Nya testamentet - Logosmappen

24. Såsom Johannes predikade Israels
folke döpelse till bättring, förr än han
begynte.
25. Och när Johannes hade uppfyllt sitt
lopp, sade han: Den I hållen mig före, den
är jag icke; men si, han kommer efter mig,
hvilkens skor jag icke värdig är draga af
hans fötter.
26. I män och bröder, Abrahams slägtes
barn, och de som ibland eder frukta Gud,
eder är denna salighetenes ord sändt.
27. Ty de som bodde i Jerusalem, och
deras öfverste, efter de icke kände honom,
eller Propheternas röster som alla
Sabbather läsas, uppfyllde de dem med sin
dom.
28. Och ändock de ingen dödssak funno
med honom, beddes de likväl af Pilato, att
han skulle dräpa honom.
29. Och när de hade fullbordat allt det
som skrifvet var om honom, togo de
honom neder af trät, och lade honom i
grafvena.
30. Men Gud hafver uppväckt honom ifrå
de döda;
31. Och han hafver varit sedder i många
dagar af dem, som med honom uppkomne
voro ifrå Galileen till Jerusalem, hvilke
hans vittne äro till folket.
32. Och vi förkunnom eder, att det löfte
som till fäderna gjordt var, det hafver Gud
fullkomnat oss, deras barnom, i det han
uppväckt hafver Jesum;
33. Såsom i andra Psalmen skrifvet är: Du
äst min Son, i dag hafver jag födt dig.
34. Men att han uppväckte honom ifrå de
döda, så att han icke skall mer igenkomma
till förgängelighet, sade han så: Den nåd,
som David lofvad är, skall jag eder troliga
hålla.
35. Derföre säger han ock annorstäds: Du
skall icke tillstädja, att din helige skall se
förgängelse.
36. Ty då David i sinom tid hade tjent
Guds vilja, afsomnade han, och vardt lagd
till sina fäder, och såg förgängelse.
APOSTLA GERNINGAR
182
37. Men den som Gud uppväckt hafver
han såg ingen förgängelse.
38. Så skall eder nu vetterligit vara, I män
och bröder, att genom honom varder eder
förkunnad syndernas förlåtelse;
39. Och af allo der I icke med kunden
rättfärdige varda, uti Mose lag; men
hvilken som tror på denna, han varder
rättfärdigad.
40. Så ser nu till, att eder icke
öfverkommer det som sagdt är i
Propheterna:
41. Ser till, I föraktare, och förundrer
eder, och varder till intet; ty jag skall verka
i edra dagar ett verk, det I icke tro skolen,
om någor det eder förtäljer.
42. När nu Judarna voro gångne utu
Synagogon, bådo Hedningarna, att de ville
hafva dessa orden för dem på nästa
Sabbathen.
43. Då folket var åtskildt, följde Paulum
och Barnabam månge Judar och
gudfruktige Proselyter; till hvilka de
talade, och rädde dem, att de skulle blifva
stadige i Guds nåd.
44. Men på nästa Sabbathen derefter
församlade sig så när hele staden, till att
höra Guds ord.
45. Och när Judarna sågo folket, vordo de
fulle med nit, och sade tvärtemot det som
Paulus sade, emotsägandes och talandes
hädelse.
46. Då togo Paulus och Barnabas tröst till
sig, och sade: Eder borde man först säga
Guds ord; men efter det I drifven det ifrån
eder, och hållen eder ovärdiga till
evinnerligit lif, si, så vilje vi vända oss till
Hedningarna.
47. Ty Herren hafver så budit oss: Jag
hafver satt dig Hedningomen för ett Ljus,
att du skall vara salighet intill jordenen
ända.
48. Och Hedningarna hörde detta med
glädje, och prisade Herrans ord; och trodde
så månge, som beskärde voro till
evinnerligit lif.