Fältbiologen 2/2012.pdf - Fältbiologerna

faltbiologerna.se

Fältbiologen 2/2012.pdf - Fältbiologerna

2/2012

Sötare än vanligt


Det är förstås jätteviktigt att ta ansvar för naturen när man bedriver skogsbruk. Och det gör vi. Ungefär så skriver Ikea i sin marknadsföring. Men i det låga priset

för bokhyllan Billy som någon köper på ett av Ikeas 280 varuhus runtom i världen ingår det att taigan blivit ännu en bit urskog fattigare. För när Ikeas dotterbolag

Swedwood hugger skog i ryska Karelen är det inte ett misstag att en 500-årig tall lastas på timmerbilen som ska till fabriken för tillverkning av limfogskivor. Det är

uthålligt skogsbruk enligt den ”svenska modellen”. På skyddaskogen.se/ikea kan du ladda ner hela vår verklighetsbaserade prislapp. Kopiera dubbelsidigt. Klipp

papperet i två delar. Vik dem så att du får en smal dubbelvikt remsa med informationen om oss inuti. Ta med en bunt och smyg in sanningen på ditt närmaste Ikea.

Mer om aktionen mot Ikea finns på sidan 6.


De flitiga flygarna 10

Men det är strejkvarsel i bisamhället

Honungsproduktion 15

En bisyssla med sting

Korsord 18

Sommarnöje för hela familjen

Surr i stadsbruset 20

Även i betongen växer det blommor

Humlor är också bin 22

Håva in kryssen

Sagan om den söta betan 24

Hur sockerbetan erövrade Europa

Sockerdricka 25

Konservera med finess

15

5

28

24

18

FÄLTBIOLOGEN

är Fältbiologernas medlemstidning som utkommer med fyra nummer per år och

distribueras gratis till alla medlemmar. Skolor och andra intresserade kan beställa

prenumeration för 250 kr/år. Tidningen Fältbiologen produceras av en ideellt

arbetande redaktion. Redaktionen tar sig rätten att redigera inkomna texter.

Texter och bilder som publiceras i tidningen publiceras även på Fältbiologens

hemsida www.faltbiologerna.se/faltbiologen. För icke beställt material ansvaras ej.

Prenumeration eller adressändring: info@faltbiologerna.se

Adress: Fältbiologen, Brunnsgatan 62, 802 52 Gävle.

Ansvarig utgivare: Lars Axelsson

OMSLAG

Framsida: Humla och humleblomster. Foto: Magnus Bjelkefelt

Sidan 2: Jennie Wadman, Skydda skogen och Fältbiologerna, foto: Robert Svensson

Baksida: Redaktionen

4

25

26

18

10

Alltid i Fältbiologen:

Tips och notiser 4

Sländor från förr och andra rovdjur

Aktionsbild 6

Talla inte på urskogen

Hotspot 8

Paddling – en nära-bad-upplevelse

Minifältis 26

Den söta sommaren

Kultur 28

Konstverken bland träden

Krönika 30

När bränslet är slut

Experten 30

Skogen som kolsänka

Internt 31

Fåglar, fåglar, fåglar, och så lite kamp

REDAKTIONEN

Lisa Behrenfeldt, Magnus Bjelkefelt, Jennie Wadman, Kristin Axelsson,

Jenny Luukkonen, Alva Anderberg, Svante Hansson.

Mejl till redaktionen: redaktion@faltbiologerna.se

TAcK FöR ER MEDvERKAN

Kleo Bartilsson, Salomon Abresparr, Leo Rudholm, Göran Andersson.

TRYcKINFO

Tryck: Risbergs Information & Media AB

Papper: Multi Art Matt 115 g, Svanenmärkt

Upplaga: 4 000 exemplar

www.faltbiologerna.se/faltbiologen

5

25

innehåll

15

Fältbiologen 2/2012 | 3


ledare och notiser

Alltid total

sockerchock

Den som besöker en matbutik har möjlighet

att erfara något om den egna kroppens begär.

Inte nog med att mjölken alltid står längst

bort från entrén vilket tvingar oss att passera

allehanda varor som vi kan få för oss att vi behöver. I

de varuhyllor vi passerar i brådrasket regerar sockerprincipen.

Apelsiner och druvor är utan undantag mer

exponerade än rovor och potatis, man får alltid leta mer

efter knäckebröd än efter bullar och fikabröd. Detta

når givetvis sitt crescendo vid kassaapparaterna, detta

nålsöga som varje kund måste passera. Där möts vi av

en aldrig sinande flod av glass och läsk samt den mur

av lösgodis där jag faller till föga. Min annars så exemplariska

matkorg, full av råvaror och mjölkprodukter, får

allt för ofta en skamfläck av färgämnen och gelatin.

Det jag i och för sig uppskattar med lösgodis är att

ingen kan göra sig några illusioner om dess innehåll.

Skulle jag till äventyrs köpa en sirapslimpa känner jag

mig dragen vid näsan. Det som vid en hastig anblick ser

ut som ett bröd är i själva verket en hårdprocessad industriprodukt,

som jäst kortare tid än vad ett riktigt bröd

ska knådas. Bedrägeriet fullbordas med ett aptitretande

varunamn såsom ”Skördeglädje” eller ”Lingongrova”

som ger intryck av att det rör sig om en fiberrik naturprodukt.

I själva verket är bröd ett lysande exempel på

hur sötningsmedel smugit sig in i våra dagligvaror vilket

förmodligen inte gjort att de säljer sämre.

Det korta svaret på vad som spökar när vi ger vika

för sötsuget stavas Tas1r2 och Tas1r3, så betecknas de

gener som gör att våra smakreceptorer kan känna söt

smak. Funktionen är givetvis att uppmuntra till att äta

mer av det näringsrika sockret. Men alla som haft saftkalas

ute i det gröna vet att vi är långtifrån ensamma om

att åtrå den söta smaken. Oftast är det insekter som är

snabbast med att anmäla intresse. Deras sötsug utnyttjas

av blommorna för att dra till sig pollinerare.

Så strövar även vi mellan snabbköpets färggranna dekaler,

vissa på vällustig jakt efter sötma, andra i våndorna

av att försöka förneka sitt begär. Nog känns det alltid

bättre att ge sig hän vid fruktdisken än vid godishyllan.

Eller än bättre: i en prunkande sommarträdgård.

4 | Fältbiologen 2/2012

Svante Hansson

redaktionen

Plasthavet

Skräpbältet i Stilla Havet har

sagts vara lika stort som Texas.

Nu beräknas plastmängderna

täcka ett område som är två

gånger så stort som Texas.

Se filmen om plastkatastrofen

här. miljoaktuellt.idg.

se/2.1845/1.448033/sex-gangermer-plast-an-plankton-i-stillahavet

Det finns mat på Internet

skogsskafferiet.se Här hittar du ätliga vilda växter

sorterade efter skördetid och bra beskrivna med både

bilder och användningsområden.

gatsmart.eu En inspirerande sida om stadsodling.

Här står till exempel om Statsjord, som odlar i gamla

plåtburkar, plastsäckar och alla möjliga kärl som de

kommer över, på en öde industritomt i Göteborg.

Och visste du att alla pelargoner är ätliga?

Mångfald längs

med vägen

Sveriges alléer utgör ett

viktigt, och ofta förbisett,

bidrag till den biologiska

mångfalden. Inte minst i det

annars öppna slättlandskapet kan de

gamla träden längsmed vägarna vara en oas

för lavar, mossor, insekter och fåglar. Men

många alléer är hotade av exploatering, eftersatt

skötsel och den farsot som drabbar många almar.

Att motverka den utvecklingen är också viktigt

ur kulturminnesvårdande synpunkt då

alléerna utgör viktiga element i det

kulturhistoriska landskapet. Med

sin stora artrikedom kan de givetvis

också bli ett smultronställe för

artjägare.


En gång var jättetrollsländan

För hundratals miljoner år sedan hade jättesländorna sin storhetsperiod.

De tillhör de största kända insekter som någonsin har levt på jorden. De

liknade trollsländor men hade ett vingspann på upp till 70 centimeter.

En starkt bidragande orsak till att så stora insekter kunde utvecklas var

den höga syrehalten i atmosfären. Den låg på omkring 30 procent, att

jämföra med dagens 21. Det gjorde att trakéerna, insektslungorna, var

tillräckligt bra för att förse även så stora djur med syre.

Enligt en studie gjord av amerikanska forskare gick sländornas

storlek hand i hand med syrenivån i atmosfären under nästan 200

miljoner år. För omkring 150 miljoner år sedan bröts trenden.

Trots att syrehalten steg blev sländorna mindre och mindre.

Det var under den här perioden som fåglarna utvecklades.

De gav sig på jättesländorna, som var svagare

och för stora för att klara att manövrera undan

attackerna. Utvecklingen av fladdermöss och

massutrotningen på jorden för 65 miljoner

år sedan var troligen det som gav

jättesländorna dödsstöten.

Istället för socker

Ät krom: Med ett högt kromvärde kan du minska sötsuget.

Krom är ett metalliskt grundämne som underlättar sockrets

transport till cellerna och därmed kan det dämpa sockerbegäret.

Ämnet finns som kosttillskott men förekommer

även till exempel i ostron, vetegroddar, potatis

och svamp.

Gå ut i solen: För lite solljus kan bidra till ett ökat

sockersug. Solljus påverkar nivån av hormonet serotonin

som i sin tur reglerar hypotalamus som påverkar

mättnadskänslan.

Käka mellis: Att äta ofta och regelbundet istället för vid ett

fåtal tillfällen om dagen håller blodsockret på en jämn nivå

vilket håller sötsuget i schack. Metoden bygger givetvis på att

man då äter nyttig mat mellan måltiderna.

Frukt är inte godis, men det kan vara en god ersättning. Som

bekant innehåller frukt en måttlig dos socker som kan hjälpa

till med att hålla tassarna borta från det mer koncentrerade,

raffinerade sockret.

tips och notiser

En gammal tall?

Naturskyddsföreningens skogsnätverk

har sammanställt en enkel guide till att

åldersbestämma träd!

skogsnätverket.se/2012/03/en-finhandledning-for-alderbestamning-avtrad-skriven-av-patrik-nygren/

Sötsaker är inget för rovdjur

Många rovdjur kan inte känna smaken av sött. Att kattdjur

saknar de nödvändiga smakreceptorerna har varit

känt sedan länge. Nu har det visat sig gälla även bland

annat fläckiga hyenor, sälar och sjölejon. Hos dessa djur

har genen Tas1r2, som kodar för smakreceptorer för sött,

blivit defekt genom en mutation. Gemensamt för alla

dessa arter är också att de är extrema kött- eller fiskätare.

Det sockerbehov de eventuellt har tillgodoses

genom det som bytesdjuren har lagrat

i musklerna. Alla rovdjur som har

en mer blandad diet med inslag

av växter, till exempel hundar,

björnar och pandor, har dock

kvar sötsuget.

bilder på sidan: Kleo Bartilsson, Lisa Behrenfeldt, Jennie Wadman och Magnus Bjelkefelt Fältbiologen 2/2012 | 5


aktionsbild

Förgiftade

Högt pris för

billiga möbler

text: Lisa Behrenfeldt foto: Robert Svensson

6 | Fältbiologen 2/2012

Skicka in dina bästa aktionsbilder till redaktion@faltbiologerna.se!


Ikea i Kungens kurva är en gigantisk

koloss i svenska flaggans färger. Det är

världens största Ikea-varuhus och när vi

går in för att reka hittar vi knappt ut.

Pilarna på golvet som pekar mot utgången

leder i kringelkrokar runt alla hyllor med

prylar till orimligt låga priser.

”Lågt pris, men inte till vilket pris som

helst” är Ikea:s slogan för tillfället. Den är som

gjord för att rätta till. ”Hos Ikea får du lågt

pris – till vilket pris som helst” har vi målat på

de banderoller som den 28 april vecklas ut på

åtta Ikea-varuhus runtom i Sverige. I Malmö,

Linköping, Karlstad, Örebro, Stockholm,

Uppsala, Gävle och Sundsvall byts samtidigt

närmare 2 000 av Ikeas prislappar ut mot våra

snarlika, med information om vad varorna

verkligen innehåller: Skövlad urskog cirka

500 år. Ovärderligt pris.

Utanför ingången drar Daniel igång motorsågen

och vi faller, en efter en, som symboler

för de respektingivande tallarna och granarna

som ligger uppstaplade i timmertravar intill

vägen in i den ryska taigan. Uppskattningsvis

finns 10 procent gammal naturskog kvar

i ryska Karelen. I stora sammanhängande

områden som hela tiden krymper till följd

av skogsbruket.

Aktionen går av stapeln samma vecka som

SVT:s Uppdrag Granskning sänt ett program

om hur Ikea:s helägda dotterbolag Swedwood

bedriver skogsbruk i Ryssland.

Ett skogsbruk helt enligt den ”svenska modellen”.

Det vill säga den modell som ligger

bakom att hela Sverige är rutigt av kalhyggen

och ungskogar och att vi bara har spillror av

riktigt gammal skog kvar.

Ikea försvarar sig med att deras skogsbruk

är certifierat enligt FSC. Alltså den miljöcertifiering

som Fältbiologerna slutade att

stå bakom för flera år sedan, i protest mot

att reglerna varken efterlevs eller skärps med

tiden, och att skogsbolagen som fortsätter

att avverka nyckelbiotoper och köra sönder

bäckar hela tiden kommer undan utan några

kännbara straff.

”Trä är ett helt fantastiskt material när

det gäller både kvalitet och miljöhänsyn, så

länge som det produceras lagligt och kommer

från skogar med ansvarsfullt skogsbruk.

Ikea accepterar inte illegalt avverkat trä. Ikea

accepterar inte trä från orörda naturskogar,

om de inte har certifierats som ansvarsfullt

skogsbruk. Vårt långsiktiga mål är att allt trä

som används i Ikea-produkter ska komma

från certifierade skogar med ett ansvarsfullt

skogsbruk.”

Den här texten är hämtad från Ikeas hemsida.

Visst låter det bra? När svenskarnas

förtroende för olika institutioner mättes i en

Sifo-undersökning i början av året hamnade

Ikea som vanligt i topp bland storföretagen.

64 % av svenska folket har förtroende för Ikea

enligt opinionsundersökningarna (en snabb

jämförelse: 14 % har förtroende för SJ, 48 %

för riksdagen).

Det är greenwashing så det stänker om det,

och att Ikea ska börja säga sanningen om sitt

skogsbruk i Ryssland istället för att grönmåla

sig själva, är ett av kraven i föreningen Skydda

skogens kampanj mot Ikea. Sluta omedelbart

att avverka skogar med höga naturvärden är

nästa krav.

Genomslaget för de åtta aktionerna

var stort. Vi fick ett inslag i Rapport, artiklar

i de flesta större tidningarna och i stort sett i

alla lokaltidningar runt om vid de olika varuhusen.

Vi uppmärksammades i radio både

inför och efter aktionen och ringde själva

och snackade i radioprogrammet Ring P1. På

Fältbiologernas Facebook har 700 personer

gillat och spridit vidare foton från aktionen

och 46 000 personer nåtts av vad vi har gjort.

Även i Ryssland, Tyskland och Storbritannien

har kampanjen uppmärksammats och närmare

2 000 personer har i dagsläget undertecknat

brevet från Skydda skogen med kraven

som vi riktar till Ikea. Det ska bli många fler.

I maj skickade vi en trissa från en 400 år

gammal tall, som Swedwood avverkat, till

Ikeas huvudkontor. Med trissan följde också

en intervju med Alexander Markovsky, från

den karelska miljöorganisationen SPOK, där

han bekräftar det föreningen Skydda skogen

hävdar och Ikea förnekar: att Ikea/Swedwood

avverkar skyddsvärd skog med månghundraåriga

träd i Karelen. I brevet fanns också

Skydda skogens fem krav mot Ikea. Igen.

För innan Ikea/Swedwood slutat att avverka

skogar med höga naturvärden i Karelen, eller

någon annanstans, kommer vi inte att ge

oss. •••

Läs mer:

I Fältbiologen 3/08 finns en artikel om

Fältbiologernas besök i Karelen

På skyddaskogen.se/ikea kan du skriva under

protestbrevet till Ikea

På sidan 2: Utför en egen aktion på ditt

närmsta Ikea.

Fältbiologen 2/2012 | 7


hotspot Inte behöver du sticka till latinamerikanska djungler eller bli ett mygghärdigt överlevnadsproffs för att

uppleva häftig natur! Fältbiologen tipsar här om platser i Norden med spännande djur, växter och landskap.

8 | Fältbiologen 2/2012


Ytspänning

text: Alma Bågefalk foto: Adrian Gustafsson

Har du aldrig upplevt din hemstad sedd från vattenytan eller längtar du

efter att följa de naturliga färdvägar som våra vattendrag utgör? För den

ovane kan kanotturen upplevas som en nära-bad-upplevelse men efterhand

kan landskapet avnjutas ur ett annat perspektiv.

Utanför vårt köksfönster flyter

Umeälven förbi. Jag flyttade

hit i januari och i veckor och

månader blickade jag ut och

funderade på hur stark strömmen kunde

tänkas vara, om det gick att paddla motströms

och hur lång tid det skulle ta att

paddla ut till havet.

Jag tittade på gamla färdbilder och

klappade och luktade då och då på min

tjärade träkanadensare som jag själv byggt.

Jag mindes soliga, myggiga höstdagar på

Dalälven, med nervkittlande forsar och

fantastiska morgnar då dimman lättade

över vattnet. Jag mindes nyårspaddlingen

i Västergötland och den tunna ishinnan

som sprack när vi paddlade ut på morgonen.

Hur isflaken nästan sjöng av de små

vågorna invid land.

Jag mindes bäverhyddorna och enkelbeckasinernas

brummande läte på Storån

i Jämtland och blöta härliga dagar då vi

vadade motströms upp i Öjån. På Björnån

i nordligaste Dalarna var det fullt av bäverdammar

och gott om vacker gammelskog.

När vi kommit ut på Vänern fick vi närkontakt

med en bäver som simmade under

kanoten.

Mars passerade, det blev april.

Dagarna blev längre och mildare, snön

smälte och kom igen, bara för att smälta

bort. Till sist öppnade sig en fåra nedströms.

Varje morgon hoppade jag ur sängen för

att kolla om fåran växt. Det gick några

dagar, någon vecka. Fåran växte uppströms.

Långsamt. En solig kväll var den uppe vid

vårt hus. Iskanterna vid stranden blev smalare.

Jag behövde plugga. Men ... längtan ut

på vattnet var för stark. Det riktigt spratt i

hela kroppen! Jag ringde min kanotvän på

andra sidan älven i ren iver. Någon halv-

timma senare, med flytvästar, ylleunderställ

och isdubbar kring halsen, traskade vi ner

till älven i den halvmeterhöga snön, med

min kanot på axlarna. Balanserade ut på

den sista iskanten. Ett oplanerat dopp hade

det lätt varit värt!

Men vi slapp och gled ut i vattnet.

Strömmen var inte alls stark och vi paddlade

uppströms i kvällssolen. Parerade de

isflak som flöt förbi. Skrämde upp några

skrattmåsar som skränande samlats en bit

upp och vid konsthögskolan hade fler än

vi fått vårkänning och premiärbadade i det

kalla vattnet. Vi kände paddeltagens kraft

i kroppen och lyssnade till kluckandet när

paddlarna lyftes och sänktes. Helt fantastiskt!

För mig är paddling det perfekta sättet

att färdas i naturen. Hela vårt land är fyllt

av älvar och sjöar att upptäcka och uppleva.

Även i stadsnära miljöer känns vattnet som

en liten fristad av vildhet. Man kan uppleva

änder och trollsländor, fiskar som hoppar

och vinden som susar i träd och vass. Låtsas

att man är långt borta. Eller varför inte gå i

land och köpa glass?

Mest av allt gillar jag ändå att vara ute

länge och långt borta från stadens larm.

Leva enkelt och gott, som kontrast till vår

ohållbara inveckling. I vårt land finns oändliga

möjligheter! Vi har fjällälvar, skogsforsar,

små och stora sjöar. Med kanoten kan

man ta sig fram nästan överallt. Är det för

forsigt, kan man bära eller lina ner kanoten

förbi forsen. Man kan bära den mellan sjöar

och älvsystem. På sommaren har man alltid

nära till bad. Kanoten erbjuder gott om

lastutrymme och man kan unna sig att lyxa.

Ta vara på sommaren med en vattenburen

natur- och frihetsupplevelse. •••

Härlig paddling

Sitt på knä i kanoten, med rumpan på

sitsen. Detta gör att kanoten blir betydligt

stabilare och att du använder hela kroppen

i stället för bara armarna när du paddlar.

Sy fast kardborre på axlarna på flytvästen

och på bitar av liggunderlag som

du kan fästa uppepå, det är väldigt skönt

om du måste bära kanoten.

Ta alltid det säkra före det osäkra.

Paddla inte forsar du känner dig osäker

på. Ge dig inte ut i för stora vågor. Håll

dig nära stranden. Ta gärna med en extra

paddel.

Vattenpacka din utrustning. Speciellt

det som är känsligt eller svårtorkat.

Plastpåsar funkar fint bara man försluter

dem väl och tar med några i reserv. Vill du

köpa utrustning, satsa på de tjocka, plastiga

packsäckarna. Lättviktspåsarna håller

för regn men inte för tryck och slitage.

Snåla inte med packning. Med kanot

har du verkligen chansen att lyxa! Glöm

inte gitarr, färska matvaror och annat som

berikar tillvaron.

Fältbiologen 2/2012 | 9


10 | Fältbiologen 2/2012

Bin till

vår tjänst


Det är brist på pollinatörer. Tama bin ansätts hårt av sjukdomar

och skadedjur. Ibland försvinner de spårlöst från en koloni för

att aldrig återvända. Även för vilda bin är situationen svår. Så

många som en tredjedel av arterna i Sverige är rödlistade.

Vår djupdykning för att finna orsakerna till binas kris börjar i

historien.

text: Sofie Karlsson foto: Magnus Bjelkefelt

Honungsbiet är kanske världens

mest kända insektsart, och

också en av få insektsarter

som människan håller som

”husdjur”. Innan honungsbiet domesticerades,

för ungefär 6 000 år sedan, levde

det i skogarna i Asien, Afrika och Europa.

Honungsbiet anses stamma från Asien, där

dess tre närmsta släktingar, det indiska biet,

jättebiet och dvärgbiet, finns. Efter den senaste

istiden då alla bin norr om Pyrenéerna

och Alperna dog ut fanns det troligtvis bara

ett bibestånd kvar i Europa, vid medelhavet.

Ur detta har sedan de olika typerna av

det europeiska honungsbiet (Apis mellifera)

utvecklats. Den moderna biaveln har lett

till en minskande genetisk variation inom

både bisamhällen och populationer. Aveln

har varit koncentrerad på vissa anlag, vilket

kan ha lett till att andra viktiga egenskaper

har förlorats på vägen. Avelsverksamheten

är också centrerad till ett fåtal aktörer, vilket

är en form av inavel. Liten genetisk variation

ger bisamhällen sämre motståndskraft

mot sjukdomar och parasiter. Forskning har

visat att avel som sker med avsikten att öka

binas genetiska variation ger samhällen som

bättre motstår sjukdomar och parasiter.

Barbara Locke är forskare på Sveriges

lantbruksuniversitet i Uppsala, i Sveriges

enda forskargrupp som arbetar med bin

och deras sjukdomar. Hon är själv biodlare

och beskriver sitt första möte med bina som

kärlek vid första ögonkastet.

– Det är som en slags kommunikation.

För att inte bli stucken är det helt nödvändigt

att kommunicera och interagera med

bina och uppfatta deras behov och humör,

säger hon om arbetet med bisamhället.

Barbara menar att den största utmaningen

inom dagens biodling är de sjukdomar

som sprids bland bina.

– Det stora problemet för tambin är sjukdomarna.

De slår ut hela bisamhällen och

gör de det svårare för biodlare att fortsätta

med biodlingen, säger hon.

Både binas yngel och de vuxna bina kan

drabbas av olika slags sjukdomar och skadedjur

i form av bakterier, svampar, virus, encelliga

djur och kvalster. En del sjukdomar

är så allvarliga att det är reglerat i lag att de

måste bekämpas för att sjukdomen inte ska

spridas. Amerikansk yngelröta och varroakvalstret

är två exempel på sådana bisjukdomar.

Amerikansk yngelröta anses vara en

av de värsta bisjukdomarna och drabbade

bisamhällen måste förstöras. Sjukdomen

orsakas av en bakterie som dödar larverna.

En död larv kan innehålla 2,5 miljarder bakteriesporer

och sporerna har visat sig kunna

överleva i honung, vax och gamla bikupor

så länge som 80 år. Varroakvalstret, med

det skräckinjagande vetenskapliga namnet

Varroa destructor, kan bära på flera olika

virus och har spridit sig explosionsartat de

senaste decennierna. Spridningen har skett

bland annat genom handel med drottningar

och långväga transporter av bin och varroakvalstret

finns idag på alla kontinenter

där det odlas bin, undantaget Australien.

Till Sverige kom kvalstret i slutet av 1980talet

och har nu spridit sig så långt norrut

som till Dalarna. Det har även kommit

österifrån till Haparanda och Övertorneå.

Problemet med sjukdomar och massförluster

av bin är komplext. Exempelvis fungerar

varroakvalstret som vektor för flera olika

virus. Kvalstren och virusen kan finnas var

för sig i ett bisamhälle utan att göra någon

skada, men när de verkar tillsammans kan

de orsaka stor skada på bina.

Barbara berättar att i USA och Europa

är problemen med sjukdomar inom biodlingen

större än i andra delar av världen. I

till exempel Afrika och Latinamerika används

oftare mindre intensiva biodlingsmetoder

och där finns också större naturlig

resistens mot varroakvalstret.

Fältbiologen 2/2012 | 11


Ett arbetande samhälle

Honungsbiet hör till insektsordningen steklar. I ordningen steklar ryms bland

annat också myror och getingar. Honungsbiet hör till underordningen gaddsteklar

och familjen Apidae. Det finns ungefär 290 arter av bin i Sverige och honungsbiet,

Apis mellifera, är en av dem. De flesta biarterna är solitära, det vill säga de lever

som individer utan att samordna sig i samhällen. Det finns också halvsociala bin som

lever delvis i små samhällen, delvis solitärt. Hit hör till exempel humlor. Honungsbiet

är emellertid en av de mest sociala insekterna och lever i stora samhällen året om.

Bisamhället är en superorganism. Man skulle kunna se det som att denna superorganism

förökar sig genom att samhället delas vid svärmning. De allra flesta

individerna i bisamhället, arbetarna, är infertila honor som sköter om avkomman.

Ett bi som sticker tappar sin gadd och dör, en typisk egenskap som är till gagn

för samhället snarare än individen. Bisamhällen verkar till och med ha ett slags

kollektivt minne som gör att ett bisamhälle som genomlidit en svår vinter samlar

vinterförråd som om det vore svåra tider, flera år efter att alla de individer som var

med om nöden har gått ur tiden.

Arbetsbina har olika uppgifter under olika perioder av sitt liv. De första dagarna

i sitt liv arbetar de med att städa celler (cellputsningsbin). Efter några dagar med

den uppgiften övergår de till att mata larver (ambin). Därefter bygger de vaxceller

(vaxavsöndrings- och cellbyggnadsbin). Sedan är de vaktbin vid flustret, ingången

till kupan. Slutligen avancerar de till att samla pollen och nektar (dragbin). Det

jobbet har de kvar tills de dör, bina arbetar helt enkelt ihjäl sig. Ett bi måste flyga

motsvarande två varv runt jorden och besöka mer än tre miljoner blommor för att

samla ihop tillräckligt med nektar för att kunna göra ett halvt kilo honung. En varm

och stilla sommardag med gott drag, det vill säga många nektarrika blommor i

närheten, kan bina i ett samhälle föra hem flera kilo nektar.

Några som inte jobbar ihjäl sig är däremot hannarna i bisamhället, de så kallade

drönarna. Av bikupans ungefär 50 000 bin är endast några hundra drönare. De

föds ur obefruktade ägg och befruktar drottningen så att hon i sin tur kan lägga

befruktade ägg som utvecklas till arbetsbin. En bidrottning parar sig en gång i sitt

liv med flera olika drönare. Sedan kan hon lägga ägg resten av sitt ungefär fyra år

långa liv, uppemot 2 000 ägg på ett dygn. De larver som matas med ett särskilt

proteinrikt foder, så kallad drottninggelé, utvecklas till drottningar. Den drottninglarv

som kläcks först sticker sedan ihjäl alla de andra drottningkandidaterna. Om två

drottninglarver råkar kläckas samtidigt blir det slagsmål, ett ”battle royal” där den

överlevande blir drottning. Drottningen i en bikupa utsöndrar ett feromon som håller

alla arbetsbina igång. Om drottningen börjar bli för gammal för att lägga ägg förlorar

hon också sin förmåga att utsöndra feromonet. Det märker arbetsbina direkt och

gör sig redo att skaffa en ny drottning.

En annan del av binas avancerade och välutvecklade kommunikationssystem

är dansen! Med hjälp av olika dansrörelser kan de tala om för varandra att de har

hittat mat, i vilken riktning maten finns, vilken kvalitet det är på maten och hur lång

bort den är. De navigerar efter solen och även om det är molnigt så dansar och

flyger de efter hur solen står på himlen.

12 | Fältbiologen 2/2012

I Afrika och Latinamerika finns fortfarande

mest vilda samhällen av honungsbin och

en mindre andel odlade bin, men i Europa

och USA är det tvärtom. Idag finns det inga

vilda bisamhällen kvar i Europa på grund av

varroa, bara enstaka förvildade samhällen

av tidigare tama honungsbin som svärmat

och sedan förvildats. Europeiska och nordamerikanska

biodlare är ofta beroende av att

behandla bisamhällena med mediciner och

medel mot olika sjukdomar för att hålla dem

vid liv. Bina blir beroende av behandlingarna

och om de plötsligt skulle upphöra skulle

kolonin dö.

– Det finns en stor skillnad i resistens mot

sjukdomar i de här olika världsdelarna som

beror på sättet att sköta bina, säger Barbara.

Hösten 2006 drabbades många nordamerikanska

biodlare av ett fenomen som

i USA fått namnet ”colony collapse disorder”,

CCD, som innebär att bina i ett samhälle

försvinner och inte kommer tillbaka.

Drottningen och kanske ett fåtal bin finns

kvar, men nästan alla arbetsbin är borta och

larverna har övergivits, vilket är onormalt

för sociala insekter som honungsbin. Vid

en ”normal” massdöd i ett bisamhälle, till

exempel efter en hård vinter, hittar man de

döda bina i botten av kupan men i dessa

fall har bina försvunnit spårlöst. Säsongen

2007/2008 dog en tredjedel av alla bisamhällen

i USA, och många klassades som fall

av CCD.

Många teorier om orsaken har debatterats,

allt ifrån påverkan av mobilstrålning

till genmodifierade grödor, men det finns

inga belägg för sådana kopplingar. Studier

har emellertid visat att stress i form av

sjukdomar, parasiter och bekämpningsmedel

har förekommit i större utsträckning i

samhällen som drabbats av CCD än i dem

som inte drabbats. Barbara Locke tror inte

att det finns någon enskild orsak till CCD

och tycker att det är viktigt att inte blanda

ihop CCD med andra stora förluster av bisamhällen

som sker exempelvis på grund av

sjukdomar.

– Så fort bisamhällen dör och folk inte

vet varför så kallas det för CCD – det är fel,

säger hon och påpekar att CCD, i ordets rätta

bemärkelse, aldrig har rapporterats i Europa.

Att se till att bina är friska och mår bra

är inte bara viktigt för binas egen skull. Bin

och andra insekter utför en mycket viktig

ekosystemtjänst genom att de pollinerar de

grödor som vi äter. Ungefär en tredjedel av

våra livsmedel är beroende av att bli pollinerade

av olika insekter. Om ingen pollinering

sker bildas heller inga frukter eller

frön. Att se till att grödan blir pollinerad är


Barbara Locke forskar på bin och bisjukdomar vid SLU i Uppsala. Foto: Gabriele Ridolfi.

En vaxkaka har mellan sextusen och åttatusen celler och trots att bina börjar bygga den på flera

olika ställen på en ram så passar cellerna ihop perfekt på slutet. Foto: Sofie Karlsson.

av yttersta vikt även om odlingsmetoden

inte är optimal för pollinatörerna, och på

vissa platser läggs stora resurser på att se till

att pollinering kan ske. I Kalifornien finns

gigantiska mandelodlingar som tidigt på

våren behöver pollineras. Över en miljon

bikupor körs då dit från sydligare stater där

bina redan har vaknat. Sådana slags transporter

utgör också en del i spridningen av

sjukdomar. Mer än hälften av alla bikupor

som finns i hela USA behövs för att räcka

till mandelpollineringen.

På många platser i Kina pollineras fruktträden

sedan slutet av 1980-talet för hand av

odlarna själva, och över 80 procent av alla

äpplen och päron som säljs i Kina är resultatet

av handpollinering. En av orsakerna

till handpollineringen är att man använder

så mycket bekämpningsmedel att pollinatörerna

inte kan leva där. Ändå anses det mer

effektivt att fortsätta den intensiva fruktodlingen

än att försöka gynna de naturliga

pollinatörerna. De biodlare som verkar i

närheten av fruktodlingarna flyttar sina

kupor innan träden börjar blomma för att

bina inte ska lockas in i fruktodlingarna och

utsättas för gifterna.

Många av de professionella biodlarna i

Sverige har en form av ”pollineringstjänst”

där de hyr ut bikupor till lantbrukare som

vill få sina grödor pollinerade av honungsbin

för att få större skörd.

Den största insatsen för pollinering av

våra grödor tillskrivs ofta honungsbina,

en vanlig siffra är ungefär 80 procent. Nya

studier från England visar dock att antalet

honungsbin som finns omöjligt kan göra

ett så stort jobb som faktiskt utförs och att

effekten av honungsbinas pollinering verkar

ha överdrivits. Slutsatsen som dras är att

mycket mer av pollineringen än vad man

tidigare har trott utförs av vilda pollinatörer.

Men samtidigt som förekomsten av sjukdomar

hos tambin har ökat har också situatio-

Bi med varroakvalstret. Foto: Barbara Locke, SLU.

Lina Herbertsson forskar om vilda växters

pollinering vid Lunds universitet. Foto: Jimmy

Hertzman.

nen för de vilda pollinatörerna försämrats

på många håll i världen. Av de cirka 290

arter vilda bin som förekommer i Sverige är

ungefär en tredjedel, närmare bestämt 103

arter, upptagna på rödlistan, vilket innebär

att de är missgynnade eller till och med hotade

av utrotning.

Lina Herbertsson är gammal fältbiolog

och forskar vid Lunds universitet. I sin

forskning försöker hon att ta reda på hur

pollineringen av vilda växter i jordbrukslandskapet

kan öka.

– Dagens intensiva jordbruk har lett till

minskad biologisk mångfald, både bland

pollinerande insekter och blommande

växter. Eftersom dessa organismgrupper är

beroende av varandra är jag rädd att vi befinner

oss i en nedåtgående spiral där brist

på den ena leder till brist på den andra. Men

det är osäkert om det är födobrist bland

pollinatörerna eller pollinatörsbrist hos väx-

Fältbiologen 2/2012 | 13


De långtungade humlorna gör ett mycket viktigt jobb som

pollinerare av djupa blommor som tambin inte når ner i.

terna, eller helt andra faktorer, som driver

utvecklingen, säger Lina.

Det är i vilket fall klart att det i dagens

jordbrukslandskap ofta råder brist på både

mat och boplatser för de vilda pollinatörerna.

Att betesmarker och ängar försvinner

och att odlingsfälten ökar i storlek är

landskapsförändringar som slagit hårt mot

pollinatörerna. Många ängar och naturbetesmarker

växer igen, och i de intensivt

brukade jordbruksområdena finns få blommande

grödor. Mycket av den klöver som

odlas skördas redan innan blomningen. Ett

annat problem är att de blommande grödor

som förekommer i större slättlandskap

finns i ofantliga mängder, men bara under

en kort period. När rapsfältet har blommat

över finns få andra blommor i närheten.

Många bin måste ha allt de behöver för

att överleva inom en radie av 500 meter,

längre flyger de inte. Då blir det viktigt

med ett varierat landskap – en normalstor

åker i slättbygd uppfattas av biet som ren

öken. Lina berättar att allteftersom ängarna

har minskat i areal har vägkanter

blivit ett viktigare habitat för många insekter.

Men vägkanterna i Sverige klipps

regelbundet, vilket gör att blommande

örter är betydligt mer sällsynta i vägkanterna

än de en gång var. I vissa områden

är trädgårdar de viktigaste födokällorna

för humlor.

– Jag hoppas att vi uppvärderar pollinatörernas

betydelse och att man kan låta

åtminstone vissa blomrika vägkanter förbli

oklippta till slutet av sommaren, säger hon.

14 | Fältbiologen 2/2012

Under en bra sommardag är alla bisamhällets arbetsbin ute och samlar

nektar. Det innebär cirka 60 000 pollinerare.

På ekologiska gårdar har man ofta

mer ärtväxter i växtföljden och de är en

bra näringskälla för bina. Att djuren går ute

och betar gynnar pollinatörerna eftersom

det kan skapa öppen mark och fler örter.

Att man dessutom odlar utan gifter skulle

också kunna ha en positiv effekt, tror Lina

Herbertsson.

– Nyligen visade det sig att vissa gifter

inte dödar bina direkt. Däremot påverkar de

koloniernas långsiktiga beständighet. Det

är nästan läskigare tycker jag, för sådana

effekter är svårare att upptäcka, säger Lina

Herbertsson och fortsätter:

– Och vad man kanske inte tänker på

är att även herbicider, alltså ogräsbekämpningsmedel,

har negativ påverkan på humlor

och andra bin, eftersom de utplånar

pollinatörernas mat.

När det gäller pollinering av grödor är

mängden pollinatörer ofta inte lika viktig

som diversiteten, eftersom olika pollinatörer

har olika beteende, utseende och storlek.

En varierad pollinatörsfauna har visat sig

öka både kvalitet och kvantitet hos många

grödor, exempelvis pumpor, vattenmelon,

jordgubbar och kaffe.

– Tambin förekommer ofta i stora antal,

men de utgör bara en enda art, så i många

fall kan de inte ersätta de vilda pollinatörerna.

Det finns dessutom forskare som är

oroliga för att honungsbin konkurrerar ut

vildbin, men än så länge saknas säkra belägg

för detta, säger Lina.

Vissa växter är för djupa för att kunna

pollineras av honungsbin och andra är för

djupa för att honungsbina ska göra ett effektivt

jobb. Så utan till exempel långtungade

humlor kan inte alla växter pollineras.

Humlor är också bättre anpassade för lägre

temperaturer och kan pollinera även om det

är sämre väder som gör att honungsbina inte

vill ut och flyga.

Lina understryker att det är viktigt att

komma ihåg att också de vilda pollinatörerna

gör stor nytta.

– Allvarliga sjukdomar hos honungsbin

blir allt vanligare, så vem vet, om några decennier

kanske de inte ens finns kvar. Vem

ska då pollinera vilda och odlade växter, om

vi tagit död på alla humlor och solitärbin?

Men Barbara Locke och Lina Herbertsson

är ändå hoppfulla inför framtiden.

Barbara forskar på några halvvilda bisamhällen

i Avignon i Frankrike och på

Gotland för att hitta orsaken till deras naturliga

motståndskraft mot varroakvalstret

och det ser lovande ut.

– Dessa till synes resistenta samhällen

kan förhoppningsvis ge oss en ledtråd om

hur vi kan rädda honungsbina, säger hon.

Lina tror att det finns hopp också för de

vilda pollinatörerna:

– Jag är en obotlig optimist, jag har svårt

att tänka mig att vi inte skulle ta oss i kragen

innan det är för sent. Dumt uttryck förresten,

eftersom för vissa är det redan för sent.

Men många andra vilda pollinatörer finns

kvar och de flesta av dem tror jag att vi kan

rädda. •••


SMAK För HoNuNG

text och bild: Jennie Wadman

Honung har en nästintill mytomspunnen kraft att förebygga infektioner och pollenallergi,

samt lindra alltifrån halsont till självsprickor och brännskador. Fältbiologen har träffat

två entusiaster som ägnar sin fritid åt att ta hand om de små krypen som framställer

denna dunderhonung.

Fältbiologen 2/2012 | 15


Första gången Johan Daniels hörde

talas om biodling var han femton

år och lyssnade till ett reportage

om bin på radio. När han skaffade

sina första kupor var han helt inne på att

tjäna pengar på honungsförsäljning, men

med tiden har hans intresse mer och mer

övergått till en fascination för bin och deras

sätt att leva.

– Det har blivit roligare och roligare,

säger han. Bin är nämligen rätt luriga, jag

vet aldrig vad de hittar på och det är det som

gör det hela så fascinerande. Honungen är

nu mer av en bonus.

Idag, sex år efter den första sommaren

med bin, är Johan 21 år och har hand om

fem bisamhällen på familjegården utanför

Orsa.

– Just nu har jag många andra projekt på

gång men det är så spännande med biodlingen

att jag gärna skulle vilja skaffa några

fler samhällen och så småningom bygga upp

det till en sommarinkomst.

Johan är fortfarande övertygad om att det

går att ha biodling som ett deltidsjobb även

om han nuförtiden mer intresserar sig för

hur bina lever än hur mycket honung han

får såld.

– Det finns de som har 500 samhällen

och har bin som heltidsarbete och så finns

det sådana som mig som bara har ett fåtal

samhällen som hobby. Det går att satsa

precis hur mycket man vill, det är bara att

dela på ett samhälle och utöka antalet kupor

när man vill öka honungsproduktionen, och

kupor kan man ju bygga själv till och med.

När biodlaren puffar med rökpusten börjar bina instinktivt

att äta. Deras ursprungliga boplatser var i träd i skogen, och

provianterandet är troligen en förberedelse till flykt inför en

annalkande skogsbrand. Foto: Alva Anderberg.

16 | Fältbiologen 2/2012

”Jag har precis lyft upp vaxkakan ur kupan och

honungen, den ljuva nektarn, glittrar där i cellerna

när den träffas av solens strålar.” irene

En person med ett större intresse

för själva honungen är Irene Rösth, som bor

utanför Östersund.

– För mig är biodling en solig sommardag.

Jag har precis lyft upp vaxkakan ur

kupan och honungen, den ljuva nektarn,

glittrar där i cellerna när den träffas av solens

strålar – och så en mustigt sötaktig doft

på det – det fångar mig!

När Irene började med bin för sex år

sedan var hon 15 år och drog ned medelåldern

rejält i den lokala biföreningen.

– Jag tror att de flesta unga tycker att det

är svårt att börja med biodling därför att det

är ett så stort ansvar. På somrarna, när det

är fint väder, behöver biodlaren vara som

mest aktiv och då vill de flesta vara ute och

ha kul med kompisar och inte klä sig i en

stor vit overall och pilla med bin.

Irene ser ett problem i att Biodlarnas riksförbund

inte marknadsför sig mot yngre då

hon tror att många upplever biodling som

ett tungt och svårt arbete som mest äldre

gubbar sysslar med, något som inte riktigt

stämmer överens med verkligheten.

Johan Daniels berättar att han tog

kontakt med en biodlande granne efter att

han hört reportaget på radion och att han

Dunderhonungen

fick två samhällen helt gratis av grannen

samma dag.

– Det enda jag behövde göra var att

köpa själva utrustningen med kupor och

lite socker att mata bina med. Dock dog

de båda samhällena direkt den första sommaren

så det var rätt kärvt i början. Andra

sommaren gick åt till att få igång ett nytt

samhälle och det var inte förrän den tredje

sommaren som det blev ordentlig fart på

odlingen och jag kunde börja sälja honung

i vår gårdsbutik som planerat. Fast då hade

jag för länge sedan börjat intressera mig mer

för bina än för honungen, säger han och

skrattar.

– Jag kom fram till att jag hade en dålig

drottning i början, som bara var ett hopkok

av traktens andra bin, och eftersom hon är

kärnan i samhället var jag tvungen att byta

ut henne.

Johan berättar att han köpte en genetiskt

bra drottning via internet och att hon kom i

ett kuvert märkt med ”levande bin”.

– I kuvertet, som inte var större än ett

vanligt A5-brev, kom den nya drottningen i

en bur av mat. Sedan gällde det bara att hitta

den gamla drottningen som skulle bytas ut,

bland de andra cirka 50 000 bina i kupan.

Johans uppdrag låter nästintill omöjligt

Honung kallas det då nektarn blir omhändertagen. Den blir till i det ögonblick

som nektarn lämnar vaxkakorna under slungningen.

När nektarn blandas med enzymerna i biets honungsblåsa på magen bryts

rörsockret i den ned till druvsocker och fruktsocker. Dessa sockerarter

utgör alltså beståndsdelarna i honung. En hög halt av fruktsocker ger

honungen en flytande konsistens medan en högre halt av druvsocker

gör den hårdare.

På grund av enzymerna har honung antibakteriella egenskaper

och det har använts i många kulturers naturmedicin

i århundraden. De nyttiga enzymerna förstörs

vid upphettning till varmare än fingervarmt. Honung

kan förhindra pollenallergi genom att den som äter

honung från sina egna trakter får i sig små doser

av växternas pollen.

Olika blommors nektar ger honungen olika

karaktär och smak.


När arbetsbiet har hittat bra blommor flyger det tillbaka till samhället

och visar med hjälp av en dans riktningen till nektarn. Foto: Magnus

Bjelkefelt.

men han skyndar sig att tillägga att drottningen

är ganska mycket större än arbetsbina,

som utgör majoriteten i samhället, så

det är bara de 1 000 drönarna man kan råka

ta fel på …

Johan hittade i alla fall den gamla drottningen,

dödade henne och lät arbetsbina

äta sig fram till den nya drottningen. Det

innebar att hon hann bli accepterad av

samhället, till skillnad från om han bara

hade stoppat ner henne i kupan direkt utan

matbur runt omkring.

Nu har han lärt sig knepet att märka

drottningarna med färg på ryggen – då

hittar man dem nästan direkt.

Att odla bin och få dem att överleva

vintern är ett modernt påfund, berättar

Irene Rösth.

– Förr i tiden trummade man bina

ur kupan ner i en burk varje höst för att

komma åt honungen, eller så dödade man

dem med rök för att kunna plocka ut vaxkakorna.

Sedan fick man leta reda på ett

nytt samhälle nästa år. Idag ger vi dem en

fin lyxvåning, tar hand om dem, städar ur

kuporna och försöker se till att de inte får

sjukdomar. Det blir ett utbyte helt enkelt.

Irene berättar att bin älskar socker, vilket

gör att de är totalt ointresserade av ”människomat”.

– Ett bi skulle aldrig sätta sig på ett saftglas

eller en bulle så som getingar kan göra,

det är helt enkelt inte tillräckligt sött för bina.

Men det finns en sorts mänsklig föda som

bina äter – rent socker. Som ett led i binas

övervintring matas de med sockerlösning

Drottningen markeras med en prick för att hon ska vara lätt att hitta bland

de tusentals bin som finns i samhället. Foto: Alva Anderberg.

”I kuvertet, som inte var större än ett vanligt A5-brev,

kom den nya drottningen i en bur av mat.” johan

efter att man tagit ut honungen ur kupan

sista gången på hösten. Detta eftersom de

har blivit av med det matförråd som de annars

skulle levt av under vintern. Under

taket i varje kupa finns det en tom låda, i

vilken man häller det kokta sockervattnet.

Bina klättrar ner i lådan, suger i sig lösningen

och fyller de tomma hålen i vaxkakorna

med ersättningen för blommornas nektar.

När samhällets speciella spanarbin upptäcker

blommor med ett bra ”drag” flyger

de tillbaka in i kupan och talar om för de

övriga bina i samhället var nektarn finns

genom att röra sig i en figur av en åtta

genom hålrummen inuti vaxkakan. Biet

kan dessutom tala om vilket avstånd det

är till blommorna genom att ”dansa” olika

fort eller göra speciella darrningar med

bakkroppen. Ju snabbare biet flyger desto

närmare är det. Johan berättar:

– När jag var på studieresa i Frankrike

under gymnasiet träffade jag en äldre man

som sa sig kunna tyda binas språk och se

till vilken blomma de skulle flyga härnäst

och hämta mat. När bina kom tillbaka in i

kupan sa han att han utifrån deras rörelsemönster

kunde avgöra vilken blomma som

skulle ge nästa ”drag”.

– Bins beteende är fascinerande, berättar

Irene. Det är inte konstigt att man använder

uttrycket ”flitig som ett bi” när man vill

beskriva någon som är duktig. Men deras

beteende innebär också att de är känsliga för

stora monokulturer. Ta födan till exempel,

har du ett gigantiskt fält med en sorts gröda

så får du ett stort drag veckan då blomningen

sker, sedan svälter bina ihjäl om inget

annat i närheten blommar direkt efteråt.

Det är intressant att höra hur lätt de

båda verkar ha haft det när de bestämde sig

för att prova på att bli biodlare. Även Irene

berättar att hon fick sina första bin gratis.

– Jag träffade en man från den lokala biodlarföreningen

på en mässa i stan och han

skjutsade hem mig med ett helt bisamhälle

gratis! Dessutom fick jag låna alla prylar av

honom, så det enda jag behövde köpa var

en dräkt.

Både Irene och Johan beskriver att attityden

hos de äldre biodlarna har varit väldigt

positiv och att de fort har kommit in

i gemenskapen.

– Jag kan prata med vem som helst om

bin – oavsett ålder så säger alla ”Oj, vad

spännande!” när jag talar om att jag är biodlare,

säger Irene.

Johan berättar att han gärna lyfter fram

sitt biodlande när han pratar med folk.

– Som biodlare har jag alltid ett roligt sätt

att presentera mig. Det är roligare att tala

om att jag odlar bin än att säga ”jag spelar

innebandy”. •••

Fältbiologen 2/2012 | 17


JAPANSK

KAMP-

SPORT

JAPANSK

FIL

VARS INLÄG-

GNINGAR PÅ

MIDSOMMAR

ÄR VARI-

ERANDE

DISIGA

VAR DET

INNAN

1990

BIOTOP MED

SUMPTRÄD

SAMLING AV

ÄDELLÖV

NÄR 1+1=2 FINT SPEL

HÖGTID SOM

TOGS BORT


NÖT

SVÄRS

EFTER ETT,

INNAN TRE

HAFSIGT

UPPSATT

HÅRKNUT

SUCKULENT-

VÄXT

SAGOVÄSEN

HÖGTOPPIG

NATIONAL-

PARK

TILLVERKAR

BELYSNING

GRÄS FÖR

TAKBRUK

IFALL

VÄRLDSLIG

TRUBADUR-

SÅNG

KORT ENG:

INTE ÄNNU

PRESEN-

TERAT

HAR FRU

GÖRA RÄDD

TERMEN FÖR

OFÖRMÅGAN

ATT GÅ

HELT OCH

HÅLLET

GLIDER TYST

I VATTNET

”ENAR”

EUROPA

HONUNGS-

GÖRAT

SVÅR NÖT

ATT KNÄCKA

TIDNING-

ARNAS

TELEGRAM-

BYRÅ

GUINNESS

OCH

BALDWIN

VAR TVÅ

ORGANISKT

PROCESS

MED SYRE

LIKGILTIG

WEST,

KOMIKER

OBSERVA-

TORIUM PÅ

HAWAII

SLINGRAR

KOD TILL

MOBILEN

LAMPGLOB

GÖRA

FRAMSTEG

DU

OCH JAG

ÖNSKA

KÄNDIS

GÖR RÄVEN

OBSERVERA

TILL VARJE

PRIS

GÅR

MJÖLKEN

TILL NÄR

DEN

TAPPAS

JAG-FORM

10 BLIR EN

LITER

SPELADES

NYSS I

UKRAINA

POLSK

HAMNSTAD

SPELTILL-

VERKARE

MED ‘PONG’

ÄR

HÖGTALARE

MED DÅLIGT

LJUD

TOMTE-

HJÄLP

HAR DU

KANSKE

FREDAGEN

13:E

HOTADE

STJÄRT-

GRODDJUR

BÅT

SMÖRA

EXTREMT

SNABB

RACERBIL

ÄR KUT

OCH LAMM

SITTER

STJÄRTEN

NAMN-

GIVELSE

BESTÅR

HAJENS

SKELETT AV

BRODER

DANIEL

STOR

ILSKA

STÖRANDE

TUGGLJUD

GAMMAL

”DEN LILLA”

TJEJEN

22 JUNI

OM BILDLIGT

UTTRYCK

MED BRA

SMAK

SPORT, BIL,

VIND OCH

BUKT

MED MUN

ATT GÖRA

HAR LJUST

HÅR

TID FÖR

FÅGEL-

SKÅDNING

JOBBAR

LYRIKERN

MED

MAGE

TIDS

& GRE

FÖR

FÅR

FISKE

GA

SKU

VAN

FIN

EFT

NA

KÄRN

SLE-

SPEKT


KON

FRAM

TAD


KRIFT

KISKA

SYN

DU

N PÅ

MLA

TOR

LIGT

SKT

ER-

MN

BRÄN-

PRO-

ERING

KER

TAKT

ARBE-

PLAN

GÖR DET VID

STEKNING

JA I

RYSSLAND

BIFOGAD TILL

SKRIFT

LILJEVÄX-

TERNA MED

BLÅ FRUKTER

SÄGS VID

KAMERA-

AVTRYCK

”ENAR”

STATER

DIT LJUS

INTE NÅR

PERIOD

UTAN REGN

SOPAS UPP

DUMT MOT

FOLKGRUPP

I ANSIKTET

FÖR HÄLSAN

BESTULEN

PÅ ALLT

INTE FÅ

HAR

NÄSTAN

MJÖLK-

MONOPOL

SIDA AV HUS

OCH SÄNG

ÄR MILNE-

ÅSNANS

BEKYMMER

ÄR GRUS-

GÅNGEN

FRI FRÅN

SINA BOJOR

DANS FRÅN

LATIN-

AMERIKA

ÄR FÄLTBI-

OLOGERNA

FÖR DEN

SOM ÄR

TRYCKLUFTS-

TEKNIK

KAN

BARBEQUE

SÄGAS VARA

KAN DU

VÄL NÖTEN

RISHÖG

SLAPPT

UNDER

BICEPS

ASKASK

PRISFEST

FÖR SJUKA

UPPREPAS

VID MEDITA-

TION

VAKEN

FRISKT ÄR

HÄLFTEN

VUNNET

DOPPAS I

VATTEN

TAR DIG UPP

EN VÅNING

SÄGS I

KYRKAN

CANDIDES

STORA

KÄRLEK

VIMSIG

HAR DÅLIG

SHOW UT

SPÖKORD

UNDERKÄNT

GER SIG

KARIUS PÅ

REGN AV

DENNA TYP

ÄR TRIST

FYLLS MED

BADGÄSTER

HETER

SAMMA

GALNING

VÅRD

MATAD

MEDICINKUR

(DEN)

RÖRDE

TILL

SJUKDOMS-

SYNDROM

SOM DELAR

I TVÅ

EFTER DO

VÄLDIGT

LÅNG

TIDSPERIOD

EN

SAK DU

HAR

JEANS MED

FINNAR

GENBANK

AAA

REGN AV

DENNA TYP

KAN IBLAND

VARA

TREVLIGT

ÄR STALL &

STÄMSKRUV

EXEMPEL PÅ

KLASSISK

DANS

ÄR OFTA

‘ÄPPLELÄSK’

NORR

OM USA

GÖR NARR

AV DET

MESTA

ÄR KORTEN

PÅ BORDET

MÄTER TID

SÄTT ATT SP E-

LA COUNT RY

I SJÄLVA

VERKET

”MÅSTE”

MAN HÅLLA

KROPPEN I

HITTAS I

HÖSTACK

EUROPEISK

STOR-BEN-

SINMACK

SÄGER

STRÄNGT

ÅT

ÄR VÄRL-

DENS LÖN

HOPP-

FLICKA, 8/4

SÄGER DU

FÖR ATT

TYSTA

VÄXTDELAR

SOM INTE

BRUTITS

NER

OLYCKAN

HEMLIGT

DOKUMENT

SAT-

KÄRRINGEN

VARDAGLIGT

IFRÅN

SISTA

ÅRSKURSEN

PÅ RIKTIGT

GÖRA MÅL

FÖRFATTAR-

KIILPI

SKOGENS

KUNGAR

I SIN EGEN

VÄRLD

LITEN PÅ

FOTEN

EN GÅNG

TILL

SKITER

MAN I

INTE VÅR

LÄNGST UT

PÅ KNIV

HAR HAS-

SELN EN

LITEN

FYLLS VID

EVENEMANG

FOLK

GJORDE

MATSÄCKEN

JORDSNURR

NORGEBERGET

DÄR SÄLJS

SAKER UT

BUSKE MED

BLÅ BÄR

SOM DU

INTE TROTT

EXTERN

ENHET

SÅ SOM

FOLK GÖR

ÄR FÅRÖ &

GOTLAND

EXEMPEL


VILL FRÖET

TRÄD MED

SMÅ

KOTTAR

ÄLV GENOM

BOLLNÄS

TÄNKER PÅ

SIG SJÄLVA

SAKNAS

AV SVAG

HJÄLPER

TILL I

KÖKET

RISTA IN

DEN

DATAVÄRLD

VI LEVER I

TAR BORT

SLY

STYR

FIRMAN

KORSORDET

MED DE

GÖMDA

ORDEN

GER SMÖRJ

KU KLUX

KLAN

HÄRDA

RYMD-

STATION

TILLTALAS

MED FRU

LÄPPFISK

PRATA MED

ANGÅENDE

ANGELÄ-

GENHET

LIGGER

MÅNGA

DJUR I

UNDER

VINTERN

”KOM-

MER FRÅN

UNDER

YTAN MOT

TOPPEN”

PÅ GRUND

AV ELLER

TACK VARE

GÖR EN

GOD MÅLTID

GÄRNA

MÄTER EN

MANO-

METER

ÄMNAR

BÄR SIN

KUDDE I

BARNVISAN

SUR ELLER

ORAK

ÄR MOSSEN

FISK

SOM HÖR

TILL SJÄLVA

TINGET

RYKTE

KOMMER

GULDET VID

VASKNING

GRUVLIGT

FÖRETAG

KOLVÄTE-

GRUPP

STÅR PÅ

TUR

ÄR LIKADAN

SOM EN

ANNAN

BÅT

ÄR DEN SOM

INTE GÅR

MIRAKEL-

DRYCK

RAKT

BREDVID

FLYGER

SVENSKEN

I KRIG

BAKOM

HALS

SKÄR

STÅR FÖRST

INSEKTSDEL

PÅSDRYCK

HUNDRA

HEKTAR

GÖR DU FÖR

ATT BETALA

IN MINDRE

SAGT

ÄR

SILLGRISSLA

EN

SOM MÅTTET

‘EN NYPA’

LYSER,

SKÄR OCH

PEKAR

LÄGGER

TILL

GÖR

TRANORNA

OM VÅREN

VILL DU VÄL

TILL NY

DAG

SJÖNG

”BORO BORO”

FÖRKNIPPAS

MED

MARABOU

DRUVA

FÖR VIN

ENHET FÖR

ENERGI

DJUR MED

TOFS ÖRA

SKINNA PÅ

PENGAR

IRLAND PÅ

IRLAND

LITEN Ö

UTANFÖR

SKÅNE

TYSK

MATAFFÄR

SVENSK

SKANDAL-

AFFÄR

KAN

SNÖRE SIG

SIDA UPP

OCH SIDA

NER BLIR

MÅNGA

SÅDANA

TILLTALAS

ADELSMAN

SÄTTES

CYKELN OCH

CD:N I

ANDRA

DAGEN

KORT FÖR

MYCKET

VANDRAR

PÅ FJÄLLET

KASK-FÖR-

NAMN, 27

NOVEMBER

HOPPSAN

EN AV

BACHS

KÄNDA

ENSAM,

MANLIGT

ÄR VÄL

ÄGODELAR

FÖRGIFTAR

LUFTEN I

NORDEN

TYSK

ARTIKEL

FÖRE VERB

VARA UTAN

SATTE IHOP

TÄNDERNA

JAGAS I

RACE PÅ

ÖLAND

MÄRKES-

GLASÖGON

LEVERERAR

OLJE-

BRÄNSLE

GER DÄGG-

DJURSMOR

MÅSTE

MAN FÖR

PLYWOOD

KILLING

POJKNAMN

FÖRSTA

DECEMBER

SATT RUNT

DET RUNDA

BORDET

GJORDE VÄL

BOMBEN

FÖRHOPP-

NINGSVIS

INTE

MÄKTIG

SVART

KATT

ÅTERGÅNG

EJ I NORR

LÄKAR-

TJÄNST

HÄFT-

KLAMMER

FLERA I

TENNIS

GÖR SAKERS

VÄSEN SIG

VID DENNA

GÅR MAN

NER UNDER

MARKEN I

STHLM


Samhällsbyggarna

20 | Fältbiologen 2/2012

Vill du att ditt miljöintresse ska sätta konkreta spår i din närhet?

Ditt ekologiska fotavtryck kan vara positivt, även om du råkar

bo i en storstad. Att odla bin är en genväg till nya bekantskaper

och fördjupade kunskaper om vårt ekosystem.

text och foto: Jenny Luukkonen

Om du av en händelse skulle

befinna dig i en liten park

vid Stigbergstorget inne i

Göteborg en måndagskväll

har du möjligheten att se något lite speciellt

– människor i vita dräkter och med

stora svarta nät framför ansiktet som

långsamt rör sig kring två stora lådor.

Majornas bikooperativ har sina bikupor

här i parken och en gång i veckan går

de igenom varje samhälle för att se hur

de mår och sprida kunskap om biodling

till förbipasserande. Att bikooperativet

startades handlade främst om att det var

många som hyste en stor oro över den

ökade bidöden.

– I och med att man tar hand om ett bisamhälle

så vet man att man ökar mängden

pollinerare med ungefär 60 000 under

dragtiden. Det är ett konkret bidrag till

miljöarbetet till skillnad från mycket annat

och jag tror att många känner det, säger

Alice Bulukin och förklarar på så sätt varför

det är så många som är intresserade av

att vara med i bikooperativet.

Nu är de cirka 23 personer som hjälper

till att sköta de två kuporna, ordnar studiecirklar

och utvecklar föreningen.


Man skulle kunna tro att det är väldigt

annorlunda att odla bin i stadsmiljö jämfört

med på landsbygden, där man oftare kan

se ett gäng gula lådor ute vid en äng eller

villatomt.

– Rent skötselmässigt är det egentligen

ingen skillnad alls, säger Emma Svensson.

Visserligen är bina kanske mer utsatta eftersom

de står på allmän plats men framförallt

är det praktiskt att ha dem i stan där många

kan dela på kuporna.

– Fast på ett sätt tycker jag att det skiljer

sig, säger Alice. Folk undrar ofta om det

finns någon nektar för bina inne i stan, och

det kan man ju verkligen fråga sig. Här är

det såklart fattigare med mat än om du sätter

bikuporna ute på en rapsåker men att

ha kuporna här sänder en signal om att det

behövs fler bin. Och då bina behöver ha

något att äta så betyder det att man måste

ha mer grönt i staden. Biodling i stan blir

kanske mer en politisk handling, precis som

stadsodling.

Emma och Alice berättar att folk som

passerar förbi ofta blir intresserade av vad

de håller på med och för det mesta tycker

de att det är roligt att bina står där. Men

vissa blir rädda. En gång fick de flytta sin

kupa eftersom folk i närheten tyckte det var

”Folk undrar ofta om det finns någon nektar för bina

inne i stan, och det kan man ju verkligen fråga sig.”

obehagligt när bina kom för nära och det är

inte alla de träffar som tycker att bina ska

vara i stan. Nu står de dock stabilt inne i

den lilla parken. Marken har de fått lov av

Park- och naturförvaltningen att använda

och de är väldigt till stadsbiodling.

– Det har faktiskt inte varit några problem

att hitta platser att ställa kuporna på.

Det som har varit svårt är att inom föreningen

bestämma vart kuporna ska stå. Alla

har olika åsikter, säger Emma.

– Och vi är ju amatörer de flesta av oss,

tillägger Alice. Det blir ju mycket googlande

för att leta information på olika ställen.

Vi kan sitta ett helt möte och diskutera

huruvida det är viktigt att det är väldigt

soligt eller lite soligt vid kuporna.

Att odla bin i stan är inte så egendomligt

som det låter. Om man väl börjar leta

upptäcker man att det finns ganska många

som håller på med det. Eftersom skötseln

inte skiljer sig särskilt från vanlig biodling

kan man använda de vanliga handböckerna

eller rådfråga Sveriges biodlares riksförbund.

Men det kan vara skönt att vara ett

par stycken som har hand om en kupa. Och

med tanke på vad som hände Majornas

Bikooperativ har Alice ett bra tips:

– Ta er tid att hitta en bra plats där det

verkligen är okej att placera era kupor, och

finns grannar i närheten så se till att skriva

kontrakt med dem! Att behöva flytta en

kupa mitt under säsong är väldigt jobbigt.

Mest arbete är det under sommarhalvåret

men för dem som orkar lägga lite tid på sin

kupa kan belöningen bli upp till 200 burkar

honung att mumsa på och en skön känsla

av att hjälpa naturen på traven. •••

För mer information om Majornas

bi kooperativ, www.majeko.se/bi-kooperativ

Emma Svensson och Alice Bulukin odlar bin i Majornas bikooperativ mitt i Göteborg. Att odla bin i stan skiljer sig inte från biodling på landsbygden.

Fältbiologen 2/2012 | 21


Skådning

för soldyrkare

text: Elin Götmark foto: Magnus Bjelkefelt

För många är "bi" synonymt med det tama honungsbiet som bor i bikupor,

men faktum är att det finns ungefär 290 bi-arter bara i Sverige. De flesta lever

ensamma istället för i samhällen. Att skåda bin är en riktig sommarsyssla.

Massor av blommor, sol och värme är goda förutsättningar för en lyckad bijakt.

Blomflugor – wannabe-bin

Blomflugor är inte alls nära släkt med bin och getingar

även om de ibland kan ha liknande teckning.

Förmodligen har de getingliknande ränder för att ge

intryck av att kunna stickas.

Du kan avslöja blomflugorna på att flugor bara har ett

par vingar. Bin och getingar har två par, som sitter fast

vid varandra med små hakar.

22 | Fältbiologen 2/2012

Känn igen ett bi

Bin är nära släkt med getingar och myror, som tillsammans

känns igen på att de har en smal midja och att

äggläggningsröret är ombildat till en gadd (det är därför

bara honorna sticks). Man kan säga att bin är getingar

som har börjat äta pollen istället för att vara rovdjur. Bin

är hårigare än getingar, och deras hår är förgrenade istället

för enkla som getingars. Humlor då? Jo, de är en

sorts (ännu hårigare) bin, och de är alla samhällslevande,

även om alla utom drottningarna dör om vintern så att

samhället måste byggas upp på nytt varje år.


Skåda bin

Bin och humlor söker upp blommor så vill du se dem ska

du börja med att hitta platser där det blommar mycket.

Trädgårdar brukar vara bra, liksom vägrenar. Det är också

en fördel om det är varmt och soligt.

Fjärilar och trollsländor kan du kolla in med hjälp av kikare,

men små insekter som bin måste man oftast fånga för

att identifiera. Mitt bästa tips för att göra en insektshåv är:

1. Köp en fiskhåv och klipp bort fiskenätet

2. Sy dit tyll istället.

Mörka färger som grönt och brunt är bra – vitt blir för stor

kontrast mot vegetationen och kan skrämma bort ditt byte.

En trevlig bieffekt (förlåt) är att jag har lättare att få lift

med en insektshåv i handen, förmodligen ser jag nördig

och ofarlig ut då.

När du har fångat din insekt är ett bra tips att flytta över

den till ett plastglas och föra in ett annat glas tills insekten är

fångat mellan glasens bottnar. På så sätt får du den att hålla

sig stilla. Du behöver också en lupp för att se små detaljer.

Bin är utrotningshotade

Bin och humlor är tyvärr en hotad grupp – över 30 procent

av arterna är rödlistade. Det beror dels på att jordbrukslandskapet

är mer enformigt än förr, med mindre blomrikedom,

och dels på att de markboende bina har speciella krav på

boplats. Många bin vill ha lättgrävda sandjordar med sparsam

vegetation. När sand- och grustag och torra betesmarker

växer igen blir det skuggigare och kallare nära marken, och

bina får svårare att klara sig.

Skånedistriktet har en tradition av att spela bi-fotboll på

Kaninlandet i Torna Hällestad utanför Lund för att hjälpa

till att hålla den sandiga marken öppen. Ibland kan man ha

roligt samtidigt som man gynnar naturvården!

foto: Ditte Green-Petersen

foto: Jenny Luukkonen

Artbestämma bin

Tyvärr finns inte någon bra bestämningslitteratur för bin på

svenska. Det är lättast att börja med humlor, som det finns ett

40-tal arter av. Dem kan du artbestämma med den trevliga

boken Humlor av Göran Holmström. I Insekter – en fälthandbok

(Douwes, Hall, Hansson, Sandhall) kan du nyckla dig

fram till vilket av de 31 bi-släktena som biet du fångat tillhör,

men längre kommer du inte. Vill du bli riktigt seriös finns

tegelstenen The Bees of the World av Charles Michener, men

den är inget för nybörjaren. Är du istället nyfiken på myror

och getingar har det nyss kommit en ny Nationalnyckel om

dem, men vi får vänta ett tag till på volymen om bin.

Fältbiologen 2/2012 | 23


Historien om

S cker

Det är lätt att tro att småkakor

till fikat är en svensk tradition

med djupa historiska rötter.

Man bör då betänka att den

som på 1600-talet var spekulant på tio kilo

socker fick vara beredd att betala med ett

ton spannmål. Då var sockret fortfarande

en exklusiv importvara som framställdes av

sockerrör som främst odlades på Atlantöar

som Madeira, Azorerna och Kanarieöarna.

Det höggräs som kom att kallas sockerrör

var den första råvaran som kunde förädlas

till kristalliserat socker. Det

växte ursprungligen på

ögrupperna Polynesien

och Melanesien i

Stilla havet och var

länge något helt

okänt för de europeiska

gottegrisarna som fram

till 800-talet fick

dämpa sitt begär

med honung.

Det kristalliseradesockret

fördes till

vår kontinent i

samband med den

arabiska etableringen

i Sydeuropa. De

belägg som finns

tyder på att det

först på 1300talet

förekom

socker i Sverige.

Vid denna tid betraktades

sockerröret

som medicinalväxt och

under flera århundraden

ansågs det vara

rena dunderkuren

mot allehanda krämpor.

Faktum är att söt smak ger en

milt smärtlindrande effekt.

På 1800-talet blev sockret ett livsmedel

som var tillgängligt för allmänheten.

Dess popularitet var

intimt förknippad med den stegrande

konsumtionen av kaffe och

te. Inte helt förvånande ansågs

dessa storheter förstärka varandra,

men främst var det ett sjunkande

sockerpris som låg bakom

att svenskens sockerkonsumtion i

genomsnitt ökade med 3,5 procent

per år under 1800-talet. Helt avgörande

för denna utveckling var att

man vid sekelskiftet 1800 lyckats

utvinna kristalliserat socker ur

sockerbetan.

Spridningen av sockerbetan

som källa till socker fick

sig en rejäl skjuts av tidens

storpolitiska konflikter. Slaget

vid Trafalgar 1805 resulterade i att

Storbritannien lyckades nedgöra

Napoleons flotta. Engelsmännen

kunde därefter skära av hela det europeiska

fastlandet från långväga

sjöfart vilket gjorde att sockret från

de karibiska kolonierna snart började

försvinna från de franska butikshyllorna.

Detta oroade Napoleon eftersom

sockret vid denna tid

hade blivit en populär guldkant

betaversionen

Från exklusivt läkemedel till folklig stapelvara: hur sockret fann sin väg in i skafferiet.

24 | Fältbiologen 2/2012

på tillvaron för

de bemedlade

skikten. Efter

misslyckade

försök att basera

den inhemska

sockerproduktionen på stärkelse,

druvor och sav visade

sig sockerbetan vara den

mest framkomliga vägen

för att ersätta sockerröret.

Produktionen drogs igång

med raketfart. Med hjälp

av kraftiga subventioner

hade Frankrike redan

inom ett par år grundlagt ett

fyrtiotal fabriker som hade kapacitet

att raffinera 100 000 ton sockerbetor.

Faktum är att Frankrike än

idag är världens största producent

av betsocker.

I Sverige började den söta betan odlas

för industriell förädling under 1830-talet

men produktionen gick långt trögare än

på kontinenten. Det skulle krävas dryga

tullavgifter och generösa skattelättnader

för att Sverige vid sekelskiftet 1900 skulle

vara självförsörjande på socker. Det var

alltså under 1800-talets senare hälft som

de otaliga småkakorna med något varierande

halt av vetemjöl, smör och socker

började få verklig spridning i den svenska

allmogen. •••

text: Svante Hansson

bild: Olof Åström


text och bild: Alva Anderberg

Att sockra in bär och frukt är inte bara gott utan även en

konserveringsmetod. Mikroorganismerna trivs inte i den

höga sockerhalten, och innan frysboxarnas tid var det

självklart att använda socker för att bevara höstskörden.

MasKrossirap (”VegansK honung”)

Ta: 5 dl maskrosblommor (utan stjälk), vatten,

2½ dl socker per dl vatten, rivet skal från 1 liten

citron, ½ tsk citronsyra per dl vatten.

Gör: Lägg maskrosorna i en kastrull och häll

på vatten så att det knappt täcker. Värm upp

försiktigt och låt sjuda (ej koka) i ett par minuter.

Filtrera av vätskan genom ett kaffefilter och mät

den. Häll tillbaka vätskan i kastrullen och tillsätt

2,5 dl socker per dl vätska, det rivna citronskalet

och knappt ½ tsk citronsyra per dl vätska. Koka

upp och låt koka sakta tills en sirap bildas. Det går

snabbt på slutet – se upp så du inte får sirap över

hela spisen! Låt svalna något och häll på burk. Står

sig nästan hur länge som helst. Passar bra till te

och desserter.

Kryddig aroniasylt

Ta: 1 liter aroniabär, 2 dl vatten

(kan uteslutas om man är noga

med att inte sätta på för hög

värme på spisen), 1 kanelstång,

1 tsk mald stjärnanis, saft från

1 citron, 2 tsk vaniljsocker,

4 dl socker.

Gör: Aronia är inte särskilt

allmän i matlagning men lätt att

hitta i bostadsområden då det

är en populär prydnadsbuske!

Bären är vackra, lättplockade

och goda, men lite kärva. De

smakar bäst om de plockas

efter frost alternativt fryses in

innan de tillagas. Koka upp bär

med vatten och låt sjuda på

svag värme i 20 minuter. Rör

ner socker och kryddor och låt

koka försiktigt i ytterligare 20

minuter. Häll upp i burkar och

förslut. Avnjut helst inom en

vecka.

MorotsMarMelad

Med ingefÄra

Ta: ½ kg morötter,

1 citron, 1 apelsin, 8 dl

syltsocker, 6 dl vatten,

3 msk riven ingefära.

Gör: Skala morötterna

och riv dem grovt. Tvätta

citronen och apelsinen.

Riv skalen och pressa ur

saften. Koka morötterna,

ingefäran och det rivna

skalet mjukt i 5 minuter.

Tillsätt socker och låt

koka ca 45 minuter på

svag värme tills konsistensen

blivit "marmeladig".

Skumma av och häll upp på

varma burkar.

alVa tipsar

För bästa hållbarhet bör alla redskap och

burkar som används till inkoket steriliseras.

Det gör man genom att koka dem

eller ställa dem minst 10 minuter i ugnen

på 100 grader.

Ett annat knep för lång hållbarhet

är att ha ett lager lingonsylt överst på

marmeladen/sylten. Lingon innehåller

mycket bensoesyra som hindrar mögelspridning.

Gör aldrig trippelsats av marmelad eller

sylt. Då måste man räkna ut hur mycket

längre man måste koka sylten eller ha en

sockerhaltstermometer för att undvika

rinnig konsistens.

lisens flÄder- och

jordgubbssaft

Ta: 1 liter jordgubbar, 10 klasar

fläderblom, 1 kg socker, 1 liter

vatten, ½ påse citronsyra.

Gör: Skär jordgubbarna i skivor

och lägg dem i en stor kastrull

varvat med fläderblom. Koka upp

vattnet, sockret och citronsyran

och slå det över bären. Låt stå i

tre dagar, sila och njut.

Äppelchutney

Ta: 2 äpplen, 400 g tomater/1

burk kross, 1 gul lök, ½ dl socker,

1½ tsk salt, 1 krm chili, 1 dl

russin, ½ dl äppelcidervinäger.

Gör: Finhacka lök, äpplen och

tomater. Stek löken mjuk (utan

att den får färg). Tillsätt tomater

och äpplen och låt dem sjuda så

att de blir mosiga. Tillsätt resten

av ingredienserna och koka upp i

några minuter.

Fältbiologen 2/2012 | 25


minifältis

SoMMArEN är SöT

Nektar smakar

sött och gott. Ät

till exempel en

blåbärsblomma eller

en syrenblomma så

får du känna. (Om

det inte redan har

varit ett bi på besök i

blomman förstås.)

Modersmjölken, som alla däggdjur

får under sin första levnadstid, är väldigt söt.

Det är för att ungarna ska få mycket energi

och växa snabbt. Mjölken innehåller också en

massa bra ämnen som är till för att ungen

ska stärkas mot sjukdomar.

Den svartfläckiga blåvingens larver, precis som

flera andra blåvinge-arter, utsöndrar ett sött ämne

som myror gillar. På så sätt luras de sötsugna

myrorna att bära med sig larven till sin stack,

där fjärilslarven sedan kan leva gott på att äta

myrornas ägg och larver. De får dessutom ett bra

skydd mot rovdjur därinne i myrstacken.

När det är dags för lövsprickning savar björkarna.

Då kan man göra ett hål i stammen och tappa ut

den smått söta saven som trädet pumpar upp till

knopparna, och dricka den. Av björksav kan man till

exempel göra saft, av saven från den kanadensiska

lönnen tillverkar man lönnsirap i Kanada.

När ett lövträd får en skada i barken rinner det

också ut sav. Insekter, som är på jakt efter ett

skadat träd att lägga ägg eller bosätta sig i, kommer

flygande när de upptäcker saven.

Ibland är det lätt att förstå varför växter heter

som de gör. Stensöta är en ormbunke som växer

vid stenar och drar du upp en rot och smakar

på den kommer du känna att den har en väldigt

söt smak som påminner om lakrits.


I alla gröna växter finns små sockerfabriker.

Fotosyntes kallas den process där växter

tillverkar druvsocker av koldioxid, vatten och

solenergi. Druvsockret består av kol-, väte-

och syreatomer, byggstenar som både växter

och djur (som ju antingen äter växter eller äter

andra djur som ätit växter) behöver för att

kunna leva.

De allra flesta blommor producerar nektar. Med den söta nektarn

lockar de till sig hungriga insekter. Precis som godis är nektarn

full av snabb energi, och utmärkt att äta som flygbränsle. På

besök i blommorna får insekterna med sig pollen och hjälper

därigenom till att befrukta blommorna.

Bin besöker tiotusentals blommor, tar hem nektar till sina

förråd och gör om det till honung. Humlor och fjärilar har en

lång sugsnabel för att de ska nå ner att sörpla nektar ur djupa

blommor. Även myggor lever av näring från nektar, det är bara

när honorna ska lägga ägg som de suger blod.

Godisblommor! Brudbröd smakar (och luktar om

du gnor sönder bladet) som det klassiska Jenkatuggummit.

Drar du isär ett strå av gräset vårbrodd och

tuggar en stund på den ljusgröna delen så känner du

smaken av kola. Testa också att lukta på en rödfibbla.

Stjärtmes är världens sötaste fågel.

Honungsdagg är ett sockrigt klet som

kommer från bladlöss och andra

löss. Man kan säga att det är deras

avföring. Myror kan mjölka lössen på

honungsdagg, i gengäld håller de då

nyckelpigor och andra rovdjur borta.

Även bin mjölkar bladlöss.

På vissa träd kan du tydligt se

honungsdagg från lössen som ett

glänsande lager ovanpå bladen. Den

är viktig näring för vissa fåglar, fjärilar

(t.ex. eksnabbvinge) och andra insekter.

text: Magnus Bjelkefelt och Lisa Behrenfeldt bild: Magnus Bjelkefelt foto: Magnus Bjelkefelt, Pavel Bina m.fl.


kultur

utställning utan väggar

text och foto: Marina Widén

Rotvältor svävar som monsterspindlar på jättelika

ben över våra huvuden, en björk har klätts i en

färggrann stickad strumpa och lite längre bort

inne bland träden skymtar ett stort träbord dukat

med vit duk och vad som ser ut som drivor av frukt och

bakverk. Två människolika figurer i plåt står på en höjd med

utsikt över en dal, hand i hand.

Pello i norra Finland ligger likt Haparanda nära gränsen

mellan Sverige och Finland i ett vackert kuperat landskap,

där landgränsen utgörs av Torne älv.

Här finns en skogsägare som har skapat ett lite udda

konstgalleri där skogen utgör rummet. Det är ett samarbete

med svenska konstnärer för att främja kulturlivet i trakten.

Galleriet har redan funnits i några år och en grupp konstnärer,

tillsammans med skogsägaren, gör varje år en bedömning

och beslutar vilka konstnärer som ska få ställa ut i skogen. Det

28 | Fältbiologen 2/2012

är nämligen många som köar för att få ställa ut och göra sin

konst synlig. Konstnärerna behöver inte betala någon avgift

för att få ställa ut i skogen som de vanligtvis behöver på ett

konstgalleri. Detta har skapat ett utrymme för nya, okända

konstnärer att nå ut med sin konst.

Lugnet och tystnaden, suset från trädens grenar och

den fuktiga marken efter nattens regn skapar en speciell atmosfär

och ger styrka till konstverken. Att skogen dessutom

fått sätta sin prägel på konstverken gör dem än mer levande.

Några av rotvältsspindlarna har fallit för vinden och ligger

halvt söndermultnade på marken och figuren av klädnypor

i trä har skiftat färg från ljust träfärgad till en mörkare, lite

murrigare nyans. Skogen tar så tillbaka vad den förlorat. •••


Kungen är död – leve de

ofödda barnen

Johannes Söderqvist

Bokförlaget Norlén och Slottner 2011

Går det att sammanfatta världens

systemfel i en bok? Johannes

Söderqvist har gjort ett försök.

Alla problem tas såklart inte

upp, men han gör en gedigen ansats att

med civilisationskritisk skärpa beskriva och

knyta ihop de ”tre e-na”: ekologin, energin

och ekonomin. En inte så liten uppgift …

Författaren gör nedslag i såväl forskarrapporter

som populärkultur och modern

samhällsdebatt. Han binder samman det

hela med maktanalys, granskning av normer,

samt här och där en god dos ironi. Det

piggar upp och fyller mig som läsare med

nyfikenhet på nästa vändning, nya frågor

och en förstärkt känsla av att det verkligen

behöver odlas motstånd, både på gatorna

och bokstavligt talat: i jorden med morötter,

bondbönor och potatis som växande rebelller.

Kolonisationen i världen sker både territoriellt

och mentalt och motståndet behöver

ske parallellt, fast på ännu smartare sätt.

Tonen är fritt prövande, och Söderqvist

menar att det han gör är att spekulera – inte

att komma med absoluta sanningar – vilket

han gör modigt och bitvis riktigt briljant.

Ansatsen att ”ta ner de stora frågorna på

köksbordet” är sympatisk, liksom att för-

fattaren understryker att det

här är frågor som berör oss

alla och att det medför problem

när enbart expert- och

elittyckare får uttala sig om

civilisationens vägar framåt

(eller kanske bort från det

vi kallar civiliserat?). Jag

håller inte med Johannes

Söderqvist om allt som han

skriver och vissa partier

känns mindre genomarbetade,

vilket dock inte är

konstigt i en bok som spänner

över så många olika fält.

Planeten jorden mår

riktigt dåligt; förödelsen

av människor och naturresurser

går i rasande fart och

mänskligheten står inför

gigantiska problem och utmaningar.

Det är därför inte

konstigt att ställa sig frågan:

är det kört? Världen så som

vi känner den idag kan inte

bestå, det är allt fler överens

om. Är det då för sent

att skapa något annat? Vi

kan inte veta, det tror jag

är svaret, och så länge vi inte vet att det är

kört finns det skäl att kämpa. Frågan är hur.

Söderqvist lyfter fram människans sociala

förmågor, frågan om vad frihet egentligen

är, och den potential som finns i samarbete

och gemensam förståelse. Det ger hopp.

Han går också till skarp och konkret at-

tack mot patriarkatet, och poängterar att

vi behöver tänka i nya banor – det går inte

att lösa ett problem med samma medel som

orsakade det, som Einstein sa.

Linda Ellegaard Nordström

Du vet väl om att Fältbiologerna har ett eget förlag? Vi har billiga böcker om alltifrån utomhuspedagogik och miljökamp

till bållevermossor och rovfåglar. Många av våra böcker fördjupar sig i natur- och miljöfrågor som andra förlag kanske

inte sett som viktiga att publicera. Fältbiologernas förlag tar saken i egna händer och ger ut de böcker vi själva vill läsa!

LuPPAR finns i två varianter. En

nybörjarmodell och en lyxvariant.

NycKEL öVER SVERIGES BROMSAR är en pdf som finns att

ladda ner gratis från Fältbiologernas hemsida.

LINNEN av ekologisk bomull.

Motiv: skogsmyra och stensöta.

För att se hela vårt utbud och göra beställningar: gå in på förlagets hemsida www.faltbiologerna.se/forlag.

Fältbiologen 2/2012 | 29


experten och krönika

UTELIV: Erik Börjesson är ute – extremt mycket. Han jobbar

som natur- och landskapsvårdare och sover ute. Erik har både

haft en tvestjärt i örat och en sädesärla på magen.

Jag vill gärna veta om planterad

snabbväxande tall (eller gran) tar upp

lika mycket koldioxid som gammal

urskog. Jan Örnfjärd

Hej Jan! Din fråga sysselsätter många forskare och ständigt

kommer det nya resultat som vrids för eller emot storskaligt

kalhyggesbruk. Det finns också flera sidor av saken,

varför det är ett tacksamt område för den som vill förvirra eller

bli förvirrad.

Skogsindustrin lyfter gärna fram att de unga träden genom

sin snabba tillväxt omvandlar mycket koldioxid till ved, tillväxten

stagnerar som bekant då trädet åldrats. Man hävdar att kolet

lagras genom att träden omvandlas till stolar och andra trävaror

som binder koldioxiden för lång tid. Samtidigt kan hygget ge plats

för nya plantor som kan binda nytt kol.

Linus Malmqvist har lyft fram forskning som talar för urskogen

som kolsänka i en artikel i Fältbiologen (1/2009). Han skriver att

urskogarna lagrar mycket koldioxid och ständigt lagrar in mer.

Denna teori skiljer sig från vad man tidigare trott, att urskogar

skulle vara klimatneutrala, det vill säga att de tar upp lika mycket

som de avger.

Det finns också studier som visar att kalhyggesbrukets totala

utsläpp av koldioxid är större än deras förmåga att binda, om man

räknar in all den koldioxid som frigörs från marken vid avverkning.

Man kan också sätta skogens kollagring och roll i klimatdebatten

i ett annat perspektiv genom att fråga ”Men vad är de stora

riskerna med klimatförändringarna?” Och sedan liksom jag tänka

”Tja, det är väl att den har stor skada på jordens ekosystem som

får konsekvenser för oss och andra arter”. Med en sådan utgångspunkt

har jag svårt att se den odlade skogen som en lösning. De

gamla urskogarna står för en oerhörd biologisk mångfald som

är just vad som krävs för att fixa stora klimatförändringar med

bibehållna ekosystem.

Avslutningsvis kan man fundera över alternativen för att både

få föremål gjorda av trä eller cellulosa och samtidigt inte påverka

klimatet. Jag tror starkt på att tillämpa kontinuitetskogsbruk, som

Lübeckmodellen (Fältbiologen 1/2012), där skogen brukas utan

att kalavverkas och markens koldioxid inte påverkas så mycket.

Hoppas att dessa nedslag och tankar bringar dig klarhet!

30 | Fältbiologen 2/2012

I varje nummer har Fältbiologen en gäst som skriver om natur och miljö.

Fråga vad som helst! Fältbiologens experter kan svara på allt.

Skicka din fråga till redaktion@faltbiologerna.se.

Slut i tanken

Sötsug och sockrets funktion för kroppen – att skriva

den där artikeln jag lovat känns ogörbart. Jag har skjutit

upp det till efter terminens sista tentor och nu sitter jag

här och måste leverera. Jag drar ut på det, bokar några

tågbiljetter så länge och ringer ett samtal. Allt går trögare än

normalt och trots att jag inte har lust att prata babblar jag på i

telefon, helt oförmögen att uttrycka mig effektivt.

Att solen skiner genom mitt norrfönster hade kunnat ge mig

en ledtråd, men det är först när jag får syn på klockan som jag

inser vad problemet är. Den är åtta på kvällen och jag har inte

ätit något annat än smörgåsar och jordgubbar idag. Det är mitt

låga blodsocker, inte artikeln, som är problemet.

Hjärnan drivs huvudsakligen av druvsocker, glukos. Det

transporteras till hjärnan med blodet. När blodsockret är lågt

är det lätt att känna sug efter socker. Socker är de kortaste kolhydraterna.

Om vi äter glukos går det direkt ut i blodet. Vanligt

strösocker, vars molekyler är sammansatta av en glukos och en

fruktos, går fort att dela upp i sina byggstenar. Blodsockernivån

skjuter genast i höjden men efter en stund dyker den lika plötsligt.

De längre kolhydraterna, som stärkelse, är långa kedjor

av sockerbyggstenar. Dessa tar längre tid att sönderdela och

ger mjukare höjningar och sänkningar av blodsockerhalten

än socker.

Eftersom det är inte bara är min hjärna som skriker efter

energi, även min magsäck känns otrevligt tom, blir det inte

sötsaker den här gången utan så kallad riktig mat.

Med en behaglig mättnadskänsla och förnyade tankekrafter

går jag tillbaka till att leta information till artikeln.

Vid varje sökning på nätet blir jag påmind om hur het socker-

och kolhydratdebatten är. Mängder av träffar är bloggar och

forum om den så kallade LCHF-dieten (lite kolhydrater och

mycket fett).

Det är nog någonstans bland LCHF-bloggarna som artikeln

jag skulle skriva går om intet. Jag har svårt att scrolla förbi

predikningarna för lågkolhydratkosten, svårt att låta bli att läsa

och dissekera det de skriver. Den enkla lösningen att dra ner på

kolhydraterna appliceras på alla viktproblem och kostrelaterade

sjukdomar utan reservationer. Jag blir mest trött. Skräckbilden

av kolhydrater känns helt oproportionerlig.

För ett år sedan reste jag till Färöarna med Fältbiologerna.

När vissa förfasade sig över den stora mängd sötsaker som en

av oss åt svarade han: ”Socker är den renaste energin!”

Hans ord har följt mig sedan dess. I en mening fångade han

både styrkan och problemet med socker. Socker ger energi.

Kolhydrater ger energi. Men mycket mer än så är det inte.

Kristin Axelsson är fältbiolog och utbildad inom

kemi. Hon tror sig bäst kunna förstå världen

genom att studera dess byggstenar – molekylerna.


foto: Kleo Bartilsson

De sista sidorna i Fältbiologen är reserverade för Fältbiologernas interna rapporter om vad fältbiologer runt om i landet har för sig.

Har du, din klubb, ditt crew eller din miljögrupp haft ett schysst möte, fått tjugo nya kryss, gått en trevlig promenad, organiserat

en blockad? Skicka in en bild och skriv en kort text. redaktion@faltbiologerna.se är adressen.

Det goda livet i Mittlandet

Vi ligger på mage i gräset mitt bland gullvivior

och orkidéer. Solen skiner i dag också och

till Mittlandsskogen på öland hittar inte den

kyliga vinden in. Runt omkring oss surrar insekterna

förbi med målmedveten fart. Gläntan

vid Ismantorp, under den skira grönskan, med

de gamla ekarna, enarna som står i givakt och

Sankt Pers nycklar som lyser upp marken, är

verkligen en plats för liv. Någon skulle kanske

säga att det är lugnt och stilla, men det är det

här som är liv. Allt lever här.

Det kommer fram en man till oss. Han har

fångat ett spännande djur på några oskarpa

digitalbilder. Djuret är åtminstone en skalbagge,

så långt kan vi artbestämma. Men liknar det

inte mer en myra med sin tjocka bakkropp och

små antenner? Småningom hittar vi ett levande

exemplar och får reda på att det här är lite

av en raritet (och dessutom rödlistad) och att

den tjocka kroppen är en svällande äggsamling

som honan bär i sig. Majbaggen, i vårt fall

svart majbagge, finns inte på så många ställen i

Sverige, men här kryper den långsamt omkring

i solgasset.

Men mest ligger vi faktiskt i gräset för att vi

här har gjort upp en fjärilsartbestämningsstation.

Våra håvar sveper i gräset och vi skyndar

oss tillbaka till litteraturen för att se vilken art vi

fångat. ”Denna art håller revir på små solfläckar

längs stigar genom skuggig skog”, kan vi läsa

– det var precis där vi hittade den, kvickgräsfjärilen.

En mycket liten mörkbrun fjäril med vita

jämnt utspridda fläckar som flyger i maj – det

kan bara vara smultronvisslare. Aurorafjäril och

citronfjäril kan alla nu känna igen utan att ens

håva in dem. Men det är alltid roligare att titta

nära!

Den stora fjärilen, körsbärsfuksen, fick jag

inte tag i trots att jag jagade den flera hundra

meter. Men den lilla fjärilen lyckades vi håva in:

mindre båvinge, Cupido minimus på latin – det

säger allt.

Magnus Bjelkefelt

Svandansen

internt

Lördag kväll den 21 april 2012, klockan är runt

nio. På teveapparaterna surrar underhållningsprogram,

krogarna börjar få sina första gäster,

på restaurangerna springer servitörerna med fat

i högsta hugg och Fältbiologerna är på fågeläventyr.

I närheten av Hornborgasjön står en grupp på

runt tio personer helt knäpptysta i mörkret och

lyssnar efter ett enda ljud: dvärgbeckasinens galopperande.

I fascinationen över denna gemensamma

tystnad är det svårt att förstå de andras

val av helgnöje. Samtidigt är det kanske just

ett sådant, liknande liv, som vi beskådat under

dagen. Tranor, svanar, doppingar och änder av

alla de slag som väljer att återkomma till samma

plats, år efter år, och tränga ihop sig tillsammans.

Efter en kort morgonskådning åkte vi till

Trandansen. Jag undrade om det inte i stället

borde kallas ”Svandansen” och min första fågelanteckning

någonsin lyder ”sångsvanar har

väldigt kraftiga ben jämfört med knölsvanar ...”.

Efter en stund gick jag bort en bit för att skåda

människor som skådar fågel. Kanske är det just

såhär fåglarna gör? Måsarna kretsar över oss,

övervakar och analyserar vårt beteende, duvor

och sparvar kryssar mellan caféborden och avlyssnar

samtal. Kajorna skvallrar i träden. Men

kanske är det en alltför högmodig tanke, varför

skulle de hysa ett sådant stort intresse för oss?

uppmaningen ”ta med er alla era fågelböcker”

i informationsmejlet innan gjorde mig obefogat

nervös (jag ägde nämligen inga fågelböcker).

Jag har aldrig varit med om några som på ett

sådant ödmjukt och ärligt sätt vill dela med

sig av sina kunskaper och sitt intresse. Denna,

Fältbiologernas årliga resa till Hornborgasjön, var

för mig den allra första men definitivt inte den

sista. PS Jag har skaffat en fågelbok nu.

Helena Rimme, Göteborgsklubben

Fältbiologen 2/2012 | 31

foto: Kleo Bartilsson


foto: Leo Rudberg

internt

Fågelskinn från hela världen

Ringmärkningscentralen, på Naturhistoriska

riksmuseet i Stockholm, är den centrala plats

som ger ut tillstånd till ringmärkning av fåglar i

Sverige. Det är också hit alla fågelstationer och

ett par hundra privata märkare skickar datan om

sina märkta fåglar.

Efter att ha kollat på kartor som visade återfynden

av svenska ringmärkta fåglar, läste vi en

del roliga brev från människor som hittat ringar.

En del brev är tämligen absurda – människor på

platser där fågeljakt ger ett betydande bidrag

till mattillgången frågar ibland varför man släppt

fåglarna när de väl fångats istället för att äta upp

dem! Alla som skickar in information om upphittade

ringmärkta fåglar till Ringmärkningscentralen

får ett brev tillbaka med information om var fågeln

först ringmärkts. Väldigt kul!

Sedan var det äntligen dags att gå in i arkiven

där samlingarna av fågelskinn finns. Lina, vår

guide, hade plockat fram några vanliga svenska

32 | Fältbiologen 2/2012

fågelarter och en del annat – kanske lite roligare –

från den "önskelista" vi fått sätta ihop. De svenska

fåglarna var kungsfåglar, löv- och grönsångare

och koltrastar. Dessa förevisades samtidigt som

Lina berättade om hur man åldersbestämmer när

man ringmärker. Det handlar mycket om hur fåglarna

ruggar och vi fick nära studera ruggränser,

fjäderformer och liknande för att lära oss om

detta.

Havsörn och kungsörn var riktigt mäktiga att

se på – klorna var oerhört imponerande. Därefter

såg vi ett par biätare, ett par fjällugglor (som i

Sverige häckar mycket sällsynt) och en albatross.

Ännu fler avlägsna fåglar följde: praktfåglar av

flera olika slag, från djungler i Oceanien och liknande.

Många hade extremt långa stjärtspröt,

och en ett par "örontäckare" som stack ut fågelns

dubbla längd!

Leo Rudberg, Stockholms City-klubb

östersjöns förkämpar

I mitten av maj åkte tre fältbiologer till Helsingfors

för att träffa engagerade ungdomar i liknande

organisationer från Finland, Ryssland och Estland.

De har nämligen under fyra år drivit ett projekt

som heter Baltic Sea Ambassadors, vilket innebär

att de har hållit föreläsningar i skolor runtom i

sina länder och informerat om de miljöproblem

som anknyter till östersjön. Emellanåt har de

mötts och utbytit erfarenheter mellan länderna

Fågelmorgon

i Hökälla

Klockan 7 en tisdagsmorgon i slutet på maj

var vi en grupp morgonpigga fältbiologer som

samlades vid Hökälla på Hisingen. Det var

mulet och hade regnat så vädret hade kunnat

vara bättre för fågelskådning, men skam den

som ger sig! John Thulin som är projektledare

för ”Hökälla – grönt arbete och rehab”

mötte upp oss och gav oss en introduktion

till Hökällaprojektet och visade oss runt. Vi

fick tjuvkika in i en fågelholk som var bebodd

av blåmesar, och lärde oss att det är en myt

att fåglar överger sina ägg eller ungar om en

människa varit nära dem.

Sedan gick vi runt i det återskapade kulturlandskapet

med betad mark, ekdungar

och dammar. Vi såg eller hörde lövsångare,

svarthätta, törnsångare och rörsångare. Vi

såg också tornfalk som satt i en holk och

sist men inte minst backsvala. Man har återskapat

sandbranter där arten häckar och de

verkade trivas bra i sitt nya hem. Om du är

intresserad av fåglar rekommenderas ett

besök i Hökälla i sommar.

Jacob Peterson, Göteborgsklubben

och inspirerat varandra. Nu vill de att Sverige och

därmed Fältbiologerna hakar på och gör något

liknande. Är du lite nyfiken? Vi kanske kan börja

med att väcka det gamla havsnätverket till liv? Vill

du engagera dig för östersjön? Hör av dig: Linn

Andersson, linn.andersson@faltbiologerna.se.

Linn Andersson

foto: Magnus Bjelkefelt


ojnarekampen går vidare

Den 22–24 maj hade Fältbiologerna aktionsläger

på Gotland för att påverka förhandlingarna som

just då pågick om huruvida Nordkalk ska få bryta

kalk i Ojnareskogen eller inte.

Med ett kalkbrott ryker den skog som står där

– inklusive den känsliga gaffelfibblan och den biologiska

mångfalden. Det blir ett sår i landskapet.

Ett hål. Men brottet riskerar också att förstöra

vattnet. Grundvattennivån sänks och det finns

forskare som är oroliga för att det kommer att

tränga in saltvatten underifrån och på så sätt göra

vattnet odrickbart.

För att lösa detta och komma fram till en slutgiltig

dom samlades mark- och miljööverdomstolen

till förhandlingar. Representanter från alla olika

parter, inklusive Fältbiologerna, åkte till Visby i

tre dagar.

Vi var tre ditresta fältbiologer och några från

Gotlandsklubben som under veckan försökte

påverka förhandlingarna i Visby så mycket som

möjligt. Första förhandlingsdagen gjorde vi i en

aktion utanför förhandlingarna. Vi klädde ut oss

till poliser och hade en banderoll med texten

”BEKÄMPA BROTTEN”. Kalkbrottet i Ojnareskogen

är ett brott mot naturen – ett brott som ska bekämpas!

Andra förhandlingsdagen kom vi dit på morgonen

och sjöng sånger och trummade för

Ojnareskogen när förhandlarna anlände. Många

fler hade anslutit sig.

Sista förhandlingsdagen var det syn av

området som Nordkalk tänkt förstöra. Det

betyder att alla finklädda förhandlare med skjortor

och kavajer tar på sig ett par stövlar och ger

sig ut i Ojnareskogen för att i verkligheten se

den skog som de pratat om i två dagar. Vi blev

ett stort gäng som traskade runt i Ojnareskogen

för att kolla på de källflöden, gaffelfibblor och

den storslagna natur som hotas. Nordkalk var

där, Naturvårdsverket, konsulterna, domstolen,

Naturskyddsföreningen, Bevara Ojnareskogen,

Botaniska föreningen, lokalbefolkning och till och

med en häst. Vi hade hängt upp banderoller i

träden på morgonen innan det stora följet kom

till skogen. På banderollerna stod det ”Nordkalk

kör Gotland i graven” och ”Törstig?” och längs

hela vägen till området var skyltar uppsatta.

”Stoppa brotten 500 m” och ”Eu ser er” stod

det på några. När Nordkalk kom till skogen fanns

där också en skylt från framtiden med information

om nationalparken Bästeträsk. Den såg precis ut

som de informationsskyltar som brukar finnas i

nationalparker. På skylten stod:

”Bästeträsk nationalpark är Gotlands största

sammanhängande vildmarksområde. Gotland är

unikt även ur ett internationellt perspektiv och

nu har ön äntligen fått en nationalpark så att den

hotade naturen även kan upplevas av kommande

generationer. Innan bildandet av parken stod

skogen under ett hot att för all framtid förstöras

genom exploatering från kalkindustrin. Många

hotade arter har fått sin sällsynta miljö skyddad.”

Nu sitter domarna på sin kammare och ska

försöka bestämma sig för om Ojnareskogen ska

få stå eller om det ska bli ett stort hål. Den 5 juli

kommer beskedet. Vi har tänkt oss ett stort läger

i Ojnareskogen. Antingen blir det en stor fest eller

så kedjar vi fast oss.

Salomon Abresparr, Pontus Johansson,

Felicia Lindh, Olof Åström

Ensam med

doppingarna

Säsongens tredje fågelmorgon för

Stockholmsklubben hölls vid den lilla pittoreska

Kyrksjön i Bromma, inom gångavstånd

från tunnelbanan vid Ängbyplan. Vädret var

sämre än vid tidigare fågelmornar, och tyvärr

dök ingen deltagare upp utom arrangören.

Likväl blev exkursionen rätt lyckad, eftersom

artlistan blev 19 arter. Däribland fanns den

främsta målarten svarthakedopping, en rätt

sällsynt häckfågel i Stockholm som dock finns

i flera par i Kyrksjön. Dessa sågs mycket väl.

Smådoppingen, svarthakedoppingens lilla

släkting, hördes också kort.

Allra mäktigaste intrycket gav dock kanske

inte fåglarna, utan istället den trolska skog

som en spång går genom, precis väst om

sjön. De vackra träden står till vristerna i ett

mörkt, lite Sagan om ringen-aktigt, vatten och

grodor simmar omkring precis vid ens fötter.

Leo Rudberg, Stockholms City-klubb

Våra nya

informatörer

Tre informatörer har anställts i Fältbiologerna.

Den 17 april hölls en kickoff där de nyanställda

fick pepp och verktyg för att ta sig ut bland

ungdomar och informera om Fältbiologerna.

Informatörernas arbetsuppgifter är att

informera om hur man som ungdom kan engagera

sig för natur och miljö, inspirera till

handling, hjälpa till att starta nya klubbar och

slussa in nya medlemmar för mer verksamhet

lokalt. Informatörerna kommer att jobba i ett

år med att besöka skolor, evenemang och

festivaler för att möta ungdomar och ge dem

möjligheten att aktivera sig i Fältbiologerna.

Isak Wadsö och Felicia Lindh att jobbar i

Skåne och Jenny Luukkonen i Göteborg.

Vill du ha kontakt med informatörerna nås

de alla på informator@faltbiologerna.se

Fältbiologen 2/2012 | 33


foto: Mose Agestam internt

Vi behöver en ny skogsvårdslag

Den 9 juni avverkade Fältbiologerna Landsbygdsdepartementet

i en aktion för att belysa vilket

stort behov Sverige har av en ny skogsvårdslag

och en ny skogspolitik. Vi avverkningssnitslade

Landsbygdsdepartementet, sågade

itu den gamla lagboken med motorsåg och

överlämnade våra förslag på förändring till

Landsbygdsdepartementet och ansvarig minister

Eskil Erlandsson.

Inför aktionen skickade Fältbiologerna också

in en avverkningsanmälan för att avverka

Landsbygdsdepartementet. Vi fick inget svar så

Fältbiologernas styrelse

Bakre raden fr. vänster: Salmon Abresparr, Pontus Johansson, Lovisa Nilsson.

Främre raden fr vänster: Carin Fröjd, Sara Vikström Olsson, Hilda Bergström, Andreas

Hansen och Ann-Christine Troberg. På bilden saknas Marina Widén. Foto: Felicia Lindh

34 | Fältbiologen 2/2012

då avverkade vi. Vi ville på detta sätt tydligt visa

hur kass lagstiftningen är på skogsområdet. För

att avverka en skog behöver nämligen skogsägaren

enligt lag bara skicka in en avverkningsanmälan

till Skogsstyrelsen, vänta i sex veckor,

och om Skogsstyrelsen inte kommer med någon

respons under den tiden är det sedan fritt fram

att avverka. Enbart en bråkdel av de anmälningar

som kommer in följs upp av Skogsstyrelsen.

Salomon Abresparr, Uppsalaklubben

Senast 1/11!

Kom ihåg att skicka in motioner och verksamhetsförslag

senast 1 november!

Du som medlem har rätt att skicka in

förslag till Riksårsmötet i januari, men för

att alla ska hinna ta del av dina tankar

behöver vi få in dem senast 1 november.

Funderar du på vad en motion och ett

verksamhetsförslag är kan du gå in på

www.faltbiologerna.se/motioner.

Du kan också mejla till Lovisa Nilsson

lovisa.nilsson@faltbiologerna.se om

det är något du undrar över. Motioner och

verksamhetsförslag skickas sedan till:

styrelsen@faltbiologerna.se

Vill du läsa

mer internt?

Då är det dags att du skickar in text och

bild till Fältbiologen. Alla vill läsa om vad

ni har hittat på i din klubb, ditt distrikt

eller ditt crew! Skriv och berätta! Skicka

en bild! Det behöver inte vara så mycket.

Fältbiologens internsidor väntar

på att fyllas med allt fantastiskt fältbiologiskt

världen kan tänka sig!

redaktion@faltbiologerna.se är

adressen. Redaktionen längtar efter

ditt bidrag!

Salomon Abresparr, ordförande

0708-14 20 82 salomon.abresparr@faltbiologerna.se

Sara Vikström olsson, vice ordförande

0734-23 79 50 sara.vikstrom.olsson@faltbiologerna.se

Pontus Johansson, vice ordförande

0700-98 71 82 pontus.johansson@faltbiologerna.se

Ann-Christine Troberg, sekreterare

0735-65 24 12 ann.christine.troberg@faltbiologerna.se

Lovisa Nilsson, kassör

0739-51 89 45 lovisa.nilsson@faltbiologerna.se

Carin Fröjd, kanslichef

0732-29 88 36 cfrojd@gmail.com

Andreas Hansen, fältbiologisekreterare

0768-19 34 92 andreas.hansen@faltbiologerna.se

Marina Widén, gruppdynamiksekreterare

0737-59 28 33 marina.widen@faltbiologerna.se

Hilda Bergström, ledamot

0700-90 80 56 hilda.bergstrom@hotmail.com

Hela styrelsen: styrelsen@faltbiologerna.se


Fältbiologerna i Almedalen

1–8 juli, visby. För fjärde året åker

Fältbiologerna till politikerveckan i

Almedalsveckan på Gotland. Här samlas

Sveriges makthavare för att lobba och diskutera

politik under en vecka. Fältbiologerna kommer

vara där för att se till att miljöfrågorna kommer

högt på alla politikers dagordning! Vi kommer

göra feta aktioner, gå på seminarier och ställa

makthavarna mot väggen och kanske dansa lite

på Visbys gator. Kontakt: Linn Andersson, linn.

andersson@faltbiologerna.se

Sommarläger i östergötland

3–8 juli, S:t Annas skärgård. Äntligen sommarläger!

Och dessutom i undersköna Östergyllen.

Vi planerar att upprätta en fältstation i Sankt

Annas skärgård. Andra planer är att fixa kajaker

och cyklar. I Sankt Annas skärgård finns

massor av fin natur och gött med badplatser i

härliga Östersjön. Vi bor i tält och lagar mat på

stormkök. Hör av dig om du är intresserad av att

komma, eller om du vill hjälpa till att fixa något!

Mer information kommer, så håll utkik på hemsidan!

Kontakt: Magnus Bjelkefelt, 0702 911 772,

Jenny Luukkonen, 0703 68 89 61.

Stora Karlsöläger

19–21 juli, Stora Karlsö. Under tre dagar så

kommer vi att skåda fåglar, kolla på något överblommade

orkidéer samt köra artrace. Stora

Karlsö är den större av Karlsöarna, de två öarna

utanför Gotlands kust som har en stor alkepopulation

med tusentals sillgrisslor och tordmular,

samt några par tobisgrisslor. Och massvis med

övriga fågelarter. Ön är ett naturreservat som är

lammbetat om sommaren, vilket gör att den har

ett rikt växtliv och mycket öppna ytor, perfekt

för att nörda runt med lupp och flora. Lägret

kostar 300 kronor! Då ingår mat, furstligt boende

och reseersättning. Så vad väntar ni på?

Anmäl er till Olof Åström på

olof.astrom@faltbiologerna.se

YEE:s årsmöte

27– 29 juli, Oucmanice, Tjeckien.

Fältbiologernas europeiska paraplyorganisation

YEE har sitt årsmöte 27–29 juli i Tjeckien och

Fältbiologerna måste skicka en person till att

rösta på mötet. Det finns även rum för att en till

fältbiolog kan få åka med på mötet. Kontakt:

Salomon Abresparr salomon.abresparr@faltbiologerna.se

070-8142082

Expedition Pulsujärvi

30 juli – 10 augusti, Pulsujärvi. Längst uppe

i nordöstra Sverige, mitt i en grov triangel

som bildas av Karesuando, Övre Soppero och

Treriksröset, finns en märklig plats, Pulsujärvi.

Området är unikt i åtminstone Sverige på grund

av de stora inlandssanddynerna och tundrabiotoperna

som breder ut sig främst väster om sjön

Dàvvajàvri. Vad som gör den här lokalen så intressant

är att det är Sveriges enda kända lokal för

tundratrollslända. Men även i övrigt är området

en hotspot! För anmälan kontakta Robin Pranter,

robin.pranter@gmail.com eller 0738-41 38 77.

Gotska sandön

1– 5 augusti, Gotska sandön. Denna underbara

ö ligger mitt i Östersjön, 38 km norr om Fårö

och 85 km sydost om Landsort. 1909 bildades

öns första nationalpark, vilken några år senare

utvidgades och täcker numera i stort sett hela ön.

Ön har en unik miljö och man finner både kristallklara

vatten, stora tallskogar, lummiga ängar

samt ett djur- och växtliv som man annars sällan

ser. Sista anmälningsdag är 8 juli, men hör gärna

av er så snart som möjligt om ni vill följa med!

Kontakt: Anna Karlsson 0734-456 458 annakarlsson88@hotmail.com.

Fältbiologerna på urkult

2–5 augusti, Näsåker. I år kommer

Fältbiologerna att finnas på plats på Urkult för

att värva nya medlemmar och sprida information

om världens bästa förening. Urkult är en

världsmusikfestival som äger rum 2–4 augusti i

Näsåker utanför Sollefteå. Vi kommer skicka 10

medlemmar som vill kampanja för fältbiologerna

och varje person kommer få 300 kr i ersättning

för festivalbiljetten. Biljetterna kostar 700 kr och

Fältbiologerna står varken för mat eller reseersättning.

Däremot kommer vi fixa tält så att vi

alla kan bo tillsammans. Anmälan görs till sara.

vikstrom.olsson@faltbiologerna.se och det är

först till kvarn som gäller. Häng med!

Värva nya fältbiologer på WoW

9–11 augusti, Göteborg. För sjätte året i rad

kommer Fältbiologerna befinna sig på festivalen

Way Out West i Göteborg, denna gång mellan

9–11 augusti! Förutom att ha ett tält där vi värvar

medlemmar hjälper vi även festivalen med

återvinning och sortering. För det får vi mat och

gratis inträde! Man jobbar 4–6 timmar varje

dag och det finns plats för cirka 12 personer. Är

du intresserad hör av dig till jenny.luukkonen@

faltbiologerna.se.

Inventeringsläger med Skogsnätverket

13–17 augusti, norra Dalarna. Det finns

många viktiga saker att jobba med i dessa

jordklotskris-tider och bland dem är bevarandet

av vår biologiska mångfald bland de viktigaste.

Skogsbruket idag är långt ifrån tillräckligt för att

se till att Sveriges skogars biodiversitet bevaras.

Skogsnätverket bjuder in till inventeringsläger för

alla nya och gamla fältbiologer som är nyfikna

på skogen, dess struktur och arter. Vi kommer

att röra oss i oskyddade skogar i norra Dalarna

ihop med flera erfarna och kunniga inventerare.

Det kommer att hållas nybörjarvänliga pass om

allt från vad som skiljer skog från trän i grupp

till hur man finner de arter som signalerar

höga naturvärden. Vi bor i tält och är ute i fält

hela dagarna. Det blir tickor, lavar, insekter,

skogspolitik och en sabla massa trevligt häng!

Reseersättning erhålles, men maten under lägret

står vi för själva. Begränsat antal platser! Anmäl

dig genom att mejla namn, mobilnummer och

om du har körkort eller tält senast 13/7 till alva.

anderberg@gmail.com så får du vidare information,

hemläxa och packlista. Frågor? Ring Alva

0734-41 67 07 eller Julia 0702-56 51 66.

Antikärnkraftssegling

23 augusti – 10 september, östersjön.

Fältbiologerna kommer att delta i på

AntiAtomBündnis NORDOST:s resa längs den

svenska kusten ner till Greifswald, Tyskland.

Målet: Vi kräver en effektiv förändring av energisystemet

i hela världen, nu! Medan vi åker längs

Östersjön har vi utbyte med aktivister från olika

länder, startar internationella nätverk, försöker

hitta former för protest och visar oss aktivt ute på

gator och torg. Vårt andra planeringsmöte kommer

att äga rum i Stockholm 12–15 juli. Kom och

lär känna gruppen och våra idéer. Har du frågor

eller vill anmäla dig, hör av dig till Linnéa

linnea.andersson@faltbiologerna.se 076-2608207

redaktionsmöte – planeringshelg

24–26 augusti, Skattungbyn. Redaktionen

kavlar upp ärmarna och slår både sina klokaste

och dummaste sidor ihop för att producera ännu

ett nummer av vår tidning Fältbiologen. Är du

intresserad av redaktionsarbete, vill vara med och

påverka tidningens innehåll eller bara vill kolla

in vad vi är för ena ska du självklart dyka upp!

Hör av dig till Alva för mer information. alva.

anderberg@gmail.com

Power Shift 2012

21–23 september, Stockholm. Power Shift är en

väldigt cool sak som Fältbiologerna är med och

arrangerar och som det nu är fritt fram att anmäla

sig till! Power Shift arrangeras för dig som

är 16–30 år och vill träffa andra som delar ditt

intresse för klimat och hållbarhet. Under en helg

i september ska vi lära av varandra och tillsammans

visa samhället att vi unga är redo att ställa

om! Under helgen får du delta i olika workshops,

förbereda en flashmob, lyssna på inspirerande

unga förebilder och lära känna miljöhjältar från

hela Sverige. Om du är fältbiolog får du såklart

reseersättning. Kontakt: Alva Snis Sigtryggsson

alva.snis.sigtryggsson@faltbiologerna.se eller

0760-535242.


POSTTIDNING B

Fältbiologerna

Brunnsgatan 62

802 52 Gävle

ADRESSUPPDATERING

111 015 300

Vid definitiv avflyttning eller felaktig adress sänds

försändelsen vidare till nya adressen. Rapportkort med

nya adressen sänds till postkontoret.

110 06 Stockholm

dra åt sKogen!

SkogSfeStivalen 11–15/7 • inventeringSläger 13–17/8

Ute i naturen. Inne i miljödebatten.

Fältbiologerna är en organisation för miljö- och naturintresserade ungdomar. Inga vuxna ledare, inga religiösa

eller partipolitiska bindningar. Ute i naturen: Lär dig mer om fåglar eller inventera hotade skogsområden. Inne

i miljödebatten: Var med och protestera när motorvägar planeras i känsliga områden, konfrontera ansvariga

politiker och samla in pengar för den sista spillran ursprunglig skog i Sverige.

Bli medlem GrATIS genom att sms:a ”Fä + ditt personnummer” till 724 56!

More magazines by this user
Similar magazines