Mellan sanning och lögn

Mellan sanning och lögn 

En studie af Knut Hamsuns På gjengrodde stier 

Specialarbete av Anna Jansson 

Institut: Nordisk

Innehållsförteckning: 

1. Inledning 

2. Syfte och metod s. 3-5 

2.1 Presentation av författarskapet s. 5-7 

2.1.1 Den ”oroväckande” Hamsun s. 7-10 

2.2 Hamsun efter krigsslutet 

2.2.1 Förhör och tvångsinläggning s. 12-14 

2.2.2 Under observation s. 14-15 

2.2.3 Marie som vittne s. 15-17 

2.2.4 De sakkunnigas konklusion s. 17-21 

2.2.5 Publiceringen av På gjengrodde stier s. 21-22 

2.2.6 Om mottagandet av verket s. 22-24 

2.2.7 Sanning eller lögn? s. 24-27 

3. Självbiografisk framställning 

3.1 Om genre s. 28-31 

3.2 Fakta och fiktion s. 31-34 

3.3 Minne och erinring s. 34-36 

3.4 Modernistiska tendenser s. 36-39 

4. På gjengrodde stier 

4.1 Smått och stort i vardagen s. 42-43 

4.2 På osäker grund s. 43-45 

4.3Att skriva för eftervärlden s. 45-50 

4.4 Narrativt och diskursivt s. 50-52 

4.5 Upplevt och drömt i Kaukasien s. 52-54 

4.6 På vandring s. 54-57 

4.7 Rörelse och stillstånd s. 57-59 

4.8 På ”förbjudet” område s. 59-62 

4.9 Självbiografi som handling s. 62-65 

4.10 Motståndet mot karaktärpsykologin s. 65-68 

4.11 Det ofärdiga självet s. 68-73 

4.12 ”Men her er skjed noget” s. 73-76 

4.13 Återfunnen kreativitet s. 76-79 

4.14 ”Det kalder” s. 79-83 

4.15 Övervinnelse s. 83-86 

4.16 Hamsuns försvarstal s. 86-91 

4.17 Hemkänsla från Nordland s. 91-95 

4.18 Det igenvuxna s. 95-97 

4. 19 Förnyelse och återkomst s. 97 

5. Sammanfattning s. 98-100 

Slutord s. 100 

Litteraturlista s. 101-104 

Summary s. 105-106

Inledning 

Det har vore viktig for mange å spikre Hamsun fast til éi sanning: nazismen, irrasjonalismen, forakta 

som grunnhaldning, eller kjærleiken, naturen og dyrkinga av ungdomen. Men det er i spenninga 

mellom motsett lada polar at gneistar spring - og at Hamsuns bøker blir til stor kunst. 1 

Under de senaste 30 åren har diskussionen kring självbiografigenren fått förnyad aktualitet. 

Fokuset har riktats mot självbiografins referentialitet och dess påstådda sanningsanspråk. 

Självbiografigenren är per definition en jagets genre. Detta antagande har dock 

problematiserats från en rad olika håll. Tendensen är att man har börjat acceptera att det 

existerar en rad olika former för självbiografiskt skrivande, som inte nödvändigtvis är 

organiserat omkring det personliga jaget. Idag söker man flertydighet och utgår från att det 

finns många sanningar om en persons liv. 

Frågan om sant eller falskt, ensidighet eller mångtydighet tilldrar sig 

uppmärksamhet, i synnerhet om man riktar fokus mot den berömda och omdiskuterade 

norske författaren Knut Hamsun (1859 - 1952). I år är det 150 år sedan Hamsun föddes och 

jubileumsfirandet pågår över hela Norge: Lom, Hamarøy, Grimstad, Oslo; platser som alla 

har anknytning till Hamsuns liv och verk. Avsikten med Hamsunjubileet är att förvalta och 

synliggöra en viktig del av sitt kulturarv. 2 Dock visar den kritiska diskussionen i samband 

med jubiléet att den norska receptionen av Hamsun är problematisk. Diskussionen kring 

jubiléet visar att Hamsun fortfarande - 57 år efter sin död - utlöser starka känslor. Jubiléet 

har fört till förnyad debatt om Hamsun och nazismen. 

Under krigsåren skrev Hamsun ett flertal artiklar i norska tidningar där han öppet 

gav sitt stöd till den tyska ockupationsmakten och det norska Quisling-partiet Nasjonal 

Samling. Strax efter ockupationen av Norge deklarerade Hamsun offentligt att han stod på 

Tysklands sida. I en artikel i Fritt Folk bad Hamsun det norska folket, som han ansåg vara 

chanslöst, om att ta sitt förnuft till fånga genom att förstå att ”Tyskerne kjemper for oss 

alle ” mot ”Englands Tyranni”. 3 I samma artikel appelerade Hamsun till Norges soldater 

1 

Citat av Atle Kittang i ”Sannheten om Hamsun er…” Morgenbladet 22/5 2009 s.5 

http://morgenbladet.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20090522/ODEBATT/940682086sist sedd 5/11 2009 

2 http://www.nb.no/hamsun, sist sedd 1/12 2009 

3 från Hamsuns artikel i Fritt Folk 4/5 1940. Citatet är hämtat från Ståle Dingstad, (red.): Den litterære 

Hamsun, Norge, Fagbokforlaget, 2005 s. 333 

1

om att dessertera: kasta bössan och gå hem! Redan före kriget hade Hamsun väckt uppsikt 

genom sina kontroversiella synpunkter. Hamsuns angrepp 1936 på den tyska pacifisten och 

koncentrationsläger fången Carl von Ossietzky och på dem som hade föreslagit att han 

skulle få Nobels fredspris förde till att Hamsun fick ett flertal av sina norska 

författarkollegor mot sig. 4 

Under hela kriget gav Hamsun - genom upprop och artiklar - sitt oförbehållna stöd 

till Tyskland och Nasjonal Samling samtidigt som han gav uttryck för ett intensivt hat mot 

England. Hamsun såg på engelsmännen som maktlystna kolonisiatörer och var av den 

uppfattningen att England var skuld i Norges olycka. 5 Hamsun hyllade istället den unga 

nationen Tyskland, som han menade hade framtiden för sig. 

Från ansvarigt håll i Norge var man vid krigsslutet i villråd hur man skulle hantera 

det problem, som man under kriget hade börjat komma att omtala som ”Tilfellet Hamsun”. 

Den nationella prestigen stod på spel; hur skulle man behandla en man som hade gett så 

mycket kulturell ära åt landet och samtidigt svikit det? I stället för att sätta Hamsun i 

fängelse inleddes en process. Hamsun var tvungen att genomgå en flera månaders lång 

judiciell observation, varefter man konkluderade att han hade ”varig svekkede sjelsevner”, 

vilket gjorde att han inte kunde ställas till ansvar för de handlingar han hade begått under 

kriget. 

Då Hamsun öppet började presentera sig som nazist sjönk de norska läsarnas 

intresse för honom dramatiskt och strax efter krigsslutet var det många som vägrade att 

läsa hans böcker. 6 Dock skulle det inte dröja länge förrän det norska folkets inställning till 

Hamsun började luckras upp. Starkt bidragande till att Hamsun återerövrade sin position 

och värdighet som författare var utgivningen av På gjengrodde stier (1949). I verket ger 

Hamsun sin egen version av de händelser, som ägde rum efter krigsslutet då han blev 

arresterad och dömd som landsförrädare. Hamsun riktar här skarp kritik mot de ansvariga 

myndighetspersonerna som han kom i kontakt med under rättsprocessen. Som det tydligt 

framgår av hans version av händelsesförloppet ansåg Hamsun att han handlat rätt genom 

att stödja Tyskland under kriget. Det framgår också av hans berättelse att han önskade att 

bli dömd och stå till ansvar för de handlingar han hade begått under kriget. 

Alltsedan krigsslutet, då Hamsun blev arresterad och dömd som landsförrädare, har 

historien om hur denna älskade och rikt begåvade natur - och människoskildrare kunnat 

4 

Rolf Nyboe Nettum: ”Generasjonen fra 1890-årene” i Edvard Beyer (red.): Norges litteraturhistorie - Fra 

Hamsun til Falkberget (1995) s.181 

5 

ibid.s. 183 

2

sympatisera med den fascistiska ideologin varit en gåta. Den öppna frågan är om det finns 

ett samband mellan Hamsuns litteratur - den litteratur som hade gett honom 

världsberömmelsen - och hans politiska åsikter, eller om man bör göra en skarp skiljelinje 

mellan Hamsun som politiker och som författare. Debatten det här jubileumsåret ledsagas 

av frågeställningar som dessa. Hamsun tycks, som den norske författaren och 

Hamsunforskaren Atle Kittang anför i citatet ovan, vara svår att spika fast till en sanning. 

Hamsun var modernist och romantiker, finstämd människoskildrare och aristokrat, 

naturdyrkare och reaktionär samhällsdebattör och kritiker. Hamsun låter sig inte 

sammanfattas i vare sig det ena eller det andra. 

Syfte och metod 

Referenserna i På gjengrodde stier är biografiskt- historiskt verifierbara, vilket har bidragit 

till att många refererar till det som en självbiografisk försvarsskrift. Tendensen har därför 

varit att man inte har sett det i kontinuitet med resten av författarskapet. Mitt syfte med 

detta specialarbete är att öppna upp för ett nytt perspektiv på På gjengrodde stier. Jag har 

för avsikt att visa att det är svårt att göra en enkel kategorisk genreindelning av verket och 

att det inte självklart kan karakteriseras som en gängse självbiografi. Verket har historiska 

och biografiska referenser, men det innehåller också en annan - mer svårgripbardimension, 

vilket implicerar en tematik som går utöver en rendyrkad självbiografisk 

läsning och som därmed problematiserar en entydig förståelse av verket. 

Jag har för avsikt att belysa verket utifrån ett genreperspektiv genom att dels 

diskutera verket utifrån nyare genreteori dels genom att framhäva verkets motiviska och 

tematiska släktskapsförbindelser med Hamsuns texter från början av sekelskiftet. Min 

läsning av verket kommer således att nå utöver textens konkreta situationsbestämda 

situation till fördel för en undersökning av vilken funktion den retoriska referensen 

uppfyller. Detta innebär att jag kommer att undersöka textens mening utifrån narrativa, 

tematiska och diskursiva mönster. Som vi skall se ingår dessa mönster i en medveten 

dialog med texter från Hamsuns tidigare författarskap. 

Min utgångspunkt för detta specialarbete är att självbiografigenren inte är en tydligt 

avgränsad genre som består av bestämda normativa regler, utan att den är en blandning av 

olika genrer och diskurser. Hamsun riktar som vi skall se fokus på självbiografigenrens 

6 ibid.s.181 

3

kärnproblem genom att osäkra och problematisera gränser mellan olika väletablerade 

motsatspar - fakta och fiktion, privat och offentligt, narrativt och diskursivt. Detta gör han 

genom att gå i dialog med olika självrepresentationsformer: memoarer, dagbok, 

reseskildring, brevform, essäer och försvarsstal. 

Hamsuns texter ingår i modernistisk tradition, som har instabiliteten och labiliteten 

som förutsättning. Instabilitet och misstro till överleverade traditioner är ett bärande 

element i den moderna självframställningen. Modernismens impulser är att finna nya vägar 

att skriva om sig själv. En del av På gjengrodde stiers inneboende tematik är en 

problematisering av de grundläggande epistemologiska förutsättningarna för 

självbiografisk framställning: referenserna till en ”sann” helhetlig representation och 

presentation av självet. 

Föreliggande specialarbete består av tre huvudkapitel: en historisk och biografisk 

redogörelse för myndigheternas behandling av Hamsun efter hans arrestering, ett teoretiskt 

avsnitt om självbiografigenren samt en analys och tolkning av På gjengrodde stier. 

Inledningsvis har jag för avsikt att ge en redogörelse av författarskapet. Detta vill jag först 

göra utifrån ett traditionellt perspektiv och sedan - för att markera utgångspunkter för min 

läsning av På gjengrodde stier - utifrån ett mera kritiskt perspektiv. I dessa avsnitt kommer 

jag att ta utgångspunkt i de norska författarna och litteraturvetarna Rolf Nyboe Nettums 

och Atle Kittangs studier av Hamsuns författarskap. 7 

Min redogörelse för den treåriga processen mot Hamsun utgör direkt 

referensbakgrund till centrala avsnitt i På gjengrodde stier. Huvudsakligen vill jag 

koncentrera mig om Hamsuns vistelse på den psykiatriska kliniken och de sakkunnigas 

omdiskuterade konklusion om Hamsuns ”varig svekkede sjelsevner”, som utgör en viktig 

motivbakgrund för framställningen. Här kommer jag att indra relevanta upplysningar från 

den psykiatriska undersökningen av Hamsun som har kommit att publiceras i Den 

rettspsykiatriske erklæring om Knut Hamsun (1978). 8 

Sedan kommer jag - med utgångspunkt i den norske journalisten Tore Stubergs 

dokumentation av samtidens recensioner av På gjengrodde stier i Hamsun, Hitler og 

pressen (1995) - att diskutera det norska folkets ambivalenta känslor för Hamsun efter 

utgivningen av verket. I förlängning av detta avsnitt vill jag diskutera två motsatta 

7 ”Generasjonen fra 1890-årene” Op.cit., Atle Kittang: Luft, vind, ingenting - Hamsuns desillusjonsromanar 

frå Sult til Ringen sluttet Oslo, Gyldendal Norsk Forlag, 1984 

8 Rapporten redogör för Hamsuns biografi från barndom fram till vuxen ålder, karaktärsdrag, 

äktenskapsförhållanden samt en redogörelse för sociala och politiska hållningar. Rapporten innehåller också 

referat av vittnesförhör med olika personer från Hamsuns familj och umgängeskrets. 

4

ståndpunkter dels vad gäller synen på Hamsuns författarskap generellt dels tolkningen av 

På gjengrodde stier representerade av den danske författaren Thorkild Hansen och den 

norske litteraturforskaren och biografen Jørgen Haugan. 9 

I det teoretiska kapitlet om självbiografigenren kommer jag att undersöka olika 

aspekter av de frågeställningar genren ställer. Detta vill jag diskutera dels utifrån ett 

traditionellt förhållningssätt dels utifrån poststrukturalistiska tankegångar. Sedan kommer 

jag att undersöka självbiografigenren utifrån ett modernistiskt perspektiv. I textanalysen 

kommer jag att indra ovanstående diskussionspunkter. 

I den inledande delen av analysen kommer jag att diskutera verkets stilistiska och 

strukturella principer. Sedan kommer jag att belysa textens genremässiga dubbelspår. 

Hamsuns framställning refererar till ett konkret historiskt skeende, men i kontrast till denna 

framställning kan man finna en annan retorisk instans i texten, som refererar till motiviska 

och tematiska mönster från Hamsuns tidigare författarskap. 

Analysen av verket kommer att ingå i en bredare diskussion om modernismens 

subjektskritik och dess experiment med nya självframställningsformer. Hamsuns texter 

skriver sig in i en genremässig normbrytande historisk period. Därför är det av särskild 

relevans att kasta en tillbakablick på de idéer och tankar som Hamsun hade vid sin 

genombrottsperiod kring 1890. Dessa idéer utmanar, som vi skall se, de tankar om 

förhållandet mellan liv och skrift som den traditionella självbiografin vilar på. 

Textanalysen kommer i huvudsak att följa verkets kronologiska förlopp. I den 

senare delen av analysen (from.avsnitt 4.12) kommer jag att diskutera hur de yttre 

biografiska och historiska händelserna får inflytelse på framställningens diskurs och 

tematiska innehåll. Mot slutet av analysen - och i förlängning av redogörelsen för referatet 

av Hamsuns försvarstal vid Sands häradsrätt - kommer jag att diskutera ett viktigt tematiskt 

fält i texten: natur -och fosterlandskärleken. 

Avslutningsvis, i de två sista avsnitten, kommer jag att belysa Hamsuns skildring 

av tiden efter att rättsprocessen är så gott som avslutad. 

9 Thorkild Hansen: Processen mot Hamsun (övers. Lena Axelsson) Stockholm, Bonniers, 1978 

Jørgen Haugan: Solgudens fall- Knut Hamsun- en litterær biografi, Oslo, Aschehoug, 2004 

5

Presentation av författarskapet 

I traditionell litteraturhistorisk och biografisk skrivning brukar man dela in Knut Hamsuns 

författarskap i två perioder: en nyromantisk psykologisk diktning, som man förbinder med 

den nyskapande perioden från genombrottet med Sult (1890) fram till 1900 och en 

socialrealistisk period från omkring 1910 då Hamsun utkom med Segelfoss-böckerna 

(1913 - 1915) och Markens grøde (1917). 10 I Hamsuns verk från 1910- talet uppenbarar 

det sig en allt tydligare uttalad realistisk socialkritisk tendens och ovilja mot det moderna 

samhället. Hamsun utstakade sin anti-moderna diskurs redan under slutet av 1880-talet, då 

han efter hemkomsten från en lång Amerikavistelse höll flera föredrag i Köpenhamn, där 

han kritiserade den amerikanska demokratin och konsumtionssamhället. Föredragen utkom 

11 

senare i bokform under titeln Fra det moderne Amerikas Aandsliv (1889). Hamsun 

uppnådde stor popularitet med sina civilisationskritiska verk runt om i världen, men i 

synnerhet i Norge och sedan i Tyskland; en popularitet som kulminerade med Markens 

Grøde. Markens Grøde tematiserar människans återgång till ett idylliskt primitivt bondeliv 

och blottlägger tendenser som man senare har förbundit med antikapitalism, antidemokratism 

och anti-industrialism. Verket var bidragande till att Hamsun mottog 

nobelpriset 1920. I Hamsuns verk intar naturen en stor plats. Ofta är handlingen i Hamsun 

texter förlagd i hans barndoms hemtrakter Nordland. 

Enligt den traditionella indelningen av författarskapet betecknas perioden mellan 

1900 och 1910 som en ”övergångsfas” eller - som Nettum karakteriserar den - en 

”gjæringsperiode”. 12 Under denna period prövar Hamsun sig på olika genrer: noveller, 

reseskildring, drama och dikter. Här utkommer också de s.k. vandrarböckerna: Under 

Høststjernen, En vandrer spiller med sordin och Den siste glæde (1906-1912). Den 

symboliska vandrarfiguren är en central gestalt i Hamsuns böcker från början av 1890-talet 

och framåt. 13 Vandraren dyker upp i olika slags skepnader i Hamsuns böcker både som 

huvudperson och biperson i såväl noveller, romaner som reseskildringar. Vandrarfiguren 

är, som nämnts, också central i På gjengrodde stier. 

10 ”Generasjonen fra 1890-årene” Op.cit. 

11 ibid.s.137-140 Hamsun vistades i USA mellan 1882-1884 och 1886-1888. Här reste han runt i olika stater 

och försörjde sig på olika yrken, bl.a. som journalist, spårvagnskonduktör och föredragshållare. 

12 ibid.s.58 

13 Mitt påstående stödjer sig på Kittangs studie av författarskapet. Enligt Nettum och den traditionella 

fasuppdelningen menar man att Hamsuns vandrarfigur träder i bakgrunden för det socialrealistiska 

författarskapet kring 1910 (ibid. s. 164) 

6

Hamsuns författarperiod från sekelskiftet och fram till 1910 har inte ådragit sig 

forskares och biografers intresse i lika hög grad som den yngre respektive den äldre delen 

av författarskapet. Tendensen är att man inte har tolkat dessa verk i sammanhang med den 

övriga produktionen. 14 En bidragande orsak till detta kan vara att verken har blivit 

författade under en period då Hamsuns liv kantades av problem och svårigheter på det 

privata planet. Hamsun gifte sig 1898 med Bergljot Bech; ett äktenskap som mestadels var 

stormigt och olyckligt och som upplöstes efter åtta år. Ett par år efter skilsmässan mötte 

Hamsun skådespelerskan Marie Andersen, som han gifte sig med 1909. Mycket av den oro 

och disharmoni som präglar Hamsuns liv efter sekelskiftet kommer till uttryck i hans 

vandrarböcker, noveller och reseskildringar, som kan karakteriseras av att vara en 

blandning av självbiografi och fiktion. 15 

Den ”oroväckande” Hamsun 

hvor har man ham egentlig når det ikke gjælder den stilistiske mester, fabulatoren, poeten, men det 

som med et høitidelig ord kalles filosofen? Findes der en dypere sammenhæng i hans livssyn, i 

hans fremstilling og opfatning av det brogede menneskemylder, som lever i hans digtning. Eller er 

det en uforsonlig motsætning mellem det idealistiske og det makabre hos ham? 16 

Som ovanstående citat av Ronald Fangen i fest- och hyllningsskriften för Hamsuns 70 

årsdag visar, har Hamsun långt före kriget varit en omdebatterad och omdiskuterad person. 

Fangen beskriver i sitt inlägg hur popularitetskurvan har stigit och fallit genom hela 

Hamsuns författarskap: med Markens Grøde nådde Hamsun sin litterära höjdpunkt, men 

sedan sjönk populariteten igen - ”Slik har det igrunden vært bestandig” konstaterar 

14 Luft, vind, ingenting...Op.cit. 

15 ibid. s. 123 

16 citat av Ronald Fangen, norsk journalist, kritiker och författare. Från inlägget ”Litt om filosofen” i 

Festskrift til 70 aars-dagen 4.august 1929 (red: Francis Bull, Sigurd Hoel, Carl Nærup) Oslo, Gyldendal s. 

56 Ronald Fangen var i mellankrigstiden en känd offentlig person i den samtida kulturdebatten i Norge. Som 

en konsekvens av hans anti-nazistiska artiklar togs han av Gestapo och sattes i fängelse 1940. 

7

Fangen. 17 I enlighet med detta resonemang argumenterar Kittang i sin bok för att Hamsun 

alltid - i kraft av sin förmåga att väcka starka känslor hos publik och kritiker - har haft ett 

långt traumatiskt och ambivalent förhållande till sin publik. Följaktligen menar han att 

”landsförräderiet” är en kulmen på ett förhållande mellan Hamsun och publiken, som 

inleddes redan under Hamsuns tidiga genombrottsperiod. 18 

Den återkommande debatten om Hamsun och nazismen visar att den vanligaste 

lösningen på vad man betecknar som ”Tillfellet Hamsun” är att idiotförklara politikern för 

att kunna frikänna och beundra författaren. Problemet är emellertid att om man frikänner 

Hamsuns diktning måste man erkänna det som utgår från den mogna delen av 

författarskapet och följaktligen det som motiverade Hamsuns nazism, nämligen hans antimoderna 

hållningar: naturdyrkandet och civilisationskritiken. Det som försätter läsaren i ett 

dilemma är således att bestämma Hamsuns författardiskurs utifrån vetskapen om hans 

nazism. Kittang hävdar – med bakgrund i dessa faktorer - att fasuppdelningen av 

författarskapet i en lyrisk respektive socialrealistisk period, är ett utslag av en 

försvarsmekanism, ett slags ”vikemanøver”, som han säger handlar om att skapa en 

försonande Hamsunbild, som man ”både rasjonelt og kjenslemessig kan ha fred med.” 19 

Uppdelningen, påstår han, har inneburit att man har kunnat göra ett strategiskt val, som har 

lett till att man har nedprioriterat den mogna fasen till fördel för undersökningar i det tidiga 

författarskapet. Detta, säger han, märktes tydligt under mellankrigstiden, men har varit 

ännu tydligare efter kriget. 20 

Kittang problematiserar polariseringen av Hamsuns författarskap, därför att han 

menar att den bidrar till en alltför entydig och förenklad bild. Han menar att orsaken till att 

man har kunnat företa en enkel kategorisk uppdelning av författarskapet är att 

uppdelningen motsvarar skiljelinjer i Hamsuns biografi. Den tidiga fasen - den 

psykologiska - motsvarar Hamsuns liv under 1890-talet, då han levde ett rotlöst 

17 ibid. Konerne ved Vandposten, som utkom samma år som Hamsun mottog Nobelpriset, fick dåliga 

recensioner och orsakade stor besvikelse i läsekretsen. (Britt Andersen: ”Konerne ved vandposten” i i Ståle 

Dingstad (red.): Den litterære Hamsun (2005) s. 205) 

18 De föredrag som Hamsun skulle komma att hålla i Köpenhamn 1888 efter sin amerikavistelse, utlöste stor 

debatt i pressen. Hamsun blev beskylld för okunskap och arrogans. (”Generasjonen fra 1890-årene” Op.cit. 

s.139, 140). Ett annat exempel på hur Hamsuns reaktionära synpunkter har orsakat häftig debatt är den så 

kallade ”barnemorddebatten” i Morgenbladet som utlöstes av en artikel Hamsun hade skrivit i januari 1915. 

Denna debatt skulle komma att vara i flera år. (”Sannheten om Hamsun er…” Op.cit. s. 3) 

19 Luft, vind… Op.cit.s 19 

20 Ibid. s. 15 Jørgen Haugan poängterar också i sin biografi att i de första femtio åren efter Hamsuns död har 

det varit fyra utav fem norska doktorsavhandlingar om Hamsun, som har betonat det tidiga författarskapet. 

(Op.cit.s. 419) 

8

kringflackande liv och den socialkritiska fasen motsvarar den period i Hamsuns liv då han 

etablerade sig som bonde och senare som familjefar. 21 

Kittangs litteraturvetenskapliga diskurs tar utgångspunkt i ett modernistiskt 

perspektiv på hela Hamsuns produktion. Det gör han genom att ta fasta på besläktade 

figurer, motiv och tematiska mönster tvärs genom hela författarskapet. Han menar att 

Hamsun upprepar sig själv genom ett ”gjentakinstvang”, som han påstår ligger till grund 

för Hamsuns existens som skrivande människa. 22 Med hänvisning till den inre 

kontinuiteten och de återkommande mönstren, karakteriserar Kittang Hamsuns text som 

”ein insisterande tekst”. 23 Kittang integrerar också På gjengrodde stier som en insisterande 

text, men som han förklarar - i en not - inkluderar han inte detta verk i sin undersökning 

därför att den faller utanför den undermineringen av ”romanens illusjonar” som är hans 

huvudperspektiv. 24 

Min utgångspunkt i föreliggande specialarbete är att trots att På gjengrodde stier är 

speciell, då den relaterar till en speciell konkret historisk situation, har den uppenbara 

tematiska och motiviska släktskapsförbindelser till tidigare verk i författarskapet. Därför 

menar jag inte att man av genremässiga orsaker kan utesluta verket från Hamsuns övriga 

författarskap. I min läsning av verket kommer jag därför att stödja mig på Kittangs 

påstående om Hamsun-textens insisterande prägel och visa att Hamsun skapar sin text i 

samspel med andra texter i författarskapet. Min textanalys har följaktligen likheter med 

den norske litteraturforskaren och författaren Steinar Gimnes, som i sin bok 

Sjølvbiografier, skrift og liv (1998) också analyserar Hamsuns sista verk utifrån ett 

intertextuellt perspektiv. Gimnes framhäver parallellerna med Hamsuns tidiga verk under 

1890-talet och början på 1900-talet. 25 Gimnes berör även parallellerna till Sult. Genom att 

öppna texten utifrån ett intertextuellt perspektiv fäster Gimnes uppmärksamheten på det 

fiktiva textinnehållet och inte bara på det historiskt-biografiska. Som han själv säger, läser 

han texten som - ”[…] ein open fiksjonstekst som både forheld seg til det historiske og 

biografiske og til Hamsuns fiksjonsverd.” 26 

21 Hamsun köpte 1918 Nørholm, en stor herrgård i Eide utanför Grimstad, där han skulle komma att bo den 

återstående delen av sitt liv. 

22 ibid s. 13 

23 ibid 

24 ibid 

25 Gimnes analyserar verket utifrån tematiska och motiviska släktskapsförbindelser till Mysterier (1892) Pan 

(1894) och Under Høststjernen (1906). 

26 Steinar Gimnes: Sjølvbiografiar – Skrift, fiksjon og liv, Oslo, Det Norske Samlaget, 1998 s. 280 

9

Jag kommer i min analys av På gjengrodde stier främst att fokusera på dess 

tematiska likheter och diskursiva samband med Hamsuns texter från början av sekelskiftet: 

reseskildringen I Æventyrland. Oplevt og drømt i Kaukasien (1903) och en text som ingår i 

novellsamlingen Kratskog (1903): ”Et spøkelse”. Sambandet med dessa verk hänvisar till 

en djupare tematik i texten: vandrartematiken. Såväl dessa texter som På gjengrodde stier 

innehåller det stildrag, som Kittang hävdar är ”sjølve kjernen hos den urovekkande 

Hamsun”, nämligen det ironiska spelet mellan illusion och desillusion. 27 

I likhet med Kittangs läsning av Hamsuns texter kommer jag att undersöka verket 

utifrån en symptomal tolkningsmetod; utifrån de omedvetna, motstridande och 

underliggande betydelser i det som uttalas. .28 

27 Op.cit. s. 13 

28 Begreppet symptomal lanserades ursprungligen som hermeneutiskt begrepp av Paul Ricoeur i Le conflit 

des interprétations: essais d´hermenéutique, (1969) I Litteraturkritiske problem i teori og analyse (1976) 

beskriver Kittang den symptomala läsarten således – ”en läsart som inte bara förstår en text som ett diktarjags 

originella diskurs, men som – utöver att redogöra för vad ”diktaren vill ha sagt”- också söker att påvisa hur 

man, under eller vid sidan av denna röst kan ana andra röster, andra diskurser ” (s. 44 ) Citatet är hämtat från 

Lars Nylander (red): Litteratur & Psykoanalys – en antologi om psykoanalytisk litteraturtolkning, 

Stockholm, Nordstedt, 1986 s. 62 

10

Hamsun efter krigsslutet 

Det er en tragisk afslutning på en lysende dikterkarriere man her står overfor. Helt fra Hamsun 

heiste flagget på Nørholmen 9.april 1940 og også på annen måte hilste fienden velkommen til 

Norge har hans utgydelser vært stadig sterkere præget av åndssløvhet. 29 

Att Hamsun sympatiserade med nazisterna och stod fast vid sina kontroversiella 

synpunkter var tydligt även då kriget var slut. På ockupationens sista dag offentliggjorde 

han en hyllning till Hitler i en nekrolog i Aftenposten. På tidningens förstasida 

karakteriserade Hamsun Hitler som en ”Kriger for Menneskeheden” och en ”reformatorisk 

Skikkelse av høieste Rang”. 30 

Det norska folkets känslor för Hamsuns hållningar under kriget var starka och 

präglades av avsky och förakt. Reaktionerna blandades med spekulationer i om Hamsun 

kunde vara vid sina sinnens fulla bruk. Uppmärksamheten började riktas mot de 

psykologiska orsaker som fick Hamsun att bli landsförrädare. Som det ovanstående citatet 

från den norska tidningen Aftenposten exemplifierar så var den utbredda hållningen den, att 

man ”ursäktade” Hamsuns nazistsympatier med att han var gammal och senil och således 

oansvarig för sina handlingar. Därför ansåg man det inte onaturligt att Hamsun tvingades 

genomgå en mentalundersökning. 31 

Den norske biografen Ingar Sletten Kolloen säger i sin nyligen utgivna biografi 

Hamsun - Svermer og Erobrer (2009) att processen om Hamsun skilde sig från andra 

landsförräderiprocesser just därför att regeringen hade utsatts för ett dilemma. Kolloen 

säger beträffande detta dilemma som uppstod - ”De fremste norske politikerne hade 

utvivlsomt et problem. Verden ville følge interessert med i hvordan Norge nå behandlet sin 

berømte nobelprisvinner. Fremdeles var det så mye symbolkraft i Hamsun at han satte 

regjeringen i en klemt position.” 32 Som Kolloen låter förstå handlade processen mot 

Hamsun om att rädda den litterära nationens ära; att Norges mest älskade diktare och 

nobelpristagare skulle få en stämpel som nazist och landsförrädare bådade inte gott för 

landets internationella renommé. 

Att Hamsun skulle tvingas genomgå en lång psykiatrisk undersökning var, som han 

säger i På gjengrodde stier, för honom en ”gåta” eftersom han inte på någon tidspunkt - 

29 

Aftenposten 14/5 1945 Citatet är hämtat från Tore Stuberg: Hamsun, Hitler og pressen – Knut Hamsun i 

norsk offentlighet 1945-1955, Oslo, Leseselskapet, 1995 s. 23 

30 

Aftenposten 7/5 1945 Den litterære Hamsun .Op.cit. s. 334 

31 

Hamsun, Hitler... Op.cit. s. 120 

32 

Ingar Sletten Kolloen: Hamsun - Svermer og Erobrer, Falun, Gyldendal Norsk forlag, 2009 s.344 

11

varken under eller efter kriget - ansåg sig psykisk sjuk. 33 Hamsun hade under kriget haft 

två hjärnblödningar men, som han själv understryker i verket kunde detta inte anses vara 

en legitim orsak till att tvångsinlägga honom på en psykiatrisk klinik i flera månader. 34 

Offentlighetens bild av Hamsun som gammal och senil stod således i radikal motsättning 

till hur han uppfattade sig själv. Av Hamsuns egen version av rättsprocessens förlopp 

framgår det - allteftersom tiden framskred och processen drog i långdrag - att det gick upp 

för honom att myndigheterna arbetade emot honom. 

Förhör och tvångsinläggning 

Den 23: e juni 1945 blir Hamsun offentligt förhörd vid Sands häradsrätt i Grimstad. 

Hamsun stod anklagad för ett påstått medlemskap i Nasjonal Samling och för att han 

genom de polemiska artiklar och inlägg han hade skrivit under kriget, ansågs ha fört 

propaganda för tyskarna. 35 Händelsen offentliggjordes i landets tidningar och visade att 

intresset för Hamsun var stort. Av förhöret framgår det att Hamsun inte ångrar sina 

handlingar under kriget; ända in i det sista hade hans sympatier legat på tyskarnas sida. 

Men på frågan om huruvida han hade varit medlem av Nasjonal Samling svarade Hamsun - 

i enlighet med vad han hade sagt i tidigare polisförhör - nekande. 36 Hamsun blir också 

förhörd om sina författarrättigheter och sina aktier i Gyldendal. Rätten fann slutligen 

honom skäligen misstänkt för förbrytelse mot landsförräderiförordningen. Enligt denna 

skulle han straffas med fängelse i minst tre år upp till livstid. 37 Efter förhöret återvände 

Hamsun till sjukhuset i Grimstad där han hade varit internerad sedan ett par veckor innan 

förhöret. 

Referaten från tidningarna efter förhöret visade att Hamsuns senilitet och ålderdom 

var i fokus. Man framhävde Hamsuns afasi. I Aftenposten stod det att han var tvungen att - 

”søke i hjernen etter de adekvate uttrykk for det han vilde ha fram”. 38 Andra 

33 

Knut Hamsun: På gjengrodde stier, Trondheim, Gyldendal Norsk Forlag, 2005 s. 46 

34 

ibid 

35 

Hamsun - Svermer…Op.cit. s. 340 

36 

ibid s. 344 

37 

Anklagelsen mot Hamsun grundade sig på landsförräderiförordningens straffparagraf § 86 från den gamla 

strafflagen från 1902, som togs i bruk mot den - ” som rettstridig bærer våpen mod Norge, eller som under en 

krig, hvori Norge deltar, eller med sådan krig for øye yter fienden bistand i råd og dåd eller svækker Norges 

eller noen med Norge forbunden stats stridsevne” och på § 140, ”som gjaldt oppfordring til andre om å begå 

forbrytelser mot statens selvstendighet og sikkerhet.” (ibid. s. 339, 340) 

38 Aftenposten 25/6 1945 citatet är hämtat från Hamsun, Hitler… Op.cit s. 24 

12

uppmärksammade att Hamsun inte hade uppvisat några tecken på senilitet. Tidningen 

Dagbladet hävdade i en senare artikel att - 

Det er ingen grunn til å lette Hamsuns ansvar på denne måten. Alt hva han skrev under 

okkupasjonen var klart og tydelig, og hans opptreden i forhørsretten for en tid siden var grei og 

bestemt, han verken skjulte eller bortforklarte noen ting, men tok ansvar for sine handlinger. Senil er 

han ikke. 39 

Av ovanstående citat från Dagbladet framgår det att man inte ansåg att några förmildrande 

omständigheter borde föreligga eftersom Hamsun uppenbarligen var mentalt frisk. 

Dagbladets intryck av Hamsuns uppträdande i förhörsrätten överensstämmer med vad 

Hamsun själv understryker otaliga gånger i På gjengrodde stier. Hamsun insisterar - redan 

på den inledande sidan i verket då han beskriver sin ankomst till sjukhuset i Grimstad - att 

han inte är sjuk. Som jag senare i textanalysen vill belysa närmare gör Hamsun det också 

klart och tydligt för läsaren att han varken erkänner någon skuld eller försöker bortförklara 

sina handlingar under kriget. 

I början av september 1945 överflyttas Hamsun från sjukhuset i Grimstad till 

ålderdomshemmet i Landvik. Enligt vad han själv säger i På gjengrodde stier var detta en 

förbättring i jämförelse med hans situation på sjukhuset - ”[…] jeg er politiet taknemlig for 

at jeg kom hit, det er et ønskested for mig.” 40 Här får Hamsun lov att läsa tidningar, vilket 

han inte har fått lov till på sjukhuset och dessutom får han en större rörelsefrihet. 41 Dock 

blir han, i mitten av oktober, tvungen att lämna ålderdomshemmet, då han hämtas av 

polisen och förflyttas med tåg till den psykiatriska kliniken i Vindern. Detta sker strax efter 

att riksadvokat Sven Arntzen har skickat en förfrågan till psykiatrikerna Gabriel Langfeldt 

och Ørnulv Ødegaard om det kunde finnas skäl för att Hamsun skulle underkastas en 

eventuell judiciell psykiatrisk observation. Undersökningen skulle fastställa om Hamsun 

var sinnesjuk; om det förelåg förmildrande omständigheter, som gjorde att han inte kunde 

ställas till ansvar för de straffbara handlingarna han var åtalad för. 

Vid ankomsten, 15:e oktober, blev Hamsun underkastad klinikens fasta bestämda 

rutiner. I På gjengrodde stier ägnar Hamsun ett kapitel åt att beskriva förhållandena på den 

psykiatriska kliniken. Enligt vad han själv berättar i verket blev han vid ankomsten till 

39 Dagbladet 4/10 1945 ibid. s. 25 

40 Op.cit s. 25 

41 ibid 

13

kliniken av sjuksköterskorna tvingad att ge ifrån sig alla sina ägodelar och allt vad han 

hade i sina fickor: klocka, nycklar, penna, glasögon och anteckningsblock. 42 Dagen efter 

ankomsten möter Hamsun professor Langfeldt, som var den som i huvudsak skulle komma 

att leda observationen. Av journalerna, som fördes av dels professor Langfeldt dels 

sjuksköterskorna på avdelningen, framkommer det att Hamsun vid inläggningen var lugn 

och samarbetsvillig. 43 Hamsuns samarbetsvillighet berodde på att han trodde att 

undersökningen var en rutinmässig kontroll. Enligt vad han själv säger hade han före 

avresan till kliniken av polisen fått veta, att han bara skulle bli borta två veckor. 44 Men 

efter att han hade vistats på kliniken två veckor konkluderar Langfeldt och de andra 

sakkunniga att det föreligger tvivel om Hamsuns sinnestillstånd, varför han tvingas stanna 

kvar för vidare observation. Hamsuns vistelse på kliniken skulle komma att vara i fyra 

månader. 

Hamsun berättar att han, de första par månaderna han var inlagd på kliniken, var 

tvungen att logera i en ”celle med kikhul i døren” och att allt vad han företog sig blev 

kontrollerat av personalen på kliniken. 45 

Under hela sin tid på den psykiatriska kliniken förde Hamsun en hemlig dagbok, 

som han tog med sig från kliniken när han skrevs ut. Dessa anteckningar var ett slags 

”almanacka” som han förde från den 24:e oktober, tio dagar efter inskrivningen på 

kliniken, tills han skrevs ut ungefär fyra månader senare. 46 I anteckningarna noterade 

Hamsun både veckodag och datum. Av almanackan framgår det att han redan 6:e 

november var förtvivlad över att vara inspärrad på kliniken - 

3 stengte dører å lukkes ut av for å komme ut, 3 dører, de samme stengte dører for å komme inn 

igjen. Her er 3 celler, hvorav en til meg. Bitte lite hull med glass. 47 

Under observation 

Observationen av Hamsun föregick muntligt men - därför att Hamsun var döv - också 

skriftligt. De muntliga förhören försvårades ytterligare av att Hamsun led av afasi. De 

42 

ibid.s.41 

43 

Gabriel Langfeldt/Ørnulf Ødegaard: Den rettpsykiatriske erklæring om Knut Hamsun, Oslo, Gyldendal s. 

54, 55 

44 Pgs Op.cit.s. 41 

45 ibid. s.76 

46 Process. mot H… Op.cit del 1 s.303 

14

skriftliga förhören pågick ca en månad; från senare hälften av november till mitten av 

december. 48 

Hamsun hade ingen respekt för Langfeldt och dennes psykiatriska behandling. I På 

gjengrodde stier karakteriserar Hamsun nedlåtande Langfeldt, som - ”typen av en 

seminarist som er kommet tilbake fra seminaret med al den boklige viten han har hentet 

seg av skolebøker og lærde verker.” 49 Upprepade gånger påpekar Hamsun i verket att han 

inte orkade bemöda sig att svara på Langfeldts frågor. 50 Men eftersom han inte ville 

förklaras rättsligt oansvarig var det viktigt för honom att överbevisa Langfeldt och de 

sakkunniga om att hans politiska synpunkter inte orsakades av sinnesförvirring. Därför 

gjorde han sig stor möda om att besvara alla frågor. Som han säger – 

jeg skrev og skrev fordi jeg var døv, jeg gjorde mig møie med at svare på alt. Jeg sat i det ynkelige 

lys av en sløret kuppel høit op i taket, det var årets mørkeste måneder, jeg kjendte efterhvert at mit 

syn blev svækket, men jeg skrev forat ikke sakkyndigheten og vitenskapen skulde strande på mig 51 

Av det nyss citerade framkommer det att undersökningen tärde på Hamsuns fysiska 

krafter. I efterhand uttalar Hamsun att han upplevde undersökningen som ”tortyr” och att 

han av psykisk och fysisk utmattning vid utskrivningen var som ”gelé.” 52 Att han var 

inlagd på en anstalt för ”nervøse og sindslidende” ställde Hamsun sig helt oförstående 

inför eftersom, som han betonar – ” Jeg var jo ikke patient, jeg var losjerende, 

kostgjænger.” 53 

Att Hamsun blev starkt nedbruten av vistelsen på kliniken har senare bekräftats av 

hans korrespondens med vännerna Christian Gierløff och Sigrid Stray. Gierløff och Stray 

utgav senare böcker om sina respektive upplevelser av och med Hamsun under 

rättsprocessen. 54 Stray var utöver Hamsun nära vän också hans juridiske rådgivare under 

hans sista 20 levnadsår. 

Marie som vittne 

47 Citatet är hämtat från Hamsun - Svermer... Op.cit.s.351 

48 Processen .mot H... Op.cit. del 1 s.301 

49 Op.cit.s.79 

50 Se exempel ibid.s.57,81 

51 ibid.s.48 

52 ibid.s.49 

53 ibid 

54 Christian Gierløff: Knut Hamsuns egen røst (1961), Sigrid Stray: Min klient Knut Hamsun (1979) Att 

Hamsun blev psykiskt och fysiskt nedbruten under sin vistelse på kliniken bekräftas också av Hamsuns son 

Tore i hans bok Knut Hamsun (1959). 

15

Utöver de frågor som berörde barndomsupplevelser och karaktärsegenskaper blev Hamsun 

uppmanad att berätta om sina familjära förhållanden, häribland sitt förhållande till sin fru 

Marie. Detta vägrade han bestämt. 55 Tanken på att få sitt privatliv indblandat, säger han, 

kunde få honom att - ” skrike av rædsel”. 56 Då Hamsun - efter flera uppmaningar från 

Langfeldt - vägrade att prata om förhållandet till sin fru, inkallades Marie till personligt 

förhör med Langfeldt. 

Marie infann sig till förhör den 14:e december 1945. Hon satt vid tiden för 

Hamsuns inläggning på kliniken i häkte på fängelset i Blødekjær, Arendal. Maries 

utlåtanden om sin make var i huvudsak negativa. Framträdande egenskaper som hon 

framhävde var svartsjuka, egocentricitet och aggressivitet. 57 Vidare anförtrodde hon för 

Langfeldt att hennes make, de senaste tio åren, hade undergått en märkbar förändring och 

blivit svår för både henne och barnen att handskas med. 58 

Maries utlåtande till Langfeldt skulle komma att bli ödesdigra för hennes framtid. 

Vittnesmålet infogades senare i den slutgiltiga rapporten trots att Marie hade blivit 

försäkrad om att vittnesmålet inte skulle offentliggöras. Av rapporten framgår det att 

Maries utlåtanden, som fyller tre sidor, fick avgörande betydelse för psykiatrikernas 

slutsater. I den sammanfattande redogörelsen för Hamsuns karaktäregenskaper och 

”medfödda anlag” hänvisar man åtskilliga gånger till henne som källa. 59 I inledningen till 

den sammanfattande värderingen av undersökningen understrykes hennes betydelse - ”For 

å kunne forstå observandens fremtoningspreg må det understrekes hvad alle 

biografforfattere og også hans hustru er enig i, og som også er iaktatt under observasjonen 

[...]” 60 

Våren 1946 fick Hamsun alla juridiska papper från ersättningsdirektoratet inklusive 

den rättspsykiatriska rapporten. Här kunde han med egna ögon läsa vad Marie 

öppenhjärtigt hade berättat till Langfeldt. Efter detta tog Hamsun sin hand ifrån henne och 

nekade henne rätten att vistas på Nørholm så länge han levde. 61 

55 Op.cit s.49 

56 ibid.s.83 

57 Den rettspsyk... Op.cit.s.35-38 

58 ibid. s.35 Maries uppgifter om Hamsuns mentalitetsförändring hade Hamsuns son Tore också antytt i sitt 

samtal med Langfeldt. (ibid.s.45) 

59 ibid. s.96- 98 

60 ibid. s.96 

61 Upplysningarna stödjer sig på Solgudens fall (Op.cit s. 350, 351) Thorkild Hansen hävdar dock i sin bok 

att Hamsun, efter ett våldsamt uppgör med Marie på kliniken strax efter hennes samtal med Langfeldt, tog sin 

hand ifrån henne och att det var på denna tidspunkt det verkliga uppbrottet mellan makarna ägde rum. (Op.cit 

16

Hamsun kritiserar i efterhand skarpt detta att hans fru blev indragen i 

undersökningen. Kritiken riktas emellertid inte mot Marie, utan explicit mot Langfeldt. 

Hamsun ifrågasätter syftet med sin frus inblandning. Han säger - 

På det tidspunkt da min kones nærvær blev fremtvunget vilde professoren forlengst være på det 

rene med at jeg ikke var sindsyk. Hvad var da formålet med hendes nærvær - foruten 

nysgjærrigheten og skandalen? 62 

De sakkunnigas konklusion 

Antagandet om att Hamsuns politiska synpunkter orsakades av ålder och senilitiet blev den 

5:e februari 1946 bekräftad genom Langfeldt och Ødegaards slutgiltiga rättsförklaring. 

Rapporten gjorde gällande, att - 

1/ Vi anser ikke Knut Hamsun som sinnsyk og antar ikke at han har vært sinnsyk i tiden for de 

påklagede handlinger. 

2/ Vi anser ham som en person med varig svekkede sjelsevner men antar ikke at der er noen aktuel 

fare for gjentagelse av straffbare handlinger. 63 

På grundval av professor Langfeldts och de sakkunnigas konklusion om Hamsuns ”varig 

svekkede sjelsevner” hade det brottmål som Hamsun först stod åtalad för reducerats till ett 

civilt ersättningsärende. 64 Då Hamsun 12:e februari 1946 lämnar den psykiatriska kliniken 

var det därför inga juridiska hinder som hindrade honom att återvända till Nørholm, men 

han valde istället frivilligt att återvända till Landviks ålderdomshem. Stray berättar i sin 

bok att då polisen kom och meddelade honom riksadvokatens beslut sade han att han aldrig 

mer ville resa hem till Nørholm. 65 

Psykiatrikernas metoder har senare kommit att kritiseras och ifrågasättas. Dock har 

det uppstått skilda meningar huruvida Hamsun på grundval av sin höga position fick 

genomgå en sämre eller bättre behandling än andra rättsförföljda. Stray riktar i sin bok 

skarp kritik mot behandlingen av Hamsun och karakteriserar den som ”en skamplett på 

del. 2 s. 29, 30) Makarna Hamsun skulle dock komma att återförenas och leva tillsammans på Nørholm under 

Hamsuns två sista levnadsår. 

62 

Op.cit. s 84. 

63 

Den rettpsyk... Op.cit. s. 101 

64 Psykiatrikernas konklusion blev strax efter 22/2 1946, offentligt autoriserad i Aftenposten av 

riksadvokaten. (Hamsun, Hitler og… Op.cit.s.28) 

65 Sigrid Stray: Min klient Knut Hamsun, Oslo, Ascheschoug, 1979 s.112 

17

norsk rettspraksis”. 66 Stray framhäver Hamsuns höga status; att man inte hade tagit hänsyn 

till att Hamsun var en man som hade skrivit världslitteratur och lägger ansvaret för 

behandligen på professor Langfeldt, som hon betecknar som - ”en hårdkokt teoretiker […] 

uten evne til å forestå individuelle bedømmelser av de personer som var til observasjon.” 67 

Det kan tyckas märkligt att Hamsun var tvungen att genomgå en fyra månader lång 

psykiatrisk undersökning. Detta förundrar ännu mer då man läser psykiatrikernas rapport. 

Här slås man av den förenklade psykologi som den bygger på. Huvuddelen av de 

iakttagelser rapporten består av, bygger på Maries uttalanden. Andra invändningar man 

kan ha mot psykiatrikernas värderingar och slutsater är att de baseras på redan känd 

litteraturvetenskaplig forskning. Detta gäller exempelvis slutsaten om Hamsuns ”bitterhet”, 

som bl.a. baseras på Hamsuns uppväxtår hos sin morbror. 68 Vidare framhålls det också 

med bakgrund i forskningen att Hamsun har ett ”ytterst sensitivt sinn” som ses i samband 

med ”hans store innfølingsevne med naturen”. 69 Undersökningen kan därför sägas bära 

mer prägel av ett resultat av andras meningar och litteraturvetenskaplig forskning än av en 

psykologisk analys av Hamsuns själsliv. I läsningen av rapporten är det också påfallande 

att psykiatrikerna, mot bakgrund av Hamsuns svar, som både var ironiska och kvicka, 

kunde komma fram till de slutsatser de gjorde. Detta gäller exempelvis beträffande 

psykiatrikernas fråga om skillnaden mellan ”selvtillit og innbilskhet” på vilken Hamsun 

replikerade - ”Innbilskhet vilde føre til at man mister posten etter at man har fått den ved 

selvtillid. ” 70 

Hamsun blev upprörd och rasande över riksåklagarens beslut eftersom han hela 

tiden hade insisterat på att han stod till ansvar för sina handlingar. I mötet med 

förhörsdomaren hade Hamsun inte bortförklarat något, utan sagt att han stod inne för det 

han hade gjort och under fyra månader hade han ansträngt sig för att bevisa för de 

sakkunniga att han varken var senil eller sinnessjuk. Hamsun upplevde därför, då han blev 

förklarad rättsligt oansvarig, att riksadvokaten hade gått bakom ryggen på honom. Efter att 

Hamsun hade mottagit beslutet från riksadvokaten skrev han på våren 1946 ett brev till 

Gierløff - 

66 ibid 

67 ibid 

68 Den rettpsyk... Op.cit. s.95 Hamsun bodde hos sin morbror Hans Olsen från det at han var nio år tills han 

var 14 gammal. Här sattes han till hårt arbete. Nettum skriver om Hamsuns uppväxtår hos sin morbror: ”En 

trang til isolasjon må ha vært grunnlagt i disse årene, en innadvendthed som ersatning for familieliv og 

samvær med kammerater.” (”Generasjonen fra 1890-årene” Op.cit.s.135). 

69 ibid.s.96 

70 ibid.s.92 

18

Helt fra Forhørsdommeren har jeg erklært meg ansvarlig og staar inde for det jeg har gjort. Og saa 

slaar R. dette Vaapen ut av Haanden paa mig i samme Øieblikk som jeg har skrevet i 4 Maaneder 

Svar paa alle Skyldsmaal [...] Efter R.´s Avgjørelse vil jeg nu gaa som en Tufs og en Tull for Resten 

av mine Dager - og allikevel være Landsforræder! 71 

Att myndigheterna hade tvingat honom att genomgå den långa psykiatriska behandlingen 

var för Hamsun ett ännu värre straff än om han hade blivit åtalad enligt de regler som 

gällde för andra rättsförföljda. Detta understryker han i På gjengrodde stier, där han säger - 

Jeg […] vilde ti ganger heller ha sittet i jern i et ordinært fengsel end pines til å leve sammen med 

disse mere eller mindre sindslidende mennesker i Psykiatrisk klinik. 72 

Det nyss citerade står att finna i det personliga brev som Hamsun skrev till riksadvokaten 

sommaren 1946 och som är återgivet i På gjengrodde stier. Hamsun riktar i brevet skarp 

kritik både mot riksadvokatens handlingssätt och mot professor Langfeldt och hans 

behandling. I första hand ifrågasätter Hamsun riksadvokatens begäran om att få honom 

mentalundersökt utan ett giltigt läkarintyg och på grundval av högt blodtryck och två 

hjärnblödningar. 73 Vidare kritiserar han riksadvokatens offentliggörelse av beslutet om 

upphävelse av rättsåtal mot honom. Hamsun säger i brevet - 

her handlet De igjen uten mig. De tænkte Dem ikke det tilfælde at jeg kunde være utilfreds med 

denne avgjørelse, De glemte at jeg i forhørsretten og altid senere har ståt inde for det jeg hadde gjort 

og imøteså dom. 74 

Det Hamsun rimligtvis inte kunde veta var att riksadvokaten med all största 

sannolikhet mottog sina direktiv från regeringen. Thorkild Hansen gör i sin bok gällande 

att myndigheterna på förhand hade vidtagit att Hamsun skulle dömas som en person med 

varigt försvagade själskrafter, därför att de ansåg att det var lättare än att åtala honom. 

Påståendet fick Hansen bekräftat genom ett samtal med Langfeldt i Oslo september 1975. 

På Hansens fråga till Langfeldt, om huruvida han -”[…] insåg att han kom fram till precis 

71 Brev 25/3 1946 Christian Gierløff Knut Hamsuns egen røst Oslo, Gyldendal, 1961 s.11 


73 ibid.s.46, 47 

74 ibid.s.50,51 

19

det svar som riksåklagaren helst ville ha” svarade Langfeldt bejakande. 75 Haugan hävdar 

också i sin bok att den psykiatriska behandlingen och konklusionen om Hamsuns 

sinnestillstånd på förhand var bestämt av regeringen på grund av att man ville rädda den 

litterära nationens ära. 76 Därför var det uppenbarligen mer bekvämt att fasthålla bilden av 

den ”gamla förvirrade och senile Hamsun” än att ställa honom för rättslig domstol. 

Hamsun utpekar Langfeldt som en inkompetent psykolog och beskriver honom i 

nedlåtande vändningar i På gjengrodde stier. Det är tydligt att han lägger skulden på 

Langfeldt för den långa och utdragna behandlingen. Mot bakgrund av ovanstående 

upplysningar om myndigheternas agerande framstår Langfeldt dock i ett annat ljus. 

Langfeldt mottog sina direktiv från högre instanser, varför det inte kan synas rimligt att 

utpeka honom som ”skurken i dramat”. 

Riksadvokatens beslut om ersättning medförde att Hamsun den 15:e maj 1946 vid 

Agder lagmanssrett blev idömd att betala 500 000 kr. i ekonomiskt skadestånd till den 

norska staten. 77 Hamsun överklagar senare domen med hjälp av sin vän och advokat Stray. 

Detta skulle visa sig bli en lång, utdragen och mödosam process. I På gjengrodde stier 

tematiserar Hamsun hur rättssaken hela tiden blir uppskjuten och hur han ställer sig 

oförstående till detta. Efter att den hade blivit uppskjuten hela tre gånger säger Hamsun - 

”Jeg grubler og prøver å finde ut om det er nogen retsteknisk fordel ved mine ”utsættelser”. 

Kunde det være mulig at nogen spekulerer i min alderdom og stunder på at jeg sjøldør, dør 

av mig selv? ” 78 

Hamsun hade dock inte tänkt sig att dö i den närmaste framtiden. Hans 

skrivprojekt, med vilket han hoppades skulle ge honom upprättelse, höll honom uppe i 

dessa månader och år. Gierløff skriver i sin bok, att efter det att Hamsun hade mottagit 

psykiatrikernas konklusion om hans ”varig svekkede sjelsevner” blev den annars så 

livströtta Hamsun fast besluten om att leva - ”Han skulle vise hvem som led av varig 

svekkede sjelsevner. Det var hans konklusjon.” 79 Rapporten från de sakkunniga kan därför 

ses som ett direkt incitament för Hamsuns framställning. 

75 

Op.cit del.2 s.106 

76 

Op.cit 

77 

Domen fastslogs mot bakgrund av att man menade sig kunna finna bevis för att Hamsun stod uppförd som 

medlem i Nasjonal samlings kartotek sedan 1940. Enligt lagen ansågs Hamsun därför ha gjort sig medskyldig 

till den skada som Nasjonal Samling hade förorsakat landet. (Min klient K H Op.cit. s. 113) 

78 

Op.cit.s.63 

79 

Op.cit s.108 

20

Efter rättsförhandlingarna, som slutligen skulle infinna sig vid Sands häradsrätt i 

december 1947 vänder Hamsun, strax före jul, tillbaka till sitt hem på Nørholm. 80 Här ger 

han uttryck för att han har fått händelserna på avstånd. Mot slutet av På gjengrodde stier är 

det tydligt att Hamsun ser sig själv som en vinnare över myndigheterna. Nu kan han 

ironisera över Langfeldt och diagnosen, därför att han vet att han genom sin bok skulle 

komma att motbevisa psykiatrikernas slutsatser och omvandla sitt politiska nederlag till en 

seger i det litterära. Med sitt triumfkort - sin litterära vinst - på handen, säger han 

hoverande -”Å mine varig svækkede sjelsevner som gjør mig så dum!”. 81 

Publiceringen av På gjengrodde stier 

Hamsun var medveten om att utlämnandet av myndighetspersonerna skulle komma att 

orsaka problem i fråga om publiceringen av verket. Detta framgår av ett brev som Hamsun 

skrev till Gierløff 30:e juni 1946, där han, beträffande det brev som han tänker skriva till 

riksadvokaten, säger - 

Det maa gjøres pent, skjønt jeg helst vilde slaa til. Men Bæstet er istand til at stænge mig inde 

definitivt. Skulde det bli Fare for det maatte jeg paa Forhaand faa avskrevet med Maskinskrift det 

jeg har færdig, saa han ialfald ikke kunde beslaglægge denne Del [...] Jeg kan jo sitte her og skrive 

Bok, prøve at skrive Bok, men jeg faar ikke Forlægger. Ikke her hjemme og ikke i Verden. 82 

Av brevet framgår det att Hamsun, av risk för att bli ”definitivt” inspärrad, anser sig vara 

tvungen att väga sina ord och vara förbehållen i fråga om utlämnandet av de 

myndighetspersoner han kom i kontakt med. Hamsuns oro kommer explicit till uttryck i 

verket då han jämför sin situation med den italienske författaren Silvio Pelico, som satt i ett 

österrikiskt fängelse och skrev om sin adopterade mus - ”Jeg skriver om noget lignende - 

av frykt for hvad som kunde hænde mig hvis jeg skrev om noget andet.” 83 Mot slutet av 

verket framhåller Hamsun i samma vändningar - ”Jeg har villet skrive om mange ting i 

disse papirene men ikke gjort det. Jeg har hat god grund til å frykte det verste og heller 

tie.” 84 

80 

Jag kommer, mot slutet av min textanalys, att beröra rättsförhandlingarna och det försvarstal som Hamsun 

skulle komma att hålla här och som är återgivet i På gjengrodde stier. 

81 

Op.cit..s.140 

82 

brev 30/ 6 1946 Op.cit.s.15 

83 

Op.cit s. 85 

84 

ibid.s.105 

21

I På gjengrodde stier understryker Hamsun att han skriver ”varsomme ord”. 85 

Varsamheten har samband med just de omständigheterna att Hamsun kände sig bevakad av 

myndigheterna. De ”varsomme ord” är också en hänvisning till den hänsyn och 

försiktighet, som Hamsun kände att han hade varit tvungen att iaktta i hans svar till 

Langfeldt. Gierløff refererar i sin bok till ett av hans besök hos Hamsun på den 

psykiatriska kliniken då Hamsun berättar för honom om Langfeldts förhör - ”[…] slike 

spørsmål! Det er ikke til å holde ut! Men jeg må jo svare litt, og varsomt. Ellers bliver det 

verre.” 86 

Midsommaren 1948 avslutar Hamsun På gjengrodde stier. Detta sker efter att han 

har mottagit det slutgiltiga beslutet från Högsta domstolen. 87 I tiden efter domen försöker 

Hamsun att få sitt verk utgivet. För Hamsun var det av största vikt att få ut boken så snart 

som möjligt, dels av ekonomiska skäl dels därför att han ville motbevisa de sakkunnigas 

konklusion om hans ”varig svekkede sjelsevner”. Dock vägrade Harald Grieg, direktör på 

Gyldendal Norsk Forlag, först att utge det. Han ansåg att det var olämpligt att ge ut verket 

så kort tid efter att Högsta domstolen hade fällt sin dom. Griegs återhållsamhet vad angick 

utgivningen hade inte konstnärliga eller litterära orsaker, utan politiska och moraliska. 

Oron gällde främst Hamsuns utlämnande av professor Langfeldt. 88 Grieg fruktade att 

Hamsuns kritiska uttalanden om Langfeldt kunde riskera att medföra ett ärekränkningsåtal. 

Därför insisterade Grieg på att Langfeldts namn skulle strykas. 

Efter enträgna påtryckningar från flera håll - häribland Gierløff och Stray - gick Hamsun 

slutligen med på att göra justeringar i de textavsnitt som ansågs vara för grova, men Griegs 

begäran om att stryka Langfeldts namn biföll han inte. Langfeldts namn stod kvar, dock 

utan att det fick rättsliga konsekvenser. 

Om mottagandet av verket 

Stuberg pekar i sin bok Hamsun, Hitler och pressen (1995) på att det skedde en gradvis 

rehabilitering av Hamsun efter krigsslutet, som han påstår kan indelas i tre definierbara 

faser. Den första fasen pågick, enligt Stuberg, från krigets slut 1945 fram till utgivningen 

av På gjengrodde stier, då man huvdsakligen förklarade Hamsuns ”landsförräderi” utifrån 

85 

ibid.s.53 

86 

Op.cit.s. 91 

87 

Här fastslogs det att det tidigare beloppet på 425 000 kronor som fastställdes vid Sands häradsrätt skulle 

reduceras med 100 000 kronor. 

88 

Processen mot H… Del 2 Op cit. s. 258, 259 

22

att han var gammal och senil; en förklaring som vi har sett bekräftades av de medicinskt 

sakkunnigas konklusion. Under denna period var det landsförrädaren framför diktaren 

Hamsun som var i fokus. Med utgivningen av På gjengrodde stier skedde det en radikal 

ändring, då man började ifrågasätta seniliteten och Hamsuns ”varig svekkede sjelsevner”. 

Stuberg karakteriserar därför 1949 som ett skiljeår för värderingen av Hamsun och hans 

diktning i den norska offentligheten. 89 Verket skapade sensation - om än dock inte entydigt 

jubel - och bevisade, som de flesta tidningsrecensionerna kunde rapportera, att Hamsun 

hade sina själsförmögenheter i behåll. Enstaka recensioner fasthöll dock Hamsuns 

sinnesförvirring som orsak till hans handlingar under kriget och menade att På gjengrodde 

stier var en bekräftelse på hur illa ställt det var med Hamsun. 90 Det faktum att Hamsun 

genom sin bok dementerade psykiatrikernas påstående om sina försvagade själskrafter 

bidrog till att det skedde en omvärdering av Hamsuns handlingar under kriget. Denna 

omvärdering var dock förbunden med ambivalenta känslor. Teorin, som man tidigare hade 

haft, om att Hamsuns handlingar under kriget orsakades av senilitet kunde var acceptabel 

lösning på ”tilfellet Hamsun”. Svårare var det att acceptera att den store diktaren var 

mentalt frisk. Mot bakgrund av recensionerna av verket framgår det att den vanligaste 

lösningen på publikens ambivalens var - till trots för att man fördömmer Hamsuns 

hållningar under kriget - att man aktivt går in för att frikänna diktningen. Den övervägande 

delen av samtidens recensioner var entusiastisk över de estetiska kvaliteterna. Stuberg 

säger mot bakgrund av hur verket blev mottaget bland kritikerna - 

dikteren Hamsun blir tatt til nåde igjen. […] Hans diktverker blir skilt fra hans eget samfunnssyn. 

Til tross for Hamsuns politiske blindhet, skal det norske folk ta vare på hans rike diktning. 91 

Hamsuns handlingar under kriget fördömdes av stort sett alla recensionerna i 

samtiden. 92 Men även om förklaringen till Hamsuns nazistsympatier reviderades 1949 såg 

man inte något samband mellan Hamsuns samhällssyn och diktningen. Av Stubergs 

kartläggning av recensionerna framkommer det att det bara är ett fåtal som riktar 

89 Op.cit.s.119 

90 Häribland Hans Lyche som uttalade sig att - ”Manuskriptet til ”Paa gjengrodde stier” skulle vært deponert i 

Universitetsbiblioteket, der forskere kunne studert det […] Som litterært verk er det en skamplett i vår 

bokheim. Knut Hamsun er her den uansvarlige, sinnsforvillede olding”. Norges Handels-og Sjøfartstidende, 

Oslo 28/9 1949 citatet är från ibid s. 79 

91 ibid.s.73 Den främsta exponenten för spaltningen av Hamsun i två instanser var Dagbladet. Se Stubergs 

schematiska kartläggning över recensionerna (ibid s. 74) 

92 ibid 

23

uppmärksamheten mot de hållningar som kommer till uttryck i Hamsuns böcker. 93 

Hamsuns diktning värderas främst utifrån en estetisk syn. Dock fanns det en kategori av 

recensionerna som ställde sig tveksam till de moraliska aspekterna av textens innehåll och 

som fördömde Hamsun både som samhällskritiker och som diktare. De negativa åsikterna 

om boken värderades mot bakgrund av Hamsuns roll under kriget och mot de moraliska 

och politiska aspekterna. Här fokuserade man mer på innehållet än på formen. 94 

Den sista fasen av rehabiliteringen av Hamsun i norsk offentlighet pågick, enligt 

Stuberg, från Hamsuns död fram till 1955. 95 Under denna period började den offentliga 

bilden av Hamsun som landsförrädare att successivt tona bort ur folks medvetande för att 

ersättas av rollen som diktare. Knappt tio år efter kriget utgavs Hamsuns Samlade verker 

på nytt och här fanns - som redaktören Carl Keilhau kunde konstatera - ”ingen mislyd” 

bland recensionerna. 96 Hamsun var igen starkt efterfrågad på bokhyllorna. 

Även om det norska intresset för Hamsun återhämtade sig efter utgivningen av På 

gjengrodde stier och motviljan mot honom mildrades är ”tilfellet Hamsun”, som 

inledningsvis nämnts, fortfarande ett problem i den norska receptionsmiljön. Det 

ambivalenta förhållandet mellan Hamsun och publiken har haft ett märkbart inflytande på 

den insats som görs i samband med jubiléet för Hamsun det här året. I jämförelse med den 

stora insats som gjordes i samband med firandet av Ibsenåret 2006 har det här årets 

jubileum mottagit en avsevärd ringare sponsring. 97 Detta tydliggör skillnaderna mellan de 

båda diktarnas kanoniska status. Den återkommande debatten om Hamsun visar att namnet 

Hamsun, till skillnad från Ibsens, inte entydigt pekar på hans roll som författare, utan är 

uppdelt i två: diktaren och politikern. Som Anders Heger, norsk författare och förläggare, 

har uttalat sig kring Hamsunfirandet det här året, så innehåller varje firande som knyter an 

till namnet Hamsun alltid ett mer eller mindre outtalat ”men”. 98 

Sanning eller lögn? 

Processen mot Hamsun av Thorkild Hansen är ett resultat av det första anspråksfulla 

försöket att genomföra en grundlig undersökning och dokumentation av vad som skedde 

93 ibid s.81 

94 ibid.s.81-83 

95 ibid s.119 

96 ibid.s.114 citat från Bonniers Litterära Magasin, nr. 23, 1954, s. 716 

97 Jan Gunnar Furuby, Ann Christiansen, Åshild Bekke Eidern: ”Ingen vil sponsre Hamsun” Aftenposten 9/1 

2009 http: www.aftenposten.no/kul_und/litteratur/article2858768.ece sist sedd 30/12 2009 

24

under den treåriga processen mot Hamsun. Hansen argumenterar för att Hamsun, just 

därför att han var ett stort konstnärsgeni, fick en sämre behandling av myndigheterna än 

andra rättsförföljda. 99 Hansen talar om svartsjuka som hämndmotiv och jämför den 

behandling Hamsun fick med den hätskhet som den engelske författaren Oscar Wilde blev 

utsatt för - ”[…] hätskheten kompliceras av svartsjukan på konsten och konstnären, en 

svartsjuka som i regel slumrar men väcks till liv när konstnären lämnar sina domäner och 

på ett misshagligt sätt kommer ut i offentligheten” 100 Hansen gör en skarp uppdelning 

mellan liv och verk och hävdar att nazismen var en förutsättning för Hamsuns 

konstskapande. Efter krigsslutet, säger Hansen, blev Hamsun befriad från den position som 

han genom sin berömmelse och förmögenhet hade uppnått. 101 

I Hansen verk tilldelas Hamsuns fru Marie en betydande roll. Hansen hänvisar till 

Knut och Maries äktenskapskris i mitten på trettiotalet, som han anser bidrog till att Marie 

ville ta hämnd på sin make genom att promovera sig själv på uppläsningsturnéer i 

Tyskland. 102 Enligt Hansen var det Maries målinriktade aktiva nazism som förförde och 

lockade Hamsun till nazism. För att ge belägg för och styrka sina påståenden lägger 

Hansen fram ett omfattande material i form av familjebrev, tidningsartiklar och dittills 

okända dokument från riksarkivet i Oslo. Härtill använder sig Hansen av de upplysningar 

som Hamsun ger i På gjengrodde stier. Hansen läser Hamsuns utsagor i verket som en fullt 

pålitlig källa och dessutom gör han smärre och större justeringar i sina referenser till verket 

för att få dem att harmonisera med sin tes om att Hamsun, just på grundval av sin status 

som stor konstnär, blev utsatt för en orättfärdig behandling av myndigheterna. 103 Detta blir 

problematiskt, i det att Hansen gör anspråk på att beskriva förloppet utfrån en historisk 

dokumentär vinkel. 104 

Jørgen Haugan argumenterar, i motsättning till Hansen, i sin litterära biografi 

Solgudens fall för att Hamsun, just därför att han var ett stort konstnärsgeni och 

98 ”Sannheten om Hamsun er…” Op.cit. s. 2 

99 Op.cit del.2 s.105 

100 ibid.del.1 s.126 

101 ibid.del 2 s.232, 233 

102 ibid.del 2 

103 Ett exempel på hur Hansen omjusterar Hamsuns text är då han hänvisar till Hamsuns beskrivelse av 

ankomsten till sjukhuset i Grimstad.( ibid. del.1 s. 165) 

104 Processen mot Hamsun orsakade stor debatt i hela Norden, vilket utlöstes av att man ansåg verket vara 

skenbart objektivt samt av att man inte ansåg att Hansen hade tagit ställning till hur han själv förhöll sig till 

frågan huruvida Hamsun var nazist eller inte. I en TV-debatt som sändes i hela Norden skulle Hansen få 

tillfälle att svara på denna fråga. Här sade Hansen att hans ambitioner med boken inte hade varit missionära, 

utan konstnärliga. Svaret gav upphov till debatt eftersom Hansens bok just gör anspråk på att vara 

dokumentaristisk. 

25

nationalikon, blev utsatt för en en mild behandling av de norska myndigheterna. Haugan 

gör därför gällande att Hamsun överdriver och ljuger när han i På gjengrodde stier 

beskriver förhållandena på den psykiatriska kliniken och hans upplevelse av behandlingen 

som psykiskt och fysiskt påfrestande. 105 Haugan ifrågasätter inte bara Hamsuns egna 

utsagor, utan också Hamsuns vänner Strays och Gierløffs berättelser om vad vistelsen på 

kliniken fick för konsekvenser för Hamsuns psykiska och fysiska tillstånd. 106 Haugan utgår 

från en ideologikritisk syn på Hamsun och ser en kontinuitet av fascistisk ideologi genom 

hela författarskapet. 107 Ideologikritiken anser sig kunna spåra redan i Hamsuns tidiga 

författarskap en förespegling av de fascistiska tendenserna: vitalismen, anti- 

intellektualismen, samhällssyn, ras, och ungdomsdyrkning. 108 Tolkningarna tar 

utgångspunkt i Hamsuns naturbegrepp, som man menar bidrog till att bereda grunden för 

samtidens politiska ideologier. Ideologikritiken fäster uppmärksamheten på myten om 

naturen och ser Hamsuns texter som uttryck för en dröm och längtan bort från den sociala 

konfliktfyllda verkligheten. Tolkningarna har gett upphov till den utbredda myten om 

Hamsun som förförare. Haugan karakteriserar - med utgångspunkt i förförarmyten - På 

gjengrodde stier som inte mindre än en ” uforbederlig nazists selvforsvar” och påstår att 

Hamsun skrev sitt verk uteslutande med målet att återfå sin konstnärliga status för att 

härigenom rädda sitt eftermäle. 109 Han hävdar att Hamsuns brist på reflektion över vad 

som har bidragit till hans arrestering eller orsaken till den behandling han får är en del 

av 

Hamsuns förförelsesstrategi, som går ut på att manipulera och vilseleda läsaren. Han menar 

att verket är - ”det siste vellykkede resultat av Hamsuns livslange ekspertise på førførelse 

110 

av sine læsere”. 

Jag tycker att Haugan intar ett snävt förhållningssätt till texten, i det att han 

orienterar sig alltför begränsat mot det konkret historiskt biografiska. Texten menar jag har 

också ett annat syfte, som tar utgångspunkt i en livssituation präglad av existentiell kris 

och förlust, vilket enligt min mening gör att den kommunicerar något mer utöver dess 

konkreta och situationsbestämda innehållsmässiga referat. Jag är överens med Haugan, i 

105 Op.cit s. 382 

106 ibid. 342-346 och s.358-360 

107 Ideologikritiken utgår från relationen litteratur och ideologi och undersöker hur samhället avspeglas i 

litteraturen. Arild Linneberg: ”Litteratursociologi, marxism och nyhistorism” i Kittang, Atle/Linneberg, 

Arild/ Melberg, Arne/Skei, Hans H: En introduktion till den moderna litteraturteorin (1997) s.42,43 

108 Solgudens fall Op.cit s.251 

109 ibid.s.383 

110 ibid.s.386 

26

detta att Hamsun presenterar sig själv som gammal, skröplig och försvarslös i syfte att 

väcka sympati och medkänsla hos sina läsare för att härigenom försöka rädda sitt 

eftermäle. Dock är jag, som jag senare vill argumentera närmare för, inte överens med 

honom, när han säger att Hamsuns mål inte är att skapa logiska förklaringar för sina 

handlingar. 111 Jag menar att Hamsun har en ambition om att skapa logiska förklaringar för 

sitt politiska agerande, men detta gör han genom att följa sin egen logik, sin egen 

”rettesnor”. 112 Denna logik, som Hamsun tydligvis anser rättfärdiggör hans handlingar, 

förmedlas dock inte på ett explicit plan, utan genom underliggande betydelser i texten. 

Läsaren som förväntar sig finna förklaringar som konkret pekar på de historiska och 

biografiska händelserna under eller efter kriget, blir besviken. Vad Hamsun betecknar som 

sin egen ”rettesnor” har samband med en estetisk, litterär logik, som antyds genom 

hänvisningar till hans tidigare författarskap. 

I det ovanstående har jag belyst två radikalt motsatta sätt att närma sig verket; dels 

en som tolkar texten utifrån att den presenterar en tillförlitlig biografisk källa till Hamsuns 

liv efter krigsslutet dels en som konsekvent avvisar textens sanningsanspråk. I min analys 

och tolkning kommer jag - mot bakgrund av följande teoretiska diskussion om 

självbiografigenren - argumentera för att man inte kategoriskt kan avvisa texten som vare 

sig sanning eller lögn. 

111 ibid.s.373 

112 Från Hamsuns referatet av sitt försvarstal vid Sands Häradsrätt i Pgs Op.cit.s.118 

27

Självbiografisk framställning 

Begreppet genre används som beteckning för olika former för konstnärlig framställning. 

De i en genre ingående verken har alla vissa likheter och gemensamma drag beträffande 

form, innehåll och användning. 113 Utifrån ett traditionellt perspektiv förknippas begreppet 

genre således med klassifikation och systematisk avgränsning. Denna definition av genrer 

har kommit att få en mer flexibel och mångsidig innebörd, speciellt under den moderna 

tidsepoken då genreblandningar, s.k. hybrider, har varit vanligt förekommande. 

Vad gäller självbiografigenren har frågan om definitionsinnebörd blivit extra 

påtaglig eftersom denna, till skillnad från andra mer väldefinierade genrer, står i ett 

ständigt kommunikativt förhållande till skönlitteraturen och andra närbesläktade genrer 

såsom memoarerna, dagboken, reseskildringen eller essän. Det är därför inte fråga om att 

göra enkla kategoriseringar, utan om olika riktningar som självbiografin orienterar sig mot. 

Jag har för avsikt att diskutera genrefrågan utifrån ett historisk intertextuellt perspektiv 

med utgångspunkt i att en text inte nödvändigtvis behöver tillhöra endast en genre, utan att 

den mycket väl kan uppvisa särdrag från olika genrer. Min utgångspunkt är att 

självbiografigenren, liksom andra genrer, relaterar sig till kulturbundna förändringar och 

därför inte låter sig identifieras och klassificeras utifrån normativa, klassifikatoriska drag. 

I fråga om Hamsuns På gjengrodde stier är genrefrågan högst aktuell. Detta visar 

inte minst den omfattande offentliga debatt som utgivningen ledde till. De diskussioner 

som boken framkallade knyter an till vad jag i det följande kommer att diskutera: 

självbiografins retoriska referenser. Självbiografier är referentiella, men därmed inte sagt 

att de låter sig läsas som en objektiv ”sanning” om en människas liv. En grundläggande 

aspekt hos självbiografigenren är nämligen att den är subjektiv och därför inte låter sig 

tolkas empiriskt verifierbart. Både fiktionella inslag och genreblandning är en viktig del av 

självbiografins retorik, vilket hänger samman med en fundamental aspekt vid framställning 

av sig själv litterärt, nämligen minnesproblematiken. En annan utgångspunkt, som har 

samband med det föregående, är att självbiografin inte nödvändigtvis är en ”jagets” genre, 

som den etablerade litteraturvetenskapliga traditionen gör gällande. 114 

Om genre 

113 

Nationalencyklopedin bind. 7 Tyskland, 2009 s.12 

114 

Per Stounbjerg: Uro og urenhed - Studier i Srindbergs selvbiografiske prosa, Danmark, Århus 

universitetsforlag, 2005 s.51 

28

I sin artikel ”Genrebegrepp”diskuterar litteraturforskaren och genreteoretikern Alastair 

Fowler genrebegreppets kunskapsteoretiska och ontologiska status. 115 Fowler gör gällande 

att genre inte är ett vetenskapligt begrepp som enkelt kan låta sig definieras eller 

klassificeras utifrån vissa specifika drag eftersom det finns otydliga gränser inom alla slags 

genrer. I sin artikel hävdar han att såväl antikens genrer, komedin och tragedin som (och i 

synnerhet) de moderna genrerna orsakar problem i fråga om fasta genredefinitioner. 116 

Fowler pekar i sin diskussion på två polära forskningsinriktningar inom den moderna 

genreteorin: den synkrona och den diakrona. Den förra utgörs huvudsakligen av studiet av 

beständiga genrer; till vad som existerar just nu. Här utgår man från ett traditionellt 

klassiskt förhållningssätt, där man delar in genrer i statiska kategorier, utifrån på förhand 

givna drag. Den diakrona inriktningen studerar genrer utifrån en historiserande vinkel, 

nämligen utifrån genrers föränderlighet; på utvecklingen till det som idag existerar. Denna 

syn på genrer förespråkar följaktligen ett mer dynamiskt synsätt på genrer än det synkrona. 

Utifrån det sistnämnda perspektivet hävdar Fowler att det är mer riktigt att indela genrer i 

typer i stället för i klasser. Han pekar i sin diskussion på E. Donald Hirschs distinktion 

mellan typer och klasser - ”En typ kan helt och hållet representeras av ett enda exempel, 

medan en klass vanligen tänks innehålla en rad exempel.” 117 Fowler fäster med Hirsch 

distinktion uppmärksamheten på genrers föränderlighet och instabilitet - 

När vi hänför ett verk till en genretyp förutsätter vi inte att alla dess utmärkande drag måste delas av 

typens övriga konkretiseringar. I synnerhet kan nya verk i genren bidra med ytterligare 

karakteristika. På detta sätt förändras genrer över tid, så att dess gränser inte kan definieras genom 

en enda uppsättning karakteristika, vilken bestämmer en klass. 118 

Definitionen av en genretyp betyder utifrån Fowlers argumentation, att de olika verken i en 

genre kan uppvisa särdrag, men att de ändå kan identifieras genom att de upprättar 

textuella relationer till andra verk i genren. Den grundläggande utgångspunkten för Fowler 

är således en förståelse för att genrer präglas både av repetition och av variation. 

115 Fowlers artikel (orig.”Concepts of genre”) är från monografin Kinds of Literature. An Introduction to the 

Theory of Genres and Modes, Cambridge, 1982 i Eva Aurelius Hättner & Thomas Götselius (red.): 

Genreteori (1997) 

116 ibid 

117 ibid. citatet hämtar Fowler från E. Donald Hirsch: Validity in Interpretation (1967) s.50 

118 ibid 

29

I enlighet med Fowler, betonar den danske forskaren och litteraturvetaren Per Stounbjerg i 

sin avhandling om den svenske författaren August Strindberg (1848-1912) Uro og urenhed 

– studier i Strindbergs selvbiografiske prosa (2005) genrers orenhet, föränderlighet och 

brist på fasta definitioner. Stounbjerg talar om ”urenheden” och ”ustadigheden” i 

Strindbergs prosa, som en avspegling av det moderna samhällets brist på fasta auktoritära 

traditioner och värderingar. Liksom Fowler menar Stounbjerg att genrer inte utesluter 

varandra, utan att det är möjligt att klassificera en genre i flera genrer. Han säger - 

”Teksten er et mødested, hvor konventioner og diskurser støder sammen, blandes, 

forskydes og opløses. Teksten tilhører ikke en genre, den deltager i den, og oftest i 

flere.” 119 Stounbjerg fäster uppmärksamheten på genrer som receptionsestetiska och 

textliga fenomen. Han talar om genrer som förväntningshorisonter. 

Förväntningshorisonterna säger Stounbjerg består av ”historiske systemer af virksomme 

læse- och skrivekonventioner”. 120 Stounbjergs centrala poäng är att genrer inte kan 

identifieras genom sina inneboende kvaliteter, utan är något som definieras av faktorer som 

ligger utanför texten och som en uppfattning av och kategorisering av verkligheten. Detta 

innebär att läsarens reaktioner är avhängiga de markörer som finns kodifierade i genren. 

Avgörande, säger Stounbjerg, är att genrer öppnar upp för ett ”text- och traditionsrum” 

som både författare och läsare måste förhålla sig till. 121 Detta innebär att genrer kan vara 

ett analytiskt redskap för att hjälpa med att förstå hur vi tolkar en text. Konventionerna är 

vägledande, i det de - både för läsare och författare - fungerar som ett 

”orienteringsredskab”. 122 Men, som Stounbjerg påpekar, kan genrekonventioner också 

bidra till en onyanserad tolkning och förståelse av en enskild text. 123 

Att genreförståelse är historiskt betingad är mottagandet av På gjengrodde stier ett 

slående exempel på. Även om verket bidrog till att Hamsun återfick sitt erkännande som 

författare, så har det, som jag inledningsvis nämnts, inte blivit tolkad i sammanhang med 

resten av författarskapet. Då Hamsuns samlade verk blev utgivna på nytt 1955, första 

gången efter kriget, inkluderade man På gjengrodde stier. Men innan utgivningen yttrade 

sig redaktören Carl Keilhau att han inte ansåg det påfallande att verket skulle inkluderas, 

eftersom han ansåg att det inte var ett skönlitterärt arbete, men däremot ”et stykke 

119 Uro og urenh...Op.cit.s.47 

120 ibid.s.45 

121 ibid 

122 ibid 

123 ibid.s.46 

30

selvbiografi, fremfor alt et defensorat for Hamsuns holdning under krigen og et angrep på 

de personer som hadde hans sak til behandling”. 124 Keilhaus inställning till Hamsuns sista 

verk avspeglar, enligt min mening, hur litterära konventioner har styrt tolkningen av 

texten. Verket hopkopplar man främst med nazisten, landsförrädaren Hamsun och inte 

författaren Hamsun, vilket har gjort att man har uppfattat det som ett appendix; som en 

efterskrift till resten av författarskapet. 125 Mottagandet av verket har - som jag i 

föreliggande specialarbete vill argumentera för - medfört att man har bortsett från en stor 

del av textmaterialet. 

I det närmast följande har jag för avsikt att belysa två polära inriktningar inom 

självbiografiforskningen i åsyftan att diskutera självbiografins referentialitet. Inledningvis 

vill jag kasta en tillbakablick på självbiografins historia och kortfattat skissera hur de 

konventioner ser ut, som ofta styr tolkningen av en självbiografisk text. Efter denna 

diskussion kommer jag att diskutera de fenomenologiska förutsättningarna för 

självbiografigenren för att sedan belysa genren utifrån ett modernistiskt perspektiv. 

Fakta eller fiktion? 

Ett viktigt övergångsverk i självbiografins historia är Rousseaus Bekännelser (Les 

Confessions 1765-70) som framkommer i samband med det borgerliga samhällets 

framväxt. Verket har klara referenser till Augustinus Självbekännelser från (ca.400 e.Kr.) I 

bägge verken finner man vad man senare har kommit att betrakta som självbiografins 

grundläggande kännetecken: självrannsakan och bekännelsen. Titeln Bekännelser indikerar 

författarens avsikt att berätta en sann och trovärdig historia om sitt liv. Texten består av en 

kronologisk framskridande berättelse där författaren retrospektivt redogör för sitt liv och 

sin individuella utveckling, från födsel fram till författarens skrivande stund. Rousseaus 

framställning är präglad av bilden av ett romantiskt enhetligt jag; ett jag som betraktar sina 

erfarenheter som en läroprocess. Rousseau formulerar således en bild av sig själv sett 

utifrån ett historiskt individuellt utvecklingsperspektiv. Sedan Augustinus tid har det 

124 Carl Keilhau: ”Legenden om Hamsun” i Bonniers Litterära Magasin, Sthlm, Bonniers, 1954 s.717 Citatet 

är hämtat från Sjølvbiografiar… Op.cit.s.201 

125 Tendensen är tydlig även idag. I den nyligen utgivna antologin Den litterære Hamsun (2006) strävar man 

efter att gå tillrätta med polariseringen av Hamsuns författarskap. Man har, som Ståle Dingstad säger i 

förordet, en ambition om att belysa hela Hamsuns författarskap för att därmed lägga vikt vid att Hamsun 

orienterade sig i många olika genrer. Jag anser det därför påfallande att man väljer att belysa Hamsuns sista 

verk under rubriken ”Etterskrift”. 

31

självbiografiska normgivande förloppet varit: barndom - fall och exil - vandring, resa, 

pilgrimsfärd - kris - omvändelse - förnyelse og återkomst. 126 

Augustinus och Rousseaus verk med dess specifika drag: kronologin, narrativiteten 

och det självbekännande elementet har varit konstituerande och normgivande för 

utvecklingen av självbiografin som egen genre. Dock förekommer det, som nämnts, sällan 

att moderna självbiografier innehåller dessa drag i renodlad form. På 50 - talet blev 

självbiografibegreppet utsatt för en kraftig omvärdering, vilket har samband med det 

successiva paradigmskiftet från modernitet till postmodernitet. Tidigare bärande idéer om 

identitet, sanning och tradition blev starkt ifrågasatta. Enligt den tidigare historiskt- 

biografiska orienterade litteraturvetenskapen prioriterade man självbiografier primärt som 

ett sanningsdokument över författarens liv. Här inriktade man sig på en objektiv ”sanning”, 

där man hellre fokuserade på den inre diskursens förhållande till författarens yttre än på en 

studie av verket på dess egna premisser. Med de poststrukturalistiska strömningarna under 

efterkrigstiden kom självbiografins litteraritet och konstnärliga kvaliteter i fokus, vilket 

innebar att man gjorde en skarp skiljelinje mellan liv och verk. Själva sanningsreferensen i 

självbiografin blev därför underordnad de estetiska kvaliteterna. Detta medförde att det 

skedde en förskjutning av intresset från liv bios till skrift graphe. Utifrån detta perspektiv 

formulerar den amerikanske dekonstruktuvisten Paul de Man sina teorier. 127 de Mans 

genreperspektiviska utgångpunkt problematiserar referentialiteten och presentationen av 

identiteten genom att betona självbiografins artefaktiska karaktär. Han säger att den 

självbiografiska texten inte kan anses vara mer ”sann” än andra texter därför att alla texter 

- inklusive den självbiografiska - är en konstruktion, det vill säga en metaforisk 

framställning. 128 Enligt de Man kan texten således inte hänvisa till det levda livet, utan 

bara till språket. Vidare säger de Man att alla texter innehåller en potentiell självbiografisk 

läsning, vilket han menar gör att självbiografin inte kan låta sig särskiljas från andra 

genrer. de Man formulerar det så här - 

Empirically as well as theoretically, autobiography lends itself poorly to generic definition; each 

specific instance seems to be an exception to the norm; the works themselves always seem to shade 

off into neighboring or even incompatible genres and, perhaps most revealing of all, generic 

126 Uro og urenh...Op.cit.s.91 

127 Paul de Mans teorier står att finna i hans essä ”Autobiography as De-facement” i The Rhetoric of 

Romanticism, New York, Colombia Univ. Press, New York & Guildford 1984 

128 ibid.s.69 

32

discussions, which can have such powerful heuristic value in the case of tragedy or of the novel, 

remain distressingly sterile when autobiography is at stake. 129 

de Man hävdar som synes att den självbiografiska textens orena drag gör den omöjlig att 

definiera i förhållande till fiktionslitteraturen; varje text är ett undantag från normen, varför 

varje försök att definiera den blir godtycklig. Underförstått utgår de Man från ett synkront 

perspektiv på genrer; att en text skall uppvisa alla gemensamma väsentliga drag som ingår 

i en definition av en genre. de Mans synpunkter skiljer sig således från den dynamiska 

infallsvinkeln till genrer, som jag tidigare talat om, i det han utgår från att genrer är klasser; 

om man skall identifiera en text som självbiografi måste den innehålla alla de för genrens 

väsentliga drag för att kunna falla in under begreppet. 

Inom självbiografiforskningen har dock en traditionalistisk riktning varit verksam, 

som har ansett sig kunna definiera genren utifrån ett systematiskt regelverk. Den franske 

inspiratören Philippe Lejeune anses utgöra motpolen till de Man. Lejeune presenterar, i 

motsättning till de Man, en läsart som sätter likhetstecken mellan författare och liv. I sitt 

verk La Pacte Autobiographique (1975) formulerar han en rad regler för hur självbiografin 

kan avgränsas från fiktionen och andra subjektiva genrer. Leujene utgår från den klassiska 

traditionen från Rousseau: framställningen skall dels vara inriktad på privatlivet och det 

inre själslivet dels skall den vara retrospektiv och ha sanna referenser till författarens 

verkliga liv. Leujene sammanfattar det så här -”Retrospective prose narrative written by a 

real person concerning his own existence, where the focus is his individual life, in 

particular the story of his personality.” 130 

Utöver att texten skall vara subjektiv och retrospektiv skall det, enligt Lejeune, vara 

identitet mellan författare och huvudperson, vilket betyder att den som berättar skall vara 

den samma som den som det berättas om. 131 Att berättelsen verkligen refererar till 

författarens verkliga liv försäkras, säger Lejeune, genom ett ”kontrakt” mellan författare 

och läsare, vilket anvisas med hjälp av verkets paratext. 132 Detta kan således indikeras 

antingen genom titeln, som i fallet med Augustinus och Rousseaus verk eller i form av en 

undertitel exempelvis ”mitt liv”. Pakten kan vidare indikeras med hjälp av ett förord av 

berättaren. Detta i motsättning till romanförfattaren som markerar en distans mellan sig 

129 

ibid.s.68 

130 

Philippe Leujene: On Autobiography, (transl. Jatherine Leary ed. Paul John Eakin) University of 

Minnesota press, 1989 s.29 

131 

ibid.s.5 

33

själv och huvudpersonen i texten. Implicit i kontrakten ligger en försäkran om att 

författaren refererar till sitt verkliga liv och att berättelsen är sann. Kravet på 

sanningsenlighet är, enligt Lejeune, vad som skiljer självbiografin från exempelvis 

fiktionsprosa. Lejeune säger så här - “a contract wich determines the mode of reading of 

the text and engenders the effects which, attributed to the text, seem to us to define it as 

autobiography.” 133 Lejeune pekar således på de markörer och signaler i den 

självbiografiska texten som är bestämmande för en viss läsart och som bidrar till att ge 

texten en genrebekräftande funktion. 

Lejeunes teorier har haft stort inflytande på uppfattningen av självbiografigenren, 

men de har också mötts av skarp kritik, bland annat därför att de baseras av en 

identitetstanke, som alltsedan sekelskiftet har kommit att kompliceras av en i grunden 

förändrad syn på subjektet. 

Minne och erinring 

Utifrån ett traditionellt perspektiv förväntas det att den självbiografiska framställningen 

skall ge en sann och uppriktig historia om författaren. Men vad innebär detta i grunden att 

finna fram till en ”sann” historia om sitt liv och den man är? Frågan implicerar en 

grundläggande aspekt av självbiografisk framställning, nämligen minnesproblematiken. 

Sedan tidigt 1800-tal har det existerat två huvudriktningar inom självbiografisk 

framställning: dels den självcentrerade privata framställningen, som orienterar sig mot den 

inre subjektiva självförståelsen dels den memoaristiska framställningen, som är inriktat på 

de yttre tilldragelserna i en persons liv. I sin artikel ”Självbiografin, en traditionalistisk 

genrebeskrivelse” formulerar den framstående svenska självbiografiforskaren Johnny 

Kondrup skillnaden mellan självbiografin och memoarerna, genom att göra en distinktion 

mellan erinring och minne. 134 Med utgångspunkt i Søren Kierkegaards författarskap 

Stadier paa Livets vei (1845) säger Kondrup att - 

minnet är inställt på att minnas de upplevda händelserna till punkt och, pricka, i alla detaljer, men i 

gengäld likgiltigt inför händelsernas betydelse. Man kan minnas vad som helst. Erinringen däremot 

132 Termen har införts av Gérard Genette (1987) Paratexterna är, enligt Genette, konstituerande för textens 

pragmatiska situation. (Uro og urenh... Op.cit s.49) 

133 ibid.s.29 

134 Johnny Kondrup: ”Självbiografin, en traditionalistisk genrebeskrivelse” i Tigerstedt, Christoffer, Roos, 

J.P. & Vilkko, Anni (red): Självbiografi, Kultur, Liv - Levnadshistoriska studier inom human - och 

samhällsvetenskap (1992) s.51 

34

etraktar de upplevda i förhållande till det inre, personliga sammanhanget hos den som erinrar sig, 

till hans idé 135 

Kondrups distinktion mellan memoarer och självbiografi inbegriper en distinktion mellan 

en inriktning på en objektiv sanning med fokus på det yttre respektive en subjektiv sanning 

inriktad på självkännedom. Härmed fäster Kondrup uppmärksamheten på de 

fenomenologiska förutsättningarna för den självbiografiska framställningen. Kondrup 

förklarar - ”Självbiografin, som vilar på erinringen, när […] tolkningen och livnär sig av 

den. Den törs till på köpet hävda att den återkallade, tolkande bilden av det förflutna är 

sannare än det förflutna själv.” 136 Detta innebär att självbiografen - i motsättning till 

memoarförfattarens tendens till att vilja beskriva ”allt” - väljer selektivt. Det väsentliga i 

den självbiografiska framställningen blir således den betydelse som subjektet tillskriver det 

förflutnas erfarenheter och upplevelser. 137 Det självbiografiska projektet kan därför sägas 

ha beröringspunkter med Freuds psykoanalytiska metod. 138 

Freud övergav under 1890-talet den ”kathartiska” analytiska terapin, som inriktade 

sig på de yttre faktiska händelserna i en patients förflutna. Han upptäckte att patienten inte 

mindes det förflutna som en serie händelser i kronologisk ordning, varför berättelsen aldrig 

kunde bli en mimetisk upprepning av händelserna i en persons liv. Den terapi som Freud 

utvecklade var inriktad på ”fri association” - patientens reproduktion av en omedveten 

ström av tankar och fria associationer. Genom denna metod kom analytikern inte i kontakt 

med någon yttre objektiv verklighet, men en psykisk - analysandens inre föreställningar. 

Metoden innebar att analytikern - genom olika skeden i behandlingens förlopp - fick 

vetskap om händelser i patientens liv, som ingick i olika sammanhang. I samarbete med 

patienten blev därför analytikerns uppgift att konstruera ett förflutet genom att fylla ut de 

tomma luckorna i patientens förflutna. Metoden, som innebar att rekonstruera en persons 

förflutna, blev således liktydig med att konstruera dess subjektiva och symboliska historia. 

Freuds upptäckter om det omedvetnas betydande roll för minnesarbetet får i 

synnerhet konsekvenser för synen på självbiografin som förmedlare av ett förflutet. I likhet 

med den psykoanalytiska metoden handlar det självbiografiska projektet om att finna ett 

135 ibid 

136 ibid.s.52 

137 Uro og urenh...Op.cit.65 

138 Min utgångspunkt i följande belysning av Freuds psykoanalytiska metod är Litteratur & Psykoanalys 

Op.cit. och Sigmund Freud: Självbiografi - och andra skrifter som belyser psykoanalysens utveckling (övers. 

Ola Hansson) (1989) 

35

meningsfullt sammanhang och sann kunskap om självet genom att sammanställa bilder och 

lösryckta fragment från det förflutna i en ny slags ordning. Detta innebär att fiktionen och 

fantasin är medskapande komponenter i en ny konstruktion av jagets tolkning av sitt liv 

och sina erfarenheter. Stounbjerg säger, beträffande självbiografens subjektiva och 

symboliska historia, att det selektiva utval som självbiografen företar säger han, är i sig 

själv talande - ”Om - og tildigtninger bidrager […] til den skrivendes tydning og 

præsentation af sig selv.” 139 I motsättning till de Man, som fasthåller att indirekta meningar 

- självets metaforer - inte kan referera sanningsenligt till det levda livet, hävdar Stounbjerg 

att självbiografin skapar ”sin sandhed via digtningen.” 140 Därför menar han att försöket att 

skilja fakta och fiktion åt producerar en falsk motsättning. Under den moderna tidsepoken 

har insikten om just detta inneburit en väsentlig perspektivändring. 

Modernistiska tendenser 

Den tilltagande styrkan i kritiken av ”hans kunglig höghet Jaget” från Freud och framåt betydde […] 

att subjektet detroniserades men inte att det gick upp i rök utan snarare att det differentierades, 

fragmenterades och spriddes ut till olika förklädnader: ett mångfaldigande av de strategiska 

möjligheter varmed författaren kunde ägna sig åt att minnas, rekonstruera och konstruera sig själv 

och sitt själv. 141 

De två motpolerna som genreforskningen har koncentrerat sig på - dels den som avvisar 

självbiografins status som egen genre dels den som utifrån en kategorisk uppfattning 

avgränsar och ger självbiografin en strängt normgivande definition– avvisar bägge genrens 

olika möjligheter till variationer och blandningsformer. Kritik har därför riktats mot bägge 

dessa teorier, i det man hävdar att de innefattar ett för reduktionistiskt synsätt på 

självbiografisk framställning. 

Inom nyare självbiografisk forskning har det riktats förnyat intresse mot essayisten 

Michel de Montaigne, och dennes klassiska verk, Essayer (1580-85). Att verket betecknas 

som klassiskt betyder dock inte att den uppfyller de normgivande riktningslinjerna för 

självbiografisk framställning. Montaignes namn står centralt i den moderna 

självframställningens historia just på grundval av det fokus han riktar mot 

identitetsproblematiken. Montaigne skriver inte ned sina bekännelser retrospektivt på det 

139 Op.cit.s.66 

140 ibid 

36

sättet Rousseau gör. Inte heller skildrar han sin personliga utveckling i narrativ kronologisk 

ordning. Montaigne tar utgångspunkt i några få utvalda händelser eller ämnen, vilket ofta 

leder framställningen bort från det rent personliga, ofta ut till allmänna betraktelser av 

moralisk och filosofisk karaktär. Montaignes verk förebådar senare modernistiska 

självframställningar genom att han formulerar en skepsis till en grundläggande ”sann” 

objektiv förståelse av sig själv. Dock hävdade Montaigne att det var möjligt att framställa 

sitt mångfacetterade, motsättningsfyllda ”jag”. 

Den identitetsförståelse Montaigne formulerar står i motsättning till vad man senare 

har kommit att definiera som den klassiska självbiografins kännetecken med traditioner 

från Rousseau, som utgår från ett individuellt utvecklingsperspektiv och, som vi har sett, 

kännetecknas av kontinuitet och enhetlighet. Den svenska författaren och 

litteraturprofessorn Arne Melberg tilldelar i sin nyligen utkomna bok Självskrivet - Om 

självframställning i litteraturen (2008) Montaigne stort utrymme. Melberg 

uppmärksammar Montaigne just för dennes moderna kritiska ifrågasättande av det 

helhetliga, komprimerade självet, vilket han säger kommer till uttryck i hans stilistiska 

självframställningssätt – ”Montaigne ersätter ett högt framställningssätt med ett lågt, ett 

offentligt med ett privat, ett klart med ett motsägelsefullt och ett meningsfullt (eller: finalt) 

med ett obestämt och öppet.” 142 Melbergs karakteristik av Montaignes självframställning 

har, som jag senare i samband med den litterära analysen närmare vill belysa, påfallande 

likheter med Hamsuns självframställning i På gjengrodde stier. 

Melberg intar, i enlighet med Fowler och Stounbjerg, en skeptisk hållning till 

bestämda genresystem. I sin belysning av genren använder Melberg genomgående 

begreppet ”självframställning”, i det han avser att markera ett avståndstagande från de mer 

traditionellare termerna: självbiografi, självporträtt etc. som han anser pekar i riktning av 

”genremetafysik”. 143 Melberg ställer sig kritisk till den forskning som indelar 

självbiografiska framställningar i motsatser, i ett ”antingen – eller”, vilket innefattar att 

man antingen läser den självbiografiska texten som en sanningsutsaga eller som en 

kulturellt bestämd konstruktion. 

141 

Citat av Arne Melberg i Arne Melberg: Självskrivet – Om självframställning i litteraturen Lettland, 

Atlantis, 2008 s.9 

142 

ibid s.26 

143 

Titeln på boken Selvskreven – om litterær selvfremstilling (2006) som har utgivits i Danmark, pekar på en 

generell tendens i tiden att i samband med diskussionen om självbiografisk framställning, tillämpa denna 

term framför den mer traditionella termen självbiografi. 

37

Med utgångspunkt i ett modernistiskt perspektiv gör Melberg gällande att den 

moderna självbiografins tendenser är att via fiktionens hjälp täcka över en jag-förlust – 

”Självframställningen handlar om att skapa sig ett jag och ett själv när nu en ursprunglig 

identitet har gått förlorad”säger han. 144 Melberg hävdar därför att självframställning alltid 

handlar om en form av”dubbelkontrakt”, som han säger innefattar ”både kontrakt och 

potential”. 145 Melberg poängterar att dubbelkontrakten/både-och -tendensen är förknippat 

med det som jag i ovanstående har berört: minnesproblematiken. Minnesproblematiken, 

säger han, utgör en ”fundamental parameter” för självframställning, nämligen 

fördubblingen i det skrivande och det beskrivna jaget. 146 Melbergs ”stickord” för den 

litterära självframställningens strategier är visa söka och dölja. 147 

Dubbelkontrakten är en variant och senare beteckning för Autofiktionen; en term 

som lanserades 1977 i boken Fils av författaren och litteraturvetenskapsmannen Serge 

Doubrovsky. Termen hänvisar till olika typer av självbiografiska texter som medvetet 

placerar sig mellan fiktion och fakta. Den autobiografiska författaren skiljer sig från 

självbiografen genom att han inte bara refererar till sitt verkliga liv men också - via 

fiktionen - döljer sig själv. Den svenska litteraturvetaren Bo G Jansson betecknar i sin bok 

Episkt dubbelspel (2006) denna hybridgenre för faktion. Jansson betonar, liksom Leujene, 

textens paratexter som betydande för textens pragmatiska situation. Men i motsättning till 

Lejeunes bestämmelse av självbiografin bestäms den faktionella förhandlingen, enligt 

Jansson, utifrån en ”intensionsambivalens” – ”Paratexten och texten liksom förhandlar 

med varandra om berättelsens fiktiva eller icke-fiktiva status”, säger han. 148 Denna typ av 

framställning spelar således med läsarens osäkerhet och tvivel om textens 

sanningsreferens. Jansson förklarar att faktionen kan definieras utifrån följande kriterier – 

Vid faktion (renodlad faktion) uttrycker paratexten på ett eller annat sätt tydligt både ickefiktion och 

fiktion samtidigt som texten själv ger tydliga signaler i båda dessa riktningar genom att den dels äger 

egenskaper vilka är karakteristiska för fiktion […] samt dels äger kännetecken vilka förbinds med 

utpräglad ickefiktion. 149 

144 

ibid.s.63 

145 

ibid.s.13, 20 Melberg lånar denna term från den danske litteraturforskaren och författaren Poul Behrendt 

Dobbeltkontrakten - en æstetisk nydannelse (2006) 

146 

ibid.s.17,18 

147 

ibid.s.63 

148 

Bo G Jansson: Episkt dubbelspel, Uppsala, Hallgren och Fallgren, 2006 s. 43 Jansson tillämpar 

faktionsbegreppet brett; inte bara på litteraturområdet men också på film- litteratur och TV – media. 

149 ibid 

38

Faktionskontraktet innebär en utvidgning av Lejeunes sanningskontrakt: å ena sidan hävdar 

författaren att det som han skriver är sant å andra sidan hävdar han det motsatta. 

Utforskandet av gränsen mellan fakta och fiktion har varit vanligt förekommande under 

2000-talet. 150 Jansson säger också att han uppmärksammar ett allmänt begrepp i vår tid, 

men påpekar att faktionen inte är något nytt fenomen, utan att denna typ av framställning 

kan spåras tillbaka till renässansen. 151 Montaignes självframställning kan sägas vara ett 

exempel på detta. 

I likhet med Melberg utgår Stounbjerg från ett modernistiskt perspektiv i sin 

avhandling om Strindbergs modernistiska prosa. Modernitetens ”repræsentationskris”, 

säger han, yttrar sig i en destabilisering av representationen av identiteten - ”Faste 

holdepunkter findes hverken i eller udenfor subjektet; tværtimod skildres personligheden 

selv som diskontinuert, udflydende og labil.” 152 Identiteten och livet är inte längre något 

som kan tas för givet; den måste revideras och omskapas. Med hänvisning till Strindbergs 

texter, säger Stounbjerg att texten är ”[...] ett førsøg på at revidere et billede af livet og 

identiteten, der som følge af historiske eller personligt-eksistentielle rystelser er blevet 

usikkert.” 153 Detta betyder att den moderna självframställningen innehåller element av 

såväl konstruktion som dekonstruktion. 154 

Både Melberg och Stounbjerg tar avstånd från traditionella genreanalyser och 

betonar den dynamiska genreprincipen. Bägge forskarna uppmärksammar förhållandet 

mellan berättare och huvudperson och tradition och aktualitet. De talar om att den moderna 

självframställningen är en avspegling av samhällets förändringar; att splittring och 

gränsupplösning är bidragande till litterär förnyelse. I motsättning till Leujenes stränga 

definition och de Mans avvisande av självbiografigenren förespråkar de en mer öppen form 

för läsart, i det att de intar ett positivt förhållningssätt till självbiografins expansion mot 

andra genrer. 

150 

Av typiska faktionella självframställningar under 2000-talet kan nämnas Daniel Sjölin: Världens sista 

roman.Daniel Sjölin (2007). Sjölin lockar med ett fiktionskontrakt, men samtidigt ingår hans namn i titeln, 

vilket antyder dubbeltydigheten. Utifrån en norsk horisont kan nämnas Dag Solstad: 16.07.41 Roman (2002) 

Även internationellt tycks denna trend vara utbredd. 2005 utgav amerikanen Bret Easton Ellis romanen 

Lunar Park som väckte stor uppmärksamhet. 

151 

ibid.s.49 

152 

Op.cit s.19 

153 

ibid.s.17 

39

På gjengrodde stier 

I det inledande kapitlet har jag berört viktiga incitament för Hamsuns framställning, 

nämligen försvaret och hämnden på professor Langfeldt. Jag anser emellertid inte att det är 

det enda motivet för verkets tillkomst. Ett viktigt motiv kan härledas från uppbrott och 

förlust, vilket är ett av de mest vanliga inom modern självframställning. 155 Här menar jag 

inte förlust som en konsekvens av grundläggande samhälleliga förändringar utan som följd 

av förlust på det privata planet, som gör att en person känner det angeläget att skriva om 

sig själv. Stounbjerg talar i sin avhandling om förlust och existentiell kris som ett viktigt 

motiv för att framställa sig själv litterärt. Han säger att självbiografins motiv utgörs av, vad 

han betecknar som en existentiell ”nulpunktsoplevelse. 156 Den existentiella 

nollpunktsupplevelsen innebär att man - utifrån en ny livssituation - är tvungen att göra 

upp med det förflutna och betrakta sitt liv från nya synvinklar, vilket för en författare ofta 

kan vara litterärt produktivt. Strindbergs verk ”Tjänstekvinnans son”, säger Stounbjerg, var 

ett svar på den privata och litterära kris som han upplevde efter ”Giftas-rättegången”. 

Krisen innebar för Strindberg en litterär vändpunkt. 157 Det är i detta perspektiv jag menar 

att Hamsuns verk bör läsas. 

Hamsun var vid tiden när han skrev På gjengrodde stier en för länge sedan en 

offentlig och mytomspunnen person. Redan på 1910-talet hade han uppnått stor 

internationell litterär berömmelse, vilket hade bidragit till att han hade kunnat skapa sig ära 

och en stor förmögenhet. Men i maj 1945, efter krigsslutet, stod Hamsun i en radikalt 

annorlunda situation. Han var förvisad från sitt hem på Nørholm, avskild från sin familj 

och hans tillgångar var beslagtagna. Härtill var Hamsun i den norska offentlighetens ögon 

en avskydd och föraktad person. Vid beaktande av dessa faktorer menar jag att det ligger 

nära till hands att tala om att Hamsun skrev sitt verk utifrån en existentiell 

nollpunktsupplevelse. 

Ett namn som nämns upprepade gånger på verkets inledande sidor är ”Smith 

Petersen”. Första gången namnet nämns är då Hamsun på sjukhuset i Grimstad, trots alla 

föreskrifter och förbud mot läsning, får tillgång till ett gammalt skåp där han finner olika 

154 ibid.s.18, 19 

155 Självskrivet Op.cit 

156 Op.cit.s.103 

157 ibid.s.67 Också Strindbergs internationellt berömda och omdiskuterade verk Inferno (1897) skrevs utifrån 

en personlig psykisk kris, som innebar en litterär vändpunkt för honom. Infernokrisen skulle sedan bidra till 

att Strindberg skrev Till Damaskus (1898), som anses som ett radikalt nydanande verk inom teatern. (Lars 

Lönnroth & Sven Delblanc: Den svenska litteraturen. Den storsvenska Litteraturen (1989)) 

40

slags tidningsföljetonger och böcker som han säger har tillhört ”Smith Petersens bibliotek”. 

Denne Smith Petersen, säger han, ”levet i Grimstad engang og var stor matador.” 158 På en 

av sina vandringspromenader på sjukhusområdet återkommer Hamsun till namnet Smith 

Petersen - 

Her går sagn om Smith Petersens nedbrændte villa. Den skulde ha vært et syn og et utfluktsted. 

Først kommer jeg til en træbro utan rækverk, nesten bare en klopp 159 

Beskrivningen inviterar till en självbiografisk läsning. Hamsun liknar sitt liv vid en 

”nedbrændt villa”. Träbron, som är ”utan rækverk” kan tänkas symbolisera den osäkra 

grund han står på. De biografiska indikationerna förstärks genom att namnet hänvisar till 

Hamsuns eget namn, Petersen. 160 Det är därför närliggande att läsa detta som en allegorisk 

beskrivning av Hamsuns situation efter arresteringen och förvisningen från sitt hem. 

Min utgångspunkt i det följande är att Hamsun, som följd av förlust - både i privat 

och litterärt hänseende - återfann sin kreativitet och skaparkraft efter många år som 

improduktiv författare 161 och att han via skrivprocessen bearbetade han sin situation. 162 

För Hamsun som för Strindberg innebar krisen en litterär vändpunkt; han finner tillbaka till 

sin ideella vandrartillvaro. 

På gjengrodde stier ger inte någon uppenbar genreindikation genom vare sig titel, 

undertitel eller förord på att det är en regelrätt självbiografi. Hamsun etablerar inte något 

självbiografiskt ”kontrakt” med läsaren, vilket antyder att texten inte oproblematiskt skall 

läsas som en skildring av verkligheten. Enligt Lejeunes normativa kriterier för 

självbiografisk framställning indikerar paratexten att boken är fiktiv. Texten skiljer sig 

också från Lejeunes normativa regler beträffande den självbiografiska namnidentiteten 

mellan författare och huvudperson. Texten är en jag -berättelse, men Hamsun presenterar 

sig aldrig vid namn, varför man inte kan tala om att det är en entydig identitet mellan 

författare och huvudperson. 

158 

Op.cit.s.7 

159 

ibid.s.18 

160 

Hamsun företog ett namnskifte i samband med sitt litterära genombrott. (”Generasjonen fra 1890-årene” 

Op.cit.s.141) 

161 

Hamsun hade, vid tiden för nedskrivandet av På gjengrodde stier, inte utgivit några böcker sedan Ringen 

sluttet (1936). Den litterärt improduktiva perioden i Hamsuns liv sammanfaller således med hans tid som 

aktiv nazist. 

162 

Min läsning av verket stödjer sig på Thorkild Hansens, som i sin bok argumenterar för att Hamsuns 

stigmatisering efter krigsslutet förde till att han fann tillbaka till sin roll som konstnär. Motsvarande 

ståndpunkt presenterar också Robert Ferguson i Gåten Knut Hamsun (1988). 

41

Paratexten öppnar dock upp för ett intertextuellt rum, som ger anvisningar om att 

verket inte är ren fiktion. Titelmetaforen hänvisar till Hamsuns tidigare 

författarproduktion; till hans halvt självbiografiska och halvt fiktiva vandrarböcker och 

reseskildringar från perioden kring sekelskiftet. I reseskildringen I Æventyrland och i 

verket Under Høststjernen (1906) används formuleringen ”På gjengrodde stier” i de 

inledande kapitlen. 163 Genom titeln signalerar Hamsun därför att han vandrar längs samma 

stigar som han gjorde i sina vandrarböcker och reseskildringar. 

Smått och stort i vardagen 

I verkets första del fram till det korta förordet om skildringen av uppehället på den 

psykiatriska kliniken, 164 och det strax efterföljande brevet till riksadvokaten ungefär i 

mitten av verket, som skildrar tiden på Grimstads sjukhus och på Landviks ålderdomshem, 

är framställningen mestadels framförd i presens. Den omedelbara representationen av 

händelserna gör texten närvarande för läsaren och ger den en prägel av dagbok. Melberg 

säger att en av de väsentliga skillnaderna mellan dagboken och självbiografin ligger i att 

minnet inte spelar någon avgörande roll. 165 Dagboksformen, säger Melberg - ”[…] lägger 

sig så tätt som möjligt intill upplevelsen och erfarenheten.[…] den försöker minimera 

avståndet mellan det levda livet och det skrivna.” 166 

I den första delen av verket berättar Hamsun om livet på sjukhuset respektive 

ålderdomshemmet. Tillsynes är Hamsuns vardagarna tämligen händelselösa - ”Min 

ytterverden er mindre å sige om”, säger han. 167 Hamsun berättar om små triviala händelser 

och glädjeämnen, som att han på sjukhuset finner en läsvärd bok av Topsøe och småsaker 

som att han måste stoppa sina strumpor och ordna så att han får nya skor. 168 Härtill säger 

han, att han har många andra ”små gjøremål”, som egentligen inte är faktiska göromål. 169 

Framställningen präglas inte på någon större rikedom på händelser. Hamsun säger att han 

måste ” reie seng, røke morgencigaren og slå fluer.” 170 Vidare beskriver han sina 

promenader och ”tindeklætringar” då det ibland uppstår oförutsedda möten, exempelvis 

163 

Huvudpersonen i Under Høststjernen är författare och använder Hamsuns gamla namn Knut Petersen. 

164 

Op.cit.s.43 

165 

Op.cit.s.22 

166 

ibid 

167 

Op.cit.17 

168 

ibid.s.7,23,11 

169 

ibid.s.16 

170 

ibid 

42

med polisen och med mannen som han tycker sig känna igen från sina barndomstrakter. 171 

På ålderdomshemmet berättar han att han går dagliga promenader - ”[…] uten at høre 

noget om en bygrænse, spiser, sover og læser.” 172 Han påpekar också att han har funnit 

tillbaka till sitt skrivande genom att tillägga - ”Jeg skriver også litt, men det vil jeg ikke 

nevne for ikke å ergre nogen.” 173 

Från denna uppmärksamhet på små privata vardagliga situationer och händelser 

faller Hamsun ofta in i allmänna essäistiska betraktelser, som berör stora frågor om livets 

tillfällighet och föränderlighet. På sina promenader på sjukhusområdet, beskriver Hamsun 

med hjälp av allegorisk framställning sin nya livssituation efter krigsslutet. Synen av Smith 

Petersens ”nedbrændte villa” leder tankarna på att ”[…] så få ting varer længe. At selv 

dynastier svikter. At endog det grandiose falder en dag.” 174 Men, säger han, detta ser han 

inte som något negativt - 

Det skulde ikke være nogen pessimisme i denne tanke og eftertanke, bare en erkjendelse av hvor 

ustillestående, hvor dynamisk livet er. Alt rører sig og er spillevende, op og ned og til alle Sider 175 

Att Hamsun, trots sin situation som politisk fånge, inte misstycker sin tillvaro framgår 

också av hans betraktelser över den omgivande naturen - 

her er nær til træ og skog med småfugl i luften og alskens kryp på jorden. Å, verden er vakker her 

også og vi skulde være meget taknemlige for å være til i den. 176 

Framställningen av Hamsuns lugna, triviala och till synes trivsamma vardagar på sjukhuset 

och ålderdomshemmet avbryts dock, som vi skall se i det följande, av plötsliga skiften. 

På osäker grund 

I ett brev till Stray skrev Hamsun att det är viktigt att hans bok har ”luftiga sidor” därför att 

- ” Det er jo ikke en Bok man søker sig til at læse som en Roman, den maa læses som den 

171 ibid.s.14, 30 

172 ibid 

173 ibid. 

174 ibid.s.18 

175 ibid 

176 ibid.s.17 

43

er skrevet, i Stubber, i Drypp.” 177 ”Stubber” och ”drypp” indikerar att verket har en ofärdig 

och oförutsägbar karaktär. Beteckningarna ”stubber” och ”drypp” syftar till att beskriva 

hur rättsprocessens förlopp får inflytande på Hamsuns skrivande. 

Melberg säger i fråga om vad han betecknar som dagbokens per definition ofärdiga 

form - ”Det skrivande jagets förklaringar och berättelse kan aldrig bli definitiva eftersom 

redan nästa dag kan innehålla en ny upplevelse som ändrar på allt.” 178 Nedskrivningen av 

händelser från dag till dag gör att dagboksförfattaren kan växla perspektiv plötsligt. Detta 

betyder att dagboksformen - till skillnad från den traditionella tolkande retrospektiva 

självbiografin - präglas av en större oförutsägbarhet. Den oförutsägbarhet som präglar 

Hamsuns framställning kan sägas avspegla processens förlopp och därmed Hamsuns 

osäkerhet om vad som skall ske med honom. Osäkerheten överförs till läsaren. 

Då Hamsun skall flytta från sjukhuset i Grimstad beskriver han sin osäkra tillvaro - 

”Den 2. september. En politi kommer ind på mit rum og sier uten indledning: Di ska 

fløtte.” 179 Vidare betonar han det hemlighetsmakeri, som han upplever i samband med 

överflyttningen till ålderdomshemmet. På resan hit uttrycker han sin ovisshet - ”Jeg spør 

ikke mere om stedet Landvik, det er likegyldigt for mig hvor vi kjører, vi slår ind på en 

liten veistub til siden, og i en sving læser jeg Gamleheimen på et stort hvitt hus.” 180 I 

refererenserna till då Hamsun hämtas av polis för att bli förd till förhörsdomaren, påpekar 

han i samma vändningar att han inte blev varskodd - ”Det er tidlig om morgenen […] jeg 

kunde blitt varskud, men det blev jeg ikke […]. 181 

Att Hamsun upplever att han från myndigheternas sida inte informeras och får klart 

besked om vad som ska ske med honom, berättar han också om i samband med 

överflyttningen till den psykiatriska kliniken. Detta berättar han dock om i retrospektivt 

ljus. Hamsun säger att han i tiden strax innan han hämtas av polisen på ålderdomshemmet 

”anet fred og ingen fare”. 182 Hamsun hade, säger han, av sina släktningar blivit informerad 

om att han ”skulde til Oslo, til ”et pent pensjonat.” 183 Sedan beskriver han den långa 

tågresan från Landviks ålderdomshem till kliniken i Oslo. Här uttrycker han i samma 

vändningar, som i samband med överflyttningen till Landviks ålderdomshem, sin osäkra 

och oförutsägbara tillvaro – 

177 

Min klient K H Op.cit.s.154 Beteckningarna ”Stubber og dryp” använder Hamsun också om sitt 

skrivarbete i På gjengrodde stier, vilket jag i ett senare avsnitt kommer att belysa närmare. 

178 

Op.cit.s.22 

179 

Op.cit.s.24 

180 

ibid 

181 

ibid.s.28 

182 

ibid.s.41 

44

Jeg kom ind i en overfyldt jernbanevogn og visste fremdeles intet om formålet med min reise - indtil 

politiet på en svært fin måte spillet mig ihænde et nummer av Aftenposten hvor det stod at jeg 

skulde til Psykiatrisk klinik. 184 

Hamsun framhåller här vad han upplever som myndigheternas hemlighetsmakeri och spel 

med honom; tidningarna vet uppenbarligen mer om vad som ska hända med honom än vad 

han själv gör. 

Vistelsen på den psykiatriska kliniken får - som vi skall se – till följd att Hamsun 

avbryts i sin skrivprocess. Förordet till berättelsen om vistelsen på den psykiatriska 

kliniken markerar ett klart skifte i verket och utgör dess peripeti. Framställningen styrs 

således av den yttre processens förlopp. Hamsuns vistelse på kliniken får avgörande 

konsekvenser för textens kronologi, men också för textens kvalitativa innehåll. Våren 1946 

tar Hamsun fatt på sitt skrivande igen 185 och då har - som vi skall se - hans vilja till att 

försvara sig blivit starkare. 

Att skriva för eftervärlden 

Härmed vill jag anknyta till min diskussion i kapitel två om den memoaristiska 

framställningen. Både självbiografin och memoarerna öppnar sig för kritiska och moraliska 

frågor, i det att de bägge är referentiella. Men som jag tidigare nämnt utgår memoarerna 

från en objektiv sanning, medan självbiografin utgår från en subjektiv sanning inriktad på 

självkännedom. Memoarerna vilar på en annan klassisk tradition, nämligen den antika 

traditionen från Sokrates´ försvarstal Apologi (399 f. Kr). Apologi är en offentlig 

apologetisk levnadsbeskrivning där huvudpersonen framställer sig själv som en seriös och 

moralisk människa. Till skillnad från den individuella intima självbekännelsen med rötter 

från Augustinus Bekännelser, handlar den apologetiska/memoaristiska traditionen om att 

försvara sig inför en publik, som kan sägas uppträda som en slags domare. 

Marianne Egeland, norsk författare och litteraturforskare, använder i sin bok Hvem 

bestemmer over livet – biografien som historisk och litterær genre (2000), sig av följande 

distinktion i karakteriseringen av skillnaderna mellan memoarerna och självbiografin – 

183 ibid 

184 ibid 

45

Forfattere av memoarer legger som regel mer vekt på hva de har opplevd og mennesker de har møtt, 

enn på å fortelle sin livshistorie og utforske sin sjel. Hvis moderne dagbøker og selvbiografier er 

knyttet til privatsfæren, utspiller memoar-og minnesbøkene seg innenfor den offentlige sfære. 186 

Memoargenren är, som Egeland påpekar, en ofta använd genre av offentliga personer, som 

vill säkra sitt eftermäle. Att skriva memoarer kan därför handla om en slags förebyggande 

åtgärd för framtida biografer; ett sätt att rättfärdiggöra sig själv för eftervärlden eller att 

korrigera en falsk bild av sig själv. 

Hamsun son Arild berättar i sin bok Om Knut Hamsun og Nørholm (1961) att hans 

far omtalade sitt manuskript, som ”min lille Skriftprøve”. 187 Arild antar att beteckningen 

syftade på det experimentella i verket – ”For første gang i sitt lange dikterliv måtte han 

skrive selvbiografi som var selvbiografi. Og det måtte bli ett eksperiment.” 188 Jag menar 

också att ”skriftprøve” leder tankarna till något på icke-förhand fastlagt och därför ger 

fingervisningar om att Hamsun inte önskar låsa sig fast i en självbiografisk diskurs, men 

beteckningen kan också sägas vara en demonstrativ ironisk anmärkning om de skriftliga 

svar/ prov, som Hamsun tvingades skriva under sitt uppehälle på den psykiatriska kliniken. 

”Skriftprøve” menar jag hänvisar till förhållandet mellan Hamsun och läsarna. Boken är en 

test om huruvida Hamsun kan anses ha ”varig svekkede sjelsevner” - inte inför 

”seminaristen” Langfeldt - utan inför en läsande publik som skall komma att fälla den 

avgörande domen över honom och som skall bestämma om Hamsuns namn skall överleva 

historien. 

Hamsun öppnar sin berättelse genom att beskriva hur han och hans fru blir 

arresterade i sitt hem efter krigsslutet – ”Året er 1945. Den 26. mai kom politimesteren i 

Arendal til Nørholm og forkyndte husarrest for min kone og mig for 30 dager.” Utifrån 

textens konkreta referenser kan man utläsa att texten inte handlar om ren fiktionsskrivning. 

De konkreta tids-och platsangivelserna och den personliga jag-formen pekar på att det är 

fråga om en självbiografisk text med fokus på ett historiskt och biografiskt skeende. I nästa 

punktavsnitt, då Hamsun berättar om ankomsten till Grimstad sjukhus, uppenbaras det för 

läsaren att skeendet refererar till ett för offentligheten känt innehåll – 

185 

brev till Gierløff d. 10/6 1946 Op.cit.s.14 

186 

Marianne Egeland: Hvem bestemmer over livet? Biografien som historisk og litterær genre, Oslo, 

Universitetsbolaget, 2000 s.96 

187 

Arild Hamsun: Om Knut Hamsun og Nørholm, Oslo, Gyldendal, 1961 s.138 

188 ibid 

46

På sykehuset blev jeg spurt av en ung søster om jeg vilde legge mig med det samme – det hadde 

nemlig ståt i Aftenposten at jeg var ”brutt sammen og måtte pleies”, […] jeg er ikke syk, sa jag, her 

er ikke kommet friskere menneske til sykehuset end jeg, jeg er bare døv! 189 

Här anges ett viktigt förhållande, nämligen motsättningen mellan den offentliga och den 

privata bilden av ”jaget”. Ovanstående citat uppenbarar därför ett viktigt motiv för 

Hamsuns framställning; att ge sin egen version av en situation som är känd för 

offentligheten. Texten refererar till igenkännbara och verkliga platser, tidspunkter, 

personer och distinkta händelser. Centralt står Hamsuns brev till riksadvokaten, skildringen 

av tiden på den psykiatriska kliniken och referatet av Hamsuns försvarstal vid Sands 

Häradsrätt. Två korta avsnitt i början av verket återger mötena med förhörsdomaren. 

Den intensiva presenskänslan och dagboksformen bidrar till att händelserna framstår som 

autentisk dokumenterad verklighet. Detta blir tydligt genom de konkreta referenserna till 

platser, personer och precist återgivna datum för händelseförloppet - ”Den 14.juni blev jeg 

kjørt bort fra mit hjem til sykehuset i Grimstad”, ”Idag den 22. september atter kaldt til 

forhørsdommeren.[...]”, ”Altså indlagt på Psykiatrisk klinik i Oslo [...] Det er 1945, fra 

15.oktober fremover. Mine dager går med at jeg skriver svar på professor Langfeldts 

skriftlige spørsmål ”, ”Året er 1946 den 11 februar. Jeg er ute igjen av anstalten.” 190 

Hamsun vill, med dessa litterära grepp, ge ett intryck av en omedelbar närvaro. Denna 

känsla av autencitet förstärks vidare av de dokument Hamsun lägger fram: brevet till 

riksadvokaten och referatet av hans försvarstal vid Sands Häradsrätt. 

Referenserna till det konkreta skeendet framhäver Hamsuns transparenta ”jag” i det 

att avsnitten refererar till ett för offentligheten känt innehåll. Detta innebär att läsaren har 

möjlighet för att kontrollera och jämföra Hamsuns beskrivning av processen med det 

faktiska förloppet. Som läsare får man därför intrycket att avsikten med framställningen är 

att rätta och korrigera en falsk verklighetsbild. Detta kan exemplifieras genom skildringen 

av Hamsuns möte med förhörsdomaren. Här säger Hamsun att han vill nämna ett ”par 

småting” som han påstår inte har blivit offentliggjorda. 191 Samtalet med förhörsdomaren 

återges i dialogisk form. På frågan om hur Hamsun förhöll sig till tyskarnas illdåd som nu 

hade kommit för dagen svarar han genom att hänvisa till sin isloering. Han säger, att han 

inte visste något om vad som hade ägt rum under kriget därför att han sedan han blev 

189 Op.cit.s.5,6 

190 ibid.s.5,28,43 

191 ibid.s.28 

47

arresterad och internerad på sjukhuset inte har tillåtits läsa tidningar. 192 Hamsun upprepar 

detta senare, då han vistas på ålderdomshemmet, att han - sedan han blev arresterad - inte 

har haft tillgång till tidningar - 

Da jeg ikke har hat lov til å læse aviser har jeg stjålet mig til det. På sykehuset var det vanskelig for 

mig, men når jeg fik vask hjemmefra fulgte jo forskjellige aviser med i en særskilt tull, derved fik 

jeg vite litt om hvad som hændte, for første gang også om tyske skjendselsgjerninger i vårt land. 193 

Som det framgår av det ovanstående citatet ikläder Hamsun sig en självrättfärdig roll, som 

är tänkt att appellera till läsarens förståelse och medvilja. Hamsun hävdar att han inte har 

haft kännedom till de ”tyske skjendselsgjerninger” under kriget därför att han inte har fått 

lov till att läsa tidningar. Retoriken kan därför sägas ha samband med den klassiska 

apologetiska traditionen, i det att framställningen är inriktad på det yttre skeendet och inte 

för händelsernas betydelse för hans egen subjektiva självförståelse. 

I det föregående citatet då Hamsun beskriver sin ankomst till sjukhuset, 

understryker han detta att han inte är sjuk, men döv, vilket kan sägas vara ett led i det 

försvar han önskar att föra fram. Hamsun hänvisar påfallande många gånger till just detta 

faktum. 194 Detta är markant i den andra delen av verket, som skildrar tiden efter vistelsen 

på den psykiatriska kliniken, vilket tyder på att Hamsuns vilja till att ge en legitim 

förklaring till sin hållning under kriget och försvara sig har blivit starkare. 

Mot bakgrund av ovanstående diskussion är det tydligt att Hamsun har ett försvar 

att föra fram. Men även om ett uppenbart motiv för textens tillblivelse handlar om 

eftermälet, understryker Hamsun att det inte har någon betydelse om man ”mister en smule 

navn i verden, et billede, en byste” 195 och, som han påpekar i försvartalet,”om 100 år er 

alting glemt”. 196 Hamsun säger att han mottar brev om att han vill ”blive læst i umindelige 

tider” men, säger han - […] det er jo så få ting som varer længe, tiden tar det, tiden tar alt 

og alle”. 197 

Denna till synes oberörda attityden beträffande sitt eftermäle kommer också till 

uttryck då Hamsun, på sina dagliga promenader, skildrar hur han - i egenskap av 

”landsförrädare” - blir bemött av olika människor. I början av texten möter han en ung 

192 

ibid.s.8,9 

193 

ibid.s.25 

194 

Se exempel ibid.s.6,23,39,40,46,48,65,91,111 och andra ställen i boken 

195 

ibid.s.19 

196 

ibid.s.117 

197 

ibid.s.19 

48

pojke som han hänvänder sig till, men som vägrar hälsa på honom. Hamsun säger om 

mötet - ”Han visste godt at jeg var arrestant, og nu vilde han vise sin stolte holdning 

overfor et sånt menneske på jorden.” 198 Men detta bryr han sig inte så mycket om - ”Lat 

det være som det vil med det” 199 Värre är det, säger han, att han används som ”skræmsel 

for børn”. 200 Men säger han - ”Lad det være som det vil med det også. Om hundrede år og 

kanske mindre er børnenes navne sammen med mit navn glemt.” 201 

Hamsuns otaliga referenser till berömda författare som har säkrat sig en plats i 

litteraturhistorien - Paul Botten - Hansen, Bjørnstjerna Bjørnson, Verner von Heidenstam, 

Topsøe, Georg Brandes, Schiller och Goethe - tyder emellertid på att Hamsun inskriver sig 

själv i raden av odödliga konstnärer. Författarnamnen faller sporadiskt i en ton som 

framstår som tillfällig och lättvindig. Om Bjørnson säger han, att han var ”klar over sin 

uvarighet: tiden tar det!” 202 Då han sitter och bläddrar i en gammal almanacka hemma på 

Nørholm i slutet av verket, säger han om den svenska författaren och poeten Verner von 

Heidenstam - ”Vi var like gamle, født i samme år, og begge er vi døde. Og skjønt det bare 

er den ene av os som blev spøkelse på galgebakken, så tjente vi begge den samme gudinde 

i vår lykkelige tid.” 203 

Hamsuns lättvindiga utsagor om att han inte bryr sig om huruvida han kommer att 

bli ihågkommen för eftervärlden står i kontrast till vad han ger uttryck för i detta avsnitts 

inledande rader från Hamsuns brev till Gierløff. De står också i kontrast till vad han skriver 

i brevet till riksadvokaten. Här säger Hamsun explicit att han har ett mer allmänt syfte med 

sin text, som handlar om att avlägga vittnesbörd för eftervärlden - 

jeg skriver for den enkelte som kanske kommer til å læse efter os. Og jeg skriver for våre 

børnebørn. 204 

Mot bakgrund av det nyss citerade är det tydligt att Hamsun, till trots för att han insisterar 

på att det är likgiltigt om han överlever historien, inte vill gå som en ”Tufs og Tull” resten 

av sina dagar och bli ihågkommen som landsförrädaren Hamsun. 

198 ibid.s.11 

199 ibid.s.12 

200 ibid.s.20 

201 ibid 

202 ibid s.19 

203 ibid.s.124 Verner von Heidenstam (1859-1940) fick sin debut ungefär samtidigt som Hamsun, med verket 

Vallfart och vandringsår (1888). Heidenstam förespråkade en nyromantisk, individualistisk människosyn och 

var en företrädare för de svenska nittiotalisterna. Heidenstam mottog Nobelpriset 1916. (Den svenska 

litteraturen Op.cit ) 

49

Genom den memoaristiska/dokumentaristiska diskursen, är framställningen, som vi 

har sett, inriktad på ett konkret historiskt förlopp. Hamsun kan identifieras med den 

historiska biografiska Hamsun: den offentliga personen som var känd för den samtida 

läsekretsen. Men, som vi strax skall se problematiserar Hamsun den självbiografiska 

framställningen genom att bearbeta delar av textmaterialet till fiktion. 

Narrativt och diskursivt 

En traditionell självbiografisk text gör anspråk på att vara en narrativ retrospektiv 

berättelse, i det man utgår från att livet kan inordnas efter ett lineärt och strukturerat 

förlopp. Enligt Melberg är denna syn på självframställning ”en variant av den litterära 

metafysiken”, som innebär att ”[…] man tillskriver berättelsen ett väsen som antas vara 

förankrat i tillvarons egentliga beskaffenhet.” 205 Melberg ställer sig kritisk till den etiska 

narrativiteten och de teoretiker som framhåller att självframställningen måste se ut som en 

berättelse. Den självbiografiska berättelsen kan inte vara en mimetisk, linjär upprepning av 

tidigare händelser, betonar han. Å andra sidan framhåller Melberg att den självbiografiska 

berättelsen heller inte kan sammanfattas som enbart episodisk och osammanhängande. Han 

argumenterar för att självbiografisk framställning kan låta sig beskrivas som en både 

lineärt framskridande berättelse och episodisk och osammanhängande. 206 

Melbergs sätt att tänka ”både-och” vad angår de narrativa principerna för 

självbiografisk framställning får särskild relevans för På gjengrodde stier, för även om 

Hamsun tar avstånd från den självbiografins traditionella principer är framställningen 

inriktad på en traditionell självbiografisk diskurs. Detta genom de uppenbara referenserna 

till det konkreta historiska skeendet, som kan sägas fungera som en strukturerande princip. 

Berättelsen följer det historiska och biografiska skeendet i kronologisk tidsföljd: Nørholm 

– sjukhuset i Grimstad - ålderdomshemmet i Landvik och tillbaka till Nørholm. Uppehället 

på den psykiatriska kliniken återger Hamsun i retrospektiv belysning efter att han har 

återvänt till ålderdomshemmet. Verket inleds med exakt datum för arresteringen och den 

avslutas i samband med att Hamsun mottar den slutgiltiga domen från Högsta domstolen – 

”St. Hans 1948. Idag har Høiesteret dømt, og jeg ender min skrivning.” Så till trots för 

verkets ofärdiga och oförutsägbara dagboksform struktureras det likväl efter ett konkret 

204 ibid.s.46 

205 Op.cit.s.14 

206 ibid.s.16,17 

50

tidsbundet narrativt förlopp, i det att slutet pekar tillbaka på verkets begynnelse. Parallellt 

med och i kontrast till detta förlopp är texten dock inriktad på en annan diskurs. 

I sin bok hänvisar Melberg till den franske litteraturteoretikern och författaren 

Michel Beaujour, som i sin bok Miroirs déncre (1980) särskiljer på självbiografens linjära 

mimetiska representation kontra självporträttörens. 207 Beaujour särskiljer inte mellan fakta 

och fiktion, utan mellan vilka retoriska grepp som skiljer självbiografin och självporträttet 

åt. Melberg säger, med hänvisning till Beaujour, att självporträttet är - ”[…] associativt, 

icke lineärt och gör inga anspråk på sannfärdig representation.” 208 Vidare säger han, med 

hänvisning till Beaujour, att ”[…] självporträttören [är] ett resultat av sin egen skriftpraxis, 

sin diskurs, sin écriture.” 209 Stounbjerg framhäver också i sin avhandling Beaujours 

distinktion mellan självbiografin och självporträttet. 210 Han karakteriserar självporträttet så 

här - 

I selvportrættet sikres textens kohærens ikke så meget ved henvisning til livsløbet som ved 

logiske, formelle, retoriske eller tematiske mønstre. Strejftogene bindes sammen af genkomster og 

korrespondancer. 211 

Stounbjergs och Melbergs karakteristik av självporträttet kan sägas vara träffande 

för Hamsuns framställning. Dagboksformen, som verket till största delen baseras på, lockar 

läsaren att tro att texten är fakta och verklighet. De små episodiska vardagsberättelserna 

som Hamsun berättar om framstår, genom den intensiva presenformen som autentiska, 

men strax uppmärksammas man - genom textens associativa tematiska och retoriska 

mönster - att det man läser är en konstruktion. Melberg betonari sin bok att 

självframställningen handlar om ”meningsgivande strategier”, vilket handlar om 

självframställningens tendens till konstruktion för att – ”konstruera, presentera, profilera 

bilden av självet.” 212 Denna konstruktion är som vi skall se tydlig i Hamsuns framställning. 

I motsättning till den traditionella självbiografen som tillskriver berättelsen mening utifrån 

tillvarons egentliga beskaffenhet skapas det konstnärliga värdet genom en medveten 

207 ibid.s.11 

208 ibid 

209 ibid 

210 Op.cit.s.93 

211 ibid.s.383 

212 Op.cit.s.14 

51

ambivalens; vad man med Janssons definition av faktionen skulle beteckna som en 

ambivalens i intentionen mellan det sanna och det påhittade. 

Upplevt och drömt i Kaukasien 

jeg hadde aldri hat noget med politiet å gjøre i noget land, så meget jeg hadde flakket om i verden, 

ja jeg hadde jo såvidt ståt med min fot i fire av de fem verdensdeler, og nu i min høye alder var jeg 

arrestert. Nå, skulde det ske måtte det jo ske nu før jeg døde. 213 

Hamsun understryker ofta i verket att han har rest mycket under sitt liv: han har, som det 

framgår av det ovanstående citatet, stått med sin fot ” i fire av de fem verdensdelar” och 

med sina galoscher har han gått med - ”i mange land”. 214 Hans galoscher, säger han, har 

även, fört honom till Wien och Hitler. 215 Vidare faller ett ord från den engelske författaren 

John Bunyan honom in - ”Jeg var nu kommet hit og har gått gjennem mange landskaber”. 

216 

Detta att resa är således en viktig tematisk sida av texten. Detta uttrycks på en explicit 

nivå främst i den andra delen av verket genom hans berättelser om tidigare vistelser i 

Finland och USA. 217 Förutom referenserna till dessa reseupplevelser hänvisar Hamsun till 

sin resa till Ryssland och Kaukasien vid sekelskiftet och verket I Æventyrland, som är 

baserad på upplevelser från denna resa. 218 Referencerna till upplevelserna härifrån 

framställs emellertid på en implicit nivå och har samband med en djupare tematik i texten: 

vandrartematiken. 

I Æventyrland är - i likhet med Hamsuns sista verk - baserad på 

dagboksanteckningar. Boken skildrar en faktisk historisk och geografisk resa, som Hamsun 

företog 1899-1900 med sin dåvarande fru Bergljot. Resan gick genom Ryssland, Moskva, 

Kaukasus och Turkiet. Dock låter sig verket inte läsas entydigt som en biografisk 

verklighetstrogen skildring, i det att Hamsun blandar de konkreta beskrivningarna av 

händelserna och upplevelserna under resan med fiktionella inslag och med minnen från det 

förflutna. Undertiteln ”Oplevet og drømt i Kaukasien” signalerar klart och tydligt ett spel 

213 

Op.cit.s.6 

214 

ibid.s.6,53 

215 

ibid s.53 Hamsuns möte med Hitler våren 1943 samt hans deltagande vid journalistkongressen i Wien, 

som inträffade vid samma tid, har varit omdiskuterat. Detta vill jag återkomma till i samband med Hamsuns 

försvarstal. 

216 

ibid.s.64 

217 

ibid.s.67,126 

218 

Hamsuns reseskildring Under Halvmånen (1903) är också baserad på upplevelser från hans resa till 

Ryssland och Kaukasien. 

52

mellan fiktion och fakta. Genom paratexten upprättar Hamsun således vad Jansson i Episkt 

dubbelspel betecknar som ett faktionskontrakt. 

Reseskildringen är historiskt sätt en genre som befinner sig mellan fakta och 

fiktion, vilket gör att den är i släkt med den självbiografiska framställningen. Melberg 

betonar i sin bok just de genremässiga likheterna mellan reseberättelsen och 

självframställningen. Likheterna består i, säger han, att reseskildringen ”[…] både [är] 

litterär och sakligt verklighetsbeskrivande. Den nöjer sig inte med fiktion, eller den tar till 

fiktion i verklighetsbeskrivande syfte.” 219 

Ovanstående citat från de inledande sidorna i På gjengrodde stier är en indirekt 

hänvisning till I Æventyrland. Detta kan åskådliggöras genom en jämförelse mellan det 

ovan citerade och följande citat från de inledande sidorna från I Æventyrland, som också 

anförs på de inledande sidorna - 

Jeg har saavidt været i fire av de fem Verdensdele. Jeg har naturligvis ikke været meget omkring i 

dem og i Australien har jeg slet ikke været, men jeg har dog staat med min Fot noksaa vidt omkring 

i Verden og set litt. 220 

Som synes uppenbarar det sig identiska formuleringar och ordsläktskapsförbindelser 

mellan de bägge verken, vilket pekar på ett tydligt tematiskt och motiviskt samband. 

Kommentaren som Hamsun fäller i det ovanstående beträffande sin arrestering 

”skulde det jo ske måtte det jo ske før jeg døde” framstår som ironisk och lättvindig i 

beaktande av hans reella situation efter krigsslutet; som om situationen inte berör honom. 

Gierløff berättar om ett besök som han gjorde hos Hamsun på ålderdomshemmet. (innan 

han överflyttades till den psykiatriska kliniken) Gierløff säger att Hamsun, på denna 

tidspunkt, gav uttryck för att han upplevde sin situation som spännande - ”som om det var 

en ophøyelse å være arrestert”. 221 Uppenbarligen har arresteringen gett Hamsun 

konstnärlig inspiration till att tematisera, vad han tidigare, på sin resa till Orienten, hade 

fantiserat om. I I Æventyrland berättar Hamsun nämligen om en fantasi han har om en 

eventuell framtid som fånge i ett ryskt fängelse - 

219 Op.cit. s.10 

220 Knut Hamsun: I Æventyrland. Oplevet og drømt i Kaukasien i Samlade verker, bind 4, Kristiania, 

Gyldendalske Boghandel Nordisk Forlag, 1921 s. 6 

221 Op.cit.s.72 

53

Kanskje kunde jeg nu ende mine Dager i et russisk Fængsel, føres lænket til St. Petersburg og 

levende begraves i Peter-Paul Fæstningen. Jeg skulde uthule mit Stenbord med min magre Albu 

naar jeg sat og grublet med Hodet i Haanden og jeg skulde skrive fulde Væggene i min usle Celle 

med Sentenser som senere vilde bli utforsket og utgit som Bok. 222 

Fantasierna som Hamsun har på sin resa i Kaukasien om att blir arresterad utlöses av en 

episod då Hamsun på tåget till Moskva möter en judisk officer, som utger sig för att vara 

polis. På sin vidare resa genom Kaukasusfjällen tycker Hamsun sig vara förföljd av denne 

person och senare, på en uppehållsstation i fjällen, påstår personen att han vill arrestera 

honom. 223 Officeraren, som Hamsun antar för att vara en polis, visar sig emellertid vara en 

illusion. Denne är i själva verket en person som själv är förföljd och som senare tillfångatas 

av soldater. 224 Berättelsen om den judiske officeraren illustrerar verkets karakteristiska 

spel mellan verklighet och fiktion. 

Jag menar att Hamsuns kommentar i det inledande citatet från På gjengrodde stier, 

om att han ”aldri hat noget med politiet å gjøre i noget land” pekar på de upplevelser han 

haft med den judiske officeraren/polisen, som han berättar om i I Æventyrland. Ironiskt 

nog visar sig Hamsuns fantasier om att bli arresterad och tillbringa sina dagar i en cell och 

skriva ”Sentenser som senere vilde bli utforsket og utgit som Bok” bli till verklighet ett 

halvt sekel efter, då han av myndigheterna blir arresterad och placerad, i vad Hamsun 

beskriver som en ”cell” på psykiatrisk klinik. 

På vandring 

Vandreren er fribytter og asocial, han slår sig ikke ned, han er sig selv, hvor han så kommer, […] 

han kommer og han forsvinder og er med andre ord ikke rigtig på like fot med dem han træffer og 

reagerer på, de som bor og er undergit de stedfæstedes sociale love. 225 

Härmed har jag för avsikt att anknyta till detta kapitels inledning, där jag talade om 

uppbrott och förlust som ett viktigt motiv för att framställa sig själv litterärt. Jag sade också 

att Hamsun genom befrielsen från tidigare bindningar fann tilbaka till sitt skrivande och sin 

ideella vandrartillvaro utifrån en existentiell ”nollpunktssituation”. 

222 Op.cit.s.104 

223 ibid.s.85 

224 ibid.s.107 

225 Citat av Ronald Fangen i Festkrift… Op.cit. s.61 

54

Kittang hävdar i sin bok att vandrartematiken i Hamsuns texter är förbunden med 

en ensamhets -och frihetskänsla. I sin analys av I Æventyrland säger han, att till trots för att 

Hamsun följs med sin fru under hela resan, så spelar de mellanmänskliga relationerna en 

mycket liten roll i verket. Bortsett från några få sekvenser i boken, är Bergljot inte 

närvarande i boken. I verket omtalar Hamsun sin fru som sitt ”reisefølgje”. Kittang säger 

att I Æventyrland är den text i författarskapet där de mellanmänskliga relationerna är mest 

indirekt förmedlade och spelar minst roll. 226 Kittang hävdar därför, att - ” vi ingen stad finn 

ein meir ekstremt utforma vandrar enn i det egét som er sentrum i reiseskildringane.” 227 

Den brist på mellanmänskliga relationer, som Kittang framhåller framträder så 

tydligt i I Æventyrland, är också tydlig i Hamsuns sista verk. Resenären i I Æventyrland 

och huvudpersonen i På gjengrodde stier kan sägas ha det gemensamt att de är ensamma, 

oberoende och utan sociala band. Bägge representerar de en social ”outsider”och kan 

jämföras med hur Fangen karakteriserar vandrarfiguren i det ovan angivna citatet. Fangens 

beskrivelse av vandrarfiguren kan sidoställas med vad den norske litteraturforskaren 

Elisabeth Oxfeldt i sin artikel ”Orientalske rejseskildringer” betecknar som resenärens brist 

på fast identitet, dess ”selvudslettelse”. 228 Resenärens ”selvudslettelse” beskriver hon så 

här - 

Der hvor han kommer hen er han ingen, og den han er kan måske ikke bruges til at forstå det 

fremmede. 229 

Oxfeldt belyser i sin artikel Hamsuns reseskildringar från sekelskiftet. Hon 

behandlar Hamsuns texter utifrån ett genreteoretiskt perspektiv och uppmärksammar hans 

karakteristiska blandning av olika litterära diskurser. Oxfeldt gör gällande att Hamsuns 

romaner generellt är knutna till reselitteraturen, både tematiskt och genremässigt: tematiskt 

vid att ”omhandle vandrerfiguren” och genremässigt genom att ”fiktionsrummet ikke 

afgrenses i forhold til virkeligheden idet heltens, fortællerens og hovedpersonens liv glider 

ind i hinanden.” 230 I det följande vill jag visa att Hamsuns sista verk inte utgör något 

undantag från detta påstående. 

226 Op.cit.s.126 

227 ibid 

228 Elisabeth Oxfeldt: ”Orientaliske rejseskildringer” i Ståle Dingstad (red.): Den litterære Hamsun (2005) s. 

106 

229 ibid 

230 ibid. s.105 

55

I likhet med många av Hamsuns texter anslås temat på bokens inledande sidor. 

Efter den konkreta inledningen i episk preteritumform, som skildrar arresteringen och 

interneringen på sjukhuset i Grimstad, skiftar Hamsun över till presensform - 

Jeg driver om på sykehusets område. En ældre bygning oppe på en haug og en nyere bygning 

nedenfor – det egentlige sykehus. Jeg bor på haugen og er alene, i anden etage bor de tre unge 

søstre, ellers ingen i huset. Jeg går og ser. 231 

Från den inledande konkreta narrativa berättelsen skiftar framställningen karaktär till att 

vara fragmentarisk och associativ. Det trygga avståndet mellan berättare och huvudperson 

upphör. Den inledande berättelsen glider oförmärkt över i en fördubbling av ”jaget”, där 

huvudpersonen inte längre framställs som identisk med berättaren. Iakttagelserna 

förekommer tillfälliga och föremålslösa; jaget ”driver om”, ”går och ser” till synes utan 

något bestämt mål. Inga bestämda platser, tider eller personer anges. Härmed skapas det ett 

nytt kommunikationsrum, som står i skarp kontrast till den inledande konkreta 

beskrivningen, där vi möter ett reflekterat återgivande sett i förhållande till det erinrade. 

Läsarens förväntningar om att få en traditionell retrospektiv självbiografisk framställning 

blir således härmed satt på spel. Ovanstående citat uppenbarar något mer än skildringen av 

en geografisk och historisk plats, som jag menar pekar mot en annan version av 

skrivarjaget än den historiska biografiska Hamsun. 

Att Hamsun går och ”driver” upprepas emfatiskt flera gånger på de inledande 

sidorna i texten. 232 Hamsuns inledande skildring om sin vardag på sjukhuset understryker, 

som, vi har sett, detta föremålslösa och det till synes tillfälliga i hans förehavanden. Detta 

insisterande på att ”drive” menar jag är en hänvisning till Hamsuns upplevelser från 

Kaukasien. Följande citat hänvisar till en episod från I Æventyrland, då Hamsun befinner 

sig på ”Vildstraa” på Moskvas gator i början av boken - 


Jeg driver igjen i Gaterne, men jeg vet ikke hvor jeg er og vet ikke Retningen hjem. Det er en 

makeløs Følelse, jeg er paa Vildstraa; ingen vet hvor det smaker som ikke har erfaret det. Jeg har 

paa egen Haand nyttet min lovlige Ret til at gaa mig bort. 233 

232 se exempel: ibid.s.6,9,12 

233 Op.cit.s.11 

56

Som det framgår av det ovanstående citatet är detta att ”drive” laddat med positiv 

innebörd; Hamsun är lycklig över att inte veta ”Retningen hjem”. Strax härefter 

understryks denna känsla av lycka och tillfredsställelse, då han ensam sitter på en 

restaurang och iakttar främmande människor - 

Jeg er tilfreds og fri. Det er som jeg er kommet i Skjul og at det ikke haster med at være hjemme 

paa længe [...] Jeg sitter og er hjemme her, det vil si borte, altsaa i mit Æs. 234 

Hemlös, ensam, i sin ”lovlige Rett” till att förvilla sig bort i främmande nya omgivningar - 

känner Hamsun sig fri och oberoende; han är helt enkelt i sitt ” Æs”! Detta att Hamsun 

upprepade gånger på de inledande sidorna i På gjengrodde stier använder formuleringen 

”drive” menar jag är en signal om att han igen är på ”Vildstrå” - på vandring. Hamsun 

understryker också i det föregående citatet att han, bortsett från ”tre unge søstre”, ”er 

alene” i huset, vilket kan sägas förstärka vandrartematiken. 

Den namnlöse huvudpersonen i På gjengrodde stier är, som framgår av det 

ovanstående, uppspaltad i två: den konkreta historiska Hamsun som är fångad i en ofri 

verklighet i kontrast till vandrarfiguren, som - ironiskt nog - representerar en fri verklighet. 

Således kan man tala om att Hamsun ingår ett dubbelkontrakt med läsaren. Å ena sidan 

fasthålls ett realistiskt textuniversum: ett förlopp som refererar till et konkret tidsbestämt 

historiskt skeende, vilket gör att man lockas till att tro att Hamsun skildrar en faktisk 

verklighet, å den andra så uppmärksammas man på att det man läser i själva verket är 

fiktion; att texten är en resa i fiktionen och fantasins värld. Detta bidrar till att läsaren 

inviteras till att läsa verket på två sätt: både-och. 

Kittang skriver om Hamsuns vandrarfigur att den är ”eit teikn på den Eg-identitens 

krise vi finn i så mykje modernistisk kringsing kring framandgjeringa.” 235 Kittang säger 

också att vandrarfiguren speglar – ”Hamsuns fascination ved sjølve den grensesprengende 

rørsla, anten den nå kjem til uttryck i subjektets medvitsprossessar eller i dei 

intersubjektive situasjonane som alltid danner kjernemotiv i Hamsuns bøker.” 236 I det 

närmast följande har jag för avsikt att diskutera detta närmare. 

Rörelse och stillstånd 

234 ibid.s.10,14 

235 Op.cit.s.25 

57

I det ovan angivna citatet från de inledande sidorna i På gjengrodde stier (s.6) förstärks 

vandrartematiken genom angivelsen av det vertikala perspektivet. Här framhävs 

motsatserna mellan en ”bygning nedenfor” och en ”bygning oppe”. Byggnaden nedanför 

benämner Hamsun som ”det egentlige sykehus”. Jag menar att det bestämda det antyder 

något konkret och gripbart i motsättning til de andra substantiven i obestämd form. 

Formuleringen ”det egentlige sykehus” upprepas strax härefter på de inledande sidorna, då 

Hamsun beskriver ”snarveien”- 

Her går en snarvei, en sti op til min haug, og mange tar denne stien fremfor å legge veien om det 

egentlige sykehus. Her sitter jeg nu og da fordi her er gode steder å holde til i dum ro og iaktta 

mauren og bli vis. 237 

I det nyss citerade sätts ”det egentlige sykehus” i ett motsättningsförhållande till 

”stien”,”snarveien op til haugen”. Således kan man se en parallell till den föregående 

beskrivningen, där det egentlige sykehus kontrasteras mot byggningen uppe på backen. Jag 

menar att beskrivningarna tjänar till att beskriva två motsatta tillstånd: ett värdsligt = 

”egentligt” respektive ett evigt = ”oegentligt” sätt att vara till i världen, vilket kan sägas 

motsvara kontrasten mellan den konkreta verkligheten som den historiska Hamsun är 

involverad i och den symboliska verkligheten som den ”fria” vandraren representerar. 

Detta ”egentliga” respektiva ”oegentliga” sätt att existera på menar jag har samband med 

en föreställning om en statisk respektive en dynamisk verklighet, vilket öppnar upp för ett 

intertextuellt rum. 

Ett perspektiv på Hamsuns författarskap som jag har funnit intressant och som 

knyter an till vad jag i det ovanstående har belyst, är den norske litteraturvetaren Åsmund 

Hennigs artikel ”Noveller, historier og skisser”. Hennig belyser Hamsuns novellsamlingar 

från omkring sekelskiftet: Siesta (1897), Kratskog (1903) och Stridende liv (1905) Hennig 

framhäver genreproblematiken i Hamsuns författarskap. Hennig talar om att Hamsuns 

noveller består av en Eskapismetematikk; en tematisering av en existentiell flykt som ett 

svar på ”erkjennelsen av eksistensens tilfældighet.” 238 Med hänvisning till novellerna 

”Med skysshest” och ”Vagabonds dager” säger han att denna tematik kommer till uttryck 

236 ibid 

237 Op.cit. s.13 

238 Hennig Åsmund: ”Noveller, historier og skisser” i Ståle Dingstad (red.): Den litterære Hamsun (2005) s. 

88 

58

genom att de utformar sig kring en pendling mellan ”bevægelse og stillstand”. 239 Hennig 

förklarar att begreppet ”bevægelse” kan förstås på två olika sätt: dels en rörelse på 

handlingsnivån, som han säger ”implicerar fremdrift i plottet” dels som - ”valg som 

impliserer en erkjennelse av frihet og ikke flukt fra frihet, alltså handlinger på ett 

grundlæggende eksistentielt plan.” 240 Det är utifrån den sistnämnda definitionen av 

begreppet rörelse som jag finner Hennigs diskussion intressant. 

Hennig hänvisar till den tyske filosofen Martin Heideggers teorier i hans förklaring 

av den sistnämnda definitionen av spänningen mellan rörelse och stillstånd. Han säger att 

relationen mellan röresle och stillstånd tematiserar en spänning mellan, vad jag med hjälp 

av ovanstående citat från På gjengrodde stier har exemplifierat, en ”egentlig og en 

uegentlig måte” att var till i världen. Hennig förklarar - ”[...] den uegentlige væremåten er 

slik at tingene dominerer meg; jeg går op i tingene, så å si, og overser min egen spesifikke 

væremåte.” 241 Det ”egentliga” sättet att existera på har således samband med det ”ofria”, 

statiska perspektivet motsatt det ”oegentliga” ”fria” sättet att vara och, som vi har sett i det 

föregående, symboliseras av Hamsuns vandrarfigur. Den kommentar som Hamsun fäller då 

han är på ”Vildstraa” i Moskvas gator: att han ” paa egen Haand” har använt sig av sin 

”lovlige Ret” till att ensam förvilla sig bort, tolkar jag metaforiskt och som ett uttryck för 

ett erkännande av frihet på ett existentialistiskt plan. 

På ”förbjudet” område 

Det ”fria” kontra ”ofria” förhållningssättet till världen är förbundet med en spänning 

mellan illusion och desillusion. Detta betonar Hennig i sin artikel. I Hamsuns noveller, 

säger Hennig, kommer denna spänning till uttryck genom att - ”[…] hovedpersonen 

framstår som en dikter som bevisst skaper fiksjoner for å holde ”virkeligheten” på 

avstand.” 242 Hennig berör inte vandrartematiken i sin artikel, men hans beskrivelse kan 

sidoställas med vad Kittang säger om vandrarfiguren. Han säger att den symboliserar - 

”[…] diktarens djupaste sanning: fiksjonen, distansen til det røynlege, ”humbugen” som 

det vilkåret diktinga djupast sett lever av.” 243 I samma kapitel säger han att denna diktens 

239 ibid. 

240 ibid 

241 ibid.s.89 

242 ibid 

243 Op.cit.s.244 

59

sanning som vandrarfiguren symboliserar betyder att – ”kunsten, så pinefullt ladd med 

nyting, og så skarp i sine innsikter, i sin essens er kunstferdig bedrag.” 244 

I det närmast följande har jag för avsikt att belysa hur spänningarna mellan illusion 

och desillusion kommer till uttryck i texten. Dessa spänningar har samband med en 

föreställning om en ”låg” (sjukhuset nede) respektive en ”hög” (stigen och huset uppe) 

verklighet. Detta höga/ låga perspektiv förstärks genom Hamsuns skildringar av sina 

dagliga ”tindeklætringar” vid sjukhusområdet. 

Hamsun säger att han av polisen som körde honom till sjukhuset har blivit tillsagd 

att inte får ”komme utenfor denne stue”. 245 Men trots ambitionen om att vara en ”lydig 

arrestant” och hålla sig inom sitt ”tilmålte snevre jordområde” beger han sig ut på 

vandringar längre bort än vad reglerna tillåter. 246 Detta tolkar jag metaforiskt och i analogi 

med vad han i I Æventyrland betecknar som sin ”Lovlige ret” till att förvilla sig bort. 

Metaforiken understryks genom att Hamsun framhåller detta med ”bokstavligheten” i den 

inledande anmärkningen om att han inte får röra sig fritt på området - ”det kunde vel atter 

ikke forståes bokstavelig” säger han om de regler han har att förhålla sig till. 247 Med denna 

ironiska kommentar betonar Hamsun kontrasten mellan den konkreta världen som betingas 

av fakta och bokstavliga meningar och den symboliska världen, som representeras av 

vandrarfiguren. 

Hamsun berättar, då han befinner sig på sjukhuset i Grimstad, att han dagligen 

beger sig ut på höga klättringar uppför en backe, som är ”meget brat”. 248 Sedan beskriver 

han utsikten från backen -” På toppen av heia er en flate. Jeg sitter her oppe og ser et par 

fyrtårn, indseilingen til Grimstad og nogen mil utover Skagerak.” 249 Beskrivningen av 

utsikten från toppen av backen anger ett högt perspektiv som markerar en distans till den 

”låga” konkreta verkligheten. När Hamsun beskriver hur han senare klättrar uppför den 

samma backe förstärks motsättningen mellan det höga och det låga perspektivet. Hamsun 

säger att han försöker ta sig så långt upp han kan - 

244 ibid 


246 ibid.s.9 

247 ibid.s.6 

248 ibid.s.9, 10 

249 ibid.s.10 

250 ibid.s. 14 

Naturligtvis var jeg nu på forbudt område, men listet jeg mig langt nok - og enda bitte litt til - kunde 

jeg kontrollere min klokke med tårnuret. 250 

60

Men så kommer han plötsligt på sitt ärende som är att posta ett brev, varför han snarast 

måste ta sig ned. Här stöter han på en väg som han inte vågar gå på. Vägen, säger han, 

ligger på ”høire hånd” och är ”uten et liv”. 251 Trots rädslan för att gå på denna väg, 

eftersom han är på ”förbjudet” område, beslutar han sig för att gå nedför. 252 Väl nede 

sticker brevet i brevlådan och ”farer som en strek over gaten” för att inte bli ertappad. 253 

Dock hinner han inte långt uppför backen förrän han berättar att en polis kommer och 

knackar honom i ryggen och säger åt honom att han inte har lov till att gå omkring i 

gatorna. Hamsun försöker hjälplöst ta sig ur situationen - ”Jeg forklarer alt, bare et 

brevkort, nogen få ord, […] jeg skulde så nødvendig ha sendt dette lille brevkortet som jeg 

gikk til postkassen med.” 254 Dock hjälper inte Hamsuns böner mycket, utan polisen säger 

bestämt - ”De har pålæg om å holde Dem på sykehuset, og jeg vil ikke se Dem her like 

inde i byen flere ganger.” 255 Avsnittet avslutas med att polisen befaller honom att gå 

därifrån - ”Jeg skal undlate å rapportere Dem denne gangen. Men nu går De øieblikkelig 

herfra. Marsj!” 256 

I det ovanstående talar Hamsun om att han är rädd för att gå på en väg nedåt, som 

är ”utan et liv”, vilket kan sägas förstärka det statiska perspektivet. Att han sedan ertappas 

av polisen då han är på väg uppför igen - halvvägs uppe i backen - illustrerar den 

gränssituation som han befinner sig i: gränsen mellan den värld som den historiska och 

biografiska Hamsun är involverad i respektive den dynamiska världen som den obundne 

frie vandraren symboliserar. 

I gränslandet mellan den fiktiva världen, som vandraren representerar och den 

konkreta världen, som ”fången” Hamsun befinner sig i, kan man spåra tematiska och 

retoriska mönster från Hamsun tidigare författarskap. Beskrivelserna av de höga 

klättringarna kan, som vi har sett, sammankopplas till vandrartematiken och således till 

Hamsuns reseskildring från 1903. Den metaforiska skildringen av Hamsuns vandringar 

uppöver backen har också tematiska och motiviska förbindelser till Hamsuns novell ”Et 

spøkelse” som ingår i novellsamlingen Kratskog. I den senare delen av analysen kommer 

jag att belysa hur detta kommer till uttryck i texten genom att dra paralleller mellan det 

ovan diskuterade och ett avsnitt från den andra delen av verket. Referenserna till ”Et 

251 ibid. 

252 ibid 

253 ibid 

254 ibid s.14,15 

255 ibid.s.15 

61

spøkelse” tematiserar en barndomsupplevelse från Hamsuns uppväxtår i Nordland och 

knyter an till kallingsmotivet. 

Självbiografi som handling 

I detta avsnitt kommer jag att återknyta till min tidigare diskussion om Freuds analytiska 

teorier. I Melbergs studie av självframställningens former ägnar han ett kapitel åt 

Nietzsche, vars subjektskritik påverkade många författare i slutet av sekelskiftet, inte minst 

Hamsun. 257 Med hänvisning till Nietzsche leder Melberg uppmärksamheten på 

självbiografin som handling, vilket betyder att det återberättade livet, genom en kreativ 

dynamisk skrivprocess, får ny form. Melberg säger att det ligger en uppmaning till 

kreativitet i Nietzsches kritik av jaget. Melberg understryker det som han menar är 

Nietzsches viktigaste bidrag till självframställningens historia - ”föreställningen om att 

jaget kan och bör övervinnas i en kreativ akt.” 258 Nietzsches framställningar syftar till att 

avskaffa självet och återskapa det i en kreativ akt. 259 Med hänvisning till Nietzsches jagkritik, 

säger Melberg - ”[…]om jaget är tomt på substans så gäller det att skapa 

substans.[…] självframställningens innebörd är att skapa sig själv, att konstruera sig 

själv.” 260 Härmed vill jag diskutera hur Hamsuns skildring av hans ”händelselösa” vardag 

på sjukhuset i Grimstad kan sägas betona just självframställningen som en kreativ 

handling. Detta knyter an till vad jag tidigare talat om: det dynamiska kontra det statiska 

perspektivet. 

Då Hamsun befinner sig på sjukhuset berättar han, att han finner en bok, som är 

skriven av Topsøe - han som ”Brandes ikke vilde skrive om”, säger han. 261 Formuleringen 

antyder en självbiografisk signifikans. 262 Hamsun förstår inte vem som kan ha köpt boken 

och tagit den till sjukhuset - ”[…] den patient som en dag er kommet til Grimstad sykehus 

med en av Topsøes bøker i hånden, hvem var det?”säger han. 263 Samma fråga upprepas på 

samma sida för att ge emfas åt det sagda. Men, säger Hamsun, egentligen intresserar frågan 

honom inte det minsta - ” I min ledighet og lathet spiller jeg litt komedie for mig selv og 

256 

ibid 

257 

”Generasjonen fra 1890-årene” Op.cit.s. 148 

258 

Op.cit.s.41 

259 

ibid.s.39 

260 

ibid.s.41 

261 

Op.cit.s.7 

262 

Den berömda danske redaktören och litteraturkritikern Edvard Brandes avvisade till att börja med Sult för 

publicering med hänvisning till att den var för lång. (Solgudens fall Op.cit. s. 54) 

263 

ibid.s.20 

62

later som det er om å gjøre for mig å finde ut denne hemmelighet”. 264 Frågeställningen kan 

man se parallellt med den tidigare episoden då Hamsun ska posta ett brev och stöter på 

polisen. Här riktar Hamsun plötsligt följande omotiverade fråga till polisen - ”Var det 

forresten ikke Dem som kjørte mig til sykehuset dengang?” 265 Frågan om vem som kan ha 

kört honom till sjukhuset har samband med den senare frågeställningen beträffande 

Topsøes bok och den ”okända” patienten som har tagit boken till sjukhuset. Både 

författaren och boken får således en självbiografisk signifikans: Men Topsøe är död säger 

Hamsun och boken är försvunnen. Han upprepar att boken är försvunnen och tillägger - 

”Jeg vilde ha undersøkt boken nøie, blad for blad, og lett efter et mulig merke, jeg er lei for 

at jeg ikke gjorde det straks, og nu er det forsent. Det var et pent ubrukt eksemplar, men 

det kan godt være kjøpt for femti eller hundrede år siden – alle årstal er borte for mig, og 

jeg har ikke noget at slå op i.” 266 Att han vill ha undersökt boken noggrant ”blad for blad”, 

tolkar jag som en ironisk hänvisning till detta att återskapa sitt gamla ”försvunna” jag i 

texten. 

Härefter dyker boken emellertid upp i samband med att Hamsun får besök av en 

ung flicka på sitt rum. Det visar sig att det är flickan som har tagit den från hans bord. 

Hamsun svarar att det inte är hans bok; att han fann boken i ett skåp utanför ”på gangen”, 

varpå flickan svarar honom – ”Jeg har ikke visst at det var en Topsøe til.” 267 På ett ironiskt 

vis anger Hamsun jagets dubbelhet: positionen mellan det skrivande och det beskrivna 

”jaget”; mellan ett dött statiskt perspektiv som illustreras med hjälp av patienten som är 

försvunnen och Topsøe som är död och det skrivande levande ”jaget” i nuet. 

Efter det att flickan har gått, säger Hamsun – 

Og nu ligger Topsøes bok der på bordet og er like uopklaret, men jeg bryr mig ikke mere om å vite 

hvem som har eiet den i det forrige århundrede. Intet er som å bli pustet på av det levende liv. 268 

Här berättar Hamsun att det plötsligt sker något som förändrar hela hans tillvaro. Denna 

betoning av livets dynamiska, oförutsägbara karaktär har tematiskt samband med ett 

tidigare, strax närliggande avsnitt. I samband med att han berättar om den triviala vardagen 

på sjukhuset fabulerar han kring naturens mångfald och rikedom – 

264 ibid 

265 ibid.s.14 

266 ibid.s.20 

267 ibid.s.21 

268 ibid.s.24 

63

Her er rikt med farger selv i sten og lyng, her er makeløse former i bregnerne, og det er en god smak 

enda på tungen efter en bete sisselrot som jeg fandt. Så går et fly over haugen og gjør det livlig. Så 

er det to kjyr som er tjoret nede i bakken, men det er synd i dem der de står, jeg ser de rauter og er 

utålmodige fordi de ikke blir flyttet og ikke får vand. 269 (min kurs.) 

Beskrivelsen av ”flyet” som kommer och ”gjør det livlig” står i kontrast till de ”to kjyr” 

som er tjoret nede i backen”. Här betonas det dynamiska kontra det rörliga stillastående. 

Det nyss angivna citatet kan ses analogt med flickan som kommer och pustar ”levande liv” 

i honom. 

Detta att Hamsun inte längre bryr sig om: att undersöka Topsøes bok, ta reda på 

vem som ägt den, eller vem som har kört honom till sjukhuset hänger samman med 

föreställningen om det svårgripbara ”jaget”. Genom de självbiografiska indikatorerna 

betonar Hamsun att självet inte låter sig stabiliseras i skriften. Hamsun understryker, som 

vi har sett i det ovanstående, att han är död, försvunnen; att han är dåtid, men dessa 

påståenden står i spänning till en levande, dynamisk verklighet. 

I Melbergs studie av självframställningens former påpekar han att både - och - 

tendensen inte bara innefattar förhållandet mellan fiktion och fakta, men också flera 

motsatsförhållanden, häribland motsatsförhållandet mellan liv och död. 270 Hamsun 

tematiserar detta både- och i det ovanstående genom att hävda att han är både död och 

levande. 271 I motsättning till den konventionella självbiografen, som tematiserar ett brott 

med en statisk förfluten verklighet understryker Hamsun det dynamiska nuet och visar 

därmed väg bort från det gamla, ”försvunna” jaget. 

De små episodiska berättelserna: polisen som han träffar i samband med 

klättringarna över backen, fyndet av Topsøes bok och flickan som kommer och besöker 

honom på sjukhuset får som vi har sett aldrig någon färdig avrundning; ingen färdig 

slutpunkt. Berättelserna dekonstrueras konstant för att skapas och konstrueras i nya 

konstellationer. Textens ”labyrintiska” struktur avspeglar ”jagets” och existensens rörliga 

och svårfångade karaktär. 

Härnäst har jag för avsikt att belysa den subjektskritik som Hamsun utstakade redan 

vid sin genombrottsperiod. Som vi skall se står Hamsuns identitetsförståelse i ett skarp 

269 ibid.s.17 

270 Op.cit s.30 

271 Op.cit.s.39 

64

motsatsförhållande till de traditionella psykologiska metoder han skulle komma att 

underkastas på kliniken i Vindern. 

Motståndet mot karaktärpsykologin 

Som jag tidigare nämnt, hade Hamsun ingen nämnvärdig respekt för Langfeldt och dennes 

psykologiska metoder. I brevet till riksadvokaten riktar Hamsun skarp kritik mot denne för 

att ha låtit överlämna honom i händerna på Langfeldt. I enlighet med vad Stray senare 

skulle komma att kritisera Langfeldt för, anser Hamsun att man inte hade tagit hänsyn till 

att hans status; att han var en man som hade skrivit stor litteratur - 

Jeg må gå ut fra at mit navn var ukjendt for hr. riksadvokaten. [...] Nogen vilde vel ha kunnet 

fortælle dem at jeg gjennem et meget langt dikterliv har skapt flere hundrede skikkelser - skapt dem 

indvendig og utvendig som levende mennesker, i hver sjælelig tilstand og nuanse, i drøm og 

handling. De søkte ikke denne oplysning om mig. De overgav mig så å si uset til en anstalt og en 

professor som heller ingen oplysning hadde. 272 

I det ovanstående åberopar sig Hamsun, genom hänvisningen till sitt tidigare författarskap, 

sin överlägsenhet sett i förhållande till Langfeldts psykologi. Kritiken mot Langfeldt 

bottnade i att dennes frågor avslöjade att undersökningen byggde på djupt traditionella 

metoder: var det riktigt att Hamsun var ”aggressiv”, ”sårbar”eller var de andra egenskaper 

han bar i sig - ”Mistenksom? Egoistisk eller gavmild?[…] Logiker Følsom eller kold 

natur?” 273 Då Hamsun av Langfeldt blev ombedd att beskriva sig själv och sina 

karaktäregenskaper noterade Hamsun i sin hemliga dagbok ´Karakteregenskaper´ följt av 

ett utropstecken. 274 Hamsun kommenterade Langfeldts fråga så här - 

Den såkaldte ńaturalistiske´ periode, Zola og hans tid, skrev om menneskene med 

hovedegenskaber. De hadde ikke bruk for den nuanserte psykologi, menneskene hade en 

´herskendeévne som styrte deres handlinger. [...] Fra jeg begynte tror jeg ikke det finnes i hele min 

produksjon en person med en slik hel, rettlinjet herskende evne. De er alle uten såkalt ´karakter´, de 

er splittet og oppstykket, ikke gode og ikke onde, men begge deler, nuanserte, skiftende i sitt sinn og 

i sine handlinger. Og slik er utvilsomt jeg selv. 275 

272 ibid.s.47 

273 Den rettspsyk… Op.cit s.82 

274 Processen mot H…Op.cit. del 1 s.306 

275 Den rettspsyk ...Op.cit.s.82,83 

65

Ovanstående citat är en förlängning av Hamsuns litterära program från 1890-talet. Hamsun 

publicerade 1890 en artikel om det omedvetna själslivet: ”Fra det ubevidste Sjæleliv”. 276 

Idéerna här är starkt knutna till upplösningen och dekonstruktionen av jag-identiteten, som 

kännetecknar de filosofiska och psykologiska strömningarna kring 1800-talets sekelskifte. 

I ”Fra det ubevidste Sjæleliv” berättar Hamsun om hur han en morgon vaknar och 

upptäcker två papperslappar, som han har skrivit på under sömnen; ”Smaastubber” som 

han kallar dem. 277 Med denna historia riktar Hamsun fokus på ”det omedvetna” som 

inspirationskälla för konstnären, med vilket han hoppas på ”en litteraturens förnyelse”. 

Berättelser om ”Forlovelser og Baller og Landture” skulle ge vika för skildringar av det 

inre själslivet och således svara mot det liv som ”modne Mennesker i Nutiden lever”. 278 

Efter publiceringen av ”Fra det ubevidste Sjæleliv” höll Hamsun en lång föredragsturné, 

där han proklamerade de nya idéerna om människans omedvetna. Hans litterära program 

var ett uppror mot den tidigare förnuftsbaserade samhällsdebatterande realismen. 279 Här 

kritiserar Hamsun det auktoritativa, enhetliga ”jaget”, för att istället insistera på den 

moderna karaktärlösa och skiftande individen. Kritiken mot karaktärpsykologin hämtade 

impulser från Strindberg. För Hamsun och för Strindberg var begreppet ”karaktär” en 

föråldrad borgerlig uppfattning, som baserade sig på en förenklad kategorisk människosyn. 

I en artikel om Strindberg riktar Hamsun, mot bakgrund av en diskussion om Strindbergs 

reformation av dramat, skarpt angrepp på den gammaldags traditionella 

karaktärspsykologin. Av följande citat framgår det att Hamsun ger uttryck för samma 

tankegångar, som i det ovan refererade svaret till Langfeldt - 

Begrepet Karakter har i tidens Løb faaet flersidig Betydning. Oprindelig betød det vel det 

fremherskende Grundtræk i Sjælskomplekset og forveksledes med Temperament. Senere blev det 

Middelklassens Betegnelse for Automaten saaat et Individ, der engang for alle holdt fast ved sit 

Naturel eller afpassed sig for en vis Rolle i Livet, med et Ord: ophørte at udvikle sig, blev kaldt en 

Karakter 280 

276 

publicerad i ”Samtiden” 1890 

277 

i”Fra det ubevidste Sjæleliv” Francis Bull (red.) Knut Hamsun Artikler 1889-1928, Oslo, Gyldendal, 

1966 s.35 

278 

ibid 

279 

”Generasjonen fra 1890-årene” Op.cit.s.131,132 

280 

Knut Hamsun artiklar... Op.cit.s.26 

66

Hamsuns kritiska inställning mot den traditionella episka romanens struktur och 

karaktärsteckning, visar sig i genombrottsromanen Sult. 281 Verket presenterade något 

genremässigt nytt i förhållande till tidigare romanskrivning. Hamsun underströk explicit, i 

samband med utgivningen av verket, att det inte var en roman och att hans intention inte 

var att skriva en roman. 282 Med Sult införde Hamsun den litterära modernismen i Norge 

och banade väg för en helt ny människosyn. I Sult föregår verkets skeende mestadels på ett 

inre plan. Här utvecklade Hamsun bruket av inre monolog - som senare har kommit att få 

den litterära beteckningen stream of consciousness - för att ge uttryck för de irrationella 

sidorna i människans natur. Tekniken kan liknas vid psykoanalysen med dess strävan att 

formulera en mening och förståelse med utgångspunkt i människans omedvetna. I Sult är 

den yttre handlingen starkt reducerad. Det viktigaste är huvudpersonens subjektiva 

reaktioner på omgivningen. 283 

Hamsuns genombrottsroman har påfallande många likheter med Hamsuns sista 

verk. Sult har också kopplingar till det självbiografiska och autentiska. Verket bygger på 

Hamsuns egna erfarenheter; på en period under hans liv då han försökte slå igenom som 

författare och gick och svalt i Kristiania kring mitten av 1880-talet. 284 Men samtidigt som 

verket är självutleverande består den - i likhet med Hamsuns sista verk - av en 

problematisering av identiteten. Slående likheter mellan Hamsuns genombrottsroman och 

hans sista verk är att huvudpersonens situation präglas av ensamhet och motgångar, men 

som kompensation har de bägge deras rika själsliv. 285 

Hamsuns subjektskritik utmanar som vi har sett den identitetstanke som den 

traditionella självbiografin vilar på och den uppfattning om subjektet som Langfeldt stod 

för: det stabila ”färdiga” Jaget. Av Hamsuns skriftliga svar till Langfeldt framgår det att 

han gjorde sitt bästa för att svara på Langfeldts frågor. Men i rapporten kan man också läsa 

följande ironiska kommentar beträffande Langfeldts frågor om barndom och uppväxtår och 

privatliv – 

281 

Sult utkom först anonymt som följetong i den danska tidsskriften Ny jord, som gavs ut mellan 1888 och 

1889 

282 

Brev till Edvard Brandes 1890. (Solgudens fall Op.cit.s. 91) 

283 

Generasjonen fra 1890-årene” Op.cit. s.142 

283 ibid 

284 ibid 

285 ibid.s.183 

67

Hr. Professor, jeg er ikke istand til å avvinde meg en mere glødende skildring av 1, 2, og 3 enn De 

her ser. Forresten blir jeg tret av å tukle i det verdsløse med mitt eget stakkars Jeg. 286 

Av det nyss citerade framgår det att Hamsun var trött på Langfeldts psykologi och dennes 

skolmästaraktiga frågescheman, som han var tvungen att svara på till bestämda tider och 

klockslag. Hamsun understryker att han är trött på att ”tukle” med sitt ”eget stakkars jag”, 

vilket är en indirekt kritik av Langfeldts traditionella identitetsuppfattning. 

I avsnittet som refererar till vistelsen på den psykiatriska kliniken säger Hamsun 

uttryckligen att han inte skriver självbiografi - 

Jeg er et produkt. 

Men jeg skriver ikke levnatsløp. 287 

I formuleringen ”Jeg skriver ikke levnatsløp” ligger en distansering till den konventionella 

självbiografins ramar, som tar utgångspunkt i en positivistisk förståelse av individen och 

som skriver om sitt liv som en utvecklingsprocess. Avvisningen av ”levnatsløpet” kan 

sägas vara ett svar på den bestämda situation Hamsun befann sig i under sin vistelse på den 

psykiatriska kliniken och tolkas som ett motangrepp på den historia om honom som 

Langfeldt förväntade sig att få. 

Det ofärdiga självet 

Härmed vill jag tillåta mig att vända tillbaka till Montaigne. Melberg skriver att Montaigne 

nog är den första som upptäcker det som han påstår är villkoren för alla som framställer sig 

själv i skrift, nämligen fördubblingen i det skrivande och det skrivna jaget. Montaignes 

”upptäckt” av självframställarens dubbelposition ger sig uttryck i hans 

”lappverksmetaforik”. Melberg citerar vad han framhäver som Montaignes 

”programförklaring” - ”Vi är alla lappverk, av en väv (contexture) så formlös och skiftande 

att varje bit, varje ögonblick spelar sitt eget spel. Och det är lika stor skillnad mellan oss 

och oss själva som mellan oss och andra.” 288 Av citatet framgår att Montaigne ser självet 

som hopsatt av lappar, av en väv. Skillnaden mellan ”oss och oss själva” markerar 

286 Den rettspsyk.... Op.cit. s. 81 

287 Op.cit.s.75 

68

avståndet mellan det skrivande och det skrivna jaget eller - som Melberg låter förstå - så 

pekar Montaignes programförklaring på, att - ”de olika komponenterna passar dåligt 

samman. De bildar ingen helhet.” 289 Strindberg använder också just metaforen ”lappverk” 

om sig själv (”Johan” i Tjänstekvinnans son) för att ge uttryck för den, enligt Strindberg - 

”mångfald av reflexer”, som själen innehåller.” 290 

Jag har tidigare i samband med avsnittet om självbiografi som handling diskuterat 

den dynamiska process som äger rum då den skrivande finner sig själv. Detta betyder att 

självframställaren, genom att ständigt revidera tidigare upplevelser aldrig kan bli färdig 

med sig själv. I sin studie av självframställningens former skiljer Melberg på 

självframställarens ofärdiga och färdiga position. Med Strindberg som exempel på den 

”typiskt ofärdiga positionen” säger Melberg, att han - ”[…] ständigt återkommer till den 

litterära självframställningen i ständigt nya former och han tycks aldrig bli färdig med sig 

själv […]”. 291 Detta i motsättning till den färdiga positionen, som Melberg säger 

karakteriseras av att den skrivande skriver om sitt liv - ”[…] fram till den punkt där hon 

blev den hon är: den skrivande.” 292 De flesta självframställningar, säger Melberg, 

oscillerar mellan de bägge positionerna- ”Det skrivande jaget är oftast det färdiga jaget 

medan det beskrivna jaget är det ofärdiga; […] ” 293 Men, säger Melberg vidare, det färdiga 

jagets beskrivning av det ofärdiga jaget, leder till - 

upptäckter, tolkningsproblem, justeringar av alla förhandsbilder och alla berättelser vi har om oss 

själva. Beskrivningen av vår egen ofärdighet kan kort sagt fresta oss till att förändra våra liv likaväl 

som att bekräfta våra liv, justera våra berättelser likaväl som uppfinna nya berättelser 294 

Tidigare har vi sett hur Hamsun - utifrån en ny livssituation - justerar, omförtolkar 

och uppfinner nya berättelser med utgångspunkt i det tidigare författarskapets tematik. 

Hamsun kan således betecknas som en självframställare som aldrig blir ”färdig” med sig 

själv. I avsnittet ”självbiografi som handling” talade jag om hur Hamsun understryker det 

dynamiska nuet och hur han överger sitt gamla ”jag”; den som skriver om sig själv utifrån 

nuets överlägsna insikt. I det följande vill jag illustrera hur Hamsun, med hjälp av 

288 

Op.cit.s.27 från Montaigne, andra bokens första kapitel ”Om våra handlingars obeständighet” 

289 

ibid.s.28 

290 

Uro og urenh...Op.cit.s.142 

291 

Op.cit.s.19 

292 

ibid 

293 

ibid 

294 

ibid s.19,20 

69

associativa förbindelser mellan framställningens olika skeenden, beskriver sin ofärdiga 

position med hjälp av metaforer, som kan liknas med Montaignes och Strindbergs. 

Efter Hamsuns vistelse på den psykiatriska kliniken talar Hamsun om sina gamla 

utslitna galsocher - 

Jeg har længe grublisert på å reparere mine galosjer nu imot høsten. De er fra første verdenskrig, 

men de har gode såler enda, det er bare at højre galosj er revnet og vil ikke sitte på foten.[...] nu er 

den blit rent gal fordi jeg kom til å snuble i den og fik bære den hjem i hånden. Den galosj begynder 

å bli et kors for mig. Jeg syr den ihop med god stærk uldtråd, men det går ikke, det revner for 

stingene og gjør alt værre. 295 

Ovanstående citat uppmanar till eftertanke om man jämför med vad Hamsun tidigare, i 

samband med skildringen av klättringarna på sjukhusområdet, säger just om sina galoscher 

- 

Det kan trænges at jeg gjør noget alvorlig nu, for skoene mine er revnet enda mere. De er vel otte 

år gamle og er fra det år jeg var i Serbien. 296 

I det ovanstående citatet påstår Hamsun att galoscherna är ”vel otte år gamle”, men i det 

föregående citatet, som är från tiden efter vistelsen på kliniken, motsäger Hamsun sig själv 

genom att hävda att galoscherna är från första världskriget. Detta tolkar jag som en ironisk 

kommentar till självbiografins konventionella narrativa principer och den 

identitetsuppfattning som Langfeldt står för: föreställningen om ett helhetligt färdigt jag. 

Skildringen menar jag kan associeras till vad Hamsun säger om ett besök hos Langfeldt 

strax efter - 

Jeg begyndte enfoldig å rekonstruere en meget dyb og fin barndomsoplevelse, men det mislyktes 

for mig og ham var alt spildt møie på, han forstod ingenting. 297 

Parallellen mellan att förgäves ”sy ihop” galoschen med ulltråd och att misslyckas med att 

”rekonstruera” en barndomsupplevelse uppenbarar en klar förbindelse; utifrån Langfeldts 

kriterier är det omöjligt att för honom att formulera en berättelse om sig själv. 

295 Op.cit.s.53 

296 ibid.s.14 

297 ibid.s.57 

70

Detta att Hamsun säger att han försöker ”sy ihop” galoschen med ulltråd pekar 

tillbaka på den tidigare episoden i verket då han får besök av flickan, som kommer för att 

lämna tillbaka boken av Topsøe. 298 Hamsun känner inte flickan, men hon har tydligtvis 

hört om honom, eftersom hon vet att han är döv. Hamsun hör vad flickan säger, genom att 

hon pratar till honom i hans vänstra öra som han hör bäst med. 299 Flickan säger att hon har 

garn och ulltråd med sig till honom eftersom hon hon hade sett att han sydde sina strumpor 

med ”lintråd”. 300 Hamsun tackar vänligt flickan för ulltråden, men utbrister -”Jeg har 

aldrig hört maken, uldgarn i disse tider”. 301 Kommentaren kan man se analogt med vad han 

säger i det föregående citatet om galoschen, som hänvisar till situationen hos Langfeldt om 

att misslyckas med att rekonstruera en barndomsupplevelse. Att sy med ullgarn ”i dessa 

tider” menar jag därför kan ses som ett uttryck för Langfeldts gammaldags traditionella 

identitetsuppfattning. Att sy ihop galoscherna/strumporna med ulltråd; att ge en helhetlig 

stabil bild av jaget är dömt att misslyckas. 

Detta att Hamsun i det ovanstående säger att galsochen är ett ”kors” att bära pekar 

tillbaka på den tidigare beskrivelsen i början av verket, då Hamsun skall posta ett brev hem 

för att be om nya skor eftersom de gamla är utslitna. Här säger han - ”Jeg sitter i et veikrys 

og holder et brevkort i hånden, jeg har skrevet hjem til Nørholm på dette brevkort om de 

kan prøve å finde nogen sko til mig,[…]” 302 Vägkorsningen och korset har signifikanta 

likheter. I uppslagsboken om symboler står det om vägkorsningen, att den symboliserar - 

”val och valmöjlighet, men också motsatsernas möte och förening.” 303 Att galoschen är ett 

kors för Hamsun att bära tolkar jag som en hänvisning till just detta att försöka 

rekonstruera ett förflutet och stabilisera sitt motsättningsfyllda ”jag” i skriften med hjälp av 

minnet. 

Senare säger Hamsun att han har fått nya galoscher hemifrån. 304 Men i förlängning 

av det ovanstående citatet om galoscherna säger han, att han inte tänker använda dem - 

Jeg har ikke bruk for nye galosjer, jeg har surret de gamle med de tykke såler og slitt på dem i 

mange måneder nu. Hvad skulle jeg ellers ha brukt mine altfor lange skolisser til om ikke til å surre 

298 

ibid.s.21 

299 

ibid.s.22,23 

300 

ibid.s.23 

301 

ibid 

302 

ibid.s.11 

303 

J.C. Cooper: Symboler - En uppslagsbok (övers. Margareta Eklöf och Ingvar Lindblom) Helsingborg, 

Schmidts tryckeri,1983 s.100 

304 

Op.cit.s.22 

71

med? Og det heldige er at de høver til dette bruk, det er ikke til å se at det er surring. Jeg akter ikke å 

ta i bruk de nye galosjer. 305 

Hamsuns galsoch -och ulltrådsmetaforik menar jag att man kan se analogt med Montaignes 

och Strindbergs lappverksmetaforik. Galoscherna - självet - är i likhet med Montaignes och 

Strindbergs lappverksmetaforik hopsatt av olika komponenter liksom han själv är. 

Identiteten är för Hamsun något sammansatt, något ständigt pågående, ofärdigt. När den 

skrivande beskriver sig själv leder det hela tiden till nya upptäcker. Som Melberg säger om 

Montaignes upptäckt om självframställarens dubbla position - ”Självgranskningen blir en 

självframställning som producerar/konstruerar ett ändlöst själv […]” 306 Hamsuns nekande 

till att använda de nya galoscherna kan ses analogt med Topsøes ”uopklarede” bok, som 

var ett ”pent ubrukt eksemplar”, men som han inte bryr sig om att veta vem som har ägt. 

Att sy ihop galoschen med ulltråd misslyckas, men så ”surrar” Hamsun galoscherna istället 

med skosnören. Formuleringen ovan - ”Og det heldige er at de høver til dette bruk, det er 

ikke til å se at det er surring” läser jag som ett konstaterande av att det självbiografiska 

projektet inte kan vara annat än en ”surring”, en konstruktion, just därför att identiteten - 

liksom de gamla galoscherna - inte är något färdigt som kan återskapas i texten. 

Gimnes tolkar Hamsuns sista ord om galoscherna som att han står fast och försvarar 

sina hållningar under kriget. Gimnes säger att galoscherna - ”[…] formidler mellom første 

og andre verdenskrig, skaper samanheng og etisk konsekvens. Han står fast på det har 

meint og gjort […]”. 307 Gimnes framhäver den metaforiska effekten, som han menar man 

finner i rimmet kors-galosch och som han påstår har självbiografisk signifikans. Gimnes 

begrundar sitt påstående genom att hänvisa till följande citat, som kommer i förlängning av 

det föregående från sidan 53 - 

Det har vært gode galosjer, jeg har gåt i dem i mange land med sin revne, og de fulgte mig til Wien 

og til Hitler en navngjeten gang. Nu skulde jeg kaste dem aldri så lang bort var det ikke fordi mine 

sko trængte disse tykke såler å gå på. 308 

Gimnes argumenterar för att korset kan kopplas till ett ”högt” perspektiv, som förde 

till att Hamsun skulle skriva På gjengrodde stier och galoschen till ett ”lågt”, som förde 

305 ibid.s.58 

306 Op.cit.s.31 

307 Op.cit.s.247 

308 Op.cit. s.53 

72

Hamsun till Hitler. 309 Gimnes säger så här - ”For denne kalosjen som førde han til Hitler, 

blei sannelig det kors som førte til boka Pgs.” 310 Denna tolkning ställer jag mig tveksam 

inför. Jag menar att Gimnes faller offer för det som han i sin analys grundläggande tar 

avstånd från, nämligen att tolka texten utifrån berättelsens då genom att fokusera på de 

historiska och biografiska indikatorerna: Hamsuns resa till Hitler och Wien. Således menar 

jag att Gimnes överser Hamsuns spel med läsarens förväntningshorisont. Gimnes 

framhåller i sin analys att verket hör samman med vandrartematiken, varför han menar att 

verket kan kopplas till det tidigare författarskapet. Dock menar jag att Gimnes överser 

Hamsuns betoning i det ovanstående citatet av att han har gått med sina galoscher i ”mange 

land”, vilket enligt min mening hänvisar till vandrartematiken. Jag menar därför att man 

kan vända på detta genom att koppla galoscherna till ett ”högt” perspektiv. Galoscherna 

introduceras, som vi kommer ihåg, i början av verket i samband med de höga klättringarna 

på sjukhusområdet. Att Hamsun säger att han vägrar att använda de nya galoscherna därför 

att han behöver sina gamla ”tykke såler å gå på” menar jag därför är en indirekt hänvisning 

till den dynamiska vandrarfiguren; den som markerar en distans till verklighetens 

bokstavliga meningar. I motsättning till detta att han har rest i ”mange land” framhäver 

Hamsun sin resa till Hitler och Wien, med vilket jag menar han betonar läsarens 

benägenhet att tyda skriften utifrån de bokstavliga meningarna och till våra förväntningar 

om litteraturens förhållande till livet. Betoningen av resan till Hitler och Wien menar jag 

därför representerar ett ”lågt” perspektiv. 

Hamsuns misslyckas med att rekonstruera en barndomshistoria för Langfeldt, 

därför att han upplevde att Langfeldt inte förstod någonting. Men i ett senare avsnitt skall 

vi se hur Hamsun i alla fall, trots hans avvisning av ”levnatsløpet”, kommer att presentera 

minnesglimtar från sin barndom. 

”Men her er skjed noget” 

Når jeg har vist Tænder saa har jeg gjort det fordi jeg selv blev angrepet og gjort til Gelé, jeg har 

gjort det i Selvforsvar. 311 

I den första delen av verket kan man spåra en kausalitet i händelseförloppet. Efter förordet 

till vistelsen på den psykiatriska kliniken, sker det ett hopp framåt i tiden, till att Hamsun 

309 ibid 

310 ibid 

73

har kommit ut från kliniken. Detta anges med exakt datum: 11:e februari 1946. 312 Här 

understryker Hamsun att han är svårt nedbruten efter vistelsen på kliniken - ”Jeg kommer 

fra en helseanstalt og er meget nedfor. Jeg var frisk da jeg kom ind.” 313 Han är så svårt 

nedbruten, säger han, att han inte kan förmå sig att berätta om vistelsen, men at det kanske 

blir tid till att komma tillbaka till det senare - ”Jeg må komme mig”, säger han. 314 Efter att 

Hamsun har kommit ut från kliniken anges den kronologiska tidsräckan mindre precist; 

formuleringar som ”dagene går” ”Dagene skrider” är typiska. Skillnaderna i 

tidsangivelserna gör således tydlig en övergång från ett tillstånd till ett annat, vilket har 

samband med Hamsuns depression, orsakad av vistelsen på den psykiatriska kliniken. 

Tidsåtergivelsen präglas av en melankolisk karaktär – 

Jeg kjender ikke på mig nogen større forskjel på årstiderne, de skrider ikke efter hverandre i 

måneder, tiden er tidløs og sommeren blir borte for mig. Men her er skjed noget. Jeg skriver ikke 

bok, ikke engang dagbog. Gud fri mig jeg hopper over store vidder i luftlinje og holder ikke regning 

med det som foregår. 315 

Att tiden har blivit ”tidlös” kan man se som ett metaforiskt uttryck för det känslotillstånd 

som Hamsun befinner sig i efter att han har kommit ut från den psykiatriska kliniken. 

Beskrivelsen av tiden som ”tidlös” och årstiden som ”borta” låter förstå att han upplever ett 

existentiellt själsligt tomrum. I ett brev, från försommaren 1946, till Gierløff som bistod 

och fick underrättelser om Hamsuns skrivprojekt, skriver Hamsun - 

Jeg har prøvet at fortsætte det jeg begyndte med før jeg blev rykket bort til Anstalten. Jeg har 

skrevet litt, men det er godt. Men det er så jammerligt lite, ja nu stoppet det rent 316 

311 

Brev till Gierløff d. 24/4 1949 Op.cit.s.26 

312 

Op.cit .s.43 

313 

Ibid. Haugan argumenterar i sin biografi emot Hamsuns påstående om att han var sjuk vid utskrivningen. 

Genom hänvisningar till journalanteckningar, noterade av sjuksköterskorna som arbetade på den psykiatriska 

kliniken vid tiden för Hamsuns inläggelse, anser Haugan sig kunna finna belägg för sina synpunkter. Han 

refererar till anteckningar från fem dagar mellan d. 13: e december 1945 tom. 13: januari 1946.s. 358, 359, (i 

Haugans verk anges årstalet 1946, vilket är en felskrivning eftersom Hamsun var utskriven på denna 

tidspunkt )Vidare refererar han till en journal, som hänvisar till den sista veckan Hamsun var inlagd på 

kliniken. Mot bakgrund av dessa avdelningsjournaler, konkluderar Haugan att Hamsun var frisk både vid 

inskrivningen och vid utskrivningen. (Op.cit. 358-360) Jag finner Haugans ”bevisföring” tveksam dels därför 

att han - taget i betraktning att Hamsun var inlagd på kliniken i fyra månader - hänvisar till endast ett fåtal 

anteckningar under hela denna tidsperiod dels därför att han hänvisar till referat från olika sjuksköterskor, 

som anförs som anonyma. 

314 ibid 

315 ibid.s.51,52 

74

Av citatet framgår det vilken betydelse vistelsen på den psykiatriska kliniken fick för 

Hamsuns skrivprojekt. I inledningen till avsnittet om uppehället på den psykiatriska 

kliniken uttrycker Hamsun i samma vändningar vad vistelsen där kom att betyda för 

honom - ”Den dag idag har jeg mindelser om hvad opholdet der ødela for mig. […] Det var 

en sakte, sakte oprykning med rot.” 317 

Avbrottet i skrivprojektet var dock inte bara en konsekvens av depression, utan 

tydligtvis också ett utslag av att Hamsun inte fick tillbaka de skriftliga svar, som han hade 

gett till Langfeldt under förhören på kliniken. I förordet till berättelsen om den psykiatriska 

kliniken, säger han vilken betydelse detta fick för hans skrivprojekt - 

Da det ikke var tid for mig til å ta avskrift av mine svar, og da professoren har nektet å utlåne til 

mig mine originaler, så har jeg ingenting å sætte ind her i dette tomrum. 318 

Svaren hade Hamsun arbetat språkligt seriöst med eftersom han hade för avsikt att använda 

dessa i sin bok. 319 Raseriet riktades mot Langfeldt. I ett av sina brev till Gierløff skrev 

Hamsun - ”[...] det avbrøt mig og standset mig skammelig at jeg ikke fik utlevert 

”Originalerne” til Avskrivning. Den Seminaristen er et Svin.” 320 Till Gierløff hade 

Hamsun också sagt att hans bok kunde ha blivit dubbelt så lång om inte Langfeldt hade 

vägrat att utlevera honom sina arbeten. 321 Detta förmedlas med hjälp av allegorisk 

omskrivning i På gjengrodde stier. Mot slutet av verket då Hamsun befinner sig på en av 

sina vandringsturer på ålderdomshemmet berättar han, att han finner ett papper ”en snipp 

av en avis”, ”en avrevet lap”. 

rt rikere” 324 

322 

Han lyckas inte att få fatt på hela tidningen, men med den 

avrivna lappen i handen säger han, att han i alla fall kommer ”med et bytte i lommen”. 323 

Han har således inte gjort ”turen forgeves” säger han, men tillägger - ”Naturligtvis kunde 

også byttet ha væ 

I det ovanstående säger Hamsun att han inte längre skriver ”bok, ikke engang 

dagbog” och att han”hopper over store vidder i luftlinje”, vilket ger anvisningar om att 

vistelsen på den psykiatriska kliniken har fått konsekvenser för hans skrivande. Detta ger 

316 

Brev 9/6 1946 Op.cit.s. 13 

317 

Op.cit.s.75 

318 

ibid.s.43 

319 

Brev 6/8 1946 Op.cit.s.16 

320 

Brev 1/12 1946 ibid. s.17 

321 

ibid.s.26 

322 

Op.cit.s.101 

323 

ibid 

324 

ibid 

75

indikationer om ett diskursivt och tematiskt skifte i texten. Hans vilja till att försvara sig 

har blivit starkare. Framställningen i den andra delen inriktas på det förflutna: på Hamsuns 

barndom i Nordland och på minnen från olika resor. 

Återfunnen kreativitet 

Även om Hamsun blev avbruten i sin skrivprocess synes det som om vistelsen på kliniken 

har verkat konstnärligt inspirerande för honom. I ett brev till Gierløff strax efter det ovan 

citerade från 9:e juni, skriver han - 

Jeg er uhyre optat av det jeg skriver, ikke fordi jeg faar noget til, nei, næsten ikke noget i Volym, 

men jeg sitter med det med hele min Interesse Nat og Dag. 325 

Som det framgår av det nyss citerade har Hamsun återfått sin kreativitet och skaparkraft 

igen. I På gjengrodde stier jämför han sin situation med den skotske diktaren Robert Louis 

Stevenson, som satt och skrev på sin söderhavsö och som hörde en ”Gudsröst i sig” - ”[…] 

han var geniet i udbrudd, han hade åpenbaringer.” 326 I likhet med Hamsun - som är sjuk 

efter den fyra månaders långa vistelsen på kliniken - var Stevensen också sjuk men, säger 

Hamsun, Stevensen ”skrev sig selv frisk i en himmelsk galskap.” 327 Hamsun speglar sig 

således som konstnär i Stevenson. 328 

Av följande citat från verket framgår det att Hamsun har fått tillbaka sin 

skaparkraft igen. 

- En, to, tre, fire – slik sitter jeg og noterer og skriver småstubber for mig selv. Det er ikke til 

noget, men bare gammel vane. Jeg lækker varsomme ord. Jeg er en kran som står og drypper, en, 

to, tre, fire – 329 

Den otäta kranen som ”drypper” i citatet ovan menar jag väcker associationer om livets 

förgänglighet, tiden som sakta rinner ut; en antydan om förlorad kraft och således en 

hänvisning till den utmattning som Hamsun kände efter att ha varit utsatt för Langfeldts 

325 

Brev 10/6 1946 Op.cit.s.14 

326 

Op.cit.s.58 

327 

ibid 

328 

Sjølvbiografiar ...Op.cit.s.245 

329 Op.cit.s.53 

76

psykologiska procedurer. Till följd av uppehället på den psykiatriska kliniken har Hamsun 

blivit avbruten i sin skrivprocess; skrivandet går långsammare, men nu börjar han 

återhämta sig. Han har funnit tillbaka till skrivandet och börjar - liksom en igenrostad kran 

- långsamt ”läcka” ord igen. 

Uppräkningen av talen ett till fyra menar jag hänvisar till den tid som Hamsun var 

inlagd på den psykiatriska kliniken, som ju var fyra månader. Sifferuppräkningen kan 

också associeras till Langfeldts systematiska frågescheman. (se. s.68) 

Gimnes påstår i sin bok att de ”varsomme ord” i citatet ovan är betecknande för de 

diskurser i verket, som står i motsättning till Hamsuns konkreta personkritiska projekt. 

Gimnes underbygger sin argumentation genom att hänvisa till ett citat från ett brev som 

Hamsun skrev i april 1949 adresserat till Gierløff. Gimnes skriver - ”[…] skriveren 

”lækker varsomme ord” som ei utett kran, av gammal vane, men når skriveren slitt med 

korrekturen, opplever han at hans ”stakkars kunstneriske Sans […] var saaret tildøde av alt 

det grove og toskete jeg hade skrevet ihop”. 330 Gimnes framhäver motsättningen mellan 

”varsomme ord” och ”grove og toskede” ord från ovanstående citat och förklarar - 

”Freistinga til å bruke ”grove” og ”toskete” ord møter det skrivar – eget som definerer seg 

som offer for rettsvesen og psykiatrisk vesen, som har eit konkret systemkritisk og 

personkritisk prosjekt å formidle […] og eit sjølvforsvar å føre fram.” 331 De diskurser som 

avviker från det konkreta historiska förloppet ”de varsomme ord” förmedlar däremot, 

förklarar Gimnes, en annan version av skrivarjaget, som är – ”[…] utan sosial eller politisk 

målsetning eller intensjon, ein diskurs med ein annan funksjon, som skaper ein ny 

kommunikasjonssituasjon.” 332 Motsättningarna i texten mellan de olika skrivar-jagen, 

säger Gimnes, refererar till ”en sentral spenningsstruktur i boka”, som han menar hänvisar 

till en spänningsstruktur mellan ett ”lågt” respektive ett ”högt” perspektiv - ”mellom det 

påstått upretentiøse og det pretensiøse”. 333 

Jag är - som det har framgått av vad jag tidigare diskuterat - överens med Gimnes i 

detta att verkets olika spår och diskurser framhäver olika versioner av skrivarjaget och att 

detta tyder på en spänningsstruktur i boken, men jag opponerar mot hans argumentation 

om att de ”grove og toskete” står i motsättning till de ”varsomme” orden. Gimnes tolkning 

av de ”varsomme ord” anser jag vara missvisande därför att orsaken till att Hamsun sliter 

med korrekturen - ”de grove og toskete ord” - är just därför att han upplever att han måste 

330 

Op.cit. s.220 Brev till Gierløff 30/4 1949 

331 

ibid 

332 

ibid 

77

vara ”varsom” med vad han skriver om myndighetspersonerna i På gjengrodde stier. 334 Att 

Hamsun säger att han skriver varsamma ord gäller, som nämnts, också svaren till 

Langfeldt. 

Gimnes säger med hänvisning till det ovanstående att Hamsun läcker varsomme ord 

- ” som ei utett kran, av gammal vane”. 335 Han utgår således från att de ”varsomme ord” 

har samband med den föregående meningen ”Det er bare av gammal vane”, medan jag 

menar att ” av gammel vane ” hänvisar till den första meningen om ”Småstubberne”. I 

motsättning till Gimnes menar jag därför att det är ”Småstubberne” som är betecknande för 

den andra versionen av jaget; den som ”skriver för sig själv av gammal vana”. Att 

Hamsun använder orden ”småstubber” om sitt skrivprojekt menar jag är en indikation på 

att han har funnit tillbaka till sin kreativitet efter den påfrestande undersökningen på 

kliniken. Det samband som etableras mellan ”det er ikke til noget” och ”Småstubber” 

menar jag har påfallande likheter med Hamsuns generella referenser till sitt skrivprojekt - 

”noterer og småskriver”, ”noterer småtterier for mig selv” ” bare noget jeg har notert”. 336 

Som vi minns använde Hamsun beteckningarna ”stubber” och ”drypp” till att beskriva för 

Stray hur hans bok var tänkt att läsas. Beteckningarna indikerar hur den yttre processens 

förlopp får konsekvenser för hans skrivande. 

Begreppet ”Småtterier” och ”småstubber” pekar också tillbaka till Hamsuns 

tidigare författarskap. I ”Fra det ubevidste Sjæleliv” använder Hamsun, som vi har sett, 

beteckningen ”Smaastubber” om sina omedvetna arbeten, som han har arbetat med under 

sömnen. I detta hänseende får ”Småstubbarna” i citatet ovan representera konsten - det 

spontana, intuitiva och det omedvetna. De ”varsomme” orden menar jag därför 

representerar en motsättning till småstubberna; en motsättning mellan den ofria Hamsun, 

som är offer för myndigheternas ”låga” spel och som är tvungen att vara förbehållsam i 

sina yttringar och konstnären - som är ”fri” och som tar utgångspunkt i en fundamentalt 

annan uppfattning av identitet och självförståelse än ”seminaristen Langfeldt”. 

Gimnes argumenterar i sin bok för att spänningarna mellan de varsamma orden och 

de grova och ”toskete” orden tyder på en spänning i Hamsun litterära diskurs generellt, 

vilket han säger bidrar till att texten placerar sig i en central problemställning i 

Hamsunforskningen, nämligen motsättningen mellan stilisten och ideologen. 337 Han säger 

333 

ibid.s.220,222 

334 

se avsnittet ”Publiceringen av På gjengrodde stier” 

335 

ibid.s.220 

336 

se exempel: Op.cit.s.19,30,86 

337 

Op.cit.s.221 

78

att de ”varsomme ord” inte har någon social eller politisk målsättning motsatt de ”grove” 

och ”toskete” orden. Med sin argumentation antyder Gimnes således att Hamsuns 

författardiskurs är spaltad i två: en lyrisk och en socialrealistisk. Gimnes påstående vill jag 

argumentera emot, därför att jag menar att även Hamsuns ”småstubbar” - den diskurs som 

motsvarar det Gimnes omnämner som de ”varsomma ordens estetik” - också kan 

kännetecknas av en politisk och social ambition. Som jag tidigare nämnt använder sig 

Hamsun av meningsgivande strategier för att presentera och profilera bilden av självet. 

(Detta vill jag återkomma till i avsnittet ”Hemkänsla från Nordland”) 

”Det kalder” 

. 

Hamsun misslyckas med att rekonstruera en barndomsupplevelse för Langfeldt, men i det 

följande skall vi se hur Hamsun - utifrån sin nya livssituation - tematiserar en 

barndomsupplevelse med hjälp av tematiska och retoriska mönster från sitt tidigare 

författarskap. Hamsuns skildringar av sina ”förbjudna” klättringar i början av verket har 

motiviska kopplingar med novellen ”Et spøkelse”, som refererar till Hamsuns 

barndomsupplevelser i Nordland 

I ett avsnitt strax före avsnittet där Hamsun berättar om sitt misslyckade försök om 

att rekonstruera en barndomsupplevelse för Langfeldt, berättar han om en 

barndomsupplevelse han haft, som refererar till hans barndom i Hamarøy då han vistades 

hos sin morbror - 

Jeg hade engang en morbror i Hamarøy, en meget ugift pappersvein, gjerrig og sint, meget taus, et 

såkaldt godt hode og en holden mand. Han var ingen stjerne, men han hadde hus på prestegården 

og var poståpner for hele sognet [...] Jeg var otte år da jeg kom til ham og blev opdressert til å 

skrive alt for ham. Det skete under skammelig tukt. 338 

Efter sin berättelse om morbrodern påpekar Hamsun att ”Alt dette er likegyldigt” 339 , men i 

det att han berör sina barndomsupplevelser, hänvisar han till ett djupare motiv i texten: 

kallingsmotivet, som är ett känt topos i Hamsuns texter. Motivet hör samman med 

vandrartematiken och handlar om föreställningar om inspiration och extas. 340 

338 Op.cit.s.54,55 

339 ibid.s.55 

340 Sjølvbiografiar….Op.cit.s.231 

79

I samband med att Hamsun berättar om besöket hos Langfeldt, säger han att han 

hör någon kalla på honom - 

Nogen kalder på mig, jeg hører det. […] Er det da helt grepet ut af luften at nogen kaldte på mig? 

Det kan spores tilbake til et par spørgsmål av professor Langfeldt: Hadde jeg nogen gang oplevet 

noget rart, noget såkaldt overnaturlig? [...] Det har nok vært erindringen om denne seanse som blev 

til at nogen kaldte på mig. 341 

Langfeldts fråga till Hamsun om han hade upplevt något ”overnaturlig” kan 

sammankopplas med kallingsmotivet. Att Hamsun hör en röst ”kalde” på sig efter den 

påfrestande undersökningen handlar om att komma över en depression och om 

övervinnelse. 

Gimnes tar i sin tolkning av kallingsmotivet utgångspunkt i kontrasten mellan det 

höga och det låga perspektivet som han menar motsvarar en kontrast mellan natur och 

kultur. 342 Gimnes tar i sin analys fasta på detta motiv, som han menar kopplar sig till flera 

av Hamsuns böcker från 1890-talet. 343 Kallingsmotivet, som det kommer till uttryck i 

Mysterier (1892) har, som Gimnes påpekar, varit utgångspunkt för olika tolkningar. 344 Den 

ideologikritiska läsningen av detta motiv menar att naturkänslan som Hamsuns förmedlar 

är ett uttryck för en senliberalistisk ideologi och en människa som söker - ”sitt livs 

bestemmelse i den blinde hengivelse til naturen og ved å gå op i den.” 345 Kittang kopplar 

naturupplevelsen, som den kommer till uttryck i Mysterier, till en generell freudiansk 

förklaring av ett ”narcissistiskt begär” som har sitt ursprung i ”ei oppleving av mangel og 

avstand”. 346 Om Kittangs tolkning av kallingsmotivet säger Gimnes att det innefattar - ”to 

gjensidigt avhengige komponentar: ein positiv, som er identitet og meiningsfylde, og ein 

negativ, som er framandgjering, mangel og fråvær.” 347 

Kallingsmotivet har sin upprinnelse i modernitetens representationskris och kan 

således ses i sammanhang med den oro och instablitet som präglar Hamsuns vandrarfigur. 

Förutsättningen för naturupplevelsen, säger Gimnes, är den splittrade kulturmänniskan och 

341 

Op.cit. s.57 

342 

Op.cit. s.234-236 

343 

ibid.s.231 

344 

ibid.s.249 

345 

I Leo Löwenthal: Om Ibsen og Hamsun. (Oslo, Novus, 1980) s. 77 Citatet är hämtat från Sjølvbiografier 

… ibid 

346 

Op.cit.s.92 

347 

Op.cit.s.250 

80

moderniteten - ”tapet av den organiske samanhengen med naturen” 348 Gimnes förklarar 

kallingsmotiver så här - 

Motivet, forstått som begjær etter heilskap og samanheng, utvida eg-kjensle og eksistentiell 

meining, spelar sig ut på bakgrunn av hovudpersonens splitting og det fråværet av desse kvalitetane 

som preger den moderne tilstanden. 349 

Gimnes hävdar att kallingsmotivet i På gjengrodde stier kan koppla sig till Under 

høststjernen og till Hamsuns ”alter ego og namnebror”- Knut Petersen. 350 Knut Petersen 

hör någon kalla och flyr från staden ut på landet. Gimnes säger att det att Knut Petersen hör 

någon kalla är bestämt av ett terapeutiskt motiv. Flykten till landet, säger Gimnes - […] 

skal fri han frå ”nervrasenien” frå den nervøse sjukdommen som byen og det sosiale livet 

produserer.” 351 ”Kallinga, säger Gimnes vidare, har - ” […] eit klart terapeutisk mål. Ved 

å fri seg frå si byrolle, si kunstnarrolle, ved å prøve å gjenopdage og utvikle sine evner til 

enkelt, upretensiøst vandrar - og landproletarliv, vil Knut Petersen prøve å bli frisk.” 352 

Gimnes kopplar Knut Petersens kalling till På gjengrodde stier - ”Som Knut Petersen 

”prøver også ”Knut Hamsun” i Pgs å komme ut av sin isolasjon og depresjon ved å skape 

illusjonen om at ”Nogen kalder”. 353 

I det följande vill jag belysa hur kallingsmotivet i På gjengrodde stier knyter an 

till novellen ”Et spøkelse”, som baseras på Hamsuns upplevelser från uppväxten hos sin 

morbror i Nordland. I På gjengrodde stier kan man igenkänna mönster från denna 

berättelse, som just handlar om hur Hamsun flyr från den sociala verkligheten. De 

parallella mönstren uppenbarar sig i samband med Hamsuns höga klättringar och kan 

således sammankopplas med det ”egentliga” respektive det ”oegentliga” perspektivet. 

Upplevelserna som Hamsun berättar om i ”Et spøkelse”, är baserade på en ”vision”, 

som han hade då han var elva år gammal. Hamsuns son Tore berättar i Knut Hamsun om 

Hamsuns svåra år hos sin morbror. Han berättar att Hamsuns vision som han hade på 

denna tidspunkt, bara kan förklaras utifrån det sinnestillstånd Hamsun var i. 354 

348 ibid.s.236 

349 ibid.s.266 

350 ibid.s.246 

351 ibid.s.240 

352 ibid 

353 ibid.s.241 

Hamsun inleder sin berättelse ”Et spøkelse” så här - 

81

Flere Aar av min Barndom tilbragte jeg hos min Onkel paa Præstegaarden i Nordland. Det var en 

haard Tid for mig, meget Arbejde, megen Bank og sjælden eller aldrig en Time til Lek og 

Fornøielser. Saa strengt som min Onkel holdt mig blev det litt efter litt min eneste Glæde at stikke 

mig bort og være alene; fik jeg en sjælden Gang en Fritime begav jeg mig da ind i Skogmarken, eller 

jeg gik op paa Kirkegaarden og vandret om mellem Kors og Gravplater, drømte, tænkte og pratet 

høit med mig selv. 355 

I det ovanstående säger Hamsun att han hade det hårt och slitsamt hos sin morbror och att 

den enda glädje han hade, var att ”stikke bort og være alene” antingen ”ind i Skogmarken” 

eller ”op paa Kirkegaarden”. Denna ”flykt” från den sociala verkligheten kan ses analogt 

med hans ensamma ”tindeklætringer” uppöver backen i På gjengrodde stier. De tematiska 

och motiviska sambanden till ”Et spøkelse” understryks genom följande citat från På 

gjengrodde stier som hänvisar till de höga klättringarna. Trots att backen är brant, att han 

er ”uforskammet svimmel” och att han blir fysiskt utmattad av klättringarna är han fast 

besluten om att fortsätta att gå sina vandringar varje dag. 356 Det vill han göra, säger han, 

därför att - 

Det var mig som hadde opfundet dem, og det var træer og stener jeg kjendte igjen, og jeg syntes det 

var en venlig susning omkring mig, enda jeg var døv og ikke hørte den mere. 357 

Beskrivelsen knyter an till barndomsupplevelsen i Nordland. Träden och stenarna och den 

”venlige susning”, som han tycker sig kunna känna igen, kan ses analogt med den 

upplevelse som han berättar om i ”Et spøkelse”. Uppe på kyrkogården, berättar Hamsun, 

satt han ofta och lyssnade till vinden som - 

suste i dette forfærdelig haarde Græs som rak mig like op paa Livet. Saa midt i dette Sus kunde 

Veirfløien paa Kirkens Taarn svinge rundt og denne rustne Jærnlyd lød jamrende utover hele 

Præstegaarden. 358 

Det ”sus” som han tycker sig känna igen på sina vandringar på sjukhusområdet, fastän han 

är döv och inte hör något är det samma ”sus” som han hörde på kyrkogården i sin 

354 

Tore Hamsun: Knut Hamsun , Gyldendal Norsk Forlag, Oslo, 1959 s.30 

355 

Knut Hamsun: Kratskog i Samlede verker bind 3, Kristiania, Gyldendalske Boghandel Nordisk Forlag, 

1921 s.44 

356 Op.cit s.10 

357 ibid.s.11 

82

arndom. Ett annat topos i det nyss citerade som kan igenkännas från På gjengrodde stier 

är”Kirkens Taarn”. Som vi kommer ihåg ”listet” sig Hamsun högre och högre upp - enda 

bitte litt til - för att kunna kontrollera sin klocka med ”tårnuret”. 

Det ”höga” respektive ”låga” perspektivet som kommer till uttryck i avsnitten om 

Hamsuns ”förbjudna” vandringar på sjukhusområdet understryks genom analoga 

förbindelser till den senare delen av verket. Förbindelserna mellan dessa båda avsnitt 

förstärker, som vi i det följande skall se, de motiviska och tematiska sambanden med det 

han berättar om i ”Et spøkelse”. 

Övervinnelse 

I slutet av verket, då Hamsun befinner sig ute på en av sina dagliga vandringsturer på 

området omkring ålderdomshemmet, kommer han fram till ”en styrtning”. Han säger - ”Jeg 

skyr dette uhyggelige sted og holder mig i øverste kant. […]” 359 Liksom i framställningen 

av sina höga klättringar på sjukhusområdet, säger han att han är svimfärdig -” Det erger 

mig at jeg er svimmel og ræd og født kujon” 360 Men även om han är svimfärdig och ”skyr 

dette uhyggelige sted” föresätter han sig att han ” for en gang skyld vil stå og se ned.” 361 

Till och med tvingar han sig att gå ”enda litt nærmere ”og se ned. 362 (min kurs.) 

Beskrivelsen kan ses analogt med klättringarna uppför backen på sjukhusområdet i början 

av verket då han, trots att han är svimfärdig och rädd för att stöta på någon 

myndighetsperson, lister sig enda bitte litt til för att kunna kontrolle sin klocka med 

kyrkklockan. Parallellen uppenbarar en antitetisk figur, som understryker det låga/höga 

perspektivet. Genom att tematiskt koppla de båda avsnitten samman illustrerar Hamsun sin 

övervinnelse av sin depression och sin rädsla. Denna övervinnelse kan ses analogt med vad 

han berättar om i ”Et spøkelse”. 

”Et spøkelse” är en kuslig historia om hur Hamsun på kyrkogården, bland alla 

”Knokler og Haartjavser av Lik”, finner en tand- ”en Fortand, skinnende hvit og stærk”. 363 

Denna tand tar Hamsun med sig hem, för att, som han säger ” file den om til en eller anden 

Figur”. 364 På kvällen, då han har kommit hem, ser han emellertid ett spöke utanför sitt 

358 Op.cit.s.44,45 

359 Op.cit.s.100 

360 ibid 

361 ibid 

362 ibid 

363 Op.cit.s.45 

364 ibid 

83

fönster. 365 Spöket börjar le och då upptäcker Hamsun att det fattas en tand i det ”uhyre Gab 

i det leende ansigt”. 366 Hamsun berättar att hans ”Frygt var forfærdelig”. 367 Sedan fattar 

han mod till sig och letar skälvande upp tanden och beslutar sig för att gå tillbaka alene 

med den upp till kyrkogården - Jeg var […] blit dristigere nu […] og jeg besluttet mig til at 

gaa alene op til Kirkegaarden; […] Saa gik jeg da alene opover Bakken. Tanden bar jeg i 

mit Lommetørklæ.” 368 När Hamsun är på väg uppöver backen mot kyrkogården med 

tanden i fickan, ser han spöket igen - ”Han hade atter det hvite Ansigt og han vendte det 

mot mig, men samtidigt pekte han frem, videre frem opover Kirkegaarden.” 369 Hamsun 

berättar att han tog detta som en befallning men vågade inte gå - ”Jeg laa der meget længe 

og saa paa Manden, jeg bad til ham, og han stod urørlig og taus.” 370 Men så fattar Hamsun 

mod igen - 

Da hændte noget som gav mig litt Mot igjen; jeg hørte en av Gaardsgutterne gaa og pusle med noget 

og plystre nede ved Staldbygningen. Dette tegn paa Liv omkring mig gjorde at jeg reiste mig op. 

Manden begyndte at fjærne sig saa smaat, han gik ikke, men glidde bortover Gravene, stadig 

pekende fremover. Jeg traadte indenfor Porten. Manden lokket mig videre. Jeg gik nogen faa Skridt 

og stanset. 371 

Till sist tar Hamsun skälvande upp den vita tanden från sin ficka och kastar den ”av al 

Magt” in mot kyrkogården. 372 

Spöket försvann emellertid inte ur Hamsuns liv, utan forsatte att dyka upp natt 

efter natt under lång tid, men till sist med längre och längre mellanrum. 373 Det sista mötet 

med spöket beskriver Hamsun således - 

365 ibid.s.46 

366 ibid 

367 ibid 

368 ibid.s.47 

369 ibid 

370 ibid 

371 ibid.s.47,48 

372 ibid.s.48 

373 ibid. 

Jeg gaar en Aften op paa mit Værelse, tænder Lampen og klær mig av. Jeg vil som sædvanlig sætte 

mine Sko ut til Piken, jeg tar også Skoene i Haanden og aapner Døren. Da staar han paa Gangen, tæt 

foran mig, den rødskjæggete Mand. Jeg vet at det er Folk i Sideværelset saa jeg er ikke rædd. Jeg 

mumler høit: - Er du nu der igjen” - Kort efter aapnet Manden igjen sin store Mund og begyndte at 

84

le. Dette gjorde ikke længer noget forfærdende Indtryk på mig; men denna Gang blev jeg mere 

opmærksom: den manglende Tand var kommet tilstede. 374 

Efter detta möte, berättar Hamsun, såg han aldrig mannen mer. Hamsun berättar att hans 

”haarreisende Angst” för spöket avtog, men, säger han, mannen gjorde hans dagar ”saare 

ulykkelige”. 375 Hamsun avslutar sin historia om spöket så här- 

Denne Mand, dette rødskjæggete Bud fra Dødens Land, har ved al den ubeskrivelige Uhygge han 

førte ind i mit Barndomsliv gjort mig meget ondt. Jeg har hat mere end en Vision siden, mere end et 

sælsomt Sammenstøt med Uforklarligheter; men intet har grepet mig saa stærkt som dette. Og dog 

har han kanske ikke gjort mig bare Skade. Dette har ofte faldt mig ind. Jeg kunde tænke mig at han 

var en av de første Aarsaker til at jeg lærte at bite Tænderne samme nog gjøre mig haard. I mit 

senere Liv har jeg nu og da faat bruk for detta. 376 

Jag menar att det uppenbarar sig tydliga tematiska och motiviska intertextuella 

förbindelser mellan Hamsun beskrivelse av den rädsla och fruktan, som hemsökte honom i 

hans barndom och den rädsla som han beskriver i På gjengrodde stier - för vägen ”uten et 

liv”/”styrtningen på veien”. Det brev, som Hamsun efter en viss tvekan stoppar i 

brevlådan (s. 14) kan ses analogt med tanden som Hamsun ensam och med fruktan går med 

- upp för backen - till kyrkogården. I bägge tillfällena utlöser den ”riskfyllda” handlingen 

att han blir ”stoppad” av polisen respektive spöket. Vidare understryks sambandet mellan 

de båda texterna genom polisens ”befallning”(s. 15) som kan ses analogt med spökets 

befallning och av Hamsuns ”bön” till spöket, som ”stod urørlig og taus”. Varken polisen 

eller spöket låter sig bevekas. Ett annat topos som framhävs i det föregående citatet från 

”Et spøkelse” (s. 48) som man också finner i På gjengrodde stier är ”skoene” som Hamsun 

tar ”i Haanden”, då han öppnar dörren för spöket. 377 

I likhet med upplevelserna från sin barndom, övervinner Hamsun i På gjengrodde 

stier sin depression och rädsla till sist. Efter att han har listat sig fram till kanten av den 

branta ”styrtningen” på vägen ramlar han ned. Hamsun säger att han ”skidde feigt nedover 

skråningen”. 378 Men detta, säger han, var inte så farligt som han hade trott - 

374 ibid.s.49 

375 ibid 

376 ibid.s.50 

377 Pgs Op.cit s.30, 53 

378 ibid s.100 

85

Å det var aldeles ikke farlig, jeg så mig om. Herfra hvor jeg sat var det ikke længer så evig dypt ned 

til avgrunden, ikke så bundløst dypt, jeg hoverte over sjøen som lå langt dernede, foraktet den litt, 

overså den. Det var et tilfælde at jeg var havnet her, og jeg aktet ikke å la dette tilfælde vinde 379 

I den tidigare beskrivelsen av då han skulle ta sig ned för backen, var han rädd för vägen 

som ”var uten et liv” och i slutet av verket då han befinner sig vid branten, säger han att 

han ”skyr dette uhyggelige sted”. 380 Nu är situationen emellertid inte längre så ”farlig” 

eftersom han vet att han, genom sin konst – ”sitt bytte i lommen”- skall komma att 

dementera psykiatrikernas slutsater och återfå respekten som konstnär. Därför kan han 

hovera över det ”tillfälle” som han hamnat i. Med hjälp av allegorisk omskrivning 

beskriver Hamsun hur han har överkommit sin rädsla och depression efter undersökningen 

på den psykiatriska kliniken liksom han också övervann de hemska upplevelserna med 

spöket i sin barndom. Hamsuns slutkommentar om sin barndoms spökupplevelser; att de 

inte bara har varit av ondo, utan att det har lärt honom att ”bite Tænderne sammen” och att 

han i sitt senare liv i ”nu og da faat Bruk for dette” framstår inte utan ironi sett i relation till 

och i beaktande av den situation som Hamsun skulle komma att hamna i mot slutet av sitt 

liv. 

Hamsuns försvarstal 

Dagen oprinder. Retten er sat. Da jeg ikke hører og mit syn er stærkt svækket det siste år er jeg 

noget fortumlet, jeg kommer ind i en mørk retssal 381 

Slutligen skulle Hamsuns långa väntan på att få sin sak för rätten komma att infrias. 

Hamsun hade sin advokat Stray med för att föra sin sak. Strays sekretarare stenograferade 

hela rättssaken. Hamsun fick dokumentet tillsänt till sig ett par månader efter 

rättsförhandlingarna, 5:e februari 1948. 382 Med detta dokument i handen fick Hamsun 

kännedom om vad som hade blivit sagt. Eftersom Hamsun var döv kunde han ju inte höra 

vad de andra sade under rättegången. 

Den stora tvistefrågan vid Sands Häradsrätt den 16: e december 1947 gällde 

Hamsuns medlemskap i Nasjonal Samling. Hamsun och hans advokat Stray yrkade på att 

Hamsun aldrig hade varit medlem av denna organisation, medans den processfullmäktige 

379 ibid 

380 ibid 

381 ibid.s.111 

86

för ersättningsdirektoratet Odd Vinje menade sig kunna finna bevis för detta, i det man 

hade funnit Hamsun uppförd som medlem i Nasjonals samlings kartotek från 1940. 383 

Åklagarsidan hävdade att Hamsun - 

ved å stå som medlem av NS og ved sin propagandistiska virksomhet til fordel for NS og 

okkupasjonsmakten har ydet okkupasjonsmakten og partiet sin støtte i den rettsstridige virksomhet 

som partiet drev. 384 

Rättsförhandlingarna vid Sands häradsrätt var en stor mediahändelse. Ett stort 

uppbåd av journalister var närvarande från såväl Grimstad, Oslo, och Stockholm. 

Tidningarna gav utförliga referat dagen efter av rättsförhandlingarna och av Hamsuns 40- 

50 minuter långa försvarstal. De flesta recensenter var överens om att Hamsuns tal var 

verkningsfullt, gripande och dramatiskt, 385 men många reagerade på det motsägelsesfulla i 

talet. I Verdens gang stod det dagen därpå - 

Setninger og avsnitt hade en dramatisk velde, på samme måte som de avisartikler og sentenser 

som tyskerne brukte så kløgtig i sin propaganda. Han har en formens evne som er overnaturlig - 

han talar prosadikt […] Men hvor er meningen, tanken, fantasien i det han sier? Ofte er det en tung 

og klar mening, men like ofte kan det være det rene sprøyt. Hans form er blitt noe som besetter 

ham, noe som løber av med ham ut i det rene intet. 386 

I På gjengrodde stier återger Hamsun sitt försvarstal. Referatet av försvarstalet i 

verket är, enligt Hamsuns utsaga -”efter referentens retsskrivning og […] ikke rettet av 

forfattaren.” 387 Hamsun understryker som synes den dokumentära juridiska giltigheten. 

Denna giltighet kan dock ifrågasättas eftersom Hamsun inte nämner några av de juridiska 

dokument som framlades. Referatet av försvarstalet är vidare insatt i ett brutet episkt 

förlopp, vilket gör att man går miste om viktig bakgrundsinformation. Detta kan sägas vara 

en medveten strategi från Hamsuns sida, för att vinna läsarens sympati och förståelse. 388 

Det är ju dem som är de verkliga domarna över huruvida Hamsun skall vinna denna 

process. 

382 

Den litterære H... Op.cit s.286 

383 Detta framgår av originalsutskriften av det stenografiska referatet av rättsförhandlingarna i Sand 

herredsrett. 16/12 1947 ibid.s.290 

384 

ibid 

385 

Min klient KH Op.cit 

386 

Verdens Gang 17/12 1949 citatet är hämtat från Sjølvbiografiar… Op.cit.318 

387 

Op.cit. s.112 

388 

Solgudens fall Op.cit.s.378 

87

Förutom att Hamsun inte nämner de juridiska dokumenten, nämner han heller inte 

innehållet i de artiklar han hade skrivit under kriget. Han säger bara vagt att han då och då 

hade skrivit i Nasjonals Samlings anda. 389 Beträffande medlemskapet i Nasjonal Samling, 

säger Hamsun att han inte har varit medlem och att han inte visste vad denna rörelse stod 

för - 

Jeg har prøvet på å forstå hva NS var for noe, jeg har prøvet å sette meg inn i det, men det ble ikke 

til noe. Men det kan godt være at jeg nå og da kan ha skrevet i NS´ånd. Jeg vet ikke, for jeg vet 

ikke hva NS´ ånd er 390 

Hamsun tal är tvetydigt. Talet framför han, som han säger, inte för att försvara sig 

eller ursäkta sina handlingar. 391 Likväl insisterar han på att förklara sig. I sitt tal framhäver 

han att han hade försökt hjälpa dödsdömda under kriget - 

Jeg vendte mig til Hitler og til Terboven. Jag gjorde endog krokveier til andre [...] Det må vel finnes 

et arkiv et eller annet sted hvor alle mine telegrammer finnes. Det var mange av dem. Jeg 

telegraferte natt og dag når tiden var knapp og det gjaldt liv eller død for mine landsmenn. […] Hvor 

vidt mine telegrammer var til nogen hjelp vet jeg ikke 392 

Hamsun försökte i mitten av januari 1941 att frige sin författarkollega Fangen, som hade 

blivit fängslad för sina anti-nazistiska hållningar. Hamsun hänvände sig till den tyske 

rikskommisarien Joseph Terboven, som var utstationerad av Hitler i Norge under kriget, 

men som nekade att hjälpa honom. 393 Vid rättsförhandlingarna diskuterade man Hamsuns 

möte med Hitler som skedde våren 1943. Mötet föranleddes av att Hamsun ville ha bort 

Terboven från Norge. 394 Enligt vad Tore Hamsun berättar i sin bok var mötet med Hitler 

misslyckat från första stund. Enligt Tore tyckte Hamsun att Hitler var osympatisk. 395 

Som jag tidigare har nämnt så är Hamsuns hänvisningar till sin dövhet ofta 

återkommande i verket och speciellt i verkets andra del. I Hamsuns försvarstal är också 

dövheten ett centralt argument. Med hänvisning till sina artiklar, säger han - 

389 Op.cit.s.113 

390 ibid 

391 ibid.s.114 

392 ibid.s.115,116 

393 Fangen blev dock frigiven kort efter Hamsuns hänvändelse till Terboven, vilket tyder på att Hamsuns 

hänvändelse hade haft en effekt. Hansen skriver utförligt om Hamsuns möte med Terboven (Processen mot 

H… del. 1. s. 76-83) 

394 Den litterære H… Op.cit.s.293 

88

ingen sa meg at det var galt det jeg satt og skrev, ingen i hele landet. Jeg satt alene på mitt rom, 

utelukkende henvist til meg selv. Jeg hørte ikke, jeg var så døv, man kunne ikke ha noe med meg å 

gjøre. Det ble banket i ovnsrøret til meg nedenfra når jeg skulle komme ned å få mat, den lyden 

hørte jeg. [...] I månedsvis, i årevis, i alle disse år var det slik. 396 

Hamsun understryker i det ovanstående att han har varit helt isolerad under krigsåren, till 

synes också från den närmaste familjen. 397 Detta ger han som förklaring till att han inte har 

kunnat motta tillräcklig information under kriget. Men att Hamsun säger att det inte var 

någon - ”ingen i hele landet” - som hade sagt till honom att han hade skrivit något fel, är 

inte sant. Hamsuns uppträdande under kriget hade väckt heta känslor hos det norska folket. 

Hamsun fick massvis av anonyma brev, där människor uttryckte sin avsky och sitt förakt 

för hans nazistssympatier. 398 

I det ovanstående försöker Hamsun förklara sina handlingar utifrån att han var 

döv och isolerad, men Hamsun säger ingenting om att han hade gjort något fel, eller 

missbedömt situationen - 

Under disse omstendigheter hade jeg bare å holde meg til mine 2 aviser, Aftenposten og Fritt Folk, 

og i de to bladene sto det jo ikke at det var galt det jeg satt og skrev. Tvertimot.Og det var ikke galt 

det jeg satt og skrev. Det var rett, og det jeg skrev var rett. 399 

Först ursäktar Hamsun sig genom att framlägga ett logiskt motiv för sina handlingar - att 

han var isolerad under kriget - för att härefter dementera detta påstående genom att säga att 

han står fast vid sina handlingar. Artiklarna, hävdar Hamsun, står han för - ”nå som før, og 

som jeg alltid har gjort”. 400 Hamsuns argumentation i rätten framstår därför, som vi har sett 

Verdens Gang konstaterat, ytterst motsägelsesfull. Hamsun har dock sin egen logik och 

förklaring på varför han har handlat som han har handlat. Som han själv säger i 

försvartalet, så är han gammal nog till att ha ”rettesnor” för sig själv och - tillägger han 

395 

Op.cit s.267 

396 

Op.cit.s.114,115 

397 

Hamsuns isolation under kriget låter sig bekräftas av den rättpsykiatriska rapportens sammandrag och 

värdering. Här står det att Hamsun, p.g.a ”tiltagende døvhet - sammen med sin naturlige isolasjonstrang - i 

mange år har vært helt isolert, ikke bare fra venner og andre mennesker, men også fra sin nærmeste 

familie.”(Op.cit. s.100) Värderingen bygger dels på Hamsuns egna utsagor (i samtal med Ødegaard s.69) 

men också från familj och vänners vittnesmål: Maries och Strays. (Op.cit.s.43,35) 

398 

”Generasjonen fra 1890-årene” Op.cit.s.181 

399 

Op.cit.s.115 

400 

ibid.s.113 

89

”dette er min”. 401 Hamsun begrundar sina fasta ståndpunkter genom att hänvisa till sin 

fosterlandskärlek. Detta är hans viktigaste argument. Orsaken till att han skrev artiklarna, 

säger han, var hans förvissning om att Norge skulle få en framträdande plats i det 

storgermanska riket - 

Vi var forespeilet at Norge skulle få en høy, en fremtredende plass i det storgermanske 

verdenssamfunn, som nå var i emning og som vi alle trodde på, mer eller mindre, men alle trodde 

på det. Jeg trodde på det, derfor skrev jeg som jeg gjorde. 402 

Hamsuns fosterlandskärlek och nationalkänsla som han framhåller så starkt i sitt tal, 

sammankopplar han sedan med sina otaliga resor världen runt - 

I mitt efterhånden nokså lange liv, og i alle de land jeg har fart og blant alle de folkeslag jeg har 

blandet meg i, har jeg for evig og alltid bevart og hevdet hjemlandet i mitt sinn. Og jeg akter 

fremdeles å gjemme mitt fedreland der, mens jeg venter på min endelige dom. 403 

Mot slutet av talet deklarerar Hamsun - 

Når jeg satt der og skrev etter beste evne og telegraferte natt og dag, så satt jeg alltså og forrådte mitt 

land, heter det Jeg var landsforræder, heter det. Det får så være. Men jeg følte det ikke slik, kjendte 

det ikke slik, og jeg kjenner det ikke slik idag heller. Jeg har den beste fred med meg selv, den aller 

beste samvittighet. [...] Jeg er gammel nok til å ha en rettesnor for meg selv, og dette er min. 404 

Hamsuns son Tore skriver i sin bok beträffande sin fars hållningar under kriget, att 

han ”var kommet i utakt med sitt folks rytme”; att han inte alltid hade följt med i tiden och 

i vad som skedde omkring honom. Detta bidrog, enligt Tore, till att hans far blev ”knust 

under hjulene.” 405 Vidare säger Tore att Hamsun i hela sitt liv hadde ”stått utenfor 

godtfolks morallover og bygget opp sin egen etik fra sitt sinns tidløse dyp. ” 406 (min kurs.) I 

det följande kommer jag att belysa på vilket sätt Hamsuns ”egen etik” och, vad han 

framhåller i sitt försvartal som sitt ”eget rettesnor” kommer till uttryck i verket genom att 

belysa verkets intertextuella referenser till I Æventyrland. I det föregånde citatet från 

401 ibid.s.118 

402 ibid.s.114 

403 ibid.s.118 

404 ibid.s.117,118 

405 Op.cit.s.268 

406 ibid 

90

försvartalet har vi sett hur Hamsun förklarar sin fosterlandskärlek genom att kontrastera 

den med att vara hemifrån, på resa. 

Hemkänsla från Nordland 

Vi vil tilbake igjen, vi vil hjem. Vi har ikke vårkjendsle i det fremmede, der kjender vi bare et nik i 

os for et nyt sted. Et nik uten hjerte. 407 

Som nämnts är detta att resa ett viktigt tematiskt fält i verket, som hänger samman med 

vandrartematiken. I det följande skall vi se hur denna tematik kan sammankopplas med vad 

Hamsun säger i sitt försvarstal om att han ”evig og alltid bevart og hevdet hjemlandet” i 

sitt hjärta. Ovanstående rader är citerade från inledningen till det avsnitt där Hamsun 

berättar om sin resa till Finland. 408 I detta avsnitt möter Hamsun en rysk man i en 

bokhandel, som har blivit alldeles ”hysterisk” av hemlängtan till fosterlandet. 409 I 

återgivelsen av sin vistelse i USA betonar Hamsun också denna hemlängtan. 410 Betoningen 

av fosterlandskärleken sker också på ett implicit plan genom Hamsuns referenser till hans 

resa till Ryssland och Kaukasien. Tore Hamsun berättar i sin bok - i samband med 

skildringen av hans fars ”vanskelige år” - om Hamsuns resa till Orienten vid sekelskiftet 

och säger att hans far upplevde en stark hemlängtan i sitt möte med de främmande 

omgivningarna. Ju längre han kommer från sitt eget land, säger Tore - ”[…] jo nærmere 

kommer han det i tankene. Hans røtter er i Norge […] i sin barndoms Nordland.” 411 

Härmed vill jag illustrera hur denna hemlängtan kommer till uttryck i I Æventyrland och 

hur detta tema knyter an till vad Hamsun säger i sitt försvarstal om kärleken till hemlandet. 

Då Hamsun på sin färd genom Kaukasusbergen betraktar det förbipasserande 

landskapet, blir han påmind om en känsla han minns från sin barndom i Nordland - 

Det er ingen, ingen Ting i Verden som det at være avsides fra alt! [...]Det husker jeg fra min 

Barndom da jeg gik og gjætet Buskapen derhjemme. I godt Veir laa jeg paa Ryggen i Lyngen [...] 

og hadde velsignede Dager. Og jeg lot Kreaturerne gaa som de vilde i timevis, og naar jeg skulde 

407 

Op.cit.s.67 

408 

Hamsun uppehöll sig i Finland ett helt år 1888-1889. 

409 

ibid.s.69 

410 

ibid.s.133 

411 

Op.cit.s.161 P.g.a. sin hemlängtan flyttade Hamsun, efter sin resa till Kaukasien, hem till Nordland igen 

där han inte hade varit på 25 år. Hans hustru stannade kvar i Köpenhamn. 

91

finde dem igjen steg jeg bare op paa en Haug eller klatret op i et høit Træ og lyttet med Munden 

aapen. 412 

Hemkänslan från Nordland, som det främmande landskapet aktiverar hos Hamsun på sin 

resa genom Kaukasien, introduceras även i början av texten. På sin resa med tåg från 

Moskva beskriver Hamsun utsikten - ”Vi farer over flate Marker, gjennemskjærer Kjærr, 

Rugfelter. Her er Løvskog iblandt utover Sletterne, Bjørk og Or likesom hjemme, […]” 413 

Sedan kopplas synen av det förbipasserande landskapet samman med titelmetaforen ”På 

gjengrodde stier” - 

Hele Landet ligger vidt og aapent. Tilvenstre er en Skog, en Sti skjærer ind i Skogen og her gaar 

en Mand. Det er noget saa hjemlig ved dette Billede, jeg har været hjemmefra saa længe og ser det 

nu med Glæde. Stien er halvt igjengrodd og Manden som gaar der bærer en Sæk paa Ryggen. 414 

Mannen som går på skogsstigen, med en säck på ryggen, har likheter med den person i På 

gjengrodde stier, som Hamsun möter en dag då han går och noterar ”småtterier” för sig 

själv på en avsides skogsväg på området kring ålderdomshemmet. 415 Hamsun, som 

föredrar att ”helst gå alene”, upplever mannen som irriterande och ignorerar honom 

först. 416 Men plötsligt är det något vid mannen som fångar hans uppmärksamhet; han 

känner igen dialekten från Nordland. Detta gör honom mer tillmötesgående. Det visar sig 

att personen, som heter Martin Enevoldsen, är från Hamarøya och således från Hamsuns 

barndomstrakter. Hamsun beskriver mannens utseende - ”altfor almindelig […] middels av 

vekst, snild i ansiktet, mager og halvgammel.” 417 I likhet med mannen på stigen, som 

Hamsun betraktar från tåget genom sin resa i närheten av Moskva, bär också Martin något 

över axeln - hans sammanknutna skor. Martin går nämligen barfota. 418 

Två avsnitt i På gjengrodde stier skildrar mötena med Martin. Bägge möten sker då 

han vistas på ålderdomshemmet innan och efter vistelsen på den psykiatriska kliniken. 

Avsnitten tycks referera till faktiska händelser, men som man kan ana redan utifrån den 

första beskrivningen av Martin är detta en fiktiv person. Detta att Martin har samma dialekt 

412 Op.cit s.91 

413 ibid.s.5 

414 ibid 

415 Op.cit.s.30 

416 ibid 

417 ibid 

418 ibid 

92

och att han bär skorna över axeln, liksom Hamsun också gör, 419 antyder att Martin är en 

projicering av Hamsuns självbiografiska projekt. Hamsun använder flera gånger 

”vandraren” om Martin. 420 Han säger också att Martin går på egen hand, ensam, och att 

han ”hade sin egen måte”. 421 Identifieringen understryks också genom att han kallar 

honom för ”bror” och ”släktning”. 422 Dessutom hör han, trots att han är döv, allt vad 

Martin säger, till och med mycket bättre än vad han kan höra någon annan. 423 Martin är 

dock ingen typisk vandrarfigur. Martin är predikant och ber till Gud i församlingar. Han är 

visserligen fri och oberoende eftersom han vandrar runt i landet, men Martin har ett ärende, 

424 

vilket Hamsun säger att han inte har. I motsättning till Martin som har ett ärende 

”driver” Hamsun tillfälligt omkring. Martin framställs således som en kontrastfigur: en 

kontrast mellan fången Hamsun som är involverad i och bunden till den konkreta 

”egentliga” verkligheten och som har ett ärende: att försvara sig motsatt konstnären, 

vandraren, som är en symbol på den ”fria” ”oegentliga” verkligheten. Att Hamsun säger att 

han inte har något ärende motsatt Martin, förstärker vandrartematiken 

i texten. 

I det andra mötet med Martin förmedlas också identifieringen och hemkänslan 

tydligt. Hamsun säger - ”Det er ikke noget hemmelig og kunstig mellom os, vi var gamle 

kjendinger, han sier Dokker og du om hverandre til mig” 425 I likhet med det första mötet 

påträffar Hamsun Martin på en avsides skogsväg. Avsnittet inleds med att Hamsun hittar 

fram till den plats i skogen han har varit förut - 

Det regner, men bare så småt, og det gjør ikke mig noget, jeg har paraply. Jeg finder frem til det 

skjul i skogen hvor jeg har vært før. 426 

Det ”skjul i skogen” där han har varit förut är en uppenbar hänvisning till 

barndomsupplevelsen som han minns, då han färdas med hästvagn genom 

Kaukasusbergen. Här vidareförs beskrivelsen av minnet då han i sin barndom klättrade 

uppför backen. Detta, säger han, var ett ”Makeløst liv” även när det regnade - 

419 ibid.s.53 

420 ibid.s.38,90 

421 ibid.s.38,45,93 

422 ibid.s.89 

423 ibid.s.32 

424 ibid.s.66 

425 ibid.s.86 

426 ibid 

93

ingen maatte tro at det var værre for mig i Regnveir. Da sat jeg under en Busk eller under en 

Berghammer og var i godt Skjul.[...] Ingen som ikke selv er oplært i det fra ung av kan forestille 

sig det fine og sælsomme Behag man kan føle ved at være i Marken i Regnveir og da sitte i Skjul. 

427 

I beskrivelsen av den avsides skogsvägen, där han möter Martin, säger Hamsun att det inte 

gör något att det regnar därför han har ett paraply, vilket kan ses analogt med den 

”Berghammer” som Hamsun i sin barndom skyddade sig under. 

Martin som figur kopplas alltså tydligt samman med en natur - och 

fosterlandskänsla och genom de uppenbara hänvisningarna till I Æventyrland kopplas 

denna hemkänsla samman med detta att vara hemifrån, på resa. Hamsuns möte med Martin 

i skogen får således en indirekt funktion i Hamsuns försvar. 

Genom betoningen av sitt kringflackande liv vid sekelskiftet fäster Hamsun 

uppmärksamheten på sin trofasta kärlek till fosterlandet, som han så starkt framhäver i sitt 

försvarstal. Hamsun framlägger således så att säga ”bevis” för, som han säger i 

försvartalet, att han alltid har bevarat fosterlandet i sitt hjärta. Utifrån ovanstående 

resonemang, menar jag därför, i motsättning till Haugans argument om att Hamsun inte 

försöker skapa logiska förklaringar för sina handlingar, att Hamsun faktiskt har en 

ambition om just detta. Bakom de till synes opretentiösa ”småstubberne” döljer det sig ett 

politiskt och socialt motiv, som kan förklaras utifrån Hamsuns egen logik och etiska 

riktningslinje - hans eget ”rettesnor” om vad som är rätt och fel, gott och ont. 

Min tolkning av Martin som fiktionsfigur skiljer sig från Gimnes, som hävdar att 

Martin markerar ett brott med den oro och det sökande som karakteriserar 

vandrartematiken just därför att Martin framställs som predikant. 428 Detta att Martin går 

barfota, säger Gimnes, gör att han har gemensamma drag med medeltidens fotmunkar. Han 

jämför Martin med munken ”Frans frå Assisi”. (som är en namngiven referens i På 

gjengrodde stier) - ”[…] som Frans frå Assisi […] har han hatt eit religiøst gjennombrot 

som ung. […] Og som Frans legg han ut på vandring som predikant, audmjuk, fattig og 

forsakande, og med ei spesiell evne til å vinne sine tilhørarar.” 429 Jag är inne på samma 

spår som Gimnes; att detta att Martin går barfota kan associeras till en munk. Men som vi 

skall se refererar Martin till en av Hamsuns fiktionsfigurer som han möter på sin resa i 

äventyrlandet. Den andra gången Hamsun möter Martin beskriver han dennes utseende - 

427 Op.cit.s.91 

428 Op.cit.s.280 

429 ibid.s.279 

94

Han er som han var forrige gang. Almindelig og halvgammel, kanske med litt mere skjeg og hår. 

Ikke fillet men bøtt, lappet, å så stoppet, han bar skoene over akslen, og gikk barfotet. 430 

Ovanstående beskrivning har påfallande likheter med den persiska munk som Hamsun 

stöter på i slutet av sin resa i äventyrlandet. 

Ved Hoteldøren møtte nu og da op en persisk Dervisj, en Munk, teologisk Student. Han hadde et 

broket Filletæppe om sig og gik barbenet og barhodet, med langt Haar og Skjæg. 431 

I likhet med Martin, som Hamsun säger - ”kunde få andre med sig i bøn” och ”lokket folk 

på sig” 432 är den munk och teologiska student som han möter i äventyrlandet på vandring 

och vinner sina tillhörare - ”Han syntes at ha faat Smak paa at forevise sig, at dukke op 

hellig og underlig og bli betraktet med almisser.” 433 Släktskapet mellan de båda figurerna 

bidrar till att understryka det tematiska sambandet mellan På gjengrodde stier och I 

Æventyrland och således verkets vandrartematik. 

Det igenvuxna 

Efter rättsförhandlingarna vid Sands häradsrätt återger Hamsun tiden efter han har återvänt 

till Nørholm. Här följer en ”rolig tid” säger han. 434 Hamsun berättar att han har 

återupptagit sina dagliga promenader från tiden på ålderdomshemmet- ”Jeg går en liknende 

veistrekning som der og på liknende tid: fra Nørholm til broen over kanalen og hjem igjen 

435 

[…] Tankar på döden infinner sig. Hamsun talar om sin ålderdom och sin förestående 

död. Han vill inte begravas, säger han men ”brændes hjertelig op”. 436 Eftersom han vill 

brännas när han dör, säger han, skulle han vilja kunna studera ”likbrænding”. Här 

återkommer han till diktarstugan som han nämnt i avsnittet från den första delen av 

verket. 437 Då påpekade Hamsun att han har ”et helt hus med bøker” hemma på Nørholm. 

Men, tillägger han, även om han skulle vilja ha tag i böckerna, kan han inte eftersom han är 

430 Op.cit s. 86 

431 Op.cit.s.164 

432 Op.cit.s.93 

433 Op.cit.s.124 

434 Op.cit.s.119 

435 ibid 

436 ibid 

437 ibid.s.15 

95

arresterad och hans pengar är beslagtagna. 438 I den senare delen av verket, då Hamsun 

befinner sig på hemma på Nørholm kan han heller inte få tag på sina böcker därför att 

vägen tilll diktarstugan är oframkomlig. Vinter och snö gör vägen omöjlig att ta sig fram 

på, men det är inte enda orsaken till varför man inte kan ta sig dit förklarar han – 

det er også en bakke op til huset” och ”en trap” - […] en stor stentrap med mange meter høi fokksne, 

og denne trap er uten rækverk, farlig til flere kanter, 439 

Ovanstående beskrivelse kan ses analogt med den tidigare beskrivelsen av vägen upp till 

Smith Petersens trävilla - 

Først kommer jeg til en træbro uten rækverk, nesten bare en klopp, men så stanser jeg ved nogen 

veldige asketræer, hundreårige og ærværdige, bare fem seks stykker, ikke mere, men resten er vel 

gået ut. Jeg stræver mig op en stenet og uryddig vei og kommer til ruinen. 440 

Stentrappan till diktarstugan är - liksom bron som han passerar på väg till Smith Petersens 

villa - också utan ”rækverk”. Och vägarna till villan respektive diktarstugan är bägge 

oframkomliga. Den självbiografiska läsningen som Hamsun i början av verket inviterar till 

blir som vi sett tvetydig och motsägelsesfull. Läsarens förväntningar om att få en 

förlösning på den inledande berättelsen blir inte infriad. Trots att Hamsun inte längre är en 

politisk fånge kan han i alla fall inte få tag på sina böcker och trots att han är förvissad om 

att han genom sitt verk skall komma att få upprättelse, är stentrappan upp till huset farlig, 

därför att den är utan ”rækverk”. Jag menar att beskrivelserna av vägen till den nedbrända 

trävillan och vägen till diktarstugan, som är strategiskt plasserade i början respektive slutet 

av verket, symboliserar en djupare tematik i texten som knyter an till titelmetaforen. De 

samma topos som framhävs i början som i slutet av verket:”rækverk”, ”bro”, ”stentrappe” 

och som förknippas med något ”uryddigt” och oframkomligt, menar jag har en signifikant 

betydelse, som kan ses analogt med det ”gjengrodde”. Hamsun betonar i slutet av verket 

hur svårframkomlig vägen är fram till diktarstugan. I förlängning av denna beskrivelse 

säger han - ”Har jeg nu gjort rede for mig?” 441 De oframkomliga och igenvuxna 

vägarna/stigarna tolkar jag som en metaforisk omskrivning för det problematiska 

438 ibid 

439 ibid.s.120 

440 ibid.s.18 

441 ibid.s.120 

96

förhållandet mellan liv och skrift. Kommentaren Hamsun fäller om han nu har ”gjort reda 

för sig” kan ses som en appel till läsaren om att inte tolka verket utifrån bokstavliga 

egentlige meningar. 

Förnyelse och återkomst 

Visst skal vi dø. Men ikke akkurat enda, sier Augustin. 442 

Ovanstående citat härstammar från det avsnitt i verket då Hamsun understryker vilken 

betydelse vistelsen på kliniken har fått för verkets diskursiva och tematiska skifte. Citatet 

antyder verkets släktskapsförbindelser med den klassiska självbiografins 

utvecklingsförlopp med rötter från Augustinus klassiska verk Självbekännelser. (se. s.31) 

Fallet och exilen beskriver Hamsun allegoriskt med hjälp av synen av ”Smith Petersens 

nedbrunna trävilla” som en gång i tiden skulle ha varit ”et syn og et utfluktsted.” Vandring 

och resa symboliseras av vandringstematiken; av Hamsuns ensamma vandringar och 

klättringarna över backen i den första delen av verket. Vandringen blir avbruten då han 

tvångslinläggs på den psykiatriska kliniken, vilket senare medför en depression och en kris. 

Sedan sker det en omvändelse: Hamsun övervinner krisen genom att han hör ”nogen 

kalde”. Han återfår inspirationen vilket leder honom tillbaka till naturen och barndomens 

Nordland. Som det framgår avslutningsvis av skildringen av hemkomsten till Nørholm 

mynnar berättelsen ut i en positiv anda. Kapitlen inleds med - 

Åpne vande. Det er mars. Og efter det vidunderlige været nu i februar og mars er Nørholmkilen alt 

begyndt å gå op. Det er mere en den som går op, kjære, der er isløsning i menneskene. Grundtvig 

har ret: Det kjendes på os som lysets børn at natten den nu er omme! [...] Åpne vande og vårtegn. 

[...] jeg yrer av liv og glæde og får mange lyse indfald, ho. 443 

Frihet glädje, harmoni och förlösning - Hamsun har genom sitt skrivande övervunnit sin 

förlust, depression och kris. Den rättsliga processen är så gott som avslutad: natten är 

”omme”. I enlighet med Augustinus klassiska verk avslutar Hamsun sitt verk ut i en känsla 

av förnyelse och återkomst. 

442 ibid.s.52 

443 ibid.s.124,125 

97

Sammanfattning 

På gjengrodde stier har huvudsakligen uppfattats som en självbiografi och som ett försvar 

för Hamsuns hållningar under kriget, vilket kan synas ironiskt i beaktande av att titeln så 

tydligt pekar tillbaka på det tidigare författarskapet. Det visar att synen på Hamsun som 

landsförrädare har trätt i förgrunden och överskuggat hans roll som författare. 

Vandrarfiguren är en karakteristisk symbolisk gestalt i Hamsuns författarskap och den 

framträder också - som jag med hjälp av hänvisningar till Hamsuns texter från sekelskiftet 

har illustrerat - tydligt i hans sista verk. Stigarna som Hamsun har gått har grott igen, men 

utifrån en ny livssituation trampar han upp dem igen genom att tillföra gamla litterära 

konfliktmönster och spänningar nytt liv. På gjengrodde stier kan således varken betraktas 

som en ”efterskrift” till resten av författarskapet eller sägas falla utanför den hamsunska 

textens insisterande prägel. 

Att man har betonat ”jaget” så starkt i självbiografin har föranletts av att man 

förutsätter att det levda livet går att översätta till skrift. Efter romantiken har denna 

förståelse av den självbiografiska framställningen blivit problematisk. Hamsuns texter 

ingår i en modernistisk tradition, som angriper det helstöpta, borgerliga subjektet och som 

också inbegriper en skepsis till själva språkets referentialitet och det absoluta 

sanningsanspråket. Detta är en typisk tendens inom den moderna självbiografin och den 

blev, som vi har sett, formulerad redan under renässansen av Montaigne. Att Hamsun i fyra 

månader på den psykiatriska kliniken skulle vara tvungen att ”tukle med sit eget stakkels 

jeg” var en provokation mot en diktare, som genom hela sitt författarskap har insisterat på 

självets mångfacetterade och instabila karaktär. 

Hamsun distanserar sig från ”levnatsløpet” och därmed den konventionella 

självbiografins metoder, men detta är inte liktydigt med att han avvisar det självbiografiska 

projektet. Hamsun upprättar sitt eget kontrakt i det att han finner andra vägar att framställa 

sig själv i skrift, nämligen genom att placera sig i en gråzon mellan sanning och lögn. 

Verket kan karakteriseras av att vara faktionellt; ett både - och. Denna litterära 

framställningsform är, som vi sett, också karakteristisk för Hamsuns reseskildring I 

Æventyrland. Spänningen mellan sanning och lögn/illusion och desillusion är en del av den 

hamsunska textens oroväckande prägel. 

Psykoanalysen har under den moderna tidsepoken gett oss ny förståelse för vilken 

roll fantasier och fiktion har i subjektets tolkning av sig själv och därmed utmanat våra 

98

traditionella uppfattningar om hur det skapar mening och förståelse. Att språket inte kan 

vara en sann avbildare av verkligheten betyder inte - som dekonstruktivisten de Man 

hävdar - att självbiografin inte är referentiell. Hamsun hävdar en stark referentiell funktion 

med utgångspunkt i det indirekta språket - metaforerna - som hänvisar till en 

kontextbunden läsning. Genom analoga nätverk och parallella mönster placeras tidigare 

versioner av livet in i nya konstellationer. Liksom Montaigne framställer Hamsuns sitt 

motsättningfyllda jag genom att gå i dialog med en mångfald av textuella strategier och 

konventionellt avgränsade genrer. Hamsun visar oss att genrer inte är statiskt bundna 

kategorier, utan att de står i ett dynamiskt förhållande till den historiska och kulturella 

utvecklingen. Således gör han sig till förespråkare för ett expanderande litteraturbegrepp. 

Brottet med traditionella genrekonventioner är som vi sett inget nytt för Hamsuns del; 

tendensen framträdde tydligt redan i hans genombrottsverk Sult. 

Förutsättningen för vandrarfigurens existens är modernismens representationskris; 

dess brist på mening och misstro till överleverade representationsformer och fasta 

tolkningsramar. Detta är ett viktigt motiv för den moderna självframställningen och dess 

exprimenterande med den biografiska verkligheten. Vandrarfiguren kan liknas vid det 

moderna jagets oro och sökande efter mening och sammanhang. Vandrarfiguren är en 

”upptäcksresande” som reser fritt, utan fast identitet, som ständigt – utifrån en 

nollpunktsupplevelse - reviderar tidigare upplevelser för att finna sitt eget subjektiva och 

symboliska sammanhang. I överensstämmelse med den samtida Strindberg visar Hamsun 

väg bort från det gamla jaget. Han blir aldrig färdig med att utforska sig själv. 

I På gjengrodde stier använder Hamsun sig av en självbiografisk referens som 

motverkar en entydig fiktiv läsning. Uppenbart är att Hamsun har ett försvar och ett 

personkritiskt projekt att förmedla. Försvaret kommer fram på en explicit nivå i texten 

genom de juridiska dokument och brev han presenterar, men hans försvarsstrategi är, som 

vi sett, mer subtil och raffinerad än så. De skarpt åtskilda och motsägelsefulla retoriska 

instanserna i texten är ett led i Hamsuns försvarsstrategi. I det att Hamsun konfronterar den 

subjektiva, symboliska framställningen med de objektiva konkreta historiska och 

biografiska händelserna understryker han textens vandrartematik: det ”oegentliga” 

perspektivet. Med avsikt att återskapa sympati och respekt – och som en del av sitt försvar 

- hänvisar Hamsun således till sitt tidigare författarskap. De intertextuella referenserna till I 

Æventyrland har ett bakomliggande syfte, nämligen att för läsaren förklara och försvara 

den aldrig sviktande kärleken till naturen och fosterlandet. 

99

Hamsun hade, som det framgår av de intertextuella referenserna i På gjengrodde 

stier, sin egen logik som förklaring på sina handlingar under kriget. En logik som går på 

tvärs mot ”godtfolks morallover” och som kan tyckas vara politiskt naiv. Att säga att 

Hamsun var en gammal inbiten nazist är dock, enligt min mening, en förenkling av 

verkligheten. Hamsuns hållningar måste ses i ljuset av hans samtid. Den starka oviljan som 

Hamsun hade mot England delade han med många andra norrmänn. Detta betydde inte att 

man var nazist. Skillnaden var dock att Hamsun höll fast vid sina åsikter under - och även 

efter kriget - då de flesta människor hade insett konsekvenserna av nazisternas framfart. 

Det intressanta med Hamsun är emellertid inte, anser jag, huruvida han var nazist eller inte. 

Det intressanta - och det som har fångat just min uppmärksamhet - är först och främst 

Hamsuns litteratur, som genom sin komplexa och motsägelsefyllda karaktär undandrar sig 

varje form av enkla förklaringar och absoluta sanningar. Liksom Hamsun själv gör. 

Slutord 

I diskussionen det här året kring Hamsunjubiléet har fokus riktats på ”sanningen” om 

Hamsun. Men kanske skulle det vara fruktbart att istället fästa uppmärksamheten på vad 

den ständigt återkommande debatten om Hamsun kan ge för insikter i Norge som land. 

Med anledning av Hamsuns 150-årsdag, 4:e augusti, publicerade Melberg en artikel om 

”problemet Hamsun”. 444 Melbergs centrala poäng är att Hamsun i sina verk generellt slår 

an något typiskt norskt, nämligen det som Hamsun så starkt uppmärksammar i På 

gjengrodde stier och vad man skulle kunna beteckna som hans varumärke: natur och - 

fosterlandskänslan. Melberg uppmärksammar i sin artikel Norges självständighet gentemot 

Europa och säger att en norsk egenhet tycks vara att landet uppfattar sig som ”annorlunda” 

och på något vis ”mer naturligt.” I förlängning av detta resonemang säger han - ”Uppfattar 

man ett land som annorlunda, som ren natur och som självständigt i förhållande till resten 

av världen, så får man problem med en författare som säger att landet borde vara just det - 

och som drar förskräckande ideologiska konsekvenser därav.” Med dessa tankeväckande 

ord sätter jag punkt för föreliggande specialarbete. 

444 Arne Melberg: ”Hamsun och det norska problemet” Svenska Dagbladet 4/8 2009 

100

Litteraturförteckning 

Andersen, Britt: ”Konerne ved vandposten” i i Ståle Dingstad (red.): Den litterære Hamsun 

(2005) s.205-240 

Beyer, Edvard (red.): Norges litteraturhistorie – Fra Hamsun til Falkberget bind. 4, 

Spydeberg, J.W. Cappelens Forlag, 1995 

Bull, Francis/ Hoel, Sigurd/ Nærup, Carl (red.) Festskrift til 70 aarsdagen 4. august 1929, 

Oslo, Gyldendal, 1929 

Bull, Francis (red): Knut Hamsun. Artiklar 1889-1928, Oslo, Gyldendal, 1966 

Cooper, J.C: Symboler – En uppslagsbok, (övers.: Margareta Eklöf och Ingvar Lindblom) 

Helsingborg, Schmidts tryckeri, 1983 

Dingstad, Ståle (red.): Den litterære Hamsun, Norge, Fagbokforlaget, 2005 

Egeland, Marianne: Hvem bestemmer over livet? Biografien som historisk og litterær 

genre, Oslo, Universitetsbolaget, 2000 

Fowler, Alastair:”Genreteori” (orig. ”Concepts of genre” i Kinds of Literature - An 

Introduction to the Theory of Genres and Modes Cambridge, 1982) i, Eva Hättner Aurelius 

& Thomas Götselius (red.) (1997) s. 254-273 

Freud, Sigmund: Självbiografi - och andra skrifter som belyser psykoanalysens utveckling, 

(översättn. Ola Hansson), Södra Sandby, Natur och kultur, 1989 

Gierløff, Christian: Knut Hamsuns egen røst, Oslo, Gyldendal, 1961 

Gimnes, Steinar: Sjølvbiografiar – Skrift, fiksjon og liv, Oslo, Det Norske Samlaget, 1998 

Hamsun, Arild: Om Knut Hamsun og Nørholm, Oslo, Ascehoug, 1961 

101

Hamsun, Knut: I Æventyrland. Oplevet og drømt i Kaukasien i Samlade verker, bind 4 

Kristiania, Gyldendalske Boghandel Nordisk Forlag, 1921 

Hamsun, Knut: På gjengrodde stier, Trondheim, Gyldendal Norsk Forlag, 2005 

Hamsun, Knut: Sult ”Föreningen Nordens Gåvobok 1965”, Norge, Gyldendal Norsk 

Forlag, 1954 

Hamsun, Knut: Kratskog i Samlede verker bind 3, Kristiania, Gyldendalske Boghandel 

Nordisk Forlag, 1921 

Hamsun, Knut: Paa Turné. Tre foredrag om litteratur, utgiven av Tore Hamsun, Oslo, 

Gyldendal, 1960 

Hamsun, Tore: Knut Hamsun, Oslo, Gyldendal, 1959 

Hansen, Thorkild: Processen mot Hamsun (övers. Lena Axelsson) Stockholm, Bonniers, 

1978 (del.1: ”Gärningsmannen. Åtalet”, del. 2: ”Vittnet, domen, straffen”) 

Haugan, Jørgen: Solgudens fall- Knut Hamsun- en litteraer biografi, Oslo, Aschehoug, 

2004 

Hennig, Åsmund: ”Noveller, historier og skisser” i Ståle Dingstad (red.): Den litterære 

Hamsun (2005) s. 77-103 

Hättner, Aurelius, Eva & Götselius, Thomas (red.): Genreteori, Lund, Studentlitteratur, 

1997 

Jansson, G Bo: Episkt dubbelspel, Uppsala, Hallgren och Fallgren, 2006 

Kittang, Atle: Luft, vind, ingenting - Hamsuns desillusjonsromanar frå Sult til Ringen 

sluttet, Oslo, Gyldendal Norsk Forlag, 1984 

102

Kittang, Atle/ Linneberg, Arild/Melberg, Arne/ Skei, H. Hans: En introduktion till den 

moderna litteraturteorin, (övers. Sixten Johansson) Stockholm, Symposion, 1997 

Kolloen, Ingar, Sletten: Hamsun- Svermer og Erobrer, Falun, Gyldendal Norsk forlag, 

2009 

Kondrup Johnny: ”Självbiografin, en traditionalistisk genrebeskrivelse” i Tigerstedt, 

Christoffer, Roos, J.P. & Vilkko, Anni (red): Självbiografi, Kultur, Liv - Levnadshistoriska 

studier inom human - och samhällsvetenskap (1992) s. 41 -62 

Langfeldt, Gabriel/Ødegaard, Ørnulv: Den rettpsykiatriske erklæring om Knut Hamsun, 

Oslo, Gyldendal, 1978 

Leujene, Philippe: On Autobiography (transl. Katherine Leary ed. Paul John Eakin), 

University of Minnesota press, 1989 

Linneberg, Arild: ”Litteratursociologi, marxism och nyhistorism” i En introduktion till den 

moderna litteraturteorin (1997) s. 41-49 

Lönnroth, Lars/ Delblanc, Sven (red.) Den svenska litteraturen. Den storsvenska 

generationen, Uddevalla, Bonniers, 1989 

Man, Paul de: ”Autobiography as De-facement”, i förf:s The Rhetoric of Romanticism, 

Colombia University Press, New York & Guildford, 1984 s. 67-81 

Melberg, Arne: Självskrivet – Om självframställning i litteraturen, Lettland, Atlantis, 2008 

Montaigne, Michel de: Essayer, Bok 1-3 (övers. J. Stolpe) Stockholm, 1986-1992 

Nettum Nyboe, Rolf: ”Generasjonen fra 1890-årene” i Edvard Beyer (red.): Norges 

litteraturhistorie – Fra Hamsun til Falkberget (1995) s. 9-295 

Nylander, Lars (red): Litteratur & Psykoanalys – en antologi om psykoanalytisk 

litteraturtolkning, Stockholm, Nordstedt, 1986 

103

Oxfeldt, Elisabeth: ”Orientaliske rejseskildringer” i Ståle Dingstad (red.): Den litterære 

Hamsun (2005) s. 105 - 123 

Stounbjerg, Per: Uro og urenhed - Studier i Srindbergs selvbiografiske prosa, Danmark, 

Århus universitetsforlag, 2005 

Stray, Sigrid: Min klient Knut Hamsun, Oslo, Ascheschoug, 1979 

Stuberg, Tore: Hamsun, Hitler og pressen. Knut Hamsun i norsk offentlighet 1945-1955, 

Oslo, Leseselskapet, 1995 

Tigerstedt, Christoffer, Roos, J.P/ Vilkko, Anni (red): Självbiografi, Kultur, Liv- 

Levnadshistoriska studier inom human -och samhällsvetenskap, Stockholm, Symposium, 

1992 

Andra källor: 

”Sannheten om Hamsun er…” i Morgenbladet 22/5 2009 

http://morgenbladet.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20090522/ODEBATT/940682086 sist 

sedd 5/11 2009 

Furuby, Jan Gunnar/Christiansen, Ann/Bekke Eidern, Åshild:”Ingen vill sponsra Hamsun” 

i Aftenposten 09.01.2009 www.aftenposten.no/kul_und/litteratur/article2858768.ece sist 

sedd 30/12 2009 

Melberg, Arne: ”Hamsun och det norska problemet” i Svenska Dagbladet 4/8 2009 

http://www.nb.no/hamsun 

Nationalencyklopedin bind. 7, Tyskland, 2009 

104

Summary 

På gjengrodde stier (1949) has been regarded as an autobiographical work and as a 

defence of Knut Hamsun’s actions during the World War II. In this study my main interest 

has been to examine the work from another angle by focusing on underlying analogical 

patterns, themes and textual strategies through the work. As my study show, these patterns 

can be recognised as a part of Hamsun’s earlier authorship. The paths Hamsun has treaded, 

he treads again. From a new life-situation Hamsun replaces earlier versions of life into new 

constellations. A typical symbolic figure in Hamsun’s authorship is the wanderer 

(vandraren) who appeared already in Hamsun’s writings from the early 1890’ies. By 

pointing out similarities between Hamsun’s last work and his travel writing I Æventyrland 

(1903), I have shown that the wanderer-figure also is present in Hamsun’s last work. Just 

like I Æventyrland, På gjengrodde stier can be characterized as a work of both fiction and 

autobiography. They are both auto fictional. 

Hamsun challenges our traditional assumptions of how the subject makes meaning 

of one’s life by giving us a new view of what role fiction and fantasy plays in the 

interpretation of oneself. He insists in representing his contradictive self by deliberately 

making the boundary between fiction and autobiography ambiguous. By challenging the 

dominating regimes and traditional forms of autobiographical writing Hamsun proclaims a 

wider understanding of the concept of autobiography. Hamsun shows us that genres are not 

static bound categories but are in a dynamic relationship with historical and cultural 

development. Thus, Hamsun makes himself spokesman for an expanding concept of genre. 

Hamsun opens a dialogue in different forms of conventional separate self-representations 

forms: diary, self-portrait, memoires, travel writings, fiction and apology of the self. 

The focus on the individual self in autobiographical writing is due to an assumption 

that it is possible to translate life into writing. The horizons of expectations of the 

autobiographical genre I have described by referring to Philippe Lejeune, who describes 

the genre in the tradition from Rousseau as a narrative written by a real person with a focus 

on his individual self, in particular the story of his personality. In this study however, I 

have focused on the autobiographical field from a modernistic perspective. The loss of 

traditions and the crisis in representation of the self is an important motive for 

autobiographical representations and has contributed to a strong will for innovation of the 

genre. Therefore, defining autobiography as a genre has been difficult during the modern 

105

era. Hamsun’s writings belong to a modernistic tradition and his works are characterized 

by reluctance of the focus of the individual self. Hamsun’s symbolic figure, the wanderer, 

represents the modern “I” without a stable identity, who constantly re-negotiate earlier 

experiences in order to find a “new” self. The language cannot be a true representation of 

the self, as the influential American deconstructuvist Paul de Man has pointed out. But this 

does not implicate that autobiography is not referential. Hamsun claims a strong reference 

by the implicit language – the metaphors – which refer to a literary bound context. 

It is obvious that Hamsun has a defence to deliver and that the text refers to 

historical biographical facts and events. Hamsun defends himself by presenting some 

authentic legal documents and letters, but his defence is more subtle than this. In order to 

regain the respect and honour as an author Hamsun refers to his writings from the early 

years of the 20 th century. The textual references to his work I Æventyrland has an 

underlying agenda, namely to explain to the reader his never failing love for the nature and 

his native country. 

Hamsun had, as it appears by the textual references to his earlier authorship, his 

own logic, which he uses for explanations of his actions during the world war. But to say 

that Hamsun, because of his reactionary views, was a typical old Nazi is, in my point of 

view, a simplified solution of “the problem Hamsun”. Hamsun’s political views must be 

seen in accordance to his contemporary perspective. Hamsun had a strong aversion for the 

British, which opinion he shared with many other Norwegians at that time. But this does 

not mean that most people were Nazis. The difference, however, was that Hamsun 

defended his opinions even when most people had realized the consequences of the 

German actions and the war was over. Still, what I find interesting in Hamsun is not 

whether he was a Nazi or not. What I find interesting about Hamsun is the complex and 

contradictable character of his writings, which avoid simple explanations and definite 

truths. 

106

107

Mellan sanning och lögn

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?