FILM&TV;Tio italienska kannibalklassik1.pdf - Hem

fc.guc.se

FILM&TV;Tio italienska kannibalklassik1.pdf - Hem

Tio italienska kannibalklassiker, del 2

Författare: Jörg Ausfelt

Publicerad: 2003-01-05

Vad Lenzi troligen inte visste när han sköt filmen ovan, var att Deodato ungefär

samtidigt befann sig i Colombia, filmande Cannibal holocaust, det ultimata

kannibaläventyret. Denna film hade faktiskt premiär bara sex veckor efter Eaten

alive! (7/2 1980), och Lenzi måste ha blivit helt knäckt när han såg den. Det hade jag

blivit. Detta hade varit det ultimata kannibaläventyret, om det inte varit för det änd-

och meningslösa djurdödandet.

För första gången begav sig filmteamet till Amazonas på riktigt, till Colombia närmare

bestämt, när man nu ändå skulle bre på ordentligt. Deodato återupptog samarbetet

med production managern från hans The last cannibal world (och som dessutom

jobbade med The mountain of the cannibal God), Giovanni Masini, och det råder

ingen tvekan om att vi befinner oss i Amazonas när professor Harold Monroe (Robert

Kerman igen - hur hann han?) åker ut på floden med sin guide. Monroe är på jakt

efter ett försvunnet reportageteam, bestående av fyra ungdomar som ville göra en

dokumentärfilm om kannibalism – och aldrig återvände. Lamberto Bava är

assisterande regissör, för övrigt.

Mycket av filmen berättas i tillbakablickar allt eftersom deras sista filmrullar hittas, en

efter en, bland ett trädlevande folk inne i djungeln. Vi får följa dem när de, glada i

hågen, ger sig ut och filmar. Först liknar det mest ett studentspex, men snart går

saker och ting fel. De slaktar en jättesköldpadda (på riktigt…) och tillagar den, varpå

slaktaren/kocken/guiden blir ormbiten och dör. De stöter på några indianer som

hugger av ansiktet (ej fejkat) på en apa och sörplar i sig innehållet, ungefär som ett

ägg. Sen går allting snett.

De skjuter en tamgris ”på skoj”, och några av dem uppträder allt mer föraktfullt och

förnedrande gentemot lokalbefolkningen, vilket givetvis straffar sig. När de

gruppvåldtar en indiankvinna (i själva verket filmens garderobiär, Lucia Constantini

från Colombia) och senare spetsar henne på en påle på en strand, har indianerna,

som är kannibaler, fått nog, och de går till motattack. En av killarna blir förstås

kastrerad, därefter levande skinnad. I slutet ser vi bara hur kameran trillar i marken

och allting blir mörkt.

Känns temat igen? Ett försvunnet filmteam som, enligt pressreleaser vid premiären,

verkligen försvann och ”slukades av kannibaler”. En ”film i filmen”, som får den att

verka vara dokumentär… hört talas om The Blair Witch Project…?!? Snacka om att

planka en idé rakt av, helt ogenerat – och klara sig! Fast så jobbade ju herrar

Deodato och Lenzi också, så varför inte. Filmens stjärna är dock Gianfranco Clerici,

som skrev manus. Han hade tidigare skrivit, ensam eller som partner, The last… och

Nazi love camp 27, och kom 1980 att skriva manus till Deodatos The house on the

edge of the park och Lamberto Bavas Photos of joy (1987).

Alla de grymheter som indianerna begår mot djur, gör de ju för att överleva, medan

de vita inkräktarnas grymheter givetvis inte har något försvar. De beter sig som

moderna kolonisatörer/herrefolk, och får sitt rättmätiga straff. Kannibalerna ger igen,

och det var på tiden! Det tyckte dock inte filmcensuren i flera länder, vilket innebär att

filmen totalförbjöds i länder som Norge och Finland medan den aldrig ens skickades

in till granskning i Sverige. I USA X-klassades den och förvisades därmed till

skumma porrbiografer, men i Sverige kunde man hyra den på video i början av 80talet.


Helt knäckt måste Lenzi nu ge igen, och det gör han i och med Cannibal ferox (”Vild

kannibal”), men innan dess kom Joe D’Amato tillbaka med sin Grim

reaper/Antropophagus, den 9/8 1980. Här har vi en grupp turister, bestående av

bl.a. Tisa Farrow (ja, syster till Mia Farrow, och känd från hennes svåger, Woody

Allens Manhattan, 1979, men även Lucio Fulcis Zombie Flesheaters senare

samma år), tjeckiskan Zora Kerova (senare känd från flera Fulci-filmer) och Serena

Grandi, storbystad blondin som senare medverkade i Photos of joy, som alla

besöker en avlägsen grekisk ö.

Innan dess ser vi en figur ta sig upp ur havet, klafsa i land och fixa mittbena på en

solbadande kille med en yxa. Det är annars rätt dött (ha-ha) på ön, inte en människa

så långt ögat kan nå. Våra vänner tar sig in i ett övergivet hus, och snart smyger

figuren fram ur mörkret och börjar attackera och käka av sina offer. Vi bjuds på en

snygg hängning i en spiraltrappa, fladdermöss i gummiband som kastas framför

kameran, och en kannibal som ser ut som en baksmällepizza i ansiktet.

Tydligen är figuren en Nikos Karamanlis (George Eastman, känd från ungefär en

miljon italienska filmer, här även medförfattare och -producent till filmen), som blivit

skeppsbruten med sin familj, och som snart började käka upp dem alla - fru och barn.

Nu har han blivit tokig på kuppen, och han tror att han kan erhålla förlåtelse om han

fortsätter med sin kannibalism. I en ökänd (och oftast bortklippt) scen river han ur

fostret ur en havande kvinna och käkar upp det. I slutet, besegrad, sliter han ut sina

egna tarmar och låter sig väl smaka (skitgott). Hey Joe, detta var ingen höjdare!

Knappt nåt naket heller, bara en bröstvårta.

Cannibal ferox hade premiär den 24/4 1981 i Italien. Och nästan bara där. Den sägs

ha blivit förbjuden i 31 länder, men det finns det nog inga bevis för. Klart är att den

klipptes hårt i många länder, tio minuter i Storbritannien t.ex. Lenzi snor tillbaka vad

Deodato snott från honom, och filmen är ett enda stort rip-off på C holocaust. Dock

lämnar den en obehaglig eftersmak på ett helt annat sätt än denna.

Gloria Davis (Lorraine De Selle från The house…), hennes bror Rudy och deras

studentkamrat, Pat (Zora Kerova från Antropophagus), åker till Colombia (jodå, på

riktigt) för att bevisa att kannibalism inte existerar. Ute i djungeln stöter de snart på

problem i form av knarkhandlaren Mike Logan (John Morghen, alias Giovanni

Lombardo Radice, då känd från The house…, Cannibal apocalypse, och Fulcis

City of the living dead, där ju även allas vår Janet medverkade, samt senare även

de flesta av Michele Soavis filmer) och hans kumpan Joe. De berättar en story om

hur de flytt från kannibaler. I själva verket är de på jakt efter kokain och smaragder.

Mike har sex med Pat. En boaorm dödas av en leguan, en apa dödas av en jaguar,

en anakonda dödar ett okänt litet djur, och troligen var offren alla fastbundna, ”for our

viewing pleasure”. Meningslöst. Mike visar sig vara ett riktigt svin som, då han inte

hittar några smaragder, i ett kokainrus brutalt torterar sin guide, sticker ut ett öga på

honom och skär av honom dicken. Han dödar också en indiankvinna, liksom i

förbifarten.

I New York har snuten Rizzo (Robert Kerman än en gång…) ett mord på halsen,

vilket inträffat i Mikes lägenhet (mördaren spelas av Perry Pirkanen från C holocaust

och City of…). Hans tjej, Myrna (Meg Fleming igen) förhörs, varpå hon beger sig till

Amazonas för att leta efter Mike, som tagits till fånga av indianer, som har ihjäl Joe

och käkar upp hans tarmar och inälvor. Därefter skär de av Mikes lem och äter upp.

Mike rymmer, men struntar i att hjälpa Pat och Gloria, som sjunger stämsång nere i

sin grop.

Mike tas snart fast igen, och han spänns fast i ett bord, där toppen på skallen slås av,

så de kan äta ur den som ur en skål - snabbmat…! Pat hängs upp i brösten i krokar


medan Gloria tappert sjunger vidare på Red River Valley. En snäll indian befriar

Gloria, och som tack blir han spetsad av en av deras egna fällor när de flyr. Gloria

räddas av några vita jägare (spelade av några i filmteamet för att spara ett par tusen

lira). Hon återvänder till New York och skriver en avhandling om att kannibalism är en

myt.

Medan C holocaust syntes ha en moral, känner man bara avsky mot C ferox. De

vita beter sig som de spanska conquistadorerna på sin tid, medan indianerna skildras

som ignoranta, sadistiska vildar. Många tyckte samma på sin tid, och Lenzi upphörde

mer eller mindre att göra våldsam film efter detta. Och därmed borde den italienska

kannibalfilmseran vara över. Men i stället fortsatte det komma ständigt nya varianter

på temat.

Antropophagus fick en uppföljare, C ferox fick en icke-officiell uppföljare och det

dök upp en ny genre mitt i alltihop, zombie-/kannibalfilmen. En genre där kanske

Lucio Fulci utmärkte sig mest. Men honom ska jag återvända till senare, liksom

zombier i allmänhet. Jag ska bara här ta upp ytterligare två italienska filmer på temat

kannibaler. Den ena, eftersom den går i samma stil och inte är helt oäven, Amazonia

– The Catherine Miles story, och den andra, Cannibal apocalypse, för att den kom

mitt i smeten 1980.

Cannibal apocalypse hette egentligen Apocalypse domani, det vill säga

”Apocalypse (undergång) i morgon”, vilket givetvis var menat som en vinkning till

Coppolas Apocalypse now. Den hade italiensk premiär den 4 augusti 1980, och

regisserade gjorde Anthony M. Dawson, som egentligen hette Antonio Margheriti,

och verkligen dog den 4 november i år. Filmen börjar i Vietnam, där f.d. fotomodellen

John Saxon (mest känd idag för sin roll i Terror på Elm Street, 1984, men som jag

bäst minns från klassiska julrysaren Stilla natt, blodiga natt - av Bob Clark 1974 -

och Dario Argentos Tenebre, 1982) spelar en officer (har han nånsin spelat nåt

annat än polis eller militär…?!?), Norman Hopper, som är nere i Vietnam för att

hämta hem några krigskamrater som hålls fångna, även efter kriget (som om nån

mer än amerikanerna trodde på den myten…).

En av dessa, Bukowski (John Morghen), biter Hopper i armen, och det visar sig att

han fattat tycke för det vietnamesiska köket. Han är kannibal, och låses därför in. Ny

flyttar vi fram i tiden, och Hopper plågas, väl hemma i Amerikat, än av mardrömmar

från ’Nam, och än av den pilska granndottern (Cinzia De Carolis från Argentos Cat

o’nine tails, 1971), som lägger upp sig för honom så fort tillfälle ges. Han är inte mer

än man, och låter sig till sist väl smaka, trots fruns (Elizabeth Turner från Fulcis

Seven notes in black, 1979) protester. Det gör Bukowski också av den voluminösa

blondin som kommer in på en biograf med sin kille mitt i filmen och sätter sig framför

Bukowski och börjar grovhångla. Bäst som pojkvännen diar från hennes ena bröst,

böjer sig Bukowski, på rymmen från lustiga huset, fram och tager sig ett bett från

hennes hals. Han blir jagad ut ur biografen, och förföljs av ett överårigt MC-gäng.

Han tar sin tillflykt till en vapenbutik, där han förskansar sig och skjuter ihjäl några

efterföljare med en rejäl hagelbrakare. Nu, liksom i First Blood två år senare,

kommer hans gamla officer, det vill säga Hopper, till undsättning. Han får mycket

riktigt Bukowski att ge upp, och han återbördas till hispan, där kannibalismen sprider

sig som en löpeld. Den är tydligen smittsam (en av många, alternativa filmtitlar var

Virus), och alla som smittas förvandlas till galna kannibaler. Folk dödas överallt, och

sjukdomen förflyttar folk från dårhuset till bårhuset… så även Hopper, som nu gett

upp och sällar sig till sina forna vapenkamrater. Domedagen nästa?

I filmen syns Ramiro Oliveiros från giallon The pyjama girl case (1977), Venantino

Venantini från The city… och C ferox, samt regissörens son, Edoardo Margheriti.


För den sleaziga musiken till denna äkta eurotrashfilm står Alexander Blonksteiner,

som gjorde musiken till Fulcis White fang (1972).

Amazonia kom 1986, och skildrar hur Cathy Miles (Elvire Audray) står till svars i en

rättegång, misstänkt för morden på sin faster och hennes man. Hennes öden och

äventyr i Amazonas återges här i en serie tillbakablickar, varvat med

rättegångsbilder. Hon växte en gång upp i djungeln på sina föräldrars plantage, men

reste till England för att gå i skolan. Ett sommarlov återvänder hon, bara för att se

sina föräldrar bli mördade av, som hon tror, indianer. Hon rövas bort av dessa, och

tvingas äta larver medan hennes föräldrars huvuden hänger på tork i närheten.

Kannibaler dyker upp och förpestar tillvaron. Cathy skyddas av indianen Umukai,

som fattat tycke för henne, och han skär av halsen av en av människoätarna. Ett

rådjur dödas av en jaguar. Därpå tar man av Cathy kläderna, och hon springer

omkring halvnaken i resten av filmen, nästan.

När Umukai och hövdingen inte kan komma överens om vem som ska deflorera

Cathy, görs det i stället av några indiankvinnor med en pinne. Snart har Cathy vant

sig vid deras små egenheter, och hon börjar smälta in, så att säga. Vardagliga

trivialiteter vidtar, och Cathy börjar spela flöjt. Ett par som vänsterprasslat, straffas så

till vida att mannen hängs upp och ner i ett träd med honung i ansiktet. Myror äter

upp det. Kvinnan slängs i en kajak och skickas ut för ett vattenfall. På så sätt sparar

man in kostnaderna för skilsmässoadvokater.

Kvinnor, män och tapirer badar nakna. En man käkas upp av en ofin krokodil. Ett tag

tror man sig förflyttad till Mitt i naturen, när man zoomar in apor, blommor och lata

sengångare. Umukai berättar så sanningen, att det alls inte var han som dödade

hennes päron, utan hennes faster och dennes man. Umukai högg bara huvudet av

dem. Cathy beger sig hem till plantagen, där fastern och mannen installerat sig. Hon

hackar dem i småbitar, vilket gör Umukai lite sur. Han vill inte längre ha henne.

Denna film har också gjorts så att den ska likna en dokumentär, och när Cathy döms

till åtta år på hispan, visas ”live footage” från när hon ledsagas ut ur

rättegångslokalen i Venezuela. Efter dessa åtta år återvänder hon till England, där vi

nu får sen henne åtta år äldre, som hemmafru med barn. Och så var den

”sannsagan” slut. Den skrevs av Franco E. Prosperi, mannen bakom Mondo cane

(1962) och dess många uppföljare.

Och därmed lämnar vi de italienska kannibalfilmerna, som alla var väldigt lika:

okunniga vita hamnar i djungeln, vid en flod. De stöter på lokala stamfolk, inklusive

kannibaler, och vare sig de beter sig illa eller inte, får de snart på fan av

kannibalerna. Räddningen kommer ofta via ett flygplan eller en helikopter. Alla filmer

är tryfferade med flera, onödiga djurmord, som inte gör filmerna vare sig spännande

eller ”häftiga”, bara motbjudande.

Frånsett det, har de en hel del att erbjuda folk med intresse för våldsam film. Fast det

var mer spännande förr, när man fick nöja sig med andrahandskopior där bilden var

så dålig att man inte såg ett skvatt ibland, och där texten var på grekiska, holländska

eller kantonesiska. Idag finns de alla på DVD med engelsk text och med kanonbild.

Den italienska filmvärlden var inte heller större på denna tid, än att många, både

framför och bakom kameran, var med i mer än en film.

More magazines by this user
Similar magazines