Clios eller Mnemosynes tjänare? De västerländska ... - Visa filer

Clios eller Mnemosynes tjänare? 

De västerländska arkivens 

uppfattning om sin uppgift och 

roll under olika tider 

} U H ANI 5 AARENHEI MO 

I det finländska arkivverkets nya organisationsschema innehåller den 

översta lådan en förteckning över arkivverkets kundgrupper. Dessa är den 

offentliga förvaltningen, medborgarna och forskarna, som lyfts fram som 

en särskild grupp bland alla medborgare. Schemat ger dagens svar på frågan 

vilka grupper arkivet vill betjäna. Frågan har under olika tider besvarats på 

mycket olika sätt och svaren har ofta snarare tagit sig uttryck i attityder och 

verksamhetsmodeller än i grundligt uttänkta teorier. 

Människan började i tiden göra anteckningar och förvara nedtecknad 

information för att ge informationen vidare dimensioner i tid och rum. 

Arkivens sätt att fungera har i sista hand dikterats av frågan om vem som 

använt denna information. Samhället har förändrats och därmed också de 

grupper som behöver och nyttjar information. Arkivarien måste uppfatta 

de förändringar som sker och anpassa sig till dem, vilket ofta harvarit en svår 

och utdragen process. Samhällets styrelseskick har dock alltid definierat 

ramarna för arkivverksamheten. Den offentliga förvaltningen har utgjort 

grunden för arkivens verksamhet, även om arkivarien inte alltid obetingat 

velat medge detta. 

De västerländska arkivinstitutionernas uppkomst, den första arkivrevolutionen, 

kan dateras till övergången från medeltiden till nya tiden; vid 

denna tid började akterna tränga undan de medeltida urkunderna. Den 

vardande absolutistiska och centraliserade staten behövde ett alltmer diversifierat 

förvaltningsmaskineri, som i sin tur behövde ett dokument av ny 

typ, akten, som arbetsredskap. Medan urkunden ofta förmedlade ett beslut 

som var resultatet av en lång funktionell process, och samtidigt utgjorde det 

enda beviset över att denna process ägt rum, började de nya förvaltningsorganen 

förvara handlingar som tillkommit under olika skeden av ärendehanteringen. 

På detta sätt uppstod serier av akter och parallellt med dem 

olika diarier och register. I de tyska furstendömena uppstod i början av nya 

57

58 

tiden registraturer, som skulle ta hand om den ökande mängden handlingar 

i kanslierna. 

TyskenJakob von Rammingen kan betraktas som den första arkivteoretikern. 

I verket Vtm de Registratur und j ren Gebäuwen und Regimen ten ... som 

utkom 1571 angav von Rammingen arkivets uppgifter. Han ansåg att 

"registraturen var furstens och hans undersåtars, de fattigas och alla 

grannars hjärta, tröst och skatt".' von Rammingens uppfattning bottnade 

i den protestantiska synen på förhållandet mellan fursten och hans undersåtar. 

Fursten skulle också slå vakt om sina undersåtars rättigheter. 

Det latinska ordet a r c h i v u m inlemmades i de modernare europeiska 

språken i början av nya tiden. Med ett arkiv avsågs till en början särskilt 

utvalda handlingar som förvarades på annan plats än i registraturen och 

kansliet, och samtidigt också deras förvaringsplats. Avsikten med detta 

urval var att samla de viktigaste politiska och administrativa handlingarna 

på ett ställe där de var lättillgängliga. I Tyskland, Österrike, Italien, Spanien 

och många andra europeiska länder blev dessa separata samlingar med tiden 

centralarkiv för de regerande furstehusen. Under denna process blev 

arkivariearbetet ett erkänt yrke som krävde specialinsikter och -färdigheter. 

I Frankrike förvarade varje förvaltningsmyndighet själv sina handlingar 

genom århundraden; under l' ancien regime uppstod inget centralarkiv för 

hela riket. Tresor des Chartes, det arkiv som i slutet av noo-talet grundades 

för konungarikets urkunder, blev aldrig ett sådant. 

Dessa nya centralarkiv betjänade inte historieforskningen, utan enbart 

förvaltningen. Dokumenten var inte avsedda för forskarna eller folket, 

vilket von Rammingen tänkt sig, utan som härskarnas juridiska vapen i 

kampen för tillvaron. De sköttes av jurist-tjänstemän, i Italien och Spanien 

ofta även av kyrkans män, vars plikt det var att vara lojala mot sin furste och 

endast tjäna hans intressen. Tysken Johann Stephan Putter publicerade i 

mitten av 1700-talet en lärobok i praktisk juridik, där han även räknade upp 

arkivariens uppgifter. Denne borde lära sig ordningen i arkivet, se till att 

handlingarna blir förvarade, ordna de handlingar som överförts till arkivet, 

komplettera dokumentförteckningarna, besvara förfrågningar och "noga 

bevaka sin herres rättigheter". Handlingarna kunde ställas till förfogande på 

regentens befallning eller med dennes tillstånd, men fick inte i övrigt visas 

för privata ändamål.' Även om arkivarien förutsattes ha insikter i historia 

och diplomatik släpptes historikerna inte in i arkiven. Då den store 

kurfursten av Brandenburg anställde Samuel von Pufendorf som historio- 

AdolfBrenneke- Wolfgang Leesch, Archivkunde, Leipzig 1953. 

' Gerhard Pfeiffer, Das Berufsbild des wissenschaftlichen Archivars. Dec Arehivar 1967, 37·

graf och öppnade sitt arkiv för honom blev det brandenburgska furstehuset 

hårt klandrat av de andra hoven för att ha avslöjat sina hemligheter, "vilket 

kan leda till så mycket ont" .l 

Franska revolutionen och de nya andliga strömningarna ledde till 

följande arkivrevolution. Den franska nationalförsamlingen grundade 1789 

ett arkiv för sina egna handlingar som år 1790 blev Frankrikes Nationalarkiv. 

Genom en lag av år 1794 förklarades den föregående och den dåvarande 

regeringens handlingar för offentlig egendom; samtidigt stadfästes Nationalarkivets 

ställning som rikets centralarkiv. Den radikalaste förändringen 

var att samma lag även gav alla medborgare rätt att nyttja arkiven. Vid 

samma tid förstördes dock mängder av handlingar för att utplåna minnena 

av slaveriet (kungamakten) och fanatismen (kyrkan). 4 Föregående tidsålder 

gick i graven och glada folkmassor samlades kring de brinnande dokumentbålen. 

Revolutions- och Napoleonkrigen ändrade Europas politiska karta. Flera 

små furstendömen upphörde att existera, kyrkliga inrättningar sekulariserades 

och deras dokument var inre längre nödvändiga för förvaltningen. De 

hävdvunna privilegierna förlorade i allmänhet sin betydelse och de gamla 

urkunderna hade huvudsakligen endast historiskt värde. Romantiska strömningar 

som kraftigt betonade det förflutnas och traditionens betydelse spred 

sig över hela Europa under r8oo-talets första decennier. Romantikens historieskrivning 

utvecklade en ftlologisk-kritisk metod för granskning av källorna. 

Tiden var mogen för en omvärdering av arkivens uppgifter. 

I Preussen deltog kansler Hardenberg under r820-talet aktivt i organiseringen 

av landets arkivväsen. Han ansåg att arkiven borde vara allmännyttiga 

institutioner i den mån som det var förenligt med statens intressen. 

Hardenberg menade inre att arkiven uteslutande borde betjäna förvaltningen, 

utan tycks också ha tänkt på "mänskliga arkivrättigheter" i vidare 

mening. 5 De av Hardenberg eftersträvade reformerna förverkligades endast 

delvis och i r8oo-talets arkiv fanns det synnerligen litet utrymme för den 

medborgerliga allmännyttan. Så var också fallet i Frankrike. Arkiven var 

nästan enbart förbehållna historieforskningen. Även denna utveckling tog 

flera decennier i anspråk. I Preussen leddes arkivväsendet ända till r85o-talet 

av tjänstemän som var jurister. Även efter denna tidpunkt underlättades i 

synnerhet nyttjandet av Sekreta statsarkivet endast långsamt, stegvis. I 

Danmark skedde motsvarande förändring för det sekreta arkivets del kring 

Franz v. Löher, Archivlehre. Paderborn 1890, 167-. 

4 Michael Duchein, The History of European Archives and the Development of the Archival 

Profession in Europe. American Archivist 1992, 17-. 

Brenneke-Lesch ibid., 370. 

59

60 

år 1850 och i Sverige något tidigare. I flera tyska småstater fick forskarna 

dock rätt fritt använda arkiven redan under 18oo-talets första decennier. 6 

Romantikens historieskrivning var särskilt intresserad av medeltiden 

och fick genom öppnandet av arkiven i Väst- och Mellaneuropa tillgång till 

ett rikligt källmaterial. På 16oo-talet hade maurinerna lagt grunden för 

diplomatiken genom att utveckla källkritiska metoder för urkunder, men 

det var först nu som handlingarna fick en central roll som källmaterial för 

historieforskningen. 

Eftersom intresset i första hand inriktade sig på de medeltida handlingarna 

måste arkivtjänstemannen vara insatt i paleografi och behärska diplomatikens 

arbetsmetoder. Eftersom arkivtjänstemannen nästan alltid själv 

var historiker motsvarade detta hans egna preferenser. Under senare hälften 

av det nittonde århundradet hade 18oo-talets arkivman, som Dahm kallar 

a r k i v a r i e n- p a l e o g r a f e n 7 , erövrat s.g.s. alla de stora arkiven 

i Europa. I Frankrike grundade man år 1821 Ecole des Chartes, en läroanstalt 

som motsvarade ett universitet. Den var avsedd för utbildning av arkiv- och 

bibliotekstjänstemän, vilka efter avlagd examen erhöll graden arkivariepaleograf 

Inom undervisningen lades tyngdpunkten på medeltida historia, 

diplomatik och paleografi. Anatole France har i romanen Sylvestre Bonnards 

brott förevigat en elev från denna skola, en person som ägnat sig åt 

lärda studier kring merovingertiden. Han tvingas konstatera att han kan 

läsa gamla texter, men inte livets bok. 

Ännu under 18oo-talets första hälft var man på många håll osäker om 

arkiven, utöver urkunder, över huvud taget borde bevara akter vars värde 

ifrågasattes. Dylika åsikter var kanske extrema och mot slutet av 18oo-talet 

insåg man allmänt att akterna utgjorde ett centralt källmaterial för historieforskningen 

kring den nya tiden. 8 Paleografattityden levde dock länge kvar. 

Då Dahm skildrar den tyske arkivtjänstemannens identitetsutveckling 

målar han ett ironiskt porträtt av grundtypen för 18oo-talets arkivman, en 

aristokrat bland historigrafer, som varken kände till eller brydde sig om hur 

arkivmaterialet skulle mottas, upp bevaras, restaureras, ordnas och förtecknas 

och som själv var intresserad nästan enbart av att utge medeltida 

urkunder och annaler. 9 

Paul Kehr, Ein Jahrhundert preussischer Archivverwaltung. Archivalische Zeitschriftr925, 9r8. 

Helmur Dahm, Die archivische Revolution unserer Zeit. Der Arehivar r8y6, 8-. 

Wilhelm Rohr, Zur problematik des modeenen Archivwesens. Archivalische Zeitschrift 54 

(1958), 74· 

Dahm, ibid. 9· (I Finland tog statsarkivarie Reinhold Hausen redan under r8oo-talets sista 

årtionden aktivt ställning till bl. a. gallring av handlingar, arkivbyggandet och de papperskvaliteter 

som skulle användas i dokumenten.)

Detta intresse för ett avlägset förflutet ledde till att arkiven fjärmades från 

myndigheterna i vars skugga de så länge levat. Arkivarien-paleografen 

vände ryggen åt förvaltningen och höll sig till sin egen trygga och slutna 

värld. Han blev visserligen tvungen att ta emot myndigheternas handlingar, 

men kände sällan något verkligt intresse för överföringarna. Denna passivitet 

ledde både i Frankrike och Tyskland till att arkivleveranserna upphörde. 

Handlingarna började torna sig i ämbetsverken i väntan på det 

ögonblick då det uppdämda behovet av överföringar inte längre gick att 

förbise. I Frankrike utfärdades år 1848 en förordning om regelbundna 

leveranser till Nationalarkivet, utan någon som helst effekt. Ämbetsverken 

behöll t.o.m. handlingar från tiden före revolutionen, och även efter att 

Nationalarkivet erhållit vidsträckta fullmakter genom arkivlagen år 1936 

visade det sig nästan omöjligt att skapa kontakter till ministerierna. Flera 

årtionden hann också förflyta innan det år 1838 grundade Public Record 

Office i England började motta regelbundna arkivleveranser. I Spanien 

mottog det år 1866 grundade Historiska Centralarkivet endast handlingar 

från indragna myndigheter.' 0 

Förutom arkivleveranserna var även utgallringen av överflödiga handlingar 

och väljandet av de handlingar som skulle överföras till arkiven redan 

på 18oo-talet ett problem som inte kunde lösas utan ett samarbete mellan 

ämbetsverken och arkiven. Vanligen krävde arkiven att de skulle höras 

innan handlingarna utgallrades, men i praktiken försökte de sällan realisera 

sina krav. Under de skenbart stabila årtiondena före första världskriget 

trodde man att det fanns obegränsad tid. Sålunda behandlades t. ex. i Sverige 

frågan om utgallringen av länskontorens kassaverifikat i nästan 20 år i 

början av 1900-talet." 

Om arkivariernas intresse för myndighetsarkiven var begränsat under 

18oo-talet, kände de ännu mindre intresse för frågan om de bevarade 

handlingarnas betydelse för den vanliga medborgaren. Detta var fallet t. ex. 

i Tyskland, men även i Frankrike där denna aspekt av 1794 års lag inte ratt 

någon bestående praktisk betydelse. En stor del av handlingarna i arkiven 

var dock så gamla att de inte längre hade någon rättslig giltighet. I grund och 

botten ansåg arkivmannen att arkiven skulle koncentrera sig på publikationsverksamheten 

och forskarbetjäningen och inte offra tid på mindre 

värdefulla uppgifter. I många länder kunde man knappast ens tänka sig att 

arkiven skulle öppnas för allmänheten." 

•o Wilhelm Same, Behörden -Akten -Archive. Archivalische Zeitschrift 1958, 92; Guy Dubosq, 

Les archives francaises. Archivalische Zeitschrift 1956, 183-185; Duchein ibid., 18. 

" Rohr ibid., 74;

62 

Det fanns dock oliktänkare, t.ex. chefen för Bayerns statsarkiv Franz von 

Löher. Denne utgav år 1890 en delvis polemisk handbok i arkivlära som 

dock fick ett kyligt mottagande bland kollegerna. von Löher beklagade att 

arkivens praktiska aspekt hade fallit i glömska och att man inom arkiven 

inte kände tillräckligt intresse för tillfredsställande av statens och privatpersoners 

behov. Han ansåg att arkivarien inte i första hand skulle bekymra sig 

om vetenskapen, utan om statens och medborgarnas dagliga bröd. Arkiven 

borde utvecklas till centra för dokumentär information, inte enbart i 

vetenskapliga utan också i administrativa och rättsliga frågor och återknyta 

kontakten till det levande livet. von Löher överraskade sina tyska kolleger 

genom att kritisera dem för att deras enda målsättning var att meritera sig 

som historiker och utgivare av handlingar. Arkiven borde göra sig av med 

dylika likgiltiga tjänstemän och ersätta dem med plikttrogna arbetstagare. 

Enligt von Löher var arkiven en särskilt eftersatt förvaltningsgren, eftersom 

denna sektor systematiskt försummade sina grundläggande uppgifter.' 3 

von Löhers ställningstaganden kunde endast väcka ogillande inom 

fackmannakretsar. Man uppfattade det som nästan självklart att en arkivtjänsteman 

inte var a jour med sin uppgift om han inte var en historiker. 

Endast Public Records Office i England gick sina egna vägar. Detta 

ämbetsverk hade grundats för att göra det lättare för medborgarna att 

erhålla information ur officiella handlingar. Trots att PRO med tiden blev 

ett centrum för historieforskningen, levde också den ursprungliga grundiden 

vidare. Den engelska arkivariens identitet utvecklades i en annan 

riktning än kollegernas på den europeiska kontinenten. skaparen av den 

brittiska arkivteorin Hilary Jenkinson ansåg att skillnaden mellan en 

arkivarie och en historiker var större än skillnaden mellan en arkivarie och 

en administratör. Arkivarien fick i ingen händelse bedriva historisk forskning 

eftersom forskningsintresset skulle kunna äventyra hans neutralitet 

och rikta hans intresse på något annat än arkivens grunduppgift. Jenkinson 

såg det som arkivens främsta uppgift att skydda handlingarna i fYsiskt och 

moraliskt hänseende, medan betjäningen av forskare och övriga kunder var 

en sekundär uppgift. Ännu på 1930-talet upplevde tjänstemännen vid PRO 

sig i första hand som administratörer (civil servant), som lika gärna kunde 

ha varit anställda vid något annat ämbetsverk. Först efter en tids tjänstegöring 

märkte de att de anammat en arkivfacklig kod; de hade blivit arkivarier, 

med Molieres ord "sans que je n' en susse rien".' 4 

'' von Löher, 2II-2I4, 225-228. 

' 4 Hilary Jenkinson, A Manual ofArchiveAdministration. Oxford 1922, 15, ro6-ro7; Roger Ellis, 

The British Archivist and his Society. J oumal of the Society of Archivists 1965, 43-45.

Då det nya seklet randades började man på den europeiska kontinenten 

oroasig för arkivarie-paleografens yrkesprofil och dess fortlevnad. Friedrich 

Meinecke, som till en början var djupt fäst vid sitt arbete, ville senare lämna 

det. Han skrev 1901 en artikel som belyservarför han ändrade åsikt; artikeln 

utgavs dock först postumt. Meinecke, som sedermera blev en av Tysklands 

ledande historiker, klagade över att arkivarien inte kunde tävla med 

universitetsläraren i vetenskapligt hänseende, eftersom hans yttre förutsättningar 

inte var lika goda. Detta påverkade de kommande historikernas 

yrkesval och bidrog till att sänka de professionella arkivariernas standard. ' 5 

Meineckes oro delades av många andra arkivarier i början av 1900-talet och 

accentuerades under seklets lopp. Det visade sig allt svårare att kombinera 

arkivtjänstemannens och historikerns roller, i synnerhet om man ville göra 

en fullödig insats inom bägge områdena. Denna interna konflikt har 

tvingat alla senare arkivariegenerationer till självrannsakan och bedömning 

av värden. Det fruktbaraste sättet att lösa detta dilemma vore kanske att inte 

försöka konkurrera med forskaren vid universitetet; arkivarien kan i stället 

ange målet för sin forskning utgående från den egna yrkesproftlen. Hos 

arkivarien kan närheten till källorna väcka frågeställningar som andra sällan 

ställs inför. 

Arkivtjänstemannen ställdes inför allt fler praktiska problem och hade 

allt mindre tid att ägna sig åt forskning. De första arkivdagarna i Tyskland 

1898 visade att arkivarie-paleografidyllen började rämna; under arkivdagarna 

behandlades bl.a. fungerande myndigheters arkivbildning och dokumentrestaureringsteknik 

Arkivskolorna i Marburg och Miinchen kritiserades 

för att_ge inriktat sig på historiska hjälpvetenskaper som redan var 

bekanta från universitetet, och den tidiga medeltidens paleografi, samtidigt 

som de försummade undervisningen i organiserad arkivvård och arkivteknik 

Den unga arkivariegenerationen krävde att man på allvar skulle börja 

dryfta frågan hur mängderna av handlingar i ämbetsverken kunde förädlas 

till framtida arkivmaterial, vilket uppfattades som något oerhört. Dahm ser 

detta som ett tecken på att en ny arkivtjänstemannatyp, a r k i v-o r g an 

i s a t o r n uppkommit.' 6 

Under de första årtiondena av detta sekel kunde knappast ens de 

arkivtjänstemän som bäst följde med sin tid föreställa sig hur stor den 

stundande omvälvningen skulle bli. Förändringarna i samhället återspeglades 

redan i ämbetsverkens produktion av handlingar, men dessa föränd- 

'' Friedrich Meinecke, Archivberuf und historische Forschung. Der Archivari957, r-; Pfeiffer 

ibid., 40. 

' 6 Dahm, ibid. n-12. 

63

framförde teroretiska argument för de arkiveringssystem som utvecklats 

under 18oo-talet. I holländarnas ögon var myndighetsarkivet en levande, 

organisk helhet som inte fick splittras; arkivarien fick inte heller påverka 

arkivbildningen. Tysken Brenneke utvecklade några årtionden senare den 

s.k. fria proveniensprincipen, som betonade att arkivet uppstod stegvis som 

ett resultat av mänsklig verksamhet och var därmed en ofullständig skapelse. 

Brenneke avvisade jämförelserna med biologiska organismer och den 

determinism som byggde på dylika resonemang. ' 8 Brennekes arkivteoretiska 

föreläsningar publicerades emellertid först efter andra världskriget. 

Arkivarierna av den gamla skolan kunde i lugn och ro framföra även 

teoretiska argument för sin djupt rotade motvilja att befatta sig med 1900talets 

dokumentförvaltning vid ämbetsverken. 

Andra världskriget utgjorde en klar vattendelare. Krigsekonomin och 

ransoneringen tvingade statsmakten att i ännu högre grad än tidigare 

ingripa i samhällets funktioner och de sociala programmen efter kriget 

utvidgade myndigheternas verksamhetsfält. Flödet av handlingar antog 

massiva proportioner och ledde till uppkomsten av arkiv vars kvalitet och 

informationsvärde var i avtagande. Ofta bröts de gamla godakanslitraditionerna 

för gott. I början av 1950-talet var arkiven äntligen beredda att vidta 

åtgårder. Det franska arkivväsendet chef och förnyare Charles Braibant gick 

in för en lösning där tjänstemän från Nationalarkivet ( missionaires permanentes) 

överfördes för lång tid till ministerierna för att utreda det kaos som 

rådde i arkiven. I Tyskland skapade förbundsregeringens och delstaternas 

arkiv direkta kontakter till arkivbildarna genom att utse kontaktpersoner 

för ämbetsverken. Kontaktpersonerna skulle bistå myndigheter vars gamla 

registraturtradition hade brutits och som inte på egen hand klarade av att 

införa en ny ordning.' 9 I de nordiska länderna, där stadgandena gav 

arkivmyndigheterna större befogenheter än på något annat håll i Västeuropa, 

utvecklades samarbetet mellan arkivväsendena och myndigheterna 

kraftigt under 1950-talet. 

Arkivväsendets inflytande på myndigheternas dokumentförvaltningvar 

dock starkast inom den federala förvaltningen i Förenta staterna. I USA 

grundades Nationalarkivet först 1936 och landet saknade till en början helt 

arkivfacklig tradition. De nya arkivtjänstemännen insåg snabbt hur det i 

själva verket var fatt med de federala myndigheternas dokumentförvaltning. 

Om en doktor i historia började tjänstgöra vid Nationalarkivet mötte 

' 8 Muller - Feith -F ruin, Anleitung zum Ordnen und Beschreibung vonArchiven. Leipzig 1905; 

Brenneke - Leesch ibid., 85-. 

' 9 RudolfScharz, Behördenschriftgut. Boppardan Rhein 1961, 8-; Rohr ibid., 87. 

65

66 

han en värld som helt avvek från universitetets campus. Ställd inför problem 

av en helt ny typ hade han mycket litet tid för historieforskning. Med tiden 

uppfattade han Nationalarkivet som ett federalt ämbetsverk, vars främsta 

uppgift var att sköta vissa offentliga förpliktelser. 20 

Den självständiga amerikanska lösningen, records management, tillkom 

under åren efter kriget. Uppgiften att utreda och strukturera såväl de 

federala myndigheternas som delstaternas och med tiden också andra stora 

organisationers pappersflöde ledde till att en ny yrkeskår, records managers, 

uppkom. Dessa tjänstemän hade till uppgift att övervaka handlingarnas väg 

från deras tillkomst ända till utgallringen eller överföringen till centralarkivet. 

De avvek från arkivarierna, men stod dem ändå nära. Med tanke på 

arkivtjänstemannens nya roll var det viktigt att de federala myndigheternas 

records management 1949 ställdes under en särskild avdelning inom 

Nationalarkivet, men som en funktion separerad från de egentliga arkivuppgifterna. 

Records management är utan tvivel Förenta staternas viktigaste 

bidrag till arkivteorin och den praktiska arkivfunktionen. Det är dock ett 

faktum att man inte heller inom amerikansk arkivteori har, naturligt nog, 

kunnat enas om hur långt arkivarien bör ingripa i en myndighets arkivförvaltning. 

Det är belysande att den nya arkivteorin tillkom först efter de praktiska 

lösningarna. Dess viktigaste företrädare var amerikanen T.E. Schellenberg, 

som utgav sitt huvudverk år 1956. Där angav han varför arkivarien borde 

anta en ny roll och aktivt påverka myndigheternas arkivbildning. Enligt 

schellenberg stod detta i samklang såväl med myndigheternas omedelbara 

behov som de arkivnyttjande medborgarnas framtida behov. Arkivarien 

borde också delta i den s.k. sekundära värde bedömningen, då det fastställs 

vilken betydelse handlingarna har för andra nyttjare än myndigheterna 

själva. Då verket publicerades hade detta synsätt redan allmänt anammats 

av arkiven i västvärlden. Ännu år 1955 ansåg de engelska arkivens grand old 

man Sir Hilary Jenkinson att det var farligt om arkivarien deltog i valet av 

de handlingar som skulle bevaras, eftersom detta i Jenkinsons ögon innebar 

ett avsteg från neutralitetsprincipen och kunde leda till uppkomsten av 

konstgjorda samlingar. 21 Griggs-kommittens rapport från 1958ledde dock 

till förändringar i detta avseende: Public Record Office ålades att välja de 

handlingar som myndigheterna skulle förvara varaktigt, vilket visade att 

schellenbergs åsikt hade segrat på alla håll. 

"' Christopher Critrenden, The Archivist as a Public Servan t. American Archivist 1949, 5· 

" T. R Schellenberg, ModernArchives. Chicago 1956, 26-; Felix Hull, TheArchivist and Society. 

journal of the Society of Archivists 1979, 127.

Bilden av arkivariens uppgifter hade snabbt förändrats. Vid den internationella 

arkivkongressen i Haag 1951 ställdes bl.a. frågan om arkivariens 

uppgifter inskränkte sig till ''conserver, classer, communiquer" (förvara, 

förteckna och ställa till förfogande); svaret blev nekande. Det var arkivens 

plikt att betjäna såväl forskning som förvaltning och i det praktiska arbetet 

borde arkivarien kunna kombinera båda dessa aspekter. Men var skulle 

tyngdpunkten läggas? Detta har sedan 1950-talet varit en grundläggande 

fråga för de västeuropeiska arkiven. Chefen för statsarkivet i Hessen 

Wilhelm San te besvarade frågan på ett sätt som torde vara typiskt: arkiven 

borde i första hand inrikta sig på förvaltningen, eftersom myndigheternas 

procedurer bestämmer arkivens slutgiltiga struktur och ordning. Även 

svensken Nils Nilsson har understrukit arkivbildningsskedets avgörande 

betydelse. I Frankrike riktade man hård kritik mot den laissez-faireinställning 

som så länge hade präglat utvecklingen. Manuel d'Archivistique, 

som utgavs 1970, behandlade ingående arkivbildnings- d.v.s. 

prearkivskedet och framhöll arkivtjänstemannens aktiva roll. 22 

Under 1950- och 1960-talet pågick en stor förnyelseprocess i olika 

länders arkiv. UppfYlld av hopp och optimism gav man sig ut på 

förvaltningens fält för att lära sig behärska arkivbildningen och skapa 

arkiv som motsvarar samhällets behov. Man insåg emellertid från första 

början att svårigheterna var stora framför allt i fråga om volym problemet, 

som har dryftats intensivt. Redan på 1950-talet kom man i synnerhet i 

Tyskland och England fram till att uppmärksamheten inte borde koncentreras 

på utgallring av onödigt material, utan på väljande av det material 

som skall bevaras, eftersom resurserna inte medgav något annat. 23 Problemet 

var dock inte arkivmaterialets volym utan likgiltigheten bland 

tjänstemännen inom förvaltningen. Arkivens tjänster uppfattades inte 

alltid som värdefulla eller ens nödvändiga. Arkivtjänstemannen stötte 

ofta på en mur av artig likgiltighet och uppfattades snarare som en 

arkivarie än en expert inom records management. Störst var problemen 

kanske i Frankrike, där det inte fanns någon liknande institution som 

registraturen i Tyskland eller det anglosaxiska records managementsystemet. 

Varje byråhade i stället utvecklat egna arkiveringssystem. Enligt 

Duchein ledde detta till att arkivlägetvar långt ifrån tillfredsställande i sex 

ämbetsverk av tio och katastrofalt i tre av tio. Förvaltningen har trots 

n Wilhelm Same, Archive und Verwaltung - hisrorische Provenienz und Probleme der 

Gegenwarc. Der Arehivar 1957, 16; Manuel d'Archivistique, 103-126. 

" Rohr ibid., 76-77; Hermann Meinert, Von archivarischer Kunst und Verancworcung. Der 

Archivar1956, 28!. 

67

68 

Nationalarkivets aktiva linje varit uppenbart ovillig att förbättra sin 

dokumenthantering. ' 4 

Motigheterna inom ämbetsverken och de moderna arkivens ofta usla 

nivå har ffitt flera arkivarier att fråga sig om de resurser som använts till 

fältarbete inom förvaltningen verkligen gått till rätt ändamål. Särskilt i 

Frankrike har man också gett uttryck för djup pessimism. Längst i detta 

avseende går kanske överinspektören för de franska arkiven Yves Perotin i 

artikeln Les archivistes et le mepris, vars olika aspekter inte kan sammanfattas 

kort. Perotin beklagade att arkivens resurser relativt sett minskat och 

arkivariernas status sjunkit sedan I8oo-talets "guldålder". I likhet med flera 

av sina landsmän kritiserade han Ecole des chartes för dess oförmåga till 

förnyelse och för spridandet av s jävtillräcklig chartism, en inställning som 

överallt bidrog till arkivtjänstemännens alienation. Perotin hoppades att 

arkivens försämrade ställning endast berodde på arkivtjänstemännens 

bristande förmåga att anpassa sig till nya förhållanden, eftersom situationen 

då skulle kunna upphjälpas. Han undrade om roten till det onda eventuellt 

låg i det faktum att hela vår doktrin har varit baserad på att värna skrifter 

i ett samhälle där det skriftliga dokumentets betydelse hela tiden minskar. 

Borde arkivarien bli en minnets väktare, oberoende av vilken metod som 

används för lagringen av information?' 5 

En pessimistisk vision ur ett något annorlunda perspektiv har framförts 

av Bertrand Joly, som ifrågasätter värdet av det arbete som lagts ner på de 

moderna arkiven. Han anser att man försökt avskaffa de gamla arkivens 

diktatur genom att gå till den andra ytterligheten, nämligen de nya 

handlingarnas despotism. I Frankrike har såväl Nationalarkivet som departementsarkiven 

fyllts med mängder av värdelösa handlingar, som är föremål 

för blodig drift, inte intresserar forskarna och inte ens kan förtecknas på ett 

tillfredsställande sätt. Joly kom till samma resultat som tyskarna på 1950talet: 

att utgallra är regel, att bevara är undantag. För att inte hamna i en 

återvändsgränd borde arkivarien avstå från överdrivna ambitioner och nöja 

sig med litet! 6 Bakom denna diskussion låg rädslan för att ingen kanske 

skulle behöva arkiv i framtiden. 

Under I8oo-talet oroade sig arkivarien sällan över att kundkretsen var 

begränsad. Med hjälp av tillståndsprocedurer och noggrann kontroll försökte 

man på många håll tvärtom begränsa denna krets till utvalda historiker. Då 

"' Manueld'Archivistique, 127-138; Heinz Boberach, Archivbenutzung und archivarischeA.rbeir 

im Wandel von Interessen und Merhoden. Der Archivar1975, 21. 

'' Yves Perocin, Les archivisres er le mepris. Gazette des Archives 1970, 7-23. 

,. Berrand Jo ly, Les archives conrem poraires om-elles un avenir. Gazette des Archivesr986, 185- 

193.

utvecklingen inom samhället småningom gick mot allt större öppenhet och 

offentligheten inom förvaltningen ökade blev dylika begränsningar otidsenliga. 

På många håll t.o.m. i Västeuropa förblev de dock i kraft ända till de 

senaste årtiondena. Först på senare tid har man börjat fråga sig huruvida 

arkiven endast skall betjäna en liten grupp och om så är fallet, vilken arkivens 

ställning borde vara i ett öppet samhälle. Forskarna i modern historia 

utnyttjar i allt högre grad statistiska och övriga officiella publikationer, 

tidningspress och memoarer. Har pessimisterna rätt då de påstår att den 

moderna handlingen endast är av sekundärt värde som historisk källa? Är det 

därför kunskapen om arkivkällorna har minskat på ett hotande sätt bland 

forskarna vid universiteten, samtidigt som dessa källor nästan tycks fylla den 

nya forskargenerationen med skräck. 

Det faktum att handlingarna efter andra världskriget överallt har fatt allt 

större betydelse för den enskilda medborgarens rättsskydd har dock uppfattats 

som en motvikt. Allt fler medborgare förefaller att behöva information 

ur handlingar för inbördes angelägenheter och för administrativa och rättsliga 

ändamål, men också för att kunna tillfredsställa sin vetgirighet. Amatörforskarna 

blir allt fler. På detta sätt vidgas synen på arkivens uppgifter. 

Man kan inte längre förutsätta att arkivets kunder har tillräckliga insikter 

i förvalrningshistoria, arkiveringssystem och de hjälpmedel som behövs för 

att kunna nyttja arkiv. Man kan också fråga sig om arkivförteckningarna i 

allmänhet snarare tillfredsställt arkivariens än nyttjarens behov. Då centralarkiven 

började ta emot svårstrukturerat material från 1900-talet blev det 

alltmer uppenbart att de traditionella sätten att beskriva arkiv var föråldrade. 

Man kan med skäl tala om arkivförteckningens världskris och undrahur 

arkivens svårutredda proveniens skall kunna förklaras på ett språk som 

kunden förstår. Agenten bakom denna metamorfos är arkivtjänstemannen. 

Nyckeln till det nya synsättet är insikten om att arkivförteckningen bör ses 

som en kontinuerlig process, inte en färdig produkt. Även nyttjarna av arkiv 

kan delta i denna skapande process, eftersom de kan hitta sådana aspekter 

i det undersökta materialet som förblivit okända för arkivtjänstemannen. 

Varje tidsperiod tolkar det förflutna och delvis också framtiden utgående 

från sin egen tid. Arkivens paradigm är produkter av sin tid. Det industriella 

universumets modell var hierarkisk och strukturerad, vilket också avspeglades 

i arkivteorin. I en elektronisk verksamhetsmiljö förmedlas informationen 

i flera riktningar och från ett system till ett annat. Nätverken och det 

udokaliserade nyttjandet börjar nå även arkiven. Arkivarien bör därför sätta 

sig in i såväl handlingarna som själva informationsprocessen. 

Arkivariens ökande intresse för informationsvetenskaperna är så nytt att 

det tillsvidare är svårt att urskilja, men utgör i sig ändå ett tecken på ett nytt 

69 

J 

i

70 

slags tänkande, ett paradigmskifte. Det förändrade tänkesättet bottnar 

kanske i mikrodatorrevolutionen. Strävandena att förbättra informationens 

kvalitet tyder på att den befarade marginaliseringen, som pessimisterna 

påtalat, kan motarbetas. På samma sätt som r8oo-talet fann historien, håller 

1900-talet på att ra upp ögonen för den mänskliga kommunikationens 

styrka och komplexitet. Arkivfunktionens teoretiska grunder bör granskas 

i ljuset av denna nya insikt. 

Det är dock inte tillräckligt att arkivarien uppfattar att han betjänar 

förvaltningen, forskningen, rättsskyddet och medborgarnas behov av information. 

För att kunna inse arkivens verkliga betydelse i dagens - och 

förhoppningsvis också morgondagens-samhälle bör man gå ännu djupare. 

Vilar arkivens existensberättigande på en fast grund i ett samhälle där såväl 

tänkandet som handlandet styrs av dagsaktuella behov och den närmaste 

framtiden, medan det är allt mer sällan någon känner behov av att dryfta 

utvecklingen sedd ur ett långt tidsperspektiv? Man kan säga att även 

arkivariens tänkande under de senaste årtiondena i för hög grad styrts av 

dagsaktuella behov och tidens vånda och att han inte i tillräcklig utsträckning 

dryftat eller offentligt gett uttryck för de grundläggande värdena 

bakom arkivens existens. 

Om folkväldet, demokratin, anses som ett omistligt värde bör man 

också slå vakt om arkiven. Vad arkivarierna gör har stor betydelse för att 

det demokratiska samhället skall kunna fortleva. På motsvarande sätt som 

r6oo-talets furste använde arkivhandlingarna som vapen borde arkiven 

uppfattas som skyddsmurar för ett rättvist samhälle. De behövs inte 

enbart för att trygga den enskilda medborgarens rättigheter, utan också 

för att skydda alla medborgare mot oligarkiska strävanden. Då det gäller 

att gottgöra individer som lidit en oförrätt behöver man ofta gå till 

arkiven. Ett färskt och anslående exempel är arkivens roll vid återställandet 

av enskilda individers rättigheter, egendom och t.o.m. heder efter 

partidiktaturernas fall. Naturligtvis förvarar man arkiv också i ett auktoritärt 

samhälle, men i ett dylikt samhälle tjänar de endast de styrandes 

intressen och rar användas bara på deras villkor. I ett demokratiskt 

samhälle garanterar arkiven att alla medborgare har rätt till historien och 

hindrar bearbetning av vårt kollektiva förflutna till renlärig officiell 

historieskrivning. Bilden av vårt förflutna skapas av arkivarierna, historikerna- 

och de vanliga medborgare som nyttjar arkiv. Denna bild av det 

förflutna förmedlas också till och anammas av personer som inte själv 

använder arkiv. Även ett samhälle som värnar om dagsaktuella värden blir 

då det konfronteras med ångest och förtvivlan tvunget att finnasina rötter 

på nytt och omvärdera dem.

Under de två senaste årtiondena har man nästan överallt bland personer 

som arbetar i arkiven stött på en grundläggande osäkerhet om arkivens 

ställning i dagens värld och i ännu högre grad i framtiden. I vilket yrke som 

helst finns det en risk att de dagliga svårigheterna, som ofta ter sig 

oöverkomliga, skymmer alla vidare perspektiv på arbetsprocessen. Detta 

gäller i synnerhet perioder som präglas av kriser och snabba förändringar. 

Då kan det vara motiverat att fråga sig vilket grundläggande syfte man 

arbetar för. Arkivens uppgift är att tidsmässigt vidga tillgängligheten för 

information i dokumentform. Begreppet dokument/handling uppfattas då 

i mycket vid mening som all den av offentliga eller privata organisationer 

och privatpersoner nedtecknade eller producerade information som arkiven 

anser vara av betydelse också i framtiden. Denna grundläggande 

uppgift står fast, men de övriga uppgifterna och sättet att utföra dem är 

beroende av samhällets strukturer och rådande värderingar. 

Arkivarien flr därför aldrig glömma att han är Mnemosynes, minnets 

gudinnas tjänare. Musan Clio utövade en så stark dragningskraft på det 

förra seklets arkivarie-paleograf att tjänsten hos modergudinnan föll i 

glömska. Clio är dock bara en av Mnemosynes nio döttrar. Även om 

arkivarien själv skulle vara historiker bör han komma ihåg att arkiven fanns 

till redan före historieforskningen. Arkivverksamhetens linje och etik kan 

härledas från denna privilegierade och i vårt samhälle exceptionella position. 

27 

Översättning: Pertti Hakala 

17 Franz Jayot, A propos de deontologie. Gazette des Archives 1992., 12.3-12.4. 

71

Nationell arkivdatabas (NAD) 

Resultat och framtidsplaner 

G ORAN K RIST IANSSON 

Det har nu gått sex år sedanNAD-projektet först presenterades i ASP och 

det är nu dags att sammanfatta resultat och erfarenheter samt redogöra för 

framtida planer. 

Målsättningen med den NationellaArkivdatabasen (NAD) var och är att 

i ett sammanhang kunna återsöka arkiv som förvaras på olika arkivinstitutioner, 

bibliotek och museer runt om i landet. 

De arkivförvarande institutionerna kan i NAD presentera innehållet i 

sina arkiv med hjälp av arkivförteckningar, arkivbeskrivningar och genom 

att lägga upp kompletterande sökingångar i ett särskilt arkivregister. 

Arkivarien har till uppgift att ge en tillräcklig beskrivning och skapa 

adekvata sökvägar till arkivet. Därigenom kan informationen återfinnas av 

allmänhet eller forskare och de kan sedan vägledas till förvarande institution, 

där de far ta del av handlingarna. Det är ett stort arbete att lägga in 

relevanta sökingångar till varje arkiv och därför görs den inledande registreringen 

på grund nivå med ett fatal uppgifter. Efterhand kan sedan 

registreringen fördjupas med prioritering av de arkiv som arkivarierna anser 

vara mest forskningsintressanta. 

I NAD finns sökingångar via t ex arkivets namn, arkivbildarens namn, 

tidsperiod, kategori (personarkiv, företagsarkiv, yrke etc), namn på geografiskt 

område, handlingstyper (dagböcker etc), ämnesord, verksamhetsbenämning 

samt institutions- och personnamn som ämne. Genom att ange 

sökbegrepp i sökbilden, antingen enskilda sökbegrepp eller i kombinationer, 

och aktivera sökningen f'ar man snabbt fram en lista på arkiv som 

överensstämmer med det angivna sökkriteriet. 

Den sökta informationen kan presenteras som en sida i arkivregisteret, se 

bilaga I, en arkivförteckning eller i form av SVAR: s mikrofilmsförteckning. 

Den nuvarande databasen (NAD-96) innehåller uppgifter om drygt 150 ooo 

olika arkiv, mer än 12 ooo arkivförteckningar och nära 5000 SVAR-förteckningar. 

Målsättningen är att göra en sammanställning årligen och den 

nuvarande cd-skivan är den andra som producerats. NAD skall ses som 

Arkiv, samhälle och forskning l991:2, s 47-52. 

73

74 

resultatet av ett gigantiskt samarbete, med inblandade från ett stort antal 

institutioner, som utkristalliserats till en gemensam databas lagrad på cdskiva. 

Principen vid sammanställningen av NAD har varit att de förvarande 

institutionerna själva skall utföra registreringen av sitt material eftersom de 

kan anses ha bäst kunskap om arkivens innehåll. Endast i de fall institutioner 

av resursskäl inte kunnat utföra registreringen har de erbjudits centralt 

stöd. Den i detta sammanhang viktiga uppgiften att samordna arbetet, 

vägleda institutionerna och sammanställa resultatet har ålagts den för 

ändamålet inrättade NAD-enheten vid Riksarkivet. 

För arkivverkets del, dvs Riksarkivet, numera inklusive Krigsarkivet, de 

sju landsarkiven, Stockholms stadsarkiv och Värmlandsarkiv, har det inom 

organisationen drivna ALU-1000 projektet varit en förutsättning för digitalilseringen 

av stora delar av befintliga manuella arkivförteckningar. För 

närvarande är det i stort sett endast delar av Krigsarkivets arkivförteckningar 

som återstår. Sammanlagt har omkring 1100 personer varit anvisade 

ALU-platser i kommuner runt om i landet, med uppgift att förutom 

arkivförteckningar även digitalisera olika specialregister, såsom t ex 1890 års 

folkräkning och bilregister. 

Dock är det viktigt att poängtera att alla manuella arkivförteckningar inte 

kunnat datoriseras eftersom vissa har en struktur som inte kan hanteras i 

arkivverkets arkivinformationssystem (ARKIS) . Dessa måste antingen 

läggas in som bilder, ordbehandlingsdokument eller omarbetas. Vissa av 

bristerna i det nuvarandeARKIS kommer dock att åtgärdas, i samband med 

byggandet av dess efterföljare ARKIS Il, mer om detta nedan. 

Fortsättningsvis digitaliseras även kommunala arkivförteckningar och det 

sker i, den inom Riksarkivet nyinrättade enheten, ARKION:s regi. Alla 

kommuner i Sverige har fltt erbjudande om kostnadsfri digitalisering av sina 

arkivförteckningar och de som vill kan sedan presentera resultatet iNAD. 

Sammanställningen av nästa års utgåva påbörjas under hösten och sista 

leveransdag för material, som skall med i NAD-98, är den 30 september. För 

de institutioner som vill deltaga finns information att hämta på NADenhetens 

websida under adress http://www.ra.se/-RA/nadl/nadl.ktm. 

NAD-98 kommer att finnas både som Internet- och cd-version och finnas 

tillgänglig i början av 1998. Förutom uppdatering av befintligt innehåll 

kommer denna upplaga även att innehålla en arkivbibliografi. 

En förutsättning för att informationssammanställningen i NAD skall 

vara meningsfull är att levererande institutioner följer ett gemensamt 

regelverk Därför har mycket tid och kraft lagts ner på att ta fram en 

dataelementkatalog för arkivinformation. Dataelementkatalogen innehål-

ler ett regelverkför vadsom skall registreras och hurdet skall ske, se exempel 

i bilaga 2 . 

Dataelementkatalogen är helt hård- och mjukvaruoberoende och innehåller 

bl a regler för hur man anger arkivens namn, arkivbildare, kategoritillhörighet 

(personarkiv, företagsarkiv etc.) samt namn på personer och 

institutioner som har anknytning till arkiven. Denna katalog är inte att 

betrakta som ett slutgiltigt dokument utan kommer att kompletteras och 

förbättras efter hand. Regelutvecklingen sker i samklang med det arbete 

som pågår inom den av International Council on Archives (ICA) tillsatta 

Commission on Descriptive Standards. 

För närvarande pågår en revidering av denna katalog och målsättningen 

är att innehållet i befintliga dataelementkataloger för kartor, ritningar och 

fotografier skall integreras i samma dokument. En stor förändring är att 

arkivredovisningen nu utvidgats och går ner på dokumentnivå. Befintliga 

dataelementkataloger kan rekvireras från Riksarkivets NAD-enhet. 

Det är viktigt att förstå att regelverket är uppbyggt så att man enbart 

använder de delar man har behov av. Det är alltså inte nödvändigt att 

använda alla dataelement, något som för övrigt inte låter sig göras eftersom 

vissa dataelement utesluter varandra, utan man väljer de som motsvarar den 

nivå man valt att registrera på. Arkivverkets registrering är t ex inledningsvis 

grund men bred, för att skapa överblick, men skall i nästa skede fördjupas. 

Samtidigt görs all nyregistrering, i samband med nyförtecknande av 

levererade arkiv, på en djupare nivå. Detta är ett sätt att dokumentera den 

kunskap som arkivarien förvärvar vid ordnings- och förteckningsarbeten. 

En kunskap som därigenom kan överföras till nästa generation arkivarier 

och alla som har anledning att utnyttja bevarade arkiv. 

Vissa institutioner kan ha behov av information och specialtermer som 

inte tas upp i dataelementkatalogen och därför är det tillåtet att lägga till sk 

lokala dataelement. 

Tidigt insågs problemet med att uppnå den högsta formen av samordning, 

dvs att ra alla institutioner att följa samma registreringsregler och 

använda samma hård- och mjukvara. Samtidigt blev fördelarna med ett 

internationellt informationsutbyte uppenbara och därför valde man att 

ansluta sig till utbytesformatet MARC-AMC (Machine Readab/e Cataloging-Arehivat 

and Manuscripts Contro b, som är arkivens motsvarighet till 

bibliotekens MARC-format'. Genom att ha ett gemensamt utbytesformat 

kan man på ett förhållandevis smidigt sätt sammanställa information från 

• Se vidare Arkiv, samhälle och jorskningr987, s 179ff och 1988, s 45-56. 

75

76 

olika datormiljöer, t ex från datorer med operativsystemet UNIX och 

Maclntosh eller PC-baserade system. 

Ett sätt att ytterligare hö j a kvaliteten iNAD är att knyta registrerade arkiv 

till auktoriserade namnformer på arkivbildare, dvs namn på t ex personer, 

företag eller institutioner. Visionen är att kunna söka på August Strindberg 

och ra fram alllitteratur om honom och som är skriven av honom, arkiv som 

innehåller handlingar med anknytning till honom samt föremål, tavlor etc 

som han på ett eller annat sätt har en koppling till. 

Som ett led i att uppnå detta inleddes ett projektsamarbete med Kungliga 

Biblioteket som syftar till att skapa ett för arkiv, bibliotek och museer 

gemensamt auktoritetsregister. Projektet, som stöds av BIBSAM och går 

under namnet Auktoritetssamarbete mellan arkiv, bibliotek och museer, 

har sammanställt ett regelverk med gemensamma grundkrav för ett sådant 

auktoritetsregister. Dvs man har identifierat ett antal dataelement som skall 

finnas med och kommit överens om hur informationen skall registreras. 

Detta har gjorts genom att jämföra LIBRIS befintliga regelverk med det 

som presenterats av ICA i form av standarden ISMR(CPF) 3 • De dataelement 

som föreslås bli gemensamma finns presenterade i bilaga 3· 

Det praktiska utbytet av auktoritetsinformation föreslås ske i ett MARCbaserat 

utbytesformat, enligt ISO 2709. Men eftersom både LIBRIS och 

NAD nu kommer att kunna nås via Internet skulle det även vara möjligt att 

utbyta information via standarden SGML (Standard Generalized Markup 

Language), enligt ISO 8879. 

Utgångspunkten i det gemensamma auktoritetsregistret tas i LIBRIS 

befintliga auktoritetsregister och detta kompletteras med arkivbildare som 

endast förekommer iNAD. Denna balans blir ett första bidrag på förslag 

till nya auktoriteter. Ett annat sätt att ta fram nya auktoritetsförslag är den 

påbörjade registreringen av manuella brevskrivareregister inom arkivverket 

och universitetsbiblioteken. Dettaarbete bedrivs i SVAR:s ochARKION:s 

regi och kommer att göra befintliga manuella brevskrivareregister tillgängliga 

i en gemensam databas. Därutöver kan auktoritetsregistret kompletteras 

med uppgifter ur tryckta yrkesmatriklar och det, på universitetsbiblioteken 

förvarade, okatalogiserade trycket, som bl a innehåller uppgifter om 

företag och föreningar. En NUTEK-finansierad försöksregistrering har 

redan genomförts när det gäller yrkesmatriklar för lantmätare och arkitekter 

och det finns planer på genomgång och registrering av det okatalogiserade 

trycket. 

International Standard Archival Authority Record for Corporate Bodies, Persons and 

Farnilies, ISAAR(CPF). (Ottawa, 1996).

Att ta hand om denna stora mängd förslag och auktorisera dem är ett 

problem. Därför förslås detta ske i projektform av ett tiotal personer. När 

deras arbete är slutfört övergår auktoriseringen till en driftsorganisation i 

likhet med den som finns för LIBRIS idag. För att kunna dra nytta av detta 

arbete krävs att berörd personal utbildas och projektet strävar efter att ta 

fram ett pedagogiskt utbildningsmaterial. Projektets slutresultat finns 

presenterat i en slutrapport som kan rekvireras från NAD-enheten på 

Riksarkivet. 

Principerna i ISAAR kan även användas för konstruktion av ett auktoritetsregister 

över namn på territoriella indelningar. En sammanställning av 

befintliga underlag har gjorts och resultatet finns idag tillgängligtiNAD i 

form av en preliminärversion benämnd topografidatabasen. Denna version 

innehåller information Oni gränsförändringar från 1600-talet och framåt 

med tillhörande kartor. De gränser som finns dokumenterade rör bl a 

församlingar, fögderier och judiciella indelningar. Dock återstår en del 

kompletteringar innan registret kan betraktas som auktoriserat. 

Förutom NAD planeras även en nationell kart- och ritningsdatabas. 

Denna skall sammanställas under hösten och kommer att innehålla omkring 

500 ooo kartor och ritningar. Innehållet hämtas bl a från Lantmäteriverket, 

Arkitekturmuseet och arkivverket och den sistnämnda delen 

utgörs till stor del av resultatet från arkivverkets SESAM-satsning på 

registrering och vård av kartor och ritningar. 

När NAD-projektet påbörjades insågs snart behovet av ett för arkivverket 

gemensamt arkivinformationssystem. Arbetet med arkivinformationssystemet 

(ARKIS) tog sin utgångspunkt i det vid Landsarkivet i Lund 

utvecklade arkivförteckningsprogrammet ARKIA. ARKIA integrerades i 

ARKIS och systemet fick moduler för arkivregister, kartor och ritningar 

samt fjärrlånehantering. En rad andra moduler såsom accessionsregister, 

myndighetsregister och brevskrivareregister var färdigsystemerade och klara 

att byggas och hela systemet var på väg att lyftas över i Windows-miljö 

när allt fick skjutas på framtiden pga ALU-1000 projektet. Detta var en 

medveten omprioritering eftersom alla inblandade insåg vilken enorm 

möjlighet det var att kunna fylla ARKIS med information. 

ALU-1000 projektet påbörjades i april 1994 och innebar att en specialversion 

av arkivförteckningsprogrammet byggdes, rutiner för kvalitetssäkring 

utarbetades och personal utbildades. De första enheterna startade i augusti 

och ARKIS-databaserna inom arkivverket fylldes därefter successivt. Projektet 

satte stor press på arkivorganisationen och arkivverkets personal 

engagerades i att förse enheterna med underlag samt korrekturläsa och 

godkänna de levererade resultaten. Om inte denna möjlighet, som ALU- 

77

78 

woo projektet innebar, utnyttjats hade arkivverket haft ett modernt 

arkivinformationssystem med sparsamt innehåll. De ursprungliga beräkningarna 

var att det skulle ta mellan IO och 20 år att fylla databaserna med 

egen personal. Det som nu hänt är att vi har ett något ålderdomligt system 

som fungerar och är stabilt men fyllt med information. Nästa steg blir att, 

medan den befintliga informationen bearbetas och kompletteras inom 

arkivverket, skapa ett nytt arkivinformationssystem, ARKIS II. 

ARKIS II är på planeringsstadiet och programmeringen av systemet 

kommer att påbörjas under året. Det blir ett system som skall tillgodose 

ICA:s standarder ISAD(G) och ISAAR(CPF), innehålla befintliga och 

planerade moduler, kunna hantera bl a ordbehandlingsdokument, digitala 

bilder, ljud och video samt ha koppling till Internet.

Exempel hämtat ur NAD:s arkivregister (NAD-96). 

Arkivnuroroer 

Arkivbestånd 

Handl tidsorofång 

Huvudsakl tidsorof 

Orofång 

Uillkor 

Sökroedel 

Arkivbeskrivning 

Aronesord: Person 

Arkivinstitution 

CLAREBERGS 

GiiRDSARKIU 

naron SAUE SH 1402020 

GLA/A0576 

CLAREBERGS GiiRDSARKIU 

1690 - 1956 

1690 - 1747 

6 volyroer 

HEJ 

Arkivförteckning 165/89 

Finns inte i arkivförteckning 

LAGERSTRÖM MAGHUS KOMMERSERliDET 

Göteborgs landsarkiv 

Bilaga 1 

79

80 

Exempel hämtat ur NAD:s dataelementkatalog (reviderad version). 

Datering *** 

Alias 

ISAD(G) 

3.1.3 Dates of creation 

Betydelse 

Uppgift om äldsta resp. yngsta handlingens tillkomsttid 

Bilaga 2 

Regel 

Numeriskt datumformat enligt SIS 01 02 II "Sätt att ange datum, tidpunkt 

och tidrymd" ska tillämpas. 

Datering anges med den precision som källmaterial tillåter. 

I sådana fall endast ett element brukas för datering särskiljs gränstiderna 

som anger en tidsrymd med två bindestreck intill varandra (eller tankstreck 

om det är tekniskt möjligt). Se vidare Tillkomsttid: specifikation nedan 

Osäkerhet vid tidsangivelse anges genom att "-tal" eller "c: a" tilläggs. 

Exempel 

Kommentar

Bilaga 3 

Förslag på dataelement i ett för arkiv-, bibliotek- och museiområdena 

gemensamt auktoritetsregister. 

Dataelementnamn enligt 

ISAAR(CPF) 

Delområde auktoritetskontall 

Identitetskod 

Typ av auktoritetspost 

inom arkivområdet 

Auktoriserad form 

Ej auktoriserade former 

Delområde information 

Q) Verksamhetstid och ort( er) 

(P,F) Levnadstid och ort( er) 

m Lokaliseringsort 

(P,F) Orter och/eller levnadsområden 

m Instruktion, funktion och 

verksamhetsområde 

(P,F) Yrke, verksamhetsområde 

Q,P) Relationer 

(F) Relationer med andra familjer, 

personer eller juridiska personer. 

Q,P,F) Annan viktig information 

Delområde anmärkningar 

Regler eller konventioner 

Tidsangivelse 

Syfte 

Identifiera den institution som är ansvarig för 

auktoritetsposten och att identifiera den unika 

posten. 

Ange om formen avser juridisk person, 

fYsisk person eller familj. 

Upprätta en form för en standardiserad åtkomstpunkt 

för en juridisk eller fYsisk person eller 

familj. 

Till den auktoriserade formen skapa sökmöjligheter 

från de former för namn på juridisk person, 

fYsisk person eller familj som inte valts som 

auktoriserad form genom t ex en se-hänvisning. 

Beskriva den j uridiska eller fYsiska person eller 

familj som namnges i den auktoriserade formen. 

Identifiera de nationella eller internationella regler 

eller konventioner som följts vid tillkomsten 

av auktoritetspostens information. 

Ange när denna post tillkom. 

Anmärkning: Namnen på dataelementen och deras syfte har hämtats ur ISAAR(CPF) och 

observera att detta endast är en delmängd av de dataelement som finns redovisade där, se 

bilaga. De i matrisen använda förkortningarna betyder Q)=Juridisk person, (P)=fYsisk 

person och (F)=familj. 

81

Minnesbilder från 1970-talets 

terminologiska 

standardiseringsarbete 

BJöRN HELMFRID 

I slutet av 1960-talet tog standardiseringskommissionen i Sverige (SIS) på 

sitt arbetsprogram för immateriella standarder upp informationshanteringens 

terminologi. Uppslaget härtill kom närmast från SIS:s då genomförda 

standardiseringsprogram för kontors- och arkivinredning, förvaringshjälpmedel 

etc. 

I detta arbete hade SIS nära samverkat med bl. a. Näringslivets Arkivråd 

(NLA), där Åke Kromnow var ordförande och undertecknad vice ordförande, 

båda tillika ledande personer vid tillkomsten av NLA. Vartefter 

delförslag kom till inom särskilda arbetsgrupper inom SIS, underställdes 

dessa NLA för remissyttranden. I detta sammanhang fick undertecknad 

uppdraget att forma NLA:s yttranden, då det gällde bokhyllor och andra 

förvaringshjälpmedeL Under detta arbete uppkom ett allt större behov av 

att kunna knyta an till en fast arkiv- och biblioteksterminologi. Såsom en 

förberedelse till utarbetandet - eller ännu snarare samlandet - av en 

arkivterminologi engagerade SIS en språkvetare (nordist) att i olika typer 

av litteratur spana upp arkivtermer, oavsett om dessa tillämpades inom 

arkivväsendet eller inom den offentliga förvaltningen, inom kontorsvärlden 

eller inom journalistiken. Också skönlitteraturen drogs in i excerperingsarbetet, 

t.ex. Strindbergs Röda rummet. Lagar, förordningar, instruktioner, 

kontorsteknisk litteratur, romaner- allt, som vette mot arkiv- och 

biblioteksvärlden togs med i det snabbt växande excerptmaterialet. Detta 

fyllde till slut en hel garderob i SIS dåvarande lokaler vid Tegnergatan i 

Stockholm. 

Nästa steg, som skulle ha blivit att bearbeta, rensa, precisera, strukturera 

och komplettera expertmaterialet, orkade vår språkman ej med. Excerpterna 

blev alltså liggande i väntan på att något skulle hända. 

I mitten av 1960-talet tog SIS kontakt med en av de mest dynamiska 

bibliotekscheferna i landet, då knuten till Stockholms handelshögskolas 

bibliotek, strax därpå chef för Universitetsbiblioteket i Lund, Björn Tell. 

Denne åtog sig att leda ett terminologiskt standardiseringsarbete, gällande 

83

84 

informationshantering i vid bemärkelse- arkiv-, biblioteks-, ADB-terminologi 

m.fl. specialområden. 

Ungefär vid samma tidpunkt hade också undertecknad knutits till SIS:s 

arbete på informationshanteringens vidsträckta fält. Jag hade fatt uppdraget 

att gå igenom det ovannämnda excerptmaterialet från litteraturen och 

komma med förslag till huru detta skulle kunna nyttiggöras i ett kommande 

terminologiskt arbete. 

När Tell till sig började knyta experter på skilda delområden av informationshantering 

hamnade jag bland dessa såsom expert på arkivbildning och 

arkivhantering inom näringslivet. 

Från Riksarkivet engagerades den alltför tidigt bortgångne RolfVallerö 

i den snabbt växande arbetsgruppen. ADB-området företräddes av den 

förste lektorn vid ett svenskt gymnasium i administrativ databehandling, 

Lennart Larsson samt en byråchef vid Datainspektionen. Från biblioteksväsendet 

kom Mari-Louse Backman, Kungl. Biblioteket. Totalt svällde 

kommitten till omkring 15 experter. Redan från början anbefalldes samarbete 

med Svenska språknämnden- i praktiken med Bertil Malde. SIS hade 

regeringens bemyndigande att utfärda svenska standarder inom sitt arbetsområde. 

Men förslagen till sådana skulle först godkännas av språknämnden. 

Redan på ett tidigt stadium uppdagades, att Tell visserligen var eminent 

sakkunnig inom sitt område - biblioteksterminologien. Men - han hade 

just genom sin sakkunskap på så många områden engagerats också i 

internationella sammanhang. Han hade ytterst ytterst sällan tid att deltaga 

i ett helt sammanträde. Av den anledningen kom man att kalla honom 

"Björn Till och från"! Eftersom undertecknad valts till vice ordförande, föll 

det på min lott att rycka in, då Telllämnat sammanträdena. Efter en tid 

avsade sig Tellledamotskapet i kommitten, varpå ordförandeposten övergick 

till undertecknad. 

Jag delade upp arbetet i delområden med underkommitteer. Dessa hade 

att utarbeta förslag till definitioner och termer till dessa inom sina delområden 

och underställa dem granskning av den stora kommitten, som vid 

pienarrnöten accepterade eller återremitterade inkomna förslag. 

När vi inom SIS-kommitten arbetat några år, upptog UNESCO - ett 

organ inom FN-på sitt arbetsprogram projektet Informationshanteringens 

terminologi. SIS inbjöds att deltaga i detta arbete. Undertecknad fick SIS:s 

uppdrag att inom den internationella kommitten företräda Sverige. Till mitt 

biträde fick jag en av SIS:s heltidsanställda sekreterare, Arvid Åhlin. 

Eftersom vi inom SIS-kommitten vid ungefär samma tidpunkt nått fram 

till en svensk standard på det arkivterminologiska området, fick jag och min

86 

gardet med vita byxor, röda jackor och silverglänsande hjälmar. Herrar 

Wersig och Schewe hade vid dessa tillfällen betydande svårigheter att få fatt 

i mjölk att fYlla på sina medhavda flaskor med! 

Dr Wersig drog sig tillbaka efter något år och efterträddes av rektorn för 

Norsk Bibliotekshögskola, Tord Henriksen-ett språkgeni och ledarbegåvning, 

som förgäves sökte dölja sig inom väldiga lusekoftor och en yvig kalufs. 

Andra originella personligheter rymdes inom den stora kommim!n. 

Spanska standardiseringskommitten företräddes av en ståtlig spanjorska. 

Under pienarmörena sade hon aldrig ett ord. Däremot kom hon alltid 

någon halvtimme för sent-såväl på morgnarna som efter lunch. Orsaken? 

Hon böt såväl frisyr som kreation - allt för att ständigt förnya sig! 

Fransyskorna, tre till antalet, av vilka en under ett år hade med sig en nyfödd 

baby, som hon måste amma ungefär en gång i timmen och hade med i en 

barnvagn, argumenterade med hela kroppen och var de flitigaste debattdeltagarna. 

Detta berodde på att deras dokument alltid var de ordrikaste-vitt 

avlägsna från kommittens naturliga arbetsprincip: en definition skall vara 

entydig och ej innehålla ett ord för mycket. En betydande del av p lenarmötena 

gick åt att så att säga vrida överflödsorden ur de franska dokumenten. 

Den ungerske och den italienska delegaten hade det gemensamt med 

Henriksen, att de var språkgeni er. Ungrarens namn med z och ö m.m.lärde 

jag mig aldrig uttala. Hans var totalt flintskallig, tillika en ytterst skärpt 

debattör. Italienskan, mme Lubbock, var kommunist av italiensk tappning, 

god vän med Togliatti och hela det italienska kommunistpartiets ledargarnityr. 

Detta återfanns såsom främmande inslag bland gästerna i hennes 

etagevåning i huset på den plats i Rom, där Cesar mördades. Den övre delen 

av hennes tvåvåningslägenhet låg på husets platta tak och rymde en vingård. 

Våra resonemang med hennes utomstående gäster var livliga och visade, att 

den italienska kommunismen föga liknade den kinesiska eller sovjetiska. 

Herrarna var i alla händelser glada sällskapsbröder. 

Vår medarbetare från United Kingdom var en engelsk gentleman, mr 

Thomson boende i det lilla samhället "The seven Oaks" någon mil från 

London. Han löste mången tilltrasslad situation med en förlösande replik. 

En gång vid ett möte i början av vårt arbete - det var i Bri.issel- hade vi 

trasslat in oss ordentligt i försöken att klart, lättbegripligt och entydigt 

definiera en arkivterm. Han begärde ordet och yttrade: "Ladies and 

gentlemen! This is confusion, bu t confusion on a high level"! Det allmänna 

skratt, som därpå följde, löste upp knuten. När vi hade p lenarmöte hemma 

i hans standardiseringsorganisation, vid en liten lugn gata nära Marble 

Arch, rådde stor upphetsning efter ett !RA-attentat i London. När vi kom 

till mötena, blev vi praktiskt taget kroppsvisiterade varje dag.

Det mest minnesvärda av våra pienarrnöten i Stockholm ägde rum en 

marsvecka. Jag och Åhlin var nere vid Stockholms C för att möta delegaterna. 

När mm e Lubbock kom, rådde full snöstorm i Sverige. Hon kom från 

ett vårligt Rom, iförd lätta sommarkläder och blev chockad, då hon trädde 

ut på Vasagatan. Hon hade inga varma kläder med sig. Det blev taxi ut till 

Lilla Essingen, där ArvidAhlin bodde. Hans hustru lånade ut varma kläder. 

Trots att dessa var minst ett nummer för stora, fick mme Lubbock i dessa 

upp erforderlig värme. Men någon vacker uppenbarelse blev det inte. 

När jag hade slutmöte med min underkommine för arkivterminologi, 

det var i H aag, bjöd den nederländska, dåvarande riksarkivarien oss tre på 

middag på ett av stadens flottaste näringsställen. Vi fick önska oss vad vi ville 

och som fanns upptaget på den stora matsedeln. Mina ögon föll på en rätt 

i vilken "kabeljau" ingick. Jag kände ordet från det tidiga 16oo-talets 

Göteborg där en holländsk invandrarfamilj med detta namn slagit sig ned. 

Jag hade också en svag aning om att det rörde sig om en fisk. Utan att fråga 

värden ville jag bekanta mig med rätten. Medgästerna, vilka valde oxfile, 

höjde ögonbrynen vid mitt val. Detsamma gjorde vår värd, som tyckte, att 

jag inte behövde välja en så billig rätt, den billigaste på matsedeln. Jag 

började ana, att jag gjort en s.k. tavla, men ville inte avslöja detta utan 

framhärdade i mitt val. När rätten kom in fullbordades olyckan! Det rörde 

sig om kokt torsk på spenatbädd-och i mitt tycke alldeles smaklös. Men 

medan de övriga i sällskapet gottade sig åt oxfilen med persiljesmör, höll jag 

god min i elakt spel! 

Två delområden visade sig antingen alltför komplicerade eller allt för 

instabila för att nu lämpa sig för standardisering, d.v.s. fasdåsning vid en 

viss, klart definierad betydelse. Det ena området var upphovsmannarättsliga 

termer. Här borde lämpligen internationellt orienterade jurister kunna 

göra en insats. Det andra området var ADB, där nyheter oavbrutet 

strömmade till och där varje företag, som producerade mjukvara eller 

hårdvara, samtidigt höll sig med en egen terminologi. Detta problem löstes 

interimistiskt så att vi kom överens om att varje enskilt land skulle samla in 

alla så att säga spontant uppkomna datatermer till dataordböcker. Så 

gjordes av svenska SIS. 

När ISO:s arbete med informationshanteringens termer avslutades 1981, 

hade internationella standarder med engelska och franska definitioner 

utarbetats på bl.a. följande delområden: allmän-na informationstermer, 

arkivtermer, bibliotekstermer samt termer för audi-visuella hjälpmedel. 

Arbetsspråken i ISO-arbetet var engelska och franska. Tyskan ansågs av 

politiska skäl ännu icke salongsfähig. Vissa resonemang fördes om att dra 

in också ryska, kinesiska och arabiska språk i terminologiarbetet. Men dessa 

87

88 

bedömdes skola så avsevärt komplicera arbetet, att risken för ett misslyckande 

tycktes alltför stor. Till en början hade vi vid våra pienarrnöten 

simultantolkning mellan engelska och franska. Men redan vid tredje 

pienarrnötet avstod vi från sådan. Då var vi så inne i varandras resonemang, 

att det inte längre behövdes. Detta sparade mycken tid. 

Fransmännen hade den lilla egenheten, att de ej infann sig till plenarmöten, 

om icke alla arbetsdokument minst 6 veckor i förväg kommit dem 

tillhanda på franska. Också under Pompidous och Mitterands tid svävade 

De Gaulles anda över dem! 

I Norden- med naturligt undantag för Finland- ville vi samarbeta för 

att så vitt möjligt ra substantiv och verb med samma stam för en och samma 

definition. Härför tillsattes i samverkan mellan våra nordiska delegationer 

en särskild, nordisk standardiseringskommitte. Den döptes till INSTA = 

Internordisk standardiseringskommitte. Den sammansattes med mig såsom 

ordförande. Övriga ledamöter var bl.a. Tord Henriksen och en 

överbibliotekarie från Norges Kungl. Bibliotek. Dessutom deltog- visserligen 

lite sporadiskt - en dansk representant och som observatör en 

finländska. Sammanträdena ägde rum i Oslo och kombinerades med 

seminarier för elever och lärare vid Norsk bibliotekshögskola, ledda alternerande 

av mig och Henriksen. 

Kostnaderna för det svenska deltagandet i ISO-arbetet, bestående av reseoch 

traktamentsersättning, betalades av dåvarande Styrelsen för teknisk 

utveckling, STU. Något arvode kom icke på fråga, helst jag kunde ra räkna 

mina insatser såsom en del av min rektorstjänst vid ett gymnasium, till 

vilket försöksverksamhet inför ett nytt ämne, informationsteknik införts. 

Det ansågs då angeläget, att jag deltog i det bakomliggande informationsterminologiska 

arbetet. Jag fick dock ingen vikarie, då jag var borta. Mitt 

arbetsbord på skolan var därför ganska rågat, när jag kom tillbaka från de 

veckolånga plenarmötena. Av SIS fick jag såsom avskedspresent en chok- · 

ladkartong, vid pass 1 1!2 m hög. Den måste läggas på takräcket på min bil, 

då jag återvände från Stockholm efter min sista kontakt med SIS.

Konferenser och studieresor 

FIAT liFTA- konferensen i Paris 

21-26 september 1996 

Detta års konferens inom FIATliFTA - International Federation of 

Television Archives - innehöll förutom konferensen själv också federationens 

generalförsamling, som .enligt stadgarna skall avhållas vartannat år. 

Härvid sker val till president och Executive Council men även andra frågor 

av intresse tas upp. Bland övriga ärenden märktes detta år ett förslag till 

modernisering av stadgarna innebärande att också radioarkiv, tillhöriga 

medlemmar som även sänder television, kan upptas i federationen. Detta 

sker for att möta ett allt vanligare forhållande, att dessa två typer av arkiv 

bland medlemsföretagen slås samman till en enhet. 

Medlemsskapsstrukturen förändras också, i det att t ex en korresponderande 

medlem numera benäms Individual Associate Member. Dessutom 

förtydligas skillnaden mellan fullvärdigt medlemsskap och associerat för 

organisationers del: så t ex måste sådana företag, som uppfyller kraven för 

fullvärdigt medlemsskap, också bli fullvärdiga medlemmar och inte, som ej 

varit ovanligt tidigare, gå in som associerade medlemmar. 

Vidare inrättas en halvtidstjänst som administrativ sekreterare inom 

FIAT/IFTA, något som varit på tal några år men som man tidigare inte 

ansett sig ha råd med. Denne skall bl a hålla i löpande korrespondens samt 

ingå i redaktionen för FIAT Newsletter och stå för det omedelbara 

insamlandet av material. Som kronan på verket föreslås en höjning av 

medlemsavgifterna- tidigare tämligen måttliga- med 50%. Dessa förslag 

antogs. 

Som en deltagare uttryckte det i en rapport till det efterföljande Newsletter 

vore ett första intryck av konferensen, att antalet delegater ökat i 

förhållande till tidigare och likaså intresset för kommissionernas arbete. 

Dessa har numera öppna sammankomster under konferenserna, vilket 

uppenbarligen stimulerat till ökat deltagande också utanför själva konferensdagarna. 

Bland diskuterade ämnen märktes äganderätten till arkivmaterial i 

förening med dess bevarande och utnyttjande; är kommersiellt utnyttjande 

och kulturarvssynpunkter förenliga? Ett annat ämne rörde fenomenet med 

obsoleta format, i synnerhet vad gäller videomaterial, och hur man skall 

89

90 

komma till rätta med nödvändigheten att kopiera för att kunna bevara 

långsiktigt. Detta är ju i själva verket ett mycket ofta återkommande tema 

närhelst video kommer på tal. 

Digitalisering är sannolikt den framtida lösningen. Även de stora filmmängderna 

i tv-arkiven kräver särskilda överväganden och åtgärder, även 

om just problemet med föråldrad uppspelningsapparatur knappast är så 

framträdande som i fråga om video. 

Dokumentation och access var andra vitala ämnen liksom frågan om 

utbildning. I sistnämnda fall pekade man inte minst på att länder med kortare 

traditioner och erfarenheter har stort behov av utbildningsmaterial och - 

möjligheter och att FIAT:s Training Commission där har en mission att fYlla. 

I en rapport från just Training Commission redovisades intryck från förkongressen 

till ICA:s stora kongress i Peking i början av september, där 

också en representant för FIAT liFTA deltog. I sin rapport vitsordar denne 

den höga kvaliten på denna för-kongress, i vilken redovisades ett stort 

intresse för utbildnings- och träningsfrågor. För första gången vid en FIAT l 

1FTA-konferens framträdde en delegat från ett afrikanskt land (Nigeria). 

Denne hade just också deltagit i Pekingkonferensen. 

Den s k FIAT liFTA Award till program, som huvudsakligen bygger på 

tv-arkivmaterial, utdelades 1996 för tredje gången och gick till programmet 

"The Road to War", producent Norrna Percy, och ingående i BBC:s serie 

"The Death ofYugoslavia". 

Nordiskt miniseminarium 

FIAT liFTA vill gärna ra till stånd lokala seminarier, där ämnesområdet 

begränsas och där språkproblemen minimeras, dvs de skall kunna hållas 

utan tolkar. Ett sådant seminarium för nordiska deltagare avhölls i mars 

1996. Ett nytt hölls i slutet av februari 1997, med deltagande från de flesta 

nordiska länderna, inkl Färöarna. Programmet i år innehöll visningar av 

institutioner, bl a ALB, samt olika föredrag, t ex om den digitala världen 

idag och imorgon och om det europeiska samarbetsprojektet Euromedia, 

där man söker sammansmälta metoder för indexering och återvinnande av 

information med integrerad digital teknik och analys och testning av nya 

telekommunikativa tjänster. 

Ett ytterligare sådant miniseminarium i Aten under 1997 avses avrapporteras 

vid nästa FIAT liFTA-konferens, i Budapest i september 1997· Dessutom 

planeras också ett miniseminarium i Santiago de Chile. 

Stellan Norrlander

Översikter och recensioner 

Riksarkivets beståndsöversikt del l. Medeltiden, Kungl Maj:ts 

Kansli och Utrikesförvaltningen mm (Stockholm 1996, ISBN 

91-88366-01-4) 

Arkivens nytta och nödvändighei 

Det är en på flera sätt lycklig dag, när Riksarkivet publicerar del I av sin stora 

beståndsöversikt. Denna första del handlar om medeltidssamlingen och 

kvarlåtenskapen av Kungl Maj:ts kansli samt utrikesförvaltningen. 

Som representant för avnämarna, de som bedriver historisk forskning, 

är jag enbart lycklig över händelsen. I den oändligt ringa mån jag hör till 

producenterna av administrativa handlingar och stadiga utredningar, 

känner jag någon skuldkänsla: Ha"r jag bidragit till att pappersfloden har 

blivitstörre än den borde ha varit? I måttliggradhoppas jag, förvad denna 

översikt först och sist visar är, hur produktionen av handlingar har svällt 

ut genom tiderna, särskilt i accelererad takt under 1900-talet, och det 

speglar hur de stadiga organens verksamhet har lagt under sig mer och 

mer av människornas leverne i kungariket Sverige. Under tidigare århundraden 

befattade sig den stadiga administrationen bara med vissa ur 

överhetens synpunkt väsentliga aktiviteter: krig, beskattning, underhandlingar 

med främmande makter, brottsbekämpning, kyrklig verksamhet. 

Det dagliga livet låg utanför överhetens synfält, och mestadels 

ansåg sig den lycklig som kunde leva och dö utan att bli upptäckt av fogdar 

och krigsbefäL Men överhetens synfält vidgades alltmer, och för två och 

ett halvt århundrade sedan började man försöka föra demografisk statistik 

över befolkningen. Av allt att döma var den länge bristfällig med väldiga 

statistiska mörkertal, men undan för undan fick man allt bättre grepp om 

den lösa, icke bofasta arbetskraften, och under andra världskriget visade 

det sig, att det var ett försvinnande litet antal obefintliga som anmälde sig 

för att få ransoneringskort. Den sociala överblicken var total och den 

kamerala omutlig. Den stadiga verksamhetens omfattning och specialisering 

har nu vuxit därhän, att den har blivit allt svårare att överblicka och 

ännu svårare att samordna. Det hör till dagens politiska problem, och det 

är inte det minsta. 

Föredrag hållet vid Riksarkivets presentation av beståndsöversikten den n juni 1996 

91

92 

Professor Erik Lönnroth. 

Porträtt av Ernst 

Billgren tillhörigt Statens 

porträttsamlingar 

på Gripsholms slott. 

Foto Svenska porträttarkivet 

Principen för ordnandet av Riksarkivets material är och förblir proveniensprincipen: 

akterna ordnas under den myndighet som har producerat 

dem. Det innebär för den forskare som utnyttjar akterna, att hans utblick 

binds till den ifrågavarande myndighetens. Är hans intresse inriktat på 

andra frågor än dem som har intresserat myndigheten, måste han finna på 

egna system för att utnyttja materialet. Vill han t.ex. ha reda på bebyggelsen 

under 1500-talet i någon landsdel, räcker det inte att ta tilllandsböckerna 

och längden för Älvsborgs lösen, de två ordinarie källängderna över 

skattebetalande undersåtar i riket. Man har också att ta hänsyn till ortnamn, 

skifteskartor från qoo-talet, topografiska och växtbiologiska faktorer, 

eventuell t också arkeologiska lämningar. Forskning kan sällan ta sig fram på 

slentrian i välordnade serier av akter - den kräver oro och misstänksamhet, 

fantasi - och helst någon rutin i nyttjande av arkivmaterial. 

Det första avsnittet av den nu utgivna delen, det som rör medeltiden, har 

bara i undantagsfall kunnat ordnas och presenteras efter proveniensprinci-

pen. Svenska dokument och brev, skrivna på pergament och papper har 

sammanförts i kronologisk ordning, vare sig de härrör från någon myndighet 

eller från privatpersoner. Beståndet visar med all tydlighet det självklara 

men sällan påpekade förhållandet, att ingen administration har kunnat 

finnas förrän man har kunnat lämna skriftliga meddelanden och akter. 

Kungadömet har enligt samstämmiga uppgifter varit svagt så länge det bara 

har kunnat ge mundiga befallningar och lita till mundiga överenskommelser, 

kanske från början formulerade med precision men snart glömda i sin 

precisa ordalydelse. Först när den katolska kyrkan hade kommit ur missionsstadiet 

och byggt upp en organisation med stift och församlingar, 

kunde svearikets kung i förbund med kyrkan få ett grepp om sina undersåtar. 

Alfabetismens födelse har varit statens födelse- kyrkan kom urifrån 

med en färdig organisation och maktapparat. Runskriften hade bara 

kunnat användas på monument av sten och på små personliga meddelanden, 

bevarade på näverbitar. Kyrkans latin hade ett färdigt ordförråd för 

administrativa begrepp och ekonomiska transaktioner. Det avsatte så 

småningom en svensk terminologi. Men först på 12oo-talet med dess starka 

inflytande från den europeiska kontinenten kunde samhällsgrupper i 

Sverige tillägna sig europeisk kultur och europeiska beteendemönster och 

organisera sig i ett privilegiesamhälle. Man kodifierade lagarna i de landskap 

som ännu formellt var självständiga enheter under sveakungen, men 

därutöver fick man skrivna kungliga påbud, påvliga bullor och fördrag 

bekräftade med de fördragsslutandes sigill. Detta fick folket som normer för 

sin livsföring, med inslag av främmande kanonisk och romersk lag att rätta 

sig efter, i den mån de styrande i landet hade makt att driva igenom sina 

påbud. 

Det finns grupper av pergamentsbrev som man kan hänföra till vissa 

släkter, och det finns kopieböcker, framför allt Vadstena klosters, som ger 

samlade intryck med utgångspunkt från en gemensam proveniens. Därtill 

kommer några jordeböcker och räkenskapsböcker i Riksarkivets C-serie, 

som ger direkta intryck av några högadliga familjers ekonomiska livsföring. 

Sturearkivet, den yngre Sturefamiljens skriftsamling, erövrades av den 

danska krigsmakten och bevarades i Köpenhamn tills det återbördades till 

Sverige genom arkivbyte in på 1900-talet. Det är ett unikt arkiv genom att 

det ger ett levande intryck av riksföreståndarnas maktutövning, utnyttjande 

av resurser och politiska spel. Det medeltida dokumentmaterialet, som 

har säker proveniens och utförligare information om agerande personernas 

liv och verksamhet, härrör från senmedeltiden, framför allt dess slutskede. 

Det mildrar något men förtar inte intrycket av att det medeltida källmaterialet 

utmärks av ofandiga luckor som aldrig kommer att fyllas. Medeltids- 

93

94 

r 

forskarens skyldighet är att erkänna sin okunnighet om det mesta och att 

sedan med omsorgsfull analys ra ut det mesta möjliga av det lilla som finns. 

Från och med Vasatiden finns riksregistraturet i löpande serie, kungliga 

brev alltifrån 1521, rådsprotokoll från 1621 och framåt, skrivelse till Konungen 

och till Kungl. Majestät från och med 1522, och andra löpande serier, fler 

och fler allteftersom den centrala förvaltningen har vuxit och förgrenats 

fram till nutidens svåröverblickbara mångfald. Materialet blir allt opersonligare 

alltifrån det att GustafVasas oefterhärmliga sätt att uttrycka sig ersätts 

av formell kanslistil. Rådsprotokoll ger ännu i stram sammanfattning en 

livlig och spännande debatt med ett uttryck av majestätisk lakonism, som 

avbryts i några ra års stenografiska protokoll från 1670-talet och 1682, där 

debatten i stället återges i samtalsspråk, tyvärr nästan omöjligt att återge i 

tidens egen språkform. Här kunde finnas en unik men svår uppgift för 

språkforskare att skymta 16oo-talets talspråk. 

I avdelningen "ämnessamlingar och miscellanea'' finns en rikhaltig 

avdelning om lagstiftning och rättstillämpning i äldre tid, en stor avdelning 

om personhistoria och en mångfald specialavdelningar, från akademier, 

lärda sällskap och museer till rangvård och spinnhus. I några fall har 

splittringen varit för stor för att kunna sammanfattas, något som har avsatt 

rubrikerna "Fragmentsamlingen" och "Oplacerade handlingar". På slutet 

kommer en avdelning om "Trolldom och annan vidskepelse", som lockar 

nfikenheten. Trolldomen togs på stort allvar ännu i 1734 års lag, där 

drakoniska straff utmäts för dess utövande. Den kom snabbt ur bruk under 

gustaviansk tid, men dess kvarlevande som en del av folklig subkultur är en 

företeelse som är väl värd seriösa studier. 

Rubrikerna i denna beståndsöversikt täcker ett oändligt antal forskningsområden- 

jag har bara kunnat ge några antydningar. Men denna mångfald 

ger också anledning till allvarliga reflexioner. Det latinska språket är så allmänt 

nyttjat i källmaterialet, att forskning i äldre tids historia före mitten av 1700talet 

är så gott som omöjlig för den som inte är latinkunnig. Franskan som 

dominerande kulturspråk är så allmänt förekommande från 1700-talet och 

fram över 18oo-talets mitt, att någorlunda kunnighet i detta språk är ett måste 

för historiska forskare. Historiskt tänkande är ofrånkomligt för alllångsiktig 

prognostik, all bedömning av framtidens möjligheter, som går utöver konsten 

att dra det sista strecket på ett diagram en bit över dess högra kant. Nuet är 

ett ögonblick som för varje sekund förbyts i ett förgånget som fortsätter in i 

framtiden. Framtiden bestäms av oändligt mycket mera än några nu aktuella 

ekonomiska tendenser eller nu intressanta tekniska projekt. Den bestäms av 

människor, som vi inte ännu känner till, och människors beteenden i ständigt 

föränderliga tidsmiljöer lär vi bara känna i historien.

Det vi möter i arkiv, särskilt i centrala arkiv, är materialet som gör det 

möjligt att göra exakta iakttagelser om historiska företeelser, så exakta som 

en allvarligt arbetande människa kan göra. Det är en oändlig och lockande 

möjlighet för forskare som söker sanning. Det finns i dagens Sverige en 

tendens att slarva med sanningen, att göra påståenden om lagbundna 

företeelser, att lansera en aktuell tendens med en eller annan politisk 

innebörd, eller rentav klatscha till med påståenden om människor och 

händelser som man antar har underhållningsvärde. Den som söker sanningen 

tar avstånd från sådant. Det historiska skeendet bestäms inte av 

lagar, tendenser föråldras snabbt och är alltid av ondo, och verkligheten 

ensam har ett bestående underhållningsvärde. Den som forskar i arkivens 

material kan tröttas, men han eller hon belönas av glädjen att finna spånor 

av en verklighet. Jag kan vittna om den glädjen med ettlångt livs erfarenhet. 

Den håller. 

Erik Lönnroth 

95

96 

Recension 

Del I av Riksarkivets beståndsöversikt (Skrifter utgivna av Svenska Riksarkivet, 

8:I, band I och 2, I996) handlar som sig bör om Kungl.Maj:ts kanslis 

arkiv. Delen innehåller också ett inledande avsnitt om hela verket. Här ges 

bl a kortfattad information om hur arkiv redovisas, inklusive en beskrivning 

av allmänna arkivschemat. En av verkets förtjänster är att kortfattat, men 

ändå inträngande beskriva arkivbestånden och deras innehåll. Till detta 

kommer de uttömmande hänvisningarna till litteratur, förteckningar och 

otryckta utredningar i Riksarkivet. 

En generell fråga som bör diskuteras är om forskarna är mest betjänta av 

en beskrivning av Riksarkivets bestånd eller av en beskrivning av vissa arkiv. 

Forskarnas intresse för materialet begränsas sannolikt inte till den del som 

vid ett visst givet tillfälle förvaras i Riksarkivet. Vad gäller departementen 

skulle jag ha velat se att redovisningen hade förts fram t o m I974, dvs 

grundlagsändringen, trots att handlingarna är levererade till RA endast t o m 

I965. På så sätt hade vi fatt en beskrivning av hela Kungl Maj :ts kanslis arkiv. 

Arkiven från Kungl Maj:ts kansli är som bekant historiskt sett kärnan i 

Riksarkivet. Jag skall därför begränsa min framställning till behandlingen 

av dessa arkiv. Det är en mäktig uppgift att beskriva detta material inom ett 

så pass begränsat utrymme. Beståndsöversikten ger en hittills okänd inblick 

i detta rika material. Jag har själv upplevt svårigheterna att tränga in i 

materialet. Under mitt avhandlingsarbete kämpade jag med ett antal 

föråldrade och mycket summariska förteckningar. 

En av de mest svåröverskådliga delarna av Riksarkivets bestånd är 

arkivbestånden från Kungl Maj:ts kansli före I840. Arkivens öden genom 

århundradena gör att det kan vara mycket svårt att hitta sökta handlingar. 

Det är därför glädjande att vi nu far en genomgång av de olika serierna i det 

odelade kansliets och i statsexpeditionernas arkiv och av sökvägarna. 

Särskilt redovisningen av de inkomna handlingarnas placering är värdefull 

(se t ex s. 92f)'. I avsnittet om diarierna bör man lägga märke till att de 

beskrivs som ett hjälpmedel att fastställa vilka handlingar som kommit in 

och hur ärendenahar handlagts, inte ett hjälpmedel för att hitta de inkomna 

handlingarna. Detta visar på svårigheterna att tränga in i materialet. 

Departementens arkiv är generellt sett mycket lättare att orientera sig i. 

Detta till trots är det mycket värdefullt med en allmän genomgång om vissa 

serier i departementsarkiven (I50 ff) . En annan viktig sammanställning 

I uppräkningen på sid.92f skulle jag vilja tillägga nedre justierevisionens arkiv (utslagsakterna), 

eftersom det i den serien finns handlingar som inte har att göra med domstolsärenden 

(gäller åtminstone 1770-talet).

gäller ärendenas fördelning på de olika departementen. Kunskap om denna 

är ju nödvändig för att kunna hitta ett ärende i arkiven. 

Ett annat centralt men svårbearbetat arkivmaterial härrör från den högsta 

dömande makten. Nedre justitierevisionens arkiv har ofta betraktats som 

"svårt", både för RA:s forskarexpedition och för forskarna. Det gäller inte 

bara avsaknaden av förteckning. Minst lika viktigt för förståelsen av 

materialet är kunskap om arkivläggningsprinciper och om handlingarnas 

öden fram till den nuvarande ordningen. Det faktum att vissa aktserier är 

rekonstruktioner är t ex en nödvändig kunskap (se s.2 70ff). Genomgången 

är därför mycket välgörande. 

De värdefulla arkiven från utrikesförvaltningen hör till ett annat område 

som för många varit svårgenomträngligt. Vi har här visserligen haft Sören 

Tommas' värdefulla arbete om Diplomatica-samlingarna. 2 , men beståndsöversikten 

är även här mycket välkommen. Framförallt beskrivningen av 

UD:s och dess föregångares arkiv bör uppmärksammas. Däremot kan man 

diskutera det kloka i att behandla arkiven från myndigheter under regeringen 

på UD:s område i denna del i stället för i den del som skall behandla 

centrala ämbetsverk. Dispositionen kommer här att spegla RA:s organisation 

mer än statsförvaltningens. 

Sammanfattningsvis kan konstateras att del r av beståndsöversikten 

motsvarar högt ställda krav. Forskarna har här ffitt ett ypperligt hjälpmedel 

för att förstå och hitta i ett mycket centralt källmaterial till Sveriges historia. 

Stajfan Smedberg 

1 Tommos, Sören, The Diplomatica Collection in the Swedish National Archives, Skrifter 

utgivna av Svenska Riksarkivet 5, Scockholm 1980. 

97

98 

Mare Baldeum - 2000 år av Östersjöns historia 

Ulla Ehrensvärd-Pellervo Kokkonen-]uha Nurminen 

(ISBN 951-1-13993-2) 

"Mare Balticurn" är ett stort och präktigt praktverk. Att lyfta upp denna bok 

och placera den i läsvänlig position är inte alldeles lätt, att bläddra i den går 

däremot som en dans. Det första intrycket är överväldigande. En slösande 

rikedorn av illustrationer, inte minst av praktiskt taget perfekt återgivna 

kartor och sjökort. Men det är inte bara frågan om en magnifik och utförlig 

kartbilderbok Den som ger sig i kast med texten upptäcker att man även här 

f'ar sig något alldeles extra till livs, kanske inte riktigt det man förväntat sig av 

undertiteln- 2 ooo år av Östersjöns historia. Detta är långt ifrån någon 

konventionell historik över Östersjöområdet utan en mycket speciell. Huvudtemat 

är karteringen av Östersjön. Andra aspekter kornmer i skymundan, 

även om ett stort antal mycket upplysande faktarutor ger allehanda information 

om näringsliv, fartygstyper, hydrografiska förhållanden m m. 

Huvudförfattare har varit Ulla Ehrensvärd, professor och f d chef för 

kartsektionen på Krigsarkivet. H on svarar också för bokens längsta avsnitt, 

"Mare Balticurn - ett hav av växelverkan", där hennes i sanning enorma 

kunskaper om kartografins historia kornmer till sin fulla rätt. Hon är 

noggrann med att hela tiden sätta in den kartografiska utvecklingen i sitt 

allmänhistoriska sammanhang. Huvudbehållningen av avsnittet är dock 

den intima växelverkan mellan den exceptionellt informativa texten om 

karteringens framväxt och mångfalden av synnerligen representativa och 

talande illustrationer. Detta är självfallet i fortsättningen standardverket på 

detta område (det bör dock påpekas att den tidigare existerande konkurrensen 

inte är stenhård). 

Ulla Ehrensvärd för fram berättelsen till och med Petter Geddas atlas från 

1690-talet. Utvecklingen därefter beskrivs av fil dr Pellero Kokkonen, specialist 

på 1700-talets sjökartering. Han går i sitt avsnitt, "Speculurn Nauticurn 

-Östersjöns spegel", fram till mitten av r8oo-talet. Även i Kokkonens avsnitt 

finns samrna utmärkta kvaliteter som i Ehrensvärds, en mycket informativ 

text och ett utsökt samspel med de excellenta illustartionerna. Hans avsnitt 

är mindre brett upplagt och koncentrerar sig på sjökortens utveckling, medan 

Ehrensvärds bredare framställning även tar in andra typer av kartor och 

överhuvudtaget kunskapen om Östersjön, inte bara i området självt utan även 

utanför. För Ehrensvärd spelar t ex holländarna en stor roll medan Kokkonen 

huvudsakligen sysslar med svensk och rysk verksamhet.

Gotlands belägenhet på ett sjökort fordigställt år 1767 (Sjökarteverkets 

arkiv, Hydrografiska kartor, littera XV!l·5, Krigsarkivet). 

Foto Bertil Olofsson. 

99

100 

Faktarutorna är sammanställda av Juha Nurminen, en mycket intressant 

person. Han är storföretagare, koncernchef för Nurminengruppen, men 

samtidigt akademiskt utbildad, mycket sjöfartsintresserad i allmänhet och 

av arktisk upptäcktshistoria i synnerhet och därtill ägare av en stor bok- och 

kartsarnling, som lämnat åtskilliga spår i "Mare Balticum". Även om 

flertalet av faktarutorna gäller skepp, handeln och sjöfart i allmänhet är 

åtskilliga av dem, som är ägnade navigering, nära kopplade till kartmaterialet 

och de båda andra författarnas framställningar. Här ges mycket 

kunskap i lättsmält form. Den som t ex känner sig ha bristande kunskaper 

i hur man använda loxodromer rekommenderas att söka upp sid 25. 

Finns det då bara lovord att strö för detta verk? Nej tyvärr, det är några 

punkter som lämnar läsaren frågande. Det är t ex inte helt klart vad som 

menas med Östersjön. Kartan på sid 15, alldeles avgjort, och i viss mån 

texten på sid 12, definierar Östersjön som inkluderande även Kattegatt, en 

i sanning generös gränsdragning som skulle göra även förmodligen förvånade 

göteborgare till Östersjökustbor. Längre fram i texten har författarna 

dock lugnat ned sig och låter Östersjön mer eller mindre tydligt sluta 

någonstans i Öresund. Den allmänhistoriska texten ger upphov till enstaka 

frågetecken. Ett kraftigt sådant måste sättas inför uppgiften om var slaget 

vid Svolder ägde rum. Tidigare uppfattningar har pendlat mellan Öresund 

och vid en ö i södra Östersjön. Nu uppges som valplats den tidigare okända 

ön Svolder i Öresund! 

Den kraftigaste kritiken måste dock riktas mot de nyproducerade 

kartorna. Åtskilliga av dem är tyvärr långt ifrån klanderfria. Ett flertal fel 

och konstigheter kan lätt konstateras, ibland även grova sådana. Ett par 

exempel från slutet av boken får illustrera detta. Kartsviten "Sveriges kamp 

om herraväldet över Östersjön" lider av åtskilliga fel, det grövsta förmodligen 

att Svenska Pommern år 1809 inte är markerat som svenskt. I bifogad 

text anges f ö att "år 1814 erhöll Danmark Pommern", i själva verket 

överlämnades området år 1815 till Preussen. Även kartan "Sjöstrider" är 

olyckligt utformad. Ett antal sjöslag har placerats fel, bl a det viktiga vid 

Fehmern 1644. Lustigast är väl placeringen av slaget på Kolberger Heide 

samma år. I den beledsagande texten står mycket riktigt att detta ligger i 

Kielbukten men på kartan har slaget detta obeaktat förlagts till Kolberg i 

dagens Polen. Även kartan "Index över reproducerade kartor" , i och för sig 

en utmärkt ide, måste tas med en nypa salt. Några stickprov gjorde mig 

betänksam. Jag började med en karta, s 54, som jag inte återfann i indexet, 

tittade därefter på de tre uppgifterna i indexkartans sydöstra hörn. En var 

helt korrekt, en felaktig, om än inte helt och hållet, och en helt galen. Sedan 

gav jag upp.

Låt mig sluta med gnället över vad som trots detta är ett fantastiskt arbete 

och övergå till arkivaspekter, dvs i detta fall varifrån materialet till illustrationerna 

är hämtat. Står möda har lagts ned på att insamla underlag, hela 

39 institutioner i tio länder har bidragit. Med tanke på verkets bakgrund är 

det kanske inte så förvånande att av de totalt cirka 240 illustrationerna 52 

är hämtade frånJuha Nurminens stiftelse och privatsamling. Bakgrunden 

lär nämligen vara att verket från början var tänkt som en presentation av 

Juha Nurminen-materialet men sedan växte ut till den generella framställning 

det blivit. Ännu mer av materialet kommer faktiskt från ett annat håll, 

det svenska Krigsarkivet, som ensamt svarar för en fjärdedel. Orsaken är nog 

inte bara huvudförfattarens tidigare hemvist där utan även samlingarnas 

bredd och djup. Totalt härrör drygt fyra femtedelar av materialet från 

Sverige och Finland, en slagsida som dock inte är så allvarlig som det kan 

verka, eftersom man, i det flertal fall då det rört sig om icke unika föremål 

valt att avbilda ett svenskt eller finländskt exemplar. 

slutligen är det värt att påpeka att boken har blivit en stor försäljningsframgång. 

Totalt 9 ooo exemplar trycktes på fyra språk- finska, svenska, 

tyska och engelska. Praktiskt taget alla exemplaren är redan sålda. Det torde 

inte vara en djärv gissning att verket kommer att bli en antikvarisk dyrgrip. 

Björn Gäfoert 

101

102 

"ADB och Arkiv" samt "Redovisning av 

AD B-upptagningar" 

Två småskrifter från Riksarkivet och Krigsarkivet 

En äldre kollega berättade följande anekdot. 

Den stadiga kommitten hade omkring 1970 avslutat sitt arbete och ville 

leverera sitt arkiv till Riksarkivet. Kommitten önskade nu besked om hur 

man skulle förfara med det utredningsmaterial som var AD B-baserat. Efter 

att noga ha övervägt beständighetsproblematiken meddelade Riksarkivet 

att materialet inför leverans ovillkorligen skulle överföras till ett nytt och 

oanvänt magnetband. 

Jag vet inte i vilken utsträckning historien är sann, men det är ganska 

oväsentligt. Den ger i alla fall en sann bild av den osäkerhet vi inom 

arkivväsendet har känt, och i hög utsträckning fortfarande känner inför 

arkivmaterial på ADB-medier. Även om vi idag har fltt ett regelverk och 

andra verktyg för att bättre hantera dessa frågor, kan vi nog i denna anekdot 

lite till mans känna igen våra egna tillkortakommanden och vår egen 

tafatthet när vi ställs inför frågor om långtidsbevarande av digitalt material. 

Det finns således ett stort behov av texter som behandlar ADB ur ett 

arkivperspektiv. Varje nytt tillskott till det hittills ganska magra utbudet 

inom detta område är varmt välkommet. Inte minst inom kategorin 

handböcker finns ett otillfredsställt behov. Det är därför roligt att kunna 

konstatera att såväl Riksarkivet som Krigsarkivet utkommit med varsin kort 

skrift av handbokskaraktär, vilka ur olika perspektiv behandlar arkiv och 

ADB. 

Riksarkivet har inlett utgivningen av handböcker, regelkommentarer och 

liknande texter i en publikationserie med enhetlig grafisk profil. I denna 

serie har nu utkommit Redovisning av ADB-upptagningar. 

Erfarenheterna från SATS-rundan har visat hur eftersatt denna del av 

arkivredovisningen är vid våra statliga myndigheter. Jag är nog inte den 

enda tillsynshandläggare som blivit glatt överraskad de ra gånger jag stött 

på en arkivförteckning där de digitala delarna av myndighetens arkiv varit 

redovisade. I och för sig är detta inte särskilt förvånande. De för våra 

förteckningsprinciper så grundläggande begrepp som handling, volym, 

serie, ja till och med arkivbildare utgår från det traditionella pappersarkivet 

och låter sig endast med möda överföras till den digitala världen. I en bilaga 

till Riksarkivets lilla häfte ges exempel på hur detta trots allt kan låta sig

göras. Som klokt poängteras i häftets inledning avser exemplen endast 

relativt enkla upptagningar av databastyp. 

Dagens och den närmaste framtidens komplexa informationssystem 

kommer att ställa helt nya krav på arkivredovisningen. Även Datalagskommitten 

betänkande (SOU 1997:39) och de förslag som där framförs förebådar 

stora och nödvändiga förändringar i vårt sätt att redovisa och beskriva 

arkiv. Detta utvecklingsarbete har ju även inletts inom ramen för projektet 

Info rmationsteknologin hos myndigheterna och dess påverkan på arkivens 

offentlighet. Det är med stor spänning resultatet av detta arbete emotses. 

Riksarkivets broschyr innehåller således inga direkta nyheter vare sig av 

begreppsmässig, metodisk eller teoretisk natur. Detta vore väl heller in te på 

sin plats. Broschyrens målgrupp är i första hand de arkivbildande myndigheterna. 

Som ett stöd för det praktiska förteckningsarbetet fungerar den 

säkert utmärkt. 

Krigsarkivets lilla skrift ADB och arkiv - En orienteringfor myndigheter 

som hör till Försvarsdepartementet, tar det befintliga regelverket som utgångspunkt, 

och ger i resonerande ton exempel på hur detta kan tillämpas 

i praktiken. I inledningen konstaterar man att det finns en rad författningar 

vilka syftar till att reglera myndigheternas AD B-användning utifrån arkivtjänstens 

krav. Bristande kunskap hos myndighetens ADB-ansvarige om 

arkivfrågor och lika sto r okunnighet om ADB hos den arkivansvarige, utgör 

dock ett problem. Författarna menar att det är i detta perspektiv vi ska se 

Krigsarkivets skrift. "Avsikten med detta häfte är att försöka minska 

avståndet mellan den ADB-ansvarige och den arkivansvarige". 

På en myndighet där jag har goda personliga relationer med såväl den 

arkivansvarige som AD B-chefen lät j ag båda dessa läsa Krigsarkivets broschyr. 

Vi träffades sedan alla tre under en kafferast. Det samtal som därefter följde 

gav knappast näring åt förhoppningen att alla olikheter i tänkesätt och 

begreppsapparat nu skulle vara överbryggade. ADB-chefen ville inte acceptera 

att rensning i systemet skulle benämnas gallring. Gallring var något man 

gjorde när man ställde av en fil. Denna lektion om begreppens rätta innebörd 

följdes av den arkivansvariges krav på att myndighetens blankettmallar i 

fortsättningen skulle sparas i ASCII-format. 

Det förvirrade samtalet utmynnande dock i den kloka ståndpunkten att 

arkivfrågorna måste beaktas redan i systemutvecklingsprocessens inledning. 

Arkivtjänstens krav ska på samma sätt som andra delar av ett ADBsystems 

funktionalitet lösas när systemet byggs. Arkivfunktionen bör vara 

en integrerad del av myndighetens informationssystem. 

Detta perspektiv saknas i Krigsarkivets häfte. Det hade varit möjligt att 

exempelvis med utgångspunkt i arkivlagens krav att hänsyn ska tas till 

103

104 

registreringens betydelse för arkivvården, föra ett resonemang runt systemutveckling 

och arkivvårdens krav. Ska metoder och verktyg för systemutveckling 

förändras i den riktning vi vill, bör arkivvärlden ta varje tillfälle i 

akt att formulera sina krav. 

ADB och Arkiv kommer att finna sina läsare. Även om häftet vänder sig 

till de arkivbildande myndigheterna är det säkerligen även många av landets 

arkivarier som med tacksamhet kommer att ta till sig denna - som 

författarna själva uttrycker det - lägesrapport. 

Björn Jordeli

SVENSKA_ ARKIVSAMFUNDET

Clios eller Mnemosynes tjänare? De västerländska ... - Visa filer

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template ?