Nya testamentet - Logosmappen

20. CAPITLET
Draken bindes, löses, dödas. Domen. Uppståndelsen.
1. Och jag såg en Ängel nederkomma af
himmelen; han hade nyckelen till af
grunden, och ena stora kedjo i sine hand.
2. Och han grep drakan, den gamla
ormen, som är djefvulen och Satan, och
band honom i tusende år;
3. Och kastade honom uti afgrunden,
och lät åter om honom, och beseglade der
ofvan uppå, att han icke mer bedraga
skulle Hedningarna, till dess fullkomnad
vordo tusende år; och sedan måste han lös
varda till någon liten tid.
4. Och jag såg stolar, och de såto på
dem, och dem vardt gifven dom; och deras
själar, som halshuggne voro för Jesu
vittnesbörd, och för Guds ords skull; och
de der icke tillbådo vilddjuret eller dess
beläte; ej heller togo dess vedertecken på
sin anlete, eller i sina händer; och de lefde,
och regnerade med Christo i tusende år.
5. Men de andre döde fingo icke lif igen,
till dess tusende år fullkomnad vordo;
denna är den första uppståndelsen.
6. Salig och helig är den som del hafver
uti första uppståndelsen; öfver dem hafver
den andre döden ingen magt; utan de varda
Guds och Christi Prester, och skola regnera
med honom i tusende år.
7. Och då tusende år fullkomnad äro,
varder Satanas lös utu sitt fängelse.
8. Och han skall utgå, till att bedraga
Hedningarna, som äro på fyra jordenes
parter, Gog och Magog, på det han skall
församla dem i strid; hvilkas tal är såsom
sanden i hafvet.
9. Och de gåfvo sig upp på jordenes bred
het, och kringhvärfde helgonens lägre, och
den älskeliga staden; och neder af
himmelen for eld af Gudi, och förtärde
dem.
10. Och djefvulen, som dem bedragit
hade, vardt kastad uti den brinnande sjön,
och svallet, der både vilddjuret och den
falske Propheten skola plågas, dag och
natt, ifrån evighet till evighet.
JOHANNIS UPPENBARELSE
367
11. Och jag såg en stor hvit stol, och en
sitta på honom, för hvilkens ansigte flydde
jord och himmel, och dem vardt intet rum
funnet.
12. Och jag såg de döda, stora och små,
stå i Guds åsyn, och böckerna vordo
upplåtna; och en annar bok vardt upplåten,
som är lifsens; och de döde vordo dömde,
efter som skrifvet var i böckerna, efter
deras gerningar.
13. Och hafvet gaf igen de döda, som
deruti voro; och döden och helvetet gåfvo
igen de döda, som uti dem voro; och det
blef dömdt om hvar och en, efter deras
gerningar.
14. Och döden och helvetet vordo
kastade, uti den brinnande sjön; denne är
den andre döden.
15. Och den der icke vardt funnen
skrifven i lifsens bok, han vardt kastad i
den brinnande sjön.