Kampen mot glömskans tyranni - Västerbottens museum

Kampen mot 

glömskans tyranni 

förstudie gällande 

Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi 

vid Västerbottens museum 

1

Omslag: Interiör hos Johan Engman, Djupsjönäs, Nyåker (1957). Foto Sune Jonsson. 

Emil Drömmare är ensamvarande och avsidestagen. Man anser i min by att han kunnat bli 

professor. Han bor i ett blått hus som ligger i skogsbrynet. Detta hus har inte alltid varit blått. 

På Gamm-Emils tid var huset lika falurött som de andra husen i byn. Kring avsidestagna bildas 

alltid legender. Dessa beskriver ofta hela skalan från det absurda via uppskattning till rena 

illviljan. Sune Jonsson i Byn med det blå huset (1959). 

© Västerbottens museum, 2011. 

2

Innehållsförteckning 

VISION _____________________________________________________________________________________________5 

SammaNFattNINg__________________________________________________________________________7 

SyFtE_____________________________________________________________________________________________ 11 

mål _______________________________________________________________________________________________ 12 

SuNE JONSSON – EN prESENtatION _______________________________________________ 14 

Fotograf, författare och fältetnolog ________________________________________________________ 14 

Filmare och samarbetet med SVt___________________________________________________________ 16 

Ideologi och arbetsmetod _____________________________________________________________________ 18 

Vad menas här med ’dokumentärfotografi’? _____________________________________________ 21 

Sune Jonssons arkiv ____________________________________________________________________________ 23 

Västerbottens museums fotoarkiv __________________________________________________________ 26 

Om DEN FOtOgraFISKa bIlDENS bEtyDElSE SOm KulturarV _____ 30 

att bevara spåren av samhällsförändringar ______________________________________________ 31 

Om historien som verktyg ____________________________________________________________________ 32 

Vikten av fördjupning och reflektion ______________________________________________________ 34 

Hur ser det nationella ansvaret ut för den dokumentära fotografin? _______________ 37 

på nationell nivå ________________________________________________________________________________ 37 

Nationella fotoarkiv ___________________________________________________________________________ 41 

på regional nivå _________________________________________________________________________________ 41 

NätVErK OCH INtErNatIONElla utblICKar ______________________________ 43 

Ett nationellt nätverk för fotografi med dokumentär inriktning_____________________ 43 

Sällskapet Sune Jonssons vänner ____________________________________________________________ 45 

andra samarbetspartners _____________________________________________________________________ 46 

SuNE JONSSON CENtrum För DOKumENtärFOtOgraFI ______________ 47 

Varför ett dokumentärfotografiskt centrum i umeå? __________________________________ 47 

Organisation_____________________________________________________________________________________ 48 

tidplan 2011–2014 ____________________________________________________________________________ 49 

rESurSbEHOV För DrIFtEN aV SJCD _____________________________________________ 52 

Lokaler _______________________________________________________________________________________ 52 

3

Investeringar/Inredning/Utrustning _____________________________________________________ 52 

Tjänster från och med 1 juli 2013 ____________________________________53 

Årliga verksamhetsmedel från och med 2015 ________________________________________ 53 

produktionskostnader inför 2014 ___________________________________________________________ 53 

mer om den årliga verksamheten ________________________________________56 

Work in progress ____________________________________________________________________________ 56 

Filmer och bildspel _________________________________________________________________________ 56 

Fotografresidens ____________________________________________________________________________ 56 

Workshops, Photographer’s talks, praktiska kurser, studiecirklar _______________ 59 

Årligt dokumentärfotografipris __________________________________________________________ 59 

Seminarier och föreläsningar _____________________________________________________________ 59 

Universitetskurser __________________________________________________________________________ 61 

Bibliotek och forskarplatser ______________________________________________________________ 61 

tOtala KOStNaDEr SJCD ______________________________________________________________ 62 

FörSlag tIll FINaNSIErINg __________________________________________________________ 63 

mEr att läSa ________________________________________________________________________________ 64 

taCK ______________________________________________________________________________________________ 67 

ENglISH Summary ________________________________________________________________________ 68 

4

vision 

Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi är ett rum och en plattform 

för den dokumentära bilden. Här visas Sune Jonssons klassiska 

och älskade bilder vid sidan av mindre kända motiv. Här presenteras 

även dokumentärfotografi av andra fotografer. Nya uttryck, nya perspektiv 

och förnyelse av den dokumentära fotografin blir ett viktigt inslag 

på traditionens och det historiska perspektivets grund. 

basen är Sune Jonssons arkiv i Västerbottens museum tillsammans 

med flera andra viktiga fotografisamlingar. arkivet är tillgängligt för studier 

och forskning. Filmrum, forskarplatser, läsrum med tidskrifter och interntionell 

fotografilitteratur finns givetvis med anknytning till pågående 

utställningar. 

Hörnstenar i centrumet är förutom utställningar, regelbundet återkommande 

seminarier, fotografresidens, workshops och kurser där själva 

begreppet ’dokumentärfotografi’ i ett pågående samtal problematiseras, 

tolkas och ges nya innebörder. Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfo- 

märta och kalven i aronsjö, Vilhelmina (1961). 

God fotografi blir till i den enkla punkt, där man själv står som människa. Det betyder 

att objektiven endast är en förlängning och fördjupning av fotografens personliga sätt 

att se och skapa relationer till omvärlden. Sune Jonsson i Konstrevy (1968). 

5

tografi är en drivande nod i ett nationellt nätverk för den dokumentära 

bilden. 

Den fotografiska bilden i dess många olika uppenbarelseformer 

och med dess många olika funktioner i samhället 

är tveklöst vårt viktigaste bildmedium, och planerna på 

att beröva svensk fotografi dess mest centrala institution 

avslöjar ett djupt förakt för fotografins uppgifter som dokumentärt, 

opinionsbildande, vetenskapligt och bildmässigt 

medium. Och med tanke på den omsorg man ute i Europa 

och i USA ägnar fotografin, vore det graverande om i vårt 

land en så kortsynt statlig propå skulle få omintetgöra en 

verksamhet som kommer att bli vital inte minst i ett framtida 

samhälle med stort behov av forskning i masskommunikationsbildens 

semantik och utveckling. 

Någonstans i framtiden skymtar dock ett något ljusare 

perspektiv. Elementär fotografisk utbildning för blivande 

museitjänstemän förekommer sporadiskt och det leder 

kanske i sinom tid till att ett första absolut nödvändigt krav 

tillgodo ses: att antikvarier och intendenter blir så pass kunniga, 

att de kan avgöra vad som är god fotografisk kvalitet 

eller inte, samt att de börjar inse att den fotografiska processen 

både tekniskt och kreativt är betydligt mer kompl i - 

c erad än vad man i allmänhet föreställer sig. 

Samtidigt kan man förvisso vända på problemet och 

önska, att de många kompetenta bildberättare som t.ex. 

den moderna högskoleundervisningen i fotografi producerar 

också förvärvade nödvändig etnologisk systematik och 

skapade åt sig personliga relationer till de dokumentära 

projekt som de framledes kan komma att ägna sig åt. 

Man kunde tänka sig något slags kombinerad utbildning 

för den nya fotografgeneration, som har ett vitalt intresse 

av fotodokumentärt arbete vid våra museer. 

Sune Jonsson i Västerbottens-Kuriren 27 mars 1987 

inför hotet om Fotografiska museets nedläggning. 

6

sammanfattning 

Igenkännande och medupplevelse är viktiga ingredienser, 

både då man skapar och konsumerar dokumentär 

fotografi. I samma mån som man värderar sitt eget och 

andras liv, miljö och samtid blir dokumentärfotografin 

värdefull, för yrkesutövaren till och med livsavgörande. 

Den skapar hemkänsla, identifikationsmöjligheter och 

är verksam terapi mot den sviktande livskänslan som en 

brutal samhällsutveckling eller bara genom tidens flykt, 

kan skapa hos de drabbade människorna. 

Sune Jonsson i Bild Fotograficentrums bildtidning (1988). 

Den internationellt erkände fotografen, författaren och filmaren Sune 

Jonsson (1930–2009) arbetade vid Västerbottens museum i mer än 30 år. 

museet förvaltar sedan 2002 hela hans arkiv, ett betydande kulturarv av 

internationell dignitet. Häri finns också en grund och inspirationskälla till 

en förnyelse av museernas sätt att i ord och bild dokumentera sin samtid. 

utgångspunkten för föreliggande förstudie är att museets styrelse 

2009 antog ett visionsdokument för att inrätta ett Sune Jonsson Centrum 

för Dokumentärfotografi, nedan kallat SJCD, att finnas i full drift 

senast 2014 då umeå är Europas kulturhuvudstad. 

ambitionen att utveckla det dokumentärfotografiska området stöttas 

i en avsiktsförklaring upprättad mellan Statens kulturråd och Västerbottens 

läns landsting 2010. Den är också utpekad i umeå kommuns 

ansökan om att bli kulturhuvudstad, inlämnad våren/sommaren 2009, 

som ett projekt som förutsätts övergå till ett varaktigt inslag i umeås 

kulturliv även efter 2014. 

Kulturrådets intresse för SJCD markerades ytterligare 2010 då museet 

erhöll utvecklingsmedel till ett 3-årigt projekt för att utreda förutsättningarna 

för etableringen av ett långsiktigt hållbart nationell centrum för 

dokumentärfotografi i Sune Jonssons namn. museets ägare, umeå kommun 

och Västerbottens läns landsting, sedan april 2011 region Västerbotten, 

stöttar således utvecklingsarbetet och dess intentioner. 

Fokus det första året har varit föreliggande förstudie, uppordningsarbete 

kopplat till Sune Jonssons arkiv samt nätverksbyggande. 

7

Fotografen, författaren och filmaren Sune Jonsson är en av tre svenskar 

som erhållit ”fotografins nobelpris”, det internationellt prestigefyllda 

Hasselbladpriset, fotovärldens förnämsta utmärkelse. genom att lyfta 

fram hans livsverk, som är en av Västerbottens museums största kulturella 

tillgångar, ger vi nutidens människor möjlighet att möta honom i 

ett större och mer rättvisande format. många har länge efterfrågat detta, 

för andra kan hans bilder öppna nya perspektiv. 

I förstudien presenteras hans fotodokumentära arbete och det arkiv 

som museet förvaltar och som utgör basen för verksamheten. Sune Jonssons 

sätt att arbeta med kamera och penna är en viktig förebild och utgångspunkt 

för vidare utveckling av samtidsdokumentation och dokumentärfotografi 

i Sverige som är, eller borde vara, en central uppgift för 

de kulturhistoriska museerna. 

museets fotoarkiv sätts in i ett nationellt sammanhang och några av 

våra främsta samarbetspartners och nätverk inom det fotografiska fältet 

listas. 

under arbetet har vi kartlagt de insatser som gjorts på ett nationellt 

plan. Det vill säga att en samhällsstödd institution tar ett långsiktigt ansvar, 

både för bevarande- och tillgänglighetsfrågor, kring den fotografiska 

bilden som historisk källa. Dit hör också det långsiktiga arbetet med 

fotografiska dokumentationer. Det kan konstateras att området för närvarande 

är utlämnat åt eldsjälar vid olika institutioner och tillfälliga lösningar. 

Intresset för fotografi är större än någonsin och här har Sune Jonsson 

sin givna plats. Vi har därför ringat in ansvarsuppgifter som ett dokumentärfotografiskt 

centrum i umeå skulle kunna arbeta med och som 

därmed blir intressanta och angelägna för andra institutioner i Sverige. 

Förutom naturligtvis en publik verksamhet riktad mot allmänhet, skolor 

och studerande. 

Vi föreslår i det följande ett konkret verksamhetsprogram som står 

klart till 2014 samt organisation och finansiering av detta. 

1 Förstudien föreslår inrättandet av ett Sune Jonsson Centrum för 

Doku mentärfotografi i Västerbottens museum. Det blir en ny och nyskapande 

verksamhet som med utgångspunkt i Sune Jonssons arkiv 

skall arbeta med utställningar, seminarier, fotografresidens, workshops, 

fördjupningsmöjligheter, film och bildspel med mera. Här visas 

ett generöst urval av Sune Jonssons fotografier vid sidan av eller i 

8

dialog med andra dokumentärfotografers bilder, här finns filmrum, 

forskarplatser och ett fotobibliotek. 

2 Varför är SJCD av nationellt intresse? ansvaret på ett nationellt plan 

för fotografiet är för närvarande splittrat och otydligt. Enskilda museer 

tar ett stort bevarandeansvar men saknar kraft och resurser att 

utveckla det långsiktiga fotodokumentära arbetet som handlar om 

att skildra samhällsförändringar. Den planerade verksamheten vid 

SJCD har ambitionen att vara förebildlig, inspirerande, fortbildande 

och metodutvecklande (se vidare s. 47). 

3 Vilka resurser krävs? SJCD har utöver befintliga lokaler noga övervägda 

resursbehov bestående av fyra tjänster (en intendent, en antikvarie 

med expertkompetens på Sune Jonssons arkiv, en bildpedagog 

samt en museitekniker). Därutöver behövs för att driva den verksamhet 

som beskrivs investeringar på ca 1,2 milj kr och ett årligt anslag 

på ca 3,2 milj kr till tjänster och verksamhet. För det omfattande program 

som planeras inför 2014 krävs ytterligare 4,2 milj kr, se sidan 

52ff. 

4 Hur ska SJCD finansieras? Ett nytt verksamhetsområde i museet, 

SJCD, kräver utökade basanslag. med tanke på centrumets förväntade 

betydelse nationellt menar vi att det är rimligt att Kulturrådet 

fortsatt stöttar denna utveckling med 0,5 milj kr årligen och museets 

ägare med investeringar, ca 1,2 milj kr + årlig drift ca 3,1 milj kr när 

utvecklingsprojektet är slutfört. Vad gäller kostnaderna som direkt 

kan hänföras till kulturhuvudstadsaktiviteterna 2014 förutsätts att 

dessa bärs av umeås kulturhuvudstadsbudget, se sidorna 62–63. 

Förstudien är författad av Ola Kellgren, bitr. länsmuseichef och britta 

lund gren, avdelningschef för utställningsavdelningen med be näget bistånd 

av FD Hans Dackenberg, alla verksamma vid Västerbottens museum. 

9

Helmer tittar ut genom fönstret. Timotejvägen (1961). 

Särskilt glad är jag över att den sist nämnda berättelsen blev gjord, ty redan sommaren 1960 

var det uppenbart att den form av småbruk som Helmer och Berta Jonsson drev i Baggård, 

Nordmalings socken, inte kunde bli bestående. På deras gård hade emellertid de gamla 

småbrukar traditionerna ännu en tillflyktsort. Sune Jonsson i Hemmavid (1986). 

10

syfte 

med Sune Jonssons arkiv som utgångspunkt har Västerbottens museum 

ambitionen att inta en ledande position i museisverige vad gäller fotodokumentärt 

arbete. Det innebär ett målmedvetet utställnings-, forsknings- 

och seminariearbete för att visa och diskutera fotodokumentärt material. 

SJCD är tänkt att vara en plattform av nationell betydelse för diskussion 

och analys kring dokumentärfotografi/-film i anslutning till de ämnen 

som presenteras i pågående utställningar. andra institutioner, utbildningar, 

fotografer och forskare bör få tillgång till centrumets resurser 

och arkivmaterial för att stödja forskning kring och utveckling av dokumentärfotografin 

både lokalt och i ett större internationellt perspektiv. 

En viktig funktion blir också att fungera som en naturlig nod i ett nätverk 

för dokumentärfotografin, en motor som driver frågor och arbetar 

för att ge plats åt dokumentärfotografin – men också problematisera själva 

begreppet ’dokumentärfotografi’. Här handlar det också om att höja 

den dokumentära bildens status samt att i bild och text belysa vår egen 

samtid. 

SJCD är en publik verksamhet som riktar sig till allmänhet, skolor, 

högre utbildningar, professionella fotografer och amatörfotografer. 

Helen vallar korna till skogsbetet i baggård. Timotejvägen (1961). 

11

mål 

år 2014: 

° är SJCD etablerat i permanenta lokaler. Här visas en stor utställning 

med Sune Jonssons fotografier, hans arkiv, uppordnat och bemannat, 

liksom läsrum, forskarplatser, referensbibliotek och filmrum 

° visas ett antal tillfälliga dokumentärfotografiska utställningar av nu 

verksamma fotografer 

° är verksamheten en nationell angelägenhet med statligt stöd 

° är SJCD en viktig del i umeås kulturhuvudstadssatsning 

° sker ett utställningsutbyte mellan Sverige och lettland, vars huvudstad 

riga också är kulturhuvudstad 2014, med utställningar av Sune 

Jonssons respektive den internationellt erkända lettiska fotografen 

Inta rukas fotografier. Därefter turnerar en vandringsutställning 

med Sune Jonssons bilder runt i Europa 

° finns en nyutgiven monografi om Sune Jonsson på flera språk i samarbete 

med det internationellt verksamma max Ströms bokförlag 

° arrangeras ett internationellt symposium som diskuterar och problematiserar 

själva begreppet ’dokumentärfotografi’ 

° är ett fotografresidens inrättat där en internationell fotograf ges möjlighet 

att arbeta i Västerbotten i tre månader för att därefter vid ett senare 

tillfälle lämna en ”kommentar” i utställnings- eller bokform 

° utdelas ett dokumentärfotopris i Sune Jonssons namn till en fotograf 

som arbetar med liknande metod 

° finns högskoleutbildning i dokumentärfotografisk metod med mera 

som anknyter till Sune Jonssons arkiv och museets rika lokalhistoriska 

fotoarkiv 

° bedrivs kvalificerad vetenskaplig forskning med anknytning till Sune 

Jonssons arkiv och gärning 

12

Interiör hos fröken Hanna glas, ånäset, robertsfors 1962. 

Men att som vuxen återvända till ett upplevelsestoff, som man både präglats av och 

fått distans till, öppnade ögonen för de gammeltroendes tillförsikt och avklarnade livssyn. 

Nu är alla dessa äldre nådens barn och deras förandligade hemmiljöer borta. Man 

får vara tacksam för att återbesöket blev av och bilderna tagna. Sune Jonsson i Hemmavid 

(1986). 

13

Sune Jonsson – en presentation 

I samband med en utställning på Moderna museet 1962 

sammanfattade jag mina avsikter. Skriver och fotograferar, 

tyckte jag då, gör jag ju för att ”berätta, berika och bevara”. 

Ju enklare, ju simplare: tre ord. De står sig än idag, 

och kommer nog inte heller att tappa i innebörd. 

Åren har rusat förbi som telefonstolpar vid vägkanten. 

Men bildarbetet har fryst den förbiilande tiden, förvandlat 

den till ett stort antal ytor i vilka människor lever vidare. 

Man kan betrakta dem, försjunka i deras miljöer, återuppleva 

sådant som man längesen åkt förbi. I bästa fall kanske 

de också förmedlar kunskap och förenar människor, både 

dåets, nuets och framtidens, stämmer till förståelse och 

samförstånd. Åtminstone har detta varit avsikten. 

Sune Jonsson i 50 Norrlandsförfattare (1986). 

fotograf, filmare, författare och fältetnolog 

Sune Jonsson (1930–2009) intar en särställning i svensk fotografi. För 

nya generationer fotografer, även internationellt, är hans bilder en viktig 

inspirationskälla. ‘Sune Jonsson’ är för dem inte bara ett namn. Det är 

närmast ett begrepp som står för en humanistisk bildsyn, präglad av 

djup respekt för människor och en djup förståelse och känsla för deras 

spår i det omgivande landskapet. 

Som ingen annan har han under lång tid noggrant undersökt och beskrivit 

sin samtid, i artiklar, böcker och filmer. Främst i Västerbotten 

men där har också funnits utblickar till andra områden; i New york, finska 

österbotten, Kongo, prag, bornholm, Kanada, portugal och många 

andra platser i Sverige. 

Sune Jonsson föddes 1930 i Nyåker, en stationsort längs Norra stambanan 

i Västerbotten. Som 16-åring flyttade han tillsammans med sina 

föräldrar och en syster till bromma. tidigt en hängiven amatörfotograf 

var han aktiv i Fotografiska föreningen i Stockholm. Där bildade han 

gruppen 7 stockholmare tillsammans med flera namnkunniga kamrater 

14

som bland andra beata bergström, pär Frank och rune Jonsson, i protest 

mot den gängse och som de uppfattade ytliga fotoklubbsestetiken. 7 

stockholmare ville istället, i text och bild, realistiskt återge den vanliga 

människans levnadsvillkor och Sune Jonsson var dess tongivande ideolog, 

sin blygsamma och anspråkslösa framtoning till trots. 

Efter examen vid läroverket i Kungsholmen studerade Sune Jonsson 

engelska, litteraturhistoria och folklivsforskning vid Stockholms hög skola 

och uppsala universitet. 

under några somrars volontärarbete på Västerbottens-Kuriren i mitten 

av 1950-talet återvände han till hembygden. Här lades grunden till 

den uppmärksammade debuten 1959 med Byn med det blå huset, en 

klassiker i svensk fotolitteratur som nytryckts i flera upplagor. redan 

där hade han formulerat sin djupt personliga dokumentära metod, som 

renderat honom en särställning i svensk fotografi, film och litteratur. 

år 1960 inleddes det långa och fruktbara samarbetet med Västerbottens 

museum på initiativ av museimannen per-uno ågren (1929–2008) 

som tidigt insett hur Sune Jonssons förhållningssätt kunde berika museiarbetet. 

Det resulterade bland annat i den första samtida dokumentationen 

av inlandets avfolkningsbyar i lycksele och Vilhelmina, redovisat 

i utställlningar och i boken Bilder från den stora flyttningen (1964). 

Sune Jonsson flyttade till umeå 1962 för att arbeta hos Sveriges 

radio. Samtidigt hade han uppdrag hos museet och egna bokprojekt. 

år 1968 inrättades en tjänst som ”fältetnolog” vid museet som gav 

Sune Jonsson frihet att arbeta med egna dokumentationsprojekt och också 

möjligheter att söka samarbeten utanför museet, inte minst med Sveriges 

television. under hela sin långa anställning fram till pensioneringen 

1995 arbetade han, för museet eller på egen hand, med tidskrävande dokumentationsprojekt 

som resulterade i böcker, utställningar eller filmer. 

Sune Jonssons kapacitet och ambitioner förefaller ha varit obegränsade. 

Sedan 1959 publicerade han 24 böcker, varav några romaner och novellsamlingar. 

lägg därtill 20 filmer om så vitt skilda ämnen som småbrukare 

i lappmarken, kustnära fiske, traditionella hantverksmetoder med 

mera. antalet utställningar är genom åren flera hundra och många är de 

författare han samarbetat med, till exempel västerbottningarna bo Johansson 

(f. 1925), lisa Johansson (1894–1982) och Sigvard Karlsson 

(1926–2005). 

till Sune Jonssons viktiga insatser ska också räknas att han som fotohistoriker 

riktat uppmärksamheten på bygdefotografernas länge förbised- 

15

da bilder och aktivt arbetat för att bevara det fotografiska kulturarvet i 

främst Västerbotten. museet har tack vare detta en av de största lokalhistoriska 

fotografisamlingarna i landet. 

Sune Jonsson utsågs till hedersdoktor vid Sveriges lantbruksuniversitet 

1995 och vid umeå universitet 2001. Han är rikt representerad på 

moderna museet i Stockholm, där han ställde ut första gången 1962, 

och Hasselblad Center i göteborg förutom i privata samlingar. 

Västerbottens museum förvaltar sedan 2002 hela Sune Jonssons arkiv, 

ett kulturarv av internationell dignitet. Häri finns också en grund 

och inspirationskälla till en förnyelse av museernas sätt att i ord och bild 

dokumentera sin samtid. 

filmare och samarbetet med svt 

Som fotograf och berättare har Sune Jonsson sin oomtvistade plats i den 

svenska fotohistorien. Hans omfattande verksamhet som filmare förtjänar 

emellertid också att lyftas fram. Den delen av hans konstnärskap har 

möjligen kommit i skymundan, men är ändå fullt logisk med tanke på 

hur han arbetade. 

arbetet som programtjänsteman vid Sveriges radio, en tjänst som 

han behöll till 1965, gav inspelnings- och intervjuvana och även träning 

i praktiskt filmarbete, ofta tillsammans med Curt Norberg (1934–92) 

som fotograf. Det resulterade i hans första film som handlar om bäckflottning, 

”Dagbok från granån” (1964) för Sveriges television, och 

stillbildsfilmen om kronotorparen Kurt Sundberg och hans teckningar i 

”livet på kronotorpet brännsjö åsen” året därpå. 

Sune Jonssons filmer kan grovt sett delas upp i tre kategorier. Den 

första är tämligen korta och enkla hantverksfilmer eller etnologiska beskrivningar 

som med eller utan ljud dokumenterar ett särskilt hantverk, 

till exempel tillverkningen av tjära, träskidor eller rönnaskar. En andra 

kategori är hans så kallade trivialfilmer, en genre som handlade om att 

skildra ett utsnitt av verkligheten under en kortare tid, till exempel barnensdagsfirande, 

fotboll och julskyltning. 

Den tredje och viktigaste kategorin är hans breda folklivskildringar. 

Det kommer till uttryck redan i det första längre verket, filmen ”Ett 

småbrukarår i lappmarken” (1970–71) i tre timslånga delar om Irene 

Nilsson i Varpsjö, åsele. 

16

Sune Jonsson hade i sina dokumentära projekt redan från början fascinerats 

av den arbetande människan inom de traditionella näringarna 

skogsbruk och jordbruk. För att ge en helhetsbild av arbetsförloppen 

ville han skildra sammanhängande årscykler. Detta möjliggjordes genom 

samarbetet med SVt. För att inte störa i miljöerna för mycket arbetade 

Sune Jonsson nästan alltid ensam. Filmerna togs, från början i 

svartvitt och senare i färg med 16 mm kamera, och för efterarbetet svarade 

han själv: klippning, ljudläggning, mixning, speakermanus och redigering. 

Ofta framträder hans egen påfallande mjuka och melodiska 

speakerröst vid sidan av huvudpersonernas berättelser tillsammans med 

en smula vemodiga melodier i folkviseton. 

Filmerna bygger på långa tagningar där längden på varje scen enligt 

Sune Jonssons estetik skulle återge aktuella arbetsmoment i realtid, dvs så 

realistiskt och trovärdigt som möjligt. tittaren får därmed en uppfattning 

om hur lång tid ett arbetsmoment faktiskt tar. Det är ingen tvekan om att 

Sune Jonsson tillämpar samma synsätt i sitt filmarbete som han gör i sina 

böcker, det vill säga han närmar sig sina informanter med stor ödmjukhet 

och djupa kunskaper om de ämnen han väljer att skildra. Sune Jonssons 

metod avviker radikalt från det snabba studiebesökets eller turistfolderns. 

Här handlar det inte bara om att förstå hur det går till utan också hur det 

känns. Sune Jonsson stördes av den moderna televisionsestetiken med sina 

snabba klipp och kameraåkningar och såg också hur intresset för att sända 

filmer av hans eget slag minskade. 

åren 1974–78 pågick arbetet med den andra filmen i denna serie, 

”Ett fiskarår” med kustfiskaren Helge Sundström från täfteå utanför 

umeå. Den färdigställdes i fem timslånga delar med premiärvisning 1978. 

tagningarna för den tredje arbetsårsfilmen inleddes 1985. gösta och 

Henrik Holmbergs jordbruksföretag i robertsfors fick i den representera 

det moderna kustjordbruket. ”Ett bondeår i norr”, i tre timslånga delar, 

premiärvisades i SVt 1987. 

arbetet med den fjärde och sista filmen i serien inleddes 1989 på den 

jämtländska fjällägenheten blomhöjden vid Frostviken. år 1992 färdigställdes 

”Fjällbonden” i två timslånga delar och med premiär på SVt i 

slutet av samma år. 

Dessa fyra filmer som rönt mycket uppmärksamhet är den tungviktiga 

kärnan i Sune Jonssons filmografi. parallellt med de tidskrävande 

produktionerna skapade han som nämnts många längre och kortare filmer 

om traditionella arbetstekniker, ofta som en följd av stillbildsdoku- 

17

mentationer. Det gäller till exempel den finstämda ”En arbetarby vid 

Norrlandskusten” (1972) om sågverksarbetaren och bygdefotografen 

Herman Fahlgren (1889–1963) och hans värld i renholmen i norra Västerbotten. 

Sune Jonssons filmer finns tillgängliga för uthyrning, men en fullständig 

och professionellt genomförd digitalisering av dem är nödvändig för 

framtida bruk och visningar i centrumet. museet har därför kontakter 

med SVt i umeå och har föreslagit att hans filmer skulle kunna utgöra 

ett av SVt:s bidrag till kulturhuvudstadsfirandet 2014. gunnar Källströms 

och marianne gillgrens filmiska porträtt av honom i filmen ”mot 

glömskans tyranni” (1982) där bland annat fotografen Stig t. Karlsson, 

en annan av Sune Jonssons generationskamrater intervjuas, är ett fint bidrag 

till dokumentationen av Sune Jonssons arbete. Det är emellertid vår 

övertygelse att det finns mer material att hämta till ytterligare dokumentära 

filmer om honom och hans insatser. 

ideologi och arbetsmetod 

redan 1957 hade Sune Jonsson formulerat sig i Fotografisk årsbok med 

artikeln ”med fotografens kulturella himmelsfärd som anledning”, uppläst 

inför och godkänd av vännerna i 7 stockholmare. I artikeln vänder han 

sig både mot den estetik som Konstfotografen med stort K representerade 

och fotoklubbarnas bilder som han menade börjat uppvisa en viss estetisk 

och intellektuell kyla där estetiken prioriterades på bekostnad av innehållet. 

mot detta ställde han sin generations stora inspirationskälla, Edvard 

Steichens utställning ”the Family of man” från museum of modern art i 

New york som också visats på liljevalchs konsthall i Stockholm några år 

tidigare. 7 stockholmare fann den intressant därför att den lyfte fram vardagslivet, 

den grå människan världen över och det allmänmänskliga. 

Samarbetet med Västerbottens museum under 1960-talet och de egna 

projekten fördjupade Sune Jonssons syn på sitt dokumentära uppdrag som 

han också formulerat i olika artiklar och böcker. år 1966 visade museet i 

umeå utställningen ”the bitter years” från museum of modern art i New 

york med kända FSa-fotografer som Walker Evans och Dorothea lange. 

Detta som ett tydligt uttryck för hur viktig dokumentärfotografin ansågs 

vara för att kunna bevara och förstå spåren av samhällsutvecklingen. Västerbottens 

museum såg även till att turnélägga denna utställning i Sverige. 

18

under 1960- och 70-talen arbetade Sune Jonsson oavbrutet med sina 

dokumentära projekt. 

En av Sune Jonssons viktigaste texter som blivit något av en klassiker 

är hans ”Nio funderingar kring 1/125-delen”. Den finns i moderna museets/Fotografiska 

museets katalog för utställningen ”tusen och en bild” 

(1978) där för övrigt Sune Jonsson medverkade med ett antal bilder. 

Dokumentärfotografin är en konstform som beskriver omvärlden 

utifrån en personlig vision, som grundar sig på djup 

kunskap och stark inlevelse. Man kan t.o.m. hävda att kunskap 

måste vara basen för all dokumentärfotografisk metodik. 

Eftersom den fotografiska bilden är ett fragment ur 

verkligheten, måste detta fragment – om det gör anspråk 

på att förmedla något av generell sanning – visa ett representativt 

utsnitt ur en lång tradition, i sitt nusnitt innehålla 

ett så stort mått av analys och sammanfattning, att bilden 

blir ovedersägligt miljöspecifik. 

Sune Jonsson, “Nio funderingar kring 1/125-delen” (1978). 

Kännetecknande för Sune Jonssons syn på dokumentär fotografi är att 

den medverkar till att vidga vår horisont och öka vår erfarenhet. Den 

måste för att vara lödig, det vill säga av verkligt värde, bygga på kunskap 

och inlevelse hos fotografen och beledsagas av text som fördjupar 

dess innebörd. Vidare ska den idealt bygga på fotografens eget förhållande 

till ämnet eller stoffet och ges den tid som behövs för att skapa en 

förtroendefull relation till människor och ämne. ämnena kan gälla det 

vardagliga, det udda eller avvikande liksom det försvinnande eller upphörande. 

metodiskt sett är även kvantitet viktigt. många bilder behöver 

tas och viktigt är att bilderna är namn-, plats- och tidsbestämda. 

Sune Jonssons sätt att arbeta, med kamera och penna som redskap 

och med en akademisk utbildning inom bland annat folklivsforskning, 

gör honom unik också i ett annat avseende. I hans dokumentära praktik 

är de beledsagande texterna minst lika viktiga som bilderna eller som 

han uttryckt det själv – bilderna är inte illustrationer och orden inte 

bildtexter. De utgör tillsammans en helhet som är större än delarna var 

för sig. Det är inte många fotografer som haft möjlighet eller förmåga 

för att arbeta på det sättet. 

19

gård i rödingvik, Sorsele 1968. 

Hur bländade är vi inte av allt stort ni kallar er: politiker, byrådirektörer, lantbruksdirektörer, 

konsulenter, ministrar. I minsta detalj har ni så vist planerat våra liv, att utdöendet blivit 

det enda som överlämnats åt oss själva som en eftergift åt den enskildes rätt. Sune Jonsson 

i Minnesbok över den svenske bonden (1971). 

20

Mättad med betydelse, tankediger och uppslagsrik, är den 

[”Nio funderingar…”] ofta citerad och i olika sammanhang 

hänvisad till. Den är kort sagt en särdeles betydelsefull text 

i den svenska fotolitteraturen. Den syns ha fungerat som 

källa, och avstamp, för både fotohistoriker och -praktiker 

genom åren. Och den gör så än. Som om den inte riktigt 

ville kännas vid det centrala ämnet för sin egen avhandling 

– tiden. Säkert beror detta på Sune Jonssons rent ovanliga 

förmåga att verbalisera och uttrycka sina erfarenheter – i 

ord och bild. Kanske särskilt då i sammanhang som rör ämnet 

fotografisk dokumentation. Denna dubbla förmåga och 

tillgång, till ordet och bilden, som Sune Jonsson begåvats 

med och tillägnat sig, just detta som gör honom så ovanlig 

i samtida fotolitteratur. Där resultatet i mycket vilar på att de 

skilda ”stämmorna” i verket, med hans egna ord förhåller 

sig ”kontrapunktiskt”, det vill säga i samklang med varandra, 

och, samtidigt, fördjupande helheten. Som i en fuga… 

Hans Dackenberg i Medlemsblad nr 3 

Sällskapet Sune Jonssons vänner (2010). 

I slutet av 1970-talet började synen på det dokumentära fotografiet att 

ifrågasättas och luckras upp. Socialrealistiska fotoreportage med ett tydligt 

klassperspektiv ersattes alltmer av ett estetiserande förhållningssätt, ett paradigmskifte 

som under hela 2011 belyses i en serie fototutställningar på 

moderna museet. Det uppmärksammas även av doktoranden Niclas östlind 

vid Högskolan för fotografi i göteborg i ett pågående avhandlingsarbete, 

avsett att presenteras i bok- och utställningsform under 2014. 

vad menas här med ’dokumentärfotografi’? 

Inom antropologin har kameran och fotografiet använts sedan 1800-talet, 

men ordet ’dokumentär’ förekom förmodligen första gången 1926 när den 

brittiske filmaren John grierson skrev om en ny typ av saklig film, ”som 

en visuell redogörelse för händelser i en polynesisk ynglings vardagstillvaro 

har den ett dokumentärt värde”. Enligt den engelske konstvetaren Steve 

Edwards är det dokumentära ”en otroligt tänjbar kategori” som genom 

åren ofta har handlat om krigsfotografi, fotojournalistik, olika slags samhällsforskning 

och observationsprojekt. 

21

egreppet ’dokumentär’ har också definierats som ”något av värde 

som (historiskt) dokument”. I Nationalencyklopedins ordbok kompletteras 

detta ”något” med att det ska vara “autentiskt”. För ett kulturhistoriskt 

museum som ska skildra hur ett samhälles kultur sett ut, och har förändrats 

över tid, är sådana dokument som fotografier och filmer 

oumbärliga. 

Dokumentärfotografin har sedan 1920-talet knappast ifrågasatts överhuvudtaget. 

Först under 1980-talet uppstod en teoretisk diskussion på 

skilda håll. utan att här gå in på resonemang kring vad som eventuellt 

skiljer daguerreotypiens ”sanning”, eller glasplåtens ”sanning” från den 

moderna, digitala, teknikens ”sanning” eller liknande frågeställningar – 

hur skiljer man dokumentärfotografin från annan fotografi, och varför? 

museimannen och fotohistorikern per-uno ågren gav en kortfattad 

definition av hur begreppet ’dokumentärfotografi’ kan förstås: 

All fotografi är visserligen dokumentär och historisk, när 

den förvandlar det passerande ögonblicket till ett varaktigt 

historiskt vittnesbörd. Emellertid är dess värde beroende 

av bildens historiska betydelse, dess formella och innehållsmässiga 

tydlighet, det vill säga fotografiets dokumentära 

kvalitet. 

lite längre fram i den ovan citerade texten gör ågren en viktig distinktion 

till det sagda om bildens innehåll: ”Snarare är det så att god form, 

det vill säga ett starkt formuttryck, långt ifrån att försvaga ett budskap 

är enda sättet att nå fram till betraktaren.” 

Dokumentärfotografin använder alltså estetiska medel, men har inte i 

första hand estetiska avsikter. Form och innehåll, ryms således, liksom estetik 

och etik inom den, med per-uno ågrens och många andra fotohistorikers 

sammanfattande begrepp – humanistiska fotografi – som här avses. 

Den dokumentära bilden handlar alltid ytterst om människan och 

hennes livsbetingelser. att belysa den mänskliga och kulturella dimensionen 

i all utveckling är grundläggande för denna. Den bidrar till att 

stärka kulturidentiteten hos folk och grupper. Den borde även stimulera 

till ett brett deltagande i kulturlivet, då den handlar om kollektiva 

minnen. 

”Fotografiets utnyttjande och tolkning kommer att åvila historikern.”, 

skrev den berömde amerikanske fotografen och museimannen 

22

Edward Steichen. Han har naturligtvis rätt i detta. Kanske är det också 

mer fruktbart att betrakta den dokumentära bilden, inte så mycket som 

en särskild sorts bild, men mer som ett särskilt sätt att använda en bild. 

Ett sätt att visuellt återge och gestalta ett faktiskt skeende, åtföljt av till 

exempel skriven text och kanske även föremål, exponerat och förklarat, 

eller problematiserat, i ett sammanhang. Här är det viktigt att betona att 

ett dokumentärfotografiskt material utan beskrivande text som sätter in 

dokumentationen i ett sammanhang blir ofullständigt. 

Dokumentärfotografen Sune Jonssons verk, som växt fram med Västerbottens 

museum som bas, är förebildligt – och nyskapande – i detta 

sammanhang. Sune Jonsson har utgått från den enskilda människans exempel. 

Den obemärkta människan, särskilt på landsbygden, som är 

ställd åt sidan i samhällsutvecklingen. Dessa exempel får även belysa 

människans mer allmängiltiga livsvillkor i samhällets utveckling mot 

modernitet. Sune Jonsson gav dessa människor röst i sina texter, och 

blev därigenom också en fotograferande fältetnolog. 

Ett subjektivt inslag är naturligt och ofrånkomligt inbyggt i det dokumentära 

fotografiet. Det finns i fotografens egna preferenser, val av 

motiv och röster samt i den bildmässiga gestaltningen av ämnet. 

Nyckelorden är ”närhet och distans”, dels som en allmän karakteristik 

för god dokumentärfotografi (och -forskning) i vid mening och samtidigt 

här fungerande som ett användbart karakteriseringsbegrepp för 

Sune Jonssons hela konstnärskap. Det gängse dokumentära begreppet i 

museerna kommer att omprövas i takt med att stillbildens och den rörliga 

bildens utveckling och användning i samhället framledes. 

En viktig uppgift för centrumet blir därför att ständigt analysera begreppet 

i det enorma bildflöde som omger oss i dagens webbålder. 

sune jonssons arkiv 

Sune Jonssons arkiv är ett personligt arkiv under uppbyggnad, inrymt i 

Västerbottens museums fotoarkiv. Det baseras främst på tre byggstenar: 

° en i museet befintlig del av hans negativ och påsiktsbilder samt filmer 

framställda av honom i tjänsten 

° 2002 års förvärv av Sune Jonssons ’privata’ samlingar och arkiv, 

främst av honom framställda påsiktsbilder och diapositiv, men också 

pressklipp, ljudband, video, brev och manus av skilda slag 

23

° en betydande deposition av Stina Jonsson som består av en samling, 

ibland signerade, påsiktsbilder 

arkivet är översiktligt uppordnat och materialet, förvarat i kapslar, är förtecknat 

i en ordning som till stora delar är baserad på per-uno ågrens 

grundläggande systematisering. Den har i museets samlingar signum: Vbm 

5 Sune Jonssons arkiv. 

arkivet är uppbyggt som ett personarkiv vars dominerande inslag består 

av fotografiskt material. Innehållet är grupperat i kategorierna: 

° negativ och kontaktark 

° påsiktsbilder respektive utställningsbilder 

° diapositiv 

° filmer 

° manuskript 

Förutom dessa kategorier, som bortsett från manuskripten utgör huvuddelarna 

i arkivet, innehåller det även en tämligen omfattande pressklippsamling, 

samt skilda förteckningar över Sune Jonssons verk. 

I arkivförteckningen återfinns materialet förtecknat under respektive 

kategori på så sätt att underlag till Sune Jonssons böcker kommer först, 

därefter följer övriga dokumentationer gjorda av honom. Kronologin frångås 

i några fall, då vissa böcker delvis bygger på samma primärmaterial. 

Detta är orsaken till att de tidiga böckerna Byn med det blå huset (1959) 

och Timotejvägen (1961) kopplas samman med Tiden viskar – en småbrukarfamilj 

1960–1990 (1991). 

påsiktsbilder, av Sune Jonsson själv framställda kopior, alltifrån enklare 

”rapportkopior” till bilder avsedda för tryck med mera och rena utställningsbilder 

(ofta monterade på olika material) listas i förteckningen tillsammans 

av det skälet att det ofta är svårt nog att avgöra om ett bildmaterial 

är att betrakta som utställningsbild eller inte. Detta kan i ett senare 

skede, när arkivet är mer överblickbart och kännedomen om innehållet 

större, komma att ändras. 

Sune Jonssons filmer i arkivet är i nuläget endast förtecknade på titelnivå. 

Här skall poängteras att Sune Jonssons arkiv på långa vägar inte är ett 

avslutat arkiv, vilket bland annat förorsakar att frågetecken och luckor 

ännu kvarstår. Hans eget fotobibliotek hör till arkivet och det kommer också 

den pågående insamlingen av hans privata brevväxling med förlag, vänner 

och bekanta, artiklar och texter resultera i. Hans bilder återfinns även i 

flera andra arkiv och det är också ett exempel på en framtida och angelägen 

kartläggningsuppgift. 

24

per-Erik mårtensson i Norra tresund 1961, Vilhelmina. 

Det är en ironi att denna deportation från platser som Mötingselberg och Tresund 

pågick samtidigt som regionalpolitiken lanserades. Sverker Sörlin i Hemmavid (1986). 

Jag arbetade med fotografi i småbrukarmiljöerna för att återupprätta människor som 

levt ett liv som inneburit ett sådant väldigt nederlag att hela deras arbetsliv hamnat i 

ruinlandskap. Sune Jonsson i tidskriften Västerbotten (2000). 

25

avslutningsvis skall framhållas att det är museets absoluta intention 

att samtliga av Sune Jonssons fotografier som kopierats av honom själv 

skall bevaras. Inget exemplar, även om det är ett av flera, kommer någonsin 

att försäljas eller skänkas bort. Det behövs för framtida forskning eller 

som referens då endast det kvarvarande materialet kan besvara frågan: 

hur såg Sune Jonsson själv på sina fotografier, hur ville han att de skulle 

återges? 

För det ändamålet har också ett samarbete inletts med såväl Hasselbladstiftelsen 

som moderna museet i syfte att få tillgång till högupplösta 

filer av deras Sune Jonsson-fotografier, som han en gång kopierat eller 

själv godkänt. 

västerbottens museums fotoarkiv 

Det finns en mycket beklaglig lakun i de allra flesta svenska 

museers bildarkiv: de gamla bygdefotograferna är 

alldeles för sparsamt eller alls inte (!) representerade. Detta 

beror i stort sett dels på den redan påtalade och ytterst 

beklagliga aningslösheten hos fotograferna själva men 

också på arbetsvanorna inom museerna. Av skilda orsaker 

är det inte förrän på sen tid, som andra bilder än de rent 

föremålsåtergivande haft något att säga den företrädesvis 

etnografiskt inriktade museimannen, men i och med att 

en mera sociologiskt betonad inställning gjort sitt inträde 

i etnologin börjar helheten, miljöintresset, den autentiska 

och socialt fungerande människan få del av intresset. Nog 

så sent, tyvärr, eftersom fotografernas egna utrymmesskäl 

och museernas begränsade intresse gått hand i hand. Det 

material som ännu finns kvar är ytterligt stympat, och det är 

angeläget med verkliga krafttag, innan detta mäktiga kulturpanorama 

går i graven för gott. 

Sune Jonsson: ”Den beklagliga lakunen” Västerbotten (1962). 

Som nämnts inledningsvis är ytterligare en aspekt av Sune Jonssons insatser 

hans engagemang för bygdefotografernas och amatörfotografernas 

bilder av västerbottniskt vardagsliv som han menade i hög grad beri- 

26

kade den fackmässiga dokumenteringen. tack vare Sune Jonssons och 

hans kollegers insamlingsarbete som inleddes på 1960-talet innehar Västerbottens 

museum idag ett av landets större lokalhistoriska fotoarkiv. 

Det omfattar mer än fyra miljoner bilder och negativ och frågan om omhändertagande 

och förvärv av fler fotosamlingar är ständigt aktuell. 

Ett hundratal större eller mindre fotosamlingar efter olika bygdefotografer 

runt om i länet är en viktig beståndsdel i arkivet, inte minst för 

förståelsen av gångna tiders levnadsvillkor. bland dessa samlingar kan 

särskilt nämnas sågverksarbetaren Herman Fahlgrens fotografier som 

togs om hand och kopierades upp av Sune Jonsson och som han presenterade 

närmare i tidskriften Västerbotten (1972) och i stillbildsfilmen 

”En arbetarby vid Norrlandskusten” samma år. Ett annat exempel är fotografen 

lina perssons fotosamling från lavsjö i Dorotea, som han introducerade 

i Västerbotten (1982). bland andra viktiga och stora bygdefotografer 

vars arkiv tagits om hand kan nämnas Elof Olofsson 

(1902–70) från bygdsiljum, burträsk, albertina Eriksson (1881–1969) 

från Karlsbäck, bjurholm, Harald österberg (1888–1965) från bockträsk, 

Sorsele och den sameättade småbrukaren robert lundgren (1880– 

1950) från Hägg ås, Sorsele. 

I fotoarkivet finns också flera större fotografisamlingar som har med 

pressfotografi att göra. Främst skall här nämnas Västerbottens Folkblads 

hela äldre arkiv som består av både kopior och negativ. även Västerbottens-Kurirens 

pionjär Harry lindwalls fotosamling finns i fotoarkivet 

vid sidan av flera andra pressfotografers arkiv som till exempel VK:s 

lokalredaktörer i Vilhelmina respektive Sorsele, Sven Hansson (1908–74) 

och gösta laestander (f. 1930). 

även i ett nationellt perspektiv finns flera betydande fotografisamlingar 

som inte bara rör Västerbottens län. Det gäller till exempel industrifotografen 

bertil Ekholtz (f. 1915) som, själv son till ett framstående 

och närmast legendariskt fotografpar i umeå, varit med och på uppdrag 

doku menterat såväl skogsbruket som vattenkraftsutbyggnaden i norra 

Sverige. Staden umeås omvandling sedan 1940-talet och framåt, från 

småborgerlig skol- och regementsstad till universitetsstad, har i Ekholtz 

sin främste skildrare. Ekholtz har presenterats flera gånger i tidskriften 

Västerbotten, bland annat 1991, 1992 och med sina stadsbilder i ”umeå 

genom bertil Ekholtz kameraöga” 2002. 

En annan för den svenska fotohistorien betydande person är den 

uppländske naturfotografen Svante lundgren (1913–88). Folkskollära- 

27

en lundgren var något av en pionjär inom den svenska naturfotografin 

som sedan debuten 1946 i ett tjugotal böcker skildrat liv och natur i allra 

nordligaste Sverige. Sune Jonsson brukade omnämna honom som en 

av sina inspiratörer och förebilder och likheter dem emellan finns; båda 

är akademiskt skolade, båda fick motta Svenska Dagbladets fotopris 

och båda har utifrån en djupt humanistisk människosyn skildrat människors 

levnadsvillkor i samhällets utkant, inte sällan under påverkan 

från hårdhänta strukturomvandlingar. Svante lundgrens arkiv donerades 

till Västerbottens museum för några år sedan och han fick nyligen en 

omfattande presentation i Västerbotten 2010. 

Förutom detta material i fotoarkivet finns givetvis en mängd fotodokumentationer 

av museets tjänstemän av främst kulturmiljöer vid sidan 

av ett växande digitalt arkiv. 

till fotoarkivets samlingar räknas också ett antal filmer. Dels de som 

är framställda av museets fotografer, främst rickard tegström och Sune 

Jonsson, dels filmer som samlats in från andra filmare. 

bröderna Viktor, robert och Helfrid Johansson, öre-långsele, lycksele (1961). 

Jag fråge vem som var ägarn, men då sa dem, att åkrarna där hörd till ingen. Då fråge jag varför 

int andren slog där. Då sa dem att det int löna sig. Förstå att dem sa att det int löna sig att 

gå på åkrarna där. Och ändå var det timotejen och klövern och korne. Har du hört ett sånt förbannat 

folkslag. Sune Jonsson i Bilder från den stora flyttningen (1964). 

28

I fotoarkivet arbetar för närvarande en fotoantikvarie och en fotoassistent. 

under 2010/11 har personalen genom en omprioritering förstärkts 

med en fotograf som har till uppgift att med hög kvalitet skanna 

in främst Sune Jonssons bildmaterial. 

Västerbottens museum inrättade 2009 en dokumentärfotograftjänst 

som organisatoriskt hör till samlings- och dokumentationsavdelningen. 

till fotoavdelningen hör för övrigt ytterligare ett antal medarbetare som 

har till uppgift att digitalisera fotografierna i arkivet för publicering på 

Internet via museets egenutvecklade databasprogram SOFIE. I dagsläget 

är drygt 81 000 fotografier, varav ca 3 000 av Sune Jonsson, sökbara på 

nätet. 

Det finns också ett arkiv i museet för etnologiskt material i form av 

inventeringar, grundmaterial till rapporter, bygdeskrifter, tidningsklipp, 

uppsatser och så vidare. Någon egentlig överblick över övrigt material 

som finns av Sune Jonsson i museets olika arkiv saknas idag – förutom 

en samling levnadsbeskrivningar från olika privatpersoner som på museets 

uppmaning skickades in till honom i slutet av 1960-talet. Dessa 

finns förtecknade men en grundlig inventering återstår att göra. 

29

Om den fotografiska bildens 

betydelse som kulturarv 

Den fotografiska bildåldern har avsatt ett enormt bildarv, som trots sin 

världsvida användning och det ständiga återbruket saknar självklar institutionell 

tillhörighet och därmed samhälleligt ansvarstagande i Sverige. 

Offentliga museer och arkiv har förstås insett fotografins kulturhistoriska 

betydelse som en källa till förståelse av det förgångna och byggt 

upp egna regionala fotoarkiv under de senaste femtio åren. 

Den engelske konstvetaren Steve Edwards påpekar problematiken i 

att stora fotoarkiv i världen nu köps upp av företagsägda bildbanker, 

främst giganterna gates och getty. ”Det kommersiella ägandet av historiska 

bildsamlingar har självfallet betydande konsekvenser för minneskontrollen 

och framställningen av historien.” Edwards argumenterar för 

att urval och arkivkunskap blir av stor betydelse i framtiden, hur historien 

kan tolkas i framtiden kan vila på vem som tagit ansvar för bildmassan 

och viktig tillhörande dokumentation samt hur informationen 

kan hållas tillgänglig. 

Det är givetvis av stort värde att fotografisamlingar kan bevaras och 

vara åtkomliga i den region där de flesta av fotografierna faktiskt tillkommit. 

men bland museer som hanterar större och nationellt viktiga 

fotografi samlingar behöver en särskild satsning göras för att utveckla en 

bildhistorisk och bildspråklig sakkunskap med möjlighet till utvecklingsfrämjande 

projekt av generellt intresse för att kunna utnyttja materialets 

fulla potential. Och en sådan satsning kan komma andra museer till del 

genom skapandet av en aktiv ständigt diskuterande och analyserande 

verksamhet om den fotografiska bildens betydelse som kulturarv. 

Särskilt viktigt är det, när en samling av Sune Jonsson-arkivets dignitet 

ska göras tillgänglig. många av hans bilder har med tiden blivit emblematiska 

och bedöms som viktiga ikoner för svenskt 1900-talsliv. För 

att till fullo utvinna informationsvärdet i denna bildskatt är det nödvändigt 

att den, i samband med omfattande tillgängliggörande, kan ägnas 

ett studium som blottlägger de bildspråkliga impulser och frändskaper, 

historiskt och internationellt, som format den humanistiska fotografi 

som Sune Jonsson företräder. 

30

att bevara spåren av samhällsförändringar 

De kulturhistoriska museernas uppdrag är att bevara, vårda och förmedla 

samhällets kulturarv. Om vi istället för detta begrepp (som kan 

innefatta allt i den mänskliga tillvaron som värderats till vara beständigt 

intressant) byter ut det mot spåren av ett samhälles förändring, får museerna 

ett uppdrag som inte är alldeles enkelt men viktigt. Och det kräver 

också att museets tjänstemän ges ett stort mått av integritet gentemot 

de politiker som är ytterst ansvariga för samhällsförändringarna. 

Civilkritik och civilkurage kan behövas för att lyfta fram vissa företeelser 

som kanske inte alltid är så positiva. man brukar tala om armlängds 

avstånd mellan politiker och kulturutövare och det är en princip som 

också museerna skulle vara betjänta av. 

Kameran är ett viktigt redskap för att fånga samhällsförändringar. 

Fotografierna/filmerna måste dock alltid vara beledsagade av texter, verbala 

utsagor, beskrivningar av människors upplevelser av förändringarna. 

texten kan vara skriven av fotografen själv eller i samarbete med en 

driven skribent. Det viktiga är att berättelsen hör ihop med bilderna. 

Och att – i bevarandesyftet – de följs åt i ett samhällsägt arkiv. 

Ett dokumentärfotografiskt material utan beskrivande text är ofullständigt 

och kan tolkas helt utifrån betraktaren. över tid kan meningen 

med hela dokumentationen försvinna, eller förvanskas till att få en helt 

annan mening/aura. Det så kallade FSa-uppdraget som gavs av uSa:s 

president roosevelt till en grupp fotografer i mitten av 1930-talet avsåg 

att peka på eländiga bostadsförhållanden och misär hos arbetarna på 

bomullsfälten i sydvästra uSa som ett resultat av börskraschen 1929 

och den efterföljande depressionen. bilderna, som endast beledsagades 

av korta bildtexter, kom emellertid med tiden att uppfattas som tillrättalagda, 

konstruerade och i viss mån också nostalgiska. Ikoner lever vidare 

utan sin berättelse, sitt budskap om människans situation. med tiden 

uppstår en förståelseförskjutning genom att nuets människor har helt 

andra erfarenheter och referensramar vilket professor Karin becker visade 

i sitt föredrag vid seminariet ”bilden av den andre” 7–8 april 2011. 

Samma öde väntar Sune Jonssons bilder om man inte noggrant håller 

samman hans egna texter med bilddokumentationerna. 

Dokumentärfotografi handlar om människor och deras situation i 

samtiden i det ögonblick fotografen avbildar dem. Om museerna samlar 

på situationer och har öga och känsla för att samla det stoff som ger av- 

31

tryck i verkligheten, sådant som har en historisk tyngd och är betydelsebärande 

inför framtiden, kommer det på sikt i museernas fotoarkiv att 

finnas en enorm kunskapsbank för forskning om samhällsförändringar, 

en forskning som kan utföras av utomstående forskare likväl som museets 

egna. 

Ett dokumentärfotografiskt centrum kan inspirera till en sådan utveckling 

och borde genom det nationella intresset kunna erhålla statligt 

stöd. 

om historien som verktyg 

° Historien är något som redan ägt rum och är avslutat. 

° Historien är intressant att ta del av ibland, men nu ägnar vi oss åt nutiden. 

två utsagor som uttrycker en förlegad syn på användningen av historia, 

eller åsikter som fortfarande är vanliga? Historieintresset har växt under 

senare decennier, förekomsten av historiska skildringar i böcker, tVprogram 

och film visar detta liksom populärhistoriska tidskrifter och 

det aldrig sinande intresset för släktforskning och lokalhistoria. 

När händelseutvecklingen i omvärlden blir oväntad och tycks obegriplig, 

försöker vi förstå genom att se på vad som varit. Då kommer historien 

till användning. 

”Historien är inget annat än en konstant utfrågning av det förflutna 

utifrån de problem och frågor – kanske även farhågor och dilemman – 

som omger oss och ansätter oss idag”. Denna beskrivning av begreppet 

’historia’ gjordes 1949 av den franske historikern Fernand braudel. Han 

var verksam i den så kallade annalesskolan, vars forskning ägnades åt begrepp 

som tid, förändring och mentaliteter. Historiska skeenden har kort, 

medellång eller lång varaktighet. De kollektiva värde- och trossystemen är 

långlivade och trögrörliga strukturer som står i skarp kontrast till den 

snabbare ”händelsehistorien”. I vår tid där teknologin tvingar in oss i allt 

snabbare förlopp kan museernas och arkivens samlingar bidra med svar 

på frågor om vilka effekter och svårigheter andra tiders omstruktureringar 

gett och hur man tacklat dessa problem. Här är givetvis ingående dokumentationer 

av Sune Jonssons kaliber av enastående värde för framtidens 

samhällsplanering. Ett centrum skulle kunna inspirera till 

dokumentationsprojekt viktiga att bevara och berätta om i vår egen tid. 

32

man med sällskapsspel i New york (1965). 

under tre månader hösten 1965 arbetade Sune Jonsson med ”street photography” i New york. 

Han planerade en bildessä om världsstaden, men blev upptagen av andra uppgifter. Hans livsverk 

ägnades istället åt områden som låg honom betydligt närmare, svenska bönder och småbrukare 

och de odlings- och kulturlandskap de skapat. 

33

vikten av fördjupning och reflektion 

I en tid av oändliga reality-serier, dokusåpor, ytlig kunskapsjakt i lekprogram 

och allehanda trivialiteter förmedlade i sociala medier anas att 

människor känner sig uttröttade av – alternativt alltför ockuperade av – 

alla möjligheter som står till buds att följa med i alla medier, hinna kommunicera, 

delta i det allra senaste. Kort sagt bevisa att man finns till. Hur 

är den värld vi lever i? Vart är den på väg? Var finns perspektiven? Vem 

har förmågan att se utvecklingen och tendenserna? 

Vilka av samhällets institutioner kan ansvara för att långsiktigt och 

tillförlitligt samla kunskapsstoff i såväl materiell som immateriell form 

som rör de mänskliga erfarenheterna? 

Jo, det gör museer och arkiv till gagn för samtidens och framtidens 

medborgare. 

Vilka kan ha nytta av det insamlade materialet för att värdera, analysera 

och sammanställa fakta kring det? många människor. Forskare, studenter, 

journalister, författare, producenter av film, utställningar och teater, 

men även privatpersoner som är intresserade av att fördjupa sig i ett ämne. 

De kulturhistoriska museerna är demokratiska bildningsinstitutioner 

som tjänar samhällsmedborgarna. De handlar om människan och är till 

för människan. De bekostas till stor del av skattebetalarnas medel. Vad 

som samlas in för att bevaras i fotoarkiv och etnologiska arkiv blir därför 

av stor betydelse. 

Museernas särart i jämförelse med andra ”kulturella minnesbanker” 

ligger i föremålssamlandet, den konkreta miljödokumenteringen. 

Det förefaller mig som åtminstone länsmuseernas 

insamlingsmetodik måste omprövas i en tid då 

den materiella kulturen byggs upp av komponenter utan 

lokal anknytning. Föremålssamlandet måste ersättas med 

en fotografisk miljödokumentering som ska gälla både individens 

närmiljö och den ”stora” miljön, landskapsbilden, 

som genomgår snabbare och mer genomgripande förändringar 

än någonsin. 

Per-Uno Ågren i Populär Fotografi (1970). 

museernas tjänstemän ska därför se till att den dokumentation som samlas 

in finns att beskåda, och skärskåda, i utställningar, föreställningar el- 

34

ler i tillgängliga arkiv. arkivens handlingar ska kunna studeras gratis, 

det är viktigt att hålla i minnet när det gäller allmänhetens tillgång till 

offentligt material. 

museerna har samlat in fotografiskt material sedan slutet av 1800- 

talet, även om graden av engagemang för detta varierat. Från början var 

det mer frågan om att skildra äldre byggnadstraditioner och äldre bruksföremål 

vars funktion inte längre var nödvändig i vardagen. med tiden 

kom intresset att handla om arbetsmetoder och landskapsförändringar. 

Först under 1960-talet började de sociala studierna att dyka upp, detta 

att närmare beskriva människors livssituation. Fotografen gunnar 

lundh och författaren Ivar lo-Johansson visade vägen redan under 

1940-talet med sina sociala reportage där fotografier var en viktig del av 

dokumentationen. I andra länder hade fotografer, till exempel Jacob riis 

i New york, sedan slutet av 1800-talet använt kameran för att belysa 

människors livsvillkor. 

Hur kan då museerna och arkiven vara historiska verktyg – och bli 

ännu skarpare verktyg? genom att lyfta ”historiemedvetandet” till ytan, 

att underlätta en människas upplevelse av att det finns en förbindelse 

mellan tolkningen av det förflutna, förståelsen av nuet och förväntningarna 

av framtiden. Kort sagt, visa att vi har nytta av historien. 

åtkomsten till – och inspirationen av – olika dokumentärfotografiska 

arbeten som finns samlade, bevarade – men även tillgängliga – hos en 

institution med ett evighetsperspektiv garanterar att medborgaren har 

möjlighet att ”forska” själv eller kan hitta kunskap i det som professionella 

lyfter fram och visar. 

Kristian berg påpekar i boken Framtiden är nu – Kultursverige 2040 

(2010) att kulturarven som ackumuleras för varje år i form av föremål, 

kulturminnen, hela kulturmiljöer nu finns i överflöd. Samhället klarar inte 

av, vare sig ekonomiskt eller utrymmesmässigt, att ta hand om allt som 

människor vill spara för framtiden. Detta kräver en annan syn på hur kulturarv 

ska bevaras och hur de kan skildras och förstås i framtiden. 

Det materiella är numera oftast massproducerat, och inga unika ting 

som behöver sparas vilket per-uno ågrens citat från 1970 belyser. människors 

minnen är ofta förknippade med livsupplevelser i olika miljöer 

som kan skildras i ord och bild. Fotografiet kommer således att fortsätta 

vara viktigt för den framtida minnesinsamlingen. men det beror 

givetvis på hur en dokumentation utförs – och hur den senare tolkas och 

används. Diskussionen kring detta måste hållas levande. 

35

maria Jonsson med maken Jonas Oskar i spegeln, mötingselberg, Vilhelmina (1961). 

Som Maria Jonsson i Mötsingselberget sa: ”Här har man slitit och arbetat och nu 

ska allt ödemarkeras”. – Det har genomgående varit vemodiga möten med människor, 

vars individualism och slutet privata odlarintressen kommit i kläm i de stora 

ekonomiska sammanhangens, centraliseringarnas och standardtänkandets tid, vars 

innehåll och intresseinriktningar för de flesta av dessa människor visat sig vara 

ofattbara abstraktioner. Sune Jonsson i Bilder från den stora flyttningen (1964). 

36

hur ser det nationella ansvaret ut 

för den dokumentära fotografin? 

Fotografin har funnits i svenskt kulturliv sedan 1800-talet. 

I samhället har den fotografiska bilden sedan dess fått allt 

större betydelse. Men det har ändå aldrig gjorts någon 

övergripande utredning om det kulturpolitiska ansvarsområdet 

för fotografin. Inom statlig kulturpolitik saknas det 

idag en handlingsplan med specifikt ansvar för fotografin. 

Inga statliga medel är reserverade för fotografi på ett övergripande 

plan. 

Det råder i dag oklarhet i frågor som gäller fotografiets 

ställning inom konst, kultur och media. Det råder också 

oklarhet om var överblicken och samordningen finns, eller 

bör finnas. Den gamla uppdelningen av fotografin som 

antigen konstnärlig eller kulturhistorisk har idag spelat ut 

sin roll. 

Hur skall forskningen inom det fotografiska området 

främjas? Vem har ansvaret för att fotografi visas och 

tillgäng liggörs, nationellt och internationellt? Vilka fotografier 

ska samlas in och av vem? Hur ska de bevaras och 

förvaras? Listan av frågor kan göras lång. 

Danmark, Finland och Norge har olika lösningar för att 

få överblick över sin nationella fotografi. I Holland har man 

beslutat om ett medieinstitut där historisk fotografi ska föra 

dialog med nya medier. 

brev från organisationen KlyS (Konstnärliga och litterära yrkesutövares 

Samarbetsnämnd) till kulturministern i november 2008 till stöd för 

SFF:s, Svenska Fotografers Förbund, begäran om en statlig utredning 

över hur en kulturpolitik kring stillbildsfotografiet borde utformas. 

på nationell nivå 

Frågan om ett nationellt ansvar för fotografiet har stötts och blötts i mer 

än 100 år och den är delvis kontroversiell och infekterad. genom åren 

har åtskilliga men misslyckade försök gjorts att skapa en nationell insti- 

37

tution med ett brett ansvar för fotografiet. Här följer en kort sammanfattning. 

En intresseförening bildades 1965 i syfte att driva frågan om ett fotografiskt 

museum vilket bland annat ledde till att Fotografiska museet 

startade som en särskild avdelning inom moderna museet med uppdraget 

att ”bevaka fotografin som konst och kommunikationsmedel”. år 

1976 föreslog Statens kulturråd att Fotografiska museet borde få en 

ställning som självständig institution bredvid Nationalmuseum och moderna 

museet, men så blev det aldrig. år 1979 fick Västerbottens museums 

dåvarande intendent per-uno ågren i uppdrag av Kulturrådet att 

göra en förstudie om museernas uppgifter på fotoområdet. Det resulterade 

året därpå i rapporten Vem ska rädda bilden? där han föreslog en 

ändrad ansvarsfördelning med förstärkta resurser till länsmuseerna 

samt inrättandet av ett fotosekretariat för gemensamma frågor. Nordiska 

museet fick 1990 ett nationellt ansvar för kulturhistoriskt fotografi 

samtidigt som moderna museet blev ansvarsmuseum för modern bildkonst 

och Fotografiska museet fick ansvaret för konstnärligt fotografi. 

år 1993 inrättades Fotosekretariatet vid Nordiska museet. Något senare 

var det dags för ännu en utredning, ”Fotografi och fotografiskt museum”, 

som publicerades av Statens kulturråd och Statens konstmuseer. 

Slutsatsen var att det inte skulle inrättas något fotografiskt museum, istället 

en avdelning inom moderna museet med ansvar för fotografi. 

år 1997 publicerade Fotosekretariatet genom dess föreståndare Eva 

Dahlman Mot glömskans tyranni – en nationell bevarandeplan för fotografi 

som i ett slag ställde Sverige vid sidan av Norge och Finland som de 

enda länderna i världen med en nationell bevarandeplan. året därpå invigdes 

det nya moderna museet och Fotografiska museet (vars namn 

inte längre används) är sedan dess en avdelning bland andra med ansvar 

för samtidskonsten med små resurser. 

museikoordinatorn Christina von arbin, fd överintendent vid Statens 

försvarsmuseer, genomförde under 2007–08 utredningen Kraftsamling 

– museisamverkan ger resultat (SOU 2009:15) parallellt med den 

stora kulturutredningen under ledning av Eva Swartz. Flera goda förslag 

gällande fotografin finns i arbins utredning – bland annat att det vore 

klokt att ge finansierade uppdrag och ansvar till regionala institutioner 

– men de har inte realiserats utöver att det nu står klart att det inte längre 

finns några ansvarsmuseer. Fotosekretariatets roll och funktion vid 

Nordiska museet har genom åren allt mer försvagats för att slutligen 

38

läggas ner vintern 2011. Därmed är frågan om ett centralt ansvar och en 

nationell kulturpolitik för den visuella historien åter i fritt fall. 

Fotografiska med stora internationella fotoutställningar startade visserligen 

våren 2010, ett privat, kommersiellt initiativ. De uppbär inget 

samhällsstöd vad gäller ansvar för dokumentationsuppgifter och bevarandefrågor. 

Den gamla uppdelningen av fotografin som å ena sidan ”kulturhistorisk” 

och å andra sidan ”konstnärlig” har idag spelat ut sin roll och det 

är uppenbart att moderna museet och Nordiska museet inte har resurser 

att ensamma ansvara för hela det fotografiska fältet. 

Detta väcker en rad frågor: Vem tar ansvar för att den svenska fotohistorien 

skrivs och visas? Vem tar ansvar för att den stora dokumentära 

fotoskatten tas tillvara? Vem är samtalspartner kring stora internationella 

fotoutställningar och vem tar ansvar för att stödja dagens unga 

konstnärer och fotografer genom utbildning, forskning, utställningsverksamhet 

och internationellt utbyte? Senast 11 mars 2011 efterlyste 

författaren och kulturjournalisten Henrik berggren i DN en institution 

för den visuella historien – han menar att det är ”ren och skär dumhet” 

att en sådan inte redan existerar apropå filmaren Jan lindkvists trägna 

arbete med att belysa Sveriges historia genom de fotografiska arkiven. 

man kan peka på fler brister nationellt sett när det gäller fotografi, till 

exempel: 

° den dokumentära fotografin ges inte några reella möjligheter att förnyas, 

utvecklas eller visas. Det betyder i sin tur att museerna i sin roll 

som samhällets minne har små möjligheter och resurser att i ord och 

bild skildra viktiga samhällsförändringar över tid. museerna betonar 

vikten av samtidsdokumentationer, men i vilken omfattning och vilken 

lödighet görs dessa? 

° det finns ingen större utställning i Sverige som förklarar och sätter in 

den svenska fotohistorien för en bred publik i ett sammanhang. 

° i dag kan man inte studera fotografi på högre nivå. Det främsta 

undan taget utgör Högskolan för fotografi i göteborg och bildjournalistikutbildningen 

vid mittuniversitetet i Sundsvall. 

° betydande svenska fotografers livsverk väntar på att tas om hand. I 

dagsläget är ansvarstagandet beroende av enskilda institutioners och 

tjänstemäns initiativ vilket i sin tur medför att till exempel regionala 

institutioner som länsmuseerna tar på sig ett ansvar större än de 

mäktar med och har resurser för. 

39

Detta var en dag av krig. Det var det enda tillfälle i livet när Sune Jonsson fått arbeta under 

samma dramatiska villkor som en annan av sina favoriter, Robert Capa. Han har sålunda även 

smakat på krigsreportrarnas exalterade tillstånd, men önskar det knappast tillbaka. gunnar 

balgård i Och tiden blir ett förunderligt ting (2007). 

40

° nya elektroniska media har ingen självklar plats i den fotografiska 

° tillgängligheten i de olika fotoarkiven har ökat genom tillfälliga ar- 

diskussionen, trots att en kamera numera finns i alla människors fickor 

och används varje dag. 

betsmarknadsprojekt, men med den takt de fotografiska samlingarna 

digitaliseras kommer det att dröja generationer innan viktigt material 

är åtkomligt på ett enkelt sätt. 

nationella fotoarkiv 

När det gäller större nationella institutioner med betydande och kulturhistoriskt 

intressanta fotografiska samlingar kan nämnas antikvarisktopografiska 

arkivet för riksantikvarieämbetet och Statens historiska 

museer, Stiftelsen Nordiska museet, tekniska museet och Kungliga biblioteket, 

samtliga i Stockholm. 

moderna museet har en fotografisamling som omfattar ca 100 000 

bilder, men som tidigare nämnts samlar man på fotografi som enstaka 

konstnärligt objekt, följaktligen vinnlägger man sig inte om eller har i 

uppdrag att omhänderta hela fotografisamlingar inklusive negativ och 

tillhörande dokumentation. Det gör Nordiska museet – som exempel kan 

här nämnas betydande fotografer som Karl-Erik granath, Kerstin bernhard, 

gunnar lundh och K.W. gullers vars fotosamlingar det förvaltar. 

på regional nivå 

Sveriges drygt 20 länsmuseer och regionala museer har vid sidan av ett 

antal större kommunala museer i exempelvis göteborg och Stockholm i 

uppdrag från Kulturrådet att bevara och tillgängliggöra kulturarvet i 

sina respektive regioner. Det betyder att de har ett bevarandeansvar också 

för de fotografiska samlingarna vid sidan av mer traditionella arkiv som 

har eller kan ha stora fotografiska samlingar. Västerbottens museum har 

som framgått betydande fotosamlingar men det har också Jamtli, Jämtlands 

läns museum i östersund, Stockholms stadsmuseum och malmö 

museer för att endast nämna några exempel. 

Vad gäller utvecklingen av den dokumentära fotografin träffades ett 

samarbetsavtal mellan de fyra nordligaste länsmuseerna – Jamtli i öster- 

41

sund, murberget – länsmuseet Västernorrland i Härnösand, Norrbottens 

museum i luleå och Västerbottens museum – i oktober 2008. Där 

utpekas särskilda profil- och ansvarsområden för de respektive museerna 

och för Västerbottens museums del innebär det ett särskilt ansvar för 

den dokumentära fotografin vid sidan av det muntliga berättandet. Det 

innebär att Västerbottens museum påtagit sig ansvaret för att driva och 

utveckla den dokumentära fotografin, i samråd med de andra länsmuseerna 

i norr. Förväntningarna på detta är höga. 

42

Nätverk och internationella utblickar 

De skandinaviska länderna utom Sverige har nationella fotografiska museer. 

Det gäller reykjaviks fotomuseum, Island, preus fotomuseum i Horten, 

Norge (tillkommet genom att norska staten köpt en omfattande privatsam ling 

fotografier), Det Nationale Fotomuseum i Köpenhamn och brandts foto museum 

i Odense, Danmark (också grundad i en stor privatsamling) samt Finlands 

fotografiska museum i Helsingfors. Kontakt har etablerats med dessa 

institutioner i syfte att få till stånd ett utbyte av fotoutställningar senast i 

samband med 2014. Vår förhoppning är att de skall visa Sune Jonssons fotografi 

vid sidan av vad man skulle kunna kalla nationella motsvarigheter till 

honom i respektive land, utställningar som vi också vill visa i ett framtida 

dokumentärfotografiskt centrum som ett led i ett internationellt utbyte. 

Våren 2010 öppnade Fotografiska på Stadsgårdskajen i Stockholm och 

överväldigande publiksiffror hittills visar på ett fantastiskt intresse för fotografi 

bland en bred allmänhet. Fotografiska är en helt privat och kommersiell 

satsning – inget samhällsägt museum med ansvar för insamling och bevarande 

– som i första hand ställer ut internationellt känd fotografi. Fotografiska arrangerar 

seminarier, workshops och portfolio reviews och har ambitionen 

att bygga upp egna fotografiska samlingar. 

andra fotoinstitutioner i Europa som förtjänar att omnämnas i sammanhanget 

utöver de skandinaviska är National museum of photogra phy i 

brad ford i England med omfattande samlingar, Nederlands Fotomuseum i 

rotterdam, Fotografie museum i amsterdam (FOam) och Fotomuseum 

Den Haag i Holland, maison de la photographie i paris, Frankrike, Fotomuseum 

Winterthur, Schweiz med flera. Dessa institutioner liksom den viktiga 

fotomässan paris photo 2012 kommer att besökas i det fortsatta utvecklingsarbetet 

som bland annat syftar till att etablera europeiska nätverk 

inför 2014. De inledda kontakterna med museer och gallerier i riga kommer 

att fördjupas. 

ett nationellt nätverk för fotografi 

med dokumentär inriktning 

på initiativ av arbetets museum i Norrköping och med stöd av Stiftelsen 

Framtidens kultur etablerades 2004 ett nätverk för institutioner med in- 

43

åkerlandskap i Hössjö, umeå (1971). 

rickleån, robertsfors (1984). 

Då du börjar umgås med odlingslandskapet märker du att det sluter sitt väsen, om du försöker 

närma dig det i endast en nupunkt. Du upptäcker att dess nu aldrig är absolut, att 

nuet ständigt glider, att landskapets tempus är presens particip, ändlöshetens tempus. Att 

dess nutid ständigt förvandlar sig i framtid. Smältande snö, sående bonde, växande gröda, 

vilande jord. Sune Jonsson i Jordabok (1976). 

44

tresse för fotografi eller som har stora fotografiska samlingar. Deltagarna 

i nätverket träffades regelbundet och arrangerade också tre uppmärksammade 

nationella seminarier; i malmö, göteborg och Stockholm på 

temat fotografi. Sedan etableringsfasen med stöd av Framtidens kultur avslutats 

gjordes en utvärdering Fotografi som upp levelse och dokument av 

fotografen tommy arvidsson (2007). Den finns tillgänglig på nätverkets 

webbsida . Nätverket som fortsätter samarbetet 

omfattar i dag 13 institutioner som aktivt arbetar med förmedling 

av fotografi med dokumentär inriktning, huvudsakligen genom utställningar. 

representerade institutioner är arbetets museum, Norrköping, 

bildmuseet, umeå, Centrum för fotografi, Stockholm, Dunkers kulturhus, 

Helsingborg, Fotomuseet i Sundsvall, Hasselblad Center, göteborg, moderna 

museet, Stockholm, Kulturen i lund, Kungliga biblioteket, Stockholm, 

malmö museer, Nordiska museet, Stockholm, Stockholms stadsmuseum 

och Västerbottens museum, umeå. 

Nätverkets ambition är att stödja den dokumentära fotografins utövning 

och utveckling; att skapa forum och scener där genren kan förmedlas, 

diskuteras och problematiseras och där utövare, kritiker och allmänhet 

kan mötas. Nätverkets verksamhet avser både lokal och regional 

nivå såväl som riks- och internationell nivå. 

En viktig del av nätverksarbetet är gemensamma seminarier och konferenser 

för metod- och kunskapsutveckling liksom gemensamma utställningsproduktioner 

där man försöker lyfta fram yngre och mindre 

kända fotografer. umeåfotografen Elin berges uppmärksammade utställning 

”Drottninglandet” (2009) är ett resultat av detta samarbete 

mellan i första hand Hasselblad Center, arbetets museum och Västerbottens 

museum. 

Västerbottens museum är för närvarande sammankallande i nätverket 

som träffas i samband med seminarier eller andra arrangemang ett 

par gånger om året. Nätverket har dock inga verksamhetsmedel sedan 

2006 vilket försvårar arrangerande av gemensamma publika program. 

sällskapet sune jonssons vänner 

Sällskapet Sune Jonssons vänner bildades 2008 och har idag drygt 160 

medlemmar. Ordförande är professor Dan brändström, Stockholm. Sällskapet 

vill tillsammans med Västerbottens museum medverka till att 

45

Sune Jonssons arkiv utvecklas och att dess material görs bekant och tillgängligt. 

Samtidigt vill Sällskapet uppmuntra en utveckling av dokumentär 

fotografi i Sune Jonssons anda, och inte minst, söka bidra till att 

Sune Jonssons minne och verk hålls levande, bland annat genom att i 

mån av ekonomiska resurser utdela ett årligt stipendium till någon som 

arbetat i ”Sune Jonssons anda”. Den första stipendiaten, fotografen 

gunnar Källström, f. 1944 i umeå, utsågs 2010. 

ytterligare information om Sällskapets verksamhet och om Sune Jonssons 

verk ges fortlöpande i medlemsbladet som utkommer en eller ett 

par gånger om året. Sällskapet Sune Jonssons vänner har egna webbsidor, 

se 

andra samarbetspartners 

Förutom de fotoinstitutioner och nätverk som beskrivits hittills finns 

förstås fler institutioner med betydande fotografiska samlingar som har 

eller har arbetat i en dokumentär tradition. Det gäller inte minst flera 

museer på Nordkalotten, varav Norrbottens museum, tromsö museum 

och perspektivet museum i tromsö är några med intressanta arbetssätt 

på området. många enskilda fotografer inriktade på dokumentära arbeten 

har även förväntningar på ett blivande centrum med möjligheter till 

erfarenhetsutbyte och utställningar. 

46

Sune Jonsson Centrum 

för Dokumentärfotografi 

varför ett dokumentärfotografiskt centrum 

i umeå? 

Västerbottens museum har som framgått en lång tradition av att arbeta 

med fotodokumentärt material. Ett dokumentärfotografiskt centrum 

kan verka kontinuerligt och framtidsinriktat för att värna och förnya de 

metoder som Sune Jonsson tidigt utvecklade och som så genialt främjar 

förståelsen av det förflutna. Som djupt kunnig och ambitiös kulturarbetare 

har Sune Jonsson pekat ut färdriktningen i en av museernas viktigaste 

uppgifter; att bevara och med respekt berätta om människans levnadsvillkor 

i ett föränderligt samhälle. Som har argumenterats för i 

avsnittet att bevara spåren av samhällsförändringar (se sid 31) bör det 

finnas en institution i Sverige som kan ta ett ansvar för metodutveckling 

och inspirera till kommande dokumentation av företeelser och livsvillkor 

av gemensamt intresse i samtid och framtid. Sune Jonssons arbetsmetod 

är förebildlig och hans arkiv som finns i sin helhet vid museet i 

umeå är en utomordentligt viktig källa i det arbetet. 

Vad beträffar relationen till andra kulturarvsinstitutioner i landet (fotoarkiv 

och museer som arbetar med fotografiska dokumentationer) skall 

centrumet ha en rådgivande roll. genom att arrangera och erbjuda seminarier, 

kurser och workshops samt utbyte av utställningar kan centrumet 

medverka till en ständig diskussion, metodutveckling och fortbildning på 

området. Den nationella ansvarsfrågan för all fotografi bör snarast utredas 

vidare, men just den dokumentärfotografiska del som handlar om att 

skildra genomgripande samhällsförändringar bör knytas till Västerbottens 

museum som förvaltar Sune Jonssons livsverk. 

Ett dokumentärfotografiskt centrum arbetar som nämnts inte bara 

med bilden som sådan. Väsentligt är att bildens anknytning till ett tydligt 

sammanhang, en kontext, i en samhällelig, humanistisk, historisk dimension. 

Intresset för dokumentärfotots koppling till många akademiska ämnesområden, 

inte minst inom regional forskning, menar vi kan öppna upp 

nya möjligheter för samhällstudier framöver. Här finns stora möjligheter 

till samarbete med umeå universitets forskare och studenter. I synnerhet i 

47

tvärvetenskapliga projekt kan detta vara fruktbart. på sikt skulle en gästforskartjänst 

kunna förverkligas i samarbete med universitetet. 

även bildjournalistikutbildningen vid mittuniversitetet i Sundsvall 

blir en viktig part liksom Högskolan för fotografi i göteborg. 

Det finns också fler fotoutbildningar som till exempel Nordens fotoskola 

på biskops arnö. 

alla samarbetsmöjligheter skall utredas vidare under utvecklingsprojektet 

år 2–3 och påbörjas i mindre skala i de olika verksam heter som planeras. 

Här är det naturligtvis på sin plats att lyfta fram behovet av ett internationellt 

utbyte. Inför kulturhuvudstadsåret 2014 kommer Västerbottens 

museum att etablera många kontakter med europeiska fotomuseer. riga i 

lettland är givetvis en viktig samarbetspart där kontakter redan tagits. 

Kontakterna finns redan med fotomuseer i Skandinavien med starka 

förhoppningar om ett utställningsutbyte från 2014 och framåt. att upprätthålla 

och främja dessa kontakter kräver både tid och resurser och 

framförallt, personliga möten mellan curators och tjänstemän på de olika 

institutionerna. Detta arbete fortsätter under år 2–3. 

umeå har goda kommunikationer med omvärlden vilket underlättar 

dessa samarbeten. 

organisation 

Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi (SJCD) ska vara en 

självständig avdelning inom Västerbottens museum med en föreståndare 

(curator/intendent) som med eget budgetansvar leder och planerar verksamheten. 

Föreståndaren ingår som avdelningschef i museets ledningsgrupp 

och andra ledningsfunktioner. på avdelningen finns en arkivansvarig, 

en utställningstekniker och en bildpedagog. Kostnaderna för detta 

redovisas på sidan 52 under rubriken ”resursbehov för driften av SJCD”. 

Det är viktigt att rågången hålls mellan SJCD och Västerbottens museum. 

Här ges bara några exempel på vad som hör till vad, delvis föranlett 

av de förväntningar och inte minst stora förhoppningar som framkom i 

samband med seminariet ”Sune Jonsson och det dokumentära fotografiet” 

26–27 november 2009. 

Verksamheterna i SJCD respektive museet skall korsbefrukta varandra. 

till exempel sker metodutveckling i centrumet genom seminarier, fo- 

48

tografresidens (inbjudna fotografer ges möjlighet att självständigt arbeta 

med ett eget dokumentationsprojekt under tre månader, se vidare 

sidan 56ff) med såväl ”Work in progress” (tillfälliga utställningar av 

ögonblickskaraktär där fotografen kan få snabb respons på ett pågående 

arbete) som ”photographer’s talks” (fotografen presenterar sitt arbete 

inför publik), och utställningar. Distribution och marknadsföring av 

vandringsutställningar med Sune Jonssons fotografier och/eller andra 

fotografers bilder är en angelägenhet för centrumet i första hand. 

Dokumentationer och fältarbete sker som tidigare i Västerbottens 

museums regi där etnologisk kompetens finns. Sune Jonssons arkiv är 

knutet till museets fotoarkiv som därmed ansvarar för förvaltningen av 

arkivet, till exempel försäljning av nyframställda fotografier, publiceringsförfrågningar 

eller andra frågor av mera etisk karaktär. Fotoarkivet 

ansvarar också för museets fortsatta insamling av kulturhistoriskt intressant 

fotografi inkl det arkivmaterial som residence-fotograferna förväntas 

skapa. alltså, inga samlingar byggs upp vid SJCD. Det är frågor 

för Västerbottens museum i första hand. 

till stöd för SJCD:s verksamhet inrättas en styrgrupp som sammanträder 

ett par gånger om året. Den bör bestå av representanter från Fotografisverige 

– professionella fotografer, curators, fotohistoriker bara 

för att nämna några – vid sidan av en eller ett par nordiska kolleger. 

tidplan 2011–2014 

under perioden augusti 2010 – juli 2013 söker Västerbottens museum 

utvecklingsanslag från Kulturrådet och sina ägare för att planera verksamheten 

i SJCD och förbereda för öppning av centrumet i sin helhet 

2014. 

utvecklingsprojektet år I (augusti 2010 – juli 2011) har resulterat i 

denna förstudie med bakgrund, vision, syfte, mål, förslag på verksamhet, 

organisation och finansiering samt uppordning av Sune Jonsons arkiv. 

utvecklingsprojektet år II (augusti 2011 – juli 2012) arbetar vidare med 

planering av centrumets verksamhet. En del av innehållet: 

° Visning av utställningen ”åter till verkligheten” i samarbete med moderna 

museet, Stockholm, en stor sammanställning av 1970- talets dokumentärfotografi 

utifrån deras fotosamlingar. Visas en längre period 

49

° planering för fotografresidens I med utställning görs. 

° Dokumentärfoto-seminarium 2012 (nr 3) arrangeras, temat ej fast- 

° Samarbetet fördjupas med angivet fotonätverk samt umeå universitet, 

° Fortsatt planering av program och verksamhet i SJCD inför 2014 

° planering av utgivning av monografi på max Ströms förlag. 

° Kontakterna med riga intensifieras och tas även med andra europe- 

med start på försommaren 2012. lokalerna ”tjuvöppnas” med denna 

utställning och information ges till besökarna om planerna för SJCD. 

ställt ännu. 

mittuniversitetet i Sundvall, KtH, Stockholm med flera samarbetsparter.iska 

fotoinstitutioner. 

utvecklingsprojektet år III (augusti 2012 – juli 2013) arbetar med fullföljandet 

av verksamheten inför 2014. En del av innehållet: 

° Fortsatt planering av program inför 2014. Se vidare nedan. 

° Fortsatt planering av utgivning av monografi inför 2014. 

° planering för fotografresidens II med utställning görs. 

° Dokumentärfoto-seminarium 2013 (nr 4), temat ej fastställt ännu. 

° Några tillfälliga utställningar och program arrangeras, men lokalerna 

stängs en tid för förberedelser inför öppning i januari 2014. 

° Fortsatt planeringsarbete med internationella utbyten. 

° monografin Sune Jonssons värld (arbetsnamn) produceras och utges 

i november 2013. 

Drift och organisation säkras under år 2013. 

år 2014: 

° SJCD är etablerat som en basfinansierad verksamhet i Västerbottens 

museum och räknas som en stark part i Fotografisverige. 

° umeå är Europas kulturhuvudstad tillsammans med lettiska riga. 

° En stor utställning med Sune Jonssons fotografi öppnar i samband 

med att Kulturhuvudstadsåret invigs 31 januari. 

° Som gästande dokumentärfotograf visas först den lettiska fotografen 

Inta ruka som slog igenom vid biennalen i Venedig 1999 och som visats 

i Sundsvall 2003, Stockholm 2009 och i mindre skala i Västerbottens 

museum hösten 2009. 

50

° under sommaren visas en internationell dokumentärfotografiutställ- 

° En mindre utställning introducerar dokumentärfotografin och sätter 

° Vandringsutställningen Sune Jonsson, photographer, visas i riga, vå- 

° Hösten 2014 planeras utställningen ”Från verklighet till verklighet. 

° Ett internationellt symposium om dokumentärfoto, workshops, foto- 

° Stora dokumentärfotografipriset delas ut tillsammans med Sällskapet 

ning i samarbete med annan part, ev en exposé över de senaste decenniernas 

Hasselbladspristagare, (utreds f.n.). 

in den i ett större sammanhang. 

ren 2014 och i Fotografiska, Stockholm, hösten 2014 innan den går vidare 

till europeiska museer. 

Fotografi i Sverige 1970 till idag” på initiativ av doktoranden Niclas 

östlind vid Högskolan för fotografi, i samarbete med göteborgs 

konstmuseum, Hasselbladstiftelsen, göteborg, Fotografiska, Stockholm. 

utställningen, som består av tre delar, öppnar i göteborg i januari 

2014 med fokus på fotografiet som konst. under sommaren 

lyfts nutida svensk fotografi fram på Fotografiska i Stockholm och 

under hösten ligger betoningen på kulturhistoriskt och dokumentärt 

fotografi i SJCD i umeå. 

grafresidens III, Fotografins Dag med mera är andra aktiviteter som 

genomförs under året. 

Sune Jonssons Vänner. 

Se även mål 2014 sid 12. 

51

esursbehov för driften av SJCD 

Lokaler 

Våren 2012 frigörs de lokaler bildmuseet hyrt sedan 1981 till nytta för en 

länge önskad och behövd expansion av den publika verksamheten vid Västerbottens 

museum. av ca 1 200 m2 utställningslokaler tas minst 500 m2 i 

bruk med fokus på dokumentärfotografi. andra ytor kommer att kunna 

användas flexibelt för dokumentärfotografi, konst ur samlingarna, barnverksamhet 

och på sikt kulturhistoria. 

SJCD tar bildmuseets före detta reception samt delar av utställningsytorna 

i anspråk för utställningar, seminarierum, läsrum/fotobibliotek, 

filmrum. Hörsal i bio abelli, arkiv, fotolabb (mörkrum) och arbetslokaler 

tillkommer. Hyreskostnad och fastighetsdrift ingår i Västerbottens museums 

basbudget. 

Investeringar/Inredning/Utrustning 

Formgivning av utställningslokaler 

inkl bygge av svartvit box samt inredning 250 000:utställningsbelysning 

300 000:- 

Scanner 30 000:- 

Skrivare 

Datorer inkl skrivare/kopiator till 4 tjänstemän, 

50 000:resursdator 

inkl bildskärm för bildbehandling, programvara 60 000:- 

Server för lagring av högupplösta bilder 120 000:- 

Mörkrum 

utrustning: 100 000:- 

Filmrum 

mediaspelare för filmvisning med knappfunktion 10 000:- 

60 tums tv för filmvisning 15 000:- 

3 st 42 tums bildskärmar inkl mediaspelare m knappfunktioner 60 000:- 

Högtalare 10 000:- 

Stöldmärkningssystem till fotobiblioteket 50 000:- 

Digitalisering av Sune Jonssons filmer 50 000:övrigt 

100 000:- 

Summa: 1 205 000:- 

52

Tjänster från och med 1 juli 2013 

1.0 intendent/curator 565 000:-/år 

1.0 arkivföreståndare 550 000:-/år 

1.0 fotopedagog 480 000:-/år 

1.0 utställningstekniker 440 000:-/år 

Summa årsvis: 2 035 000:- 

Årliga verksamhetsmedel från och med 2015 

Kostnader för verksamheten uppgår i dagens prisläge till 1 200 000:- för 

utställningsproduktion, visningsersättningar enligt statliga mu-avtalet, 

programverksamhet inkl seminarier, residencies, dokumentärfotografipris, 

work in progress, workshops, Fotografiets Dag med portfolio reviews, kurser, 

marknadsföring, textskyltar, vepor och översättningar, utställningsteknik 

med mera. Här förutsätts samproduktion av vandrings utställningar tillsammans 

med exempelvis Hasselbladstiftelsen, göteborg, Fotografiska, Stockholm, 

arbetets museum, Norrköping och malmö museer. Det kan vara nationella 

men även internationella fotodokumentarister. Det kan vara egna 

projekt eller i samarbete med en författare, museiman eller journalist. Dessa 

utställningar byts 3–4 gånger om året. genom åren har vi av lokal- och resursbrist 

tvingats avstå från visningar av till exempel Hasselbladpristagare 

eller samarbeten med malmö museer kring större utställningar. 

Summa årsvis: 1 200 000:- 

produktionskostnader inför 2014 

Utställningar 

° En större utställning, ”Sune Jonsson, fotograf”, presenterar Sune 

Jonssons mer än halvsekellånga verksamhet som dokumentärfotograf. 

Här visas de mest berömda bilderna som publiken känner 

igen vid sidan andra bilder som inte visats tidigare, i olika teman 

för att visa bredden i hans livsverk. Ett antal bilder som Sune Jonsson 

själv kopierat finns också utställda. merparten av bilderna kommer 

dock att utgöras av större, nyproducerade så kallade modern 

prints. 

° En vandringsutställning presenterar Sune Jonssons verksamhet 

med början i riga 2014, för att sedan turnera i Europa. 

53

° En mindre introducerande fotoutställning beskriver fotografiens 

° tre utställningar med nu verksamma, fotografers/filmares projekt 

betydelse för att belysa samhällets minne. Här framgår också textens 

betydelse för förståelsen av bilderna och deras sammanhang. 

visas under året. Inta ruka, fotografen från riga presenteras först. 

Därefter följer förslagsvis en exposé från Hasselbladsstiftelsen med 

pristagare. Sist presenteras ”Från verklighet till verklighet”, se nedan. 

I ett särskilt rum i utställningshallen ska pågående projekt, ”Work 

in progress” visas. Här ges en fotograf möjlighet att få snabb återkoppling 

på nya idéer och kanske söka stöd för att utveckla och fördjupa 

sitt arbete. 

Kostnader för utställningsproduktioner 

”Sune Jonsson, fotograf” för permanent visning i Umeå 

° 120 inramade bilder inkl 20 vintage à 3 000:- 360 000:- 

° Curator bildurval till utställning 

3 mån heltid inkl lKp 125 000:- 

° översättningar mm, se nedan 

Summa: 485 000:- 

”Sune Jonsson, Photographer” vandringsutställning* 

° Vandringsutställning ”Sune Jonsson, photographer”: 

100 inramade bilder inkl transportlådor, 

översättning mm 350 000:- 

° 20 originalbilder, ramar, översättningar, transportlådor 80 000:- 

° kostnader för utställningsvisning i, eller ev. utbyte 

med riga 50 000:- 

Summa: 480 000:- 

* förväntad hyresintäkt per visningsort i Europa 40 000:- 

Introduktionsutställning inklusive bildspel 

En fotohistorisk exposé: 250 000:- 

Summa: 250 000:- 

54

”Sune Jonssons värld”, 2-språkig monografi i samarbete med 

Max Ströms bokförlag 

° redaktörsarbete (bilder, arkivresearch 5 mån inkl lKp) 200 000:- 

° resor, redaktion 30 000:- 

° Skanning av bilder. 3 mån inkl lKp 105 000:- 

° Oförutsedda utgifter 50 000:anm. 

Förutsätter att förlaget bekostar författararvode, 

grafisk formgivning, tryckkostnader och marknadsföring mm. 

Summa: 385 000:- 

Dokumentärfotografiutställningar 

° gästande lettiska fotografen Inta ruka, 

100 bilder à 1 500:- 150 000:- 

° resor 45 000:- 

° Katalog 75 000:- 

° övrigt material samt översättningar 20 000:- 

° Visningsersättning enligt mu-avtalet 3 000:-/vecka = 30 000:- 

Summa: 320 000:- 

Hasselbladspristagare i 30 år, utställning från Hasselblad Center 

° Hyra 100 000:- 

Summa: 100 000:- 

° ”Från verklighet till verklighet. Fotografi i Sverige 1970 till idag” 

på initiativ av doktoranden Niclas östlind vid Högskolan för fotografi, 

i samarbete med göteborgs konstmuseum, Hasselbladstiftelsen, 

göteborg, Fotografiska, Stockholm. 

Uppskattade kostnader: 

° Inbjuden Curator 200 000:- 

° Katalog/bok 150 000:- 

° utställning: 100 bilder à 1 500:- 150 000:- 

° resor och övriga omkostnader 25 000:- 

Summa: 525 000:- 

55

° Fotografiresidence 310 000:- 

° Internationellt symposium 150 000:- 

° Dokumentärfotografipris 100 000:- 

° Projektledning 100% inklusive teknikerinsats 50% 

från aug 2013–dec 2014 1 100 000:- 

MER OM DEN ÅRLIGA VERKSAMHETEN 

56 

TOTALSUMMA: 4 205 000:- 

Work in progress 

rum i rummet för snabba visningar av pågående projekt. 

Resursbehov: 20 000:-/år för framställning av fotokopior och texter i ett 

enklare utförande. Summan är inräknad i driftsbudgeten ovan på sidan 

53. 

Filmer och bildspel 

Ett filmrum ska finnas för visning av bildspel och digitaliserade filmer, 

både Sune Jonssons egna men även andra dokumentärfilmer av intresse. 

Resursbehov: Se ovan under rubriken investeringskostnader sidan 52. 

Kostnaden för bildspelsproduktion finns i produktionsbudget för 2014. 

Fotografresidens 

En verksamhet i SJCD som väckt intresse från flera håll är att efter mönster 

från IaSpIS, Konstnärsnämndens internationella program för yrkesverksamma 

utövare inom bildkonst, design, konsthantverk och arkitektur, 

skapa ett internationellt så kallat residence för dokumentärfotografer. 

Ett residens innebär att en eller flera fotografer inbjuds att vistas i 

umeå/Västerbotten under förslagsvis tre månader i syfte att på heltid få 

ägna sig åt ett dokumentärfotografiskt projekt. antingen som en kommentar 

eller fördjupning av något av Sune Jonssons alla projekt som väckt 

intresse, eller med en dokumentation som bygger på en egen idé. Stipendiaten 

eller vad man väljer att kalla honom/henne kan förstås också utgå 

från någon annan fotosamling i museets fotoarkiv. 

Stipendiaten får en arbetsplats i Västerbottens museum med tillgång 

till arbetsrum/fotolabb och fotoarkiv. 

under vistelsen i umeå ska också ges tid och möjlighet att göra ett studiebesök 

vid någon skandinavisk fotoinstitution – gärna någon av samar-

etsparterna inom nätverket för fotografi med dokumentär inriktning, se 

nedan – som på ett motsvarande sätt arbetar med fotodokumentationer. 

ansvarig för vistelsen i umeå i alla avseenden är intendenten i SJCD 

som nära följer stipendiatens arbete. 

Urval av stipendiater: En styrgrupp för residensprogrammet inrättas 

med representanter för SJCD, umeå universitet (till exempel bildmuseet, 

Institutionen för kultur och medievetenskaper som omfattar konstvetenskap 

och etnologi eller bildlärarutbildningen), Sällskapet Sune Jonssons 

vänner samt ytterligare några personer. 

Styrgruppen ansvarar för att välja ut en eller ett par stipendiater om 

året, tillsammans eller var för sig, från hela världen i enlighet med kriterier 

som kommer att utarbetas. Så arbetar även IaSpIS när de väljer ut 

sina internationella gäster, något regelrätt ansökningsförfarande tillämpas 

inte. I urvalet av stipendiater läggs stor vikt vid dennes kommunikativa 

och intellektuella förmågor i syfte att stärka möjligheterna till ett 

mer långsiktigt akademiskt utbyte. En viktig ambition i etablerandet av 

SJCD är ju att där ska sörjas för goda möjligheter att bedriva forskning 

om och kring dokumentärfotografi. 

Vad gäller antalet stipendiater så går det att tänka sig en stegvis intensifiering 

allteftersom kunskap och mognad ökar kring ett residensprogram 

av det här slaget. Ett par fotografer från olika håll i världen som 

samtidigt arbetar i ett projekt med bäring på Sune Jonssons arkiv – där 

förhoppningsvis en fototeoretisk forskning kommit igång på allvar – skulle 

verkligen berika såväl det akademiska livet som kulturlivet i Västerbotten. 

Som ett led i förstudiearbetet kommer museets fotograf petter 

Engman, utbildad vid Högskolan för fotografi i göteborg, att genomföra 

ett pilotresidens under 2012 i syfte att testa vilka slags frågor som kan 

tänkas uppkomma. 

att i förlängningen också skapa ett utbytesprogram där svenska fotografer 

ges möjlighet att på ett motsvarande sätt arbeta på andra håll i 

världen vore också en spännande möjlighet till vilket det finns anledning 

att återkomma. 

Förväntat resultat: Stipendiaten förväntas under sin tremånadersvistelse 

i umeå att delta i ”photographer’s talks”, att inför allmänhet och 

studenter vid några tillfällen presentera sig och berätta om sitt arbete. 

Efter mönster från amerikanska residensprogram syns det också naturligt 

att stipendiaten deltar i såväl avancerade seminarier i universitetsmiljö 

57

som workshops med barn och unga, en för museet prioriterad målgrupp. 

I SJCD ska det finnas möjlighet att visa så kallat Work in progress, mindre 

utställningar där en fotograf ställer ut pågående arbeten. Här ges en 

möjlighet även för stipendiaten att snabbt få respons på sitt arbete. 

Sedan vistelsen i umeå avslutats skall stipendiaten lämna över en 

uppsättning av sin dokumentation till Västerbottens museums fotoarkiv. 

man brukar tala om museerna som samhällets minne och här uppstår en 

unik möjlighet att berika arkivet med angelägna och samtida dokumentationer, 

utförda av någon som haft möjlighet att se på Västerbotten utifrån. 

upphovsrätt och användning av detta material i museets respektive 

fotografens framtida verksamhet regleras genom särskilda avtal – rutiner 

och erfarenheter av detta finns sedan länge. 

Stipendiaten förväntas vid ett senare tillfälle presentera sitt arbete i en 

utställning eller tidskrift/katalog. Det blir på så sätt en del av SJCD:s verksamhet 

som har ambitionen att visa 3–4 utställningar om året. genom detta 

förfarande kan också involverade universitetsinstitutioner dra nytta av 

stipendiatens ”återkomst” genom att långsiktigt kunna planera för workshops 

och seminarier. 

Vistelsen i umeå innebär kostnader för en t/r-resa från hemlandet, en 

t/r-resa från umeå för studiebesöket, boende, skattefri ersättning om 

15 000:-/mån, möjlighet att resa och vistas i länet samt resurser för produktion 

av utställning eller bok/tidskrift vid ett senare tillfälle. Vad gäller 

boendet hoppas vi på samarbete med umeå universitets forskarbostäder i 

lars Färgares vilket vore synnerligen praktiskt. 

museet tillhandahåller arbetsplats med telefon och uppkoppling samt 

ev dator, skanner och skrivare. mörkrum för analogt kopieringsarbete 

finns. museet tillhandahåller också utställningsplats, tekniker, marknadsföring 

samt publicering i tidskriften Västerbotten genom Hembygdsförbundet 

om det skulle bli aktuellt. 

Stipendiaten själv förväntas ha med sig egna kameror och annan 

extra ordinär utrustning för sitt arbete. 

Den beräknade kostnaden per stipendiat uppgår till: 

resa hemorten t/r 15 000:- 

Stipendium (3 månader) 45 000:- 

boende (3 månader) 28 000:- 

Hyrbil (2 månader) 12 000:- 

resa/boende studiebesök 15 000:arbetsmaterial 

20 000:- 

58

utställning 50 inramade bilder 80 000:- 

Katalog(tryck inkl grafisk form) 65 000:- 

Oförutsedda utgifter 30 000:- 

Resursbehov per år: Summa 310 000:- 

Workshops, Photographer’s talks, praktiska kurser, studiecirklar 

under denna rubrik ryms olika aktiviteter för dialog och fördjupning 

med publiken samtidigt som museet upprätthåller och fördjupar de traditionella 

arbetsmetoder som till exempel framkallning och kopieringsarbete 

i mörkrum. Exempel på aktiviteter och verksamhetsområde kan 

vara: 

° digital teknik 

° mörkrumsarbete 

° photo talks – samtal inför publik med fotografer 

° intervjuteknik 

° planering av dokumentation, problem och fallgropar, beräkning av 

resursbehov 

° fotoarkivets samlingar 

° Sune Jonssons arkiv 

Resursbehov: ca 50 000:-/år är inräknat i den årliga driftsbudgeten ovan 

på sidan 53. 

Årligt dokumentärfotografipris 

Från och med 2014 föreslås inrättandet av ett årligt pris i Sune Jonssons 

namn efter förslag av styrgruppen där sällskapet ingår. priset kan delas ut 

till äldre och yngre fotografer, ibland delat. museets ägare tillsammans 

med sällskapet är givare. Våren 2010 delade sällskapet Sune Jonssons 

vänner ut det första stipendiet till en fotograf som arbetar i hans anda. 

Det tillföll fotografen och filmaren gunnar Källström och bestod av 

blygsamma 10 000 kr, ett diplom samt äran. 

Resursbehov: 100 000:-/år är inräknat i den årliga driftsbudgeten ovan 

på sidan 53. 

Seminarier och föreläsningar 

Inom ramen för arbetet med att inrätta ett dokumentärfotografiskt centrum 

i Sune Jonssons namn och i samarbete med bland andra Sällskapet 

Sune Jonssons vänner, umeå universitet, Ett nationellt nätverk för foto- 

59

grafi med dokumentär inriktning, bildmuseet och pressfotografernas 

klubb i Norrland har två nationella och mycket uppmärksammade seminarier 

arrangerats. 

Det första ”Sune Jonsson och det dokumentära fotografiet” ägde 

rum 26–27 november 2009 med föreläsningar av bland andra professor 

Sverker Sörlin, FD anna tellgren, moderna museet, fotograferna anna 

von brömssen, göteborg, Elin berge, umeå och Inta ruka, riga. Det 

lockade en bred och månghövdad publik som också gav uttryck för förväntningar 

på SJCD. 

Det andra, ”bilden av den andre” arrangerades 7–8 april 2011 med 

föreläsningar av bland andra professor Karin becker, Institutionen för 

journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet, 

författaren och kulturjournalisten Stefan Jonsson, intendent Eva Silvén, 

Nordiska museet, och direktör astri Fremmerlid, perspektivet museum, 

tromsö vid sidan av fotograferna Nina Korhonen, Stockholm och Jens 

S. Jensen, göteborg. museets fotograf petter Engman deltog tillsammans 

med antikvarie britta lindgren Hyvönen och presenterade sitt arbete 

i malå skogssameby. Vid detta tillfälle var avsikten att diskutera 

och problematisera själva arbetet med fotografiska dokumentationer 

och vilka risker det kan innebära att skildra en kultur som fotografen är 

obekant med. 

båda seminarierna lockade ett 60-tal deltagare från hela Sverige och 

utvärderingar visar att det finns ett mycket stort behov av återkommande 

seminarier av detta slag som generellt ses som viktiga och överkomliga 

fortbildningsmöjligheter för yrkesverksamma fotografer, museimän 

och andra intresserade. att arrangera lunch–lunchseminarier med en 

blandning av lokala, nationella och internationella föredragshållare som 

deltar i hela seminariet skall bli ett signum framöver. 

I samarbete med och i anslutning till medlemsmöten i Sällskapet 

Sune Jonssons vänners regi har också flera föreläsningstillfällen arrangerats. 

bland annat ”Från blå hus, gruvor, fabriker och varv – om den 

svenska fotografins storhetstid (och förfall)” med doktoranden Niclas 

östlind, Högskolan för fotografi i göteborg. I anslutning till den föreläsningen 

anordnades också ett seminarium av Institutionen för kultur 

och medievetenskaper vid umeå universitet i samarbete med museet. 

Under 2014 planeras ett internationellt symposium om dokumentärfotografi 

i Umeå. Kostnaderna beräknas till 150 000:- 

60

Resursbehov: ca 100 000:-/år. Smärtgränsen för hitresta deltagare tycks 

ligga på ca 500:- för deltagaravgiften exkl måltider, boende och resor. 

Detta gäller för ett lunch–lunch seminarium med cirka åtta föreläare. 

genom samarrangemang, sponsring och deltagaravgifter kan arrangörskostnaden 

nedbringas vilket är inräknat i den årliga driftsbudgeten 

ovan på sidan 53. 

Universitetskurser 

Här skall i första hand samarbetet med umeå universitets humanistiska 

fakultet nämnas och Institutionen för kultur och medievetenskaper som 

innefattar såväl museologin, konstvetenskapen som etnologin med flera 

ämnesområden. år 2006 initierade museet en 40 poängs ab-kurs alt. 

magisterutbildning med ämnesbredd med inriktning mot dokumentärfotografi. 

Den ges tyvärr inte för närvarande, men det är dock vår övertygelse 

att det på sikt skulle gå att etablera en sådan fördjupningsutbildning 

vid sidan av ren forskningsverksamhet. En kortare kurs, som 

byggde på museets samlingar av främst Sune Jonssons och bertil Ekholtz’ 

fotografi, avsedd att genomföras på distans, var planerad av Institutionen 

för kultur- och medievetenskaper inför höstterminen 2010 men 

den fick tyvärr skjutas på framtiden. Det finns säkert anledning att återkomma 

även till det initiativet. 

universitetskurser i skrivandets konst, det vill säga att skriva texter 

som kompletterar/fördjupar en fotografisk dokumentation är en ännu 

oprövad tanke som vi avser att planera vidare under de kommande åren. 

Centrumets personal är en given resurs i undervisningen. 

Bibliotek och forskarplatser 

arbetet med att inrätta ett fotografibibliotek som är tillgängligt för allmänheten 

är redan inlett. grunden utgör den donation av främst fotolitteratur 

som museet mottagit av Stina Jonsson och som består av ett stort 

antal böcker som ägts och brukats av Sune Jonsson. boksamlingen kommer 

att ägnas ett särskilt studium sedan den katalogiserats och förtecknats. 

Resursbehov: 20 000:-/år för bokinköp och tidskriftsprenumerationer, 

summan är inräknad i den årliga driftsbudgeten ovan på sidan 53. 

61

totala kostnader SJCD 

Investeringar/Inredning/Utrustning 

(se sidan 52) Totalsumma: 1 205 000:- 

Personal 

4.0 tjänster från 2015 (se sidan 53) Summa: 2 035 000:-/år 

Drift 

Verksamhetsmedel från och med 2015 

(se sidan 53) Summa: 1 200 000:-/år 

Produktionskostnader inför 2014 

° ”Sune Jonsson, fotograf” (se sidan 54) 485 000:- 

° ”Sune Jonsson, photographer” vandringsutställning 

° Introduktionsutställning inkl bildspel 

° monografi ”Sune Jonssons värld” 

° lettiska fotografen Inta ruka(se sidan 55). 320 000:- 

° utställning om Hasselbladspristagare (se sidan 55) 100 000:- 

° ”Från verklighet till verklighet. Fotografi i 

° Fotografiresidens (se sidan 56) 310 000:- 

° Dokumentärfotografipris (se sidan 59) 100 000:- 

° Internationellt symposium (se sidan 60) 150 000:- 

° projektledning 100% inkl teknikerinsats 50% 1 100 000:- 

Totalsumma personal och drift/år: 3 235 000:- 

(se sidan 54) 480 000:- 

(se sidan 54) 250 000:- 

(se sidan 55) 385 000:- 

Sverige 1970 till idag” (se sidan 55) 525 000:- 

Totalsumma verksamhet 2014: 4 205 000:- 

62

Förslag till finansiering 

Som framgått i föreliggande förstudie utgör Sune Jonsson Centrum för 

Dokumentärfotografi en helt ny – och nyskapande – verksamhet i Västerbottens 

museum vilken förutsätts svara mot ett nationellt behov och 

intresse från museisektorn. Vi utgår därför från att staten genom Kulturrådet 

även fortsättningsvis stöttar arbetet genom en utökning av de årliga 

anslagen efter utvecklingsperioden så att detta ansvar kan tas. 

museets ägare umeå kommun och region Västerbotten förutsätts 

dela på de återstående kostnaderna för investeringar respektive drift enligt 

fördelningen umeå kommun 60% och region Västerbotten 40%. 

Investeringar 

umeå kommun 723 000:region 

Västerbotten 482 000:- 

Summa: 1 205 000:- 

Driftskostnader 

Statens kulturråd 500 000:umeå 

kommun 1 641 000:region 

Västerbotten 1 094 000:- 

Summa: 3 235 000:- 

Vad gäller de direkta produktionskostnaderna för verksamheten i Sune 

Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi före och under umeås kulturhuvudstadsår 

2014 som enligt förstudien uppgår till 4 205 000:- förutsätts 

detta finansieras genom den särskilda kulturhuvudstadsbudgeten 

i umeå. Västerbottens museum inlämnar ansökan om dessa kostnader 

under hösten 2011. 

anm. Det fortsatta utvecklingsarbetet inför att etablera SJCD enligt 

upprättad plan år 2 och 3 med planering av utställningar, program och 

aktiviteter förutsätter att museet erhåller fortsatt utvecklingsbidrag från 

Kulturrådet samt stöd från ägarna. 

63

mer att läsa 

artiklar av sune jonsson 

”amerikansk krisdokumentation som unik fotoexpo till umeå”, Västerbottens-Kuriren 

8 januari 1966 

”Dokumentärfotografin och Ivar lo-Johansson” Fotografisk årsbok (1966) 

”Om fotografen Olof perssons storhet” Konstrevy (1968:5–6) 

”photography – an International language” Camera no 11 (1956) 

”Nio funderingar kring 1/125-delen” Tusen och en bild (1978). Katalog 

från moderna museet. 

”Sune Jonsson” 50 Norrlandsförfattare, FCN, (1986) 

”Värna om bilden” Västerbottens-Kuriren 27 mars 1987 

”tankar kring glutt-Everts fotografier” Fotograficentrums bildtidning 

(1988:40) 

”tankar om den dokumentära metoden” Populär Fotografi (1970:2) 

artiklar om sune jonsson 

bergengren, K.: ”Sune Jonsson och det dokumentära” Fotonyheterna 

(1972) 

bergengren, K.: ”Sune Jonsson – folklivsskildaren” Fotograficentrums 

bildtidning (1982:1) 

balgård, g.: ”Också orden är redskap – om författaren Sune Jonsson” 

Provins (2000:4) 

balgård, g.: ”Den föreliggande verkligheten – ett samtal med Sune Jonsson” 

”per-uno ågren – uppdrag kulturarv” Västerbotten (2005:4) 

balgård, g.: ”Sommaren med Sune Jonsson” ”åtta texter om Sune Jonsson” 

Västerbotten, (2000:4) 

balgård, g.: ”Om en återvändares tvåspråkighet”, i Sune Jonssons 

Album, fotografier från fem decennier (2000) 

balgård, g.: ”tankar om Sune Jonssons fotografi”, i Sune Jonssons Och 

tiden blir ett förunderligt ting (2007) 

Edström, m.: ”Han ser det förbisedda” Dagens Nyheter 20 januari 1969 

Engman lundberg, Kjell: ”Sune Jonsson och Den sociala fotobildboken”, 

”åtta texter om Sune Jonsson” Västerbotten, (2000:4) 

Hassner, r.: ”Fotografier från ett halvt sekel” ”åtta texter om Sune Jonsson” 


64

Hård af Segerstad, ulf: ”Dokumentärfoto på frammarsch” Svenska 

Dagbladet 20 januari 1960 

Isaksson, Folke: ”Sune Jonssons fromma känsla” ”åtta texter om Sune 

Jonsson” Västerbotten, (2000:4) 

Jonsson, rune: ”Fotografiska föreningen och 7 stockholmare” ”åtta 

texter om Sune Jonsson” Västerbotten, (2000:4) 

lundström, Jan-Erik.: ”blå och grå dokumentär” ”åtta texter om Sune 

Jonsson” Västerbotten, (2000:4) 

rydell, malena: ”Sune Jonsson och tiden” ”åtta texter om Sune Jonsson” 


Sörlin, S.: ”Den arbetande tiden. Om Sune Jonssons filmer” Film&TV 

(1982:3) 

Sörlin, S.: ”mot glömskans tyranni, Dagens Nyheter 19 november 2002 

Sörlin, S.: Inledande essä i Sune Jonssons Hemmavid (1986) 

ågren, per-uno: ”mot glömskans tyranni” Västerbotten (1979:4) 

ågren, per-uno: ”Kring en fältetnologs arbete” ”åtta texter om Sune 

Jonsson” Västerbotten (2000:4) 

artiklar, böcker, rapporter, utredningar 

arvidson, tommy: Fotografi som upplevelse och dokument (2007) 

barthes, roland: Det ljusa rummet – tankar om fotografi (1980) 

benjamin, Walter: A Small History of Photography (1931) 

berg, Kristian: artikel i Framtiden är nu – Kultursverige 2040 (2010) 

berger, John: Ways of Seeing (1972) 

berger, John: About looking (1980) 

berger, John & mohr, Jean: Another Way of Telling (1982) 

bergengren, Kurt, Fotografera är nödvändigt (1988) 

braudel, F.: Medelhavet, rummet och historien (1985) 

Dahlman, Eva, (red): ”mot glömskans tyranni” Fotorådet och Fotosekretariatet 

vid Nordiska museet (1997) 

Dahlman, Eva, (red): ”Verklighetens bilder Om fotografer och fotografier 

i museernas samtidsdokumentation” (1999.) 

Edwards, Steve: Fotografi – en introduktion (2007) 

Flusser, Vilem: En filosofi för fotografin (1988) 

Hassner, rune (red): ”Hur den andra hälften levde, en samhällskritisk 

bilddokumentation av invandrarnas New york” utställningskatalog 

Fotografiska museet (1972) 

65

Jeffrey Jan: Photography A Concise History (1981) 

lundström, Jan-Erik (red): Tankar om fotografi (1993) 

rosengren, a.: Bilderna dokumenterar – om berättande fotografier i museer 

(1985) 

rosengren, a.: ”med fotografi som inspiration” Samtiden som kulturarv: 

svenska museers samtidsdokumentation 1975–2000 (2006) 

Solomon-godeau, abigail: ”Vem talar så? Några frågor om dokumentär 

fotografi” Tankar om fotografi (1993) 

Sontag, Susan: Om fotografi (1981) 

Steichen Edward, (red): The Bitter Years, Rural America as seen by the 

photographers of the Farm Security Administration (1962) 

Ståhl, margareta: ”Foto i focus”, utredning om fotografi vid Nordiska 

museet (1992) 

ågren, per-uno: Om museer och dokumentärfotografi, populär fotografi 

(1970) 

ågren, per-uno: Vem ska rädda bilden? rapport från Kulturrådet (1980) 

ågren, per-uno: ”bilden i museet” Svenska museer (1982) 

ågren, per-uno: ”Dokumentärfotografin en bortglömd metod?” Svenska 

museer (1983:1) 

ågren, per-uno: ”Fotografiet som avbildning och utsaga” Med sikte på 

verkligheten, moderna museet (1985) 

ågren, per-uno: ”Sätt att se” arbetets bilder, arbetets museum (1991) 

film 

”mot glömskans tyranni” 

En film om Sune Jonsson av gunnar Källström och marianne gillgren 

SVt (1982) 

66

tack 

Personer som varit behjälpliga under förstudiearbetet år I 

anna rådström, lektor, Institutionen för kultur- och medievetenskaper, 

umeå universitet 

anna tellgren, FD, intendent, moderna museet 

annette rosengren, FD, fd intendent, Nordiska museet 

bengt ulaner, fd förlagsredaktör 

berit Högman (S), ordf i riksdagens kulturutskott 

Dan brändström, professor, ordf i Sällskapet Sune Jonssons vänner 

Eva Dahlman, förste bibliotekarie, Kungl. biblioteket, Stockholm 

Fredrik linder, handläggare på Kulturdepartementet 

gunilla Knape, FD, Hasselbladstiftelsen, göteborg 

gunilla muhr, Centrum för fotografi 

Ingrid Nilsson, direktör, preus fotomuseum, Horten 

Jan broman, grundare, Fotografiska, Stockholm 

Jeppe Wikström, förlagsredaktör, max Ströms förlag 

Joakim Sandberg, programchef, SVt umeå 

Katarina pierre, museichef, bildmuseet, umeå 

Katarina ågren, fd museiintendent, kollega till Sune Jonsson 

lars-Erik Edlund, professor, Institutionen för språkstudier, umeå universitet 

leif Wigh, fd intendent moderna museet/dåv. Fotografiska museet 

maria lundkvist-brömster, riksdagsman (Fp) 

marielle Nylander, konstkonsulent, region Västerbotten 

mats persson, generalsekreterare, riksförbundet Sveriges museer 

Niclas östlind, curator och doktorand vid Högskolan för fotografi 

i göteborg 

pär Frank, fotograf och fd förlagsredaktör 

per broman, marknadschef, Fotografiska, Stockholm 

Stina Jonsson, umeå 

Suzi Erzahin, koordinator, IaSpIS 

Sverker Sörlin, professor, Sällskapet Sune Jonssons vänner 

67

SJCD 

the museum of Västerbotten has a long tradition of working with photodocumentary 

material.the archive adminsters large photographic collections 

with approximately 4 million pictures. among those are the internationally 

recognized photographer Sune Jonsson’s complete works. 

Sune Jonsson was presented with the prestigious Hasselblad award in 

1993. It´s an international photography prize – sometimes called “the 

Nobel prize in photography” – granted to “a photographer recognized 

for major achievements”. He became an Honorary Doctor at the Swedish 

university of agricultural Sciences in 1993 and at umeå university 

in 2001. 

Sune Jonsson (1930–2009) holds a unique position in Swedish photography. 

His works represent a humanistic view of visual expression, 

characterized by a deep respect for people and a profound understanding 

and feeling for the traces they leave in the surrounding landscape. as 

no one else he has investigated and described contemporary life in great 

detail in articles, books and films, mainly in Västerbotten and other parts 

of Sweden but also in other places such as New york, Congo, prague, 

österbotten in Finland, bornholm in Denmark, Canada and portugal. 

From 1961 until his retirement in 1995, Sune Jonsson worked as a 

photographer, a field ethnologist and a film maker at the museum of Västerbotten. 

at first he worked on a project basis, but from 1968 he was employed 

on the permanent staff of the museum. Since 1959 he has written 

24 books, produced 20 documentary films and shown his pictures in hundreds 

of exhibitions and lectures in cooperation with various parties. 

as a deeply knowledgeable and conscientious cultural worker he indicated 

the direction for one of the museum’s most important assignments; 

to preserve and respectfully describe man’s living conditions in a 

changing society. His special field was to depict the changing conditions 

of Swedish farmers, in particular the smaller farms (the smallholdings) 

which were greatly diminished in number from the 1950s and onwards. 

Different work processes, family, religion and school are recurring 

themes in these documentations. 

68

In 1986, Sune Jonsson looked back upon his work: 

In connection with an exhibition at Moderna Museet in 1962 I summarized 

my intentions. I felt then that I write and take photographs in 

order to “tell, enrich and preserve”. The more simple, the more uncomplicated; 

three words. They still hold good today, and they probably will 

not lose their significance. 

Years have passed like telephone poles along the roadside. But the 

pictorial work has frozen the time that sweeps past, transformed it into 

a large number of areas in which we continue our lives. We can observe 

them, become absorbed in them, relive those things that we have long 

since passed by. At best these areas may also mediate knowledge and 

unite people, from the past, the present and the future, as well as increase 

understanding and agreement. At least that was my intention. 

the museum of Västerbotten wants to create a Centre of Documentary 

photography, in Sune Jonsson’s name, based on his archives which 

are also of great national interest. Sune Jonsson’s classic and much beloved 

photos will be exhibited here alongside lesser known motifs. Documentary 

photography by other photographers will also be presented 

here. New expressions, new perspectives and a renewal of documentary 

photography will be an important feature on the foundation of tradition 

and historical perspective. 

apart from exhibitions and films, important cornerstones of the centre 

will be reading rooms with magazines and photo literature, regular seminars, 

photographers-in-residence, workshops and courses where the 

concept of documentary photography will be problematized, interpreted 

and given new meanings in an ongoing discussion. 

Sune Jonsson’s Centre of Documentary photography will be a unifying 

force in the country with its national and international network that will 

cooperate on issues regarding the importance of documentary photography 

in society. 

69

Sune Jonsson. Foto: Janne Hellgren.

Denna förstudie är genomförd med stöd av 

Statens Kulturråd, umeå kommun och region Västerbotten.

Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi är ett rum och en plattform för 

den dokumentära bilden. Här presenteras Sune Jonssons klassiska och älskade 

bilder vid sidan av mindre kända motiv. Här visas även dokumentärfotografi av 

andra fotografer. Nya uttryck, nya perspektiv och förnyelse av den dokumentära 

fotografin blir ett viktigt inslag på traditionens och det historiska perspektivets 

grund. 

basen är Sune Jonssons arkiv i Västerbottens museum tillsammans med flera 

andra viktiga fotografisamlingar. Hans arkiv är tillgängligt för studier och forskning. 

Filmrum, forskarplatser, läsrum med tidskrifter och internationell fotografilitteratur 

finns givetvis med anknytning till pågående utställningar. 

Hörnstenar i centrumet är förutom utställningar, regelbundet återkom mande 

seminarier, fotografresidens, workshops och kurser där själva begreppet ’dokumentärfotografi’ 

i ett pågående samtal problema tiseras, tolkas och ges nya innebörder. 

Sune Jonsson Centrum för Dokumentär fotografi är en drivande nod i ett 

nationellt nätverk för den dokumentära bilden. 

Ett dokumentärt arbete vänder sig inte till den estetiske finsmakaren, 

den förströdde konsumenten, utan till män niskor med vitalt behov att 

öka sitt vetande, förvandla förmedlade miljöer, epoker, naturstycken 

till personligt erfarenhetsstoff, något att berika sitt inre landskap med. 

Sune Jonsson, Nio funderingar kring 1/125-delen (1978).

Kampen mot glömskans tyranni - Västerbottens museum

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?