Nya testamentet - Logosmappen

5. CAPITLET
Petri fiskafänge. En spitelsk, en borttagen. Rätt fasta.
Mattheus.
1. Och det begaf sig, då folket föll
honom öfver, på det de skulle höra Guds
ord; och han stod utmed sjön Genesaret;
2. Och han såg två båtar stå i
sjöstranden; men fiskarena voro utgångne
af dem, till att två sin nät.
3. Då gick han in uti en båt, som var
Simons, och bad honom, att han skulle
lägga litet ut ifrå landet. Och han satte sig,
och lärde folket utu båten.
4. Då han vände igen tala, sade han till
Simon: Lägg ut på djupet, och kaster edor
nät ut till drägt.
5. Då svarade Simon, och sade till
honom: Mästar, vi hafve arbetat hela
nattena, och fått intet; men på din ord vill
jag kasta ut näten.
6. Och då de det gjorde, beslöto de en
mägta stor hop fiskar; och deras nät gick
sönder.
7. Och de vinkade till sina stallbröder,
som voro uti den andra båten, att de skulle
komma och hjelpa dem. Och de kommo,
och uppfyllde båda båtarna, så att de
begynte sjunka.
8. Då Simon Petrus det såg, föll han till
Jesu knä, sägandes: Herre, gack ut ifrå
mig; ty jag är en syndig menniska.
9. Ty en förskräckelse var kommen
öfver honom, och öfver alla de med honom
voro, för detta fiskafängets skull, som de
fått hade;
10. Sammalunda ock öfver Jacobum och
Johannem, Zebedei söner, som Simons
stallbröder voro. Då sade Jesus till Simon:
Var icke förfärad; härefter skall du taga
menniskor.
11. Och de förde båda båtarna i land, och
öfvergåfvo alltsammans, och följde
honom.
LUCE EVANGELIUM
85
12. Så begaf det sig, då han var uti en
stad, och si, der var en man full med
spitelsko; när han fick se Jesum, föll han
ned på sitt ansigte, och bad honom,
sägandes: Herre, om du vill, kan du göra
mig renan.
13. Då räckte han ut handena, och tog på
honom, sägandes: Jag vill, var ren. Och
straxt gick spitelskan bort af honom.
14. Och han böd honom, att han det för
ingom säga skulle; utan gack (sade han),
och visa dig Prestenom, och offra för din
renselse, efter som Mose budit hafver, dem
till vittnesbörd.
15. Och ryktet gick ändå vidare ut om
honom, och mycket folk församlade sig,
att de skulle höra honom, och blifva botade
af honom ifrå deras krankheter.
16. Men han gick afsides bort i
ödemarkena, och bad.
17. Och det begaf sig på en dag, då han
lärde, och der voro de Phariseer och
Skriftlärde sittande, som komne voro utaf
alla städer i Galileen, och Judeen, och af
Jerusalem; och Herrans kraft var till att
göra dem helbregda.
18. Och si, någre män båro ena mennisko
på en säng, hvilken borttagen var, och de
sökte efter, huru de skulle komma honom
in, och läggan framför honom.
19. Och då de icke funno, för folkets
skull, på hvilko sidon de skulle bäst
komma honom in, stego de upp på taket,
och släppte honom ned genom taket, med
sängen, midt för Jesum.
20. Och då han såg deras tro, sade han till
honom: Menniska, dina synder varda dig
förlåtna.
21. Och de Skriftlärde och Phariseer
begynte tänka, sägande: Ho är denne, som
talar Guds hädelse? Ho kan förlåta synder,
utan Gud allena?
22. Då Jesus förmärkte deras tankar,
svarade han, och sade till dem: Hvad
tänken I uti edor hjerta?