Individualism, gemenskap och kreativitet - Martinus Center Klint

mcklint.dk

Individualism, gemenskap och kreativitet - Martinus Center Klint

Temafördjupningsgrupp 2013

Individualism,

gemenskap och

kreativitet

MARTINUS CENTER

Klint

©Martinus Institut 1981

Dette kompendium er omfattet af loven om ophavsret og må kun ud printes i enkelte kopier til dit eget

private brug. Du må også gerne tage en kopi i digital form, hvis det udelukkende sker til dit eget personlige

brug.

Læs mere om Martinus Instituts information om beskyttelse og formidling af Martinus Værk her..

Læs om ophavsretsloven her..


Kära kursist

Vi tar utgångspunkt i, vad Martinus skriver om utvecklingen från

flockmedvetande till individuellt medvetande, från

osjälvständighet till självständigt tänkande, samt från

materialism till andlig gemenskap och kreativitet. De tre

begreppen är tre aspekter av allkärleken och utvecklar sig

gradvis fram till kosmiskt eller universellt medvetande.

Vi läser följande litteratur under veckan:

Måndag: LB1, stk. 35-36

LB6, stk. 2103

LB4, stk. 1093, 1342

Tisdag: Artikel ” Frigörelse från flockmedvetandet”, Kosmos

2004/6

LB2, stk. 476-480 och 481, första 5 raderna

Onsdag: LB7, stk. 2472-77,

Artikel ” Kosmisk kommunism och demokrati”,

Kosmos 2011, nr. 3,

DEV2, symbol 26, pkt. 30-33

Torsdag: LB3, stk. 1044-1051,

Småbok ”Julevangeliet”, kap. 21-23

Fredag: ”Julevangeliet”, kap. 24-30

Väl mött

Poul Dyrholm

3


MÅNDAG

LB1

Den mörka utstrålningen. Kontrasternas oumbärlighet

35. Medan skaparprincipens verkningar i första hälften av en spiral har till

uppgift att utveckla individens begär eller kärlek till materien, har samma

princips tendenser i den andra hälften däremot till uppgift att utveckla

individens kärlek till de levande väsendena i tillvaron. Konsekvensen härav

blir, att individen i spiralens första hälft, med dess tilltagande stimulering av

begäret efter materiella ting, faktiskt knyts mer och mer till de skapade tingen

eller invecklas i materia. Men i samma mån som denna inveckling äger rum,

försvagas individens kärlek till de övriga levande väsendena. Och där denna

försvagning kulminerar, kommer individen att uppleva den högsta

förnimmelsen av sitt jags isolering från de andra levande väsendena i

tillvaron. Denna förnimmelse känns i sin tur igen som det vi kallar

"individualitetskänsla". Skaparkrafterna i första hälften av en utvecklingsspiral

åstadkommer alltså - genom sin stimulering av individens begär efter eller

koncentration på materien i stället för på de levande väsendena - en förnyelse

av individualitetskänslan, som i sin tur är identisk med "jagkänslan". Genom

denna fortsatta inställning på materien i stället för på de andra "jagen"

slocknar känslan för dessa alltmer, till förmån för väsendets eget jag.

Därigenom kommer individen att i första hälften av spiralen framträda inte

endast med förtätade eller materiefyllda kroppar, utan också med en mot

kulmination stigande "egenkärlek" eller ett egoistiskt, omåttligt begär efter att

erövra materien från sina medväsen, ja till och med den materia av vilken

dessa byggt upp sina kroppar. På denna grund vilar ju den form av

livsupplevelse som besjälar t.ex. rovdjuren och, senare, den del av

jordmänniskornas medvetande som befordrar kannibalism eller köttätande. -

Man måste naturligtvis här förstå att dessa rader inte på minsta sätt utgör

någon förebråelse eller ett angrepp mot någon, eftersom de nämnda

omständigheterna, just på grund av skaparprincipens verkningar i första

hälften av spiralen, i mycket stor utsträckning är ett livsvillkor och därför i

motsvarande grad befordras av väsendenas självbevarelsedrift.

Eftersom en sådan egoistisk tillvaro - där individen helt saknar känslan av

gemenskap med sin omgivning och följaktligen i motsvarande mån är ur

stånd att ta hänsyn till eller uppoffra sig för sina medväsen - befordrar alla

sådana tendenser som vi kallar hat, missunnsamhet, svartsjuka,

hänsynslöshet, maktbegär, högmod, egenkärlek, snobberi osv., och de

gängse konsekvenserna härav ofrånkomligen i form av mord, dråp, krig,

lemlästning, sorg och sjukdom utgör kulminationen av "obehag" eller vad vi

lärt känna som "det onda", och detta i sin tur utgör mörkret i tillvarons

andliga värld, har jag här i Livets Bog kallat denna sida av "den gudomliga

skaparprincipens" verkningar för "den mörka utstrålningen".

Eftersom denna utstrålning alltså har till uppgift att stimulera de levande

väsendenas upplevelse av mörkret, och därigenom betingar samtliga väsens

utveckling av de förmågor utan vilka en upplevelse av ljuset skulle vara en

omöjlighet, blir denna mörka utstrålning eller det så kallade "onda" i sin

högsta kosmiska analys att betrakta som en gudomlig välsignelse.

I detta sammanhang kan det vara lämpligt att erinra sig, att varje form av

upplevelse helt och hållet betingas av en föregående upplevelse av dess

kontrast eller motsats. Varje väsen i tillvaron är därför oförmöget att uppleva

något vars motsats det inte tidigare har upplevt. Hur skulle vi t.ex. kunna

4


uppleva svart, om vi inte tidigare upplevt vitt? Hur skulle vi kunna uppfatta

ljus, om vi inte upplevt mörker? Och hur skulle vi veta att något var

behagligt, om vi inte dessförinnan upplevt något som var obehagligt, osv.? All

sinnesbegåvning, och därmed varje form av livsupplevelse, beror alltså på

tillvarons kontrastförhållanden. Utan dessa skulle inget liv, inget medvetande

vara möjligt. En allomfattande död, ett evigt "intet" skulle härska. Men då det

ju är ett faktum att världsalltet inte utgör en evig död, utan ett evigt liv - inte

ett "intet", utan ett "något" - blir skaparprincipens mörka utstrålning till ett

faktum som en första, oundgänglig gudomlig grundval för de levande

väsendenas vandring mot ljuset.

Den ljusa utstrålningen

36. Medan verkningarna av skaparprincipen i första hälften av en

utvecklingsspiral har till uppgift att låta de levande väsendena uppleva

kulminationen av mörker, för att därigenom sätta dem i stånd att senare

uppleva ljuset, så har verkningarna av denna princip i senare hälften av

samma spiral eller utvecklingsavsnitt däremot till uppgift att låta individerna

uppleva kulminationen av ljuset. Dessa senare verkningar visar sig därför

vara underminerande på individens i första hälften starkt utvecklade begär

efter materien. Denna underminering har vidare till följd att det hos individen

väcks ett intresse för eller en kärlek till de övriga levande väsendena i

tillvaron. Dessa väsen blir därmed för individen det fundamentala - materien

blir något underordnat. Men när materien på så sätt blir underordnad och

medväsendena blir allt, betyder detta att individen kommer att uppleva

känslan av sin samhörighet med alla andra levande väsen i tillvaron.Deras väl

och ve är också hans väl och ve. Kulminationen härav är identisk med den

känsla som låter individen uppleva sig själv som "ett med Fadern", vilket ju

utgör den högsta kontrasten till skaparprincipens resultat i spiralens första

hälft, där individen med sin kärlek till materien i stället för till de levande

väsendena upplever sin största avskildhet från dessa, vilket i sin tur är

detsamma som sin största avskildhet från Fadern. Eftersom skaparprincipens

verkningar i senare hälften av en utvecklingsspiral alltså befordrar

utvecklingen av osjälviskheten eller "allkärleken", och därigenom fjärmar

individen från all kamp och allt lidande och leder honom in i universums

harmoni, frid och lycka eller den högsta formen av kosmiskt ljus, har jag

kallat denna sida av principen för "den ljusa utstrålningen".

LB6

Gudasonen upplever, hur Gud är i alla väsen och alla väsen är i Gud och blir

till tindrande ljusfält i Guds strålgloria

2103. Och Gud fortsatte sitt tal till sonen: "Men då denna skapelse, såsom du

nu efter hand blir varse, fyller logiska ändamål, avslöjar den alltså begär och

avsikter.Men begär och avsikter kan endast existera som egenskaper hos ett

levande väsen.Därför må du nu se på dig själv, ty där har jag givit dig ett

område, inom vilket du har en hundraprocentig förmåga att uppleva, hur kraft

och rörelse blott existerar som utlösning av impulser från ditt jag och dess

övermedvetande.Genom undermedvetandet blir de till dags- och

nattmedvetande.Ser du här på hela den energiutlösning som alstrar mänsklig

skapelse, så får du uppleva att den i alla normala situationer och skeenden är

uttryck för avsikter och skall fylla vissa ändamål.Allt som människorna

producerar, såsom hus, fabriker, maskiner, kläder, skor och andra

nyttoföremål, har skapats för att tillfredsställa begär och avsikter.Här vet du

helt och fullt, att dessa företeelser inte har kunnat skapa sig själva eller

5


uppstått genom tillfälliga samspel av döda krafter.De har alla utan undantag

åstadkommits av levande väsen, i detta fall av människor eller väsen av din

egen art.De är alla uttryck för begär och fyller vissa ändamål.Därigenom

tillkännager eller avslöjar de att ett föregående tänkande har ägt

rum.Tänkandet har i första instansen skapat en tankebild av den avsikt, det

ändamål eller slutfacit som denna mänskliga skaparprocess skulle mynna ut

i.Detta tänkande fortplantar sig vidare till det materiella planet, där

tankebilden bringas till skapelse i fysiska materier.På detta sätt är alla

mänskliga produkter på det materiella planet manifesterade tankebilder.De

har i sin första begynnelse blivit till på ett annat tillvaroplan än det

fysiska.Därför kan tankebilderna inte synas på det fysiska planet, förrän de

blivit manifesterade i fysisk materia.Allt som existerar inom det mänskliga

skaparområdet på det fysiska planet är sålunda i verkligheten ett avslöjande

av ett annat tillvaroplans existens.Detta tillvaroplan är en ren tankevärld.Här

är allt tanke och medvetande.Här blir tankarna till begär och längtan, till vilja

och därefter till manifestation i den fysiska materien.Och genom de fysiska

sinnena blir manifestationerna i den fysiska materien åter upplevda som

erfarenheter, vilket åter är detsamma som tankebilder.Hela det mänskliga

skaparområdet är sålunda manifesterad mentalitet eller manifesterat

medvetande.Men detta skaparområde återigen är ett stycke av

universum.Detta lilla stycke har du alltså en hundraprocentig överblick

över.Jag har givit dig just ett sådant område, inom vilket jag med dina egna

sinnen kan lösa åt dig all livets mystik i alla dess bärande principer.Du har nu

genom vad jag just visat dig kommit till klarhet om att de fysiskt skapade

företeelserna inom människans skaparområde omöjligt kan uppstå annat än

genom föregående tänkande och att detta tänkande utgör den högsta

livsfunktionen, av vilken det nämnda fysiska området är ett resultat.Här

kommer du att se aposteln Johannes uttalande besannat: "I begynnelsen var

ordet, och ordet var hos mig, och jag var ordet."Vad är ordet annat än ett

uttryck för mentalitet, tankar eller medvetande?Men hur skulle medvetande

kunna existera utan anknytning till ett jag?Och hur skulle ett jag kunna

existera utan att befinna sig bortom det tids- och rumsdimensionella

området?Och hur skulle något som är bortom detta område kunna ha någon

annan analys än att det utgör "något som är"?Vilken som helst annan analys

som det därutöver kunde tänkas ha, kan ju endast vara uttryck för något som

det frambragt, något som det skapat, något som har blivit till.Men "skaparen"

måste ju ha funnits före "det skapade".Detta utanför tid och rum skapande

och upplevande något har du redan lärt känna som det odödliga jaget i dig

själv och i alla andra levande väsen.Men då detta jag är utanför tid och rum

och därför ej kan vara föremål för delning, utan endast kan ha analysen

"något som är", måste alla existerande jag vara identiska med detta samma

"något som är".Att detta "något som är" icke desto mindre för förnimmandet

framträder som jaget i varje levande väsen, och därigenom upplevs som

många jag, detta beror ju på en speciell struktur i "X2 " eller den andra

principen i det levande väsendets treenighet.I detta "X2", som ju är

detsamma som väsendets övermedvetande, utlöser denna speciella struktur

möjligheten till förnimmande och därmed till skapande och upplevelse och

därmed möjligheten för tillkomst av den tids- och rumsdimensionella världen,

i vilken allting upplevs i en talmässig mångfald av former och ting och dit

även våra skapade organismer hör.Men bortom sinnesupplevelsen finns alltså

det evigt existerande namnlösa element som endast kan betecknas som

"något som är" men som genom förnimmelseförmågan upplevs som jaget i

varje levande väsen.Jaget i mig blir därigenom detsamma som jaget i dig.Det

6


är sålunda mitt jag som existerar som jaget i alla levande väsen.Därigenom

blir alla levande väsens liv mitt liv och deras manifestationer mina

manifestationer.Jag är således i alla levande väsen och alla levande väsen är i

mig.Men även om det är mitt liv som alltså är i dig, så är likväl, i kraft av "X2"

och dess evigt oföränderliga struktur, detta liv garanterat dig som en evig

okränkbar egendom, och i detta avseende kan du alltså endast existera som

en evig individualitet.Då detsamma är fallet med alla andra existerande

levande väsen, helt oberoende av hur deras tids- och rumsdimensionella

förhållanden ter sig för dig i dag, förstår du nu, varför alla dessa

individualiteter är att beteckna som "gudasöner", alltså som söner till mig.Och

härmed förstår du nu vårt eviga släktskap.Du är i mig och jag är i dig.Du är

en tindrande stråle från min andes ljusflöde.Alla levande väsen är ljuspunkter

i min eviga, allt behärskande strålgloria."

LB4

Vad som betingar det levande väsendets "individualitet". Vad kännedomen om

"individualitetens" orsak betyder

1093. Det som gör "det levande väsendet" till en "individualitet" är dess

identitet som centrum i ett "perspektiv", vilket åter är detsamma som "det

iakttagnas" placering i förhållande till centrum i förnimmelseområdet.Då intet

väsen kan vara centrum i ett annat väsens förnimmelseområde, kan tingen,

som förut nämnt, omöjligt uppvisa precis samma förhållande till det centrum

som man själv utgör i förnimmelsen, som de uppvisar till det centrum som

"nästan" utgör i förnimmelseområdet.Och det är denna skillnad i tingens

placering i förhållande till centrum som betingar "det levande väsendets"

eviga "individualitet". Och här står vi inför den allvarligaste företeelsen i hela

"det levande väsendets" framträdande. Ty denna dess "identitet" som

"individualitet" är kärnan i hela väsendets ödesuppbyggnad, d.v.s.

fundamentet för väsendets upplevelse av sin "nästa" och därmed av

Gudomen, och blir sålunda helt avgörande för hur förhållandet mellan denna

"nästa" och väsendet självt skall komma till utlösning. Väsendets

"individuella" förnimmelseupplevelse eller utsikt bestämmer alltså helt

väsendets "förhållande" till "nästan" eller tingen, bestämmer om företeelserna

i dess omgivning skall vara "fiendskap", "krig" och "lemlästning", "död" och

"undergång" eller om de skall vara "vänskap", "sympati", "kärlek", "ömhet"

och "välsignelse".Att finna grunden eller orsaken till "individualiteten" är

sålunda detsamma som att finna roten till allt "ont", liksom även till allt

"gott".Den fullständiga kunskapen om "individualitetens" orsak är i högsta

grad "de vises sten".Den visar till hundra procent det dåraktiga i att utveckla

"vrede", "brutalitet", "våld", "hämnd" och "förföljelse".Den gör Jesu ord till

vetenskaplig sanning, när han säger om sina bödlar - och det gäller i själva

verket alla som i en eller annan form utlöser "inhumanitet" eller

"kärlekslöshet" - att "de veta icke vad de göra".

Då denna kunskap alltså har en helt avgörande betydelse för individens

viljeföring och då individen omöjligt blir i stånd att skapa sig ett fullkomligt

öde utan denna kunskap och då denna kunskap för den jordiska människans

del alltså är det absolut "enda nödvändiga", skall vi här och i en efterföljande

symbol åskådliggöra den nämnda orsakens speciella princip eller analys.

Målet med mänskligheten är nu inte längre "allas krig mot alla" utan

väsendenas utveckling till genier i att utlösa "allas kärlek mot alla"

7


1342. Mänskligheten skall inte längre ledas "nedåt mot mörkret" och behöver

därför inte mera mörkrets ledare.Den gudomliga viljan är nu, att

mänskligheten skall ledas "uppåt mot ljuset".Detta ljus innebär inte en

"enkelriktning" av alla jordmänniskor, det är inte en "påstrykning" av alla

väsen med en och samma färg, det betyder inte att väsendet skall

osynliggöras eller utplånas som en röd prick mot en bakgrund av samma

färg.Det är i stället en total utveckling av "individualitet" eller ett

synliggörande av varje enskild individs speciella och från andra väsen

avvikande begynnande utveckling av genialitet, så att alla kan se varje enskilt

väsens speciella, högsta geniala eller fullkomliga uppenbarande av mänskligt

kunnande i uppbyggandet av den högsta nästakärlek i form av vetenskap,

konst och livsglädje.Att göra mänsklighetens alla enskilda individer till genier i

utvecklandet av var sina speciella färgutstrålningar av kärlekens tindrande

aspekter, så att den samlade jordmänskligheten kan bli ett fullkomligt mentalt

stjärnsamhälle med solar i alla osjälviskhetens mest tindrande, lysande och

värmande färger, detta är den gudomliga viljan i dag.Och för att främja denna

vilja går nu den överjordiska, kosmiska eller himmelska världsimpulsen fram

över jorden.Det var den impulsens identitet med den gudomliga viljan som

bragte den gamla, mörka världsimpulsen på fall, i form av en "domedag" eller

ett "allas krig mot alla".Men nu skall väsendena utvecklas till genier i att

utlösa "allas kärlek till alla".

TISDAG

Artikel Frigörelse från flockmedvetandet, Kosmos 2004/6

1. De jordiska människornas flockinstinkt hör djurriket till

I vårt århundrade har den jordiska mänskligheten på ett mycket obehagligt

sätt erfarit, hur flockmedvetande eller flockmentalitet kan bli orsak till

förfärliga olyckor och lidanden. En enskild man fick miljoner andra människor

att sträcka armen i luften och ropa “heil” och därefter att med stöveltramp

marschera ut i världen för att med vapenmakt och propaganda dra in andra

folk under samma massuggestion. Att något sådant kunde ske, beror

naturligtvis inte bara på att Hitler ägde en kolossal viljekraft, utan i särskild

grad på att han förmådde appellera till flockinstinkten hos de jordiska

människorna, till primitiva instinkter och känslor, som hör djurriket till och

som också utlöstes i krigets och koncentrationslägrens fasor. Men Hitler och

nazismen led nederlag för öppen ridå, och det visades för mänskligheten, hur

ett sådant mentalitetsuppbåd måste duka under för samma ragnarök som det

utsatt andra för. Denna upplevelse har förvisso gjort en del människor

klokare, men inte alla. Politisk propaganda kan alltjämt få människor att i

flock utföra djuriska handlingar, som gör livet på jorden till en djungeltillvaro,

där principen “makt går före rätt” dominerar. Det är emellertid inte meningen

med de jordiska människornas liv, att de skall fortsätta att vara underkastade

djungellagen. En mentalitetsförändring kommer gradvis att föra den jordiska

mänskligheten in på helt andra livsbanor, och detta kommer att ske just

genom den individuella utvecklingen, som leder till frigörelse från

flockmedvetandet.

2. En del människor vill idag gärna frigöra sig från flockmentaliteten

8


Nu skall man inte tro, att flockmedvetande och massuggestion är något som

kommer till uttryck blott genom politisk propaganda och absolut inte heller,

att det bara är nazismen som baseras på flockmentalitet. Nazismen har varit

ett tydligt och starkt exempel på politisk propaganda och på vad denna kunde

föra med sig. Men de jordiska människorna är utsatta för en mängd andra

variationer av denna princip, och de måste igenom dem för att därigenom

göra de nödvändiga erfarenheter som så småningom skall göra dem

oemottagliga för propaganda och suggestion, så att de blir i stånd att tänka

självständigt och att handla utifrån sitt eget tänkande och inte utifrån andras

eller utifrån vad som är takt och ton eller skick och bruk. Nu kanske en del

invänder, att det då inte är något ont i att följa takt och ton eller skick och

bruk i det land och den miljö, vari man lever. Det är det inte heller, liksom det

inte är något ont i att det enskilda djuret följer djurflocken och gör som de

andra. För djuret är detta tvärtom en dygd och en nödvändighet. Så har det

också i långa tider varit för de jordiska människorna, som blivit ledda av

religiös och politisk diktatur. Men många jordiska människor håller i vår tid på

att växa ut ur detta tillstånd, de känner själva, att de inte längre är på

våglängd med många av de former av skick och bruk och vanetänkande, som

dominerar den miljö vari de lever, och de försöker, ofta med stor svårighet,

att frigöra sig från flockmentaliteten.

3. Det är svårt för människan att göra sig helt fri från nuvarande

kultur

En sådan frigörelse kan yttra sig på många sätt. Den kan t.ex. yttra sig på det

sättet, att unga människor vägrar göra militärtjänst, att de inte uppfattar en

annan nations soldater som fiender, utan som medmänniskor, som de inte

önskar döda. Den kan också yttra sig på det sättet, att man ändrar på sina

matvanor och upphör med att äta animalisk föda och blir vegetarian både av

etiska och av hälsomässiga skäl. Den kan visa sig på det religiösa området, i

det att många människor känner, att deras religiösa inställning inte stämmer

överens med de dogmer som är grundval för den officiella religionen. Den kan

också yttra sig inom politiska, konstnärliga och vetenskapliga områden, i

undervisningen och mycket annat. Men även om människor skapar en viss

frigörelse från gamla vanor, seder och föreställningar inom lokala områden av

vår nuvarande kultur, är det därmed inte givet, att samma människor

verkligen blivit frigjorda människor. De kan vara bundna av vanor och

fördomar på så många andra områden samtidigt som de kanske gör

propaganda för sina nya idéer på ett sätt som i misstänklig grad liknar de

gamla metoderna vad intolerans och fanatism angår.

4. Människorna är underkastade den kosmiska kretsloppsprincipen

Men hur skall man då kunna bli en självständigt tänkande och frigjord individ,

som kan sätta sig över “den offentliga meningen” utan att hamna i ett eller

annat andligt bås av politisk, religiös eller annan art? Det kan man endast

genom att lära känna livets lagar på ett sådant sätt, att man kan handla i

överensstämmelse med dem. Livets lagar kan ingen religion och inte heller

något politiskt parti ha patent på. De existerar oberoende av alla

jordmänskliga idéer och sammanslutningar. Men de jordiska människornas

idévärld och deras mer eller mindre ideella föreningar, partier och andra

sammanslutningar är däremot inte oberoende av livets lagar. De är

underkastade den kosmiska kretsloppsprincipen, liksom allt annat i livet är

det. Det vill säga, de har sitt späda spirande tillstånd, sin tillväxtperiod på väg

mot kulmination och efter kulminationen sitt gradvis degenererande tillstånd

9


på väg mot döden. Men ingenting dör utan att återuppstå i ny form. Partier,

sekter och föreningar upp-

löses, såsom material som förvittrar, och de enskilda “cellerna” i materialet,

alltså de enskilda människorna, som var medlemmar i dessa

sammanslutningar, går kanske in i andra, vilkas form för idealism de finner

vara mer i överensstämmelse med deras egna meningar och ideal. Eller de

bildar kanske själva nya sammanslutningar och söker värva proselyter och

anhängare till sina idéer. Bakom alla dessa omgrupperingar finns en bestämd

uvecklingsplan, eftersom de grupper, sekter, föreningar eller partier, som

människorna efterhand blir trötta på att ha att göra med, domineras av

flockmentaliteten och vanetänkandet, medan de som de söker sig över till

eller försöker bilda i allmänhet baseras på något större personlig frihet och

självständigt tänkande.

5. De jordiska människornas lagar och förordningar är till stor del i

överensstämmelse med djurrikets lagar

Det är alltså en gradvis frigörelse som äger rum, i det att individen får svårare

att inordna sig under partidisciplin, dogmer, ceremonier eller andra

auktoritära förordningar. Efterhand önskar han stå helt fritt, men kommer att

upptäcka, att det är svårt, ja, nästan omöjligt i den värld människorna lever i

i vår tid. Människan måste leva i denna värld tillsammans med andra

människor, de måste växelverka och skapa livsbetingelser för varandra. Detta

kan inte ske utan lagar, stadgar och förordningar, som de alla måste

underkasta sig. Men frågan är då: är de jordiska människornas lagar,

förordningar och stadgar i överensstämmelse med livets lagar? De är till

mycket stor del i överensstämmelse med djurrikets lagar, med “den starkares

rätt”. Något mänskligt gör sig emellertid också gällande, i det att lag- och

rättsväsendet just har till uppgift att sörja för att de svaga, dvs. fysiskt eller

ekonomiskt svaga, i samhället också skall kunna få sin rätt. Men det är

principen “öga för öga och tand för tand” som är den gällande. Och även om

utvecklandet av denna princip måste sägas vara ett steg fram mot mänskliga

lagar, speciellt då den verkligen användes på ett sådant sätt, att de svaga

också får sin rätt, så är det dock inte rättvisa, men kärlek, som är livets

innersta lag, och så länge de jordiska människorna inte är på våglängd med

kärlekens lag i sina inbördes förhållanden, kommer deras värld att vara en

mental djungel.

6. Anspråkslöshet och ödmjukhet är uttryck för verklig mänsklig

kultur

De jordiska människornas flockmedvetande yttrar sig inte bara på det sättet,

att de uppträder i grupper med gemensam religiös tro eller politisk

övertygelse eller annan åsiktsgemenskap, som får dem att mentalt likna

varandra, liksom djuren i djurflocken liknar varandra. Flockmedvetandet kan

också i hög grad yttra sig hos människor som absolut inte önskar handla och

tänka som “flockmassorna”. De känner sig höjda över “den stora massan”

antingen på grund av sin aristokratiska födelse eller på grund av ett särskilt

vetande och kunnande inom ett lokalt kulturellt område. De har inte minder-,

utan mervärdeskomplex, de representerar antingen herrefolksmentaliteten

eller fariseismen, två mentalitetsslag, som menar sig vara uttryck för

individualism och högintellektualitet, men som kos-

miskt sett endast är särskilda former av flockmedvetande, vilka också måste

försvinna för att en verkligt mänsklig mentalitet skall kunna utvecklas.

Intelligenssnobberi har inte något som helst med verklig mänsklig kultur att

10


göra, det har däremot anspråkslöshet och ödmjukhet, som naturligt förenas

med nästakärlek och med ett äkta och innerligt gudomsförhållande.

7. Ateism och materialism är också en form av flockmedvetande och

vanetänkande

Kristus har visat mänskligheten vägen bort från flockmedvetande mot en på

samma gång gudomlig och mänsklig individualitet. Det var ingen

herrefolksmentalitet han representerade, och han hade inte heller någon

fariseisk glädje över att vara mer än andra. Han sade tvärtom, att han hade

kommit för att tjäna och inte för att låta sig tjänas. Men han var inte rädd för

att ge uttryck åt sin tankevärld, även om den var annorlunda än massans,

som var baserad på gamla traditioner, dogmer och vanetänkande. Han sade:

“I haven hört, att det är sagt: ‘öga för öga och tand för tand.’ Men jag säger

eder, att I icke skolen stå emot en oförrätt” (Matt. 5:38 f.). Ett sådant

uttalande var en fullkomlig kontrast till det som var vanetänkande och skick

och bruk, och är det ännu. Visserligen kallar sig människorna i väst för

kristna, men deras kristendom är i de flesta fall baserad på en dogmfast, blind

tro på syndernas förlåtelse genom att Kristus genom sitt lidande och sin död

på korset försonade den vrede guden. En sådan kristendom skapad av

kyrkofäder och prelater har blivit flockmedvetande, och människorna har stått

under suggestiv påverkan av en kyrklig diktatur. Detta säger jag inte som

kritik, ty det har inte kunnat vara annorlunda. Det var det enda sätt, varpå

kristendomen i förhållande till människornas dåvarande utvecklingssteg kunde

bli en kulturfaktor. Men många människor har sedan genomgått en

utveckling, i vilken den individuella tankeförmågan och behovet av logik

kommit att spela en större och större roll, och de har helt naturligt vuxit ut ur

tron på de gamla dogmerna. De är kanske en tid ateister och materialister,

men en sådan tankegång är också en form av flockmedvetande och

vanetänkande. Man vandrar i små lokala tankebanor och är upptagen av

vardagens händelser utan att ana något om deras betydelse sedda i ett större

sammanhang. Men inga människor kan fortsätta att leva i ett sådant tillstånd.

Livet kommer självt att väcka dem ur denna dvala, och de kommer att bli

sökande och längta efter en livssyn som inte stänger dem inne i ett eller

annat bås, utan som verkligen kan göra dem till frigjorda människor.

8. Den andliga vetenskapen är kärlekens vetenskap

Den andliga vetenskapen kommer att bli en faktor i den jordmänskliga

kulturen, som i framtiden skall få utomordentligt stor betydelse, då den

kommer att kunna hjälpa de enskilda människorna bort från

flockmedvetandet och fram till en individuell tankeförmåga. Många människor

tror helt visst, att den andliga vetenskapen blott är en ny religiös sekt eller en

förening man kan bli medlem i. Men detta är ett missförstånd. Den andliga

vetenskapen kan inte utbredas genom propaganda eller suggestiv påverkan,

den kan mottagas av de människor, som blivit sökande och önskar komma i

närmare kontakt med livets egna lagar. En sådan kontakt kan inte uppnås

genom något medlemskap och inte ens genom studier, så framt icke dessa

studier förenas med praktiserande av nästakärlek och tolerans. Kärnan i den

andliga vetenskapen är samma kärna som finns i de högre religionerna:

kärleksbudskapet. Därför kommer den andliga vetenskapen inte att förtränga

religionerna, tvärtom, genom den kommer man att förstå det som religonerna

gett människorna genom känslorna. Beträffande kristendomen kommer man

att förstå, vilken stor betydelse det hade, att Kristus sade: “Tag ditt kors och

följ mig”. Den enskildes kors är de svårigheter och lidanden som han eller hon

11


måste gå igenom, då de fjärmar sig från flockmedvetandets enkla lösningar,

självhävdelse och vanetänkande. Då människan börjat avlägsna sig från

mycket av det som är skick och bruk, skall hon lätt komma till att känna, att

hon står ensam med sina tankar och önskningar, men när hon lär känna de

lagar och krafter som ligger bakom bönens makt och förstår använda dem,

kommer hon att märka, att hon aldrig är ensam, men att det står starka

andliga krafter bakom den förvandling av jorden och mänskligheten, som hon

nu håller på att bli en medveten medarbetare i.

Blir en sådan livsinställning och mentalitet inte också till flockmedvetande

och masspsykos? Det blir den inte. Genom att göra den andliga vetenskapen

till en del av sitt liv, utvecklar man så småningom centra i sitt medvetande,

varigenom den individuella skaparförmågan skall nå ett betydligt större

utvecklande till gagn för helheten; man blir ett gudomligt redskap i skapandet

av fred på jorden. Men var och en måste igenom sitt Getsemane och sin

korsfästelse, innan det blir möjligt att uppleva den uppståndelse som det är

att bli ett med Fadern och bli en gudomlig livskonstnär, som med sin

skaparförmåga och kärlek är med om att förvandla jorden till det som Kristus

kallade “himmelriket”, vilket vill säga en värld som inte domineras av djuriskt

flockmedvetande, utan av mänsklig kärlek och levnadskonst.

LB 2

Flockprincipen degenererar men är ännu så starkt framträdande, att den

ligger till grund för statsbildningen och för moderna föreningar eller

sammanslutningar

476. Men efter hand som väsendet skrider framåt i spiralkretsloppet eller

utvecklingen, blir det alltmer skickat att ta hand om sig självt, vilket i detta

fall betyder, att det utvecklar sin "individualitet", samtidigt som dess

flockavhängighet degenererar.

Det är en sådan degenererande flockmentalitet hos väsendena som ligger

till grund för allt vi känner till i form av statsbildningar, nationaliteter, alla

slags föreningsbildningar, fackorganisationer, handelssammanslutningar,

religiösa sekter eller trossamfund o.s.v.De är alla baserade på exakt samma

fundament som det, vilket ligger till grund för flockbildningen hos ödemarkens

vilda vargar. Flockbildningarna har kommit till stånd för att dess medlemmar

skall kunna dra fördel av eller beskydda sig bakom den överlägsna makt och

auktoritet som en sammanslutning skänker framför ett enskilt väsens

uppträdande.

Så kolossalt stark och så fundamental har denna princip varit, att den ännu

i viss utsträckning skapar livsbetingande zoner (stater), även om det nu

existerar många flockbildningar som är ganska skröpliga, i det att de i sig

rymmer väsen, som är så trötta på medlemskap att de lämnar flocken. Detta

utträde ur flocken är ibland så omfattande, att det betyder flockens

undergång. Men väsendena är ännu inte så självständiga, så mentalt och

fysiskt stabiliserade, att de är helt fria från flockavhängighet. Och detta

resulterar i att de förr eller senare träder in i nya flockar, politiska, religiösa

eller fackliga sammanslutningar eller föreningar.

Den högsta analysen av "ämne" eller "materia". Varför vi inte uppfattar

föreningar eller andra sammanslutningar som "ämnen"

477. Och här står vi inför flockbildningen i dess allra nyaste eller mest

framskridna utveckling. Föreningar, fackliga såväl som politiska, religiösa

såväl som merkantila, representerar alla speciella flockar. Varje sådan flock

12


sammanhålles av dess individers gemensamma dragning till en viss idé.Då idé

är detsamma som tanke, blir alla sådana flockbildningar uttryck för

manifestation av tanke.Denna tanke är sålunda det samlande och bindande

elementet i flocken, vilken blir fullständigt genomsyrad och präglad

därav.Detta betyder i sin tur, att varje sådan flock får sitt speciella

verkningssätt gentemot sin omgivning.Den får en speciell art av

energiutlösning.Den representerar en viss form av rörelse, vilken åter

karakteriseras som en egenskap.En sådan flock, förening eller

sammanslutning uppenbarar här för oss den allra högsta analysen av

begreppet "ämne" eller "materia".Det är absolut ingen principiell skillnad

mellan denna "materia" och den realitet som vi eljest brukar uppfatta under

denna benämning.Att vi likväl inte uppfattar föreningar eller

sammanslutningar som "materia" beror i verkligheten bara på ett "kosmiskt

perspektivförhållande".När vi inte uppfattar sammanslutna

manifestationsenergier eller rörelsearter som vi i förbindelse med våra

likasinnade medväsen representerar, såsom "materia", så är detta endast

emedan vi har denna "materia" så nära inpå oss att vi ser den i alla dess

grunddetaljer, vilket ju är motsatsen till vad fallet är med det vi eljest kallar

"ämne" eller "materia".Denna sistnämnda materia ligger ju på ett så kolossalt

kosmiskt eller mentalt avstånd från vår förnimmelseförmåga, att det är

omöjligt för oss att med det vanliga fysiska dagsmedvetandet uppfatta dess

absoluta grunddetaljering.Till följd av det omätliga "kosmiska avståndet" från

vår fysiska förnimmelseförmåga blir grunddetaljerna här helt mikroskopiska

och försvinner som sådana helt bortom våra fysiska sinnens räckvidd.Det vi

därför ser av denna materia är blott dess kollektiva framträdande, vilket vill

säga ytan av dess helhet.Vi ser med andra ord bara "flocken" men inte de

enskilda individerna och deras speciella privata tillvaro, såsom fallet är med

den "materia", i vilken vi själva utgör enheter.

Alla föreningsmässiga sammanslutningar skapar i princip samma

kraftmanifestation som den vilken framträder i varje form av materia

478. Betyder då detta, att all materia, t.ex. ett stycke tyg, en guldklimp eller

något annat metallstycke, ett glas vatten, en smörklimp o.s.v., i princip utgör

detsamma som en politisk eller religiös rörelse, en facklig eller merkantil

organisation? - Ja, absolut.I grundprincipen finns det alls ingen skillnad.De

nämnda mänskliga sammanslutningarna bildar utåt till var för sig en speciell

kraftkoncentration, d.v.s. en särskild reaktionsförmåga som medverkar till

förändringen eller omformningen av de krafter eller materier som omger

dem.Exakt detsamma gör sig gällande i fråga om vilket som helst av de som

"materia" betecknade föremålen.Innehåller inte en smörklimp i sig en

utlösande koncentrerad kraft eller förmåga att reagera på de krafter eller

materier som omger den? -Smöret kan härskna och förpesta luften i

omgivningen, och det kan som födoämne vara till välsignelse för

organismer.Ägde det inte denna sin förmåga, skulle det inte vara användbart

som födoämne.

Tar vi ett stycke metall, så utgör det utåt till en verkligt stabilt sammanfogad

kraftrepresentation. Det skall hårda hammarslag eller stark hetta till för att

upplösa en sådan kraftenhet som metallen utgör. Men även utan en sådan

drastisk påverkan reagerar den inför den omgivande naturen. Och en sådan

naturens påverkan känner vi till under benämningen "tidens tand". Alla

metaller, t. o. m. de hårdaste naturstenar, diamanter och liknande, måste här

till slut ge upp, vittra bort och försvinna. Att ett sådant bortvittrande kan ta

13


många århundraden eller årtusenden i anspråk ändrar ingenting på det

faktum att föremålets identitet är en kraftenhet. Alla materier eller ämnen

utlöser rörelse och visar sig därigenom vara identiska med

kraftmanifestationer.

Allt som vi kan få syn på i tillvaron - land och hav, marker och skogar,

levande väsen eller döda ting - är sålunda i realiteten ett och detsamma,

nämligen en ocean av högst olikartad materia.

Var vi klarast förnimmer materiens analys. Det kosmiska

perspektivförhållande som gör de levande väsendenas framträdande synligt

som "materia"

479. Vad är då "ämnen" eller "materia"? - Det område, där vi ser materien på

närmaste håll och därför kan se den i dess grunddetaljer, är det området där

vi själva utgör enheter. Det vill alltså säga: den förening eller

sammanslutning, den fackrörelse eller det aktiebolag som vi eventuellt

företräder eller är medlemmar av. Här har vi den vidaste och skarpaste

överblick över själva materiens grundanalys, dess lagar och principer, som vi

överhuvud taget kan få i själva tillvaron. "Materien" utgöres då här av själva

aktiebolaget eller föreningen.

Vad består då en sådan sammanslutning av? - Först och främst består den

av individer.Dessa är sammanslutningens grundelement.Utan individer skulle

ju en föreningsbildning vara omöjlig.Vidare representerar sammanslutningen

ett ändamål.Den skall fylla ett syfte.Detta syfte kan endast existera som ett

för alla sammanslutningens individer gemensamt önskemål eller begär.Då

begär är detsamma som dragningskraft, vilket åter är detsamma som mentalt

klister eller bindemedel, så är detta begär det oundgängliga bindemedlet i

varje föreningsbildning.Dess individer hålls alltså mentalt sammanbundna

eller ihopklistrade genom sina gemensamma önskningar eller begär.

Men när något är sammanklistrat, bildar det en enhet. Föreningens eller

sammanslutningens medlemmar bildar likaså en enhet. Men för det fysiska

ögat framträder den närmast som en "flock", emedan "materien"

(sammanslutningen) här uppleves på så nära håll, att ögat med lätthet

uppfattar grundelementen, de enskilda individerna. Om man nu tänker sig, att

flocken eller sammanslutningen flyttas längst ut i vår kosmiska horisont, då

blir de enskilda detaljerna naturligtvis mer och mer otydliga för att till sist helt

försvinna. Kvar att se blir då endast själva helheten. Men då vi inte längre kan

se individerna i denna helhet, blir den närmast uppfattad som ett stycke

materia. Flocken har blivit till ett "block".Och här är vi vid det kosmiska

perspektivförhållande som, för våra sinnen, låter de levande väsendena

framträda som "materia".

"Mellankosmisk materia"

480. Alla former av mänskliga sammanslutningar, grundade på gemensamma

önskningar och begär, är alltså identiska med "materia". Men vi är som nämnt

inte vana att kalla sådana företeelser för "materia". Vi är just vana att se

"materien" på så långt kosmiskt avstånd, att vi inte kan urskilja

lokaldetaljerna däri och därför inte heller de levande väsen eller individer som

är dess grundelement. Därför vill vi här i "Livets Bog" kalla den "materia" som

består av mänskliga sammanslutningar, föreningar eller rörelser för

"mellankosmisk materia".

Men till denna form av "materia" måste också räknas sådana väsen som

tillhör samma ras eller art.De olika människoraserna såväl som de olika djur-

och växtarterna utgör var för sig vissa bestämda slag av "materia".Alla dessa

14


väsen är förenade i kraft av sina gemensamma utvecklingsstadier, önskningar

och livsbehov.Men skillnaden mellan dessa sammanslutningar och de förut

nämnda religiösa och affärsmässiga är blott den, att de religiösa och

affärsmässiga är baserade på "A-vetande" och ännu bara befinner sig på det

dagsmedvetna stadiet, medan de andra för länge sedan blivit till C-vetande,

vilket vill säga, att de gemensamma önskningarna eller begären för länge

sedan blivit till omedvetna automatfunktioner.Men i princip är det ingen

skillnad på de nämnda två formerna av sammanslutningar.Utåt representerar

de båda blockbildning, är "mellankosmisk materia".

"Mikrokosmisk materia"

481. Denna "mellankosmiska materia" skiljer sig alltså i princip inte från de

realiteter som vi eljest brukar kalla "materia".Med analysen av

"mellankosmisk materia" har vi därför fått analysen av alla andra former av

"materia" i världsalltet.Dessa har nämligen exakt samma analys.De är

levande väsens sammanslutningskategorier baserade på gemensamma

önskningar eller begär…..

ONSDAG

LB7

Den eviga Gudomen eller alla levande väsens Allfader

2472. Denna högsta eld är detsamma som det något eller den realitet i de

levande väsendenas psyke som åstadkommer all tilldragning och frånstötning

väsendena emellan. Vi vet att hela världsalltet består av en allt omfattande

ocean av levande väsen. Dessa levande väsen skiljer sig alla från varandra

genom att vara individuella.Vart och ett av dem utgör i viss mån en från de

andra levande väsendena åtskild enhet.Denna enhet är i sin allra högsta

analys en evigt orubblig företeelse.Men samtidigt som varje sådan enhet i sig

själv är en individualitet, existerar den blott i kraft av sin orubbliga

anknytning till alla andra sådana individuella enheter, vilka alltså utgör

levande väsen.Det existerar sålunda en orubblig sammanknytning av

världsalltets alla levande väsen, varigenom dessa blir en absolut orubblig, fast

sammanhängande enhet, vilket i sin tur gör att världsalltet blir ett enda stort

levande väsen.Det är detta väsen som utgör den eviga Gudomen eller alla

levande väsens Allfader.

Om de levande väsendena inte vore sammanknutna till den stora enhet som

heter Gudomen

2473. Om inte de levande väsendena vore fast sammanknutna till denna

enhet, skulle deras existens som medvetet levande väsen vara en absolut

omöjlighet.Endast tack vare denna gudomliga sammanknytning, denna

existerande verkliga sammansmältning av de levande väsendena i livets

högsta sfär, möjliggörs all livsupplevelse, såväl ont som gott, såväl obehag

som behag.Och utan denna egenskap funnes det inget som helst

förnimmande, och utan förnimmande ingen manifestation, och utan

manifestation skulle varje väsen blott vara ett existerande dött eller livlöst

något.Och världsalltet skulle då likaledes vara ett omanifesterat och därmed

livlöst något.Någon gudom skulle inte alls existera.Hela det strålande,

gudomliga och i en mångfald färg- och ljudmässiga aspekter framträdande liv

15


som utgör världsalltet skulle förnimmelsemässigt vara lika med ett

allomfattande "intet".Men nu är motsatsen lyckligtvis ett faktum.Världsalltet

är en enda strålande, orubblig och odödlig, allomfattande ocean av liv,

uppdelad och manifesterad genom alla existerande levande väsen.

Vad som upprätthåller väsendenas individualitet och den därav följande

upplevelsen av åtskillnad från andra väsen

2474. De levande väsendenas skenbara åtskillnad från varandra ger sig till

känna därigenom att vart väsen för sig har ett psyke, bestående av fysiska

och andliga kroppar. Dessa kroppar är som bekant utformade redskap, genom

vilka förnimmande och manifestation möjliggörs. Men dessa kroppar eller

förnimmelseredskap är alltså rotfästa i väsendets jag. Denna rotfästnings

struktur känner vi till som jagets övermedvetande, som rymmer

ödeselementet och talangkärnorna, genom vilka väsendet kan upprätthålla

sitt undermedvetande, som består av dess dags- och nattmedvetande. Det är

dessa förnimmelse- och manifestationskroppar som jaget och

övermedvetandet ikläder sig och som skapar en skenbar åtskillnad av de

levande väsendena och därigenom upprätthåller upplevelsen av deras

individuella tillstånd och därmed upplevelsen av deras åtskillnad från

tillvarons övriga väsen.

Gud, gudason och de levande väsendena

2475. Denna åtskillnad från de övriga väsendena i tillvaron är således en

skapad företeelse.Men en skapad företeelse kan inte utgöra den verkliga

analysen av situationen.Den kan endast vara en tänkt motsats till det

absoluta.Och det absoluta här är jaget, som just är själva det levande något i

varje levande väsen.Då detta något inte utgör ett manifesterat något, har det

inte någon begränsning.Det har ingen början eller avslutning.Det kan omöjligt

delas.Det kan därför bara betecknas som ett odelbart något.Men då detta

något således är odelbart, blir det liktydigt med det något som finns i varje

levande väsen såsom dess jag.Jagen i alla levande väsen utgör alltså ett och

samma något.Då detta något inte kan delas, blir det här ett faktum att alla

väsen, i kraft av detta något eller jag, kosmiskt sett är olösligt

sammanknutna.Alla levande väsen bildar således här en kosmisk oskiljbar

enhet.Det är, som nämnt, denna enhet som utgör den eviga Gudomen.Då

sålunda jagen i alla levande väsen tillsammans utgör Guds jag, blir de alla

identiska med Gud, även om varje enskild individ på grund av sin

individualitetsstruktur rättmätigt blott kan kallas en "gudason".

Väsendenas upplevelse av åtskillnad från andra levande väsen är blott en

tänkt motsats till den absoluta verkligheten, i vilken de är sammanknutna till

en enhet

2476. Vår högsta kosmiska analys på detta fält visar oss således här som

absolut verklighet att alla levande väsen i absolut mening är identiska på

jagets eget plan.Den upplevda åtskillnad från andra väsen som vi i det dagliga

livet befinner oss i, utgör endast en skapad realitet.Denna realitet kan därför

bara utgöra en manifesterad tankekombination.Men en manifesterad eller

skapad tankekombination är, kosmiskt sett, endast en skapad och inte en

absolut verklig realitet, även om individualitetsprincipen i väsendet är

orubblig.Var och en av oss människor upplever alltså genom de fysiska och

psykiska sinnena sig själv som en från andra levande väsen åtskild individuell

enhet.Men denna åtskillnadsförnimmelse utgör alltså bara en tänkt motsats

16


till den absoluta verkligheten, där väsendena är orubbligt sammanknutna till

en enhet.

Kärleken är, trots att väsendena är omedvetna därom, en förnimmelse av den

enhet eller samhörighet som väsendena utgör med alla andra levande väsen

på det högsta medvetandeplanet

2477. Den absoluta verkligheten framträder alltså i väsendenas

förnimmelseområde som en dragning mot andra levande väsen. Det är denna

dragning som i sitt högsta framträdande yttrar sig som den verkliga och

absoluta sympatin eller kärleken. Det är därför som denna kärlek hos

väsendena skapar en längtan eller lust att glädja och smeka andra levande

väsen. Den är i själva verket, fastän väsendena själva ännu inte vet om det,

ett igenkännande av vårt jags identitet med våra medväsens jag och den

därpå baserade gudomliga släktskapen eller vår kosmiska familjesamhörighet

med allt levande. Det är således denna gudomliga släktskap och kosmiska

samhörighet som kommer till uttryck genom kärleksförmågan.Kärleken känns

som en mycket stark dragning mot de väsen som är dess objekt.Man önskar

göra livet lättare för dessa väsen.Man vill glädja och behaga dem.Man vill

hellre själv lida än se dessa väsen lida.Man känner en längtan efter att få

smeka dem, trycka dem till sig, vara ett med dem.När väsendena i kraft av

kärleken trycker sig samman så tätt och innerligt som möjligt, finns det i

verkligheten hos parterna en önskan att vara fullständigt ett med varandra,

icke blott mentalt utan även fysiskt.Om parternas fysiska kroppar kunde gå in

i varandra och inte vore förhindrade därtill av den fasta fysiska materia de

består av, skulle de helt smälta samman och till det yttre te sig som en kropp,

även om de mentalt sett alltjämt skulle vara två individualiteter.Kärleken

förenar således väsendena mentalt sett.Där kärleken, alltså lusten att

manifestera ljus och glädje för andra väsen, dominerar, där dominerar

fullkomligheten, lyckan och saligheten.Väsendena håller där på att bli

identiska med allt övrigt liv i världsalltet och är därmed på väg att bli ett med

Gud, framträda som hans "avbild", skapade till att vara honom lika.Detta åter

betyder att varje sådan människa har blivit en kärlekens sol som på ett

osjälviskt sätt sprider ljus och värme över allt och alla.

Artikel Kosmisk kommunism och demokrati, Kosmos 2011/3

1. Jesu födelse tände ”kommunismens” stjärna

Vi lever i en tid då en massa människor i den så kallade ”kommunismen” ser

ett förfärligt spöke, ett hot mot den bestående demokratiska kulturen. Det

kan därför ha sin betydelse att dröja lite vid just detta ”spöke”. För

allmänheten är ”kommunismen” ännu endast uppenbarad som ett av

människor konstruerat ”politiskt system”, men för det invigda väsendet

är ”kommunismen” något mycket mer eller långt djupare än något som är

skapat av människor. Det är en kollektiv uppfyllelse av ingenting mindre än

den absoluta ”nästakärleken”. Det är ingenting mindre än den av den

gudomliga världsplanen föreskrivna uppfyllelsen av lagen för skapandet och

upprättandet av ”himmelriket”. Utan en total ”kommunism”, ingen som helst

fred på jorden. Ja, kommunismen är ingenting mindre än själva ”julstjärnan”

på den jordmänskliga andliga himlen. Den är det lysande ”välbehag”, som

skulle komma mänskligheten till del. Det är inte så märkligt att de himmelska

härskarorna lovprisade den evige Fadern den natt, då ”kommunismens”

17


stjärna i form av Jesu födelse tändes på jorden. Det är inte så märkligt att i

dess lysande strålar skulle all världens människor välsignas.

2. Den politiska kommunismen

Nu vill man väl här kanske åberopa, att denna utläggning av ”kommunism” är

rena blasfemin. Men det är här som den allmänna uppfattningen

av ”kommunism” sviktar. Man uppfattar eller känner endast till den form

av ”kommunism”, som det rådande statsskicket i Ryssland är uttryck för och

de därifrån reflekterade ”politiska partierna” i andra länder. Och då

denna ”kommunism” manifesterar sig med hjälp av en hel serie olika

företeelser, som för länge sedan är utlevda i de så kallade ”demokratiska”

länderna, blir det ju mycket svårt för demokrater att se den

moderna ”kommunismen” som en framtidspolitik eller kommande statsskick

för alla länder. Det är till exempel diktaturen och den allmänt påtvingade

likriktningen av alla individer, inskränkningen av den individuella åsikts- och

yttrandefriheten och andra företeelser, som i de demokratiska länderna under

normala förhållanden har släppts fria. Det är dessa tvingande åtgärder, som

fick ”kommunismens” yttre att vara besläktat med ”nazism”. Men det är ju

också alla dessa företeelser, som absolut inte har något med

verklig ”kommunism” att göra.

3. Utvecklingen av ”andlig gemenskap

Dessa företeelser är således alls inte den verkliga kommunismens

kännetecken. Och det är naturligtvis alls inte enligt dessa företeelser

som ”kommunismen” har fått sitt namn. Det är däremot genom principer,

som den har gemensamt med de övriga länderna inom civilisationen. Dessa

principer är utvecklandet av ”andlig gemenskap”, erkännandet av alla

människors samhörighet, önskan om ett likaberättigande för alla människor

till samhällets välstånd, ett avskaffande av ekonomiska klasskillnader, ett

avskaffande av den överklass som uteslutande bestäms av storleken på

individens bankkonto, till fördel för den verkliga, medfödda klasskillnaden,

som uteslutande bestäms av individens själsliga förmågor, och som alltså

endast och allenast kan vara den naturliga. Alla andra klasskillnader är endast

konstlade. Medan äkta klasskillnader aldrig kan framkalla verklig

missunnsamhet eller avundsjuka, utlöser de konstlade klasskillnaderna alltid

missunnsamhet och de därav uppkomna momenten till krig och ofred.

4. Demokratins ofärdiga sidor

Men då kommunismens ädla principer således utgörs av ”andlig gemenskap”,

som ju i själva verket är andan i nästakärleken, blir den ju här synlig som

identisk med ”kosmisk demokrati”. Samma ädla principer ligger ju bakom de

civiliserade ländernas ”demokrati” som kärnidé eller ”fast punkt”. Här gäller

också förbättringen av alla människors ekonomiska villkor, allmänhetens

samhörighet och den enskilde individens utveckling och förkovran till fördel

för helhetens bästa. Demokratins kärnidé eller fasta punkt är precis

densamma som ”kommunismens”. Men i den yttre manifestationen

representerar ”demokratin” liksom ”kommunismen” några högst ofärdiga

sidor eller användningen av några högst odemokratiska företeelser. Den

moderna demokratin såväl som den moderna ”kommunismen” är alltså

behäftad med en rad företeelser eller områden, som varken är demokratiska

eller ”kommunistiska”. Vad är det då för område hos demokratin som inte är

demokratiskt? Det är uteslutande bankkontosystemet, den ”falska

affärsprincipen” eller den alltbehärskande penga- eller kapitalmakten i

världen. Denna makt är ännu förhållandevis så stark, att den i själva verket

behärskar regeringar såväl som enskilda individer, ja, den behärskar helt

ländernas särskilda materiella öde.

18


Manuskriptet slutar med dessa meningar skrivna för hand:

Nazismen härstammar från den nordiska gudaläran och blev utlevd nu här i

det stora dramat eller domedagen. Kommunismen och demokratin är de två

vägarna till himmelriket. Kommunismen är det ryska folkets ansträngningar

för att uppnå en värld i andlig gemenskap – demokrati är den naturliga och

mer smärtfria vägen till himmelriket. Den falska affärsprincipen eller

kapitalmakten är det icke-demokratiska i demokratin, och diktaturen är det

icke-kommunistiska i kommunismen – det är inte målet, utan medlet. För

nazismen är diktaturen målet. Nästakärlekens utveckling genom demokrati

och kommunism. En förklarad tillvaro mitt i den fysiska.

Artikeln är en återgivning av ett oavslutat manuskript, som Martinus skrev

som förberedelse till ett föredrag i Martinus Instituts föredragssal torsdagen

den 19 juli 1945. Martinus följde normalt inte sitt manuskript under

föredraget, där han talade fritt och inspirerat. Små korrekturrättelser och

styckerubriker av Torben Hedegaard. Godkänd av rådet den 20/9 2010.

Första gången infört i Kosmos nr 3/2011.

Översättning: Mona Rehn Ekeback

DEV2, Symbol 26

26.30 Det upphöjda livet i världsstaten

I världsstaten finns det inga som helst politiska strider, eftersom världspolitiken

är kulminationen av den allra högsta fullkomlighet eller nästakärlek. Den

styrs av kosmiskt medvetna väsen. Dessa är i sin tur moraliska genier och

kommer aldrig att tillåta annat än att varje människa absolut skall ha samma

tillgång till världsstatens levnadsstandard, vilken å sin sida upprätthålls i den

allra högsta kapacitet som över huvud taget är möjlig. Här har allt stormaktsinflytande

med förtryckande tendenser för länge sedan upphört att finnas till.

Här behövs varken majoritet eller rösträtt, eftersom världsstatens

regeringsform är kulminerande nästakärlek i kontakt med världsalltets

grundton och alltså uppfyllelsen av Guds vilja. Alla lever här i sin hobby. De

kan göra vad de vill utöver de stadgade arbetstimmar som deras liv kostar.

Materialet till skapandet av vilken som helst sak är helt gratis. Här vill alla

hellre giva än taga. Här finns det ingen som kan köpa och sälja, eftersom

handels- eller affärsprincipen för länge sedan har upphört att existera.

Däremot är alla mer eller mindre utvecklade till vetenskapsmän, konstnärer,

författare och diktare. Vanligt grovt arbete finns inte, eftersom allt mer eller

mindre utförs av automatiserade apparater och maskiner. Hela denna miljö av

trötta och av hårt arbete, slit och släp och för tidigt åldrade och försvagade

människor finns inte heller i världsstaten. Alla är utbildade och intellektuella

väsen, som inte känner till fattigdom eller ekonomiska svårigheter, eftersom

penningsystemet inte längre finns. Här finns inga fackföreningar och ingen

lönestrid. Här finns inga arbetsgivare och inga arbetare som står under dessa.

Här finns det inte någon som skall tjäna pengar åt någon. Det dagliga brödet

kostar här ingen som helst kamp, här finns det ingen som skall göras rik.

Varje människa arbetar här absolut endast för sitt eget livsuppehälle och

absolut inte för att upprätthålla andras liv i sysslolöshet eller lättja. Varje

väsen presterar självt med sin begåvning det antal timmar som motsvarar det

antal timmar som dess eget livsuppehälle kostar i den beräknade höga

levnadsstandard som är fastställd av världsregeringen. Här finns det inga

människor som är så litet utvecklade att de kan inspirera till ofred och krig.

19


Här finns det därför inte heller behov av nervkliniker, sinnessjukhus, liksom

de övriga sjukhusen och lasaretten är starkt på retur, om de över huvud taget

finns – inte endast på grund av de lyckliga fysiska förhållanden som

människorna befinner sig i, utan också i hög grad på grund av den

permanenta sympati och kärlek som alla utstrålar mot alla. Självklart finns

det här i detta fullkomliga människorike inget dödsstraff eller någon som helst

annan form av straff, eftersom det inte finns ”förbrytare”. Och den kärlek till

djuren som har gjort att man i världsstaten alls inte äter animalisk föda, utan

ser på denna som man i dag ser på ätande av människor, och att man likaså

inte heller kan tänka sig att klä sig i djuriska skinn- eller pälskläder, har

befriat människorna från en väldig karmaocean. Tänk vilket gudomligt liv att

leva i. Det är inte så märkligt att det krävs färdig människoutveckling för att

vara i ett sådant rike, som just är det sanna ”Guds rike” på jorden. I

sanning, ”Hjälparen, den heliga andens” utbredning har här skett till fullo.

Jordklotet har blivit människoriket som Guds avbild, honom likt. Guds kärlek

lyser och värmer från alla ögon, från alla sinnen, från alla hjärtan. Livet har

blivit en värld av smekningar. Vi är här i himmelriket. Och detta är Guds

kommande gåva till mänskligheten.

26.31 Vi skall här sluta vår analys av det internationella världsrike som

jordens mänsklighet skall förenas i med två citat från mitt huvudverk ”Livets

Bog”, där detta ämne utförligt har behandlats. Citaten är från styckena 117-

119. Dessa citat ger bland annat uttryck åt de tolv

huvudpunkter som utgör det fasta, bärande fundamentet för världsrikets

struktur i kontakt med världsåterlösningens grundton, kärleken.

1. Alla former av osjälviskhetens seger över själviskheten.

(Gemenskapsintressets seger över privatintresset.)

2. Skapandet av en internationell, demokratisk världsstyrelse.

3. Alla länders avrustning till förmån för upprättandet av en

internationell, opartisk världspolis.

4. Utveckling av ett internationellt öppet – icke hemligt – högsta

lag- och rättsväsen som, representerande vetenskapens yppersta väsen på

såväl andliga som materiella områden, kan vara kvalificerat att känna skillnad

på ”abnorma handlingar” och ”förbrytelser”, och som känner utvecklingens

gång och tillvarons eviga lagar och därmed kan vara en garanti för absolut

rätt och rättvisa för allt och alla.

5. Avskaffande av privat äganderätt till naturvärdena till förmån

för världsstatens övertagande av dessa.

6. Avskaffande av pengar till förmån för införandet av en individs

personligt presterade arbete som enda betalningsvärde och kvittot härpå som

enda betalningsmedel för samma person.

7. Upprättande av en för världsstaten gemensam barndoms-,

ålderdoms- och sjukdomsfond, grundad på avdrag från arbetskvittona.

8. Utnyttjande av maskinerna till förkortning av den materiella

arbetstiden till förmån för studiedagar och andlig forskning.

20


9. Avskaffande av våldspolitik och blodsutgjutelser.

10. Avskaffande av tortyr och dödsstraff till förmån för välbetänkta

internerings- och uppfostringsåtgärder.

11. Utveckling av vegetariska näringsmedel, hälsa och kroppsvård,

sunda och ljusa bostadsförhållanden.

12. Utveckling av andlig frihet, tolerans, humanitet och kärlek till alla levande

väsen, till människor och djur, till växter och mineral.

26.32 Dessa tolv punkter är alltså att beteckna som identiska med de

realiteter kring vilka hela den jordmänskliga utvecklingsenergin koncentrerar

sig, och under vilka uppfyllelsen av tillvarons högsta kärleksbud ”älska

varandra” nu med den nya kosmiska världsimpulsen som grundval kommer

att söka sig mot sin kulmination inom den jordiska människans dagliga

tillvaro. De nämnda punkterna är alltså inte någon utvecklad hjärnspekulation

eller uppställd hypotes, men är däremot uttryck för en analys av ett verkligt

faktum, vilken kommit till uttryck endast på grundval av föregående

realistiska upplevelser. Ingen jordisk människa kan därför existera utan att

vara i kontakt med dessa realiteter eller omgiven av dessa energier.

Att vara i samklang med dessa energier eller nämnda tolv punkter är alltså

detsamma som att vara i harmoni med den gudomliga världsplanen. – Det är

att vara en stimulerande faktor i världsfredens skapande på jorden och det är

den snabbaste vägen för varje jordisk människa till ”Den stora födelsen” eller

uppnåendet av en förklarad tillvaro.

26.33 De stora händelser som sålunda i detta århundrade går fram över

världen är alltså att beteckna som identiska med omskapandet av den

jordiska mänsklighetens töckenaktiga tillstånd till en solljus tillvaro. – Det är

djurrikets dödskamp i den jordmänskliga samhällskroppen – det är det

kosmiska människorikets begynnande framträdande på jorden. Att dessa

mäktiga händelser inte har kunnat och inte kommer att kunna ske helt

oblodigt är helt naturligt, så länge dessa ännu är identiska med en kamp som

förs inne på ett område där hat, hämnd och självförsvar kämpar mot slaveri,

hamstring och girighet. Ett slagfält som är uttryck för en reaktion mellan

sådana energier kan endast åstadkomma lik. Men över dessa lik uppstår

världen i en ny förklarad gestalt, och jorden blir en vibration av förnuft och

kärlek, en harmoni av intuition och salighet.

TORSDAG

LB3

Varför räkneförmågan började bli aktuell för väsendet.

"Underhållningsbegäret" eller den konstnärliga sidan hos väsendet uppstår

1044. Och härmed har vi fått en mycket märklig och orubblig bekräftelse på

de kosmiska analysernas identitet med den absoluta sanningen. Ty för den

utvecklade sanningssökaren kan det endast vara en bekräftelse på de

kosmiska analysernas identitet med denna sanning, när ett system - som

visserligen är skapat av människor, men inte alls i avsikt att vara uttryck för

21


livets högsta kosmiska analyser eller världsbilden - dock inte har kunnat

undgå att just bli ett levande uttryck för eller identiskt med dessa analyser.Att

denna överensstämmelse mellan livets kosmiska analyser och talsystemets

struktur inte kan vara "slumpartad", utan tvärtom är uttryck för en inre

orubblig samhörighet, detta är vad talsystemets tillkomst bekräftar för oss.

Hur kom då talsystemet till? - Ja, är det inte på det viset, att jordmänniskan

redan på ett tidigt stadium började känna det mer och mer nödvändigt eller

livsviktigt att i det dagliga livet kunna ge uttryck åt tingen eller företeelserna i

form av "antal"? - Efter hand som hennes tankeförmåga växte, blev hennes

liv alltmer komplicerat.Hon fick fler och fler detaljer att räkna med.Så länge

väsendet ännu var ett primitivt djur, var livet så enkelt och naturligt, att

instinkten någorlunda kunde klara de få företeelser som det var nödvändigt

för väsendet att vara orienterad i.Djuret tar sin föda där den finns.Det

behöver inte betala med några pengar eller bytesvaror.Det skall inte

"handla".Att hålla reda på maken eller makan och avkomman var inte heller

så krävande att en förmåga att "räkna" var nödvändig, eftersom de naturliga

drifterna i form av föräldra- och maktprincipen nog kunde reglera denna sida

av väsendets framträdande.Även när det gällde vänskap och fiendskap var

instinkten den stora regulatorn.Det var alltså först när väsendet genom

utvecklingen nådde fram till det stadium där det verkliga tänkandet började,

som livet blev mera komplicerat.Då började ting eller detaljer framträda som

var skapade av denna tankeförmåga och som därför inte helt omedelbart

kunde förstås med hjälp av blotta instinkten.Dessa ting var skapade av en

begynnande intelligensförmåga och måste därför analyseras av

intelligens.Och ju mer utvecklad tankeförmågan blev, desto flera sådana

företeelser blev den i stånd att skapa.Och slutligen blev det ett levande,

dagsmedvetet fält i väsendets medvetande, där detaljerna inte var de

ursprungliga självbevarelsebegären, utan i stället alltmer

"underhållningsbegär".Det är dessa "underhållningsbegär" som efter hand

blivit till det som vi i dag benämner "konst" och "vetenskap".

Den konstnärliga sidan hos väsendet blir till självbevarelsedrift.

Räkneförmågan är en av denna självbevarelsedrifts första konstarter

1045. De ovannämnda begären är i dag så utvecklade, att de nu blivit till

verkliga, naturnödvändiga led i självbevarelsedriften hos begärens

upphov.Detta vill alltså säga, att dessa inte kan undvara den glädje och lust

som begären skänker sina sanna utövare, även om de skulle kunna tjäna sitt

uppehälle med andra sysselsättningar.Tar man ifrån dem denna form av

manifestation och livsupplevelse, dödar man deras livslust.Då tynar de bort

liksom plantor i olämplig jordmån.Detta är något att tänka på för de

myndigheter som har med fördelningen av arbetet att skaffa.Och här ser vi

skillnaden mellan människa och djur.Medan djuret egentligen inte kräver

något annat för sin livslust än födan och äktenskapspartnern, har kraven på

dessa två företeelser degenererat eller trängts i bakgrunden hos människan, i

samma mån som de nya intressena - som är ovidkommande för de nämnda

två företeelserna - nu blivit till dominerande livslust och därmed till

självbevarelsedrift hos individen.Vi kan inte här komma närmare in på detta

problem, blott nämna att "räkningen" är en av de första konstarterna hos

denna på tänkandet baserade självbevarelsedrift.Och givetvis har den, liksom

alla andra stora och ädla egenskaper, kommit till endast gradvis.

Vid djurets gräns för vad det klart kan skilja åt i fråga om antal

22


1046. Genom instinkt eller automatfunktion kan väsendet redan som djur

klart urskilja och uppfatta sig självt.Man måste därför säga att det kan

uppfatta "ett".Därutöver kan det urskilja och uppfatta sin make eller maka,

vilket då betyder att det uppfattar begreppet "två".Då det även känner

skillnad på sin make eller maka och ett främmande väsen, kan det alltså

förnimma begreppet "tre".Då det dessutom till en viss grad kan skilja mellan

sin egen avkomma och främmande avkomma, kan det delvis uppfatta

begreppet "fyra".Och här har vi i stort sett kommit till gränsen för vad djuren

kan prestera när det gäller att bedöma antal. Och detta är också i

verkligheten just så mycket som de har bruk för i sin självbevarelsedrift.

Självfallet kan de inte ge uttryck åt denna sin förmåga i siffror eller tal. En

sådan förmåga skulle de ju inte heller ha något särskilt bruk för i sin

självbevarelsedrift. Det är först när väsendets "underhållningsbegär" eller

konstnärliga sida blivit till självbevarelsedrift, som förmågan att uttrycka sin

uppfattning eller förnimmelse av mångfald, genom den findefiniering som

talsystemet ger möjlighet till, blivit verklighet. Den konstnärliga sidan hos

väsendet är just i sig själv blott en utvidgad förmåga att uppenbara eller

meddela sig. All konst har skapats eller blivit till av meddelelsebegär. Man

känner av en eller annan orsak glädje i att skapa tingen och därigenom få

sina tankar manifesterade i materia.

Jordmänniskans utveckling av sifferspråket har uppnått fullkomligheten.

Hennes utveckling av bokstavsspråket skall efterhand nå samma

fullkomlighet. Denna fullkomlighet är livets kosmiska analyser

1047. Manifesterade tankar eller idéer kan endast vara detsamma som

meddelanden, oberoende av om vi kallar ett sådant meddelande "skrift" eller

"tal" eller om vi betecknar det som "måleri" eller "skulptur". Det blev således

en större och större livsbetingelse för väsendet att kunna meddela sig med

medväsendena och ge uttryck för sitt innersta väsen, sitt eget liv.Och det är

denna utveckling av meddelelseförmågan som skall kulminera i den här i

"Livets Bog" beskrivna fullkomliga manifestationen eller nästakärleken.Men

innan den kan nå denna kulmination, måste väsendet, medvetet eller

omedvetet, vara i besittning av alla de erfarenheter som kan avlägsna all

ovilja eller allt motstånd mot objektet för denna kärlek, så att det kommer i

kontakt med de lagar på vilka hela världsalltet är baserat.Väsendet måste,

medvetet eller omedvetet, vara ett med dessa lagar, vilket är detsamma som

att vara ett med Gudomen, med andra ord framträda som "Guds avbild". Och

såväl bokstavsspråket som sifferspråket hör i verkligheten till de äldsta

företeelserna på det konstnärliga området hos väsendet. Och som vi sett har

människans utveckling av sifferspråket redan uppnått denna fulländade

standard, där språket är ett med världslagarna, ett med Gudomen. Det är

samma fulländning som nu efter hand också skall göra sig gällande i tal- och

bokstavsspråket.Som vi vet genom "Livets Bogs" kosmiska analyser, kan

alltså även detta språk ge uttryck åt världsalltets struktur, lagar och principer,

kulminerande i det högsta och fullkomligaste facit som över huvud kan finnas

till, nämligen det som visar sig vara Guds egen syn på tillvaron och som

uttrycks i orden "allt är mycket gott".

Talsystemets tillkomst och fullkomlighet

1048. Att sifferspråket blivit så fullkomligt som fallet är hänger som nämnt

samman med dess gradvisa utveckling, och människorna har aldrig medvetet

siktat mot det målet att talsystemet skulle utgöra några kosmiska

analyser.Det har endast skett därigenom att man ständigt fordrat mer och

23


mer av detta system, varigenom det efter hand måst förbättras för att kunna

fylla de komplicerade behov som uppstått i det dagliga livet.Till att börja med

kunde väsendena såsom djur nöja sig med det ovannämnda instinktmässiga

uppfattandet eller urskiljandet av antal.Sedan har det, för väsendet med en

begynnande tankeförmåga, blivit nödvändigt att alltmer kunna findefiniera de

närmast liggande mångfalderna eller antalen.Man har haft sina tio fingrar som

måttstock.Men kraven blev allt större och starkare.Man fick att göra med så

stora antal att fingrarna inte på långa vägar räckte till.Man måste förbättra

systemet, så att man både kunde räkna och ge uttryck för mångfalder

bestående av ett ännu större antal enheter.Men då horisonten ständigt

vidgades och väsendet blev i stånd att se mångfalder med allt större antal

enheter, måste väsendet naturligtvis till slut nå fram till den insikten, att varje

räknesystem som endast kunde användas i en begränsad måttstock måste

kasseras.Väsendet kunde inte bli tillfreds, förrän det fann ett system som

aldrig någonsin kunde bli för litet och med vilket man kunde räkna i det

oändliga.Och det måste sägas att människorna fullständigt lyckats

härmed.Med det nuvarande räknesystemet kan man räkna eller uttrycka över

huvud alla enheter som i dag kan förnimmas eller någonsin kommer att

kunna förnimmas av ett väsen.Det mål som människorna åsyftade med

räknesystemet var alltså i själva verket bara att skapa ett system, varmed de

kunde uttrycka alla tänkbara mångfalders enheter, vilket ju är detsamma som

"talstorlekar".Och i sin strävan att skapa detta har de omedvetet kommit att

skapa ett system, i vilket oändlighetens och därmed det levande väsendets

och hela världsalltets analys uppenbarade sig i allt sitt majestät.Ty en

mångfald som består av alla talstorlekar kan endast framträda som identisk

med det absoluta uttrycket för allt existerande.

Människans bruk av bokstavsalfabetet är på väg att bli lika fullkomligt som

hennes bruk av sifferalfabetet

1049. Denna väsendets strävan, som slutade med att göra sifferspråket till

något fulländat, gör sig nu gällande i fråga om bokstavsspråket.Ändamålet

med bokstavsspråket är att skapa ett system, med vilket man mer direkt kan

uttrycka detaljerna i sin egen medvetandehorisont.Och här har man likaså

nått fram till en viss grad av fullkomlighet.Denna baserar sig liksom i

siffersystemet på ett alfabet.Men det som skall uttryckas med

bokstavsspråket är avsevärt mera komplicerat.Medan man med sifferspråket

endast önskar eller avser att uttrycka enheternas närvaro i antal hos

mångfalderna, önskar man med tal- eller bokstavsspråket uttrycka

enheternas speciella kolorit och struktur.Det är därför mycket lättare att

räkna - ett, två, tre osv. - än att beskriva varje enskild enhets speciella lilla

värld.När det gäller jordmänniskans bruk av bokstavsalfabetet, har hon alltså

inte nått så långt som i sin förmåga att använda sifferalfabetet, även om hon

naturligtvis med detta sistnämnda kan åstadkomma stora räknefel.Men på

samma sätt som människornas horisont vidgades och allt större krav kom att

ställas på talsystemets användbarhet - som kulminerade först när systemet

var så fulländat att det kunde uttrycka alla talstorlekar - så befinner sig

människornas förmåga att använda språksystemet i ständig tillväxt och

kommer att kulminera först när det kan uttrycka alla talstorlekarnas kolorit,

vilket just är detsamma som oändligheten och därmed analysen av

världsalltet och det levande väsendet eller med andra ord: livets eller

tillvarons kosmiska analyser.Innan väsendet kan ge uttryck åt dessa analyser,

det vill säga den absoluta sanningen bakom alla illusionerna, är det inte

tillfreds med sin språkförmåga, och dessförinnan har utnyttjandet av denna

24


förmåga inte nått sin kulmen.Och fram till denna tidpunkt blir väsendet

ständigt tvunget att ändra sina begrepp och uttryck samt sin därav beroende

syn på livet och tillvaron.Dessa företeelser kan därför endast betraktas som

"relativa" eller lokala detaljer i väsendets eget medvetande.Det lever då ännu

enbart i "det timliga".Dess språk förmår ännu inte att ge uttryck åt "det

eviga".Och så länge det inte gör det, är en absolut tillfredsställelse, det vill

säga en absolut frid eller salighet, en omöjlighet.

Varför sifferspråkets struktur bekräftar fullkomligheten i världsalltets eller det

levande väsendets kosmiska analyser i "Livets Bog"

1050. När vi här har redogjort för talsystemets analyser, är det för att visa

hur världsbilden i "Livets Bog", skapad genom kosmisk analysering, blev

fullständigt analog med den världsbild eller det uttryck för livet och

oändligheten som i verkligheten skapats av naturen själv, eftersom den ju

inte hade uppsatts som mål av någon människa.Människorna har visserligen

skapat räknesystemet, men de har varit helt omedvetna om att de därmed

skapade ett uttryck för livets högsta kosmiska analyser.Den medvetna delen

av denna deras skapelse var ju enbart ägnad skapandet av ett fullkomligt

räknesystem.Och detta system har de varit tvungna att forma eller ändra på,

ända tills det kom i hundraprocentig kontakt med naturen.Dessförinnan kunde

det inte tjäna sitt syfte på ett fullkomligt sätt, dessförinnan var människorna

inte tillfreds med det.Att det inte nådde denna fullkomlighet och inte kunde

vara helt tillfredsställande för människorna innan det i sig självt blivit identiskt

med själva livets kosmiska analyser, detta torde vara helt uppenbart.Att

världsbilden i "Livets Bog", alldeles oberoende av någon kunskap om

talsystemets mystik, blev ett slutfacit som exakt svarade mot eller blev

identiskt med den av naturen själv i talsystemet manifesterade världsbilden,

detta torde väl, som tidigare nämnt, vara en garanti för en inre gudomlig

orubblighet i världsbildens struktur, såväl i "Livets Bog" som i talsystemet.Såg

vi inte här, att människornas manifestation av talsystemet inte blev

fullkomlig, förrän detta i sig självt blev ett korrekt uttryck för livet självt,

vilket vill säga för livets eget kretslopp från mörker till ljus? -Och är det inte

på samma sätt med all manifestation? -Vem kan påvisa en manifestation som

är ett absolut och därmed fullkomligt uttryck för det absoluta livet, så länge

den kan "föråldras" eller vara underkastad absolut "början" och "avslutning"?

-En sådan manifestation kan endast vara en liten tillfälligt lysande "komet" på

den eviga kosmiska himlen.En dag skall den ha slocknat - medan evigheten

består.

När väsendet blir i stånd att använda språkalfabetet på ett lika fullkomligt sätt

som det nu använder sifferalfabetet, är det ett med "vägen, sanningen och

livet"

1051. Och så länge ett väsens tunga endast förmår ge uttryck för

oändligheten, evigheten och allmakten i sanningar som blott passar in på tid

och rum, är det ännu inte livets absoluta analyser som formas av denna

tunga.Då är väsendets ljud ännu blott det vilsekomna djurets rop efter sin

flock i djungeln.När nästakärleken kan få ett väsen att sätta samman sådana

ord och meningar av språkets alfabet, att de i likhet med talsystemets

struktur bildar världsalltets och därmed livets analyser, då ljuder Gudomens

egen eviga röst oförvanskad från detta väsens läppar.Då har det höjt sig över

tiden och rummet.Då är det ett med oändligheten, evigheten och

allmakten.Då är det "vägen, sanningen och livet".

25


Småbog Juleevangeliet

21 KAPITLET

Världens största konstverk har inte blivit till genom hanköns- eller

honkönsmentalitet eller genom självbevarelsedrift, utan genom

kristusmentalitet

Vad är det då som gör att jordmänniskan är något mer än ett däggdjur? – Det

är alla de manifestationsarter som inte är nödvändiga för eller har något att

göra med ett vidmakthållande av äktenskapet, fortplantningen eller

parningsakten. Det är med andra ord alla de manifestationer som en

människa av hjärtat har lust att utföra, inte därför att de utgör en betingelse

för självbevarelsedriften eller i kampen för det dagliga brödet och inte för att

de eventuellt ger mycket pengar, utan enbart därför att det är en gudomlig

njutning att sysselsätta sig med dessa speciella manifestationer för deras

egen skull. Att utföra en viss bestämd manifestationsart eller en viss sorts

arbete, endast därför att det ligger en glädje och inspiration i att utföra själva

arbetet, visar en helt ny mentalitet. Det är närvaron av detta mentala tillstånd

som utgör de begynnande symtomen på att väsendet är ett ”kristusbarn”. Det

är nämligen de begynnande talangerna för manifestation av ”himmelriket”.

Det är begynnelsen till den värld, i vilken det inte skall vara ”gråt och

tandagnisslan”. Det är början till fundamentet för den ”frid” och det ”välbehag”

för jordmänniskan som julevangeliet ger löfte om. Det är nämligen

produkterna av denna stora glädje och inspiration som bland annat fyller all

världens museer eller offentliga konstsamlingar med de så kallade

ovärderliga ”konstskatterna”. Rymmer inte dessa stora, för allmänheten

tillgängliga konstsamlingar geniala manifestationer, ja rent av överjordiskt

sköna alster av världens största genier, till allmänt beskådande, till glädje och

inspiration för allmänheten eller samhällets alla enskilda individer? – Vilken

skillnad mellan ett sådant museum och ett affärsmässigt varuhus! – I museet

ser vi ett stort, utvalt och granskat område av det yppersta som jordmänniskan

kunnat frambringa, helt utan tanke på ekonomisk vinning, ära eller

berömmelse. Ja, visar inte historien just exempel på hur enskilda konstnärer

eller genier rent av svultit, lidit nöd och brist på det dagliga livets alla

områden och avstått från ett högt betalt förvärvsarbete eller varit utsatta för

förlöjligande, spott och spe, kritik och förföljelse, till och med från sin familj

och sina närmaste vänner, endast därför att de efterkommit sitt genis

starkaste krav, begär eller drift och därigenom fullbordat sina geniala

mästerverk utan någon som helst materiell vinning. Tänk, om dessa konstens

eller skaparförmågans stora representanter i stället för sin konst hade valt ett

arbete som kunnat ge dem stora inkomster, hur fattig skulle då inte världen i

dag ha varit på verkligt stora geniala mästerverk. Men dessa stora genier

valde alltså att skapa konst hellre än att skapa förmögenhet. De kände att det

var deras mission att skapa sköna ting, utan att ta hänsyn till vad det skulle

kosta dem själva i umbäranden och tårar. Och deras geni trollade fram

konstens största uppenbarelser, mästerverk som i dag måste betalas med

miljontals kronor, pund eller dollar – om de inte redan blivit samhällets och

därmed hela mänsklighetens egendom och därför inte längre kan köpas eller

omsättas i försäljningsvärde.

Museerna runt om i världen rymmer alltså jordens största rikedomar i form

av geniala konstverk, uttryck för jordmänniskans allra högsta kunnande, till

och med skapade under svält, umbäranden och tårar. Dessa mästerverk har

26


inte tillkommit på grund av något anbud om en viss betalning i timmen, om

dagen eller i veckan. De har endast blivit till därför att deras upphov känt att

de måste skapas, och för dem var det glädje nog, att de trots allt lyckats

skapa dem.

Att sedan andra människor, geniala affärsmän, tjänat stora förmögenheter

på mästarnas verk och levt högt på dessa geniala konstalster, innan de blivit

offentlig egendom och därmed tillgängliga för allmänheten, detta förändrar ju

inte de omständigheter under vilka de kommit till, och som uppenbarar deras

upphov eller skapare som ”kristusväsen” på detta speciella skaparfält. Sådana

skapelser har i många av dessa väsens liv orsakat både ”getsemane”

och ”korsfästelse”. Men sedermera, efter hand som massan utvecklades till

att uppskatta och förstå deras verk eller geniala manifestationer, har man

höjt dem till skyarna, så att de genom detta erkännande har fått en

sorts ”uppståndelse”. Att det är ”kristusprincipen” som vi här i dessa väsen

har framför oss, går det alltså inte att komma ifrån.

22 KAPITLET

Skillnaden mellan varuhuset och konstmuseet

Hur helt annorlunda är det inte med produkterna i ett varuhus eller en affär! –

Här uppvisas också många underbara, ja till och med geniala ting. Men dessa

har inte frigivits som offentlig egendom eller utställts enbart för att gratis

beskådas av allmänheten. De är ännu ofria och bundna eller monopoliserade

som medel, varigenom smarta finanshajar och aktieägare dagligen kan föröka

sina förmögenheter utan att själva utföra något nämnvärt arbete, och alltså i

hög grad leva på producenternas eller skaparnas bekostnad. Och hur är det

med alla övriga produkter i ett sådant varuhus, tjänar de inte samma

ändamål? – Och vilka är det som framställer alla dessa produkter? – Är det

människor som tillverkar dem endast i glädje över att just få tillverka dem,

utan hänsyn till ekonomi eller vinning? – Nej, det hör i så fall endast till undantagen.

Det allmängiltiga är i stället att varorna är tillverkade av betalda

arbetare som, genom omständigheternas tvång och sin obemedlade ställning,

alltifrån födelsen är predestinerade till att dagligen av sitt liv sälja vissa

timmars arbetskraft för att av samma liv bärga just de timmar som de med

nödvändighet måste använda till att sova och till att sörja för artens

fortbestånd eller sitt erotiska krav. Det är en självklar sak att det av dessa

varelser manifesterade arbetet inte blir utfört i glädje över att man just får

utföra det, för arbetets egen skull, vad det än må kosta, och oavsett om man

får betalt för det eller inte. Det allmängiltiga är ju att det uteslutande utförs

som betalt arbete. Men betalt arbete är ju detsamma som betalt liv, och

betalt liv åter är ju detsamma som slaveri. Varuhus och övriga affärs- och

butikslokaler skiljer sig alltså från museer därigenom, att medan de sistnämnda

är utställningslokaler för geniala alster, osjälviskt framställda och

skänkta av sina upphov mer av glädje över skapandet som sådant och den

glädje och inspiration de kan vara för andra, än med tanke på materiell

vinning, så är däremot varuhusen och affärerna utställningslokaler för

produkter som skapats av ”slavar” eller människor som varit nödsakade att

dagligen sälja vissa timmar av sitt liv för att bärga dygnets övriga timmar åt

sig själva. Dessa alster eller produkter återigen är bara avsedda till att, som

nyttoföremål kamouflerade betalningsmedel eller valuta, göra det möjligt för

affärernas eller varuhusens innehavare att utnyttja eller köpa ännu fler

timmar, dagar eller månader av andra människors liv. Vad anser man om att

det i ett sådant varuhus säljs varor till priser som kanske utgör mer än det

dubbla framställningspriset, alla kostnader inräknade? – Betalar man inte här

27


en summa pengar som man inte alls får någonting för? – Och betyder inte

detta för en obemedlad köpare ett antal dagars eller månaders arbete hos

någon arbetsgivare?

Sannerligen, det är skillnad på ett affärsmässigt varuhus och ett museum.

Affärshuset existerar i kraft av köp och försäljning av jordmänniskors liv,

vilket principiellt är detsamma som ”slaveri”. Museet däremot existerar i kraft

av stora mästares osjälviskt skapade, geniala konstverk, i vilkas betagande

inspirationskraft och stimulerande intellektuella utstrålning det kärleksfullt

söker omfamna alla sina besökande. Står vi inte här, inför dessa två sorters

varuhus eller magasin, vid portarna till två världar? – Är inte ingången till affärshuset

porten in till koncentrationen av den värld, där livet är pantsatt som

betalning för de timmar man nödvändigtvis måste ha för att få sova och

befordra artens eller släktets bestånd och fortplantning och där man

alltså ”måste äta sitt bröd i sitt anletes svett”. Därför är frågan här inte, vilket

arbete man helst vill utföra, utan i stället vilket arbete som ger mest pengar

eller största ekonomiska vinning, då den här erhållna valutan utgör det

halmstrå som alla ekonomiskt slavbundna jordmänniskor med begärlighet

griper efter, i tro att de med hjälp därav kan häva sig upp ur den materiella

fångenskapen och köpa tillbaka sina själars förlorade frihet. På denna övertro

är varuhusen och affärslivet baserade. Och ju flottare rostfria stålpelare,

spegelglasdörrar och marmorfasader de briljerar med, desto starkare

bekräftar och uttrycker de denna övertros triumf. Men lika lite som en

drunknande kan rädda sig med hjälp av ett halmstrå, kan en människa köpa

sig verklig själsfrid med hjälp av någon valuta – kronor, pund eller dollar.

Rikedomen är ett själens fängelse lika mycket som fattigdomen. Sade inte

världsåterlösaren till sina lärjungar att ”det är lättare för en kamel att komma

igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike”? – Nej,

affärsvärldens stora palats, varuhus och banker visar inte vägen till

julevangeliets stora och varaktiga ”frid på jorden” och det därav följande ”välbehaget”

för människorna.

23 KAPITLET

De konstnärliga mästerverken är ”kärleksbevis”

I de stora museerna, biblioteken och andra för allmänheten tillgängliga

intellektuella centra har man däremot tillfälle att se några av världens största

och skönaste intellektuella alster, varmed man kan berika sin ande, bli

stimulerad och besjälad med innerlig längtan efter att själv kunna nå upp till

en sådan fullkomlighet i skapande som strålar ut från galleriernas väggar,

hyllor och montrar. Är inte alla dessa geniala konstnärliga skapelser – böcker,

tavlor eller skulpturer – en enda stor samling ”kärleksbevis”? – Är de inte just

avsedda att liva upp, pryda och försköna de väggar, salar, gallerier och övriga

omgivningar där de placeras? – De är sannerligen inte framställda för att göra

omgivningen ful, mörk och trist. Men när de sålunda skall liva upp och

försköna tillvaron och omgivningen för åskådaren är de ju i allra högsta

grad ”kärleksbevis” för denne åskådare. Och dessa konstnärliga alster,

särskilt när det gäller tavlor och skulpturer, är alls inga medel, varigenom

man kan göra andra väsens livstimmar till ”slaveri” – långt därifrån! Då de

sålunda enbart utgör ”kärleksbevis”, är det ju den absolut hundraprocentiga

”nästakärleken” som här värmande och livgivande strålar oss till

mötes från museets stora, ljusa salar. Här ser vi produkter, skapade av sina

upphov enbart i glädjen över att åstadkomma något som kan värma och lysa

upp människosinnet, oberoende av vad det kostat av svält eller korsfästelse

och utan någon som helst tanke på ekonomisk vinning. Vem har större kärlek

28


än den som offrar sitt liv endast för att medverka till att göra andras liv

lyckligt? – När geniet eller mästaren sålunda trotsar svält, nöd och elände,

spott och spe, och inte ser till någon ekonomisk vinning, emedan det betyder

livet för honom att få sin skapelse så fullkomlig som möjligt, och när denna

skapelse fortsätter att ge åskådaren ”kärleksbevis” och fylla hans sinne med

beundran, inspiration och längtan efter att själv nå fullkomligheten, då måste

man erkänna, att konstverkets eller mästerverkets skapare verkligen älskat

eller gjort mer för denne åskådare än han gjort för sig själv. Själv trotsade

han alla besvärligheter för att skapa sitt verk sådant, att det kunde bli just ett

permanent ”kärleksbevis” för åskådaren. Sannerligen, är inte

detta ”nästakärlek”?

FREDAG

Småbog Juleevangeliet

24 KAPITLET

När jordmänniskorna klavbinder varandra i legaliserat livsrofferi

Vi har här genom beskrivningen av varuhuset och museet fått en inblick i två

världar. Varuhuset eller affären var endast ett centrum för köp och försäljning

av liv. Dess eleganta utstyrsel, dess marmorfasader, silverskimrande

stålpelare, dess neonillumination och bländande ljuseffekter m.m. är endast

en förgylld ram kring detta ”köpande och säljande” av liv eller timmar av liv,

kamouflerat och omskapat till bruksföremål. Alla dessa bruksföremål är saker

som kostat ett visst antal arbetare ett visst antal timmar av deras liv. Dessa

omskapade livstimmar salubjuds nu i sin tur till allmänheten för ett visst

penningbelopp. Pengar är ju ännu jordmänsklighetens egen måttstock för

livstimmar. Då allt liv i varuhuset sålunda mäts i pengar, är pengar endast

detsamma som ett visst antal livstimmar. I form av bruksföremål säljer

varuhuset eller affären livstimmar och får som betalning livstimmar tillbaka i

form av pengar. Man köper alltså livstimmar för livstimmar. Denna princip är

som sådan gudomlig, ty den uttrycker ju den sanna affärsprincipen. Samma

värde för samma värde. Det är denna princip som hela universum är baserat

på. Varje levande väsen måste sålunda ge sitt liv för att få sitt liv. Det är

denna princip eller samma lag som betingar att ”man skall älska sin nästa

som sig själv”. Men jordmänniskan, representerad genom varuhuset, vet ingenting

om denna den sanna affärsprincipens gudomlighet. Hon köper och

säljer livstimmar och ger sålunda visserligen livstimmar för livstimmar, men

absolut endast på villkor att hon får fler livstimmar tillbaka än hon ger. Ett

bruksföremål som kanske kostat fem livstimmar säljs inte för fem livstimmar,

utan helst för minst det dubbla. Ja, man skulle kanske bland sakkunskapen

inte ens kalla en sådan handel för en ”god affär”.

Men varför skall fem livstimmar kosta mer än fem livstimmar? – Jo,

därigenom kan man nämligen leva högt på sina medväsens liv. Ju fler livstimmar

man på detta sätt i form av legaliserad handel eller affär kan beröva

eller avtvinga sina medväsen, desto mer kan man själv slippa ifrån att

uppfylla villkoret för sin egen existens eller uppfyllandet av livets lag. Man

slipper sålunda i motsvarande grad ifrån att betala sina egna livstimmar med

motsvarande livstimmar.

Jordmänskligheten har rent av legaliserat detta kamouflerade livsrofferi och

gjort det till det bärande fundamentet för sin tillvaro, liksom den moderna

uppfostran och skolgången i utomordentligt stor utsträckning är baserad på

29


en strävan att göra individerna till genier eller experter på detta område, för

att därigenom åtminstone ge dem förmåga att beskydda sina egna livstimmar

mot livsrofferiet och det därmed förbundna ”slaveriet”. Om man inte här är en

genial expert, blir ju ens egna livstimmar rövade av andra. Och det är därför

inte svårt att se att jordmänsklighetens livsföring just kulminerar i att

överträda själva livets högsta lag, vilken fordrar ”en livstimme för en

livstimme” eller ”samma värde för samma värde” och inte högre värde för

lägre värde. Men när det absoluta villkoret för livets fullkomliga existens inte

alls uppfylls, i det att väsendena medvetet utvecklar sig till genier i att så

kamouflera den dagliga tillvaron, att de till och med legalt kan ta emot högre

värde för ett lägre värde och därigenom tillskansa sig livstimmar som de inte

alls återbetalar med några andra livstimmar, så måste ju detta nödvändigtvis

leda till att några väsen i tillvaron inte alls får sina egna livstimmar, eftersom

andra väsen lagt beslag på dessa, ibland till och med innan de blivit födda.

Och dessa andra väsen kan härigenom inte endast vara i besittning av sina

egna livstimmar utan att alls prestera något i gengäld, utan de lever också

högt på de från medväsendena rövade livstimmarna. Det är därför självklart

att jordmänskligheten under dessa omständigheter omöjligt kan uppnå det

absolut fullkomliga livet. Och därför är det i dag så, att alla tvingas av alla att

koncentrera sig på att på bästa sätt beskydda sig mot detta dominerande

livsrofferi. Alla är sålunda mer eller mindre tvungna att göra sig till experter

i ”livsrofferi”.

Men ju mer man tror sig kunna beskydda sitt liv genom denna utveckling,

desto mer kommer världen, vilket här vill säga: jordmänsklighetens verkliga

normala upplevelse av livet, ur jämvikt. Detta återigen resulterar i krig av alla

slag: krig mellan nationer, krig mellan arbetare och arbetsgivare, krig mellan

religiösa sekter, krig mellan politiska rörelser, krig man och man emellan.

Sannerligen, det behövdes ett ”julevangelium”, en ljusets uppenbarelse eller

ett väsen som kunde demonstrera för jordmänniskorna att ”det är saligare att

giva än att taga” och att man skall ”vända den högra kinden till när man blir

slagen på den vänstra”, liksom att man genom att ge sitt liv för andra

kommer att äga det. Här gäller det sålunda inte alls att begära två eller flera

livstimmar för en timme, eftersom man i själva verket inte alls har kommit till

världen för att låta sig tjänas, utan för att tjäna, och i synnerhet som man

endast kan tjäna jordmänskligheten, medväsendena och världen just

genom ”att tjäna” och inte genom att ”låta sig tjänas” eller på annat sätt göra

sig till parasit eller genom skadliga abnormiteter vara ett hinder i den

gudomliga skapelsen eller manifestationen av världsfreden.

25 KAPITLET

”Himmelriket” eller den verkliga världsfreden är inte en värld som bygger på

tävlan i rofferi av medmänniskornas livstimmar

I varuhuset blomstrar alltså den värld eller mentala sfär, där man ”hellre

tager än giver” och därigenom hämmar sin totala andliga frihet. Jordmänniskan

har blivit en mental slav, en pengarnas fånge, antingen det är som

tiggare eller som en krösus. Det är ingen av dessa två former av framträdande

som uppfyller villkoren för världsfreden. Och denna kommer därför

också att förbli ouppnåelig så länge dessa två manifestationsformer är

allmängiltiga. ”Himmelriket” eller den verkliga världsfreden är inte en värld av

vare sig legala eller illegala slavar eller slavägare. Det är inte en värld av

individer med herrefolkstendenser. Det är inte ett rike eller en sfär som

baseras på tävlan i rofferi av medmänniskornas livstimmar. Det kan enbart

vara en värld där alla älskar alla, eller varje individ älskar sin nästa som sig

30


själv. Julevangeliet är alltså inte en vacker utopi, utan är tvärtom

jordmänsklighetens framtida allra högsta vetenskap. Och det är denna

vetenskap som strålar ut från all uppenbarelse av verklig genial konst, skapar

atmosfären i de stora konstmuseernas mäktiga hallar och sprider denna

världsförskönande atmosfär från sina väggar, hyllor och montrar. Även här är

det omskapade livstimmar vi ser, men dessa är inte längre betalningsmedel i

det mentala och kroppsliga slaveriets ekonomi. Nu har de uppnått vad de

ursprungligen var bestämda till – deras upphov må ha varit medvetna därom

eller ej – nämligen att vara kärleksbevis för varje åskådare och sända ett

himmelskt eller överjordiskt inspirerande ljus djupt ned i hans själ, och därigenom

låta honom förnimma existensen av en värld som är högre än den på

köp och försäljning av livstimmar baserade slav- och herrefolkstillvaro som vi

hittills har uppfattat som kultur och civilisation. Ländernas stora konstmuseer

är sålunda det begynnande resultatet av det ”riktiga människorikets” intåg i

den jordiska sfären. Allt som utgör verklig genial konst kan enbart vara en

kulmination av vetenskap, liksom verklig vetenskap i sig själv endast kan

manifesteras som genial konst. Dessa två faktorer bildar således tillsammans

en enhet som endast kan existera som ett verkligt kärleksbevis, vilket vill

säga att denna enhet uteslutande är till glädje och välsignelse för åskådaren.

En konst som i sin struktur inte representerar den högsta vetenskapen på sitt

område, är inte konst, och den vetenskap som inte är konst, är inte heller

någon verklig vetenskap.

26 KAPITLET

När vetenskapen inte är konst, och konsten inte är vetenskap

När ett så kallat konstverk inte är konst, är det för att dess upphov har saknat

kunskap och rutin i att bringa sitt verk i hundraprocentig kontakt med livets

lagar eller dess skapelsevibration. Och i samma grad som det inte är på

våglängd därmed, kommer det att framträda som disharmoni. Då det sålunda

inte är fullkomligt, kommer det att i motsvarande grad vara missvisande. Det

kommer alltså att leda de väsen som inte kan se ofullkomligheten på avvägar,

i deras uppfattning av den del av livet som de skulle lära känna genom detta

konstverk, vare sig det gäller landskap, levande väsen eller abstrakta

företeelser. Det är precis samma sak här som med en bok eller ett litterärt

verk. I samma grad som detta avviker från den hundraprocentiga

fullkomligheten är det ju också missvisande, och dess beskrivningar eller

analyser falska. Den som skall lära känna den absoluta sanningen eller

verkligheten enligt en sådan framställning, blir alltså, i samma utsträckning

som verket är missvisande, förd utanför de verkliga fakta. Och endast det

ofullkomliga väsendet kan uppfatta en sådan bok som ett fulländat konstverk.

Om en vetenskap inte är konst, är det därför att inte heller den är i

hundraprocentig kontakt med livets lagar, varför den då också nödvändigtvis

måste framträda som disharmoni. Överallt där en vetenskap inte är konst

kommer den att bringa olycka och lidande över människorna. Är det inte just

till följd av en sådan vetenskap som stora delar av jorden ödelagts och

miljoner människor dödats i utrotningsläger med gaskamrar, tortyrredskap

och andra vetenskapliga påfund? – Och vad skall man säga om

atombomberna och städerna Hiroshimas och Nagasakis undergång, där

tusentals människor – barn, vuxna och gamla – mitt i sitt dagliga bestyr, på

väg till skola, fabrik och kontor, utan varning plötsligt utplånas genom

vetenskapens helveteseld? – Är det konst? – Är det fullkomlighet? – Är det en

absolut sanningsuppenbarelse? – Är det livets slutliga mening och mål som

här uppenbaras för oss? – Om det inte är så, hur kan det då vara konst? –

31


Och om det inte är konst, vilket alltså vill säga att det inte är en fullkomlig

uppenbarelse av livets mening och därför måste vara en ofullkomlig eller falsk

uppenbarelse av denna mening, hur kan då denna atombombning vara

vetenskap? – En vetenskap som inte är sanning kan omöjligt vara vetenskap.

Endast dårar eller en ovetande hop låter sig bländas av all den som vetenskap

kamouflerade osanningen och därav följande viljeföring eller beteende.

27 KAPITLET

Det verkliga geniet uppenbarar genom sitt vetande och sin makt endast

kärlek

Men är då inte atombomben och alla övriga vetenskapliga företeelser geniala?

– Är det inte genialt att man kunnat uppdaga så mycket av materiens struktur

att man därigenom har blivit i stånd att behärska naturkrafterna på ett så

överdådigt sätt? – Jo, det är riktigt att de vetenskapliga upptäckterna och

uppfinningarna är uttryck för stor intelligens på de rent fysiska, tekniska och

kemiska områdena, men de avslöjar samtidigt att deras upphovsmän totalt

saknar vetande om vad denna väldiga kunskap ska användas till.

Jordmänniskan har sålunda utvecklat sin förmåga att jonglera med

elementen. Hon kan skapa blixt och åska. Hon har blivit en materiell gigant,

men något geni är denna gigant inte, så länge hennes resultat inte är ett

kärleksfullt inspirerande och livgivande konstverk för åskådarna. Så länge

denna gigants manifestationer endast kan uppvisa ett samlat resultat i form

av en delvis ödelagd, torterad, demoraliserad, materialistisk och hämndgirig

mänsklighet, som svältande och frysande söker sin tillflykt till ruinhögarna av

de en gång så vackra, med föda, värme, ljus och allt livets goda försedda

kulturcentra, så länge är denna gigants verk inte någon verklig konst och

därmed helt utan genialitet. Ja, det är närmast bara att betrakta som ett allt

dominerande fuskverk. Då genialiteten är konstens kulmination, kan över

huvud taget ingenting bli genialt utan att vara konst. Genialiteten består inte i

att kunna skaffa sig kunskap och makt, utan uteslutande i detta: att med

kunskap och makt kunna uppenbara den absoluta sanningen, livets absoluta

mening, vilket återigen är detsamma som den absoluta kärleken. När vetenskapen

kulminerar – inte i att ödelägga och lemlästa mänskligheten – utan i

att bringa den i allra högsta kontakt med livets mening eller kärleken, då har

den blivit till verklig eller absolut genialitet. Och denna genialitet är

kulminationen av julevangeliets uppfyllelse. Då råder en varaktig fred på

jorden, och välbehagets strålar i form av det absoluta himmelriket lyser över

alla dess kontinenter och hav.

28 KAPITLET

Förälskelse är som en berusning och beslöjar sanningen

Men vad har nu dessa analyser angående varuhuset, konstmuseet, vetenskap

och konst, med jungfrufödelse att göra? – Vi kom ju in på dessa analyser just

genom detta ämne. Jo, dessa analyser har visat oss att det i den jordiska

människans mentalitet och livsföring börjar skapas en upplevelsesfär som inte

har något som helst med den djuriska fortplantnings- eller

förökningsprocessen att göra. Den visar sig vara en intressesfär som skiljer

sig från djurets genom att den ligger helt utanför dyrkan av hankön eller

honkön. I sitt högsta framträdande utlöses den i skapande endast för

skapandets egen skull. Detta skapande är alltså i detta sitt högsta

framträdande inte ett hanväsens uppvaktning av ett honväsen eller tvärtom.

Det är inte en skogsduvas kuttrande för sin maka, även om det kanske i sin

lägsta eller spädaste begynnelseform stundom i någon grad ännu är smittat

32


eller inspirerat av förälskelseenergier. Det är denna skapartendens som

slutligen blir till renaste och ädlaste konst. Men i denna konstens

nybörjarvärld finns det alltså fall, då konstnärerna ännu endast genom ett

förälskelserus kan inspireras till skapande. När sådana konstnärer inte är

förälskade, kan de inte skapa. Det gäller i vissa fall både skrivande och

avbildande konstnärer. Men när de så verkligen blivit förälskade, är de ibland i

stånd att producera i rikt mått, men deras produktion är då nästan alltid ett

överdimensionerat eller svulstigt lovprisande, i dikt-, roman- eller bildkonst,

av manlig och kvinnlig älskogsatmosfär och är sålunda inte hundraprocentig,

verkligt sann konst. Dessa under älskogsrus skapade konstverk kan

naturligtvis vara utomordentligt vackra och betagande för den känslobetonade

läsaren eller åskådaren och därigenom göra sitt upphov berömt och dyrkat

som geni. Men på den nyktre tänkaren, som söker den absoluta sanningen,

har de ingen dragningskraft. Då de skapade alsterna inte är manifesterade i

en nykter, total opartiskhet, kan de som nämnt omöjligt vara något absolut

fullkomligt eller hundraprocentigt uttryck för den verkliga sanningen på sitt

område och är sålunda i motsvarande grad inte att räkna som konst. Konst

måste vara ett verkligt uttryck för sanningen. I motsatt fall är den inte

vetenskap. Och när den inte är vetenskap, kan den endast vara uttryck för

sitt upphovs eller sin skapares illusion eller misstag, hans berusning och den

härav följande tendensen till överdrift eller partiskhet på ifrågavarande

område. Och mycket inom konst och litteratur, som tidigare uppfattats som

berömda mästerverk, kommer som följd härav så småningom att bli till

makulatur, allt eftersom utvecklingen framskrider och jordmänsklighetens

iakttagelseförmåga genomskådar dess olika brister.

Då konst kan vara verkligt sann konst endast genom att vara verkligt sann

vetenskap, och sann vetenskap endast kan existera som ett hundraprocentigt

uttryck för den absoluta sanningen, och ett sådant uttryck för den absoluta

sanningen omöjligt kan existera utan att vara totalt fritt från partiskhet, blir

det här till påtagligt faktum att ett väsen, vars organiska struktur betingar att

det endast kan förnimma eller uppleva partiskt, omöjligt kan uppleva den

absolut fullkomliga sanningen. Ett väsen, för vilket det är en livsbetingelse att

äga ett annat väsen som favorit och att självt bli älskat tillbaka av detta

väsen som favorit, kan omöjligt vara annat än partiskt när det gäller detta

andra väsen. Denna partiskhet är dess glädje, dess högsta livslycka och

därmed dess normalitet.

29 KAPITLET

Väsendet utvecklas efter hand till att kunna födas i en speciell ”kristuskropp” i

stället för i en speciell han- eller honorganism

Det är utlevelsen av denna normalitet som frigör jordmänniskan från den

partiskhet som hindrar henne att se den absoluta sanningen i allt och alla.

Hon ser sanningen endast i förhållande till sin partiskhet och önskar endast se

och uppleva företeelser eller ting som kan vara bränsle på detta hennes livs

bål, vilket för tillfället är det enda som värmer henne. Det är därför självklart

att detta väsens tolkningar av livet inte blir vetenskapliga analyser av dess

verkliga struktur, dess odödlighet och allkärlek och den därigenom

uppenbarade fullkomliga människan eller ”den evige Gudomens avbild”, utan

istället blir en allt annat överskuggande böjelse att manifestera djurets

normalitet, med dess speciella sexuella hanköns- eller honkönsbegär och

därav följande rättfärdiggörande av svartsjuka, egendomsrätt och alla övriga

former av egoism eller hat, krigs- eller ofridsskapande moment. Att

himmelriket eller ett verkligt fredsrike inte kan bestå av sådana könsbetonade

33


partiska väsen, är naturligtvis lika självklart. Och det blir här lätt begripligt att

det färdiga ”kristusväsendet”, den fullkomliga människan, skapad till ”Guds

avbild”, inte kan vara enbart hanväsen eller enbart honväsen, utan måste

vara ett väsen som inte av en organisk struktur, som endast kan uppvisa

partiska manifestationer, hålls nere i partiskhetens och självdyrkans kalla,

bloddrypande sfärer. I samband med jordmänniskans framträdande och

identitet som ”kristusbarn” kan vi därför inte komma förbi begreppet

jungfrufödelse, alltså en födelse som inte är resultatet av att ett hanväsen och

ett honväsen blivit till ”ett kött” eller haft sexuellt samlag. Hon måste genom

jordeliven, allt eftersom kristusprincipen utvecklas i hennes mentalitet, nå

fram till att kunna födas i en speciell kristuskropp, vilket vill säga: en kropp

som inte är en speciell handjursorganism eller en speciell hondjursorganism.

Då ju dessa två organismformer till följd av sin sexuella struktur är

specialredskap för partiskheten, kan de omöjligt vara specialredskap för det

motsatta: osjälviskheten och allkärleken. Att handjursorganismen och

hondjursorganismen hos jordmänniskan därför måste degenerera, allt

eftersom allkärleken eller nästakärleken på allvar börjar bli individens starkaste

begär eller åtrå, är sålunda en ofrånkomlig naturlag.

Men liksom den djuriska mentaliteten, själviskheten eller det könsliga

ägandebehovet eller egendomsrätten endast kan manifesteras genom den

speciella handjursorganismen och hondjursorganismen, så kan den

fullkomliga kristusmentaliteten endast manifesteras genom en kropp som inte

är en speciell han- eller honorganism. Hur skulle väsendet annars frigöras

från partiskhet gentemot det motsatta könet och den därav följande

rivaliseringen, svartsjukan och hämndlystnaden?

30 KAPITLET

Väsendenas sexuella poltillstånd och det totala uppfyllandet av lagen om

nästakärleken

Det som skiljer jordmänniskan från det vanliga djuret och gör henne till

ett ”kristusbarn” eller en blivande fullkomlig människa är alltså hennes begynnande

utveckling bort från könsmotsättningen. Att denna utveckling

befordras av en djupt i väsendets medvetande begynnande ny organisk

struktur, blir alltså till faktum eller verklighet genom alla de erfarenheter som

visar på utvecklingen av förmågan att känna sympati – inte endast för det

motsatta könet – utan också för väsendets eget kön. Då all sympati till sin

djupaste natur är sexualism, är denna nya organiska struktur sålunda också

av sexuell natur. Att denna sympatiska natur på sin nuvarande nivå i

jordmänsklighetens mentalitet i stor utsträckning är tämligen okultiverad eller

ofullkomlig, ja till och med breder ut sig som rena vildskott av många slag,

detta är helt naturligt så länge samma mänsklighet ännu inte alls har

undervisats eller informerats om den sanna sexualismens högsta struktur. Det

är dessa vildskott som döljer sig under begreppet perversitet. Naturligtvis

kommer dessa vildskott eller perversiteter att florera, så länge

jordmänskligheten är totalt ovetande om den del av den sexuella principens

struktur som ligger utanför det rent speciella hanväsendets och honväsendets

område. Men detta förändrar ju inte ”kristusbarnets” tillväxt. Erfarenheterna,

villfarelserna och perversiteterna är endast födslovåndor och lektioner, som

efter hand skall ge väsendet den visdom som det har bruk för och därigenom

slutligen bringa det i kontakt med dess kommande bestämmelse

som ”människan skapad till Guds avbild”.

Företeelserna eget kön och motsatt kön är alltså något som till gagn för

nästakärleken är på retur i jordmänniskans mentalitet. Nästan är sålunda i

34


verkligheten ett nytt ”kön”, ett begynnande nytt objekt för individens sympati

och kärlek. Djupt i jordmänniskans medvetande börjar sålunda utvecklas en

ny organisk struktur som efter hand kommer att förvandla jordmänniskans

nuvarande organism från att vara enkönad till att bli tvåkönad och därmed

göra individen till ett väsen, i vilket den feminina och den maskulina principen

befinner sig i total jämvikt eller balans. Och det är – enligt kosmiska analyser

i mitt huvudverk ”Livets Bog” – enbart denna balans som är förutsättningen

för skapandet eller manifestationen av den absoluta nästakärleken och det

härigenom utlösta totala uppenbarandet av ”lagens uppfyllelse”. Väsendet har

då blivit omskapat till ett mentalt solväsen som inte har någon skugga, utan

liksom universums solar och stjärnhopar sänder ut sina strålar mot allt och

alla. Under det att mannen och kvinnan eller han- och honväsendet i renodlad

form endast är mentala halvsolar, då de inte kan känna sympati för, och än

mindre älska, sitt eget kön och därför kastar en stor slagskugga mot detta

kön, så är det fullkomliga kristusväsendet eller det dubbelpoliga andliga

väsendet ett helväsen eller en helsol. Det kan därför självt inte alls sända ut

någon mental slagskugga. Då det är dubbelpoligt, existerar för detta väsen

inte något motsatt kön att favorisera eller något eget kön att rivalisera med

eller känna antipati mot. Det sänder ut sitt värmande ljus mot allt och alla.

oo0oo

35

More magazines by this user
Similar magazines