52 s 44-49 Profil - Veckans Affärer

44
Veckans Profil
På äventyr med
oljebaronen
TEXT OCH FOTO: GUNNAR LINDSTEDT

i Orienten
Familjen Lundin har byggt
upp ett oljeimperium som är
värt 17 miljarder kronor enbart på Stockholmsbörsen. Vi
följde Lukas Lundin i spåren när han for till Syrien för att
underteckna oljebolagets andra avtal med arabstaten. Förra
gången tog förhandlingarna fem år. Nu gick det lättare.
45

VECKANS AFFÄRER | NR 52 | 20 DECEMBER 2004
VeckansProfil LUKAS LUNDIN
Lukas lundin landade i Damaskus klockan ett på natten. Han
hade tagit kvällsflyget från Amsterdam och skulle dagen därpå
signera ett nytt oljeavtal med den syriska staten. Ett av familjen
Lundins oljebolag, Tanganyika Oil Company (TYK), hade nu
två kontrakt i Syrien. Det var resultatet av närmare sju
års flitigt resande till den syriska huvudstaden.
Lukas Lundin är nu 46 år och har hållit på med
oljeaffärer i över tjugo år. Som Adolf Lundins
äldste son har han dock ofta arbetat i skuggan
av sin far. Lukas och brodern Ian fick tidigt
uppgifter i Lundinbolagen, men det har varit
pappa som bestämt. På senare år har bröderna
dock fått allt större ansvar, inte minst sedan
Adolf Lundin för något år sedan drabbades av
cancer.
Många tycker att Lukas är lik sin pappa, lika
rastlös och lika pigg på snabba affärer. Han liknar
honom också till utseendet; solbränd, kraftiga
ögonbryn och stor mun som inte sällan levererar
drastiska kommentarer.
Även om Lukas Lundin är kusin med Marcus
Wallenberg så känner han inte så många i
svenskt näringsliv. Han har bott i Vancouver i
Kanada i många år och de flesta affärerna görs
utanför Sverige. Många av Lundins gruvbolag
har startat på börsen i Kanada. Där har även
Lukas Lundins namn blivit känt efter ett par
mycket framgångsrika affärer med gruvbolag.
Lukas Lundin reste med lätt packning, en
väska och en portfölj fick räcka. När han kom
fram till den syriska passkontrollen slogs han
av att det var obehagligare att landa i Nord-
46
amerika än här. I USA måste man lämna fingeravtryck,
bli fotograferad och svara på hundra
frågor. I Syrien var det bara att gå igenom.
Chefen för det syriska dotterbolaget Paul
King körde honom till Sheraton hotell. Paul
berättade hur han avslutat förhandlingarna
kvällen innan. Och att det gått relativt smärtfritt
denna gång. Första avtalet hade tagit fem
år att förhandla fram. ”Efter fyra år blev jag så
arg på det här landet att jag bara stack”, erkände
Lukas Lundin. Den gången förhandlade
hans trogne medarbetare Mamdouh Nagati
envist färdigt med syrierna.
Allting var klart inför den officiella signeringen.
Nu gällde det bara att pengarna, nio miljoner
dollar, anlände i tid. Paul King hade fått
upprepade oroliga samtal från oljeministeriet.
”Jag ska ringa banken i Schweiz imorgon”,
lovade Lukas Lundin.
Det var inte lätt att skicka pengar till Syrien
eftersom USA:s sanktioner mot landet gjorde
många nervösa. Den amerikanska kongressen
hade beslutat om sanktionerna för att straffa
Syrien för påstådda kontakter med terrorister.
Det gjorde att många västföretag valde att inte
arbeta i Syrien, vilket minskade konkurrensen
och ökade möjligheterna för Tanganyika att få
kontrakt.
Morgonen därpå började Lukas Lundin
med en joggingrunda. Var han än befann sig i
världen försökte han springa varje morgon, det
var nödvändigt för att inte bli snurrig av allt
kringflackande. Även hans far gillade att jobba.
Även nu efter sin sjukdom som han verkade
besegra, tog han långa promenader med tung
packning i en ryggsäck.
Vid tiotiden gick Lukas Lundin ner i lobbyn
på hotellet. Mamdouh Nagati satt redan i foajén
och där fanns även andra medarbetare som
förberedde kvällens högtidligheter då de skulle
träffa oljeministern. Han gick runt och hälsade
och småpratade med alla. I baren väntade även
en tidigare chef som fått sparken och nu ville ha
ett rejält avgångsvederlag på 500 000 dollar.
Det tänkte Lukas Lundin inte gå med på.
”Du får prata med honom först”, sa Lukas till
Mamdouh. ”Så kommer jag över och stryper
honom sedan.”
Mandouh Nagati log avmätt. Han hade jobbat
för familjen i tjugo år och känt Lukas sedan
han var grabb.
”Du kan inte använda det språkbruket”, förmanade
han.
Lukas Lundin ryckte på axlarna. Och alla
visste att Lukas Lundin aldrig skulle göra det
heller. När det kom till kritan var han artig.
Men den här killen hade ställt till problem och
Lukas Lundin var verkligen trött på honom.
Mamdouh gick iväg och Lukas fick ett samtal
på sin mobil. Han talade säkert i mobilen
femtio procent av sin vakna tid.
”Okey, Paul, pengarna är på väg”, meddelade
han Paul King som ringde från deras syriska
kontor. ”UBS har inte skickat pengarna till Syrien
utan istället till Dresdner Bank i Tyskland.
Därför har det tagit tid, men de kan betala till
Bank of Syria.”
Paul King undrade om inte Dresdner kunde
ringa till Damaskus och förklara för de oroliga
syrierna att pengarna var på väg.
”Nej, de vill inte ringa till Damaskus”, skrat-
TILL DAMASKUS. Lukas Lundin anländer till
Damaskus flygplats mitt i natten. Imorgon
ska han signera ett nytt oljeavtal i Syrien.

PÅ MINISTERIET. Försnack med oljeminister Dr Ibrahim Haddad inför signeringen av avtalet. Förhandlingarna gick smidigt. Det första avtalet
tog fem år att förhandla fram. Fr v i bild syns Nisse Sandberg, Paul King, Lukas Lundin, Dr Ibrahim Haddad och en syrisk oljedirektör.
tade Lukas Lundin. ”De är väl rädda att amerikanarna
ska avlyssna dem.”
11
På kvällen åkte hela delegationen
buss genom stan till oljeministeriet.
De anlände för tidigt och därför fick
bussen köra några varv runt kvarteret.
Oljeministeriet låg i ett av Damaskus mer
välbärgade områden och utefter gatorna stod
moderna västerländska bilar parkerade. Syrien
är en diktatur, men vissa delar av befolkningen
tycktes ändå välmående trots isoleringen från
västvärlden.
Lukas Lundin och Paul King satt längst bak i
bussen. Med från Sverige var även en grupp
svenska aktieägare som skulle närvara när
kontraktet signerades. Nils-Erik Sandberg från
Ängby sportklubb och Jordanfonden hade
följt familjen Lundin under många år. Med var
också Håkan Ehrenblad, vice ordförande i det
syriska dotterbolaget och bland de övriga allmänt
kallad ”vice chairman”. I denna egenskap
förväntades han hålla ett litet anförande å
aktieägarnas vägnar. I bussen fanns även en av
Tanganyika Oils större aktieägare Sven-Olov
Hjelmstad. Efter en dag av shopping i Damaskus
var stämningen i gänget på topp. Gliringarna
haglade i luften och alla kände varandra väl
efter många liknande resor. Ända sedan Adolf
Lundin startat sina första bolag i Sverige hade
småspararna varit viktiga. Eftersom inga banker
velat låna honom pengar hade småaktieägarna
varit avgörande för att få fram riskvilligt kapital.
Familjen Lundin ägde oftast cirka 30 procent i
sina bolag, medan enskilda aktieägare ägde
resten. Under senare år hade även ett antal institutioner
börjat investera i Lundinbolagen.
Men det var småspararna som fick följa med
på resorna som tack för lång och trogen tjänst.
Fem i sex parkerade bussen, så här års var
det råkallt i Damaskus, och en uppklädd skara
män klev in genom porten. På andra våningen
fick de vänta i ett litet mottagningsrum. Därefter
tog oljeministern emot på sitt rum.
”Det är väldigt trevligt att vara i Damaskus
igen”, sa Lukas Lundin sedan han satt sig i soffan
närmast oljeministern. På väggen ovanför
hängde ett stort porträtt av Bashar Assad. Fadern
Hafez Assad hade i 30 år styrt Syrien med
järnhand innan sonen tog över 2000.
Oljeministern Dr Ibrahim Haddad var en äldre
man som varit med länge. Många minis-
trar hade bytts ut och en viss liberalisering
kunde märkas i landet. Haddad satt dock kvar
på sin post. Oljeproduktionen var trots allt Syriens
viktigaste näring och gav två tredjedelar
av landets exportinkomster. Dr Haddad hade
antagligen en stark ställning bland Bashar Assads
rådgivare, en samling hårdföra män som
var kvar sedan faderns dagar, och som antogs
styra Syrien bakom kulisserna.
Som oljeland är Syrien ett av de mindre i
jämförelse med grannarna runt Persiska viken.
Den norra spetsen av de enorma oljetillgångar
som hittats i Mellanöstern, och som utgör 65
procent av världens oljereserver, sticker dock
in på syriskt territorium.
Den första oljan hittades redan 1940 och
den syriska oljeproduktionen antas ha nått
sin topp redan 1995. Under senare år har Syriens
oljeproduktion minskat med 5–10 procent
per år.
Därför försökte oljeministeriet nu få upp
produktionen igen genom att låta utländska
bolag komma in och investera i ny teknologi.
Lundins bolag var ett av de första bolag som
fick ett sådant kontrakt. Det första avtalet gjordes
våren 2003 och nu ett och ett halvt år senare
var det dags för det andra. Lukas Lundins
47
VECKANS AFFÄRER | NR 52 | 20 DECEMBER 2004

VECKANS AFFÄRER | NR 52 | 20 DECEMBER 2004
VeckansProfil LUKAS LUNDIN
”Förhandlingarna gick smidigt. Men det var hårt arbete.
Paul King fick signera 1 400 sidor, och slet ut tre pennor”
strategi var att teckna kontrakt på dessa befintliga
oljefält där det fanns mycket olja i backen
men där det krävdes stora investeringar för att
öka utvinningen. Han räknade med att ett högre
oljepris skulle göra dessa affärer mycket
lönsamma.
Oljeministern var klädd i grå kostym. Han
uttryckte sin tillfredsställelse över utvecklingen
på Oudehfältet där Lundin redan investerat
närmare 15 miljoner dollar och snart räknade
med att tredubbla produktionen.
”Hur gick det med förhandlingarna denna
gång?” undrade ministern.
”Det gick smidigt”, svarade Lukas Lundin.
”Men det var hårt arbete. Paul King (han pekade
på Paul som satt bredvid honom i soffan)
fick signera 1 400 sidor härmokvällen, och han
slet ut tre pennor.”
Oljeministern skrattade. Och vice ministern
och chefen för Syrian Petroleum Company
(SPC) log även de. De satt uppradade i var sin
fåtölj klädda i grå kostymer.
Paul King hade ett vitt kuvert i fickan. Där
fanns faxkopior från UBS och Dresdner Bank
på att nio miljoner dollar var på väg till Syrien.
Men oljeministern frågade inte efter pengarna.
Lukas Lundins
nätverk
Lukas Lundin har
bott utomlands i
större delen av sitt liv
och bekantskapskretsen
finns främst
utanför Sverige. Till
de svenska vännerna
hör kusinen Marcus
Wallenberg och VD
för Öhmans Fondkommission,
Tom
Dinkelspiel. Han är
också vän med Vicky
Ax:son Johnson.
I styrelserna för familjen
Lundins bolag
finns Carl Bildt och
Rysslandsexperten
Marcus Wallenberg
48
SCANPIX
Vicky Ax:son Johnson
Anders Åslund.
Mesta kontakterna
har han annars med
pappa Adolf Lundin,
de talas vid på telefon
åtminstone en
gång om dagen och
Ian Lundin, yngre
bror.
Ian Lundin
SCANPIX SCANPIX
En man kom in och serverade kaffe i små
koppar.
”Det här är vårt starkaste kaffe”, sa oljeministern
istället. Han pratade gärna om de syriska
produkternas goda kvalitet. Lukas Lundin försökte
styra in samtalet på olja. Hur var framtidsutsikterna
för syrisk oljeindustri? Ministern svarade
stolt att de just gjort ett nytt fynd.
”Vi borrade tio mil norr om Damaskus och
hittade ett stort gasfält”, inflikade chefen för
Syrian Petroleum Company.
”Är SPC ensamma om fältet?”, undrade Lukas
Lundin.
”Ja, det är bara SPC som prospekterar där”,
sa chefen . ”Vi borrade och träffade rätt.”
Lukas Lundin och hans män nickade uppmuntrande.
De visste hur roligt det var när ett
borrhål innehöll olja. Det var lika spännande
varje gång.
”Den gasen blir bra för att försörja Damaskus
med” sa Lukas Lundin.
Därefter reste sig oljeministern och ledde in
sällskapet i konferensrummet där signeringen
skulle ske. Reportrar och kameramän från syrisk
media trängdes redan där.
Dr Haddad förklarade högtidligt att avtalet
om utbyggnad och utveckling av oljefälten
Tishrin och Sheik Mansour gått till det kanadensiska
bolaget Tanganyika Oil. Därefter var
det dags för underskrifterna. Ivriga medarbetare
slog upp ett halvdussin tjocka böcker och pekade
på den rad där Lukas Lundin skulle signera.
Affären kröntes med ett glas aprikosjuice.
På presskonferensen frågade de syriska journalisterna
om inte de amerikanska sanktionerna
påverkade arbetet.
”Vi är ett kanadensiskt bolag och berörs därför
inte av sanktionerna”, svarade Lukas Lundin.
”Vi har arbetat i Syrien i närmare sju år
och har ett bra samarbete med den syriska regeringen.
Vi är mycket nöjda och tycker att
Syrien är ett bra land att arbeta i.”
På mottagningen på Sheraton hotell efteråt
minglade de utländska oljebolagens folk med
syrierna från oljeministeret och SPC. David
Blanchard var en av få amerikaner. Han arbetade
för Devon.
”Det är inga problem för oss att arbeta här”,
försäkrade han. Men medgav att de inte kunde
köpa något från USA. Och USA:s president
kunde skärpa sanktionerna under 2005.
”Skulle Bush dra åt ytterligare blir det naturligtvis
problem för oss”, sa David Blanchard
och smuttade på sin whisky.
Syrien var onekligen ett land med politiska
risker.
111
Dagen därpå reste Lukas Lundin
och hans trogna aktieägare upp till
det nya oljefältet. Efter att ha avverkat
halva sträckan i ett gammalt
sovjetiskt flygplan fortsatte de i buss över floden
Eufrat och norr ut mot den irakiska gränsen.
Landskapet blev allt mer öde och platt.
Nisse Sandberg och Håkan Ehrenblad käbblade
om den lokala växtligheten. Nisse Sandberg
hade rest många gånger i Mellanöstern och en
gång hade han även fått kungen av Jordanien
att ställa upp som hedersmedlem för pingisklubben
därhemma. Lukas Lundin satt längst
bak och så småningom lade han sig över några
säten för en stunds sömn.
”Power nap”, förklarade han.
Mamdouh Nagati konstaterade att chefen
hade en otrolig förmåga att sova i obekväma
ställningar.
”Jag skulle inte kalla det power nap utan snarare
power coma”, retades han.
Mobiltelefonerna ringde ständigt. Oavsett
om de var på historiska muséet i Damaskus eller
vandrade runt i Palmyras antika tempel
kom regelbundna sms med de senaste börskurserna.
”Det här är ju vårt jobb, vi måste försörja oss
också” urskuldade sig Håkan Ehrenblad. I bussen
frågade han Nisse Sandberg om öppningskursen
på Tanganyika Oil som även hade en
sidonotering på Stockholmsbörsen. Alla var
spända på hur mycket kursen skulle gå upp efter
gårdagens kontrakt som i det närmaste fördubblade
bolagets oljereserver.
”Nisse, för fan, vad var det för kurs?”
De retades ofta med varann. Nisse Sandberg
älskade att dra ut på svaret och komma med något
kryptiskt, vilket gjorde de andra vansinniga.
”Fan jag har ingen täckning”, muttrade han
och tittade ut genom fönsterrutan på det öde
ökenlandskapet.
Efter en stund plingade det till och han fiskade
upp telefonen igen ur bröstfickan. Nu kunde
han rapportera en börskurs på 50,50. Ett
hundra tusen aktier hade omsatts på två minuter,
kursen hade gått upp till 51,50 och sedan
gått tillbaka igen.
Först upp och sedan ner. Vad betydde det?
”Kursen brukar alltid gå så där när börsen
öppnar och alla ska handa”, sa Håkan Ehrenblad.
”Många ska ut nu, men sedan tar det sig.”
Nisse Sandberg hade ett nyhetsbrev som han
skickade ut till Jordanfondens medlemmar.

Fartfylld kanadick
NAMN: Lukas Lundin.
FÖDD: 5 juli 1958.
BOR: Vancouver, Kanada.
FAMILJ: Fyra söner 11–19 år i tidigare äktenskap.
UTBILDNING: Internationella skolan
i Genève, New Mexico Institute of Mining
and Technology där han blev
petroleumingenjör.
FRITID: Löpning och skidåkning. Är motorcykelåkare
och har flera gånger kört rallyt
Paris-Dakar på motorcykel.
BOK: Armond Hammers memoarer.
Han stod också i regelbunden sms-kontakt
med kompisarna i Stockholm. Igår hade han
skickat ett sms efter kanadabörsens stängning.
”Jag skrev: Duvan har landat!”, sa Nisse
Sandberg.
De andra skrattade gott.
Nisse Sandberg tyckte bara om att bättra på
sin excentriska image. Han var inte någon aktieägare
i slips och kostym precis. I Syrien gick
han klädd i jeansskjorta, gul keps och träskor.
Han hade handlat med aktier länge och älskade
att göra tvärtom.
”När bankanalytikerna säger sälj då ska du
köpa”, var hans motto. Och olja hade han hållit
på med så länge att han till och med varit
INFÖR SYRISK MEDIA. Lukas Lundin och oljeministern Dr Ibrahim Haddad skriver under i ett
halvdussin böcker. Journalisterna frågar om USA:s sanktioner påverkat arbetet.
med om oljeborrningarna på Gotland.
”Fast där räknade vi inte olja i fat utan i hinkar”,
skämtade han.
Såväl han som Håkan Ehrenblad hade
handlat oljeaktier långt innan killarna i finansbranschen
hajat något. En gång hade Håkan
Ehrenblad ringt sin mäklare på Carnegie för
att köpa Tanganyika Oil och av misstag hört i
luren hur mäklaren ironiskt frågat kollegorna
vad de trodde om detta obskyra bolag, varpå
alla gapskrattat. Då kändes det skönt att aktien
sedan gått upp 15 gånger!
På något sätt hade Nisse Sandberg även fått
igenom ett meddelande till sina mäklare därhemma.
Han hade försökt hålla det för sig
själv, men de andra snappade genast upp sånt.
”Har du sålt?”, frågade de Nisse. Och Nisse
bara mumlade. Men till slut kröp det fram att
han sålt lite Tanganyika, samma post som han
för övrigt köpt några veckor tidigare till tjugo
procents lägre kurs.
Kommentaren vid varje nytt sms-pip i bussen
var därefter. ”Kursen sjunker. Det är Nisse
som säljer”.
Men Nisse Sandberg trodde nog att Tanganyikakursen
skulle vända upp igen.
”I slutet av veckan står TYK i femtio kro-
nor”, försäkrade han. Om inte annat skulle
han ordna det när han kom hem.
1v
Två mil från den irakiska gränsen
saktade bussen in och svängde av
till ett inhägnat område med några
byggnader och stora oljecisterner.
Detta var Tishrin, ett relativt stort oljefält
med 120 oljebrunnar i produktion. Tishrin
hade producerat olja i tjugosex år och produktionsnivån
låg idag på 6 000 fat om dagen. Oljepumparna
kunde skymtas ute på fälten runtomkring.
”Vi är här för att se vad det egentligen är vi
har skrivit på”, hälsade Lukas Lundin den lokale
platschefen. De skrattade och chefen
tycktes nöjd med att det nu kom utlänningar
för att få fart på deras oljefält.
Avtalet var så upplagt att syriska staten först
fick så mycket olja som redan producerades –
cirka 6 000 fat. Den produktionsökning som
TYK lyckades åstadkomma därefter skulle delas.
Så länge TYK investerade minst de nio
miljoner dollar som avtalats och betalats i förskott,
fick TYK större andelen. Därefter fick
49
VECKANS AFFÄRER | NR 52 | 20 DECEMBER 2004

NISSE I PALMYRA. Det romerska rikets östligaste utpost besöks av Lundin med följe efter den
lyckade affären. Nisse Sandberg hör till bolagets trogna skara av mindre ägare.
”Kan vi öka produktionen med 50
procent till 9 000 fat så har vi fått
tillbaka pengarna på ett halvår”
Syrien åter den större andelen. Frågan var hur
stora investeringar som behövdes för att få upp
produktionsvolymerna tillräckligt. Den syriska
oljan är tjock och trögflytande, vilket gör att
den är svår att få upp.
Utvinningsgraden kan öka genom horisontella
hål och genom att skicka ner ånga som
värmer upp oljan och gör den mer lättflytande.
Men hur länge detta kan göras innan produktionen
börjar sina var frågan.
Lukas Lundin gick tystlåten omkring bland
sina nya tillgångar, men inte ens de mörka solglasögonen
kunde dölja hur nöjd han var. De
hade gjort en bra affär, det var ingen tvekan om
det. Han hade varit ute på många oljefält och de
här anläggningarna såg verkligen välskötta ut.
”Vi är beredda att samarbeta med er för att
nå uppsatta mål”, sade SPC lokale chefsgeolog
som följt med ut till fältet.
Lukas Lundin nickade och ställde ett antal
rutinfrågor. Anläggningen hade byggts 1986
och 70 personer arbetade här.
”Det ser ju alldeles nytt ut”, konstaterade Lukas
Lundin. ”Här ger det säkert att dubbla produktionen.”
De åkte runt och tittade på några oljepumpar
som sakta men säkert tog upp oljan ur
marken. Under sommarmånaderna var det
inga problem, men när det blev kallt var det
svårare att få oljan att röra sig. Kanske skulle de
behöva investera i nya pumpar och borra fler
hål, men mer olja skulle med all säkerhet gå att
få upp. Frågan var bara hur mycket produktionen
skulle kunna höjas.
Åter i bussen var Lukas Lundin påtagligt
nöjd. Nu hade han klarat av ännu en affär, och
alla ceremonier där han måste hålla tal och representera
familjen Lundin var överstökade.
Sånt gillade han egentligen inte. Men småpratet
med dignitärer ingick i jobbet, och under
middagen med oljeministern hade han fått veta
att oljeministern och hans fru åkte till Wien
för att handla på Ikea som de älskade.
”Det här såg ju riktigt bra ut”, berömde han
Paul King som gjort förhandlingsjobbet. ”Fältet
var i mycket bättre kondition än jag trott.
Kan vi öka produktionen med 50 procent till
9 000 fat så har vi fått tillbaka pengarna på ett
halvår.”
De reste tillbaka till Damaskus, men först
skulle de stanna i Palmyra, den 2 300 år gamla
tempelstaden. Den kvällen anförde Lukas
Lundin sina aktieägare till ett beduintält där de
serverades en utsökt måltid med syriska läckerheter;
grillat lammkött, kyckling, nybakat
bröd, kikärtsröror och rödvin från Libanon.
Morgonen därpå tog Lukas Lundin och
Mamdouh Nagati ett privatchartrat flyg till
Egypten. Och när Lukas Lundin så småningom
anlänt till London fick han på fredag kväll
veta att pengarna från Dresdner Bank – nio
miljoner dollar – aldrig hade skickats till Syrien.
Dresdner Bank hade helt enkelt fått kalla
fötter för amerikanska påtryckningar.
Men UBS skickade istället pengarna till
Paris och där vågade till slut banken BNP
Parisbas transferera beloppet till Bank of
Syria i Damaskus. ■
VeckansProfil
Lukas Lundin om...
...USA:S SANKTIONER MOT SYRIEN:
”Jag är inte orolig för att sanktionerna skärps,
snarare tror jag att det blir lugnare.”
...TANGANYIKA OILS
SJUNKANDE AKTIEKURS:
”Jag vet faktiskt inte varför kursen sjunker.
Antagligen beror det på att oljepriset har
gått ner.”
...TANGANYIKA OIL ÄR TILL SALU:
”Jag har förhandlat om att sälja, men det
blev ingenting den gången. Nu bygger vi upp
Tanganyika Oil men det kan mycket väl hända
att vi säljer inom ett år.”
...LUNDINFAMILJENS VISIONER:
”Visionen är att bygga upp ett ordentligt oljebolag,
ett gruvbolag och ett investmentbolag.
Just nu har vi ett halvdussin bolag som är
intressanta. (Lundin Petroleum, Lundin
Mining, Vostok Nafta, Tenke Mining, International
Uranium, Tanganyika Oil).
En del gruvbolag kommer vi dock att sälja eller
strukturera om.”
...MUTOR:
”Vi har betalt våra rådgivare i Syrien cirka
20 000 dollar. Det är ingen muta, de är anställda
hos oss och gör ett jobb. Vad är egentligen
mutor? Var går gränsen? Mutor förekommer
överallt, även här i Sverige.”
...GULD:
”Just nu är jag ganska optimistisk om guld.
Men guld är svårt, de som förordar guld blir
lätt fanatiker, gold bugs, som inte tror på något
annat, och de har inte rätt mer än högst
vart åttonde år.”
...DE STORA OLJEBOLAGEN:
”De stora oljebolagen har ägnat sig åt att
skriva upp sina gamla fält istället för att leta
ny olja. I längden kommer det aldrig hålla.
Jag tror att fler kommer att få föra nedskrivningar
som Shell.”
...OLJEPRISET:
”Det kommer att gå upp. Bristen på olja
i världen kommer att tillta.”
...FRAMTIDEN:
”Det kommer att bli skakigt i framtiden,
intressanta tider. Då är det bra att vara
i oljebranschen.”
...IT-BOOMEN:
“Jag förstod ingenting, jag kunde inte räkna på
bolagen och blev bara förbannad. När jag till
slut satsade en del pengar blev det naturligtvis
fiasko och vi förlorade allt. Varje gång vi har
gjort affärer utanför de områden vi kan – olja,
gruvor och mineraler – så har det blivit fiasko.”
51
VECKANS AFFÄRER | NR 52 | 20 DECEMBER 2004