SEVÄRT - Västerbottens museum

SEVÄRT
I I VÄSTERBOTTENS LÄN
RATAN
1

”Afståndet till Umeå är 5 mil längs stora kustvägen, som i allmänhet är jämn som ett
golf. Vid godt väder cyklar man till staden på 3 timmar.” Ur STF:s årsbok 1906.
Foto: Amedé (övre) och Nils Blomgren (nedre).
2

SEVÄRT
I VÄSTERBOTTENS LÄN
hISTORIEN
Om EN hAmN
"Ännu är Ratan en undangömd vrå af
världen, där man kan njuta av fullständigt
lugn i den härligaste skärgårdsnatur,
tämligen oberörd af kultur och societetsliv."
Svenska Turistföreningens årsbok 1906
”en undangömd vrå af världen”
En av anledningarna till att Ratan uppmärksammades
som turistort 1906 var Nils Blomgren
– en driftig och mångsidig man – som bland
annat drev turisthotell och kafé. När han annonserade
i Umebladet 9 juni 1902 undertecknade
han med titeln ”ångbåtskommissionär”, men
han var också fotograf med egen ateljé, fyrbiträde,
bokhållare och hamnfogde.
Det var nog med paviljongen på Rataskär
och kallbadhuset vid hamnen i åtanke som Nils
Blomgren lockade med ”Härlig luft! Milda hafsvindar!
Hafsbad!”. Byggnaderna är idag rivna,
men idyllen och lugnet finns kvar, liksom de
historiska minnen, som berättar om den tid då
Ratan var en av de förnämsta hamnarna längs
Norrlandskusten.
RATAN
Umeå
Var det punsch eller kaffe
som förtärdes i paviljongen?
Inträdet till kallbadhuset
var 25 öre.
Foto: Nils Blomgren, VBm
3

4
”Nordlands hamn”
Historien om Ratan är historien om en hamn
–”Nordlands hamn” – och om den betydelse
hamnen hade i tider, då i stort sett alla transporter
skedde sjövägen. Hamnen innanför Rataskär
erbjöd en trygg ankarplats för natten och en
plats i lä från stormen.
I skriftliga källor nämns Ratan 1641, då
allmogen i Bygdeå och Lövångers socknar i
en skrivelse till Kungl. Maj:t ansöker om tillstånd
att hålla marknad ...”uthi Een lägligh
ortt, som kallas Rattan...”. Ansökan avslogs,
men vid sommartinget i Bygdeå 1652 påminde
landshövdingens fullmäktige ”allmogen om frijmarknaden
i Raatan at der med första oppsetties
een Krogh”.
Geometrisk av­ och grundmätning av ”Nordlands hamn” 1735. På ”Hög Ratan” finns
”Landstigning och Wärdshuus”, någon annan bebyggelse finns ännu inte i hamnen.
Källa: Lantmäteriet.

Krogen
”Till de resandes förnöjelse” lät fru överstelöjtnantskan
von Walter och hennes måg häradshövding
von Walter uppföra en krog på Rataskär
i början på 1690. Det var den första byggnaden
i Ratans hamn. År 1697 ägdes krogen av Jöran
Månsson, som också var lots.
Någon gång omkring 1780 flyttar krogen till
fastlandssidan. Krogen, eller värdshuset, kom
att bestå fram till mitten av 1800­talet, då vi
möter den siste ”värdshusidkaren” i husförhörslängderna.
Johan Geddas karta över Bygdeå socken 1661 är den äldsta karta som visar Ratans
hamn, markerad med ett ankare. Källa: Lantmäteriet.
Stapelhamnen
Avgörande för utvecklingen var att Ratan blev
stapel hamn för samtliga västerbottensstäder
7 mars 1767. I stapelhamnen skulle alla varor
som sjövägen importerades eller exporterades
från Torneå, Luleå, Piteå och Umeå förtullas.
På Rataskär, bredvid krogen, byggdes ”Stora
Sjötullkammaren” och ett packhus, där varorna
5

Den stora Sjötull kammaren
rymde bostad för tullförvaltaren
med familj och
tjänstefolk, kontor och två
stensatta källarvalv, där
beslagtagna varor låstes in.
Källa: Krigsarkivet.
6
Stapelvaror
De viktigaste
handelsvarorna i
Norrland var trä,
järn, tjära, hudar,
skinn, smör och
skogsfågel. Det
mesta skeppades till
Stockholm där det
sedan såldes vidare.
kontrollerades. I närheten uppfördes magasin,
där städernas handlande förvarade sina varor i
väntan på transport.
En av dessa var Stads Casseuren i Umeå,
Pehr Lind, som ägde två spannmålsmagasin. En
annan, kapten Meldercreutz vid Meldersteins
järnbruk i Norrbotten, hade ”försäljnings­
magasiner med järn och manufaktursmide m m”.
Utgående från Ratans tullkammare i maj 1785.
Källa: Riksarkivet.

”Vad betyder mitt guld i Ofir och mitt väldiga
saltupplag i Ratan”
Det dröjde inte länge förrän klagomålen över
Ratan som stapelhamn började höras. För
städerna norr om Ratan gick det väl an – de
passerade ju ändå – men för Umeå stad var det
en omväg. Sträckan mellan Umeå och Ratan var
dessutom riskfylld; Kvarken är ett av de mest
olycksdrabbade farvattnen i Bottniska viken.
Köpmännen krävde att städerna skulle få
egna stapelrättigheter med sjötullkammare.
Härigenom skulle man spara tid och kanske
hinna med ytterligare en handelsresa innan
seglationsperioden var över. Under de fem till
sex månader som havet var isfritt kunde ett
fartyg från Torneå göra två resor tur och retur
till Stockholm. Seglationstiden från Ratan till
Stockholm var cirka två veckor.
Enligt bestämmelserna skulle de västerbottniska
städernas saltupplag finnas i Ratan,
vilket ansågs mycket opraktiskt: ”Vad betyder
mitt guld i Ofir och mitt väldiga saltupplag i
Ratan” klagade en handelsman i Piteå år 1791.
Ratans tid som stapelhamn blev kort – redan
1801 drogs stapelrättigheterna in – tullinspektionen
blev kvar, fastän med inskränkt
förtullningsrätt.
Sigillstämplar är de enda
bevarade före målen från
tullinrättningen.
Saltmagasinet vid södra inloppet.
Salt och spannmål
var Norrlands viktigaste
import varor.
7

åren 1849 till 1855 var
Otto Reinhold Taube
tullinspektor i Ratan. Han
var farfar till evert Taube!
Sången med frasen ”min
farfar var en jaktlöjtnant”
har evert Taube tillägnat
honom.
8
Tullgården
Den 17 november 1860 kunde man i tidningen
Umebladet läsa att entreprenad utbjöds på uppförandet
av nytt boställshus på Kungliga Tullverkets
mark i Ratan. Entreprenaden om fattade
även flyttning av packhuset från Rataskär till
fastlandet. Den nya ”Tullgården” stod klart för
besiktning 20 november 1861.
Tullhuset rymde en tjänstedel med vaktrum
och tullkammare, samt en bostadsdel med sal,
matrum, förmak, kökskammare och kök.
På den övre bilden från år 1897 syns tullöveruppsyningsman
Johan Abrahamsson med familj. Bilden nedan
visar den representativa salen från samma år. Foto: Nils
Blomgren, VBm.

Lots
Innan lotseriet fick fasta former utfördes tjänsten
vanligtvis av kustens fiskare och bönder. I Ratan
var det en bisyssla för krögaren – den förste bofaste
i hamnen. Särskilda lotsar fanns åtminstone
från 1768, då lotsen Zachris Holm och lotsdrängen
Eric Ericsson bodde i Ratan.
Under 1820­talet övertogs lotsinrättningen
av kronan. När Kapten Gustaf af Klint gjorde sin
hamnbeskrivning över Ratan år 1800, granskade
han även lotsinrättningen:
"För det närvarande underhålla Piteå och
Luleå Städer Lotsen mats Gerding hvilken
för egen del åtnjuter 13 1/3 Riksdaler årlig
lön samt derjemte en afskedad Lotsdrängs
lön af 8 Riksdaler och betalas med Lotspenningar
à 2 skilling hvarje fot fartygen
gå djupt, men äger för öfrigt inga förmåner
som Lots."
”utsatt Ratastorgrunds remmare”
Lotsarnas arbetsuppgift bestod inte bara i att
ledsaga fartyg. De tillverkade även sjömärken;
I rapporten från lotsutkiken står att läsa: ”1 juli 1895.
...lotsång. Ring med fyringenjör. Utsatt en röd remmare å
Rata storgrund.” Foto: Nils Blomgren, VBm.
Ratans igenkänningsmärke
var båken. Den var också
en del av ett ensmärke;
när båken och spirkasen
på Söderklubb var överens
undveks alla grund. Den
gamla båken ersattes 1820
av den nuvarande (nedan).
Inuti var lotsutkiken med
fönstergluggar ut mot
havet. Källa: Krigsarkivet.
Båken på Rataskär idag.
Foto: Curt Dahlgren,VBm.
9

Från vänster båken, en
signalmast, fyren, signal­
stången med hissad lotskula
och gamla lots­
uppassningshuset.
Lotsbåtens karaktäristiska
segel med röd lodrät bård
ersattes med tiden. år
1862 föreskrevs att en till
hälften vit och till hälften
blå flagga, fästad i båtens
framstam, skulle föras.
10
prickar för grund i innerskärgården och de
större remmarna för ytterskärgården. När isen
försvunnit sattes de ut.
Lotsen bevakade och rapporterade väder­
och isförhållanden – ”utanför Ratan är alldeles
fullt af drifis” antecknade lotsförman Johan
Gustav Norlin 29 maj 1895; himlen var klar, en
lätt bris blåste från NO och termometern visade
+ 6,5 grader.
Signaler
Ett enkelt men fungerande signalsystem var en
förutsättning för sjöfarten innan telegrafins och
telefonins tid. Tunnan på båkens topp visade att
det fanns färskvatten i hamnen. Signalstången
med hissad lotskula meddelade att lots fanns
tillgänglig, stormvarningssignaler hissades om
oväder var i antågande.
Fartyg som önskade lots visade det genom
att hissa en speciell flagga på främsta masttoppen,
vid mörker genom att med korta mellantider
visa klart vitt sken eller bloss; ”det blossar
efter lots”.

Fyrar
Den första fyren i Ratans hamn byggdes på
Ledskär år 1874; det var ett kombinerat fyr­ och
boningshus. Här fanns också uthus, brunn och
ett omgärdande staket; den förste fyrmästaren
var före detta lotsen Jonas Petter Norlin. Vid
sidan om stod en klockstapel, som användes att
signalera med vid dimma.
Fyren på Rataskär uppfördes 1889, även den
med övernattningsmöjligheter. Fram till 1922
eldades båda fyrarna med fotogen. Två personer
skötte dem; fyrmästaren och fyrbiträdet. De
turades om att tända fyren på Ledskär, sedan ro
över till Rataskär och tända fyren där. Natten tillbringades
i fyrhuset och på morgonen släcktes
fyrarna.
”lämpligt till åbyggnad”
En karta över Ratans hamn år 1735 visar ett
område på fastlandet som markerats ”lämpligt
till åbyggnad”. Det var också här som bebyggelsen
anlades, med början 1767, då Ratan blev
stapelhamn. Under en 30­årsperiod formades
den struktur med gårdstomter och inägomark vi
än idag kan se.
Gamla fyren på Ledskär. år
1941 ersattes den av en ny.
Foto: Nils Blomgren, VBm.
11

Ratan 1797:
A mätaren Anders
Orrskärt
B mätaren Haqvin
Bäckman
C Lotsen matts Gierding
D Besökaren Hans Turdin
e Krögaren magdalena
Forsberg
F Besökaren Anders
Röring
G Wacktmästaren Anders
Bjurman
H Stads Casseuren Herr
Petter Lind
I Afskedade Lotsdrängen
eric ericsson och extra
Besökaren Olof
Grubbström
K Besökaren Jonas Norlin
Husen uppfördes på Kronans allmänningsmark som kronotorp eller krononybyggen.
Till varje gård fanns en ladugård och en bit odlingsmark; vid stranden låg bryggor och
sjöbodar. Källa: Lantmäteriet.
Det var tjänstemän från Umeå stad som flyttade
hit med sina familjer och tjänstefolk. Den
ena kategorin arbetade inom tullen; ”Besökare”,
som besökte fartygen, och ”Wacktmästare”,
som kontrollerade lasten. Den andra kategorin
var lotsar. Från början fanns även två ”Mätare”
som hade till uppgift att mäta fartygen och
deras last. ”Stads Casseuren” Lind från Umeå
ägde bland annat värdshuset på fastlandet.
12
Besökare och lotsar
Vi möter alla invånare i Ratan i kyrkans folkbokföring;
husförhörslängder berättar bland
annat om vilka som bodde i varje hushåll och
vad de hade för befattning. Tull­, lots­, handels­
och sjöfartsnäringar dominerar bland titlarna.

Från Grubbe inflyttade lotsdrängen Eric
Ericsson till exempel, fostrade en son inom
tullen – Besökaren Olof Grubbström. Att
Olof bryter traditionen med släktnamnet har
sin förklaring i att han blev tjänsteman. Statstjänstemän,
liksom soldater, fick ej bära ­son
namn; allt för att undvika sammanblandningar.
Namnet Grubbström kommer från stadselen
Grubbe i Umeå.
Jonas Norlin, född Jonsson i Norum år 1743,
började sin tjänst som Extra Besökare vid Ratans
tullkammare 1769. Han gifte sig 1775 med
änkan efter lotsen i Ratan, Zachris Holm. Deras
son Jonas blev bonde, men hans söner Jonas
Petter och Anders Gustav blev lotsar.
Släkten Forsberg
År 1774 gifte sig Magdalena Östling från Teg
med sjömannen Lars Forsberg i Umeå. De fick
fem barn, men endast en son – Olof – uppnådde
vuxen ålder.
År 1784 flyttade familjen till Ratan, men maken
dog någon gång vid denna tid. Magdalena,
ensam med sonen Olof och en piga, försörjde
sig som krögare. Hon avled 1808, endast 59 år
gammal.
Sonen Olof blev lots, borgare i Öregrund och
skeppare. Han drunknade tillsammans med tre
andra personer i Ratan 1845, under sikfiske.
Olofs son Carl Olof blev sjökapten. Efter
36 år på de sju haven – han hade just beviljats
pension – avled han ombord på barkskeppet
Bengal sedan ett block lossnat och träffat hans
huvud. Carl Olof Forsberg begravdes i Cardiff
i England.
Hans bror Johan Gustav var skeppare och
mästerlots i Ratan, men dog i kopporna 1874.
Lotsförman Johan Gustav
Norlin, ovan, (1857–1925)
var son till lotsen Anders
Gustav Norlin. Johans son
Hjalmar, på bilden nedan,
född 1888, var den siste yrkesverksamme
lotsen i sin
släkt i Ratan. Foto (övre):
Nils Blomgren, VBm.
13

Konsumaffär och post
i en av flyglarna på
”Granströms” hus. Här
låg postkontoret fram
till stängningen 1965. år
1895 till 1907 fanns även
telegrafen här.
Foto: Sune Jonsson, VBm.
14
Post
Postkontoret i Ratan öppnades 1865; den förste
föreståndaren var tullinspektören Carl Niklas
Utterström. Den första tiden var posten öppen
bara under seglationsperioden, maj–september,
men från 1871 fungerade den året runt. Posten
hämtades i Bygdeå två gånger i veckan vintertid
och tre gånger sommartid; efter 1925 fick man
en daglig tur till Ratan.
Stämpeln ”Ns 11” var Ratans första stämpel. Denna så
kallade strålstämpel är en raritet; redan 1869 ersattes
den av en ny. Källa: Folkrörelsearkivet, Umeå.
Telegraf
Första telegraflinjen i Sverige anlades 1853
mellan Stockholm och Uppsala, 1857 hade
den nått bland annat Umeå och Piteå. År 1859
anordnades en förbindelse mellan Umeå och
Ratan efter en framställan av bruks­ och sågverksägare
i trakten. De fick förbinda sig att
bekosta stolplinjen, att anskaffa stationslokal i
Ratan och att stå för kostnaderna för telegramexpediering.
Telegrafen, en visartelegraf, inrättades i
lotsen Johan Gustav Norlins gård. Den 31 juli
1904 förband sig sonen Hjalmar Norlin att bära
ut telegram: För gångbud, då avståndet ej över­

stiger 1,5 mil, 20 öre. För ilbud – ridande eller
åkande – expedierat inom en halv timme, 40 öre
för varje påbörjad tiondels mil.
Telegram till brudparet Röse i Ratan.
Källa: Folkrörelse arkivet, Umeå.
Mareograferna
Som den första mätpunkten i Norrland uppfördes
1892 mareografen i Ratan. Mareografen
– havsskrivaren – mätte vattenytans nivåförändringar
via en hävstångskonstruktion som stod i
förbindelse med ett ritstift. På ett mareogram
ritades en kurva som visade tiden och en annan
som visade nivåförändringarna.
Vid mitten av 1960­talet övergavs den gamla
mareografen och en modernare, med mer
exakta mätmetoder, uppfördes på Ledskär, vid
södra hamninloppet.
”Wattuminskningen”
En orsak till att mareografen byggdes var
att man ville mäta landhöjningen på ett mer
exakt sätt. Fenomenet med strandlinjens förskjutning
hade länge förbryllat forskare. De
Den nya mareografen
på Ledskär. Vattenståndet
här meddelas dagligen av
SmHI.
Den gulmålade mareografen
står ännu kvar i
Ratans hamn. mätningarna
visar att på 100 år har landet
höjt sig 81,9 cm. Foto:
Anders Björkman, VBm.
15

”öfversikt öfver vattnets
affallande under perioden
1749–1867 à 1869.”
16
två ledande under 1700­talet, Anders Celsius
och Carl von Linné, menade att orsaken var
”wattuminskningen”; vattnet i världshaven höll
på att dunsta bort och snart skulle hela Östersjön
torrläggas.
I syfte att studera ”wattuminskningen” lät de
hugga in vattenmärken längs Sveriges kust; två
av dessa finns i Ratan. Det äldsta höggs in 1749
på Ledskär av Samuel Chydenius, ett yngre
1774 på Rataskär av Anders Hellant.
Genom återkommande mätningar med
utgångspunkt från inhuggna vattenmärken
konstaterades att: ”det hela bildar en intressant
serie, utvisande ett temligen jemt aftagande i
vattnets affallande.”
”Affairen vid Ratan”
Strax före klockan tre på eftermiddagen den 20
augusti 1809 förvandlades Ratan till ett slagfält.
Våg efter våg av ryska soldater strömmade ner
mot stranden, där de möttes av svensk artillerield,
i hamnen låg kanonsluparna sida vid sida.

Den svenska armadan bestod sammanlagt av 120 fartyg: ett chefsskepp, ett linjeskepp,
en fregatt, tre briggar, 40 kanonslupar, ett flertal kanonjollar och transportfartyg.
Akvarell av Carl­Gustaf Gillberg.
Batteriet med sju kanoner på Ledskär och ytterligare
två på Rataskär gav fyr in mot byn. ”Affairen
vid Ratan” var ett faktum. I över fyra timmar
fortsatte striderna, men framemot åttatiden på
kvällen insåg General Nikolaj Kamenskij det
hopplösa i situationen och beordrade reträtt.
Kamenskijs situation var kritisk. De senaste
dagarnas strider hade tagit hårt på manskapets
krafter. Kamenskij anade dock Gustaf Wachtmeisters
osäkerhet, så när han sammankallade
ett möte samma kväll utfärdades ett hot; Om
inte de svenska trupperna genast inskeppades
och flottan lämnade Bottenviken skulle han på
nytt anfalla. Kamenskij skulle sätta in hela sitt
artilleri som var på väg till Ratan från Umeå.
Redan klockan elva på förmiddagen 21
augusti var embarkeringen avslutad. Den
17 september undertecknades fredsavtalet i
Fredrikshamn med resultat att Sverige förlorade
Finland till Ryssland.
Sammanlagt ca 8 000 man
deltog i striderna, av dessa
hade ca 650 sårats eller
dödats, de flesta ryssar.
På Ledskär ligger kapten
Johan Axel Nisbeth begravd.
Här finns också ett
minneskors över fänrik erik
Hägerflyckt. Foto: Stellan
Wengelin, VBm.
17

Trots framgångar vid bland
annat slagen i Siikajokki
och Lapp var den svenska
armén tvungen att retirera.
en av de mest bemärkta
svensk–finska officerarna,
överstelöjtnant Joachim
Zachris Duncker, stupade i
Hörnefors.
Foto: Bo Sundin, VBm.
18
Bakgrund
Slaget i Ratan utgjorde slutpunkten på ett krig
som inletts långt tidigare. Upprinnelsen var
följden av de fredsförhandlingar som 1807 förts
mellan ryske tsaren Alexander och Frankrikes
kejsare Napoleon. Europa delades i princip i
en fransk och en rysk intressesfär. Napoleons
kvarvarande huvudmotståndare var England
och efter ett misslyckat försök att invadera
landet sattes det i handelsblockad. Nu var det
bara Sverige som stod på Englands sida och
konflikten med Ryssland var oundviklig. Den 21
februari 1808 gick ryska trupper in över gränsen
i Finland, då en del av Sverige.
Mot Umeå
Vid krigsutbrottet var svenskarna dåligt förberedda.
Den svenska armén drevs sakta men
säkert norrut; direkt avgörande var det svenska
nederlaget i Oravais 19 november. Vapenstillestånd
slöts 24 november.
Tsarens planer gick ut på att anfalla Sverige
från tre håll: över Åland, Kvarken och via Torneå.
I mitten av mars bröts stilleståndsavtalet; Åland
besattes 17 mars. I norr tvingades svenskarna till
kapitulation, samtidigt marscherade 3 700 ryska
soldater över Kvarkens is. Den 19 mars nådde
armén Holmöarna och den 22 mars Umeå. Den
svenske befälhavaren överskattade ryssarnas
styrka och vågade inte gå till motangrepp, utan
kapitulerade. Efter några dagars belägring återvände
den ryska armén till Finland.
De ryska trupper som varit förlagda vid Kalix
började sin marsch söderut; 1 juni var man i
Umeå och staden ockuperades återigen utan
strid.
Carl von Döbeln, högste befälhavare i Umeå,

eordrade marsch söderut och vid reträtten förstördes
bron över Umeälven. Ryssarna lyckades
dock bygga en flottbro och den 5 juli drabbade
man samman i Hörnefors. Svenskarna retirerade
och tog ställning söder om Öre älv.
Nikolaj Kamenskij – general
I början av augusti 1809 övertog Nikolaj
Kamenskij befälet över den 7 500 man starka
ryska armén vid Umeå. Den led svår brist på
livsmedel och förnödenheter; Umeå stads förråd
var tömda, i norr låg landet skövlat och i Bottenviken
hade fortfarande svenskar na herraväldet.
Kamenskij beslöt att marschera mot Ångermanland
med 5 000 av sina män.
Den 17 augusti gick han till anfall mot de
svenska ställningarna vid Öre älv – i detta läge
nåddes han av uppgifter att en svensk truppstyrka
höll på att landsättas i Ratan.
”Expeditionskåren får inte misslyckas,
då är Sverige förlorat.”
Från beslutsfattande håll i Stockholm hade man,
för att förbättra sina positioner, smidit en djärv
plan. Genom att landsätta en truppstyrka norr
om Umeå skulle man slå fienden från två håll.
General Nikolaj Kamenskij.
Flottexpeditionen med
Chefsskeppet ”Kong Adolf
Fredrik”. Överbefälhavare
var överamiral Johan Puke.
19

General Gustaf Wachtmeister
förde befälet över
de svenska landstigningstrupperna.
20
Den 8 augusti avseglade flottan från Roslagen
till Härnösand, och den 15 augusti hissades
seglen mot Ratan. Ombord fanns 10 000 man.
Planen för expeditionen var följande: De
svenska trupperna som landsteg i Ratan skulle
anfalla norrifrån, i söder låg general Wredes
armé förskansad vid Öre älv; ryssarna skulle besegras
med en kniptångsmanöver. Men planerna
sprack tämligen omgående; från denna stund
kantades de svenska krigsinsatserna av motgångar,
orsakade av en rad ödesdigra beslut.
Gustaf Wachtmeister – en försiktig general
Svenskarnas första uppgift efter landstigningen
var den ryska kustposteringen i Djäkneboda, ca
5 km från Ratan. Skrämda av ryktena om den
svenska styrkan flydde ryssarna efter bara en
timmes skottlossning. Nu inledde svenskarna
en märklig marsch söderut. Fänrik Pehr Georg
Sparre har antecknat: ”den marschen var väl en
av de besynnerligaste, som någon till hastigt
anfall gående trupp utfört.” På sju timmar hade
man bara hunnit 15 km; vid niotiden nådde
Wachtmeisters trupper Sävar.
Kamenskij, som i Hörnefors nåtts av budet
om landstigningen, genomförde en ilmarsch
tillbaka norrut. Efter bara 36 timmar hade 80 km
tillryggalagts och ca 6 000 soldater stod väster
om Sävar.
Slagen i Sävar och Djäkneboda
På natten 19 augusti anföll ryssarna. Under flera
timmar böljade striderna fram och tillbaka och
förvåningen var stor – inte minst hos Kamenskij
– när Wachtmeister plötslig gav order om reträtt.
De svenska förlusterna omfattade ca 300 sårade
och 400 stupade, de ryska ca 1 500 stupade och

Hörnefors
Umeå
Sävar
Djäkneboda
Ratan
sårade. Slaget var ett av de blodigaste under
hela kriget.
Den svenska expeditionskåren samlades vid
Djäknebodapasset – en smal passage mellan två
sjöar – där den ryska frammarschen lätt skulle
stoppas. Wachtmeisters rädsla för att passet
skulle kringgås fick honom att ge order om
uppbrott och strax efter midnatt var man tillbaka
i Ratan. Om bara några timmar skulle ”Affairen
vid Ratan” vara ett faktum; det slag som skulle
komma att bli det sista på svensk mark.
Kulturum Ratan
I Tullgården finns utställningen ”Ratan – historien
om en hamn”. Där åskådliggörs Ratans
framväxt och de näringar som den goda hamnen
gett upphov till. I ett bildspel berättas om
slaget vid Ratan och om 1808–09 års krig. I en
naturdel får du veta mer om det unika Bottenviken
och teorierna om ”wattuminskningen” och
landhöjningen.
”Den här ställningen
hade bättre försvarats
om trumslagaren hade
varit general. Kringgås?
Ja, över åbo och
Haparanda kanske.”
en hoppkräfta ur utställningens
naturum.
Illustration: Hans Sjögren.
21

en av hittills tre kända labyrinter
på Rataskär.
Foto: Sune Jonsson, VBm.
Vattenmärke på Rataskär.
Foto: Curt Dahlgren, VBm.
Detalj från Batteriet, Ledskär.
Illustration: Pontus
Berglund.
22
Historien i fält Rataskärsleden
De händelser som utspelats i Ratan har lämnat
sina spår. Jöran Månssons arbetsplats – krogen på
Rataskär – kan man ännu ana platsen för, liksom
Evert Taubes farfars, Otto Reinhold Taube, tullkammare.
De två källarvalv som kallmurades under
huset, för beslagtagna varor, finns ännu kvar.
Från lotsarnas utkiksplats – krönet av Rataskär
– har man fortfarande ett vidsträckt synfält;
Holmöarna i söder och i öster kasunfyren på
Rata Storgrund; sedan hav och horisont. Vandra
runt och få mer information på skyltarna!
1 Sjötullkammaren
2 Värdshuset
3 Vattenmärket 1774
4 Kompassrosen
5 Fiskeläget
6 Labyrinter
7 Båk och lots
Ratanleden
Slaget i Ratan – eller ”Affairen vid Ratan” som
bataljonspredikant Ehrnfred Gravallius skrev –
följer man på Ledskär. Resterna av batteriet, där
sju kanoner stod riktade in mot byn, kan tydligt
skönjas. I hamnen finns bilder från förr, från den
tid då Ratan ännu var ”Nordlands hamn”.
8 ”Nordlands hamn”
9 Mareografen
10 Handel & sjöfart
11 En resa till Ratan
12 Gravplatsen
13 Batteriet
14 Gamla fyren
15 ”Affairen vid Ratan”
16 Vattenmärket 1749

Mot Bygdeå samt
Storsands badplats,
1 km
Ratan
Tullgården
Kulturum Ratan
Mot Djäkneboda
9
8
11 10
12
13
1
Ledskär
2
3
16
14
7
15
6
Nördklubben
Båtskäret/Rataskär
– naturreservat
4
5
Söderklubben
23

24
Sevärt i Västerbottens län
Dagens turister söker sig i allt större utsträckning till
genuina kultur­ och naturmiljöer. Att vara turist är
egentligen att vara nyfiken! Och att arbeta med
natur­ och kulturturism innebär att både väcka och
stilla turistens nyfikenhet. Detta är vad ”Sevärt i
Västerbottens län” handlar om. Satsningen drivs av
Västerbottens museum i samarbete med bland
andra Länsstyrelsen och länets museer.
Att bygga upp informationscentra, s k Naturum
och Kulturum, är den bärande tanken i satsningen.
Med utställningar, bildspel m.m. kan den vetgiriga
besökaren få kunskap om platsens natur och kultur –
hur kulturen präglats av naturen och tvärtom.
Men ett Naturum/Kulturum bör innehålla mer än
bara andlig spis. Servering, försäljning. Värme,
svalka. En anhalt på vägen eller avstamp för nya
upptäcktsresor.
Från fjäll till kust, från forntid till nutid – det finns
mycket Sevärt i Västerbottens län!
Ratan
Småskriften "Ratan" ingår i serien ”Sevärt i Västerbottens
län” som nummer 12:
TEXT Hugin & munin Kulturinformation
OMSLAGSBILD Curt Dahlgren, VBm
FOTO Västerbottens museums fotoarkiv (VBm)
REVIDERING 2008 Anna Robertsson, Västerbottens museum
UTGIVARE Västerbottens läns hembygdsförbund och
Västerbottens museum
FÖRLAGSREDAKTÖR Ola Kellgren
TRYCK Nya Tryckeriet, Lycksele 2008
ISSN 1400-6162
Utställningen "Ratan – historien om en hamn”:
PRODUCENT Hugin & munin Kulturinformation