Om oss i Katolskt magasinet 2009/2 sid. 7-11 (.PDF) - Sankt ...

sid. 24 | paulusåret
Paulus på väg till Jesus Kristus
Påven Benedikt XVI har proklamerat ett Paulusår,
detta med anledning av att Paulus föddes för ca
2000 år sedan. Tanken är att vi under detta år skall läsa
Paulus lite mer och tillägna oss hans tankar, inspireras
av hans tro och begrunda hans andliga testamente som
vi återfinner i hans brev. Ärligt sagt tycker jag att Paulus bitvis är
krånglig i sina texter, särskilt när han går in på teologiska ämnen.
När han däremot är pastoral, alltså visar omsorg om sina församlingar,
då visar han mycket av sina känslor, sin oro, sin vrede
och sin ömhet. Då är det roligt att läsa honom. En dynamisk och
kraftfull person, en känslomänniska fylld av iver och lidelse
framträder. Men alltid gör han det utifrån sin övertygelse: För mig
är livet Kristus (Fil 1:21), och detta vill han förkunna för hela
världen. Gud själv har gett honom uppdraget att förkunna evangelium.
Ingen och inget får förvränga eller förfalska detta evangelium
som han tagit emot.
Vem var Paulus?
Innan hans texter börjar tala till mig, skulle jag vilja lära känna
honom som människa och person. Vem var han innan han blev
Paulus i Nya testamentet? Uppgifterna är sparsamma. Han föddes
omkring år 10 och växte upp i Tarsos, en viktig hamnstad på
Turkiets sydkust. Tarsos var på den tiden en viktig handelstad
med ca 300.000 invånare, en stad med en brokig befolk -
ning.Olika nationaliteter, religioner och kulturer samsades inom
den dominerande hellenistiska kultursfären. Grekiskan var dåtidens
engelska och mycket av grekisk filosofi var allmängods.
I en sådan omgivning växte Paulus upp. Själv var han jude och
fostrades som sådan. Men i denna mångfacetterade omgivning
var det oundvikligt att inte konfronteras med de olika
tankeströmningarna och fundera över deras betydelse. Precis som
vi i vår tid och vårt samhälle får konfronteras med frågor som vad
andra tror på och varför, och vem som har rätt. Vad skall jag
välja? För en jude som växte upp i en sådan miljö var det två
saker som var kännetecknande. För att inte gå under och
absorberas av den omgivande dominerande kulturmiljön, gällde
det att hålla sig till traditionen, för det är den ärvda traditionen
som talar om vem man är, varifrån man kommer och vilken plats
och uppgift man har i tillvaron. Detta förs vidare genom den
berättade historien, genom kulten och genom tänkesätten från
släktled till släktled. Så det gällde att bevara sin egenart, avgränsa
sig, bevara arvet efter fäderna.
Paulus växte upp i en grekisk omvärld utanför men i en ju disk
hemmavid. Men samtidigt som bildad jude tog man till sig det
bästa av den hellenistiska kulturen, det som inte stred mot religionen.
Paulus som egentligen hemifrån hette Saulos, Shaul, växte
alltså upp här. Hans föräldrar var förmodligen ganska välbärgade
och hade råd att skaffa sig romerskt medborgarskap ”för säkerhets
skull”. Så Paulus kom att definiera sig själv både som jude
och som romersk medborgare. Sitt romerska medborgarskap
kunde Paulus åberopa när han senare kom att råka i knipa.
Förmodligen behärskade Paulus flera språk: förutom
hebreiska och arameiska även latin och grekiska; han var alltså en
bildad man. När Paulus blev lite äldre, skickade föräldrarna
honom till Jerusalem för att han där skulle gå i skola och bli en
skriftlärd, kunnig i skriften och kanske återkomma till Tarsos som
en betydelsefull person. Hos professor Gamaliel fick han en gedigen
utbildning i Lagen och Profeterna. Tidigt anslöt han sig till
den grupp som kallas för fariséer och blev så en lagivrare: Själv
skriver han så: ”I trohet mot judendomen överträffade jag de flesta
av mina jämnåriga, ivrigare än någon annan hävdade jag traditionen
från våra fäder”, (Gal 1:14).
Under denna tid kom han att brottas med sådana frågor som:
”Vad har Gud uppenbarat för oss? Hur ska vi förstå det?” Det
finns inget viktigare för en människa än att söka efter Guds vilja
och leva efter Guds lag. Paulus gick in för sina studier med stor
iver. Här fick han svaret på livets stora och svåra frågor. Lagen
talade om vad som var rätt och fel, vad som var Guds vilja och
vad som inte var Guds vilja. Kunskap om lagen var en kunskap
om Guds vilja och att följa lagen var att följa Guds röst och vilja.
Det var att befinna sig på rätt sida. Det som däremot förefaller
märkligt är att han i sin iver utvecklade en fanatism. Han såg fiender
omkring sig i dem som hade en helt avvikande mening och
livshållning.
Var detta ungdomens behov av raka och enkla svar eller var
det ett uttryck för en inre osäkerhet och rädsla? Fanatismen uppträder
ju som bekant när man inte orkar härbärgera en nyanserad
bild av livet utan kräver enkla lösningar. Ett nyanserat sätt
kräver att man tål att leva i en viss osäkerhet, trevar sig fram för
att finna svar i en komplicerad verklighet. Men som evangelisten
Lukas skriver i sin andra bok Apostlagärningarna: ”Saul, som
ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen
och bad att få med sig brev till synagogorna i
Damaskus: om han fann några som hörde till Vägen, män eller
kvinnor, skulle han fängsla dem och föra dem till Jerusalem” Apg
9:1.Eller i Apg 26:9ff ”Jag fann det själv vara min plikt att på allt
sätt bekämpa nasarén Jesu namn, och jag gjorde det också i
Jerusalem. Med fullmakt från översteprästerna satte jag många av
de heliga i fängelse, och när man ville döda dem röstade jag för
det. Överallt i synagogorna fick jag dem att häda, ja, i mitt raseri
förföljde jag dem till och med i städer utanför Judéen.”
Duger jag inför Gud?
Ett sådant raseri och sådan fanatism tyder på rädsla och en ännu
omedveten, icke erkänd längtan efter något. Men rädsla för vad?
För sig själv? Vi kan bara spekulera, men är det orimligt att tänka
att han led av sina nederlag, av att inte kunna hålla lagen till punkt
och pricka? Vem är han då, om inte ens han kan följa lagen, lyda
Guds vilja? Ständiga nederlag tär på självförtroendet, och den
enda utvägen var att bekämpa fienden, nämligen sig själv, representerad
i de judar som trodde på en viss Jesus och som hade en
helt annan inställning till Guds vilja.
Kanske brottades han med sådana frågor som: ”Duger jag
inför Gud? Har jag gjort tillräckligt? Är jag accepterad?” Detta
kan bli till en plåga att kräva allt mer av sig själv. Man kan bli
hård mot sig själv men också mot andra.
Nu kom han att träffa på kristna i form av konverterade judar