Torleif Styffe

– A k t u e l l t o m l i t t e r a t u r f r å n b e r ä t t a r n a s l a n d s k a p – 

Min 

Fröding 

– fem författare 

berättar 

Svart barndom i serieform 

Heidruns jubilerar 

Torleif Styffe 

– skribent, diktare, estradör, 

dialektsamlare, journalist, 

kulturarbetare, lärare...

Sidan 20 

InneHåll 

Sidan 30 

Inledning: Tomas Riste, regionråd _________________________________ 3 

Min Fröding – fem författare berättar ____________________________4–6 

Årets Värmlandsförfattare och Region Värmlands stipendier ___________ 7 

Mångsysslaren Torleif Styffe __________________________________ 8–10 

”YCDBRALAI” – arbeta mindre och få mer gjort _____________________ 11 

Heidruns firar 20 år __________________________________________12–13 

Klässbols Linneväveri firar 90 år med bok _________________________ 14 

Västanå och guldtråden _______________________________________ 15 

Utgivet i urval 2009–2010 ____________________________________ 16–19 

Kristina Sundström – årets debutant __________________________ 20–21 

Krönika bokåret 2009–2010 __________________________________ 22–23 

Malin Billers svarta barndom _________________________________ 24–25 

Eva Wiklund om det otänkbara _______________________________ 26–27 

Sven Smedberg och Strandbarnet _______________________________ 28 

Joar Tiberg om kvillrande fåglar och en deprimerad måne ____________ 29 

Konstnärshemmet Bovilgården ______________________________ 30–31 

Radiosuccén Verskampen ______________________________________ 32 

Bok om STCC:s framgångsrike teamchef Tommy Kristoffersson ________ 33 

Sjukhusbiblioteken i Värmland – öppna för alla __________________ 34–35 

Vad får man egentligen lov att spola ned? _________________________ 36 

Sidan 29 

REDAKTIonSRÅD 

Anita Andersson, Värmländska Författarsällskapet, 

och Hedvig Bergenheim, 

Lars Falkman, Debora Karlsson , Ulf 

nordström och Ingalill Walander olsson 

från Region Värmland. 

GRAFISK FoRM 

Lars Falkman, Region Värmland. 

SKRIBEnTER 

Anita Andersson, Ismael Ataria, 

Katarina Averås, Erik Bengtson, 

Hedvig Bergenheim, Tobias Berger, 

Kristina Borgsten, Pia Gustavsson, 

Hanna Hellquist, Barbro Järliden, 

Debora Karlsson , Ulf nordström, 

Bernt Stenberg, Henrik Thorson och 

Bengt Åkerblom. 

FoTo 

Øivind Lund, Lars Jacob Jakobsson med 

flera. 

BILD FRAMSIDA 

Torleif Styffe, foto av Øivind Lund. 

Bok i Värmland produceras av Region 

Värmland.

Ge oss 

nyA jubIleer 

att fira! 

I år fyller Gustaf Fröding 150 år. 

Förra året firade vi Selma Lagerlöfs Nobelpris. 

Nästa år är det 50 år sedan Nils Ferlin gick ur tiden. 

Med alla jubileer och hågkomster är det lätt att tro att den värmländska berättartraditionen är något 

som bara hör det förgångna till. 

Men så är det inte. I Konstresan, utgiven av Värmlands Museum, skriver konstkritikern Ingela Lind om 

sina resor i landskapet och sin tro på att ”berättandet” bara är en värmländsk kliché. 

Efter ett halvår redovisar hon sina intryck. Kliché eller inte, konstaterar hon, berättartraditionen 

skapar ändå identitet: ”Alla talar om berättande. Det är en i högsta grad levande företeelse.” 

Att berättandet lever i Värmland kan man bland annat avläsa i den rikedom av nya böcker med värmländsk 

anknytning som presenteras på Bok & Bibliotek i Göteborg och Värmländsk 

bokmässa i Karlstad varje höst. 

Region Värmland ger stöd till Värmländska FörfattarSällskapets arbete med 

bokmässorna. Vi ser det som utmärkta tillfällen att visa hur berättartraditionen 

ännu lever och formar vår region. 

Som en uppmuntran till de värmländska författarna instiftade vi för 

två år sedan Region Värmlands litteraturstipendium. Vi har också gett 

en jury i uppdrag att varje år utse Årets Värmlandsförfattare, som 

avslöjas på Bok & Bibliotek 

i september. 

Genom bokmässorna och de 

litterära priserna sätter vi fokus 

på författarna och Värmland som 

litterärt landskap. 

Bok i Värmland har samma syfte. Det är vår årliga publikation 

om författare, bibliotek, aktuella böcker och andra 

litterära nyheter. 

Vi hoppas att Bok i Värmland ska stimulera till läsning – 

och gärna också till besök i Värmland. 

Här hämtar vi kraft ur tradition och erfarenhet – inte 

minst på kulturens område – för att mobilisera den styrka 

som behövs för att Värmland ska växa och nå framgångar. 

Och för att vi ska få nya jubileer att fira! 

Tomas Riste 

Styrelseordförande, Region Värmland 

TRE TIPS FRÅn ToMAS RISTE 

Att läsa 

– Jag läser ofta skönlitteratur av olika 

slag. Brittiska kriminalförfattare är en 

favorit: Peter Robinson, Ian Rankin, 

Denise Mina… 

Att lyssna på 

– Jag kör bil mycket och lyssnar gärna 

på ljudböcker. Ut och stjäla hästar av 

Per Petterson är en bra bok, suveränt 

inläst av Rolf Lassgård. 

Att göra på semestern 

– Läsa! Jag har ofta köpt sex–sju böcker 

första semesterdagen för att vara 

säker på att ha så det räcker. 

Inledning | Sidan 3

Sidan 4 | Min Fröding 

barbro järliden 

Det var en midsommarnatt på Alsters 

herrgård. Efter en kall försommar hade 

värmen kommit. Det var vindstilla. En rödvingetrasts 

sång bröt tystnaden. Jag kände 

mig ensam. Gräsmattan på södersidan låg 

grön och inbjudande. Bortom gärdena såg 

jag Vänerviken ligga lugn och spegla den 

ljusa natthimlen. 

Men jag var inte ensam. En vitklädd figur 

kom långsamt gående emot mig över 

ängarna. Det var en man. när han kom 

närmare tyckte jag att jag kände igen rocken 

med de stora benknapparna. Vänligt sträckte 

mannen ännu på avstånd fram handen emot 

mig för att jag inte skulle bli rädd. Mitt hjärta 

började bulta. 

Är det möjligt att jag får träffa honom? Jo, nu 

möter jag hans blick. och ja, det är sant! 

Ingen annan har sådana ögon: utforskande, 

milda, drömmande, sorgsna, blå: Gustaf 

Fröding. 

Det sjunger och doftar och lyser och ler 

från jorden och himlen och allt jag ser… 

Vi sätter oss på stentrappan, som ännu är 

varm efter den långa solskensdagen. Jag 

glömmer min längtan efter familjen och går 

MIN 

FRÖDING 

under 2010 firar vi att det gått 

150 år sedan poeten Gustaf 

Fröding föddes. Alla har sin 

egen bild av Fröding, hans liv 

och författarskap. 

Vi bad fem författare i olika åldrar 

att skriva en kort text på temat 

”Min Fröding”. Här är resultatet. 

helt upp i att han tagit mig i handen. Hans 

hand är stor och mjuk. 

barbro järliden är konsthistoriker och har varit verksam 

vid Värmlands Museum. 

Foto: Marie Söhrman

ismael ataria 

Jag har blivit ombedd att skriva en text 

om Gustaf Fröding och för det krävs 

således att man har en relation till 

samme man, att vara poet och verksam i 

Värmland och inte känna till sin Gustaf 

Fröding är som att jobba för TV och inte 

ha koll på vem Lennart Hyland var. Jag 

läser gärna Fröding även om han kanske 

inte hamnar tio-i-topp över poeter jag 

helst avnjuter. Den gamle Gustaf är för 

mig en nattfjäril som då och då tar sig in 

i rummet när man ska sova, man vet inte 

varifrån den kom men måste skänka den 

erik bengtson 

Sundstagymnasiet i Karlstad invigdes 1960. 

Samtidigt avtäcktes professor Hilding 

Linnqvists mosaik ”Tema ur Gustaf Frödings 

diktvärld”. Hans lysande, levande, färgsprakande 

apoteos har steg för steg kommit att 

bli min Fröding. 

Mosaiken har två huvudmotiv: dels scener ur 

värmländskt liv grupperade kring spelmannen 

nils Utterman, dels gestalter som 

anknyter till det österländska i Frödings 

dikter, uppbyggda kring haremsflickan 

Dinarsad med sin cittra. De båda huvudmotiven 

åtskiljs i kompositionens mitt av tre 

lite av sin tid innan den fladdrande 

lyckas ta sig ut i sommarnatten igen. Jag 

läser som sagt inte Fröding varje dag, 

det är kanske inte min grej ut i fingerspetsarna 

men jag är ändå fylld av 

tacksamhet och ödmjukhet över att själv 

få ingå i den mussla som utgör Värmlands 

litterära historia där Fröding 

definitivt är en av de största pärlorna. 

Ismael Ataria är poet. 2009 tilldelades han region 

Värmlands litteraturstipendium. 

Foto: eric bengtsson 

centrala symboler: Skaldens musa, Aladdins 

lampa och Gral, som erbjuder ”livets vin”. 

På 1960-talet kunde man ibland få se en 

äldre man fundersamt stå och betrakta det 

här konstverket. Så gick han då slutligen 

därifrån, nu märkbart raskare i steget. Det 

var, upplystes jag om, konstnären själv. 

Inte sällan står även nu för tiden en äldre 

man för sig själv framför samma verk. Så går 

han till slut därifrån, även han med piggare 

gång. 

Den mannen är jag. 

Min Fröding | Sidan 5 

erik bengtson fick utmärkelsen årets Värmlandsförfattare 

2008. Foto: Øyvind lund

Sidan 6 | Min Fröding 

Hanna HellQUist 

Min Fröding är fet och fåfäng. Han är trött men kreativ, han skriver 

och super och köper horor men kan inte låta bli att drömma om 

kärleken och författar de allra vackraste dikter om den. 

Han är slarvig med pengar men noga med rytmen. Han är uppgiven 

och självkritisk och kokett mitt i alltihop – läs mig gärna, köp 

mina dikter, men förvänta er ingenting, jo snälla, älska dem. 

Han vill men han kan inte lära sig att stå ut. Han hatar sig själv men 

älskar ljudet av ett gammalt gråberg. Han är bunden i sängen men 

tanken flyger dit han vill, den flyger hem, den flyger bort. Han rör 

sig mellan Eden och Alster, han umgås lika lätt med Erk från Öjervik 

som med Platon. Ena dagen i Arkadien, andra dagen i ett dike i 

Sunne. Han vältrar sig i sentimentalitet men blir aldrig banal. Hur 

kan han klara sig undan där de flesta andra misslyckas? 

Min Fröding har växt upp med vargar och brukspatroner. Han är 

vildvuxen, ovårdad, välklädd och ser nonchalant över glaset med 

nyfikna ögon. Han dömer aldrig det han ser. 

Hanna Hellquist är författare (Karlstad Zoologiska) och journalist. 

Foto: Caroline Andersson 

bernt stenberg 

Gustaf sitter i sitt pojkrum på vinden och ser ut över ”rucklen i min 

fädernestad”. Så börjar han skriva till sin genom livet bäste vän. 

Kristinehamn julen 1877 

Karl Mauritz Hellberg! Jag hatar dig! Du har röfvat mitt lifs lycka, 

du har stulit min ros i nordanskog! (...) 

Här i vindsrummet låg Gustaf under pojkåren och läste i vaxstapelns 

sken till långt in på natten. och han läste allt han kom över. 

* 

”Vi tyckte så mycket om den snälle gossen”, skrev Cecilia Fröding 

om ”fosterbrodern” Adolf Lundbom. 

när Adolf såg tillbaka på sina år i Frödingsgården berättade 

han helst om alla lekar, äventyr och snöbollskrig tillsammans med 

Gustaf, systrarna och kamraterna. 

Det var Gustaf som med sin fantasi hittade på nya och ovanliga 

lekar. 

Men Adolf mindes också hur Gustaf kunde avbryta leken, 

stanna på stigen och hur han sjönk in i djupa drömmerier. 

Mauritz ”Maggan” Hellbergs ömsinta beskrivningar av sina första 

möten i Karlstad med ”den svarte kristinehamnaren” och om hur 

deras vänskap utvecklades återvänder jag till om och om igen. 

bernt Stenberg är författare. Han bor sedan länge i Frödingsgården i Kristinehamn. 

Foto: Cajsa jansson 

*

eGIon VärMlAndS 

lITTerATurSTIpendIuM 

åreTS 

VärMlAndSFörFATTAre 

Region Värmlands litteraturstipendium på 50 000 kr instiftades 2008. Det delas ut årligen 

och skall ges till minst två och högst fem enskilda verk ur det senaste årets utgivning av 

litteratur med Värmlandsanknytning. Stipendiet kan ges både till skön- och facklitteratur. 

Juryn består av representanter för Länsbiblioteket i Värmland, Karlstads stadsbibliotek, 

Värmländska Författarsällskapet och Föreningen Värmlandslitteratur, som också organiserar 

juryarbetet på uppdrag av Region Värmland. 

2008 belönades fem verk: 

• Amish – en roman av Erik Bengtson 

• Idrott i Nordvärmland – en fackbok av John Eriksson 

• Picasso valde också Kristinehamn – en roman av Marcus Grahn 

• Stefan Johansson: Bara tiden och livet förslog – en konstnärsbiografi av Stefan Hammenbeck 

• Åh, vad ni ska sakna mig – en barnbok av Anita Forsnäsgård (text) och Anders Palmgren 

(teckningar) 

2009 delades stipendiet av två yngre 

författare: Anders Brokvist (mer känd 

under pseudonymen Ismael Ataria), 

född 1981, som fick stipendiet för 

diktsamlingen Allt jag vill för dig, ingen 

annan och David Liljemark, född 1973, 

som belönades för serieboken Boltzius. 

2010 års vinnare tillkännages i Värmlandsmontern 

på Bok & Bibliotek i 

Göteborg torsdag 23 september 

klockan 11.30. Stipendiaterna presenteras 

kort därefter på www.regionvarmland.se. 

Prisutdelning blir det på Värmländsk bokmässa på Värmlands 

Museum i Karlstad 26–27 november. 

Utmärkelsen Årets Värmlandsförfattare instiftades 2003. Det året tilldelades Inger och 

Lasse Sandberg utmärkelsen. Sedan dess har den gått till: 

• 2004 – Bengt Berg 

• 2005 – Maj Bylock 

• 2006 – Kerstin Högstrand och Lars Lerin 

• 2007 – Lars Andersson 

• 2008 – Erik Bengtson 

• 2009 – Helene Tursten 

Syftet med utmärkelsen är att lyfta fram välförtjänta värmländska författare. I juryn ingår 

Länsbiblioteket i Värmland, Värmlands Museum och Föreningen Värmlandslitteratur. 

2010 års Värmlandsförfattare tillkännages i Värmlandsmontern på Bok & Bibliotek torsdag 

23 september klockan 11.30 och får ta emot sin utmärkelse på Värmländsk bokmässa. 

Läs mer om utmärkelsen på www.regionvarmland.se

Sidan 8 | Mångsysslaren Torleif Styffe 

DIKT OCH DIALEKT 

Torleif Styffe inspirerar oss med levande lokalhistoria 

Text: Katarina Averås / Foto: Øyvind lund

Torleif Styffe är lärare och klassföreståndare 

på Kvistbergsskolan i Sysslebäck – på heltid. 

Det egna skrivandet sker alltså på de timmar vi 

andra kallar för fritid. Han har ett fast uppdrag 

som journalist för Värmlandsbygden. Därutöver 

har han gett ut flera böcker som på djupet 

berättar den nordvärmländska historien. Han 

skriver poesi och texter till både visor och 

dansbandslåtar samt driver det egna förlaget 

Montana förlag. Dessutom är han grundare och 

en av de aktiva i Kulturkoppra, som genom sin 

verksamhet vill levandegöra gammal kultur 

med hjälp av ny teknik. 

Så när han tar ordet lat i sin mun för att beskriva 

sig själv ligger en protest nära till hands. 

Torleif Styffe har inte gjort sig känd för att vara 

oföretagsam, arbetsskygg eller slö. Tvärt om. 

– Men när jag diktar ligger jag gärna ner på 

rygg, förklarar han. Jag gör det ofta bekvämt för 

mig och väljer helst den enklaste vägen. Mina 

första dikter var ofta väldigt korta. Efter ett tag 

med pennan upp och ner så försvinner ju 

bläcket. 

Faktum är att han har skrivit en dikt om 

sin lathet som även fick ge titeln till hans allra 

första diktbok Lat poet (1988). 

Jag skriver en dikt om året, 

på det blir man inte fet, 

så det är rätt bra för figuren, 

att vara en lat poet 

De senaste 15 åren har Torleif Styffe varit 

involverad i tre större kulturprojekt som alla 

hämtat sin näring i hembygdens historia. Och 

hembygden är i hans fall koncentrerad till Ransby 

och andra närliggande byar i Dalby socken. 

För det stora flertalet är dessa trakter numera 

mest kända genom skidanläggningen Branäs, 

några kilometer söder om Sysslebäck. 

Eftersom det mesta kring Torleif Styffe 

visar sig handla om bygdens historia och dialekt, 

passar vi på att påminna om att Branäs faktiskt 

ska uttalas med ett kort a – inte ett långt 

utdraget som många tror sedan namnet blev en 

riksangelägenhet för drygt 20 år sedan. Namnet 

hör ihop med brand eller bränder och en 

förklaring finns i en lokal sägen som gör 

gällande att pilgrimer hade rastställe här och 

gjorde upp eldar. Alltså: Brànnes. 

– Hembygden har intresserat mig sedan 

Kanske känner du Torleif Styffe som skribent, diktare, estradör, dialektsamlare, 

journalist, kulturarbetare, granne eller lärare. redan under intervjuns första 

minut lyckas han i ett andetag sammanfatta sina varierande gärningar. Sedan 

lutar han sig framåt och tar liksom sats innan han paradoxalt nog konstaterar: 

– jag är egentligen en väldigt lat person. 

barnsben. När jag var liten lyssnade jag mycket 

på min pappa Herbert, min farfar Daniel och 

min farbror Göte. Jag fick höra massor av 

historier om människor, arbete och minnen 

från skogen. De kryddades ofta med mycket 

humor. 

– Jag var mycket nyfiken och ville förstå hur 

livet var förr i tiden. Startskottet för mitt 

skrivande var min urspårade släktforskning 

som jag drog igång på 1970-talet. Jag ville få 

veta mer om mina gamla släktingar. 

Pappa Herbert var också konstintresserad 

och både målade och gjorde träskulpturer. 

Torleif Styffes intresse för historier och bilder 

kan alltså antas komma från fadern. Diktandet 

har dock sitt ursprung hos modern Ingrid. 

– Mamma var duktig på att rimma. Hon 

skrev alltid fina födelsedagsrim och gjorde det 

till en sport att skriva slogans och skicka in till 

olika tävlingar som hon hittade i butiken. Hon 

har vunnit allt från en bil till en hel frysbox full 

med mat! 

– Hemma hos oss pratade vi mer om musik, 

litteratur och bilder än om älgjakt. 

Inspirerad av att skriva dikt ville Torleif Styffe 

Mångsysslaren Torleif Styffe | Sidan 9 

även prova på att skriva vis- och låttexter. Sedan 

många år har han ett etablerat samarbete med 

bland andra Leif Nygren, ursprungligen från 

Torsby och numera bosatt i Täby. 

– Leif och jag har gjort ett hundratal visor 

tillsammans. Jag har också samarbetat med 

bland andra Ingvar Hellberg, Sven-Ingvars och 

Thore Skogman. Ingvar Hellbergs och min Virus 

och bakterier hamnade faktiskt på Dansktoppen 

i slutet av 1960-talet och behöll en plats på listan 

så länge som reglerna tillät det. Den skivan sålde 

upp emot en miljon exemplar. 1987 startade han 

Montana förlag. Montanus är det latinska ordet 

för bergstrakter och i loggan är det 567 meter 

höga och mäktiga Branäsberget avbildat. 

– Syftet var främst att få ut min första bok 

som var en samling artiklar om hembygdshistoria. 

Ett eget förlag gav mig friheten att ge ut det 

jag ville och under åren har det blivit fler 

lokalhistoriska böcker blandat med diktböcker 

och musik. 

Fram till idag har förlaget gett ut 15 av 

Torleif Styffes egna böcker, sex cd-skivor samt 

sammanställt drygt tiotalet böcker med andras 

eller äldre texter. Några böcker och skivor är 

även utgivna på Kulturkoppras förlag. 

Torleif Styffes stora läsekrets finns naturligtvis 

i Värmland. I hans lokalhistoria finner 

många sina egna rötter och inspireras av 

tidigare generationers ursprung. Men hans 

arbete röner uppmärksamhet även långt utanför 

Värmlands gränser. 

– Det finns många utflyttade värmlänningar 

som känner hemlängtan. De tycker om att höra 

dialekten och tonen. Ett av de finaste beröm jag 

har fått var från en person som uttryckte att 

”det var ungefär som att få ett brev hemifrån” 

när han hade läst en av mina böcker.

Värmländskt diktande balanserar ofta på 

gränsen mellan allvar och humor. 

– Kanske kan man kalla det jag skriver för 

köksbordspoesi. Jag vill fånga upp vardagliga 

tankar och ackordering. 

Mycket av hans arbete finns både i text och 

som ljudspår på cd. Dessutom deltar han gärna i 

olika evenemang där han själv läser högt ur sina 

böcker eller anteckningar. 

På senare år har han samlat en stor del av 

sina tidigare och nutida texter i flera olika 

böcker och skivor. I samband med att förlaget 

firade 20 år och han själv 40 år som vistextförfattare, 

gav han ut skivan Till far och mor…och 

till alla er andra (2007). Förra året kom boken 

Torleif Styffe – Verser och visor (2009) och i år 

lanserades cd:n Kåserier och dikter på Dalbymål 

(2010) där han själv läser egna texter. 

Hembygdens Dalbymål är ett av Torleif 

Styffes kännetecken. Det är Värmlands kanske 

äldsta och mest särpräglade dialekt och talades i 

området runt Sysslebäck mellan älvarna Femtan 

i söder och Tåsan i norr. 

Han har också medverkat till att Dalbymålet 

idag är den dialekt som är bäst dokumenterad 

– inte bara i 

Sverige utan möjligen i 

hela världen. 

Dalbyordboken 

innehåller 24 000 

uppslagsord med alla 

sina tänkbara böjningsformer. 

90 

procent av alla nedtecknade 

ord är 

dessutom insatta i 

språkexempel för att vi 

ska förstå hur de 

används. Grovjobbet 

gjordes redan under 

åren 1948 till 1968 av 

folkmålsdiktaren och 

skogsbonden Karl 

L:son Bergkvist 

(1899-1980), och 

språkforskaren Jacob Jacobsson (1911-1972) som 

arbetade på Dialekt- och folkminnesarkivet i 

Uppsala. Materialet är handskrivet i 13 band 

och upptar en hyllmeter. Det finns i tre exemplar, 

varav ett på Sysslebäcks bibliotek. 

1995 påbörjade Torleif Styffe det gedigna 

arbetet med att digitalisera dialektsamlingen för 

att kunna ge ut den i bokform. Det tog fem år 

innan han och Carina Berglund, hans främsta 

kollega i projektet, var klara. Då kunde 654 

tätt skrivna sidor tryckas. Men projektarbetet 

tog inte slut med det. Ett år senare kom även 

en cd-romskiva med 45 000 ljudfiler inlästa av 

tre infödda Dalbybor, bland andra Torleif 

Styffe själv. 

– Landsmålsalfabetet är ett fonetiskt 

alfabet som skapades på 1800-talet i syfte att i 

skrift komma alla språkljud så nära som 

möjligt. Med oumbärlig hjälp av Rune 

Västerlund på SOFI i Uppsala transkriberade 

jag detta till en enklare variant som passar 

Dalbymålet och de speciella betoningar och 

ljud vi använder. Dalbymålet innehåller 14 

olika vokaler, till skillnad från svenskan som 

har nio. ■ 

Fakta 

Namn: Torleif Styffe 

Född: 1949 

Uppväxt i: På Gammelvägen i 

Ransby. 

Bor: Fortfarande på Gammelvägen 

i Ransby. 

Familj: Hustru Ragnhild, två barn 

och tre barnbarn. 

Anställd: Lärare vid Kvistbergsskolan 

i Sysslebäck. 

Skriver: Artiklar, dikter, lokalhistoria, 

visor. 

Också känd för: Att ha slutfört 

arbetet med Dalbyordboken som 

innehåller 24 000 uppslagsord och 

45 000 ljudfiler på cd-rom. Uppträder 

med högläsning av egna texter 

på dialekt och svenska. 

Förlag: Montana förlag samt även 

delägare i Kulturkoppra förlag 

Aktuell just nu: Skivan Kåserier och 

dikter på Dalbymål där han läser 

egna texter.

Bokens titel YCDBRALAI står för You Can´t Do Business Running 

Around Like An Idiot och är en motreaktion till devisen You 

Can´t Do Business Sitting On Your Ass från åttiotalet. Han menar att 

det ofta är bättre att sitta still på rumpan än att springa runt som en 

idiot och ändå inte få något gjort. 

Exempel på meningslösa aktiviteter är att sitta av värdelösa möten 

eller att skriva rapporter och mötesanteckningar som ingen läser. Det 

enda sättet att undvika det är att säga nej när vi känner att vi håller på 

med saker som inte leder någonstans. Och det är helt ok att säga ifrån 

utan att ha något bättre förslag eftersom att göra mer av någonting fel 

oftast inte är bättre än att låta bli. Om någon säger ifrån kan gruppen 

hjälpas åt att hitta en bättre lösning. Det fungerar sällan så att det är 

ett enda snille som kommer på allting. 

Boken är lättläst, rolig och föredömligt kort för att vara en 

förbättra-ditt-liv-bok. Annars är det vanligt i den genren att det man 

under läsningens gång varit säker på att man ska förändra, det har 

man glömt när man kommit till slutet av boken. Om man ens orkar 

läsa klart. 

”yCdbrAlAI” – arbeta mindre och få mer gjort | Sidan 11 

Arbeta 

mindre 

mer och få gjort. 

– jag ser så mycket uppenbar slentrian i arbetslivet. 

Vi lägger ofta tid på saker som alla 

inblandade egentligen vet är helt meningslösa, 

säger Klas Hallberg, författare till boken 

YCDBRALAI – en bok om att arbeta mindre 

och få mer gjort. 

Text: Tobias berger / Foto: Mia Carlsson 

Klas Hallberg är, förutom författare, en flitigt anlitad föreläsare 

inom området effektivitet och kreativitet och har deltagit på många 

personalkonferenser genom åren. Och på konferenser ser han ofta att 

mycket energi läggs på meningslösa aktiviteter. 

– En vanlig syn är att chefen gör en skitdålig presentation – och att 

alla tycker det – men ändå säger ingen något. Där märks det att vi har 

blandat ihop begreppen seriös och allvarlig. Vi tror att vi är seriösa om 

vi står bredbenta med rynkad panna och pratar med entonig röst. 

Chefen är ofta oseriös och allvarlig, oförberedd, har för många Power- 

Point-bilder och vräker ur sig alldeles för mycket information. För 

säkerhets skull. För att ha ryggen fri. Medarbetarna är oseriösa genom 

att bara sitta och inte säga något. Och sedan dricker alla sprit. Det 

vore bättre att skippa hela charaden innan och bara dricka sprit. 

– Jag skriver inte om sådant som jag tycker att jag gör bra och 

andra gör dåligt. Jag utger mig inte för att vara världens mest effektiva 

snubbe. Jag tycker bara att vi borde kunna göra bättre. ■

Sidan 12 | Heidruns firar 20 år 

De släpper loss 

lyrikens kraft 

Heidruns firar 20 år 

Text: Katarina Averås / Foto: Øyvind lund 

det här är året då Heidruns fyller 20 år. Förlag och boklåda, café, utställningar och 

evenemang. Idén är densamma nu som då – att skapa utrymme för lyrik och andra 

konstformer som kanske inte är så lönsamma, men som vi behöver mer än vi tror. 

Bengt Bergs och Gun-Britt Karlssons 

verksamhet började i liten skala på några 

olika platser inne i Torsby. Det var kaffeservering, 

konstutställning och böcker. 1990 gav 

de ut den allra första boken på Heidruns 

Förlag: Sôm sagt va av Gunnar Ehne från 

Sörmark, som gjort sig känd genom att medverka 

med sina dikter på dialekt i ett lokalt 

reklamblad. 

– Det gav oss naturligtvis en bra start, 

konstaterar Gun-Britt Karlsson. Det fanns 

många läsare som uppskattade att få hans 

dikter samlade. Han fick också nya läsare 

utanför Värmland i och med boken. 

Namnet Heidrun är hämtat från den 

nordiska mytologin och den get som enligt 

sagan förser asagudarna med mjöd ur sina 

spenar och vars kött kan kokas och serveras 

om och om igen, dag efter dag. 

– En get är en bra förebild och symbol för 

oss som håller på med kultur, säger Bengt 

Berg. Den är envis och kämpar på för att 

överleva. 

1995 började Heidruns att se sig om efter 

ett bra ställe där det var möjligt att samla alla 

verksamheter. Gärna på landsbygden. De 

fann ett 400 kvadratmeter stort hus vid 

namn Tömt i Fensbol, byggt precis vid 

1900-talets början. Idag är det gröna huset en 

milstolpe för alla som färdas längs E45:an. 

Oavsett vilket håll du kommer från görs du 

påmind om att det snart är dags att svänga av 

för en kopp kaffe. Eller för att se en utställning 

och hitta några böcker. 

I den lummiga trädgården finns en liten 

scen och flera mindre grupper med bord och 

stolar. Här bjuds på musik och konstnärliga 

upplevelser tillsammans med andra gäster på 

programkvällarna. Den som kommer för en 

kopp kaffe eller dagens lunch finner ro, trev- 

nad och likasinnade. Här finns också ett 

antikvariat för den som vill överraskas av 

nygammal litteratur eller letar efter en speciell 

bok. Husets nedre botten rymmer förutom 

kaféet även rum för utställningar av skiftande 

slag. 

– Alla som kommer hit möter något oväntat, 

konstaterar Bengt Berg. Den som stannade 

till för konstens skull får sig en kopp 

kaffe och träffar folk. Och den som stannade 

för kaffet hamnar på en konstutställning 

utan att hon planerat det. 

– Det har alltid varit olika verksamheter i 

det här huset, fortsätter Gun-Britt Karlsson. 

Det är en skogs- och jordbruksfastighet som 

fram till oktober 1970 även inrymde en lanthandel. 

Man känner att det finns en själ i 

huset. Det bidrog till att vi flyttade hit. 

På bordet mellan kaffekoppar och nygräddat 

bröd ligger högar med böcker från 20

års utgivning. Med upp till tolv titlar per år, 

är Heidruns Värmlands största förlag. 

Poesin har alltid getts stort utrymme. 

– Man kan väl säga att vi alltid har satsat 

också på det olönsamma, säger Bengt Berg. 

Jag skriver ju själv poesi och känner en stor 

kärlek till den. Internationellt ser det annorlunda 

ut. På vissa håll i världen är poesi en 

väg till överlevnad. 

– Den innehåller en sådan kraft, konstaterar 

Gun-Britt Karlsson. Poesi hjälper till att 

bearbeta det svåra, samtidigt som orden kan 

inge hopp. 

I högarna på bordet samsas verk av debutanter 

med böcker av redan etablerade författare. 

De har alla funnit sin väg till Heidruns 

via det stora kontaktnät av författare och 

konstnärer som successivt växer. 

– Att ha ett förlag innebär ett stort ansvar, 

att utväxla kreativitet med människorna 

bakom texterna, säger Bengt Berg. Vi tycker 

att det är roligt att samarbeta. De allra flesta 

av våra författare blir också våra vänner, om 

de inte redan är det. 

Men Heidruns utgivning omfattar även 

andra genrer än den livsviktiga men olönsamma 

poesin. En stor försäljningsframgång har 

Maria Westerbergs “Vildhjärta, en kär lek 

mellan människa och skog varit”. Och nu 

under jubileumsåret 2010 ger Heidruns ut sju 

titlar. Sven Smedbergs bok Klässbols Linneväveri 

– att väva sin historia på över 200 sidor 

är en av dem, och kommer i både en svensk- 

och en engelskspråkig upplaga. 

– Även Klässbol firar jubileum med sina 

90 år, berättar Gun-Britt Karlsson. Det är en 

fantastisk berättelse om en företagsekonomisk 

idé som stått pall i både goda och svåra tider, 

tack vare sitt oeftergivliga krav på kvalitet. ■ 

Heidruns firar 20 år | Sidan 13 

Heidruns förlag jubileumsåret 2010 

Fakta: 

Sven Smedberg, Klässbols 

Linneväveri – att väva sin historia. 

Prosa: 

Krister Gidlund, Nedräkning 

Britt Karin Larsen, Det växer ett träd 

i Mostamägg 

Poesi: 

Benny Andersen, Världens sista dikt 

Claes Andersson, Mörkrets klarhet 

Cletus Nelson Nwadike, Tankar ur 

ett lejons gap 

Sven Smedberg, Strandbarnet 

Läs mer på www.heidruns.se

Sidan 14 | Klässbols linneväveri firar 90 år med bok 

En 90-åring i tiden Text: 

I år firar Klässbols Linneväveri 90-årsjubileum, 

vilket uppmärksammas på flera sätt, 

bland annat genom jubileumsboken Klässbols 

Linneväveri – att väva sin historia, skriven av 

Sven Smedberg och utgiven på Heidruns 

Förlag. 

Sven Smedberg berättar historien om 

familjeföretaget i Klässbol som idag levererar 

exklusiva linnetyger till hovet. Verksamheten 

startades dock under enkla förhållanden. En 

driftig Hjalmar Johansson ställde en handvävstol 

hemma i köket för att väva lakan och 

dukar. Kunderna, husmödrar som försåg 

honom med inlämnat lingarn, betalade 5–6 

öre per vävt lakan. Hans företagsamhet var 

lyckosam och kundkretsen växte. Han 

investerade i fler vävstolar och flyttade snart 

verksamheten till ett gammalt soldattorp inte 

långt ifrån hemmet. 

En misskött förkylning ledde till att Hjalmar 

Johansson hastigt gick bort 1928, endast 44 år 

gammal. Väveriet kunde drivas vidare av 

familjen tack vare en livförsäkring som 

Hjalmar tecknat. Den äldste sonen Vitalis 

Johansson kämpade hårt för att få verksamheten 

att gå runt under 1930- och 1940-talens 

nödår och världskrig. Och det gick vägen, på 

1960-talet kunde han bilda aktiebolag. 

Under senare delen av 1970-talet överlät 

Vitalis Johansson företaget till sönerna 

Sven-Olof, Torbjörn och Dick Johansson. De 

var, liksom sin far, måna om att föra Hjalmars 

traditioner vidare. De valde därför att väva 

linnetyger enligt gamla mönster på vävstolar 

som ansågs föråldrade av konkurrerande 

företag. Men det andra såg som tröghet och 

ovilja till förändring blev väveriets stora 

framgång. Den inflytelserika galleristen 

debora Karlsson / Foto: Klässbols linneväveri 

Märta Österdahl besökte Klässbols sommaren 

1979. Hon överväldigades av det traditionella 

hantverket och tygens kvalitet. Bröderna 

Johansson erbjöds att ställa ut 

Klässbolslinnet i hennes galleri i Gamla Stan. 

Utställningen lade grunden för framgångar 

som ingen i företaget hade kunnat ana – de 

talar själva om tiden före och efter Märta. 

Snart vävdes linnedukarna och servetterna 

till alla svenska ambassader runt om i världen 

av Klässbols Linneväveri och samarbeten 

inleddes med en rad kända formgivare. Sedan 

1991 väver Klässbols Linneväveri dukarna och 

servetterna till Nobelbanketten i Blå Hallen. 

På senare tid har företaget, som idag drivs av 

fjärde generationen Johansson, även blivit 

Kunglig Hovleverantör. ■

GULDTRÅD 

Vid rottneros park, söder om Sunne, ligger en röd 

lada som sägs vara den största i Värmland. Sedan 

1999 kallas den berättarladan, och det är Västanå 

Teater som svarar för berättandet under ladans 

höga tak. I sommar har publiken strömmat till för 

att se En Midsommarnattsdröm och i höst kommer 

boken om Västanå, Guldtråd i det grå av Gunila 

Ambjörnsson. 

Text: ulf nordström / Foto: lars jacob jakobsson 

Västanå Teater fyller 25 år 2010, och Leif Stinnerbom firar 20-årsjubileum 

som regissör och konstnärlig ledare. 

– Vi har länge funderat på att försöka dokumentera Västanå Teater i 

bokform, och när Gunila Ambjörnsson hörde av sig med sina idéer om en bok 

om berättarteater blev det äntligen av, säger Leif Stinnerbom. 

– Jag har följt Västanå Teater länge, och som verksamheten utvecklats är 

det en alldeles unik form av teater, säger Gunila Ambjörnsson. 

Det har blivit en bok där allt det som tillsammans skapar teaterupplevelsen – 

dansen, rörelsen, dräkterna, maskerna, skådespelarna, musiken och berättandet 

– utgör trådarna i den väv som är Västanå. 

– När man läst boken ska man bättre förstå hur helheten ser ut, vilka 

grundstenar som vi bygger våra föreställningar på, säger Leif Stinnerbom. 

Västanå Teater har en trogen publik, som uppskattar teaterns formspråk. För 

många är besöket en årlig vana, eller ritual. 

I boken får man följa med bakom kulisserna. Inger Hallström Stinnerbom 

berättar om sitt arbete med dräkterna, kläderna som är ”en föreställning i sig”, 

Magnus och Sophia Stinnerbom beskriver den musik som är så viktig för 

Västanå, och skådespelarna Björn Söderbäck, Jakob Hultcrantz Hansson, 

Hanna Kulle och Rolf Lydahl bidrar med sina erfarenheter. 

Boken beskriver också Västanås rötter i folkkulturen och berättartraditionerna, 

i Värmland och i världen. 

Leif Stinnerbom berättar i ett kapitel om hur arbetet med årets föreställning, 

William Shakespeares En Midsommarnattsdröm, formas till ett slags forskningsarbete 

kring fornnordiska myter och begrepp som ”alver” och ”midsommar” 

– och hur han till slut bestämmer sig för att förlägga pjäsen till nordiskt 

1000-tal. 

Skådespelaren Jacob Hultcrantz Hansson beskriver entusiastiskt den första 

fasen av arbetet med en pjäs på Västanå Teater: 

”Bordet knäar under boktravarna. Runt det sitter regissör och skådespelare 

som andäktiga barn. Vi är forskare, äventyrare, uppfinnare, filosofer, debattörer 

och profeter, allt på samma gång.” ■ 

Västanå och guldtråden | Sidan 15

Sidan 16 | utgivet i urval 

Selma Lagerlöf 

Dag Sebastian Ahlander 

Uppläsningsbok för barn och ungdom. 

Podium förlag 

Sveriges statsministrar under 100 år 

Rolf Alsing m.fl. 

12 böcker, 12 författare om 12 statsministrar. 

Bonnier Fakta 

Näktergalen sjunger falskt 

Berndt Andersson 

Fjärde boken om den Barnetoftska 

organisationen. 

LibraArticFörlag 

Mörkrets klarhet 

Claes Andersson 

Diktsamling. 

Heidruns förlag 

Pionjären Elsa Norbäck 

Ella Andersson 

Om en stridbar kvinnopolitiker. 


Spinkis fotbolls-ABC 

Lasse Anrell 

Barn- och ungdomsbok. 

Bonnier Carlsen 

Om någon vrålar i skogen 

Malin Biller 

Serieroman. 

Optimal Press 

Elin och kråkan från Trolleberget 

Sven E. Blomquist 

Barnbok om Grums. 

Norlén & Slottner 

Våga tillit 

Anita Bohl 

Diktsamling. 


Helgade Rum 

Hans-Olof Boström 

Kyrkor i Karlstads stift. 

Värmlands Museum & Karlstads stift 

Död på dig, Mr H! 

Kaj Branzell 

Om att leva med Hodgkins sjukdom. 


Strövtåg mellan nu och då 

Göran Bratt 

Bild och text om Karlskoga, nu och då. 


Verskampen 

Göran Bryntesson 

Rimmad kortlek med kända personer. 

Versmakeriet i Mangskog 

Värmland från ovan 

Lars Bygdemark 

Flygbilder över Värmland. 

Värmlands Museum 

Teamorienterat entreprenörskap 

Ingmari Cantzler 

Fakta. Utveckling genom meningsskapande 

samarbete. 

Studentlitteratur 

Selma, Anna och Elise, del 2, 1914– 

1937 

Lena Carlsson 

Brevväxling; Selma Lagerlöf och vänninor 

i Landskrona. 

Litorina förlag 

Kristoffersson – rallycrossföraren som blev 

STCC:s mest framgångsrike teamchef 

Morgan Carlsson, Jonas Aspetorp 

Om STCC:s mest framgångsrike 

teamchef. 

Wermländska Ord 

Filip 

Rolf Carlsson 

Roman om en författares skrivkramp. 

Vivenda förlag 

Fosterland 

Dilsa Demirbağ-Sten 

Roman. Att vara kvinna, i Sverige, i 

Turkiet. 

Albert Bonnier förlag 

Jobbman jobbar 

Anja Ek 

Barnbok. 

Sweet Words Poetry 

När löven faller 

Anja Ek 

Kriminalroman & debutroman. 

Sweet Words Poetry 

Det klämtar en klocka 

Ulrika Eriksson Ebeklint 

Dikter och tankar. 

Tage Erlanders dagböcker 1960 

Sven Erlander 

Fakta. 

Gidlunds förlag 

Det goda mötet 

Emmanuel Ezra 

Om att hantera livet, varandra, oss 

själva. 

Norstedts förlag 

När Annas syster blev sjuk 

Anki W Karlsson 

Barnbok. 

Barncancerfonden 

I eldsjälars spår 

Antologi. Red. Berith Sande 

Speglingar av värmländskt föreningsliv. 

Folkrörelsernas arkiv för Värmland 

Livet på gården 

Lennart Fröding 

Om jordnära hästbruk. 

Votum förlag 

Bok-Johan – en eldsjäl 

Antologi. 

Om Johan Backlund, en eldsjäl för 

värmländsk kultur. 

Föreningen Värmlandslitteratur 

Nedräkning 

Krister Gidlund 

Roman. Tragikomisk historia. 


Intuition 

Benjamin Goss 

Fotobok. 

Blurb.com 

Klimatsmart mat på vetenskaplig grund 

Karin Granström 

Om mat och klimat ur forskningssynpunkt. 

Karlstads University Press 

Mossängen-Forsudden, förr & nu 

Ewa Gunnarsson 

Fakta. Historia. 

Guschelôv för Gustaf 

12 Frödingtolkare 

Dubbel-cd. Personliga Frödingfavoriter 

läses på mål av 12 Frödingtolkare. 

Gustaf Frödingsällskapet 

Rimslottet 

Per Gustavsson 

Barnbok. 

Natur & Kultur

Det är aldrig för sent 

Jan Gustavsson 

Intervjuer med före detta dömda med 

kriminalvårdspåföljder. 

Poem förlag 

YCDBRALAI 

Klas Hallberg 

Om att utveckla sig själv och företaget. 

Natur & Kultur 

Natt 

Susanne Halvardsson 

Diktsamling. 

Podium förlag 

Bonniers kokbok 

Birgit Hemberg, red. 

Uppdaterad, moderniserad kokbok. 

Bonnier Fakta 

Stora händelser i en liten bok 

Ellinor Henriksson 

Tankar och teckningar om livet. 

Så som jag tänker 

Gunhild Hernström 

Tankar och kåserier. 

Fältflygare – från dröm till verklighet 

Göran Jacobsson 

Dokument, foton, intervjuer. 


Jazz på export 

Lisbeth Axelsson och Rolf Jansson 

Kända jazzmusiker från Sverige i världen. 

Votum förlag 

Säfflebilder från förr och nu 

Åke Jansson 

Lokalhistoria. 

På den tiden 

Birger Johansson 

Minnen från 1930-1950. 

Mera Lappteknik 

Ela Johansson 

Att sy med lappteknik, mönster och 

bilder. 


I ondskans våld 

Kjell Johansson 

Historisk roman. 


utgivet i urval | Sidan 17 

Orostid i gränsland 

Kjell Johansson 

Historisk roman. 


Träd, sand & stenar. Psykografier 

Lars G. Johnson 

Fotografier att reflektera kring. 

Klaratjärn förlag 

Nô hôrt 

Olle Jonsson 

Dikter på mål. 


Tusen och en natt i Bovilgården 

Berit Juhl 

Om Bovilgården och tecknaren Bo 

Vilson. 


De där somrarna 

Robert Kangas 

Roman. 

Alfabeta förlag 

In the Woods 

Oskar Kardemark 

Fotobok. Bilder tagna med Leica från 

1938. 

Motsols förlag 

Karlstads Stiftsbok 2010 

Årsbok. 

Karlstads stift 

Så länge vi lever 

Torgny Karnstedt 

Roman. 

Karnstedts förlag 

Mr P i mina fotspår 

Annika Laack 

Roman. 

Vulkan förlag 

Gravidas träningsguide 

Cia Larsson 

Träning före och efter graviditeten. 

Norlén & Slottner

Sidan 18 | utgivet i urval 

Gud som haver 

Carin Lauth 

Dokumentärroman. 


Rua São Francisco 

Lars Lerin & Manoel Marques 

Reseskildring från Brasilien. Text o foto. 

AlmaBok förlag 

Thomas Evangeliet 

Christer Lindén 

Tankar om en broders bråda död. 


Kors och tvärs i Värmland 

Gunnar Lundkvist 

Kunskapsresa för barn om Värmland. 


Bajshövdingen 

Louise Gundert och Anna Lycke 

Barnbok. Fakta för barn. 

Louise och Lycke 

Hotade arter i Värmland 

Sven-Åke Berglind, Karin Enfjäll, 

Dan Mangsbo, Torbjörn Nilsson 

80 arter bland djur och växter presenteras 

i text & bild. 

Länsstyrelsen Värmland 

Isolerad Kränkt Utkastad 

Berättelser från Värmlands kvinnojourer. 

Tolv kvinnor från olika länder om 

Sverigedrömmen som sprack. 

Länsstyrelsen Värmland 

Nästan hela sanningen 

Ragnar Magnusson 

Humoristiska noveller. 


Medan stormen drog fram 

Marie Morin 

Roman 

Axplock förlag 

Workshop Wärmland 

Ingemar Myrén, Maria Fallström, Per 

Eiritz 

En annorlunda bok om industrin. Foto 

och text. 

Stål & Verkstad 

Tankar ur ett lejons gap 

Cletus Nelson Nwadike 

Dikt och foto. 


Bunker 145 

Henry Nilsson 

Polisroman. 


De glömda texterna 

Dag Nordmark 

Journalistik av Gustaf Fröding på 

Karlstads-Tidningen. 

Karlstad University Press 

Johanna och Timo 

Klara Ollikainen 

Debutroman. Prisad i författartävling 

för unga. 

Vivenda förlag 

En man med tjurhuvud 

Gunnar Odhner 

Diktsamling. 

Poem förlag 

Hemkomster 

Jan R. Ohlson 

Roman. 


Mystik och känslor 

Monica Ohlsson 

Diktsamling med egna målningar och 

foton. 

One Digital tryck 

Den röda klänningen 

Peter Olausson 

En samling små berättelser. 

Enebyförlaget 

Följer du med Elina? 

Eila Olofsson 

Roman. Uppföljare till “Elina, Joels 

dotter”. 


Undran inåt 

Kenneth Olofsson 

Existentiella frågor i ord och bild. 

Intromedia förlag 

Doktorand i Rosa 

Stefan Olsson 

Roman. 


Grums från ovan 

Olle Palm 

Dokumentation av Grums. Flygfoto 

samt intervjuer. 


...ty floden måste till havet 

Eva-Gunilla Ribbing 

Om prosten Magnus Lagerlöf. 


Sahlströmsgårdens vänner 

Bengt Johansson, Henrik Torstensson, 

Lars Lerin, Bengt Sahlström, A.K. 

Westin 

Årsbok 2010 

Sahlströmsgården 

Förändringens vindar 

Berit von Scheven 

I en buddhistmunks fotspår. 

Aurora förlag 

Bajsfesten 

Alex Schulman 

Barnbok. 

Rabén & Sjögren 

Årjäng förr 

Sven Setterlind 

Lokalhistoria. Årjäng 1930–1960 i text 

och bild. 

Santa Anna – Jesu mormor 

Monica Sjögren-Nordgren 

Kvinnorna kring Jesus. Religionshistoria. 

Kyrka Konst Kultur

Kära Syster! Jag tyckes hafva otur i allt. 

Torbjörn Sjöqvist 

Selma Lagerlöfsällskapets årsbok. 

Mårbacka förlag 

Klässbols linneväveri – att väva sin 

historia 

Sven Smedberg 

Historia. Från trävävstol i köket till 

Nobelfest i Blå Hallen. 


Strandbarnet 

Sven Smedberg 

Diktsamling. 


Zetterquist 

Sven Smedberg 

Om släkten Zetterquist, kulturbärare i 

4 generationer. 

Salungen förlag 

Papper och massa i Värmland 

Carl Håkansson, Lennart Källén, 

Hasse Olsson, Alf Svensson, Lennart 

Stolp red. 

Från handpappersbruk till processindustri. 

Skogsindustrierna 

Kåserier och dikter på Dalbymål 

Torleif Styffe 

Cd. 

Montana förlag 

Dunkla skuggor i dunkla rum 

Zanna Söderqvist 

Dikter. Till minne av en dotter. 

Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret 

Joar Tiberg 

Diktsamling. 

Albert Bonnier förlag 

Månen blev rädd 

Joar Tiberg 

Barnbok. 

Rabén & Sjögren 

Vad säger fågeln? 

Joar Tiberg 

Barnbok. 

Alfabeta förlag 

Glädjen i Värmland 

Sven Toremark 

Minnen från ett långt och glatt prästliv. 

Värmlandskultur förlag 

Hjärtblad 

Aino Trosell 

Roman. Malung 1870-tal. Ett stycke 

svensk kvinnohistoria. 

Norstedts förlag 

Den som vakar i mörkret 

Helene Tursten 

Kriminalroman. Nionde boken om 

Irene Huss. 

Piratförlaget 

I händelse av fred 

Tor Våge 

Humorkåserier med allvar. 

Kanal Human 

Värmländsk Julglädje 2010 

Dubbel-cd. 

Anrik tidning som blivit dubbel-cd för 

fjärde året. 

Synskadades Riksförbund i Värmland 

Nya sagor och sägner i Värmland 

Antologi 

Värmländska FörfattarSällskapets 

sjunde antologi. 


Hus i Haga och lite annat 

Lars Wennberg 

Lokalhistoria. Stadsdelen Haga och 

annat. 

Lars Wennberg förlag 

Barndomens långa skuggor 

Ulf Westerblad 

Från anstalt till frisk. Dokumentär. 


Jag kommer sen 

Eva Wiklund 

Roman om diskoteksbranden i Göteborg 

1998. 


utgivet i urval | Sidan 19 

Jag vill andas samma luft som du 

Per Wiker 

Biografi om Pierre Isaksson som omkom 

i Estoniakatastrofen 1994. 

Vulkan förlag 

Det vore väl synd 

Lisbeth B. Åkerman 

Kriminalroman i kyrklig miljö. 


De utvalda 

Ulf Österling 

Roman 

Författares bokmaskin 

Utterbyborna 

Björn Vilson, Håkan Larsson, Ulf 

Sandberg, Monica Lundell 

Lokalhistoria om Utterbyn. 

Utterbyns samfällighetsförening 

Livet gråter 

Kjell Rundgren 

Diktsamling 

Alma förlag

Sidan 20 | Kristina Sundström – årets debutant 

DEBUT 

TILL 

SLUT 

Text: Henrik Thorson / Foto: Øyvind Lund 

Det är svårt att tro att mottagaren av 

Årets Debutantpris i Värmland, Kristina 

Sundström, har tvivlat på sig själv. När jag 

möter henne slås jag av hur varm och lyssnande 

hon är och att det glimmar av berättelser i 

hennes ögon. Dessutom är hon företagare 

med entreprenörsanda och erkänner en viss 

otålighet: hon vill inte slösa bort tiden utan 

få saker gjorda. Men det hör väl till det här 

med att debutera, att det skall vara kvalfyllt 

och både mot- och medgångar. 

Motiveringen till debutantpriset understryker 

hennes självklara plats som berättare: 

”Med romanen Dig ska jag älska gör Kristina 

Sundström en övertygande debut som 

författare. Hon har lätt för att berätta och 

hon behärskar skrivkonsten väl. Hennes 

debutverk är en spännande kärlekshistoria 

med utmärkt miljö- och personskildring och 

ett överraskande slut. Boken är ett imponerande 

habilt, för att inte säga proffsigt, 

romanbygge. En stark, mycket lovande debut.” 

Priset delades ut vid en tillställning på 

Världsbokdagen den 23 april i Karlstad men 

egentligen trivs Kristina inte så värst bra i 

offentlighetens ljus, säger hon. Fast ett 

offentligt framträdande hade hon som mål 

när hon började skriva. Efter att ha varit på 

bokmässan 2001 och sett Jan Guillou signera 

böcker bestämde hon sig för att nästa gång 

hon kom dit skulle det vara för att signera sin 

egen bok. 

Kristina Sundström var tidigt inne på 

konst och gick bland annat en konstskola i 

Lyon. Men hon kände sig inte helt bekväm. 

Det blev inte som hon ville. Skrivandet fanns 

där men främst som hobby och senare i 

jobbet med de företag hon och hennes man 

drev, i form av korrektur, korrespondens och 

så vidare. 

Kristinas man märkte hennes fallenhet 

för skrivande och uppmuntrade henne att 

satsa på det. När han gav henne en bärbar 

dator för att hon skulle komma igång tog det 

fart och hon bestämde sig för att försöka. 

Hon minns första gången hon satt 

bänkad i köket med datorn. Det var vinter. 

Hon hade lämnat sin dotter på dagis och 

snöröken yrde utanför. Rätt snabbt insåg hon 

att det var lätt att göra annat än att skriva, 

men hon hade en första bild att utgå ifrån

– en kvinna under ett träd med en anteckningsbok. Först gick det 

trögt, så kom hon igång, fastnade igen, kom vidare. 

En sak som kom till hennes räddning var faktiskt raderingstangenten. 

Det gick att börja om. Första kapitlet var som en seger för 

henne. Skrivandet passade henne mycket bättre än teckning och 

målning. Nu blev det som hon ville. 

Det viktigaste för henne är att varje läsare skall få en upplevelse, 

fångas av berättelsen och glömma tid och rum. Så vill hon själv bli 

förförd av det hon läser. 

Efter två års arbete och en del pauser valde hon ut tre förlag och 

skickade in texten. Hon väntade med spänning på svar. Till slut damp 

de ner i brevlådan: två paket med boken i retur och ett tredje med bara 

ett brev. ”Tack, men nej tack.” 

Refuseringen var ett stort nederlag. Hela processen fram till det 

här hade varit så omfattande och viktig. Den hade slukat henne så 

totalt. Besvikelsen fick henne att ge upp hela tanken på att bli publicerad. 

Boken hamnade i byrålådan. 

Ett år gick och så en sommarmorgon när hon vaknade fick hon en 

ingivelse: ”Den här boken är för bra och dom ska faan inte tala om för 

mig att jag inte ska få min dröm att gå i uppfyllelse”. Det var vändningen. 

Hon tog fram boken igen och minns att hon blev förvånad när 

hon närmade sig texten. ”Aha, har jag skrivit det här”, kunde hon 

tänka. Hon började redigera, klippa litet här och där, ändra formuleringar. 

Vänner och bekanta läste, kom med synpunkter och uppmuntran. 

Två vänner som tog med sig boken till konferenser blev så uppslukade 

av boken att de fastnade på hotellrummet. Under den här perioden 

fick hennes man kontakt med Anita Andersson (Värmländska 

FörfattarSällskapet) på bokmässan i Göteborg. (Kristina åkte ju inte 

dit själv – än.) Anita trodde på Kristinas förmåga och blev ett viktigt 

stöd. Den här gången skickade hon texten till nio förlag. Nu kunde 

inget stoppa henne. Nio svar: nio nej. Refuserad igen. Men, den här 

Kristina Sundström – årets debutant | Sidan 21 

Kristina Sundström gav ut boken Dig 

skall jag älska på Isabergs förlag 2009 

och fick Årets Debutanpris av Föreningen 

Värmlandslitteratur 2010. 

Priset delades ut på Världsbokdagen 

den 23 april. 

gången var svaren annorlunda. Det fanns motiveringar, det gavs 

uppmuntran och skälen till avslagen var rimliga och hade inte med 

berättelsens kvalitet att göra eller med Kristinas förmåga. 

Till slut kom genombrottet hon väntat på. Via affärsbekanta fick 

hon kontakt med förlaget Isaberg som ville ge ut boken i 1 000 exemplar 

mot att hon gick in med en egen insats. Hon fick en egen redaktör 

och de slutförde redigeringen. Hösten 2009 åkte hon till slut till 

bokmässan i Göteborg där hon fick signera sin egen bok. ■

Sidan 22 | Krönika bokåret 2009-2010 

Krönika bokåret 2009-2010 

ETT FANTASTISKT BOKÅR 

Text: bengt åkerblom 

Titeln på den här krönikan kan förstås 

verka ganska så magstark men visst bjöd 

bokåret 2009–2010 på ovanligt många 

fantastiska böcker! Därom kan ingen tvekan 

råda. Kanske kan jag våga kalla året för 

kvinnornas år med tanke på att många av de 

bästa böckerna hade kvinnliga författare, 

mer än vanligt i alla fall, men den gångna 

säsongen kan också betecknas som ett 

genombrottsår för den värmländska barnboken, 

bilderboken i synnerhet. Jag skulle också 

kunna kalla det för seriebokens år! Låt mig 

presentera ett litet, kräset urval böcker, strikt 

alfabetiskt efter författare: 

Bengt Berg har ägnat sig åt många genrer 

men Österboms öden och äventyr (Heidruns 

Förlag 2009) är nog hans första barnbok, en 

charmfull berättelse om en färgstark 

vitsandsbo, en härlig bilderbok illustrerad av 

Annelie Finne. 

Malin Biller var ett okänt namn för 

undertecknad tills han i vintras fick i sina 

händer hennes serieroman Om någon vrålar i 

skogen (Optimal Press 2010) och blev ganska 

uppskakad av att läsa om helvetet – och i 

någon mån lyckan – att växa upp på Hammarö 

på 1980- och 1990-talen. Malin Biller är 

en erkänd svensk serietecknare men med den 

här självbiografin i serieform måste hon slå 

igenom rejält! 

Vad konstprofessorn Hans-Olof Boström 

eventuellt inte vet om kyrkorna i 

Karlstads stift kan absolut inte vara något 

värt att veta. En lysande presentation av 

stiftets kyrkor ger han i ord och bild i boken 

Helgade rum. Kyrkor i Karlstads stift (Värmlands 

Museum och Karlstads stift 2009). Ett 

trettiotal kyrkor presenteras mer utförligt i 

denna dokumentation av en enastående värld 

av skönhet och andlig kultur vars framtid – i 

ett längre perspektiv – ser osäker ut i världens 

mest sekulariserade land! 

Enkel, vacker, öm lyder titeln på boken 

om Sveriges främsta jazzsångerska genom 

tiderna, Monica Zetterlund. Denna den 

första heltäckande biografin över vår duktiga 

Hagforstös har fått många lovord. Författaren 

Klas Gustafson har tidigare utkommit 

med kritikerrosade biografier över framstående 

artister som Beppe Wolgers, Cornelis 

Vreeswijk och Gösta Ekman.

En av de stora, glada överraskningarna på 

den värmländska bokmarknaden under det 

gångna året var Lena Carlssons sammanställning 

av brev från och till en värmländsk 

nobelpristagare: Selma, Anna och Elise. 

Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna 

Oom och Elise Malmros åren 1886–1937. Del 1. 

1886–1913 (Litorina förlag 2009). Som nybliven 

lärarinna bosatte sig som bekant Selma 

Lagerlöf i Landskrona. Hon bodde där i över 

tio år, tog aktiv del av livet i staden och hann 

även med flera besök i Köpenhamn. Ett 

fascinerande verk om en stor författares 

vänskapsförbindelser. Och, inte minst, en 

mycket vacker bok. Den är formgiven av 

Karin och Christer Strandberg. Boken utsågs 

till 2009 års vackraste värmlandsbok av 

Föreningen Värmlandslitteratur! 

David Liljemark är en annan, jämte 

Malin Biller, uppmärksammad serietecknare. 

I många år har han forskat om en släkting, 

som vid förra sekelskiftet torde varit en av 

Sveriges mest omtalade personer, nämligen 

helbrägdagöraren F.A. Boltzius (1836–1910). 

Hans outtröttliga forskning har resulterat i 

en seriebok, försedd med en notapparat 

värdig en doktorsavhandling. Boltzius (Galago 

2009) kallar han kort och gott sitt verk, 

en festlig och högst underhållande skildring i 

ord och många bilder av en synnerligen 

märklig man – dessutom också ett vetenskapligt 

arbete av stort värde! Mums för värmlänningar 

vågar jag kalla det. 

Mia Skäringer är vi nog många som 

känner till från det populära och smått 

genialiska TV-programmet Mia och Klara, 

där den alltid glada och goda och välmenande 

Mia pratar Kristinehamnsmål så det står 

härliga till. Hon står nu inte att känna igen så 

värst i sin debutbok, Dyngkåt och hur helig 

som helst (Bonniers 2009). Jo, sitt frustande 

goda humör, sin vitalitet har hon i behåll, 

men i grunden är det en mycket allvarlig bok, 

egentligen en samling krönikor och bloggbidrag. 

Hon berättar chockerande öppenhjärtigt 

om sitt liv, äktenskap, sin barndom och 

karriär. En stark läsupplevelse! 

Som sig bör var Gustaf Fröding-sällskapet 

först ut med att uppmärksamma Fröding-året 

2010 – faktiskt flera månader i förväg. Sällskapet 

gjorde det med boken Frödings landskap, 

en pedagogiskt upplagd och mycket 

läslockande introduktion i Gustaf Frödings 

författarskap i all sin mångsidighet – med 

texter av Anita Forsnäsgård och, förstås, 

Gustaf Fröding själv! Boken är utsökt formgi- 

Krönika bokåret 2009-2010 | Sidan 23 

ven av Anita Stjernlöf-Lund och lika utsökt 

illustrerad av fotografen Per Berggrén. 

Vilhelm Moberg har i Raskens rest ett 

äreminne över den svenske indelte soldaten. 

Något liknande gör Eva-Gunilla Ribbing 

– fast om en statskyrkopräst – med sitt 

omfångsrika debutverk, …ty floden måste till 

havet (Norlén & Slottner 2010). Det är en 

biografi i skönlitterär form över värmlandsprästen 

Magnus Lagerlöf, kusin till Esaias 

Tegnér och dennes gode vän, som framgår av 

några i boken återgivna brev. Präster fordomtima 

hade orimligt mycket att stå i – fast alla 

var förstås inte lika plikttrogna som Magnus 

Lagerlöf! Det framgår av detta utförliga, 

välskrivna och väldokumenterade porträtt av 

en föregångare till hennes far i Nyeds prästgård. 

■

Sidan 24 | Malin billers svarta barndom 

Svart barndom i serieform 

Malin Biller tecknar vanligen, med 

burlesk humor och avväpnande självdistans, 

serier om kvinnokroppen, engångsligg och 

relationer. Hennes serier har publicerats i 

bland annat Galago, Ernie och Sydsvenskan. 

Hon har gett ut ett eget seriealbum och 

arbetar även som illustratör. 

I hennes senaste stora projekt, den 

självbiografiska serieromanen Om någon 

vrålar i skogen, har hon dock frångått det 

burleska. Humorn finns med, men det här 

är en i många delar becksvart berättelse. 

Text: debora Karlsson / Illustrationer: Malin biller / Foto: privat 

Malin Biller skildrar sin uppväxt på Hammarö 

utanför Karlstad, dit familjen flyttade 

från Helsingborg strax innan hon skulle 

börja första klass. Hon var ett knubbigt 

barn som blev mobbad i skolan samtidigt 

som hon försökte navigera i en otrygg 

hemmiljö. Föräldrarnas relation var på 

fallrepet, pappan var periodare och mamman 

arbetslös och deprimerad. Hon försökte 

hålla sig undan från sin drickande pappa 

och jobbade hårt för att muntra upp sin 

nedstämda mamma. Pappan började vid 

denna tid förgripa sig sexuellt på henne, 

något hon inte vågade berätta om förrän i 

vuxen ålder. Berättelsen blir ljusare i tonen 

först när den avslutas, efter att pappan gått 

bort i cancer och hon själv flyttat från de 

mörka värmländska skogarna. 

Som läsare förstår man att Malin Biller 

behövde skriva berättelsen, för sin egen 

skull, för att kunna gå vidare. Men hur 

orkade hon ge ut den? 

– Det tog ganska många år för mig att 

göra boken, så jag hann känna och tänka

efter ordentligt. Jag pratade med personer i 

min närhet som gav mig rådet att ge ut den. 

Den handlar om ett tabubelagt ämne, men 

det är trots allt många som utsätts för incest. 

Jag hoppades att den skulle kunna bli en 

hjälp för andra. 

Allt det hon gick igenom gjorde henne 

stark redan som barn, säger hon själv. Hon 

var tvungen att klara av att gå vidare. 

Kanske var det också en ren och skär överlevnadsinstinkt. 

– Men visst fanns det perioder när jag 

under barndomen och tonåren hade tankar 

kring att ta mitt eget liv. Något som hindrade 

mig var att jag i barndomen blev starkt, nästan 

maniskt, troende. Att begå självmord hade 

varit en synd som skulle ha skickat mig till 

helvetet. Så manin blev kanske min räddning. 

Styrka hämtade hon även i att hon var 

duktig på att teckna och skriva, det gav 

henne positiv uppmärksamhet och en tro på 

sig själv. Dessutom hittade hon en kompis 

som kom att betyda väldigt mycket, han är 

än idag en av hennes närmaste vänner. Och 

humorn – den ska inte glömmas bort i 

sammanhanget – har fungerat som en ventil, 

säger hon. 

Att vara självutlämnande är inget som 

hon säger sig ha några problem med. 

– Jag bestämmer ju själv vad jag lämnar 

ut. Det är bara portioner av mig som serveras 

i den här boken och i mina seriestrippar. 

Just nu ägnar Malin Biller en del av sin 

tid åt att prata om boken i olika sammanhang. 

Övrig tid arbetar hon med att producera 

seriestrippar, för tillfället mest till 

Malin billers svarta barndom | Sidan 25 

Om Malin Biller 

Född 1979, bor tillsammans med sin 

man i oxelösund. Utbildad serietecknare 

på Serieskolan i Malmö. 

Har även gått Målerilinjen på Östra 

Grevie folkhögskola och läst barnlitteratur 

på Lunds universitet. 

tidningar i Norge och Finland, och att göra 

illustrationer. Men någon gång i framtiden 

skulle hon vilja prova på att göra barnböcker, 

om allvarliga ämnen. Hon har även 

tankar om en fortsättning på serieromanen. 

– Det skulle bli en berättelse om hur 

uppväxten påverkar en. Själv blev jag först 

väldigt destruktiv som vuxen. Men jag har 

tagit mig vidare och kommit fram till vad 

jag mår bra av. 

Hon drömmer även om att någon gång 

få möjlighet att skildra Gustaf Fröding i 

serieform och därigenom introducera 

honom för en yngre publik. Han har varit 

en favorit sedan tonåren. 

– Jag älskar hans dikter och har redan 

tolkat några av dem, särskilt de muntrare är 

tacksamma, såsom Dumt fôlk. Men även de 

mörkare skulle vara fint att få göra serier av. 

Jag tror att många unga kan känna igen sig i 

hans diktning, om man bara ”dammar av” 

honom lite. Då menar jag givetvis inte att 

ändra på något han skrivit, utan att göra 

honom tillgänglig på ett annat sätt, genom 

serieformen. ■

Sidan 26 | eva Wiklund om det otänkbara 

Att överleva 

det otänkbara 

Text: Hedvig bergenheim / Foto: eva Wiklund 

Anne-britt Söderberg förlorade sin dotter i branden 

på backaplan i Göteborg 1998. Jag kommer sen är 

en berättelse om att överleva det otänkbara. 

”En mamma rusar över den våta asfalten 

utan att lägga märke till nattkylan. Hon ser sig 

vilt omkring. Hon mår illa och magen värker. 

Hon rusar. Hon frågar. Hon vänder på ungdomar 

och ser in i deras sotiga ansikten, men 

hittar inte vad hon söker.” Boken, Jag kommer 

sen, börjar där − natten den 29 oktober 1998. 

Den bygger på Anne-Britt Söderbergs berättelse 

om branden på Backaplan. En natt när 63 

ungdomar dog och 200 skadades i det som 

sedan kom att kallas för ”diskoteksbranden” i 

medierna. Anne-Britt Söderbergs dotter 

Johanna, som snart skulle fylla 17 år, var en av 

de många som aldrig kom hem igen. 

Jag kommer sen handlar om att överleva det 

otänkbara − att förlora ett barn. Men boken är 

också en berättelse om vad som faktiskt hände 

den där natten för snart tolv år sedan. För trots 

en omfattande medierapportering, utredningar 

och rättegångar om Backaplansbranden 

finns det ingen bok som berättar om händelsen 

i sin helhet. 

− Det förvånade mig när jag började göra 

mina intervjuer, berättar Eva Wiklund som 

skrivit boken. 

Eva Wiklund har arbetat många år som 

journalist på lokaltidning och dessutom som 

frilansare för olika veckomagasin. Och det var 

som frilansande reporter hon först kom i 

kontakt med Anne-Britt. Hon hade läst en 

kortare artikel om henne som föreläsare i 

ämnet sorg och förlåtelse. Hon blev nyfiken 

och kontaktade henne för att göra en längre 

intervju för Hemmets Journal. Eva och 

Anne-Britt fick bra kontakt, men Eva kände 

tydligt att utrymmet i en artikel inte räckte för 

att berätta Anne-Britts historia. 

− Den har så många bottnar och Anne- 

Britts livsöde är fascinerande på olika sätt. 

Hon är en otroligt modig och stark kvinna 

med ett fantastiskt minne och sinne för 

detaljer och hon har varit med om så mycket, 

säger Eva. 

Eva och Anne-Britt kom överens om att 

försöka berätta historien i bokform. Eva 

intervjuade Anne-Britt vid många tillfällen. 

Hon intervjuade även människor som fanns i 

dottern Johannas närhet som expojkvän, 

styvfader, bror, väninna, konfirmationspräst 

med flera. Att få en tydlig bild av vem Johanna 

var kändes viktigt, förklarar Eva. Projektet 

växte. Eva började granska myndigheternas 

handlingar från branden och intervjuade 

brandmän, kommunens krissamordnare, 

dåvarande kommunalrådet Göran Johansson, 

advokaten Thomas Bodström och människor 

inom rättsväsendet. 

− Från början hade jag inte tänkt att det 

skulle bli ett så stort researcharbete, men det 

finns så många uppgifter och ingen har 

berättat om branden i en sammanhållen 

historia på det här sättet. Jag kände att det 

fanns ett hål att fylla, säger Eva Wiklund. 

Genremässigt kategoriserar hon boken 

som en dokumentärroman. 

− Det är en sammanvävd historia som 

egentligen bygger på två historier, den om 

Anne-Britts liv och den om Backabranden, 

men de går i varandra hela tiden. Historien är 

sann, så sann som en historia kan vara när 

många människor ska komma ihåg vad som 

hände för länge sedan, säger Eva. 

− Det är också viktigt att poängtera att det 

inte har varit min ambition att ge den fullständiga 

versionen av branden och dess konsekven-

ser. Det vore en omöjlig uppgift. Historien i 

den här boken har filtrerats genom så många 

människors ögon; överlevande, brandmän, 

poliser, åklagare, advokater, anhöriga och 

andra som har berättat. Därför kan den inte 

kallas objektiv. 

Boken är min tolkning av historien, utifrån 

vad jag fått mig återberättat och utifrån de 

många rapporter som skrivits, fortsätter hon. 

Språket är avskalat och direkt och boken 

innehåller många beskrivande scener. 

− Jag har strävat efter att skriva så att 

läsaren ska kunna känna och leva sig in i 

händelserna, som om han eller hon vore där, 

samtidigt har det varit viktigt att språket inte 

blev för sentimentalt, säger Eva Wiklund. 

− Anne-Britts förhoppning när hon valde 

att berätta sin historia var att visa att man kan 

gå vidare med livet även om det allra värsta 

tänkbara händer och samtidigt visa att en 

sorgeprocess är något som tar år och som hela 

tiden går upp och ner. Ambitionen är att boken 

kanske kan vara ett stöd för personer som råkar 

ut för stora svårigheter i livet, fortsätter Eva 

Wiklund. 

Arbetet med boken har tagit nästan två år 

då den har tillkommit vid sidan av Evas 

ordinarie arbete som informatör i Storfors 

kommun. Det har varit både tidskrävande 

och krävande mentalt att skriva den, berättar 

Eva. Men det har också inneburit en stor 

arbetsglädje. 

− Det är så många som har delat med sig så 

öppenhjärtigt och modigt av sina minnen och 

känslor kring hur de upplevde det på själva 

brandnatten och efteråt, exempelvis i rättssalen. 

Det är bland det mest känslosamma jag har 

gjort, säger Eva Wiklund. ■ 

Författaren eva Wiklund 

 

eva Wiklund om det otänkbara | Sidan 27 

Anne-Britt Söderberg är bokens 

huvudperson. Här, i en lokal på Backaplan, 

förlorade hon sin dotter 1998. 

 

Brandlokalen är idag renoverad och 

används för studiebesök för skolklasser 

i förbyggande syfte. En sådan här 

brand ska inte behöva inträffa igen. På 

roll-ups i lokalen kan man se hur det 

såg ut före renoveringen. 

Anhörigföreningen Boa 

För Anne-Britt Söderberg var 

anhörigföreningen Boa under en 

lång tid en livlina. Där fick hon stöd 

och hjälp att gå vidare och där fick 

hon stötta andra. Idag drivs föreningen 

av de ungdomar som överlevde 

branden. De jobbar förebyggande 

genom att ta emot exempelvis 

skolklasser på studiebesök i brandlokalen 

och genom att hålla föredrag. 

Fem kronor per sålt exemplar av Jag 

kommer sen går oavkortat till 

anhörigföreningen Boas förebyggande 

arbete, som ett bidrag för att 

en sådan här katastrof inte ska 

inträffa igen.

Sidan 28 | Sven Smedberg och Strandbarnet 

”din snäcka bärga fritt och stig 

i land, stig ur, o, 

stig i land på Stora Sand 

i vass och vagga” 

ur Strandbarnet 

poeT I MAnGSKoG 

Text och foto: ulf nordström 

Sven Smedbergs poesi föds i Mangskog, vid 

sjön Salungens sköna strand. Och i Grekland, 

dit han återvänder varje år. 

Men mest av allt kanske den föds i litteraturen. 

– Jag kan nog inte skriva om en katt som 

går över gården, utan att placera den i ett 

mytologiskt sammanhang. Då blir poesin 

komplex – och kanske lite svår. 

Men senaste diktsamlingen Strandbarnet 

har fått recensenterna att tala om en ledigare, 

muntrare och lekfullare Sven Smedberg. 

Kanske inte så konstigt, med tanke på berättelsen 

bakom dikterna. 

– Jag blev morfar till Saga och den 

knarriga gubbe som skymtar i min förra 

diktsamling I Felicias hus blev lite gladare, det 

är sant. 

I sitt bibliotek har Sven Smedberg många 

hyllmeter poesi, ”kanske den största privata 

samlingen i Värmland”. Poesin har han levt 

med sedan 1950-talet. Tillsammans med 

hustrun Gunilla gjorde han vackra handgjor- 

da, illustrerade diktböcker innan förlaget 

Wahlström & Widstrand gav ut debutboken 

1966. 

– Men diktskrivandet låg mer eller 

mindre nere under många år. Som lärare på 

Ingesunds folkhögskola drabbades jag av 

folkbildarkallet och hade fullt upp med att 

finna min lärarroll. 

Först på 1980-talet började Sven Smedberg 

skriva på allvar igen. Sedan 1992 har han gett 

ut sex diktsamlingar. 

Riktigt folkkär blir han nog aldrig, det 

blir man sällan när man arbetar i den modernistiska 

lärda traditionen, med föregångare 

som T.S. Eliot och Ezra Pound. I Sven Smedbergs 

poesi möter man Odysseus och Orfeus, 

referenserna till historia, mytologi och klassisk 

litteratur är självklara. 

– Det där är en klangbotten hos mig själv, 

tidiga intryck, fotspår jag går i. Jag får ju höra 

att jag är svår, men jag kan inte annat, detta är 

jag. 

Mer poesi kommer det att bli, men inga 

stora kursändringar. Han har försökt skriva 

om samtiden – ”fast det blir platt” – och kan 

beundra författare som skriver på mål: ”men 

det är svårt, man får jobba i många år för att 

bli bra”. 

Hemma i bokhyllan står en rad anteckningsböcker 

med idéer och utkast, men han är 

ingen som samlar opublicerade dikter på hög. 

– Jag är en trög en. Det tar tid att bli 

färdig med en diktsamling. Strandbarnet skrev 

jag 2007, sedan fick den ligga ett tag innan jag 

strök ner och skrev om. 

Hur vet man då att en dikt är färdig? 

– En bra fråga – och svår! Men jag tror 

man lär sig det, precis som andra yrkesmän lär 

sig bedöma det dom gör. Innan den är färdig 

utsänder dikten alltid små signaler: ”det här är 

inte bra”. ■

TVIllrAnde FluGSnAppAre 

oCH Måne uTAn lySKrAFT 

Text: debora Karlsson / Foto: peder lingdén 

om Joar Tiberg 

Född 1967, uppvuxen i oxelösund och luleå. bor i Stockholm och i ransby i norra 

Värmland. Har skrivit reportageböcker, dikter och prosalyrik. utkommer under 

2010 även med diktboken Ansvaret, Ansvaret, Ansvaret, Ansvaret. 

Joar Tiberg är verksam som poet, journalist 

och översättare. Nu har han även börjat 

skriva för en yngre läsekrets. Under våren 

kom böckerna Vad säger fågeln?, med illustrationer 

av Anna Bengtsson, och Månen blev 

rädd, som illustrerats av Anna Höglund. 

I den poetiska Vad säger fågeln? beskriver 

Joar Tiberg, med egenhändigt påhittade verb, 

hur några fåglar i den svenska naturen 

egentligen låter. 

”Pjyt, 

pjytt, 

pjytt, pjytt, pjytt 

gråter Domherren” 

De varma illustrationerna visar vackra 

ögonblicksbilder ur blåmesars, nötväckors 

och sothönors liv. Att boken skulle vara 

skriven för barn håller Joar Tiberg dock inte 

riktigt med om. 

– Jag gillar inte att dela in det jag skriver i 

genrer. Men samtidigt är det ju nästan 

ofrånkomligt. Vad säger fågeln? tilltalar 

kanske främst små barn, men jag ser mina 

texter som något som kan läsas av alla åldrar. 

Något som märks i den melankoliska och 

stillsamma Månen blev rädd. Månen blir 

deprimerad och upplever att han håller på att 

tappa sin lyskraft. Han känner sig tung och 

trött och rädd för Jorden där under. Han vill 

gråta, men vet inte hur man gör. Av sin vän 

solen får han rådet att söka upp en plats långt 

borta där stjärnor lär andra himlakroppar att 

hantera sitt inre mörker. 

– Jag skrev boken delvis som en reaktion 

mot de barnböcker jag läst själv de senaste 

åren. Det finns ju väldigt mycket fint. Men 

många av berättelserna är käcka, uppbyggliga. 

Jag ville göra något allvarligare, om känslor 

som alla har inom sig, såväl stora som små. 

Månen blev rädd är en berättelse som jag själv 

nog hade behövt som barn. 

Anna Högbergs illustrationer, som mest går i 

blått, grått och svart, visar en ensam, ledsen 

och frusen måne. Bilderna ger ett ödesmättat 

intryck. 

– Anna hade ett väldigt gehör för min 

text, det kändes verkligen bra att jobba med 

henne.

För familj och vänner var han naturligtvis 

Bosse, liksom de flesta andra med namnet Bo. 

Men för resten av världen är det under signaturen 

Bovil som konstnären och serietecknaren 

Bo Vilson gjort sig känd. 

Du som var med på 1940-talet har förmånen 

att minnas Bovil från den tid då du själv 

läste serier och ungdomsböcker. För dig blir 

det en riktig nostalgitripp att öppna dörren 

och kliva in i Bovils hem utanför Torsby. I 

ateljén på andra våningen hittar du originalteckningarna 

till massor av spännande äventyr 

fyllda av uppfinningar och klurigheter. Bovils 

fantasi och berättarglädje vittnar om en 

person som i seriernas värld stundtals befann 

sig långt före sin egen tidsålder. 

Men även vi som inte har några egna 

upplevelser av Bovils alster, har anledning att 

förstummas av detta ovanliga konstnärshem. 

– När vi kom hit exploderade fars skaparlust, 

berättar sonen Björn Vilson, som idag bor 

på gården och håller på att bygga upp Bovilgården 

som besöksmål. Han hade flera fasta 

uppdrag som illustratör och serietecknare för 

olika veckotidningar. Det var där han tjänade 

sina pengar. 

Men han var konstnär all sin vakna tid 

och höll alltid på med något. Det är dessa 

konstnärsprojekt – gigantiska väggmålningar, 

skulpturer av trä, fiffiga inredningsdetaljer, 

träsniderier och tavlor – som gör Bovilgården 

till en unik plats att besöka. 

Bo Vilson och hans hustru Anna var 

storstadsmänniskor som längtade ut på landet. 

bo Vilson tapetserade ena väggen i sin ateljé 

med karikatyrteckningar han gjorde under 

1930-talet. Här samsas bland andra Mahatma 

Gandhi med gamle kungen Gustaf V, Greta 

Garbo, president roosevelt och bullen berglund. 

Lär känna konstnären 

och serietecknaren Bovil 

EN NOSTALGITRIPP 

TILL 1940-TALET 

Text: Katarina Averås / Foto: Øyvind lund 

nu kan du stiga rakt in i serietecknaren bo Vilsons värld. under 1930- och 1940-talen gjorde han sig 

känd under signaturen bovil. räkna med en nostalgitripp och en upplevelse som lämnar en osannolik 

känsla efter sig. det väl bevarade konstnärshemmet ligger vackert på en kulle i utterbyn 

med utsikt över två sjöar och en tjärn. Sonen björn Vilson berättar och visar runt bland väggmålningar, 

träskulpturer, sniderier och fiffiga uppfinningar. 

Redan under 1930-talet, när Bovil försörjde sig 

och sin familj som reklamtecknare och 

illustratör, började han på egen hand skissa på 

drömhuset. När det var klart började paret att 

leta efter den perfekta platsen för huset, 

någonstans i Sverige. 

– Under tiden stod en skalenlig modell av 

huset där hemma på pianot, berättar Björn 

Vilson. Sommaren 1941 bodde vi några 

månader hos släktingar i Värmland. Mina 

föräldrar cyklade som vanligt omkring i 

förhoppningen att hitta ett lämpligt ställe att 

bygga sitt hus. 

Den här gången föll alla bitar på plats. Via 

bekantas bekanta kom de i kontakt med 

konstnären Anna Sahlström som visade dem 

kullen med björkdungen. Utsikten var vid i

alla väderstreck, över två sjöar, en tjärn och 

stora åkerarealer. 

– ”Här är det!”, var en känsla de båda 

kände direkt de kom hit. Tomten styckades av 

och byggmästare Nils Myrle från trakten 

anlitades för att jobba efter fars ritningar. 

– Sommaren 1943 flyttade vi in – mor och 

far, jag och mina två yngre bröder. 

Det var här i ateljén som Bovils äventyr 

föddes och fick form. Under 1940-talet 

tecknade han sex olika serier. Den allra första 

var ”Flygkamraterna” som följdes av bland 

andra ”Tusen och en natt” i Veckorevyn, som 

på den tiden var en familjetidning. Han blev 

snart kontrakterad av Bonniers. Omslagen till 

ungdomsböcker från denna tidsepok pryds 

ofta av hans illustrationer. Bovils välkända 

signatur i versaler sitter nere i det högre hörnet. 

– Hans bredd som tecknare var oändlig. 

Han tog sig an uppdrag för Lyckoslanten och 

tecknade och skrev sagoböcker. I nästa stund 

målade han science fiction eller en serie 

julkort. 

Tillvaron för familjen förändrades i ett 

slag en dag i december 1949 då Bo Vilson 

plötsligt blev sjuk och avled, endast 39 år 

gammal. Hustrun Anna var då gravid och 

födde en månad senare den fjärde brodern i 

syskonskaran. 

– Mamma blev ensam med oss och ett stort 

hus, säger Björn Vilson. De flesta gav henne 

rådet att sälja och flytta tillbaka till sin 

barndomsstad Göteborg. Men istället bosatte 

sig min mormor Berta hos oss och mamma tog 

ett jobb som skrivbiträde i Torsby kommun. 

– Där mötte hon sedan en ny man, Elis 

Fjällström, som 1956 kom från Tärnaby och 

tillträdde som socialchef i kommunen. Han 

var vår fosterfar i 50 år och de bodde kvar här 

på gården i alla år. 

Det nya paret valde – som tur är – att 

bevara all den konst som Bo Vilson låtit prägla 

sitt hem. 

– Idag är gården ett dödsbo och vi är fyra 

bröder som ansvarar för stället. Vår ambition 

är att Bovilgården ska vara en kultur- och 

minnesgård öppen för allmänheten och att den 

kan hyras ut till olika kulturella aktiviteter. 

– Men vi klarar det inte själva. Nu finns en 

vänförening med 150 medlemmar och tanken 

är att en ekonomisk förening ska köpa gården 

och driva verksamheten vidare. Vi har också 

goda kontakter med Svenska Seriefrämjandet 

som stödjer projektet. 

Tills verksamheten hittat sina former är 

det Björn Vilson som tar emot besökare och 

även guidar runt i huset och trädgården. 

Drivkraften finner han i all den positiva 

respons som finns i bygden och hos alla dem 

som kommer till Bovilgården för att uppleva 

och minnas en konstnär och uppfinnare som 

fick alltför kort tid här på jorden. ■ 

Flygkamraterna var bovils första helt egna serie där 

han både skrev, utvecklade historien och tecknade. 

den publicerades som följetong i tidningen Folket i 

bild (Fib) som på 1940-talet var en kulturtidning. 

Sonen björn Vilson, här framför en målning av 

honom själv som liten pojke tillsammans med 

mamma Anna på Gotland 1939, vill att bovilgården 

ska bevaras och fortsätta vara öppen för besökare. 

bovilgården | Sidan 31 

tUsen ocH en natt i bovilgården 

Under hösten 2010 kommer också boken 

där författaren Berit Juhl från Torsby har 

fördjupat sig i Bo Vilsons liv och konstnärskap. 

Titeln Tusen och en natt i Bovilgården 

syftar naturligtvis på den serie 

som Bovil kanske var allra mest känd för 

– Tusen och en natt. 

Boken innehåller både äldre och nytt 

material. I grunden finns utdrag ur den 

bok som sonen Björn Vilson gav ut år 

1992 med titeln Boken om Bovil. Berit Juhl 

har intervjuat Björn själv, men också 

grannar i Utterbyn, de fyra sönerna, 

vänner samt andra som minns hur det 

var när Bo Vilson flyttade från Stockholm 

till Värmland i början av 1940-talet. 

– Boken är på cirka 140 sidor och 

innehåller mycket bilder och även utdrag 

ur gårdens gästbok, berättar Berit Juhl. 

Vi har arbetat med den under cirka ett år. 

Att boksläppet sker den här hösten 

passar extra bra. Den 16 september är 

det 100 år sedan Bovil föddes.

Sidan 32 | radiosuccén Verskampen 

Versmakare Göran bryntesson 

har skapat kortlekar med kluriga 

verser om kändisar. Hans Versmakeriet 

i Mangskog finns att hitta 

vid de vackra omgivningarna till 

sjön Mangen. 

VERSKAMPEN – 

en lek med verser 

Text och foto: pia Gustavsson 

Radiolyssnare i Värmland kunde under 

våren klura på gåtor i form av verser och ringa 

in sina svar till radiostationen. Verskampen, 

där det gäller att komma på vilken person som 

gömmer sig bakom versen, har blivit ett 

uppskattat inslag i P4 Värmland. Det har varit 

så lyckat att P4 Sjuhärad tagit efter. 

Mannen bakom verserna finns att hitta vid en 

naturskön väg längs sjön Mangen, en plats för 

versmakare. 

Göran Bryntesson har gjort sällskapsspelet 

Verskampen som består av kort med kluriga 

rim. Bakom varje vers gömmer sig en känd 

person eller figur. Vem det är ligger ofta 

finurligt dolt i textraderna. 

Hittills har han gett ut två kortlekar med 

vardera 100 verser. Fler kommer det att bli. 

– Jag har i alla fall 500 verser nu och jag 

kommer att göra verskamper så länge det finns 

figurer att göra verser om, berättar Göran. 

Han plockar fram ett kort och läser: 

Med gym 

Knappast kunde man väl tro, 

att han från lilla Ockelbo, 

i realiteten, 

skulle hamna så i smeten. 

Daniel Westling eller prins Daniel, som han nu 

kallas, är naturligtvis svaret. Personerna hittar 

han ofta i TV och tidningar, prinsessbröllopet 

var till exempel en bra inspirationskälla. 

Verserna, de kommer i en aldrig sinande ström. 

– Versskapandet är en tradition i min familj, 

vi har alltid gjort verser av olika slag, som vid 

födelsedagar och andra högtider. 

Det var också så Verskampen växte fram. Det 

började som en lek vid familjens julfester, 

fortsatte med att verserna blev ett uppskattat 

inslag i radion för att till slut få formen av ett 

sällskapsspel. 

Skrivit har Göran Bryntesson gjort under 

lång tid, tidigare har han gett ut fyra böcker 

och en CD med både verser och visor. Han 

uppträder också med sina visor och brukar 

bryta av föreställningen med att läsa några kort 

ur Verskampen och låta publiken gissa svaret. 

Längs grusvägen vid Mangen, som slingrar 

sig förbi Görans hem, promenerade Gustaf 

Fröding många gånger när han besökte sin 

syster i trakten och ett stenkast bort har Tage 

Aurell bott. 

– Under uppväxten i Mangskog har 

Frödings dikter har varit en del av mitt liv, 

berättar Göran. 

Då är det inte svårt att förstå att det ligger 

nära till hands att bli versmakare. I kortleken 

finns mycket riktigt också en av inspirationskällorna 

med: 

På vers 

Hans vänner gjorde honom pank, 

och ofta var han kärlekskrank, 

han kom med etablissemang i fejd 

och diktade vackert om vacker nejd. ■

ok om STCC:s framgångsrike teamchef Tommy Kristoffersson | Sidan 33 

Hallå där jonas Aspetorp och 

Morgan Carlsson… 

…ni har skrivit boken Kristoffersson – 

rallycrossföraren som blev STCC:s mest 

framgångsrike teamchef. 

Varför skrev ni den? 

– För att vi har pratat ett tag om att göra 

en del skrivprojekt ihop och just den här 

idén hade många gemensamma nämnare 

för oss på nystartade Wermländska 

ord. Dessutom var huvudpersonen i rätt 

läge för att genomföra ett sådant projekt, 

när han precis hade avslutat den egna 

aktiva karriären. Vi visste att det fanns 

mycket att berätta om hans långa karriär, 

så det kändes helt rätt. Med Tommy 

täcker vi in 20 väldigt händelserika år, 

både i rallycross och racing, med en 

hisnande spännvidd mellan upp- och 

nedgångar, samt får – inte minst – tillfälle 

att lyfta fram historier som gjort sig 

förtjänta av en större publik. 

Vad var roligast under arbetet med att 

göra boken? 

– Intervjuerna med Tommy och övriga 

personer har varit mycket underhållande 

och givande, men även jobbet med att 

sammanlänka vårt skrivande och hitta 

vinklingar har varit kul. Det har dessutom 

varit väldigt intressant att försöka göra 

något som går lite utanför den ordinarie 

mallen för böcker om motorsport. 

Kommer det en fortsättning? Tommy 

Kristoffersson är ju fortfarande i allra 

högsta grad aktiv inom motorsporten, 

nu som framgångsrik teamchef för 

STCC-uppstickarna Team Biogas. 

– Ja gärna, om han håller på nog länge, så 

att det finns material för en bok till så... 

Intervju: debora Karlsson

Sidan 34 | Sjukhusbiblioteken i Värmland – öppna för alla 

Sjukhusbiblioteken är 

öppna för alla. 

– Vi är en neutral mötesplats. Hos oss kan du 

koppla av en stund, låna en bok eller söka 

medicinsk information. Alla är välkomna, säger 

bibliotekarierna på Centralsjukhuset i Karlstad. 

Text och foto: Kristina borgsten 

På sjukhusbiblioteken i Värmland ryms medicinska böcker, tidskrifter 

och databaser under samma tak som skönlitteratur, musik och film. 

– Samtidigt som du besöker oss för att få medicinsk information kan du 

låna en skönlitterär bok eller en film. Båda delarna behövs för att 

utvecklas både professionellt och privat, allt hänger ihop, säger sjukhusbibliotekarie 

Pia Bodinger. 

Jan Schützer är chef för sjukhusbiblioteken 

i Arvika, Karlstad och Torsby. 

Han berättar att sjukhusbiblioteken 

har den största samlingen av medicinsk 

information i Värmland. 

Sjukhusbiblioteken i Värmland 

• Bibliotek finns vid sjukhusen i 

Arvika, Karlstad och Torsby. 

• Sammanlagt 14 tjänster, varav 

två i Arvika och två i Torsby. 

• Samarbetar med kommunbiblioteken 

i länet vilket innebär 

att om man lånar en bok på 

något av sjukhusbiblioteken, 

kan den lämnas tillbaka på ett 

kommunalt bibliotek. 

• Har största samlingen av 

medicinsk information i Värmland. 

• Beställer 3 000 tidskriftsartiklar 

och böcker från andra bibliotek 

per år.

Från bibliotekets datorer kan man söka i 

olika medicinska databaser och för patientinformation 

finns databasen Pion. Vårdprogram 

och vårdrutiner, både lokala och 

nationella, är enkla att hitta. 

– Om jag själv blev sjuk skulle jag genast ta 

fram vårdprogrammet för den sjukdom jag 

drabbats av, säger Jan Schützer, chef för 

sjukhusbiblioteken i Värmland. Vårdprogrammen 

och den patientinformation som 

finns i Pion, är kvalitetsbedömda till skillnad 

från mycket annat man finner på Internet. 

En ny arbetsuppgift för sjukhusbiblioteken 

är patient- och närståendeutbildningar. I 

utbildningarna får patienter, som drabbats av 

en långvarig sjukdom eller skada, och deras 

närstående diskutera med sjukvårdspersonal 

och personer som själva har erfarenhet av 

olika sjukdomar. En bibliotekarie medverkar 

vid träffarna som sker efter att sjukhusbiblioteket 

har stängt för dagen. 

– Vi ger tips på litteratur i det ämne utbildningen 

handlar om och visar hur man hittar 

bra information på Internet, säger Jan 

Schützer. 

bertil och Inger eriksson från Kil besöker gärna sjukhusbiblioteket och 

lånar böcker när de är i Karlstad. Inger arbetade på Centralsjukhuset 

innan hon blev pensionär. 

– det är så bra här på biblioteket med ett stort sortiment av tidskrifter 

och personalen är så bra, säger bertil och Inger. 

Utanför biblioteket på Centralsjukhuset 

finns oftast en konst- eller fotoutställning 

och där kan man även läsa dagstidningar. 

Varje vår och höst bjuder sjukhusbiblioteket 

in landstingspersonalen till föreläsningar. 

– Vår uppgift är att sprida kunskap, nya idéer 

och nya perspektiv, därför har vi sedan 1996 

arrangerat föreläsningar för personalen. I 

november kommer Barbro Lennér Axelsson 

och föreläser, temat är förluster, berättar Pia 

Bodinger. 

Trots att biblioteket på Centralsjukhuset 

ligger lite avsides i förhållande till sjukhusets 

huvudstråk har det många besökare. Därtill 

kommer alla som får besök av bibliotekspersonalen 

på vårdavdelningarna. 

– Det är bara för patienterna att ringa själva 

eller be personalen att beställa böcker, filmer, 

musik eller konst så kommer vi till dem. 

Utbudet finns samlat i en pärm som finns på 

varje vårdavdelning, säger Pia Bodinger. 

Patienter som bor på patienthotellet i 

Karlstad kommer till biblioteket, fast det är 

en bra bit att gå. 

– Många uppskattar att komma till 

Sjukhusbiblioteken i Värmland – öppna för alla | Sidan 35 

biblioteket eftersom det är ett avbrott i 

sjukhusmiljön. De som har följt med någon 

till en undersökning kan komma till oss medan 

de väntar. Om vi hade våra lokaler nära 

huvudentrén skulle många fler få ta del av 

vårt utbud, säger Pia Bodinger som drömmer 

om ett bokcafé på sjukhuset. ■ 

Webbplatser 

Patientinformation: 

www.pion.se 

Databaser: 

www.vardverktyget.se 

Sjukhusbiblioteken i Värmland: 

www.liv.se/sjukhusbibliotek 

en gång i veckan besöker sjukhusbibliotekarie pia bodinger onkologiavdelningen 

på Centralsjukhuset. Hon erbjuder patienterna litteratur i 

bok- eller ljudform, musik och dVd-filmer. på alla vårdavdelningar på 

Centralsjukhuset i Karlstad finns en boklåda där patienter och personal 

kan lämna tillbaka böcker de lånat på biblioteket.

Hallå där Anna lycke och louise Gundert… 

…ni har nyss gett ut boken Bajshövdingen 

– vad handlar den om? 

– Boken handlar om Melle som av misstag råkar 

spola ner sitt favoritgosedjur i toaletten. Som 

läsare får vi följa med ner under marken och in i 

rören på vägen från toaletten till reningsverket. 

Där träffar vi kissprinsessan Kisseluran, hennes 

pappa Bajshövdingen och alla hans vakter. 

Vakter som jobbar hårt och flitigt för att 

förhindra stopp i rören genom att sortera allt 

onödigt skräp som spolas ner i toaletterna. 

Bokens budskap är kort och gott, spola bara ner 

kiss, bajs och toalettpapper! 

Det har de senaste åren getts ut flera 

svenska barnböcker som handlar om bajs 

– varför valde ni att göra en till? 

– Bajs och kiss är ett tacksamt ämne. Men ingen 

av de bajsböcker som är ute på marknaden i dag 

handlar om vart bajset tar vägen när man spolar 

i toaletten. Vår bok innehåller både fakta och 

äventyr! 

Hur ser era planer ut för att sprida boken? 

– Karlstads kommun har köpt in boken och 

kommer att dela ut den till alla barn i åldrarna 

fyra till sex år. Tillsammans med kommunen 

kommer vi att driva ett projekt som går ut på att 

barnen i ett tidigt skede ska lära sig vad man får 

och vad man inte 

får spola ner i 

toaletten. 

Boken kommer 

också att 

kunna köpas 

i butiker och 

på nätet. 

Intervju: 

debora Karlsson 

region Värmland, box 1022, 651 15 Karlstad, tel. 054-701 10 00, fax 054-701 10 01 

www.regionvarmland.se

Torleif Styffe - Region Värmland

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Torleif Styffe - Region Värmland

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?