Vill du spela

VILHELM, 17 ÅR En sen fredagskväll var Vilhelm
och hans fl ickvän på väg genom stan. När de gick
över busstorget i centrum fi ck Vilhelm plötsligt syn
på något som fi ck honom att stanna till.
– När vi gick förbi en busskur såg jag en kille
som slog med knytnäven mot en tjej, förmodligen
hans fl ickvän. En annan tjej, antagligen hennes
kompis, försökte hindra honom. Hon som blev
slagen grät.
Vilhelm kände sig osäker.
– Jag sade till min tjej att vi kanske borde ringa
polisen? Men hon ville bara gå därifrån, av rädsla
antar jag. Så vi gick. Efteråt kändes det jävligt illa
att jag inte ingrep. Jag blev ju skitförbannad när
jag såg det och ville egentligen gå fram. Men jag
var samtidigt rädd. Killen var två huvuden längre
än jag och väldigt aggressiv, så jag skulle nog ha
blivit skadad själv.
Senare på natten passerade Vilhelm och hans
tjej busskuren igen.
– Det kändes tryggt och skönt för samvetet
att det inte fanns någon blodpöl eller andra spår,
säger Vilhelm. Det är ju ändå möjligt att det hände
någonting, men man vill ju gärna inbilla sig själv att
det gick bra.
Vilhelm tror att han skulle handla annorlunda
om samma sak hände igen.
– Absolut. Om jag såg något liknande i dag
skulle jag ingripa. Det är ju lätt att säga, men jag
hoppas i alla fall att jag skulle gå fram eller kanske
ringa polisen.
Vilhelm tror att man ingriper i större utsträckning
om man har fått lära sig hemma att det är
viktigt att ta ställning och visa vad man tycker.
– Om man känner samhörighet med andra
människor är det nog större chans att man ingriper
för att hjälpa. Sen har det nog med mod att
göra – det krävs att man vågar.
7
Foto: Åsa Andersson-Broms