LÅTAR - ARK Magasin

arkmagasin.se

LÅTAR - ARK Magasin

ÅRETSBÄSTA

LÅTAR

#1

SPÅREN

DU INTE FÅR

MISSA!

The xx.


2

MEDVERKANDE I #1

Jonathan Eng

Musiktokig tidningsnörd. Ständigt på jakt de nya, sinnes­

vidgande ljudbilderna. Skriver, formger och illustrerar ARK.

Karin Grönroos

Frilansjournalist. Är en av personerna bakom Otystad, en bok

om Göteborgs musikliv, samt Way Out West­dokumentären

som visades under Göteborgs filmfestival.

Daniel Nilsson

Frijazzvurmande indierockentusiast med altcountryfäbless.

Har drivit solskenspopbloggen Sunshine Department.

Vedrana Sivac

#1 2012

Kulturjournalist och musikredaktör på Borås Tidning.

Är hopplöst svag för de där ledsna männen med gitarr.

www.ARKMAGASIN.SE

HEJ@ARKMAGASIN.SE

DE OMÖJLIGA

UPPDRAGEN ÄR DE BÄSTA

Gång på gång utsätter jag mig för det omöjliga

uppdraget att försöka förklara varför jag tycker

om den musik jag gillar. I någon mån är det som

att försöka motivera sin favoritfärg. För hur

sätter man ord på det som händer i en tack vare

melodierna och harmonierna? Rytmerna och

dynamiken? De träffsäkra och rörande texterna?

Lyssningsupplevelsen är ofta så abstrakt att dess

krafter jobbar på ett undermedvetet plan där

idéer inte bearbetas av öron och hjärna, utan

snarare mage och hjärta. Det är först efter känsloreaktionen

som man kan jobba baklänges och

försöka förstå ens respons till det man nyss hörde.

På så sätt kan det vara ett hårslitande arbete att

klä i ord det man känner när man lyssnar på en

bra låt.

Men är det inte så att de aktiviteter man aldrig

till fullo bemästrar är de man fortsätter att kämpa

med? Jag tror att de omöjliga uppdragen är de bästa.

Känslan av att vara så nära, så nära att lyckas

förmedla vilka känslor musiken väcker inom en är

såpass belönande att man är villig att försöka igen

och igen. Så, här är vi nu.

Just det, ARK. Välkommen. I år ville jag höja

ambitionsnivån en aning och inte bara nöja mig

med att skriva och rangordna en lista på årets

bästa låtar. Så jag bad tre toppenskribenter hjälpa

mig och satte ihop det hela till en tidning. Under

arbetets gång väcktes idén om en återkommande

publikation med fri form, där vi kan ge utrymme

åt det som intresserar oss just nu. Den publikationen

är ARK. Varje ny ARK är så att säga ett

oskrivet blad. Vad vi kan garantera dig är intressant

läsning, eftersom vi är övertygade om att du

som läsare kommer märka att vi skriver om det

vi själva brinner för. Det här numret handlar om

låtarna vi har älskat sönder och samman under

året. Vad nästa nummer kommer handla om blir

en glad överraskning.

På återseende 2013. JONATHAN ENG

#1 — 2012 ÅRS BÄSTA LÅTAR #1 — 2012 ÅRS BÄSTA LÅTAR

3


0 9

Guilford Avenue BridGe

BAnGA

dreAminG

fineshrine

Av DAN DEAcON

Av PATTI SMITH

Av MAc DEMARcO

Av PURITy RING

FRÅN AMERIcA

FRÅN BANGA

FRÅN 2

FRÅN PURITy RING

Det kan vara lätt att segla

Det är alltid en dålig idé att

På omslaget till Mac De­

Klubbigt krispig triphop

förbi det inledande spåret

fastna i något av den enda

Marcos 2 står Mac med sin

och dubstep står högt i kurs

på America och avfärda det som just en inled­

anledningen att du var skicklig på det en gång

gitarr på magen, en gammal keps på huvudet,

inom den smalare falangen av popgenren just

ning, ett förord. I mina öron är dock Guilford

i tiden. Det är alltid en dålig idé att klänga sig

klädd i en lite för stor flanellskjorta och gör

nu. Megan James och Corin Roddick i kana­

avenue bridge så mycket mer. På samma sätt

kvar. Ett av de få undantagen är Patti Smith,

v­tecknet med ett nöjt leende på läpparna.

densiska Purity Ring är alltså inte ensamma

som Big A Little a för några år sedan charmade

helt enkelt eftersom hon fortfarande är just

Och även om en del av låtarna har den där

i sin fascination för nittiotalets klubbsound,

mig med sin överenergiska indianpunk, så

vansinnigt skicklig och att hon 37 år efter

avslappnade slackerattityden så är det svårt

men utmärker sig ändå i konkurrensen

belyser Dan Deacon glädjen och kraften i det

debuten med den banbrytande Horses lyckas

att inte tolka omslaget som ironiskt. När man

genom att lyckas omvandla inspirationen till

primala. Här finns inte mycket till melodi att

leverera ett av de starkaste albumen i karriären.

lyssnar igenom skivan är det nämligen tydligt

något verkligt intressant.

tala om. Istället får vi fräsande synthar, bul­

Fullständigt tidlös i sin form. Titelspåret

att Mac DeMarco är en uppriktig romanti­

Tredjesingeln Fineshrines svepande synthtande

pukor och tsunamisvallande cymbaler.

Banga forsar fram till kompet av ylande

ker med stark melodikänsla och musikalisk

mattor, lätt förvrängda sång och lekfulla

Det låter lika mycket aggressivt och offensivt

hundar, spretar rått och vägrar backa för de

finess. Dreaming är i grunden en klassisk gi­

rytmer blottar fler och fler skatter för varje

som dansant och upprymt. I slutändan blir

stora frågorna. Tar plats, och sammanfattar

tarrpoplåt, men är såpass detaljrik och inne­

lyssning samtidigt som de repetitivt melo­

Guilford avenue bridge framför allt en hyllning

så det bästa med Smith, nu som då, på knappt

håller tillräckligt med udda harmonier och

diska ljudlandskapen vaggar in även den mest

till trumman som instrument, och en övning i

tre minuter. KG

små rytmiska kast för att jag ska återkomma

jordade i ett hypnosliknande tillstånd. KG

att banka skiten ur densamma. JE

till den gång på gång. JE

o i lonG to feel

this is whAt mAkes us Girls

your Arms Around me

Av LANA DEL REy

Better And Better

feels like we only Go BAckwArds

Av fATHER JOHN MISTy

FRÅN BORN TO DIE

Av cALExIcO

Av TAME IMPALA

FRÅN fEAR fUN

När alla Weekdayälskande

FRÅN ALGIERS

FRÅN LONERISM

När J Tillman lämnar trum­

hipsterkids började hajpa

En del Calexico­fans har

Psykedelisk flumrock

morna i Fleet Foxes och

det nya stjärnskottet Lana Del Rey och plagiera

gett uttryck för att bandet

från Australien. En ännu

släpper allvaret och sitt eget namn blir det

hennes stil rakt av uppkom en märklig äkthets­

blivit sämre på de tre senaste skivorna, att de

flummigare frontfigur som förkroppsligar

väldigt bra. Ändå är det när han är som allvardebatt.

Var hon verkligen äkta (indie) eller en

filmiska stämningarna försvunnit i och med

essensen av frasen ”klipp dig och skaffa dig

ligast (eller?) som det blir som mest finstämt.

konstruerad artistpersona (mainstream) som

en tydligare inriktning på låtar. Jag tycker

ett jobb”. Man förväntar sig drogromantik,

Med hela skivan visade Tillman att ingen

enbart anspelade på indieestetiken? Hade hon

tvärtom; Garden ruin, Carried to dust och nu

böljande stränder, långa festnätter under bar

människa är bara en egenskap (i detta fallet

plastikopererat läpparna? Kan man vara äkta

senast Algiers visar på ett band som hittat

himmel och ett suktande efter heta surftjejer.

dyster man med gitarr) utan har fler sidor

om man lägger sig under kniven? En fånig och

hem och blivit tryggt i sitt uttryck, men inte

Men man har fel. Feels like we only go

än så. Albumet Fear fun lovar mycket gott

onödig debatt som överskuggade det faktum att

är främmande för att testa nya vägar. Namnet

backwards är en desperat längtan om något

för framtiden. DN

Lana Del Rey är en otroligt begåvad sångerska

Algiers syftar mest troligt på kvarteret i New

mer, en uppgiven röst som bäddats in i en

och textförfattare.

Orleans med samma namn, som flera musiker

drömsk ljudbild så att det onda ska mattas av.

This is what makes us girls är ett melanko­

kommit från. Och precis som New Orleans

Det känns som att allting krockar — fast på ett

liskt vykort från en dekadent ungdomstid där

är ett slags smältdegel för olika kulturer, är

föredömligt sätt. VS

ingenting känns på riktigt. Det handlar om att

Calexico nu en blandning med rötter i fado,

vara 16 år och göra knäppa saker för att man är

jazz, mariachimusik — såväl som psykedelia

uttråkad och inte vet bättre — att svika vänner

och country. Och visst blir de, precis som låt­

och att bli sviken tillbaka. Ett utsnitt av en tid

titeln anger, bara bättre och bättre. DN

som har varit och aldrig kommer åter. Hur

mycket man än längtar tillbaka. VS

4 #1 — 2012 ÅRS BÄSTA LÅTAR #1 — 2012 ÅRS BÄSTA LÅTAR

5


symphony of the nymph

Av ARIEL PINK’S HAUNTED GRAffITI

FRÅN MATURE THEMES

Som så ofta med Ariel Pinks

musik så är det lite svårt

att veta exakt hur man ska reagera inför den.

Med texter om att äta både schnitzel och rosa

slajm så balanserar han ständigt på gränsen

mot det banala och löjliga. I Symphony of the

nymph samplar han ljudet av hästhovar och

lånar temat från den numera ofrivilligt humoristiska

gitarrklassikern Apache från 1960.

Ändå anar man ett stråk av verklighet och

allvar i låten. Raden ”Dr. Mario / colonoscopist

down in the barrio” framstår först som en bisarr

fantasi men visar sig vara en referens till

Ariels pappa som heter just Mario och har en

mottagning i Beverly Hills. Ariel Pinks både

musikaliska och textmässiga egensinne gör

att man aldrig vet vad som väntar en härnäst,

och därför är man alltid intresserad av att

höra mer. JE

8nocturne

every little word

Av SERA cAHOONE

FRÅN DEER cREEK cANyON

Band Of Horses släppte en

tämligen usel skiva i år. Man

skulle önska att detta kunde leda till att fler

får upp ögonen för Sera Cahoone, som spelat

med Ben Bridwell (från just Band Of Horses)

i bandet Carissa’s Wierd. Hon är nämligen

oändligt mycket mer intressant och står

någonstans mellan country, rock och pop

— precis som Band Of Horses en gång gjorde —

dock med en aning mer rootsy känsla. Sera

förtjänar mycket mer uppmärksamhet än

vad hon fått. Every little word kombinerar just

de element hon behärskar så bra, med steel

guitar, banjo och akustisk gitarr. Musik som

gjord för road trips och att spelas i bakgrunden

på amerikanska ungdomstvserier. DN

terriBly dArk

Av fRIDA HyVÖNEN

FRÅN TO THE SOUL

Frida Hyvönen är en mästare

på att förmedla bilder

och berättelser; genom åren har hon tagit

med lyssnarna till New York, väntrum med

skarp doft av ångest, bröllop, vilda Bali­nätter

och det mesta däremellan. Men ett par skivor

in i karriären började nischen att hamra taktfast

på piano kännas aningen uttjatad. Det

blev dags att uppfinna något nytt. Pianodisco.

To the soul fick på så sätt sitt mer påtagliga

driv, och en skimrande kostym som glimrar

som allra starkast i den löjligt övertygande

singeln Terribly dark. Stadig balansgång

mellan melankoli och dansant hittighet, och

ett välförtjänt vinnande koncept för en artist

som vågar testa nya grepp. KG

Av wILD NOTHING

FRÅN NOcTURNE

Jag som missade hela

hajpen med Wild Nothing

och Gemini för över två år sedan fick en

ny chans i år. Titelspåret Nocturne är som

vandra rakt in i ett skimmer, en förtrollning.

Texten för tankarna till en romantisk

highschoolrulle från 80­talet där det bedårande

kärleksparet efter många om och

men får varandra i slutet.

Kanske under en glittrande

discokula? VS

6 #1 — 2012 ÅRS BÄSTA LÅTAR #1 — 2012 ÅRS BÄSTA LÅTAR

7

Ariel Pink.


Sharon van Etten.

you And i

Av I cOME TO SHANGHAI

FRÅN ETERNAL LIfE VOL. 2

Att välja ut ett spår ur

den svit som är I Come To

Shanghais senaste släpp är inte det lättaste.

Hela albumet är en så tajt enhet att det med

fördel upplevs i en enda sammanhängande

lyssning. Men med kniven mot strupen måste

det erkännas att You And I nog förmodligen

är det starkaste partiet, mycket tack vare de

bilder som låtens text målar upp. Backad av

en croonervänligt traditionell poplåt sjunger

Robert Ashley om vad som verkar vara ett

syskonpar, och beskriver hur de mitt i natten

rymmer hemifrån och tar sig ut i världen

med familjens bil. Syskonkärleken är så

rörande när låten till slut dränks i svepande

synthar och låtens huvudkaraktär beskriver

sin känsla med orden ”Even if the world

around us crumbles underneath our feet / and

everyone we know gives up on us / you and I

will always be / free”. JE

AnGels

Av THE xx

FRÅN cOExIST

Vi var nog ganska många

som inte riktigt vågade

hoppas. Som tvingade oss själva till insikten

om att The xx, med Romy Croft och Oliver Sim

i täten, förmodligen skulle falla platt i uppföljarfällan.

Inte nog med att den självbetitlade

succédebuten ledde till att den unga gruppen

närapå geniförklarades, vilket såklart innebar

mördande förväntningar och massiv press.

Turerna som följde, alla pr­uppdrag och

turnéer, kunde sugit musten ur även den mest

erfarne. Det dröjde innan jag riktigt vågade ta

mig av Coexist, men efter den första genomlyssningen

av den inledande Angels stod det

klart att The xx hade klarat sig vidare till nästa

nivå. Och den viskande, försiktiga kärleksförklaringen

drabbar fortfarande lika hårt. KG

7Give oriGins

out

Av TENNIS

FRÅN yOUNG AND OLD

2011 släppte Tennis en

mycket underskattad, men

ganska anspråkslös popskiva. 2012 återvänder

de med ett fullfjädrat mästerverk med

Patrick Carney från The Black Keys som

producent. Hela skivan innehåller fler fina

melodier än andra popband lyckas mejsla

ut på en hel karriär. Origins är skivans

finaste låt, med sitt pianoklink och Alaina

Moores girl group­sångröst. DN

Av SHARON VAN ETTEN

FRÅN TRAMP

The Nationals skyddsling

Sharon van Etten var en av

2012 års bäst bevarade hemligheter. Denna

begåvade Brooklyngudinna smög försiktigt

under radarn med sitt introverta, bakåtblickande

mästerverk Tramp — producerat av

Aaron Dessner (The National).

Give out är ingen klockren hit som sätter

sig direkt. Men när den väl har fastnat

kommer den att hemsöka dig livet ut. Varför

då? För att man sällan hör så skarpsinnig

självinsikt komma från någon som räknar

med att allting har tagit slut innan det ens

har tagit fart. VS

8 #1 — 2012 ÅRS BÄSTA LÅTAR #1 — 2012 ÅRS BÄSTA LÅTAR

9


6 5

on the seA

the lion’s roAr

swinG lo mAGellAn

wAlk on By

Av BEAcH HOUSE

Av fIRST AID KIT

Av DIRTy PROJEcTORS

Av EL PERRO DEL MAR

FRÅN BLOOM

FRÅN THE LION’S ROAR

FRÅN SwING LO MAGELLAN

FRÅN PALE fIRE

Beach House album Bloom

Stockholmsystrarna Klara

Det är paradoxalt att min

Sarah Assbring sitter på

smög sig liksom på bakifrån

och Johanna Söderberg står

favoritlåt från Dirty Projec­

en imponerande vilja och

och var på något sätt så självklart att det

tveklöst för årets stora genombrott, framför

tors senaste album — bandet jag ofta uppskattar

drivkraft att komma vidare i sitt artistskap

nästan glömdes bort. Det blir kanske så när

allt på svensk mark, även om de också dragit

för sina oväntade inslag och sin musikaliska

och fortsätter envist att armbåga sig fram

bandet skämmer bort oss med en så stor

storpublik under turnéer i bland annat USA.

komplexitet — också är den enklaste. I det

till nya sound. På femte albumet Pale fire

mängd välsnickrade låtar. Finast på albumet

Inte särskilt förvånande står de nu dessutom

här fallet är till och med enkelheten påfal­

lyfter hon sitt tidigare så eftertänksamma

var On the sea — det mest storslaget smäktande

som nominerade i sex kategorier inför nästa

lande tydlig i låtens produktion. Plocka ur

och finstämda uttryck, kryddar med busiga

jag hörde i år. Victoria Legrands röst färdas

års upplaga av Grammisgalan, och har redan

den vänstra hörluren och det enda du hör är

beats och väver samman alltsammans till en

som ett litet skepp på de jättevågor som utgörs

utnämnts till festens stora vinnare. Med tanke

David Longstreths ljusa stämma tillsammans

svävande drömsk helhet som tar avstamp i

av piano, elgitarr och orgel. On the sea är en

på framgångarna och på vilken utsträckning

med en akustisk gitarr. Byt hörlur och du hör

en lika privat som omvärldsbetraktande sfär.

låt som växer ytterligare när man inte tror

som repertoaren från The lion’s roar spelats

endast sång över spartanska trummor och

Det låter såklart oändligt pretentiöst, men

den kan bli större, tills den når hypnotiska

under året är det enda rimliga att ha tröttnat

en torrt studsande bas. I det avskalade finner

sammanfattas ändå enklast som ett dansant

och svindlande proportioner. Slutligen över­

för länge sedan. Men nej. Tvärtom är det just

Dirty Projectors en finstämdhet, närvaro och

allvar. Och det är i Walk on by stämningarna

mannar den en och slukar en hel. JE

förstasingeln och titelspåret som fortfarande

plats för en tydlig melodi som är en tacksam

blir som allra vackrast. KG

skakar om mest, nästan ett år efter releasen. KG

omväxling från deras (underbart) hysteriska

gitarrer och omöjliga trumkomp. JE

wAter from the well

workinG titles

shAdow

AnGels

Av BEAcHwOOD SPARKS

Av DAMIEN JURADO

Av wILD NOTHING

Av THE xx

FRÅN THE TARNISHED GOLD

FRÅN MARAqOPA

FRÅN NOcTURNE

FRÅN cOExIST

Beachwood Sparks var ett av

Efter att ha tröttnat på att

Wild Nothings förra skiva,

Hur följer man upp en

många oväntade och mycket

vara en ledsen man med

Gemini var ett under av trå­

sönderkramad debut? The

uppskattade återseenden under 2012. Som bäst

gitarr satsade Damien Jurado på en betydligt

kighet — generisk indiepop med gitarrer, där

xx visste precis: man väntar tre år och skalar

är de i Water from the well, med sin mjuka coun­

luftigare ljudbild på Maraqopa. Spakarna må

varje låt var omöjlig att skilja från den andra.

av istället för att lägga på.

trypop, glittrande stämsång och en svävande,

ha dragits åt andra håll i studion, men essensen,

Jag lyssnade, men tyckte väl aldrig att det

Just när man konstaterat att alla kärleks­

luftig ljudbild. Det är drömmen om Kalifornien,

det som gör Damien Jurado så förbannat bra

riktigt fastnade. Det var liksom trevligt, men

förklaringar redan är skrivna ser dessa tre

drömmen om Instagram­filtriga solnedgångar,

är fortfarande intakt.

inte mer. Shadow, första singeln från albumet

slynglar från London till att ens inre cyniker

motljus, indianfiltar och strandfester. Om

Working titles är ett kärleksbrev till en

Nocturne visar verkligen ett band som — för

tystnar. Den trevande, eftertänksamma

all musik var så här vänlig och vacker skulle

gammal flamma som har flytt stan. Allt som

att använda en rockjournalistklyscha — har

Angels som inleder Coexist hade kunnat bli

världen vara en bättre plats. Det behövs fler

kvarstår är en stilla undran: ”What’s it like for

vuxit. En oerhört genomarbetad låt med en

skrattretande banal i fel händer. Men redan

Beachwood Sparks — var är ni? DN

you in Washington? / I’ve only seen photos of

bra hook. Precis det som saknades på förra

när Romy Croft tar första tonen tror man på

Washington. I’ll never know.” VS

skivan. Tillsammans med Tennis är detta den

vartenda ord.

enda indieskivan man egentligen behöver

En varsam viskning till något som man

från i år. DN

tror ska vara för evigt. VS

10 #1 — 2012 ÅRS BÄSTA LÅTAR #1 — 2012 ÅRS BÄSTA LÅTAR

11


212

Av AzEALIA BANKS

FRÅN 1991 EP

I efterhand inser jag att det

faktum att Azealia Banks

ställde in sin spelning på årets upplaga av

Way Out West egentligen var en smärre katastrof.

När jag återupptäcker hennes 212 sent i

år slår det mig att det förmodligen hade blivit

festivalens höjdpunkt att få höra den live.

Det är ju kanske årets festligaste låt. Låten

finner sig till rätta i skärningspunkten mellan

dansmusik och hiphop; den har housens four

on the floor­bas och monotona synthar, men

tas ännu längre av Azealia Banks oemotståndliga

attityd och fantastiska flow. Hon rappar

bitvis i en repetitiv slagordsform som jag kan

tänka mig att Justice mer än gärna hade velat

sampla. Resultatet är ren och destillerad feststämning.

Det här är tveklöst den låt som jag

kommer fira in det nya året med. JE

Azealia Banks.

offsprinG Are BlAnk

Av DIRTy PROJEcTORS

FRÅN SwING LO MAGELLAN

Brooklyn, Brooklyn, Brooklyn.

Sprider sina popakter

över världen i sådan takt att det är omöjligt

att ens hinna med alla finbesök, och den som

ens försöker kan räkna med att bli pank på

kuppen. Fast, vad gäller just Dirty Projectors

så är en trasig privatekonomi faktiskt ganska

värt det. De bubblande beatsen och baktunga

rytmer är vad som gör det. Och, såklart, att

gruppen också har den goda smaken blanda

ut med bara en gnutta grunge. Just detta sammanfattar

också dragningskraften i Offspring

are blank, som därmed blir ytterligare ett

exempel på hur väl nittiotalets sound faktiskt

klär i modern förpackning. KG

4lAurA

Av BAT fOR LASHES

FRÅN THE HAUNTED MAN

wAtch the corners

Av DINOSAUR JR

FRÅN I BET ON SKy

En arbetskamrat till mig

som jag delar kärleken till

Dinosaur Jr med, frågade mig hur deras nya

singel lät. ”Ja, som Dinosaur Jr ...” var mitt svar.

För de gör ju det, dessa indierockens AC/DC,

som kanske aldrig förvånar med storverk

(dock var förra skivan Farm ovanligt fantastisk),

men som aldrig gör en besviken. Watch the

corners träffar precis rätt med ett tuggande

hårdrocksintro, bankande trummor, en

superdistad refräng, och avslutar med ett långt

gitarrsolo. Hade det funnits en app för att

konstruera en Dinosaur Jr­låt hade resultatet

antagligen blivit ungefär så här. Således är allt

som det ska i Dinosaur Jr­land. DN

Första gången jag hörde

Laura var på Hultsfredsfestivalen

i år. Det var tidig eftermiddag,

så ljust att solen stack i ögonen, och den

genom snittlige festivalbesökaren låg däckad

i ett tält någonstans. Bat for Lashes gjorde

sin första (och hittills enda) Sverigespelning.

Natasha Khan tittade försynt under mörk

lugg, förvarnade om att hon skulle våga sig

på en ny (då osläppt) låt och bad oss i publiken

ha överseende.

Det visade sig vara en skör pianoballad

till en fallen vän, en trasig partyprinsessa

som fortsätter dansa med kletig mascara på

kinderna när alla andra har lämnat festen

för längesedan. Så fruktansvärt vacker i all

sin enkelhet att skyn i de småländska skogarna

plötsligt öppnade sig och regnet sakta

började falla. VS

12 #1 — 2012 ÅRS BÄSTA LÅTAR #1 — 2012 ÅRS BÄSTA LÅTAR

13


3 2

no love

cherokee

AlphABet sonG

hollywood forever cemetery sinGs

Av DEATH GRIPS

Av cAT POwER

Av LOwER DENS

Av fATHER JOHN MISTy

FRÅN NO LOVE DEEP wEB

FRÅN SUN

FRÅN NOOTROPIcS

FRÅN fEAR fUN

Att lyssna på Death Grips

Efter många trasiga år av

Alphabet Song är en låt som

Fleet Foxes i all ära, men

är att älska och förfasas på

psykisk ohälsa och olika

inte jäktar, utan i sakta

bandets forne trummis

samma gång. No Love är så plågad att det är

sorters missbruk såg det ut som att det

mak utvecklas och transformeras. I det

J Tillman fattade helt rätt beslut när han

svårt att inte smittas av den skräck och ångest

äntligen skulle vända för Chan Marshall. Men

långsamma tempot finns ett fokus och ett

bestämde sig för att fokusera på sin egen kar­

som bandets rappare Stefan Burnett förmedlar

lika mycket som en lycklig kärleksrelation

stoiskt lugn som är mystiskt och sensuellt.

riär. Albumet Fear fun är ett av årets få riktigt

när han skriker för full hals över en ljudmatta

kan bygga upp, lika mycket kan den också

För att vara en poplåt på fem och en halv

intressanta inslag inom folkgenren, som det

som närmast kan liknas vid en svärm arga

rasera och trasa sönder om den råkar ta slut.

minuter så innehåller Alphabet Song väldigt

ju gått så uppenbar inflation den senaste

getingar. Samtidigt är det just råheten och

Tur då att de tyngsta ämnena ofta omvandlas

lite text. Men så är också utrymmet i låten

tiden. Och Tillman själv känns, musikaliskt,

svärtan som fascinerar. Death Grips vinner

till den bästa musiken. Väl tillbaka på ruta

dess största tillgång. När Jana Hunter sjunger

som något slags modern motsvarighet till val­

inte på skicklighet, utan karvar sig en egen

ett bestämde sig Marshall för att ta näring

så gör hon det stillsamt på långt utdragna

fri medlem i The Country Gentlemen. Om än

nisch tack vare en brutal energi och en

av mörkret, satte sig i kontroll över samtliga

vokaler. Med otåliga trumslag som grund

i skitigare tappning. Med skruvade texter och

oemotståndlig do it yourself­attityd. Efter att

verktyg och snickrade sedan ihop sin, mot­

breder ett vidsträckt ljudlandskap ut sig, där

självironiskt tonläge når han hela vägen fram,

ha exponerats för Death Grips låter all annan

sägelsefullt nog, kanske mest hoppfulla skiva

ensamma gitarrer ylar i fjärran. Lower Dens

och knockar fullständigt när han dessutom

hiphop tillrättalagd och beräknad. JE

hittills. Albumet Sun är ett av årets starkaste

verkar ha gjort samma viktiga insikt som

vågar vara högljutt spretig. Som i Hollywood

album, delvis tack vare den strålande och

The xx; tät stämning verkar frodas som bäst

Forever Cemetery Sings, där lyssnaren tas med

utlämnande Cherokee. KG

när den ges svängrum. JE

till något helt annat än vräkiga filmstudios

och glättig stjärnglans. KG

neptune

hood

silent from ABove

Bitch, don’t kill my viBe

Av LEMONADE

Av PERfUME GENIUS

Av MIRRORRING

Av KENDRIcK LAMAR

FRÅN DIVER

FRÅN PUT yOUR BAcK N 2 IT

FRÅN fOREIGN BODy

FRÅN GOOD KID, M.A.A.D. cITy

Året måste ha varit 1990,

Mike Hadreas becksvarta

När Liz Harris (Grouper)

2012 var rapparen Kendrick

långt innan grunge och

dagboksanteckningar från

och Jesy Fortino (Tiny

Lamars år. Denna 25­årige

indierock fullkomligt tog över min musik­

pojkrummet låg till grund för den hyllade

Vipers) gör gemensam sak i Mirrorring visar

Comptongrabb verkade ha blivit en hiphopsmak

och jag fortfarande trevade runt bland

debuten Learning från 2010. Tabubelagda

sig summan vara större än delarna. Egentligen

sensation över en natt, när han i själva verket

allt möjligt. Vår granne Mia hade fått en kas­

ämnen som självmord och sexuella över­

föredrar jag att lyssna på skivan i sin svepande

har gett ut mixtapes och spelat in låtar sedan

sett, och hon spelade upp den på en bandare

grepp tonsattes till ett svalt pianokomp och

helhet, som en svit, men ska man lyfta fram

han var 16 år, då under pseudonymen K­dot.

i sitt flickrum där hon, min syster och jag satt

en darrande stämma som hela tiden var på

en låt blir det Silent from above, som också

Men när Pitchfork hyllar till skyarna,

på golvet och lekte. Jag var helt fast och bad

bristningsgränsen.

är det spår som är mest tillgängligt. Fortinos

då lyssnar man. Och visst är det på tiden

henne spela av den åt mig. Det var New Kids

Om Learning handlade om att rensa ut

röst är den som bär låten, men Harris hörs

att denne begåvade ordsmed får ett riktigt

On The Blocks Step by Step, som jag sedan

demonerna och förpassa dem till periferin

långt i bakgrunden, dränkt i reverb. Rösterna

genombrott.

lyssnade totalt sönder.

handlar uppföljaren Put your back n 2 it om

går om varandra, in och ut ur centrum. Drömskt

Good kid, m.A.A.d city är skriven med en

Tjugotvå år senare flyttas jag tillbaka till

hur man plockar upp bitarna och går vidare

och storslaget i sin enkelhet. En av årets mest

ny generation av förortskids i åtanke, de som

1990, när jag lyssnar på Lemonade och låten

efter hundratals oförrätter.

underskattade skivor. DN

har stora drömmar men små möjligheter.

Neptune. Den plastiga produktionen, pojk­

Mest utmärkande för utvecklingen var

Bitch, don’t kill my vibe är ett långfinger åt

bandsrösten, syntharna. Varenda nerv i mig

Hood. Om det paradoxala i att längta efter

negativitet i alla former och skepnader.

skriker att jag inte borde gilla det här. Men

samma saker som kan komma att förgöra

En övertygelse om att det finns något större

det är banne mig en av årets bästa låtar. DN

en. Att känna sig som ett utsvultet lejon,

och bättre bortom betongens höga murar. VS

inspärrat i en trång bur på zoo. Utanför har

man självmant satt upp en varningsskylt som

lyder: ”Varning för tickande bomb”. VS

14 #1 — 2012 ÅRS BÄSTA LÅTAR #1 — 2012 ÅRS BÄSTA LÅTAR

15


1 1

BAd reliGion

when i wAs in trouBle

Av fRANK OcEAN

Av HOw TO DRESS wELL

FRÅN cHANNEL ORANGE

FRÅN TOTAL LOSS

För mig blev Frank Oceans

How To Dress Well är

framförande av Bad religion

Tom Krell. R&b­influerad

på Jimmy Fallons talkshow synonymt med

popmusiker, tillika Pichfork­älskling som tog

låten själv. Och det är omöjligt att prata om

kritikerkåren och poppubliken med storm i

framträdandet utan att ta i beaktande vilken

och med det årsfärska albumet Total loss.

situation Frank Ocean befann sig i just då.

Med all rätt. Känsligheten, stämningarna

Han sjöng hos Fallon fem dagar efter att ha

och detaljrikedomen på skivan som helhet

publicerat det öppenhjärtiga brev som berät­

uppnår i det närmaste perfektion. Men som

tade att hans första kärlekförhållande var

allra bäst blir det när produktionen skalas

med en man. Det här var ett ögonblick där

av och konstverket ges mindre ramar. Den

de omgivande omständigheterna inte kunde

utelämnande mammahyllningen When I was

skiljas från musiken i sig. Oceans uppriktig­

in trouble är det tydligaste exemplet. Mer

het i brevform förstärkte och gav ytterligare

transparent blir det knappast, och Krells dar­

mening och tyngd till den redan nakna och

riga sång skyfflar in uppriktighet i musiken.

utlämnande sångprestation som han genom­

Årets bästa låt gjordes alltså av en artist som

förde. Efter att ha sett honom triumferande

dessutom förtjänar åtminstone en nomine­

leverera en fenomenal version av Bad religion

ring i kategorin Årets bästa son. Cred. KG

kändes det som att något nästan historiskt

just hade ägt rum. JE

16 #1 — 2012 ÅRS BÄSTA LÅTAR #1 — 2012 ÅRS BÄSTA LÅTAR

17


drinkinG By the river

Av LOOSEGOATS

FRÅN IDEAS fOR TO TRAVEL

DOwN DEATH’S MERRy ROAD

Bara att Loosegoats är

tillbaka 2012 räcker för att hamna på min

lista. Att det dessutom är med en alldeles

strålande skiva, som blandar influenser från

bandets hela karriär, samtidigt som den ser

framåt och är någonting nytt gör det inte

sämre. Drinking by the river är skivans bästa

låt där bandets stämsång, jangliga gitarrer

och stråkar får samsas om utrymmet. Och

det är ju precis det här man längtat efter med

Christian Kjellvander — att han ska börja

skriva låtar igen, istället för att göra skivor

som tävlar i sömnighet. Välkommen tillbaka

Loosegoats, hoppas det är för att stanna! DN

1skulle Frank Oceans kärleksförklaring till en

BAd reliGion

Av fRANK OcEAN

FRÅN cHANNEL ORANGE

I somras, strax innan den

stora skivbolagsdebuten

annan man (på Tumblr av alla ställen!) vända

upp och ner på hela bloggosfären.

Med det i åtanke finns det ett spår på

Channel orange som får en helt ny tyngd. Bad

religion är nästan tre minuter av självutlämnande

uppriktighet. En soulröst att dö för och

ett tvångsmässigt mässande av ”I can never

make him love me / never make him love me” tills

orden har sjunkit in och blivit verklighet.

När den obesvarade kärleken gör så ont att

man inte har något annat val än att bikta sig

för den intet ont anande taxichauffören. När

bekännelserna forsar ut som en okontrollerbar

flodvåg. Den känslan.

Lyssnar man riktigt noga hör man ljudet av

ett krossat hjärta som har pusslats ihop till ett

mäktigt vapen i kampen mot unkna fördomar. VS

18 #1 — 2012 ÅRS BÄSTA LÅTAR

#1 — 2012 ÅRS BÄSTA LÅTAR 19

Similar magazines