grinder.pdf - Riotminds

Lían Grinder
Lían Grinder har, så länge han kunnat minnas, alltid slagits. Redan som barn var han en
översittare och drog sig inte heller för att ge sina jämnåriga en smäll på käften. I sin tidiga
ungdom blev han, p.g.a. sitt mod, sin skickliga svärdshand och sin förmåga att bringa död på
ett slagfält, upptagen av Svarta Örnen, ett legosoldatsförband. Deras svärd, lojalitet och
otröttlighet kunde hyras mot betalning. Säkerhet vid värdetransporter, personskyddsuppdrag
vid eskorter och även som ett enhetsförband vid krigsfronten, var några av de många uppdrag
de åtog sig.
Lían älskade stunden före drabbningar. I väntan på och förberedelserna inför det kommande
var han som i extas. Han såg det som ett skådespel där han själv spelade huvudrollen,
springandes över slagfältet, vilt vevandes med sitt svärd mot den annalkande fienden.
I flera år stod Svarta Örnen på Thoorkaals lönelista och fungerade som ett förband i den
reguljära armén. Förbandet hade som uppgift att försvara Thoorkaals södra kustremsa mot de
som invaderade landet, gick in i kustbyarna och förde död i sin väg.
Dessa krigare (ca. 200 till antalet) från söder kom i dyrt utsmyckade skepp, rustningar och
vapen som Thoorkaals befolkning aldrig hade skådat. Rustningarna var bländande i solens
sken, svärden krökta och sköldarnas form helt annorlunda. Deras ägare var svarta krigare med
ögon som kol, tatueringar i ansiktet och på kroppen.
Under krigsåren längs med den södra kusten blev Lían under en strid hårt slagen till marken
med medvetslöshet som följd. När han vaknade till liv igen befann han sig inlåst i en cell som
löpte längs hela längden på det undre däcket på ett skepp. Runt omkring sig kunde han se
många av sina vapenbröder inlåsta i samma cell eller den mittemot. Alla var på något sätt
skadade och såg tärda ut av de senaste stridigheterna.
Under de två efterkommande dygnen fick männen ingen föda utan endast ett spann vatten per
cell. Under det tredje dygnets natt vaknade alla sovande till utav en kraftig duns följt av en
massa högljuda röster, skrikandes i panik på ett, för Lían, främmande språk. Skeppet hade gått
på grund och var på väg att förlisa och tog snabbt in vatten. Dragar, en av de äldre ledarna i
Svarta Örnen, skrek vädjande efter Líans hjälp att slita upp en del av cellgallret som skadats
under kollisionen.
Lían lade till med all den kraft hans slitna kropp kunde generera och kunde, tillsammans med
sin överordnade, bända upp det som skiljde dem från hopp och mot säker död. De hade aldrig
tid att hjälpa dem andra i cellen mittemot utan begav sig snabbt mot trappen som ledde upp
till övre däck.
De fyra som nådde den fria luften på övre däck kunde se hur ett av de andra skeppen i flottan
lade till och krigare hoppade över från det skadade skeppet. Ingen av deras svarta betvingare
lade märke till Svarta Örnens närvaro på däcket utan lastade snabbt över de värdesaker som
fanns tillgängliga inom räckhåll.
När skeppet, med ett öronbedövande brak, knäcktes på mitten föll de fyra ner i vattnet och
fyllde snabbt deras munnar med det salta vattnet. Lían var en god simmare men hans
vapenbröder var inte lika lottade. Den starka sjön som gick på havet drog genast ner två av
hans vapenbröder mot djupet. Kvar, skadade men vid liv, fanns Lían och Dragar som
kämpande mot naturens makter och såren som fylldes av det salta vattnet. Dragar kämpade
tappert och kom med Líans hjälp upp, på en bit trä som blev kvar av det sjunkande vraket.

Efter några timmar hade stormen dragit förbi men så också Dragars energi. Smärtan av hans
djupa sår hade sedan länge domnat bort och både Lían och Dragar befarade att han inte skulle
hålla ut mycket längre. Dragars blick blev tyngre och suddigare för varje minut som gick och
innan han föll medvetslös gav han Lían order om att släppa taget om sin ledare. Lían, som vid
det här laget hade blivit en disciplinerad krigare, vägrade följa sin överordnades order och
kämpade tappert mot den tunna kustremsan som syntes som en svart siluett mot nattens
mörkblå kontrast.
Efter åtskilliga timmars kämpade nådde till slut Lían och hans härförare land och det var först
då Lían märkte att Dragar var död.
Märkt av slaget, kämpandet mot land och sin ledares död låg Lían utslagen på stranden.
När han 12 dagar sedan vaknade var det första som slog honom en saknad, men välbekant
doft... Doften av nybakat bröd steg genom det rum han låg i, nerbäddad i en säng. Han kände
igen sig, han var i sin syster Alianas hem. Där bodde han när han väl var i sin hemstad, tillika
huvudstad, Goldum.
Lían satte sig upp i sängen. Kroppen värkte men den känslan slog han genast ifrån sig när han
hörde sin systers sång i den lilla trappan upp mot rummet. Aliana hade sedan länge slutat oroa
sig för sin yngre broder då hon insåg att det var till föga, han hade alltid varit våldsam och
alltid kommit i bataljer men alltid klarat sig utan allvarligare och bestående skador.
Aliana stannade till i dörröppningen:
-"Så, du är vaken", sade hon med ett finurligt leende målat på läpparna. Ett kort "ja", fick hon
som svar.
Aliana ställde ner brickan med bröd, ost och vattenkannan, satte sig på sängkanten och gav sin
broder en kyss på pannan.
-"Jag hoppas du besparar mig detaljerna om varför stadsvakten kom indragandes med dig i
detta tillstånd". Även denna gången fick hon ett kort "ja", till svar.
-"Jag måste iväg snarast", lade Lían till efter att den första tuggan på det nybakta brödet halv
som halvt hade slukats.
-"Jo, jag förstod att du som alltid har bråttom härifrån", svarade Aliana med en tom blick.
-"Vågar jag fråga vart", fortsatte hon. Lían skakade, med munnen full av nästa tugga, nekande
på systerns begäran.
-"Det har jag inte tid med", svarade Lían med en allvarlig blick.
-"Nu måste jag klä mig" fortsatte han med blicken riktad mot stolen där, de för honom fina
skinnbyxorna och den lika fina linneskjortan hängde.
-"Jaha", sade Aliana något uppgiven, -"Bäst att jag fortsätter med mina sysslor då".
Líans kropp värkte men så fort hans syster stängt dörren for han upp och klädde sig, rykte loss
en bit bröd, lindade in ost runt brödstycket och satte fart neråt i den lilla trappan. Väl nere
gick han med snabba och stadiga steg mot ytterdörren. Samtidigt som dörren gick igen kunde
han se Ailana snegla mot honom över axeln. Utan att ge henne henne en extra blick satte han
fart mot arméns administration i hopp om att de hittat flera överlevande från hans förband.
Det svaret han fick på plats var inte det han hade hoppats på...