Nya testamentet - Logosmappen

6. CAPITLET
Affalls fara. Hoppets, ordet kraft.
1. Derföre vilje vi låta bestå den lärdom,
som lyder på begynnelsen till ett
Christeligit lefverne, och taga det före som
till fullkomligheten drager; icke på nytt
läggande grunden till bättring af döda
gerningar, till trona på Gud;
2. Till döpelsen, till lärdom, till händers
påläggning, till de dödas uppståndelse, och
till den eviga domen.
3. Och det vilje vi göra, om Gud annars
det tillstäder.
4. Ty det är omöjeligit att de, som en
gång upplyste äro, och smakat hafva den
himmelska gåfvan, och delaktige vordne
äro af den Helga Anda;
5. Och smakat hafva det goda Guds ord,
och den tillkommande verldenes kraft;
6. Om de affalla, och på nytt sig
sjelfvom korsfästa Guds Son, och för spott
hålla; att de skola igen förnyas till bättring.
7. Ty jorden, som indricker regnet, som
ofta kommer på henne, och bär dem
beqväma örter som henne bruka, hon får
välsignelse af Gudi;
8. Men den törn och tistel bär, hon är
odugelig, och närmast förbannelsen;
hvilkens ändalykt är, att hon skall brännas.
9. Men vi förse oss, I älskelige, till eder
det bättre är, och det salighetene närmer är;
ändock vi så talom.
10. Ty Gud är icke orättvis, att han
förgäter edra gerning och arbete i
kärlekenom, som I bevisat hafven på hans
Namn, då I tjenten helgonen, och ännu
tjenen.
11. Men vi begäre, att hvar och en af eder
den samma flit bevisar, till att hålla hoppet
fast allt intill ändan;
12. Att I icke tröge blifven, utan deras
efterföljare, som genom trona och
långmodighet få det arf, som utlofvadt är.
13. Ty när Gud lofvade Abrahe, då han
ingen större hade der han vid svärja kunde,
svor han vid sig sjelf,
DEN EPISTEL TILL DE EBREER
313
14. Och sade: Sannerliga, jag vill välsigna
dig, och föröka dig.
15. Och så, efter han i tålamod förbidde,
fick han det som utlofvadt var.
16. Ty menniskorna svärja vid den der
större är än de, och dem emellan blifver en
ände på alla trätor, om det stadfäst blifver
med en ed.
17. Men då Gud ville rikeliga bevisa
arfvingomen till löftet sins uppsåts fasthet,
lade han der en ed uppå;
18. Att vi genom tu ovikelig ting, i
hvilkom omöjeligit är att Gud ljuga skulle,
ena starka tröst hafva skullom, vi som
dertill flytt hafve, att vi måtte få det hopp
som tillbudet är;
19. Hvilket vi hålle, såsom ett säkert och
fast vår själs ankare; det ock ingår intill det
som innanför förlåten är;
20. Dit Förelöparen för oss ingången är,
Jesus, en öfverste Prest vorden till evig tid,
efter Melchisedeks sätt.