Barnplantabladet - Barnplantorna

Barnplantabladet 

HÖSTEN 2004 

Från operation till inkoppling 

Konferens på Sundsgården 

Gästföreläsning med Graeme Clark 

ISSN 1401-8543

Nu är den här ... 

ESPrit 3G för Nucleus 22 användare 

Med samma möjligheter som ESPrit 3G 

• FM-inkoppling via Mix direkt på processorn 

• Inbyggd telespole 

• Viskningsinställning som framhäver svaga ljud 

• Finns i silver, beige, brun och svart 

• Levereras med 12 färgade höljen 

Biocord AB 

Återförsäljare av Nucleus® Cochlearimplantatsystem: 

Box 16015, 200 25 Malmö, tel: 040-184942, fax: 040-938398 

e-post: info@biocord.se, hemsida: www.biocord.se

Innehåll hösten 2004 

Styrelsen 2004 – 2006 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .4 

Ordföranden har ordet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .5 

Lärare i Hjo rapporterar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .8 

Gästföreläsning av Graeme Clark . . . . . . . . . . . . . .11 

Föräldrakurs . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .13 

Vårängens Förskola rapporterar . . . . . . . . . . . . . . .15 

Tilda 1 år– från operation till inkoppling . . . . . . . .18 

Konferens i Sydsverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .22 

Det här är Knuts historia! . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .25 

Att höra och att höra till – rapport från Danmark .27 

Hej jag heter Fredrik! . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .30 

Malva – vad är det och vad tycker . . . . . . . . . . . . . . . 

Barnplantorna Öst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .36 

Medlem i Barnplantorna 

Riksförbundet för Barn med 

Cochleaimplantat 

I egenskap av medlem/prenumerant erhåller du 

Barnplantabladet två gånger/år. 

Medlemsavgift för år 2004 är 250:-, som inbetalas till: 

BARNPLANTORNA 

Riksförbundet för Barn med Cochleaimplantat 

Postgiro: 89 65 76-6. Är du CI-förälder märk talongen 

”CI-förälder+telefonnr” 

Annonspriser i Barnplantabladet: 

Helsida: 5.000:- 

1/2 sida: 3.000:- 

1/4 sida: 2.000:- 

Mittuppslag: 8.000:- 

Utgivningsplan 2004 – 2005 

november 2004, maj 2005, november 2005 

Manusstopp: 

1 oktober 2004, 1 april 2005, 1 oktober 2005 

Besök gärna Barnplantornas hemsida: 

http://www.barnplantorna.o.se 

Rapport från 

Barnplantorna 

Väst 

Badutflykt till Skene 

Vi i Barnplantorna Väst hade ett möte under 

våren då vi diskuterade lämpliga familjeaktiviteter. 

Att hitta sådana var lättare sagt än gjort då 

spridningen i barnens åldrar är stor. 

Nåväl, att bada är ju alltid populärt så vi beslutade 

oss för att hyra en badanläggning. Valet 

föll på ett litet fint badhus i Skene, nära Borås. 

Så den 1: a maj bar det iväg på de slingriga 

vägarna till Skene. Vi blev ett trettiotal deltagare, 

barn och vuxna, vilket väl får ses som ett 

till-fredställande antal. 

Badhuset var visserligen litet men fräscht och 

överblickbart så alla verkade trivas. Som en 

förälder sa : Jag har inte sett röken av barnen så 

de har det nog bra!!! 

Efter en stunds badande var det dags för en sen 

lunch. Den bestod av hamburgare, dricka och 

sallad. Badandet hade gjort oss hungriga, så alla 

åt med frisk aptit. När maten var slukad, så fanns 

det tid över för ytterligare en stunds badande. 

Framåt eftermiddagen var det dags för hemfärd. 

Jag vet inte om det var bara min Simon som 

tyckte att hemresan kändes lång. Mitt sammantagna 

intryck var att vi hade en trevlig söndag 

tillsammans och ett bestående minne är den 

trevliga och hjälpsamma personalen som inte 

drog sig för att anstränga sig lite extra. 

Vi i styrelsen är nu på jakt efter nya häftiga, 

fräcka och billiga familjeaktiviteter. Ett förslag är 

en pröva-på-golf-dag men vi är fortfarande på 

planeringsstadiet. En annan idé är att vi vuxna 

kan behöva träffas och göra något trevligt utan 

barn. 

Har du några roliga tips så hör gärna av dig till 

Inger Lindeberg (ordförande i Barnplantorna 

Väst) tel. 031-298725 

BARNPLANTORNA • HÖSTEN 2004 3

Ordförande 

Ann-Charlotte Gyllenram 

telefon: 031-29 34 72 fax: 031-69 45 73 

e-mail: barnplantor.gyllenram@swipnet.se 

e-mail: ordforande@barnplantorna.o.se 

Vice ordförande/kassör 

Christina Ryberg 031-91 43 75 

e-mail: vordforande@barnplantorna.o.se 

Ledamot 

Inger Lindeberg 031-29 87 25 

e-mail: ingerlindeberg@hotmail.com 

Barnplantorna Öst 

*Anders Kingstedt 08-774 69 24 

e-mail: anders.kingstedt@knowit.se 

Igor Niechajev 08-767 61 00 

e-mail: info.lidingokliniken.se 

Frank Rudolf 08-581 651 55 

e-mail: frank.rudolf@telia.com 

Mikael Pauhlson 018-25 35 90 

e-mail: mikael.pauhlson@pfizer.com 

Anders Remnebäck 08-87 37 72 

e-mail: anders.ramneback@intentia.se 

Barnplantorna Väst 

*Inger Lindeberg 031-29 87 25 

e-mail: ingerlindeberg@hotmail.com 

Bo Sundestrand 0302-130 81 

e-mail: bo.sundestrand@telia.com 

Birgitta Skog 031-91 93 26 

e-mail: skog.b@telia.com 

4 

BARNPLANTORNA 

Riksförbundet för barn med Cochleaimplantat 

Margareta Nyman 031-795 55 84 

e-mail: margareta.nyman@swipnet.se 

Lena Andersson 0300-725 65 

e-mail: 692andersson@telia.com 

Barnplantorna Syd 

*Helené Lundahl 042-22 60 82 

e-mail: hcl@telia.com 

Vaktmansgatan 13 A, 426 68 Västra Frölunda. 

Telefon: +46(0)31-29 34 72. Fax: +46(0)31-69 45 73. 

e-mail: barnplantor.gyllenram@swipnet.se 

Hemsida: www.barnplantorna.o.se 

Postgiro: 89 65 76-6 

Organisationsnummer: 855100-7050 

Medlemsavgift 2004: 250:-/år 

Styrelse 2004 – 2006 

Sekreterare 

Margareta Nyman 031-795 55 84 

e-mail: margareta.nyman@swipnet.se 

Ledamot 

Gunilla Ahlström 

031-27 35 34 

e-mail: guahlstroem@yahoo.se 

Suppleant 

Birgitta Skog 031-91 93 26 

e-mail: skog.b@telia.com 

*Ordförandena i de regionala organisationerna är ledamöter i riksorganisationen i egenskap av distriktsrepresentanter. 

Regionala organisationer 

Anders Gravert 042-18 05 77 

e-mail: gravertbarnplantorsyd@yahoo.se 

Kristian Hultin 040-16 23 04 

e-mail: kristian.hultin@telia.com 

Janette Hollerup 040-48 09 44 

e-mail: m.saluhallen@telia.com 

Xuemi Wang 040-19 09 86 

e-mail: foreveryang@spray.se 

Barnplantorna Linköping 

*Cecilia Toomväli 014-311 04 66 

e-mail: 014310466@telia.com 

Lars Petersson 

e-mail: 014310466@telia.com 

Ingrid Johansson 013-17 28 92 

Barnplantorna Norr 

Ulf Lindahl 0611-55 05 31 

ulf.lindahl@compaqnet.se 

Anders Engström 060-55 73 52 

engstrom10@telia.com 

Lars Eriksson 060-585 022 

lars.e.eriksson@metso.com 

Johan Peterson 0611-224 94 

johan.peterson@frantschach.se 

Irene Sjöström 0611-605 25 

BARNPLANTORNA • HÖSTEN 2004

Utredning banar väg för bilaterala 

cochleaimplantat på barn 

Av 

Ann-Charlotte Wrennstad Gyllenram 

Ordförande 

Hektisk vår 2004 för Barnplantorna 

Under våren avslutade Barnplantorna första 

delen i ett tvåårigt projekt med stöd ifrån 

Allmänna Arvsfonden. Det är inte utan stolthet 

vi rapporterade till Allmänna Arvsfonden om de 

tre föräldrakurser som genomfördes i Sverige 

under våren i samarbete med pedagoger från 

The Ear Foundation i Storbritannien och med 

ett tjugotal pedagoger från olika verksamheter 

som observatörer. Kursutvärderingarna visar på 

idel positiva och nöjda föräldrar trots att stora 

dela av kurserna genomfördes på engelska. Ett 

da capo av föräldrakurserna kommer att ske 

under andra hälften av 2005. 

Under det fortsatta projektet kommer vi nu 

att diskutera ett bildande av ett pedagognätverk 

med den referensgrupp av pedagoger som 

bildats. Häri ingår både pedagoger från förskola, 

skola/specialskola samt personal från habiliteringen. 

Konferensen ”Möjligheter, utmaningar och 

visioner” som Barnplantorna i samarbete med 

Lunds CI-team anordnade på Sundsgårdens 

Folkhögskola lockade över två hundra deltagare, 

vilket var glädjande. Warren Eastabrooks från 

Kanada delade, på efterfrågan från många, 

ännu en gång med sig av sina erfarenheter. 

Suzanne Harrigan beskrev det goda samarbetet 

med Barnplantorna. Ytterligare föreläsare gjorde 

konferensen till ännu en i raden av CI-konferenser 

som betygsattes högt av deltagarna. 

(Konferensreportage längre fram i tidningen.) 

I april var dessutom Barnplantorna värd för 

EURO-CIU:s (European Cochlea Implant 

Users) styrelsemöte i Sverige/Göteborg. Efter 

mycket vånda hos medlemsländerna över att 

komma till kalla Sverige hade representanter 

från Danmark, Sverige (förutom Barnplantorna 

Kokleaklubben i Stockholm representerade av 

Anita Wallin och Helena Lanzer-Sillén), Norge, 

Tyskland, Finland, Ryssland, Österrike, Belgien, 

Nederländerna, Spanien, Frankrike, Turkiet, 

Storbritannien, Luxemburg samt representanter 

för tillverkarna Cochlear/Nucleus och MedEl 

mött upp i Göteborg. Vi erhöll rapporter om 

aktiviteter i varje land samt en rapport från vår 

ordförande Hendrik Fehr om EURO-CIU:s 

arbete på den europeiska arenan. Han beskrev 

bl.a. arbetet för textning av TV-program, bio 

och filmer, men redogjorde även för vikten av 

nationella program avseende neonatal hörselscreening, 

som undertecknad lyft fram. En hel 

del sker i samarbete med andra europeiska 

organisationer. Göteborg uppvisade ett vackert 

försommarväder med temperatur på över tjugo 

grader vilket fick många av deltagarna att lämna 

kvar tjocka nedpackade tröjor i resväskan. 

Kvällen spenderades på vackra Aspenäs 

Herrgård utanför Göteborg dit alla deltagarna 

färdades i en hyrd Volvo buss – förstås (!!!). 

”I staden med Volvofabrik” hördes flera 

delegater skämta. Barnplantorna fick beröm för 

välplanerat genomfört arrangemang. Nästa års 

möte sker i Turkiet. 

Socialstyrelsen banar väg 

för bilaterala implantationer 

Efter mediadebatten i våras rörande bilaterala 

CI-operationer tillsatte Socialstyrelsen en 

utredning under ledning av professor 

Per-Gotthard Lundquist. Utredningen är klar och 

den banar väg för bl.a. bilaterala CI-operationer, 

men den ger också en vägledning angående 

habilitering, teckenspråk samt antal CI-centra i 

Sverige. Detta anges i Läkartidningen Nr 38, 

2004, volym 101 enligt följande sammanfattning: 


6 

”De barn som är i behov av kokleaimplantat 

skall om möjligt få bilateral 

implantation. Detta skall ske så tidigt 

som möjligt och helst före ett års ålder. 

En svensk strategi bör utvecklas med 

samordning av utvärdering och 

habiliteringsresurser. Habiliteringen 

måste förankras regionalt. 

Den traditionella teckenspråksundervisningen 

måste gå in i ett auditivt skede. 

Implantatkirurgin på barn bör utföras 

på ett fåtal centra.” 

Undersökningens resultat är glädjande. 

Föräldrar till döva barn har idag ett stort 

medvetande om vikten av bilaterala implantationer. 

CI-kliniken på Huddinge Universitetssjukhus 

(Stockholm), som varit föregångare 

inom detta område har utfört över trettio bilaterala 

CI-operationer på barn. CI-teamen i både 

Lund och Göteborg och säkerligen de andra 

(Uppsala, Linköping och Umeå) CI-teamen 

följer nu efter Huddinge och utför bilaterala 

operationer om än i begränsad omfattning. 

Enligt uppgift från Göteborg och Sahlgrenska 

Universitetssjukhuset kommer de under året 

att vilja erbjuda ett andra CI till alla föräldrar 

till barn som är: 

• CI-opererade efter 1 jan 2000 

• Är under sju år 

• Är heltidsanvändare av sitt CI 

Detta torde vara goda kriterier att börja med. 

Som vi vet sedan tidigare avseende CI-operationer 

så kommer troligen dessa kriterier att 

utvidgas. Om man över huvudtaget ska våga sig 

på en generalisering (!!!) torde det vara att det 

barn som har god nytta av ett implantat troligen 

kommer att ha ännu större nytta av två CI. 

Två CI torde emellertid inte vara lösningen för 

den användare som inte utnyttjar sitt första CI 

så bra. Säkerligen kommer det emellertid att 

finnas undantag från dessa generaliseringar!!! 

Vi hoppas och tror också att ovanstående undersökning 

vid Socialstyrelsen ska vara vägledande 

för förändringar avseende habilitering för barn 

med CI. I förra numret av Barnplantabladet 

(maj 2004) gavs ett utmärkt exempel på habilitering, 

samverkan skola–habilitering–föräldrar 

(Reseberättelse från Colorado). Många medlemmar 

blir smått ledsna när de hör pedagoger 

som Suzanne Harrigan och Clare Allen t ex beskriva 

habilitering–skola/förskola i Nottingham 

BARNPLANTORNA • HÖSTEN 2004 

regionen. Enskilda föräldrar brukar fråga sig varför 

det inte fungerar så i Sverige eller varför det 

ser så olika ut på olika platser i landet. En förälder 

funderade på fullt allvar att emigrera till 

Colorado efter det att familjen på egen hand 

gjort ett studiebesök där. Naturligtvis finns det 

goda modeller i Sverige också, men… 

SPM bemöter kritiken 

I föregående nummer av Barnplantabladet 

riktade jag å Barnplantonas vägnar kritik mot 

SPM (Specialskolemyndigheten) för att de vägrar 

se framtiden. Under många år har vi hört 

representanter för SPM /specialskolorna hänvisa 

till processen alternativt personalens process, 

inväntande av diverse studier, hänvisa till 

ansvarsfrågan skola–habilitering, döva är en 

homogen grupp etc som ursäkt för att slippa 

anpassa sina verksamheter till våra barns behov. 

Ett sådant agerande riskerar att skapa obehagliga 

överraskningar när framtiden redan klappar 

på porten. 

Det är bra att SPM nu väljer att bemöta kritiken 

(se längre fram i detta nummer av Barnplantabladet). 

Kritik föder ju som bekant processer 

alternativt snabbar på processer som leder 

till handling. Vi välkomnar SPM:s och SIT:s 

(Specialpedagogiska Institutet) samarbete. Det 

vore, vilket SPM också understryker, väsentligt 

att jämföra elever i specialskolan med döva/hörselskadade 

elever utanför SPM:s verksamheter. 

Det åligger emellertid SPM att prognosticera 

framtiden. Detta kan och bör göras utifrån ett 

antal olika parametar – inte enbart att se till det 

totala elevantalet. Det är riktigt att ”liknande 

svängningar” dvs upp- och nedgångar i det 

totala elevantalet tidigare förekommit i SPM:s 

verksamheter. Det är Barnplantorna och undertecknad 

medvetna om. Fokus bör emellertid 

inte vara att analysera de tillfälliga svängningarna 

då de inte påvisar trendens riktning. SPM väljer 

att snävt fokusera på 2004 års statistik som anger 

ett ökande elevantal, som svar på kritiken. Detta 

är emellertid inte i sig något som helst svar på 

hur trenden för framtiden ser ut. Att prognosticera 

trenden stakar ut vägen för SPM:s framtida 

verksamheter. Därför är det väsentligt att noga 

studera tillflödet av elever likaväl som det totala 

elevantalet. Ännu viktigare blir att studera och 

följa förändringen av målgruppen döva barn. 

Idag CI-opereras de flesta döva ettåringar. En 

långsiktig studie över dessa barns utveckling 

samt förskoleplacering likaväl som undersökningar 

över vad som sker i andra länder bör 

vara en självklarhet. Det är glädjande att

Barnplantorna, genom sitt stora internationella 

nätverk, kunnat bistå SPM och SIT med 

sökande av internationella erfarenheter genom 

kontakt med professor Graeme Clark (initiativtagare 

till CI) i Australien. Detta har resulterat i att 

en delegation från SIT och SPM, enligt uppgift, 

reser till Australien för att studera barn med CI 

och deras skolsituation. Säkerligen får vi 

tillfälle att i vårnumret av Barnplantabladet 

rapportera om denna studieresa. Kanske kan den 

vara en viktig parameter i SPM:s sökande efter 

trenden. Det ser vi fram emot! 

Habilitering, förskola och skola går en spännande 

framtid av förändringsarbete till mötes. 

Specialskolorna kommer säkerligen att fungera 

som resurscentra inom döv/hörselområdet. 

Lärare med specialisering i undervisning av 

döva/hörselskadade kommer att verka som en 

resurs för enskilda elever och pedagoger ute 

i landet genom uppsökande verksamhet. 

Likaväl som nu specialskolorna tar emot elever 

och pedagoger utifrån. Samarbetet mellan 

habilitering–förskola/skola–resurscentra/spec. 

skolorna (SPM) – SIT kommer att öka. 

Den ”goda modellen” är inte en modell utifrån 

en ”sanning” utan den anpassas utifrån det 

enskilda barnet med respekt för föräldrarnas 

önskemål för just sitt barn. Nyckeln till detta 

är den öppna dialogen. 

BARNPLANTORNA 

Riksförbundet för barn med Cochleaimplantat 

och 

CI-TEAMET 

Sahlgrenska Universitetssjukhuset 

inbjuder till 

KONFERENS 

Barn med cochleaimplantat 

Delaktighet och Olikheter 

Målgrupp: 

förskole- och skolpersonal, personal inom hörselvård/habilitering 

och berörda myndigheter samt föräldrar 

Konferensspråk: svenska resp. engelska 

Wallenbergs Konferenscentrum 

Göteborg den 4 – 5 april 2005 

Program och registreringsblankett på Barnplantornas hemsida 

www.barnplantorna.o.se efter den 15 november 


Följande artikel är ett sammandrag av min 

examinationsuppgift vid deltagande i kursen 

Barn och unga med CI vid Örebro Universitet, 

Specialpedagogiska Institutet i egenskap av 

grundskollelärare. 

Föräldrarna till barnet i examinationsuppgiften 

godkände att arbetet publicerades. Trots det är 

namnet i arbetet på barnet fingerat. 

Inledning 

Genom åren har forskningen resulterat i nya rön 

och infallsvinklar över vilken metod som passar 

bäst för att lära sig läsa. För pedagogen själv har 

det viktigaste nog ändå varit, att denne själv känt 

sig förtrogen med sitt val av metod/er. Att man 

dessutom måste anpassa metod och tillvägagångssätt 

utifrån varje enskild elev är heller 

inget nytt. 

På sistone har vi i skolan kunnat stifta bekantskap 

med barn med CI – helt vanliga barn 

med ett funktionshinder i form av hörselnedsättning/dövhet, 

men som med teknikens hjälp 

har blivit ”hörande”. Då är det naturligt att 

följande fråga inställer sig hos oss som arbetar i 

skolans praktik, en fråga som även får bli detta 

arbetes syfte: 

Vilken metod passar bäst för elever med cochleaimplantat 

när det gäller att tillägna sig läsekonsten? 

Egna erfarenheter 

Då jag har haft förmånen att under två år i 

min klass i grundskolan fått lära känna en inkluderad 

elev med CI, stöder jag mig även på egna 

erfarenheter bland mina elever och deras 

lärandesituation. 

Jag har även haft möjlighet att närvara 

under Barnplantornas konferens ”Barn med 

cochleaimplantat – möjligheter, utmaningar och 

visioner” som hölls på Sundsgården 17-18/5 2004 

i Helsingborg. Inbjudna var Warren Estabrooks, 

Suzanne Harrigan, Ursula Willstedt-Svensson mfl. 

8 

Elever med cochleaimplantat 

och deras läsinlärning – 

pedagogiska konsekvenser 

av 

Christina Helgeson 


Åtgärdsprogram 

– ett måste och ett stöd 

Vi pedagoger är skyldiga att upprätta åtgärdsprogram 

åt elever som av en eller annan anledning 

är i behov av extra stöd. Eftersom elever med 

cochleaimplantat kan ha en annan lärandesituation 

än normalhörande elever, har jag upprättat 

ett antal åtgärdsprogram för min CI-elev för att 

främja dennes lärande. Ett av dessa handlar om 

att läsning är meningsbärande. 

Lite bakgrundsfakta 

Pelle (fingerat namn) som nu är 8 år, har haft 

sitt CI sedan 3,5-årsåldern. Han har således en 

hörselålder på drygt 4 år. Han har tidigare gått 

på förskola för hörselskadade, men inkluderades 

i normalhörande förskoleklass och ska snart 

avsluta sitt första skolår. 

Pelle har en assistent till hjälp som betyder 

mycket för honom och som tecknar ”tecknad 

svenska” då han behöver förtydligande i sin 

kommunikation. 

Från förskoleklass 

till snart andraklassare 

När Pelle började i vår förskoleklass hade han en 

hörselålder på ca 3 år och hans kommunikation 

med andra bestod mestadels av teckenspråk. 

Han hade nästan inget muntligt språk alls. 

Kontakten med kamraterna gjorde att hans språk 

utvecklades starkt. Snart kom ettordssatser, 

längre meningar och kommunikationen med 

andra tog riktig fart. Vi kunde även uppfatta 

genitivändelser emellanåt. Det sociala umgänget 

med andra utvecklades också; från att tidigare 

enbart ha varit bredvidlek för att på det viset 

känna samhörighet, uppstod nu riktig lek med 

tillhörande tvåvägskommunikation. 

Vårt arbetssätt 

I den nationella kvalitetsgranskningen 1998 

(Skolverket 1999) står att läsa: Vi har i förskoleklasser 

och skolår 1 funnit många fall av

förberedande läs- och skrivarbete som visar på 

en mycket smal syn på vad läsande och 

skrivande innebär.” Detta påstående får inte stå 

oemotsagt. Det är nämligen min fulla övertygelse, 

att genom att man leker med språket, 

pratar om konstiga tecken som kallas bokstäver 

som ibland kan heta något men kanske låter 

annorlunda – ja då ger man eleverna en förförståelse 

för den egentliga läsinlärningen. 

Kommer man dessutom så långt i förskoleklassens 

språklekar (som naturligtvis ska ske i 

lekens form) att man låter ljuden byta plats i ett 

ord och upptäcker att ordets betydelse ändras – 

ja då har man ytterligare tillgodosett de olika 

principer som Caroline Liberg (känd läsforskare) 

menar är förutsättningen för att kunna tillgodogöra 

sig en lyckad läsinlärning enligt ljudmetoden 

baserat på syntes och analys. Här 

stödjer jag även mitt resonemang på vad 

Ursula Willstedt-Svensson (föreläsare under 

Barnplantornas konferens i Helsingborg) anser 

om CI-elevernas förutsättningar för läsinlärning. 

Hon menar att ”fonologiska färdigheter (produktion, 

perception & minne) tycks bäst förutsäga 

förmågan att avkoda ord och nonord”. 

Då blir valet lätt för vilket arbetssätt man kan 

ha för att främja förståelsen för språket – 

d.v.s. leka med språket så ofta man kan. 

Kan detta då appliceras på elever med cochleaimplantat? 

Mitt svar är enkelt: ”Det beror på”: 

Läsinlärning hos CI-elever är en komplex situation 

och beror bl.a. på följande: 

• är barnet multihandikappat? 

• levnadsålder kontra hörselålder 

• vad exakt hör barnet? (vilken input har det?) 

• hur fungerar utprovade hjälpmedel (slinga, 

mygga, mikrofon etc)? 

• hur är det sociala klimatet i klassen? 

• klassens storlek. 

När det gäller det tekniska underhållet av hörselhjälpmedlen 

har ingenjören på Hörselvården 

varit till mycket stor hjälp och nytta för oss. 

Det finns säkerligen fler aspekter att anföra på 

hur läsinlärningen fungerar för elever med 

cochleaimplantat, men i Pelles fall har vi sett en 

progression i hans läsutveckling. Låt vara att det 

går sakta, men det går ändå framåt. Vägen till 

”genombrott” kan ibland synas lång och svår, 

men när det väl inträffar att eleven förstår principen 

för att läsa och verkligen försöker – ja, 

då glömmer man allt som eventuellt tett sig 

svårt och bara njuter med eleven. Detta är ett 

oerhört starkt ögonblick som verkligen får ens 

känslor i gungning. 

Den fysiska närheten är viktig i all kommunikation, 

men än viktigare är den när man talar med 

hörselskadade/döva eller med andra som av olika 

anledningar kan ha svårt att ta till sig det talade 

ordet. Ögonkontakt är ett måste, likaså ansiktsmimik 

som förstärker ens budskap. Då är en 

liten klass/grupp att föredra. Vår klass består av 

13 elever och bänkarna är placerade i U-form för 

att Pelle ska kunna se och höra sin lärare och sina 

kamrater. 

Det sociala klimatet i klassen fungerar bra och 

eleverna månar om varandra på ett fint sätt. Pelle 

har även med sitt funktionshinder fått oss andra, 

att i ännu större utsträckning förstå det unika hos 

varje enskild individ. 

Enkel portfolio 

en del i arbetssättet 

”Det är viktigt för alla elever att få känna att man 

lyckas med det man gör” (Hammarstedt, 2004). 

Känslan av att lyckas blir ännu tydligare för 

eleverna om de kan se sin kunskap växa fram. 

I Pelles fall har vi arbetat enligt följande modell: 

vi har införskaffat en (lite finare) skrivbok med 

en bokstav på varje uppslag. I den får Pelle, 

på sitt sätt, arbeta med den aktuella bokstaven. 

Det tillgår på så sätt att: 

• vi tränar på hur och var bokstaven låter 

• han får hitta på ord han redan kan som börjar 

på aktuell bokstav 

• vi presenterar ett antal bilder med tillhörande 

ord som han ska kombinera så att ord/bild 

passar ihop. 

Att arbeta på detta sätt ger ytterligare en dimension 

till Pelle i sin läsinlärning, nämligen stödet 

av bilder. Att vi inte enbart arbetar med ordbilder, 

beror på att vi anser Pelle tillhöra den 

hörande gruppen; han ”hör” och med den förmågan 

kan han identifiera ljud och därmed även 

foga ihop ljuden till ord. 

Artikulationens betydelse 

Jag funderar ibland över Pelles oartikulerade tal. 

Enligt Åsa Nordqvist (Språkutveckling hos barn 

med CI) bör jag vara observant på om uttalet inte 

blir bättre med tiden. Frågor som jag kan ställa 

mig här, är om han hör alla delar i sin input. På 

samma sätt kan man fundera över ljud som är 

obetonade. Pelles passiva ordförråd är dock stort. 


Logoped Barbro Bruce, föreläsare under 

Barnplantornas konferens i Helsingborg, menar 

att ”Oralmotoriska färdigheter och expressivt 

språk utvecklas ofta senare hos pojkar – stora 

svårigheter kan tyda på verbal dyspraxi”. Verbal 

dyspraxi är svårighet att styra talorganen till 

begripligt tal. Pelle vet, rent tekniskt (kanske 

tack vare språklekarna i förskoleklassen och 

ettans läsinlärning som till stor del grundades på 

analys av ljud i ord med tillhörande bilder) hur 

han ska göra för att ljuda ihop bokstäver till ord. 

Eftersom han fortfarande har svårt med sin artikulation, 

har syntesen ibland upplevts som 

arbetsam och meningslös för honom. Detta har 

vi försökt motverka genom att stimulera talapparaten 

genom att leka mungymnastiska lekar. 

Pelle har dessutom tillgång till talträning ca 

1 gång/vecka. Pelle har dessutom haft externt 

stöd av såväl teckenspråkslärare som specialpedagogisk 

kompetens. Denna expertkunskap har 

varit en stor hjälp för hur vi har kunnat möta 

Pelle i hans situation. 

Svaret i relation till syftet 

Mitt syfte var att undersöka vilken metod som 

passar bäst vid läsinlärning hos elever med 

cochleaimplantat. Jag har funnit att man inte kan 

använda någon generell metod vare sig för 

normalhörande elever eller för elever med CI. 

Det är så många faktorer som spelar in för hur 

inlärningen bäst kan ske. Att ovanstående metod 

hittills har fungerat för Pelle, är ett resultat av 

sökande efter rätt metod som passar just Pelle 

och hans lärandesituation. Att sedan Pelle har ett 

CI, anser jag mindre relevant i sammanhanget 

– det viktiga är att vi som pedagoger hittar 

rätt metod för varje enskild individ vare sig de 

har CI eller inte. 

10 


Slutord 

Vi står inför ett paradigmskifte i skolans värld – 

en förändring av, oftast permanentade, synsätt. 

I detta sammanhang passar verkligen begreppet 

teknikens underverk in. En teknik som gjort det 

möjligt för döva att bli ”hörande”. En teknik 

som med all säkerhet kommer att fungera som 

en katalysator och medföra ett nytänkande vad 

gäller undervisning, habilitering, samarbete och 

(förhoppningsvis) en annorlunda fördelning av 

resurser. Detta tack vare eleverna med cochleaimplantat. 

När det gäller undervisningen gäller det för 

oss pedagoger att fortsätta se till varje enskild 

individs lärandesituation och hur vi bäst kan 

tillmötesgå elevernas individuella skillnader i 

mognad, utveckling och inlärningsstil. 

Det jag med mitt arbete velat påvisa är hur alla 

elever, vare sig de har ett synligt eller osynligt 

funktionshinder, bör och skall få en undervisning 

som passar utifrån vilken nivå de befinner 

sig. 

Styrdokumenten avseende skolan är tydliga i sin 

utformning, men stämmer deras intentioner med 

hur verkligheten ser ut? Barnplantornas föreläsning 

i Helsingborg hade titeln Möjligheter, 

utmaningar och visioner. För mig kan titeln 

tyckas vara tillfyllest, men den skulle få större 

genomslagskraft om man utökade den till 

Möjligheter, utmaningar, visioner och missioner; 

för det är först genom att använda oss av 

missionen som vi kommer att kunna förverkliga 

visionen.

Upphovsmannen till cochleaimplantat 

– Graeme Clark: 

”Forskningen upphör inte förrän perfekt hörsel uppnåtts” 

För cirka två år sedan knöt representanter 

från Barnplantorna kontakt med professor 

Graeme Clark vid en konferens i Manchester, 

Storbritannien. Själv har jag läst hans memoarer, 

som på ett intressant och fängslande sätt beskriver 

en mans engagemang och strävan i sitt 

pionjärsarbete – utveckling av cochleaimplantat. 

Graeme Clarks far var apotekare i Australien. 

Fadern blev med åren hörselskadad. 

Graeme Clark utbildade sig till läkare och 

började genom sin faders sviktande hörsel bli 

mer och mer intresserad av att finna ett botemedel 

mot dövhet. 

Mot denna bakgrund och efter att ha träffat 

Graeme Clark i Manchester bar jag på en 

önskan/dröm om att invitera honom till Sverige. 

Vi började maila till varandra och efter åtskilliga 

samtal via datorn och telefon resulterade detta 

i att Graeme Clark blev nyfiken på Sverige. 

Graeme Clark 

med sin fru Margret 

CI-kliniken på Huddinge Universitetssjukhus 

och Barnplantorna anordnade ett studiebesök 

på CI-kliniken för Graeme Clark och hans fru 

torsdagen den 1 juli. På eftermiddagen inbjöds 

föräldrar och professionella att lyssna till 

Graeme Clarks föreläsning ”Speech and language 

developement in children with cochlearimplant”. 

Det var glädjande att se att cirka 

ett hundra personer trotsade semester och 

svensk sommar med allt vad det innebär, 

för att lyssna på Graeme Clark. Ett flertal tog 

också chansen att få en egen pratstund med 

honom efter föreläsningen då det serverades 

Ramlösa och smörgås. 

Professor Clark inledde sin föreläsning med 

att förtälja oss att hans första visit i Sverige var 

1975 när cochleaimplantat mer eller mindre 

låg i sin linda. Inledningsvis nämner han utvecklingen 

av olika kommunikationsmetoder; 

teckenspråk, oral kommunikation, total kommunikation, 

auditiv/oral kommunikation och 

poängterar att vi måste få närmre kännedom om 

hur språk utvecklas för att kunna optimera 

cochleaimplantat. 

Jag drar mig till minnes en tidigare föreläsning av 

Claes Möller (välkänd professor på Sahlgrenska 

Universitetssjukhuset). Han nämnde att det 

pågår mycket stora förändringar inom barnhörselvård 

internationellt genom tidig identifiering 

av hörselnedsättning (neonatal hörselscreening). 

Detta kommer att innebära mycket 

stora förändringar och därmed nya behov 

inom hörselhabilitering. Nästa stora forskningsområde 

kommer att bli hur språkinlärning sker, 

enligt Möller. Redan vid tre års ålder minskar 

hjärnans plasticitet… 

Detta berörde också Graeme Clark dvs vikten 

av tidig diagnos, att barnet får en rik exponering 

av språk med många möjligheter att utveckla 

sitt lyssnande samt vikten av vägledning 

av föräldrar. Det senare är Barnplantorna 

involverade i genom föräldrakurser i samarbete 

med The Ear Foundation i Nottingham/ 

Storbritannien. Graeme Clark poängterade att 

det auditiva centrat i hjärnan måste stimuleras 

om barnet ska kunna utveckla ett talat språk. 

Började då utvecklingen av cochleaimplantat 

som så många andra medicinska landvinningar 

genom djurförsök på möss etc. Ingalunda! 

I egenskap av en sann australiensare med närhet 

till sand och hav letade Graeme Clark snäckor 

på stranden som påminde om den mänskliga 

koklean och undersökte hur grässtrået uppförde 

sig när detta stacks in i en snäcka. Dessa trevande 

och tankeväckande försök skedde i början 

av 60-talet. 

Den första CI-operationen utfördes på en vuxen 

dövbliven man i Australien av Graeme Clark 


1978. Mannen kunde uppfatta vissa omgivningsljud. 

Den första kroppsburna talprocessorn 

var stor som en bärbar dator, men glädjen hos 

mannen över de ljud han hörde gick inte 

att ta miste på från filmsnutten vi fick se. 

Ytterligare CI-operationer följde och fördelarna 

med CI hos en vuxen som har hört blev mycket 

tydliga. En industriell utveckling påbörjades 

samt en strävan att erhålla ”FDA approval” 

(godkännande av Food and Drug Administration 

i USA, motsvarigheten till svensk Socialstyrelse). 

1985 erhölls ett godkännande av FDA för 

cochleaimplantat på vuxna. 

Graeme Clarks fängslande berättelse om forskning 

och utveckling av cochleaimplantat slutar 

ingalunda här. ”Forskning upphör inte förrän 

perfekt hörseln uppnås” (!!!) – dagens teknik 

ger möjligheter till telefonkonversation men 

problem finns fortfarande vid samtal i brusig 

miljö, understryker han. 

Nästa steg i utvecklingen, som Graeme Clark 

beskrev var utvecklingen av bilaterala implantat 

hos vuxna. Detta har visat sig ge bättre taluppfattning 

i brusiga miljöer. Den fråga, som 

forskarna sedan ställde sig, efter noggrann 

utvecklingen av CI för vuxna, var om dövfödda 

barn kunde utveckla tal medelst CI. 

1985 opererades det första barnet – en 

tioåring och 1990 erhölls FDA godkännande 

för CI-operation på barn mellan 2-17 år. 

Målsättningen har varit och är att CI ska möjliggöra 

för barn att utveckla tal. Nästa stora fråga 

som forskare ställt sig är vilket skolsystem/ 

12 

Från vänster 

Anders Freijd (kirurg Huddinge), 

Eva Karltorp CI klinik chef, 

Graeme Clark (professor), 

Göran Bredberg (professor) 


habilitering som barn med CI bör få och 

Graeme Clark nämner här ett antal viktiga 

incitament för en optimal utveckling för det 

enskilda barnet som 

• AVT (Auditory Verbal Therapy) 

• Få utveckla språk i leken 

• Få utveckla språk genom ”story telling” 

• Utveckla språk genom att träna sig att lyssna 

och lära sig grunderna vid kommunikation 

dvs träning i turtagning 

• Utveckla social kompetens i samspel med 

andra barn 

• Vägledning (kurser) för föräldrar till barn 

med CI 

Graeme Clark beskriver hur barn med CI 

går i skolor med hörande barn i Australien där 

endast tal används som kommunikation. Enligt 

Graeme Clark har 61% av barnen med CI på 

en skola för hörande en språkutveckling som 

överstiger jämnåriga hörande barns språknivå. 

En statistik som vi här i Sverige borde 

inspireras av. Många lät sig i vart fall inspireras 

av Graeme Clark och det var glädjande för 

Barnplantorna och CI-kliniken Huddinge 

Sjukhus att kunna erbjuda svenska åhörare en 

föreläsning med en så ansedd person inom 

forskningensområdet cochleaimplantat. 


Ordförande BARNPLANTORNA

Reflektioner från 

Barnplantornas föräldrakurs 

av 

Karin Olsson, talpedagog/dövlärare Kannebäcksskolan 

Barnplantorna inbjöd till föräldrakurs 28-29 

februari på Aspenäs Konferenscenter i Lerum 

utanför Göteborg. 

19 familjer deltog i kursen och de representerade 

barn med Cochlea Implant från späd ålder 

upp till 16 år. Den leddes av Suzanne Harrigan 

och Clare Allen från The Ear Foundation i 

Nottingham i England. Dessutom deltog två 

pedagoger från Göteborg. Temat för kursen var 

”It takes two to talk”. 

Under mycket inspirerande ledning av Suzanne 

och Clare leddes föräldrarna in i hur barn tillägnar 

sig språk och vilka möjligheter det finns 

för barn med ett CI. 

De illustrerade flera olika typer av föräldrar: 

• Den stressade 

• Den överdrivet pedagogiska 

• Den lyssnande 

Dessa kategorier kan naturligtvis gälla även för 

pedagoger. 

Man gick in i begreppen interaktion och kommunikation 

och visade på att förutsättningen för 

kommunikation är att två personer verkligen 

talar om samma ämne och utbyter åsikter. 

Frågor/svar innebär inte nödvändigtvis kommunikation. 

Ett misstag som vi ofta gör både som 

pedagoger och föräldrar är att vi vill stressa på 

talutvecklingen hos barnet. Suzanne och Clare 

poängterade vikten av att stimulera barnets 

språkutveckling i lagom takt. Detta gäller både 

för teckenspråk och talad svenska. 

Föräldrarna fick möjlighet att i mindre grupper 

ventilera egna upplevelser i strävan att deras 

barn skall nå ett så gott resultat som möjligt, 

med avseende på att utveckla hörsel och tal 

med sitt CI. 

Somliga hade också förberett sig genom att 

videofilma kommunikation i hemmiljön. Dessa 

användes för att relatera till det som tagits upp 

under kursdagarna. Naturligtvis innebär själva 

inspelningen en viss stress i kommunikationen, 

men det upplevdes ändå som ett bra inslag 

i kursen: att iaktta sig själv och sitt barn. 

Jag beundrar föräldrarna som kan lämna ut sin 

kommunikation med sitt barn för analys i grupp. 

Det tyder på att de känner förtroende för dem 

som leder analysen och även trygghet i föräldragruppen. 

Samtalet kom också att röra sig om förskola/ 

skola. Många har erfarenheten att förskola och 

skola ännu inte anpassar talmiljön till det 

enskilda barnet så som man önskar. Några 

känner att stödet från skolan vad gäller talad 

svenska saknas helt om man valt skolgång i teckenspråkig 

miljö. Föräldrarna har uppenbarligen 

ett stort behov av att få träffa familjer med 

samma kommunikativa förutsättningar och det 

känns underbart att det verkligen finns ett forum 

där detta behov bemöts och behandlas professionellt 

i en genomtänkt pedagogisk miljö. Det är 

naturligtvis svårt att gå in på särpräglat individuella 

detaljer, men jag har en känsla av att 

man hittar sådana stunder under några dagar 

tillsammans med Suzanne och Clare. 

Jag känner stor respekt för det program som de 

för med sig från Nottingham. Det kan inte vara 

svårt att överföra det till svenska förhållanden. 

Detta kan jag säga efter att ha besökt The Ear 

Foundation i Nottingham några gånger. 

Det var en mycket stimulerande weekend tillsammans 

med pedagogerna från Nottingham 

och alla vi som hade förmånen att få delta i 

kursen åkte därifrån stärkta och med nya krafter 

inför det fortsatta arbetet att stimulera barn till 

ett aktivt hörande med CI, inte minst viktigt 

känns det för oss pedagoger att ta del av den 

undervisning som riktas till föräldrar. 

Karin Olsson 


14 

Specialskolemyndigheten 

vilseleder ingen 

I förra numret av Barnplantabladet går ordförande 

Ann-Charlotte Gyllenram till hårt angrepp 

på Specialskolemyndigheten, SPM. Vi vill här 

bemöta några av Ann-Charlottes påståenden. 

SPM instämmer med Ann-Charlotte att hörseloch 

dövundervisningen är i förändring. En av 

de största utmaningarna SPM har idag är att 

kombinera teckenspråkig miljö med talad 

undervisning. Vi hävdar dock att specialskolorna 

är på god väg. Alla våra skolor erbjuder idag 

undervisning på tal i en teckenspråkig miljö. 

SPM:s främsta uppgift är relaterad till de elever 

som är i behov av en tvåspråkig utveckling i en 

teckenspråkig miljö. 

När det gäller barn med CI, hörselskadade 

barn och döva barn utanför specialskolan har 

SPM vid ett flertal tillfällen uppmärksammat 

Utbildningsdepartementet om att det saknas 

uppgifter om dem. Det skulle vara intressant 

att ur vissa perspektiv jämföra dessa elever 

med de elever som finns inom SPM. Därför 

har vi föreslagit att Skolverket, alternativt 

Specialpedagogiska institutet, i samarbete med 

SPM får i uppdrag att sammanställa ett faktaunderlag. 

Vi har idag inga möjligheter att på eget 

bevåg genomföra en sådan undersökning. 

Förslaget om en statlig elevpeng är en politisk 

fråga som vi som myndighet inte kan ta ställning 

till. Det skulle troligen innebära ett helt nytt 

uppdrag. De resurser SPM har idag skulle med 

stor sannolikhet splittras. Förmodligen skulle 

även andra grupper av funktionshindrade 

komma att kräva statlig elevpeng. Det är dock 

upp till regering och riksdag att bedöma om det 

är det bästa sättet att stödja elever med funktionshinder. 

Ett alternativ, som tidigare diskuterats, 

är att kommunalisera specialskolorna. 

Det förslaget var uppe till diskussion i den så 

kallade Funkisutredningen i slutet 90-talet. 

Regering och Riksdag kom då fram till att 

specialskolor för döva och hörselskadade skulle 

fortsätta bedrivas i statlig regi. 

Längre in i artikeln skriver Ann-Charlotte att 

”SPM vilseleder Utbildningsdepartementet 

med sin statistik”. Det är en kraftig och felaktig 


anklagelse. Nu kan man läsa statistik på många 

olika sätt. Ann-Charlotte har valt att titta på tillflödet 

av elever i skolår 1 och mycket riktigt 

hade vi 49 elever 2002 och 19 elever 2003, en 

minskning med 61%. Utifrån det hävdar hon 

att SPM inte vågar prognostisera framtiden. Om 

vi väljer Ann-Charlottes sätt, dvs. att titta på 

antalet elever i skolår 1 kan vi konstatera att 

SPM vid höstterminsstarten 2004 har 34 elever 

i år ett, det är en ökning med 79%. Förutom 

en ökning av antalet elever i skolår 1 kan vi också 

se att vi fått 17 fler elever i skolår 2-10. Samma 

siffra för 2003 var 3. Tittar man bakåt i tiden kan 

man se att liknande svängningar inte är ovanliga. 

Det är därför vi väljer att titta på det totala 

antalet elever. Det är också den uppgiften regeringen 

och Utbildningsdepartementet vill att vi 

lämnar in. Den totala summan, alltså elever i 

år 1-10, är ht 2004 lägre än förra hösten. Det 

beror på att vi hade många elever som slutade 

år 10 i våras. I vår Årsredovisning beskriver 

vi även den prognostiserade elevutvecklingen. 

I Årsredovisningen för 2003, varifrån 

Ann-Charlotte hämtat sina uppgifter, beskriver 

vi en nedåtgående trend de närmaste åren. Det 

är dock mycket svårt att bedöma elevutvecklingen, 

bland annat beroende på vilken skolform 

hörselskadade barn, barn med CI och deras 

föräldrar väljer. 

Alla föräldrar vill sina barns bästa. Oavsett vilken 

skolform de väljer för sina barn respekterar 

SPM deras beslut. 

Sara Håkansson 

Informationssamordnare SPM

Vårängens Förskola rapporterar 

Vår upplevelse av Barnplantornas föräldrakurs 

där Hanens arbetsmetod ”Det behövs två för att 

samtala” presenterades. Vilka reflektioner har 

det väckt hos oss som pedagoger? 

Vi har haft förmånen att få deltaga på 

Barnplantornas föräldrautbildningen ”It Takes 

Two to Talk” på Stensunds folkhögskola som 

ligger utanför Trosa i april i år. Kursen var 

utarbetad och hölls av Suzanne Harrigan och 

Clare Allen från The Ear Foundation i 

Nottingham. Deras metoder baseras på Hanenmetoden 

som utarbetats i Toronto i Canada. 

De poängterade att deras föräldrautbildning inte 

är någon renodlad Hanen-kurs utan den utgår 

från detta tankesätt och blandas sedan med deras 

egna erfarenheter, som logopeder, om barns 

kommunikationsinlärning. Inför helgutbildningen 

hade vi fått kurslitteraturen att förbereda oss 

med, vilket var mycket bra. Boken med samma 

namn som kursen ger en mångsidig bild av budskapet 

i det arbetssätt som Hanen vill förmedla. 

Med som yrkespersoner på kursen var hemvägledare, 

en logoped, och en skolkonsulent 

från hörselvården i Stockholm/Huddinge. 

Dessutom deltog pedagoger från Manillaskolan i 

Stockholm samt vi två förskollärare och specialpedagog 

/chef från Förskolan Vårängen i 

Huddinge. Vi skulle under denna helg dels lära 

oss mer om Hanen-metoden samt vara samtalspartners 

vid diskussioner med föräldrarna. 

När vi läst litteraturen blev vi mycket entusiastiska 

över att materialet i stort sett överensstämde 

med våra tankar om hur vi vill arbeta på 

vår förskola idag. Vi strävar mot att kommunikationen 

ska stå i centrum på vår förskola. Vi vill 

arbeta oss bort ifrån de tankar där vilket språk vi 

skall använda är i fokus. Ibland är vår uppfattning 

att vi tappar bort både samtalsämne och 

individen vi har framför oss i kampen för att tala 

och teckna ”rätt”. Under denna helg mötte vi 

många entusiastiska och motiverade föräldrar 

som var oroliga över om förskolepersonalen 

verkligen såg deras barn. 

Innan kursen startade för dagen samtalade vi 

yrkespersoner med Suzanne och Clare om målet 

för föräldrautbildningen och hur vår uppgift såg 

ut. De hade delat in de cirka 50 föräldrarna i 

olika grupper utifrån inlämnade enkäter om 

barnens kommunikationsnivå. Vi placerades 

också in i de olika grupperna efter profession på 

bästa sätt. Kursen började sedan med ett rollspel 

som illustrerade mycket tydligt de olika roller 

vi tar på oss som vuxna. Många av oss kände 

säkert igen sig. Därefter presenterades Hanenmetoden 

i korta drag. Vi fick se på en videoupptagning 

där det tydligt framgick hur 

barn reagerar olika beroende på hur barnets 

kommunikationsförsök bemöts. Genom Hanenmetodens 

nyckelord observera, vänta, lyssna 

ges barnet möjlighet att samspela med den 

vuxne på ett bättre vis. De olika sätten vi möter 

barnet på gör skillnad! 

Clare Allen och Suzanne Harrigan, 

The Ear Foundation i Nottingham, 

Birgitta Eriksson, Suzanna Holmström och 

Annika Enecrona, förskolan Vårängen Huddinge. 

Efter lunch var det dags för de två första grupperna 

att titta på videoupptagningar föräldrarna 

tagit med hemifrån på någon samspelsstund 

mellan barn och förälder. De andra två grupperna 

tittade på sina videoupptagningar på söndag 

förmiddag. Med i samtalsgrupperna satt Suzanne 

respektive Clare och några av oss yrkespersoner. 

Videodiskussionerna gick till så att man tittade 

på filmen några minuter varpå föräldrarna berättade 

kort om sitt barn. Samtalet som följde tydliggjorde 

för föräldrarna, utifrån genomgången 

tidigare under dagen, hur de bemötte sitt barn i 

kommunikationen. Det fanns möjlighet till att 

stödja de föräldrar som misströstade i att barnet 

inte svarade på kommunikationen genom att 

kunna visa på små antydningar till svar som 

framkom på filmen. Stämningen i grupperna 

överlag var uppmuntrande och stödjande i denna 

utelämnande situation, utan att bortse från vad 

man kunde förbättra i kommunikationen. Varje 

förälder fick säga en uppgift de ville ta med sig 

hem och försöka förbättra i samspelet med sitt 


arn. För oss pedagoger var dessa samtal också 

mycket värdefulla och lärorika. Vi vill därför 

speciellt tacka alla de föräldrar som delade med 

sig av sina filmer och sina berättelser. 

Veckan efter ”Trosa-helgen” delgav vi våra 

kollegor på Vårängens förskola de kunskaper 

och erfarenheter vi fick under kursen. Alla på 

förskolan är entusiastiska över den sammanställning 

som Hanen-metoden utgör över våra 

metoder som vi arbetar med på förskolan. 

Vårängens förskola har två avdelningar för 

hörselskadade och döva barn. Den yngre gruppen 

består för närvarande av tio barn och den 

äldre av elva. Barnens hörselskador varierar 

varför mixen av talad svenska och teckenspråk 

måste tillåtas variera från barn till barn. 

Kommunikationsmiljön är dock tvåspråkig och 

alla våra föräldrar är medvetna om detta. 

Det betyder att alla barn på vår förskola möter 

tecken och tal samt på ett naturligt sätt uppmärksammas 

på att ljud finns. Vi strävar dock 

efter att följa varje förälders önskemål om 

hur vi ska kommunicera med just deras barn. 

Dessa önskemål spänner från enbart teckenspråk 

till tal i första hand. 

I samarbetet med föräldrarna pratar vi om hur 

barnet svarar på de olika språken. Vi försöker 

också spegla vad vi ser att barnen svarar på för 

språk just nu. Om man är lyhörd för barnets 

signaler och ger respons till barnet, så ändras barnets 

val och behov över tid, precis som man 

under uppväxten provar sig fram till ”vem är jag, 

vad har jag för begränsningar och förmågor?” 

inom andra områden. För att kunna se barnets 

signaler observerar vi mycket. Vi befinner oss på 

barnets nivå i leken och i den övriga verksamheten. 

Vi lägger ner mycket tid till att vänta in 

barnens respons. På samlingen med de yngsta 

barnen arbetar vi med både tecken och tal 

samtidigt för att alla skall kunna få informationen 

samtidigt. När vi sjunger tecknar vi alltid 

sångerna med tecken eller vedertagna gester 

(Imse vimse spindel). I kommunikationen med 

barnen är innehållet i samtalet det viktiga. 

Det viktigaste är att barnet känner sig sedd/hörd 

i situationen. Minsta lilla antydan till vad barnet 

försöker säga följer vi upp och bygger vidare på 

till ett samtal i samspel. 

I gruppen med de lite äldre barnen på förskolan 

separerar vi språken mer. Vi försöker göra barnen 

medvetna om de olika möjligheter som de har att 

16 


kommunicera på. Vi hjälper dem att utöka sitt 

ordförråd/teckenförråd och att de skall upptäcka 

de olika kategorierna som orden/tecken tillhör. 

Exempelvis att det inte bara finns ett ord för båt 

utan fler så som fartyg, kanot, jolle osv. I de båda 

barngrupperna jobbar vi givetvis med färger, 

former, siffror och olika begrepp precis som på 

vilken förskola som helst. Den fria leken är 

givetvis också självklar varje dag. Vår tyngdpunkt 

ligger givetvis på kommunikationsutvecklingen 

eftersom den ofta har en långsammare 

start och är mera svårövervunnen för barn med 

hörselnedsättningar. Vi tror att det första vi 

behöver arbeta med tillsammans med barnet är 

turtagande för att få igång en fungerade kommunikation 

eftersom turtagandet leder till samspel, 

som leder till just kommunikation. 

En förutsättning för att kunna kommunicera är 

att veta hur man samspelar med andra människor. 

Genom en fungerade kommunikation i 

våra mellan-mänskliga relationer kan vi söka ny 

kunskap av alla de slag. Det gäller för oss pedagoger 

att visa barnen på de verktyg de har i 

kommunikationen. Därefter kan de bli nyfikna 

och framgångsrika i att söka livets kunskaper. 

Kursen och litteraturen har givit oss en gemensam 

”ord och begreppsbank” och en struktur 

i en erkänd metod att luta oss tillbaka på på 

förskolan. Denna kan vi nu gemensamt utgå 

ifrån i arbetet och reflektionerna i barnarbetet. 

Barnen på Vårängen har visat med sin utveckling 

att vi jobbar åt rätt håll. Erfarenheterna kring 

kursen har också styrkt oss i våra tankegångar 

och tydliggjort för oss vad som är framgångsrika 

arbetssätt för barnen på Vårängen och var vi 

skall sätta in vår kraft för att förfina dem. 

Vi från förskolan Vårängen har bjudit in, med 

hjälp av listor över förskolor som Barnplantorna 

delgivit oss, de förskolor som har barn med CI 

i Stockholmsregionen och norrut, till en kväll 

då vi efter bästa förmåga återberättar vunna 

kunskaper och erfarenheter från kursen. 

Vi tackar Barnplantorna för att vi fick möjligheten 

till att deltaga på dessa givande och 

berikande dagar med alla föräldrar och barn! 

Ett tack också till Suzanne och Clare för deras 

generösa och inspirerande delgivning av sina 

erfarenheter och kunskaper! 

Efter flera försöka att starta en pedagogisk 

diskussion inom specialförskolan ser vi fram 

emot det pedagognätverk som Barnplantorna 

kommer att driva igång till hösten 2004.

Människans utveckling är mycket komplicerad 

därför tror vi att diskussionen ständigt måste 

pågå med öppna sinnen. Låt oss inte luras av att 

det finns en enda lösning för alla individer ifråga 

om kommunikationssätt och utvecklingsgång, 

utan att sanningen är att det finns lika många 

metoder som det finns individer! För detta krävs 

det av oss som pedagoger anta utmaningen i att 

hitta vägen in till mötet/samspelet av varje barn. 

Vi ser det som vår uppgift att stödja barnets rätt 

till att söka deras egen identitet och utveckling. 

Det är vår förhoppning att vi pedagoger slutar att 

tala om ”rätt” och ”fel” i språk och att vi istället 

fokuserar på framgångsrika metoder i att möta 

barn med kommunikationhinder. 

Vi anser att det är vår uppgift som pedagoger att 

skapa förutsättningarna för barnen att ta till vara 

på de möjligheter som skapats för dem genom 

den tekniska utvecklingen av cochleaimplantat. 

Och att förbehållslöst söka efter de mest framgångsrika 

metoderna för varje barn! 

Kontakta gärna oss på Förskolan Vårängen. 

Förskolan Vårängen 

Ambulansgatan 4 

141 52 Huddinge 

telefon 08 779 99 80 eller 

birgitta.eriksson@pysslingen.se 

BARNPLANTORNA 

Riksförbundet för Barn med Cochleaimplantat 

och 

CI-TEAMET 

Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg 

inbjuder till 

SATELLITSYMPOSIUM 

om barn med cochleaimplantat 

Funktion, urval, indikationer och aktuell forskning 

Målgrupp: 

Läkare inom barnmedicin, habilitering, audiologi och ÖNH 

Konferensspråk: svenska resp. engelska 

Wallenbergs Konferenscentrum 

Göteborg den 4 april 2005 

Program och registreringsblankett på Barnplantornas hemsida 

www.barnplantorna.o.se efter den 15 november 


Bakgrund 

Carola och Peter Nilsson från Karlshamn är 

ett föräldrapar, som tidigt tog kontakt med 

Barnplantorna – redan i samband med att det 

upptäcktes att Tilda var döv vid fem månaders 

ålder. Carola misstänkte att Tilda inte hörde 

redan vid tidig spädbarnsålder. I likhet med 

många andra föräldrar bemöttes Carolas oro med 

skepticism hos barnavårdscentral och andra, som 

meddelade Carola att ”det här med dövhet är 

mycket ovanligt och vi har inte här haft ett dövt 

barn på över tjugo år”. Carola, som själv är döv 

på ena örat, stod på sig och så småningom 

diagnosticerades Tildas dövhet. Hörapparater 

provades ut och det visade sig att Tilda hade 

viss nytta av dessa och reagerade på en del ljud. 

Carola och Peter hade emellertid via 

Barnplantornas hemsida varit i kontakt med oss 

och erbjudits kontakt med andra föräldrar till 

barn med CI, opererade tidigt. Vetgiriga föräldrar, 

som de är, ringde de flera av våra medlemsföräldrar 

och fick god information om 

cochleaimplantat. I vintras deltog tom Carola 

på Barnplantornas föräldrakurs i Göteborg 

om kommunikation – ett samarbete med 

The Ear Foundation i Nottingham i anslutning 

till ett Allmänna Arvsfonden projekt. Få föräldrar 

har erhållit så mycket information redan innan 

barnet har påbörjat utredning vid en CI-klinik. 

Trots att lokal hörselvård ansåg att föräldrarna 

skulle skynda långsamt tog föräldrarna direktkontakt 

med CI-teamet i Lund och så småningom 

erhöll de också en specialistremiss från 

läkare vid den lokala hörselvården till utredning 

inför eventuell CI-operation. Berörda specialpedagoger 

vid den lokala hörselvården deltog 

dessutom på Barnplantornas konferens ”möjligheter, 

utmaningar och visioner” i Helsingborg 

i maj. Viljan fanns hos personal vid hörselvården 

att få mer information om cochleaimplantat 

på barn. 

Förutsättningarna bedöms som goda för Tilda att 

tillägna sig ett talat språk då hon är mycket 

kommunikativ; jollrar ofta, reagerar på vissa 

ljud och har ögonkontakt vid kommunikation. 

Beslutet om CI-operation har varit lätt, enligt 

föräldrarna. Däremot har våndan och krisen över 

att få ett dövt barn varit stor. En stor del av kris 

18 

TILDA 1 år 

från operation till inkoppling 


bearbetningen och processen framåt har varit att 

komma i kontakt med andra CI-föräldrar, 

Barnplantorna och CI-teamet i Lund. 

Utredning 

Efter några månader och utredning i Lunds 

bedöms Tilda vara en kandidat för CI. Detta är 

en lättnad för Carola och Peter liksom många 

andra föräldrar som genomgått detta före dem. 

Klartecken till CI-operation är en av milstolparna 

på den långa resa föräldrar gör med 

sitt barn. En resa från misstanke om att något 

inte står rätt till, till misstanke om hörselproblem, 

krisen vid besked om barnets dövhet, 

kampen för att få remiss till CI-team för utredning, 

utredning, oron för att utredning ska 

visa att CI är uteslutet, oron för att andra 

handikapp eventuellt finns med i bilden, oron 

inför operation, operation osv… 

Tidigt bestämdes det att Vetenskapsmagasinet, 

efter initiativ från föräldrarna, skulle göra ett 

reportage om Tilda – operation och inkoppling. 

Eftersom jag länge drömt om att skriva en artikel 

om en familj från operation till inkoppling 

bestämde jag mig för att fråga Carola och Peter 

om de kunde tänka sig ett sådant reportage i

Barnplantabladet. Det är av stort värde att få 

inblick i operation och inkoppling utifrån föräldraperspektivet. 

Inför operation 

Vi träffas på patienthotellet i anslutning till sjukhuset 

i Lund dagen före operation – en onsdag. 

Carola och Peter har ett besök inbokat på avdelningen 

där Tilda ska sova med sin pappa efter 

operationen och under några dagar. Där ska de 

också redan i entrén möta fotograf och reporter 

från TV/Vetenskapsmagasinet. Visst blir det 

mycket för föräldrarna som både har filmare inpå 

sig hela tiden och ska svara på frågor inför reportaget 

också. Som väl är så är de positiva till detta. 

Vi är därmed en hel delegation (känns det som i 

alla fall) som följer med upp på avdelningen och 

på olika sätt dokumenterar besöket och samtalet 

med sköterskan. De får information om att de 

ska komma till avdelningen redan kl. 07.00 torsdag 

morgon. Inatt får de sova på patienthotellet. 

Tilda får inte äta något efter kl. 24.00. De får 

också med sig bedövningssalva och plåster som 

de ska sätta på båda händernas ovansida på torsdag 

morgon. Tilda ska också duschas och tvättas 

med särskild tvål både onsdag kväll men också 

på operationsdagens morgon. Sövning sker 

med mask och Tilda kommer också att få något 

lugnande direkt på morgonen. 

Carola och Peter får informaton om att de 

kommer att få vara med Tilda fram till och med 

att hon sövs. Föräldrarna är välinformerade, men 

Carola undrar ändå hur länge operationen 

kommer att ta. Det varierar men Tilda bör 

komma till uppvaket framåt eftermiddagen, får 

hon veta. En del information om hela förloppet 

utredning–operation–inkoppling har de fått 

genom att läsa Ulla Ståhlbergs bok ”Pelle 

och CI-apparaten”. 

Efter denna information och inskrivning på 

avdelningen är det dags att träffa Sven Lindberg, 

kirurgen. Sven undersöker Tilda. Han kommer 

att operera höger öra då Tilda har vissa hörselrester 

på vänster öra. Sven kollar i Tildas hals så 

hon inte har någon infektion, som kan bli orsak 

till att operationen får skjutas upp. Allt ser bra ut. 

Detta är också, vet jag, en vånda hos föräldrar 

nämligen att barnet ska bli förkylt och operationstiden 

blir framflyttad. 

Sven förklarar proceduren kirurgiskt för föräldrarna 

genom att peka på en plansch föreställande 

ett öra. Han betonar det väsentliga i 

att inte komma för nära ansiktnerven vid operationen 

samt att ett 1 1/2 mm i diameter litet hål 

borras vid runda fönsret in till koklean genom 

vilket elektrodtråden förs in. Cirka klockan halv 

ett bör själva operationen vara klar och sedan 

vidtar tidsödande mätningar för att tillse att 

funktionen av implantatet är som det ska. Detta 

innebär att teknisk audiolog Bengt Almqvist är 

delaktig i operationens slutskede för att göra 

dessa mätningar. 

Snittet kommer att vara cirka 4 cm långt. Tilda 

kommer att ha ett bandage om huvudet i tre 

dagar. På lördag kommer hon att få ett plåster 

istället över snittet. Rutinerna är likartade vid 

andra operativa ingrepp dvs Tilda kommer 

att få antibiotika några dagar framöver i förebyggande 

syfte. Hemgång på måndag. Onsdag 

veckan därpå kommer stygnen att tas bort. 

Tilda blir förtjust i Sven och sträcker sig efter 

honom, drar i hans vita rock och råkar sticka sig på 

nålen till hans namnbricka. Aldrig har jag sett en 

sådan olycklig kirurg som när Tilda skriker hjärtskärande. 

Detta var kanske värre än operationen! 

Operationsdagen 

Så var det dags. Ingen har försovit sig! Tilda är 

glad och lugn – lyckligt ovetandes om orsaken 

till all uppståndelse. Hon är den första ettåring 

som ska CI-opereras i Lund. Carola och Peter 

ser ovanligt avslappnade ut, tycker jag. Vi möter 

fotografen och reportern på avdelningen. 

Föräldrar och Tilda installerar sig i sal 11 på 

avdelningen. Där finns en spjälsäng till Tilda och 

en säng för en förälder. Carola sover på patienthotellet. 

Tilda är hungrig och Carola säger att 

hon är ett riktigt matvrak. Sköterskan tar 

tempen. OK. Carola får andra sjukhuskläder till 

Tilda och byter på henne till en pyjamas med 

byxor och tröja. 


Tilda får något lugnande och blir väldigt ”lullig” 

– ligger ner i sängen och himlar med ögonen 

lyckligt mot mamma. Efter en stund rullar sköterskan 

iväg med Tilda genom korridoren ut från 

avdelningen fram mot hissen med en följetrupp 

av personal, föräldrar, undertecknad, fotograf och 

reporter. Nere på operation så får pappa Peter 

gröna kläder då han ska vara med då Tilda sövs. 

Reportern och fotografen försvinner för omklädning 

inför operationen, som ska dokumenteras. 

Carola och jag lämnar nu Tilda, sköterskor och 

Peter och sätter oss att vänta på Peter i väntrummet. 

Visst är Carola lite orolig och trött men 

också förväntasfull och säger ”skönt när det är 

över”… Vi behöver inte vänta länge innan Peter 

kommer och säger att Tilda somnade så fint. 

Vad ska vi göra under väntan? Carola och Peter 

får bestämma. Peter har lämnat sitt mobiltelefonnummer 

till uppvaket. Vi bestämmer oss 

för att åka till city och planlöst ströva runt i lite 

affärer istället för att sitta och vänta på sjukhuset. 

På väg ner i min bil kommer Peter på att han 

glömt sin mobiltelefon på patienthotellet 

i rummet. Nervositet hos föräldrarna. Snabb 

lösning. Peter ringer till uppvaket från min telefon 

och lämnar nytt mobilnummer. Numret till 

min mobiltelefon. 

Vi fikar och försöker att prata om allt annat än CI 

idag. Det går bra. Efter några timmar börjar 

emellertid Carola bli lite orolig och undrar varför 

de inte ringer snart. Vi bestämmer oss därför för 

att återvända till sjukhuset för att snabbt vara på 

plats när de ringer från uppvaket. 

Klockan ett är vi tillbaka i kafeterian på sjukhuset. 

Halv två ringer det i min telefon. Jag 

svarar och lämnar över telefonen till Carola. Dags 

att gå till uppvaket. Halv två – det var tidigt. Det 

betyder att det har gått bra, tolkar vi det som. 

20 


Tilda börjar vakna till och gråter lite grann. 

Verkar trött. Har ett stort bandage runt huvudet. 

Fotografen filmar. Peter sätter sig med Tilda i 

famnen. Hon somnar om igen. Carola och Peter 

är lättade. Kirurgen, Sven kommer förbi och 

berättar att allt gick bra. 

På lördag kommer Tildas båda storasystrar 

på besök med morföräldrarna. Vi har pratat om 

det lite grann. De har ju naturligtvis också varit 

oroliga för lillasyster och därför är det viktigt att 

de så snabbt som möjligt får träffa Tilda för att 

med egna ögon se att allt är OK. 

När jag lämnar Lund är det med två trötta men 

lyckliga föräldrar på näthinnan sittandes med 

Tilda i famnen på uppvaket. 

Tiden fram till inkoppling 

Vi har regelbunden telefonkontakt fram till 

inkopplingen. Nu börjar frågorna handla om 

hur Tilda kommer att reagera på alla ljud, 

kommunikation (tecken inte tecken till tal), 

framtiden…

Inkoppling 

Så är jag åter i Lund för att ta del av Tildas andra 

inkopplingsdag. Första dagen dokumenterade 

Vetenskapsmagasinet så jag tyckte nog att det 

blev lugnare för Tilda, föräldrar och personalen 

på CI-tamet om jag kom dag två. I telefon har 

jag fått veta att Tildas första inkopplingsdag gick 

bra och att hon bär sin kroppsburna processor. 

Det blir spännande inne hos logopeden 

Ursula Willstedt Svensson. Både Peter, Carola 

och jag följer med in till Ursula. Jag håller mig i 

bakgrunden för att dokumentera vad som händer. 

Det dröjer inte länge förrän det blir väldigt 

uppenbart att Tilda reagerar på olika ljud 

t.ex. när Ursula härmar olika djurläten. Tilda är 

väldigt receptiv. 

Carola och Peter får också lite goda råd om hur 

de ska förhålla sig till Tilda med sin nya hörsel. 

Hon är ju ett år men nyfödd hörselmässigt. 

Nästa vecka är specialpedagogen från lokala 

hörselvården med i Lund. Ytterligare några 

veckor senare ska Tildas assistent medfölja 

familjen till Lund. Det är viktigt att personalen 

som ska stödja Tilda på hemorten etablerar en 

dialog med CI-teamets personal rörande Tildas 

habilitering och förskola. 

När Ursula är färdig ska familjen in till 

Bengt Almqvist, teknisk audiolog och den som 

utför ”tuning in” dvs inkoppling och injustering/service 

på processor hos alla barn som är 

opererade i Lund. Ett stort antal barn med andra 

ord. När vi är inne hos Bengt får vi veta att ett 

annat barn med CI väntar utanför. Hans lillasyster 

håller på med utredning inför CI och pojken 

har följt med till Lund av ett enda skäl; Han 

vill säga hej till Bengt. Bengt försvinner iväg en 

liten stund… 

Väl tillbaka ska han höja nivån på alla ljud lite. 

Ofta ges inte hela spektrat av ljud omgående. 

Det skulle kunna skrämma barnen. Bengt höjer 

ljudnivån successivt och försiktigt medans 

audionom Bodil Nilsson noga studerar Tildas 

reaktion. Tilda verkar inte alls ledsen. Ändå 

tänker Bengt att vänta till nästa vecka innan 

Tilda får hela spektrat av hörsel som hennes 

cochleaimplantat kan erbjuda henne. 

Nu väntar en spännande tid hemma hos Carola 

och Peter. Barnplantorna hoppas få återvända 

med ett nytt reportage om Tilda efter ett år i 

hemmiljö och kanske på dagis. 

Tack Carola och Peter Nilsson för att ni så 

generöst har delat med er av tankar. 

Tack Lunds CI-team för fördragsamhet och 

glada miner trots allt fotograferande. 

Tack Tilda! 



Under två soliga dagar i maj, 2004, träffades 

professionella och föräldrar för att lära mer 

om och diskutera ”möjligheter, utmaningar och 

visioner” som rör barn med cochlea-implantat 

(CI). Konferensen anordnades av Barnplantorna 

i samarbete med CI-teamet vid universitetssjukhuset 

i Lund och platsen var Sundsgården där en 

ny konferenslokal bl a erbjöd en underbar utsikt 

över sundet. 

Konferensen inleddes av audiolog Elina Mäki- 

Torkko, i Lunds CI-team, samt Barnplantornas 

ordförande Ann-Charlotte W Gyllenram. 

Därefter fick åhörarna en översiktlig föreläsning 

kring aktuella forskningsområden 

av Ursula Willstedt-Svensson, logoped i 

Lunds CI-team, Birgitta Sahlén, docent och 

Tina Ibertsson, audionom och doktorand, 

båda vid Institutionen för logopedi, foniatri och 

audiologi vid Lunds Universitet. Nedan presenteras 

några aktuella forskningsprojekt med 

social, språklig och kommunikativ inriktning. 

För mer detaljerad information hänvisas till 

respektive projektansvarig. 

22 

Konferens i Sydsverige: 

”MÖJLIGHETER, UTMANINGAR 

OCH VISIONER” 

Cochleaimplantat på barn – en psykosocial 

uppföljningsstudie (Socialstyrelsen) 

Gunilla Preisler, 

Psykologiska institutionen, Stockholm 

• 

Livssituation för barn och ungdom efter CI 

Lena Anmyr, 

Huddinge Universitetssjukhus, Huddinge 

• 

Barn med CI – föräldrarnas erfarenheter 

och upplevelser 

Lena Anmyr, 


• 

Talutveckling hos små barn med cochleaimplantat; 

en interventionsstudie 

Irene Johansson, 



Språkutveckling hos barn med cochleaimplantat 

– språkliga konsekvenser av 

ny medicinsk teknik (Vetenskapsrådet) 

Kerstin Nelfelt och Åsa Nordqvist, 

Institutionen för lingvistik, Göteborg 

• 

Språk- och talutveckling hos barn med CI 

(Stingerfonden) 

Ursula Willstedt-Svensson, 

CI-teamet i Lund och Institutionen för 

logopedi, foniatri och audiologi, 

Lunds Universitet 

• 

Kognition, läsning och verbal kommunikation 

hos döva och gravt hörselskadade 

skolbarn med cochleaimplantat 

(Forskningsrådet för arbetsliv och 

socialvetenskap) 

Birgitta Sahlén, 

Institutionen för logopedi, foniatri och 

audiologi, Lunds Universitet 

• 

Postlingvalt döva barn och ungdomar med 

cochleaimplantat i samtal med normalhörande 

barn (Stiftelsen Sunnerdahls handikappfond) 

Tina Ibertsson, 

Institutionen för logopedi, foniatri 

och audiologi, Lunds Universitet 

• 

Hjärnreaktions-Potentialer (ERP) 

hos barn med CI. 

Marianne Ors, 

Institutionen för klinisk 

neurovetenskap, Lunds Universitet 

• 

Kognitiv och språklig utveckling 

hos barn med CI 

(Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap 

och Institutet för handikappvetenskap) 

Malin Wass, 

Institutet för handikappvetenskap, 

Linköpings Universitet.

Mer ingående redovisade Ursula Willstedt- 

Svensson resultat från en avslutad studie om 

tal-, språk- och läsförmåga hos barn med CI. 

Sammanfattningsvis visar denna studie att det 

finns ett starkt samband mellan språkförståelse 

och hur väl barnet kan göra sig förstått med talat 

språk. Även om den tid som barnet varit dövt 

före behandling med CI har betydelse så är 

barnets språkliga och kognitiva förmåga ännu 

viktigare för förmågan att lära sig tala och läsa. 

Talspråksutvecklingen i sin tur är viktigast för 

utveckling av läsförmågan. Pågående projekt, 

som leds av docent Birgitta Sahlén i Lund, 

kommer ytterligare att fördjupa kunskapen om 

läs- och skrivprocessen samt interaktionsförmågan 

(med normalhörande kamrater) hos barn 

med CI. Jämförelser kommer också att göras 

utifrån motsvarande förmågor hos barn med 

milda/måttliga hörselskador, barn med språkstörningar 

och barn med normal hörsel och 

normal språkutveckling. 

Barbro Bruce, logoped och doktorand vid 

Institutionen för logopedi, foniatri och audiologi, 

Lunds universitet, poängterade värdet av en 

grundläggande god kunskap om normal språkoch 

kommunikationsutveckling. Denna kunskap 

gör det möjligt att tidigt upptäcka barnets 

särskilda behov vid eventuella förseningar och 

avvikelser i utvecklingen. Åhörarna fick flera 

konkreta råd om hur man kan stimulera barnets 

kommunikationsutveckling. Det är t ex viktigt 

att utgå från barnets språkliga nivå och intresse 

och man bör vara noga med att ge bekräftelse till 

barnet, både när man har förstått vad han/hon 

menar och när man inte har gjort det. 

Vikten av tidig upptäckt och åtgärd fortsatte 

Elina Mäki-Torkko att poängtera, nu med fokus 

på tidig hörselscreening. Åhörarna fick dels 

kännedom om olika metoder för neonatal hörselscreening 

och dels översiktlig information om de 

resultat som presenterats runt om i världen. Tack 

vare öronläkare och kirurg Sven Lindberg, i 

Lund fick auditoriet en fördjupad kunskap om 

bakgrund och utveckling av olika metoder för 

operation med cochleaimplantat. 

Idag får allt fler döva barn ett CI, flera av dem 

har ytterligare funktionshinder. Claes Möller, 

professor och audiolog vid Sahlgrenska sjukhuset, 

beskrev ingående olika syndrom där dövhet 

är en av komponenterna. Ett exempel som togs 

upp var Ushers syndrom 1 vilket förekommer 

hos ca 5-7 % av alla barn som är födda döva. 

För denna grupp kan teckenspråket vara extra 

viktigt som ett komplement till både tal och 

CI-användning. Claes Möller diskuterade vidare 

hur viktigt det är att ta reda på så mycket som 

möjligt om barnet och att helst före operation 

och inkoppling av CI ställa korrekt diagnos. En 

tidig diagnos är avgörande för att ge familj och 

barn en så rättvis och tydlig prognos som möjligt. 

Ann-Charlotte W Gyllenram gav sin syn på 

hörsel- och dövundervisningen i förändring. 

Hon väckte en rad frågor och poängterade att 

ytterst få av dessa frågor har några enkla svar. 

Hon menar att många positiva utmaningar uppkommit 

sedan man började operera barn med 

CI. Skapandet av broar mellan professionella, 

samarbete med föräldrar, utveckling och utvärdering 

av pedagogiska metoder är några positiva 

resultat som visat sig de senaste åren. Ytterligare 

förändringar behövs som kan resultera i nytänkande, 

entusiasm och ökat samarbete mellan olika 

professioner. Ann-Charlotte W Gyllenram framhåller 

behovet av en individanpassad förskola/ 

skola där man analyserar det enskilda barnets 

behov och ger individanpassad undervisning. 

Karin Olson, dövlärare och talpedagog vid 

Kannebäckskolan i Göteborg, reflekterade 

utifrån ett pedagogiskt perspektiv över barn med 

CI. Hon beskrev de svårigheter som uppstår när 

man som idag måste ta hänsyn till ekonomi, 

prestige, sjukvård och skola. Även Karin Olson 

efterlyste en organisation där man alltid kan 

fokusera på det enskilda barnets behov. 

Liz Beadle och Suzanne Harrigan The Ear 

Foundation, Nottingham Storbritannien samt 

Warren Estabrooks Kanada 

Barnplantornas intensiva arbete har, som tidigare 

presenterats i Barnplantabladet (våren 2004), 

resulterat i föräldrakurser med fokus på Hanenpedagogiken, 

en metod som fokuserar på och 

stödjer föräldrarnas roll under olika kommunika- 


tionssituationer med barnet. Bakgrunden till 

dessa kurser samt innehåll och upplevelser av 

kursen presenterades med stor entusiasm av 

Suzanne Harrigan och Elizabeth Beadle från 

Ear Foundation, Nottingham, England. 

Warren Estabrooks, professor från Auditory 

Learning Centre i Toronto, besökte på nytt 

Sverige och mottogs som tidigare med varma 

applåder. Warren Estabrooks presenterade 

”Auditory-Verbal Therapy”, ett program som 

löper under 4 år och där både föräldrar och barn 

träffar terapeuten minst en gång per vecka. 

Målet för programmet är att genom träning lära 

barnen att bli självständiga och aktiva initiativtagare 

i olika kommunikationssituationer. 

Barnen får först hjälp att utnyttja sin hörsel och 

lyssningspotential för att senare utveckla en förmåga 

att kommunicera via talat språk. Enligt 

Warren kan alla barn, oavsett grad av hörselnedsättning, 

utveckla denna förmåga. För att läsa 

mer om Warren Estabrook och ”Auditory-Verbal 

Therapy” rekommenderar vi Barnplantabladet 

(hösten 2003) eller Learning to listens hemsida: 

www.learningtolisten.org. 

Under den avslutande paneldebatten bidrog de 

utländska gästerna med svar på en rad olika 

frågor. Panelen ansåg t ex inte att skillnaden är 

speciellt stor mellan barn med CI och barn med 

24 

ALLT UNDER SAMMA TAK 

www.daltryck.com 

info@daltryck.com 

DALSJÖFORS TRYCKERI AB 

TEL. 033-27 00 11 FAX 033-27 00 08 

BORÅSVÄGEN 5 BOX 97 516 22 DALSJÖFORS 


hörapparater. Den viktigaste skillnaden ligger 

inom det tekniska området. Dessutom menade 

Elisabeth Beadle att barn med CI har bättre 

självförtroende än barn med hörapparater. På 

frågan om huruvida man ska använda teckenspråket 

eller ej svarade Warren Estabrook att 

cochleaimplantet är utvecklat för att tillgodogöra 

sig det talade språket, och bli bättre på det 

– inte för att bli bättre på teckenspråk. 

Redan i konferensens inledning framhölls vårt 

gemensamma ansvar för att bl a vidareutveckla 

de möjligheter som finns för döva barn som får 

ett CI. Detta gemensamma ansvar känns som 

en positiv utmaning. 

Ursula Willstedt-Svensson 

Leg. Logoped, CI-teamet, 

Universitetssjukhuset i Lund 

Tina Ibertsson 

Audionom och doktorand, Inst. för logopedi, 

foniatri och audiologi, Lunds Universitet 

DALSJÖFORS PREPRESS AB 

TEL. 033-27 10 40 FAX 033-27 10 45 

BORÅSVÄGEN 5 BOX 74 516 21 DALSJÖFORS 

E-MAIL: info@dpp.se - anders@dpp.se - bitte@dpp.se 

gerhard@dpp.se - www.dpp.se 

FRÅN PREPRESS TILL TRYCK 

ORIGINAL • SEPARATIONER • FYRFÄRGSREPRO • COLOR ART • PICTROPROOF

Det här är Knuts historia! 

Knut föddes en solig vinterdag i mars 2002, 

en så fin liten kille som hade en förväntansfull 

storasyster som väntade hemma. Allt kändes bra, 

visst var de jobbigt med två barn som kom 

så tätt (18 månader mellan) och Knut hade kolik 

i 2 månader, men allt fungerade. 

Efter bara några veckor var det någonting som 

inte riktigt kändes som de skulle med Knut. 

Vi kunde inte hålla honom som vanliga bebisar, 

Knut spände sig som en båge och halsen sträcktes 

bakåt. Med handen på rumpan och Knuts 

rygg mot bröstet, så fick man hålla honom. När vi 

påtalade detta till barnläkaren på BVC fick vi 

veta att de var helt normalt och allt såg så bra ut. 

Tiden gick och vi märkte att den här lilla killen 

inte hade någon vidare balans, men det var så 

normalt fick vi höra igen. När Knut blev 8 månader 

var det dags för BOEL test som Knut inte 

klarade och då förstod jag direkt att det är någonting 

med hörseln som inte stämmer. Men på 

BVC var man positiv och skyllde på olika saker 

”han är förkyld”, ”han är trött”, efter 4 test fick 

jag äntligen sköterskan att förstå att vi ville 

omedelbart ha en remis till hörselkliniken och 

få det här kollat på riktigt. 

Det här var kring jul så vi fick vänta till februari 

innan vi äntligen fick komma till KS hörselklinik, 

men undersökningen där var en katastrof. 

Nu hade vi väntat sen i oktober på att få hans 

hörsel riktig kollad och nu får vi göra ytterligare 

ett BOEL test. Vi bröt ihop och blev jättearga på 

den stackars sköterskan som bara gjorde det hon 

blivit tillsagd att göra. Givetvis klarade Knut inte 

testet och sköterskan förklarade att de kunde ta 

några månader innan vi skulle få träffa en öronläkare 

och då blev vi ännu argare. Vi ville ju få 

hjälp NU och inte om några månader! Och 

ibland hjälper det att bli arg, bara några dagar 

senare fick vi en ny kallelse och två veckor 

senare var vi åter på KS. 

Då fick vi träffa en öronläkare som såg till att vi 

två dagar senare fick sätta in rör i Knuts öron för 

att utesluta det faktum att han hade vatten 

bakom trumhinnorna. Då hade Knut hunnit bli 

ett år gammal. Någon vecka senare gjordes ytterligare 

ett hörseltest på Knut och då fick jag 

meddelande om att man misstänkte en grav 

hörselnedsättning. Ytterligare väntan för oss till 

i mitten av maj då vi fick göra en hjärnstamsaudiometri 

på Knut. Då fick vi på 3 minuter 

sittandes i en korridor på KS veta att vår son 

var döv. Vi blev jättearga och ifrågasatte hur man 

som läkare kan göra en sådan sak, sitta i en 

korridor och ge föräldrar ett sådant besked. Som 

tur är så är både Tomas och jag starka människor 

och fick några dagar senare ett riktigt besök hos 

läkaren där vi för första gången kom i kontakt 

med CI. 

Knut kan nu krypa som bara den och reser sig 

mot möbler och går runt med stöd. Vi har fått 

en hemvägledare som bl.a. introducerat oss i 

teckenspråkets värld. Knut som alltid varit en 

jätteglad och go kille blir nu på ännu bättre 

humör när han äntligen fick ett språk att 

kommunicera med. Lampa blir första tecknet. 

Att ta beslutet om att Knut ska få ett CI eller 

inte var inte alls svårt för oss, efter all information 

och en träff med en familj med en dotter 

med CI så var det självklart att Knut också 

skulle få chansen till ett hörande liv. 

Väntan kändes nu lång för att Knut skulle få 

sitt CI, de var redan juni och semestrarna hade 

börjat. Hörapparater hade provats ut och Knut 

skulle nu ha dem hela sommaren för att se 

om han kanske kunde bli behjälplig av dem. 

Vi såg ganska snart att han inte hörde ett ljud 

med dom heller och han blev duktig på att dra 

ur dom ur öronen så fort han ville att mamma 

eller pappa skulle komma. Jag kan än i dag höra 

det där hemska rundgångsljudet som blir när 

hörapparaten inte sitter där den ska. 

Efter en varm skön sommar med mycket bad 

och en Knut som nu tagit sina trevande första 

steg var det äntligen dags för en CI utredning på 

Huddinge Sjukhus. Vi blev så glada när vi gick 

därifrån, nu hade vi fått ett så bra mottagande 

och alla ville hjälpa oss till de bästa för Knut. 

Knut slapp nu ha sina hörapparater som inte 

gjorde någon nytta. 

Tomas och jag började på teckenspråkskurs där 

vi träffade fyra andra par, som var i samma situation. 

Det har nog varit den bästa hjälpen vi fått, 

att träffa andra föräldrar i samma situation som 

man kan prata med och dela upplevelser med. 


Så äntligen blir det den 15 september (dagen 

innan Knuts 1 års dag) och Knut ska nu få sitt 

Cochlea Implantat. Allt gick jättebra men det var 

en nervös väntan för oss. Vi åkte till en leksaksaffär 

och handlade ljudleksaker sen åt vi en lång 

mysig lunch. Halv fyra på eftermiddagen får vi 

äntligen gå ner till uppvaket och träffa Knut 

igen. Han mår jättedåligt och kräks, vi blir kvar 

där i över fyra timmar. Nästa morgon är han sig 

själv igen förutom det hårt lindade bandaget 

runt huvudet. Han kör runt i korridorerna i en 

Bobby Car innan vi äntligen får åka hem igen. 

Fyra veckor senare är vi tillbaka igen på 

Huddinge och träffar Eva och Filip, Knut ska 

nu få höra ljud för första gången i sitt liv. 

Vi är nervösa över hur han ska reagera, men det 

hade vi inte behövt vara för när han hör sitt första 

ljud så vänder han sig mot oss och skrattar sitt 

klingande skratt. 

När Knut har hört i en månad så börjar han reagera 

när vi ropar hans namn. Han låter mer och 

mer och försöker göra olika ljud. Första orden 

som kommer är mamma, pappa, Ängla (storasyster) 

och Alfons (Knuts mjukis Alfons som är 

med överallt). Vid 21 månader så börjar Knut 

äntligen att gå på riktigt men balansen är fortfarande 

inte så bra. 

I januari började Knut på dagis, avd. Nallen på 

Kristinebergsvägen i Stockholm. Ett special 

dagis där alla barn på avdelningen har CI. 

Samtidigt börjar också Knuts 4 kompisar och 

han stortrivs. När taxin kommer körande 

fram till vårt hus på mornarna blir han så glad och 

hoppar och säger taxi, taxi. Det är otroligt skönt 

att allt med dagis och taxiresor fungerar så bra. 

Vi har under hela den här resans gång funderat 

på varför Knut blivit döv och fått till svar att med 

största sannolikhet så är det ärftligt. Men igen 

av oss har någon släkting som är döv så vi tyckte 

att det verkade konstigt, så äntligen i påskas så 

26 


fick vi svaret. Knut hade drabbats av CMV virus 

när han låg som ett litet foster i min mage och 

hörseln hade blivit skadad. Det finns inget vi 

kan göra men nu vet vi varför Knut inte gick att 

hålla som en vanlig bebis och varför hans balans 

inte fungerar. Vi vet inte ännu, men vi hoppas att 

Knut kommer att utvecklas som vilken liten 

kille som helst men, med två CI apparater. 

I sommar har det hänt mycket med Knuts tal och 

ordförråd. Han pratar mer och det kommer nya 

ord mest hela tiden. Till och med små meningar 

kan han få till nu. Förut ville han alltid teckna 

samtidigt som han sa någonting, men nu är det 

sällan han tecknar. Det känns jättekul att vi nu 

får se resultat av all talträning vi kämpar med. 

Nu ska vi mot nya mål, tryckeriet där Tomas 

jobbar ska lägga ner och Tomas har blivit 

erbjuden ett mycket bra jobb i Katrineholm. Vi 

har köpt ett stort hus där och flyttlasset kommer 

att gå från Vällingby i mitten av december. Det 

innebär en stor förändring för Knut som då 

kommer att integreras på ett vanligt dagis. Men 

jag hoppas och tror att det ska fungera bra. 

Igår (den 16 september) fick vi tid för operation 

av Knuts andra CI, den 28 september (nästan ett 

år efter den första operationen) kommer han 

att opereras. Det känns skönt att det nu ska 

bli av men också lite skrämmande inför själva 

operationen. 

Vår lilla Knut är en social, go och mycket glad 

kille som nu är på god väg att börja förstå och 

tala som sina jämngamla kompisar. Som mamma 

är jag väldigt stolt över Knut och han har så 

tur att han även har en jättefin storasyster som 

hjälper till med allt. 

Mia Kersti

Att höra och att höra till 

Förord 

Artikelförfattarna är ”tale-hørepædagoger og 

psykolog i det tværfaglige høreteam på Tale– 

høreinstituttet i Københavns Amt (THI)”. De 

undervisar mindre barn med cochleaimplant 

(CI) samt vägleder föräldrarna. 

Ett dövt barn erhåller ett cochleaimplantat (CI) 

och är därmed inte längre dövt. Efter år av 

intensiv träning förväntas det att barnet utvecklar 

en förmåga till att uppfatta och använda 

talat språk. CI ger barnet nya möjligheter och 

ger upphov till en mängd frågor och etiska 

dilemman, som gör att föräldrarna ställs inför 

många svåra valsituationer. 

Debatten om CI 

Debatten om CI har under de senaste åren inneburit 

en mängd uppmärksamhet både bland 

professionella och media. 

Efter det att ett barn erhållit ett CI uppkommer, 

utöver det intensiva arbetet med barnet, en rad 

frågor och dilemman mellan den pedagogiska/ 

psykologiska och medicinska världen. Det är på 

tiden att teknologiska och medicinska ingrepp 

formar parametrar för livskvalitet. Med avseende 

på CI kan det i den medicinska världen vara 

en tendens till att fokusera på standardiserade 

kriterier på succé för en auditiv utveckling och 

över hur många ord barnet kan producera. Det är 

inte underligt. Det är dock märkligt om dessa 

kriterier alena formar bakgrunden för vägledning 

av andra professionella och föräldrar i förhållande 

till val av kommunikationsform, pedagogiska 

metoder samt val av förskola/skola. 

Vi menar, att kriterierna för succé måste definieras 

olika utifrån det enskilda barnets förutsättningar 

och sättas i relation till barnets språkliga 

och kommunikativa nivå. Att få ytterligare 

ett sinne kommer under alla omständigheter 

innebära en förbättring av livskvaliten, oavsett 

i hur hög grad och hur snabbt barnet utvecklar 

ett talat språk. När det gäller vägledning av 

föräldrarna är det särskilt viktigt att de får stöd i 

att anpassa nivån på förväntningarna så att dessa 

blir postiva och realistiska. 

Af 

Anette Albeck, cand. Psyk 

Ulla Nobel, tale-hørepædagog 

Pia Vinther, tale-hørepædagog 

Det CI-opererade barnet representerar en existentiell 

dilemma, genom att barnet till viss del har lagt 

handikappet som döv bakom sig. När processorn 

inte används, t.ex. när barnet går och lägger sig 

på kvällen och i badhuset så är barnet dövt. 

När barnet använder sin processor har det en 

hörsel, som dock inte ska förväxlas med en 

normal hörsel. 

Den medicinska världen har en förväntning om 

att barnet ska få en hörande identitet. Den dominerande 

uppfattningen är att barnet ska växa 

upp i en normalhörande miljö dvs gå i en vanlig 

skola i sin hemmiljö. 

Vi menar att ”CI barnet” har behov av att utveckla en 

identitet som barn med ett CI, med de särskilda 

möjligheter och begränsningar som det kan innebära. 

Oavsett om barnet integreras i en hörande 

miljö eller lever i en döv miljö kommer det att 

sakna någon att identifiera sig med. 

I förhållande till barnet är det väsentligt att ta 

hänsyn till individuella förhållanden och familjebakgrund. 

Det är avgörande för barnets kommunikativa 

utveckling om det är dövfött eller har 

hört en viss period fram till dövheten. För mer än 

hälften av barnen dröjer det mer än 11/2 år innan 

dövheten konstateras/diagnosticeras. Det är en 

lång tid i ett barns liv då barnet har missat många 


väsentliga utvecklingsmöjligheter på det språkliga 

och sociala området. I debatten om CI är 

detta viktiga perspektiv undervärderat och sällan 

omtalat. Det är märkligt med hänsyn till den 

psykologiska kunskap man har om de första uppväxtårens 

villkor. Det är viktigt, vid utformande 

av pedagogiska metoder för det enskilda barnet, 

att man försöker kompensera för denna situation 

och stödjer barnet så mycket som möjligt. 

Efter CI-operationen skall det talas till barnet hela 

tiden, både hemma och i förskolan och det bör 

utifrån omständigheter och individanpassning 

användas tecken som stöd i kommunikationen 

samtidigt med tydligt tal. 

Vi menar att man måste vara försiktig med att 

radikalt växla kommunikationskod hos t.ex. ett 

tvåårigt barn som har varit van vid ett visuellt 

kommunikationssätt. Detta är tänkvärt både när 

det gäller relationen till barnet men också vid 

samspel/relation i den fundamentala kontakten 

mellan barn och föräldrar. 

Den kommunikativa förändringen måste ske 

successivt, så att barnet förstår och hänger med. 

Ett byte från förskola/skola för döva/gravt hörselskadade 

till förskola/skola för normalhörande 

barn med fokus på en talspråksutveckling kan 

vara ett relevant beslut. Detta bör emellertid 

först ske efter en nogsam studie av det enskilda 

barnets utveckling och trivsel. En rik ljudmiljö är 

ju inte nödvändigtvis en bra auditiv miljö för 

lyssnande. 

Naturligtvis skall CI följas upp av en strukturerad 

talspråksstimulering och undervisning. Det ska 

emellertid ske med respekt för barnens identitet 

och integritet och målet ska vara kommunikativ 

kompetens. 

Alla döva barn har inte lika bra förutsättningar. 

Cirka 30% uppskattas ha andra tilläggshandikapp 

utöver dövheten. Detta stämmer överens 

med de erfarenheter vi har från våra verksamheter. 

Det kan t.ex. handla om autism eller 

dövblindhet. Desutom finns det svårigheter 

med uppmärksamhet, koncentration, minne och 

visuell perception bland de här barnen. Alla 

de här faktorerna gör det svårt för en del barn 

att tillägna sig språk – både teckenspråk och 

talat språk. 

Att få ett auditivt sinne är naturligtvis av stor 

betydelse också för döva barn med andra svårigheter/handikapp. 

Det ökar möjligheten i uppmärksamhet 

och medvetande både kognitivt 

och socialt. Men det ändrar inte på behoven av 

specifik stimulering/stöd i relation till barnets 

behov. Förskolebarnet lär sig genom lek och 

28 


handling på de villkor som tillhör barnets 

verklighet. En viktig del av barnets identitet 

grundläggs tidigt och kommer till uttryck i 

kommunikationen. Vem är jag och var är min 

tillhörighet? Vem förstår mig? Hur är mitt språk? 

Det primära målet med undervisningen är därför att 

arbeta med den språkliga utvecklingen utifrån 

det enskilda barnets förutsättningar, så att barnet 

kan uppnå en så optimal kommunikation med 

sin omgivning som möjligt. Det arbetas med 

det som barnet har behov av. Te.x. grundläggande 

kommunikationsfärdigheter, ord- och 

begreppsinlärning samt hörsel- och talträning. 

Vi stimulerar barnets uppmärksamhet med hjälp 

av det nya auditiva sinnet och lär dem att utnyttja 

det för att förstå talat språk. Det är en 

process som tar år. Hur lång tid det tar och till 

vilken grad barnet når det optimala målet beror 

på en rad faktorer, t.ex. barnets ålder vid 

CI-operation, barnets förutsättningar och förmåga 

att utveckla språk samt familjens stöd. 

Undervisningen har fokus på barnets inlärnings/ 

utvecklingsprocess och levnadsvillkoren. Vi 

arbetar med barnets språkutveckling och inte 

enbart barnets talspråksutveckling. 

Om barnet före CI-operationen har börjat tillägna 

sig teckenspråk eller delar därav, anser vi inte, att 

man bara ska överge denna komunikationsform. 

Vi rekommenderar att man använder talat språk 

med tecken som stöd i kommunikation med 

barnet. Därmed utnyttjas det att barnet kan 

teckna i processen med att utveckla förståelse 

för och önskan att använda talat språk själv hos 

barnet. Gradvis kan man använda färre och färre 

tecken efterhand som barnet klarar av det. 

Om metoden och kommunikationsformen 

används så här anser vi att det främjar utvecklingen 

och inte hämmar den som vissa påstår. 

Om barnet inte har några erfarenheter av teckenspråket 

för CI-operation, anser vi, att man med 

fördel kan använda totalkommunikation dvs 

tecken till tal. 

Metoden ger goda resultat, vilket vi har erfarit 

vid THI, där barn med språksvårigheter undervisas 

i tecken till tal grupper. Som vid all specialundervisning 

bör det ske en värdering av samt 

ett val av metoder utifrån det enskilda barnet. 

I vägledning av föräldrar är det viktigt att fokusera 

på, hur föräldrar upplever kommunikationen 

med barnet och hur kommunikationen mellan 

barnet och föräldrarna fungerar, sett utifrån. Ofta 

har både barn och föräldrar gått igenom trauma-

tiska upplevelser i samband med barnets födsel 

och första tiden efter. Många föräldrar är mitt i en 

kris- och sorgfas och är först efter ett tag villiga 

att erkänna, att de har behov av professionellt 

stöd för att kunna kommunicera med sitt barn. 

Till detta kommer att de rent objektivt saknar en 

viktig bricka i det normala pusslet som ligger till 

grund för utveckling av kontakt och språk. 

Utifrån detta känner sig många föräldrar osäkra 

och mindre kompetenta när det gäller deras 

hörselskadade eller döva barn. 

Först och främst handlar det om att ge föräldrarna 

inblick i de möjligheter som finns för att stärka 

och utveckla kommunikationen utifrån de förutsättningar 

som just deras barn har. Vi stödjer 

föräldrar i deras kompetensutveckling och att de 

får ett medvetande i det de redan kan som 

föräldrar och språkförebilder för sina barn. 

Den visuella, tecken som stöd kommunikationen bör 

inledas så tidigt som möjligt efter det att hörsel- 

bortfallet konstaterats. Ett gravt hörselskadat 

barn bör få allt det visuella stöd som kan ges. 

Även om barnet ska CI-opereras är de viktigt att 

så snabbt som möjligt stimulera de sinnen som 

fungerar och hjälper med att kompensera för det 

auditiva sinne som ännu saknas. Det är nu nödvändigt 

att etablera nya adekvata pedagogiska 

metoder och undervisningsmöjligheter som 

bäst kan tillgodose de särskilda behov som barn 

med CI har. 

Det kommunikativa samspelet med andra är 

den vikigaste delen av den samlade språk- och 

identitetsutvecklingen – även för CI-användare. 

Det tværfaglige høreteam på 

Tale- og Høreinstituttet i København Amt 


30 

Hej jag heter Fredrik! 

Jag heter Fredrik och jag är 2 år 10 mån (född 

den 4 december 2001). Jag är en glad, nyfiken, 

busig och pratig pojke. Jag älskar att leka, läsa 

böcker, köra med mina bilar och jag älskar att gå 

på mitt dagis (vanligt dagis nära hemmet). 

Mina bästa kompisar är min lillebror Patrik 1 år 

4 mån och min storasyster Filippa 4 år 10 mån. 

Jag föddes döv och idag har jag CI på bägge 

öronen. Jag hör jättebra med hjälp av dem och 

är duktig på att prata och förstår det som sägs. 

Nu ska mamma berätta lite mer om mig, hejdå, 

ha det så bra! 

Ds. Att det är mamma som berättar beror på att 

det är hon som kan jättemycket om språk och 

språkutveckling och vet vad jag behöver när det 

gäller min hörsel och tal. Pappa är duktig på att 

laga mat, att jobba med datorer och han kan 

bygga allt mellan himmel och jord. 

Vår resa börjar 

I och med att Fredriks pappa och farfar är döva 

på ena örat bestämde vi oss att testa våra barns 

hörsel så tidigt som möjligt för att få veta om 

de ev. skulle ha ärvt det. Men jag hade aldrig 

trott att något av våra barn skulle bli helt döv. 

Men Fredrik var det och det var bara börja 

handla därefter. 

Dövhet konstateras 

Fredrik var 2 veckor gammal när man gjorde 

OAE test på honom, det visade ingenting. När 

Fredrik var 5 veckor gammal gjordes hjärnstamsaudiogram 

på honom, vilket inte heller visade 

något, då visste vi medicinskt att Fredrik var döv. 

Vi fick bra aktuell information om CI. Vi ville att 

han ska få CI så fort som möjligt, dvs. inom år 


2002, om det var möjligt ur medicinskt synvinkel 

och utifrån Fredriks utveckling. Detta med 

tanke på barns språkutveckling och att barns 

hörsel/talspråket är färdigutvecklat redan vid 5 

års ålder. Desto tidigare Fredrik får sitt CI desto 

snabbare kommer han igång med hörsel och talspråket 

samt har bättre möjligheter att komma 

ikapp hörande barn i samma ålder med språket. 

Vi börjar agera och skaffa 

kunskaper och information om 

CI/hörselskador/dövhet. 

Fredrik var som nyfödd en oerhört söt pojke som 

var som en öppen bok. Ingen av oss visste hur 

detta barn skulle utvecklas hur han blir som 

individ, kan han opereras osv. 

Jag bestämde mig att skaffa så mycket kunskap 

som möjligt om hörselskador/dövhet/CI för att 

vi sedan har ett antal vägar att välja emellan när 

det krävs olika beslut angående Fredrik. 

Jag ville ta reda på vilket förhållningssätt och 

attityd olika föreningar, enskilda personer och 

specialförskolor och skolor har för CI. Vad hade 

gjorts tidigare, vad görs idag, vad kan erbjudas 

till Fredrik som stöd vid olika perioder i hans liv. 

Detta kunskapsinhämtande gjorde jag genom 

bl.a. att jag ringde upp tiotals föräldrar som hade 

barn med CI, deltog i kurser och konferenser, 

läste Dövas historia och hörselskadades berättelser, 

gjorde besök på specialförskolor, Alvik och 

läste en universitetskurs som handlade om 

”Undervisning av döva och hörselskadade”. 

Självklart använde jag också mig av de kunskaper 

och erfarenheter som jag redan ägde från 

mitt arbete som lärare och skolledare, inom olika 

stadier förskola–år 9, samt från olika språk- 

och kulturmiljöer och från min egen invandrarbakgrund. 

Livet med Fredrik 

under första året 2002 

Direkt efter att Fredriks dövhet hade konstaterats 

började jag dagligen leka enkla men 

betydelsefulla lekar som tränade hans motorik, 

ögonrörelser, reaktionsförmåga, munrörelser, 

munmotorik, ögonkontakt, turtagning, känsel 

och emotionell utveckling. Vi hade olika aktiviteter 

som utvecklade det sociala. Under denna 

tid benämnde jag först vad saker hette i tal och 

sedan tecknade. Hans första tecken var lampa, 

då var han 10 månader.

Fredrik fick hörapparater vid 3 månaders ålder 

detta för att stimulera eventuella hörselrester. 

Så här i efterhand tror vi att hörapparaterna 

fungerade för Fredrik mest ur den pedagogiska 

synvinkeln inför CI. 

Jag och Fredrik deltog så ofta vi kunde i öppna 

förskolan för döva och hörselskadade barn och 

föräldrar. Målet var att Fredrik fick kontakt 

med andra barn. Jag fick övning i teckenspråk 

och fick en förståelse/inblick på hur 

hörselskadade/ döva föräldrar ser på sitt liv, funktionshinder, 

dövkultur, hörselskadadeskultur, 

Cochlea Implantat osv. Mycket intressant. 

Taktilatorn i juni 2002 

I maj fick jag en fråga av överläkare Inger Uhlèn 

på Hörselkliniken på Huddinge sjukhus om jag 

var intresserad av att prova att ha taktilator (1.) 

på Fredrik. Självklart var jag intresserad av att 

prova något som skulle kunna ge extra stimulans 

till Fredrik före CI operation. När Fredrik hade 

taktilatorn på sig och det blev ljud i omgivningen 

så började taktilatorn vibrera och Fredrik 

kände vibrationer på sin handled. Då hade han 

möjligheten via känsel känna att det hände 

något runt om honom. Detta innebar ju att vi 

kunde ha mer social kontakt med Fredrik i och 

med att han kände vibrationer när vi pratade 

eller sjöng med honom. När det var tyst i 

rummet så reagerade han åtskilda gånger på 

ljud när han hade taktilatorn på sig. Han fortsatte 

att ljuda vokaler – aaa, yyy, och brumma. 

Vi upplevde att taktilatorn lade en bra grund till 

Fredrik inför hans CI. 

John Tracy klinik 

i Los Angeles California 

oktober 2002 

Från och med okt. 2002 har vi personlig korrespondens 

med John Tracy klinik (2.) De har 

Hörsel- och talprogram för familjer med barn 

med hörselskada/döv/CI. 

Fredrik opereras i november 2002 samma dag 

fyller han 11 månader, CI påkopplas i december 

Allt fungerade som vi hade tänkt oss. 

Språkprojekt CI-kliniken på Huddinge sjukhus 

december 2002. (3) Det här projektet innehåller 

det som jag hela tiden hade ropat efter under 

detta år. Dvs. konkreta språkövningar som tränar 

Fredriks språk. I övningarna finns hela tiden en 

röd tråd. För Fredrik och för oss är det oerhört 

viktigt att detta projekt är långsiktigt, 4 år och 

att man följer kontinuerligt upp Fredriks språkutveckling 

och att det finns intresse och kompetens. 

Det känns tryggt för mig att jag kan stödja 

Fredrik på ett meningsfullt sätt. Jag hoppas 

verkligen att det ska bli ett fortsatt projekt med 

våra barn, nämligen om läsutveckling där man 

också tittar på hur läsförmågan påverkar för att 

lösa de matematiska uppgifterna. 

Livet med och kring Fredrik våren 2003 

– första halva året med CI 

Beslut att endast använda tal. Tecken senare. 

I januari 2003 bestämde vi att endast använda tal 

och om det fungerar bra, så kommer vi att fortsätta 

med det. Tecken skulle få komma senare. 

Skälet var att vi ville ge Fredrik en chans att 

optimalt använda sitt cochleaimplantat. 

Fredrik börjar höra Fredrik var väldigt intresserad 

av olika ljud och hörselförståelsen ökade dag 

efter dag. Han började producera flera vokaler 

och konsonanter, nonsensord och ord. Han pekar 

på sitt CI om han har tappat spolen eller hela CI. 

Han börjar säga mamma. En dag i mars kommer 

han till mig och säger ”äiti”. Jag tänker att vad nu 

då och säger ”mamma är här”. Fredrik ”äiti”. 

Mamma på finska. Därefter kallade han mig för 

äiti. Han hade hört att Filippa kallade mig alltid 

för äiti. Han tyckte att de är äiti jag heter inte 

mamma. Det var fantastiskt hur han hade hört 

och förstått hur äiti ordet används. Idag är jag 

både mamma, äiti och ibland om han verkligen 

vill ha uppmärksamhet säger han mitt namn 

Tuuli. 

Aktiviteter och information på hemmaplan. 

I januari 2003 börjar en ny fas med aktiviteter på 

hemmaplan vilka hade två huvudsyften: träna 

Fredriks hörsel i kommunikation med andra och 

att jag vid behov informerar omgivningen om CI. 

Varje vecka deltar vi i Baby Rytmik, på kyrkans 

föräldra-barngrupp samt fortsätter bada på 

Babysim. Fredrik tycker mycket om dessa 

aktiviteter, han är med på allt precis som vilket 

barn som helst. Vi får otroligt positivt bemötande 

och sakliga och intresserade frågor (av alla som 

vi möter). 

Habiliteringsstödet under 

året 2002 och våren 2003 

Vi upplevde att vi fanns med i ett system som 

redan hade sitt förutbestämda program som alla 

föräldrar ska gå igenom, med samma mål i sikte 

– ditt barn ska gå i en specialförskola med teck- 


en som första språk och ha inte så stora förhoppningar 

hur cochleaimplantat kommer att fungera. 

Jag var väldigt ledsen och besviken på habiliteringen 

under Fredriks första 16 månader han 

fick inte det stöd han hade behövt. Vi tog upp 

vårt missnöje med de ansvariga och sedan april 

2003 får Fredrik det habiliteringsstöd som vi 

anser att han behöver. 

Livet med och kring Fredrik 

fr.o.m. hösten 2003 och t.o.m. idag 

september 2004 

Fredrik började 1 september 2003 i en vanlig förskola 

nära hemmet, han är då 1 år 9 mån och har 

haft sitt CI i 9 mån. 

Efter att ha utvärderat Fredriks utveckling i 

hörsel, tal och socialt beslutade vi att han ska gå 

i en vanlig förskola 18 tim/vecka må–ons. Det var 

en nystartad förskola med en så länge en avd. 

med 15 barn och 3 heltider. När Fredrik började 

på förskolan använde han aktivt över 50 ord, han 

hade börjat sätta ihop två ord, titta pappa, (s)kål 

pappa, Hej Patrik, Tack Filippa, Patrik sitta, 

mamma bil (mammas bil), borta. 

Hitintills har Fredrik inte behövt några extra 

tekniska eller pedagogiska stödåtgärder på sin 

förskola. Enligt språktester ligger hans språknivå 

några månader före de hörande barn som är i 

samma ålder som han. 

Habiliteringsstöd i hörsel och tal 

fr.o.m. aug. 2003. 

På torsdagar deltar Fredrik 1 timme i en specialgrupp 

för att träna hörsel och tal. Detta är en 

habiliteringsåtgärd vilken är mycket viktig av två 

skäl nämligen 1) att han får öva sin hörsel och tal 

med en specialpedagog och logoped och 2) att 

han träffar andra barn med hörselskada/CI. 

Detta gör vi föräldrar också hemma för att 

Fredrik får djup och sammanhang till språket ?? 

• Stödja Fredrik att bygga upp och bibehålla 

varaktiga relationer till kompisar i närmiljön 

• Tar vara på olika tillfällen som kan ge Fredrik 

olika slags upplevelser 

• Vi använder stödjande språkmaterial; böcker, 

dataprogram, bilder, band, leksaker osv. 

• Vi ger honom lustfyllda och ändamålsenliga 

aktiviteter (bl.a. sång och rytmikgrupp varje 

vecka) 

• Vi pratar mycket, förklarar, beskriver, gör 

honom uppmärksam på olika saker och 

händelser osv. 

• Vi ser till att han har ett bra nätverk kring sig. 

32 


Fredrik får sitt andra 

Cochleaimplantat i januari 2004, 

han är 2 år 1 mån. 

Redan innan Fredrik fick sitt första CI snuddade 

jag och min man vid tanken att vi ville att 

Fredrik ska få två implantat. Vi pratade om att 

naturen har skapat oss med två öron för att höra 

med då bör man väl få ett implantat i varje öra för 

att kunna utveckla hörsel i bägge öronen. I och 

med att vi såg hur väl Fredrik kunde tillgodogöra 

sig sin hörsel med hjälp av CI:t på det ena 

örat beslöt vi att han måste också få en möjlighet 

att utveckla sin hörsel med det andra örat. 

Vi var beredda att ta kostnaden själva. 

Fredrik fick sitt andra CI i januari och det 

påkopplades den 2 februari. Efter sex veckor 

efter påkopplingen hade han nått samma hörselnivå 

som med det första CI:et, ev. kommer detta 

öra vara något bättre. Idag hör och uppfattar han 

det som sägs lika bra med bägge öronen. 

Den internationella forskningen visar att med 

två CI har man lättare att höra i en bullrig miljö 

t.ex. Förskola, skola, restaurang, att man kan 

bedöma avstånd till ljud och riktningen till ljudkällan. 

Det har en stor betydelse i vardagslivet. 

Desto bättre man hör i olika situationer desto 

bredare valmöjlighet har man t.ex. vi val av förskola, 

skola, utbildning, yrke. Att i trafiken 

kunna via hörsel bedöma varifrån bilarna kommmer 

eller hur nära de är ger en ökad säkerhet 

tack vare snabba reaktioner. Att kunna delta i 

familjeaktiviteter och vara aktiv i olika sociala 

sammanhang med likvärdiga villkor som alla 

andra är fantastiskt. 

Vi har också upptäckt en del viktiga och praktiska 

skäl som är livskvalitetshöjande med att ha 

två CI bl.a. Om det ena CI:et skulle gå sönder 

kan man ändå höra med det andra tills det 

trasiga lagas. Fredrik skulle kunna gå på förskolan/skolan 

som vanligt. Om batterierna tar 

slut på det ena CI så kan jag fortsätta att samtala 

med Fredrik eller han kan fortsätta att lyssna på 

Bolibomppaa, medan jag byter batterierna. På 

sommaren har han haft endast det ena CI vid 

badet/vattnet, om han skulle mot förmodan 

tappa CI i vattnet så kan vi ta fram det andra tills 

vi har ”torkat” det. Med andra ord risken att han 

mot sin vilja skulle hamna i ett läge då han inte 

alls hörde på grund av teknik är idag tack vare 

två CI mycket liten. (Sannolikheten att båda CI 

skulle gå sönder samtidigt är minimal).

Teckenspråket och finska språket 

Medicinskt är Fredrik döv men funktionellt 

hörselskadad och graden av den hörselskadan 

vet ingen av oss idag. När Fredrik inte har sina 

CI på sig t.ex. vid bad behöver Fredrik ha ett 

kommunikationsspråk dvs. teckenspråk. Idag 

förstår Fredrik några tecken som vi använder 

när han badar. Vårt mål är att han och hans 

hörande syskon ska lära sig bra teckenspråk 

motsvarande B-språk. (Vi föräldrar kan vardagsteckenspråket.) 

Mitt (mammas) modersmål är finska och 

Fredriks hörande syskon går och kommer att 

gå i en finsk förskola. Fredrik kan några 

finska ord och målet är att han i vuxen ålder 

också kan kommunicera på finska språket. 

Vi anser att man kan ha olika vägar/modeller för 

att nå samma mål, i detta fall flerspråkighet. 

Avslutning 

Vi har en son som har ett underbart självförtroende, 

är social och oerhört intresserad av vad 

som händer i omvärlden. En son som glatt pekar 

på sina CI och säger ”Mina fina hörapparater”. 

En son som kan använda sin hörsel och kan tillämpa 

det i sitt språk och i olika kommunikativa 

sammanhang. Han kan bl.a. skoja, luras, retas, 

dra slutsatser, ifrågasätta, ge och ta, berätta vad 

han har gjort under dagen, leka låtsaslekar och 

uttrycka sig språkligt emotionellt. 

Det känns så skönt när Fredrik lägger sina 

armar runt min hals, ger en bamse kram och en 

blöt puss och säger ”Mamma, jag älskar dig.” 

Nyligen lärde han sig att prata i telefon och vill 

inte släppa luren utan säger ”Jag vill prata mer 

med pappa”. 

När vi har kompisar hemma leker han där på 

samma villkor som de andra. 

Vårt mål är att han lär sig ett sätt att tänka när det 

gäller att ta till sig, använda och tillämpa språket 

i olika sammanhang. Det är han själv som sedan 

ska hitta sina egna strategier i de situationer där 

hörseln inte räcker till. 

Vårt mål som föräldrar är att Fredrik (likaväl som 

hans två hörande syskon) ska kunna utveckla sig 

på alla utvecklingsområde efter sina individuella 

förutsättningar. Vårt mål är att när han är vuxen 

kan optimalt använda sin hörsel och tal, behärska 

teckenspråket och har en bra grund i finska 

språket, har brett socialt nätverk och har ett yrke 

han trivs med. Han kommer att ha en bra 

livskvalité med olika valmöjligheter. 

Idag kan vi se att den integrerade förskolan är ett 

bra val för Fredrik. Vi har redan börjat se över 

skolfrågan som sker om tre år. Vad kan hemmaskolan 

eller hörselklassen erbjuda Fredrik. Detta 

kommer vi att följa upp kontinuerligt. 

Vi känner oss trygga med våra val till Fredrik, för 

vi vet vad vi har valt bort och vad vi kan falla 

tillbaka om det skulle behövas. Men vi säger 

bestämt att Fredrik och vi föräldrar behöver ha 

habiliteringsstöd under hela hans uppväxttid. 

Hemmet och habiliteringen skall komplettera 

varandra. 

Jag vill passa på att tacka alla ni föräldrar och 

personal som har delat med sig sina erfarenheter 

och kunskaper till mig. Detta har varit oerhört 

värdefullt för oss. 

Tuuli Eriksson, 

mamma till Fredrik 

(hö.öra op. 20021104 akt. 20021216 och 

vä.öra op. 20040117 akt. 20040202) 

Referenser: 

(1) www.taid.com 

(2) www.jtg.org 


34 

Barnplantorna Norr rapporterar 

En vacker, men regnig och kall, junikväll 

anordnades en mycket uppskattad form av årsmöte 

hemma hos Johan Petersons familj i 

Härnösand (de har inglasad altan…). Just den 

veckan inföll en av de årligen återkommande 

TUFF-veckorna vid Härnösands Folkhögskola, 

vilken många av våra medlemmar bevistade. Då 

passade vi på att bjuda in alla medlemmar i vår 

region (c:a 70% av Sveriges yta!!!) till en trevlig 

grillkväll med hela familjen. Vi blev 18 vuxna 

och 18 barn som åt och drack tills vi nästan 

sprack. Och gott var det. Barnen hade våldsamt 

roligt tillsammans, så vi vuxna hann både frottera 

oss med varandra och ha ett riktigt årsmöte. 

Vid årsmötet avtackades avgående ordförande 

Torbjörn Sjölander, medan övriga i styrelsen 

(Ulf Lindahl, Johan Peterson och Irene 

Årsmöte och grillkväll 


Sjöström) satt kvar. Vi fick också nytt blod 

genom Anders Engström, Lars Eriksson och 

Totti Sennström-Granqvist. Vår tanke är att 

fortsätta med dessa familjeträffar med jämna 

mellanrum. Troligen får vi i allmänhet sikta in 

oss på TUFF-veckorna, när många familjer ändå 

befinner sig ganska nära varandra. Nu i höst, 

23-24 okt ska vi t.ex. anordna en ny familjeträff 

på Utviksgården (några mil norr om Härnösand) 

i samband med höstens TUFF-vecka. Då bjuder 

vi också in en logoped från Huddinge och en 

specialpedagog från Sundsvall, som har engagerat 

sig särskilt i CI-barnens språkutveckling. 

Ulf Lindahl, Härnösand 

ordf. Barnplantorna Norr

Rapport från Barnplantorna SYD 

Familjedag på Bakken i Danmark den12 Juni 2004. 

Det var en familj fylld av förväntan som lämnade 

Halmstad tidigt den där lördagsmorgonen i 

början av juni. Oroväckande tunga moln gjorde 

dock att vi ställde oss frågan om vädrets makter 

tänkte stå oss bi eller släppa loss sitt tunga 

artilleri denna dag? 

Nej, det fick bli regnkläder och paraply med i 

bagaget, för säkerhets skull! 

Väl framme i Danmark och utanför Bakken, 

skingrades dock alla moln och solen tittade fram. 

Redan vid parkeringen mötte Helén Lundahl 

oss, lika go´och glad som alltid! Hon hälsade 

oss välkomna till vad som skulle visa sig bli 

en fantastiskt trevlig ”Barplantadag” på andra 

sidan sundet. 

I parken och med både ”polkagris-nappar” om 

halsen och åkband, (generös gåva ifrån 

Barnplantorna Syd) var ivern stor bland våra 

barn! Även papporna insåg ”blixt-snabbt” sitt 

ANSVAR och inhandlade utan kompromiss 

åkband de också. Någon vidare övertalning kan 

jag inte påstå behövdes! 

Snart var äventyret i full gång och det var härligt 

att se våra små CI-barn ”tindra” i kapp med sina 

syskon i sin erövran av karusell efter karusell. 

Igen, igen! Kom så åker vi igen! 

Åkbanden var verkligen en fullträff! Inga som 

helst köer till attraktionerna existerade, så det 

blev verkligen åka av! Vår lilla Clara 3 1/2 år 

”hisnade” i Pariserhjulet, men fullkomligt 

bubblade av skratt i en läskig berg och dalbana! 

Jag som mamma, var LITE nervös och vågade 

stundtals knappt titta. Med modiga fäder i släptåg, 

var inga hinder för stora att bestiga. Gränsen 

gick möjligen vid ”Spök-tunneln”, som visade 

sig ha levande monster som stod beredda att ta 

tag i skräckslagna föräldrar och barn. 

De annars så ”coola” Linus, Josefine och Carl 

var påtagligt bleka om nosen då de kom ut ur 

tunneln! 

Timmarna sprang iväg och det blev dags att tillfredställa 

magarna med medhavd matsäck. 

Snart stundade dock parken attraktioner igen 

och vi strosade runt och samtalade med andra 

CI-föräldrar. Det var mycket givande att möta 

föräldrar som varit i liknande situation som en 

själv och kan ge såväl råd och tips som stöd 

och go´ inför framtiden! 

Dessa HÄRLIGA SKÅNINGAR i Barnplantorna 

Syd! Verkligen öppna och trevliga! 

Annars kan det ibland vara svårt som familj ifrån 

en småstad att ta sig in i gemenskapen. 

Oftast är det redan ett ”sammansvetsat gäng” 

som kanske inte alltid är så intresserade av ”nya” 

familjer. 

Tiden går som bekant vansinnigt fort när man 

har roligt... Efter en hel dag fylld av intressanta 

samtal, glass med ”flöde och guf” och glittrande 

barna-ögon, var det till slut oundvikligt att tänka 

på hemresan. 

Det var en trött och nöjd familjen Medbrant som 

kom hem till Halmstad långt efter midnatt. 

Barnen somnade innan svenska gränsen, men 

vad gör väl det när man har haft en ”alldeles, 

alldeles underbar” dag på Bakken! 

Tusen tack till Barplantorna Syd med 

Helén Lundahl och hennes goa´ familj i spetsen, 

för detta härliga initiativ! 

Malin Medbrant med familj 


”Malva” är arbetsnamnet för ett projekt som 

pågår i Stockholm. Projektet syftar till att undersöka 

förutsättningarna för och konsekvenserna 

av en eventuell sammanslagning av Alviksskolan 

– en kommunal skola för /främst/ hörselskadade 

barn och Manillaskolan – en specialskola för 

/främst/döva barn. Undertecknad ingick i en 

arbetsgrupp bestående av bl a representanter för 

nämnda skolor, skolförvaltningen i Stockholm 

(Kerstin Lindberg) samt för de olika intresseorganisationerna, 

däribland Barnplantorna Öst. 

Fr o m 2004 bedrivs projektet som ett tjänstemannaprojekt, 

där Kerstin Lindberg och 

Carin Norrman är ansvariga. 

Bakgrunden till projektet är att många föräldrar 

ser ett behov av ”både-och”, mer tal på Manilla 

och kanske mer teckenspråk på Alvik. Som 

bekant är de CI-opererade, hörselskadade och 

döva barnen en snabbt växande målgrupp för en 

eventuellt sammanslagen skola. Allt fler föräldrar 

väljer dock idag andra lösningar än 

Manillaskolan eller Alvikskolan. Det finns flera 

olika skäl och motiv till de alternativa valen, inte 

minst – i fallet Manilla – den mindre optimala 

”hörselmiljö” som skolan erbjuder. I takt med 

att de tekniska, pedagogiska och talutvecklande 

stöden förbättras, ökar också möjligheterna hos 

tidigt opererade barn att ”stanna kvar” i hemmakommunen. 

Lösningar för förskola och skola kan 

idag innebära placering i hörselklass (eller motsvarande), 

stöd av assistent eller totalintegrerat, 

utan externt stöd. 

I ljuset av detta känns det angeläget att ta upp 

och resonera kring inte bara nuläget (vilket verkar 

vara fokus för den nuvarande arbetsgruppen), 

utan även det förväntade läget ur ett halvlångt 

och långt perspektiv. Eftersom en dominerande 

andel av de döva/gravt hörselskadade 

barnen idag opereras med CI och resultaten över 

tiden blir allt bättre, känns det viktigt att se över 

och beakta de långsiktiga behoven. Risken är 

annars att planeringen av en eventuell sammanslagning 

baseras på ”historiska data”, snarare 

än faktiska förhållanden och sannolika framtida 

förhållanden samt att alternativa lösningar helt 

glöms bort. 

36 

Malva – vad är det och vad tycker 

Barnplantorna Öst? 


Förra året genomförde vi en enkät hos föräldrar i 

Barnplantorna inom Östs upptagningsområde. 

Nedan följer ett antal synpunkter som framfördes 

(samtliga kommentarer kommer från 

olika föräldrar): 

”– Vi tror att en sammanslagning mellan 

Manilla och Alvik kan överbrygga den rivalitet 

som finns mellan skolorna och eleverna. 

Vi föräldrar som skall välja skola för vårt barn 

med CI får ett ”lättare val””... 

”– Det är viktigt att det är bra kvalitet på 

undervisningen och att barnen förväntas 

uppnå minst samma kunskapsnivåer som 

i vanliga skolor”. 

”– Vår förhoppning i samband med en 

eventuell sammanslagning är att Alviks 

pedagogiska folosofi (tal) skall influera 

Manilla och inte tvärt om”. 

”– Det är på tiden att CI-opererade barn 

får mera hjälp i Stockholm. Glöm inte bort 

de större barnen. Det är aldrig för sent 

att starta hjälpinsatser!”. 

”– Manillaskolan ligger för avsides, plus den 

gamla instängda kulturen sitter i väggarna. 

Alvikskolan ger en möjlighet till ett 

samarbete med hörande klasser”... 

”Viktigt att denna arbetsgrupp också tar del 

av hur Nya Broskolan arbetar, där det redan 

idag finns döva/CI/hörande skolbarn”... 

Vad man vidare kunde utläsa av enkätsvaren 

var att: 

• En majoritet skulle välja Alviksskolan före 

Manillaskolan om man stod inför ett sådant 

val. 

• De allra flesta (dock inte samtliga) tyckte 

att ”både-och” var viktigt, både en bra taloch 

hörsel-miljö såväl som teckenspråkskommunikation. 

• Flera familjer upplevde Manillaskolans 

placering som ett problem.

• Många tyckte också att det vore bra om det 

bildades fler hörselklasser för hörselskadade 

barn och CI-barn i utvalda skolor i kranskommunerna 

med Alviksskolan som ett 

resurscentrum. 

• En dominerande majoritet tyckte att en bra 

hörselmiljö och undervisning på talad svenska 

med hjälpmedel är viktigt. 

Påpekande: 

en uppgift som framkom av enkätsvaren var att 

få använde vare sig FM-system eller hörselslinga 

där barnen är placerade nu. Något att agera på?! 

Så. 

Vad tycker då Barnplantorn Öst om en eventuell 

sammanslagning? Vid vårt senaste styrelsemöte i 

september formulerade vi följande ståndpunkter. 

Gemensamma värdegrunder 

och uppfattningar: 

Många CI-barn får idag snarare för lite talspråk 

än för lite teckenspråk. 

Det är generellt sett svårt att vinna gehör för 

behovet av ”både-och” samt behovet av en 

successiv förändring av kommunikationssätt 

(i de fall barnen går från tsp. via tecken som stöd 

till talad svenska).??? 

Talad svenska kan vara ”A-språk” och teckenspråk 

”B-språk” för allt fler barn, framförallt de 

tidigt opererade barnen. 

För de CI-barn som har tsp. som första språk, 

måste det alltså finnas möjlighet att lägga ytterligare 

kraft på ”B-språket” (talad svenska) och 

över tiden anpassa och förändra kommunikationssätt 

vartefter som barnen utvecklas. 

Barnplantorna Öst ser Alviksskolans kommunikationssätt 

(talad svenska och tecken som stöd) 

som den rekommenderade modellen för CIbarn. 

Farhågor: vi är inte helt ”komfortabla” med att 

CI-barnen placeras på Manillaskolan om 

Manillskolan som fysisk plats kommer att finnas 

kvar, vilket förstås är sannolikt. Vi tror att många 

föräldrar skulle välja bort en sådan skolplacering. 

För många föräldrar är Manillaskolans placering i 

sig ett problem (rent logistiskt sett). 

Reflektioner: ”är den nuvarande situationen så 

bristfällig?” – borde inte en ökad samverkan 

kunna bidra till en positiv ”befruktning” av 

kompetens och kunnande på respektive skola, 

utan en faktisk sammanslagning? ” – Är inte fri 

konkurrens bra?” 

Vi tror att konsekvensen av en sammanslagning 

kan bli att fler föräldrar /än i dag/ väljer integrerade 

alternativ. 

Vi anser att Manillaskolan även fortsättningsvis 

ska vara ett kompetenscentrum för teckenspråk 

och erbjuda teckenspråk som förstaspråk (med 

talad svenska som ”b-språk”). För de allra flesta 

CI-barn kommer dock vår rekommendation 

vara placering på Alvikskolan eller andra skolalternativ. 

Barnplantorna Öst efterlyser också mer samverkan 

mellan Alviksskolan och vanliga skolor. 

Avslutning – håller du med om detta? Oavsett 

om du håller med eller har andra kompletterande 

synpunkter – eller kanske tycker att 

Barnplantorna Östs uppfattning är fel; hör av dej! 

Vi efterlyser och välkomnar en livlig dialog kring 

denna för oss i Stockholmsområdet viktiga fråga. 

Välkommen med dina synpunkter och kommentarer 

till: 

Anders Kingstedt, 

ordförande Barnplantorna Öst, 

anders.kingstedt@knowit.se, 

tel - 0730-746 604. 

Vid tangentbordet, 

Anders Kingstedt 


38 

BARNPLANTORNA • HÖSTEN 2004


Adressändring: 

Etikett 

Namn: ........................................................................ 

Adress: ....................................................................... 

Postadress: ................................................................. 

Telefon: ...................................................................... 

B FÖRENINGS- 

BREV 

Barnplantorna profilerar sig 

med ny logotype! 

Returnera till: 

Barnplantorna 

Vaktmansgatan 13 A 

426 68 Västra Frölunda

Barnplantabladet - Barnplantorna

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?