Öppna Nyhetsblad nr 3/2013, juni-augusti. (PDF) - Kyrkan vid ...

2
insidan
Förlåtelse ger liv
Den senaste tiden har jag funderat mycket omkring
förlåtelse, vad det är och hur det fungerar.
Mina predikningar har också haft det temat.
Förlåtelse rymmer flera olika dimensioner. En
dimension av förlåtelsen handlar om att jag inför
Gud sätter ord på tankar, känslor, handlingar
eller attityder som inte är bra för min relation
till Gud, mig själv eller mina medmänniskor.
En annan sida av förlåtelsen handlar om att jag
själv är lyhörd för när jag sårat eller kränkt någon
och snarast möjligt tar initiativ till att be
om förlåtelse. Det kräver mod, ödmjukhet och
prestigelöshet att kontakta en annan människa
och erkänna att det där man sa eller gjorde var
fel. Kan du förlåta mig? Om vi lever i denna
lyhördhet så mår vi själva bra av det och vår gemenskap
kan bli hel.
En tredje sida av förlåtelsen handlar om att
jag förlåter någon annan som sårat eller kränkt
mig. Det är inte heller lätt. Särskilt inte om
man utsatts för svåra kränkningar och har burit
på sår och svåra känslor från detta i åratal.
Att förlåta någon som skadat mig innebär inte
att jag måste tycka att det inte var så farligt,
glömma det som hänt eller gilla det. Absolut
inte! Den som har kränkt mig har handlat ont
och felaktigt mot mig. Det står fast. Förlåtelsen
innebär att jag avstår från rätten att anklaga den
personen. Jag förlitar mig på att den Gud som
tagit hela världens synd på sig och visat nåd och
förlåtelse mot mig verkar i denna förlåtelseprocess.
Första steget till förlåtelse är ett viljebeslut
(känslan att det är rätt kan dröja) där jag
överlåter domen och mina egna känslor av hat,
hämnd, bitterhet och besvikelse till Gud. En
viktig sida av förlåtelsen är med andra ord att
jag förlåter för min egen skull, för att jag själv
mår bra av det. Jag inser att jag är värd något
bättre än att låta denna person/händelse få ha
känslomässig makt över mig. Jag avstår från att
anklaga och överlåter det på Gud.
De flesta av oss har nog lite svårt för att tänka
på Gud som vred och dömande men är man
riktigt arg så kan det vara befriande att tänka
på att Gud också är det och att det är han som
ytterst ska skipa rättvisa med alla människor.
Paulus skriver:
”Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan
låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min
är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.
Men är din fiende hungrig, ge honom att äta;
är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du
glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras
av det onda, utan besegra
det onda med det
goda.” Rom 12: 19-21
Klas Eriksson,
pastor i Kyrkan vid
Brommaplan
Nyhetsbladet Nr 3 2013