Möten, myter och verkligheter - Universitetspedagogiskt centrum ...

Mohammad Fazlhashemi 

Möten, myter 

och verkligheter 

Studenter med annan etnisk bakgrund 

berättar om möten 

i den svenska universitetsmiljön 

Skriftserie från Universitetspedagogiskt centrum • 2002:1

Möten, myter och verkligheter 

Studenter med annan etnisk bakgrund berättar om möten 

i den svenska universitetsmiljön 

Universitetspedagogiskt centrum 


UMEÅ UNIVERSITET • NOV 2002 

1

2 

Umeå universitet, 901 87 Umeå. 

Telefon 090-786 50 00. Fax 090-786 99 95. 

E-post umeå.universitet@adm.umu.se 

www.upc.umu.se 

Möten, myter och verkligheter 

Producerad av Universitetspedagogiskt centrum 

vid Umeå universitet i november 2002 

ISBN 91-7305-373-2 

ISSN 1651-5692 

Ansvarig enhet: Universitetspedagogiskt centrum (UPC) 

Grafisk form och tryck: Print & Media, november 2002

Förord 

Universitetet är en miljö där människor med 

olika kulturella och etniska bakgrunder möts. 

Det sker berikande möten och tankeutbyten 

som bidrar till skapandet av en mångfaldens 

dynamik i den vetenskapliga miljön. Det sker 

också kollisioner med etniska och kulturella 

förtecken. Den etniska och kulturella mångfalden 

ger universitetet många spännande utmaningar. 

Utmaningarna finns inte minst inom 

det pedagogiska arbetet, där det bland annat 

gäller att integrera det etniska mångfaldsperspektivet 

i universitetets kärnverksamhet, det 

vill säga utbildning och forskning. Det finns 

idag ett inte obetydligt antal studenter med 

annan etnisk bakgrund verksamma vid svenska 

högskolor och universitet. Hur upplever 

dessa studenter sin situation i den svenska universitetskulturen? 

Vilka lärdomar kan vi dra av 

deras upplevelser i det pedagogiska arbetet? Har 

etnisk bakgrund eller annorlunda studiekultur 

betydelse för relationerna mellan studenter samt 

mellan studenter och lärare? 

Etnisk mångfald i lärandemiljöer och den 

etniska bakgrundens betydelse i mötet mellan 

lärare och etnisk heterogena studentgrupper 

inom högskolan har intresserat mig sedan 

jag började studera på universitet i Sverige som 

gäststudent i slutet av 1970-talet. Mina egna 

erfarenheter av dessa möten vittnar om ständigt 

nya upptäckter samt hårt arbete för att 

klara av studierna. I många fall gick det att 

lösa problemen med framgång. Det handlade 

om att pröva sig fram, ta lärdom av sina 

egna och andras misstag och att undvika samma 

misstag och fallgropar som såväl jag själv 

som andra hamnat i samt att snegla på dem 

som klarat sig bra. Framgångarna har oftast 

varvats med smärre eller svårare bakslag. Vid 

sådana tillfällen drabbades jag av en känsla av 

utanförskap och oroades över att inte kunna 

klara av studierna och att inte kunna leva upp 

till de krav som min sociala omgivning och 

universitetet ställde på mig. I sådana situationer 

kändes behovet av att ha någon, som 

jag kunde vända mig till, som allra störst. Nu 

när jag ser tillbaka på min studietid inser jag 

att jag var lyckligt lottad som på ett tidigt stadium 

lärde känna pedagoger, eldsjälar, goda 

lärare och mentorer som erbjöd mig god 

handledning i fråga om lärandeprocessen, studietekniken 

samt insyn i den nya studiekulturen. 

Det var dessa som bistod mig i arbetet 

med att lära känna och ta till mig de olika 

kulturerna på olika institutioner och enheter 

3

4 

på universitetet, de osynliga kulturella koderna, 

det sociala samspelet samt att komma 

underfund med det som allmänt går under 

beteckningen ”svenskheten”. Denna process 

är emellertid ännu inte avslutad, eftersom jag 

betraktar den som ett livslångt personligt projekt 

som pågår än idag. Min främsta behållning 

från denna tid är att inte se på den svenska 

universitetskulturen som om den vore 

homogen. Den viktigaste lärdomen är att det 

finns olika kulturer inom universitetsvärlden. 

Heterogeniteten begränsar sig emellertid inte 

till fakultetsgränserna utan gäller i lika hög 

grad inom varje fakultet. Detta kommer till 

uttryck genom att varje ämnesområde, institution, 

forskargrupp, lärarkollegium, doktorandkollektiv, 

arbetsgrupp, administrativ eller 

teknisk enhet och studentgrupp utvecklar 

och upprätthåller var sina kulturella koder. 

Heterogeniteten innebär att man skall utgå 

från ett individuellt perspektiv, men för att 

detta perspektiv skall vara fruktbart bör man 

ställa det i ljuset av den allmänna kultur som 

råder inom respektive område. 

Våren 2000 fick jag i uppdrag att arbeta en 

del av min tjänst med att främja den etniska 

mångfalden på Umeå universitet. Detta arbe- 

te har omfattat en hel del informationsarbete 

om vikten av synliggörande av de frågor som 

är förknippade med mötet med etnisk heterogena 

studentgrupper och anställda. Jag har 

bland annat arbetat med en mångfaldsplan, 

som syftar till att främja den etniska mångfalden 

bland de anställda vid Umeå universitetet. 

Ett område som rönt särskilt stort intresse 

hos mig gällde hur studenter med annan etnisk 

bakgrund, som redan befinner sig på universitetet, 

upplever sin situation. Det har gått 

några år sedan jag själv var student. Idag möter 

jag, i egenskap av lärare, studenter med 

annan etnisk bakgrund. Mina möten med 

dessa studenter samt möten med lärare och 

personal som i sin vardag arbetar med dessa 

studenter har föranlett detta initiativ. Det har 

visat sig att många studenter med annan etnisk 

bakgrund idag brottas med ungefär samma 

problem som jag själv mötte när jag började 

mina studier för ca 25 år sedan. 

För att få en inblick i hur dessa studenter 

upplever sin situation vad gäller studierna 

samt mötet med studenter och lärare genomförde 

jag våren 2001 en intervjuundersökning 

vid Umeå universitet. I denna skrift står 

dessa studenter i centrum. Det är deras upp-

levelser och berättelser som utgör grunden 

för undersökningen. Min förhoppning är att 

denna skrift skall leda till större insyn i dessa 

studenters situation samt stimulera till diskussion 

och reflektion samt till nödvändiga 

förändringar. 

Ett varmt tack vill jag rikta till alla de studenter 

som ställt upp i intervjuerna och delat 

med sig av sina erfarenheter, upplevelser, 

känslor och visioner. 

Jag vill också rikta ett tack till mina kollegor 

på Universitetspedagogiskt Centrum vid 

Umeå universitet som under arbetets gång 

kommit med många värdefulla synpunkter. 

Umeå i oktober 2002 


5

6 

Innehållsförteckning 

Förord ..................................................... 3 

Inledning 

1. Bakgrund ............................................................................................................... 7 

1.2. Syfte och metod ................................................................................................ 8 

1.3. Resultatredovisning ................................................................................ 10 

2. Att studera på universitet ......................................... 12 

2.1. Att slussas in i universitetsstudier ...................................13 

2.2. Att lära känna svenska studiekulturer ......................15 

2.3. Bristande språk- och förkunskaper ...............................18 

2.4. Bristande beredskap ...............................................................................19 

2.5. Kommentar ......................................................................................................... 21 

3. Möte med lärare och personal ..................... 24 

3.1. Osynliggörande ............................................................................................ 24 

3.2. Misstro och dålig personkemi .............................................. 25 

3.3. Möte med ”icke-traditionella” studenter .......... 28 

3.4. Kommentar ......................................................................................................... 29 

4. Möte med infödda svenska 

studenter .......................................................................................................... 30 

4.1. Att ta egna initiativ ................................................................................ 31 

4.2. Svårigheter med att tolka 

vissa beteendemönster ...................................................................................... 32 

4.3. Stereotypa föreställningar ............................................................ 35 

4.4. Olika förutsättningar .......................................................................... 38 

4.5. Kommentar ......................................................................................................... 41 

5. I skuggan av gamla konflikter ......................... 44 

5.1. Kommentar ......................................................................................................... 47 

6. Kulturella koder .................................................................................. 49 

6.1. Rädsla över att göra bort sig! ................................................. 50 

6.2. Kommentar ......................................................................................................... 53 

7. Studier och integration .................................................... 55 

8. Etnicitetens betydelse 

för studiemiljön ................................................................................. 60 

9. Förebilder, förståelse 

och nya perspektiv .................................................................... 63 

10. Avslutande diskussion ..................................................... 65 

10.1. Centrala problemområden 

och möjliga åtgärder ............................................................................................ 65

Inledning 

1. Bakgrund 

Studenter med annan etnisk bakgrund som 

möter den svenska högskolan upplever denna 

på högst varierande sätt. För många är det 

som att möta en helt ny värld, där varje steg 

är en ny upptäckt. De flesta har en uppfattning 

om studier vid svenska universitet och 

högskolor redan före studiestarten. Föreställningarna 

varierar beroende på en rad olika 

omständigheter. En del studenter kommer 

från invandrar- och flyktingfamiljer, som har 

bott i Sverige under en längre tid. Många i 

den här gruppen har kommit i kontakt med 

den svenska grundskolan, gymnasieskolan 

eller läst på KomVux. Dessa studenter utgör 

emellertid inte någon homogen grupp. I likhet 

med infödda svenska studenter skiljer de 

sig från varandra beroende på social status 

och föräldrarnas utbildningsnivå. En del studenter 

kommer från så kallade studieovana 

hem där vare sig föräldrarna, äldre syskon eller 

närmaste släktingar studerat på universitet. 

En annan grupp kommer från familjer 

där det antingen finns en redan etablerad tradition 

av akademiska studier, eller så följer 

familjerna en tradition från hemlandet där 

högre studier för barnen framstår som ofrånkomligt, 

då studierna anses ligga till grund 

för social och ekonomisk utveckling. Utöver 

dessa finns ytterligare en grupp som kommit 

till Sverige efter gymnasieutbildningen och 

därmed inte haft några kontakter med det 

svenska skolsystemet. 

De första mötena med den svenska universitetskulturen 

innebär nya upptäckter och 

utmaningar för alla som inleder högre studier. 

Nymodigheterna kan av en rad olika skäl upplevas 

som mycket mer omfattande för studenter 

med annan etnisk bakgrund. Det kan röra 

sig om mötet med en ny lärandeprocess och 

nya pedagogiska former. Det kan gälla konfrontation 

med nya utmaningar som att förhålla 

sig kritiskt till studiematerialet, det vill 

säga att utveckla ett kritiskt förhållningssätt 

och genomföra kritiska bedömningar, att bedriva 

självständiga studier eller att ta till sig 

ny studieteknik. För de studenter som kommer 

från studiekulturer där utantillärning är 

den enda förekommande studietekniken blir 

det svårt att snabbt växla över till nya former. 

Ett annat område gäller sociala frågor och 

oskrivna regler som styr vardagliga och sociala 

kontakter. Det gäller exempelvis regler som 

styr det sociala umgänget med infödda studenter, 

förhållandet till lärarna eller förhållan- 

7

8 

det till människor med annat kön eller annan 

sexuell läggning. För de studenter som 

kommer från kulturer där respekt och markering 

av statusgränser utgör ett naturligt inslag 

i det vardagliga umgänget kan det uppstå 

problem i liknande situationer. Sådana 

problem kan uppstå i vardagliga kontakter 

mellan lärare och studenter eller kontakter 

mellan så kallade infödda svenska studenter 

och studenter med annan etnisk bakgrund. 

Såväl lärare som studenter kan känna vilsenhet, 

rädsla och frustration i sådana situationer. 

För studenter som saknar insyn i den 

svenska kulturen kan studietiden bli en upptäcktsfärd 

där man vid sidan av studierna skall 

lägga stor möda på att finna vägarna och inkörsportarna 

till social samhörighet och gemenskap. 

Det är ett arbete som kräver stor 

vaksamhet, tålamod, självreflektion och eftertänksamhet, 

där man med sökarljus skall 

granska varje situation i arbetet med att identifiera 

och knäcka oskrivna kulturella koder, 

som alla oavsett etnisk och social bakgrund 

förutsätts veta och känna till. 

För många studenter med annan etnisk 

bakgrund kan dessa erfarenheter vara tämligen 

dyrköpta. Okunskapen om den nya studiekulturen 

kan leda till studieavbrott, vantrivsel, 

social isolering och konfliktsituationer, 

vilka i sin tur kan generera nya problem. Det 

är emellertid viktigt att understryka att studenter 

med annan etnisk bakgrund inte skall 

per definition ses som problemstudenter el- 

ler besvärliga studenter. För många studenter 

hemmahörande i denna kategori har inslussningen 

i den svenska högskolan skett 

utan större problem. För dessa har studietiden 

varit av ungefär samma karaktär som för 

många infödda svenska studenter. 

1.2. Syfte och metod 

Syftet med denna skrift är att synliggöra de 

problem som kan uppstå i mötet mellan de 

numera alltmer etniskt heterogena studentgrupperna 

och den svenska högskolan dock 

utan att överbetona dessa. Även om en rad 

skillnader och problemområden uppmärksammas 

skall dessa inte utgöra någon plattform 

för stereotypa föreställningar om studenter 

med annan etnisk bakgrund, varigenom 

man tappar individperspektivet och 

missar individen och människan bakom alla 

förutfattade uppfattningar. Skriften syftar inte 

heller till att peka ut dessa studenter eller 

framställa dem som en problemgrupp som 

faller utanför normen, läs den svenska. Syftet 

är snarare att identifiera de problemområden 

som kan bli aktuella för att därigenom 

förebygga eventuella problem och konflikter 

i verklighetens praktik. Alternativen vore att 

antingen blunda för problemen på grund av 

rädsla för att bli anklagad för främlingsfientlighet 

eller drivas av en naiv tro att likabehandling 

utan hänsyn till individuella förutsättningar 

kan lösa alla problem. Det senare 

bottnar i en oreflekterad inställning som

snarare leder till stora orättvisor. Problemen 

försvinner emellertid inte genom att man skapar 

medvetenhet kring dem. Nästa steg är att 

på bred front satsa på pedagogiskt utvecklingsarbete, 

interkulturell kompetens och 

kulturellt överbryggande åtgärder som riktar 

sig till alla inblandade parter. Denna studie 

bygger på en kvalitativ undersökning och 

syftet är att visualisera olika problemområden. 

Frågan om representativitet har således 

inte varit av central karaktär i denna studie. 

Skriften bygger på intervjuer med ett tjugotal 

slumpvis utvalda studenter med annan 

etnisk bakgrund, vilka har det gemensamt att 

de studerar vid Umeå universitet. Informanterna 

deltog i timslånga samtal med projektledaren. 

I det inbjudningsbrev som skickades 

till de utvalda studenterna informerades de 

om syftet med intervjun, det vill säga deras 

upplevelser i samband med studier vid Umeå 

universitet. I brevet lämnades inte allt för 

detaljerade uppgifter om de problemområden 

som skulle tas upp under intervjun. Något 

frågeformulär användes inte. Informanterna 

fick medverka i informella samtal i vilka 

de fick reflektera över och problematisera vissa 

teman och problemområden. Detta har inneburit 

att intervjuerna skiljer sig från varandra 

beroende på informanternas varierande 

bakgrund och erfarenheter. Fokus i samtalen 

har således lagts vid skilda problemområden. 

Under samtalen behandlades studenternas 

erfarenheter av möten med universitetets yttre 

och inre verklighet. Följande teman dominerade 

samtalen: förväntningarna om universitetsutbildningen, 

mötet med lärare och studenter, 

krockar, svårigheter och konflikter, 

mötet med den nya universitetskulturen, den 

egna beredskapen för universitetsstudier, universitetets 

beredskap att ta emot studenter 

med annan etnisk bakgrund samt erfarenheter 

rörande mötet med nya lärandeprocesser. 

Studenterna fick också berätta om eventuella 

glädjeämnen och studietidens eventuella goda 

inverkan på deras liv. 

Gemensamt för informanterna är att de har 

annan etnisk bakgrund. De har sina rötter i 

ett flertal länder och världsdelar, och de flesta 

kommer från länder utanför OECD. I urvalet 

ingår lika antal kvinnliga som manliga studenter. 

Det råder således jämn könsfördelning 

bland informanterna. Studenter från samtliga 

fakulteter inbjöds att medverka i intervjuerna. 

Fakultetstillhörigheten bland informanterna 

framgår av nedanstående tabell: 

Hum fak 2 

Lärar fak 1 

Med fak 7 

Sam fak 9 

Tek/Nat fak 3 

Informanterna har varierande erfarenheter av 

studier vid Umeå universitet. En mindre 

grupp har studerat under en kortare period, 

medan de flesta har studerat under en längre 

9

10 

period och befann sig vid intervjutillfället i 

slutfasen av sina studier. Ett mindre antal hade 

avslutat sina studier. 

Intervjupersonerna skiljer sig också sinsemellan 

genom att de har varierande studiebakgrund. 

Enstaka informanter har studerat 

på universitetsnivå i sina gamla hemländer. 

En större majoritet har erfarenhet av gymnasial 

och förgymnasial utbildning i sina gamla 

hemländer, medan en grupp har kommit till 

Sverige i unga ålder och studerat på mellaneller 

högstadienivå samt gymnasienivå. 

Med undantag av ett fall där två informanter 

ville genomföra intervjun tillsammans har 

intervjuerna skett genom enskilda samtal och 

pågått i ca en timme. Intervjuerna spelades 

in efter det att informanterna medgivit detta. 

För att värna om informanternas anonymitet 

presenteras de med en sifferbeteckning. 

I enstaka fall ges en kortare presentation av 

informanternas bakgrund. I dessa fall har presentationen 

bedömts som nödvändigt för att 

sätta deras upplevelser i sitt rätta sammanhang. 

Presentationen har emellertid gjorts på 

ett sådant sätt att det inte ska gå att röja informanternas 

verkliga identitet. 

1.3. Resultatredovisning 

Resultaten av intervjuerna redovisas tematiskt 

i åtta kapitel (kapitel 2-9). I kapitel två berättar 

informanterna om sina förväntningar 

på att studera på universitet och inslussningen 

i universitetsstudier, om mötet med den 

svenska studiekulturen samt om bristande 

språk- och förkunskaper och bristande beredskap. 

Ett centralt tema i intervjuerna är relationerna 

mellan studenter och lärare respektive 

studenter med annan etnisk bakgrund och 

infödda svenska studenter. I kapitel tre redovisas 

intervjupersonernas syn på mötet med 

lärare och personal, där en rad problemområden 

som har bidragit till störningar i dessa 

relationer tas upp. I kapitel fyra redovisas intervjupersonernas 

erfarenheter av möten med 

så kallade infödda svenska studenter. Bland 

annat berörs frågor som socialt utanförskap, 

svårigheter att tolka olika beteendemönster 

samt andra frågor som hör till dessa relationer. 

Kapitel fem är en fortsättning på föregående 

kapitel, men handlar om en specifik 

grupp informanter som har det gemensamt 

att alla studerar en och samma fleråriga ut-

ildning. I detta kapitel diskuteras studentrelationerna 

i skuggan av gamla konflikter. I 

kapitel sex tas frågan om osynliga kulturella 

koder i den svenska universitetsmiljön upp. 

Temat för kapitel sju är studier och integration. 

Frågan som tas upp i detta avsnitt är 

följande: har studierna vid Umeå universitet 

och studietiden i Umeå haft någon integrerande 

effekt för informanterna? Intervjupersonerna 

berättar om sina övervägande positiva 

erfarenheter i detta avseende. I kapitel 

åtta behandlas informanternas etniska/utländska 

bakgrund och dess betydelse för studiemiljön. 

I kapitel nio återges informanternas 

syn på lärare med annan etnisk bakgrund. 

I texten förekommer många citat. Syftet 

med detta har varit att låta informanterna själva 

komma till tals. De flesta citat är exakt 

återgivna, några har dock tillrättalagts för läsvänlighetens 

skull. Outtalade ord skrivs ut 

inom klamrar, utelämnade ord och meningar 

markeras med [...] respektive [—] och ovidkommande 

upprepningar har tagits bort. 

11

12 

2. Att studera på universitet 

Ett av de teman som informanterna fick tillfälle 

att reflektera över handlade om deras 

motiv för att studera på universitet samt deras 

förväntningar på universitetsstudier. En 

del värderar själva universitetsutbildningen 

högt. En informant säger att lärandet i sig var 

mycket viktigt för honom och att det var snarare 

det som var hans främsta motiv. Att ha 

ett papper på att man har studerat är inte så 

viktigt, uppger denna informant. Denna uppfattning 

kan emellertid inte sägas vara representativ 

bland informanterna. De flesta informanter 

ser på utbildningen som en väg till 

självförverkligande. Att lyckas med studierna 

i ett främmande land är ett sätt att bevisa för 

både sig själv och omgivningen att man duger 

till samtidigt som universitetsstudier anses 

bana väg för ett bättre och tryggad framtid. 

En informant uppger att hans främsta 

motiv med att studera har varit att med hjälp 

av en yrkesutbildning stå på egna ben. Informanten 

kom till Sverige som flykting och säger 

att hans främsta drivkraft är att bryta sitt 

bidragsberoende. Studierna ska hjälpa honom 

att inte vara det nya samhället till last. 

Några informanter uppger att de känner 

ett starkt socialt/kulturellt tryck från sin när- 

maste omgivning, exempelvis föräldrarna, 

släkten och umgängeskretsen. För dessa har 

det sociala/kulturella trycket fungerat som 

själva startpunkten för universitetsstudierna. 

Det sociala trycket hör till det kulturella arv 

som många nyanlända eller första generationens 

invandrare bär med sig. I regel brukar de 

också föra detta vidare till nästa generation. 

Informant nummer 13 har bott i Sverige sedan 

10 års ålder. Hon har sina rötter i Afrika 

och har gått i svensk skola sedan fjärde klass. 

Hon har alltid varit intresserad av att studera 

men hon har också känt visst tryck hemifrån. 

Hennes familj kom som flyktingar till Sverige 

bl.a. för att trygga barnens framtid. Informanten 

uppger att hon och hennes syskon har 

påmints om syftet med flykten till Sverige 

med jämna mellanrum och därmed känt ett 

tryck hemifrån att de måste studera på universitet 

efter gymnasiet. 

Flera informanter uppger att i familjens 

föreställningsvärld har universitetsstudier tillskrivits 

ett högt värde. Högre studier ses som 

nyckeln till ett bättre liv och möjligheter till 

högre social status. Den högre utbildningen 

anses också ha en förädlande effekt för människor. 

Den anses kunna erbjuda bättre kun-

skaper, en bredare livssyn och att den ökar 

chanserna för att kunna bygga upp en tryggad 

framtid. Med rätt universitetsutbildning 

kan man, som en informant uttryckte det, 

bli sin egen lyckas smed. Informant nummer 

15 är ett sådant exempel. Han säger att han 

visserligen följde familjens tradition, men i 

själva verket ser han på sin utbildning som 

en investering för framtiden. Han valde utbildningen 

just därför att den erbjuder stora 

framtidsmöjligheter såväl på hemmaplan som 

internationellt. 

Att döma av de motiveringar och förväntningar 

som nämns så finns det stora likheter 

mellan dessa studenters och infödda svenska 

studenters syn på universitetsstudier. 

2.1. Att slussas in i 

universitetsstudier 

Även om viljan och motiveringen till högre 

studier kan sägas vara av samma art hos de 

flesta studenter oavsett etnisk härkomst, så 

finns det en stor skillnad mellan studenter 

med annan etnisk bakgrund och infödda 

svenska studenter. De har olika förutsättningar 

vid studiestarten. Det gäller inte minst 

språkkunskaper och insyn i den kultur som 

inramar högre studier. Ett tema som informanterna 

fick reflektera över gällde deras inslussning 

i universitetsstudier. Med inslussning 

menas någon form av arrangemang, 

varigenom nyantagna studenter slussas/introduceras 

in i utbildningen. Informanterna fick 

bl.a. fundera på följande frågeställningar: Hur 

introduceras nyantagna studenter med annan 

etnisk bakgrund i universitetsstudier? Finns 

det några särskilda åtgärder för dessa studenter? 

Skiljer utbildningsansvariga på studenter 

med annan etnisk bakgrund och infödda 

svenska studenter? Vad innehåller inslussningsverksamheten? 

Inslussningsverksamheten varierar från utbildningsprogram 

till utbildningsprogram. 

Det råder inte någon samstämmighet, när det 

gäller arrangemangens karaktär. Man kan konstatera 

att det förekommer stor variation. Den 

största skillnaden gäller studenter som läser 

utbildningsprogram och den grupp studenter 

som läser enstaka kurser. För studenter som 

läser enstaka kurser arrangeras i regel ingen 

introduktionsverksamhet alls eller så sker detta 

i mycket blygsam omfattning. För studenter 

som läser utbildningsprogram arrangeras vanligtvis 

någon form av introduktion, varigenom 

studenterna får information om en del praktiska 

saker. På en rad utbildningsprogram startar 

man med någon form av kick off-arrangemang. 

Det kan gälla allt från grillfester eller 

resor till annan ort för att umgås och lära känna 

varandra till rundvandring på universitetsområdet, 

bibliotekskunskap, information om 

studenträttsliga frågor och diverse andra praktiska 

kunskaper. På en del utbildningsprogram 

får studenter en hel del skriftlig information i 

samband med antagningen. På vissa utbildningar 

förekommer också fadderverksamhet. 

13

14 

Introduktionen eller inslussningen vänder sig 

till samtliga studenter. Det görs med andra 

ord ingen skillnad mellan studenter med annan 

etnisk bakgrund och infödda svenska studenter. 

Detta kan också tolkas så att det inte 

görs någon speciell satsning på studenter med 

annan etnisk bakgrund. 

Samtliga informanter uppger att de skulle 

vilja ha någon form av särskilda inslussningsåtgärder 

riktade till studenter med annan etnisk 

bakgrund. Det som skiljer dem åt är formerna 

för detta. En mindre grupp önskar att 

detta görs diskret så att de inte skall riskera 

att känna sig utpekade, medan andra lägger 

större vikt vid inslussningsprogrammens innehåll 

och dess betydelse för dem. Det vill säga 

om inslussningen kan hjälpa dem att på ett 

tidigt stadium få kunskap om arbetssätten på 

universitetet, om studieteknik samt kunskaper 

om hur man skall förhålla sig till studiestoffet. 

Informant nummer 7 startade med att studera 

ett humanistiskt utbildningsprogram, 

men bytte till ett samhällsvetenskapligt program. 

I båda fallen fick han en del skriftlig 

information i samband med att utbildningsprogrammet 

startade. Informationen innehöll 

upplysningar om allt från yrkes- och karriärmöjligheter 

till utbildningens uppläggning. 

Informationen var emellertid inte riktad till 

studenter med annan etnisk bakgrund. Informanten 

tycker emellertid att han skulle reagera 

mycket negativt om institutionen skulle 

erbjuda honom särskild information på grund 

av hans annorlunda bakgrund. Han skulle 

uppleva detta som ett utpekande som skulle 

understryka hans utanförskap. Han säger: 

Det skulle kännas som att man redan från första 

dagen utpekas som om man vore avvikande. Ibland 

blir jag väldigt trött på att vara svartskalle. Det gör 

att jag inte blir sedd som den individ jag är. Jag 

placeras i ett fack, invandraren. Om särskilda informationsinsatser 

skulle bidra till att förstärka mitt 

invandrarskap väljer jag hellre att avstå från den. 

Samtidigt förnekar inte samme informant att 

han skulle ha haft nytta av mer information. 

Det som gör att han reagerar negativt är upplevelsen 

och känslan av att bli utpekad som 

avvikande. Samme informant uppger att han 

skulle uppskatta det mycket högt om det 

fanns någonstans dit han eller andra studenter 

med annan etnisk bakgrund kunde vända 

sig för att få hjälp. Informantens reaktioner 

visar hur svår den här frågan är. Det är en 

svår balansgång mellan att å ena sidan erbjuda 

adekvat hjälp och å den andra sidan se till 

att man inte riskerar att skapa ett B-lag av 

studenter som till följd av åtgärderna utkristalliseras 

i ännu högre grad. 

Informant nummer 7 utgör undantaget i 

detta sammanhang, eftersom samtliga informanter 

uppger att de skulle uppskatta ett mer 

detaljerat inslussningsprogram riktad till studenter 

med annan etnisk bakgrund. Dessa 

informanter efterlyser i första hand mer in-

formation om vad som förväntas av dem, de 

vill veta mer om studieteknik samt det som 

skiljer akademiska studier från tidigare studier. 

Flera informanter som studerade humanistiska 

och samhällsvetenskapliga ämnen 

efterlyste mer information och råd om det 

ofta omtalade kritiska tänkandet. De ville veta 

hur man i verkligheten skall genomföra kritiska 

bedömningar, när man förbereder sig 

inför seminarier och tentor. Detta gäller också 

planering och genomförande av självständiga 

arbeten som de konfronteras med i sina 

studier. Detta önskemål var allra tydligast hos 

de informanter som hade påbörjat sina universitetsstudier 

efter att ha avslutat gymnasieutbildningen 

i sina hemländer och därmed 

inte haft några kontakter med det svenska 

skolsystemet. 

2.2. Att lära känna svenska 

studiekulturer 

Det som allmänt går under beteckningen 

svensk universitetskultur omfattar allt från 

studiekultur och inlärningsmetoder till uppförandekoder 

och oskrivna koder som man 

förutsätts känna till som student. Viktigt att 

påpeka i detta sammanhang är att det inte 

existerar en svensk universitetskultur, utan 

snarare olika kulturer på olika fakulteter och 

ämnesområden. Den kultur som exempelvis 

gäller för humanistiska ämnen skiljer sig från 

medicinarnas universitetskultur. Studenter 

med annan etnisk bakgrund är inte ensam- 

ma om att ha bristande kunskaper om sådana 

frågor. Många infödda svenska studenter har 

liknande problem vid övergången från gymnasiet 

till universitetsstudier. Därtill kommer 

svenska studenter från så kallade studieovana 

miljöer, som inte har samma stöd och uppbackning 

som de studenter som kommer från 

familjer där båda eller ena föräldern har akademiska 

studier. Problemet är dock mer frekvent 

bland studenter med annan etnisk bakgrund, 

eftersom dessa bär med sig en annan 

studiekultur. De har gått en del av sin akademiska 

utbildning, delar av gymnasieutbildningen 

eller hög- och mellanstadieperioden i 

sina gamla hemländer. Under denna period 

har de socialiserats in i studiekulturer som 

delvis eller helt skiljer sig från den svenska. 

Man kan peka på synen på lärarna, relationen 

mellan lärare och student, synen på studenter, 

synen på de så kallade mellankategorierna 

som finns inom högskolan, exempelvis studentsekreterarna, 

sjuksköterskor som bistår 

lärarna i undervisningen inom kliniska ämnen, 

labbassistenter etc. 

Ett tema i denna intervjuundersökning 

berörde hur informanterna hade lärt sig känna 

svensk universitetskultur och om de hade 

tillräckliga kunskaper i detta område innan 

de började på universitet. Flera informanter 

tar upp skillnaderna i deras gamla och invanda 

studiekulturer och den studiekultur som 

de möter i den svenska högskolan. Så gott som 

samtliga informanter som påbörjade sina uni- 

15

16 

versitetsstudier i Sverige efter avslutad gymnasieutbildning 

i andra länder har, oavsett vilket 

land eller världsdel de kommit ifrån, upplevt 

sin gamla studiekultur som mycket eller 

delvis annorlunda i förhållande till den svenska. 

Informanterna uppger att de inskolats i 

andra studiekulturer och att deras föreställningar 

om universitetsstudier och de kulturella 

koder som omger universitetslivet skilde 

sig från dem som de mötte i Sverige. Parallellt 

med studierna har informanterna blivit 

varse om dessa skillnader. Det har tagit olika 

lång tid för olika individer att anpassa sig till 

de nya normerna. I en del fall hade man inte 

velat göra det. 

Det som är av stor vikt för vår del är att 

ytterst få informanter hade fått tillräcklig information 

om de nya förhållandena innan de 

började sina studier. De fick inte någon information 

vare sig i sina gamla hemländer eller 

under perioden då de studerade det svenska 

språket. Inte heller den grupp som fått 

komplettera betygen på KomVux säger sig ha 

fått denna information. Enda undantaget utgör 

en minoritet som gått särskilda språkstudier 

som anordnas bl.a. på Umeå universitet. 

1 Flertalet informanter upplevde mötet 

med den nya universitetskulturen som en 

mödosam process som de inte varit förberedda 

för. För en mindre grupp har denna övergångs- 

och anpassningsprocess inte fungerat 

tillfredsställande. Det har inneburit att de 

drabbats av olika former av problem under 

studietiden. Med undantag av ett fåtal som 

hade syskon eller föräldrar som studerat på 

svenska universitet, kände de flesta inte till 

den svenska universitetskulturen innan de 

började sina studier. 

Ett fåtal informanter i denna undersökning 

kommer från studieovana miljöer, dvs. hem 

där båda föräldrarna saknar universitetsstudier. 

Det stora flertalet kommer från hem där antingen 

den ena eller båda föräldrarna har erfarenhet 

av universitetsstudier. Trots detta uppger 

informanterna att de saknat den länk som 

skulle kunna vidarebefordra föräldragenerationens 

kunskaper och erfarenheter till dem. 

Detta beroende på att föräldrarna skaffat sin 

högre utbildning vid utländska universitet, 

vilket medfört att deras erfarenheter inte kunde 

vara till hjälp för våra informanter. Oavsett 

föräldrarnas studiebakgrund har dessa spelat 

en viktig roll, eftersom de uppmuntrat och gett 

moraliskt stöd åt informanterna i deras studier. 

Informant nummer 4 uppger att han studerade 

på KomVux och folkhögskola, innan 

han började studera på universitetet. Trots 

detta var det mycket som var nytt för honom 

vid studiestarten. Han skulle gärna vilja veta 

mer om studiekulturen men också om den 

studieteknik som man bör ta till sig redan 

under tiden man studerar på KomVux och 

folkhögskola. 

Informant nummer 6 med rötter i Centraleuropa 

skiljer sig från övriga informan- 

1 Denna utbildning omfattar 60 

poäng och vänder sig till studenter 

med utländsk gymnasieeller 

högskoleutbildning. Utbildningens 

mål är att ge de studerande 

sådana kunskaper och 

färdigheter i svenska språket 

och samhällskunskap att de kan 

bedriva studier inom högskolan 

med tillfredsställande resultat 

samt ge djupa kunskaper om 

det svenska samhället och om 

högskolestudier. I de olika 

delmomenten ingår förutom 

språkundervisning, samhällsoch 

kulturkunskap, vetenskapsteori, 

litteraturläsning, textläsning, 

skriftlig produktion och 

muntlig framställning.

ter. Till saken hör att hennes utländska bakgrund 

inte är synlig utåt. Hennes utseende 

och hennes utmärkta språkkunskaper skiljer 

inte henne från studenter som betecknas som 

flergenerationssvenskar. Hon vill ändå framhålla 

att den studiekultur som hon tagit till 

sig under sin förakademiska utbildning i 

Centraleuropa skiljer sig från den svenska. 

Hon anser att hon har haft stor nytta av den 

studiekultur som hon hade med sig i bagaget. 

Den har bl.a. hjälpt henne att utveckla 

ett mer seriöst förhållningssätt till studierna. 

Hon tycker att svenska studenter har ett ganska 

”slappt” förhållningssätt till studierna. 

Informant nummer 11 har studerat vid 

Umeå universitet sedan 1996. Han läser ett 

utbildningsprogram och har varit i Sverige i 

ca 11 år. Han har gått sin gymnasieutbildning 

i Sverige och kommer från en familj där 

alla syskonen har studerat på universitet i 

hemlandet. Syskonens vana vid universitetsstudier 

var emellertid inte till någon större 

hjälp för informanten eftersom deras erfarenheter 

inte gällde svenska förhållanden. Han 

saknade insyn i hur det var att studera på universitet 

i Sverige. Han beskriver den inledande 

perioden på följande sätt: 

I början gick det dåligt. Jag pluggade liksom på samma 

sätt som jag gjorde på gymnasiet och det skall 

man nog inte göra för det är helt annan grej det här. 

Och då förväntade jag mig liksom gymnasieprov 

när det var tenta och det gick dåligt. Det var inte 

alls samma grej. /—/Nästan alla som jag kände [syftar 

på sina svenska studiekamrater, förf. anm.] tyckte 

samma sak. Det var liksom väldigt svårt. 

Informant nummer 13 har bott i Sverige sedan 

10 års ålder. Trots att hon har gått i skola 

i Sverige sedan fjärde klass säger hon att hon 

fick nästan ingen information om studieteknik 

och hur man skall lägga upp studierna på 

universitetet. 

Jag kommer ihåg de första 20 poängen jag läste. Jag 

läste alla böcker från pärm till pärm och liksom gärna 

en gång till. /.../ Sedan lär man sig att det är kanske 

inte allt man behöver kunna utan liksom det stora 

hela och poängen med boken och så vidare. 

Detta problem är inte specifikt för studenter 

med annan etnisk bakgrund, men de riskerar 

att drabbas mycket hårdare i jämförelse med 

infödda svenska studenter. 

I gruppen ingick också informanter som 

hade erfarenheter av universitetsstudier från 

sina gamla hemländer. Denna grupp jämför 

erfarenheterna från de olika studiemiljöerna 

när de reflekterar över detta tema. En informant 

med rötter i Mellanöstern menar att det 

finns många fördelar med att genomgå en 

svensk universitetsutbildning, men han anser 

samtidigt att den svenska universitetsutbildningen 

är så enkelspårig. På universitetet i hans 

gamla hemland fick han både utbildning och 

en sorts kunskap som han hade nytta av resten 

av livet, uppger han. Han beskriver de 

17

18 

mest väsentliga skillnaderna när det gäller den 

svenska universitetsmiljön och gamla hemlandets 

universitetsstudier på följande sätt: 

Här får man en utbildning och inget annat. Man 

kör raka spåret. /—/ Här pluggar man som en häst 

för att klara sin utbildning, där kunde man utveckla 

sina politiska intressen och sociala engagemang. 

En annan informant anser att skillnaderna 

finns inom olika områden och då framför allt 

i det sociala umgänget mellan studenterna. 

Beroende på språklig och kulturell samhörighet 

var det sociala umgänget betydligt större 

i det gamla hemlandet. I Sverige domineras 

studietiden av socialt utanförskap, så länge 

man inte söker skapa sådana på eget initiativ. 

I det gamla hemlandets universitetsmiljö behövde 

han inte fundera på sådant. Det sociala 

umgänget följde med som ett bihang till 

universitetsstudierna, tillägger han. 

2.3. Bristande språk- och 

förkunskaper 

En majoritet av informanterna har kommit i 

kontakt med det svenska språket vid vuxen 

ålder. De har antingen avslutat sin gymnasieutbildning 

innan de kommit till Sverige eller 

befunnit sig i slutfasen av sin gymnasieutbildning. 

Många av dem uppger att de har haft 

en del svårigheter med det svenska språket vid 

inledningen av sina studier. De har känt behov 

av extra hjälp men inte vågat ta upp det 

med sina lärare, eftersom de fruktade att det 

på ett negativt sätt skulle kunna påverka deras 

möjligheter att fortsätta sina studier. Några 

informanter fruktade att det skulle leda till 

att de skulle gå miste om sina studieplatser. 

Bristande språkkunskaper är det främsta 

hindret i kommunikationen med studiekamrater 

och lärare. Det mest elementära problemet 

är att dessa studenter inte kan ta till 

sig utbildningens innehåll på samma sätt som 

sina infödda svenska studiekamrater. De 

hänger inte med på lektionerna och det tar 

mycket längre tid för dem att ta sig igenom 

texterna. Den ökade studietiden leder i sin 

tur till att man inte kan leva ett ”normalt” 

socialt liv vid sidan av studierna. Studierna 

upptar det mesta av den tid på dygnet man 

är aktiv. 

Dessa problem är inte de enda svårigheter 

som studenter med annan etnisk bakgrund 

möter i sin vardag. De bristande språkkunskaperna 

leder till att studenterna missar språkets 

nyanser och de kulturella koder som 

finns inrymda i språket. Att inte behärska 

språket fullt ut minskar också självkänslan. 

Om det är något som är oklart så utgår man 

i första hand från att det beror på bristande 

språkkunskaper. Det kan i själva verket bero 

på att läraren har varit otydlig med att förklara 

någonting eller brustit i sin pedagogiska 

förmåga när det gäller att förmedla sin 

kunskap. Det är först när infödda studenter 

klagar på lärarens bristande pedagogiska förmåga, 

som en informant uttrycker det, det

är först då man skyller på andra faktorer än 

sig själv. 

En informant beskriver bristande språkkunskaper 

som ett handikapp som ger dålig 

självkänsla. 

Man talar inte sitt eget modersmål och man behärskar 

inte svenskan. Man talar svenska med brytning 

och man förstår inte alltid vad läraren säger. Man 

vågar inte tala inför klassen och inte fråga om sådant 

som man inte förstått. Ibland är det jättesvårt att förstå 

texterna och då måste man lägga dubbelt så mycket 

tid på studierna och ändå får man dåliga resultat. 

Det är emellertid inte bara studieresultatet 

som blir lidande, uppger denna informant. 

Motgångarna tär också på självförtroendet. 

Man börjar tvivla på sig själv och sina möjligheter 

att klara av studierna. Så beskriver 

informanten sina känslor. 

Man börjar fundera hur det egentligen står till. Man 

blir arg på sig själv. Därför att alla andra hänger 

med i undervisningen. Det är bara jag som inte förstår. 

Är det något fel på mig? Jag har läst svenska 

under så lång tid, men har ändå problem! Kommer 

jag att klara av mina studier? 

En annan informant uppger att framställning 

av skriftliga texter har varit det svåraste problemet 

för honom. 

Det är ett elände att skriva på svenska måste jag 

säga. /—/ Stavningen är ett lika stort elände. Så det 

är en lång process att skriva och man blir aldrig säker 

eller nöjd med det man skrivit. 

2.4. Bristande beredskap 

Vad händer med studenter med annan etnisk 

bakgrund, som har uppenbara bristande förkunskaper 

samt bristande kunskaper i språk 

och arbetssätten på universitetet när de antas 

till olika utbildningar? Hur ser institutionernas 

beredskap ut för att ta hand om dessa studenter? 

Ett par informanters öde i denna intervjuundersökning 

kan ge en bild av de olika 

problem som denna grupp studenter möter i 

sin vardag. Deras berättelser visar på de svåra 

konsekvenser som bristande kunskaper i språket 

och den svenska studiekulturen kan medföra 

för enskilda individer. De är samtidigt 

ett bevis på institutionernas och universitetets 

dåliga beredskap och deras misslyckande 

att på ett tidigt stadium försöka lösa dessa studenters 

problem. 

Informant nummer 12 kom till Sverige som 

flykting i vuxen ålder i mitten av 1980-talet. 

Hans språkkunskaper är än idag ytterst bristfälliga. 

I början av 1990-talet antogs han trots 

sina mycket begränsade språkkunskaper till ett 

flerårigt utbildningsprogram på ett lärosäte i 

södra Sverige. Han hoppade av utbildningen 

efter två år av svåra konflikter med lärare och 

studentrepresentanter. Han antogs till ett nytt 

studieprogram vid Umeå universitet kort därefter, 

men hoppade av studierna ännu en gång 

efter ytterligare två års studier. Han fick så 

småningom problem med CSN som inte ville 

ge honom mer studielån på grund av hans 

tidigare dåliga studieresultat. Informanten 

19

20 

gjorde uppehåll i studierna men sökte till universitetet 

på nytt och antogs till ett tredje utbildningsprogram. 

Efter många påstötningar 

fick han studiemedel på prov under en termin. 

Villkoret var att han måste klara av studierna. 

Hans fortsatta studier gick något bättre. 

Detta tack vare en lärare som upptäckte 

hans otillräckliga språkkunskaper samt hans 

bristfälliga studieteknik. Läraren erbjöd sin 

hjälp och det resulterade i att han förändrade 

sin studieteknik. Det gav resultat och han 

började göra framgångar först efter fem års 

studier. Informanten hankar sig fram på det 

tredje studieprogrammet nu och dras fortfarande 

med stora problem. 

Ett annat problem informant nummer 12 

mötte under sin studietid gällde samarbetet 

med infödda svenska studenter, exempelvis i 

samband med grupparbeten. I de fall lärarna 

inte bildade grupperna fick han arbeta ensam, 

eftersom inga grupper ville ha honom med. 

De ansåg att informanten inte kunde tillföra 

gruppen någonting. Han säger att han blev 

motvilligt insläppt i grupperna om han bad 

om det. Detta gjorde att han kände att han 

tvingade sig på och arbetade på egen hand i 

stället. Detta resulterade i restuppgifter och 

eftersläpningar. Vid de tillfällen det har funnits 

studenter från hans hemland eller studenter 

från andra länder har de sökt sig till 

varandra och gjort grupparbeten tillsammans 

eller studerat tillsammans. Han umgås inte 

med infödda svenska studenter utanför stu- 

dietiden. Detta beror delvis på att han är 

mycket äldre än genomsnittsstudenten på studieprogrammet 

och därmed inte har samma 

intresseområden. Han är också gift och har 

barn och måste vara tillsammans med sin familj 

efter skolan. Detta innebär att hans fritid 

ser ut på ett helt annat sätt än de unga 

studenternas. När det gäller umgänget med 

andra studenter säger han: 

Det beror på åldersskillnaden. /.../ Jag är kanske lite 

stolt på något sätt, jag vill inte /.../ tvinga mig på 

dom. /.../ Jag måste knuffa mig fram. /.../ Jag är lite 

blyg också. 

Informant nummer 14 kommer från ett land 

i Mellanöstern, har bott i Sverige i ca 9 år 

och håller på att avsluta sina studier i ett tekniskt 

ämne. Han kom till Sverige efter avslutade 

gymnasiestudier och efter att ha gjort 

lumpen i sitt gamla hemland. Informanten 

studerade svenska under tre terminer, först 

Svenska för invandrare (SFI) och sedan på 

en folkhögskola. Parallellt med språkstudier 

på folkhögskolan har han kompletterat sina 

betyg i olika kärnämnen på KomVux samt 

gått en preparandkurs innan han startade sina 

universitetsstudier. 

Informanten upplevde studietiden som 

arbetsam, eftersom han saknade tillräckliga 

förkunskaper inom visa områden, men ville 

inte hoppa av studierna. Han sökte hjälp hos 

landsmän som tidigare läst programmet och 

skaffade en fadder som han kunde vända sig

i tid och otid för att be om hjälp och ställa 

frågor till. Den gemensamma etniska bakgrunden 

bidrog till att han fick ”ovärderlig 

hjälp” från fadderns sida. Han lyckades etablera 

kontakter med flera landsmän som 

hjälpte honom fram till klockan 5 på morgonen 

trots att de hade familj och barn. Hans 

främsta intryck av studietiden är att den var 

mycket tuff. 

Jag har inte haft något roligt att göra [under studietiden, 

förf. anm.]. Det har varit bara studier och 

studier. /—/ Jag ville gärna visa att jag var en duktig 

student så som jag var i mitt gamla hemland. Jag 

kämpade och kämpade på och ändå var jag bland 

de sämsta. 

Efter en tid av ekonomisk press, då CSN jagade 

honom för hans dåliga studieresultat, 

samt psykiskt press på grund av att han inte 

kunde klara av sina studier drabbades han av 

utbrändhet. Han fick värk i hela kroppen och 

tappade lusten att studera. Han fick musarm, 

ont i nacken, i huvudet och i ryggen och till 

slut kontaktade han Studenthälsan. På Studenthälsan 

kunde man inte hjälpa honom 

utan skickade honom vidare till en psykolog. 

Att gå till en psykolog kändes extra betungande 

i den kultur han kommer från. Det 

tolkades som att han hade nått ett stadium, 

då han inte klarade sig på egen hand. Skamkänslan 

som han drabbades av gjorde att han 

mådde ännu sämre och gick omkring med 

stor rädsla för att omgivningen skulle få reda 

på det. Han hemlighöll det för sina vänner, 

sina släktingar och framför allt kurskamrater 

med samma etniska bakgrund. Förutom hustrun 

fick ingen annan veta detta. Trots alla 

dessa problem övervägde han aldrig att hoppa 

av studierna. Han var fast besluten att fortsätta, 

ingenting annat kunde komma på tal. 

Ett avhopp skulle kännas som ett svårt bakslag 

och ett misslyckande. Hans ålder och hans 

ekonomiska situation samt hans egna och omgivningens 

förväntningar gjorde det omöjligt 

för honom att tänka på avhopp eller ens studieuppehåll. 

Han medger dock att han funderade på att 

åtminstone göra uppehåll någon termin för 

att ta igen det han var dålig på. Han beskriver 

ett moment 22, där han inte ser någon annan 

utväg än att fortsätta att studera. 

Ibland funderar man ok jag hoppar av en termin. 

Jag läser bara det jag är dåligt på under tiden för att 

höja min kompetens. /.../ Men ok om jag skall ta 

studieuppehåll i en termin hur skall jag försörja mig 

och min fru? Jag måste jobba. Om jag skall jobba 

hur kan jag studera? 

2.5. Kommentar 

Informant nummer 12 är kanske inte representativ 

för studenter med annan etnisk bakgrund, 

även om det har funnits flera med hans 

bakgrund i den svenska högskolan. Informant 

nr 14 är däremot mer representativ. Oavsett 

hur det står till med deras representativitet vi- 

21

22 

sar deras öde att det har funnits uppenbara 

brister inom den svenska högskolan. En sådan 

brist är den låga tröskeln, när det gäller krav 

på språkkunskaper och andra förkunskaper för 

att komma in på olika utbildningsprogram. 

De låga kraven gjorde att studenter som 

egentligen inte hade tillräckliga kunskaper 

antogs till utbildningsprogram för att fylla 

tomma utbildningsplatser. Syftet med detta 

tycks ha varit att rädda högskolor eller utbildningsprogram 

som hotades av nedläggning på 

grund av lågt studentunderlag. Dessa studenter 

hade svårt att klara av studierna och i en 

del fall övergick deras frustration över de dåliga 

studieresultaten till svåra konflikter med 

lärarna. Kännetecknande för dessa konfliktsituationer 

var anklagelser om kränkande särbehandling 

på grund av etnisk härkomst. Det 

förekom också beskyllningar om attitydproblem 

och negativa stereotypa föreställningar. 

Ett par sådana konflikter uppmärksammades 

i media där anklagelser och motanklagelser 

stod mot varandra. 

Sett ur studentperspektiv tycks det inte ha 

funnits beredskap från institutionernas sida för 

att slussa in dem i studierna. Det har saknats 

insatser och resurser för att hjälpa dem med 

deras bristande språk- och förkunskaper. De 

tilläts gå runt ett par år tills de tröttnade och 

försvann av sig själva. Sett ur lärarnas perspektiv 

visar sig den bristande beredskapen på ett 

annat sätt. Lärarna ställdes inför situationer 

som de inte hade pedagogisk utbildning och 

kompetens för. Det gäller framför allt brist på 

interkulturell kompetens för att kunna ta hand 

om etniskt heterogena studentgrupper. 

Det saknas rutiner och beredskap för att 

följa upp den grupp studenter som passar in 

i den bild som informant nummer 14 ger vid 

handen. Det vill säga strukturer, eller om man 

så vill strategier, för att upptäcka samt erbjuda 

lämpliga åtgärder vid rätt tillfälle. I brist 

på sådana insatser söker dessa studenter på 

egen hand efter lösningar som passar dem. 

De prövar en eller flera utvägar för att till 

slut fastna för en. I jakt på lämpliga åtgärder 

tvingas var och en att uppfinna hjulet på nytt. 

Man tvingas prova sig fram, ta lärdomar av 

sina misstag och de fallgropar de mött under 

arbetets gång, snegla på andra för att se hur 

de klarat sig m.m. Här finns en rad olika alternativ 

att välja emellan: att studera tillsammans 

med sina landsmän, att studera tillsammans 

med svenska studenter, att ägna mycket 

möda åt utantillärning genom att gå igenom 

gamla tentor och välja ut svar som fått bra 

betyg och memorera svaren. 

Behovet av beredskapsplaner tycks vara stort 

för att hjälpa de studenter som finns inne i 

systemet. Många studenter med annan etnisk 

bakgrund skulle tjäna på att få fördjupade 

kunskaper i och information om arbetssätten 

på universiteten. Det gäller exempelvis information 

om hur det är att studera på universitet, 

ny studieteknik, förhållningssätt till studiematerialet 

och kritisk förhållningssätt.

En viktig punkt tycks vara själva sättet att 

förmedla informationen, så att den inte förstärker 

en känsla av utanförskap. Det gäller 

för institutionerna att ha beredskap för att 

kunna informera och erbjuda hjälp för individer 

som skulle behöva hjälp. Det vill säga 

att förmedla information som talar om de 

möjligheter som finns och de kanaler varigenom 

man kan söka hjälp på individuell basis. 

Detta innebär att institutionerna redan i 

samband med antagningen ser till att ha beredskapsplaner 

för att möta nya grupper av 

studenter. 

23

24 

3. Möte med lärare och personal 

Att uppleva olika former av problem i relationerna 

med lärarna är inte någonting som enbart 

gäller studenter med annan etnisk bakgrund. 

I en studie gjord av Elvy Westlund som 

omfattade 1835 studenter, som år 1998 studerade 

på någon ingenjörsutbildning på Mälardalens 

högskola, uppgav 19 procent att de inte 

möttes med respekt från lärarna samt att de sällan 

kände trivsel. Ytterligare 18 procent upplevde 

att de kände sig osynliga och inte sedda. 

Den senare gruppen kände också stor ångest, 

hade dålig självkänsla och var övertygade om 

att de skulle misslyckas med sina studier. 2 

Ett tema vid samtalen med informanterna 

i denna studie handlade om deras möte med 

lärarna. Informanterna tog upp flera olika spår 

beroende på deras varierande erfarenheter. En 

mindre grupp har inte upplevt några problem. 

Några har vid enstaka fall känt sig motarbetade, 

men de vill inte se det som ett resultat 

av sin etniska bakgrund. En informant skyller 

sina dåliga erfarenheter av kontakter med 

enstaka lärare på bristande studentinflytande, 

när det gäller planering och uppläggning 

av studierna. En större grupp tar emellertid 

upp olika former av problem. Det handlar 

om en rad berättelser som vittnar om lärar- 

nas ovana och bristande beredskap att möta 

etniskt heterogena studentgrupper. Till detta 

område hör också mötet mellan studenter 

och den så kallade mellankategorin, det vill 

säga personal som inte tillhör lärarkåren, men 

som fyller en viktig funktion i utbildningen. 

3.1. Osynliggörande 

Informant nummer 1 uppger att han hade 

synpunkter på innehållet på en kurs och ville 

att den ansvarige läraren skulle ta till sig hans 

synpunkter och genomföra förändringar i 

kursen. Läraren var dock inte mottaglig för 

några synpunkter. Informanten kände sig 

motarbetad, men det hade enligt honom inte 

någonting med hans etniska bakgrund att 

göra. Det var snarare bristande studentinflytande 

och bristande dialog mellan programansvariga 

och studenterna som var orsaken 

bakom detta. Informanten kände sig motarbetad 

eftersom han inte fick gehör för sina 

synpunkter och gav upp sina försök att göra 

några ändringar. Han säger att han inte gick 

vidare till studierektor eller programansvariga 

på grund av att han kände sig motarbetad. 

Han förklarar sin uppgivenhet på följande 

sätt: 

2 Se vidare Elvy Westlund, Undervisnings- 

och utbildningsplanering 

för vem?: en studie av 

ingenjörsutbildning vid en 

svensk högskola, Acta Universitatis 

Upsaliensis, Uppsala 

Studies in Education 96 (Uppsala, 

2001), 112-121.

När konturen för utbildningsprogrammet har fastslagits 

en gång så står den fast och det blir oftast 

ytterst svårt att genomdriva några förändringar. 

Några informanter uppger att de kunde se 

ett starkt samband mellan lärarnas dåliga bemötande 

och sin etniska bakgrund. De uppger 

att de har haft lärare och andra kategorier 

av anställa, som behandlat dem på ett kränkande 

och godtyckligt sätt. Ingen av dem har 

velat eller vågat rapportera detta för att inte 

riskera sin studieframtid. Informant nummer 

10 läser ett samhällsvetenskapligt ämne (enstaka 

kurser) och har bott i Sverige sedan hon 

var en sjuårig flicka. Hon har inga språkproblem 

och anser sig vara väl insatt i den svenska 

kulturen. Hon uppger att två av lärarna 

hon mötte under sin studietid i Umeå uppförde 

sig på ett kränkande sätt mot henne. 

Vid det ena tillfället, när hon skulle skriva en 

uppsats på egen hand, tyckte hon att hon inte 

fick den handledning som hon var berättigad 

till och kände sig diskriminerad. Denna 

uppfattning delades av en infödd svensk kurskamrat 

som från nära håll kunde se lärarnas 

bemötande. Enligt informanten beskrev den 

svenska kurskamraten lärarnas beteenden 

som diskriminerande. Vid det andra tillfället 

skulle informanten skriva ett arbete tillsammans 

med två infödda svenska kurskamrater. 

Vid handledningstillfället pratade handledaren 

enbart med de två andra studenterna. 

Han pratade bara med dom. Det var precis som det 

bara var dom två som skulle göra arbetet och jag 

fanns inte där. 

Hon uppger att en annan kurskamrat med 

annan etnisk bakgrund, som läste samma kurs, 

delade informantens upplevelser och tyckte att 

den här lärarens osynliggörande var mycket 

kränkande. 

3.2. Misstro och dålig 

personkemi 

Intervjuundersökningen visar att informanter 

som läser vissa utbildningsprogram utgör 

en majoritet bland dem som har upplevt lärarnas 

bemötande som kränkande och diskriminerande. 

Informant nummer 22 har hunnit 

mer än halvvägs på sin utbildning och 

tillhör gruppen studenter som började sina 

universitetsstudier efter avslutade gymnasiestudier 

i ett annat land. Hon uppger att hon 

vid ett flertal tillfällen skrivit exakt samma svar 

på tentorna som flera av hennes infödda svenska 

kurskamrater. Den berörde läraren satte 

genomgående lägre betyg på hennes tentor. 

Hon uppger att hon vid enstaka tillfällen, då 

man har haft anonyma tentor, fått mycket 

bättre betyg av samme lärare. Informanten 

anser att det inte är hennes kunskaper som är 

bristfälliga utan att lärarens bedömning varierar 

beroende på vilken student som svarat 

på frågorna. Hon uppger att hon har försökt 

tala med läraren, men att läraren inte visat 

intresse av att lyssna på henne. Läraren gör 

25

26 

sig ofta oanträffbar och visar ingen lyhördhet 

gentemot studenter med annan etnisk bakgrund. 

Till saken hör också att denne lärare 

vid ett flertal tillfällen varit involverad i konflikter 

med studenter med annan etnisk bakgrund. 

Informanten uppger emellertid att hon 

inte velat gå vidare med detta på grund av 

den infekterade atmosfär som präglar utbildningen. 

Hon uppger också att hon visat återhållsamhet 

för att inte riskera sin framtid. 

Hon säger: 

Jag aktar mig för att få stämpeln ”bråkmakare”, för 

att då kommer jag att bära den med mig genom 

hela studietiden. 

Informant nummer 18 började sina studier 

på ett flerårigt utbildningsprogram kort efter 

svåra konflikter som pågick på den ansvariga 

institutionen i mitten av 1990-talet. Vid intervjutillfället 

läser han sista året på sin utbildning. 

Hans bild av förhållandena på institutionen 

stämmer överens med föregående 

informant. Han menar att enstaka lärare tillämpar 

en hårdare bedömning av studenter 

med annan etnisk bakgrund. Det gäller så väl 

deras kliniska verksamhet som studieresultat. 

Informanten menar att dessa lärare har bestämt 

sig för en uppfattning om vissa grupper 

av studenter med annan etnisk bakgrund. 

De här lärarna utgår från att dessa studenter i 

regel har svårt med vissa moment i utbildningen 

och därmed bortser de från den enskilde 

studentens prestation under den kli- 

niska perioden eller vederbörandes studieresultat. 

Här är det den förutfattade meningen 

som styr. Dessa lärare kräver enligt informanten 

i genomsnitt större prestation från studenter 

med annan etnisk bakgrund. Han 

anser också att samarbetet mellan vissa anställda 

och studenter med annan etnisk bakgrund 

inte fungerar riktigt bra. Han vill inte 

använda begreppet diskriminering, men talar 

istället om dålig personkemi. 

Det har hänt att man ber att få hjälp, så har den 

eftersökta personen försökt vara sysselsatt med något 

annat för att inte komma till dig. Men om en 

svensk ringer så har dom varit rapp in i båset och 

hjälpt till. Och så vissa lärarassistenter som använder 

ett auktoritärt tonfall i sina kontakter med studenter 

med annan etnisk bakgrund. Samma personer 

använder betydligt mjukare ton när de möter 

svenska studenter 

Hans förklaring till dessa företeelser är att 

dessa personer har varit involverade i en rad 

incidenter och att de därigenom har fått i sig 

en rad föreställningar om vissa studentgrupper 

med annan etnisk bakgrund. 

Informant nummer 15 befinner sig i slutfasen 

i sin utbildning. Han kommer ursprungligen 

från ett land i Mellanöstern, men 

han har gått hela sin skolgång i Sverige. Han 

började sin utbildning i nära anslutning till 

konflikterna på institutionen. Han ger delvis 

en annorlunda bild av mötet med lärarna, 

men i grunden finns misstron mot vissa grup-

3 Informanten nämner ett specifikt 

land i Mellanöstern varifrån 

majoriteten av studenter 

med annan etnisk bakgrund 

kommer. 

per inom lärarkåren. Hans uppfattning om 

lärarna är att de behandlar studenterna som 

blivande kollegor och möter studenterna med 

respekt. Han säger att det märks att lärarna 

har arbetat med studenter med annan etnisk 

bakgrund under en längre period. De visar 

stor förståelse för studenter med annan etnisk 

bakgrund. De har i regel ett individuellt 

perspektiv, det vill säga att de låter sig inte 

styras av förutfattade uppfattningar om studenter 

med viss etnisk bakgrund som kollektiv. 

De negativa händelserna i mitten av 1990talet 

har enligt denna informant inneburit att 

lärarna blivit mer medvetna om att de måste 

tillmötesgå studenterna i ännu högre grad. 

De är mer vaksamma, när det gäller uppfattningarna 

om studenter med annan bakgrund, 

tillägger han. 

Det visar sig att när han talar om de positiva 

egenskaperna hos lärarna på utbildningsprogrammet 

så är det de manliga lärarna han 

pratar om. När jag ber honom att ge sin bild 

av kvinnliga lärare och mellankategoripersonal 

så kommer en helt annan uppfattning 

fram. Det låter i mina öron som grova kvinnofientliga 

attityder. Informanten ger uttryck 

för en mycket negativ och enhetlig bild av de 

kvinnliga lärarna. Han anser att kvinnliga lärare 

och mellankategori personalen, som uteslutande 

består av kvinnor, tillskriver manliga 

studenter från Mellanöstern viss identitet. 

Dessa ser på alla manliga studenter som kommer 

från Mellanöstern per definition som 

”ohyfsade mansgrisar” som ”förtrycker kvinnor”, 

”ser ner på kvinnor” och ”saknar respekt 

för kvinnliga lärare och ledare”, uppger informanten. 

3 De negativa attityderna är, enligt informanten, 

grunden för all missämja som numera 

råder på den berörda institutionen. 

Informant nummer 21 läser samma utbildningsprogram. 

Hon tillhör den yngre generationen 

informanter som började sin utbildning 

mer än ett halvt decennium efter de 

värsta konflikterna på institutionen och har 

till skillnad från tidigare informanter inte 

hunnit så lång i sin utbildning. Hennes intryck 

av lärarna skiljer sig på ett markant sätt 

från tidigare informanters, som studerar samma 

utbildningsprogram. Redan vid starten på 

utbildningen fick hon höra rykten om enskilda 

lärare som hyste starka fördomar mot studenter 

med en viss etnisk bakgrund. Det var 

framför allt studenter som startat sin utbildning 

långt före henne som stod för dessa rykten. 

De utpekade lärarna sades vara mycket 

restriktiva i sin bedömning av studenter med 

en viss etnisk bakgrund. De sades vara kända 

för att inte släppa igenom dessa studenter så 

lätt. Informanten säger dock att hon inte fått 

dessa rykten bekräftade. Hon ger uttryck för 

en helt annan bild, som går stick i stäv med 

de informanters som startade sin utbildning i 

direkt anslutning till konflikterna på 1990talet. 

Hon säger att hon under sin utbildning 

inte drabbats av några problem, samtidigt som 

hon inte låtit sig påverkas av alla rykten som 

27

28 

surrade i luften när hon startade sin utbildning. 

Hennes uppfattning bekräftas av andra 

informanter med samma bakgrund. Trots 

detta säger hon att hon har känt att det har 

funnits en viss barriär mellan olika etniska 

grupper. 

Jag har aldrig varit drabbad, så jag har haft en helt 

annan bild. Jag har försökt på något sätt bjuda mer 

på mig själv för att överkomma den här barriären 

som funnits mellan dom här lärarna och speciellt 

studenter med en viss etnisk bakgrund. 

3.3. Möte med ”icketraditionella” 

studenter 

Bland informanterna finns tre kvinnliga studenter 

som är troende muslimer. Två av dessa 

informanter bär slöja. Dessa informanter utgör 

en speciell grupp, eftersom de skiljer sig 

från majoritetsgruppen dels på grund av sin 

etniska bakgrund och dels för att de markerar 

sin tro på ett öppet sätt. Deras upplevelser 

vittnar om lärarnas bristande beredskap 

och ovana att hantera etniskt och religiöst 

heterogena studentgrupper. Informant nummer 

17 är troende muslimsk kvinna med rötter 

i Mellanöstern. Hon har bott i Sverige sedan 

18 år tillbaka och har gått större delen av 

sin skolgång i Sverige. Hon läser ett utbildningsprogram, 

där hon är ensam student med 

annan etnisk bakgrund. Ett bestående intryck 

som hon fått efter tre terminer på universitetet 

är en känsla av utanförskap och osynlig- 

görande. Hon säger att det händer rätt ofta 

att lärarna inte ställer någon fråga till henne. 

Hon säger att nästan alla i klassen blir någon 

gång tilltalade av läraren som vill att de ska 

reflektera över en fråga eller komma med synpunkter. 

Det händer nästan aldrig att lärarna 

vänder sig till henne. Hon säger att hennes 

känslor har bekräftats av andra studenter i 

samma situation. En nära väninna till henne, 

som läser ett annat utbildningsprogram 

har exakt samma upplevelser. I hennes fall 

har det varit så att hon inte kunnat övervinna 

sin rädsla och inte vågat ge sig in i diskussionerna 

i klassen, vilket har gjort att känslan 

av utanförskap har förstärkts. 

Dom tror kanske att jag inte kan språket eller att 

man inte kan svara på frågan. De vill kanske inte 

försätta mig i en svår situation. Jag tror att dom är 

osäkra. De vet inte hur dom skall göra i sådana situationer. 

De är inte vana vid att ha en student med 

slöja i klassen. 

Hon vill emellertid inte klassa lärarnas agerande 

som motarbetande eller på något sätt 

främlingsfientligt. Hon säger: 

Alltså även om det skulle vara något sådant så skulle 

jag inte vilja säga det. Jag skulle hitta en annan 

orsak som att dom liksom inte vet hur dom skall 

vara mot mig. Det är därför dom är så. Dom kanske 

är lite nervösa men dom flesta lärare har varit 

trevliga faktiskt.

Informant nummer 19 är också muslimsk 

kvinna med rötter i Mellanöstern. Hon har 

läst enstaka kurser och vid intervjutillfället 

läser hon sista terminen, innan hon tar sin 

examen. Hennes erfarenheter angående lärarna 

sammanfaller till stor del med de erfarenheter 

som informant nummer 17 har haft. 

Skillnaden är att hon i stället för att stå tillbaka 

själv har tagit initiativ till att delta i diskussionen. 

Vid de tillfällen då hon känt sig 

osynliggjord har hon sökt upp läraren i fråga 

och talat om för vederbörande hur hon har 

känt det. Hon beskriver det som så att hon 

ha tagit initiativ till en öppen dialog med lärarna. 

Resultatet har blivit att hon har etablerat 

goda kontakter med sina lärare. Hon 

tycker att hennes initiativ ledde till att lärarna 

förändrade sina beteenden. Hon anser att 

lärarnas ageranden beror på deras ovana och 

osäkerhet att möta mångkulturella och multireligiösa 

studentgrupper. 


De grova påhoppen på kvinnliga lärare tycks 

bottna i attitydproblem hos enstaka manliga 

informanter. Förhållandena på detta utbildningsprogram 

utgör emellertid ett kapitel för 

sig. Tidigare konflikter har skapat en svårgenomtränglig 

barriär som än idag skapar ömsesidig 

misstro. Till detta kommer också ömsesidiga 

stereotypa föreställningar om hur ”de 

andra” är. Det krävs förtroendeskapande åtgärder 

från alla inblandade parter för att hin- 

dra gamla infekterade konflikter att styra förhållandena 

idag. För att visa att det inte är 

den etniska bakgrunden som är avgörande för 

vilken betyg man får på tentamen kan man 

exempelvis låta alla skriftliga tentamina göras 

anonymt. Det är svårt för en utomstående att 

komma med förslag, men studierektorerna, 

lärarna och studentrepresentanterna kan i bästa 

samförståndsanda skapa arbetsformer som 

undanröjer all misstro. 

Bortsett från detta återstår en rad problem, 

när det gäller relationerna mellan studenter med 

annan etnisk bakgrund och svenska lärare. Vissa 

handlingar hos lärarna, som exempelvis att i 

möjligaste mån undvika så kallade icke-traditionella 

studenter, speglar deras ovana och 

osäkerhet i att hantera etniskt, kulturellt och 

religiöst heterogena studentgrupper. De erfarenheter 

som informanterna nummer 17 och 

19 ger vid handen, enligt vilka vissa lärare inte 

bjuder in muslimska/beslöjade kvinnliga studenter 

till diskussioner under seminarierna, 

visar på ett illustrativt sätt den osäkerhet som 

en del lärare känner. Ovanan och osäkerheten 

bottnar i sin tur i bristande kunskaper samt 

bristande beredskap inför mötet med heterogena 

studentgrupper. Det är i själva verket inte 

lärarna som är ansvariga för bristande interkulturell 

kommunikation. Bristerna beror till stor 

del på en felaktig undervisnings- och utbildningsplanering 

samt otillräcklig kompetensutveckling 

riktad till lärarna. 

29

30 

4. Möte med infödda svenska studenter 

Ett annat tema gällde informanternas relationer 

till så kallade infödda svenska studenter. 

Bland annat skulle de berätta om samarbetet 

i samband med studierna i och utanför universitetet, 

samt det sociala umgänget utanför 

universitetet. 

Informanternas upplevelser är mycket varierande 

och omfattar ett brett spektrum av 

olika uppfattningar. Här finns allt från inga 

problem alls till mer eller mindre svåra problem. 

De informanter som har upplevt olika 

former av problem pekar på olika mönster 

som har utgjort hinder i det sociala umgänget 

mellan människor. Den kanske enklaste 

förklaringen ges av en informant, som anser 

att de sociala relationerna mellan studenterna 

påverkas av utbildningens uppläggning. 

Hon skiljer mellan två olika kategorier av studenter: 

de som studerar program och de som 

läser enstaka kurser. Informanten anser att de 

studenter som läser programutbildningar hinner 

etablera bättre sociala kontakter med varandra 

under sin studietid i jämförelse med 

studenter som läser enstaka kurser. De ingår 

i samma grupp och hinner svetsas samman 

under studietiden, säger informanten. Informant 

nummer 8, som har erfarenhet av såväl 

utbildningsprogram som enstaka kurser, beskriver 

situationen på följande sätt: 

Om man går i program är man till viss mån illa 

tvungen att, om man får liksom använda det uttrycket, 

umgås med varandra. Man ska vara till viss 

mån bekant och hyfsad och så där. Man ska gå på 

samma utbildning under 3-4 år. På enstaka kurser 

blir man betydligt mer isolerad. Som invandrare har 

jag alltid känt mig utanför när jag läste enstaka kurser 

men inte lika mycket när jag läste program. 

Andra informanter uppger kulturella skillnader 

som ett hinder i mötet med svenska studenter. 

Informant nr 13 anser att hon inte 

delar samma kulturella värderingar som 

svenska studenter. Hon har vuxit upp i 

Sverige och har bott större delen av sitt liv i 

Sverige, men hon lever med sin familj som 

värnar om det gamla hemlandets kultur. Hon 

anser sig vara bärare av en kulturell identitet 

som är en blandning av dessa två kulturer. 

Hon identifierar sig som en s.k. bindestreckssvensk 

med rötter i två kulturer. Som ett exempel 

på hur denna skillnad kan komma till 

uttryck nämner hon följande exempel. 

Jag ville inte leva ett studentliv som bestod av studier 

från måndag till fredag och festande från fre-

dag till söndag. Det är svårt att få gehör för hur 

man ser på livet som student om man har andra 

kulturella eller religiösa normer och värderingar som 

man valt att leva efter. Det verkar finnas bara ett 

sätt att leva ett normalt studentliv och det är den 

svenska modellen. Den är normen och om man inte 

underkastar sig den framstår man som avvikande. 

4.1. Att ta egna initiativ 

Flera informanter uppger att de har haft svårt 

att etablera kontakt med infödda svenska studenter. 

Den enklaste vägen för att bryta sin 

isolering har varit att söka sig till sina landsmän 

eller till studenter med annan etnisk bakgrund. 

Informant nummer 14 säger att han 

kände socialt utanförskap och drogs med en 

ständig känsla av ängslan och osäkerhet i kontakterna 

med infödda svenska studenter. Hans 

utväg ur denna situation var att söka sig till 

sina landsmän som läste samma utbildning. 

På det utbildningsprogram som han läste fanns 

ytterligare 10 studenter med annan etnisk bakgrund, 

varav 9 kom från samma land som informanten. 

Gruppen svetsades samman genom 

att de studerade tillsammans och 

upprätthöll ett socialt liv utanför studierna. De 

umgicks efter skolan och under helgerna. En 

annan informant som kommer från en så kallad 

studieovan miljö och länge har varit skeptisk 

till universitetsstudier studerade till en 

början tillsammans med studenter från samma 

etniska grupp, men övergav detta och studerar 

numera nästan uteslutande tillsammans 

med svenska studenter. Att studera med sina 

landsmän fungerar bra till en början, men studier 

med svenska studenter är mer utvecklande 

både när det gäller den språkliga utvecklingen 

och studietekniken samt att överkomma sin 

rädsla och osäkerhet, uppger han. Han tycker 

att de svenska studenterna vet hur man skall 

förhålla sig till studiematerialet. Under tiden, 

då han ingick i etniskt homogena studiegrupper, 

kunde han aldrig vara säker på att de hade 

tolkat studiematerialet på rätt sätt, säger informanten. 

Han understryker dock att initiativet 

till samstuderande med infödda svenska studenter 

kom från hans sida. Han är övertygad 

om att de inte skulle ha tagit ett sådant initiativ 

eftersom svenskarna är, enligt honom, ovana 

vid att umgås med människor som har sina 

rötter i andra kulturer, samt att de har en rad 

stereotypa föreställningar om dessa människor. 

Han förklarar sitt initiativ med att han är van 

vid att leva i multietniska samhällen samt det 

faktum att han hade stor behållning av samarbetet. 

Informant nummer 8 med ett par års erfarenhet 

av universitetsstudier från ett östeuropeiskt 

land uppger, att hon redan på ett tidigt 

stadium tog initiativ till att studera tillsammans 

med sina svenska studiekamrater. Hon 

uppger att hon och en annan student var de 

enda som hade utländsk bakgrund i gruppen. 

I stället för att studera tillsammans med studiekamraten 

som hade utländsk bakgrund 

föreslog hon de svenska studiekamraterna att 

31

32 

de skulle studera tillsammans. Hon hade fått 

lära sig en del om den svenska studiekulturen, 

när hon läste baskursen i svenska på universitetet. 

Trots det kände hon stor osäkerhet 

om såväl sina språkkunskaper som sin studieteknik. 

Samstudier med svenska studenter 

var hennes sätt att identifiera vad som var 

viktigt och framför allt hur hon skulle ta sig 

an de frågeställningar som var viktiga. Det 

gemensamma arbetet gav bra resultat. Alla var 

nöjda och de fortsatte att studera tillsammans 

under större delen av den tid de studerade på 

kursen. Vid ett par tillfällen krönte man en 

lyckad tentamen med en fest. 

Samma informant tror emellertid inte att 

hon hade fått något erbjudande från de infödda 

svenska studiekamraterna om hon inte 

hade tagit det första initiativet. Informanten 

fick detta bekräftat när hon skulle skriva en 

uppsats. Enligt lärarens instruktioner skulle 

studenterna skriva uppsatsen i grupper om 

två. Vid det här stadiet kände de flesta studiekamraterna 

varandra. Informanten fick 

inget erbjudande från sina svenska studiekamrater 

och hon skrev uppsatsen tillsammans 

med en kvinnlig student med annan etnisk 

bakgrund. Dessa var de enda som inte bildat 

grupp. De hade således inget annat val än att 

bilda en egen grupp. De tyckte att det var 

mycket besynnerligt att ingen av dem hade 

fått erbjudande att medverka i någon grupp. 

Det kändes som om de hade lämnats utanför, 

tillägger hon. 

4.2. Svårigheter med 

att tolka vissa 

beteendemönster 

Flera informanter tar upp problemet med 

bristande interkulturell kompetens. Frågan 

har hög aktualitet för nyanlända men den är 

lika aktuell för majoritetsbefolkningen. 

Informant nummer 9 går tredje året i ett utbildningsprogram. 

Han började sina universitetsstudier 

i Sverige efter avslutade gymnasiestudier 

och ett par terminers studier på 

universitet i sitt gamla hemland. Informanten 

uppger att han har haft det svårt att etablera 

nära kontakter med sina svenska studiekamrater. 

Efter en tids umgänge med 

svenska studenter kunde han konstatera att 

det fanns vissa regler som de flesta infödda 

svenska studenter kände till. Denna upptäckt 

blev samtidigt upptakten till en kulturkrock 

för honom. Han beskriver dessa oskrivna regler 

som ett rollspel som går ut på att man till 

det yttre uppför sig så trevligt mot varandra. 

Det gäller exempelvis hur man ska vara vid 

fikabordet eller i andra sammanhang när man 

träffas på universitetet. Informanten understryker 

att han använder begreppet rollspel 

med avsikt. Han upplever nämligen att umgängesformen 

är tillgjord och verkar vara av 

tillfällig karaktär. Detta bekräftades för honom 

genom att de vänskapliga relationerna 

vid fikabordet inte efterföljdes i andra sammanhang.

När kursen avslutas slutar också de vänskapliga relationerna. 

Dom ser dig på stan och hälsar inte ens på 

dig. /.../ Man känner sig kränkt. Man vet inte hur 

man ska reagera. /—/ Därifrån som jag kommer är 

det helt annorlunda och det känns väldigt ensamt. 

/.../ Det är svårt att komma in på det svenska livet. 

Jag vet inte när vi är kompisar och när vi inte är kompisar. 

/.../ Idag kan vi sitta och diskutera och ha jätteroligt 

och i morgon hälsar vi inte på varandra och 

den här pendlingen har på något sätt tärt på mig. 

Och jag är trött på att bli besviken. Jag är trött [på] 

att inte veta var jag står eller var min plats är och då 

tänker jag, varför jag ska lägga energi på det. 

Informanten säger att han inte kunde se samma 

distanserade förhållningssätt när det gällde 

de svenska studiekamraternas umgänge 

med studenter som kom från USA, Kanada 

eller Västeuropa. Han reagerade till en början 

mycket kraftigt mot detta, men idag är 

han likgiltig för det. Han ser på det som ett 

”svenskt fenomen” som han trots sin långa 

vistelsetid i Sverige inte kan förlika sig med. 

Informanten tillägger att han numera behandlar 

sina infödda svenska studiekamrater 

enligt samma ”svenska mönster”. 

Informant nummer 2 lyfter fram en annan 

aspekt. Det är ett problem som till det 

yttre kan uppfattas som språkproblem men 

som i själva verket handlar om annorlunda 

referensramar. Detta problem uppenbarar sig 

tydligast i social samvaro men också i grupp- 

diskussioner om och kring studierna. Hon 

säger att hon försöker delta i gruppdiskussioner 

och anstränger sig för att komma med 

funderingar och kommentarer. 

Det händer rätt ofta att mina kommentarer möts 

med tystnad eller att man fortsätter utan att reagera 

på vad jag hade att säga. Jag får inte någon feedback 

för mina reflektioner. Då undrar jag vad som är fel 

med det jag har sagt. Jag tror innerst inne att de 

menar väl. De vill inte att jag ska känna mig generad 

för att jag har sagt någonting ovidkommande, eller 

att de inte vill ställa frågor som de misstänker att jag 

skulle ha svårt att besvara m.m. Jag skulle hellre uppskatta 

att de sa emot mig eller tillbakavisade det jag 

hade att säga. Jag upplever tystnaden som mycket 

mer påfrestande. 

Informanten säger att hon inte vågat diskutera 

detta problem med sina lärare eller studiekamrater. 

Ett annat problem är den bristande kunskapen 

om hur man skall agera i olika sociala 

sammanhang för att, som en informant uttryckte 

det, smälta in den sociala miljön. Det 

vill säga att kunna verka helt spontant utan 

att tänka på vad man skall säga eller hur man 

skall uppföra sig i olika sammanhang. Informant 

nummer 14 som haft det ganska svårt 

under sin studietid säger att han upplevde det 

sociala utanförskapet på ett tydligt sätt. Till 

en början stod han inte ut med det. Han cyklade 

hem till sin bostad, i utkanten av Umeå, 

under lunchrasterna för att äta lunch med sina 

33

34 

föräldrar. Efter en tid bestämde han sig för 

att bryta sin isolering. 

Det var en kille som satt ensam i klassen och jag 

började prata med honom första gången. Han var 

lite osäker men i fortsättningen var han en av mina 

kompisar som jag alltid hälsade på och vi hjälpte 

varandra. Jag har lärt mig att efter 2-3 försök så kommer 

man i gång. Man måste ha tålamod. 

Han understryker dock att det var alltid han 

som var tvungen att ta initiativet för att bryta 

den sociala isoleringen. 

Det är alltid vi invandrare som måste ta initiativet. / 

—/ De svåraste stunderna är fika- och lunchrasterna. 

Om jag sätter mig ensam så är det ingen som 

kommer och sätter sig bredvid mig. Då funderar jag 

om jag ska sitta ensam eller om jag ska hitta en lucka 

där jag smälter in i gruppen. Ibland undrar jag varför 

jag alltid ska behöva tänka på det här. 

Ett ord som återkommer gång på gång är 

spontanitet. Informanten säger sig sakna 

spontaniteten i det sociala umgänget i Sverige. 

Denna var någonting som fyllde en stor del 

av vardagen i hans gamla hemland. Han är 

mycket besvärad över en del reaktioner som 

han har mött under sin studietid. 

Jag kan inte fatta att man studerar flera terminer 

tillsammans och så träffas man ute på gatan. Rätt 

som det är så låtsas de [svenska studiekamraterna, 

förf. anm.] som om de inte känner dig eller så vänder 

de blicken för att inte möta din blick. Det värsta 

är att när man möter studiekamrater som står och 

samtalar någonstans på universitetet och man går 

förbi dem. I nio av tio fall låtsas de som om att de är 

så involverade i samtalet att de inte lägger märke 

till dig. 

Det som dessa informanter lägger i begrepp 

som ”bristande spontanitet” och ”känslokyla” 

hos svenska studiekamrater bygger på deras 

upplevelser av umgänget med dessa. De 

svenska studiekamraterna har tydligen uppfört 

sig på ett sätt som bryter mot det mönster 

och de referensramar som informanterna 

socialiserats in i, i sina gamla kulturer. En fråga 

är om man kan se eller tolka deras upplevelser 

på ett annat sätt. Rör det sig verkligen 

om bristande spontanitet och känslokyla? Betraktar 

sig eller är svenska studenter i största 

allmänhet icke-spontana och kyliga? Att 

svenskar skulle vara utan känslor framstår för 

mig snarare som en myt som egentligen handlar 

om någonting helt annat. Det som uppfattas 

som känslokyla syftar på situationer, där 

man enligt egna kulturella koder förväntar 

sig helt andra reaktioner. Det handlar alltså 

om bristande insyn i de svenska kulturella 

koderna. I den svenska kulturen är det naturligt 

att dra en gräns mellan den privata 

och den offentliga sfären. Att ha goda relationer 

i studiesammanhang innebär inte att 

man med automatik upprätthåller samma 

relationer utanför studiemiljön. Människor 

med annan etnisk bakgrund, som bär med

sig andra referensramar, har svårt att ta till 

sig det nya mönstret. Samtidigt måste mankomma 

ihåg att för många människor med 

annan etnisk bakgrund är möten i den offentliga 

sfären den enda länken till det svenska 

samhället. Denna gränsdragning mellan 

offentligt och privat gör att man kan uppfatta 

svenskarna som kalla och reserverade. 

Utan att vilja ifrågasätta upplevelserealiteten 

i informanternas berättelser, så skulle man 

kunna förklara deras upplevelser å ena sidan 

som ett uttryck för deras bristande insyn i 

det nya samhällets kultur samt bristande integration. 

Å den andra sidan kan man se detta 

som ett uttryck för de svenska studenternas 

oförmåga och/eller ovilja att bryta mot 

ett invant monokulturellt mönster. Det senare 

kan grunda sig på en mängd olika företeelser 

som exempelvis rädsla inför att umgås 

med människor från ”främmande” kulturer, 

osäkerhet inför det främmande och det okända, 

bristande kunskaper om människor från 

andra kulturer och sist men inte minst förutfattade 

uppfattningar om människor som 

kommer från andra kulturer. 

Informant nummer 14 berättar att hans 

studietid inte genomgående har varit problemfylld 

och att det har funnits vissa undantag 

och glädjeämnen. Han berättar särskilt 

om ett tillfälle, då en svensk studiekamrat 

tog initiativ till socialt umgänge utanför studietiden. 

Det var då han och en landsman 

till honom blev bjudna till en inflyttnings- 

fest som ordnades av en infödd svensk kurskamrat. 

Informanten och hans gode vän tackade 

ja och tyckte att detta var ett utmärkt tillfälle 

att knyta kontakter med svenska 

studenter. Under flera dagar gick de och funderade 

över vad de skulle ha för kläder på sig, 

vad de skulle köpa för present, vad de skulle 

göra på festen osv. Festen kändes så där. De 

var ovana med sådana fester. Att mingla var 

ett okänt fenomen för vår informant och hans 

landsman. Mycket av planeringen inför festen 

gick också galet. De hade köpt fel present, 

tagit på sig fel kläder för tillfället och 

gick omkring bland övriga gäster utan att veta 

vad de skulle göra. Det goda med festen var 

att isen mellan informanten och hans landsman 

å ena sidan och värden bröts för alltid. 

Därefter hälsade de alltid till varandra oavsett 

om de träffades på universitetet eller ute på 

stan. 

4.3. Stereotypa 

föreställningar 

En fråga som lyfts fram av flertalet informanter 

handlar om de stereotypa föreställningar 

som de träffar på i sina möten med studiekamrater 

och viss mån även lärare. Informant 

nummer 9, som kommer från ett land i Mellanöstern 

och studerar ett ämne som domineras 

av kvinnliga studenter, säger sig ha upplevt 

en del fördomar om människor från 

Mellanöstern. De antas bl.a. vara religiösa fanatiker 

som ser ner på kvinnor. Han upplev- 

35

36 

de att han tillskrevs denna identitet redan innan 

han hade sagt någonting om sin syn på 

kvinnor. Detta påverkade relationen med 

kurskamraterna på ett negativt sätt. Han kände 

att han var tvungen att gå i försvarsposition 

och komma med en deklaration om hur 

han såg på saker och ting, innan han kunde 

accepteras som en i gruppen. Han tillägger 

att det var han som tog initiativ till att skingra 

dessa förutfattade meningar. Hade han inte 

tagit det här steget så hade dessa föreställningar 

följt honom under hela utbildningen. Informanten 

pekar på hur svårt det är att bli 

accepterad och att man är tvungen att motarbeta 

en mängd stereotypa föreställningar. 

Han är kritisk till att man inte ser enskilda 

studenter med annan etnisk bakgrund som 

individer, utan i första hand som tillhörande 

en grupp som bär på en rad typiska karaktärsdrag. 

Folk får en ahaupplevelse när de upptäcker att man 

kan komma från det där landet och tänka på exakt 

samma sätt och tycka om samma saker som 

svenskarna. 

Informant nummer 13 säger att hon upplevde 

kontakterna med infödda svenska studenter 

och lärare på så sätt att hon på grund av 

sin hudfärg och sin tro tillskrivs en rad stereotypa 

identiteter. Dessa pendlar mellan exotiska 

föreställningar om den svarta kvinnan 

och de värsta populärorientalistiska föreställningarna 

om den muslimska kvinnan. Resul- 

tatet var att hon framstod som annorlunda 

och att hon exkluderades från gruppsamhörigheten. 

Informant nummer 17 tar också upp svårigheterna 

med att etablera kontakter med 

svenska studenter. Känslan av utanförskap 

gjorde att hon kände sig tvungen att ta initiativet 

och ”bjuda på sig själv”. Denna uppfattning 

bekräftades för henne ett par terminer 

senare, när några studiekamrater 

berättade att deras avvaktande hållning berodde 

på att de inte var inställda på att möta 

främmande kulturer på universitetet. För dem 

framstod informant nummer 17, en muslimsk 

kvinna, som en representant för en 

främmande kultur och tradition. 

Hon tycker också att sammankomsterna 

utanför studietiden alltid följer ett monokulturellt 

mönster. Det är alkohol, dans och 

umgänge med killar. Detta har inneburit att 

hon inte velat delta. 

Även informant nummer 19 uppger att det 

var hon som var tvungen att ta initiativ till 

kontakter med infödda svenska studenter. 

Hon var den enda studenten med annan etnisk 

bakgrund på kursen och kände ganska 

tidigt att ingen vågade gå fram till henne. Vid 

de inledande grupparbeten blev hon inte inbjuden 

att ingå i någon grupp, vilket ledde 

till att läraren placerade henne i någon grupp. 

Efter en tid bestämmer hon sig för att bryta 

sin isolering. Hon går till en grupp studenter 

och frågar om hon får fika tillsammans med

dem. Hon börjar prata med dem om kursen 

och studierna och till och med skämtar om 

olika saker. Det är först därefter som hon 

märker att isen bryts. Då insåg de att jag, trots 

att jag bar slöja, var en alldeles vanlig människa, 

säger hon. 

Hon tycker att hon till slut kunde komma 

på en förklaring till de inledande kyliga bemötandena. 

Det berodde till stor del på de 

svenska studenternas osäkerhet inför mötet 

med någonting som var totalt främmande för 

dem. En annan förklaring är studenternas islamofobiska 

föreställningar. Efter de inledande 

kontakterna vid fika, luncher och grupparbeten 

på universitetet eller hemma hos 

kurskamraterna märkte hon att kurskamraterna 

visade stor nyfikenhet om hennes tro. 

Hon kände att hon måste förklara sig och stå 

till svars för en del saker på grund av sin tro. 

Hon anser att studenternas avvaktande förhållningssätt 

i början av kursen berodde på 

en rad felaktiga föreställningar om den muslimska 

kvinnan. Deras bild av den muslimska 

kvinnan var den förtryckta och ofria kvinnan 

som inte fick göra någonting utan sin 

makes tillstånd. De trodde exempelvis att hon 

inte fick delta i grupparbeten, om det fanns 

killar i gruppen, eller att hon inte fick tala 

med främmande män, uppger hon. 

Till en början hade hon ingenting emot 

att förklara sig och svara på de otaliga frågor 

som hon fick, men med tiden blev hon alltmer 

ovillig att göra detta. Hon tycker att uni- 

versitetsstuderande i Sverige borde ha en viss 

nivå av allmänkunskaper om andra kulturer 

nu när Sverige är ett multietniskt och mångkulturellt 

samhälle. 

Den första tiden hade jag ingenting emot det. Jag 

tänkte att de behövde information, men efter en tid 

blev jag trött. Varje gång jag började en ny kurs och 

det kom nya studenter var jag tvungen att gå igenom 

samma sak. Jag behövde alltid förklara för dem 

att jag var en fri kvinna och kunde själv bestämma 

vad jag ville göra, utan något tvång från min makes 

sida. Till slut tyckte jag att jag kände mig ifrågasatt. 

Hur många gånger måste jag förklara mig? Varför 

kan de inte acceptera mig som den jag är? Måste jag 

till det yttre se ut som de för att bli accepterad? 

Informant nummer 20 tar också upp frågan 

om fördomar och bristande kunskaper. Informanten 

har sina rötter i Afrika och läser ett 

samhällsvetenskapligt ämne. Han tycker att 

han ofta mött många fördomar om Afrika och 

afrikaner hos svenska studenter. På seminarierna 

hände det rätt ofta att man i diskussionerna 

målade en enhetlig bild av Afrika. I deras 

föreställningsvärld var det två saker som var 

mest kännetecknande för Afrika, nämligen 

krig och svältkatastrofer. Informanten uppger 

att han kände sig tvingad att påpeka det 

felaktiga i den ensidiga bilden av Afrika. Han 

uppger också att efter dessa påpekanden kunde 

man märka en förändring i seminariediskussionerna. 

Informanten tyckte att han kunde 

se en mer nyanserad bild av Afrika. 

37

38 

4.4. Olika förutsättningar 

Ett tema, som informanterna återkommer till 

upprepade gånger, handlar om svårigheter 

som har uppstått som en direkt följd av en 

rad olikheter som skiljer de infödda svenska 

studenterna från studenter med annan etnisk 

bakgrund. Det bör påpekas att det rör sig inte 

om så kallade essentiella skillnader, där dessa 

studenter skulle vara väsensskilda. Det handlar 

snarare om skillnader som uppstått på 

grund av de olika gruppernas olika vägar till 

universitetsstudier. En sådan åtskiljande faktor 

är åldersskillnad. Det vanligaste är att studenter 

med annan etnisk bakgrund måste 

genomgå språkstudier eller komplettera sina 

betyg, innan de kommer in på universitet. Ett 

annat skäl är att människor som kommit till 

Sverige som flyktingar eller invandrare och 

vill starta på nytt i det nya landet måste satsa 

på nya karriärmöjligheter och ser på universitetsstudier 

som en språngbräda i detta avseende. 

Många i den här gruppen har efter 

gymnasieutbildningen hunnit med andra sysselsättningar 

som exempelvis yrkesliv eller 

lång väg av flykt till en fristad i Sverige. 

Åldersskillnaden har utgjort ett hinder i det 

sociala umgänget med andra studenter, då 

dessa har skilda intresseområden. En informant 

beskriver problemet med åldersskillnaden 

på följande sätt: 

Min ålder gjorde att dom var ju typ yngre än vad jag 

var och liksom man hade inte samma intressen för- 

utom studierna inom gruppen eller något sådant så 

man umgicks inte så mycket mer än det man gjorde 

under lektionstiden. 

Informant nummer 14 tar också upp olika 

intresseområden på grund av åldersskillnad 

som ett problem. Han säger att även om man 

sitter och fikar tillsammans med sina flera år 

yngre svenska studiekamrater, så har han inte 

samma intressen som dessa. Vid sådana tillfällen 

vill han diskutera världspolitik, ex-jobb, 

framtida jobb och familjeliv, medan de unga 

svenska grabbarna är involverade i en djup 

diskussion om helt andra saker. 

Det blir så att man måste sitta och låtsas om att det är 

intressant att prata om radiobilar och sådant. Det är 

på låtsas, man njuter inte av de fikapauser man har. 

Åldersskillnaderna sätter också gränser för 

valfriheten att kunna byta studieprogram eller 

prova nya utbildningar under studietiden, 

anser en informant. Informant nummer 14 

säger att när han började studierna på en teknisk 

basårsutbildning var de 74 studenter. 

Efter den första terminen sjönk antalet till 

44 stycken. Många av dem som hoppade av 

var unga studenter som var inte nöjda med 

utbildningen eller så tyckte de att den var för 

svår. Informanten hade också svårt att klara 

av delar av utbildningen på grund av sina 

bristfälliga datorkunskaper, men han såg inga 

möjligheter att prova på något nytt på grund 

av sin ”höga” ålder. Han var tvungen att fort-

sätta utbildningen och försöka ta igen det som 

han låg efter med genom att ägna mycket 

längre tid åt studierna. Informanten sökte 

hjälp hos studenter med samma etniska bakgrund 

som hade läst programmet tidigare. 

Han fick läsa extra på sommaren och till sent 

på nätterna, till klockan 3-4 på natten, flera 

månader i följd. 

Åldersproblematiken begränsas inte till 

studenter med annan etnisk bakgrund som 

kommit till Sverige i vuxen ålder. Samma sak 

gäller den grupp studenter som varit här sedan 

barndomen. En kvinnlig informant med 

rötter i Afrika, som kom till Sverige vid 7 års 

ålder och har gått hela sin skolgång i Sverige, 

uppger åldern som en faktor som skapar viss 

distans mellan henne och infödda svenska 

studenter. Hon började sina universitetsstudier 

när hon var 26 år. Hon uppger också att 

hon inte deltar så aktivt i de sociala aktiviteterna 

utanför studierna, men hon ser inte åldersskillnaden 

som den enda förklaringen. 

Hon uppger även andra skäl som i grund och 

botten kan ha med hennes kulturella bakgrund 

att göra. 

Jag har varit lite äldre än dom andra studenterna så 

jag har kanske inte velat gå ut och festa och så där. / 

—/ Det är nog mer personligt att jag inte uppskattar 

det och inte har velat göra det. /—/ Jag har aldrig 

varit den här som tycker om att festa. Det har på 

något sätt aldrig lockat mig. 

Det bör emellertid understrykas att ingen av 

informanterna kände sig utstötta. Vid de tillfällen 

de blev bjudna till fester eller andra aktiviteter 

från de svenska studenternas sida valde 

de att avstå på grund av åldersskillnad, 

olikartade intressen och fram för allt avsaknad 

av samhörighet. 

Detta gör att man söker sig till jämnåriga 

kamrater som råkar ha samma etniska bakgrund. 

I den gruppen anordnar man gemensamma 

aktiviteter eller studerar tillsammans. 

En informant svarar på frågan om varför han 

väljer att studera och umgås med studiekamrater 

med annan etnisk bakgrund eller sina 

landsmän på följande sätt: 

Jag skulle inte vilja skylla det på att jag är utlänning 

och dom är svenskar. Skulle hellre vilja skylla det på 

min ålder /.../ jag är äldre än dom och liksom har 

inte samma intressen och så skapas det inte nya kontakter. 

En annan informant tycker att åldersskillnaden 

synliggörs direkt efter den första sammankomsten. 

Det ser man på en gång i lektionssalen. Dom yngre 

söker sig till dom yngre. Dom yngre sätter sig bredvid 

varandra. Det blir så att dom yngre sätter sig i 

det ena hörnet och dom andra i det andra hörnet. 

Åldersskillnaden kan också innebära skilda 

sociala förhållanden. Ett exempel är att vara 

gift och ha småbarn. Ett antal informanter 

uppgav att deras annorlunda familjeförhållanden 

eller civilstånd inklusive åldersskillnad 

39

40 

innebar att det mesta av deras fritid utanför 

universitetet upptogs av andra aktiviteter än 

genomsnittsstudentens. Informant nummer 

2 uppger att kombinationen att vara något 

äldre, ha barn och en man som jobbar som 

egenföretagare gjorde att hon fick svårt att 

hänga med studiekamraterna utanför studietiden. 

För hennes del innebar detta att hon 

hade en distanserad eller, som hon själv uttrycker 

det, ”en professionell relation” till studiekamraterna 

samtidigt som hon kunde lägga 

märke till att flera studenter inledde nära 

vänskapsrelationer efter en tid. 

Samma informant uppger att avsaknaden 

av nära sociala kontakter med andra studenter 

hade, förutom upplevelsen av socialt utanförskap, 

betydelse för hennes studieresultat. 

Detta uppenbarade sig bland annat 

genom att hon inte visste hur hon skulle förbereda 

sig inför lektioner eller seminarier. Hon 

anser att nära sociala band med studiekamraterna 

och de informella samtalen skulle ha 

hjälpt henne att få insikt om den svenska studiekulturen 

på ett tidigt stadium. Det tog 

emellertid lång tid innan hon förstod hur hon 

skulle förbereda sig, när hon exempelvis skulle 

läsa en hel bok inför ett seminarium. Att förhålla 

sig kritisk till bokens innehåll, att problematisera 

innehållet, att komma med egna 

reflektioner m.m. var företeelser som var 

okända för henne. Detta trots eller kanske på 

grund av att hon hade erfarenheter från universitetsstudier 

i ett annat land. 

Informant nummer 13 säger att det finns 

en rad olika mekanismer som utestänger de 

studenter som inte underordnar sig vissa allmänt 

vedertagna normer om hur det är att 

vara student. Dessa kriterier för normalitet 

är upprättade utifrån ett perspektiv som sätter 

homogenitet före mångfald och heterogenitet. 

Dessa kriterier förvandlas i sin tur 

till en mekanism som exkluderar vissa från 

gemenskapen. 

Bara det faktum att du ställer dig ute och röker med 

någon då är du social. Att du far på fester fredag 

och lördag det är socialt. Och liksom det finns väldigt 

lite acceptans för avvikande just i den frågan 

att på något sätt att det har blivit onormalt att inte 

dricka. 

Om man inte underordnar sig dessa kriterier 

för normalitet så får man ta konsekvensen, 

det vill säga socialt utanförskap. Hon säger 

att hon är nykterist, röker inte och snusar inte 

och upplever företeelsen att plugga måndag 

till fredag och festa fredag kväll till söndag 

som jobbigt och enformigt. Hon säger att hon 

har förstått att det finns två utvägar för att 

bryta det sociala utanförskapet. Den ena utvägen 

är att låta sig anpassas eller med andra 

ord assimileras i det enda alternativ som finns, 

det vill säga den svenska normaliteten. Den 

andra utvägen är att skapa en egen normalitet 

genom att umgås med studenter som har 

samma etniska bakgrund. I denna umgängeskrets 

kan man välja att leva under andra

4 Gerle, Elisabeth, Mångkulturalism 

för vem? (Lund, 2000), 

170. 

5 Roth, Hans Ingvar, Mångfaldens 

gränser (Stockholm, 1996), 

101. 

6 Se vidare Stenius, Henrik, 

”Konformitet blev universalitetsprincip”, 

i Bexell & Stenius, 

red. Värdetraditioner i nordiskt 

perspektiv (Lund, 1997). 

7 Gür, Thomas, Staten och nykomlingarna, 

En studie av den 

svenska invandrarpolitikens 

idéer (Stockholm, 1995), 20. 

normalitetsprinciper än den svenska. Informanten 

anser att de homogena normalitetsnormerna 

vid svenska universitet inte lämnar 

något utrymme för etnisk mångfald. Det 

finns inget utrymme för andra normaliteter. 

Det rör sig, enligt henne, inte om integration, 

eftersom processen inte är ömsesidig. 

Det handlar om att den ena parten, det vill 

säga studenter med annan etnisk bakgrund, 

måste låta sig assimileras. 


Man kan fråga sig om det går att se på detta 

problem ur någon annan synvinkel än ett etniskt 

perspektiv. Handlar debatten kring 

normalitet uteslutande om etnisk och kulturell 

bakgrund? Gäller det även andra grupper 

av människor som av andra orsaker hamnar 

utanför det som uppfattas som normalt? 

Olikhet på grund av kulturell bakgrund, religiös 

tillhörighet, ålder eller kanske andra 

faktorer har, som framgår av denna studie, 

haft en negativ inverkan på den sociala gemenskapen 

mellan studenterna. Problemet 

härrör från sättet att möta det som anses vara 

avvikande. Etikforskaren Elisabeth Gerle anser 

att svenskarna är ganska otränade i att leva 

mångkulturellt. 4 Hon talar om en ovana vid 

att leva i ett samhälle som utmärks av allt större 

mångfald. Historikern Harald Runblom 

pekar på speciella problem som gjort att majoritetsbefolkningen 

i Sverige har svårt att 

acceptera ett mångkulturellt samhälle. Enligt 

honom går problemet tillbaka till Sveriges 

förfluten som regional stormakt. Under stormaktstiden 

växte det fram en stark centralmakt, 

som fortfarande präglar det svenska 

samhällslivet genom bl.a. centralt styrda enhetslösningar. 

Historiskt sett har Sverige visat 

liten förståelse för minoriteters särkrav. Ytterligare 

ett skäl som anförs i detta sammanhang 

är att Sverige har varit religiöst homogent på 

ett ganska unikt sätt. 5 

Ovanan vid att leva och acceptera mångfald 

bottnar således i den svenska traditionen 

att sträva efter enhetlighet och konformitet – 

en uppfattning som präglat synen på utbildning 

och kultur i Sverige. Somliga forskare 

anser att strävan efter enhetlighet är en del av 

ett nordiskt historiskt arv som grundar sig på 

en förvissning om att det goda livet är ett liv i 

konformitet. 6 Det historiska arvet återfinns i 

såväl det förmoderna lutherska enhetssamhället 

som i den moderna västerländska välfärdsstaten. 

Enhetstänkandet har bidragit till att 

det finns en överkänslighet mot alla överträdelser 

mot vad som uppfattas som normala 

kulturella normer. Varje överträdelse betraktas 

således som ett brott mot den homogena 

enhetskulturen. En följd av detta tänkesätt är 

att mångfalden möts med misstänksamhet. 7 

Mångfalden förknippas följaktligen med något 

som är negativt, avvikande, osvenskt och 

alltså nödvändigtvis konfliktskapande. 

När man idag talar om Sverige som ett 

mångkulturellt samhälle får detta inte över- 

41

42 

skugga det faktum att i verkligheten är Sverige 

”ett mycket svenskt land”. Det mångkulturella 

samhället existerar inom ramen för det 

monokulturella svenska samhällssystemet, 

med dominerande helsvenska institutioner. 

Ett grundläggande problem är en rådande 

dualism mellan det etniskt och kulturellt heterogena 

samhället och det alltjämt homogena 

myndighetssystemet. Mångkulturalismen 

har kommit att reduceras till att olika kulturer 

lever sida vid sida. Varje kultur ses som en 

homogen enhet som skiljer sig från andra. 

Denna form av mångkulturalism utgår från 

ett essentialistiskt synsätt på kultur och bygger 

på en skarp åtskillnad mellan invandrarnas 

traditionella kulturer och den moderna 

svenska kulturen. Dessa ses som varandras 

motsatser: de traditionella invandrarkulturerna, 

som befinner sig vid majoritetssamhällets 

marginaler, och den moderna svenska 

kulturen, som utgör normen. 8 

En del studenter med annan etnisk bakgrund 

har försökt kompensera problemet med 

socialt utanförskap och uteblivna kontakter 

med infödda svenska studenter genom skapande 

av etniska grupper i vilka man kombinerar 

studier med ett socialt umgänge. I dessa 

grupper känner de sig accepterade och trygga. 

De binds samman med varandra genom 

en konkret socialitet. Detta leder emellertid 

till större segregation med risken att fördjupa 

klyftan mellan olika etniska grupper. Vi kan 

å andra sidan inte ha som målsättning att alla 

studenter skall umgås med varandra. Studenter 

är som alla andra människor alltför olika 

för att låta sig sammanjämkas i en enda gruppering. 

Olikheten är i sig ingenting negativt. 

Den bidrar till en mångfaldens dynamik som 

kan vara berikande. De problem som tas upp 

i denna undersökning berör emellertid en 

annan grupp av frågeställningar. Det förefaller 

som om de sociala relationerna och samvaron 

på universitetet är anpassade efter enhetliga 

etniska och kulturella normer. Dessa 

normer förutsätter enhetliga studentgrupper 

där homogeniteten i studiebakgrund, åldersgrupp, 

etnisk tillhörighet, kulturell och religiös 

bakgrund är de mest utpräglade faktorerna. 

Oskrivna krav på homogenitet tycks 

vara de främsta orsakerna till de svårigheter 

som har uppstått till följd av etnisk mångfald 

och heterogenitet bland studenterna. 

Flertalet informanter vittnar om stereotypa 

föreställningar om ”de andra”. Detta kan till 

viss del förklara oviljan att ta initiativ till nära 

vänskapliga relationer med studenter med annan 

etnisk bakgrund. 

Man bör dock akta sig för att hänga ut 

den ena eller andra gruppen av studenter som 

”de skyldiga”. Det behövs nya grepp för att 

skapa bättre kontaktytor mellan de olika 

grupperna. Såväl studenter med annan etnisk 

bakgrund som infödda svenska studenter behöver 

således bättre kunskaper och information 

om det multietniska och mångkulturella 

samhällets förutsättningar. Båda grupperna 

8 Se vidare Kamali, Masoud, 

Kulturkompetens i socialt arbete: 

om socialarbetarens och 

klientens kulturella bakgrund 

(Stockholm, 2002) och Banakar, 

Reza, Rättens dilemma: 

om konflikthantering i ett 

mångkulturellt samhälle (Lund, 

1994).

ör komma till insikt om mångkulturalismens 

positiva aspekter, som erkänner kulturell 

pluralism och visar respekt för etniska och 

kulturella skillnader utan att överbetona dem. 

I detta arbete ingår att de inblandade parterna 

skall inleda en dialog mellan olika kulturer 

där konkurrerande normer konfronteras 

på lika villkor och i en tvångsfri kommunikationsprocess. 

Syftet skall vara att ta till vara 

det bästa hos varandra för att skapa en mångfaldens 

dynamik i en mångkulturell studiemiljö 

där de olika ”ingredienserna” berikar 

varandra. 

43

44 

5. I skuggan av gamla konflikter 

Detta avsnitt kan ses som en fortsättning av 

föregående avsnitt, eftersom studenternas inbördes 

relationer står i fokus även här. Det 

som skiljer det från tidigare avsnitt är att informanterna 

som kommer till tals läser samma 

utbildningsprogram, vars främsta kännetecken 

är att det är en flerårig utbildning som 

anses erbjuda hög social status och goda inkomstmöjligheter. 

Anledningen till att jag 

presenterar dessa informanters berättelser i ett 

separat avsnitt är att deras förhållanden skiljer 

sig från andra informanters i denna studie. 

Den viktigaste skillnaden är att dessa informanter 

studerar vid en institution, som 

drabbats av upprepade konflikter och som de 

inblandade betraktat som konflikter med etniska 

förtecken. Situationen på institutionen 

har således präglats av dessa konflikter och 

informanterna har med eller mot sin vilja levt 

i skuggan av gamla konflikter. 

Informant nummer 15 påbörjade sin utbildning 

kort efter en svår konflikt som utspelade 

sig i mitten av 1990-talet. Informanten påstår 

att en ganska infekterad atmosfär härskar över 

studenternas inbördes relationer på denna utbildning. 

Han anser att de gamla konflikterna 

mellan ett antal studenter med annan etnisk 

bakgrund och några lärare är den viktigaste 

orsaken till denna atmosfär. 9 Informanten säger 

att trots att de värsta konflikterna hade lagt 

sig, när han startade sin utbildning, så dominerade 

en rad stereotypa föreställningar om ”de 

andra” relationerna mellan studenter och lärare 

samt studenterna sinsemellan. Min tolkning 

av denna och andra informanters uppgifter 

är att det rör sig om ömsesidiga 

stereotypa föreställningar. Föreställningar om 

studenter med en viss etnisk bakgrund som 

”fuskande”, ”fjäskande”, ”hotfulla”, ”fåfänga”, 

”med bristande respekt för kvinnliga ledare” 

eller föreställningar om svenska lärare och studenter 

som ”godtyckliga”, ”främlingsfientliga”, 

”orättvisa”, ”högfärdiga” och liknande finns att 

hämta på bägge sidor. 

De stereotypa föreställningarna om hur ”de 

andra” är eller hur de agerar i olika situationer 

skall, enligt informant nummer 15, ha 

lagt sig som ett mantra över relationerna 

mellan studenterna. Han uppger att det går 

att se en tydlig positionering efter etniska 

gränser. Infödda svenska studenter utgör en 

grupp för sig. En grupp studenter med samma 

etniska bakgrund är en grupp för sig. Det 

finns även andra grupperingar med blanda- 

9 Det bör påpekas att liknande 

problem har förekommit på 

andra lärosäten. I en intervjuundersökning 

från 1994 uppgav 

en majoritet av de 21 studenter 

med annan etnisk 

bakgrund som studerade samma 

utbildning på ett lärosäte i 

mellersta Sverige att de upplevde 

etnisk diskriminering under 

sin utbildning. Syftet med 

detta påpekande är att visa att 

det viktiga är själva fenomenet, 

konflikter med etniska förtecken, 

och inte var detta har utspelat 

sig. Se vidare Sedigh 

Zadeh, Mehdi, Att studera i ett 

främmande land. En studie av 

motiv och studiesituation bland 

utländska studerande vid 

svenska högskolor (Uppsala, 

1994).

de eller rena etniska grupperingar. Relationerna 

mellan dessa grupper är laddade. Det 

har gått så långt att de har bildat skilda informella 

grupperingar. Informant nummer 

15 uppger att den grupp som visar minst vilja 

till närmande med andra grupper är den 

svenska gruppen. Detta har lett till irritationer 

och konfliktsituationer. Den etniska segregeringen 

syns bäst vid lunchrasterna, enligt informanten. 

Dom här falangerna finns ju i varje klass och då 

[vid lunchrasterna, förf. anm.] blir det som ännu 

tydligare grupperingar. Då kan det vara 2-3 bord 

med invandrarstudenter och du har också 2-3 bord 

med svenskar. Vi har också dom här separata grupperna 

som har separata fester. 

Informanten uppger att han inte umgås med 

infödda svenska studenter. Hans umgängeskrets 

består till största delen av studenter med 

samma etniska bakgrund som han själv eller 

andra studenter som har annan etnisk bakgrund. 

Det bör tilläggas att informanten inte 

ens talar sitt modersmål, vilket beror på att 

han kom till Sverige vid ringa ålder. Han 

kommunicerar alltså på svenska med studenter 

som har samma etniska bakgrund som han 

själv. Trots detta känner han större samhörighet 

med dessa studenter än med infödda 

svenska studenter. Enligt honom är det få studenter 

med annan etnisk bakgrund som umgås 

med infödda svenska studenter. Han uppger 

också att lärarna inte har kännedom om 

situationen eller så har de valt att inte lägga 

sig i. 

Två informanter som började utbildningen 

långt efter den uppmärksammade konflikten 

ger en helt annan bild av situationen. Båda 

två anser att vänskapsrelationerna mellan studenterna 

på utbildningsprogrammet går kors 

och tvärs över etniska gränser. De känner inte 

igen den bild som informant nummer 15 ger. 

Informant nummer 16 är född i Sverige av 

utlandsfödda föräldrar. Han har gått hela sin 

skolgång i Sverige. Hans bild av relationerna 

går också stick i stäv med den bild som informant 

nummer 15 målar upp. Han medger visserligen 

att det finns ett mönster när det gäller 

hur studenterna grupperar sig i klassrummet. 

Positioneringen beror dock inte på etnisk bakgrund 

utan har helt andra orsaker. Enligt denna 

informant umgås studenterna på så sätt att 

man inte kan märka någon etnisk uppdelning. 

Inte heller umgänget utanför studietiden präglas 

av etniska gränser. Vare sig han själv eller de 

som han umgås med låter vänskapsbanden 

begränsas av etnisk tillhörighet. 

På min fråga om informant nummer 16 

känt sig motarbetad någon gång under utbildningen 

på grund av sin etniska härkomst svarar 

han att den enda gången var vid intervjun 

som anordnades i samband med antagningen. 

Han blev hårt ansatt av intervjuaren som 

ville undersöka om hans kunskaper i svenska 

var så bra som det framgick av uppsatsen. Informanten 

säger: 

45

46 

Jag vet inte vad de ville ha fram. De ställde en hel 

del för mig irrelevanta frågor. Det kändes som att 

jag inte var där som vem som helst utan jag var svartskallen 

som försökte ta sig in. 

En fråga som kan aktualiseras i detta sammanhang 

är om den känsla som denna informant 

ger uttryck för är någonting unikt för 

studenter med annan etnisk bakgrund. Kan 

det vara så att de flesta människor oavsett etnisk 

bakgrund drabbas av liknande känslor 

efter sådana intervjuer? För att undvika detta 

skulle man kunna informera om intervjuns 

karaktär i förväg eller att erbjuda konsulterande 

samtal efter genomförd intervju för att 

undvika eventuella misstolkningar. 

Informant nummer 21 började också läsa 

utbildningsprogrammet långt efter de värsta 

konflikterna. Hon har gått hela sin skolgång 

i Sverige och har samma etniska bakgrund 

som informant nummer 15. Inte heller hennes 

bild av situationen stämmer överens med 

de uppgifter som informant nummer 15 ger. 

Hon menar att vare sig hon eller många av 

hennes vänner låter sig styras eller begränsas 

av etniska gränser. De fikar, äter lunch, sätter 

sig i lektionssalen, umgås på fester eller studerar 

tillsammans kors och tvärs över etniska 

gränser. Hon talar om ”innegänget” som utgör 

en grupp för sig i gruppen och som består 

av ett dussintal personer, till största delen 

kvinnliga studenter. Gemensamt för dessa 

studenter är att de har gått direkt från gym- 

nasiet till universitetet eller så har de gått hela 

eller en stor del av sin skolgång i Sverige. I 

denna grupp finns såväl infödda svenska studenter 

som studenter med annan etnisk bakgrund. 

Informant nummer 21 menar emellertid 

att hon har lagt märke till att det finns andra 

gruppbildningar. Det gäller framför allt studenter 

med annan etnisk bakgrund som är i 

genomsnitt något äldre än de som ingår i det 

så kallade ”innegänget”. Hon talar om ”30plus 

gruppen”, vars språkkunskaper i genomsnitt 

inte är så väl utvecklade. Detta innebär 

att de måste ägna längre tid åt sina studier 

och har större behov av att bilda studiegrupper 

för att hjälpa varandra. Hon menar att 

studietakten i utbildningsprogrammet är 

mycket stressig även för dem som haft svensk 

skolgång. Hon känner till studenter som 

drabbats av magsår på grund av stressen. Det 

innebär att det blir extra stressigt för den så 

kallade 30-plus-gruppen. Detta skall emellertid 

inte tolkas som att stressrelaterad ohälsa 

skulle enbart drabba studenter med annan 

etnisk bakgrund. Rapporten Hur mår studenten?, 

sammanställd av Studentcentrum vid 

Umeå universitet, visar att en stor grupp studenter, 

oavsett etnisk bakgrund, lider av 

stress. Rapporten bygger på 1585 besvarade 

enkäter, det vill säga 11,5% av samtliga studenter 

inom grundutbildningen vid Umeå 

universitet. Av de tillfrågade studenterna har 

5% vuxit upp i annat land än Sverige och

10 Se vidare Hur mår studenten? 

– redovisning av en undersökning 

av studenters hälsa och 

välbefinnande vid Umeå universitet, 

Projektrapport, Studentcentrum, 

hösten 2001. 

www.umu.se/studentcentrum/ 

aktuellt/index.html 

nära hälften av dessa kommer från ett nordiskt 

land. Rapporten visar att ett stort antal 

studenter befinner sig i en situation som är 

ytterst stressande för dem. Stressituationen 

uppstår framför allt genom en kombination 

av högt ställda krav och ringa eller litet inflytande 

över utbildningsplanering och studiernas 

uppläggning. 10 

Flera informanter nämner den så kallade 

30-plus-gruppen som en grupp studenter 

som söker sig till varandra och som distanserar 

sig inte bara från infödda svenska studenter 

utan också från studenter som har samma 

etniska bakgrund som de själva. 

Kännetecknande är att de studerar tillsammans, 

söker sig till varandra i skolan och skapar 

en gemenskapskänsla för varandra. Flera 

informanter berättar att den här gruppen har 

haft flest konflikter med lärarna. 

Trots att det är två helt skilda bilder så tycks 

de gamla konflikterna ha präglat relationerna 

på institutionen. Flera informanter uppger 

att studenter med annan etnisk bakgrund 

har påverkats på så sätt att de är ytterst känsliga 

för allt som kan påverka deras situation. 

En informant berättar att studenter med annan 

etnisk bakgrund är mycket måna om att 

värna om sitt goda rykte. Han berättar att 

vid ett tillfälle upptäckte några studenter med 

annan etnisk bakgrund att en student med 

samma etniska bakgrund hade fuskat på en 

tentamen. De hotade den fuskande studenten 

att de skulle avslöja honom för studie- 

rektorn om vederbörande fortsatte med fuskandet. 

De behövde aldrig gå så långt, eftersom 

fuskandet upphörde. Alla inom studentkollektivet 

fick veta detta och man lyckades 

sätta stopp för liknande fall inom gruppen. 


Som det framgår av de olika informanternas 

uppgifter är det inte alla informanter som läser 

utbildningsprogrammet som känner igen den 

konfliktfyllda beskrivningen. Ingen av dessa 

bilder behöver vara felaktiga. Den som målar 

upp ett skräckscenario startade sin utbildning 

kort efter den uppmärksammade konflikten 

och det kan tänkas att han liksom de övriga 

påverkats av konfliktens följdverkningar. Den 

etniska positioneringen och misstron som beskrivs 

av informant nummer 15 kan bottna i 

dessa förhållanden. De andra informanterna 

började sina utbildningar långt efter konflikterna 

och skiljer sig från tidigare årskullar i det 

avseendet att flertalet har gått hela eller stora 

delar av sin skolgång i Sverige. De har vant sig 

vid att ha kamrater med olika etniska bakgrunder 

under skoltiden och redan där etablerat vänskapsrelationer 

över etniska gränser. De har 

således tagit detta med sig till studentperioden. 

Skillnaderna i hur de ser på situationen 

tycks bero på en rad viktiga omständigheter. 

En sådan är vid vilken tidpunkt informanten 

har påbörjat sina studier. Följande mönster 

tycks gälla för de studenter som deltagit i denna 

studie. Ju närmare händelserna i mitten av 

47

48 

1990-talet desto större risk för gnissel i relationerna 

mellan olika etniska grupper. Tidsaspekten 

tycks föregå alla andra faktorer. Detta 

gäller också yngre studenter som gått nästan 

hela sin skolgång i Sverige. Det faktum att de 

startade sin utbildning i nära anslutning till 

konflikten i mitten av 1990-talet har bidragit 

till att flera av dessa har varit involverade i 

konflikter eller ingått i etniska gruppindelningar. 

Den andra omständigheten är studenternas 

ålder. Ju äldre studenter desto större 

risk för konflikter med såväl lärare som 

infödda svenska studenter. Med äldre studenter 

avses dem som påbörjade sina universitetsutbildningar 

efter avslutad gymnasieutbildning 

i sina hemländer och läst svenska 

under kortare perioder före sina universitetsstudier. 

Det går inte att utesluta vare sig den ena 

eller andra gruppen från studier på universitetet. 

När och om de första tecknen på sådana 

motsättningar dyker upp, bör såväl studentorganisationer 

som lärarkåren skapa 

förutsättningar för att skapa ett forum där 

sådana frågor kan diskuteras på ett öppet sätt. 

Det gäller att skapa handlingsplaner för att 

bemöta sådana problem. Såväl lärare som studenter 

måste vara delaktiga i arbetet med sådana 

handlingsplaner, för att ingen skall känna 

sig förbigången.

11 Ett undantag är föreskrifter 

som reglerar skyddskläder vid 

hantering av miljöfarliga ämnen, 

klädsel för klinisk verksamt 

samt klädsel vid högskolans 

högtider. 

6. Kulturella koder 

Den svenska högskolans kärnverksamhet regleras 

i många avseenden. Det finns lagar, regler 

och föreskrifter på så gott som alla områden. 

Förutom dessa skrivna lagar och regler 

finns det också en uppsjö av så kallade 

”oskrivna” regler. Ett område som omfattas 

av de oskrivna reglerna gäller klädsel på högskolan. 

11 När dessa oskrivna regler bryts möts 

de som brutit mot dessa med förvånande 

blickar och kommentarer. Det har förekommit 

att enstaka kvinnliga studenter med annan 

etnisk bakgrund gått till universitetet 

med kläder som uppfattats som olämpliga för 

universitetsmiljön. Det handlar inte om religiöst 

motiverade kläder som exempelvis huvudbonad 

för muslimska kvinnor utan snarare 

studenter som gått till universitetet med 

urringade kläder, korta kjolar, högklackade 

skor, extremt sminkade och parfymdoftande. 

Dessa studenter har fått ta emot nedsättande 

eller sexuellt laddade kommentarer eller 

förundrande frågor från studiekamrater 

och lärare och reagerat mot dessa kommentarer 

på ett häftigt sätt. 

Det som gör att sådan klädsel i universitetsmiljö 

uppfattas som olämplig är att den 

bryter mot flera oskivna normer. Det strider 

mot rådande kulturella och sociala koder. 

Detta kan i sin tur bero på bristande kunskaper 

om de oskrivna kulturella koderna samt 

bristande kunskaper om vilka signaler som 

man skickar ut. Jag tog upp temat oskrivna 

kulturella koder i samtalen med informanterna 

och den grupp som ansågs ha kommit i 

kontakt med den specifika frågan om klädsel 

fick tillfälle att reflektera över frågan. Informanternas 

reaktioner på dessa uppgifter är 

mycket varierande. De flesta känner inte till 

något sådant. Flera informanter uttrycker viss 

förvåning och skyller på bristande kunskaper 

om kulturella koder. Ett par manliga informanter 

anklagar dessa kvinnliga studenter för 

att dra vanära över studenter med annan etnisk 

bakgrund och menar att de som klär sig 

på det sättet får vara beredda på att ta konsekvenserna. 

Det vill säga att höra sexuella eller 

föraktfulla kommentarer. 

Det är enbart två kvinnliga informanter vars 

reflektioner kan ses som ett försök att se saken 

ur de utpekades sida. En informant menar 

att detta skall snarare ses som en reaktion 

mot omgivningens tryck. Hon menar att kvinnor 

som har sina rötter i en muslimsk kultur 

tillskrivs en viss identitet i Sverige. De betrak- 

49

50 

tas per definition som förtryckta och ofria 

människor. De framställs som ett offer för sina 

manliga släktingars hårda förtryck och anses 

vara i behov av hjälp. Unga kvinnor med rötter 

i muslimska kulturer konfronteras med sådana 

uppfattningar hela tiden. Det börjar redan 

när de går i svensk skola och så fortsätter 

det i andra sammanhang. I svenska media och 

i den offentliga debatten och inte minst i vardagliga 

situationer ses de inte som individer 

utan tillskrivs en gruppidentitet. För en del 

kvinnor blir trycket mycket hårt. De känner 

ett behov av att markera för omvärlden att de 

är fria kvinnor som till och med kan bära de 

mest utmanande kläderna utan att riskera någonting 

från familjens sida. De vill markera 

sin frihet och att det är de själva som bestämmer 

över hur de klär sig. Att bära sådana kläder 

är ett sätt att undvika att bli tillskriven en 

viss identitet. Deras ageranden kan således ses 

som en reaktion mot det tryck som de känner 

på sig från omgivningen. De vill på alla 

möjliga och omöjliga sätt distansera sig från 

den grupp kvinnor som kan misstänkas stämma 

in i omgivningens bild. Med hjälp av kläderna 

signalerar de redan vid första ögonkastet 

att denna kvinna inte tillhör den förtryckta 

och ofria kategorin. 

Ytterligare en förklaring levereras av en annan 

kvinnlig informant. Hon har nära vänskapsrelationer 

med några kvinnliga studenter 

som klär sig, som informanten uttrycker 

det, ”på ett minst sagt utmanande sätt”. In- 

formanten menar att de utpekade studenternas 

handlanden bör ses utifrån ett individuellt 

perspektiv. Dessa unga kvinnor har, enligt 

informanten, under sin uppväxt varit 

utsatta för extrem kontroll från samhällets och 

familjens sida i sina gamla hemländer. Nu när 

de har flytt det gamla hemlandets hårda förtryck 

eller sluppit familjens strikta kontroll 

kommer deras reaktion. Deras levnadssätt 

idag kan ses som ett uppror mot den extremt 

hårda kontrollen som de varit utsatta för före 

studietiden. 

Om vi utgår från de två kvinnliga informanternas 

förklaringar kan man se på frågan 

utifrån nya perspektiv. I slutändan handlar 

det om bristande kunskaper om sociala och 

kulturella koder samt bristande interkulturella 

kunskaper, vilken i sin tur aktualiserar 

behovet av ömsesidig integration och bättre 

kunskaper och insikt om varandra. Bortsett 

från de kvinnofientliga kommentarerna visar 

omgivningens reaktion att det finns en 

uppfattning som går ut på att alla som kommer 

till den svenska högskolan, oavsett etnisk 

och kulturell bakgrund, skall känna till 

och efterfölja dessa koder. Dessa föreställningar 

bygger på ett monokulturellt tänkesätt som 

står i strid med det mångkulturella samhället 

som utgör dagens verklighet. 

6.1. Rädsla över att göra 

bort sig! 

Sedan 1998 har jag vid ett antal tillfällen haft

möjligheten att komma i kontakt med lärare 

och personal som arbetar på olika utbildningsprogram 

i Umeå och haft seminarier 

med dessa kring deras möten med studenter 

med annan etnisk bakgrund. De senaste seminarierna 

anordnades under vårterminen 

2001, det vill säga samtidigt som intervjuerna 

genomfördes. Vid flera tillfällen tog de upp 

intryck som de fått av flera års kontakter med 

studenter med annan etnisk bakgrund. Ett 

sådant intryck var en viss reaktion hos en del 

studenter, nämligen en överdriven rädsla för 

att göra bort sig i samband med patientkontakter. 

Det gäller exempelvis när en lärare eller 

en sköterska rättar till någonting, påminner 

kandidaten om någonting eller helt enkelt 

påpekar en felaktighet. Under åren har det 

visat sig att en del studenter med annan etnisk 

bakgrund reagerar mycket negativt och 

irriterat över dessa påpekanden. De anser sig 

ha blivit misskrediterade inför patienterna. 

Det har också visat sig att graden av ilska varierar 

beroende på om det är en erfaren lärare 

eller om det är en sköterska som har kommit 

med påpekandet. I det senare fallet är 

reaktionen betydligt häftigare. Det har också 

hänt att kandidaten har bett lärare eller sköterskor 

att inte säga någonting inför patienterna 

utan vänta med kommentarerna tills 

patienterna har gått. Lärarnas och sköterskornas 

oförståelse för de överdrivna reaktionerna 

bygger på att de ser tillrättavisandena som 

en del av utbildningen och inlärningsproces- 

sen. Det är också ytterst lärarna som ansvarar 

för patienternas väl och ve och om de förmodar 

att felaktiga ingrepp kan innebära fara för 

patienterna är det deras skyldighet att ingripa 

i förebyggande syfte. Kandidaterna är trots allt 

inte färdigutbildade utan genomgår en utbildning 

och bör finna sig i att bli tillrättalagda. 

Jag tog upp dessa intryck med informanterna 

och frågade om deras uppfattningar. De 

flesta nickade igenkännande, men deras förklaring 

till beteendemönstren varierade. En 

manlig informant pekar på stressituationer 

och tycker att det är onödigt med påpekanden, 

eftersom lärarna och sköterskorna, enligt honom, 

är väl medvetna om att kandidaterna 

känner till hur det ska vara. Irritationsmomenten 

uppstår, enligt honom, beroende på att 

påpekandena oftast inte handlar om väsentliga 

saker, utan handlar om petitesser som hur 

saker och ting skall ligga vid behandlingsmomentet 

eller någonting liknande. Han tycker 

att det är mycket irriterande att någon kommer 

och stör honom om sådana trivialiteter 

mitt under pågående behandling. Han tycker 

att dessa påpekanden är av sådan karaktär att 

man gott kan vänta med dessa tills patienten 

har gått. 

En annan informant vill inte hålla med om 

att infödda svenska studenter inte blir irriterade 

eller inte reagerar över sådana påpekanden. 

Enligt hans uppfattning blir svenska studenter 

lika mycket irriterade som studenter 

med annan etnisk bakgrund. Skillnaden lig- 

51

52 

ger i hur de olika grupperna visar sin ilska 

och irritation. Informanten anser att de infödda 

svenska studenterna känner till de kulturella 

koderna i Sverige och att de har socialiserats 

in i den svenska kulturen och tagit till 

sig de beteendemönster som är gångbara i det 

svenska samhället. I sina reaktioner handlar 

de i enlighet med ett mönster som är både 

gångbart och accepterat av alla parter. Studenter 

med annan etnisk bakgrund känner 

oftast inte till dessa koder och reagerar i enlighet 

med ett annat mönster som är främmande 

för svenska lärare och mellankategorin 

personal. 

Man ser hur svenskar agerar när det blir konflikter. 

Invandrare är ju mer benägna att ta upp det då direkt 

och svara tillbaka medan svenska studenter kan 

ju säga samma sak i andra former. De går kanske till 

gruppläraren eller till någon sköterska och tar upp 

frågan med dem. 

Informant nummer 15 skyller problemet till 

största delen på sköterskorna. Han klandrar 

sköterskorna för att de blir panikslagna i svåra 

situationer och avviker från ett professionellt 

handlingsmönster. Deras sätt att agera 

framför patienterna, när någonting går fel strider 

mot professionellt beteende, anser han. 

Istället för att behålla sitt lugn och ingjuta 

trygghetskänsla i patienterna överför de sin 

rädsla till dessa, tillägger han. 

Sköterskorna har en viktig uppgift i utbildningen 

och utgör en mellankategori i detta 

sammanhang. Kandidaterna ser lärarna som 

sina blivande kollegor. En informant beskriver 

sköterskorna som en grupp som kommer 

att förbli den mellankategori de är, medan 

studenterna inom en kort framtid kommer 

att vara färdigutbildade. En del studenter utgår 

i sina relationer med sköterskorna på ett 

medvetet eller omedvetet sätt från ett patriarkaliskt 

och hierarkiskt maktperspektiv. 

Man får viss klinisk mognad med åren. Om man 

accepterade att hon [sköterskan, förf. anm.] skällde 

ut dig på termin sex så gör jag inte det när jag går 

termin nio. Det byggs upp någon form av hierarki 

så att man inte kan acceptera att en sköterska skäller 

ut dig. 

Informant nummer 18 tycker att de negativa 

reaktionerna till stor del beror på hur de fel 

som har begåtts påpekas för dem. Han menar 

att det finns vissa personer, i synnerhet 

kvinnliga lärare och sköterskor, som påpekar 

eventuella fel på ett sådant sätt att man får 

en känsla av att allt man gör är fel. 

De säger du har gjort fel, allt du gör är fel. Och 

världen går under om du gör det nästa gång. Och 

jag menar att man är ju bara student, man är här 

för att lära sig. Om någon bara trycker ned en då 

blir man frustrerad. 

En kvinnlig informant tycker emellertid, att 

hon som ung kvinna känner igen en viss grabbig 

jargong hos en del manliga studenter med 

annan etnisk bakgrund. Det rör sig, enligt

12 Se vidare Åke Dauns artikel, 

”Svenskhet som hinder i kulturmötet”, 

i Daun, Åke & Ehn, Billy 

(red.) Bland-Sverige, Kulturskillnader 

och kulturmöten 

(Stockholm, 1995). 

henne, om en jargong som bottnar i kvinnofientliga 

attityder. Hon vill inte belasta vare 

sig sköterskorna eller de kvinnliga lärarna för 

detta, utan lägger hela skulden på den grabbiga 

attityden som vissa manliga studenter 

uppvisar. Hon säger att hon har själv hört 

kommentarer som en del manliga studenter 

fällt och sett hur enskilda manliga studenter 

med annan etnisk bakgrund uppfört sig på 

ett mycket förnedrande sätt mot såväl sköterskor 

som unga kvinnliga studenter. I enstaka 

fall har det, enligt informanten, handlat 

om rena sexuella trakasserier, såsom 

klappningar och sexuella kommentarer. 


Människors vånda över att göra bort sig tycks 

vara någonting som är universellt. Rädslan 

delas av de flesta och tycks förekomma i nästan 

alla kulturer. Den faktiska händelsen eller 

företeelsen som förkroppsligar denna känsla 

varierar från kultur till kultur och från 

individ till individ. Var och en av oss kan föreställa 

sig något tillfälle då man har gjort bort 

sig. Det är känslan av, som en informant uttrycker 

det, att ha blivit avklädd offentligt. 

En annan informant beskriver det som att 

tappa ansiktet eller förlora sin ära och personliga 

integritet. Reaktionerna över sådana 

situationer varierar mellan olika individer och 

i olika kulturer. I den svenska kulturen, där 

man sedan barnsben socialiseras in i en tradition 

att hålla inne med sina känslor och 

inte låta sig att få okontrollerade känsloutbrott 

i det offentliga, utvecklas ett visst beteendemönster. 

Etnologen Åke Daun skriver att i 

Sverige dominerar förnuftsorientering, intellektuell 

och saklig hållning. Ett förnuftigt 

handlingssätt betraktas som liktydigt med det 

mänskligt mogna eller vuxna handlingssättet. 

Att kunna disciplinera sina känslor har länge 

betraktats som tecken på mänsklig värdighet 

och civilisation. Svensken skall låta logik och 

rationalitet råda och låta känslorna stå tillbaka 

och motarbeta irrationella fenomen. Man 

uppfostras i att se nyktert och osentimentalt 

på saker och ting. 12 

Frånvaro av emotionalitet skall emellertid 

inte tolkas som att svenskar inte blir arga eller 

ilskna. Skillnaden ligger i hur man visar det. 

Enligt de svenska kulturella koderna uttrycks 

ilskan mindre explicit och öppet. Även om 

man skulle reagera negativt över någonting, 

så skall man lyfta fram argumenten och sakskälen, 

känslorna skall hållas tillbaka. 

De frågeställningar, som har behandlats i 

detta avsnitt, lyfter fram två olika problemområden. 

Det ena handlar om ovidkommande 

och förlegade attityder till kvinnor och 

personal som har så kallade mellankategoritjänster. 

Dessa attityder hör inte hemma inom 

högskolans värld och måste motarbetas och 

beivras oavsett vilken etnisk eller kulturell 

bakgrund man råkar ha. Det andra gäller bristande 

insyn i kulturella koder och om interkulturell 

kompetens. I båda fallen gäller det 

53

54 

att på ett tidigt stadium skapa medvetenhet 

hos samtliga berörda parter om olikheter i 

fråga om normer och koder. I det avseendet 

kan man hellre vara övertydlig än otydlig. Den 

ökade internationaliseringen och den kulturella 

mångfalden i samhället har lett till att 

universitetet är mötesplatsen för människor 

med olika etniska, kulturella och religiösa 

bakgrunder. Det är således än viktigare att 

personalens interkulturella kompetens höjs 

för att därigenom undvika krockar som har 

etniska och kulturella förtecken. 

I detta sammanhang måste man välja tillvägagångssätten 

för att påtala gällande normer 

för andra människor med stor omsorg. 

Ett sedan gammalt känt mönster är att om 

man väljer ett auktoritärt förhållningssätt får 

man räkna med negativa reaktioner.

13 Enligt SCB:s regionala statistik 

(BEFPAK) hade vid slutet 

av år 2001, 7,8% av befolkningen 

i Umeå kommun utländsk 

bakgrund. I sin beräkning utgår 

SCB från den demografiska 

definitionen, dvs. personer 

som är födda utanför Sveriges 

gränser och som sedan invandrat 

till Sverige. Siffrorna omfattar 

således inte de som är födda 

i Sverige vars ena eller båda 

föräldrar är födda i ett annat 

land. Om man inkluderar den 

senare gruppen ökar andelen 

människor med utländsk bakgrund 

i Umeå med några 

procentenheter. 

7. Studier och integration 

Statistiska centralbyråns uppgifter visar att 

knappt 8% av befolkningen i Umeå kommun 

har utländsk bakgrund. 13 För den grupp studenter 

med annan etnisk bakgrund, som 

kommer från etnisk segregerade områden, 

innebär studietiden i Umeå att de i sin nya 

miljö möter fler infödda svenskar. 

Några informanter uppger att detta hör 

till de mest påfallande skillnader som de lägger 

märke till. Även för dem som har studerat 

svenska före universitetsstudierna är denna 

skillnad påtaglig. Detta eftersom de 

kommer från hemmamiljöer som dominerats 

av människor med utländsk bakgrund. På 

universitetet domineras miljön av infödda 

svenska studenter och lärare. En informant 

beskriver sitt första intryck på följande sätt: 

Plötsligt är man på universitetet och har samma krav 

på sig när det gäller språkkunskap, att kunna uttrycka 

sig muntlig och att ha samma färdigheter när det gäller 

att skriva. Då känns det som mycket kämpigt. 

Flera informanter vill trots de nya förhållandena 

peka på en annan aspekt, som har varit 

utmärkande för deras räkning. Studierna vid 

Umeå universitet har inneburit att de lämnat 

etniskt segregerade bostadsområden och 

att de hamnat i en miljö som domineras av 

infödda svenskar. Flera informanter påpekar 

att detta har varit till stor hjälp för dem, när 

det gäller integrationen i det svenska samhället. 

Studietiden i Umeå har inneburit ett uppbrott 

med det gamla livet. Informant nummer 

1 som före sin studietid i Umeå bodde i 

ett segregerat bostadsområde i södra Sverige 

beskriver den främsta skillnaden i sin umgängeskrets. 

I det etniskt segregerade bostadsområdet 

umgicks han nästan uteslutande med 

människor som hade sina rötter i samma etniska 

och nationella bakgrund som han själv. 

Flytten till Umeå innebar att han för första 

gången bodde i ett bostadsområde som dominerades 

av svenskar. Den nya boendemiljön 

och studierna var två kanaler, varigenom 

han kunde etablera nära och kontinuerliga 

kontakter med infödda svenskar. Sett ur detta 

perspektiv var studieperioden i Umeå ett 

steg bort från ett segregerat bostadsområde, 

något som i sin tur motarbetade känslan av 

utanförskap hos honom. I detta fall har ett 

byte av den fysiska miljön från ett bostadsområde 

där över 90 procent av befolkningen 

består av människor med annan etnisk bakgrund, 

i de flesta fall nyanlända grupper av 

55

56 

flyktingar eller invandrare, till en studiemiljö 

som domineras av flergenerationssvenskar 

inneburit nya kontakter med den svenska majoritetsbefolkningen. 

På utbildningsprogrammet 

var trenden detsamma. I hans tidigare studieort 

dominerades elevpopulationen av elever 

med invandrarbakgrund. I Umeå studerar informanten 

på ett utbildningsprogram, där han 

och en annan student är de enda med annan 

etnisk bakgrund bland fyrtiotalet studenter. 

Gemensamt för flertalet informanter är att 

de har kommit i kontakt med det svenska 

samhället på ett helt annat sätt under sin tid i 

Umeå. Studietiden har inneburit fler och tätare 

kontakter med det svenska samhället. 

Upplevelserna av dessa kontakter är emellertid 

inte enhetliga. För flertalet har det inneburit 

större kontaktytor och därmed ökade 

möjligheter att lära känna det nya samhället. 

För en mindre grupp har det inneburit konfliktfyllda 

situationer. En informant uppger 

att de ökade kontakterna inledningsvis ledde 

till missuppfattningar som i vissa fall åtföljdes 

av konfliktsituationer. Han beskriver dock 

denna tid som en övergångsperiod. Resultatet 

av de inledande kontakterna var att såväl 

han som hans lärare och studiekamrater insåg 

att de var tvungna att revidera en rad förutfattade 

föreställningar. 

Flera informanter säger, att studieperioden 

i Umeå har för deras räkning inneburit en rad 

förändrade värderingar. Informant nummer 2 

uppger att han övergivit en del av gamla vär- 

deringar och ersatt dem med nya efter en tids 

vistelse i Umeå. Som exempel nämner han 

synen på könsroller. Han har övergett sina 

genomgående patriarkala värderingar, när det 

gäller synen på kvinnor och umgänget med 

dessa. Han understryker emellertid att den 

större integrationen under studietiden inte 

skall ses som ett totalt uppbrott med gamla 

uppfattningar. Fortfarande väljer han att behålla 

en del värderingar som han socialiserats 

in i. Det gäller framför allt det vardagliga sociala 

umgänget. I likhet med andra informanter 

anser han att det är svårt att ”komma svenskar 

in på livet”. Man har svårt för att förstå och ta 

till sig vissa beteendemönster eller kulturella 

koder hos svenskarna. Informanten säger att 

han har tagit till sig det svenska samhällets 

normer och värderingar, när det gäller synen 

på jämställdhet mellan könen, men att han 

inte kan ändra sina ståndpunkter, när det gäller 

synen på vänskap. Det gäller hur man skaffar 

nära vänner och upprätthåller nära vänskapliga 

relationer. Han upplever det som 

mycket svårt att skapa nära vänskapsrelationer 

med svenskar, eftersom han saknar ömsesidigheten 

i detta sammanhang. Det är alltid 

han i egenskap av den nyanlände som skall 

anpassa sig och låta sig integreras. De infödda 

svenskarna anser sig inte behöva genomgå en 

liknande process. Då tycker han att det är lönlöst 

att ens försöka. 

Informant nummer 18 kom till Sverige vid 

10 års ålder och har gått större delen av sin

skolgång här i Sverige. Han säger att hans bild 

av svenskarna förändrades negativt under studieperioden 

i Umeå. Innan han började på 

universitetet var hans bild av det svenska samhället 

mycket ljus, men han är idag mer negativt 

inställd till det. Det förändrade synsättet 

beror till största delen på det som hänt 

honom under studieperioden i Umeå. Han 

har studerat en flerårig utbildning vid en institution 

som drabbats av upprepade konflikter 

med etniska förtecken. 

Tvärt emot detta menar informant nummer 

4 att studierna har inneburit större integration 

för honom. Det var inte bara hans 

svenska studiekamrater och lärare som ändrade 

uppfattning om honom, han reviderade 

också en hel del stereotypa föreställningar 

om svenskar. 

Varje gång någon av mina landsmän klagar på att 

svenskarna är på det ena eller andra sättet invänder 

jag med att de har precis samma föreställningar om 

oss. 

Han tycker exempelvis inte längre att alla 

svenskar är kyliga i sina kontakter med andra 

människor. Han berättar om sin lärare som 

han träffade vid inledningen av sin utbildning. 

Han har träffat denne lärare vid några tillfällen 

ute på staden, varvid läraren stannat upp 

och pratat med honom och frågat hur det går 

för honom. 

Informant nummer 11 har också kommit 

från ett invandrartätt område. Under gym- 

nasieutbildningen gick han i klasser, som dominerades 

av elever med annan etnisk bakgrund. 

Studierna vid Umeå universitet innebar 

att denna trend bröts. 

Dom första åren /.../ bodde jag i en studentkorridor 

och där var det väldigt, väldigt bra sammanhållning 

/.../. Och /.../det har hjälpt mig ännu ett steg i [integrationen 

i det svenska samhället]. Det har varit väldigt 

bra. 

Det tycks finnas ett samband mellan hur det 

har gått för informanten under studietiden 

och synen på integrationen. Informant nummer 

12 som har drabbats av det ena bakslaget 

efter det andra säger sig ha tagit till sig en del 

av det nya samhällets normer och värderingar. 

Det gäller exempelvis synen på kvinnor och 

jämställdhet. Han säger också att en del enstaka 

kurser som han läst inom humaniora 

och samhällsvetenskap har inneburit, att han 

har fått nya kunskaper och nytt perspektiv på 

livet, men hans inställning på det nya samhället 

och majoritetsbefolkningen är tämligen 

negativ. Han säger att han hade mycket höga 

förväntningar på det svenska samhället och 

svenskarna. Dessa förväntningar besannades 

inte. Skillnaden mellan förväntningarna och 

det som han mötte i Sverige kan jämföras med 

skillnaden mellan dag och natt: 

De förväntningar som vi hade var något helt annat / 

.../ Folket är mycket inbundna och dom är försiktiga, 

man kan säga konservativa. 

57

58 

Informant nummer 13, som har bott i Sverige 

under lång tid och gått i skola i Sverige före 

sina universitetsstudier, upplever studietiden 

lite annorlunda i jämförelse med andra informanter. 

Hon kommer från ett studieovant 

hem. Detta innebar att hon omgavs med föreställningar 

som att universitetsstudier är 

mycket svårt och att det är enbart speciella 

grupper av människor som läser på universitet. 

Efter att ha övervunnit denna första barriär 

insåg hon att tiden på universitetet skilde 

sig från tidigare studier på ett markant sätt. 

För henne som studerade enstaka kurser var 

den största skillnaden att universitetsstudierna 

innebar mindre gemenskap och att det inte 

var självklart att hon skulle studera med samma 

personer under flera år. Samtidigt upplever 

hon att hon genomgått en mognadsprocess 

under studieperioden. 

Man har ju fått fler perspektiv på saker och ting /.../ 

när man kommer från gymnasiet så har man bestämda 

åsikter. Men ju mer man läser desto mer / 

.../ mognar man, man utvecklas. 

Mognadsprocessen har för hennes del inneburit 

att hon stärkt sin egen identitet. Hon 

talar om en identitet som bottnar i två kulturer, 

en svensk och en icke-svensk. Hon säger 

att hennes icke-svenska kulturella plattform 

under årens lopp varit ifrågasatt av omgivningen 

och hon har känt sig tvungen att förklara 

sig. Detta har också fortsatt under stu- 

dieperioden vid universitetet. Hon ser emellertid 

en utveckling mot det bättre i samband 

med hennes studier på universitetet. Denna 

utveckling består i att när hon lämnade gymnasiet 

bakom sig och inledde universitetsstudier 

fick hon lära sig att utveckla ett kritiskt 

tänkande. Detta gick ut på att se på saker 

och ting utifrån olika perspektiv. Hon använde 

sig av det kritiska tänkandet på ett 

intressant sätt. Den icke-svenska kulturella 

identiteten, som varit ständigt ifrågasatt, förvandlades 

till en plattform utifrån vilken hon 

granskade allt från förhållandena i omgivningen 

till studiematerialet. 

På något sätt blir man starkare i sin egen identitet / 

.../ och vågar stå för det. /.../ Det har självklart berikat 

mig för det har ju varit grundtryggheten som 

man hittar när man väl vågar erkänna att det här är 

jag på något sätt och att jag har hittat mitt. 

Informant nummer 15 har levt större delen 

av sitt i liv i en förort i mellersta Sverige. Under 

sin studietid i Umeå har han bott i studentkorridor. 

Han ser på denna tid som en 

period av experiment då han genom att prova 

sig fram, lärt känna mycket mer om svenskar 

och svenskhet. Informanten säger sig ha 

lärt mycket under den här tiden. Han har 

bättre förståelse för vissa beteendemönster. 

Detta har inte inneburit att han börjat umgås 

med svenskar, utan han väljer fortfarande 

att umgås med dem som han kallar sina

invandrarkompisar. Informanten säger sig ha 

större förtroende för dem och litar på dem i 

ännu större grad. 

Genom åren /../ alltså min tid här [i Umeå, förf. 

anm.] så kan jag ju mycket lättare acceptera svenskarnas 

beteenden. Förut accepterade man inte det 

men nu accepterar man. Nu vet man hur svenskar 

agerar i heta situationer. Att svenskar inte gillar temperamentsfullhet. 

Många invandrare som kanske 

inte har mycket kontakt med svenskar tror att det 

är något positivt att skrika till, men man når ju inget 

med ett sådant beteende. Utan man skall ju mer 

kunna kommunicera och behålla sitt lugn till det 

yttersta. 

Informant nummer 17 är muslimsk kvinna 

som bär slöja. Hon ser på sin tid vid universitetet 

som en tid av ömsesidig integration. 

Å den ena sidan så har hennes blotta närvaro 

vid universitetet ”tagit död på fördomar om 

muslimska kvinnor”. Hon anser att hon har 

bidragit till att skingra bilden av den muslimska 

kvinnan som den förtryckta kvinnan 

som utestängs från högre utbildning. Å andra 

sidan har studierna hjälpt henne att bryta 

sin sociala isolering. Före studietiden umgicks 

hon nästan bara med invandrare. Nu 

kommer hon i kontakt med svenskar och det 

svenska samhället på ett helt annat sätt. Hon 

beskriver sin tid vid universitet som en tid av 

omvandling. 

Jag har haft väldigt starka fördomar om svenskar, 

men nu känns det som om jag går igenom en förvandlingsprocess. 

Jag umgås med dom och fördomarna 

försvinner sakta men säkert. 

Samtidigt påpekar hon att studierna öppnar 

nya möjligheter för henne så att hon inte är 

hänvisad till traditionella yrken för invandrare, 

det vill säga arbeten som städjobb eller 

inom restaurangbranschen. 

Informant nummer 19 tycker att studietiden 

innebar att hon i sina kontakter med 

svenska studenter och lärare kunde motarbeta 

många fördomar om muslimska kvinnor. 

Hon anser emellertid att det är inte bara hon 

som satt prägel på sin omgivning, utan hon 

har också tagit intryck genom det tätare umgänget 

med svenska studenter och av att vara 

i miljöer som domineras av svenskar. Hon har 

kommit i kontakt med fler svenskar och därmed 

lärt sig mer om den svenska kulturen. 

Hon säger: 

Studietiden gav mig en chans att bekanta mig med 

den svenska kulturen. Den hjälpte mig också att integreras 

i samhället. Jag har lärt mig mer om svenskar, 

om hur dom tänker, hur dom bor, vad de pratar 

om, deras fester och traditioner etc. 

59

60 

8. Etnicitetens betydelse för studiemiljön 

Ett tema som informanterna fick reflektera 

över gällde om de upplevde att deras etniska 

bakgrund och deras insikt i andra kulturer på 

något sätt hade tillfört någonting till studiemiljön. 

Informanternas svar pekar åt rätt 

många olika håll, vilket gör att det inte går att 

ge ett enkelt och rakt svar på den här frågan. 

Avgörande i detta sammanhang tycks ha varit 

utbildningens karaktär. De informanter som 

studerat humanistiska och samhällsvetenskapliga 

ämnen samt lärarutbildningen anser sig 

ha kunnat använda sina kunskaper från andra 

kulturer på ett positivt sätt. Flera informanter 

som studerat vid övriga fakulteter uppger att 

de många gånger upplevt sin etniska bakgrund 

som en belastning. De har mötts av stereotypa 

föreställningar och tillskrivits mindre fördelaktiga 

identiteter, attityder eller beteendemönster. 

De uppger att de inte har setts som 

individer, utan snarare som representanter för 

etniska grupper. De har således behövt lägga 

mycket möda på att få bort dessa förutfattade 

uppfattningar. I en del fall har detta lett till 

konflikter. I de utbildningar, där det har förekommit 

konflikter med etniska förtecken, har 

de negativa upplevelserna varit mer påtagliga. 

Det bör tilläggas att de fakulteter där studen- 

terna haft flest negativa upplevelser har i regel 

haft betydligt större andel studenter med 

annan etnisk bakgrund. I motsats till dessa 

har humanistiska, samhällsvetenskapliga och 

lärarutbildnings fakulteterna haft mycket färre 

studenter med annan etnisk bakgrund genom 

åren. 

Informanter, som har haft mer positiva 

upplevelser, påpekar emellertid att lärarna i 

regel inte uppmärksammar detta. Det är de 

själva som tagit initiativ till detta. Flera informanter 

anser att de tillfört någonting till 

utbildningen. Informant nummer 2 säger att 

hon har haft stor nytta av det i sin utbildning. 

Det rörde sig om ett utbildningsprogram 

inom lärarutbildningen. Hon kunde 

använda sina kunskaper för att förklara vissa 

kulturskillnader inom områden som utbildningen 

berörde. Det gäller t.ex. synen på barn 

och förhållandet mellan vuxna och barn samt 

förväntningarna på lärarna och skolan. I sådana 

fall tyckte informanten att hon kunde 

bidra med sina erfarenheter och perspektiv 

och att hon tillförde någonting som saknades 

i utbildningen. Hon upplevde att hennes 

initiativ uppskattades av både studiekamraterna 

och lärarna.

Informant nummer 5 har läst ett samhällsvetenskapligt 

ämne. Han tycker att han har haft 

stor hjälp av sin kulturella och etniska bakgrund, 

eftersom man i hans utbildning skulle 

studera saker och ting utifrån olika perspektiv. 

Informanten anser att han hade ett 

annorlunda perspektiv på grund av sitt ursprung. 

Det hjälpte honom att analysera studiematerialet 

utifrån ett annat perspektiv. På 

så sätt kunde han tillföra någonting som hans 

svenska studiekamrater saknade. 

Jag har haft stor nytta av mitt kulturella och kunskapsmässiga 

bagage, som jag hade med mig när 

jag kom till Sverige. Problemet är att man inte behärskar 

språkets alla nyanser. Det gör att det är alltid 

inte så lätt att uttrycka sig på rätt sätt. Man blir 

kanske långrandig i sina utläggningar, eller att folk 

tror att man vill briljera inför dem, och jag vet att 

det är inte så populär bland studiekamraterna. 

Informant nummer 8 har läst både humanistiska 

och samhällsvetenskapliga kurser. 

Hon anser att hennes kulturella bakgrund har 

varit till stor nytta för henne. Detta kommer 

till uttryck genom att hon kan utgå från ett 

annat perspektiv. På så sätt kan hon tillföra 

diskussionen nya insikter. Informanten utgår 

från ett komparativt perspektiv och anser 

att detta är berikande både för henne och 

studiemiljön. 

Det finns andra exempel på hur den utländska 

bakgrunden kan upplevas på helt andra 

sätt än tillfredsställande. Det kan exem- 

pelvis hända att man på grund av sin etniska 

bakgrund förvandlas till en försvarsadvokat 

eller någon man kräver en förklaring av när 

någonting händer ute i världen. Då är man 

en representant för en nation eller en extremistgrupp. 

Man avkrävs på ställningstagande 

för eller emot någon. Informant nummer 3 

som är av tysk härkomst upplevde detta som 

mycket obehaglig. Det hände t.ex. att studiekamrater 

frågade henne om hennes föräldrars 

och mor- och farföräldrars ställning till nazismen. 

Hon uppger att hon ibland tyckte att 

det var svårt att behöva säga att hon kom från 

Tyskland. Det kändes som om det var på något 

sätt hennes fel, eller att hon bar på en kollektiv 

skuld för någonting som hade hänt innan 

hon och hennes mor och far ens var födda. 

Hon upplevde detta som att man skulle kräva 

alla svenskar på besked om någon hade gjort 

något dumt här Sverige. 

Studenternas utländska bakgrund kan vara 

en stor nackdel i fråga om studiemedel. Flera 

studenter uppger detta som ett av de områden 

där deras utländska bakgrund skapat problem 

för dem. Dessa studenter har haft problem 

med CSN, då de nekats studiemedel av 

olika skäl. 

En kvinnlig student med rötter i Afrika, 

som kom till Sverige vid 7 års ålder och som 

har gått hela sin skolgång i Sverige, uppger 

att hon mötte viss oförståelse och nonchalans 

från sina infödda svenska studiekamraters sida, 

när de diskuterade frågor som berörde tredje 

61

62 

världen. Hon upptäckte att hon var den som 

alltid vände på perspektivet och såg på diskussionsfrågorna 

utifrån ett tredjevärldenperspektiv. 

Detta berodde på att hon identifierade 

sig som en människa med rötter i denna 

världsdel, medan hennes infödda svenska 

kurskamrater identifierade sig i större omfattning 

med det västerländska perspektivet. 

Informant nummer 13 är inne på samma 

spår. Hon säger sig ha varit tvungen att påpeka 

saker och ting som varit stereotypa. Detta 

framför allt beroende på hennes kulturella 

bakgrund. 

Vi har haft många diskussioner om islam, islam och 

kvinnan, feminism och fundamentalism.

9. Förebilder, förståelse och nya perspektiv 

När det gäller jämställdhetsfrågan har det 

förts en diskussion om behovet av kvinnliga 

förebilder inom högskolan. Detta för att 

väcka intresse bland kvinnliga studenter och 

för att motarbeta den obalans som finns i 

detta avseende. När det gäller etnisk mångfald 

har frågan om förebilder inte haft lika 

stor prioritet. Även om många anser att 

mångfald är bra har man inte vidtagit åtgärder 

för att göra någonting åt det. En fråga 

som samtliga informanter fick svara på handlade 

om behovet av förebilder. Frågan gällde 

om informanterna såg det som nödvändigt 

att det fanns lärare med annan etnisk bakgrund 

på universitetet. En överväldigande 

majoritet ansåg att detta var av stor betydelse. 

Många saknade lärare med annan etnisk 

bakgrund i sina utbildningar. Sådana lärare 

skulle enligt en majoritet av informanterna 

tillföra nya perspektiv till utbildningen och 

därmed öka kvaliteten. Samtliga informanter 

motsatte sig emellertid kvotering av lärare 

med annan etnisk bakgrund. 

Informant nummer 2 uppger att frågan om 

etnisk bakgrund behandlades under utbildningen, 

eftersom studenterna skulle arbeta i 

miljöer där de träffade många människor med 

annan etnisk bakgrund. Samtidigt var det ganska 

konstigt för henne att det inte fanns någon 

lärare med annan etnisk bakgrund på utbildningen. 

Flera informanter anser att lärare med annan 

etnisk bakgrund skulle vara bra som förebilder. 

Informant nummer 8 säger: 

Lärare med utländsk bakgrund blir förebilder för studenter 

med utländsk bakgrund. Man förstår att om 

man studerar så kan man komma långt /.../ Det blir 

på något sätt naturligare. I en demokrati är det självklart 

att det ska vara så. 

Informant nummer 11 har haft lärare med annan 

etnisk bakgrund, men han är mer reserverad 

i frågan. Han säger: 

För mig spelar det absolut ingen roll vad läraren har 

för etnisk bakgrund. Det enda som är det viktigaste 

är att den läraren skall kunna prata bra svenska så man 

förstår vad han säger plus att han skall vara bra i att 

lära ut. /—/ Det är det enda som är det viktiga för en 

student, tror jag. /—/ För vi har haft faktiskt lärare / 

.../ [med utländsk bakgrund, förf. anm.] som inte kunde 

prata så bra, det var väldigt, väldigt jobbigt. 

Informant nummer 14 är positivt inställd till 

frågan och tycker att det är bra med bland- 

63

64 

ning och att det kan bidra till att minska rädslan 

för det främmande. Det viktigaste är dock 

att han tror att en lärare med annan etnisk 

bakgrund har lättare att förstå hans situation. 

Detta eftersom det kan tänkas att läraren själv 

har brottats med samma problem under sin 

studietid. 

Om vi säger att det är en lärare med samma bakgrund 

som jag själv så tror jag att han skulle ha bättre 

förståelse för mina svårigheter. Han kan sätta sig 

in i min situation när jag berättar för honom att jag 

har suttit uppe till klockan 5-6 på morgonen för att 

bli klar med en rapport som måste lämnas in klockan 

9. Jag är säker på att han skulle hitta en fadder åt 

mig eller hjälpa mig på annat sätt. 

Informant nummer 13 är mycket positiv till 

frågan om lärare med annan etnisk bakgrund. 

Hon ser på frågan dels utifrån ett personligt 

perspektiv och dels utifrån ett samhällsperspektiv. 

När det gäller samhällsperspektivet 

utgår hon från sina erfarenheter och kontakter 

med ungdomar med annan etnisk bakgrund, 

som allt mer tappar förtroendet för 

det svenska samhället och undrar varför de 

ska utbilda sig och dra på sig studieskulder, 

när de ändå inte får de arbeten som de förtjänar. 

Goda förebilder visar för dessa ungdomar 

att det går att göra karriär även om man 

har annan etnisk bakgrund. Hon ser på frågan 

även utifrån ett personligt perspektiv och 

ser på förebildernas framgångar som en framgång 

för den grupp som hon själv tillhör. Hos 

dessa förebilder söker hon en bekräftelse som 

innebär att det är inte bara infödda svenskar 

som kan göra karriär, samma sak gäller människor 

med annan etnisk bakgrund som tagit 

sig fram med hjälp av goda meriter men 

också social kompetens. För henne gäller att 

hon kan ”känna igen sig” i läraren. 

Det har varit jätteskönt på något konstigt sätt. Det 

har ibland känts som att /.../ jag har velat stå där 

framme och sagt ja där ser ni. Vi kan också. Men 

det är bara för att man har känt hela tiden att jag 

behöver kämpa lite mer än andra för att visa att jag 

kan.

10. Avslutande diskussion 

Denna intervjuundersökning utgår från studenter 

med annan etnisk bakgrunds perspektiv 

och identifierar en rad viktiga problemområden 

som är förknippade med deras 

universitetsstudier. Det är många problem 

och brister, som uppdagas i informanternas 

berättelser. Det finns emellertid några problemområden, 

som är av en mer central och 

generell karaktär. 

10.1. Centrala problemområden 

och möjliga åtgärder 

Inslussning 

Det saknas enhetliga och adekvata strategier 

för inslussningen av studenter med annan etnisk 

bakgrund i den svenska universitetsvärlden. 

Många studenter saknar tillräckliga kunskaper 

om och insyn i den svenska högskolans 

arbetssätt och metoder. De saknar en del färdigheter 

som krävs för att kunna ta sig an 

den högre utbildningen. Detta gör att de dras 

med stora svårigheter under sin studietid. Det 

krävs således utarbetade strategier som skall 

se till att alla studenter oavsett om det gäller 

programstudenter eller studenter som studerar 

enstaka kurser introduceras i den svenska 

studiekulturen vid studiestarten. Institutionerna 

måste visa större ansvar för dessa studenter. 

Inslussningen kan med fördel kombineras 

med information, som på ett tydligt sätt 

klargör de villkor som gäller inom högskolan, 

de krav som ställs på studenterna oavsett etnisk 

bakgrund samt de förväntningar som 

finns inom detta område. Informationen bör 

kombineras med upplysningar om studenträttsliga 

frågor. 

Med hjälp av särskilda ekonomiska resurser 

och fantasi kan man komma med lämpliga 

åtgärder i detta avseende. Ett förslag är att 

utse mentorer/faddrar till dessa studenter och 

att de får hjälp med introduktionen mer diskret, 

så att individer eller grupper av nya studenter 

inte riskerar att känna sig utpekade. 

Ett annat alternativ är att man upplyser om 

särskilda åtgärdspaket för studenter med annan 

etnisk bakgrund, så att de själva kan söka 

upp denna hjälp. Institutionerna borde kunna 

få hjälp av studievägledningen eller liknande 

instanser för att kunna erbjuda kvalificerad 

hjälp. Ännu ett alternativ är att använda 

sig av problembaserad inlärning. Förmedlingen 

av information inom en rad olika områden 

bakas in i olika case, som studenterna skall 

65

66 

arbeta med under introduktionsperioden genom 

gruppövningar. I detta alternativ använder 

sig lärarna av gruppdynamiken där studenterna 

involveras i detta arbete. 

Inslussningsinsatserna bör även omfatta 

bl.a. följande åtgärder: 

• Information om studieteknik och arbetssätt 

• Tydlig information om förhållandet till personal 

tillhörande den s.k. mellankategorin 

• Information om vilka krav som ställs på 

studenter och lärare. Gäller krav på ömsesidig 

respekt oavsett kön, etnicitet, religiös 

tro, sexuell läggning etc. 

• Information om rättigheter och skyldigheter 

samt förväntningar 

• Anordnande av återkommande arrangemang 

för social samvaro för att svetsa studentgrupperna 

samman. 

Kulturellt överbryggande åtgärder 

Intervjuerna visar att konflikter mellan studenter 

med annan etnisk bakgrund och lärare 

och infödda svenska studenter inte är ovanligt. 

Intervjupersonerna berättar om olika 

problem och förvecklingar. Sannolikt finns 

liknande upplevelser hos de andra parterna. 

Det saknas tydliga strukturer och strategier 

för konflikthantering och problemlösning vid 

sådana situationer. Konflikter med etniska och 

kulturella förtecken är känsliga och har en avskräckande 

karaktär. Det är få som vill ta tag 

i dessa frågor av rädsla för att bli stämplade 

som främlingsfientliga. I stället för aktiva åtgärder 

har man hoppats på att problemen 

skulle försvinna av sig själva genom att studenter 

blir färdigutbildade eller att de hoppar 

av studierna. 

Intervjupersonerna bekräftar detta mönster. 

Ytterst få informanter har fått stöd och 

hjälp för sin sak. I enstaka fall har man på 

eget initiativ försökt lösa problemet. Betydligt 

fler har inte velat eller vågat ta upp sina 

problem av rädsla för konsekvenserna. På en 

del ställen har positionerna varit så låsta hos 

alla inblandade parter att det inte har gått att 

åstadkomma konstruktiva lösningar. 

Det grundläggande problemet tycks vara 

den rådande dualismen mellan å ena sidan 

den etniskt och kulturellt heterogena studentgruppen 

och å den andra sidan den relativt 

monokulturella högskolan. Detta förhållande 

fastslås i mångfaldsutredningen, som karakteriserar 

förhållandet i den svenska högskolan 

på följande sätt: ”Forskning är internationell, 

undervisning är mera ’svensk’ och 

administration är påfallande ’svensk’.” 14 

Kommunikationssvårigheter mellan den 

monokulturella högskolan och den heterogena 

studentgruppen aktualiserar kulturkompetens 

hos anställda på högskolan. Ett sätt att 

hantera den här frågan är att satsa på ökad interkulturell 

kompetens. Man skall i förebyggande 

syfte satsa på kulturellt överbryggande åtgärder. 

Dessa insatser skall emellertid rikta sig 

till alla inblandade parter. Lärarna bör erbjudas 

14 Mångfald i högskolan. Reflektioner 

och förslag pm social och 

etnisk mångfald i högskolan, 

SOU 2000:47, sidan 72.

möjlighet till pedagogisk kompetensutveckling 

med inriktning mot interkulturell kommunikation, 

eftersom förutsättningarna för deras 

arbete har förändrats med tanke på den ökade 

etniska mångfalden inom högskolan. 

Studenter med annan etnisk bakgrund bör 

erbjudas insatser för att kunna identifiera och 

knäcka skrivna och oskrivna koder inom den 

svenska universitetsmiljön. 

Infödda svenska studenter bör erbjudas 

kunskaper om det mångkulturella samhällets 

verklighet och förutsättningar. 

Ett annat sätt att hantera situationen är 

att satsa på ökad mångfald bland de anställda. 

Det vill säga att anställa fler anställda med 

annan etnisk bakgrund. Det bör dock påpekas 

att det senare ensamt inte kan lösa problematiken. 

Detta eftersom den svenska högskolan 

lämnar ganska lite utrymme för 

sociokulturella skillnader. Anställda med annan 

etnisk bakgrund kan vara en lösning bara 

om det kombineras med ökad satsning på interkulturell 

kompetens samt ökat utrymme 

för mångfald inom högskolan. 

Extra stöd 

Intervjuerna visar att några informanter med 

bristfälliga språk- och förkunskaper har tagits 

in på olika utbildningsprogram. Bristande 

språkkunskaper blir ett hinder för dessa 

studenter i deras studier. De visar dåliga studieresultat 

på ett tidigt stadium. Det krävs 

större vaksamhet hos lärarna/lärarlagen för att 

upptäcka dessa studenter tidigt så att det är 

möjligt att erbjuda dem hjälp på ett individuellt 

plan. För dessa studenter är det viktigt 

att känna att de också kan lyckas i sina studier. 

Lärare som har uppmärksammat detta 

problem kan bygga in mindre kontrollstationer 

längs utbildningens väg. Studenter som 

lyckas passera dessa kommer att känna viss 

känsla av framgång, vilken stimulerar dem i 

deras kommande arbete. Det viktigaste är 

emellertid att erbjuda stödundervisning i 

skriftlig framställning och förmågan att kunna 

uttrycka sig i text. Det är också viktigt att 

integrera stödundervisningen i de vanliga studierna 

i samråd med berörda lärare. 

Om man ser på problemet som ett övergående 

funktionshinder, kan man utveckla ett 

stödsystem anpassad efter studenternas behov. 

Liknande åtgärder finns idag för infödda svenska 

studenter som av olika skäl behöver stödåtgärder 

i form av bättre studieteknik, våga talakurser 

med flera. Det krävs särskilda resurser 

för att kunna erbjuda sådan hjälp till studenter 

med annan etnisk bakgrund i form av språkverkstäder 

eller liknande. Enskilda institutioner 

eller fakulteter kan inte belastas med detta, utan 

resurserna bör komma från central nivå, det 

vill säga universitetet. 

Lärarna bör också visa större vaksamhet när 

det gäller grupparbeten som görs under schemalagd 

tid. I möjligaste mån bör studenter med 

olika etniska bakgrund ingå i grupperna. Man 

bör undvika etniskt homogena grupperingar. 

67

68 

Informations- och utbildningsmaterial 

Systematiska personalsamtal. Ulrika Pääjärvi (1994) 

Fyra bilder – fyra utbildningsmiljöer. Ethel Dahlgren 

(1995) 

Ny lärare – om pedagogisk introduktion av lärare vid 

institutionen. Agneta Hult (1995) 

ISBN 91-7191-091-3 

Reflektion och lärande. Ulrika Pääjärvi. En studie av 

tolv doktoranders/lärares lärande i samband med en 

universitetspedagogisk kurs vid Umeå universitet 

1993–94. (1995) 

Lärares arbetsmiljö. Anders Sjöström (1996) 

Pedagogiskt utvecklingsarbete i ett organisatoriskt 

perspektiv. Utvärdering av det pedagogiska programmet 

vid Umeå universitet. Brit Rönnbäck (1996) 

Studierektor. Om arbetet som studierektor. Brännström, 

Lauritz, Dahlgren, Ethel, Ågren, Per-Olof 

(1996) ISBN 91-7191-221-5 

Prefekten 1996/97. Enheten för personalutveckling 

En prefekts vardag. Några bilder av nya prefekters 

erfarenheter av ledarrollen Ulrika Pääjärvi och Peter 

Nilsson (1997) ISBN 91-7191-371-8 

IT i universitetsundervisningen. Per-Olof Ågren (1997) 

Prefekten och personalfrågorna. Ulrika Pääjärvi och 

Peter Nilsson (1998) ISBN 91-7191-502-8 

Att genomföra utvecklingssamtal. Ulrika Pääjärvi (1998) 

ISBN 91-7191-549-4 

Liftarens guide till problembaserat lärande (PBL). Mona 

Fjellström & Petteri Teppola (1998) ISBN 91-7191-574-5 

17 män och en gisslan. Mona Fjellström & Sophia 

Abrahamsson (1999) ISBN 91-7191-730-0 

Etik och moral i högre utbildning. Roger Fjellström 

(1999) ISBN 91-7191-747-0 

Administratören – universitetets ande i lampan?! Tomas 

Grysell & Kristina Sjögren (1999) ISBN 91-7191-766-7 

Inspirationskälla, föredöme, tränare och kollega. 

Åsa Bergenheim. Skriftserie från Universitetsförvaltningen, 

2001:1. 

Universitetspedagogiskt centrum och Kommittén för 

kvalitetsfrågor: Kursutvärderingar – stöd för lärande och 

utveckling. Mona Fjellström. Skriftserie från 

Universitetsförvaltningen, 2002:1. 

Konferensrapporter: 

Universitetspedagogisk konferens 1993 



Universitetspedagogisk konferens 1999

Universitetspedagogiskt 

centrum (UPC) 

Umeå universitet 

901 87 Umeå 

Telefon 090-786 78 82 

Fax 090-786 93 55 

www.upc.umu.se 

Umeå universitet 

901 87 Umeå. Telefon 090 786 50 00. Fax 090-786 99 95 

www.umu.se

Möten, myter och verkligheter - Universitetspedagogiskt centrum ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?