HUGIN&MUNIN - Befälsföreningen Militärtolkar

militartolkar.org

HUGIN&MUNIN - Befälsföreningen Militärtolkar

Medlemstidning för Befälsföreningen Militärtolkar - 4/2007 - december

HUGIN&MUNIN

Enmansföreställning


HUGIN&MUNIN

4/2007 - december

Hugin & Munin är Befälsföreningen

Militärtolkars medlemstidning.

Tidningen distribueras

i tryckt format till föreningens

medlemmar, men finns också på

www.militartolkar.org.

Adress

Befälsföreningen Militärtolkar

Box 24130, 104 51 Stockholm

Chefredaktör

Erik Andermo

0704 878 161

hm@militartolkar.org

Biträdande redaktör

Markus Ekström

Grafisk redaktör

Gustaf Fellenius

Annonsansvarig

Carl-Adam von Schéele

Ansvarig utgivare

Wilhelm Löwenhielm

ordforanden@militartolkar.org

Tryck

Wikströms Tryckeri, Uppsala

Styrelsen i MT

Wilhelm Löwenhielm, ordförande

Anders Borg, vice ordförande

David Sager-Stenlund, sekreterare

Lars Gezelius, kassör

Harald Öfverholm, vice sekr.

Per Sonnerby, vice kassör

Anders Torefalk, C TolkS

Ylva Santesson Nicolae,

Källviken- och kursansvarig

Lukas Magnusson, webbredaktör

Erik Andermo, red. Hugin & Munin

Postgiro 59 895-3

Orgnr 802402-4930

Annonsbokning

annons@militartolkar.org

Adressändring

register@militartolkar.org

Anmälan till nyhetslista

mt-nytt-subscribe@yahoogroups.com

Omslag

Rysslands president Vladimir

Putin. Foto: www.kremlin.ru.

Redaktören har ordet

Den här spalten borde egentligen handla om valet i Ryssland. Det gör den inte.

Jag hörde just på Ekot nyheten om att chefen för CIA medger att de 2005 förstörde

videoinspelningar som visade hur fångar i amerikanskt förvar förhördes

med tvivelaktiga metoder. Tortyrmetoder skulle många säkert kalla det. Vid det

här laget har vi vant oss vid dylika anklagelser, men det hör inte till vanligheterna

att underrättelsetjänstens högsta chef säger detta öppet. Att han nu gör det är bra,

för det bevisar att det är ett problem även i hans ögon.

Jag har växt upp med bilden av USA som Europas befriare och den fria världens

beskyddare. Tidigare har jag kritiserat Rysslands frånvaro i den svenska historieskrivningen

om andra världskriget. Orsaken till att Ryssland ofta förringas

är förstås att västmakterna kämpade mot ondskan för ideal som vi bygger hela

vårt samhälle och vår självbild kring. Dessa ideal utgör grunden för en folkförankrad

försvarsvilja i en demokrati. Men vad återstår att försvara när idealen

förkastas? Efter den elfte september är det lätt att som utomstående betraktare

uppfatta kampen mot terrorn som en process där hämnden har blivit ett självändamål.

Att förnedra sina fiender och se mellan fingrarna med internationell rätt

bidrar till den känslan. Det är upp till varje generation att erövra och återerövra

de grundläggande fri- och rättigheterna. Så fort vi tar dem för givet urholkas

deras innebörd. Vi måste ständigt övertyga oss själva om varför det demokratiska

systemet är värt alla uppoffringar och ansträngningar. I morse bläddrade jag i Om

detta må ni berätta, boken om förintelsen som gavs ut på initiativ av regeringen

1998 – kanske den viktigaste publikationen i Sverige under min generation – och

en gammal tanke slog mig på nytt: jag har den amerikanska krigsmakten att tacka

för att jag lever i den fria delen av världen. Jag hoppas att USA hittar tillbaka till

sina ursprungsideal. Trots bristerna förblir jag emellertid trygg i förvissningen

om att makthavarna i USA måste finna sig i att ständigt bli granskade. Ryssland

har ännu lång väg kvar att vandra innan dess politiska system åtnjuter ett sådant

förtroende i omvärldens ögon, Putins popularitet till trots. Jag är med en dåres

envishet övertygad om att demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet

är överlägsna alla andra former av samhällsorganisation. Det är värt

att försvara!

Erik Andermo

Chefredaktör

I DETTA NUMMER

s 4 Parlamentarism på ryska: Dumavalet 2007

s 6 Gratistidningar i Ryssland

s 8 Eftertanke och vansinne i Tjornobyl

s 11 Flisni Shqip? - Språkspalt om albanska

s 13 Kalabalik i Kaliningrad

s 14 Tolkar i nya jaktmarker

s 15 Intervju med Håkan Hedström


MT-vänner!

Sveriges engagemang i internationella

insatser skall bli mer omfattande.

Samtidigt kan man konstatera att de

konflikter som svenska och andra

länders soldater sätts in i väsentligen

har ändrat karaktär under de senaste

årtiondena. Väpnade konflikter mellan

tydligt uppdelade stridande grupper

har övergått till en svårdefinierad

blandning av militärt våld, socialt

och kulturellt förtryck och beväpnad

civilbefolkning. Nya och svåra

krav ställs därmed på internationella

fredsinsatser.

Denna utveckling har inte gått den

svenska försvarsmakten förbi. Den

har under den senaste tioårsperioden

genomgått en smärtsam omställning

från ett invasionsförsvar till ett mobilt

insatsförsvar för att bland annat bättre

kunna stödja fredsbevarande insatser

långt utanför landets gränser. Men

hur rustar man en försvarsmakt för

insatser i komplicerade inbördeskrig

i Afrika, Mellanöstern och Asien? I

Irak har det med all önskvärd tydlighet

framgått att unga, oerfarna amerikanska

soldater i mörka solglasögon

bakom tunga kulsprutor i bepansrade

jeepar inte har kunnat ingjuta det förtroende

hos civilbefolkningen som

hade krävts för att stävja fientligheten

mot den amerikanska militärmakten.

Svenska soldater kommer förvisso

med all sannolikhet inte hamna i rollen

som direkt ockupationsmakt, men

folkrättsliga definitioner sammanfaller

inte alltid med lokalbefolkningens

subjektiva uppfattning. Till exempel

uppfattar den serbiska befolkningen i

Kosovo knappast FN som en opartisk

aktör, även om den enskilde soldaten i

den svenska kontingenten ser sig som

ett redskap i den allmänna fredens

tjänst.

Försvarsmakten måste helt enkelt

förbereda sina soldater på att agera

i en miljö där militära handlingar är

ett resultat av religiösa, etniska, eko-

HUGIN&MUNIN 4/2007

nomiska, historiska och sociala trätor

snarare än ideologiska. I en fredsbevarande

eller fredsframtvingande

insats krävs det mer av den utländska

truppen än att stå beredd till väpnad

strid – det handlar om att samverka

och föra en dialog med lokala myndigheter,

byäldstar, krigsherrar, lokalbefolkning

och andra länders förband.

Värdet av underrättelsepersonal med

expertis inom språk, historia, lokala

seder och bruk kan i sådana lägen inte

överskattas – och i denna fråga torde

det onekligen finnas en gryende insikt

även i den svenska försvarsmakten.

Häromveckan läste jag i ett nummer

av den brittiska tidskriften The

Economist om hur USA:s väpnade

styrkor går till väga för att bättre kunna

hantera den nya typen av internationella

insatser (”Brain, not bullets”,

27 oktober). The Economist konstaterar

att de konflikthärdar där utländsk

trupp i dag är engagerad oftare handlar

om att bekämpa milisgrupper än

reguljära arméer. Talibanrörelsen i

Afghanistan och den sunnitiska motståndsrörelsen

i Irak är två aktuella

exempel. I USA har en särskild manual

tagits fram, som behandlar hur

milisgrupper skall bekämpas,. Som

författare står bland andra general

David Patreus, USA:s högste militäre

befälhavare i Irak. Med ledning av

manualen konstaterar tidningen bland

annat att ”[Counter-insurgency] requires

more brain than brawn, more

patience than aggression. The model

soldier should be less science-fiction

Terminator and more intellectual for

the ’graduate level of war’, prefera-

MT:S KALENDARIUM

bly a linguist, with a sense of history

and anthropology.” Som representant

för det militära språkskrået kan man

ju inte annat än nicka instämmande

till denna beskrivning.

Samtidigt har jag då med viss

förvåning kunnat konstatera hur Försvarsmakten

i och med det senaste

omfattande sparbetinget från regeringen

har beslutat att dra ner väsentligt

på resurserna till utbildningen vid

Försvarsmakten underrättelse- och

säkerhetscentrum. De inneliggande

tolkarna kommer inte att få genomföra

en rad av de övningsmoment

som planerades för 2008. Och det

ser inte ljusare ut under kommande

år. I mina ögon är detta en gigantisk

felprioritering; den verksamhet som

bedrivs vid Centrumet, bland annat

på Tolkskolan, för att utbilda de

soldater och officerare som utgör en

kritisk resurs i dagens internationella

insatser får stå tillbaka till förmån för

andra uppenbarligen mer nödvändiga

utgiftsposter. Förmågan att föra ”the

graduate level of war” kringskärs.

Sveriges framtid som betydelsefull

och trovärdig aktör i internationella

fredsinsatser avgörs i dagsläget inte

på Finansdepartementet utan i Försvarsmaktens

prioritering av resurser.

Wilhelm Löwenhielm

Ordförande

Årstämma , helgkurser och fest slutet av mars

Deadline Hugin & Munin 1-2008 28 februari

Läs mer på www.militartolkar.org

3


4

Parlamentarism på ryska:

Dumavalet 2007

Redan i samband med dumavalet 2003 och presidentvalet 2004 blickade många kommentatorer

framåt till vinterns ryska valomgångar. I skrivande stund ter sig emellertid Rysslands omedelbara

framtid alltjämnt höljd i dunkel. Valet till Duman är avklarat och utfallet till synes helt i enlighet

med Kremls avsikter. Världen följer med spänt intresse vad som pågår och gissningslekarna i

media leder tankarna till forna dagars kremlinologi, även om informationsflödet ut ur landet är

oändligt mycket mer omfattande idag. Jenny Söderström ger här en genomgång av turerna kring

det senaste valet.

Text: Jenny Söderström

Den 2 december hölls val till den ryska

duman. Eller kanske snarare ”val”.

Med tanke på den politiska ordning

som utvecklats i Ryssland under Putin,

och rapporterna om oegentligheter

både före och under valet, är det få,

om någon, som tror att valresultatet

ger en rättvis bild av folkets verkliga

politiska preferenser. Det ryska politiska

systemet har utvecklas till vad

som har kommit att kallas en styrd

demokrati, där demokratiska inslag

som val, olika politiska partier, och

självständiga domstolar endast finns

på pappret, medan all makt i praktiken

är centrerad till presidenten och

hans närmaste krets. Detta framgår

tydligt i en opinionsundersökning

som publicerades i november, där två

tredjedelar av de ryska väljarna angav

att de inte trodde att valet skulle

komma att utföras på ett korrekt sätt

och endast en femtedel trodde att valresultatet

skulle avspegla väljarnas

verkliga politiska preferenser. Nära

hälften av de tillfrågade trodde att

det var Putin och hans administration

som skulle avgöra vilka partier som

skulle få platser i duman.

Valets stora segrare blev som väntat

det Kremltrogna Enade Ryssland,

med president Putin som nytillkommen

spetskandidat, som fick över 60

procent av rösterna. Sedan det blev

känt att presidenten skulle kandidera

för Enade Ryssland kom dumavalet

att beskrivas som en folkomröstning

om huruvida Putin skulle sitta kvar

vid makten eller inte, snarare än som

ett val till parlamentet. Enade Ryssland

beskylldes för att försöka vinkla

valet på just det sättet, med tanke på

att man räknade med att få en extra

skjuts tack vare presidentens popularitet.

Sedan Putin offentliggjorde

sin kandidatur steg partiets opinionssiffror

från 50 till 67 procent. Ytter-

” Enade Ryssland /.../

avstod från att delta i

politiska debatter.”

ligare tre partier lyckades kravla sig

över den nyinförda sjuprocentspärren

– Kommunisterna, Liberaldemokraterna

och Rättvisa Ryssland, varav

endast det förstnämnda kan betraktas

som ett oppositionsparti. Det arbete

Putin och hans närmaste krets lagt ner

på att få kontroll över det politiska

systemet har således lönat sig – Ryssland

kan idag närmast betraktas som

en enpartistat.

Den politiska oppositionen i Ryssland

har blivit allt svagare de senaste

åren, vilket kan förklaras såväl av

president Putins popularitet som av

ett alltmer påtagligt förtryck av oppositionella

grupper. I ljuset av de

så kallade färgade revolutionerna,

som störtade regimerna i Georgien,

Ukraina och Kirgizistan, har en rad

åtgärder vidtagits för att förhindra en

liknande folkresning i Ryssland. Det

har blivit svårare för regimkritiska

NGO:er (ickestatliga organisationer)

att verka i landet och möjligheten för

utländsk finansiering av desamma har

kraftigt begränsats. I Kreml ser man

med misstänksamhet på västerländska

medier och demokratifrämjande

organisationer och dessa anklagas för

att vilja störta den sittande regimen

genom att konspirera med olika oppositionsgrupper

i landet. Oppositionsgruppernas

möjligheter till demonstrationer

har kraftigt inskränkts. Dels

har det varit svårt att få tillstånd att

genomföra demonstrationer och dels

har de protestmarscher som hållits i

regel upplösts av polisen, ofta med

våld. Detta står i kontrast mot de ofta

förekommande demonstrationer som

hålls av regimvänliga grupper till stöd

för Putin.

Valkampanjen präglades helt av

Putin och Enade Ryssland, som dominerade

de rikstäckande tv-kanalernas

HUGIN&MUNIN 4/2007


nyhetstid och som även var det mest

synliga partiet i utomhusreklamen.

Oppositionspartierna motarbetades

kraftigt. Kampanjmaterial beslagtogs

och förstördes och oppositionen utsattes

för godtyckliga gripanden och

trakasserier. Under demonstrationer

i Moskva och St. Petersburg veckan

före valet greps hundratals oppositionella,

däribland oppositionsledaren

och förre schackvärldsmästaren Garri

Kasparov, som dömdes till fem dagars

fängelse för otillåten demonstration.

Vidare anklagades Enade Ryssland

för att ha utnyttjat den så kallade administrativa

resursen under valkampanjen.

Som exempel kan nämnas

att lokala regeringar och valkommissioner

propagerat för Enade Ryssland

och att offentliga institutioner beordrats

att tillse att de anställda röstade

på partiet. Putin själv kritiserades

för att ha utnyttjat sin ställning som

president då han uppmanat väljarna

att rösta på partiet. Sakfrågorna hade

överhuvudtaget inte någon betydelse

i valrörelsen, om man kan tala om

någon sådan. Oppositionen försökte

föra fram problemet med de kraftigt

höjda livsmedelspriserna, men detta

ignorerades i stort av Enade Ryssland,

som avstod från att delta i politiska

debatter.

Den ryska demokratins tillbakagång

gjorde sig tydligt påmind även

före valrörelsens början. Ett uppseendeväckande

exempel var att OSSE

(Organisationen för säkerhet och

samarbete i Europa) avstod från att

delta som valobservatör. Saktfärdig

visumhantering från den ryska sidan

gjorde att OSSE:s observatörer vid

starten för den ryska valkampanjen

ännu inte hade fått sina viseringar

utfärdade, varför organisationen inte

bedömde det som meningsfullt att

överhuvudtaget delta i valövervakningen.

Ryssland har länge sett med

misstroende på OSSE, som ofta har

kritiserat de val som genomförts i de

forna sovjetstaterna. Dispyten mellan

OSSE och Ryssland inför dumavalet

började redan tidigare i höstas då

Ryssland, sent omsider, skickade sin

inbjudan till organisationen att delta

som valobservatör. Endast 70 observatörer

var välkomna att övervaka

valet, att jämföra med de 450 som

deltog vid valet 2003.

Ytterligare oroande tecken kunde

ses i de nyligen införda förändringarna

i vallagen, som försvårade för partier

att såväl registrera sig som att vinna

platser i duman. De höjda kraven för

registrering av partier fick som följd

att endast elva partier, de flesta regimvänliga,

deltog i valet – en kraftig

minskning från parlamentsvalet 2003

då 23 partier deltog. Vidare hade procentspärren

för inträde i duman höjts

från fem till sju procent, vilket medförde

att det redan före valet tedde sig

uppenbart att Kommunisterna skulle

bli det enda oppositionsparti att lyckas

få mandat i parlamentet. En tredje

förändring som ytterligare försvårade

för oppositionen var att Ryssland från

och med årets val avskaffade en-

En medborgare till en

annan: ”Vem ska du

rösta på i valet om

Putin?”

- rysk historia i valtider

mansvalkretsarna, vilket innebar att

samtliga 450 dumaledamöter i år valdes

utifrån partilistor. Tidigare fördelades

mandaten lika mellan partilistor

och enmansvalskretsar. Förändringen

gjorde det svårt, för att inte säga

omöjligt, för populära lokala politiker

att ta sig in i duman, såvida de inte

anslöt sig till Enade Ryssland.

Dumavalet har dock kommit att

betraktas mest som en temperaturmätare,

eller avledningsmanöver, inför

presidentvalet i mars 2008. Enligt

den ryska författningen kan Putin inte

bli omvald för ytterligare en mandatperiod.

Samtidigt är det många inom

den ryska makteliten som har ett intresse

av att Putin på ett eller annat

sätt finns kvar vid makten. Putin står

under ett mycket hårt tryck från dessa

olika intressegrupper, vilkas inflytande

han hittills varit framgångsrik

med att balansera. Putin har även

egna intressen att se efter och för

honom torde samma regel gälla som

för många andra auktoritära politiska

ledare – de har ingen annanstans att ta

vägen än att hänga kvar vid makten.

De sedan länge pågående spekulationerna

om hur Putin ska behålla

sin maktposition efter presidentvalet

tog en ny vändning när presidenten i

början av oktober meddelade att han

ställde upp som första namn på Enade

Rysslands partilista, trots att han inte

är medlem i partiet. Presidenten är

sedan tidigare nära knuten till partiet

utan att tillhöra det formellt. När Putin

inför parlamentsvalet deklarerade

att han kunde tänka sig att bli premiärminister

målades nya scenarier

upp. En möjlighet skulle vara att den

reella makten överförs från presidenten

till premiärministern genom

ändringar i författningen. Putin själv

hävdar dock att han är emot en sådan

maktförskjutning och framhärdar i att

han heller inte har för avsikt att ändra

grundlagen för att kunna sitta kvar

på presidentposten, vilket också setts

som en möjlig manöver. En del bedömare

har även diskuterat möjligheten

att en nyvald president kort efter valet

skulle träda åt sidan, så att Putin skulle

kunna bli omvald utan att behöva

genomdriva grundlagsändringar för

att kunna sitta en tredje period.

Det ryska dumavalet 2007 kom

således mest att handla om president

Putin och spekulationer om hans

vidare maktambitioner. Oavsett vad

man anser om Putins politik och den

nuvarande ordningen i dagens Ryssland,

kan man fråga sig hur hållbart

ett system är som är så starkt knutet

till ledarskapet av en enda person.

När det gäller politiska system som

bygger på auktoritärt ledarskap och

personkult ger historien få exempel

på långsiktiga framgångssagor…

l

Jenny studerar pol. mag. vid Uppsala

universitet och arbetade efter lumpen

som vaktkvinna på ambassaden i

Moskva.

HUGIN&MUNIN 4/2007 5


6

Gratistidningar i Ryssland

Den svenska mediebilden av den ryska mediebilden målar upp en homogen massa av tidningar

och tv-kanaler som tävlar i att blidka överheten. Det finns dock alternativ, och flera aktörer som

försöker ta sin del av en alltmer attraktiv marknad. Erik Kahlin har lockats av de möjligheter som

finns och styrt kosan österut och hamnat mitt i ett ryskt medielandskap i vardande. Här berättar han

om det norska medieföretaget Schibsteds inträde på den ryska marknaden.

Text och bild: Erik Kahlin

Den 6 december 1830 grundade Lars

Johan Hierta en tidning som skulle

granska makten i Sverige. Tryckfrihet

på den tiden hade en annan innebörd

än idag och till följd av sina avslöjanden

om administrativa missförhållanden

och kritik av kungen förbjöds

tidningen snart. Men Lars Johan lät

sig inte stoppas. Med ekonomiskt

stöd från stearinljustillverkning, som

han drev vid sidan av, startade han

tidningen under ett annat namn varje

gång den förbjöds. Så stor var hans

motivation att, trots påtryckningar

från maktens företrädare, förmedla en

sann bild av samhället.

Dagens samhälle skiljer sig mycket

från Lars Johans verklighet. Men

problemet med politiska påtryckningar

finns kvar i ett flertal länder och

likheterna med forna tiders Sverige är

ibland slående. Ett land där mediernas

frihet uppmärksammats ligger inte

särskilt långt österut. Det är ett land

där jag jobbar, med media. Landet är

Ryssland.

Det norska medieföretagets Schibsted

resa till Ryssland började förra

året när man köpte in sig i en regionaltidning

i Sankt Petersburg. Moj rajon,

så heter tidningen, är en gratisutdelad

nyhetstidning som ges ut en gång i

veckan. Innehållet är en blandning

av lokala och regionala nyheter, där

den lokala delen varierar beroende

på utgåva. Totalt ges tidningen ut i

14 olika utgåvor som täcker in hela

Sankt Petersburg.

Varför väljer ett norskt medieföretag

att satsa på nyhetsförmedling

i Ryssland? Över hela världen sker

en förskjutning från betalda till fria

medier, så även i Ryssland. Gratistidningar

växer stort och drivkraften

bakom detta är annonsörer. På den

ryska marknaden finns en stor poten-

” På den ryska

marknaden finns en

stor potential i form av

medelklassen som ökar

snabbare än i något

europeiskt land.”

tial i form av medelklassen som ökar

snabbare än i något europeiskt land.

Dessa vill annonsörerna nå, vilket resulterar

i en stadigt växande reklammarknad.

En marknad som Schibsted

gärna vill ta del av.

Ända sedan grundandet 1839 har

Schibsted sysslat med publicistisk

verksamhet. Traditionellt har det

handlat om morgon- och kvällspress,

men idag driver man också flera gratistidningar

runt om i Europa. MTG-

ägda Metro är en bekant tidning för de

flesta. Många känner också till denna

tidnings internationella framgångar.

Betydligt färre känner till 20 minuter

och 15 minuter. Namnen anspelar på

den tid en genomsnittlig läsare ägnar

åt sin morgontidning och tillhör de

största tidningarna i Frankrike och

Spanien respektive Litauen. Alla

drivs av Schibsted.

Med en sådan erfarenhet och aspirationer

på att bli ett ledande medieföretag

i Europa var klivet in på den

ryska marknaden, om inte naturligt,

så åtminstone förutsägbart. Men det

finns förstås andra faktorer som spelar

in. Politisk risk är en sådan.

I ett land där de flesta media har

en politisk anknytning kan oberoende

nyhetsrapportering, som är ett ledord

för företaget, vara problematisk. När

beroende rapportering är normen kan

oberoende rapportering lätt uppfattas

som vinklad. Ungefär det problemet

stod Lars Johan Hierta inför 170

år tidigare. För Moj rajon är dock

problemet av begränsad omfattning,

eftersom tidningen publicerar främst

lokala nyheter.

När det gäller affärer bör man kanske

mer än annars beakta ordspråket

”att ta seden dit man kommer”. Nya

erfarenheter, i form av utländsk kunskap,

är viktigt. Det är kryddbland-

HUGIN&MUNIN 4/2007


ningen som ger stuvningen en helt ny

smak. Men man får inte glömma den

lokala kompetensen. Den är särdeles

viktig när man går in på en ny, obekant

marknad. Just därför består Moj

rajon av drygt hundra ryssar och bara

en utlänning. Den utlänningen är jag.

Tekniskt sett tillhör jag inte Moj

rajon. Jag är anställd av Schibsted

och är mer att betrakta som en konsult

som ska verka som brobyggare mellan

Schibsteds etablerade verksamheter

och den ryska verksamheten. Fast

egentligen är jag främst här för att

lära.

Första draget efter att Schibsted

köpt in sig i Moj rajon var att lansera

tidningen i Moskva. Efter drygt ett

år består upplagan av 18 utgåvor och

täcker in stora delar av Moskvas ytterområden.

Spridningen skiljer sig

från hur gratistidningar normalt distribueras.

För att ta ett svenskt exempel:

Metro, Punkt SE och City började

alla delas ut centralt, i anslutning till

kollektiva transportmedel. Moj rajon,

å andra sidan, delas ut i bostadshus,

köpcenter och matbutiker i Moskvas

utkanter. Förklaringen står att finna i

olika målgrupper, men kanske framförallt

i olika kommunikationsmönster.

Att ta sig fram i Moskvas rusningstid

är en intressant upplevelse.

Köandet har en annan dimension i en

I Ryssland skiljer sig taktiken för gratistidningarna från vad vi är vana vid i Sverige.

Tidningarna distribueras i första hand i större bostadsområden i storstadens ytterkant.

stad med dryga tio miljoner invånare.

Antingen köar man under jord i ett

slags vilt tillstånd där den som lyckas

armbåga sig fram kan vinna ett par

sekunder på vägen till rulltrappan.

Eller så köar man med komfort ovan

jord, förvisso på bekostnad av miljön

och en och annan fotgängare som får

sätta livet till när skalbaggar av stål

myllrar fram längs stadens gator. Tunnelbana

eller bil är en vattendelare.

Att åka bil är ett tecken på framgång,

ett steg framåt i evolutionen.

För en utlänning kan denna uppdelning

te sig främmande. Som när

min företrädare, en norrman, skulle

bjuda in en sökande till en chefsposition.

Mannen var märkbart intresserad

av jobbet, ända tills han fick veta

hur man tar tunnelbanan till kontoret.

”Metro!?” svarade han besviket, ”jag

åker ju redan bil.”

Är man intresserad av den ryska

medelklassen når man den inte i tunnelbanan.

Det är därför tidningen

distribueras i Moskvas yttre bostadsregioner,

där merparten av medelklassen

bor – via tidningsställ i köpcenter,

matvarubutiker och direkt i uppgången

till många bostadshus.

Moj rajon har haft en fascinerande

utveckling. Efter fem år är den Sankt

Petersburgs största nyhetstidning

med drygt 800 000 läsare, vilket

gör den större än Sovjetdrakar som

Argumenty i fakty, en gång världens

största tidning. Moskvatalen är mer

blygsamma, knappt 400 000 läsare,

men det är kanske inte så illa för en

ettåring.

Inte mindre än tjugosex gånger

startade Lars Johan Hierta sin tidning

under nytt namn. Idag är tidningen

störst i Norden och har återfått sitt

ursprungliga namn – Aftonbladet.

Uppskattad av vissa och avskydd av

andra har Aftonbladet onekligen en

viktig roll i dagens Sverige. Man kan

fråga sig om den hade haft det om

Lars Johan ryggat för motståndet och

inte följt sin övertygelse.

Liksom Lars Johan följer Schibsted

sin vision. Och så länge man

kämpar för det man tror på finns

all anledning att tro att det förr eller

senare kommer att lyckas. l

Erik är trainee på Schibsted och jobbar

sedan september 2007 på Moj

rajon i Moskva. Han har tidigare

arbetat på Aftonbladet i Stockholm

och har även ett förflutet i MT som

webbredaktör.

HUGIN&MUNIN 4/2007 7


8

Eftertanke och

vansinne i Tjornobyl

När reaktor fyra vid kärnkraftverket i Tjornobyl havererade

den 26 april 1986 var katastrofen ett faktum som snabbt

drabbade oerhört många människor över en betydande del

av jordens yta. Kärnkraften har varit kontroversiell sedan sin

tillblivelse, men riskerna och hoten kan ibland förefalla något

abstrakta. I Tjornobyl anar man emellertid katastrofens fulla

vidd. Strålningen har visserligen sjunkit till sådana nivåer att

man kan besöka platsen för olyckan, men förödelsen bär ännu

vittnesbörd om exakt hur illa det kan gå. Martin Rosén har

besökt ett spöklikt Tjornobyl och sett resterna av ett samhälle i

ekonomiskt, socialt och moraliskt förfall.

Text och foto: Martin Rosén

Fem svenskar samlas tidigt en söndagsmorgon

i Kiev för att göra en

dagsutflykt till Tjornobyl. Passande

nog är himlen grå och det är lågtryck.

Vår minibusschaufför småpratar lite

medan vi lämnar centrala Kiev, men

tröttnar snart. För att slippa höra

svenska språket hela tiden låter han

Retro FM skvala på alldeles för hög

volym under de två timmar det tar att

åka från Kiev till Tjornobyl. Genom

fönsterrutan ser vi att mänsklig aktivitet

fortfarande pågår bara några tiotal

mil från detta världens mest ökända

katastrofområde. Mitt i en rondell står

en figur som ser ut som ett gigantiskt

ägg – sjuk och förmodligen ofrivillig

humor. Ju närmre vi kommer Tjornobyl,

desto färre blir tecknen på mänskligt

liv och desto grällare kontrasterar

de sovjetiska schlagersångerna mot

omgivningen.

Vi når zonen, trettiokilometersgränsen.

Till skillnad från annars i

Ukraina är det noga med dokumenten

här. Brevet från myndigheterna samt

passen kontrolleras samvetsgrant.

– Ert namn stavas Rozen i brevet,

säger vakten.

” De administrativa

byggnaderna i Tjornobyl

omges av välklippta

gräsmattor och prydliga

blomsterrabatter.

Jag associerar till

liksminkning.”

– Det är inte första gången det

händer, säger jag. Vakten rycker surt

på axlarna. Vi blir insläppta i zonen

och når så småningom staden Tjornobyl.

På vänster sida står ett hiskligt

monument till räddningsarbetarna

som arbetade dygnen efter katastro-

fen. Ett par personer knallar målmedvetet

längs gatorna och en och annan

katt smyger omkring i de överväxta

trädgårdar som omger vissa av stadens

bostadshus, annars är det öde.

De administrativa byggnaderna i

Tjornobyl omges av välklippta gräsmattor

och prydliga blomsterrabatter.

Jag associerar till liksminkning. Vi

svänger in på en gård och hoppar ur.

Här ligger myndigheten som övervakar

katastrofområdet och ansvarar

för information till allmänheten. Det

luktar mat och i ett hörn står en gigantisk

apparat som mäter strålning. På

andra våningen möts vi av en guide

i uniform och solglasögon. Vant och

utan minsta tecken på entusiasm redogör

han för fakta om Tjornobyl.

Detaljerna är många men den stora

bilden är följande. Myndigheterna

har kontroll över situationen, men

för bara ett par år sedan såg det illa

ut, då reaktorbyggnaden var nära att

HUGIN&MUNIN 4/2007


kollapsa. De vitryska myndigheterna

har en mer avslappnad attityd än de

ukrainska och tillåter svamp- och

bärplockning inne i den kontaminerade

zonen. I övrigt är historien om

Tjornobyl även en sorglig berättelse

om korruption och biståndsproblem.

Väst ger inte tillräckligt stort stöd,

samtidigt som de medel som ändå

ställs till förfogande lätt försvinner

in i korruptionens svarta hål. Redan i

lektionssalen där vi befinner oss drabbas

jag av en lätt overklig och obeskrivlig

känsla som kanske bäst sammanfattas

med orden: ”Det är alltså så

här det kan gå.” Redan här börjar jag

också känna strålningens inverkan –

inte fysiskt men väl mentalt. Man vet

ju inte om man just i detta ögonblick

står mitt i en dödlig dos.

Vår guide visar tecken på illamående:

solglasögonen, den dova och

tysta rösten, burkarna med energidryck

och bristen på engagemang. Vi

Radioaktiva radiobilar i den övergivna staden Prypjat, alldeles intill kärnkraftverket.

vill gärna tro att han jobbat hårt eller

dylikt, men andedräkten avslöjar att

han troligen är bakfull. Vi sätter oss i

minibussen och åker mot reaktorn. Ett

stopp görs vid en samling små kullar.

Det är hus som täckts med jord i ett

” Nedanför bron

är strålningsdosen

400 gånger högre än

normalt, säger guiden

ointresserat. Kliv inte på

mossan.”

försök att innestänga strålningen.

– Det var ett experiment, säger vår

guide.

Vi stannar även ett par gånger på

vägen mot reaktorn och får ta kort

av den på avstånd. Sista gången är vi

bara några hundra meter från denna

byggnad, vars mest kontaminerade

delar avger åtta dödliga strålningsdoser

i timmen. Vi står mitt i historien,

på en plats vars namn tillhör världens

kändaste, men som väldigt få har sett

med egna ögon. Vi åker vidare till

Röda Skogen, ett av de mest kontaminerade

områdena.

– Nedanför bron är strålningsdosen

400 gånger högre än normalt,

säger guiden ointresserat. Kliv inte på

mossan.

Kraftverket är döpt efter Tjornobyl,

men ligger i själva verket nära

den lilla staden Prypjat, som på sin

tid hade 50 000 invånare. Idag har

två personer dispens för att bo där, i

övrigt är det förbjudet. Vi får tillfälle

att besiktiga Prypjat. Vi går in i bostadshusen,

simhallen, daghemmet

och polishuset. Överallt står gamla

möbler. På daghemmet ser vi barnskor

och dockor. I polishuset ligger

gamla protokoll kvar och skräpar. Vår

guide har sett det förr. Han gör en po-

HUGIN&MUNIN 4/2007 9


10

äng av att det egentligen är förbjudet

att gå in i byggnaderna, trots tydliga

tecken på att turister som vi vistas här

då och då. Vi spekulerar i om vissa

av scenerna är arrangerade i förväg –

barnskorna och den trasiga dockan på

daghemmet är lite för otäcka för att

vara sanna. Å andra sidan – vem vill

stjäla en samling utnötta, radioaktiva

barnskor?

Fotbollsplanen i Prypjat har förvandlats

till en liten skogsdunge

och enligt guiden kan man tidvis se

både vildsvin och älgar i staden. Man

hade kunnat säga att naturen återtagit

det som människan lämnat om det

inte varit för strålningen – osynlig,

knäpptyst och luktfri gör den sig ändå

påmind genom att sprida en känsla

av olust hos alla som är i närheten av

den. De dåliga ordvitsarna på temat

”strålande”, som vi försöker lätta upp

Den kusliga stämningen i Prypjat förstärks av säregna konstyttringar som minst sagt manar till eftertanke.

stämningen med, faller platt till marken.

Vi reagerar också på det märkliga

i att vistas i en stad där det enda som

hörs är susande löv och våra egna

fotsteg. Trots att vi hela tiden berättar

för varandra att detta är ”intressant”

och ”spännande” är lättnaden

som sprider sig när vi lämnar Prypjat

påtaglig. Vi tar några avslutande kort

och åker tillbaka till Tjornobyl för en

sista titt på monument, en skeppskyrkogård

och en gammal kyrka. Till sist

äter vi lunch och samtalsämnena blir

mer och mer vardagliga. Vi tackar vår

guide, som ber om ursäkt för att han

inte deltog i lunchen.

– Jag mår inte så bra, säger han och

ingen tvivlar på att han talar sanning.

Hur det egentligen är i Tjornobyl

inser man inte förrän man lämnat det

och smält intrycken. Anledningen till

att man är där, en dödlig härdsmälta,

kontrasterar bjärt mot det man ser: grå

hus, tystnad, tomhet. Informationen

man får kunde man lika gärna ha läst i

en bok eller hämtat från Internet. Det

jag tar med mig från Tjornobyl är just

denna känsla av lugn efter stormen

och att det är precis så här illa det kan

gå, men också insikten om att stora

händelser i grunden förändrar väldigt

lite. Ukraina och väst har svårt att

samarbeta, en riktig karl skall kunna

ta ett glas även dagen före en arbetsdag

och bara fem mil från historiens

kändaste kontaminerade område står

tanter längs vägkanten och säljer

egenplockade bär och svampar. När

vi åker de sista kilometrarna genom

Kiev bollar vi restaurangtips och om

planerna för den närmsta veckan. Vi

har sett allt och absolut ingenting har

hänt. l

HUGIN&MUNIN 4/2007


Flisni shqip?

Ett visst mediafokus ligger just nu på provinsen Kosovo

(albanska: Kosóva), där en majoritet av de dryga två miljonerna

invånare nyligen röstade för självständighet. Sverige är

som bekant en av de nationer som bidrar med trupp till den

multinationella KFOR-styrkan och TolkS drar sitt strå till stacken

genom att utbilda de svensk-albanska tolkar som tjänstgör i

missionsområdet. Men vad är albanska för ett språk?

Text: Thomas Rosén

Albanskan (gjuha shqipe) har sin

hemvist på Balkanhalvön. Språket har

inga nära systerspråk, utan bildar en

egen gren inom den indoeuropeiska

språkfamiljen. Antalet talare uppgår

idag till dryga sju miljoner människor.

Av dessa bor ca tre och en halv miljon

i republiken Albanien och ca två

miljoner i provinsen Kosovo. Stora

albanska minoriteter finns i Makedonien

och i Montenegro. En annan,

mycket gammal albansk minoritet

finns på andra sidan av Adriatiska

havet, i Italien. Ytterligare andra, mer

sentida, albanska minoriteter finns i

Nordamerika, Väst- och Sydeuropa.

I Sverige finns omkring 50 000 albaner.

Majoriteten av de sistnämnda

härstammar från Kosovo.

Det albanska språket är som sagt

indoeuropeiskt. Det var emellertid

länge inte självklart att det förhåller

sig så. Franz Bopp, en av 1800-talets

stora inom den komparativa indoeuropeiska

språkvetenskapen, kom

först år 1854, efter långa funderingar,

fram till att albanska bör räknas som

indoeuropeiskt. Tidigare hade man

haft mycket dimmiga föreställningar

om språkets släktskapsförhållanden

och på sina håll har man levt kvar i

okunskap fram tills ganska nyligen.

I Bonniers Konversationslexikon,

1922 års upplaga, heter det till exempel

såhär: ”[det albanska] språket är

ett italienskt-grekiskt-turkist-slaviskt

blandspråk”. Det är visserligen sant

att albanskan har hämtat de flesta av

sina lånord från de språk som nämns i

artikeln, men albanska är sannerligen

inget kreol- eller pidginspråk.

Albanskans äldsta historia är ännu

otillräckligt utforskad. De äldsta

skriftliga beläggen härstammar från

1400-talet. För att vara ett någorlunda

stort språk i Europa är detta mycket

sent, i synnerhet om man jämför med

grannspråket grekiska som finns belagt

sedan 1500-talet före vår tideräkning.

Det är en skillnad på nästan 3

000 år.

De flesta specialister är eniga om

att den moderna albanskan härstammar

från de språk som talades på

södra Balkan under brons- och järnåldern.

Av dessa är illyriskan den mest

sannolika anfadern, men helt säker

kan man inte vara. Av illyriskan finns

nämligen bara obetydliga rester kvar,

mest i form av personnamn och enstaka

andra ord.

I jämförelse med svenska och

andra europeiska språk har albanskan

genomgått mycket omfattande ljudförändringar.

Det kan därför vara

näst intill omöjligt att identifiera det

gemensamma europeiska lexikaliska

arvet. Bland de mest uppenbara exemplen

på likheter hittar man ujk

’varg’ (jfr sv. ulv, ry. волк), mi ’mus’,

pjek ’steka, grädda’, derë ’dörr’, miell

’mjöl’ och gardh ’stängsel, gärdsgård’

mycket gammal albansk minoritet finns på a

mer sentida, albanska minoriteter finns i Nor

50 000 albaner. Majoriteten av de sistnämnd

Det albanska språket är som sagt indoeurope

förhåller sig så. Franz Bopp, en av 1800-tale

språkvetenskapen, kom först år 1854, efter lå

indoeuropeiskt. Tidigare hade man haft myck

släktskapsförhållanden och på sina håll har m

Bonniers Konversationslexikon, 1922 års up

är ett italienskt-grekiskt-turkist-slaviskt blan

de flesta av sina lånord från de språk som nä

eller pidginspråk.

Albanskans äldsta historia är ännu otillräckli

från 1400-talet. För att vara ett någorlunda st

man jämför med grannspråket grekiska som

en skillnad på nästan 3 000 år.

De flesta specialister är eniga om att den mo

södra Balkan under brons- och järnåldern. A

helt säker kan man inte vara. Av illyriskan fi

personnamn och enstaka andra ord.

Albaniens statsemblem.

I jämförelse med svenska och andra europeis

ljudförändringar. Det kan därför vara näst in

(jfr sv. gård och ry. город). Verbet ”är”

lexikaliska arvet. Bland de mest uppenbara e

ser också ), ganska mi ’mus’, bekant pjek ’steka, ut i presens: grädda’, derë ’d

gård och ry. ). Verbet ”är” ser också g

Singular Plural

1 jam 1 jemi

2 je 2 jeni

3 është 3 janë

Albanskan Albanskan har har två två huvuddialekter: gegiska o

gegiska medan och toskiska toskiska. talas Gegiska i södra Albanien. talas i Gräns

norra Shkumbin Albanien som och klyver i Kosova, Albanien medan i två delar o

toskiska

europeiska

talas i

länder

södra

håller

Albanien.

dialektskillnaderna

Grän-

d

standardspråket bygger i sin moderna form p

sen mellan de två huvuddialekterna

går längs floden Shkumbin som klyver

Albanien i två delar och rinner ut

i Adriatiska havet. Precis som i andra

europeiska länder håller dialektskillnaderna

dock sakta med säkert på

att försvinna. Det albanska standardspråket

bygger i sin moderna form på

toskisk grund.

Det albanska språkets uppbyggnad

påminner om andra europeiska språk.

Substantivet har fem kasus och, precis

som i svenskan, finns en efterställd

bestämd artikel. Ett böjningsmönster

Det albanska språkets uppbyggnad påminner o

kan och, i singularis precis som se i ut svenskan, såhär: finns en efterställd

ut såhär:

Obestämd Bestämd

Nominativ mik miku

’vän’ ’vännen’

Ackusativ mik mikun

Dativ miku mikut

Ablativ miku mikut

Genitiv i miku i mikut

På adjektivets område uppvisar albanska en he

verben. Verbsystemet är mycket formrikt. Ver

HUGIN&MUNIN 4/2007 11

foto: Wikipedia


12

Faktaruta:

Albanskt alfabet och uttal

Bokstav: Ungefärligt uttal: Exempel:

a ”a” i ”mamma” aksion ’aktie’

b b birrë ’öl’

c ts citim ’citat’

ç tj (hårt tje-ljud): ”Tchad” çantë ’väska’

d d dardhë ’päron’

dh läspljud: eng. ”this” dhomë ’rum’

e e edhe ’och’

ë ö; oftast stumt i ordslut është ’är’ (pres. 3. p. sg.)

f f freski ’svalka’

g g gur ’sten’

gj dj: ital. ”giorno” gjuhë ’språk’

h h harmonikë ’dragspel’

i i interesant ’intressant’

j j jug ’söder’

k k kompjuter ’dator’

l lätt pataliserat l lajm ’nyhet’

ll hårt l mollë ’äpple’

m m modern ’modern’

n n nitrogjen ’kväve’

nj palataliserat n njeri ’människa’

o ”o” i ”mossa” omëletë ’omelett’

p p përkthyes ’tolk, översättare’

q tj (mjukt tje-ljud) qind ’etthundra’

r eng. r i ”rob” radhë ’rad’

rr rullande r: sp. ”perro” rregull ’regel, norm’

s s sallatë ’sallad’

sh sje-ljudet i mellansvenskt uttal av ”fors” shok ’vän’

t t televizor ’teveapparat’

th läspljud: eng. ”thick” thikë ’kniv’

u som u i ty. ”Ruhe” ujk ’varg’

v v vajzë ’flicka’

x dz xixë ’gnista’

xh dzj; som eng. budget xhaketë ’kavaj’

y y yll ’stjärna’

z z zakon ’vana, sedvänja’

zh zj; fr. jour zhaluzi ’persienn’

Betoningen i albanska ord ligger ofta på paenultima, den näst sista stavelsen:

Kosóva, Háshim Tháçi, Tiránë etc. Från denna tumregel finns dock många undantag.

På adjektivets område uppvisar albanska

en hel del egenheter och likadant

förhåller det sig med verben. Verbsystemet

är mycket formrikt. Verben

böjs i tre personer i singularis och

pluralis och man har rikt utvecklade

modus- och tempussystem.

Ett fascinerande och ofta omskrivet

fenomen bland språken på Balkan

är att de delar många grammatiska

innovationer, trots att de inte är nära

besläktade med varandra. De utgör ett

Sprachbund, ett ”språkförbund”, som

den tyska termen lyder. Sådana språkförbund

finns på flera håll i världen,

men det balkanska är det mest kända.

Förbundet omfattar, förutom albanska,

även rumänska, nygrekiska, de

sydslaviska språken samt romani. En

typisk ”balkanism” är avsaknaden av

infinitiv. Det saknas alltså en verbform

motsvarande svenskans ”skriva”.

Balkanspråken klarar sig dock

utmärkt utan infinitiv. I albanskans

fall placerar man istället partikeln do

framför ett verb i presens konjunktiv:

do të hap ≈ ’jag vill att jag öppnar’ =

’jag ska öppna’, do të hapësh ’du ska

öppna’ o.s.v.

Som alla albansktalande läsare av

Hugin & Munin väl förstod, betyder

rubriken till denna språkspalt ”talar ni

albanska?”. Om du inte förstod rubriken,

rekommenderar jag att du börjar

studera språket omgående. Snart

finns nämligen goda möjligheter till

detta. Uppsala universitet kommer,

som första akademiska institution i

Sverige, att från och med höstterminen

2008 erbjuda en nätbaserad kurs

i albanska. Mer information om detta

kommer till våren att finnas i Uppsala

universitets utbildningskatalog och

på webbadressen www.uu.se.

Mirupafshim! (På återseende!) l

HUGIN&MUNIN 4/2007


Kalabalik i

Kaliningrad

Sveriges generalkonsulat i Kaliningrad invigdes den 17 februari

2006, men har redan i år drabbats av nedläggningshot från

UD. Situationen har tidvis varit synnerligen oklar och beskeden

många. Gustav Niblaeus arbetar för tillfället på konsulatet och

försöker bringa lite klarhet i vad som har hänt.

Text: Gustav Niblaeus

På kvällen den 30 september publicerar

Svenska Dagbladets nätupplaga

en artikel med rubriken Kritik mot att

ambassader tas bort. Enligt ”SvD:s

källor” ska ambassaderna i Botswana,

Nicaragua och Angola samt generalkonsulaten

i Phuket, Hamburg,

Gdansk och Kaliningrad läggas ned.

Utrikesutskottets vice ordförande

Urban Ahlin (s) citeras i artikeln, där

han för första gången myntar uttrycket

”ambassadslakt”.

Under förmiddagen den 1 oktober

börjar olika, främst svenska, medier

höra av sig till konsulatet. På kvällen

skickar UD en så kallad Språkregel

om förändringen i utlandsorganisationen

till de berörda myndigheterna,

som vägledning vid kontakter med

media. Språkregeln översätts snabbt

till ryska, och kommer mer än väl till

pass på tyskarnas nationaldagsmottagning

den 3 oktober.

Det är emellertid redan den 2 oktober

som ryska medier på allvar börjar

intressera sig för nedläggningsplanerna

och höra av sig till konsulatet.

Lokal-TV visar ett inslag om försla-

Sveriges generalkonsulat i Kaliningrad.

get att lägga ner generalkonsulatet.

Att det hela är just ett förslag framgår

dock inte helt. Vår chaufför hävdade

till exempel att han inte skulle ha gått

till jobbet dagen efter om vi inte hade

diskuterat saken i förväg.

Nu börjar också andra än media,

såsom svenska företagare, kommunpolitiker

från svenska och ryska vänorter,

andra konsulat och den lokala

regeringens internationella avdelning

att vända sig till konsulatet för att

uttrycka sitt missnöje med förslaget.

Många skickar brev direkt till utrikesminister

Bildt. Chefen för ryska

UD:s filial i Kaliningrad framför att

guvernören ämnar vända sig till utrikesminister

Lavrov, med en begäran

om att denne i sin tur ska vädja till

sin svenske kollega att inte lägga ner

generalkonsulatet.

Söndagen den 7 oktober, på konferensen

Russia in United Europe i

Stockholm, får Carl Bildt efter sitt

anförande en fråga av en svensk journalist

om förslaget att lägga ner generalkonsulatet

i Kaliningrad. Enligt

min tredjehandsinformation svarar

då Bildt att inget beslut har fattats.

Själv tror han inte att det kommer att

stängas.

– Man ska inte tro allt som står

i tidningarna! Några myndigheter

måste dock stängas av budgetskäl.

Byggnaden i Kaliningrad är ganska

dyr, och jag antar att det är ni två som

är skyldiga till det, säger Bildt och

pekar på Sven Hirdman och Alexander

Kadakin, Rysslands ambassadör i

Stockholm, som båda skrattar gott.

Tisdagen den 16 oktober anordnar

generalkonsulatet en middag för

svenska företagare i Kaliningrad, och

en svensk affärsklubb bildas, vars

första mål blir att motverka konsulatets

nedläggning. Affärsmännen

menar att en nedläggning skulle vara

olycklig tidsmässigt nu när flera företagsetableringar

och andra projekt är

på gång i regionen. Dagens Industri

har den 6 november ett helt uppslag

om svenska företag och generalkonsulatet

i Kaliningrad. Affärsmännen

har sedan dess träffat UD:s ledning

HUGIN&MUNIN 4/2007 13


14

flera gånger och erbjuder sig att hyra

en del av konsulatets lokaler.

Dagen efter DI-artikeln ringer

chefen för Kaliningrads länsregerings

internationella avdelning till generalkonsuln

och berättar att Bildt har

kallat upp Kadakin för att bekräfta att

generalkonsulatet i Kaliningrad inte

kommer att läggas ner helt. Samma

dag skriver kaliningrad.ru om ett brev

till Kaliningrads myndigheter från

Lavrov om att konsulatet inte kommer

att stängas. Man anser att länsregeringens

ansträngningar har gett resultat,

och Sverige har insett konsulatets

värde för relationerna mellan Sverige

och Ryssland. En mängd gratulationer

skickas till konsulatet och även direkt

till Bildt från både Kaliningrad och

Sverige.

Den 15 november 2007 publicerar

regeringen ett pressmeddelande om

att ambassaderna i Nicaragua och

Botswana, samt generalkonsulaten i

Gdansk och Phuket kommer att avvecklas

nästa år. Kaliningrad finns

alltså inte med på den listan.

Redaktören för Sveriges Radios

ryska redaktion nämner emellertid

under en intervju med generalkonsuln

den 20 november ett telegram från

TT om att bara två personer skulle

komma att representera Sverige i

Kaliningrad, inhysta på det tyska

generalkonsulatet. Detta har precis

börjat diskuteras, och jag frågar mig

själv vem det egentligen är som avlyssnar

vårt kontor.

I skrivande stund är inget definitivt

beslut fattat om generalkonsulatet

i Kaliningrad. Alternativet med en

mindre representation hos tyskarna

diskuteras fortfarande. Händelseförloppet

kan, även från mitt perspektiv,

beskrivas som något av en soppa. l

Fotnot: Beträffande den övriga utvecklingen

på östfronten har redaktionen

erfarit att Sveriges sektionskontor

i Minsk inom en snar framtid kommer

att uppgraderas till en ambassad och

att Exportrådet kommer att stationera

en konsult (inte konsul!) i Kazakstan

med rapportansvar till Exportrådet i

Istanbul.

Nya

jaktmarker

Text: Markus Ekström

Försvarsmakten genomgår stora

förändringar i allt snabbare takt och

Tolkskolan med den. De inneliggande

tolkkurserna i arabiska och ryska är

drabbade av en del besparingar och

har dessutom fått sin grundläggande

soldatutbildning, GSU, flyttad från

K3 i Karlsborg till Ledningsregementet

i Enköping. Undertecknad, med

en känsla av att ha genomlevt och

knappt överlevt Karlsborgs fasor för

ett antal år sedan, blev nyfiken på hur

denna flytt av GSU:n skulle kunna

påverka framtida tolkars syn på liv

och död och genomförde därför en

kort personbaserad inhämtning hos en

av inneliggande tolkarna i arabiska,

Lisa.

- Enligt vad vi hade hört från tidigare

tolkar skulle inte GSU:n bli så

farlig, säger Lisa på arabiskkursen

när jag pratar med henne.

Det brukar låta så.

I själva verket hade GSU:n börjat

med det som alla tolkar fruktar mest:

fältdagar. Redan första torsdagen efter

inryck den 11 juni skickades de

intet ont anande tolkarna ut i skogen

på sina första fältdagar. Det blev fem

kärva dagar ute i bushen. Vecka tre

efter inryck följde sedan tolv dagar

i skogsmiljö. Soldatprovet sedan bestod

av en femmilamarsch över två

dygn.

- Vi var mer ute i fält än vi var på

kasern, konstaterar Lisa.

- Befälen bestod av galna jägarofficerare

och sedan även av kadetter.

Men generellt var de uppskattade som

befäl, duktiga. Det värsta måste nog

ha varit sjukvårdsövningarna

- Varför är det alltid så att de största

personerna i gruppen stupar och

måste bäras av dem som är minst?,

suckar Lisa

Till skillnad från tidigare årskurser

gör tolkar och televäpnare inte längre

GSU tillsammans med underrättelseassistentskolan,

utan tillsammans med

de värnpliktiga från Värnpliktsnytt.

Stämningen har varit god kurserna

emellan och en julavslutningsfest är

planerad tillsammans med journalisterna

på VP-nytt.

Tolkskolan har i år drabbats av

en del hastiga besparingskrav. Som

resultat av detta är en hel del moment

inställda för tolkarna. För första gången

kommer tolkarna exempelvis inte

utbildas till förhörsledare, utan endast

till samtalsledare. Som kompensation

kommer dock antalet språktimmar att

utökas.

Alla större övningar är inställda för

tolkarnas del, både vinterutbildningen

och sommarkurserna i Källviken ryker.

Möjligheten att åka på språkresa

ligger dock kvar som planerat till tolkarnas

stora lycka. Förra årets vistelse

i Odessa och Kairo var ett uppskattat

och lyckat inslag i undervisningen för

den förra årskullen.

Huruvida det blir någon överlevnadsvecka

för tolkarna är ännu oklart,

men med tanke på att även detta djävulska

inslag i utbildningen brukar

förbli en ”hemlis” in i det sista och

fram till det ändå är för sent, ska man

kanske inte dansa någon segerdans

riktigt än.

De kraftiga besparingarna påverkar

också tolkarnas och televäpnarnas

lämplighet för utlandstjänstgöring.

Tidigare har minimikravet för utlandstjänstgöring

legat på en bedömd

lämplighetsnivå 4. Tolkarnas lämplighet

för tjänstgöring utomlands är

sänkt till 2, varför en kompletterande

utbildning i så fall krävs i efterhand

för att förbereda tolkarna för utlandstjänstgöring.

Frågan om vad som är

billigast för Försvarsmakten kan givetvis

diskuteras kan man ju tycka.

- Intresset för att åka på mission

utomlands är i och för sig

ganska svalt bland tolkarna, säger

Lisa. l

HUGIN&MUNIN 4/2007


Håkan Hedström

I somras återvände Håkan Hedström efter fyra år som Sveriges

försvarsattaché i Ryssland. Han är nu chef för Försvarsmaktens

underrättelse- och säkerhetscentrum i Uppsala, som Tolkskolan

är en del av, och gästade nyligen MT med en höstföreläsning.

Henrik Ohlsén har intervjuat honom om tiden i Ryssland och

Putins roll i politiken.

Text: Henrik Ohlsén

Om man ser tillbaka på Putins åtta

år vid makten, vad ser du som hans

största bedrift och misslyckande?

Putins enskilt största bedrift är den

stabilitet han lyckats skapa i landet.

När Putin tillträdde som president

ärvde han av Jeltsin ett Ryssland

som stod på randen till kollaps efter

90-talets kaotiska förhållanden och

misskötsel. Ur detta lyckades Putin

gradvis och utan större omvälvningar

framkalla stabilitet och återupprätta

det ryska anseendet utomlands, åtminstone

i ryssarnas ögon. Vad gäller

Putins största misslyckande är det

betydligt svårare att peka på något

enskilt. I Ryssland uppfattas Putin

som i princip felfri. Det som skulle

kunna ses som misslyckanden är

katastrofer såsom gisslandramat på

Dubrovkateatern i Moskva, ubåten

Kursks förlisning och terrordådet i

Beslan. Putin har framstått som svag i

media i samband med dessa händelser

och fått ta på sig det yttersta ansvaret

för att inte ha kunnat förhindra dem.

Malcolm Dixelius skrev nyligen att

Putin är ett instrument för andra

krafter och beskrev en lojal tjänsteman

som går elitens ärenden. Anser

du att Putin är styrd av olika grupper

i Kreml?

Putin saknar en egen maktbas på så

sätt att han varken tillhör silovikier

(gruppering med koppling till säkerhetstjänsten)

eller St. Petersburgliberaler,

men det betyder inte alls att han

saknar egen makt. Jag ser Putin som

spindeln som på ett oerhört skickligt

sätt hanterar nätets olika trådar och

balanserar de olika grupperingarnas

inflytande. Jag tror att Putin själv

fattar många beslut, inte minst tidpunkten

att genomföra besluten. Ett

exempel är i våras när Putin utsåg

Anatolij Serdjukov till försvarsminister

samma dag som han lät Ramzan

Kadyrov bli president i Tjetjenien. På

så sätt kom Kadyrovs utnämning lite

i skymundan, både i inhemska och

utländska media.

Har Putin byggt upp makten successivt

under sin tid som president?

Visst är det så. Jag anser att den stora

brytpunkten inträffade kring dumavalet

2003, då Putin gjorde sig av med

sin stabschef Volosjin och premiärminister

Kasianov, som båda hade ett

förflutet i Jeltsinregimen. Därtill hade

Chodorkovskij gripits strax före valen,

ytterligare en signal om vem som

satt på den verkliga makten.

Varför tror du att Putin så öppet

valt att förena sina krafter med

Enade Ryssland?

Jag ser framför mig ett scenario där

Enade Ryssland vinner en jordskredsseger

i dumavalet och Putin tar över

som talman i duman och ledare för

partiet. Då sker en maktöverföring

samtidigt som man behåller status

quo, vilket är det viktigaste för den

sittande eliten. I ett sådant scenario

kommer det att ske att en maktförskjutning

från Kreml till Duman, och

vi kommer i så fall att få se Duman

ta över Kremls roll som generator av

lagförslag. Jag tror att Putin genom

att ställa upp på Enade Rysslands

vallistor dels försöker överföra sin

egen popularitet på partiet, dels se

till att partiet vinner valet och får en

betryggande majoritet i Duman. Jag

tror att det är mindre troligt att Putin

skulle bli premiärminister, eftersom

han då gör sig beroende av den nye

presidenten.

Ja, vem blir det?

Det finns förstås flera möjligheter.

Jag skulle inte bli förvånad om Putin

enligt tidigare nämnt scenario gör en

rockad med Dumans talman Boris

Gryzlov. Då skulle Putin få en lojal

och inte allt för stark president. Om

han däremot lämnar maktens korridorer,

vilket jag själv tror är mindre

sannolikt, är nog de förhandstippade

Ivanov, Medvedev och eventuellt nye

premiärministern Zubkov mer troliga

alternativ. Av det tjugotal personer

som hittills anmält sin kandidatur är

dock alla från oppositionen. Kandidaterna

måste registrera sig inom 25 dagar

från den 28 november, då valdagen

den 2 mars formellt fastställdes.

Har du slutligen någon anekdot

från Moskva för läsarna?

Jag kan berätta om när jag var ganska

ny och hade åkt med ministern till

Frankrikes ambassad. När jag skulle

lämna mottagningen visade det sig att

det hade skett ett missförstånd, ministern

hade redan åkt. Det slutade med

att värdarna letade fram en svarttaxi.

För att öva på ryskan säger jag till

föraren ”Хорошая машина” (”Bra

bil”) och han svarar ”Неплохая”

(”Helt ok”). Plötsligt kommer jag

på att jag inte frågat om priset och

säger därför ”Сколько стоит?” (”Vad

kostar det?”). ”16000”, blir svaret.

”16000 рублей!?” (”16000 rubel!?”),

utbrister jag bestört. ”Нет, конечно

– долларов” (”Nej, förstås – dollar”).

Nej, tänker jag och beordrar:

”Остановитесь!” (”Stanna!”) mitt

på Trädgårdsringen. Då går det upp

ett ljus för chauffören: ”Ах, вы про

поездку спрашиваете?” (”Ah, ni

frågar om resan?”) ”Da”, svarar jag.

”Ну, это будет бесплатно” (”Tja,

det blir gratis”). Jag pustar ut. l

HUGIN&MUNIN 4/2007 15

More magazines by this user
Similar magazines