Posttraumatiska stressreaktioner

Rapport 

2002:5 

Kriskunskap 

Enheten för Psykisk Hälsa 

Posttraumatiska 

stressreaktioner hos 

ambulanspersonalen inom 

Jämtlands läns landsting 

En explorativ studie 

Jacek Hochwälder 

Anna-Karin Ivarsson 

Jenny Widell

Posttraumatiska stressreaktioner 

hos ambulanspersonalen 

inom Jämtlands läns landsting 

En explorativ studie 



Jenny Widell

Enheten för Psykisk Hälsa är en del av Samhällsmedicin i Stockholms 

läns landsting med inriktning att förebygga psykisk ohälsa och främja 

den psykiska hälsan i befolkningen i regionen. Enheten arbetar med 

kartläggning, forskning och metodutveckling samt information och 

utbildning. 


Samhällsmedicin 

Stockholms läns landsting 

Box 17533 

118 91 Stockholm 

© Alla rättigheter förbehållna Enheten för Psykisk Hälsa och 

författaren. 

Rapport 2002:5 

Tryckeri: Ormbergstryck 

ISSN: 1650-0660 

ISBN: 91-89525-17-5

Posttraumatiska stressreaktioner hos ambulanspersonalen inom 

Jämtlands läns landsting — En explorativ studie 

Psykiskt påfrestande situationer i arbetet är oundvikliga för personal 

inom ambulanssjukvården. Syftet med föreliggande studie var att 

undersöka i vilken utsträckning ambulanspersonal uppvisar post– 

traumatiska stressreaktioner samt hur ett antal bakgrundsvariabler 

inklusive socialt stöd är relaterade till dessa reaktioner. 

En kvantitativ studie genomfördes bland all ambulanspersonal anställd 

inom ambulanssjukvården i Jämtlands läns landsting. Personalen fick 

besvara en enkät som bestod av ett antal bakgrundsfrågor samt 

skalorna PTSS-10, IES-15 och SS-13. 

Resultaten indikerade att ambulanspersonal kan utveckla allvarliga 

posttraumatiska stressreaktioner efter en påfrestande händelse och att 

ålder, antal år i yrket, om man blivit erbjuden hjälp från arbetsgivaren 

med att bearbeta händelsen samt socialt stöd har en statistiskt signifikant 

relation till denna typ av stressreaktioner. 

Det är av stor vikt att man på ambulansstationer är medveten om 

riskerna för posttraumatiska stressreaktioner, så att dessa reaktioner 

inte får en alltför stor negativ effekt på ambulanspersonalens psykiska 

och fysiska hälsa samt på deras förmåga att utföra arbetsuppgifter. 

Nyckelord: Ambulanssjukvårdare, posttraumatiska stressreaktioner 

posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), socialt stöd.

FÖRORD 

Att arbeta inom ambulanssjukvård är förenat med ökad risk för psykisk 

ohälsa i form av posttraumatiska stressreaktioner, ”utbrändhet” och 

långtidssjukskrivning. Det finns idag många internationella studier som 

beskriver de påfrestningar, som personal inom akutsjukvård utsätts för. 

En stor del av dessa undersökningar har gjorts på personal som arbetat 

vid stora olyckor och katastrofer. Studier som belyser psykiska påfrestningar 

i ambulanspersonalens vardagsarbete är emellertid ovanliga och 

det gäller för såväl Sverige som andra länder. 

Det är därför glädjande att föreliggande arbete under hösten 2001 

kommit till stånd. Genom studien önskade man få reda på vilka inslag i 

arbetet som ambulanspersonal i ”aktiv sjukvårdstjänst” i Jämtlands läns 

landsting uppfattade som särskilt psykiskt påfrestande och samtidigt 

kartlägga förekomst av tecken på psykisk ohälsa kopplat till dessa 

påfrestningar. Man ville också beskriva vilka former av psykologiskt 

stöd, som arbetsgivarna erbjöd personalen. 

På Enheten för Psykisk Hälsa bedrivs en rad studier och utbildningar 

inriktade på att förebygga utveckling av arbetsrelaterad psykisk ohälsa. 

Detta arbete är huvudsakligen inriktat på akutsjukvårdens personal till 

vilken vi räknar personalen inom ambulanssjukvården. Det finns vad vi 

vet inga motsvarande undersökningar genomförda på ambulanspersonal 

i Sverige. Resultaten av undersökningen är tankeväckande och 

skulle kunna användas såväl som underlag för likartade undersökningar 

inom andra landsting som för att ge uppslag till olika former av 

stödåtgärder till ambulanspersonal. Eftersom rapporten väl passar in i 

det arbete som enheten bedriver har vi låtit utge den i vår egen rapportserie. 

Jag skulle särskilt vilja betona några av resultaten i studien. Vissa 

påfrestningar i arbetet ansågs av ambulanspersonalen vara mer 

psykiskt belastande än andra. Det gällde framför allt olyckor där barn 

kom till skada eller avled. Dödsolyckor och olyckor med svåra 

kroppsskador eller olyckor där man kände de drabbade uppfattades 

också som särskilt påfrestande. Detta behöver såväl de som arbetar i 

ambulanserna som personer i arbetsledande ställning känna till. Även 

om det talas mycket om nödvändiga stödinsatser till sjukvårdspersonal, 

som i sitt arbete utsätts för starka psykiska påfrestningar, visar den 

aktuella studien att majoriteten av ambulanspersonalen inte ansåg sig 

ha fått utbildning om psykiska reaktioner efter svåra händelser eller om

hur arbetsrelaterad psykisk ohälsa skulle kunna förebyggas. Som brukligt 

är, vid likartade undersökningar, uppgav personalen att man sökte 

och fick sitt viktigaste stöd hos kollegorna. Anmärkningsvärt var dock 

att närmare 45 procent av de anställda inte erbjudits hjälp från arbetsgivaren 

efter en svår händelse. Att stöd är en viktig del i förebyggandet 

av psykisk ohälsa understöds i undersökningen av att man fann signifikant 

mera posttraumatiska stressreaktioner hos personal som inte 

erbjudits psykologiskt stöd. 

Stockholm i september 2002 

Abbe Schulman 

Överläkare och ansvarig för området Kriskunskap 


Samhällsmedicin, Stockholms läns landsting

FÖRFATTARNAS FÖRORD 

Vi vill framföra ett tack till all ambulanspersonal inom ambulanssjukvården 

i Jämtlands läns landsting (vilket inkluderar länets samtliga 

12 ambulansstationer samt ambulanshelikoptern, med totalt 

126 anställda) för att de tagit sig tid att besvara enkäten som ligger till 

grund för denna rapport. Ambulanschefen i Jämtlands läns landsting 

Nils-Arne Olofsson vill vi tacka för att han har sanktionerat denna studie. 

Psykologen Suad Al-Saffar tackar vi för att hon har givit synpunkter på 

föreliggande rapport och Laila Lindahl för att hon med stor noggrannhet 

korrekturläst rapporten och förberett den för tryck. Överläkaren och 

ansvarig för området Kriskunskap Abbe Schulman är vi skyldiga ett stort 

tack för hans ytterst värdefulla synpunkter på alla versioner av föreliggande 

rapport. 

Stockholm i september 2002 



Jenny Widell

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

FÖRORD ........................................................................................................... 5 

FÖRFATTARNAS FÖRORD.......................................................................... 7 

INLEDNING .................................................................................................. 11 

Posttraumatiskt stressyndrom .................................................................. 13 

Räddnings- och sjukvårdspersonal och PTSD........................................ 16 

Räddnings- och sjukvårdspersonal och socialt stöd .............................. 18 

Syfte............................................................................................................... 19 

METOD ........................................................................................................... 20 

Deltagare ...................................................................................................... 20 

Procedur ....................................................................................................... 20 

Mätinstrument............................................................................................. 20 

Bakgrundsfrågor..................................................................................... 20 

Självskattningsinstrument PTSS-10 ..................................................... 21 

Självskattningsinstrument IES-15 ........................................................ 21 

Självskattningsinstrument SS-13 .......................................................... 21 

Databearbetning.......................................................................................... 22 

Kategorisering och indexbildning........................................................ 22 

Statistisk analys....................................................................................... 23 

RESULTAT ..................................................................................................... 24 

Bakgrundsfrågor ......................................................................................... 24 

PTSS-10 ......................................................................................................... 26 

IES-15 ............................................................................................................ 27 

SS-13.............................................................................................................. 29 

Samband mellan PTSS-10, IES-15 och SS-13............................................ 30 

DISKUSSION.................................................................................................. 31 

REFERENSER................................................................................................. 36 

BILAGOR........................................................................................................ 35

INLEDNING 

Människor har i alla tider varit utsatta för katastrofer och drabbats av 

olyckor. I takt med den teknologiska utvecklingen som har skett i 

dagens samhälle har olyckor och katastrofer blivit allt vanligare och 

mera omfattande. Katastrofer kan grovt indelas i naturkatastrofer samt 

teknologiska eller människoskapade katastrofer som till exempel större 

bränder, flyg-, buss-, båt- och tågolyckor (Dyregrov, 1992). Sverige har 

dock varit förskonat från större naturkatastrofer men under de senaste 

åren har landet drabbats av flera svåra och omfattande olyckor som t.ex. 

Estoniakatastrofen 1994 och brandkatastrofen i Göteborg 1998. 

Att vara med om olyckor och katastrofer, att utsättas för våld och hot 

eller att plötsligt drabbas av en livshotande sjukdom sätter både den 

fysiska hälsan och det psykiska välbefinnandet på spel. Självtillit och 

trygghetskänsla kan på kort tid slås sönder. Huruvida extrema händelser 

blir traumatiska och åstadkommer skada, är bland annat beroende 

av vad personen drabbas av, när och hur, personlighetsfaktorer samt 

hur nätverket sett ut. Aktuell forskning har visat att en av fem personer, 

som varit utsatta för extrema påfrestningar, vilka inneburit ett hot till 

livet, riskerar att utveckla ett posttraumatiskt stressyndrom (Weisaeth & 

Mehlum, 1997). 

Vid olyckor och katastrofer återfinns direkt och indirekt drabbade. 

Bland de direkt drabbade finns döda, skadade, anhöriga och vänner till 

döda och skadade samt personer i omgivningen. Bland de indirekt 

drabbade återfinns ambulanspersonal, brandmän, polis och övrig 

räddningspersonal. Forskning har visat att det inte enbart är de direkt 

drabbade som visar olika typer av krisreaktioner eller andra akuta 

psykiska reaktionsmönster, utan också stora grupper av indirekt 

drabbade reagerar med olika typer av stressreaktioner (Socialstyrelsen, 

1991:2). 

Många kliniker och forskare inom området kris och katastrof talar om 

flera olika typer av kriser (se t.ex. Cullberg, 1975; Larsson & Österdahl, 

1995). De skiljer framför allt på utvecklingskriser och traumatiska 

kriser. Denna studie redogör endast för det typiska vid en traumatisk 

kris. En traumatisk kris kännetecknas av att den har sin orsak i en 

plötslig och oväntad händelse t.ex. i form av en olycka. 

Föreliggande studie fokuserar på en kategori av indirekt drabbade 

personer som utgörs av ambulanspersonalen i Jämtlands län samt deras 

11

eaktioner efter en påfrestande händelse i arbetet. Jonsson (2000) 

beskriver en ambulanssjukvårdares vardag där ingen situation får vara 

främmande eller omöjlig. Att komma till ett hem där en familjemedlem 

drabbats av akut sjukdom, hjärtstopp eller självmordsförsök är påfrestande 

situationer i arbetet. Att kliva in i ett missbrukarhem, där barnen 

lider och hustrumisshandel förekommer, är starka upplevelser. Den 

sociala misär som personal möter hos drog- och alkoholmissbrukare 

kan vara plågsam att bevittna. Arbetsklimatet har blivit hårdare och 

ambulanspersonal utsätts också för våld och hot. Trafikolyckor och 

andra händelser där barn är drabbade har alla berörda, även ambulanspersonal, 

svårare att stå ut med. Under ett par år har uppdragen för 

ambulanspersonalen blivit fler och mindre tid har blivit över för att 

”ladda batterierna”. 

Ambulanssjukvården har blivit allt viktigare och har under de senaste 

två årtiondena gått igenom en omfattande utveckling, från att huvudsakligen 

varit en transportorganisation till en första länk i vårdkedjan 

som ska erbjuda kvalificerad vård. Ambulanssjukvårdens arbete 

kännetecknas av snabba och kompetenta insatser vid såväl olycksfall 

som vid akuta sjukdomsfall (Socialstyrelsen 1990:10). Ambulanssjukvården 

har under 1990-talet blivit allt mer avancerad och knutits 

närmare den övriga akutsjukvården som nu allt oftare benämns 

”prehospital akutsjukvård”, bemannad med specialistläkare eller 

specialistsjuksköterska (Rehnqvist & Stensnäs, 1999). 

Ambulanssjukvården i Jämtlands län har som huvuduppgift att svara 

för omhändertagande och transport av patienter som inom länet 

drabbas av akut sjukdom eller skada. Verksamheten med vägambulans 

är fördelad på 12 ambulansstationer (Östersund, Järpen, Sveg, Backe, 

Bräcke, Hammarstrand, Strömsund, Krokom, Svenstavik, Funäsdalen, 

Hede och Gäddede), och därutöver finns en ambulanshelikopter. Detta 

är länssjukvårdens mest spridda verksamhet med cirka 40 mil från 

norr till söder. Det finns cirka 130 ambulanssjukvårdare anställda i 

Jämtlands län, varav 40% är kvinnor (N.A. Olofsson, personlig 

kommunikation, 23 november, 2001). 

Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska landstinget erbjuda en god hälsooch 

sjukvård åt dem som är bosatta inom landstinget. Landstinget har 

också ansvar för att det finns en ändamålsenlig organisation för vägoch 

luftburna sjuktransporter (Svensk författningssamling, 1982:763). 

Sverige har inte någon specifik ambulanslagstiftning, men lagar som 

gäller för sjukvården gäller även generellt för ambulanssjukvården. För 

12

hälso- och sjukvården gäller sekretesslagen, vilket bl.a. medför att den 

som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen inte får 

avslöja vad han eller hon har fått veta om en enskild persons hälsotillstånd 

eller andra personliga förhållanden (Svensk författningssamling, 

1980:100). 

Posttraumatiskt stressyndrom 

Posttraumatiskt stressyndrom PTSS (eller PTSD efter engelskans Post- 

Traumatic Stress Disorder) karaktäriseras av olika typer av symtom 

som uppkommer efter en traumatisk händelse. Dessa symtom kan visa 

sig som påträngande återupplevelser av den traumatiska händelsen som 

kan ge den drabbade en känsla av att den oerhörda faran ännu består, 

undvikande beteenden för situationer som påminner om den traumatiska 

händelsen och en överspändhet som inte existerat innan den traumatiska 

händelsen inträffade. Diagnosen PTSD definieras i Diagnostic and 

Statistical Manual of Mental Disorder (DSM IV, 1994) och beskrivs 

utförligare längre fram. Enligt Resick (2001) kan symtomen ses som 

normala reaktioner efter en extrem händelse men om återhämtningen 

inte sker inom rimlig tid eller om postraumatiska reaktioner utvecklas 

och förvärras betraktas de inte längre som normala reaktioner. 

Söndergaard hävdar (i Öster, 2001) att PTSD är en normal reaktion på 

omvälvande händelser som har rubbat balansen mellan olika system i 

hjärnan och kroppen. Det handlar om händelser som man normalt inte 

kommer i kontakt med och som de flesta skulle reagera på. För att 

diagnosen PTSD ska kunna ställas måste symtomen ha funnits i minst 

en månad och medföra svårigheter att arbeta och/eller umgås med 

andra människor. Det normala är att reaktionerna kommer i nära 

anslutning till händelsen och att symtomen helt försvunnit inom det 

första året. 

Ett psykiskt trauma kan innebära en kraftig stressbelastning för individen. 

Vilka följder en sådan psykisk påfrestning kan få beror på tre 

faktorer: påfrestningens intensitet, individens tolkning samt individens 

motståndskraft. Påfrestningar som förorsakar traumatisering av 

händelsen betecknas som traumatiska händelser och de efterföljande 

reaktionerna som posttraumatiska stressreaktioner. Allvarliga stressbelastningar 

kan indelas efter påfrestningens varaktighet och frekvens 

samt om händelsen inträffat plötsligt eller varit väntad. En sådan 

indelning särskiljer tre olika förlopp i de posttraumatiska stressreaktionerna. 

13

• Akut kortvarig stressbelastning åstadkoms av enstaka och kortvariga 

traumatiska händelser som till exempel bilolyckor, bränder, snöskred 

och våldtäkter. När sådana händelser drabbar utan förvarning 

och individen är oförberedd betecknas de som chocktrauman. Ett 

typiskt chocktrauma kännetecknas av att den drabbade saknar 

beredskap samt av att intensiteten i påfrestningen är stark. Trauman 

av detta slag kan följas av de klassiska posttraumatiska faserna: 

chock-, reaktions-, bearbetnings- och nyorienteringsfasen (Cullberg, 

1975; Weisaeth & Mehlum, 1997). Chockfasen är kort och varar högst 

en vecka. Förnekande är den vanligaste psykologiska försvarsmekanismen 

i denna fas. Reaktionsfasen följer efter chockfasen och kan 

vara några månader, ibland upp till ett år. Reaktionsfasen präglas 

av ångest och depressiva symtom, men även andra psykiska 

reaktioner är vanliga. Bearbetningsfasen är lång, ofta flera år vid ett 

kraftigt psykiskt trauma. Bearbetningsfasen är en psykologisk 

bearbetning av det inträffade som sker genom ett ständigt 

repeterande och återupplevande av den traumatiska händelsen. 

Nyorienteringsfasen efterträder successivt bearbetningen och varar 

fram till nästa gång individen utvecklar en krisreaktion (Lundin, 

1995). 

• Långvariga serier av påfrestningar och stress som till exempel allvarlig 

fysisk skada med långvarig behandling och rehabilitering eller 

obotlig sjukdom. Sådana långvariga serier av påfrestningar och 

stress är relativt vanliga inom vissa yrkesgrupper, så som t.ex. hos 

sjukvårdspersonal och polis. 

• Långvarig konstant stressbelastning handlar om långvariga faror som 

krig, koncentrationsläger och långvarig tortyr. De stressreaktioner 

och den psykiska skadeverkan som förekommer under långvariga 

påfrestningar kan ge sig till känna många år senare (Weisaeth & 


I DSM-IV (1994) finns de diagnostiska kriterierna för posttraumatiskt 

stressyndrom specificerade: 

A. Personen ska ha varit utsatt för en traumatisk händelse med båda 

följande karaktäristiska: 

1. Den drabbade ska ha upplevt, bevittnat eller konfronterats med 

en händelse eller händelser som innebär död eller allvarlig skada, 

eller ett hot mot den egna eller andras fysiska integritet. 

2. Den drabbades reaktion ska karaktäriseras av en intensiv rädsla, 

hjälplöshet eller fasa. 

14

B. Den traumatiska händelsen återupplevs ständigt (intrusion) på 

åtminstone ett av följande sätt: 

1. Återkommande och påträngande minnen av händelsen, i form av 

bilder, tankar, sinnesintryck. 

2. Återkommande mardrömmar om händelsen. 

3. Individen kan plötsligt handla som eller känna det som om den 

traumatiska händelsen inträffar på nytt. 

4. Intensivt psykiskt obehag inför händelser som symboliserar eller 

liknar någon aspekt av den traumatiska händelsen. 

5. Fysiska reaktioner vid inre eller yttre tecken som symboliserar 

eller liknar någon aspekt av den traumatiska händelsen. 

C. Individen undviker ständigt stimuli (avoidance) som associeras till 

traumat eller uppvisar en generell avtrubbning av förmågan att 

reagera känslomässigt (som inte förelåg före traumat) vilket visar sig 

i åtminstone tre av följande: 

1. Aktivt undvikande av tankar eller känslor som förknippas med 

traumat. 

2. Aktivt undvikande av aktiviteter, platser eller personer som 

framkallar minnen av traumat. 

3. Oförmåga att minnas någon viktig del i händelsen. 

4. Påtagligt minskat intresse för eller deltagande i viktiga aktiviteter. 

5. Känsla av ointresse eller främlingskap inför andra. 

6. Begränsade affekter t.ex. oförmåga att känna kärlek. 

7. En känsla av att inte ha någon framtid. 

D. Bestående tecken på överspändhet (hyperarousal), vilket visar sig i 

åtminstone två av följande: 

1. Svårt att somna eller orolig sömn. 

2. Irritabilitet eller vredesutbrott. 

3. Koncentrationssvårigheter. 

4. Överdriven vaksamhet. 

5. Lättskrämdhet. 

E. Störningens varaktighet åtminstone en månad med symtom enligt B, 

C och D. 

F. Störningen orsakar kliniskt signifikanta obehag eller försämrad 

funktion socialt, yrkesmässigt eller inom andra viktiga områden. 

15

I DSM-IV specificeras PTSD efter symtomens varaktighet och inträden. 

PTSD betecknas som: akut om symtomens varaktighet är mindre än tre 

månader; som kroniskt om symtomens varaktighet är mer än tre 

månader; och med fördröjd debut om symtomen debuterat mer än sex 

månader efter traumat. 

De flesta människor som utsätts för en traumatisk händelse kan inom 

loppet av några dagar eller veckor uppleva något av de reaktioner som 

karakteriserar PTSD. Amerikanska studier har visat att 8% av män och 

20% av kvinnor som upplever en traumatisk händelse utvecklar PTSD 

och ungefär 30% av dessa utvecklar en kronisk form som kan leda till 

livslångt lidande (www.ncptsd.org). Enligt Hodgkinson och Stewart 

(1998) är män mer utsatta för traumatiska händelser än kvinnor men 

kvinnor utvecklar PTSD oftare än män. För kvinnor är det också större 

risk att PTSD får ett kroniskt förlopp. 

För att kartlägga tidiga symtom och reaktioner av posttraumatisk stress 

vid olyckor och katastrofer har två frågeformulär kommit att rekommenderats; 

Post Traumatic Symtom Scale (PTSS-10) och Impact of 

Event Scale (IES-15). Båda enkäterna har framtagits för forskningsändamål 

samt som screeningsinstrument. PTSS-10 har kommit att 

användas internationellt i samband med uppföljning av drabbade 

grupper vid olyckor och katastrofer. PTSS-10 har också rekommenderats 

av en internationell forskargrupp 1 för utveckling av europeiskt 

forskningssamarbete (Lundin, 1992). Mätinstrumentet IES-15 utvecklades 

ursprungligen av Horowitz (1979) som utvecklat teorin om 

påträngande och undvikande reaktioner som centrala vid traumatiska 

händelser. 

Räddnings- och sjukvårdspersonal och PTSD 

Psykiskt påfrestande situationer i arbetet är oundvikliga för personal 

inom ambulanssjukvården. Sjukvårds- och räddningspersonal kan när 

någon händelse utöver det normala eller förväntade inträffar, komma 

att utveckla posttraumatiska stressreaktioner. Det finns en rad sådana 

händelser som kan medföra en stressbelastning. Det kan vara att en 

nära arbetskamrat omkommer eller blir svårt skadad, att barn omkommer, 

att anhöriga eller nära vänner finns bland offren, att självmord 

finns med i bilden, eller att ett allvarligt fysiskt hot riktas mot räddnings- 

eller sjukvårdspersonal samt andra händelser med ett start 

1 A concerted European action for coping with disaster (EuroActDIS). 

16

känslomässigt innehåll. Räddnings- och sjukvårdspersonal kan komma 

att bli direkt drabbad. Detta är särskilt stor risk om olyckan inträffar i 

ett litet samhälle eller i en situation som medför närhet till den egna 

familjen eller hembygden (Lundin, 1992). Hjälparnas reaktioner blir 

särskilt starka när barn är involverade. Dyregrov (1992) nämner en 

studie av Robinson där det framkom att det som ambulanspersonalen 

upplevde som mest stressframkallande var att ta hand om skadade 

barn. 

Dyregrov (1992) nämner att tidigare forskningsrapporter som finns på 

området handlar till stor del om efterreaktioner hos hjälparna. Flera 

studier har påvisat att den vanligaste reaktionen efter en olycka eller 

katastrof tycks vara påträngande minnesbilder och tankar som i sin tur 

bidrar till sömnstörningar och koncentrationsproblem. Andra vanliga 

och normala efterreaktioner är ångest, rastlöshet, oro, vrede samt 

irritation. 

McFarlane (1988) har studerat psykologiska efterreaktioner hos 

brandmän som var involverade i en skogsbrand i Australien. De 

använde sig av IES-15 som mätte graden av påträngande tankar och 

minnesbilder samt undvikande av händelsen. Omkring hälften av 

brandmännen uppvisade kort tid efter händelsen psykiska besvär. Efter 

11 och 29 månader visade 20% kvarstående posttraumatiska 

stresstörningar. 

Även Ersland, Weisaeth och Sund (1989) har i en studie visat att 24% av 

den personal som deltog i räddningsarbetet vid Kielland-olyckan 2 led 

av försämrad psykisk hälsa nio månader efter olyckan. De som upplevde 

dålig psykisk hälsa fick höga IES-poäng, i synnerhet ifråga om 

påträngande minnesbilder. Paton (1990) nämner att IES-skalan har visat 

sig vara mycket användbar vid bedömning av sjukvårds- och räddningspersonals 

efterreaktioner. 

En amerikansk studie gjord av Hammer, Mathews, Lyons och Johnson 

(1986) undersökte arbetsrelaterad stress bland sjukvårdspersonal. I 

undersökningen framkom att ambulanspersonal visade symtom på 

yrkesrelaterad stress och hade en försämrad arbetsprestation. Personalens 

besvär togs inte på allvar. Personalen tenderade även att överföra 

egna negativa attityder till patienter. 

2 Oljeplattform som kantrade utanför den norska kusten 1980. 

17

Enligt Dyregrov (1992) har det inte ägnats mycket forskning åt att 

identifiera vare sig stressorer eller personlighetsdrag hos hjälpare som 

kan förutsäga vem som kommer att utveckla långvariga psykiska 

reaktioner. De studier som finns beträffande personlighetsdrag eller 

demografiska variabler har visat ett samband mellan låg ålder och 

starka reaktioner. Detta stöds emellertid inte av en undersökning gjord 

av McFarlane (1988). Dyregrov (1992) menar att det kan tänkas vara 

erfarenhet snarare än ålder som är den betydelsefulla faktorn, något 

som Weisaeth (1984) påvisat i en studie. 

Jonsson (2001) har genomfört en kvantitativ kartläggning av förekomsten 

och typ av stress hos ambulansbesättningar. Han har i sin 

studie använt sig av IES-15 och PTSS-10 för att mäta stressreaktioner 

efter en traumatisk händelse. Studien visade att cirka två tredjedelar av 

deltagarna hade varit med om en traumatisk händelse under sitt arbete 

i ambulans. Cirka 15% av de som varit med om en traumatisk händelse 

uppfyllde kriterierna för en posttraumatisk stresstörning. Vidare framkom 

att det fanns ett signifikant samband mellan antalet yrkesverksamma 

år i ambulans, ålder och posttraumatiska stressreaktioner. 

Räddnings- och sjukvårdspersonal och socialt stöd 

Enligt Socialstyrelsen (1991:2) ställs det stora krav på den personal som 

medverkar i räddningsarbete vid olyckor. De utsätts för enorma 

påfrestningar i form av påfrestande upplevelser, psykisk press och ett 

överhängande hot. För att kunna hantera detta krävs övning, utbildning 

samt god självkännedom. Det är också viktigt att personalen får stöd i 

att bearbeta upplevelserna efter avslutat arbete. Som en hjälp för 

bearbetningen bör man få tala om sina upplevelser, både om vad man 

faktiskt har gjort och de känslor av otillräcklighet, ilska, sorg och ibland 

skuldkänslor, som eventuellt väckts i arbetet. Vid mindre och ”alldagliga” 

olyckor kan denna bearbetning oftast ske inom ramen för det 

sociala nätverket, till exempel genom kamratstöd och arbetsledarinsatser. 

Vid stora olyckor bör dessutom en särskild psykologisk 

genomgång (debriefing) erbjudas. Med detta menas en gruppvis 

uppföljning av räddningsinsatserna. Avsikten är att förebygga onödiga 

psykiska följdverkningar hos räddnings- och sjukvårdspersonal. 

Psykologiska debriefingmöten har enligt Larsson och Österdahl (1995) 

blivit allt vanligare i samband med olycks- och katastrofinsatser, och 

bör ingå som en obligatorisk rutin på varje arbetsplats där personalen 

involveras i katastrofarbete. De menar att ”debriefing” reducerar risken 

för ohälsa (PTSD), underlättar återgången till det ordinarie arbetet, 

18

idrar till en bättre insikt om egna reaktioner och förbättrar framtida 

katastrofinsatser. Andras erfarenheter och senare forskning/resultat 

ifrågasätter delvis dessa effekter (Håkanson & Schulman, 2000). 

Det är viktigt att räddningspersonalen har en grundläggande kunskap 

om psykiska reaktioner som de kan möta hos drabbade personer. Det är 

också viktigt att de har kunskap om att kollegorna kan reagera på 

liknande sätt som de direkt drabbade (Socialstyrelsen 1991:2). Larsson 

och Österdahl (1995) menar att man ofta bortser från att hjälparna 

behöver stöd efter en svår olycka eller traumatisk händelse. Till skillnad 

från ”vanliga” människor som kanske bara någon enstaka gång drabbas 

av traumatiska händelser, är detta en del i räddnings- och sjukvårdspersonalens 

vardag. 

Enligt Dyregrov (1992) framhåller samtliga rapporter som finns att den 

bästa hjälpen efter en katastrofinsats består i att samtala och dela med 

sig av sina intryck och reaktioner. Om man inte får möjlighet att tala om 

händelsen ökar risken för att efterreaktioner ska få ett mera långdraget 

förlopp. Beaton (1997) menar att ett socialt stöd av kollegor, familj och 

vänner är en viktig hjälp för att bemästra svåra situationer. Ambulanspersonal 

som inte har socialt stöd, i synnerhet på arbetsplatsen, riskerar 

att utveckla psykisk ohälsa. 

Syfte 

Syftet med denna studie är att besvara följande frågeställningar. 

1. I vilken utsträckning uppvisar ambulanspersonal (inom 

Jämtlands läns landsting) som varit med om en olycka eller 

traumatisk händelse i sitt arbete posttraumatiska stressreaktioner? 

2. Är skillnader i posttraumatiska stressreaktioner beroende av kön, 

ålder, antal år i yrket, utbildning i krishantering samt om man fått 

hjälp från arbetsgivaren med att bearbeta händelsen? 

3. Hur ser relationen ut mellan posttraumatiska stressreaktioner och 

socialt stöd? 

19

METOD 

Deltagare 

Deltagarna i föreliggande undersökning (som genomfördes hösten 

2001) var all ambulanspersonal anställd inom ambulanssjukvården i 

Jämtlands läns landsting, vilket inkluderar länets samtliga 12 ambulansstationer 

samt ambulanshelikoptern med totalt 126 anställda. Av dessa 

svarade 82 personer på frågeformuläret. Det externa bortfallet uppgick 

därmed till 35%. Av deltagarna var 28 kvinnor och 54 män. Åldern 

varierade mellan 23 och 61 år, medelåldern var 41 år. 

Procedur 

Deltagarna kontaktades av ambulanschefen via internpost där de 

upplystes om att ett frågeformulär skulle skickas ut till samtliga 

ambulansstationer i Jämtlands län. Efter överenskommelse skickades 

126 frågeformulär ut via internposten till de 12 ambulansstationerna 

samt ambulanshelikoptern. Antal frågeformulär som skickades till varje 

station varierade mellan sex och 25 stycken. Varje frågeformulär hade 

ett försättsblad där respondenten informerades om undersökningen. 

Vidare upplystes deltagarna om att deras medverkan var anonym samt 

att de skulle returnera frågeformuläret via internposten i ett förseglat 

kuvert. Svarstiden var två och en halv vecka från det att frågeformulären 

sändes ut. De förseglade kuverten med de ifyllda frågeformulären 

hämtades hos ambulanschefen. 

Mätinstrument 

I undersökningen användes ett frågeformulär bestående av fyra delar 

(se bilagan). Bakgrundsfrågor utformades för att erhålla information om 

deltagarna. För att skatta förekomsten av posttraumatiska stressreaktioner 

användes två välbeprövade självskattningsinstrument, PTSS-10 

samt IES-15. Självskattningsinstrumentet Socialt Stöd (SS-13) användes 

för att mäta graden av socialt stöd hos deltagarna. 

Bakgrundsfrågor 

Frågeformuläret innehöll tio bakgrundsfrågor (se bilagan). De första 

fem frågorna var beträffande: kön (fråga 1), ålder (fråga 2), utbildningsbakgrund 

(fråga 3), antal år i yrket (fråga 4), samt utbildning i krishantering 

(fråga 5). Fråga 6 användes för att risk för utveckling av PTSD 

efter en olycka/händelse. Fråga 7 konstruerades för att påvisa typ av 

olycka/händelse. Som ett komplement till fråga 7 ställdes även fråga 8, 

20

vilken avsåg att tydliggöra när olyckan/händelsen inträffat. Fråga 9 

ställdes för att utröna om respondenten hade blivit erbjuden hjälp från 

arbetsgivaren för att bearbeta händelsen. För att komplettera fråga 9 

ställdes fråga 10 för att kunna se om personalen bearbetat olyckan/ 

händelsen på annat sätt. 

Självskattningsinstrument PTSS-10 

PTSS-10 har utarbetats av Sund och medarbetare (Lundin, 1992). Detta 

självskattningsinstrument kan användas redan under första dagarna 

efter olyckan eller den traumatiska händelsen. Instrumentet består av 

tio frågor som besvaras med ja (=1) eller nej (=0). Frågorna mäter 

vanliga reaktioner hos människor som har varit med om en olycka eller 

traumatisk händelse och återger de vanligaste reaktionerna på posttraumatisk 

stress (Lundin, 1995). 

Självskattningsinstrument IES-15 

IES-15 har utvecklats av Horowitz (1979) och medarbetare. Frågeformuläret 

kan enligt Lundin (1992) användas först efter tre till fem 

veckor och kan även användas för att följa en processutveckling. 

Påståendena graderas i fyra steg från inte alls (=0) till ofta (=5). 

Instrumentet består av 15 påståenden om tankar och känslor som kan 

förekomma efter en olycka eller traumatisk händelse. Påståendena 1, 4, 

5, 6, 10, 11 och 14 avspeglar graden av påträngande (intrusion). 

Påståendena 2, 3, 7, 8, 9, 12, 13 och 15 avspeglar graden av undvikande 

(avoidance). IES-15 ansluter sig till de diagnostiska kriterierna för 

posttraumatiskt stressyndrom, men är otillräckligt för att ställa 

diagnosen PTSD. Frågeformuläret ger enligt Lundin (1995) en uppfattning 

om den drabbade riskerar att utveckla ett posttraumatiskt 

stressyndrom. Mätinstrumentet visar en reliabilitet med ett Cronbachs 

alpha på 0.78 för dimensionen påträngande och 0.82 för dimensionen 

undvikande (Horowitz, 1979). 

Självskattningsinstrument SS-13 

Undén och Orth-Gomér (1989) har utarbetat en förkortad och förenklad 

version av Interview Schedule for Social Interaction (ISSI) som 

ursprungligen utarbetats av Henderson, Duncan-Jones, Byrne och Scott 

(1980). Självskattningsinstrumentet SS-13 skiljer mellan två huvuddimensioner. 

Den ena dimensionen beskriver yttre kontakter av sociala 

nätverk (social integration) medan den andra dimensionen beskriver 

mer nära känslomässiga relationer, social lojalitet (attachment). Skalan 

består totalt av 13 frågor. Dimensionen socialt nätverk (availability of 

21

social integration — AVSI) består av sex frågor (1, 2, 3, 4, 11, och 13). 

Skalan graderas i sex steg från ingen person (=1) till mer än 15 personer 

(=6). Dimensionen social lojalitet (availability of social attachment — 

AVAT) består av sex frågor (5-10). Frågorna >7, 8, 9 och 12< är 

dikotoma och besvaras genom ja (=1) eller nej (=0). Frågorna >5, 6 och 

10< är trikotomiserade men kodas som de dikotoma. Det omarbetade 

mätinstrumentet visar enligt Undén och Orth-Gomér (1989) ett 

Cronbachs alpha på 0.66 för AVSI och 0.74 för AVAT. 

Databearbetning 

Kategorisering och indexbildning 

Inför dataanalysen kategoriserades bakgrundsvariablerna ålder och antal 

år i yrket. Ålder delades upp i tre nivåer 23-37 år, 38-46 år och 

47-61 år. Antal verksamma år i yrket delades in i grupperna 2-11 år, 

12-16 år samt 17-34 år. Kategoriseringarna bygger främst på en statistisk 

grund. 

Svarsalternativen på frågorna i PTSS-10 gav poängen 1 för ja eller 0 för 

nej. Maximal poäng är tio men redan vid fem poäng anser man att 

reaktionen är kraftig (Lundin, 1995). 

Svarsalternativen på IES-15 gav poäng 0 (inte alls), 1 (sällan), 3 (ibland) 

eller 5 (ofta), vilket innebar att man maximalt kan få 75 poäng. Vid en 

sammanställning av ett fyrtiotal studier uppsätts följande gränsvärden 

för IES-15 (Lundin, 1995). 

• Under 20 poäng Normal eller lätt reaktion, väl förberedd för 

händelsen. 

• 20-30 poäng Måttlig reaktion, drabbade bör följas upp. 

• 31-40 poäng Traumatisk stressreaktion med sannolikhet för 

PTSD. 

• 41-50 poäng Svår stressreaktion, hög sannolikhet för PTSD, 

behov av behandling. 

• Över 50 poäng Drabbade bör undersökas med personliga strukturerade 

intervjuer med avseende på bedömning 

av PTSD, uppföljning, specialistvård. 

22

Svarsalternativen på dimensionen AVSI gav poängen 1 (ingen) till 6 (mer 

än 15 personer) vilket innebar att man maximalt kunde få 36 poäng. 

Fråga 12 användes inte vid inmatning i SPSS. Svarsalternativen på 

dimensionen AVAT gav poängen 1 (ja) eller 0 (nej), vilket innebar att man 

kunde få högst 6 poäng. Poängen för varje skala summerades och ju 

högre poäng desto högre grad av socialt stöd. 

Statistisk analys 

Cronbachs alpha användes för att uppskatta den interna konsistensen 

hos självskattningsinstrumenten. Envägs och tvåvägs variansanalyser 

genomfördes för att undersöka om det förelåg några signifikanta 

huvud- eller interaktionseffekter. Där signifikanta skillnader förelåg 

utfördes multipla jämförelser med hjälp av Fichers LSD post hoc test. 

Vidare beräknades Pearsons produktmomentkorrelationskoefficient för 

att se om det förelåg samband. 

23

RESULTAT 

Bakgrundsfrågor 

Av de 82 deltagare som besvarade frågeformuläret uppgav 75 personer 

att de varit med om en olycka eller händelse som berört dem känslomässigt. 

Sju hade inte varit med om en olycka eller händelse som berört 

dem känslomässigt och behövde därför inte besvara resten av enkäten. 

Detta innebar att 91% av alla deltagare hade varit med om en emotionellt 

påfrestande händelse. Resultaten baseras på svar från enbart dessa 

75 personer. 

Tabell 1 visar att majoriteten av deltagarna bestod av män. Åldern 

varierade mellan 23 och 61 år, med en medelålder på 42 år. Antalet år 

inom ambulanssjukvården varierade mellan 2 och 34 år med en 

medellängd på 14 år. Majoriteten av ambulanspersonalen hade 

gymnasial undersköterskeutbildning med 20 veckors ambulansutbildning. 

(Två av deltagarna uppgav att de hade annan utbildning än 

vad som förekom i frågeformuläret nämligen sjuksköterskeutbildning 

samt sjuksköterska med anestesi- och intensivvårdsutbildning (IVA).) 

Tabell 1. Frekvensfördelning över kön, ålder, antal år inom yrket samt 

utbildning. 

Bakgrundsvariabler Kategori N % 

Kön Man 48 64.0 

Kvinna 27 36.0 

Ålder 23-37 22 29.3 

38-46 28 37.3 

47-61 25 33.3 

År inom yrket 2-11 25 33.3 

12-16 29 38.7 

17-34 21 28.0 

Utbildning Ambulansutbildning 7 och 20 veckor 19 25.3 

Undersköterska med 20 veckor 

ambulansutbildning 

42 56.0 

Sjuksköterska med 20 veckors 

ambulansutbildning 

3 4.0 

Sjuksköterska 1 1.3 

Sjuksköterska med prehospital utbildning 9 12.0 

Sjuksköterska med anestesi och IVA 1 1.3 

n=75 

24

I tabell 2 framgår att övervägande delen av ambulanspersonalen inte 

hade fått någon särskild utbildning i krishantering. Av de 75 deltagarna 

uppgav 40 att de blivit erbjudna hjälp från arbetsgivaren med att 

bearbeta händelsen. Flertalet av dem som angivit att de bearbetat 

olyckan/händelsen på annat sätt uppgav arbetskamrater som det bästa 

stödet. Bortfallet på 14 personer beror på att de har besvarat frågan med 

fler än ett svarsalternativ. 

Tabell 2. Frekvensfördelning över utbildning i krishantering, erbjuden hjälp 

från arbetsgivaren med att bearbeta händelsen samt bearbetat händelsen på 

annat sätt. 

Bakgrundsvariabler Kategori N % 

Utbildning i krishantering Ja 9 12.0 

Nej 66 88.0 

Erbjuden hjälp från arbetsgivaren 

att bearbeta händelsen 

Bearbetat olyckan/händelsen 

på annat sätt 

n=75 

Ja 29 38.7 

Ja, men jag behöver ingen hjälp 11 14.7 

Nej 34 45.3 

Bortfall 1 1.3 

Arbetskamrater 45 60.0 

Familj 5 6.7 

Själv sökt professionell hjälp 1 1.3 

Nej, inte alls bearbetat händelsen 10 13.3 

Bortfall 14 18.7 

Tabell 3 visar att den vanligaste typen av olycka/händelse som berört 

deltagarna var dödsolyckor och olyckor där barn omkommit eller blivit 

svårt skadade. Fyra av deltagarna uppgav att de hade varit med om en 

annan händelse med känslomässigt innehåll som till exempel långvarig 

misshandel, tågolycka, dödsfall hos unga personer. Några i ambulanspersonalen 

hade blivit bemötta med ignorans eller klagomål från 

omgivningen. Tabellen redovisar fler händelser än deltagare eftersom 

flera svarsalternativ kunde anges. 

25

Tabell 3. Frekvens över typ av olycka/händelse. 

Typ av händelse N % 

Dödsolycka 29 24 

Barn omkommit eller blivit svårt skadade 29 24 

Självmord 17 14 

Patient med livshotande skador 16 13 

Anhörig eller nära vän bland offren 9 7 

Plötslig spädbarnsdöd 7 6 

Våld eller hot 2 2 

Annan händelse 4 3 

Bortfall 8 7 

Totalt 121 100 

n=75 

Hur länge sedan olyckan/händelsen inträffade varierar från en månad 

till 30 år. I genomsnitt inträffade olyckan/händelsen för fyra år sedan. 

Tolv personer uppgav ett tidsintervall eller besvarade inte alls frågan. 

PTSS-10 

I tabell 4 framgår att majoriteten av deltagarna hamnade inom det 

första poängintervallet på PTSS-skalan. 30 deltagare hade noll poäng 

och ingen hade uppnått tio poäng som var maxvärdet. Åtta av 

deltagarna hade 5-9 poäng, vilket visar på en kraftig stressreaktion. 

Medelvärdet på testet var 1.59 poäng. 

Tabell 4. Sammanställning över deltagarnas PTSS-poäng. 

Antal poäng N % 

0-3 63 84.0 

4-6 10 13.3 

7-10 2 2.7 

n=75 

Reliabiliteten testades på samtliga påståenden (PTSS-10) och ett 

Cronbachs alpha erhölls på 0.75. 

Envägs variansanalys visade att det fanns en signifikant skillnad mellan 

de tre åldersgrupperna, F(2, 72) = 4.46, p

medelvärden (M = 1.05 respektive M = 1.12) än den mellersta 

åldersgruppen (M = 2.43). 

Vidare fanns en skillnad om man fått hjälp från arbetsgivaren med att 

bearbeta händelsen eller inte F(2, 71) = 3.04, p = 0.054, η 2 = 0.08. De som 

inte blivit erbjudna någon hjälp från arbetsgivaren med att bearbeta 

händelsen hade ett signifikant högre medelvärde (M = 2.11) än både de 

som blivit erbjudna hjälp (M = 1.14) och de som blivit erbjudna hjälp 

men inte ansåg sig ha behov av hjälp (M = 0.82). 

Övriga bakgrundsvariabler uppvisade varken några signifikanta 

huvud- eller interaktionseffekter. 

IES-15 

I tabell 5 framgår att övervägande delen av deltagarna låg inom det 

första intervallet, vilket innebär att de vid ifyllandet av enkäten 

uppvisade få tecken på psykiska stressreaktioner. Tolv personer (16%) 

uppvisade en måttlig reaktion och borde följas upp. Inom intervallet 31- 

40 poäng fanns två deltagare, med traumatiska stressreaktioner med 

sannolikhet för PTSD. Inom fjärde intervallet (41-50 poäng) hamnade 

tre deltagare som enligt IES gränsvärden ligger i riskzonen för hög 

sannolikhet för PTSD och kan vara i behov av behandling. Ingen av 

deltagarna har uppnått högsta poängintervallet. Av de 75 personer som 

varit med om en påfrestande händelse erhöll 6.7% mer än 30 poäng, 

vilket skulle kunna innebära risk för utveckling av PTSD eller att de 

hade en PTSD. Medelvärdet på hela testet var 14.2 poäng. IES-15 

dimension påträngande (intrusion) visade ett medelvärde på 9.2 poäng 

och för dimensionen undvikande (avoidance) var medelvärdet 4.9 

poäng. 

Tabell 5. Sammanställning över deltagarnas IES-poäng. 

Antal poäng N % 

0-19 58 77.3 

20-30 12 16.0 

31-40 2 2.7 

41-50 3 4.0 

51-75 0 0.0 

n=75 

27

Cronbachs alpha för samtliga IES-15 påståenden var 0.87. Envägs 

variansanalyser för totala IES-15 visade att det inte fanns några 

signifikanta skillnader i självskattning av tankar och känslor beroende 

på kön, ålder, antal år i yrket, utbildning i krishantering eller hjälp från 

arbetsgivaren att bearbeta händelsen. 

Dimensionen påträngande (intrusion) visade ett Cronbachs alpha på 

0.82. Envägs variansanalyser för dimensionen påträngande visade en 

signifikant skillnad F(2, 71) = 3.68, p

SS-13 

Tabell 6 visar bl.a. att på dimensionen social integration (AVSI) hamnade 

övervägande delen av deltagarna inom andra poängintervallet (17-27), 

d.v.s. hade en relativt hög grad av social integration med ett bra socialt 

nätverk. Medelvärdet på AVSI-dimensionen var 22.5 poäng. För dimensionen 

social lojalitet (AVAT) visade det sig att 92% av deltagarna hade 

en nära känslomässig relation med en hög grad av social lojalitet. 

Medelvärdet på AVAT-dimensionen var 5.6 poäng. 

Tabell 6. Poäng på de två SS-13-dimensionerna AVSI och AVAT. 

Socialt stöd Antal poäng N % 

AVSI 0-16 9 12.0 

17-27 51 68.0 

28-36 15 20.0 

AVAT 0-2 2 2.7 

3-4 4 5.3 

5-6 69 92.0 

n=75 

Cronbachs alpha för dimension AVSI var 0.85. 

Envägs variansanalyser som utfördes på dimensionen AVSI visade att 

det fanns statistiskt signifikanta skillnader i självskattning av socialt 

stöd vad gäller antal år inom yrket F(2, 72) = 3.43, p

Dimensionen AVAT visade ett Cronbach alpha på 0.66. 

Efter genomförda envägs variansanalyser på dimensionen AVAT 

påvisades en signifikant skillnad i antal år inom yrket F(2, 72) = 5.48 

p

DISKUSSION 

Föreliggande undersökning visade på följande centrala resultat. 

• Det finns en risk att ambulanspersonal utvecklar PTSD efter en 

traumatisk händelse. Det var dock få deltagare som uppvisade 

starka posttraumatiska stressreaktioner. 

• Det fanns skillnader i posttraumatiska stressreaktioner beroende på 

ålder, antal år i yrket samt om den anställde blivit erbjuden hjälp 

från arbetsgivaren med att bearbeta händelsen. Dock framkom inga 

skillnader i posttraumatiska stressreaktioner beroende på kön eller 

utbildning i krishantering. 

• Det visade sig att posttraumatiska stressreaktioner är negativt 

relaterade till graden av socialt stöd. Övervägande delen av 

deltagarna hade dock ett bra socialt stöd. 

Resultaten av bakgrundsfrågorna visade bl.a. att olyckor som berört 

deltagarna mest var dödsolyckor och olyckor där barn omkommit eller 

blivit svårt skadade. Även tidigare studier av t.ex. Alexander och Klein 

(2001) har visat på liknande resultat. 

Endast nio personer bland ambulanspersonalen hade fått utbildning i 

krishantering. Då Jämtlands läns landsting har en psykologiskpsykiatrisk 

katastrofledningsgrupp (PKL-grupp) som ansvarar för 

kontinuerlig utbildning av sjukvårdspersonal samt katastrofutbildning 

är det märkligt att så få personer angett att de fått utbildning. 

Majoriteten av deltagarna hade svarat att arbetskamrater var de 

personer som de vände sig till i första hand för att bearbeta händelsen. 

Detta var väntat då ambulanspersonalen bör följa den sekretess och 

tystnadsplikt som råder inom hälso- och sjukvårdslagen. Detta resultat 

stämmer dessutom med andra undersökningar av personal inom hälsooch 

sjukvården (se t.ex. Michélsen, Löfvander, Eliasson och Schulman, 

1999). 

Som tidigare nämnts förelåg inga statistiskt signifikanta könsskillnader 

med avseende på posttraumatiska stressreaktioner. En tänkbar förklaring 

kan vara att mångårigt arbete i akutvård utjämnar könsskillnaderna. 

Det erhållna resultatet är dock oväntat eftersom en rad 

tidigare studier har visat att kvinnor löper större risk än män att 

31

utveckla PTSD (se t.ex. Hodgkinson & Stewart, 1998; Weisaeth & 


Av resultatet på PTSS-10 framkom att 11% av deltagarna erhöll 5 poäng 

eller mer på denna skala d.v.s. 11% av deltagarna uppvisade en kraftig 

posttraumatisk stressreaktion. Här fanns det en åldersskillnad med 

avseende på självskattning på PTSS-10. Åldersgruppen 38-46 år hade 

skattat högre värden på PTSS-10 än de övriga två åldersgrupperna. Att 

åldersgruppen 38-46 år hade skattat högst poäng på PTSS-skalan kan 

synas vara oväntat då man förväntat sig mindre posttraumatiska 

stressreaktioner med stigande ålder (Dyregrov, 1992). En förklaring till 

detta något oväntade resultat kan vara att det är erfarenhet snarare än 

ålder som är den betydelsefulla faktorn vid posttraumatiska stressreaktioner. 

Om man blivit erbjuden hjälp av arbetsgivaren med att bearbeta 

händelsen eller ej återspeglar sig i självskattningarna på PTSS-10. De 

som inte blivit erbjudna någon hjälp från arbetsgivaren med att 

bearbeta händelsen hade skattat högre värden än de två andra 

grupperna som blivit erbjudna hjälp. Detta var väntat. Dyregrov (1992) 

nämner att samtliga rapporter som finns framhåller att den bästa 

hjälpen efter en katastrofinsats består i att samtala och dela med sig av 

sina intryck och reaktioner. 

Av resultatet på IES-15 framkom att 6,7% av deltagarna skattade 31 

poäng eller mer på denna skala d.v.s. 6,7% av deltagarna visade på en 

posttraumatisk stressreaktion, vilket kan anses medföra en förhöjd risk 

för PTSD. 

På dimensionen påträngande visade det sig att det fanns en skillnad om 

man har fått hjälp från arbetsgivaren med att bearbeta händelsen eller 

inte, men resultatet skiljer sig från resultaten för PTSS-10. De som hade 

blivit erbjudna hjälp från arbetsgivaren hade skattat högre poäng på 

IES-skalan än de övriga två grupperna. Detta är ett något svårtolkat 

resultat som inte direkt stämmer överens med resultatet på PTSS-10 och 

inte heller med tidigare forskning. 

På dimensionen undvikande visade sig en åldersskillnad. Även här 

precis som på PTSS-10 hade åldersgruppen 38-46 år skattat högre på 

dimensionen än de övriga två åldersgrupperna. Detta är som tidigare 

nämnt ett oväntat resultat men resultatet kan ses som ett stöd åt tesen 

32

att ingen åldersgrupp är immun mot posttraumatisk stress (se Weisaeth 

& Mehlum, 1997). 

Avslutningsvis, hade deltagarna ett högre medelvärde på dimensionen 

påträngande än på dimensionen undvikande. Detta innebär att påträngande 

tankar var mer förekommande. Detta är i kongruens med Dyregrovs 

(1992) fynd som visade att flera studier har påvisat att den vanligaste 

reaktionen efter en olycka tycks vara påträngande minnesbilder och 

tankar. 

På SS-13 dimension social integration (AVSI) visade övervägande delen 

av deltagarna en relativt hög grad av social integration med ett bra 

socialt nätverk. De framkom i resultatet att de fanns skillnader i 

självskattning i socialt stöd beträffande antal år inom yrket samt om 

man blivit erbjuden hjälp från arbetsgivaren med att bearbeta 

händelsen. De som hade arbetat inom ambulanssjukvården 12-16 år 

hade skattat sitt sociala nätverk högre i förhållande till de som arbetat 

17-34 år. Vidare framkom att de som hade blivit erbjudna hjälp från 

arbetsgivaren och tagit emot den uppgav ett större socialt nätverk än de 

som hade blivit erbjudna hjälp men ansett sig inte behöva den. 

Dimensionen social lojalitet (AVAT) visade att 92% av deltagarna hade 

en nära känslomässig relation. Även denna dimension visade att det 

fanns skillnader beträffande antal år inom yrket och socialt stöd. De 

som arbetat 2-11 år hade skattat sin nära känslomässiga relation högre 

än de övriga två grupperna. 

Sammantaget visade resultaten i denna undersökning att övervägande 

delen av deltagarna hade ett bra socialt stöd vilket troligen kan ha haft 

en skyddande effekt vad gäller den psykiska hälsan. Tidigare forskning 

utförd av Beaton (1997) har pekat på att socialt stöd från kollegor, familj 

och vänner är en viktig hjälp för att klara av svåra situationer. 

Det visade sig att det fanns ett starkt samband mellan självskattningsinstrumentet 

PTSS-10 och IES-15, vilket var ett förväntat resultat då 

båda skalorna mäter risk för att utveckla PTSD. En tidigare studie gjord 

av Eid, Thayer och Johnsen (1999) uppvisade ett lika starkt samband 

mellan PTSS-10 och IES-15. 

Ett intressant resultat som framkom i föreliggande undersökning var att 

det fanns ett negativt samband mellan PTSS-10 och SS-13 (framför allt 

med AVSI-dimensionen d.v.s. social integration). De deltagare som hade 

33

skattat höga poäng på PTSS-10 hade skattat låga poäng på SS-13, vilket 

innebär att de som uppvisade postraumatiska stressreaktioner hade ett 

lägre socialt stöd. 

Ett annat resultat som också framkom i undersökningen var att de som 

hade skattat höga poäng på IES-dimension undvikande hade skattat låga 

poäng på SS-dimension social lojalitet (AVAT). Detta kan tolkas som att 

de som hade undvikande tankar och känslor kring den traumatiska 

händelsen även hade en svagare känslomässig relation. 

Föreliggande explorativa studie har några starka och svaga sidor som 

speciellt bör påpekas. En styrka med föreliggande undersökning är att 

all ambulanspersonal anställd inom ambulanssjukvården i Jämtlands 

läns landsting medverkade samt att det externa bortfallet inte var alltför 

omfattande. En svaghet är att undersökningen grundar sig på endast ett 

landsting med relativt få anställda, vilket har negativa konsekvenser för 

såväl generaliserbarheten som styrkan hos de statistiska testen. En 

annan brist är att hänsyn inte tagits till vilken typ av olycka/händelse 

som deltagarna varit med om, hur många olyckor/händelser som de 

har varit med om, samt hur långt tillbaka i tiden som olyckan/händelsen 

inträffat. En ytterligare brist kan vara att PTSS-10 och IES-15 inte 

mäter alla tre huvudsymtomen som krävs för PTSD-diagnosen i DSM- 

IV. Detta problem berörs i Eid, Thayer och Johnsen (1999) studie som 

menar att PTSS-10 och IES-15 missar en viktig dimension av PTSDsyndromet. 

De nämner Weiss och Marmar som har uppmärksammat 

problemet och utvecklat IES med en tredje dimension som mäter 

överspändhet. 

Sammanfattningsvis, pekar resultaten på att ambulanspersonal kan 

utveckla PTSD efter en traumatisk händelse. Det är dock viktigt att 

poängtera att symtom som kan uppkomma efter en traumatisk 

händelse är normala. Det är först om symtomen inte försvinner inom 

rimlig tid som de kan betraktas som sjukliga, vilket Resick (2001) 

påpekar. Det är därför viktigt att närmsta chefen samt arbetskamrater 

uppmärksammar reaktioner som kan uppkomma efter en olycka eller 

traumatisk händelse och sätter in åtgärder vid behov. Dessa åtgärder 

bör anpassas efter olyckans storlek och karaktär samt individens behov 

av stöd. 

Det är således viktigt att det finns tid och möjlighet till återhämtning 

samt tillgång till psykologiskt stöd efter en traumatisk händelse. Om 

arbetsgivaren inte ser till att ambulanspersonalen får psykologiskt stöd 

34

efter en traumatisk händelse kan en osäkerhetskänsla i arbetet uppkomma 

samt en känsla av att arbetsgivaren inte förstår innebörden av 

arbetet (d.v.s. påfrestningarna som personalen utsätts för). En pratstund 

i den egna arbetsgruppen efter en svår insats, där möjlighet ges att 

ventilera vad man varit med om kan nog många gånger kännas skönt. 

Förberedelser i form av kontinuerlig utbildning och övning är mycket 

viktigt, vilket flera undersökningar påvisat (Alexander & Klein, 2001; 

Socialstyrelsen, 1991:2). 

Kunskap inte bara om medicinska åtgärder utan också om hur 

människor kan reagera efter en traumatisk händelse samt vad man för 

egen del kan göra för att minska risken för utveckling av posttraumatiska 

reaktioner stärker den egna känslan av bemästring och inre 

kontroll. Det kan också göra att man inte blir skrämd av sina egna 

reaktioner som annars kan störa arbetsinsatsen. 

Ytterligare forskning inom detta område behövs. Hittills finns det få 

studier som behandlar PTSD hos den svenska ambulanspersonalen 

(Jonsson, 2001). Forskning inom detta område är av speciell vikt med 

tanke på att ambulanspersonal också själva utsätts för hot och våld. I 

dagens samhälle är riskerna allt större för stora olyckor och katastrofer. 

Allt detta har relevans för ambulanspersonalens psykiska och fysiska 

hälsa. I slutändan är det viktigt att notera att hälsotillståndet hos 

ambulanspersonalen kan även påverka deras förmåga att utföra 

arbetsuppgifter på ett tillfredställande sätt. 

35

REFERENSER 

Alexander, D.A., & Klein, S. (2001). Ambulance personnel and critical 

incidents: Impact of accident and emergency work on mental health 

and emotional well-being. British journal of psychiatry, 178, 76-81. 

American Psychiatric Association (1994). Diagnostic and Statistical 

Manual of Mental Disorder, DSM-IV. Washington DC: American 

Psychiatric Association. 

Beaton, R. (1997). Social support and network conflict in firefighters and 

paramedics. Western Journal of Nursing Research, 19, 297-313. 

Cullberg, J. (1975). Kris och utveckling. Stockholm: Natur & Kultur. 

Dyregrov, A. (1992). Katastrofpsykologi. Lund: Studentlitteratur. 

Eid, J., Thayer, J.F., & Johnsen, B.H. (1999). Measuring post-truamatic 

stress: A Psycometric evaluation of symptom- and coping 

questionnaires based on a Norwegian sample. Scandinavien Journal of 

Psychology, 40, 101-108. 

Ersland, S., Weisaeth, L., & Sund, A. (1989). The stress upon rescuers 

involved in an oil rig disaser. "Alexander L. Kielland" 1980. Acta 

Psychiatrica Scandinavica, 80, 38-49. 

Hammer, J.S., Mathews, J.J., Lyons, J.S., & Johnson, N.J. (1986). 

Occupational Stress Within the Paramedic profession: An Initial 

Report of Stress Levels Compared to Hospital Employees. Annals of 

Emergency Medicine, 15, 536-539. 

Henderson, S., Duncan-Jones, P., Byrne, D.G., & Scott, R. (1980). 

Measuring social relationships the Interview Schedule for Social 

interaction. Psychological Medicine, 10, 723-734. 

Hodgkinson, P.E., & Stewart, M. (1998). Coping with catastrophe - A 

handbook of post-disaster psychosocial after care (2:a rev. uppl.). London: 

Routledge. 

Horowitz, M. (1979). Impact of Event Scale: A Measure of Subjective 

Stress. Psychosomatic Medicine, 41(3), 209-218. 

Håkanson, E., & Schulman, A. (2000). Psykologisk debriefing - dags att 

skrota modellen eller...? Läkartidningen, 89: 22, 2768 - 2775. 

Jonsson, A. (2001). Posttraumatisk stress — förekommer det inom 

ambulanssjukvården? TM Räddningsmedicin, 2, 22. 

36

Jonsson, P. (2000, 01, 30). Ambulanssjukvårdare ett udda yrke. 

Prehospital akutmedicin. Tillgänglig: www.ambulansforum.se [2001, 

November, 14] 

Larsson, G., & Österdahl, L. (1995). Krishantering. Karlstad: Statens 

Räddningsverk. 

Lundin, T. (1992). Traumatisk stress och personlig förlust. Solna: Almqvist 

& Wiksell Förlag AB. 

Lundin, T. (1995). Stressreaktioner och psykiskt trauma. Helsingborg: 

Rhone-Poulence Rorer AB. 

McFarlane, A. C. (1988). The Longitudinal Course of Posttraumatic 

Morbidity - The Range of outcomes and Their Predictors. The Journal 

of Nervous and Mental Disease, 176 (1), 30-39. 

Michélsen, H., Löfvander, I., Eliasson, G., & Schulman, A. (1999). 

Arbetsrelaterad psykisk ohälsa bland personal inom sjukvården. Rapport 

från yrkesmedicinska enheten, 1999:6. 

Paton, D. (1990). Assessing the impact of disaster on helpers. Counselling 

Psychology Quarterly, 3 (2), 149-152. 

Resick, P.A. (2001). Stress and trauma. Philadelphia, PA: Psychology 

Press. 

Rehnqvist, N., & Stensnäs, L. (1999, 01, 19). Utbildningsnivån måste 

höjas inom ambulanssjukvården. Dagens Medicin. Tillgänglig: 

www.mediarkivet.se [2001, November, 23]. 

Socialstyrelsens allmänna råd (1991:2). Psykiskt och socialt 

omhändertagande vid olyckor och katastrofer. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsens rapport (1990:10). Ambulanssjukvården inför 2000. 

Stockholm: Socialstyrelsen. 

SFS (1980:100). Sekretesslagen. Svensk författningssamling. 

SFS (1982:763). Hälso- och sjukvårdslag. Svensk författningssamling. 

Undén, A.L., & Orth-Gomér, K. (1989). Development of a social support 

instrument for use in population surveys. Social Science Medication, 

29, 1387-92. 

Weisaeth, L., & Mehlum, L. (1997). Människor trauman och kriser. 

Stockholm: Natur och kultur. 

37

Weisaeth, L. (1984). Stress reactions to an industrial disaster. Norway: 

University of Oslo, Division of Disaster Psychiatry, Institute for 

Psychiatry, Gaustad - The Psychiatry Institute, Vinderen. 

What is Post-Traumatic Stress Disorder? (2000, 03, 27). Tillgänglig: 

www.ncptsd.org [2001, November, 19]. 

Öster, K. (2001, 10, 26). Vad är posttraumatisk stress? Tillgänglig: 

www.journalen.se 2001, November, 14]. 

38

Del 1: Bakgrundsfrågor 

1. Kön: □ Man □ Kvinna 

2. Ålder:________ 

3. Utbildning: (Kryssa för den utbildning som du har avslutat). 

□ Ambulansutbildning 7 veckor, 20 veckor 

□ Undersköterska med 20 veckors ambulansutbildning 

□ Sjuksköterska med 20 veckors ambulansutbildning 

□ Sjuksköterska med prehospital utbildning 

4. Antal år verksam inom ambulanssjukvården:________ 

5. Har Du fått någon speciell utbildning i krishantering av din arbetsgivare? 

□ Ja □ Nej 

6. Har Du i ditt yrke som ambulanspersonal varit med om en olycka eller 

händelse som berört dig känslomässigt? 

□ Ja □ Nej 

Du som svarar nej på fråga 6 behöver inte svara på resten av enkäten. 

Bilaga 

1 

7. Vad hände när Du var med om olyckan/händelsen? 

(Om du har varit med om flera händelser, välj den som har berört dig mest och 

ange det/de alternativ som beskriver den aktuella händelsen). 

□ Patient med livshotande skador 

□ Dödsolycka 

□ Självmord 

□ Plötslig spädbarnsdöd 

□ Barn omkom eller blev svårt skadad/sjuk 

□ Anhörig eller nära vän bland offren 

□ Våld eller hot 

□ Annan händelse med känslomässigt innehåll, ange vad: ___________ 

_______________________________________________________________ 

8. Hur länge sedan inträffade olyckan/händelsen? 

Ange antal månader: ________

9. Har Du blivit erbjuden någon hjälp av din arbetsgivare med att bearbeta 

händelsen? (Professionellt stöd, debriefing, avlastningssamtal). 

□ Ja □ Ja, men jag behöver ingen hjälp □ Nej 

10. Har Du bearbetat olyckan/händelsen på annat sätt? 

(Ange med ett kryss det alternativ som hjälpt dig mest). 

□ Arbetskamrater 

□ Familj 

□ Nära vänner/kompisar 

□ Själv sökt professionell hjälp 

□ Nej, inte alls bearbetat händelsen 

Bilaga 

2

Del 2: PTSS–10 

Bilaga 

3 

Nedan följer tio frågor om vanliga reaktioner hos människor som har varit med om en 

olycka eller traumatisk händelse. Försök att besvara varje fråga om hur du reagerade 

under de senaste veckorna efter olyckan/händelsen. Du kan svara JA ELLER NEJ. Om 

du tvekar, ta det alternativ som ligger närmast till hur du känner eller har reagerat. 

Var snäll och svara på alla frågor 

Sätt ett kryss i rutan för JA eller NEJ – beroende på vad som är rätt för dig. 

Efter olyckan/händelsen har jag: 

1. Haft svårt att sova Ja □ Nej □ 

2. Haft mardrömmar Ja □ Nej □ 

3. Varit nedstämd Ja □ Nej □ 

4. Haft tendenser att överreagera på plötsliga ljud eller 

oväntade rörelser Ja □ Nej □ 

5. Haft tendenser att dra mig undan från andra Ja □ Nej □ 

6. Varit irritabel (jag har haft lätt att bli irriterad eller arg) Ja □ Nej □ 

7. Haft snabba svängningar i stämningsläget Ja □ Nej □ 

8. Haft dåligt samvete, självanklagelser eller skuldkänslor Ja □ Nej □ 

9. Blivit rädd när jag kommit i närheten av katastrofplatsen 

eller blivit påmind om olyckan Ja □ Nej □ 

10. Varit spänd i kroppen Ja □ Nej □

Del 3: IES–15 

Bilaga 

4 

Nedan följer 15 påståenden om tankar och känslor, som kan förekomma när man har 

varit med om en olycka eller traumatisk händelse. Läs varje påstående och ange med 

ett kryss hur vanligt detta har varit för dig under de senaste månaderna efter 

olyckan/händelsen. Var snäll och besvara alla frågor. 

1. Jag har oavsiktligt kommit att tänka på olyckan/katastrofen. 

Inte alls □ Sällan □ Ibland □ Ofta □ 

2. Jag har försökt att låta bli att bli upprörd när jag har kommit att 

tänka på det som har hänt eller blivit påmind. 


3. Jag har försökt att rationalisera bort det. 


4. Jag har haft svårt att sova eller sovit oroligt. 


5. Jag har drabbats av återkommande starka känslor. 


6. Jag har drömt om det. 


7. Jag har undvikit det som påminner om det. 


8. Det har känts overkligt eller som om det inte har inträffat. 


9. Jag har försökt undvika att tala om vad som hänt. 


10. Minnesbilder har dykt upp i mitt huvud. 


11. Saker och ting har påmint mig om det. 

Inte alls □ Sällan □ Ibland □ Ofta □

12. Jag är klar över att jag fortfarande har intensiva känslor, 

men jag har inte släppt fram dem. 


13. Jag har försökt undvika att tänka på vad som har hänt. 


14. Allt som påminner om olyckan uppväcker starka känslor. 


15. Mina känslor kring vad som varit känns som bedövande. 


Bilaga 

5

Del 4: SS–13 

Bilaga 

6 

Nedan följer 13 frågor om människor i ditt liv. Läs varje fråga och ange med ett kryss 

det alternativ som passar bäst. Var snäll och besvara alla frågor. 

1. Hur många människor känner Du och har kontakt med, som har samma 

intresse som Du? 

Ingen □ 1 – 2 □ 3 – 5 □ 6 – 10 □ 11 – 15 □ Mer än 15 □ 

2. Hur många människor, som Du känner, träffar Du eller samtalar med under en 

vanlig vecka? (Räkna inte med människor som Du träffar tillfälligtvis och som 

Du knappast kommer att återse, t.ex. patienter). 

Ingen □ 1 – 2 □ 3 – 5 □ 6 – 10 □ 11 – 15 □ Mer än 15 □ 

3. Hur många vänner har Du som kan komma hem till Dig när som helst och 

känna dig hemma? (De skulle inte bry sig om, om det var ostädat eller om Du 

höll på att äta. Nära släktingar ska inte räknas med). 

Ingen □ 1 – 2 □ 3 – 5 □ 6 – 10 □ 11 – 15 □ Mer än 15 □ 

4. Hur många finns det, i Din familj och bland Dina vänner, som Du kan tala 

öppet med utan att behöva tänka Dig för? 

Ingen □ 1 – 2 □ 3 – 5 □ 6 – 10 □ 11 – 15 □ Mer än 15 □ 

5. Finns det någon särskild person som du känner att Du verkligen kan få stöd 

av? 

Ja □ Ja, men jag behöver det inte □ Nej □ 

6. Finns det någon särskild person som Du tror känner sig stå väldigt nära Dig? 

Ja □ Är inte säker □ Nej □ 

7. Har Du någon särskild person som Du kan dela Dina känslor med när Du 

känner dig lycklig? Någon som skulle känna sig lycklig bara för att du är det? 

Ja □ Nej □ 

8. Har Du någon Du kan dela Dina innersta känslor med och anförtro Dig åt? 


9. Händer det att någon håller om Dig till tröst eller stöd? 


10. Tror Du att de där hemma eller några andra verkligen uppskattar vad Du gör 

för dem? 

Ja □ Inte tillräckligt □ Inte alls □

Bilaga 

7 

11. Hur många människor i Din omgivning finns det som Du lätt kan be om 

saker? (T.ex. människor som Du känner så väl att Du kan låna verktyg eller 

köksgrejor). 

Ingen □ 1 – 2 □ 3 – 5 □ 6 – 10 □ 11 – 15 □ Mer än 15 □ 

12. Bortsett från dem där hemma finns det någon som Du kan vända Dig till om 

Du är i svårigheter? (Någon som Du lätt kan träffa och som Du litar på och 

kan få verklig hjälp). 


13. Hur många sådana människor har Du? 

Ingen □ 1 – 2 □ 3 – 5 □ 6 – 10 □ 11 – 15 □ Mer än 15 □ 

Tack för Din medverkan!

Utgivna rapporter 

2000:1 Kris-projektet. Krisomhändertagande i samverkan. Delrapport 1: Teori och 

klinisk erfarenhet från krisarbete som bakgrund till projektet 

2000:2 Psykologisk konsultation i grupp på somatiska vårdavdelningar 

- en litteraturstudie 

2000:3 ”Att mötas eller inte mötas”. En litteraturöversikt om samspel mellan föräldrar 

och barn 

2000:4 Kroniskt trötthetssyndrom, livshändelser och somatisering 

2000:5 Barns och vuxnas nyttjande av psykiatrisk vård i Stockholms län 1993-1999 

per sjukvårdsområde 1999 

2001:1 Kris-projektet. Krisomhändertagande i samverkan. Delrapport III 

2001:2 Psykisk ohälsa och behandlingsbehov ur ett befolkningsperspektiv. 

Data från PART-studien 

2001:3 Psykologiska och sociala effekter av trafikolycka med lindriga eller inga 

personskador – Kris-projektet - Krisomhändertagande i samverkan. 

Delrapport IV 

2001:4 Uppföljning av Dagmaravtalet 2000. Särskild ersättning för rehabiliteringsoch 

behandlingsinsatser inom hälso- och sjukvården – avtal med försäkringskassan 

2001:5 Erfarenheter av metoder att stärka föräldrar på MVC och BVC 

2001:6 ”Det svåraste är att alls ta upp frågan” – läkares och sjuksköterskors 

inställning till och erfarenhet av att ta upp frågan om vävnadsdonation med 

anhöriga till avlidna patienter 

2001:7 Psykologiska och psykomotoriska faktorer relaterade till whiplashassocierade 

symtom (WAD) – en jämförelse mellan patienter med och utan kvarvarande 

whiplashsymtom ett år efter trafikolycka 

2001:8 Öppenvårdsregistrering inom psykiatrin och epidemiologisk bevakning av 

psykiatrisk sjuklighet i Stockholms län? 

2002:1 Forskning och projekt som berör etniska minoriteter och "invandrare" inom 

Samhällsmedicin i Stockholm från 1996 och framåt 

2002:2 Uppföljning av Dagmaravtalet 2001. Särskild ersättning för rehabiliteringsoch 

behandlingsinsatser inom hälso- och sjukvården ― avtal med 

försäkringskassan

2002:3 Problemformuleringsarbete – ett identitets- och jagstärkande arbetssätt med 

förstagångspsykotiska patienter 

2002:4 Kvinnohälsomottagningar – finns behovet inom Stockholms läns landsting 

Rapporterna kan beställas till självkostnadspris från: 


Box 17533 

118 91 STOCKHOLM 

Fax: 08-517 781 20 

Tel: 08-517 781 22 

E-post: psykiskhalsa@smd.sll.se

Posttraumatiska stressreaktioner

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?