Fältbiologen 4/2009.pdf - Fältbiologerna

NUMMER 4/2009 

klimattoppmötet – vi var där

Bygg din egen danska sprattelpolis 

1. Klipp ut. 

2. Bind ihop såhär: 

3. Slå på vad du vill.

Den dåliga dealen 10 

Det blev ingen deal, men det kanske var bra 

Krönika 11 

Politiken lovar stort men håller kort 

Sara fastade för klimatet 12 

En hungerstrejk i sympati 

Att få liv i förhandlingarna 12 

När alla höll på att somna, vaknade några fältbiologer 

På plats i Bella Center 14 

Siri Björkström skriver om förhandlingar som ballar ur 

Alltid i Fältbiologen: 

Tips och notiser 4 

Du hittar aldrig rätt, men sniglar kryper snett 

Hotspot 6 

Isgolvet 

Minifältis 24 

Lever frusna sjöar? 

FÄLTBIOLOGEN 

är Fältbiologernas medlemstidning som utkommer med fyra nummer 

per år och distribueras gratis till alla medlemmar. Skolor och andra 

intresserade kan prenumerera genom att sätta in 250 kr på plusgiro 

77 64 82-2. Märk talongen ”Prenumeration på Fältbiologen”. Tidningen 

Fältbiologen produceras av en ideellt arbetande redaktion. Redaktionen tar 

sig rätten att redigera inkomna texter. För icke beställt material ansvaras ej. 

OMSLAG 

Framsida: Aron Hejdström 

Sidan 2: Lisa Behrenfeldt 

Baksida: Magnus Bjelkefelt 

Fältbiologen utges med stöd från Statens Kulturråd. 

5 

12 

Krönika 15 

Vinden har vänt, nu är det vår tur 

Året i naturen 16 

Kalendern du väntat på 

Försök till folkmakt 18 

Men Reclaim Power-aktionen stoppades 

Från Köpenhamns gator 19 

Aktionerna och polisvåldet i Danmarks huvudstad 

Miljörörelsen tar nya tag 22 

Ur nederlaget COP 15 reser sig en stark miljörörelse 

Kultur 26 

Fältbiologernas förlag gör nystart 

Krönika 28 

Där mångfald finnes 

26 

Internt 29 

Brott på Gotland, 350 och bullfest 

6&24 

REDAKTIONEN 

Lars Axelsson, Lisa Behrenfeldt, Magnus Bjelkefelt, Karin Gyllenklev och 

Jennie Wadman 

Mejl till redaktionen: redaktion@faltbiologerna.se 

Prenumeration eller adressändring: info@faltbiologerna.se 

Adress: Fältbiologen, Brunnsgatan 62, 802 52 Gävle. 

Ansvarig utgivare: Lars Axelsson 

TRYCKINFO 

Tryck: Risbergs Information & Media AB 

Papper: Multi Art Matt 115 g, Svanenmärkt 

Upplaga: 4 000 exemplar 

5 

innehåll 

19 

29 

Fältbiologen 4/2009 | 3 

10 

8

ledare och notiser 

Ett urvattnat 

papper 

Köpenhamns förhandlingar slutade med att 

världens ledare flydde till sina flygplan. 

Kvar på bordet lämnade de ett urvattnat 

papper för att inte tappa ansiktet totalt. 

Kaos och oordning regerade när ackrediterade folkrörelser 

och delegater fick vänta i timmar eller stängdes 

ute från förhandlingarna. Fattiga länder reste sig 

unisont och marscherade ut i protest mot de stora 

utsläpparna som vägrade ta sitt ansvar. 

Att miljörörelsen tävlar i att såga förhandlingarnas 

resultat förtjänar de. Hur många människor kommer 

fortsätta dö, hur mycket lidande och svält har världens 

ledare redan på sina samveten och hur mycket 

mer kommer de få de närmaste åren? 

På gatorna regnade pepparsprejen och batongslagen 

över alla demonstranter som med en millimeter 

avvek från det legitima demonstrerandet och 

över många som inte ens gjorde det. 

Varje försök, oavsett hur uttalat ickevåldsligt eller 

hur lite olydigt, mot att ifrågasätta att COP-processen 

någonsin kan skapa något annat än nya marknader 

för de redan rika, mot att ifrågasätta den världsordning 

som skapat alla våra problem, betraktades som 

ett militärt hot och trycktes ner i asfalten. 

Vårt enda svar måste vara att fortsätta organisera, 

arbeta, kämpa och härja. Det miljörörelsen ska 

bestå av, precis som alla sociala rörelser, alla folkrörelser, 

är gräsrötters demokratiska organisering för 

ett nytt samhälle. 

Det enda som gjorde frustrationen i maktens korridorer 

hanterlig, vanmakten inför världens maktelit 

uthärdlig var att vi delade den och omsatte den i 

handling. Det enda som gjorde att batongslagen gick 

att stå ut med var att ni stod och tog dem tillsammans 

med mig. 

Och det enda som gör att någon av oss orkar fortsätta 

är att vi ska fortsätta tillsammans. 

4 | Fältbiologen 4/2009 

Lars Axelsson 

redaktionen 

Vilse på 

pannkakan Jorden 

Folk som går vilse går i cirklar. Nu är det bevisat 

av tyska forskare som skickat ut sex personer i 

skogen med uppmaningen att gå rakt fram. De två som 

gick under solsken lyckades nästan, men de som vandrade 

i mulet väder gick runt, runt och korsade sina egna spår flera 

gånger utan att märka det. Försök med liknande resultat har 

även gjorts i Saharaöknen. 

Att olika personer skulle dra mer åt antingen höger eller 

vänster verkar däremot inte stämma. När folk utrustas med 

ögonbindel går de flesta slumpmässigt åt än det ena och 

än det andra hållet. Forskarna tror att de slumpvisa 

avvikelserna beror på fel som uppstår när nervsystemet 

samordnar information om kroppens 

rörelser från bland annat muskler och 

balansorgan. 

Hungriga fjällrävar 

2009 var ett dåligt år för fjällrävarna. Bara en av 

de tre valpar som föddes i somras har överlevt. 

– Sorkkraschen i kombination med att all stödutfodring 

upphörde i Västerbotten och Norrbotten 

är direkt avgörande för att föryngring misslyckades. 

Den valp som överlevt i Jämtland föddes 

inom ett område där stödutfodring fortfarande 

sker, säger fjällrävsforskaren Anders Angerbjörn 

till Västerbottenskuriren. 

Totalt i hela Norden finns cirka 120 fjällrävar, 

för en stabil stam krävs minst 500. I fem år har 

fjällrävsprojektet SEFALO pågått med finansiering 

från EU. Stödåtgärder som pelletsutfodring, avskjutning 

av konkurrerande rödrävar, medicinsk 

bevakning och inventering har, i kombination med 

några goda sorkår, fördubblat fjällrävsstammen i 

landet. När EU-stödet upphörde 2008 räcker pengarna 

inte längre till. 

– Det är inte ovanligt att fjällrävsstammen emellanåt 

drabbas av nolltillväxt, men det som är oroande 

är att skyddsnätet i form av stödutfodring 

monterats ned, säger Anders Angerbjörn. Utan 

stödutfodring överlever inte den svaga stammen.

Mer om natthimlen 

På Naturhistoriska riksmuseets hemsida 

finns information om alla stjärnbilder, en 

aktuell karta över natthimlen och jämförelser 

med himlen över Madrid och 

Miami bland annat. 

Sök på Cosmonova under 

rubriken Upptäck universum, 

astronomi och rymden. 

Vad har hänt i havet? 

Stor dammsnäcka. De f esta arterna i familjen dammsnäckor kan man se krypa på vattenytans undersida. 

I rapporten Havet 2009 – Om miljötillståndet i våra havsområden 

kan man bland annat läsa om syrebrist, sillgrisslor, sälar, pyttesmå 

plastpartiklar och varför det numera så sällan sker saltvattenin 

trång till Östersjön. 

Rapporten är gratis och kan beställas eller laddas ner från 

www.havet.nu 

Snäckan under ytan 

Vissa snäckor kan konsten att krypa på undersidan av vattenytan. 

Nu har forskare i USA lagt fram en modell som förklarar hur de gör. 

– Snäckorna tar hjälp av sitt slem, precis som på land, berättar 

matematikern Erik Lauga i Forskning och Framsteg. 

Eftersom vattenytan inte erbjuder något fotfäste utsöndrar snäckan 

slem som den kan greppa. Snäckan drar sedan ihop kroppen i millimeterhöga 

vågor. Vågorna skapar tryckskillnader i slemmet. Dessa 

tryckskillnader gör att det uppstår ett flöde i slemmet som i sin tur 

för snäckan framåt. För att undvika att sjunka till botten fyller vissa 

arter mantelhålan med luft, andra blåser in luftbubblor i slemmet. 

– En varm sommardag är det ganska vanligt att se snäckor som 

kryper på undersidan av vattenytan i kanten av sjöar och dammar, 

berättar Ted von Proschwitz som är zoolog vid Naturhistoriska museet 

i Göteborg. Det är de arter som andas luft som hänger under ytan 

för att fylla på med ny luft och för att beta av de alger som samlas 

i ytskiktet. 

Stjärnskådartider 

En klar vinternatt syns stjärnbilden Orion i söder. Den grekiska jägarjätten 

som står fullt utrustad med svärd och pilbåge byggs upp av några av 

vintergatans starkast lysande stjärnor. I vänster axel finns Betelgeuse. 

Det är en döende stjärna, en röd superjätte. 

Stjärnorna har olika temperatur, vilket ger dem olika färger. 

En röd stjärna är förhållandevis sval medan de allra hetaste 

stjärnorna lyser i blått. (Solen är en medelvarm gul stjärna.) 

Orions högra fot är Rigel, den överlägset starkast lysande 

stjärnan i vår del av vintergatan. Rigel lyser med 

ett vitt sken, 40 000 gånger starkare än solens. 

I svärdet finns en liten till synes suddig stjärna. 

Det är Orionnebulosan. I ett teleskop ser man 

att den egentligen består av flera stjärnor som 

omges av det gas- och stoftmoln från vilket 

stjärnorna har bildats. 

tips och notiser 

bilder: Lisa Behrenfeldt 

Fältbiologen 4/2009 | 5

hotspot 

Inte behöver du sticka till latinamerikanska djungler eller bli ett mygghärdigt överlevnadsproffs för att 

uppleva häftig natur! Fältbiologen tipsar här om platser i Norden med spännande djur, växter och landskap.

Isdans 

text: Erika Hagegård foto: Jennie Wadman 

Inte dubbelfruset. Inget vatten på isen, ingen snö. Medvind 

och sol. Isens dova sång som pricken över i. Plogade banor 

i all ära, men helst ska det vara det där svarta dansgolvet. 

Jag drömmer om att ordna en stor 

skridskobal med marschaller ute på 

isen och en stor isbar. Sedan skulle 

alla åka omkring och mingla på skridskor 

och man skulle ha en högtalare som 

spelade wienervals. Eller kanske en orkester, 

klädda i tjocka vinterkläder. 

Sverige är fullt av sjöar som skulle vara 

lämpliga för min skridskobal, men sjön 

Runn utanför Falun är nog den hetaste 

kandidaten. Den är lagom stor och det 

finns en massa fina öar som man kan 

kryssa mellan. 

Själva orkestern och isbaren skulle nog 

vara alldeles intill det lustiga gula huset 

som finns ute på en liten udde. Det verkar 

ganska övergivet. Men jag tror att det är 

till för fester. 

I Falun brukar det fortfarande vara vinter, 

åtminstone några veckor per år. Så fort 

det går att åka så kryllar det av skridsko- 

åkare på Runn. Familjer med skrikande 

barn som kämpar sig fram på vingliga 

bandyrör, friluftsnördar med gigantiska 

ryggsäckar, äldre män med hemstickade 

knästrumpor och tonåringar med senaste 

skidmodet som ser ut som om de helst 

skulle vara någon annanstans. På varenda 

brygga sitter folk och fikar. En del struntar 

i skridskoåkandet och ställer sig bara 

en bit ut på isen och njuter med ansiktet 

mot solen. 

Men jag vill ta mig fram, helst långt. 

Jag älskar det där ljudet av skridskoskär. 

I medvind och med ett paraply i handen 

är det lite som att flyga. Tänk en lång svepande 

balklänning på det. Och ett champagneglas 

med rykande choklad. ••• 

Ut och åka 

Kärnis av sötvatten håller för en skridskoåkare 

när den är minst fem centimeter tjock. 

Saltvattenis, våris och is som har inblandning 

av snö kräver större tjocklek för att 

bli hållbar. Isen på en sjö är inte jämntjock. 

Se upp för platser som utlopp, broar och 

vindbrunnar. På snöfri is kan man uppfatta 

förändringar av istjockleken på ljudet. En 

tunnare is ger en högre ton än en tjockare. 

Utrustning: 

Sällskap Åk aldrig ensam på naturis. 

Isdubbar Utan dubbar är det ofta omöjligt att 

komma upp ur en vak. Dubbarna ska hänga 

lättåtkomligt högt upp under hakan. 

Livlina Placeras lätt tillgänglig någonstans 

utanpå ryggsäcken. Det ska gå att kasta den 

både från vaken och från isen utan att ta av 

ryggsäcken. 

Ispik För att testa isens tjocklek och som 

balanshjälp på svåråkt underlag. 

Ryggsäck med vattentätt packat ombyte 

fungerar som flythjälp. Midjerem och grenrem 

krävs för att hålla säcken på plats om 

du plurrar. 

Om du hamnar i vattnet: 

Ta det lugnt! Du har ungefär 15 minuter på 

dig att komma upp innan läget blir riktigt 

allvarligt. Ligger du stilla värms vattnet närmast 

kroppen upp snabbare. Vänd och ta dig 

upp åt det håll som du kom ifrån. Där vet du 

att isen höll senast. Håll benen bakom kroppen. 

Då är det lättare att ta sig upp av egen 

kraft med isdubbarna och/eller med hjälp av 

kamraternas livlinor. 


COP 15. 

Köpenhamn 7–18 december 2009. 

foto: Magnus Bjelkefelt

Bättre inget 

avtal, än ett fejkat 

text: Alexander Berthelsen 

Att det inte blev ett avtal var förmodligen bättre än ett dåligt avtal. Men hur 

konfronterar vi nu en fejkad överenskommelse som inte på något sätt fört 

COPprocessen framåt utan sparkat den baklänges nerför en trappa? 

COP 15 slutade, föga förvånande, 

i totalt fiasko. Det säger väl det 

mesta när inte ens USA och EU 

verkar anstränga sig för att spinna resultatet 

som en succé. G77 sammanfattar 

resultatet som extremt uselt, och Pierre 

Radanne, klimatrådgivare i flera afrikanska 

länder, kallar det ett sammanbrott 

för FN. 

Kontentan av mötet är på ett ungefär: 

inga bindande utsläppsminskningar, inga 

löften om tillräckliga minskningar och 

en text som tagits fram av ett fåtal länder 

trots att den ska gälla alla. Knappast 

ens ett litet steg framåt, utan snarare två 

steg bakåt jämfört med det totalt misslyckade 

Kyotoprotokollet. Oavsett om 

”löftena” som avlagts kommer leda till en 

temperatur ökning på tre eller fyra grader 

så är det för mycket. 

Man kan peka finger och käbbla i all 


oändlighet om vems fel det var att det 

inte blev något ordentligt avtal. Självklart 

är det så att det är de rika länderna som 

både har en historisk skuld och en nutida 

möjlighet att göra något. Men vi måste 

också ta i beaktning det faktum att de 

rika länderna kommer till Köpenhamn 

med ett mandat från sina medborgare. 

Vi kan gnälla hur mycket som helst på 

den svenska delegationen, men så länge 

det inte finns starka folkrörelser som kräver 

ett bindande, rättvist och ambitiöst 

klimat avtal är det inte så förvånande att 

ett sådant inte kommer till skott. 

Att det inte skulle komma något 

särskilt glädjande ur detta möte var väl 

de flesta med en realistisk syn på COPprocessen 

förberedda på. Det är dock inget 

att hänga läpp över. Istället för att gräva 

ner oss i att mötet COP 15 inte ledde till nå- 

gonting bör vi ta med oss det positiva som 

händelsen COP 15 har gett oss som rörelse. 

Det kanske viktigaste av allt under 

denna process var att de fattigare länderna, 

samlade i bland annat G77 och ALBA – 

med 100 000 demonstranter i ryggen och 

en medvetenhet om de rika länderas historiska 

skuld samt att de själva är de som 

kommer drabbas värst av klimatförändringarna 

– gick in och ifrågasatte processen. 

Både att de fattigare länderna på detta 

sätt konstituerade sig som, relativt sett, 

inflytelserika politiska subjekt inom FN 

samt att klimatrörelsen och dessa länder 

närmat sig varandra, måste ses som stora 

framgångar. 

Att det inte blev något vettigt avtal i 

Köpenhamn tydliggör förhoppningsvis, 

även för de mindre radikala klimataktivisterna, 

hur mycket det ligger i 

parollen ”system change, not climate

ALBA: Alianza Bolivariana para los Pueblos 

de Nuestra América, ungefär ”Bolivarianska 

Alliansen för folket i vårt Amerika”. En 

samarbetes allians som skapades 2004 mellan 

Venezuela och Kuba som en motmakt 

mot det Nordsydamerikanska frihandelsavtalet 

Free Trade Area of the Americas, FTAA. 

Medlemsstater nu är Antigua och Barbuda, 

Bolivia, Kuba, Dominikanska Republiken, 

Ecuador, Honduras, Nicaragua, Venezuela samt 

Saint Vincent och Grenadinerna. 

G77: En grupp av de fattigaste länderna i det 

globala syd som skapades 1964 av 77 olika 

nationer. Sedan dess har flera länder lämnat, till 

exempel Nya Zealand, Sydkorea och Mexico, och 

andra länder tillkommit. För närvarande är 130 

länder med i G77samarbetet. Under 2009 och 

COP 15 var Sudan ordförandeland. 

change”. Precis som den danska polisens 

brutala behandling av helt fredliga klimataktivister 

kan fungera som en illustration 

av det avgrundsdjupa avståndet mellan 

klimat rörelsen och de rika ländernas ledare. 

Under omständigheterna var inget avtal 

det bästa som kunde hända, eftersom ett 

dåligt avtal hade gjort det svårare för 

klimat rörelsen att fortsätta kämpa för en 

rättvis omställning. 

Så här kort efter COP 15 är det självklart 

svårt att ge några detaljerade svar 

på hur vi, som rörelse, bör gå vidare. Men 

det ensidiga fokuset på COP-processen bör 

tonas ned till förmån för ett mer konkret 

arbete på lokalnivå. Förhoppningsvis kan 

Klimaforum och dess deklaration se till att 

denna omorientering sker inom ramen för 

ett globalt samarbete. 

När terrängen skiftar måste även våra 

arbetssätt ändras, och är det något som vi 

bör ägna den närmsta tiden åt så är det att 

i samspråk med varandra jobba fram nya 

strategier för vårt fortsatta arbete. ••• 

Tankar från Köpenhamn: 

DEN KLURIGA 

MILJöPOLITIKEN 

Ibland undrar man om vi alla är födda på samma planet 

och delar samma verklighet. Nu när stormen av 

summeringar av det nyss avslutade decenniet mojnat 

kan vi konstatera att en dominerande trend inom populärkulturen 

har varit gränsöverskridande mellan fiktion 

och fakta. Ibland undrar jag om detta inte också spillt 

över på politiken. 

Jag tänker på Maud Olofssons osannolika utläggning i 

P3 om hur hon oroar sig över hur hennes barn kan fara illa 

av klimatförändringarna på framtida utlandsresor. Hon 

gör sig dock inte besväret att ömma för den som inte har 

någon returbiljett tillbaka till tryggheten. Om uttalandet 

från ledaren för Sveriges borgerliga ”miljöparti” är ämnat 

att tas på allvar förstår jag varför världen trampat vatten 

i Köpenhamn. Det var däremot desto svårare att begripa 

när man faktiskt var där eller när man läser rapporter och 

media där samhällets samtliga institutioner trängs om utrymmet 

för att varna för en fortsatt utsläppspolitik. Till och 

med försvarsmakten varnar nu för klimatförändringarna i 

en rapport från 2007 där det utpekas som ett av våra största 

säkerhetspolitiska hot. 

Men om man ser problemet som ett hot för barnen då 

de ska utforska världen så blir åtgärderna därefter. Man 

skall också minnas att vår regering sitter på ett mandat de 

förvärvade på den tiden då kristdemokraterna ville sänka 

bensinskatten drastiskt och då Fredrik Reinfeldt stod i 

Almedalen och sa ”miljön är ingen prioriterad fråga för 

moderaterna”. Det verkar som om det åtminstone hänt 

något sedan dess, eller? 

Minns vi inte alla Göran Perssons ”gröna folkhem” som 

skulle bli vår tids stora samhällsomläggning? Och vem var 

då samhällsbyggnadsminister om inte Mona Sahlin? Man 

kan inte säga att resultatet är annat än blygsamt, och vad 

har vi då anledning att hoppas på inför en rödgrön framtid? 

Miljöpolitik är bra klurigt. Om någon lovar sänkt arbetslöshet 

och åstadkommer motsatsen kommer det att 

förfölja vederbörande tills dödsdagar. Om ett parti däremot 

siktar mot en hållbar samhällsomställning läggs orden till 

handlingarna påföljande vecka. 

I mörka stunder tänker jag att människor på något sätt 

jämställer klimathotet med risken att bli rånad eller att 

drabbas av sjukdom. Uppgiften att få folk (och ministrar) 

att tänka mer på den miljard människor som riskerar vattenbrist 

då Himalayaglaciärerna drar sig tillbaka än på att 

barnen skall komma hem hemskinnade från utlandsresan, 

är till stor del pedagogisk. Och den är delvis våran, miljörörelsens, 

att ta tag i. 

Svante Hansson 


Climate Justice Fast 

text och foto: Jenny Luukkonen 

Inne på Bella Center sitter Sara Svensson under en banderoll som lyder ”Climate 

Justice Fast”. Just för tillfället är det inga journalister som springer runt för att göra 

intervjuer med henne, något som verkar tillhöra ovanligheterna den senaste tiden. 

Tillsammans med två andra ungdomar 

har Sara sedan början av 

november fastat för att klimattoppmötet 

ska hamna i blickfånget, och visa att 

det finns människor som är villiga att gå 

långt för att uppnå rättvisa. 

– Jag har varit delaktig i de här frågorna 

på olika sätt i många år, och har blivit 

mer övertygad om att jag vill göra något 

mer radikalt, säger Sara, som när vi ses 

har börjat närma sig 40 dagar utan mat. 

Sara Svensson har varit engagerad i 

miljön sedan hon var fem år gammal, 

och de senaste åren har hon bland annat 

varit Fältbiologernas internationella sekreterare 

och ungdomsrådgivare för FN i 

Alla har väl hört talas om akademisk 

kvart – men FN:sk tiotimmare? 

Kanske inte lika välkänt, men tydligen 

minst lika vanligt. Förhandlingarna 

som skulle börjat klockan 19.00 den 15 december 

startade inte förrän klockan 05.00, 

utan att delegaterna verkade särskilt förvånade. 

Vi, Anna Svensson, Jakob Andrén, 

Linn Andersson och Elin Carlsson, visste 

att det var vår sista dag inne på Bella Center 

eftersom allt färre observatörer skulle släppas 

in kommande dagar. Vi ville gärna få se 

hur det går till när vår framtid förhandlas 

(något som de flesta av oss inte fått chans 

miljöfrågor. Hon har deltagit på flertalet 

konferenser och suttit i styrelsen för flera 

internationella ungdomsorganisationer 

och nätverk. 

Inför COP 15 kände hon att det var dags 

för henne att kämpa med nya medel för att 

hjälpa till att sätta fokus på de viktiga frågor 

som skulle behandlas. Via mejl hade 

hon fått kontakt med några ungdomar 

som ville starta en hungerstrejk eftersom 

rationella argument inte verkade bita på 

världens ledare. 

– Alla känner till vad vetenskapen säger, 

men ingenting har hänt. Vi vill göra något 

som kommer från hjärtat, något som 

känns både för oss och för andra. 

till tidigare då mötena ofta ställdes in, flyttades 

och stängdes för observatörer) och bestämde 

oss alltså för att stanna. 

”Nä, jag är trött. Kan vi inte röra lite 

på oss?” 

”Visst, gärna för min del. Ska vi köra 

Havre, vete, korn och råg?” 

”Jaa! Palla att bara sitta här och vänta på 

förhandlingarna som aldrig verkar börja!” 

Klockan börjar närma sig elva och det senaste 

är att mötet inne i Karen Blixen skulle 

ha börjat klockan tio. Vi tar oss ut till sidan 

av hallen och kör Havre, vete, korn och 

råg samt Mumin, Mumrik, Sniff, och My 

[fältbiologvarianter av Huvud, axlar, knä 

och tå]. Genast kommer blodcirkulationen 

Oavsett vad det här mötet kommer 

fram till kommer dessa dagar finnas med i 

historieböckerna, och Sara vill kunna säga 

till sina barnbarn att hon faktiskt gjorde 

något. Med kampanjen ställs inga direkta 

krav, och hon poängterar att de inte heller 

använder metoden som ett sätt att utpressa 

eller hota. 

– Vi har inte sagt att vi kommer fortsätta 

fasta tills det blir ett avtal. Men vi 

vill att ledarna ska reflektera och förstå 

allvaret i klimathotet och ta sitt moraliska 

ansvar. 

Reaktionerna har varit varierande, men 

alltid starka. I början var de flesta oroliga 

och ifrågasatte henne och valet av denna 

äckningsförsök 

text: Jakob Andrén och Anna Svensson foto: Jakob Andrén 

När förhandlingarna aldrig kom igång, när delegater och 

observatörer höll på att somna – då fick några fältbiologer en idé. 


igång och vi kvicknar snabbt till. Vi tittar 

ut över havet av delegater som sitter och 

väntar på att förhandlingarna ska börja. En 

del delegater sitter och småpratar, några tittar 

på Youtube-klipp, andra sitter och sover 

men de flesta bara stirrar rätt ut i luften. 

Vad hade mötesordföranden i 

Fältbiologerna gjort om mötesdeltagarna 

sett ut så? Avbrutit för lek! Men eftersom 

dagens ordförande inte verkade kapabel till 

detta bestämde vi oss för att göra något åt 

saken. 

Till verket. Plenumsalen Karen Blixen är 

uppdelad i fyra sektioner för delegaterna, 

en gång i mitten och ett litet glapp mellan 

borden. Planen blev genast att köra det en 

gång per sektion. 

”You are going to make some really important 

decisions about our future, so you 

should be awake and alert. Therefore, we 

think you need some exercise – please follow

Sara Svensson från Göteborg och två vänner till henne fastade före och under COP 15. Aktionen ”Climate Justice Fast” ville visa 

solidaritet med människor som svälter på grund av klimatförändringarna. 

metod, som ju är ganska ovanlig i Europa. 

Men nu tycker Sara att hon känner stöd, 

både från familj, vänner och människor 

som hon möter här i Köpenhamn. 

Dessutom inspirerade hungerstrejken 

till en global aktion den 17 december som 

gick under namnet ”Hunger for Survival”, 

då människor över hela världen fastade ett 

dygn för att visa solidaritet med de som 

svälter på grund av klimatförändringarna. 

us: Head and shoulders knees and toes…” 

Två gånger på varje ställe för att de ska 

hinna fatta vad som pågår. Men det är 

vuxna diplomater vi har att göra med, inte 

fältbiologer. Några få följer faktiskt med i 

rörelserna sittande men de flesta tittar mest 

konstigt på oss. Men när vi är klara får vi 

applåder och leenden från de som uppfattat 

att något hände. 

Resten av kvällen fortsätter vi med 

våra väckningsförsök. Bland annat sjunger 

vi sånger, flera med klimatbudskap och 

andra enbart i rent underhållningssyfte. Vi 

bär även omkring lappar med trevliga budskap 

så som ”Fair & Binding” och ”Smile”. 

Klockan 06.30 sätter förhandlingarna 

igång. Allt går lite i slow-motion så som 

det gör när man varit vaken i 24 timmar, 

men vi lyckas ändå märka när ordföranden 

frågar om det finns några NGO:s i rummet. 

Vi ställer oss upp och vinkar. När ordföranden 

ser oss säger han: 

”Oh yes – thank you for entertaining us 

tonight”. 

Hela plenum börjar applådera, och vi 

hoppas att de kommer ihåg oss ungdomar 

under resten av förhandlingarna. ••• 

Innan Sara började fasta läste hon på 

ordentligt och provade först ett par dar för 

att känna hur det kändes. Dessutom går 

både hon och de andra på regelbunda läkarkontroller 

som Greenpeace sponsrat dem 

med, och håller hela tiden utkik efter varningstecken 

och allvarliga symptom. 

Om läkarna skulle säga att hon riskerade 

permanenta skador om hon inte började äta 

igen skulle hon avbryta sin hungerstrejk. 

Sara är tydlig med att hon har en sund 

relation till sin kropp och till mat, och att 

hon med denna handling vill förmedla 

något positivt. 

– Jag älskar livet och vill att det ska 

kunna finnas överallt. Men detta kräver 

att det finns en klimaträttvisa i 

världen. ••• 

I förhandlingssalen klockan 02.26. Ett gäng fältbiologer dygnar Bella Center och sprider 

uppmuntran med ”Huvud, axlar, knä och tå”. 


2dagar@BC från Köpenhamn. Här är två av hennes dagar på Bella Center. 

Fredag. 11/12. De kommer fler människor 

till Bella Center för var dag som 

går. Allt fler politiker, allt fler NGO:s, allt 

fler reklamblad, allt fler aktioner. Det är 

svårt att veta var det kommer att sluta, då 

vi inte ens kommit halvvägs på förhandlingarna 

och det redan nu är svårt att ta 

sig in. 

Sekretariatet har skärpt reglerna och 

stänger emellanåt av delar av området, där 

enbart politiker får passera. 

Men det är svårt att inte fascineras av 

den kreativitet och entusiasm som finns 

bland unga. COP är som ett forum av 

mångkultur med stora variationer av religion, 

kultur och språk. Man ser ursprungsfolk; 

samer från norr och indianer från 

Centralamerika, religiösa kontraster med 

sjalar, turbaner, kippor, mängder av färger 

och mängder av språk. 

Oavsett resultat på förhandlingarna, har 

mitt tvivel minskat och jag känner hur min 

övertygelse om ungdomars betydelse på 

mötet växer allt mer. Att förhandlingarna 

skulle äga rum utan observatörer känns allt 

mer otänkbart och även 

skräckartat. 

Politiker behöver känna 

pressen liksom vårt engagemang 

för miljön; 

världen behöver länken 

mellan de stora besluten 

och den lilla människan, 

för att känna att detta är någonting som i 

högsta grad berör oss alla. 

Trots att jag hoppas att vi som ungdomar 

kan påverka politikers beslut här, är 

det viktigaste att vi visar de makthavande 

att vi ungdomar är eniga och vet vilken 

framtid vi vill se. 


”Diskussionerna 

kan jämföras med 

diskussioner i en 

högstadieklass” 

text: Siri Björkström 

Siri Björkström var en av många fältbiologer som bloggade 

Dagens stora tema har varit G77gruppen, 

som riskerar splittring på grund 

av meningsskiljaktigheter. På grund av 

detta har alla övriga förhandlingar varit 

inställda idag. Sudan är i år ordförandeland 

i G77 och hade idag ett föredrag kring konflikterna 

inom gruppen. Den 

sudanske förhandlaren började 

sitt oerhört långsamma 

tal i ett melankoliskt, uppgivet 

tonfall som jag först 

trodde skulle vara tröttsamt 

att lyssna på, men det visade 

sig vara tvärtom. Hans eftertryck i orden 

genomsyrades av ödmjukhet och fick mig 

att känna både frustration, depression, 

glädje och hopp – men framförallt klarhet. 

Talet vände sig till NGO:s, men det 

känns som att han lika mycket talade till 

sina meddelegater, när han åskådliggjorde 

problemet och presenterade de nödvändiga 

kraven för vår överlevnad. Han sågade förslaget 

om två graders acceptabel temperaturökning 

med orden: ”two degrees means 

certain death for Africa” och betonade vikten 

av att hålla temperaturökningen under 

1,5 grader. Han förlöjligade 

också i-ländernas envishet 

i frågan om koldioxidminsking, 

då de siffror de förhandlar 

om inte på långa 

vägar kan fungera som 

garant för en säker framtid. 

EU håller till exempel 

fortfarande fast vid ett maximum av 20 

procents koldioxidminskning till år 2020, 

medan andra länder sträcker sig till mellan 

25 och 40 procent, beroende av hur andra 

länder ställer sig i frågan. Detta trots att 

man, enligt forskningen, vet att 40 procent 

är miniminivån som krävs från de utveck- 

”Two degrees 

means certain 

death for Africa” 

lade länderna, för att undvika klimatkatastrof. 

Det finns mycket man kan göra för klimatet 

som privatperson. Politikerna kan 

öppna upp och möjliggöra för ett klimatvänligare 

liv, men de gör det inte av sig själva 

utan enbart med hjälp av 

våra påtryckningar. Jag tror 

inte att någonting här på 

COP 15 fått mig att komma 

till klarhet lika mycket som 

det här. 

Måndag. 14/12. Dåliga nyheter. Det 

här var sista dagen då NGO:s i stort sett 

obegränsat kunde komma in på Bella 

Center. Dock innebar det att en del människor 

fick köa i åtta timmar och det 

tillkallades säkerhetsvakter som fick leda 

människor fram och tillbaka till toaletterna. 

Vid elvatiden stängdes portarna och 

folk tvingades vända hem. Ingen visste att 

utvecklingen skulle se ut såhär, men faktum 

är att bara en tredjedel av dem som 

fått ackreditering (och därmed beräknat att 

kunna komma in på konferensen) kommer 

att kunna komma in. 

Vi har fått sju ”secondary badges” som 

ger oss tillträde i morgon och i övermorgon 

och dessa ska räcka till hela vår organisation. 

Trots att 15 000 människor går in i 

den här gigantiska byggnaden, kommer vi 

inte att kunna vara här sista veckan, vilken 

är särskilt tråkigt för de som anlände nu i 

helgen. Under torsdagen kommer vi in med 

1 000 NGO:s och på fredag enbart med 90. 

Det är galet. 

Vi startade dagen med att gå till förhandlingarna 

i Plenum. Efter en timma 

begav jag mig därifrån, eftersom förhand-

lingarna aldrig startade och den enda informationen 

vi fick var tre uttalanden innehållande samma 

information ”mötet är försenat, vänligen sitt kvar”. 

Tydligen startade mötet aldrig. 

Det mest frustrerande är nonchalansen då vi inte 

får någon information om varför mötet aldrig startar. 

Det känns respektlöst och fel att så mycket tid går 

om intet när det är totalt avgörande för vår framtid. 

Tydligen har problemet fram till nu varit G77gruppens 

konflikter. Mycket handlar om hur man 

ska behandla Kyotoprotokollet, då utvecklingsländer 

är rädda att förlora allt genom att frångå de bestämmelser 

som redan gjorts för ett nytt protokoll, medan 

andra, ofta industriländer, anser att man behöver ett 

nytt protokoll. De flesta är eniga om att man behöver 

skärpa protokollet för ett starkare avtal. 

Det är första gången jag upplever och bevittnar 

en politisk process på nära håll och trots förvarningar 

måste jag säga att jag är förvånad över den både 

skrattretande och högst deprimerande trögheten. 

När man beslutar om struktur och formulering av de 

beslut som kommer att fattas är det svårt att bli annat 

än matt, frustrerad och förstummad av häpnad. Varje 

förslag som ges, ratas på grund av definitionskamper 

då varenda ord granskas med största skepsis. 

Ett välformulerat och genomtänkt avtal där innehållet 

tydligt framgår är en nödvändighet, men att 

få alla delegater att komma överrens om varenda ord 

och formulering är snarare en fråga om envishet än 

om politik. Atmosfären andas maktkamp och diskussionerna 

kan jämföras med diskussioner i en högstadieklass. 

Bestämmelser ligger på en personlig nivå, 

där ett fåtal delegater attackerar varandra och hånar 

varandras förslag, medan de andra i uppgiven förströelse 

bläddrar i sina papper. Att kalla detta produktivt 

och sakligt skulle vara ett skämt. När ordföranden 

själv vägrar acceptera ytterligare ändringar och säger 

att utvecklingen går bakåt, är det svårt att tro att de 

verkligen kommer att komma fram till någonting. 

Dokumentet, som visas på en stor filmduk, byggs 

på med parantes på parantes, med fotnoter om ändringar 

och ändlösa invändningar mot vad som skrivs. 

Känslan man får är inte att detta är högklassig politik, 

utan snarare en tvist om vem som ger upp först, 

men kanske är det just detta politik handlar om? 

Man kan bara hoppas att det även innesluter fakta 

och realistisk. 

Det känns inte bara naivt utan även orealistiskt 

att hålla fast vid tron om ett riktigt klimatavtal under 

de återstående fyra dagarna. Jag hoppas att politikerna 

kan enas om ett beslut som går att fortsätta jobba 

utifrån, men att det beslutet skulle vara tillräckligt 

för att rädda vår jord är svårt att tro. 

Detta kommer inte som en överraskning och 

betyder heller inte att hoppet är ute för vår jord, 

definitivt inte. Snarare behöver vi fortsätta kämpa 

ännu hårdare efter de här veckorna. På ett sätt tror 

jag att det är bra, eftersom man kan belysa vikten 

av att själv agera och påverka. Våra politiker gör det 

uppenbarligen inte åt oss. ••• 

Tankar från Köpenhamn: 

NU äR DET 

VÅR TUR 

Det var ett kontrasternas Köpenhamn – att ena stunden 

sitta i plenum som observatör och se Tuvalus 

förhandlare kämpa mot gråten och samtidigt 

lyssna till de rika ländernas förslag till självmordspakt, för 

att nästa dag sitta på Klimaforum och lyssna till Vandana 

Shivas visdomar eller dela en smörgås med aktivister i 

Christiania. 

Det var ett hoppets Köpenhamn – att möta tiotusentals 

människor tillresta från när och fjärran för att tillsammans 

diskutera, knyta kontakter och kräva klimaträttvisa, att 

inse att lösningarna redan finns. 

Det var ett absurditeternas Köpenhamn – där fredliga 

demonstranter arresterades i tusental, där civilsamhället 

kastades ut från förhandlingarna medan tillresta regeringschefer 

från förkastliga regimer med de lägsta ambitionerna 

togs emot med öppna armar och firade sitt totala misslyckande 

med middag hos drottningen. 

Men mest av allt var det faktiskt ett lösningarnas 

Köpenhamn. För medan många tycks ge upp i hopplös 

besvikelse över att våra så kallade ”ledare” inte klarade 

uppgiften så har jag själv aldrig sett det klarare. För inte 

infördes kvinnlig rösträtt på ett toppmöte, inte avskaffades 

apartheid genom långdragna förhandlingar. Även 

om det är höga politiker som klubbar besluten (och tar 

på sig äran) så kommer idéerna, lösningarna och kraven 

på förändring inte inifrån plenum. Det är på gatorna, i 

föreningslokalerna och på skolorna som politiken och demokratin 

börjar. Demokrati är att genomföra folkviljan, 

och folket – det är vi! 

Samtidigt som 100 000 demonstranter marscherade 

i Köpenhamn den 12:e tågade ytterligare omkring 12 miljoner 

demonstranter i världens alla hörn med krav på ett 

avtal. De sista skälvande timmarna av COP 15 cirkulerade 

ett upprop på nätet med krav på ett riktigt avtal, som skrevs 

under av nästan 15 miljoner personer. Låt oss fokusera på 

kraften i denna folkrörelse istället för det pinsamma misslyckandet 

på Bella Center. 

EU-parlamentarikern Carl Schlyter har anmäld världens 

ledare för brott mot mänskligheten vid domstolen 

i Haag på grund av deras misslyckande vid COP 15. Med 

dem inlåsta så utropar jag 2010 till klimaträttvisans, handlingskraftens 

och folkrörelsernas år! Ozonhålet läker för 

fullt, regnet är inte längre speciellt surt och havsörnen och 

pilgrimsfalken är tillbaka för att stanna. Nu tar vi och 

räddar klimatet också. 

David Kihlberg 


text och bild: Lisa Behrenfeldt 

formgivning: Magnus Bjelkefelt 

Norrskenstider 

Bakspåra ett lodjur eller förfölj en ekorre 

Ugglelyssnartider 

Vinterbotanisera 

Sparvuggla, kattuggla, pärluggla 

Orrarna spelar tidigt om morgonen efter snö smältningen 

Silvertärnorna lyfter vid Sydpolen. Om två månader är de här 

Korparna konstflyger 

och bildar par 

Vedskalbaggar lägger ägg i soliga timmertravar 

Första sädesärlan till Ottenby 

Långhorningsspan 

Häng vid en sälg 

Det gör de hungriga 

humledrottningarna 

När fiskarna leker har de fullt upp med 

sitt och är lätta att spana in. 

Björksav kan tappas just före lövsprickningen. 

Lyssna på fåglar och grodor 

Dagsländorna svärmar i maj. 

Maskrosblad på mackan 

Gullviveknoppskapris 

Håva in en trollslända 

Daggkåpsplåster 

Överlevarmat. 

smultron

Fa lskärmsfrön 

På sensommaren drar växterna ner näringen ner i rötterna. Testa kaveldunsrot. 

Nässelsoppa 

Sommarsolståndet 21/6 

En maskros sprider 200 

Harsyrasnacks 

Snorkla i vassen. 

Älggrässaft 

Kirskålsgratäng 

Fågelstrecken följer ledlinjer i landskapet 

Blåbärsmedicin 

Mjölkörtssparris 

Ängssyrasallad 

Gör som ekorren, fyll vinterförråden 

Nyckla starr är lättast 

efter att de gått i frukt 

Fjärilsfarväl – Amiralen 

är en av årets sista dagfjärilar. 

Nötväcka och blåmes, fågebordsbesökare 

Aspens trädknoppar är redo för våren 

Kryptogamernas tid. 

Kammossa, trattkantareller och glöm inte lavarna. 

Eklöven är fulla av garvämnen och förmultnar långsamt 

Almfrön 

Rönn 

Meståg 

Alm 

Efter första frosten är tranbären mindre sura 

Torka nypon och rönnbär– fulla av Cvitamin! 

Hästkastanj, snygg men giftig 

Det gröna klorofyllet 

dras in från bladen 

innan de fälls. 

Asplöv 

Plantera en ek 

Håll andan och skärskåda en snöstjärna 

Vintermygga

Utbrytningen 

text: Salomon Abresparr 

Den 16 december ägde Reclaim Power rum. Aktionen som skulle bryta med COP:s 

falska legitimitet och lösningar. Salomon var med i gruppen som skulle ta sig ut från 

Bella Center för att möta upp demonstranterna utifrån. 

Klockan är tio och jag vankar fram 

och tillbaka i Bella Centers korridorer. 

Jag väntar på överdrivna 

gäspningar – signalen som ska tala om att 

nu är det dags. Jag möter andra människors 

blickar i korridoren och ser att de också väntar 

på tecken att agera. Jag tuggar nervöst 

i mig några gratisförpackningar fair tradechoklad. 

Säkerhetsvakterna är ovanligt 

snäsiga och har stängt av halva centret för 

utomstatliga organisationer och även nekat 

flera stora miljörörelser att över huvud taget 

komma in på förhandlingarna idag. Kanske 

för att de vet vad som stundar. 

Och så hör jag det: Mitt i Bella Center 

skriker folk ut budskap om klimaträttvisa, 

och jag har tydligen helt missat gäspningarna. 

Jag rör mig snabbt mot folkhopen som 

vrålar ”Climate justice! Join the People’s 

Assembly! Reclaim Power!” Fler och fler 

ansluter sig till ropen och med ett massivt 

mediauppbåd tågar vi sakta ut genom centret. 

Med indianer i spetsen och plakatbärande 

folk får vi tydligt ut vårt budskap. 

Här på Bella Center diskuteras just nu 

falska lösningar på klimatkrisen och många 

berörda parter, som ursprungsbefolkningar 

och unga, har inte mycket att säga till om. 

Plötsligt har jag fyra mikrofoner framför 

min mun och jag blir hafsigt intervjuad i 

både tv och radio. 

Tåget rör sig mot utgången och ut ur 

Bella Center. Alla låter oss fortsätta ut mot 

den väntande gruppen på utsidan. Men så 

när det är 50 meter kvar mellan ”insiders” 

och ”outsiders” stoppar polisen oss, hotar 

om arrestering. Vi ber att få komma fram 

och visar på vårt ytterst fredliga försök att 

skapa ett folkets möte med delegater inifrån 

och folket utifrån. 

Polisen släpper inte fram oss och utan 

förvarning börjar de sedan slå hårt på indianerna 

längst fram i ledet. Vi skriker ”Vi är 

fredliga – vad är ni? Vi är folket – vilka är 

ni? Världen tittar!” Trots att polisen inser att 

hundratals kameror filmar händelsen och 

att de bara gör sig själva till åtlöje, fortsätter 

de att slå oss fredliga demonstranter gula 

och blå. 

Till slut får vi ge vika för polisen och försöket 

att förenas med de andra i ”Reclaim 

Power”-aktionen. Skaran skingras och försvinner 

och likaså det redan lilla förtroendet 

för den danska polisen. •••

En vecka i 

COPenhagen 

text: Lars Axelsson foto: Christian Grodotzki, 1000 Wor(l)ds 

Torsdag. 10/12. Jag och Erik från 

min vängrupp sitter i Malmö och dricker 

kaffe. Imorgon ska vi försöka ta oss över till 

Köpenhamn. Hela dagen har vi fått SMS 

från vänner som blivit stoppade på tågen av 

dansk polis, hemskickade utan anledning 

och fått försöka två eller tre gånger innan 

de tagit sig till Köpenhamn. 

Att Danmark infört den nya Lymmellagen 

som ger polisen nästan obegränsade 

befogenheter sänder en tydlig signal. Alla 

vi som vill demonstrera och agera för den 

bättre värld som är en nödvändighet, vi betraktas 

som brottslingar innan vi ens satt 

en fot på Köpenhamns gator. 

Erik och jag skämtar om hur mycket 

stryk vi kommer få av polisen. Hoppas vi 

slipper bli skjutna, säger vi och funderar 

knappt över när vi började förutsätta att 

demonstrera, oavsett hur fredligt, är lika 

med att riskera liv och lem. 

Fredag. 11/12. Utan problem kommer 

vi till Köpenhamn. Vi har varken 

fjällräven-ryggsäck eller spexiga frisyrer, så 

vi kanske inte passar in i polisens bild av 

hur en miljöaktivist ser ut. Dessutom har 

”Our Climate, not your Business”, dagens 

aktion mot företagens mässa, redan börjat, 

så prioriteten för de 6 500 poliserna ligger 

väl där. 

Vi ägnar dagen åt att bekanta oss med 

Köpenhamn. Senare träffar vi Daniel på 

stan som berättar om hur de lekt katt-ochråtta-lekar 

med polisen för att komma nära 

mässan och få bua ut de företag som försöker 

sälja sin gröna profil tillsammans med 

till exempel Haakon, prinsen av Danmark 

och Sveriges kronprinsessa Victoria. Man 

hade kunnat tro att det var ett skämt om 

det inte hade varit direktsänt på tv. 

Lördag 12/12. Samlingsplatsen för den 

gigantiska demonstrationen är omöjlig att 

överskåda, ett enda folkkaos. I flera timmar 

står vi och väntar bland tiotusentals 

människor för att få börja gå utan att höra 

ett ord av vad som ropas i högtalarna från 

arrangörerna. Men det gör inget, luften är 

full av förväntan och hög stämning inför 

den största demonstration vi alla någonsin 

deltagit i. Runt 14-tiden börjar tåget till sist 

röra på sig, oändligt långsamt. Vi följer med 

Climate Justice Actions del av tåget, runt 

oss går något av alla socialistpartier, Hare 

Krishna, danska Attac, en salig blandning 

av folk som myllrar fram längs gatorna. 

Vi hakar på vid Free Public Transportbanderollen 

som bärs av planka.nu bredvid 

ungsyndikalister med en banderoll med en 

naken Obama – ”var är kejsarens nya klimatavtal?” 

Fältbiologernas egen banderoll 

är någonstans längre fram i demonstrationen 

och fler fältbiologer någonstans längre 

bak med en jättebanderoll som ska ses på 

flygfoton. 


foto: Magnus Bjelkefelt 

Vi får demonstrera i ungefär en halvtimme. 

Runt klockan 15 utbryter plötsligt 

panik och i ett springande kaos försöker 

vi hålla reda på våra vänner. Sedan är vi 

inringade av kravallpolisen. 

Vi står flera hundra människor med en 

mur av piketbussar på ena sidan och stridsfärdiga 

poliser på andra sidan. En mindre 

grupp har blivit upptryckta mot en vägg 

och tvingas med slag att sätta sig ner. 

De närmsta två timmarna får jag se på 

hur folk plockas ut slumpmässigt av polisen, 

blir bakbundna med platsband och 

satta i varandras knän i långa led på den 

kalla asfalten. När det till sist blir min tur 

får jag sitta bakbunden i tre timmar. Under 

tiden kissar folk på sig runt mig, trots att 

de skriker till polisen att de måste få gå 

på toaletten. En kille bakom mig svimmar. 

Desperata människor som reser sig 

för att de inte kan känna sina armar blir 

nertryckta i asfalten av polisen. 

Det enda som gör det uthärdligt är alla 

små gester av mod och envishet vi visar för 

att hålla ihop. Med bakbundna händer 

kan du dra upp jackan på den som sitter 


”Alla vi som vill demonstrera och agera för 

den bättre värld som är en nödvändighet, vi 

betraktas som brottslingar innan vi ens satt 

en fot på Köpenhamns gator.” 

bakom. Du kan plocka fram hans vattenflaska 

ur fickan när polisen inte ser. Någon 

som bor i en lägenhet längst upp i ett av 

husen bredvid vägen tar fram en projektor 

kopplad till sin dator och börjar skriva meddelanden 

på den motsatta husväggen och 

spelar soundtracket till Lejonkungen och 

Michael Jackson-låtar. Allsång utbryter till 

”all I want to say is that they don’t really 

care about us.” 

När jag fått loss mina armar tillräckligt 

för att börja mata folk med choklad slits jag 

ur ledet och in en av de väntande bussarna. 

Där träffar jag andra fältbiologer och vi 

försöker skämta med polisen om hur ofta 

de brukar arrestera fågelskådare och Hare 

Krishna. Runt 22-tiden lossar de äntligen på 

banden och sätter armarna på framsidan av 

kroppen. Då har jag så ont att jag inte kan 

lyfta dem längre. 

Sedan väntar klimat-Guantanamo. En 

lagerbyggnad som byggts om med massvis 

av trånga burar där polisen förvarar sina 

fångar. Jag hamnar aldrig i någon bur, 

förmodligen för att de har blivit överfulla, 

utan släpps vid midnatt efter att fått visa 

passet och fått veta att jag inte är misstänkt 

för brott och kan gå hem. Av 968 gripna 

under lördagen misstänks 13 för våld mot 

tjänsteman och de togs inte ens vid demonstrationen. 

Söndag. 13/12. Aktionen ”Hit the 

Production” för att med civil olydnad stänga 

ner Köpenhamns hamn, har demonstrationstillstånd 

till den punkt där de tänker 

splittra sig i smågrupper. Innan de kommer 

dit har polisen omringat dem fullständigt 

och tio minuter senare stoppas hela demonstrationen. 

Vi står utanför och försöker se 

vad som händer bakom de tredubbla raderna 

av piketbussar. Någon trycks upp på 

en motorhuv och slås i ryggen. En fotograf 

som försöker fotografera det blir tillslagen 

av polisen. När folk går mot polisen med 

händerna i luften och en fredsflagga blir de 

pepparsprejade. 

Vi får trycka oss fram mellan kameramän 

för att komma åt att skölja ögonen på en 

tysk tjej och säger åt tidningsfotograferna 

att hjälpa till att göra något vettigt annars 

kan de dra åt helvete. 

Någon timme senare är det presskonferens 

på Klimaforum. Fältbiologerna, Attac, 

Rättvisepartiet och Miljöförbundet Jordens 

Vänner berättar om hur vi blev behandlade 

under lördagens demonstration. De äldre 

tycker att det bryter mot FN:s tortyrkonvention 

och jag antar att de har rätt. Men jag 

kan inte känna mig förvånad trots att jag 

fortfarande inte kan lyfta armarna högre än 

till bröstet utan att de gör ont. 

This is what democracy looks like. 

Ingenting får störa världens viktigaste 

möte. Ingen får bryta mot uppfattningen 

att samma människor som satt planeten i 

skiten är de som kommer lösa det.

Måndag. 14/12. Idag är det den första 

demonstrationen som får gå utan att polisen 

bryter upp den. ”No Borders”, en demonstration 

på klimatflyktingtemat. Något 

polisbefäl verkar ha tagit illa åt sig av att 

dansk media varit full av bilder på poliser 

som slår barn och gett kravallpolisen en 

60-minuters charmkurs. 

Efter att aktivister symboliskt snor det 

stora uppblåsbara jordklotet som hänger 

utanför rådhuset formar polisen en kedja 

och skickar fram en terminator-liknande 

polis som med entonig stämma förklarar. 

”Demonstrating in Denmark is legal. Please 

go back in the streets.” Varpå demonstrationen 

går till Christiania och vilar inför 

kvällens fest med Climate Justice Action. 

Festen pågår hela kvällen med tal och 

musik. Men vid elvatiden har polisen omringat 

Christiania och det är svårt att veta 

varför. Tårgas ska ha skjutits och vattenkanoner 

körts fram. En berusad Christianit 

skrockar och säger att polisen aldrig tagit 

sig in i Christiania – de vet att de inte är välkomna. 

Här, under en timme runt midnatt, 

utbryter COP 15:s enda regelrätta kravaller. 

Ingen vet varför polisen försöker storma 

festen, men runt 200 människor bygger 

barrikader och slåss med molotovflaskor 

och gatsten för att hålla dem ute. Efter en 

timme har polisen tagit över och arresterar 

alla som befinner sig i området som inte 

lyckats ta sig ut. 

Senare får jag veta att en av mina vänner 

sitter i rullstol och inte kan gå. Tre poliser 

fick tag på henne när hon sprang för att 

komma undan, turades om att misshandla 

henne med sparkar och batongslag när hon 

låg ner på marken och dumpade henne 

sedan i ett dike. 

Tisdag. 15/12. Idag hålls presskonferenser 

och tal på Klimaforum av Climate 

Justice Action angående polisens framfart 

och de sönderfallande förhandlingarna inne 

på Bella Center, vars fasad tydligen måste 

upprätthållas med vapenmakt. 

Vi försöker ta reda på vilka som fortfarande 

saknas efter natten och konstaterar att 

ännu en vän kommer få fira julen i danskt 

fängelse. Utlänningar kan hållas i 40 dygn 

utan några bevis, allt enligt Lymmel-lagen. 

Någon deltar på dagens demonstration 

för tredje världens bönders rättigheter, 

men den är inte särskilt välbesökt. Under 

hela dagen gör polisen tillslag och griper 

talespersoner för Climate Justice Action, 

konfiskerar cyklar på aktivistcentret 

Godisfabriken och plockar hela tiden folk 

av gatorna för att visitera dem. 

Ernst-Hugo Järegårds ”DANSKJÄVLAR!” 

är dagens mest använda ord. 

Onsdag 16/12. För att hitta en väg att 

konfrontera toppmötet där världens ledare 

sitter i sitt höga torn, ur ett underifrånperspektiv 

och för att kunna inkludera alla de 

som drabbas av klimatförändringarna och 

den eländiga fördelning av makt som är ett 

faktum i hela världen, räcker det inte att gå 

i en artig demonstration och säga ”det här 

tycker vi, tack för att vi överhuvudtaget får 

öppna käften.” Men inte heller kan vi på 

något sätt hoppas att vinna en fight mot 

6 500 beväpnade kravallpoliser. 

Climate Justice Action hade försökt, 

precis som tidigare aktionsgrupper under 

en rad tidigare toppmöten, att skapa en 

aktionsform som kunde inkludera många 

människor, samtidigt som den inte stod 

med mössan i hand inför världens ledare 

och företag. ”Reclaim Power!” hette aktionen 

och idag försökte vi genomföra den. 

Med konfrontativt ickevåld; genom att 

putta och gå runt och över polis, bilar och 

stängsel, skulle vi ta oss in på Bella Centerområdet, 

samtidigt som en grupp inne på 

centret gick ut för att möta oss, för att 

sedan hålla en ”People’s Assembly”. Ett alternativt 

möte med verkliga lösningar som 

inte är till för att stryka den rika världen 

”Ingen får bryta mot uppfattningen att 

samma människor som satt planeten i 

skiten är de som kommer lösa det.” 

medhårs, av och för alla som exluderas ur 

COP-processen. 

Resultatet blir att gruppen som försöker gå 

ut ur Bella Center blir batongklubbade inne 

på centrets område. Utanför är vi över 2 000 

personer som trycker oss fram och genom 

polisens linjer, tills de slår folk blodiga och 

pepparsprejar oss på nära håll. När de förstår 

att det inte ser så bra ut på bild tar de 

bort batongerna och börjar sparka oss. Jag 

blir slagen i ansiktet och får tunga sparkar 

på benen. Isak bredvid mig får en poliskänga 

rakt i skrevet. 

Efter att ha attackerats av polisen i timmar 

medan vi ropar att vi är fredliga hålls 

folkmötet utanför stängslet. Aktivister bygger 

en bro över vallgraven vid Bella Center 

men slås ner av polis om de tar sig över. 

Inne på Bella Center går aktivister in på 

förhandlingarna och ropar ”system change, 

not climate change” samtidigt som Friends 

of the Earth och många andra miljöorganisationer 

helt stängs ute från centret utan 

förklaring. 

Vår demonstration marscherar sedan 

tillbaka till rådhuset inne i Köpenhamn 

och efter nio timmars konstant demonstrerande 

kan jag tvätta pepparsprejen ur 

ansiktet och lägga min batongslagna kropp 

att sova några timmar. 

Torsdag. 17/12. Nu får det vara nog. Vi 

tar oss hem till Sverige. Hör på radion att 

förhandlingarna håller på att bryta samman, 

precis som flera aktivister redan gjort. 

Vi kommer däremot att resa oss igen, 

med hjälp av varandra, precis som vi alltid 

gjort. Frågan är om klimatförhandlingarna 

kommer att göra det. ••• 


Köpenhamnsmötet blev en besvikelse, men som ur alla nederlag kommer 

också något gott. Sofi Holmin ser tillbaka på veckorna i Köpenhamn och 

finner ett engagemang som inte tidigare skådats, en vilja att göra världen 

bättre. En kampvilja mot orättvisor och en miljörörelse på stark frammarsch. 

text: Sofi Holmin foto: Aron Hejdström 

Lördag kväll, Köpenhamn. Dagen 

efter. Efter två veckors förhandlingar 

och febril aktivitet. Efter ett 

intensivt år med aktionsförberedelser, strategi, 

lobbying och opinionsbildning. Efter 

mycket hopp, frustration och kreativitet. 

En kvinna jag mötte jämförde det med 

dagen efter julafton. Luften har gått ur 

och man vandrar planlöst runt i väntan på 

att vardagen ska återkomma. Julklapparna 

är öppnade och förväntningarna tillbaka 

till det normala. Årets COP-julklapp var 

dock inte mycket att hänga i granen. En 

text på knappa tre sidor som varken är 

bindande, ambitiös eller rättvis. 

För våra politiska så kallade ledare är 

det ett misslyckande. Ett stort. Ett enormt 

misstag, för de rika ländernas girighet 

kommer inom kort få allvarliga konsekvenser 

för miljontals människor och 

jordens alla ekosystemen. För alla oss som 

varit på plats här i Köpenhamn är det en 

besvikelse men långt ifrån ett misslyckande. 

Vi åker härifrån starkare och rikare 

än vad vi var när vi kom. 

Möten som det i Köpenhamn kan 

trots, eller kanske just på grund av sin 

surrealistiska framtoning förändra människors 

liv. Det viktigaste som händer 

på ett möte som detta är det vi tar med 

oss härifrån. Under mina veckor här i 

Köpenhamn har jag mött flera unga människor 

som även var i Poznan på COP 14. 

För många ändrade det mötet deras liv. 

Människor finner sin passion, förstår hur 

de vill kanalisera sitt engagemang, inser 

vad de tror på och vad de inte tror på. 

Dessutom möter de betydelsefulla vänner. 

Jag har mött människor vars hela liv har 

ändrats efter ett par veckor i Poznan och 

jag är säker på att många av dem som varit 

här i Köpenhamn kommer uppleva samma 

sak. Efter dessa veckor kommer liv att levas 

i en mer eller mindre annorlunda riktning. 

Upplevelser förändrar oss. Både 

stora och små. Både klimatrelaterade och 

sådant som ramlar in som en extra bonus. 

Bara för att man råkar vara där man är. 

Långa möten fyllda med byråkratiska 

processinvändningar, massboenden, känslan 

av att inte hinna med att uttrycka allt 

det där smarta man har inom sig eftersom 

det är alldeles för svårt att formulera på 

engelska, översvallande kollektiva kärleksbetygelser 

i sann amerikansk anda, underlig 

FN-byråkrati, vilsenhet, ett evigt köande, 

förhandlingar körda i botten, hopp och förtvivlan, 

polisarresteringar av fina vänner 

och som om det inte allt detta vore nog; 

delegater som får hjärtattacker mitt under 

pågående förhandlingar. Det är inte konstigt 

att vi förändras. 

Jag har mött en man från Indien som 

innan han kom till Köpenhamn aldrig 

hade gjort en politisk aktion. Efter två 

inledande aktioner var han inspirerad och 

mycket entusiastisk över idén att ockupera 

USA:s delegationskontor inne i Bella 

Center. Jag har mött en från USA som avskräckt 

av COP-spektaklet insett att hon 

vill jobba lokalt med långsiktiga projekt. 

Jag har mött en från Sverige som för första 

gången upplevt känslan av pepparsprej i 

ögonen och kommit över en rädsla av konfrontation. 

Hon vill nu delta i och planera 

civil olydnads-aktioner. 

Jag tror att de flesta av oss som på 

något sätt deltagit i Köpenhamn har fått 

ny inspiration, nytt engagemang och nya 

insikter. Vi har fått känna att vi är en del 

av en enorm, stark och global rörelse. Med 

nya kunskaper, kontakter och vänner åker 

vi hem och kämpar vidare starkare och 

ännu bättre än vi var innan. Och i tunga 

ögonblick då stora drömmar inte verkar 

gå ihop med känslan av att vi är alltför få 

som bryr oss, kan vi tänka tillbaka på när 

100 000 människor vandrade och dansade 

genom Köpenhamns gator. 

Eller när 1 000 ungdomar tysta radade 

upp sig utmed korridorerna i Bella Center 

och krävde en rättvis överrenskommelse. 

Eller på Klimaforums proppfulla föreläsningssalar. 

Eller omtanken och respekten 

vi har för varandras ursprung, kultur och 

individuella behov. Eller något helt annat 

av allt det vackra vi ser, hör och upplever i 

vår enorma klimatrörelse. 

För idag är dagen före. Dagen före vi 

trötta kommer hem och med ny energi fortsätter 

förändra världen. För vi är en viktig 

del i något större och tillsammans kommer 

vi nå precis dit vi vill. ••• 

”Idag är da 

22 | Fältbiologen 4/2009

gen före”

minifältis 

Stelfruset 

text: Lisa Behrenfeldt bild: Anna Juhlin 

En klar och kall natt lägger sig den första isen. Den börjar längs stränderna och växer 

tills ett lock täcker hela sjön. Under isen är det mörkt och tyst. Men inte helt stilla. 

24 | Fältbiologen 4/2009

Molekylerna i vattnet rör sig hela 

tiden. Men ju kallare det blir, 

desto långsammare går det. När 

vattnet är nollgradigt rör sig vattenmolekylerna 

nästan inte alls. Det flytande vattnet 

stelnar till is. När vattenmolekylerna 

stannar upp ordnar de sig i ett mönster av 

iskristaller med luft mellan. Det är luften 

som gör att isen flyter ovanpå vattnet. 

Så länge sjövattnet är varmare än luften 

ovanför strålar det ut värme från sjön. Ju 

mer värme som försvinner, desto kallare blir 

vattnet. Så fort vattnet närmast under isen 

blir noll grader fryser det och islocket växer 

sig allt tjockare. 

Vinterbad 

En gång har jag sågat en isvak i Torne träsk. 

Det tog en hel dag. Isen var nästan en meter 

tjock. Vi började med att borra en massa 

hål med en isborr. Sen sågade vi ut vaken 

bit för bit med en jättelik issåg. 

Det tråkiga med vinterbad är att man 

måste upp så fort igen. Innan man blir iskall. 

Vi människor är varmblodiga djur. Om 

temperaturen i våra kroppar sjunker bara 

några grader under 37 grader är det farligt. 

Har man en bastu att värma upp sig i kan 

man i alla fall hoppa i flera gånger. 

Kalla fiskar 

Under isen är vattnet ungefär fyra grader. 

Där simmar fiskarna. Dom har ingen bastu. 

Dessutom är de växelvarma. Det innebär 

att deras kroppar har samma temperatur 

som vattnet runtomkring. Fyra grader. 

Man kan tro att de skulle ligga stela och 

kalla på botten, men det gör de inte. 

Knepet är att de inför vintern gör om 

fettet som de har i kroppen. De byter till 

en variant som inte blir hård lika lätt i kyla. 

Man kan jämföra med smör och margarin. 

Tar man en låda av varje ur kylskåpet är 

margarinet ganska mjukt, medan smöret 

är jättehårt och helt omöjligt att bre på 

mackan. 

Eftersom det aldrig blir minusgrader 

under isen, och fiskarna har fett som är som 

margarin i sig, kan de fortsätta simma hela 

vintern. Fiskarna tar det ändå ganska lugnt 

när det är kallt. Om de mest är stilla går det 

inte åt så mycket energi. De har ätit upp sig 

ordentligt under hösten för att slippa leta 

plankton som inte finns på vintern, eller 

försöka jaga i mörkret under isen. 

När en fisk inte äter växer den inte. Ifall 

du tittar riktigt nära på ett fiskfjäll kan du 

räkna årsringar på samma sätt som i ett 

träd, varje smal linje är en vinter i fiskens 

liv. 

Bottenliv 

Nere på botten av sjön pågår livet ganska 

mycket som vanligt. Om isen är 

blank och genomskinlig kan du titta ner. 

Sötvattensgråsuggorna tuggar i sig sånt som 

sjunkit till botten. Fjädermygglarverna sitter 

i sina små rör och fångar in smått och gott 

som kommer flytande. Trollsländelarverna 

äter upp alla andra. Här lever djuren i sin 

egen lilla värld och är inte beroende av sommar 

och sol. 

Frusna grodor 

På botten kan man också hitta en kall 

groda. Den däremot är mycket beroende 

av sol och sommarvärme. Vintern är en 

värdelös årstid för grodor. Precis som fiskar 

är de växelvarma och en dag med tio 

minusgrader ute blir grodan djupfryst. 

Dessutom finns det nästan inga insekter 

att äta på vintern. 

När det blir kallt ger grodorna upp och 

gräver ner sig. Ofta i botten av en sjö. 

Grodor andas vanligen både genom huden 

och med lungor. Under vinterdvalan går 

det inte åt särskilt mycket syre. Då räcker 

det med att andas genom huden. Det grodorna 

gör hela vintern är att ligga still och 

koncentrera sig på att göra av med så lite 

energi som möjligt. I väntan på våren. ••• 


kultur 

År 1973 utkom Fågelbröstben på 

Fältbiologernas förlag. Boken är 

typisk för tiden då fältbiologi var 

dominerande i föreningen. Den fokuserar 

smalt, behandlar ett område ingen annan 

skrivit om och är skriven så att en nybörjare 

kan bli expert. 

Fältbiologernas förlag, även kallat 

Bokskorpionen, bildades i början av 60-talet 

för att fältisarna skulle kunna sprida intresset 

och sina kunskaper mellan sig och till 

andra nördar. Här gavs böcker ut som aldrig 

annars skulle tryckts. Smådäggdjursstudier 

och Växterna och omvärlden är från den 

tiden. Det var många som skrev och förlaget 

var en självklar del av föreningen. 

Storföretagens miljögifter rann 

orenade rakt ut i öringbäcken, luften försurades, 

regnskogar och svenska urskogar 

skövlades under 70- och 80-tal. Detta var 

debattbokstider, förlaget blev en arena för 

miljökamp parallellt med den artnördiga 

litteraturen. Resursslöseri i överflöd och Liv 

och död i Östersjön tar båda upp mänsklig 

påverkan och avslöjar den numera miljömedvetna 

fältbiologen. 

Så har det sett ut sedan dess: Fältbiologerna 

och förlaget har haft två ben, ett med foten 

i lerig stövel och ett på barrikaden. 

Bokskorpionen 

tar till nya grepp 

Vattnet strömmar runt runda stenar, vågen drar sig sakta tillbaka. Och där ligger en 

död kropp, ett sargat stycke kött. En död fågel utan fjädrar. Du tvekar inte, med en 

vass sten hugger du in. Karvar och sliter, efter någon minut är bröstbenet frilagt. Med 

Fältbiologernas bröstbensnyckel kan den ständiga frågan ”Vem?” få ett svar. 


text: Erik Börjesson, förlagsutskottet 

”Va?! Säljer ni den fortfarande?” 

När förlaget för ett par år sedan ringde 

upp författaren till boken Artbestämning 

av flygande fladdermöss blev han helt förskräckt 

vid tanken. Redan vid tryck 1990 

hade något gått snett och ett missförstånd 

hade gjort att felaktiga fakta befästes i 

trycksvärta. 

Dessutom hade boken nu enligt honom 

blivit fullständigt utdaterad – mycket ny 

forskning har gjorts på området och idag 

samlar han material till en ny bok. Så blir 

det lätt när man gör gigantiska upplagor 

inom inte allt för publikflörtande vardagskultursgenrer, 

vilket vi ofta gjort. Levande 

skolgård skulle med vår försäljningstakt och 

antalet ex i lager räcka till tusenårsdagen för 

cykelns uppfinnande. 

Mycket av det vi gjort har å andra sidan 

sålt slut och tryckts upp om och om igen, 

som t.ex. en flora över lavar som gick åt 

och tryckes upp fyra gånger under 80-talet. 

Grod- och kräldjur i Norden och Sveriges 

trollsländor är andra bestsellers. 

Många är de titlar som blivit helt odödliga 

och som fortfarande är främst 

inom sitt område – flera av föreningens 

böcker används som kurslitteratur 

på universitet och högskolor 

och många kan man hitta på bibblan. 

Ventil – röster från miljörörelsen och 

Mötesplats: Naturen – en handbok är de två 

senaste böckerna. Ventil samlar exempel 

på vad folk gör för miljön och uppmanar 

till handling, den utkom 2006. För några 

veckor sedan kom Mötesplats: Naturen – en 

handbok. Grymmaste inspirationen för att 

få kids att hänga i spenaten, massor av lekar 

och uppslag till att förklara stora sammanhang. 

Förra året kom förlagets första PDFpublikation: 

Bromsnyckeln som finns för 

fri nedladdning från hemsidan. Inom ett 

flugvingslag av tid kommer också häftena 20 

steg att rädda en urskog och Sveriges rovfåglar 

att förvandlas till nollor och ettor. De sista 

analoga exemplaren av Sveriges rovfåglar 

följer med detta nummer av Fältbiologen 

som en present till alla medlemmar och 

prenumeranter från Fältbiologernas eget 

förlag. Att slippa gå via papper och pengar 

tror vi är ett sätt att få fler medlemmar att 

författa. Det blir också lättare att få tag i 

böckerna och inga utdaterade böcker ligger 

och möglar. 

En klimatkokbok är under konstruktion, 

en bok om kryptogamer och en om insekters 

gnagspår i trä är också på gång. 

Vad tror du om det här? Det är ditt och 

mitt förlag. Vad ska vi göra? •••

MEDLEM 

25kr 

EJ MEDLEM 

50kr 

FÖR ATT BESTÄLLA 

FAVORITER 

Från Fältbiologernas Förlag 

Fältbiologernas eget förlag finns för att kunna ge ut de böcker vi tycker är viktiga 

och intressanta. På förlaget säljs också luppar, klistermärken, fältbiologlinnen och 

annat som vi i föreningen tycker är hett. Förlaget är en fantastisk möjlighet att 

sprida vår kärlek till naturen, vår kampvilja och kunskap om att allt hänger ihop och 

att vi måste vara rädda om vår jord. 

MEDLEM 

25kr 

EJ MEDLEM 

50kr 

Skicka ett mail till forlag@faltbiologerna.se som innehåller information om vilken bok du vill köpa, antal, 

ditt namn, postadress, telefonnummer och e-postadress. Glöm inte ange om du är medlem i Fältbiologerna. 

Alla priser är inklusive porto! För att kolla in hela Fältbiologernas förlag, gå in på hemsidan 

www.faltbiologerna.se/forlag 

Ventil – röster 

från miljörörelsen 

Boken handlar om oss! Om unga 

människors kamp för en rättvis 

och hållbar jord, med tips på hur 

du själv ordnar aktioner, pratar 

med media, m.m. Ger inspiration 

och verktyg till miljökampen! 

Vårtecken 

En bok för dig som 

fascineras av våren och 

av allt som då vaknar till 

liv. En presentation av 

55 vårtecken – varje art 

beskrivs med text och bild. 

I bokens tabeller kan du 

själv fylla i vårens ankomst 

från år till år. Kan vara ett 

sätt att studera klimatförändringarnas 

påverkan 

hemmavid! 

Pocket, 79 sidor, 1995 

ISBN 91-85094-33-1 

Pocket, 144 sidor, 2006 

ISBN 978-91-976314-0-2 

MEDLEM 

100kr 

EJ MEDLEM 

190kr 

Våra skalbaggar 

(C.H. Lindroth) 

En tungviktare för alla som 

gillar skalbaggar! Här finns 

bestämningsnycklar till 1095 

skalbaggsarter! Innehåller 

även ett helt kapitel om bark- 

och vedlevande skalbaggar, 

författad av Bengt Ehnström. 

Inbunden, 254 sidor. 1992 

ISBN 91-85094-7 

Träd och buskar vintertid 

Här lär du dig känna igen träden 

även utan löv – kul att pyssla med 

när andra växter är begravda under 

snön! Perfekt för vinterns klubbaktiviteter 

och skogspromenader! 

MEDLEM 

35kr 

EJ MEDLEM 

60kr 

Häfte, 46 sidor, 2001 

ISBN 91-85094-09-9 

Mötesplats: 

Naturen 

– en handbok 

Boken innehåller de bästa 

tipsen och trixen från Fältbiologernas 

skolprojekt! 

Varje kapitel är upplagt 

som en färdig träff eller 

lektion, och boken kan 

även fungera som ett 

uppslagsverk på lekar och 

övningar. Toppen för alla 

minifältisledare! 

Spiralbunden, 2009 

ISBN 978-91-633-5167-9 

MEDLEM 

60kr 

EJ MEDLEM 

95kr 


på stan och krönika 

Unga kämpar 

Internationella ungdomsklimatrörelsen var på plats, precis som 

på tidigare FNklimatkonferenser. Den här gången med runt 2 000 

människor från alla delar av världen. Här är några röster från Bella 

Center och klimatförhandlingarna. 

Daygot Leeyos, 23, USA Indigenous Environmental Network 

Hur kan vi omvandla det nuvarande 

till någonting hållbart? 

”Föreställningsförmågan! För just nu 

kan vi alltid se den materiella manifestationen 

av de bilder vi har i våra huvuden. 

Vi kan föreställa oss. Föreställa 

oss alla de underbara saker som vi 

vill komma till och att handskas med 

viruset, med ångesten och negativa 

känslor, släppa de på ett fredligt sätt. 

För gör vi inte det kommer de att forsätta 

skada oss.” 

Vilka värderingar skulle du vilja förmedla till dina barn? 

”Att tacksamhet skapar den största lyckan i ett överflöde.” 

Krishneil Narayan, 22, Fijiöarna www.youthprojectsurvival.org 

Vad har du för budskap till våra 

världsledare? 

”De här öarna är vårt enda hem. Den 

här planeten är vårt enda hem. Den 

här planeten plågas av en fruktansvärd 

sjukdom, en sjukdom som kallas klimatförändringar. 

Det ligger i våra händer, som vår 

enda planets sjuksköterskor, att hjälpa 

läka den här fruktansvärda sjukdomen. 

Vårt hem behöver vår hjälp. Det är vårt 

moraliska ansvar att besvara detta rop 

för hjälp. Det är en fråga om vår överlevnad som inte är förhandlingsbar.” 

Agathe Cavicchioli, 20, Frankrike Eco Singapore 

Vad har du för tankar om den internationella 

ungdomsklimatrörelsen? 

”Det är ett vackert pussel. Varje person 

här är en bit och skapar någonting. 

Människor från olika bakgrunder möts 

och bygger något kraftfullt på sin ömsesidiga 

närhet.” 

Har du något speciellt motto? 

”Försök alltid att urskilja om någonting 

är bara enkelt eller om det är rätt! Även 

om det är tufft och tar tid att engagera 

sig, i slutet av dagen kommer du att 

känna dig uppfylld.” 

text och foto: Manuela Kronen 

Biologisk 

mångfald först 

Utan att vilja förringa den ekologiska katastrof den globala 

uppvärmningen innebär i andra länder i denna stund, och 

möjligtvis i Sverige på lång sikt, så ser jag en poäng i att 

betona att vi i Sverige i många fall faktiskt kan välja om vi vill 

att klimatförändringen ska få stora konsekvenser eller små. Detta 

genom att anpassa vår användning av marken. 

Kalhyggen, enorma åkrar, igenplantering av hedar och ängar 

med gran och tall och utdikning av bäckar och vattendrag. Den 

enorma, ofattbara förstörelse av livsmiljöer som större delen av 

Sveriges yta på land och i vatten har genomgått under de senaste 

100 åren är antagligen betydligt större än den skada klimatförändringen 

kan göra på lika lång tid. Vad jag menar är att vi genom att 

påverka användandet av marken, i stor utsträckning kan lindra, 

eller rent av spela ut en negativ påverkan på mångfalden av arter 

och ekosystem i Sverige. Och jag tror att detta gäller i många 

länder. 

Att granen blåser omkull och blir barkborreoffer i Götaland löses 

lättast genom att låta naturluiga trädslag växa upp istället för att 

plantera ensartade granåkrar. Detta skulle gynna mångfalden! Att 

nivån i våra vattendrag kommer ha både högre toppar och lägre 

dalar i framtiden kan vi förebygga i odlingslandskapet genom 

att restaurera våtmarker som fungerar som buffrande bassänger. 

Samtidigt kommer de områden där dessa störningar tillåts ske 

få översvämningar där mycket död ved skapas, vilket härmar de 

naturliga förlopp vi människor stävjat genom regleringar i vattendragen. 

Ett varmare klimat kommer troligtvis innebära fler skogsbränder, 

den kanske viktigaste ekologiska processen vi känner till 

för skogen, och kanske likaså den största bristen. För att minska 

risken för okontrollerbara bränder kan vi bränna i förebyggande 

syfte. 

En mycket stor del av vår hotade insektsfauna är sol- och värmegynnad. 

En anledning till att den är hotad är troligtvis att marken 

i våra mörka skuggiga granplantager och igenvuxna högörtsängar 

och lövlundar faktiskt är kallare idag än för hundra år sen då skogarna 

var glesare och gräsmarkerna lågvuxna med mycket blottad 

mark. Återigen verkar markanvändningen spela en otroligt viktig 

roll för mångfalden! 

För vart och ett av dessa områden kan vi välja mellan att anpassa 

vår användning av marken och få ut något positivt, eller att kämpa 

emot med allt större frenesi. 

Det går kanske att se det som att denna åsikt motsätter sig 

klimatkampen, men jag vill inte se det så. Snarare som att vi kan 

jobba på många fronter mot samma mål: 

Att rädda mångfalden på vår jord. 

Emil Åsegård är biolog 

och fältbiolog från Borås. 

Numera bor han i Skåne.

De sista sidorna i Fältbiologen är reserverat för Fältbiologernas interna rapporter om vad fältbiologer runt om i landet har för sig. 

Har du, din klubb, ditt crew eller miljögrupp haft ett schysst möte, fått tjugo nya kryss, gått en trevlig promenad, organiserat 

en blockad? Skicka in en bild och skriv en kort text och berätta. redaktion@faltbiologerna.se är adressen. 

Ouppklarat kalkbrott 

I augusti höll Miljööverdomstolen förhandlingar 

om kalkföretaget Nordkalks ansökan om att få 

bryta upp ett nytt kalkbrott på norra Gotland. 

De hade tidigare fått avslag i Miljödomstolen på 

grund av de uppenbara riskerna för att grundvattnet 

förstörs, samt för att brottet högst 

troligt skulle påverka det stora området med 

hällmarkstallskog och relativt orörda våt marker 

som ligger på nordvästra delen av Gotland. Delar 

av området är klassat som Natura2000 och 

Naturvårdsverket vill att där ska bli nationalpark. 

Fältbiologerna var där, utanför förhandlingarna, 

med banderoller och leksaksbilar för att visa att 

vi tänker på framtiden och ett hållbart samhälle. 

Och att vi tycker att också Miljööverdomstolen 

ska göra det. 

I miljöbalken står att om två riksintressen 

står mot varandra, som de gör i den här frågan, 

ska man gynna det mest långsiktigt hållbara. 

Miljööverdomstolen menar i sitt domslut i oktober 

att det är mer långsiktigt hållbart att ge ett 

ja till Nordkalk än att prioritera riksintresset för 

naturvård. Det innebär arbetstillfällen och leveranser 

av kalk till stålindustrin i 25 år, och sen finns 

inget av riksintressena kvar. Ett helt sjukt beslut 

i ett helt sjukt system. Fältbiologerna har nu, 

tillsammans med bland andra Naturvårdsverket, 

Naturskyddsföreningen och andra sakägare, överklagat 

till Högsta Domstolen. Vi kräver, om inte 

Högsta Domstolen själv tar upp fallet och ändrar 

Miljööverdomstolens dom, att Högsta Domstolen 

ska begära in en tolkning från EGdomstolen 

om hur Sverige är skyldigt att bevara Natura 

2000områden enligt Art och Habitatdirektivet. 

Men ännu vet vi inte om Högsta Domstolen 

kommer att ta upp fallet. Det beror på om de anser 

att fallet kan vara prejudicerande, till exempel 

ifall man genom domen kan dra generella slutsatser 

om vad som i lagen menas med långsiktigt 

hållbart. Får Nordkalk ja även i Högsta Domstolen 

kan slutsatsen att 25 år räknas som långsiktigt 

hållbart också användas i andra domstolsmål. 

Malmö Fältbiologer åkte i slutet av oktober till 

Gotland, för att bland annat försöka sätta sig in 

i frågan och bilda aktivistnätverk. Vi hamnade 

mitt i aktivistvärlden i det ockuperade huset 

Göransgården. Diskussionerna blev livliga om 

hur läget ser ur och vad vi kan göra och planer 

började ta form om ett sommarläger i närheten 

av området för att på allvar mobilisera för att 

hindra brottet. Alternativt, om vi och världen har 

tur, njuta av den fina naturen i den kommande 

nationalparken. Hoppas vi ses där, i de got ländska 

tallskogarna! 

Ditte Green-Petersen 

Max 350 ppm – annars dör vi 

På International Day of Climate Action, den 24 

oktober, genomfördes manifestationer för klimatet. 

Med det gemensamma budskapet ”max 350 

ppm koldioxid i atmosfären”. Hundratals bilder 

från hela världen finns på hemsidan www.350.org. 

I Göteborg gick ett tåg från Götaplatsen till 

Kopparmärran där fältbiologerna Sofi Holmin 

och Clara Calander höll inspirerande tal. 

Magnus Bjelkefelt, Göteborgsklubben 

internt 

Bullfest och 

dans på Medis 

Den 7 november, 30 dagar innan COP 15, 

var Fältbiologerna på Medborgarplatsen i 

Stockholm tillsammans med YIP, Klimataktion, 

WWF och Framtiden i våra händer, samordnade 

av Tck tck tck. Nu skulle här informeras om 

och fokuseras på klimat och de bestämmande! 

Vid två tillfällen under dagen massdansade 

vi till ”Will you be there – Free Willy” (Michael 

Jackson) och ”Raindance” och folk som kände 

för det kunde lätt haka på (vilket de faktiskt 

gjorde). Mellan danserna talade kunnigt 

folk om miljö och politik, till exempel David 

Jonstad, som skrivit om koldioxidransonering 

i boken ”Vår beskärda del”. Fältbiologerna 

delade ut ekologiska hembakade bullar med 

budskap på. Det var mycket uppskattat och 

bullarna tog tyvärr slut alltför fort. Mest publikintresse 

drog nog livebanden La Populär som 

spelade latino/folk/popmusik och sedan 

singersongwritern Batu Beru. 

Södermalms förbipasserande reagerade på 

alla möjliga sätt. Från att uttrycka stor lycka 

över ”att någon gör nåt”, som en dam sa, till 

att inte bry sig alls eller argumentera emot 

hela den globala uppvärmningen, mest för 

att provocera tror jag. Allt som allt helt klart 

mest positiv respons. Jag hoppas att tankarna 

räckte längre än över torget, kanske ända till 

Köpenhamn. 

Isabelle Scharin, S-U-G 


Foto: Daniel Rutschman 

internt 

sca högg i krv-skogen 

KaratsRåvvåive Vildmark fick efter Fältbiologernas 

inventeringsläger i somras stå orört 

i tre månader. I oktober avverkades 50 hektar 

av vildmarken och nu gapar ett hygge i gammeltallskogen. 

Under inventeringen hittades ett antal rödlistade 

arter i området, bland annat den smalfotade 

taggsvampen som klassas som starkt 

hotad i rödlistan och tros finnas kvar på max 

500 platser i Sverige. Smalfotad taggsvamp 

växer på marken under kolade tallågor. Den 

kräver träd som är tillräckligt gamla för att 

ha överlevt flera skogsbränder innan de fallit. 

Det var sådana flerhundraåriga tallar som sca 

högg ner. 

Bolaget var bara dagar innan avverkningen 

informerade om att ett stort antal utrotningshotade 

arter fanns i området, men det enda 

svaret de gav var att de inte såg några hinder 

för att avverka. Fältbiologernas skogsnätverk 

dömer nu ut SCA som Sveriges värsta skogsbolag. 

– De hugger precis vad som helst om de kan 

komma undan med det, säger nätverket i ett 

pressmeddelande. 


Skogen vid Karatssjön var privatägd och 

SCA hade bara köpt till sig avverkningsrätten 

vilket betyder att de inte ens behöver låtsas 

ta hänsyn till sin miljöcertifiering FSC. Vilken 

de i och för sig upprepat och väldokumenterat 

bryter mot även på sina egna marker. 

Skogen SCA huggit ingår i ett över 10 000 

hektar stort skogsområde som sträcker sig 

från Karatssjön till området kring berget 

Råvvåive i Jokkmokks kommun. Hela området 

består av oskyddad gammelskog med ansenliga 

delar ren urskog. Ett sådant stort område 

som hittills varit obrutet av skogsbilvägar eller 

kalhyggen är något som är mycket sällsynt i 

Sverige och Europa. 

Fler avverkningsanmälningar har nu kommit 

upp i skogen och Fältbiologernas skogsnätverk 

härjar vidare i kampen för att få hela området 

skyddat. 

Lars Axelsson, Skogsnätverket 

Läs mer om KRV-skogen och Fältbiologernas 

projekt att rädda den, i Fältbiologen 3/09. 

Foto: Soner Oruc 

Massor med 

rovfåglar 

I september deltog sex fältbiologer i projektet 

Batumi Raptor Count i Georgien. Projektet går ut 

på att räkna den massiva ström rovfåglar som 

sträcker söderut från Ryssland och östra Europa 

genom Kaukasus. 

När rovfåglarna under flytten från norr följer 

dalgångarna i Kaukasus bildas farleder för sträcket 

som får en flaskhals i Batumi. Söderut splittras 

strömmen av rovisar där vissa drar genom Turkiet 

söderut och andra österut. Detta gör området 

kring Batumi till en av världens absolut bästa 

platser att spana rovfåglar på. Förutom det är det 

också viktigt att vi syns så att lokalbefolkningen 

förstår att det finns andra intressen i fåglar än 

att skjuta och äta upp dem. 

Projektet drivs av vår belgiska motsvarighet 

i samarbete med ungdomsorganisationer från 

Georgien, Armenien, Turkiet, Holland och Sverige. 

Under projektet, som varar mellan mitten 

av augusti till mitten på oktober, räknas över 

850 000 rovfåglar. Under de två veckor vi var 

med såg vi säkert 150 000. De flesta var bivråkar 

och stäppvråkar, men inte sällan var de örnar. 

Projektet fortsätter under 2010. 

Oskar Löfgren, Lundaklubben

Vinterfågelrally 

16 januari 

Så är det återigen dags för det legendariska 

vinterfågelrallyt i Skånes Fältbiologers regi! 

Den 16 januari trotsar vi kylan och ger oss 

ut för att skåda fågel, så många arter som 

möjligt ska man ha sett innan 16:00 då vi 

träffas på idrottsföreningens lokal i Torna 

Hällestad för att äta våfflor och annat gott, 

och självklart kora ett vinnande lag! 

En god idé är att bonda med någon som 

inte är på samma nivå som en själv, så att 

man kan ha något sorts kunskapsutbyte. 

Allt handlar inte om att vinna! Är du sugen 

men inte vet vem du ska skåda med så hör 

av dig så fixar det sig. Vi kommer även ha 

Lovisa Nilsson – ny ordförande 

text och foto: Magnus Bjelkefelt 

– I augusti förra året var jag sex dagar i 

Berlin på Avaaz Action Factory. Det var 

otroligt peppande och efter det drog jag 

hem till Sverige med nya idéer och inspiration. 

Berlin tillsammans med klimatcykelturnén 

i somras, var höjdpunkterna under 

2009. Ett år då Lovisa jobbat stenhårt 

med klimatfrågor. 

– Den gemensamma klimatröst som 

byggdes upp under COP 15 måste vi 

jobba vidare på. Det internationella 

samarbete är viktigt och att känna att vi 

är många som vill samma sak. Där ska 

Fältbiologerna vara med. 

Lovisa Nilsson är 19 år, född och 

uppvuxen i Lerum utanför Göteborg. 

Hon läser just nu kursen Klimat och förändring 

med filmen som verktyg på Färnebo 

folkhögskolas filial i Göteborg. 

– Media är viktigt. Och att synas utåt. 

Fältbiologerna borde synas mer i alla olika 

sammanhang, vi gör så många bra saker. 

Hittills har Lovisa engagerat sig mest 

i klimatnätverket men under året som 

minifältislag med, har du lust att vara ledare 

är det mer än välkommet! Vill ni bara 

hänga med schyssta människor och goda 

våfflor, anmäl er ändå för att vi ska ha tillräckligt 

med fika. Någon fågel kan ni nog 

säkert få ihop också! Har ni frågor hör av 

er. Vi ses där! 

Anmäl ditt lag (hur många ni är, om någon 

kräver specialfikakost och gärna lagnamn) 

till Johanna Yourstone, 0707-98 92 31 

johannayourstone@hotmail.com. 

Läkeväxtkurs 

12-14 februari 

En helg i Skåne om hur man gör den bästa 

salvan och vad ska man dricka för att bli 

glad. Det och massa annat om örtmedicin 

lär vi oss under denna kurs. Salvkokning 

och tedrickning i mängder utlovas. 

Anmälan: Ditte Green-Petersen, 

0761-06 60 29 och Julia Alfe Bylund, 

0738-31 74 79, 046-211 85 51 

kommer tänker hon ge sig ut på lite 

mer fältbiologi. 

– Inventeringsresan är typ den 

största drömmen i mitt liv. Att 

vara i skogen är det absolut 

bästa som finns. 

Det är också i skogen som 

Lovisa gör av med mest 

energi; som orienterare. 

– Orienteringen 

kommer följa med 

mig hela livet, och 

jag antar att min kärlek 

till skogen kommer 

därifrån. 

– Om jag fick välja 

mellan att bara vara ute 

eller inne ett år, skulle 

det helt klart bli 

utomhus. Men 

det skulle väl 

alla fältbiologer 

säga! 

Längdskidor i snövärlden 

början av mars 

kalendarium 

Skånedistriktet ger sig av till Jämtlands 

fjällvärld för att i fyra dagar åka skidor, leka 

i snön och dricka varm choklad. Begränsat 

antal platser, så är du intresseard, hör av 

dig till: 

Ditte Green-Petersen, 0761-06 60 29 eller 

Robin Pranter, 0738-41 38 77 

Tid: Första veckan i mars (datum inte helt 

klart än)

POSTTIDNING B 

Fältbiologerna 

Brunnsgatan 62 

802 52 Gävle 

ADRESSUPPDATERING 

111 015 300 

Vid definitiv avflyttning eller felaktig adress sänds 

försändelsen vidare till nya adressen. Rapportkort med 

nya adressen sänds till postkontoret. 

110 06 Stockholm 

J ou s er 

J o u r n a l i s t k u r 

Skrivarkurs 

Lär dig skrivarkonstens hemligaste knep. 

Vi tar och ger kritik och utvecklas i det 

journalistiska skrivandet. 

Rutinerade och inspirerande föreläsare 

utlovas. Och så blir det mycket bokstäver, 

ordlekar och vitsar. 

aNordNar 

L a y o u t k u r s 

Kommunikation handlar om att nå den man 

vill med det budskap man vill. En god layout 

är ett synnerligen bra redskap för detta. 

Vare sig du vill jobba med Fältbiologen 

eller något annat, kan det vara schysst 

att känna till grunderna i formgivning och 

typo grafi. Det kan underlätta i alla typer av 

utskick och skrifter du producerar. 

Lär dig grunderna i typografiska regler, 

vad som läses mest av flest samt hur man 

bäst kommunicerar fram det man vill. 

Håll koll på www.faltbiologerna.se/kalendarium för med info. 

Eller anmäl ditt intresse redan idag till redaktion@faltbiologerna.se 

Ute i naturen. Inne i miljödebatten. 

Fältbiologerna är en organisation för miljö- och naturintresserade ungdomar. Inga vuxna ledare, inga religiösa 

eller partipolitiska bindningar. Ute i naturen: Lär dig mer om fåglar eller inventera hotade skogsområden. Inne 

i miljödebatten: Var med och protestera när motorvägar planeras i känsliga områden, konfrontera ansvariga 

politiker och samla in pengar för den sista spillran ursprunglig skog i Sverige. 

Bli medlem genom att sätta in 20 kronor på pg. 77 64 82-2

Fältbiologen 4/2009.pdf - Fältbiologerna

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?