Fattigdom En rättighEtsFråga - Amnesty International

24
Under 1980- och tidigt 1990-tal lanserade Världsbanken och IMF så kallade strukturanpassningsprogram.
Mottagarländerna uppmanades att skära ner på de offentliga utgifterna
inom utbildnings- och sjukvårdssektorn, för att använda en del av statsbudgeten till att
betala av på sina internationella skulder och lån. Detta ledde i många länder till att avgifter
infördes för social service, såsom vatten, skola och sjukvård - oavsett om människor kunde
betala eller inte. Strukturanpassningsprogrammen mötte hård kritik från drabbade grupper,
lokala aktivister och internationella intresseorganisationer som agerade utifrån krav på social
rättvisa och mänskliga rättigheter. Kritiken och uteblivna resultat har lett till att Världsbanken
och Valutafonden själva modifierat sina program.
Världsbanken lägger nu in fattigdomsaspekter i sina program, men saknar fortfarande ett
uttalat rättighetsperspektiv. Världsbanken anser inte heller att man som aktör har några
skyldigheter att beakta mänskliga rättigheter. Flera av de infrastruktur- och energiprojekt
som Världsbanken varit långivare till har bidragit till både tvångsförflytningar och miljöförstöring.
Vissa storskaliga dammprojekt har fått stor uppmärksamhet då framför allt ursprungsbefolkningen
drabbats hårt.
Både Världsbanken och IMF är medlemsorganisationer och ”ägs” gemensamt av länderna
som ingår. Stater har en skyldighet att respektera och skydda mänskliga rättigheter även
utanför landets egna gränser. De är bundna till de olika konventioner de anslutit sig till.
Ansvaret ”följer med” länderna även i internationella sammanhang. De ska därför verka för
att de förbund, banker, fonder och organisationer där de ingår, i sin tur respekterar och
skyddar de mänskliga rättigheterna i sin verksamhet.
EsK-rättighEtEr i sVErigE
ESK-rättigheter är inte bara en fråga för utvecklingsländer i syd. Kränkningar sker i alla
länder – även i Sverige. När FN:s särskilda rapportör om hälsa, Paul Hunt, var på besök i
Sverige våren 2008 pekade han speciellt på problemet med rätten till hälsa för papperslösa.
Sverige har ratificerat flera konventioner som tar upp rätten till hälsa och har därmed
skyldighet att göra allt man kan för att förverkliga denna rättighet för alla - utan diskriminering.
Papperslösa personer är bland de mest sårbara och marginaliserade grupperna i Sverige.
De är precis dessa människor som internationella mänskliga rättigheter är till för att skydda.
Paul Hunt pekar på papperslösas sårbara ställning i samhället och att de ofta måste betala
för sjukvård, till skillnad från andra personer som lever i Sverige. Ofta har papperslösa inte
råd att söka den vård de behöver eller vågar söka vård då de vistas i Sverige utan uppehållstillstånd.
Det kan vara allt från tuberkulos som inte behandlas till utebliven cellgiftsbehandling.
Ingen skulle säga att en papperslös person som ställs inför rätta skulle nekas
rätten till en rättvis rättegång. På samma sätt kan inte en sjuk person nekas sin rätt till
medicinsk vård utan att det utgör en diskriminering av dennes mänskliga rättigheter.
Sverige har, liksom alla andra konventionsstater, ett ansvar att gradvis förverkliga ESKrättigheterna.
Det finns inte ett land i världen som är ”färdig” med detta, och det är också
intentionen med konventionen, att livssituationen för alla människor hela tiden ska förbättras.
I det arbetet ska de mest sårbara och utsatta prioriteras. Det är långt kvar tills Sverige
inte längre har hemlöshet, eller att människor aldrig blir särbehandlade på sjukhus. Att en
rättighet kränks behöver emellertid inte per definition betyda att ett land inte lever upp till
sina åtaganden enligt konventionen. Men för den skull kan en kränkning inte rättfärdigas
eller bortförklaras.