här - Franciskus-Sällskapet i Finland

En plats att vila på
KATARINA GÄDDNÄS, FÖRFATTARE OCH PRÄSTFRU PÅ KÖKAR HAR EN DRÖM
Huset myllrar av liv och rörelse.
Samtidigt talas det engelska, tyska, italienska,
litauiska, finska och svenska.
Telefoner ringer. Människor springer
ut och in genom öppna sommardörrar.
Någon lånar en cykel för att i sista minuten
fixa kaffefilter till församlingshemmet.
En annan arrangerar blommande
nyponrosor vackert i en stor
plåthink. Ett par utmattade munkar
svalkar sig med en öl, sedan lånar de
datorn för att kolla sin e-post. Under
pergolan sitter en kvinnlig biskop och
planerar högmässa tillsammans med en
katolsk prior från Kroatien och en luthersk
präst från Kairo. Någon behöver
plåster för sina skavsår och en hord
ungar skriker och skrattar på studsmattan
bakom huset.
Fader Zlatko skyndar med
stora kliv genom huset på väg till kyrkan.
Med händerna i diskbaljan ser jag
i ögonvrån hur han hejdar sig mitt i ett
språng och sätter sig ner på huk för att
hälsa på treåringen. Han talar tyska
med henne och jag tror hon förstår allt
för efter en liten stund dansar de något
som ser ut som en käck kroatisk folkdans
så munkkåpan flaxar. De fnissar
i samförstånd. Några korta sekunder
sker ett viktigt möte. Inte i EU-parlamentet
i Bryssel, inte i World Trade
2
Center eller Kyrkornas världsråd, men
i en liten prästgård ute på en holme i
Östersjön.
Under och efter kriget på Balkan
fick fader Zlatko den omöjliga
uppgiften att ta hand om en stor grupp
barn som förlorat sina föräldrar. Jag
måste vara både en mor och en far för
dem, berättar han och rösten bryts av
rörelse. Jag tror jag förstår varför han
är så rörd när han ser de frimodiga
kökarungarna leka trygga och fulla av
tillit. Av hans församlingsmedlemmar
var den äldsta som dog under kriget
en 104-åring som sköts i huvudet av
serberna, den yngsta en sex-månaders
baby som blev skalperad. Efter kriget
bor fortfarande serber och kroater i
staden Vukovar. Att nå en försoning
är ett långsamt, på gränsen till omöjligt
arbete. Men Zlatko fortsätter och ber
om både förbön och ekonomisk hjälp
för sitt arbete. För inte alls så länge
sedan hörde han en sexåring be i kyrkan:
Käre Gud ge mig en peng, så jag
kan köpa ett stycke bröd.
Jag har en dröm. Att Kökar
och Franciskusfesten kunde bli en vallfartsort
för människor som längtar efter
fred och försoning, med sig själva,
varandra och vår miljö. Har man mött
sin fiende, sin meningsmotståndare