IIilililllliSllSli - Vaasa

walibra.vaasa.fi

IIilililllliSllSli - Vaasa

. »

'


[ '.■■.-.-. '■".' .i' ..;. ■', ■■■ '■ ,'■ ... :-

''

." ■ 'K-i ■ ''■'■» '■' l' ' ' """" ''' . "''"' ■■

'"< '

yl '■.. V '..■.

■ ;.'

' ''■ '

■ . ': '

"■ /"■'"..""..."*"" "'. ; " ' .'"):i, -: ;

.;,

■■ ;.■.'■;.'"■■ ' ■". '_. ■.■■'■'. ."'■'■ "■■ *'■, ■ .'.■*■■, 'i-', ' ■";■ ..'''■ '.""-*.'.

'■. ''" ■-"'" "'" ' " ; "."■■ "''. ♥-""' ■. ..'■.' v--'"' -- "■/'" " : -V



.i" ■'■*...■;■■': ".. ". ,'.' :■■ .■ . :. ' '

■ " ■"'■ *■ ■ "'■■ " :';':>.

. *'..'■'. '■"**■ ''-■ ''■..■: "..■"".. .'"'■" ;■.'..-; "■.■' *.;. ■" '■

' ■ * .." i /»,» :-" r'.i ■■■ . ' . "'" '

.'-■■, .".'..".: '."*""■■

". / , ■"" ""■ '"■■; """"'

''■ ■".;. ■"."■,>*

IIilililllliSllSli

■■■"'""■■ " ■'■""■- ■*"■'..■■"":'"■ :

t.

"■:'."." ,■.■"':-" "" '

:V ; '-

■;

.'i-

\' ■,:■;. '.:.; ,-■;;"""> t "■■ "" '

■■

/■■■^.%T : -% ,, \ ' '

' * . : ' "

.-' '.'

' ' *' ■

'"'»■."'■-

-*■*' '..:\. ',

' '

"... .V. -." ■-;:: :

.'" ','.


t^

v

^/^i-'

ii.

iHMWMnMaMaMamMffMMMMNmnauiMjraß ■■BBMBSSTTÄ^SjI

N:o600-.

-'■ ■'■■

"

TÄfe 'Rihliothekpf

i Wafa.

*■**

I

11


WERTHERS NÖJEN,

SOM YNGLING.

WERTHERS

LIDANDE och NÖJEN)

*■=!

SOM MAN;

■"»«"—■

IBÖRJAN OCH TILL SLUT

ET SAMTAL.

±

STOCKHOLM,

Tryckt hos Anders Zetterberg, 1798.


-O 1 '— —

— W

FÖRETAL,

CSj-

"i-^ct vore utan tvifvei mycket forlåteligr,

om en och annan, fom ågdeen vifs grad

af uplysning och moralité, vid genomläsningen

af den på Sven/ka utkomna

öTverfåttningen af Werfhers Lidande,föll

pådentankan, at en Fjerdé uplaga af et

arbeteiSverige icke altid år ét fåkert

bevis på dels fortjenft elier godheten af

defs öfverfdttning*

Hvad nu fjelfva Skriften Werthers

Lidande vidkomer, har Författarendärtill,

foreflållt ofs en Yngling med et godt,

men for mycket kånflofullt hjerta, med

et upiyft,

meriicke nog ftadgadt förftårid,med

% rena och obeflackade feder, med

):( myc*


mycket fnille, men mycket ofverfpånda

begrep, med välartade, men häftiga b


figifamanhang med åtminftone en annan

vaielfe, om icke med flere, då han

fattar kårjek till en ongj o/kyldig, val

upfoftrad, dygdig och arbetfam Landflicka,

fora redan var förlåfvad med en

hederlig, ftadgad och förmögen man, af

farna adla tånkeCatt fom Ynglingen,men

utan hans öfverdrift och häftiga bojelfer.

Den unga flickan känner för Ynglingen

fan^a ömhet tillbaka cch bcvekes

af hans rörandeforeftåjlningar, med hvilka,

om han åni början haft någon elak

affigt, han likväl icke vinner fin ön-.

/kan, då hennes dygd fegrar öfver hen-

nes eget hjerta; hvaröfver Ynglingen råkariförtviflan,

har likväl för mycket

dygdiga tånkefått för at vilja bereda hennes

olycka, fattar det beilut, at för hennes

lugn upoffra alt hopp,han ånnu kun-

d§ naiva, at en gång genom hennes kår-

):( Z lek


lek blifva lycklig, och efter detta prof

af et ådelt och berömvårdt tdnkefått,flu-.

tar han med egen hand en lefnad, fom

fortjente åtminftone inågot affeende bifall,

med en död,fom vacker endaftmedlidande.

Om det kan tillåtas en' Författare,,

at ftundom framftålla i fina Ikrifter et

Brott 5 at antaga defs anledningar och

fullbordande till hufvudåmnet af fitt ar-


bete, torde det åfven vara hans ovillkorliga

pligt, at foreftålla det under fårgor,

fom till det minfta icke gjora det behagligt

5 at vifa ofs den fom begår det, om

icke fom en Mifsdådare, likväl icke fom

en hjelte^ och kan hånda år det icke får

mycket begårdt, om man fordrar, at hans

dödbår följa, fom et val fårtjent ftrafT

på hans oordentligheter och fåledes vårka

på Låfarens finnen om icke af/ky,

åtminftone icke beundran.

F6r«


Författarenaf närvarande lilla Arbe-

te, Werthers Nöjen, hvaraf nu en öfverfåttning

lämnas iSven/ka Allmenhetens

händer, har både tydligen infett billie.

heten af desfa fordringar och /kulle dem

troget upfyllt, om det varitihans plan

at lluta (in hjeltes oden med defs död.

Men icke nog, at han funnit olåmpeligt

och tillika åfventyrligt at antaga

en fådan död, fom Werthers, hvilkeni

anfeende till de omftåndigheter hvaraf

den beledfagas och den /lags högtidlighet

den gifves, af många kunde, hvad

han visft icke ville Ikulle /ke, både beundras

och kan hånda afven efterföljas,

har han aldeles ute/lutit den.

Med det farna blef han fatt inödvändighet,

at vålja för fitt arbete et annat

och värdigare fyftemål.

Han


Han får fin Hjelte till ytterfta gra-

den af fortviflan och då, iHållet for at

vid defs utbrott, låta honom befvåra Låfaren

med et uptråde, fom vacker rysning

eller medlidande3 ftåller han honom

tillfrids med et,fom förorfakar löje.

Han låter fedan ynglingen, återko-

men till det kalla och mogna forftåndets

låror, öfvertygas om defs företräde framfor

en upeldad inbildnings ingifvelfer,

följa defs grundfattfer, tygla fina häftiga

böjelfer, blifva en nyttig medlemi

Samhållet 5 och för honom genom flere

olyckor, ofver hvilka han nu med lätthet

fegrar, fedan han en gång fett hu-

ru lått fegren år ofver alla lifvets mot-

gångar, då man betracktar dem från en

vifs fynpunkt, till hogfta graden af jordilkfållhet,

den han låter honom njutai

en egen hydda, en ålfkad makas ock

3ygdiga barns fållikap.


Hans affigt har varit at upmuntrå.

till mod och ftåndagtihet under olyckan,

öch håri har han lyckats få vål, at, om

någon med lått förbryllad hjerna, efter

läsningen af Werthers Lidande, /kulle

finna fig hågad at vilja d6med Werther

och han ertdaft kan fårrnå fig at få

långs upfkjuta vårkftållartdet af fitt förikfåckliga

beflut, till defs han hunnitgenornSgna

Werthers Nöjen, fkall han, om

jag icke för mycket bedrar mig, finna

Cg mera hågad, at lefva med Werther.

Hvad fjelfva Öfverfättningen af

Werthers Lidande angår borde jag kan

håntia åfven yttra mig något dårom; men

jag aofer det vara utom min krets, at

mig därmed befattaj och det af det ftora

ildl, at jag icke vill gåra vederbö-

rande Entrepreneurer af Renhållningeni

"Svenika Litteratureni deras handtering

nå*


något intrång5 och låra defsutom desfe

gode Män icke underlåta, at härvid lägga

en ikyndfam hand, få mycket mindre,

fom man har anledning at tro, det,

få framt Ofverfatraren icke i egenikap

af Van, Vans Van, eller Stallbroder,

komer qvaftenivågen, de hår utan fynnerlig

möda, fkola till fitt månadtligabe*

hof .kunna hoplopa ofverfåttningsfel till

åkt nairifta för en tolfikiliing.

i


SA U T A U


I

Personerna:

Hans, En Yngling,

Martin, En Man,


SAMTAL

XJ

l^iå! JVevthevs Lidande, de' va' tro me)

en bok, fade Hans 5 den ikår igenom

mårg och ben 5 hvar enda åder fvåller pä

en då man låfer 3 n ,■ och en rysning går

igenom hela kroppen, få at håren kunna

refa fig på hufvudet. —

Ja visft år det en bok, fade Martin

5 den fam fkrifvit henne kan med fåkerhet

lågga fig till' vila, och behofver

icke frukta, at någon lård man hundra

år har efter ft6r hans fomn med äete

Usning, eller ens talar dåroin 5 det år

defsutom en fålifynt bok for Er go Vånner,

på nio och nittio år har ingen

hvarken fett en fådan eller hört den

nämnas.

Hans


6 fc-K-^» .

Hans var et och tjugo och Martin

fyratio fyra år gammal.

Hans fortfor: Hva' de 5 va' får en

yngling, den Werther! God, adel, ftark,

A' få kom' dår fpyflugor, å' fatte fej

på*n, å fmutfade alt hva' han gjorde,

A Albert ockfå, hans vån, mifskånde'n,

kunde vara fvartfjuk på'n. Ack! hva'

har inte Albert på fitt famvete! Jag ville

inte vara Albert för hela verlden.

Martin. Du icke vara Albert? Hor

Hans, du gjorde et rafande ftort fprång,

om du vore Albert. Var icke Albert en

den redligafte, den oldariderligafte och

nyttigafte man, fom ålikade Lotta af alt

hjerta? kunde han utan mifsnoje fe en

annan leka dödligt kårifin fåftemö,förbrylla

hennes hjerna och göra honom till

en vifaiallas mun? Hvad har då AU

bert


A-H^.^A 7

bert gjort efter du icke ville vara Al

bert?

Hans. De' va' ju'n Gråls har du

inte låft huru fvartfjuk han var, huruhan

gaf Lotta fiickord (a) (* då han en gång

fann den unge Werther helt oikyldigt

hos henne.

Martin. Så! hvem kan icke gifva

et flickord, når man blir het? Och hade

icke Werther åfven fitt lilla finne? hade

han icke haft den urfinniga tankan, at

vilja mörda Albert {b) ja till och med

Lotta. Kunde Werther våga alt och Albert

intet? Detville Werther icke £jelf. (é)

A 4

Nej

a) Sidan 117.

*) Alla citerade ftållen igenfinnas foga eller icke

ändrade,i Fjerde Uplagan af den på

Svenflca utgifna öfverfåttningaf Werthers^

Lidande.

b) Sid. 84 och 119.

c) Sid. 47.


8

t >rt_-^

Nej Hans! Werther må fritt vara din

Hjelte, Författarenblir min,

Hane. Dar har vits du år en ga*

mal, kall, förnuftig karl, fem inte kan

fympathifera med Werther å hans lidande,

inte ål(ka enung paik gåffe, fömvar

bara eld å lif, utan berömer en ftråf,

torr Luntgråfvare, fom Albert.

Mårtjn. Ja få! År jag kall? Jag

har ju fagt dig, at jag beundrar förfat-

taren, och ikulle jag då icke beundra

Werthers Cara


"fr-— '^-1 9

han gick vid Alberts fidaplockade■■'biomor

vid vägen,band dem ihop och — kaffade

demiden förbiflytande än,och fåg efter

dem huru de fagta gungade pd vågen och

följdeJlrommen ejter. (d)

Hans. Når du då ål/kar Werther,

fer du inte, huru val det vore, om vi

alla voro fom Werther, kånde våra krafj.

ter, å brukade våra krafter få långt de

räckte och inte rattade ofs blindvis efter

lagar och anftåndigheten?

Martin. Åh! Hans! Om jag fer

icke detta varit författarens af-

rått har '

figt då han ikref Werthers Lidandej ej

heller har han jfkrifvit for dig och dina

likar. Han kånde Er båttre, Era unga

Glopar, (och Hans år en af dem) fom

nyfs blifvit flygfärdig© och börjat tittd.

d) Sid. 50,

A J ut


10

'ip^-jS-


*^=^^r

fvaga fjålar dåraf fattasirorelfe och fin-i

gen ropa: ha! det år kraft och.ftyrka!

Ja tro mig fe pä och ropa ikullen Ni,

mina Junkrar och icke et grand mer! Ty

hände i verlden hvad fom håldiV, blcf

det icke Ni, fom gjorden det 5 iera flappa

mujkler år ingen fpånftighet och in-

gen ftadga i era klena fjålar. Skråflen,

då få det flår hårligen till om kraft och

ihärdighet och forblifven uAa vanmågti-

ga kringflygande fjärilar. Skriken våldeligen

om infkrånkning och förbättringar

och hyfsning och odling, och likvål

ikullen Ni icke gifva en kudde af er

Låndfto! eller en udd af Ert hårband,

for at få det annorlunda. Stackars Språttar!

Ni /kullen ock båta på, om nåfråtten

gjålde! hvad ni då ikulle få brottom

at ryma ur Landet. At fådane fpringfåltar

fkulle kunna blifva Werthrar, det

frug-

11


*

12

frugtavi icke 5 dar till duger Ni på långt

når icke. Men Ni borde åtminftorie kunna

på långt håll fe på den goda Werther,

hvart ut det bar, når en yngling

åfven med det båfla hufvud och ådlafte

hjerta, altid vill vara enfam, altid fpån-

ner fina krafter och dar vid altid går ut-

om råtta fpåret. Om han dar jämte åger

fjåls ftyrka och ftåndagtighet, (åger

han dem icke år alt endaft löjligt) och

en olycka möter, hvarifrån vill han då

håmta troft och rådighet? Måfte då icke

fom Forfattren måfterligt fager: det af

Jig fje/f öfvergifna, tröftlåfa och oupbårligennedfallande

kreaturet uttorna fina krafter

under et fåfängt lemodande aiarbeta

fig i/p. (e) Ja! det ikulle visit- icke bekoma

Er vål, Ni fläckars folar! fom villen

blifva hallarifortid! Nej dragen Ni

f) Sid. iqi.:

to*

\


V

S*» Na^T 13

tåligt vid den lina, hvarvid Ni åren fpinde

och låten dar fodra och /krapa Er

och menen icke, at Ni mådden båttrsi

/kogen.

Hans. Har da uttalt, Predikare!

Du /kulle vål tycka om, at- livar å ert

ginge förblindadi fin firkel, fom en haft

vid fin qvarn och tänkte icke en gångJ

Up å dar ifrån, på andra fidan år ljus

och fria fältet. Så tänkte Werther, å

lämnade verlden, fom den inte varit till*

Va' de> inte et ftort fteg kanike?

Martin. Et ftort fteg! Om du gjort

det Hans, ikulle jag fåga, at du öfver*

träffat dig»

Hans. Gå! du har bärarn half fjäl!

blott en fvag gnifta af den himmel/ka

lågan brinneriditt trånga broft, Du be«

ipoU


14

|L-&— -jjk

fpottar ädelhet! Såg njuter icke den (låndigt

en ljuf kånfla af frihet , fom vet,at

han kan gå ur Jitt fängelfe när han vill.

(/) Kan du neka de'? Hå!

Martin. Vore kroppen for fjålen

et fangelfe, och icke et nödigt redlkapj

få kunde det få vara; men

Hans. Men karl! Du år kall fom

en ften. Beklagar du inte Werther, beklrgar

du honom inte innerft iditt hjer*

ta?

Martin. Beklagar? Jo, jag både

ålfkar och beklagar honom. Når få många

adla krafter, förvandlade blott till en

orolig orklosbet (g) vanfrötas ochförfalla;

(h) når den fom kunde fe och upfylla

få många vistiga och ftora åndemål, blindvis

/) Sid. 12. g) Sid. 62. b) Sid. 6.


\

v> ~>it-V : 15

vis följer denna rafande pasfion, fom al»

drig tar någon ända, (i) till defs naturen

fvigtars hvem /kulle då kunna afhålla fig

från at beklaga? — Men b.lott beklaga?

Såg mig, om Werther hade träfat den

tnånnifkaniJlät grönräck, fom klättrade

mellan klipporne och tycktes fåka arter

{k) iftållet för biomor med en piftoli

handen, jufti det ögonblick då han med

en häftig ätbordfatte mynningen for pan*

nanof ver högra ögat> (/)borde han då orårlig

väntat, tils /kottet blifvit losfadt,

fedan ryckt på axlarne och fagt: han

kunds icke uthärda tyngden af fina plågor

(m>

Hans.

nan fak!

Åh! dcV va' nu en helt anMar-

0 Sid. 64. k) Sid. 103. /) Sid. 52

m) Sid. 55.


16

UM — jA

Martin. Var det en helt annan

fak! Hvad Werther var en annan ikyldig,

var hän icke ånnu mera det /kyl*

dig fig fjelf?

Hans. Står han. nu icke dar å ta*

lar visdom fom en bok! Likfom Wer*

ther under böjelfernas ftorm kunnat ta-

ga råd af förfigtigheten! Ddr ligger en

å dor af hetfig feber. Säger du inte åf-

Ven, fom Lucas iComedien: Hvarfore

låt han då inte curera fig! Hade den då*

ren inte kunnat vänta5 hvarfore dog han

få fnart?

Martin. Godt, du tiilftår, at en

menni/ka, fom vill fårftora fin kropp,

befinner figi et åfveh få onaturligt till-*

ftånd, fom den hvilken har hetfig feber.

Men jag fager icke till den fjuke: då

icke, utan vånta till äefs du fatt famla

aU

j

%.


?

'vO^V

17

dina krafter ;dina våt[kor blifvit forbåttrade

och ditt hetfiga blodblifvit fvalkadl*

00 J a§ fager: Min van! Du ligger iet

qvaft rum fullt af öfunda dunftef, öpna

fenftret, dar ute år den aldra kårafte rena

och fri/ka lufteq, {om vederqvickef

alla (kapade varelferj drick en jalappa,

fom kyler ditt blod \ tag en china dryck,

fom förekommer röta och ftårker dina

krafter. Detta var åfven Werther fig fjelf

/kyldig. Hela rverlden låg ju for honom*

Och var han, en af de adlade, verlden

ingen ting Ikyldig? hvarföre ville han vara

enfam? Når mewiifticvna holk fig till

honom och hängde efter honom, når hnns

våg aldrig få litet fiyeke var den farna

medderas-, (o) hvarföre gick han icke åfven

et ftycke längre med dem på deras

våg 5 om icke förannan orfak, dock der-

B fa*

n) Sid. 57. o) Sid. B*.


18

i-*"^ iiagiii »--mmm»»»-»

fåre, at mennilkorna voro en rätt god

fort folk O). Han Ikulle då blifvit långt

nöjdare medfig fjelf. (q) De mångfaldiga

for ter folk, de alt jd??it fårekomande nya

anfigten^ fom denifig fjelf och fina bojelfer

inilutne Werther, tyckte icke vara

annat ån blott brokiga Marionetter, (r)

Ikulle för honom blifvit hålfofamä kylande

och ftårkande medel, om han del-

tagitideras öden och betänkt, at de ju

voro mennilkor, fom han. -Ha^e han

utveklat och brukat de fjäls krafter^ f^m

hos honom vilade obrukade, (j) fkulle verl-

den innan kort behagat honom åtminfto-.

ne likfå mycket, fom den lilla gåsfen,

hvilken han kysfte rätt hjerteligen oaktat

hans lilla fnornåfa (t) och verlden

f) Sid. 8.


20

'

SF**"

följer derai naturjigen. Men förefaller

du dig Werther fom en mannilka, hvilken

lefver iSamhället, få hade han oratt,

då han ville vara allena och anfe

menni/kor omkring i)g fom främmande

varelfer. Han hade alt ifrån den ftunden,

han låg vid fin moders bråft njutit

vålgerningar af Samhållet 5 han var

derföre fkyldig detta Samhälle pligter tillbaka.

At undandraga fig dem var otackfamt

och en laftj at fullgöra dem,

hade varit tillfridsftåliande och en dygd.

Åfven fedan han Ikrifvit det hopplöfa

dödsbrefvet, åfven då, om han efterfin-

nat, at han ånnu kunde blifva och måtte

blifva Son, Medborgare, Fader, husbonde,

Van och Maka, hade han från

många fidor kunnat håmta tröft och tillfridsildllelfe

för fm betryckta fjål, om

han


»

"$?" n*-"5 21

han icke fjelf varit den 5 fom tillfjpArrat

dårren för all hjelp.

Hans, Huru vet du om Werther

ännu kunnat blifvä lycklig 5 han kunde

ju aldrig hoppas något Hut på fitt lidande.

Martin. Det år det vi {kola fe ef-

ter. Den minfra förändring år ifådane

fall välgörande5 ger.glädje, lidande, återigen

glädje och få vidare. Antagom

till exempel denna enda lilla omftåhdighet:

Då Albert iet långe upfkjutet angeläget

ärende bortrefte och Werther befåkte

Lotta för fidfta gången, (v) voro

Albert och Lotta ånnu icke gifta, blott

fä godt Jomfåriofvade, (x)brölloppetIkulle

gå for fig efter julhelgen. Du fer at

B 3

jag

a>) Sid. iar.

Sid. 23.


22

I— »t -!&

jag foreftåller mig faken idenna ftållning,

emedan Scenen år vid Vorms, dar

åtgenikaps-lkillnad icke få lått beviljas,

fomiBrandenburg, och om den ån vore

dår, ändrade jag åndå icke detta,

Lotta må nu boi farna hus med Albert,

eller nåra därvid, hos fin Tante, eller

hos hvem du behagar.

Albert år återkomen-, (//) har kort at

Werther tagit tiden vali agt och värk

dår en tima dagen förut.

Och nu — — —-

y) Sid. 136.


WERTERS NÖJEN,

SOM YNGLING.

t


;^?£-»h- a5

WERTHERS NÖJEN,

SOM YNGLING.

Uä Albert kornit tillbaka från fin kamare, (a)

där han mera gått af och an får at famla fina

finnen, an genomfe fina paketer, kom han åter

till Lotta och fade leende;

"Och hvad ville Werther? Ni vifte ju f$

visft, at han icke fkulle koma igen för Julafton

?

Efter många omvägarbekändeLotta, uprigtig

fom en ärlig Tyik flicka, alt hvad fom forefallit

aftonen förut. (£) Men fedan hon uttalt

tillade hon, det hon frugtade, at genom fin okunnighetikonften

at förMla fig, blött hafva

oroat honom.

B5

(t) Sid. 136. *) Sid. 121 — 136,

Nej;



26

i-d^^tj.

Nej, fade Albert, ganfka lugn. Ni har

gjutit balfam. imitt hjerta. Ni förråder åfven

håruti Ert adla tånkefåtfc. Men något obetånkfamt

har Ni betedt Er, min kåra Lotta. Ni

hade, märker jag, aftvungit honom et löfte, at

icke koma igen for Julafton. Ni ville derige-

nom göra mig et nöje, emedan Ni visfte, at

jag måfle refa bort, emedan Ni, min ålfkade

Lotta, hade mårkt min fvartQuka, fom jag gerna

hade velat dölja för mig fjelf. Jag tackar

Er derföre, (han kysfte hennes hand). Men

då nu Werther tvårt emot fitt löfte trängde fig

på Er, hade Ni icke bort fatta Er få förtroligt

med honom på fophan och mellan fyra ögon

låfaien bok. Ni förlet Er på Ert hjertas oikuld.

(c) Det år för en flicka alt för ådelt at

vara fåker om den; men den båfte karliverlden

frågar icke ftort efter den,ifynnerhet når

hinder möta hans kärlek och tiden är dyrbar.

Ack! Qvinna! Låt den hederligafte gåsfeiverl-

den märka, at han oftraffad får bryta et enda

löf-

S) Sid. 122.


t~il—~ti,

27

löfte,fom han gifvit Er, fnart fkall han bryta

flera. — Således har Ni, ålfkade Lotta, utan

at det var Er affigt, gelf få tillftällt, at Ni fluteligen

måfte inneftånga Er med honomikabinettet.

— Uptrådet var verkeligen ftarkt. —

Lotta gret bitterligen.

Albert tog hennes hand och fortfor ganfka

alfvarfamt: Ställ Er tillfreds, kåra barn! Ni

Sinkar Ynglingen, han år vård Er ömhet, Ni

har fagt honom det, med munnen eller med.

Cgonen, det komer på et ut.

Lotta föll honom fnyftandeitalet, bedyrade,

at hon icke ålfkade honom, at han fna.

rare efter den fidfta håndelfen förtjente hennes

hat, at hon hade aftky för honom. —

Afflky for honom! Det år något kårafte

Lotta, fom låter, juft fom Ni ånnu ålfkade honom.

Hade Ni helt kallfinnigt fagt, at Gåsfen

var Er aldeles likgiltig, få hade jag tegat, få

Jiade jag icke fagt, hvad jag nu finner mig föran-


28

— jfr

..i

anlåten at fåga, at jag icke längre vill flora

en ömfefidig kårlek, at jag affiger mig alla

anfpråk —

Store Gud! ropade Lotta och började.florgråta,

under det hon med näsduken- gömdefitt

anfigte, huru kan Ni fkåmta få grymt! År jag

icke Er trolofvade? Ja, han (kall vara mig

hvad Ni vill, likgiltig, afikyvärd! få likgiltig

fbm

Jag fjelf, fade Albert. Det vore godt for

mig, men icke for honom. Fcr mig vore vid

få fatta omftåndigheter

Idet famma kom gasfen med -Werthérs

billet, (rf) hvari han bad Albert, låna fig Pifto-

lerna.

Albert låfte billetten. Mumlade for fig

f jelf: den tvårviggan! gick"ifin kamare, tog

piftolerna, laddade dem fjelf och gaf dem åt

gåsfen. Dar! bär dem fade han, till din Herre.

Bed honom handtera dem varfamt, de åro

lad.-

l$) Sid. 136,


t-afe— -tft

laddade. Hålfa tillika och fåg, at jag énfkaf

honom en lycklig refa.

Lotta häpnade.

Albert förklarade henne, at han efter mo«

gen ofveriåggning affade fig alt anfpråk på hen»

ne. Haa ville icke ftöra en émfefidig öm kårle!*.

Han ville icke göra dem bägge och fig

fjelf olyckliga. Men han ville blifva deras vän.

Han ville fjelf på Werthers vägnar genaft fkrifva

till hennes far; det famma borde afven hon

göra och icke fåga Werther någon ting förr a©

de århållit fvar.

Efter många omv«igaf, många undflygtef,

mycket fuckar och många tårar tillftod Lotta

fin innerliga kårlek för Werther, mottog med

tackfamhet Alberts tillbud och gickifin kamare

for at fkrifva.

Under bortgåendet vande hon % om och

yttrade någon farhåga i anféende till piftolerna,

Orea

29


30

ifar- — e»-l '

Oroa Er icke, kära barn! Den fom af Un

medålilcare begär piffcoler, fkjuter lig icke. Och

om haniaMa fall — —

Därpå fluljdes de.

"Werther fick emedlertid piftolerna, fatte

en af dem för pannan, losfade den och föll

baklänges på golfvet. Grannarne fprungo till

och fom man S.nnu formarkte lif hos honom,

lade man honom på en fång.

Emedlertid blefvo Wertliers bagge bref till

Lotta (e) och brefvet till Albert (f) l">mnade

åt den feclnare och med dotfama framkom beratteifen

om Werthers olyckliga gerning. Albert

drog förforg, at Lotta icke fick underråttelfe

därom, lade alla brefven, och gick det

förtafte han kur.de, dit Werther bodde.

Han fannhonom liggande på fången. Hans

andgte och klåder vore ofverftånkta med blod.

Han hade haft et flags convulfioner och na

låg han ftilla under et fagta råfslande.

O Sid. uB, 139.

/) Sid. 140.

De

v


v> "-#-*' 31

.De kringftående gingo bort och lämnade

dem allena.

Werther uplyfce handen något litet och

råckte den åt Albert. Triumbpera nu, fade

han, nu år jag dig ickeivägen.

Jag kommer icke för at triumphera, fade

Albert fagtmodigt, utan för at beklaga, och om

det vore möjligt, at tröfta dig. Men du har

varit för häftig Werthtr.

Werther började derefter med en alt för

hög ftåmrna för en få illa fårad, at tala mycket

både ofammanhångande och ofmakeligt till

beröm för den ljufva kånjlan offrihet, at kunna

ofvergifva detta fangelfe, när man vilt. (g)

Albert. Det ar, kåre Werther, med

den, likfom med friheten, at flå fonder detta

glas; en frihet af hvilken man icke bör betjena

fig, emedan den icke gagnar utan fkadar.

g~) Sid, 12.

Wer


32

Wékther. Fjerran från mig, förnuftiga

mennilka! du år får kallblodig., atblott på långt

håll tanka et beflut.

Albert, jävat, få kallblodig år jag och

dårmed finner jag mig rått vålbelåten! Du menar

kanflce at detta var et ådelt ftort beflut?

Inbillar du dig, at däri lag någon kraft eller

ftyrka? GåI Du år en feg vekling. Når du af

Mamma Naturs lådor icke får fråfla få mycket

tinmnam dig lyfter, (/>) vill du ftraxt krypa ur

fkinnet och tänker, at hon aldrig mer vill ge

dig något focker. \

WerTeer. Ö! den vife hårklyfvarent

och likvål vet du det menniflca; der var för

mig ingen hjelp. Jag kunde icke få den jag

ålikade. Och nu, han ilog handen ofver anfigtet,

hvad frågar jag nu mera efter Verlden och.

Naturen.

Albert. V[te Darel fom anfer alt få titu

ga, emedan du fjelf är fi liten, (f) Du kunde icke?

*) Sid, i». 0 Sid. 6©^


— — &=55=r

ke? Dar var ingen hjelp for dig! kunde icke

jag, fom älfkade dig, efter du var en bra gås-fe,

kunde icke jag aiTtå Lotta åt dig! Fatta

mod, Werther! jag vill ännu göra dett

Werther refte fig up till hälften: bura?

hvad? Du kunde, du ville? — Tig olycklige!

— Ditt läkemedel år gift — Ty hvartill tjenar

det? — han foli åter tillbaka. Nej! det Sr htven.intet.

— Du ar en bof. — Den fom år

kall år en bof. — Du har öfvcrlagt med dig

fjelf, huru du fkulle qvåljft mig in i dödsftunden.

Albert. Ack! pin gode Werther! dii

ar en dåre! Likfom icke kall ofverlåggningvore

båttre ån en uphcttad inbillning. Nå! Låt

tvätta blodet af dig. Såg jag icke, at du var

en tvårvigge och ville hiafva din oi?da vilja fram.

Derfore laddade jag piftolernå åt dig med en

blåfa, den jag fyllt med blodet af en tupp, fom

Lotta och jag åmna förtäraiaftcn."

t

33

C Wer-


\

34 ■v*» >*-V"

— fortjusning! — och få vidare. — Han om-

Werther fprang up: Salighet! — himlar.

famnade Albert. Han ville ånnu knapt tro, at

hans vän upfort fig mot honom med fådant adelmod.

Albert fade: Tala icke om ädelmod; et

grand kalt förnuft hur gjort det måtta och kår-

leken fåren yngling fom du, med hvilken man

ännu kan uträtta mycket, har gjort det ofriga.

Det dar andra mellan dig och Lotta har långe

grämt mig. Jag tyckte ftraxt icke fardeles om,

når duiderr tillftångda trådgården, bakom de

höga hokvåggnrne (/


iJS-— f*»-*

'

#

35

gare efterfmnande af min belägenhet fann jag,

at den var kinkig och det var icke fvårt for

mig at af alla omftåndigheter göraden ledfamma

ilutfats: at min fåftmo ålflkade dig. Du fa-

ger jag år kall, Werther, och det år jag, når

jag bör vara det; men få varm år jag likväl,

at jag ålfkar hjerteligen och åftundar en hjertelig

genkärlek. Jag fåg fåledes, at jag med

Lotta icke kunde blifva .lycMig. Mitt beflut

var émedlertid taget, at göra Er lycklige, emedan

jag gelf icke kunde blifvä det. Nu kom

åfven gårdags uptrådet därtill. Lotta hade be-

rättat det får mig! Hår Wertber, det var et

ftarkt uptråde! Och jag har åfven låft ditt bref

därom till Lotta. (») Vet du Werther; Det var

både få och få!

Werther fade med häftighet: Hvad menar

du dårmed? Min kårlek år ren, fom Solen. — "

Lotta år fjelfva ofkulden — för hvilken alla begår

tiga.

cv Ai-

fi) Sid* 193^


%

36 sMf*

Albert fade: Jag vill ockfå tro det. Mea

hör Werther, du hade ockfå vål kunnat fkrifva

deti-ditt fidfta bref,hvarpå dfl ville do.

Och få gingo de at åta aftonmåltid.

Få månader derefter ftod Werthers och

Lottas bröllop. Hela deras dagar voro ljufva,

varma och glada, fom. vårdagarneihvilka de

lefde. De låfte åfven nu mellan fyra ögon Osfians

fånger;men icke Selmas Sång, eller den

fkönögadeDar-thulas bedröfliga död,utan glättiga

och muntra åifkogsqvåden om den himel-

fka Colna Donnas kårlek: "hvars ögon voro

"rullande ftjernor, hennes armar vita fom ftrö-

mens fradga och hvars bröft höjde fig fagta ?

ipm en bölja ur det lugna hafvet."

Efter tio månaders flut blef en Sons fédelfe

löfen till en outfågelig glädje.

WER:


I

/

WERTHERS LIDANDE,

SOM MAN

>


t

I

X

\


WERTHERS LIDANDE,

SOM MAN.

JDarnsbörden hade varit mycket fvår, och åtföljdes

af en kånbar eftervärk, fom förde Lotta

på grafvens brädd. Werther var af bedrofvelfe

aldeles utom fig. Men detta var icke den

egennyttiga bedröfvelfen hos en mennifka, fom

vill göra af med fig, derfore at hon onlkar omöjligheter

och kan icke vinna hvad hon 6nflcar;

det var en fållfkaplig bedrofvelfe, fomha-

de medlidandet till grund, forn ville gifva och

mottaga troft,

Lotta, en om Moder, kunde ianfeende

tilllin fvaghet icke fjelf gifva fitt barn di. Man

nödgadesderfore antaga en amma. Snart markte

man, at hon var guklig, och hade en förikåmd

mjölk,hvaraf vårkan blef den at det lil-

la barnet åfven (juknade.

*StZ*)Jr

39

Lot.


40

gen

■jr*T.:-$& ._, '

,

Lottas tillftånd förvärrades; åfven, dageli.

Werther blef deraf nåfran urfinnig, ftötte

hufvudet mot vaggen och ropade: Gud! hvar.

före har du låtit mig uplefva denna olyckat

Fordom trodde jag.olyckan, at icke åga Lotta

vara den ftorfla, Tom kunde hånda mig och

odräglig för roeimiikojiätaren at uthårda!

Och denna mera kanbara olycka kan du

uthårda fade Albert. Min Vänidu var en vekling,

nu har du blifvit en Man. SAllfkapligheten,

fom du föragtade, (a) ger ockfå krafter."

Du trodde dig en&m, då du afilcjot piftolen,

utan at efterfinna at du fönderflet din Moders

hjerta.

Lotta blef efter en långvarig och fmnrtfam

gukdom råddad från döden; men barntt

icke hjelpas.

Åfven denna motgång fördrog Werther,

nu mera van därvid, men han (kulle åfven H-


tAd^V^.-..

ra fig at fördragagrSmelfeoch bekymer. Hans

fådernearf var obetydligt, hushållat hade han

aldrig. Hans Moder variknappa vilkor, och

han kunde icke förmå fig at begära lijelp af.

henne. Hans huftrus fjukdom hade afven fikat

fattigdomen.

Werther måfte fåledes föka en fylla och

lycka för honom, at Albert (kaffade honom en

och underrättade honom huru den borde (kå-

tas. Nu fick han icke mera vara få nogräknad,

om et Och eller et Säfom (b) förekom oftare,

eller en inverjton (7) mindre. Nu mera måite

han råtta fig efter andra, och icke de efter ho*

nom. !fven fann han befannadt hvad han redan

visfte, at till hverande (d) Hkfå väl fordras

irafter, fom till at fegla rätt fram, och at man

ofta därmed komer fortare. Han fåg äfven hvad

han förut icke visfte, at mera ijåls ftyrka fordras

till at fördraga en oundvikelig ilällningi

den borgerliga verlden, ån at på kallelfen af

C 5 en

0) SicU 73» O Sid. 73. O Sid. 7*

41


42

t-j*~~&

en rnfande pnsfion, fom aldrig tar någon ända (e)

klättra up för tvårbrcmta betg utan ändamål och

bana (ig våg-tiW ingen nyttaiovågade Jkogar midt

igenom de tdtajle fnar och aldra vasfnfte tornen. (/)

Ingen undrar likväl at det var fvårt for den,

fom Jkulle med en helig lifvande kraft Jkapa verIdar

omkring (ig, (g) at fe fig fjelf vara et (kapadt

kreatur. Detta kunde (kära en ihjertat

och det gjorde åfven at Werther fällan var vid

godt lynne.

Lotta tog fig ganfka nåra, då hon fåg honom

få mifsnöjd, och ville,at hans hjerta fkulle

vara få furtjuft, fom fordom, då han fågi

hennes (kona ögon; och aldrig föll det henne

in at tanka på, at nu, men icke fordom, en

vacker nåfa rynkades anfenligen under desfa

flcona ögon. Werther måfte ofta iangelägna

ärender refa bort, fitta hela dagen på fitt ämbetsrum,

och fedan kunde han ofta gå ut, en-

daft for at icke med fin bekymrade upfyn oroa

fin huftru.

O Sid. 64. f) Sid, 65. £) Sid. 99.

Lot-


x I

*■■ *~-^f=r 43

Lotta, var annars en from maka, men,

fom hon icke fåg Alberts affigt, Ikållde hon

och fmållde, for det han få fållan var hema

och hotade med en fårtrytelfe, fom härledde

fig endall »f kärlek: Tro mig, Werther, vill

du icke flitigare hålla mig fållfkap, fkall jag

val foka mig det, dig förutan.

Då var dår en ung gåsfe lattfinnig och luftig;

han hade läft allahanda; pratade dåromhårs

och tvårs och pladdrade på aldra nyafte fåtret,

omforfta ftvget, c-mfolkjanger och bijlonjke /kd>

de/pel, tjugo år långa, men nu fammandragne

till tre minuter, fom en liten DjefvuliPandsemonium.

Smädade ockfå jåmt och famt åla

Voltaire, få at Werther fjelf knapt kunnat göra

det båttre. Annars kunde den fånen icke på

hundra mil når hinna Werther, hade ingenhjer-

nai hufvudet och ingen mårgibenen. Sprang

rundt omkring qvinfolken, vifslade hår, gnolade

dår, klappadeien vrå, kyfste håndernai

en annan, tog up folfjådrarne,bjöd fnus, hjelpte.

på kapporn», och denne gjorde fig åfven till

for Lotta. . Nu


44

v* "SäP*"'

Na var det val ingen fara, äten fådan fjåfk

fkulle vinna Lottas tyckej men hon ville göra

Werther förtret, på det han (kulle fjäfa för

henne, fom fordom, ehuru tiden dertill var redan

förbi.

<

Och gåsfen var driftig, och gick på, och

trodde, at han hade Lotta; och Werther fåg

grått ut, för det Lotta kunde tåla en fådan ufling,

och få komo deiordväxling, och Lotta

Ht åndå icke bli och få gnabbades de få långe

till det af ondt blef hälften vårre och få fkiljdes

de till fång och fäte och Lotta reile till fm

Fader.

Lotta gret dag och natt, ålfkade Werther

ifitt hjerta och ville likväl icke hafva orått.

Werther flög fig med knytnåfven för pannan;

Jiuj! fkrek han; obeflcrifligt mera frätande ar

harmen ån alt annat!Jag har Lotta och nödgas

fåga, hon alfkar mig icke, båttre var det, då

hon ållkade mig, och jag hade henne icke,.

,WER«


WERTHERS NÖJEN,

SOM MAN


f "* l"^^^u" 47

WERTHERS N O J E N,

SO M MA N.

illbert hadeifin Förftes årender varit fex må-

naderiWien och hemkom kort efter det Werther

och Lotta blifvit fkiljde.

Han tråffade "Werther, liggande på anfigteti

farna Sopha, på hvilken han fordom läfte

Offian med Lotta, (n)

Och nu? Huru mår din Fru? fade Albert.

Ha! ropade Werther, få fnart han blef honom

varfe: jag tåler icke hora talas om Qvinnor!

alla åro trolöfa, bedrägliga — och bet lig

inaglarne.

Albert. Nu åter vackert med hufvud

ivaggen, Werther, likfom du icke hade nå-

a) Sid, 122

gon


48

— sv-^F=r

gon fkuld däri fjelf! Du Ar en dåre Werther,

och du har åfven gjort den fläckars Lotta galen.

Jag har kant henne, fom en god ärlig

landflicka, munter och fromfmt, hon kunde leka

alla möjeliga^lekar, kunde danfa glättiga

danfar; men hon kunde åfvenJkåra brud dt bar.

nen, (£) fil(kade hjerteligen hemUfhadett (c) oagtadt

hon vtsfte, at den icke var något Paradis,

men icke dcflo mindre en källa of öbefkriflig fallhet,

(i) Då ållkade jag henne, ty en fådanhuftru

behofde jag. Kom få du och ftämde ftrången

några toner högre; då fkulle alt vara lutter

innerliga kånflor, ideliga ftarka fpänningar,

ingen åfverlfrggrung, vi fkulle bandtera hjertat,

fom et litet barn, låta det fä

hvad det ville, (e)

lefva altididet tilkomande,dar et omåtdigt to.

hen fkymer fur ofs, var fjdls känflor förlora fig

och vi längte, at fä upnffrn hela vårt våftnde far

en enda Jtor, härlig och hånryckc.nde kävjla. (f')

Detta hörde den fläckars enfaldiga flickan med

be-

h) Sid. 19.

/.) Sid. 30.

(c Sid, U.


V* ~"-#-V

49

jbcgårlighet och höll fig 'öv lyckligaft, når lon

fick tumla cm ien al[kad villa bcijl hon kunde. |g)

Ja viSi.l, gode Werther, vore villan båttre ån

farmingen, om den blott icke både detlilla felet,

at den en gång niåfte uphöra. Nu har den

uphort; hps dig; men den goda Qvinnan tumlar

ånnu om dåri, och du undrar åndå hvarföre

Ni icke kurmen koma ofverens. Höga,ofverdrifma

kånflor, kåra Werther, åro förträffligei

et (kalde-qvåde, men duga aldeles ickeiågtenfkapet.

Min vackra Herrt: at il/ka år vitvjkligt;

men ni bor ock ålfka menfkligt. \h) Beräkna

Er förmögenhetat ållka och håll den gyldne

medelvägen, annars om Niibörjan vänjer fik*

kan vid for goda dagar, fkall hon federmera

tycka fig fakna något under gelfva njutningen.

Hvem hade vågat ff.ga dig detta för två år fedan

och likväl år nu forhållandet fådant.

Werther. Gå åt helfvete med ditt lunv T

pna, utflitna hvardags prat! (i)

D AL.»

8) Sid, A) Sid. 14. 0 Sid- 54,


t

50

_fej»-~*fr.. ,^.

Albert. Om det icke vore fant, fkulie

jag ikicka det den vågen.

Albert refte till Lotta; hon gret bitterllgen

och fade: alla karlar åro trclöfe. Aldrig

hade jag kunnat tro, at V/erther Ikulle öfvergifva

migI!!!j

Kan val vara, kära barn, fade Albert,mea

tink efter, om du icke fjelf är orfaken därtill;

du torde minnas, hvad jag tyckte om då

Werther flög lofvar omkring dig? Och likval

var Werther en årlig bra karl och din Tillbedjare

är en ufling. Da har haft orått Lotta.

Tjållt år motbjudande for en man och en ryn*

kad nåfa fkallar icke tillbaka en förloradkårlek»

Vore det icke båttre, at du ål(kade Werther,

fom förut, och han åfven di§? Såg, ålflkar da

feonom ån?

.t,ot»


J^":-*t

Lotta gret under alt detta Innu bitterliga.

re. Om jag alfkar honom! — Gud!

Albert förde Werther till Jagthufit. (k)

Den gamle Amtmar.nen baimade honom länge

och väl; Lotta gret och urfagtadchoncm. Werther

omfamnade Lotta och få refte "de fullkorn.,

ligt förlikte tillbaka.

Na, efter desfk fmå ofverilningar förfigti-

ge, njöto deirikt mått, hemlefnauens nöjen,

fom fa djupt kunna kannas och få fvårligenbefkrifvas.

ömfefidig kårlek och förtroende gorde

dem lycklige. Werther fölgde åter igen,

gud vet med hvilken Ldiiryckning, fin frus armar

och ugoiiy fom uttryckte den fnllkomligr.fi e och rena-

f&rnoje!fe. (/) Han fkutte fina göromål,hon

fte

upfoftrade deras barn, och få flöt deras lefnad

fram, fom en ftilla back; en icke fa poetiik

afbild, fom forfande flrömar, mea derför icke

mindre lyckligt. \

J&) Sid. J8» O Sid. 25.

D 2

51

Ge-


52

Genom flit och fparfamhet blefVo de efter

fexton års farnanlefnad välmående, Werther

kände nu återigen umvara det mödofama arbe-

tet och köpte fig en liten Landtegendom. Den

låg vid fluttningen af~et berg, fom var bevåxt

med höga alrr.ar och åldriga ekar. Sjelfva

Byggningen var liten, men åkem bördig och

kring hufet låg en liten trädgård,ihvilken under

höga trän var en brunn huggen val tjugo fot

neriklippan,


Jh£^tf:_ ,

53

Tom $y\åe- det tarfliga bordet. Frugttragårdcn

hade Werther under fin vård och barnen plan.

terade fångar fulla, med tulipaner och tufeniköner.

Alt gick nu bra till defs en karl kom,fom

hade varitiEngland, befarit Hertigens af Bridgwatcr

Canal under och cfver Irwell,

hade fett trådgårdarne vid Stowe och låtit berätta

fig af Chambers, hvad kejfaren iChina

hade for trädgårdar, underbara och for&råckliga,

iå at det var en luft åt.. Annars kom liarlen

icke klokare tillbaka, ånhan reft bort,men

hade pengar fom gräs, ville hafva något eget,

anlägga en öfterlånd(k trådgård, dar intet Öfterland

var; hade han bottiDfjidda, (kulle han

anlagt et Verfailles efter Le Notres ritning.

Han köpte berget ofvanfor Werthers koja, inrättade

dårpå ftora, befynnerliga och förunderliga

faker, Ringgångar, Afgrunder, Tempel,

Pagoder och Vildmarker. Sedan detta var beftåldt,

ville han åfven befolka fin park, fora

Kej,


54

4 - y

KejfareniChina, hvilket åfven var helt natu;-ligt.

Då fiiivffade han fig hundar, fomhan förklädde

till vargar, Cyperkattor, till tigrar, Lam

både gula och rödtpräcldiga till Leoparder och

nåbbmöfs till Hermeliner. Odjuren ilojade ofveriWcrthers

trägård och krängde af fig mel-

Jan tråden villdjurs larfverna, man bundet på

dem. Dock efter de ånnu låto (krama fig bort,

frågade icke Werther ftort derefter. Men nu

ville den rike Token börja något verkeligen

ftort» Han hade andra fidan berget en tåmeligen

anfenlig flod j den ledde han med vader.

qvarnar upåt, la at han på denna fidan kunde

hafva ett vattenfall, utfor bergets branta ftalp.

Då gladde det honom få innerligen och hans

$al blef hanryckd och fortjusd, nar Vatnet i

höga floder brufade ner, emellen de hundraårige

ekarne och fradgades under farten ofver

hållame, men innan man visfte ordet, var det

iWerthers trådgård, upryckte tråden,kullftörtade

det lilla lufth-ufefoch forfiörde den frugtbara

kryddtåppau och de tacka tulipanfångarne.

Lot-


,L~^~~~^

Lott#ryckte håret af fig, barnen greto, men

Werther hade nu lått fig, at vara tålig. Forft

förvånadeshan; fedan fade han för fig fielf;

Den karlen år tro mig et Snille, men jag

marker nu ganfka val, at ett Snille år en dålig

Granne. Om man ån gor väl mot fig fielf når

man talar fom et Snille, gor man ofta andra

mycket ondt, då man handlar fom et Snille.

Vattufallet år vårkeligen käckt, men det lilla

hufet,ihvilket jag med min huftru och mina

barn åt min frukoft få förnöjd,mina frugttrån,

min kryddtåppa, mina blomfterfangar voro goda.

Fordom var vål altid min lofen: kåckhet utan

grånfor, flygt anda up till sethem, fpånning utan

eft&rgifvande, krafternas brukande utan infkrånkning.

Alt det dar år ockfå rått fkont!

Jag vill icke heller inflkrånka Snillet; få mycket

mindre fom Mannen, hvilken få matar fin

Narr, år rik och mågtig *"och hvad fkulle jag

utråtta, om jag klagade? Men om jag kunde

koma ur vågen f


56

— jp-T"

Han gick till den rike Grannen, \mr honom

följa lig hem och fade helt fagtmodigt:

Hår fer Ni granne, hvad Ert vattenfall har

gjorti min trådgård. Jag kunde derföre till.

tala Er på vederbörligt ftålle; men fevartill

Ikulle det gagna mig; villni köpaegendomen

af mig, få flyttar jag härifrån och fen kau ni

låta ert vatten löpa och falla, få mycket Ni

behagar.

Det var et ord, fade Grannen; Jag fer Ni

år en karl, fom ålDtar det ftora. Se huru applarne

ligga dar med rötternaivådret, och hura

taket af det lilla hufet hånger på fned och

kåihufvuden och tulipanerna rulla derofver. He!

Granne! Naturenitrådgårdar ofvergår vida den

fördömdakonften; en fådan fyn, hade aldrig

Theorien, fom man med ikål kan kalla et lap-

pri, förmått upfinna och åfladkcma.

*-

:.*■■

Och


[

T)ch få gaf han Werther fjelfkrafd, mera

ån egendomen var vård.

Werther tog pengarnet tånkte for fig 0elf:

Det år ockfå natur, når rötterna ft"iijorden

och äpplen hänga på grenarne. Så köptehan

fig en annan egendom; dår fick han et vål-

bygdt hus och framför hufet en plan med tven-

ne lindar, likfom vid Walheiin framför Kyrkan,

(o)

Hår lefver han ännu, lycklig och förnöjd

med Lotta och lina åtta barn. Årfarenheten

och kall öfverlåggninghar lårt honom, at icke

mera knota ofver det lilla onda, fom ödet förelägger

honojn; (p) men däremot medrurdt och tackfamt

hjerta mottnga de nöjda jlunder Gud låter honom

njuta. (2) Betraktelfer öfver Förfynens vågar,

fom icke åro et blindt öde, utan godhet

och råttvifa, hafva återgifvit hans förtorkade

finnen (r) deras förra glättighet, ftållt hans för

E högt

O Sid, 13. p) Sid. 2, j) 99. ;) Sid. 77,


53 1

w

högt fpånda nerverideras ratta Ikick och låm-

nat honom tillbaka farna lugn och Tillbet, fom

han förutnjutit. Hankomer ånnu mången gång

och lägger lig i det höga grafit vid den forlande

häcken, där, tätt vid jo-,den tuftntals fina växter

fysfeJjätta hans upmårkfambet, där han fier en hel

verld af fimä vxreljer ocb en otalig mänga och ouptankéliga

Jlags Jkapnader af mnjkar och fjärilar,

vimla mellan gräsjlrån; ocb känner i fitt hjerta den

ahmägtiges närvarot fiom foder och t Uddar ofi alla,

en oupburlig fällhet. (s) Och det fora mera år,

lian dignar icke af matthet under desfia ftvra och

harliga fyner;(O ty Lotta och hans,åtta barn,

de bäfta gåfvor Gud honom gifvit, ligga bredvid

honom, och -kanna famfiilit livad han kanner.

Så fnartihans finnen en ftorm vill upftiga,

ftillas den ofördröjeligenvid åfynenaf des»

fa fmå olhyldiges lyckligalugn, lifliga afbilder

af deras Faders ftyrka och ädelmod, och af

Modrens glättighet och fleönhet. De hafva re-

dan åter planterat nya blomfterfångar, på hvilka

y) Sid. g. 0 Sid. 6>


v

%

5P

ka tulipaner omväxla med narcisfer och hyacin-

ther och genom deras arbetfama lekar blifva

kryddtåppan infattadirofenhåckar och jasmin-

gångar, trägårdshufet beklådt med vållucktande

3yrener och hufets fodra fida med vinrankor.

>o~-

Hm!


60

j~ae~&

Hm! fa«le Hans. Tro mej, hade de 3

icke ockfå kunnat gått få!

Ja, jag tror val, fade Martin, och

val på hundra fått till5 men fkjuter man

fig bara en gång för allvar, farväl- med

dem allihop.

#ANs. Tro mej! Har'ke du rått 5

Fånen /kjute fej, å ja inte!

Slut.

'

More magazines by this user
Similar magazines