animerade sverige 2 artiklar - Animation i Väst

de saker, i praktiken ”junk” eller skräp. Det var en tillgiven
och respektfull hyllning till detta karakteristiska hantverk från
södra delen av Afrika, som ibland når mycket höga kreativa
höjder och som 1999 var föremål för en internationell utställning
i Bern i Schweiz.
Animationen vid Medelhavet
Sedan har vi film från det Afrika som ligger nära Medelhavet.
Vi har redan nämnt Egypten, som började spela en roll på animationens
världskarta redan i mitten av 30-talet när bröderna
Herschel, Salomon och David Frenkel visade Nothing to Do,
med Mish-Mish Effendi som huvudperson, och sedan andra
verk som hela tiden stödde sig på samma huvudperson.
Filmerna var ganska illa tecknade, mycket dåligt animerade
och ännu sämre i sin scenbearbetning; deras förebild var inte
så mycket Walt Disney som verk av Fleischer samt kortfilmer
med Felix the Cat. Beträffande namnet, Mish-Mish, betyder
det ”i morgon med aprikoserna” och vi skulle översätta det
med ”veckan med tre fredagar”: det var svaret som bröderna
Frenkel alltid fick höra när de bad om finansiering av sin filmproduktion.
Trots allt rönte Mish-Mish och Frenkel en inte
ringa popularitet, och de övergick till en lyckad verksamhet
inom reklambranschen innan de egyptisk-israeliska spänningarna
på 50-talet förmådde dem att emigrera till Frankrike.
Den egyptiska animationen hade en andra glansperiod tack
vare Ali Muhib och hans bror Husam, som gav impulsen till
Avdelningen för tecknad film i den nationella televisionen,
grundad 1960. 1962 regisserade Ali Muhib Den vita linjen, en
25 minuters animerad film blandad med spelfilm som befann
sig mitt mellan den lilla musikalen och dokumentären. Det
var en utmärkt och livlig film som använde sig av split-screen
(då något ovanligt) på ett känsligt sätt, och kom en att tänka
på Piet Mondrian. Efter åtta års arbete vid Avdelningen för
tecknad film, under vilka han visade förmågan att forma
många unga kolleger, ägnade sig Ali Muhib med framgång åt
reklamen. 1979 var han regissör för den första arabiska tv-serien,
Mishgias Sawah, i 30 delar.
Mohammed Hassib (1937–2001) var en av eleverna till
Muhib, men han bröt sig loss från honom 1964 för att ägna sig
åt reklam, utbildningsfilm och förtexter till långfilmer i spelfilmsgenren.
Ett annat viktigt namn var Noshi Iskandar (född
i Kairo 5 november 1938), allmänt känd som karikatyrist. Hans
första film var En och fem (1969), följd av trilogin Det är sant,
Abd El Al och Fråga (1969), inspirerade av det egyptisk-israeliska
kriget; 1974 gjorde han Var? och Rum nummer…, en satir
över byråkratin; 1975 gjordes Utmärkt, en anklagelse mot korruptionen;
och 1980 Narciss. En frekvent medarbetare till
honom var Radhà Djubran (1945–1997), vilken stod bakom
dockfilmerna Berättelsen om en snorunge (1985) och Den lata
sparven (1991).
Abdellalim Zaki (född 1939) var skapare av tv-vinjetter, förtexter
till långfilmer i spelfilmsgenren, animerade reklamfil-
28
mer för olika arabländer som Sudan, Jordan, Irak, Kuwait och
Saudiarabien (fler än tusen) samt undervisningsfilmer.
Ihab Shaker (född i Kairo 15 augusti 1933), målare, illustratör,
karikatyrist och marionettspelare, blev den mest berömda
animatören utanför sitt lands gränser. 1968 gjorde han The
Flower and the Bottle i Egypten, innan han flyttade till
Frankrike där han lärde känna Paul Grimault. Med dennes
hjälp realiserade han Un, deux, trois (1973), med figurer som
vagt påminner om amöbor och med en anekdotisk smak för
det absurda. 1993 producerade han Love Dance.
Bland de många andra filmskaparna inom animationen
från detta land skiljer två kvinnor ut sig. Den första är Mona
Abou El Nasr, som har en mycket personlig grafisk stil. Hon
står bakom den prisbelönta Survival (1988), skapad under hennes
vistelse i Kalifornien vid Cal Arts, och tv-serien Once
upon a Time (1992).
Den andra är Zeinab Zamzam, konstnär, musikvetare och
psykolog, som regisserade En dröm i terracotta (1997), där hon
kombinerar realistiska bilder och sekvenser av leranimation,
och den utmärkta Öppna ögonen (2000), också leranimation.
Båda två är verk av stor känslighet och smak som gör Zeinab
Zamzam till en av de intressantaste figurerna inom den unga
animerade filmen från det medelhavsnära Afrika.
Sammanfattningsvis kan man säga att Egypten i början av
tjugohundratalet är det land som leder utvecklingen inom animationen
i Maghrebområdet men också i arabvärlden, och att
dess konstnärer, dess tekniker och dess ekonomiska och tekniska
hjälpmedel är av sådan art att de utlovar en lysande framtid.
Men för ögonblicket förblir landet fånge i en självpåtagen låsning,
såtillvida att nästan allt som produceras är avsett för den
arabiska marknaden, och närvaron av egyptiska filmskapare vid
stora internationella forum där man utbyter erfarenheter och
inspiration (med andra ord festivaler) är sporadiska.
Jag har en speciell beundran för verken av dockanimatören,
tunisiern Zouhaier Mahjoub, vars Le Guerbagi presenterades på
festivalen i Annecy för ett tiotal år sen. Regeringen fortsätter att
stödja hans animationsfilmprojekt och han och hans kolleger
kommer att kunna rädda en nationell kultur på rätt sätt.
Den första animerade algeriska filmen, La fête de l’arbre
(1963), producerades av Mohamed Aram (född i Hussein Dey
1934), precis ett år efter att landet blev självständigt. Aram
lärde sig animationstekniken på egen hand, lärde upp sin skara
av medarbetare och regisserade film på lediga stunder medan
han arbetade som scenograf. Hans första verk var utbildningsfilmer
i svartvitt. La fête de l’arbre var en inbjudan att nyplantera
vegetationen som förstörts av napalm. Ah, s’il savait lire
(1963) bekämpade analfabetismen, och Microbes des poubelles
(1964) närmade sig de hälsoproblem som orsakades av det
urbana livet. Det stora antalet produktioner, mer än 20 titlar
mellan 1963 och 1999, gjorde honom inte fri från ekonomiska
problem, som i första hand orsakades av bristen på stöd från
landets auktoriteter inom film.