Om oss i Katolskt magasinet 2009/2 sid. 7-11 (.PDF) - Sankt ...

sid. 22 | kyrkoåret
Kyndelsmässodagen:
Frid, frälsning, ljus och härlighet
Den lille nyfödde ligger bokstavligen talat i mina två
händer. Så liten och skör, så seg och stark! Ögonen
är slutna och sömnen djup. Det lilla ansiktet är inte
större än min handflata.
Han är en liten vandrare från evigheten rätt ned i mina
händer. Han vilar i sin egen slutna värld.
Barnet i krubban – var det så för Maria? Vi har inga
uppgifter om vikt och längd. Vi vet bara att det var fattigt
och utsatt, att stjärnorna lyste och att änglarna sjöng för herdarna.
Så många barn som fortfarande föds i yttersta fattigdom
och elände. Jesusbarnet har fått tusentals efterföljare och
utan vare sig ljus och sång. Många mödrar gråter över sin
utsatthet och sin ängslan för framtiden.
Julen har blivit barnens högtid till minne av hur Gud blev
människa för oss i Betlehem.
För oss alla är det hoppets ljus som lyser i mörkret ”och
mörkret har inte övervunnit det” (Joh1:5) Men hur har det
gått därhän att vi knappt vågar tala om detta innersta my s -
terium? När förvandlades julen till en fiktiv tomteberättelse?
När försvann Jesusbarnet från julkrubban och rationaliserades
bort bland adventsstakar och girlanger?
Ett par månader går fort. Nu är den nyfödde inte så liten
längre. Hela armen behövs för att hålla honom. Blicken
”Du omger mig på alla sidor och du håller mig i din hand.”
möter min klar och oavvänd. Så ler han det ljuvliga tvåmånadersleendet,
som är som ett skimmer över hela ansiktet.
Han är inte längre sluten i sin egen mytiska värld utan öppen
för ömsesidig kontakt, en liten människa varm och trygg i
mina armar.
Mina tankar går till bibelns berättelse. Jesusbarnet var
just två månader när han av sina föräldrar bars fram i temp -
let och den gamle Symeon tog honom famnen. Säkert mötte
barnet Symeons blick och gav honom sitt ljuvliga leende.
Anden hade lett den gamle till templet för att han skulle få se
Messias. Nu prisar han Gud och sjunger den bön som blivit
kyrkans aftonbön genom århundraden: Herre nu låter du din
tjänare gå hem i frid... Mina ögon har skådat frälsningen –
ett ljus åt hedningarna och en härlighet åt ditt folk Israel.
(Lukas 2:25 ff) Undra på om de fattiga föräldrarna blev
förundrade över vad Symeon berättade! Så välsignade han
dem och lät dem gå.
Kyrkans tradition har gjort denna dag till en särskild högtid
då man välsignar ljusen för året som kommer – kyndels -
mässo dagen. Ljus, frid, frälsning – vi smakar på orden och
längtar efter att de skall fullbordas i våra liv, inte bara när vi
når fram till ”härligheten”.
Text och foto: Ann-Marie Cervin