Arvet - Sverigefinländarnas arkiv

Utställning om en ny generation 

Arvet 

Intervjuer

© Sverigefinländarnas arkiv 2012 

ISBN: 978-91-971351-8-4 

Arvet 

Arbetsgrupp: 

Erkki Vuonokari 

Projektledare 

Paula Tapiola 

Intervjuer, översättning och foto 

Hanna Kangassalo 

Intervjuer och översättning 

Kai Kangassalo 

Foto och grafisk form 

Markku Huovila 

Utställningens namn och signumbild 

Maziar Farzin 

Granskning av texterna på svenska

Förord 

I vandringsutställningen Arvet står sverigefinnar från andra och tredje generationen 

i blickfånget. Dessa generationer utgör nästan en halv miljon 

av Sveriges invånare. Det centrala temat i utställningen är möjligheten att 

föra över språk och kultur till framtida generationer. Utställningen berör även 

sverigefinnars kulturliv, identitet, finskspråkiga förskolor, tvåspråkiga minoritetsskolor 

och kommunernas möjligheter att erbjuda finskspråkig service. 

Utställningen är personlig: människor berättar om sitt liv med sitt rätta namn. 

Personerna vi möter representerar ett flertal yrken och roller. På det sättet 

speglar utställningen det sverigefinska samfundets utveckling. När hundratusentals 

finländare flyttade från Finland till Sverige under 1950-, 60- och 

70-talen var nästan alla av dem arbetare. Numera är situationen en annan: 

sverigefinnar finns inom alla yrken och i alla positioner. På det sättet bryter 

utställningen med den gängse uppfattningen om att sverigefinnar enbart hör 

till arbetarkollektivet. 

Sverigefinnarnas historia är inte utan svärta: majoritetssamhället har under 

olika tidsperioder strävat efter att assimilera sverigefinnarna. Valmöjligheterna 

har för många ofta varit begränsade. Många sverigefinnar har även 

upplevt förödmjukelser i sin vardag. Därför härrör ett av utställningens teman 

från konstnären Markku Huovilas bild Arvet, som på finska betyder ”ärren”. 

Det finns många exempel på dessa ärr i utställningen men dess grundton är 

ändå positiv och har blicken riktad mot nutid och framtid. 

Ett innerligt tack till er alla som lät er presenteras i ord och bild. Jag skulle 

våga mig påstå att ert bidrag kommer att betyda ett lyft för sverigefinnarnas 

självkänsla, öka intresset för det finska språket och för sverigefinnarnas kultur. 

Välkomna att bekanta er med nutida sverigefinnars liv! 

Erkki Vuonokari 

Projektledare

Intervjuer 

Tanja Lorentzon, skådespelare 

Jag har gjort min röst hörd ... 6 

Familjeläger på Värmdö 

Språkbad för barn och vuxna ... 7 

Max Peezay, musiker 

berättar Tom Pihas historia ... 8 

Aino Gröndahl, juridikstuderande 

Människorna pekade på oss ... 9 

Tommy Myllymäki, mästerkock 

Hemligheten är kryddningen ... 10 

Viktor Littmarck, musiker 

Den finska tangons framtid finns i Sverige ... 11 

Niklas Mulari, bildkonstnär 

Det är bra att känna till reglerna så att man kan bryta mot dem sedan ... 12 

Mikko Viitala, mediakonsult 

Mina föräldrar gjorde ett medvetet val ... 13 

Laura Nordgren, mamma 

Jag vill använda finska! ... 14 

Katri Vähäverkkomäki, lärare 

De försökte göra mig svensk ... 15 

Susanna Levonen, operastjärna 

Man måste äga orden ... 16 

Sanna Posti-Sjöman, chefredaktör 

Sheriffi är vårt gemensamma kärleksbarn ... 17 

Eija Hetekivi Olsson, författare 

Segregation är en stämpel, att bli sedd som sämre ... 18 

Kolina van den Berg, skådespelare 

Jag vill inte utarma språket ... 20 

Markku Huovila, tecknare och illustratör 

Ordsvängningar som passion ... 21 

Isac Valtonen, tävlingsförare 

tänker representera Finland i Formel 1 ... 22 

Arto Pajuvirta, informatör 

Den största utmaningen är att nå den andra och tredje generationen ... 23 

Anneli Hulthén, kommunalråd 

Jag kan inte äta blåbär utan att tänka på Finland ... 24 

Hanna Leppänen Ahonen, rektor 

På vilket sätt värnar vi om tvåspråkighet? ... 25

Tanja Lorentzon 

skådespelare 

Jag har gjort min röst hörd 

”Någonstans i mig så gömmer sig de finska orden. Om jag 

bara hittar ingången så kommer jag höra min mun säga 

ljuden och mitt öra kommer att förstå. Jag pratade flytande 

finska tills jag var fyra år.” 

Citatet är hämtat ur Tanja Lorentzons monolog Mormors 

svarta ögon. Det är en berättelse om kvinnor från tre generationer. 

Mormor som förlorade sin man i finska vinterkriget och blev 

ensam med två barn, mamman som med sin man flyttade från 

Finland till Tumba i början av 1960-talet och så Tanja själv. 

Pjäsen ger en inblick i Finlands nutidshistoria och arbetskraftsinvandringens 

stora år. Men 

framför allt handlar den om Tanjas sorg 

över att hon förlorat sitt finska språk. 

När pappan lämnade familjen för en 

annan kvinna, började Tanjas mamma 

och systrar prata svenska med varandra. 

Tanja: Mamma! Varför har du inte lärt 

oss finska? 

Mamma: Jaa… det… 

Tanja: Varför har du inte lärt oss finska? 

Mamma: Ja… Vi slutade ju prata finska 

när din pappa flyttade. 

Tanja: Varför? 

Mamma: Jag tyckte att det var bättre 

att ni lärde er bra svenska. Att ni blev 

riktigt svenska. 

Tanja: Jag blir kallad Finnen, Finnpajsarn, 

Finnjävel! Folk spelar upp fulla 

finnar för mig hela tiden. Och till vilken 

nytta? Jag är ju inte ens en finne. 

Jag är ju bara en fuskfinne. 

– Jag är frustrerad över att jag inte 

fått språket. Jag har anklagat min 

mamma under åren i olika åldrar. 

Jag har frågat henne så många gånger. 

Hur kunde du? Hur kunde du? 

Tanja Lorentzon 

Mormors svarta ögon 

Dramaten 

Foto: Niklas Forsström 

Men med tanke på den tiden, samhället och mentaliteten, så 

kan jag förstå hennes val, säger Tanja. 

Tanja ville ha hemspråk, men fick det inte, eftersom familjens 

gemensamma språk inte var finska. Ingen finska hemma, 

ingen hemspråksundervisning på skolan. 

Jag kan tre meningar på finska! 

Pieniä tyttöjä tulee. 

Haluatko sinä mennä keinumaan och haluan piimä. 

Det är mitt liv på finska. 

Tre små flickor skall komma. 

Tillsammans kan vi antingen gå och gunga eller äta filmjölk. 

Intervju: Paula Tapiola 

Tanja började skriva på monologen när hon skulle återvända till 

sitt jobb på Dramaten efter att hon varit föräldraledig med sitt 

tredje barn. 

– Det handlade väldigt mycket om min egen situation. Det 

kändes viktigt att spela något som var angeläget om man nu 

skulle vara borta från sina barn. Jag hade inget att landa 

i när jag kom tillbaka. Regissörer jag brukade jobba med 

hade slutat. Och då tänkte jag att jag skriver något själv. 

Och det var självklart att det var det här. 

Tanja gjorde research och skrev på monologen av och 

till under tre år. Hon läste om finnarnas 

historia i Sverige, särskilt 

om arbetskraftsinvandringen, dåtida 

personaltidningar och dagstidningar 

samt gjorde flera intervjuer med sin 

mamma och systrar. 

– Jag sög i mig all information jag 

kunde hitta. 

Det är viktigt att påminna 

svenskar om att sverigefinnarna finns, 

påpekar hon. Inom kulturen har det 

gjorts en del de senaste åren: Susanna 

Alakoskis Svinalängorna, Anna Järvinens 

och Markus Krunegårds skivor, 

Nanna Huolmans film Kid. 

– Vi är ändå ganska få som berättar 

dessa berättelser. Det är en av 

de sakerna som känns viktigast 

– att inte låta det här försvinna ur 

historieböckerna. Vi är ju en del av 

Sveriges historia! säger Tanja. 

Pjäsen har både inneburit ett 

avslut på barndomstrauman och inte 

gjort det. 

– Den där känslan av att vara andra 

klassens medborgare, vilket 

var jävligt jobbigt och gjorde mig 

arg och revanschsugen när jag var 

liten, den är borta. Där behöver jag 

inte bevisa något. Jag har gjort min röst hörd. 

– Vad jag håller på med nu, och vad jag inte är klar med, är 

att ta till mig språket. Jag måste bli av med prestationsångesten 

som jag har. Jag vågar inte sätta ihop en mening eftersom 

jag är rädd för att göra fel. Jag kämpar med det, tvingar 

mig själv att beställa på finska i Finland och försöker förstå 

vad de säger tillbaka. 

Tanja har läst 20 poäng i finska vid Stockholms universitet. 

Hon tänker också prata med sina tre barn om möjligheten 

att få hemspråksundersvining i finska. Hennes äldsta dotter har 

hon redan pratat med, men hon var inte intresserad; hon känner 

sig svensk.

Familjeläger på Värmdö 

Språkbad för barn och vuxna 

En grupp två- till treåringar och deras mammor samlas 

runt Hannele Iivonen. Barnen får välja bitar av filttyg 

i två olika färger och komponera mönster av dem. Vitt 

och blått är populärt, men många väljer också turkost och lila. 

Genom sticka en nål genom tygbitarna får man dem att fastna i 

varandra. Sedan vrider man filten runt en tvål, och Hannele tar 

fram en nylonstrumpa. 

– Vad är det här för något? hon frågar treårige Kalle. Vad är 

det för konstigt? En strumpa! 

Kalles ansikte spricker in i ett leende. Hannele tränger 

tvålen in i strumpan och vrider strumpan tight runt om den. Det 

är Kalles jobb att gnugga strumpan och tvålen inom den så länge 

att tvålen börjar skumma genom strumpan. 

Plötsligt öppnas bastudörren i närheten och tre tjejer 

i tioårsålder springer ut till piren och hoppar ner i havet skrikande. 

Vattnet är kallt, men 

snart är ett hopprally i gång. 

Det är början av augusti, och 

13 familjer har samlats på ett 

familjeläger arrangerat av 

Stockholms finska förening 

i Norrnäs, Värmdö. Det är 13 

vuxna och 21 barn som deltar. 

De yngsta är ett och ett halvt 

år, de äldsta tolv. 

– Det är underbart att titta 

på de här små. Var får de 

all sin energi ifrån, farten 

och tempot? För mig är det 

viktigt att se vart och ett av 

barnen som en individ. Jag 

tror att barnet stärks när 

hon eller han får uppmärksamhet, 

förklarar Hannele 

Iivonen som är förskolelärare, specialiserad i musik. 

Hannele pratar konsekvent finska med barnen, men kan 

repetera vissa, särskilt viktiga saker på svenska så att alla verkligen 

förstår vad hon säger. Hon spelar och sjunger med barnen 

i lägret, särskilt på förmiddagarna. På eftermiddagar är det mest 

ledig tid, men oftast tillbringar man den tillsammans, spelar, 

bastar och grillar. 

Kalle är nästan klar med sin tvål. Filten sköljs i varmt 

och kallt vatten tre gånger, så att den fastnar i tvålen och formar 

sig kring den. Hannele Iivonen låter inte Kalle delta i denna fas, 

eftersom vattnet är riktigt hett. Kalle och hans mamma, Wilhelmina 

Sehlen, får följa göromålet på avstånd. 

Wilhelmina flyttade från Tammerfors till Märsta norr om 

Stockholm när hon var ett och ett halvt år gammal. Hon är gift 

med en svensk och har inte så många finskspråkiga vänner, så 

hennes möjligheter att prata finska i vardagen är få. Hon skriver 

på sin doktorsavhandling i molekylärgenetik och hoppas att bli 


Foto: Mirja Huusko och Paula Tapiola 

färdig med den inom ett par år. För henne spelade språket en stor 

roll när hon bestämde sig för att delta i lägret. 

– Min egen finska är inte hemskt bra. De äldre generationerna, 

mormor och morfar, har dött. Trots att finskan är ett 

litet språk, så tycker jag att den är viktig om man får den 

gratis. Jag kan ju i alla fall försöka föra den vidare till mina 

barn , förklarar Wilhelmina Sehlen. 

Hon försöker prata finska med Kalle och ettåriga Anna, 

men familjens gemensamma språk är svenska. Så är det även i 

Anne Katainens familj. Hon är född i Uppsala, och hon känner 

till Norrnäs ända sedan barnsben. Hon kom hit för första gången 

när hon var sju år gammal och deltog i barn- och musikläger 

under flera somrar. 

– Jag har riktigt trevliga minnen härifrån. Det var härligt 

att simma och basta här. Dessutom är läget underbart, det 

är så fint med naturen runt 

omkring. Det är en tradition 

som jag vill föra vidare till 

mina egna barn, berättar 

Anne. 

Hennes söner Marcus 

och Douglas Jonsson är sju 

och nio år gamla. Det här är 

deras andra besök på lägret. 

De sitter vid ett bord och pysslar, 

träder pärlor på ett snöre. 

Det ska bli armband. Douglas 

tycker att det är både roligt 

och tråkigt på läger… 

– Det är tråkigt att sjunga. 

Jag gillar inte att sjunga. 

Men det är roligt att bada 

– och att äta, berättar Douglas 

på svenska. Man bjuder 

deltagarna på finsk mat på lägret, och idag ska det bli finsk 

korvsoppa till middagen. 

– Min önskan är att mina söner skulle kunna finska. Jag är 

själv nöjd över att ha behållit språket och jag hoppas att 

mina söner behåller den också. Det är min stora önskan. Det 

handlar om traditioner, finska är mitt modersmål och mitt 

känslospråk, påpekar Anne. 

Barnen runt Hannele Iivonen har försvunnit till nya äventyr. 

En halv timme har gått, och kvar finns ett gäng mammor 

som pysslar ivrigt med tvålarna. Bland dem är det självklart att 

det pratas finska. På så vis är familjelägret också ett språkbad för 

andra generationens sverigefinska föräldrar. 

– Absolut. Det är det som är gemensamt för oss föräldrar, att 

vi har ett gemensamt språk. Det för oss samman, trots att vi 

har olika bakgrund och intressen. Vi delar det finska språket 

och de finska traditionerna med varandra, säger Anne 

Katainen.

Max Peezay 

musiker 

berättar Tom Pihas historia 

Max Peezay, eller Tom Piha som han heter privat, orsakade 

stora rubriker för några år sedan när ban importerade 

grime-musiken från England och släppte 

sin debutskiva Discokommitten. Då började han också pa allvar 

berätta sin egen historia. Den om att växa upp på “berget med 

fett med finnar” i en av Stockholms södra förorter. 

– På åttiotalet var det sjukt mycket finnar har, fler an svenskar. 

I fotboll eller bandy var det alltid “finnarna mot resten”. 

Tom Piha, en av rapparna Fjärde 

världen och mannen bakom artistnamnet 

Max Peezay pratar om 

Henriksdalsberg. En av få miljonprojekt 

i en av Sveriges rikaste 

kommuner, Nacka. Där, i en ring 

av höghus, ligger fritidsgården där 

Tom Piha hittade musiken i slutet 

av 80-talet. Det var just när hiphopen 

börjat sippra in i det svenska 

musikmedvetandet via MTV, som 

Tom blev medlem i kommitten som 

chefade över gårdens discon. 

– Vi spelade allt mojligt: hiphop, 

techno, ballader... Det var efter det 

jag började skriva, berättar han. 

Discokommitten blev också 

namnet på hans första platta som Max 

Peezay, debutanten som redan innan 

skivan slapptes 2006, hyllades av en 

stor skara musikjournalister. Genren 

grime, den svårdefinierade hybriden 

mellan garage, techno och hiphop, 

var någonting helt nytt i Sverige. Tom 

hade hittat den i Englands östra förorter 

och inspirerats till att göra någonting 

liknande. 

– Jag blev sa grymt imponerad. Det 

kändes som hiphop men var något 

helt nytt. Det hade ju inte hänt någonting inom den svenska 

hiphopen på tio ar, fråga vem som helst! Jag var tvungen att 

testa. 

Max Peezay-skivan markerade också en ny era i Tom Pihas 

artisteri. Den då han började berätta om sin bakgrund. Tillsammans 

med Matte Fjärde världen, hade de kommit överens 

om att inte prata om vilka länder de hade sina rötter i. De gillade 

inte blatte- och svennetänkandet” och lät de det hellre vara 

osagt. 

– Om man pratar om vilka länder man kommer från, kan 

det bli sa att man stänger ute folk. Men nu med Max Peezay 

har jag börjat berätta min historia. 

Den historien handlar inte sa mycket om Finland, utan 

Intervju: Hanna Kangassalo och Paula Tapiola 

Foto: Kai Kangassalo 

just om förorten dar dit hans föräldrar kom som en del av arbetskraftsinvandringen. 

Under 80-talet befolkades Henriksdalsberg 

av fler finnar än svenskar. I sport var det ”finnarna mot resten”, 

som han säger. Tom gick i finsk klass och trots att pappan hade 

svenska som modersmål, hade familjen finska som hemspråk. 

– Pappa var musiker i Finland. Här jobbade han hela tiden, 

men spelade ändå på helgerna, humppa, vilket han inte alls 

tyckte om. Det var bara för extrapengarna. 

Pappan som egentligen var 

proggmusiker, har haft stor inverkan 

på Toms karriärsval. Men kanske inte 

på det mest uppenbara sättet. Han 

uppmuntrade Tom att spela instrument, 

fiol och piano. 

– Farsan försökte liksom tvinga 

mig till allt. 

Sa jag började med hiphop 

som var den enda musikstil som han 

inte tyckte var musik over huvud taget. 

Det var val därför jag gjorde det, 

(skratt). 

Har han förlåtit dig? 

– Nja, det är väl snarare sa att han 

bar bett mig om förlåtelse för att 

han inte riktigt förstår min musik. 

Nar jag var yngre frågade ban alltid 

vad det som gjorde hiphop till 

hiphop, med tanke på att det mesta 

är samplat. Det var inte så lätt att 

förklara. Men det där har hjälpt 

mig massor. Att jag tvingats fundera 

mycket over vad jag gör och se 

till att det svänger sa pass mycket 

att det kan bli godkänt hemma. 

Tom Piha är verkligen ingen 

gröngöling på den svenska musikscenen. 

Tillsammans med parhästen 

Matte i Fjärde världen har han sedan 1998 levererat mustig hiphop 

till folket. Man kan nästan saga att de ar veteraner. 

– Det ar fantastiskt. Det ar nu man kan man börja säga kloka 

grejer. Men man får se upp så man inte blir för mycket som 

en lärare för de yngre. Risken finns ju, konstaterar han. 

Andå är lärare just vad han är. Vid sidan av skivbolagsjobb, 

inspelningar och gigs, håller han i en hiphopkurs för traktens 

ungar på fritidsgården. Det är på fritidsgården vi träffas, 

samma gård där han DJ:ade på discon en gång i tiden. Därmed 

har Tom Piha återvänt till sina rötter på fler an ett sätt. Jag frågar 

honom hur det var att vaxa upp i Henriksdalsberg. 

– I de rikas ögon har det här alltid varit ett dåligt ställe med 

mycket kriminalitet. Det var de som skrev i tidningarna bar

och därför blev den bilden den förhärskande. Moderaterna 

föreslog ju till och med att man skulle bygga en mur kring 

området. 

På riktigt? 

– Ja, det var på 80-talet någon gång. De ville stänga in oss 

(skratt). 

– Men om man tanker efter ar det bar en väldigt trygg plats. 

Jag skulle vilja att mina barn också växer upp här. 

Aino Gröndahl 

juridikstuderande 

Människorna pekade på oss Intervju och foto: Paula Tapiola 

Pride i Riga 2007 blev en vändpunkt i Aino Gröndahls liv. 

Paraden ställdes på grund av säkerhetsskäl och deltagarna 

slussades till en inhägnad park. Där bevakades de av 2000 

poliser. Gröndahl uppskattar antalet paraddeltagare till högst 

200 personer. Ändå började ilskna letter snabbt samla sig på andra 

sidan staketet. 

– Människorna pekade på oss. 

Några spottade. Föräldrar lyfte 

sina småbarn mot staketet och varnade 

dem antagligen för att inte bli 

som oss. Det var en chockerande 

upplevelse – att vanliga människor 

kunde känna en sådan enorm ilska 

mot oss , säger Aino. 

Ett par timmar senare beslutade 

polisen att tömma parken och 

de närvarande fördes till bussar som 

skulle ta dem ut ur staden. Då kastade 

någon i folkmassan ett hemgjort 

sprängmedel som träffade en lett 

bakom Aino. Mannen skadades, men 

inte allvarligt. 

– Det fick mig att tänka på att jag 

snart skulle tillbaka till Uppsala, 

men för de lettiska homo-, bi- och 

transsexuella var det vardag. De 

riskerade sina familjeband och arbetsplatser 

i och med att de deltog 

i evenemanget och Riga ligger bara 

40 minuter med flyg från Stockholm. 

Händelsen fortsatte att plåga 

Aino Gröndahl och hon pratade om 

det en hel del med sin mamma. Hon 

hade haft ett sabbatsår efter gymnasiet 

och nu funderade hon på vad skulle börja studera. 

– Jag ville påverka i ett större sammanhang och också leva 

på det jag gör. Jag är tvåspråkig och språk har alltid intresserad 

mig. Jag har många åsikter och man måste kunna argumentera 

för dem på ett logiskt sätt om folk ska lyssna och 

ta en på allvar, förklarar Aino. 

– Mamma föreslog att jag skulle bli advokat. Då skulle jag 

kunna använda språket, argumentera och tala för mänskliga 

rättigheter. 

Aino mamma är docent Satu Gröndahl, forskare i finskugriska 

språk och litteratur. 

– Mamma har alltid talat varmt om minoritetsspråk. För 

mig har det varit självklart att det 

finns utrymme i Sverige för människor 

som pratar olika språk, har 

olika bakgrund, kulturer och erfarenheter. 

Men samhället, majoriteten 

och normerna betyder att vissa 

hamnar i sämre läge och det inte är 

bra. 

Aino har trivts vid juridiska 

fakulteten, trots att hon uppfattar det 

som en heteronormativ och konservativ 

miljö. Hon är specialiserad på 

mänskliga rättigheter och vill hjälpa 

asylsökande homo-, bi- och transpersoner. 

– Tolkningen av lagen är inte som 

den borde vara. Man borde höja 

kompetensnivån inom Migrationsverket. 

Kan man till exempel avvisa 

en homosexuell man till Iran? 

Skiljer sig situationen för homosexuella, 

lesbiska eller transsexuella 

personer? Om myndigheterna inte 

har tillräckligt med kunskap, avvisar 

man människor som inte borde 

avvisas, påpekar Aino. 

Hon har kartlagt de asylbeslut 

som Migrationsverket tagit när asylsökaren 

har hänvisat till sin sexuella 

läggning. Enligt Aino kommer Migrationsverket ofta med dåligt 

underbyggda och egensinniga beslut som strider mot lagens syften. 

– Jag har varit i kontakt med personer som har sökt asyl och 

fått ett negativt beslut. Jag vill representera dessa människor, 

konstaterar Aino.

Tommy Myllymäki 

mästerkock 

Hemligheten är kryddningen 

Att han skulle bli kock bestämde han sig för under ett 

sommarlov i Finland. Det blev han också. 2007 vann 

Tommy Myllymäki Sveriges mest prestigefulla kocktävling 

och 2011 tog han silver i världsmästerskapen. 

I början av 2007 arbetade han fortfarande som köksmästare 

på Stockholmskrogen Pontus by the Sea och drömde 

om att starta sin egen restaurang. 

Serveringspersonalen hade just 

börjat duka upp för lunchen när vi 

träffade honom där första gången. 

Han såg trött ut. 

Några månader hade passerat 

sedan han blev utsedd till 

Årets Kock efter en rafflande final 

på Grand Hotell i Stockholm. 

Utnämningen gjorde hans redan 

långa arbetsdagar längre än vanligt. 

Utöver kökspassen på restaurangen 

hade han specialuppdrag, 

lagade mat i radio och träffade 

journalister. Ofta jobbade han 

16 timmar eller mer, sex dagar i 

veckan. Den sjunde dagen läste 

han recept och antecknade idéer. 

– Man orkar så länge det är kul. 

Visst är jag lite trött på morgonen 

men det tar sig under dagen, 

sa han. 

Efter restaurangskolan i 

hemstaden Katrineholm flyttade 

Tommy till Stockholm där han 

först gjorde arbetspraktik på en 

fin restaurang. Då var han nitton. 

Efter det följde några år av kockande 

på olika inrättningar i Stockholm 

och på Öland. 

– Att flytta hit var som att börja på högskolan, säger han. 

Det var mycket jobb och dåligt betalt, men efter några år 

kunde jag börja kräva lite mer. Det viktiga var att jag lärde 

mig mycket. 

– När man är tjugo kan man ha jättebra fantasi men man vet 

inte hur man ska få det att hamna på tallriken. Men när man 

jobbar några år lär man sig av andra kockar, man testar 

olika tekniker och till sist kan man det. 

De första kockarna han inspirerade av var kvinnorna i 

hans familj. Hans mamma jobbade långa pass på Eriksson, liksom 

många andra finländare i Katrineholm, men såg alltid till att 

det fanns hemlagad mat på bordet. Ofta hängde han också i köket 

hos sin moster som brukade ta hand om honom på eftermid- 

0 



dagarna. Somrarna spenderande han i Lestijärvi i Finland och då 

hjälpte han mormor med den traditionella finska husmanskosten. 

Karelsk stek, kött och potatis, olika soppor… 

– Och nävgröt! Det kan jag fortfarande inte laga själv. Det är 

kornmjöl och vatten som kokas ihop till en gegga som man 

äter med fläsk och smör. Det är en jättegammal traditionell 

maträtt som finnarna tog med 

sig till Värmland, berättar han. 

Men den som fick honom 

att bestämma sig för kockyrket 

var inte mormor utan en några år 

äldre kusin. 

– Vi brukade fiska ihop på somrarna. 

Jag var väl tolv år när 

han sa att han skulle söka till en 

kockutbildning och då kände 

jag att jag också ville göra det. 

Han brukade alltid laga till fisken 

vid fått, och jag såg på och 

lärde mig hur man gjorde. 

Enligt Tommy är förutsättningen 

för att bli en bra kock är att 

verkligen gilla mat. Det gör han 

och listan på hans favoriträtter är 

alldeles för lång för att skrivas ut 

här. Det mesta är gott om det bara 

är väl tillagat och ordentligt kryddat. 

– Många undrar varför restaurangmat 

smakar så bra. Hemligheten 

är kryddningen. Man 

ska salta och peppra ordentligt, 

tipsar han. 

Fyra år senare, hösten 

2011, har Tommy fortfarande 

långa arbetsdagar. Han äger två restauranger: Julita Wärdshus 

på den sörmländska landsbygden och Bistro Stortorget i Katrineholm. 

Det var tidigare ett hamburgarställe. 

– Jag har vunnit tävlingar och gjort matprogram i tv, men 

för det tycker jag inte att alla restauranger behöver vara så 

fina. Stortorget är ett ställe dit man kan komma när man 

känner för det. Man kan ta en öl eller en kaffe om man vill. 

Det är en enkel restaurang. 

– Julita Wärdshus är däremot finare. Det ligger mitt i ett 

vackert landskap och en viktig del av konceptet är de lokala 

råvarorna. På menyn finns det såväl lokalt fiskad gös som 

griskött från närbelägna gårdar. Huvudrätterna kostar lite 

under 300 kronor. 

Förutom att han driver två restauranger håller Tommy

som bäst på att planera upp en ny meny åt ett ishockeylag i 

HV71. Han drömmer om att ta sig ett ordentligt sommarlov i 

vinter. Lediga dagar har varit en sällsynt lyx under de senaste 

åren. Hela 2010 gick till att förbereda sig för VM. Han tränade 

4000 timmar. Silvermedaljen fick han för en förrätt av hafskräfta, 

grillat lamm med spenat, getost, rödbetor och tryffel samt en 

efterrätt av morot med havtorn, fem kryddor och vit choklad. 

Viktor Littmarck 

musiker 

Den finska tangons framtid finns i Sverige 

– Den finska tangons framtid finns i Sverige , påstår Viktor 

Littmarck, 29 år och grundare av Månskensorkestern. Bandet 

är främst känd för de Tangopalatsi-kvällar som 

arrangeras på Södra Teatern i Stockholm. 

Orkestern har två sverigefinska 

och tre svenska medlemmar. De 

spelar finska tango- och schlagerlåtar 

från 1940- och 1950-talen som 

sjungs på finska av solisten Darya 

Pakarinen. På Tangopalatsi trängs 

trendmedvetna, svenska 20-åringar 

med finländare som flyttade hit under 

de stora invandringsåren i slutet 

av 1960-talet och början av 1970-talet. 

– Jag tror att alla tycker det är kul 

med en blandad publik. Det är ganska 

ovanligt, det finns så mycket 

ålderssegregation. Vi tycker att det 

är lika kul att se 20-åringar som 

75-åringar i publiken. 

– Den finska musiken, den är sorglig 

och på allvar. Det är inte så 

vanligt inom den svenska underhållningskulturen, 

säger Viktor 

som tror att detta är hemligheten 

bakom succén. 

– Dessutom handlar det om dans. 

Vår idé utgår ifrån att sprida danskultur 

inom Stockholms klubbscen. 

Det finns danskultur i Sveri- 

ge, men jag gillar inte den svenska 

dansmusiken. 

Ledstjärnorna för Tangopalatsi 

är ”att älska, lida och glömma”, med andra ord – den 

underbart olyckliga kärleken. Tangopalatsi marknadsförs som 

Sveriges enda tangoklubb och förutom musiken bjuder man på 

dansklasser och tangokaraoke under kvällarna. 


Foto: Månskensorkestern 

Hösten 2011 arrangeras dock endast en Tangopalatsi, i december. 

Orkesterns solist Darya Pakarinen har flyttar till Växjö och 

två av musikerna har fått barn, så orkestern lever i en slags övergångsperiod. 

Viktor har dock gott om framtidsplaner. 

Orkestern kan kanske 

spela mer med gästande solistartister. 

Littmarck har fört prelimnära samtal 

om en gemensam turné med den finska 

tangokungen Saska Saarikoski 

kommande sommar. Dessutom ger 

orkester ut sin första skiva hösten 

2011. 

Låtarna spelades in av hela 

orkestern samtidigt och på en gång 

för att likna en live -spelning. Bandningen 

gjordes analogiskt. 

– Ljudet och det analoga soundet 

passar oss riktigt bra. 

Musikernas rötter finns inom 

indie-musiken, men Littmarck betonar 

att Månskensorkestern spelar 

tango traditionellt, med en retrostil. 

Utvecklingen av tango- och schlagermusiken 

i Finland har inte påverkat 

orkestern. 

– Den finska tangon har förlorat 

sina rötter. Den liknar pop, rock 

och disco. Vi spelar traditionell, 

enkel och gammaldags tango här i 

Sverige, säger han. 

– Vi var på tangomarknaden i Sei- 

Månskensorkestern. Viktor Littmark den tredje från höger. 

näjoki för ett par år sedan, och de 

orkestrar som deltog var fruktansvärt 

dåliga. Hela evenemanget var mest tråkigt. Det vore kul 

att åka dit med en tiomannaorkester och visa finländare hur 

tango kan låta.

Niklas Mulari 

bildkonstnär 

Det är bra att känna till reglerna så att 

man kan bryta mot dem sedan 

Konstnären Niklas Mulari målar spontant utan att på förhand 

veta var det ska leda. När han jobbar lyssnar han 

på jazz, klassisk, eller elektronisk musik, och precis som 

en elektromusiker ”samplar” han idéer från andras konstverk. 

– Jag kan titta på något konstverk och se en detalj som jag 

vill låna. Men det kan även vara från tidningar och musik. 

Det är svårt att säga varifrån var alla idéer och inspiration 

kommer, allt man är med om samlas 

ju i ens ryggsäck. 

Regnet duggar tätt från de 

mörkgrå molnen utanför Niklas Mularis 

ateljé. Den ligger högst uppe 

i en av Eskilstunas gamla industribyggnader 

och där inne är det betydligt 

mer färggrant. Stora målningar 

med klara, sprakande kulörer i modiga 

kombinationer står lutade mot 

väggarna. ”Glad konst” kanske man 

skulle kunna säga, men det är inte 

hela sanningen. 

– Oftast förknippas färger med 

glädje. Men det är även det motsatta, 

något tungt och sorgligt. 

Fast det kanske man inte ser vid första anblicken, säger Niklas. 

På köksbordet i den angränsade tvårumslägenheten har 

han dukat fram finsk brödost och espresso, något som han upptäckt 

smakar väldigt gott ihop. 

Niklas delar upp sin tid mellan Sverige, Finland och 

Norge. Hösten 2011 har han sin födelsestad 

Eskilstuna som bas. Samtidigt 

är han konstnärlig ledare för 

Nordiska Konstskolan i Karleby 

och tävlar om ett stort konstuppdrag 

i Norge. 2010 blev han utsedd 

till årets Sörmlandskonstnär av 

Konstfrämjandet i Eskisltuna med 

motiveringen: ”Mulari målar är 

intuitivt och spontant och improvisationen 

spelar en stor roll i arbete. 

Han hämtar inspiration från allt 

han finner visuellt intressant och 

hans målningar kan beskrivas som 

abstrakt expressionistiska, med vissa 

figurativa element.” 

Niklas växte upp i vad han beskriver som en typisk förort, 

färglös och trist till utseendet, med hus som mest såg ut som 

lådtravar. Skiftinge, som området heter, har länge dragits med 

ett ghettorykte. 



– Men det stämmer inte, säger Niklas. Det finns inga ghetton 

i Sverige och att det var mycket kriminalitet var inget jag 

märkte av. Det var bra att växa upp där, det var nära till 

skogen och det fanns mycket att göra. 

Många finländare bodde i Skiftinge och Niklas gick i en 

finsk skola. Alla var inte så vänligt inställda till de finska barnen, 

men kommentarer som ”finnjävel” gjorde att han och bara blev 

ännu finskare, mer finsk än någon 

som bor i Finland. 

– Nu för tiden är det inte riktigt 

så, jag behöver inte hävda mig 

på samma sätt. Jag känner mig 

nog lika svensk som finsk, säger 

han. 

Vad ”finskhet” och ”svenskhet” 

egentligen står för är heller 

inte självklart. Men envisheten, 

den som gjorde att Niklas under 

skoltiden orkade med tre träningspass 

på en dag – först fotboll, sedan 

boxning och slutligen innebandy 

– ser han som ett finskt drag. Han 

tror också att det är envisheten som 

gjort att han ”bara kört på” i konstvärlden, trots att det aldrig 

uppmuntrats i den arbetarklassmiljö som han kommer ifrån. 

– Man skulle skaffa ett traditionellt jobb och försörjning, det 

var det som var grejen, säger han. 

Hans föräldrar tyckte visserligen att han skulle göra det 

han ville med sitt liv, men det har dröjt länge innan barndomskompisarna 

förstått vad han håller 

på med. 

– De kunde fråga när jag skulle 

lägga av med den där konsten. 

Men nu när det visat sig att det 

går ganska bra verkar de faktiskt 

lite stolta över mig. De kanske 

inte förstår sig på min konst, men 

de har respekt för det jag gör. 

Att han började med konst 

var mest en slump. En kompis som 

skulle söka till en folkhögskola fick 

syn på några teckningar som Niklas 

ritat och frågade om han inte skulle 

Niklas Mularis verk på väggen av Arkivhuset i Eskilstuna hänga på. ”Tja, varför inte”, svarade 

han. Skolan gav en bra grund 

att stå på, där fick man prova på massor av olika tekniker och 

studera färglära. 

– Det är bra att känna till reglerna så att man kan bryta mot 

dem sedan, konstaterar han.

Mikko Viitala 

mediakonsult 

Mina föräldrar gjorde ett medvetet val Intervju och foto: Paula Tapiola 

Mikko Viitala är en kvart sen till intervjun och pratar i 

sin mobil när han anländer. Han arbetar som mediakonsult 

i den globala PR-byrån Cohn & Wolfe. Företaget 

anställer ca 1000 personer i Europa, Mellanöstern, Afrika, 

Asien och Nordamerika. 

Mikko, som är andra generationens 

sverigefinländare, 

poängterar att tvåspråkighet har 

gett honom konkret nytta inom 

arbetslivet. Dessutom står den 

finska arbetsmarknaden öppen 

för honom. 

– Det är mycket handel mellan 

Sverige och Finland. Vår PRbyrå 

har representation i båda 

länderna, och det är bra för 

oss att kunna säga att vi har en 

finskspråkig medarbetare. Det 

ger mervärde, säger Mikko. 

– Som sverigefinländare är jag 

annorlunda på ett bra sätt. Jag 

kan se saker ur ett annat perspektiv 

och jämföra vad som 

skiljer sig mellan Sverige och 

Finland. 

Lotta Weckstöm som har 

studerat finskheten i Sverige ur 

den andra generationens perspektiv, 

har konstaterat att byggstenarna 

i en sverigefinländsk identitet 

förutom språket är erfarenheten 

av att vara annorlunda. Man bygger 

upp sin finskhet genom att 

jämföra den med svenskheten. 

– Jag känner mig inte som 

svensk, och samtidigt är jag ju det. Men vad är svenskhet 

idag? Sverige är mitt hemland, men Finland är mitt fosterland, 

säger Mikko som är född och uppvuxen i Järfälla norr 

om Stockholm. 

Han stannade hemma med sin mamma tills han var fyra, 

gick sedan hos en finskspråkig dagmamma, på en finskspråkig 

förskola och en finskspråkig klass vid Aspenäs skola. 

– Vi hade en jäkligt bra lärare som upprätthöll ordning och 

disciplin och gav mycket läxor. Jag minns hur jag kunde 

gå längs skolans korridor och passera den svenskspråkiga 

A- klassen, där de krigade med papperstussar och bråkade, 

samma sak i B-klassen, men i den finskspråkiga C-klassen 

lyssnade man på klassisk musik och alla satt tysta och arbetade. 

För Mikko var övergången till ett svenskt högstadium 

lätt. Han slutade samtidigt med finskan, för skolan erbjöd hemspråksundervisningen 

på samma tid som bild. Medvetenheten 

om finskans betydelse har växt fram först senare. 

– Jag har tänkt mycket på 

det ända sedan universitetet. 

Då blev jag medveten om att 

jag kunde ha nytta av finskan 

– även i karriären. 

Mikko har använt finskan 

som ett aktivt arbetsspråk. 

Han pluggade först media och 

kommunikationsvetenskap på 

Stockholms universitet och sedan 

journalistik i Uppsala. 

Samtidigt skrev han 

artiklar till tidningen Ruotsin 

Sanomat. Efter studierna fick 

han jobb på Sveriges radios 

finskspråkiga redaktion Sisuradio 

och Sveriges Televisions 

Finska redaktion. 

– Till en början fick jag 

kämpa med språket. Jag 

blev dock förvånad över hur 

mycket jag kunde. Jag hade 

orden inom mig. Det var en 

bra utmaning. Man måste 

vårda sitt språk. Många av 

mina kompisar kan prata 

finska, men det är få som 

kan skriva på finska, konstaterar 

Mikko. 

Mikko är gift med finska 

Jenni och tillsammans har 

de barnen Elias, 4 år, och Linnea, 8 månader. Föräldraskapet har 

ökat medvetenheten av språkets betydelse ännu mer. 

– Det sägs ofta att tvåspråkiga barn får ett språk gratis. Det 

stämmer inte, man får inget gratis. Mina föräldrar gjorde 

ett medvetet val att prata finska med sina barn och låta oss 

gå i finskspråkig skola, mot samhällets rekommendationer. 

De vågade ta det beslutet. 

Även Mikko och Jenni pratar finska med sina barn, men 

Elias går på ett svenskspråkigt dagis. Det finns inget finskspråkigt 

dagis i Älvsjö. 

– Vi får kämpa för språket. Det är mest svenskspråkiga barn 

i huset, och Elias pratar svenska med dem på gården. Jag tar 

in honom ibland bara för att prata finska med honom. Elias 

växlar mellan språken i ett nafs.

Laura Nordgren 

mamma 

Jag vill använda finska! 

Laura Nordgrens dotter Ursula skjuter ifrån med foten för 

att sätta gunghästen i rörelse. Hon befinner sig finska förskolan 

vid Slussen i Stockholm. Den lilla flickans blonda, 

självlockiga hår gungar snart i takten med hästen, fortare och 

fortare, samtidigt som hon på felfri finska berättar att hennes 

favoritmat är blodpudding. 

Fyraåriga Ursula Nordgren är tredje generationens sverigefinländare. 

Hennes mamma Laura pratade finska i sitt barndomshem, 

men med Ursulas pappa 

pratar hon svenska. Det var nära att 

Laura förlorade sin finska helt och 

hållet. 

– Jag vet att min finska inte är så 

bra. Men den behöver varken vara 

bättre eller sämre än så här. Mina 

rötter är finska, men jag känner 

mig ganska svensk, eftersom jag 

har bott här hela mitt liv. Självklart 

är min identitet inte alltid den samma, 

jag utvecklas ju, säger Laura 

och skrattar litet. 

Laura föddes i Norrtälje 1975 

och växte upp i Gamleby i norra Småland. 

Hon studerade i Uppsala och bor 

för tillfället i Stockholm. Laura fick 

hemspråk i skolan en timme i veckan 

fram till högstadiet. Hennes familj 

hade dock inga kontakter med andra 

finska invandrare och hon hade inga 

finskspråkiga vänner när hon växte 

upp. 

– Den sociala biten med finländare 

saknades språkligt. När jag började 

plugga i Uppsala 1994, började 

jag förlora min finska. Jag pratade 

fortfarande finska med mamma, 

men när jag var i Finland, sade min kusin att jag börjat 

prata dålig finska. 

När hon pratade med sin familj var det lätt att ersätta finska 

ord med svenska. Hon var dock hela tiden intresserad av det 

finska språket och den finska kulturen. Intresset ledde henne två 

gånger till Karelen där hon letade efter familjens rötter med sin 

mormor på en gruppresa. 

-– Jag förstod inte allt. Deras språk var så mångsidigt. Men 

det var roligt att lyssna på. De brydde sig inte så hemskt 

mycket över om jag förstod eller inte. Det viktigaste var berättandet 

i sig. 

Lauras mormor hade flyttat från byn Kaukola till Karleby-trakten 

i Österbotten fem år före kriget bröt ut, men saknaden 

Intervju och foto: Paula Tapiola 

efter Karelen fanns kvar. I Kaukola hittade Laura och hennes 

mormor trapporna till affären som familjen en gång ägt och bastuns 

grundstenar. 

När Lauras första dotter Nico föddes 2005, hade hon redan 

kommit till rätta med sin språksituation och identitet. Det 

kändes naturligt att prata finska med dottern. 

– Jag vet vad jag inte kan. Jag kan inte flytande finska. Mitt 

språk är inte hemskt bra, men jag kan inte… Jag vill ändå 

använda finska. Jag säger fel, men 

bryr mig inte om det. Jag lär mig 

hela tiden, säger Laura. 

Även Nico har gått på den 

finskspråkiga förskolan på Urvädergränd 

nära Slussen. Laura berättar: 

– Det är kul. De blandar språken 

helt vilt och tillåts göra det. Det finns 

inga rätt eller fel när man pratar. 

De är tredje generationens finländare 

i Sverige, och till största delen 

svenska, men de har kvar språket. 

De kan prata med våra släktingar 

utan att någon behöver hjälpa till. 

Avdelningschefen för den 

finskspråkiga förskolan Varpu Furu 

anser att förskolan är ultimat för barn 

från tvåspråkiga familjer. Tvåspråkighet 

är dock inget man får gratis i förskolan. 

Det krävs samarbete mellan 

förskolan och föräldrarna om man ska 

bevara och utveckla barnens språk. 

– Vi arbetar utifrån principen en 

vuxen, ett språk. Vi pratar inget 

annat språk än finska med barnen. 

Samtidigt anser vi att alla språk är 

lika värda, och barnen tillåts prata 

vilket språk som helst, förklarar 

Furu. 

– Att barnet pratar är viktigare än vad barnet pratar. Språken 

utvecklas genom samtal. Om barnet pratar svenska, repeterar 

vi hennes ord på finska. Ibland är allt vi behöver 

säga ”mitä” (vad) och barnet växlar automatiskt till finska. 

Även Lauras svenska man uppmuntrar barnen till att 

prata finska. Han försöker även läsa finska böcker för dem. Nu 

är det bara dottern Ursula kvar på dagis, Nico har börjat skolan 

– en svenskspråkig – nära hemmet. 

– Det var ett svårt beslut. Det hade varit kul om Nico kunnat 

gå den sverigefinska skolan vid fridhemsplan, men det var 

kompisarna som avgjorde. Kompisar är så viktiga vid den 

åldern, och Nico fick tre nya första skoldagen!

Katri Vähäverkkomäki 

Lärare 

De försökte göra mig svensk Intervju och foto: Paula Tapiola 

”Var borde jag vara?”, frågar en elev läraren Katri Vähäverkkomäki 

på Sverigefinska skolan i Upplands Väsby. En 

del av lärare är sjuka, en del är på dagstur i Stockholm, 

så elevernas scheman är delvis omplanerade. Katri Vähäverkkomäki 

visar alla till sina klassrum, ger eleverna uppgifter och 

ser till att de sätter igång. 

Här finns 70 elever i grundskolan 

och 45 i förskolan. När Katri 

Vähäverkkomäki började för tio år 

sedan, var det dubbelt så många barn. 

Nu finns det fler elevplatser än elever 

i kommunen och konkurrensen mellan 

skolorna är stenhård. Katri anser 

att alla föräldrar inte förstår värdet av 

tvåspråkighet. 

– Föräldrar tror att det räcker med 

att man prata finska hemma. Skolan 

väljer de snarare utifrån vilken 

skola som har fräschaste lokaler 

och snyggast gård, inte vilka som 

erbjuder ett tvåspråkighetsperspektiv, 

säger hon. 

Den sverigefinska skolan i 

Upplands Väsby eftersträvar en aktiv 

tvåspråkighet. En del av ämnesundervisningen 

ges på finska, en del på 

svenska. Eleverna pratar mest svenska 

med varandra under rasterna, men växlar språket till finska 

med läraren. 

– De flesta eleverna är sverigefinländare i tredje eller fjärde 

generation. Det är lättare för dem att prata svenska. Men 

det beror också på klassen och vilka som går i den. I vissa 

klasser har vi barn som har flyttat hit från Finland och som 

enbart pratar finska hemma, i andra klasser har vi mest 

barn vars ena förälder är finsk och den andra svensk och de 

pratar ofta mer svenska hemma. 

Katri är själv andra generationens sverigefinländare, 

född 1979 i Gustavsberg söder om Stockholm, uppväxt i Hallstavik, 

nära Norrtälje. Hon har lagt märke till att barnens identitet 

har förändrats. 

– Dessa barn – de är inte finska eller svenska, de är sverigefinska. 

De blandar in en del svenska ord i sin finska, när de 

går till centrum säger de går ”centrumiin” (det svenska ordet 

centrum med en finsk ändelse). I Finland kan de märka 

att man inte förstår allt som sägs. Det är som med finlandssvenskarna, 

man är en grupp med ett eget språk och kultur. 

– Vi har varit så rotlösa: finnar här, svennar i Finland. Men 

nu har sverigefinskheten utvecklats och vi kan säga att vi är 

sverigefinländare. Det passar i alla fall in på mig. Jag kan ta 

de bästa bitarna av båda kulturerna. 

Katri berättar att det fanns gott om fördomar mot finska 

invandrarbarn i Hallstavik i slutet av 1980-talet och på 1990-talet. 

Hon gick i finska klassen under hela lågstadiet och fortsatte 

att läsa finska på svenska högstadiet och gymnasiet. 

– De ropade finnjävel efter oss, kastade grus och spottade 

på oss. Sedan, på högstadiet, satt vi plötsligt i samma klass 

– han som hade spottat på mig och 

jag, berättar Katri. 

– Jag har alltid varit en tuffing, så 

jag brydde mig inte. Naturligtvis 

fanns det de som slutade prata finska. 

För mig har det varit tvärtom. 

När någon har skällt på mig, har jag 

bara blivit ännu mer finsk. 

Situationen förbättrades för de 

finska barnen i slutet av 1990-talen 

när Hallstavik började ta emot flyktingar 

från Jugoslaviens krig. Finländare 

som nordbor fick högre status, 

medan jugoslaver fick bära stämpeln 

som svartskallar. Katri gick gymnasiet 

i Norrtälje och där fanns det alla slags 

människor med olika etnisk bakgrund. 

– Där stack man inte längre ut från 

mängden. Det var snarare så att 

folk började säga till mig att jag var 

svensk eftersom jag bodde i Sverige. 

De kunde inte acceptera att jag var finsk och försökte göra 

mig svensk i stället. 

Katri är den första i sin familj som har ett akademisk 

examen. Hennes pappa jobbade som sopåkare och lastbilsförare, 

mamma inom äldrevården. Själv pluggade hon vid Södertörns 

högskola i Stockholm. Valet föll på Södertörn eftersom skolan 

hade en mångkulturell inriktning. Sitt examensarbete skrev hon 

om attityder mot det finska språket och i samband med arbetet 

kom hon i kontakt med Sverigefinska skolan i Upplands Väsby. 

Nu går hennes egna barn, som är tre och sju år gamla, 

i Sverigefinska förskolan och grundskolan. Båda barnen har 

svenskspråkiga pappor, men de uppskattar barnens tvåspråkighet. 

Upplands Väsby gick med i finskans förvaltningsområde i 

januari 2010 och man satsar på det finska språket i kommunen. 

– Det är fint att finskan förstärks inom förvaltningsområdet. 

Även de som inte ansett att det finska språket är viktigt borde 

börja tänka om och ge barn möjlighet att lära sig finska! 

– Det har varit tufft att som finsk bo i Sverige, men nu ser 

jag det som något positivt. I början kände jag mig oönskad 

och som en sämre människa. Nu känner jag mig sedd och 

uppskattad av samhället för det jag kan. Det har varit en fin 

resa. Jag har fått högre status.

Susanna Levonen 

operastjärna 

Man måste äga orden 

Att sjunga opera är inte bara att sjunga. En stor del av sin 

arbetstid sitter sopranen Susanna Levonen och översätter 

sångtexter med hjälp av språklexikon. 

– Det tar lång tid, men man måste äga orden. 

Hon har sjungit på tyska, italienska, ryska och tolv språk 

till. Susanna Levonen är operasångerska på Norrlands-Operan i 

Umeå. Med hennes jobb är det en stor tillgång att vara tvåspråkig. 

– Det är lättare att förstå hur språk är uppbyggda när man 

har två stycken att jämföra med, säger hon. 

Susanna föddes i Tammerfors i Finland men flyttade ett 

år gammal till Sverige tillsammans med sina föräldrar. Hon är 

uppvuxen i Stockholmsförorterna Märsta och Akalla, men sedan 

några år tillbaka bor hon i Umeå. 

I arbetsrummet i den tjusiga vindsvåningen i närheten 

av Umeälven, står en 

synth med hörlurar och 

travar av noter. Här sitter 

hon ofta och översätter 

de verk som hon ska 

framföra på scenen. Det 

räcker inte med att ha en 

stor röst, man måste veta 

vad man sjunger så att 

det låter äkta. När ordboken 

inte räcker till tar 

hon hjälp av någon som 

behärskar språket. Känner 

hon ingen sådan letar 

hon upp någon som gör 

det. 

– En gång åkte jag till 

Rinkeby och frågade 

mig fram tills jag hittade 

en person som kunde 

Carmen 

Norrlandsoperan 

Foto: Andreas Nilsson 

Azerbadjans turkiska. Kvinnan jag hittade blev jätteglad 

och hjälpte mig med kärlekssången jag skulle framföra, berättar 

hon. 

Förutom en rad operaroller har Susanna spelat mycket 

konsertmusik. Tillsammans med en pianist har hon rest runt och 

sjungit finsk musik. 

– Jag har alltid känt mig som en ambassadör för finskheten, 

säger hon. 

Att översätta sånger gjorde Susanna redan långt innan 

hon visste att hon skulle bli sångerska. Genom köksfönstret i 

Märsta kunde hennes mamma till sin stora förvåning höra gårdens 

barn sjunga finska barnsånger. Susanna hade översatt sångerna 

och lärt ut dem till sina svenska kompisar. 

Hon hade mycket väl kunnat bli ambassadör på riktigt. 

Att hon i stället blev sångerska, kanske man kan tacka hennes 

mamma för. Hon hade också en bakgrund inom musiken och 

det var hon som övertalade dottern till att gå med i församling- 


ens kör på högstadiet. Men det skulle dröja mycket längre innan 

Susanna bestämde sig för sången. Hon var ganska blyg på den 

tiden, ingen som ställde sig på en scen hur som helst. 

– Jag hade aldrig någonsin kunnat tänka mig att jag skulle 

bli sångerska, jag kunde inte ens fantisera om det! säger 

hon. 

Men när en musiklärare på högstadiet lyssnat på hennes 

röst föreslog han att hon borde ta lektioner. Och så träffade hon 

Dora Lindgren, en före detta operasångerska som sadlat om till 

pedagog. 

– Jaa, du har fint material, jag vill ta mig an dig, sa den 

gamla damen och så var saken biff. 

Susannas mamma lyckades skrapa ihop tillräckligt med 

pengar för att kunna betala för privatlektionerna och Susanna 

själv hjälpte ibland till med hushållsarbetet hos Dora för att kunna 

fortsätta. 

I gymnasiet gick 

hon en ekonomisk linje 

men sjöng alltjämt. Och 

året efter jobbade hon 

på ett franskt läkemedelsföretag. 

Då siktade 

hon på att läsa vidare på 

universitetet och kanske 

bli diplomat. 

Samtidigt hade 

hennes röst fortsatt att 

utvecklas och många sa 

till henne att hon borde 

satsa på sången. Nu eller 

aldrig, tänkte hon och 

sökte sig till en musikfolkhögskola. 

Därifrån 

har resan gått rakt uppåt. 

Efter folkhögskolan 

kom hon in på Kungliga musikhögskolan och därefter läste hon 

vidare på Göteborgs musikkonservatorium. Ett utbytesår spenderade 

hon i Helsingfors på Sibeliusakademin. 

– Det var roligt, där fick jag chansen att testa hur finsk jag 

är egentligen. Jag hade en så tydlig finsk identitet hemifrån. 

Jag har alltid tänkt att Sverige är mitt hemland, men att är 

helt finsk. Nu visade det sig att det kanske inte var så enkelt. 

Jag märkte att jag ändå var ganska svensk och att båda kulturerna 

hade sina för- och nackdelar. Jag har alltid tyckt om 

den finska rättframheten. I Sverige är man kanske lite mer 

finkänslig och det är också ganska bra! 

De senaste årens stora utmaning har dock varit mammarollen. 

Susanna Levonen födde sitt första barn i juni 2007. 

Barnets pappa är violinist i Norrlandsoperans symfoniorkester. 

Susanna hade redan innan barnets födsel berättat att det skulle 

lära sig finska. 

– Tvåspråkigheten är en stor rikedom. Oavsett vad man vill

syssla med i livet har man nytta av det. 

I dag är Johannes fyra år gammal och hans mamma kan 

konstatera att hon var en aning optimistisk vad gäller språkinlärningen. 

När Johannes var en bebis pratade hon alltid finska med 

honom och sjöng endast finska vaggvisor för honom. Men när 

Johannes började prata, blev läget ett annat. 

– Jag är en social person och jag ville dela den här erfarenheten 

med min man. Johannes svenska utvecklades snabbare 

än finskan och blev starkare. Jag var inte tillräckligt 

konsekvent och vi började tappa finskan. Och ju mindre vi 

Sanna Posti-Sjöman 

chefredaktör 

Sheriffi är vårt gemensamma kärleksbarn 

Sverigefinsk, finsk och finlandssvensk kultur på två språk, 

lovas det på framsidan av tidskriften Sheriffi som ges ut 

av den göteborgska kulturföreningen med samma namn. 

Definitionen är bred, men enligt chefredaktören Sanna Posti 

Sjöman den enda möjliga. 

– Den sverigefinska kulturens 

levnadsutrymme är så litet, 

vår nisch så specifik, att om 

vi skulle börja smalna av den 

för mycket, hamnar vi i marginalen 

och då skulle tidskriften 

inte överleva. De som vill läsa 

om den sverigefinska kulturen 

är få – än så länge, säger 

Sanna. 

– Vår tanke är ändå att detta 

är en tidskrift som mina brorsbarn 

och andra barn kommer 

att läsa när de växer upp och 

blir vuxna. Vi har hela tiden 

sett det här som ett evighetsprojekt. 

Det första numret av Sheriffi 

kom ut i september 2009. 

Två år senare är antalet prenumeranter 

och lösnummersläsare 

runt sex hundra och upplagan 

varierar mellan 1000 och 1500 

ex. Tidskriften säljs i Pressbyråer 

i Sverige och i Akademiska 

bokhandeln i Finland. 

Ekonomiskt är man beroende 

av stöd från Kulturrådet 

och bidrag från fonder såsom 

Kulturfonden för Sverige och Finland. Redaktionen består av en 

kärna av sex personer och tidskriften har omkring femton egna 

skribenter, fotografer och illustratörer. Arbetet är än så länge helt 

ideellt. 

pratade, ju svårare blev det förstås, förklarar Susanna. 

Nu har hon bestämt sig. Det gäller bara att börja om igen. 

Susanna hoppas kunna förmedla en bra grund för finskan, även 

om språket blir lite svagare än svenskan. Då har han större chanser 

att bygga på sitt språk i vuxen ålder. 

– När Johannes var riktigt liten kunde jag inte ana att det 

skulle bli ett så pass tungt projekt. Nu vet jag det. Jag pratar 

finska så mycket jag kan och Johannes får finskundervisning 

på förskolan en gång i veckan. Ju mer han lär sig ju 

lättare kommer det att bli. Och jag vet att det är värt det. 


Foto: Sheriffi 

– Ingen av oss får betalt. Jag har inte fått en ända krona 

under dessa två år. Man ger inte ut en kulturskrift för pengarnas 

skull. Vi har alla andra jobb, och Sheriffi är vårt gemensamma 

kärleksbarn. 

Utmaningen i den närmsta 

framtiden är att balansera resurserna, 

arbetsbördan och tryck- 

och leveranskostnaderna samt 

utöka det elektroniska utbudet. 

– Vi funderar på att ge ut 

dubbla nummer, alltså vår - 

sommar och höst -vinternummer. 

Sheriffi skulle kunna bli 

en dubbelt så tjock publikation 

som man har på fikabordet. 

Läsaren skulle fortfarande få 

fyra nummer, men komprimerat 

till två papperstidskrifter. 

Sanna är noga med att 

poängtera att man inte tänker 

sluta med pappersformatet. I och 

med de besparingar man skulle 

nå med dubbla nummer, skulle 

man kunna satsa pengar till att 

förbättra Sheriffis hemsida och 

utnyttja sociala medier. 

Varje nummer av Sheriffi 

har ett tema som bestäms av hela 

redaktionen. Tidigare teman har 

bland annat varit stil, mord, mumin, 

foto, litteratur och Aki Kaurismäki. 

Målet är att skriva om 

både ”hög- och lågkultur” inom 

temat och lyfta fram hajpade 

men även smala ämnen. 

– Vår linje har från början varit att vi skriver om det som 

vi tycker är relevant när tidskriften går i tryck. Vi vill inte 

minska spektrumet.

Eija Hetekivi Olsson 

författare 

Segregation är en stämpel, 

att bli sedd som sämre 

”CP-klasserna skilje sig från de andra klasserna genom att 

alla pratade finska, hade finska fröknar och finska föräldrar 

som hade flyttat från finska Finland till svenska Sverige 

och fött sina finska ungar.” 

Orden tillhör Miira, huvudpersonen i Eija Hetekivi Olssons debutroman 

Ingenbarnsland. Miira bor i Gårdsten, en förort till 

Göteborg, har finska invandrarföräldrar, mamma som är städare 

och pappa som är Volvoarbetare, pratar finska hemma och går i 

finska klasser under hela grundskolan på 1980-talet. Precis som 

Eija Hetekivi Olsson själv har gjort. 

I romanen skriver 

hon att Miira inte är en 

frivillig finne. Vill hon 

vara svensk? 

– Jag har inte tolkat 

att hon vill vara svensk, 

utan att hon inte vill bli 

segregerad eller kategoriserad. 

Det kan 

jag känna med, själva 

känslan att bli segregerad 

och isolerad i en 

grupp. Jag placerades i 

en hemspråksklass när 

jag började i grundskolan. 

– Så trots att jag är 

född och uppvuxen här 

i Sverige, fick jag lära 

mig sämre svenska än 

elever som gick i andra 

klasser. Segregation 

skapar frustration och främlingskänslor. Det är en stämpel, 

att bli sedd som sämre. 

Eija är noga med att poängtera att underläget hon beskriver 

handlar mer om klass än om etnicitet. Gårdsten byggdes för arbetarklassen 

och där fanns på 1980-talet stora sociala problem, 

alkohol- och drogmissbruk, misshandel och fattigdom. Men hon 

anser också att klassfrågan och språkfrågan i kombination kan 

vara farlig. 

Foto: Ola Kjelbye 

»Ja ska bli pilot, va ska du bli?« sa han […] 

»Coolt«, sa hon, »… ööh … ja ska bli statsminister.« 

Det var det hon kunde komma på när hon hade snabbräknat 

bort allt det hon inte skulle bli. Trappstädare. Skolstädare. 

Skräpplockare. Barnskötare. Busschaufför. Diskare. Jehovas 

vittne. Volvoarbetare. Pundare. Dansbandsdyrkare. Heltidsfyllo. 

Halvtidsfyllo. Socialfall och psykfall. 

Bokens Miira vill bort från de finska klasserna, hon vill bort 

från Gårdsten, hon vill bli något. Eija Hetekivi Olsson själv har 


Eija Hetekivi Olsson, Ingenbarnsland, Bookwell AB, Finland 2012. 

alltid törstat efter kunskap och velat bli behandlad rättvist och 

med respekt, en sort jämlikhetsdrivkraft. 

– Jag tror att alla har den drivkraften . Jag tänker bara 

på alla barn som går in i skolsystemet. De har en jättelust 

att lära, och vill gärna veta mer och är sugna på att samarbeta. 

De har en lust som skolsystemet successivt i många fall 

lyckas släcka innan barnen går ut nionde klass. 

– Min starka drivkraft har hängt med. Jag har inte tillåtit 

skolan att släcka den. Det har varit ett krig att behålla den 

och att inte låta den gå förlorad längs vägen i utbildningssystemet 

i Sverige. 

”Som proffs skulle hon 

inte vara sämre. Då skulle 

hon veta mer. Det var 

det som drev henne, det 

som var viljapluggadelen, 

viljan att veta. Och 

då skulle folk ta det hon 

sa på allvar. Hon skulle 

förändra dem och sig 

själv. Fylla luckorna i 

hjärnan. Vara kunnig, ha 

specialkunskaper.” 

Eija sökte till NO-programmet 

i gymnasiet. 

Hon höll ut i två veckor. 

Den andra veckan skolkade 

hon. Sedan hoppade 

hon av. 

– Det var klasskrock 

och kulturkrock. Språket 

var en stor anledning, en stor kontrast. Jag kände mig 

nästan nollspråkig. Jag hade dålig finska, en förortsslangfinska 

som var begränsad och villkorad. Och det var det 

svenska språket med. Det var ett väldigt fattigt språk jag 

hade på den tiden. Ordförrådet 

var väldigt litet. 

– Hur är det meningen att barn 

som är födda och uppvuxna i förorter, 

har sämre språkliga förutsättningar 

och kanske saknar 

studievanor hemifrån, ska klara 

övergången till högre studier? 

”Det stod Sfi och Fi i för många 

rutor. Svenska för invandrare och 

finska. Ämnen på finska. Till och 

med i rutorna där det stod MA och 

NO, matematik och naturorienterade 

ämnen, stod det Fi. Det be-

tydde att hon måste läsa högstadiematten och NO:n på finska. 

Hur fan ska jag då kunna plugga till hjärnkirurg, frågade hon 

schemat, om jag inte vet vad hjärndelarna heter på svenska eller 

med hjälp av svenska smartböcker kan räkna ut var jag ska 

såga? Och vad ska jag kalla patienterna för, om jag ändå lyckas? 

Perkele, saatana och vittu? Hon kunde döpa sig själv till Sirkka 

Städarelainen nu på en gång. Sirkka Ilina Städarelainen.” 

Efter att Eija hade hoppat av skolan blev hon städare . Hon jobbade 

som trappstädare och restaurangbiträde innan hon sökte 

sig till Komvux där hon pluggade i fyra år och sedan fortsatte 

hon med sex års studier på universitetet. Hon har utbildat sig till 

gymnasielärare i samhällskunskap och historia. 

– Det är först efter den bildningsresan jag kan sätta mig 

själv i ett sammanhang och också vara kritisk och ifrågasättande. 

Det kan vara väldigt svårt när man är inne i systemet, 

eller när man inte har någon kontrast, någonting att jämföra 

med. 

– Å andra sidan, de språkliga svårigheterna och flerspråkigheten 

har eggat fantasin och fött ett språkintresse. Det 

har tillsammans med lusten att lära utvecklat och stimulerat 

min kreativitet. Jag har kunnat konstruera egna ord vilket 

jag kanske inte hade gjort på samma sätt om jag inte hade 

gått i hemspråksklass. 

”Nu visste hon att det var hon som höll på att segla ifrån Vera 

och hela det här stället. Härifrån till tjottahejti. Det hade varit 

hon hela tiden. … Men seglandet gick för långsamt och svajade 

för mycket. Hon fick lust att springa utan att stanna.” 

– Det här med att springa ifrån, viljan att komma bort… 

Alltså jag bokstavligen sprang. Jag blickade bara framåt 

och hade ett enormt kunskapsunderskott och kunskapssug. 

Det var egentligen inte förrän efter min studietid som jag 

stannade upp och kunde använda de redskap jag fått genom 

min bildningsresa till att blicka tillbaka. 

– Jag upplevde det som väldigt stimulerande men också 

smärtsamt att med hjälp av teoretiska redskap och vidgade 

perspektiv kunna sätta mig själv och andra i sammanhang 

och ekonomiska samhällssystem. Att förstå och kunna förklara 

sociala fenomen i tid och rum. 

Tillbakablickandet har också betytt ett försök att återerövra 

finskan. 

– Det sitter, men det tar ett tag att återerövra, konstaterar 

hon. 

Och så påpekar hon att ämnena som finns i boken inte 

bara tillhör1980-talet. Samhällsklyftorna och segregationen har 

ökat. Dessutom finns det inte längre enbart hemspråksklasser i 

grundskolan utan hela skolor som har en språklig eller etnisk 

profil. 

– Har man akademiskt utbildade föräldrar, har det rätt bra 

ställt och bor i ett mer välbärgat område, kan hemspråksklassen 

lyfta eleven. Men om man har arbetarklassföräldrar, 

bor i ett mindre välbärgat område, en förort där det kanske 

finns många störande element, kan effekten vara den motsatta, 

att det inte alls lyfter eleven utan sänker den och skiktar 

ännu mer. Var finns de ifrågasättande rösterna som inte 

är främlingsfientliga?

Kolina van den Berg 

skådespelare 

Jag vill inte utarma språket 

Nya Finska Teaterns (Uusi Teatteri) Kolina van den 

Berg repeterar en ny pjäs i sitt hem i Riddarhyttan i 

nordvästra Västmanland. Hon bor med sin man i en 

före detta Konsumbyggnad och tycker att det är skönt med 

så mycket plats. 

Kolina är klädd i en lång klänning i olika bruna 

nyanser och med jättestora kuddar i höfthöjd. Det är klänningen 

som är utgångspunkten för pjäsen “Mamma ska räddas”. 

Ur den kläcks landskap, 

äventyr och överraskningar. 

Klänningen kom först, sedan 

manuset. 

Händelserna i Mamma 

ska räddas rullar igång när 

pjäsens flicka blir på dåligt 

humör. 

Ooooh för det här dåliga humöret. 

Trassel krassel svartmolnsprassel... 

Mamma! 

Hjälp... 

Nu har jag det dåliga humöret 

i huvudet! Ta bort det dåliga 

humöret! 

Mammaaa! Ho hoo... 

Pjäsens mamma kan inte 

trösta flickan, eftersom hon 

har fastnat i det Blå fotot, och 

inte kan komma loss. Flickan 

bestämmer sig för att rädda 

mamman från Det Blå. Det leder 

henne till dammen, öknen, 

havet och berget. På alla dessa 

platser träffar hon djur, människor 

och varelser som hjälper henne på olika sätt – några 

helt omedvetet. 

Kolina är född och uppvuxen i Finland och har även 

studerat där. Hon tror dock att ord som ”söherömustapilvisäkkärät” 

(svartmolnsprassel) funkar med sverigefinska 

barn. Hon har aldrig upplevt att barn inte skulle förstå språket 

i föreställningarna. 

– Jag spelar också på ett sätt som gör att alla kan förstå. 

De barn som har bra finska kan njuta av språkets 

rikedom. Jag vill inte utarma språket. De barn som har 

ett svagare språk kan ändå förstå budskapet genom mitt 

skådespeleri, tror Kolina. 

– På teater kan man göra språket spännande och levan- 

0 



de. Det tycker jag är ett himla bra sätt att lära sig. 

Nya Finska Teaterns chef Irma Kario håller med. 

Hon är stolt över att Nya Finska Teatern använder en ren 

och nyanserad finska. 

– Det finns många lustiga ord i Mamma ska räddas. De 

är nästan som musik. Jag tror inte att småbarn behöver 

förstå alla ord när de låter roliga, tror Irma. 

Fiskaren: 

Det var då ena fasligt trassliga 

nät. 

Vem har näten så där trasslat 

till? 

Säkert trasselodjuret, som 

illa vill! 

På det ska jag raskt fjälla 

gumpen, med småfisk göda, 

får växa i sumpen... 

Berättaren: 

Men flickan ropade inifrån 

nätet: 

Flickan: 

Nåd! Jag har en mamma 

som måste räddas. Jag har 

inte tid att växa. 

Titta här. 

– Barn reagerar rakare 

än vuxna på det de ser. 

Vuxna vågar inte delta på 

samma sätt, de svarar inte 

på mina frågor. Barn skriker 

och svarar även om jag 

Hoikkala–Kautto–Mansikka 

inte frågar. Därför måste 

Mamma ska räddas 

Uusi Teatteri 

jag bygga upp pjäsen så 

att den andas. Barnens 

rop ska inte vara ett störningsmoment, 

utan en del av föreställningen, förklarar 

Kolina. 

Ibland förändrar hon detaljer medan hon spelar. Det 

Blå i Mamma ska räddas, till exempel, kan vara ganska 

skrämmande och då kan Kolina ta bort lite av det läskiga. 

– Man känner av hur barnen reagerar. Det är inte meningen 

att någon blir så rädd att den måste gå mitt i 

föreställningen. Såna saker måste jag tänka på. Men 

samtidigt är det därför barn är en så underbar publik. 

De deltar. Ibland när jag spelar för vuxna, kan jag börja 

undra, om det verkligen sitter någon i publiken. Alla är 

så tysta. Jag får energi av barnen och vi utbyter energin 

hela tiden.

Markku Huovila 

tecknare och illustratör 

Ordsvängningar som passion 

Markku Huovilas stora passion är att teckna karikatyrer. 

Intresset vaknade till liv redan under skoltiden, men 

han bestämde sig ändå för att läsa till lärare och arbetade 

sedan på olika nivåer, från lågstadiet till medborgarskolan. 

När stämningen i lärarrummet blev alltför tryckande sökte han 

in till Nyckelvik, en konstskola på Lidingö. 35 år gammal började 

han försörja sig som tecknare. 

– Jag ville inte se världen så som den såg ut, utan vrida den 

till något annat. Världen är för vacker så som den visar sig. 

Om man skruvar till 

den visar den sitt rätta 

ansikte. En karikatyr 

är ofta mer rättvisande 

än ett fotografi. Ett fotografi 

kan man nämligen 

manipulera, medan 

en karikatyr visar på 

de viktigaste egenskaperna. 

Markkus karikatyrer 

har publicerats i 

nästan alla finskspråkiga 

tidningar i Sverige, men 

också i finska och svenska 

publikationer. Han 

tecknar sina skämtteckningar 

på två språk. 

– Det spelar ingen roll 

vilket språk det handlar 

om. Om man gör ett 

språk till sitt, så kan man 

knåda det till olika former. Med rätt blick kan man se flera betydelser 

och möjligheter i ett och samma ord. 

Markku Huovila är bland annat känd för sina hängmattor. 

I en bild ligger en man i en hängmatta och säger: ”Minulla on 

– kuinka sen nyt sanoisin – riippumaton identiteetti”. Man skulle 

kunna översätta det till: ”Jag känner mig oberoende – eller hur 

ska man säga – oavhängig”. 

Själv äger Markku ingen hängmatta. 

– Jag är oavhängig en hängmatta. Jag har ingen. Jag har 

bara tagit till mig vad en hängmatta representerar: jag har 

liksom inte fötterna på jorden någonstans. Det har bara blivit 

så. 

Han känner sig som en eremit säger han, ingen verkar till 

fullo förstå sig på yrket som tvåspråkig karikatyrtecknare. Han 

upplever också att hans tecknar-, illustratör-, och konstnärskollegor 

befinner sig i en helt annan värld. 

– Jag har mer gemensamt med vanliga människor med hederliga 

jobb, sådana som inte slösar tid på att göra bilder. 


Är jag då en av konstnärerna? Eller en vanlig människa? 

funderar han. 

Sina rötter har han i Myllykoski, en bruksort i Kymmenedalen. 

I Markkus barndom jobbade ”alla” på fabriken. Men 

Markku blev ändå lärare och det var läraryrket som förde honom 

till Sverige som 30-åring. Han blev anställd som finsklärare i 

Borlänge 1976. Med sig hade han, förutom engelskan, sin skolsvenska. 

– Där fick jag uppleva riktig rasism. Man hatade finnar. Så 

fort jag öppnade munnen, 

förändrades folks 

attityder och minspel. 

Många finska 

immigranter isolerade 

sig helt i sin egen språkgrupp, 

men för sina barn 

poängterade man vikten 

av att smälta in och prata 

svenska. 

– Det fanns föräldrar 

som pratade svenska 

med sina barn, trots 

att de inte kunde språket. 

Barnen sattes i finskundervisning 

bara 

för att de skulle kunna 

prata med sina mor- 

och farföräldrar på 

loven. Men inte lärde 

de sig något, suckar 

Markku. 

Markkus egna barn är sju och tio år gamla. De har gått på 

finskspråkig förskola och går nu på en svenskfinsk skola. 

– Det är toppen. Mina barn och många av deras klasskompisar 

pratar finska flytande. De har ingen accent som avslöjar 

att de bor i Sverige. 

Markku poängterar framförallt förskolans betydelse i 

språkutvecklingen. Utan den får barnet ingen bra startgrop för 

sin språkinlärning. 

Markku tycker mycket om att leka med ord och testar 

sina ordvrängningar på sina egna barn och deras vänner – med 

varierande resultat. Barnen är först fundersamma, ”kan man 

verkligen säga så där”, men efter en stund kan de hitta på något 

liknande själva. Dottern Alma uppfinner ofta nya ordvitsar. 

– Det är glädjande. Om man bara kan uttrycka det mest 

nödvändiga, det man måste kunna för att hålla sig vid liv, så 

är språket på väg mot sin död. Så länge man kan uttrycka 

sig kreativt och med humor, rör man sig framåt.

Isac Valtonen 

tävlingsförare 

tänker representera Finland i Formel 1 

Isac Valtonen ser ut som en helt vanlig sjätteklassare där han 

sitter hemma i köket i Olofstorp nära Göteborg, med lite 

rufsigt hår och munnen i en gäspning. Det är svårt att föreställa 

sig honom bakom ratten, gasande i 

130 kilometer i timmen på en go kart-bana 

i Italien, Belgien eller Frankrike. Men det 

just där och på träningen han befinner sig 

den största delen av sin fritid. 

Isac blev biten av go kart -flugan redan för 

sex år sedan, när han satte sig bakom ratten 

för förstå gången som 6-åring. 

– Jag tyckte om det. Jag började köra, 

säger han kort och gott. 

– Jag gillar farten och den spänning den 

ger. Inte bilar så mycket egentligen. 

Hobbyn har gått i arv från fadern till 

sonen. Pappa Kalle Valtonen körde karting 

under sin tid och blev som bäst trea i EMtävlingar. 

Isac har en treårsplan som leder till 

att han går över till formelklasserna. Slutligen 

är målet att köra formel ett och givetvis 

bli världsmästare. 

– Jag vill helst representera Finland, säger Isac trots att han 

är född och uppvuxen i Sverige. Både hans mor- och farföräldrar 

var dock finländare, vilket gör Isac till en tredje 

generationens sverigefinne. 

– Du är svensk medborgare, flikar mamma Sanne Valtonen 

in. 

– Men då byter jag medborgarskap! 

Varför Isac vill representera 

Finland kan han inte riktigt 

förklara, men han gillar Finland. 

Saken är biff. 

Isacs bästa tävlingsminne 

är från året 2010 då han vann sin 

första stora internationella tävling, 

Viking Trophy, i Lidköping. Under 

två dagar kör man tidkörning, 

två kvalheat och en prefinal. Isacs 

tävling började inte på bästa möjliga 

sätt. 

– I början var det torrt, jag klantade 

mig och gick det inte så bra. 

Men sedan så kom regnet före finalen, 

och då gick det jättebra. Jag var på andra plats inför 

finalen, men jag tog ledningen redan i starten och så vann 

jag, berättar Isac. 

– Jag kunde ha vunnit i år igen, men jag blev utputtad av en 

Intervju och porträtt: Paula Tapiola 

Tävlingsbilder: Bilsport Rally&Racing / Thomas Lindberg 

kille när jag låg etta. Det var så, säger Isac, tittar på mamma 

och nickar till henne som att hon skulle tvivla på sonens berättelse. 

År 2012 går Isac över till att tävla i 

internationell KF3-klass. Han ska tävla tio 

gånger utomlands, mest i Italien. Målet är en 

plats i EM. Men hur går det med språket i 

internationella sammanhang? 

– Jag kan väldigt bra engelska! Jag har 

lärt mig det bra nu, säger Isac. 

Mamma Sanne Valtonen tror att Isacs 

tvåspråkighet ligger bakom att engelskan 

kommit så lätt. Pappa Kalle pratar finska 

med Isac, mamma Sanne svenska. Sina första 

ord sade han på finska. Nu när mamma är 

på plats byts konversationsspråket gång på 

gång obemärkt till svenska. 

Varje internationell tävlingsresa tar 

ungefär en vecka. Det är pappa som följer 

med Isac, är hans personliga tränare och mekaniker. 

Hobbyn är kostnadskrävande, varje 

resa kostar ca 30 000 kronor. Isac har ett par 

sponsorer, men föräldrarna pungar ut med 

det mesta. Det är egenföretagarpappan som får slita. 

Isac har precis fått ett stipendium från Robert Essebros 

minnesfond som kommer att täcka 1,5 tävlingsresor. Fondens 

uppgift är att stödja karting-sporten, och så här skrev juryn om 

Isac: 

”Med stöd från familjen och sitt synsätt att en eventuell motgång 

bara är något som ska besegras 

har han mognat som förare och 

radat upp framgångarna. Nästa 

år tar han steget upp till KF3 och 

med ny kart utlovas ny fart och siktet 

är inställt mot toppen.” 

Mamma Sanne påpekar att 

karting är som ett jobb för Isac. 

Säsongen börjar med träningsläger 

i januari, och de sista tävlingarna 

körs i november. Isac får fortsätta 

köra på det villkor att han sköter 

skolan. Den är viktigast. Skolans 

rektor har också varit flexibel och 

Isac får vara borta från skolan för 

tävlingarna så länge han klarar 

sina läxor och prov. 

– En racing-kille får offra mycket, men det är Isac som har 

valt och det är han som väljer även i framtiden. Han vill 

fortsätta, och han är duktig och ambitiös och strävar framåt. 

Han vill bli någonting, säger Sanne Valtonen.

Arto Pajuvirta 

informatör 

Den största utmaningen är att nå 

den andra och tredje generationen 

”De första månaderna i jobbet besökte jag olika föreningar 

och möten och presenterade mig själv och kommunens 

minoritetsarbete. Många sade då, att det är ju 

bra att Västerås har gått med i finskans förvaltningsområde, 

men att det hände 30 år för sent. De som inte är dementa 

har inget särskilt stort 

behov av att använda det 

finska språket”, berättar 

Arto Pajuvirta. 

Han tillträdde tjänsten 

som Våsterås finskspråkiga 

informatör i oktober 

2010. Västerås gick med i 

finskans förvaltningsområde 

i maj samma år. Staden är 

Sveriges sjätte största och en 

av sju har en finsk bakgrund. 

Antalet sverigefinländare i 

första, andra och tredje generation 

är 17500. 

– Enligt den finska föreningen 

Katajaiset är de den 

största föreningen i sitt 

slag i Sverige. Deras medlemsantal 

är 500–600, och 

de har i princip haft samma medlemmar i flera decennier. 

Sammanlagt når stadens finska föreningar kanske ett tusental 

medlemmar. Det är en massa som står utanför och som 

man borde få intresserad av det finska språket. 

Hans största utmaning är att nå den andra och tredje 

generationen. Staden och Västmanlands landsting planerar ett 

samarbete inom mödravårds- och barnavårdscentraler. 

– Det är en utmärkt kanal, en neutral plattform. Annars kan 

identifikationen skapa problem, vissa känner sig svenska, 

andra känner sig sverigefinska. Inom MV och BV kränker 

man inte någons integritet, man erbjuder helt enkelt information 

om tvåspråkighet. Om att det är lätt för barn att lära 

sig två språk. 

Så sent som på 1980- och 1990-talen kunde personalen 

inom MV och BV varna föräldrar från att prata finska med sina 

barn. Arto har egna erfarenheter av detta. 

– Det är den huvudsakliga anledningen till att mina barn inte 

kan finska. Mathias är född 1980, och då fanns det ett starkt 

vetenskapligt läger som påstod att man genom hemspråksundervisning 

reproducerar invandrare”, berättar Arto. 

– De sade att barn lär sig sämre svenska. Att de aldrig kommer 

att kunna skaffa sig en akademisk utbildning och att de 

blir tvungna att jobba inom invandraryrken. 

– En förälders första fråga var då: ska stanna här eller flyttar 

vi tillbaka till Finland? Om man tänkte flytta, var det 

bättre att prata finska med barnen. Om man tänkte stanna, 

var man beredd att riskera att ditt barn skulle hamna i ett 

sämre läge? 

I dag är läget annorlunda. Västmanlands landsting står 

i begrepp att dela ut Sverigefinska delegationens broschyr Ditt 

barn har rätt till det finska språket! 

Där kan man läsa om 

att nyckeln till tvåspråkigheten 

ligger i att man använder 

språken hemma, och att inlärningen 

av finska får stöd 

i förskolan och grundskolan. 

Den kommunala förskolan 

S:ta Gertrud och den 

privata Nasse erbjuder helt 

eller delvis finskspråkig förskoleverksamhet 

i Västerås. 

Finskspråkig undervisning 

erbjuds upp till tredje klass. 

– Vi måste erbjuda den 

här möjligheten! Västerås 

stad vill utveckla den 

finskspråkiga förskolan 

och då behöver vi nå föräldrar 

som vill använda 

rätten till det finska språket. 

Erbjudandet gäller även de barn som inte har finska 

som hemspråk. Det är kulturhistoriskt viktigt att det finska 

språket bevaras i Sverige. 

Förvaltningsområde: 


Förvaltningsområdet för det finska språket grundades år 2000. 

Från början ingick Kiruna, Gällivare, Pajala, Övertorneå och 

Haparanda. 

Förvaltningskommunerna binder sig till att erbjuda finskspråkig 

förskoleverksamhet och finskspråkig äldrevård. Dessutom får 

sverigefinländare använda finska i sina kontakter med kommunen. 

På hösten 2011 ingår sammanlagt 32 kommuner i finskt förvaltningsområde. 

Det täcker ca 40 procent av alla sverigefinländare. 

Förvaltningsområdet har utvidgats i januari och maj 2010, 

och i februari 2011. 

Den svenska staten ger ca 80 miljoner kronor i stöd till förvaltningskommunerna 

årligen. Stödet är baserat på antalet kommuninvånare. 

De största förvaltningskommunerna är Stockholm, 

Göteborg, Uppsala och Västerås. Västerås får årligen 

2,25 miljoner kronor i stöd för minoritetsarbetet från staten. 

Förvaltningskommunerna samarbetar med kommunens sverigefinländare. 

I Västerås samarbetar man med S:ta Gertruds 

skola, Finska Föreningen Katajaiset, kulturföreningen VÄSKY, 

syn- och hörselskadades förening FHH, finska PRO och ålderdomshemmet 

Mälarhemmet.

Anneli Hulthén 

kommunalråd 

Jag kan inte äta blåbär utan att tänka på Finland 

Knappar man in sökorden Anneli Hulthén på sökmotorn 

Google, får man över hundra tusen träffar. Lägger man 

till sökordet finska, får man fortfarande över 6000 träffar, 

men det handlar mest om representation, inte om Hulthéns 

privatliv. Hon har dock hälften av sina rötter i Finland. Hennes 

mamma är från Uleåborgtrakten. 

Anneli Hulthén är känd framför allt för sin långa politiska 

karriär. Hon gick med i SSU 

som tonåring år 1976. 

– Socialdemokraterna hade förlorat 

sitt första val på länge. Det 

blev ett uppvaknande. Vad ska 

hända nu? Intresset för politiken 

har jag ärvt hemifrån. Min pappa 

var väldigt politisk, men låg längre 

vänsterut än jag. Han pratade 

väldigt mycket politik. Farfar var 

fackligt aktiv. Mamma har inte 

pratat om sina åsikter på samma 

sätt. 

Anneli valdes in i riksdagen 

år 1986, som 26-åring. Hon satt i 

utrikes-, grundlags-, näringslivs-, 

trafik- och jordbruksutskotten. År 

1995 valdes hon in i EU-parlamentet 

och år 2008 blev hon vald till 

kommunalråd i Göteborg. 

Nu arbetar hon i stadshuset 

vid Gustaf Adolfs torg, med anor 

från 1749, och kan blicka ut över 

torget genom sina fönster. Annelis 

bakgrund är dock enkel. Familjen 

bodde i en lägenhet utan dusch i 

Masthugget, nära Götaälven och 

hamnen. Under hennes tidiga barndom tillhörde de arbetarklassen. 

Pappan jobbade på varvet, mamman bland annat som vård- 

och butiksbiträde. 

Göteborg gick in i det finska språkets förvaltningsområde 

i februari 2011. 

– Jag kände mig väldigt kluven. I och med att jag representerar 

den andra generationen, kan jag tycka att vi borde 

klara oss på svenska. Å andra sidan, när vi nu bestämt oss 

för att gå med, tycker jag att det är bra, särskilt för de äldre 

generationerna som kan gå tillbaka till sitt modersmål. Förvaltningsområdet 

kan underlätta för dem med kontakter 

med myndigheterna, säger Hulthén. 

Hon tillägger att rättigheterna även för andra stora språkgrupper 

än finska borde stärkas. 

– All kommunal information borde ges ut på två språk. Behovet 

för finskspråkig hemtjänst och äldrevård kommer säkert 

att öka. Vi har pratat om det i åratal, men problemet är 

att staden inte har någon centralorganisation för detta utan 

alla stadsdelnämnder arbetar oberoende av varandra. 


– Det finns säkert fall där en finsk sjuksköterska tar hand 

om en turkisk vårdtagare och tvärtom. Våra stadsdelar 

måste börja koordinera sina insatser. 

Annelis egen mamma är 75 år gammal, och hon har märkt 

att mamman börjar göra språkfel som hon inte gjort på flera år. 

Hennes uttal har blivit sämre, hon har sämre läsförståelse och 

stavar fel ibland. 

– Hon blandar inte ihop språken, 

men kan till exempel översätta 

finska ordspråk direkt till svenska 

och det blir ofta helt obegripligt. 

Mamma Auli kom till Sverige 

som krigsbarn. Hon var äldst av 

sju syskon och alla flickor skickades 

från hemstaden Uleåborg till 

Sverige medan alla fyra pojkar fick 

stanna hemma. Flickorna hamnade 

i Alingsåstrakten och placerades alla 

i olika hem. 

– Jag tror att det var väldigt 

smärtsamt för henne. Hon var så 

liten och ändå hade hon ett stort 

ansvar över sina syskon som det 

äldsta barnet. Hon såg en del som 

ett barn inte ska behöva se. Självklart 

har det påverkat henne. 

– Hon återvände till Finland efter 

kriget men hade svårt med finskan 

när hon kom tillbaka. Åren 

som krigsbarn skapade ett avbrott 

i den språkliga utvecklingen. Hon 

har alltid haft svårt att stava på 

svenska också, berättar Anneli. 

Hon är fåordig när hon berättar 

om sin mamma. Hon medger också att hon aldrig riktigt våga 

fråga varför familjen enbart skickade flickorna till Sverige. Men 

pojkarna ansågs nog värda mer på den tiden, tror hon. 

– Vi pratade inte finska hemma. Min yngre bror fick hemspråksundervisning 

men jag tror inte att han lärde sig så 

mycket. Min egen dotter blev nyfiken på finskan när hon var 

12, men hennes kunskaper förblev ytliga. 

– När jag var mindre brukade vi åka till Finland om somrarna. 

Min mormor och mina morbröder bodde där, morbröderna 

bor kvar. Jag påminns av språket under besöken. Jag 

behärskar det inte, men jag kan förstå delar av diskussioner 

och enstaka ord. 

Ett ord som hör till Finland är blåbär. 

– Jag kan inte äta blåbär utan att tänka på Finland. 

För Anneli är Finland smaker och dofter. Det är surdegsbröd, 

blåbärssoppa och kålrotslåda. Det är mormors hus en bit 

från Uleåborg, jordkällaren, färsk komjölk, en gammaldags livsstil, 

ett kargt, öppet landskap och annorlunda skogsmarker. Det 

är barndom.

Hanna Leppänen Ahonen 

rektor 

På vilket sätt värnar vi om tvåspråkighet? 

Hanna Leppänen Ahonen, den nya rektorn på Sverigefinska 

skolan i Göteborg, har röjt undan både 

små och stora problem från sitt bord under sin första 

termin. Vinterstormen har precis fått golvbrunnarna att 

svämma över i källaren och samtidigt orsakat ett strömavbrott. 

Man har tvingats att stänga förskolan. Som tur är har 

de större barnen jullov. Rektorn har dock fått avbryta sin 

egen semester för att ta hand om krisen. 

– Hela hösten har varit väldigt utmanande. Den förra 

rektorn arbetade halvtid, så jag har fått göra desto mer 

under den här hösten. Allt grundläggande är ju i sin 

ordning, men det är 

mycket som måste 

uppdateras innan vi 

kan börja utveckla 

verksamheten vidare, 

säger hon. 

Hon nämner 

städningen och behovet 

av mer utrymme som 

exempel. Det är både 

fritidsgård, förskola 

och låg-, mellan- och 

högstadium som ingår 

i verksamheten, så rektorn 

har fått sätta in sig 

i mycket, trots att hon 

känner till skolan sedan 

tidigare. Hon jobbade 

nämligen här som lärare 

i början av 1990talet. 

– Vår personal är helt fantastisk. De satsar verkligen på 

eleverna. Det är därför verksamheten rullar på så bra 

som den gör, trots att vi har snäva ramar ekonomiskt. 

Resurserna är begränsade, och ändå borde vi utvecklas 

hela tiden. 

Det finns ett 50-tal barn i förskolan, och tiotals i kön. 

Man planerar att öppna en ny avdelning. Skolan har redan 

fått tillstånd till det och det finns tillgängliga utrymmen i 

skolbyggnaden för den nya avdelningen. Förhoppningen är 

att kunna starta verksamheten redan under våren 2012. Hanna 

tror att det faktum att Göteborg blivit en del av det finska 

förvaltningsområdet har gjort det lättare att sköta ärendet 

med kommunen. 

– Jag märker att kommunen har blivit mer samarbetsvillig. 

Man börjar förstå betydelsen av finskspråkig förskole- 

och grundskoleverksamhet. Dessutom underlättar 

det ju för kommunen att vi finns. De behöver inte leta 

efter en samarbetspartner, de kan förhandla med oss på 

en gång. 

Göteborgs kommun har även blivit bättre på att informera 

om den finskspråkiga service som finns i kommu- 


nen i och med att man gått in i förvaltningsområdet. En 

projektledare är anlitad för att reda ut bredden av finskspråkig 

service och behovet av den. Dessutom söker man en 

finskspråkig informatör. 

– Det finns en länk på kommunens hemsida till skolans 

hemsida. Det går att hitta oss där. Det är ett stort steg, 

säger Hanna nöjt. 

Det finns 90 elever i grundskolan, 25 av dessa på 

högstadiet. Lärarna är tio stycken. Hanna påpekar att antalet 

lärare är stort sett till antalet elever. Trots det är hon orolig 

över om lärarna räcker till. Högstadiet är resurskrävande. 

Alla ämnen måste finnas 

i schemat och alla 

lärare måste vara kompetenta. 

– Jag tänker kartlägga 

situationen i 

skolorna i närheten 

och kolla om vi skulle 

kunna samarbeta 

med dem. Vi skulle 

kanske kunna dela på 

lärare. Jag kan ha någon 

anställd hos mig 

som jobbar 80 procent 

och skulle kunna 

arbeta 20 hos någon 

annan och tvärtom. 

Å andra sidan kan 

det bli ett hot mot 

tvåspråkigheten. 

Tvåspråkigheten är ju den största frågan i en tvåspråkig 

skola. 

– På vilket sätt arbetar vi för tvåspråkigheten? Måste vi 

lära alla ämnen på två språk? Här har man ju valt att ge 

undervisning på finska om läromaterial är på svenska 

och tvärtom. Då blandar man språk. Det här är en diskussion 

som ännu är ganska ny. 

Vad tror hon då, kan skolan erbjuda barnen en levande 

tvåspråkighet? 

– De barn som har goda läskunskaper och har en rik 

finska hemma, har även en starkare tvåspråkighet. De 

flesta har dock en starkare svenska än finska. 

Hanna är mest orolig över de elever som har läs- 

och skrivsvårigheter, vilket kan ha lett till ytliga kunskaper 

i svenska. För dessa är det svårt att klara av övergången från 

mellanstadiet till högstadiet och vidare till gymnasiet. Det 

syns också i skolans resultat. De är överlag goda, men en 

del av eleverna når inte de nationella målen i alla ämnen. 

Den nya rektorn har alltså flera utmaningar framför 

sig. Hon tänker lösa dem med hjälp av sin egen tvåspråkiga 

bakgrund och sina lärarstudier från både Finland och 

Sverige.

Arvet - Sverigefinländarnas arkiv

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?