The surroundings could be said 

to have expanded to include visitors from all over the world. No wonder 

then that Visby is now listed as a World Heritage Site, there by 

forming a unique ancient monument belonging to the whole of mankind. 

once again the function has changed. From being a strong defence 

wall keeping invaders at bay, the town wall of Visby has become a 

tourist attraction welcoming people from near and far. Today the 

wall symbolizes both Visby and the entire island, thus once again 

connecting town and countryside.

Ladda hem - Gotlands Museum

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?