mäns våld mot kvinnor i nära relationer - Webbutik - Sveriges ...
mäns våld mot kvinnor i nära relationer - Webbutik - Sveriges ...
mäns våld mot kvinnor i nära relationer - Webbutik - Sveriges ...
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
En kunskapsöversikt<br />
MÄNS VÅLD MOT KVINNOR I NÄRA RELATIONER<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt<br />
1
2<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
En kunskapsöversikt<br />
MÄNS VÅLD MOT KVINNOR I NÄRA RELATIONER<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt<br />
3
4<br />
© <strong>Sveriges</strong> Kommuner och Landsting 2006<br />
FORMGIVNING OCH ILLUSTRATIONER<br />
forsbergvonessen<br />
TRYCKERI<br />
Katarina Tryck<br />
BESTÄLLNINGAR<br />
<strong>Sveriges</strong> Kommuner och Landstings webbplats:<br />
www.skl.se (under Publikationer)<br />
eller<br />
Tel: 020-31 32 30<br />
Fax: 020-31 32 40<br />
ISBN-10: 91-7164-177-7<br />
ISBN-13: 978-91-7164-177-9<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Förord<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> är ett allvarligt samhällsproblem och ett<br />
hot <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>s och barns hälsa, välbefinnande och liv. Med utgångspunkt i ett<br />
kongressuppdrag vill <strong>Sveriges</strong> Kommuner och Landsting verka för att det utvecklas<br />
framgångsrika modeller för att förhindra hot och <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> och barn.<br />
Förbundet vill också främja samverkan mellan berörda instanser för att hitta bra<br />
lösningar för utsatta <strong>kvinnor</strong>.<br />
För att stödja kommuner och landsting presenterar <strong>Sveriges</strong> Kommuner och Landsting<br />
denna kunskapsöversikt, Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong>. Skriften är tänkt<br />
att fungera som en kunskapsbank och ett verktyg som kan inspirera och vägleda<br />
vidare arbete.<br />
En av de viktigaste insatserna för att förebygga <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong><br />
<strong>relationer</strong> är att sprida kunskap. Kunskapen måste omfatta alla delar av denna<br />
omfattande fråga – <strong>våld</strong>ets utbredning och former, samhällets ansvar samt förståelse<br />
för sambandet mellan ojämställdhet och <strong>mäns</strong> dominans och <strong>våld</strong>. Det är genom<br />
att synliggöra <strong>våld</strong>ets orsaker liksom olika tänkbara lösningar på problemet som<br />
förändringar blir möjliga.<br />
Kunskapsöversikten syftar till att täcka in hela bredden av problemkomplexet<br />
<strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong>. Skriften inleds med att sätta in frågan i<br />
ett svenskt historiskt och internationellt sammanhang. Därefter riktas fokus på hur<br />
<strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> kan förklaras samt hur omfattande <strong>våld</strong>et är. Vidare redogörs<br />
för <strong>våld</strong>ets olika former och hur det uppstår i en relation. Därefter presenteras forskning<br />
kring vilka män som är <strong>våld</strong>samma, vad <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> kostar och vilka behandlingsmöjligheter<br />
det finns för att män ska sluta slå. En viktig aspekt som också belyses är<br />
barnens situation och vad som händer när kvinnan bryter upp. Översikten avslutas<br />
med att samhällets ansvar klargörs, ett antal goda exempel på framgångsrikt arbete<br />
presenteras samt att aspekter av det förebyggande arbetet analyseras.<br />
Forts. förord ▼<br />
5
6<br />
Kunskapsöversikten är skriven på uppdrag av <strong>Sveriges</strong> Kommuner och Landstings<br />
forsknings- och utvecklingsråd. Förbundets strävan är att stimulera en ökad användning<br />
av forskningsbaserad kunskap och att stödja medlemmarnas kunskaps-<br />
och verksamhetsutveckling.<br />
Skriften är skriven av Mona Eliasson, professor i psykologi vid Högskolan i Gävle,<br />
och Barbro Ellgrim, magisterstuderande vid psykologiska institutionen vid Högskolan<br />
i Gävle. Vetenskapsjournalisten Ulla-Britt Strömberg har varit redaktör.<br />
En referensgrupp har bidragit med erfarenheter och kunskap, den har bestått av<br />
Elizabeth Salomonsson, kommunstyrelsen i Köping och Pia Blomgren, individ-<br />
och familjeomsorgen, Norrtälje samt Gigi Isacsson, Fredrik Lundkvist, Goldina<br />
Smirthwaite och Anna Ulveson från <strong>Sveriges</strong> Kommuner och Landsting. Ett tack<br />
till referensgruppen för deras arbete.<br />
För innehållet står författarna.<br />
Carl-Olof Bengtsson<br />
Ordförande i FoU-rådet<br />
Jenny Norén<br />
Projektledare<br />
<strong>Sveriges</strong> Kommuner och Landstings kvinnofridssatsning<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Författare<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt<br />
Mona Eliasson, professor i psykologi med särskild inriktning på genus vid<br />
Högskolan i Gävle. Hennes forskning handlar sedan 15 år om hur <strong>kvinnor</strong><br />
upplever och hanterar <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> och dominans. En nyare inriktning är <strong>mäns</strong><br />
konfrontation med sitt eget <strong>våld</strong> i olika interventioner.<br />
Barbro Ellgrim, fil. kand. i beteendevetenskap med psykologi som huvudämne<br />
vid Högskolan i Gävle. Hon arbetar med en magisteruppsats om hur unga <strong>kvinnor</strong><br />
uttrycker sin könsidentitet.<br />
7
8<br />
Innehåll<br />
1<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong><br />
– ett stort samhällsproblem 8<br />
Internationellt arbete 10<br />
Mäns <strong>våld</strong> medför stora kostnader 11<br />
Sverige: Från husbondevälde till Kvinnofridsreform 11<br />
2<br />
Hur kan <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> förklaras? 16<br />
Könsmaktsordningen 18<br />
Individnivå 19<br />
Strukturell nivå 19<br />
Kulturell nivå - normer och värderingar 19<br />
Kvinnors <strong>våld</strong>sanvändning 21<br />
Partner<strong>våld</strong> i samkönade <strong>relationer</strong> 22<br />
3<br />
Våldets omfattning och olika former 22<br />
Mäns <strong>våld</strong> i siffror 26<br />
Många nedlagda fall 26<br />
Dödligt <strong>våld</strong> 27<br />
Olika typer av undersökningar 27<br />
Olika former av <strong>våld</strong> 28<br />
4<br />
Särskilt utsatta grupper av <strong>kvinnor</strong> 32<br />
Kvinnor med utländsk bakgrund 34<br />
Hedersrelaterat <strong>våld</strong> 36<br />
Kvinnor som missbrukar 37<br />
Kvinnor med funktionsnedsättningar 38<br />
5<br />
När uppstår <strong>våld</strong> i en relation? 40<br />
Stegvis utveckling <strong>mot</strong> fysiskt <strong>våld</strong> 42<br />
6<br />
Vilka män är <strong>våld</strong>samma? 44<br />
Överrepresenterade grupper 46<br />
En särskild psykologisk profil? 48<br />
Myten om <strong>kvinnor</strong> med dåligt självförtroende 49<br />
7<br />
Barn som upplevt <strong>våld</strong> i hemmet 50<br />
Barnen är också brottsoffer 52<br />
Reaktioner hos barn 52<br />
Hjälp till <strong>våld</strong>sutsatta barn 53<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
8<br />
Vad kostar <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong>? 58<br />
Direkta och indirekta kostnader 60<br />
Konsekvenser för <strong>kvinnor</strong>s hälsa 61<br />
9<br />
När kvinnan bryter upp 64<br />
Samhällets skydd för <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> 66<br />
Att gå under jorden 68<br />
Framgångsrika hjälpinsatser 69<br />
10<br />
Hur få män att sluta slå? 74<br />
Program inom kriminalvården 76<br />
11<br />
Samhällets ansvar 78<br />
Polisen 80<br />
Åklagare och domstolar 81<br />
Kommunerna 81<br />
Landstingen 85<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt<br />
12<br />
Förebyggande arbete 88<br />
Kunskap och förståelse som grund för förändring 90<br />
Kampanjer <strong>mot</strong> <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> 90<br />
Utbildning av yrkesgrupper 92<br />
Källförteckning 94<br />
Förteckning över faktarutor och figurer 100<br />
9
10<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong><br />
– ett stort samhällsproblem<br />
1<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>, i synnerhet inom familjen, är ett stort globalt samhällsproblem och det mest ex-<br />
trema exemplet på den obalans som råder i maktförhållandet mellan <strong>kvinnor</strong> och män. Problemet har alltid<br />
funnits men uppmärksammades inte på allvar förrän på 1990-talet. Tidigare ansågs <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong><br />
inom familjen vara en privat angelägenhet och man underskattade både hur omfattande och hur allvarligt<br />
<strong>våld</strong>et är. Man hade heller inte förstått hur detta ”privata” <strong>våld</strong> samspelar med normer, värderingar, attityder<br />
m.m. i det omgivande samhället.<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> • Kapitel 1 11
Världshälsoorganisationen konstaterar i en rapport<br />
att <strong>kvinnor</strong> är särskilt utsatta för <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong><br />
i miljöer där det finns stora ojämlikheter mellan<br />
<strong>kvinnor</strong> och män, där könsrollerna är rigida, där kulturella<br />
normer stödjer en mans rätt att utöva <strong>våld</strong> och där<br />
det finns svaga sanktioner för denna typ av <strong>våld</strong> (WHO,<br />
2002).<br />
Män utsätts oftare än <strong>kvinnor</strong> för <strong>våld</strong>, men i båda<br />
fallen utövas <strong>våld</strong>et av män. Ett tydligt mönster i <strong>våld</strong>et,<br />
såväl internationellt som i Sverige, är att män huvudsakligen<br />
utsätts för <strong>våld</strong> av okända män utomhus. Den<br />
vanligaste formen av <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> och flickor<br />
sker däre<strong>mot</strong> i hemmen och inom familjen. Hemmet<br />
erbjuder ofta inte säkerhet och trygghet för flickor och<br />
<strong>kvinnor</strong> (Stanko, 1985).<br />
Internationellt arbete<br />
Internationellt fokuseras <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> och<br />
dess konsekvenser allt mer inom till exempel FN och EU.<br />
Många viktiga FN-dokument behandlar diskriminering<br />
av <strong>kvinnor</strong> och <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> (se faktaruta 1).<br />
Genom Deklarationen om avskaffande av <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong><br />
1993 uttalar FN att <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> är en kränkning<br />
av <strong>kvinnor</strong>s rättigheter och grundläggande friheter,<br />
och att <strong>våld</strong>et är ett uttryck för ojämlika maktförhållanden<br />
mellan <strong>kvinnor</strong> och män där män är överordnade<br />
och <strong>kvinnor</strong> underordnade.<br />
Handlingsplan för jämställdhet<br />
I september 1995 höll FN sin fjärde globala kvinnokonferens<br />
i Beijing i Kina. Konferensen blev startskottet för<br />
ett nytt progressivt tänkande kring jämställdhet och där<br />
antogs en handlingsplan för jämställdhet. Handlingsplanen<br />
tar upp tolv områden där kraftiga åtgärder måste<br />
sättas in för att <strong>kvinnor</strong>s rättigheter ska respekteras.<br />
12<br />
FAKTARUTA 1<br />
FN:S ARBETE FÖR ATT AVSKAFFA VÅLD MOT KVINNOR<br />
Många FN-dokument – konventioner, deklarationer, handlingsplaner,<br />
resolutioner m.m. – handlar om diskriminering av <strong>kvinnor</strong><br />
och <strong>kvinnor</strong>s <strong>mäns</strong>kliga rättigheter. Endast konventioner<br />
är juridiskt bindande medan övriga dokument kan sägas vara<br />
starkt moraliskt bindande. Några milstolpar i FN:s arbete:<br />
1979 Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av<br />
<strong>kvinnor</strong> (den så kallade Kvinnokonventionen). Konventionen tar<br />
bland annat upp <strong>kvinnor</strong>s rätt till utbildning, arbete, hälsovård<br />
och att delta i politiken på samma villkor som männen. Själva<br />
konventionen innehåller ingen tydlig hänvisning till problemet<br />
med <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>, även om den sedan uttolkats så i<br />
kompletterande kommentarer. Konventionen kallas ibland CE-<br />
DAW efter dess engelska namn Convention on the Elimination<br />
of Discrimination against Women.<br />
1993 Deklaration om avskaffande av <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>. Här definieras<br />
<strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> klart och tydligt som ett samhällsproblem.<br />
Våldet är ett uttryck för ojämlika maktförhållanden<br />
mellan <strong>kvinnor</strong> och män där män som grupp är överordnade<br />
<strong>kvinnor</strong> som grupp. FN:s definition av <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> omfattar<br />
fysiskt, sexuellt och psykiskt <strong>våld</strong>. Enligt FN-deklarationen<br />
bör medlemsstaterna ”med alla lämpliga medel och utan<br />
dröjsmål bedriva en politik som syftar till att avskaffa <strong>våld</strong> <strong>mot</strong><br />
<strong>kvinnor</strong>”.<br />
1994 FN anställer en särskild rapportör som ska rapportera om<br />
<strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>, dess orsaker och konsekvenser.<br />
1995 Handlingsplan för jämställdhet från FN:s kvinnokonferens i<br />
Beijing. Handlingsplanen förstärker FN-deklarationen från 1993<br />
och lyfter bland annat fram att <strong>våld</strong>täkt och <strong>våld</strong> inom äktenskapet<br />
ska ses som <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>.<br />
2000 Fem år efter konferensen i Beijing ägde en uppföljning<br />
rum i New York. I dokumenten därifrån sägs bland annat att<br />
det är staters skyldighet att göra sitt yttersta att förhindra och<br />
bestraffa brottsligt <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>.<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Några exempel på områden är ”Kvinnor och fattigdom”,<br />
”Våld <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>”, ”Kvinnors <strong>mäns</strong>kliga rättigheter”<br />
och ”Unga flickors situation” (Jämsides, 2004).<br />
Handlingsplanen har blivit ett grundläggande<br />
dokument i internationellt arbete för jämställdhet och<br />
<strong>mot</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>. I handlingsplanen uttrycks bland<br />
annat att <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> innefattar <strong>våld</strong> och <strong>våld</strong>täkt<br />
inom äktenskapet (Johnsson-Latham, 2005).<br />
På konferensen i Beijing markerades att <strong>våld</strong> <strong>mot</strong><br />
<strong>kvinnor</strong> och flickor, som tidigare definierats som en<br />
hälsofråga, är en fråga om rättigheter och ska behandlas<br />
ur ett rättighetsperspektiv (ibid). Det betyder att problemet<br />
blir mer omfattande belyst där man också studerar<br />
och beskriver samhället i vilket <strong>våld</strong>et sker, i stället för<br />
att enbart fokusera på konsekvenserna av misshandel och<br />
övergrepp. Ett sådant synsätt underlättar även möjligheter<br />
att förebygga <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> eftersom det ger en ökad<br />
förståelse av <strong>våld</strong>ets orsaker, och innebär att kopplingen<br />
till jämställdhet, det vill säga lika rättigheter oberoende<br />
av kön, blir tydligare och får en viktigare roll i det förebyggande<br />
arbetet.<br />
FN:S DEFINITION AV VÅLD MOT KVINNOR:<br />
Varje könsrelaterad <strong>våld</strong>shandling som resulterar i fysisk, sexuell<br />
eller psykisk skada eller lidande för <strong>kvinnor</strong>, samt hot om sådana<br />
handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det<br />
sker i det offentliga eller privata livet,<br />
(Deklaration om avskaffande av <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>, 1993)<br />
Europaparlamentet<br />
Våld <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> diskuteras inom olika EU-organ, men<br />
varje medlemsland utformar sin egen lagstiftning. Europaparlamentet<br />
antog i februari 2006 ett så kallat initiativbetänkande<br />
om hur <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> bör bekämpas. Där uppmanas<br />
medlemsländerna bland annat att klassificera sexuellt<br />
<strong>våld</strong> inom äktenskapet som ett brott. Europaparlamentet<br />
framhöll också att medlemsländerna bör se <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong><br />
som en kränkning av de <strong>mäns</strong>kliga rättigheterna.<br />
Mäns <strong>våld</strong> medför stora kostnader<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> orsakar stort personligt lidande<br />
för <strong>kvinnor</strong>na, fysisk och psykisk ohälsa, och ofta<br />
förstörd ekonomi eftersom <strong>våld</strong>et till exempel påverkar<br />
<strong>kvinnor</strong>s förmåga att sköta ett arbete. Till bilden hör<br />
även att när <strong>kvinnor</strong> misshandlas så misshandlas också<br />
deras barn, direkt eller indirekt genom att de upplever<br />
<strong>våld</strong> i hemmet.<br />
Samhället åsamkas även andra stora kostnader.<br />
Världsbanken, som kartlägger hinder för ekonomisk<br />
utveckling i olika länder, har rapporterat att <strong>våld</strong> och<br />
sexuella övergrepp förkortar livslängden hos världens<br />
<strong>kvinnor</strong> lika mycket som alla former av cancer (Heise,<br />
1997). Världsbankens chefsekonom Francois Bourguignon<br />
gjorde år 1999 uppskattningen att kostnaderna för<br />
<strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> i USA <strong>mot</strong>svarade ungefär 3 % av landets BNP<br />
(Johnsson-Latham, 2005). (För en utförligare diskussion<br />
av ekonomiska konsekvenser och hälsoeffekter av <strong>mäns</strong><br />
<strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> se kap. 8.)<br />
Sverige: Från husbondevälde<br />
till Kvinnofridsreform<br />
Sverige, liksom andra länder, har en lång historisk tradition<br />
av husbondevälde. Så långt tillbaka vi har skriftliga<br />
källor var mannen hushållets överhuvud. Han bestämde<br />
över hustru, barn och tjänstefolk och hade enligt lagen<br />
rätt att utöva husaga, det vill säga bruka <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> dem<br />
(se faktaruta 2).<br />
Mannens lagliga rätt att aga<br />
Tidig lagstiftning handlade främst om <strong>mäns</strong> juridiska<br />
rättigheter. Vad gäller skydd av <strong>kvinnor</strong> var <strong>våld</strong>täkt av<br />
typen överfalls<strong>våld</strong>täkt det samhället ansåg angeläget att<br />
lagstifta om fram till 1800-talet. Överfalls<strong>våld</strong>täkt innebar<br />
att en okänd man kastade sig över en kvinna, oftast<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> • Kapitel 1 13
FAKTARUTA 2<br />
NÅGRA MINNESVÄRDA ÅRTAL I SVENSK KVINNOHISTORIA<br />
I det förindustriella samhället var mannen hushållets överhuvud.<br />
Han bestämde över hustru, barn och tjänstefolk och hade<br />
laglig rätt att utöva husaga, det vill säga bruka <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> dem.<br />
Kvinnans väg till en fri och självständig individ har varit lång.<br />
Nedan presenteras några minnesvärda årtal.<br />
1734 Med 1734 års lag förbjuds mannen att aga sin hustru så<br />
att hon blir allvarligt skadad eller avlider. Men han kan fortfarande<br />
slå henne utan att bli straffad.<br />
1863 Ogift kvinna blir myndig vid 25 år. Tidigare var fadern<br />
förmyndare för ogift dotter om hon så var fyllda 50 år.<br />
1864 Husagan avskaffas och därmed mannens rätt att aga sin<br />
hustru.<br />
1884 Myndighetsåldern för ogifta <strong>kvinnor</strong> blir 21 år, samma som<br />
för män. Men gift kvinna är omyndig, maken är hennes målsman.<br />
1915 ”Djup och varaktig söndring” godkänns som skäl för<br />
skilsmässa och <strong>kvinnor</strong> får en reell möjlighet att ta sig ur ett<br />
outhärdligt äktenskap. Antalet skilsmässor ökar omedelbart.<br />
1920 Gift kvinna blir myndig.<br />
1921 Kvinnor får rösträtt och kan väljas in i riksdagen.<br />
1965 Sverige inför som första land i världen en lag <strong>mot</strong> <strong>våld</strong>täkt<br />
inom äktenskapet.<br />
1979 JämO, jämställdhetsombudsmannen, inrättas som en<br />
statlig befattning.<br />
1982 Kvinnomisshandel sorteras under allmänt åtal; det måste<br />
inte längre vara kvinnan själv som anmäler mannen för att han<br />
ska kunna åtalas.<br />
1988 Lag om besöksförbud. En man dömd för övergrepp får<br />
inte kontakta kvinnan han utsatt för <strong>våld</strong>.<br />
1998 Kvinnofridsreformen. Lagstiftningen gällande <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong><br />
<strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> skärps, bland annat införs det nya brottet grov kvinnofridskränkning<br />
där även psykiskt och sexuellt <strong>våld</strong> inkluderas.<br />
Straffet kan bli upp till sex års fängelse. Begreppet <strong>våld</strong>täkt utvidgas<br />
till att gälla alla former av påtvingade sexuella kontakter.<br />
14<br />
utomhus, och utsatte henne för sexuellt <strong>våld</strong>. Birger Jarls<br />
kvinnofridslagar från 1200-talet handlade om att skydda<br />
släkten/familjen från skammen det innebar om någon<br />
av deras <strong>kvinnor</strong> blev bortrövad eller <strong>våld</strong>tagen. Omsorgen<br />
gällde alltså inte kvinnan själv, eftersom hon inte<br />
hade några rättigheter som egen person. Det var den<br />
drabbade släkten/familjen, som företräddes av män, som<br />
skulle kompenseras. Våldtäkt kunde bara begås av någon<br />
som inte tillhörde familjen. Endast mannen kunde<br />
upplösa ett äktenskap och han hade till och med rätt att<br />
döda en otrogen hustru, enligt Svealagarna.<br />
Som husbonde i bondesamhället skulle mannen<br />
upprätthålla ordningen i hushållet – även med fysiskt<br />
<strong>våld</strong> om han ansåg det nödvändigt. Anledningen till <strong>våld</strong><br />
<strong>mot</strong> hustrun kunde vara godtycklig och helt beroende på<br />
mannens uppfattning. Att kvinnan inte visade tillräcklig<br />
underdånighet kunde vara en anledning till att han brukade<br />
<strong>våld</strong> <strong>mot</strong> henne i 1600-talets Sverige. Om mannen<br />
valde att inte utöva sin husbonderätt att aga hustrun var<br />
det hans eget val och kvinnan kunde anses ha tur att ha<br />
fått en sådan mild man.<br />
På 1700-talet begränsades mannens rätt att slå sin<br />
hustru. Våldet fick inte gå så långt att kvinnan allvarligt<br />
skadades eller miste livet. Andra former av <strong>våld</strong> <strong>mot</strong><br />
<strong>kvinnor</strong> i hemmet begränsades inte; det sågs inte heller<br />
som <strong>våld</strong> utan som ”disciplinering”.<br />
De mer extrema fallen av <strong>våld</strong>, ofta i kombination<br />
med hög alkoholkonsumtion, kunde innan det fanns<br />
något samhälleligt skydd tvinga utsatta <strong>kvinnor</strong> och<br />
barn att fly till släkt och vänner för att få skydd från en<br />
<strong>våld</strong>sam och berusad man (Taussi Sjöberg, 1988). Andra<br />
tillflykter fanns inte – om inte kvinnan kunde hitta<br />
något sätt att försörja sig och sina barn. En gift kvinna<br />
var utlämnad åt sin makes legala <strong>våld</strong> till år 1864 då lagen<br />
om husaga avskaffades.<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Gift kvinna blir myndig<br />
I lagens ögon var kvinnan underordnad mannen. Inte<br />
förrän efter mitten på 1880-talet blev ogifta <strong>kvinnor</strong><br />
myndiga vid 25 års ålder och fick förvalta sin egendom<br />
– men om de gifte sig övertog mannen denna rätt. Gift<br />
kvinna var omyndig i ytterligare flera decennier, fram<br />
till 1920.<br />
Sannolikt innebar det en stor förbättring för <strong>kvinnor</strong> då<br />
den ogifta kvinnan år 1872 fick rätt att själv välja sin make<br />
utan tillstånd från förmyndare, som vanligen var hennes<br />
far eller bror. Men att välja en i familjens ögon passande<br />
make var nog fortfarande starkt förväntat – och åtlytt.<br />
Äktenskap kunde inte upplösas annat än i specifika<br />
undantagsfall förrän in på 1900-talet. Om mannen i<br />
vittnes närvaro hotade kvinnan till livet, kunde det dock<br />
vara ett godtagbart undantag (Ohlander & Strömberg,<br />
1996). Även efter det att viss möjlighet till skilsmässa<br />
hade införts hämmades <strong>kvinnor</strong>na av små möjligheter<br />
till egen försörjning, exempelvis var många hantverk<br />
och yrken inte öppna för <strong>kvinnor</strong>.<br />
Stora förändringar för <strong>kvinnor</strong>na kom med nya lagar<br />
en bit in på 1900-talet. ”Djup och varaktig söndring”<br />
godkändes som skäl för skilsmässa. Gift kvinna blev<br />
myndig och kunde föra sin egen talan i olika frågor. År<br />
1921 fick <strong>kvinnor</strong> rösträtt. Genom 1920 års giftermålsbalk<br />
likställdes <strong>kvinnor</strong>s arbete i hemmet med mannens<br />
lönearbete och inom äktenskapet skulle makarna i<br />
princip vara jämställda.<br />
Förbud <strong>mot</strong> <strong>våld</strong>täkt inom äktenskapet<br />
Upprepade försök under 1930-talet att få misshandel<br />
av <strong>kvinnor</strong> i hemmet under allmänt åtal misslyckades.<br />
Fortfarande måste alltså kvinnan själv anmäla mannen<br />
för att han skulle kunna åtalas. Motståndet <strong>mot</strong><br />
att ändra lagen handlade om att familjeinstitutionen<br />
inte fick försvagas, vilket i praktiken var ett försvar för<br />
mannens överordnade position i familjen. Inställningen<br />
började mjukas upp något på 1940-talet då grov miss-<br />
handel i hemmet kom under allmänt åtal. Andra försök<br />
till förändring misslyckades av samma skäl som tidigare,<br />
man ville värna mannens ställning inom familjen. Men<br />
år 1965 fick Sverige som första land i världen – dock inte<br />
utan häftigt <strong>mot</strong>stånd i riksdagen med samma argument<br />
som tidigare – en lag som förbjöd <strong>våld</strong>täkt inom äktenskapet<br />
(Dahlberg, 1988).<br />
Kvinnomisshandel under allmänt åtal<br />
En avgörande faktor för ändrade attityder och nya lagar<br />
var kvinnojourrörelsen. Den startade i slutet av 1970talet<br />
och fick ett verkligt uppsving under 1980-talet då<br />
många kvinnojourer bildades, och man tog på sig nya<br />
arbetsuppgifter (Önfelt, 1993). Förutom att hjälpa och<br />
stödja <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> drev man också upplysnings-<br />
och lobbyverksamhet och blev i flera avseenden ledande<br />
i debatten om hur <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> skulle hanteras<br />
(Eliasson & Lundy, 1999).<br />
Tillsammans med pålästa och intresserade (oftast<br />
kvinnliga) politiker förde kvinnojourerna en intensiv<br />
debatt från sin begynnelse och år 1982 blev kvinnomisshandel<br />
ett brott där åklagare kan ingripa oavsett<br />
om kvinnan anmäler eller ej. Om polisen, till exempel<br />
vid en utryckning till en lägenhet, kan få bevis för att<br />
ett <strong>våld</strong>sbrott har begåtts kan åklagare åtala mannen.<br />
Kvinnomisshandel kom under allmänt åtal utan inskränkningar,<br />
vilket också betyder att kvinnan inte kan<br />
ta tillbaka en anmälan. Samtidigt var – och är – det svårt<br />
att utan kvinnans medverkan få tillräcklig bevisning för<br />
att få mannen fälld i domstol.<br />
Betänkandet Kvinnofrid banade väg<br />
Allteftersom kunskaperna ökar om ett problemområde<br />
kan det leda till att juridiska definitioner ändras och nya<br />
lagar införs. År 1983 kom utredningen Kvinnomisshandel<br />
från Socialdepartementet där man kan skymta vissa ansatser<br />
till ett nytt tänkande om att <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> kvin-<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> • Kapitel 1 15
nor handlar om makt och ojämlikhet mellan könen, men<br />
som inte lämnade några mer djupgående spår. Däre<strong>mot</strong><br />
kom på 1990-talet en ny stark lagstiftning gällande <strong>mäns</strong><br />
<strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>.<br />
Till grund för den nya lagstiftningen låg betänkandet<br />
Kvinnofrid (Att ta ansvar för sina insatser, 2006) som<br />
utgick från en analys av det <strong>våld</strong> som drabbar <strong>kvinnor</strong>,<br />
i de utsattas erfarenhet och som baserades på aktuell<br />
forskning. Där underströks att den tidigare inställningen<br />
att främst se till det fysiska <strong>våld</strong>et är för begränsad.<br />
Man kan inte avgöra allvaret i situationen genom att<br />
inspektera blåmärken och frakturer. Förutom det fysiska<br />
<strong>våld</strong>et tillkommer också sexuellt och psykiskt <strong>våld</strong>, vars<br />
effekter kan vara väl så skadliga som fysiskt <strong>våld</strong>.<br />
I betänkandet diskuterades också sådana komplicerade<br />
frågor som varför <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> inte genast<br />
lämnar mannen och polisanmäler honom. Eller varför<br />
<strong>kvinnor</strong> ibland gör ett försök att komma bort från mannen,<br />
men sedan återvänder. Dessa aspekter hade tidigare<br />
ibland använts <strong>mot</strong> en <strong>våld</strong>sutsatt kvinna för att ifrågasätta<br />
hennes berättelse om <strong>våld</strong> och övergrepp. Om en<br />
kvinna som misshandlats inte genast polisanmält eller<br />
lämnat mannen kunde väl <strong>våld</strong>et inte vara så allvarligt<br />
resonerade man, utan insikt om att en hotad kvinna<br />
kunde uppleva det lika farligt att anmäla mannen som<br />
att avstå. Vissa forskare argumenterade till och med att<br />
<strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> hade starkt avvikande personlighet<br />
och egentligen inte ville förändra sitt liv och få stopp på<br />
misshandeln (Caplan, 1984; Shainess, 1977).<br />
Kvinnofridsreformen<br />
Betänkandet Kvinnofrid ledde till ett åtgärdsprogram<br />
som fått samlingsnamnet Kvinnofridsreformen och som<br />
bland annat omfattar skärpt lagstiftning. De nya lagarna<br />
kallas också ofta kvinnofridslagarna och brott <strong>mot</strong> lagarna<br />
för kvinnofridsbrott (se faktaruta 3). Ett exempel är<br />
det nya brottet grov kvinnofridskränkning som infördes<br />
i brottsbalken. Ett annat exempel är att <strong>våld</strong>täktsbrottet<br />
16<br />
FAKTARUTA 3<br />
KVINNOFRIDSREFORMEN<br />
År 1993 tillsatte regeringen en kommission som utifrån ett kvinnoperspektiv<br />
skulle göra en översyn av frågor rörande <strong>våld</strong> <strong>mot</strong><br />
<strong>kvinnor</strong>. Den kallade sig Kvinno<strong>våld</strong>skommissionen och kom med<br />
ett slutbetänkande, Kvinnofrid, som innehöll en rad förslag för<br />
att <strong>mot</strong>verka <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>.<br />
Betänkandet låg till grund för en proposition från regeringen,<br />
Kvinnofridspropositionen, som riksdagen antog 1998. Resultatet<br />
blev ett samlat åtgärdsprogram – Kvinnofridsreformen<br />
– som omfattar skärpt lagstiftning, förebyggande åtgärder och<br />
bättre bemötande av <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong>.<br />
Grov kvinnofridskränkning<br />
Genom Kvinnofridsreformen infördes det nya brottet grov<br />
kvinnofridskränkning i brottsbalken 4 kap. 4a §. Grov kvinnofridskränkning<br />
innebär i korthet följande:<br />
Om en man begår brottsliga gärningar (t.ex. misshandel, olaga<br />
hot, olaga tvång, sexuellt eller annat ofredande, sexuellt utnyttjande)<br />
<strong>mot</strong> en kvinna som han är eller har varit gift med eller<br />
som han bor eller har bott tillsammans med, ska han dömas för<br />
grov kvinnofridskränkning i stället för dessa brott. En förutsättning<br />
är att gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning av<br />
kvinnans integritet och varit ägnade att allvarligt skada hennes<br />
självkänsla. Straffet är fängelse i lägst sex månader och högst<br />
sex år. Vid bedömningen av straffvärdet tas särskild hänsyn till<br />
det upprepade eller systematiska i mannens beteende.<br />
utvidgades, så att samlag jämställs med ”annat sexuellt<br />
umgänge om gärningen i övrigt är jämförlig med<br />
påtvingat samlag med hänsyn till kränkningens art och<br />
omständigheter”.<br />
Även lagen om förbud <strong>mot</strong> köp av sexuella tjänster<br />
(”sexköpslagen”) från 1999 hör till kvinnofridslagarna,<br />
eftersom prostitution kan ses som en form av så kallat<br />
strukturellt <strong>våld</strong> i samhället <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> (se kap. 2 för<br />
en diskussion av begreppet strukturellt <strong>våld</strong>). Prostitu-<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
tion förutsätter en ojämlik relation mellan parterna.<br />
Nu kriminaliserades köp men inte försäljning av sex, i<br />
ett försök att eliminera marknaden som den viktigaste<br />
grunden till prostitution. Det var ett signifikant steg att<br />
inkludera denna form av strukturellt <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong><br />
genom att försöka skifta stigmatiseringen från kvinnan<br />
och i stället fokusera på kunden, mannen.<br />
Kvinnofridsbrott eller lägenhetsbråk?<br />
Vad man kallar en företeelse har betydelse för hur den<br />
tolkas och förstås. Ett problem kan maskeras och förminskas,<br />
till exempel om ”misshandel” kallas för ”bråk”;<br />
det senare låter mindre allvarligt och antyder att skulden<br />
kan delas av flera inblandade. Därför avslutas detta<br />
inledningskapitel med en kortfattad översikt av begrepp<br />
som används när man diskuterar <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong><br />
i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong>.<br />
”Lägenhetsbråk” är ett uttryck som använts av polisen<br />
och som ofta är liktydigt med en mans <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> sin<br />
kvinnliga partner eller före detta partner i bostaden. Uttrycket<br />
döljer både vem som utövar <strong>våld</strong>et och vem som<br />
drabbas. ”Familje<strong>våld</strong>” är en annan beteckning som kan<br />
betyda <strong>våld</strong> inom familjen <strong>mot</strong> olika medlemmar: barn,<br />
äldre, <strong>kvinnor</strong>. Att använda termen synonymt med <strong>mäns</strong><br />
<strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> döljer mannens roll som <strong>våld</strong>sutövare.<br />
Detsamma kan gälla för begrepp som ”kvinno<strong>våld</strong>” eller<br />
”kvinnomisshandel”. Många väljer därför att använda<br />
uttrycket ”kvinnofridsbrott” eller ”<strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong><br />
i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong>” för att påvisa att det handlar om<br />
fysiskt, sexuellt och psykiskt <strong>våld</strong>, samt andra handlingar<br />
som skadar och undergräver kvinnans integritet, utövat<br />
av en man <strong>mot</strong> en närstående kvinna. ■<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> • Kapitel 1 17
18<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Hur kan <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong><br />
<strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> förklaras?<br />
2<br />
Förklaringar till <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>, och till relationen mellan kön och <strong>våld</strong>, finns i olika teoretiska<br />
inriktningar. Forskningen om kön och <strong>våld</strong> sträcker sig från individualistiska och psykologiska perspektiv<br />
till sociologiska perspektiv, som var för sig gör anspråk på att ge bästa förklaringen. Frågan måste dock<br />
alltid ställas vilka problem som studeras och utifrån vilka utgångspunkter. För förståelsen av <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong><br />
<strong>kvinnor</strong> finns det inga teorier som varit så fruktbara som de med genusperspektiv, då problemet ytterst<br />
bottnar i ojämlikhet mellan <strong>kvinnor</strong> och män.<br />
Hur kan <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> förklaras? • Kapitel 2 19
Att det finns mycket kunskap om ett problem<br />
räcker inte för att kunna förstå och förklara<br />
problemet. Kunskaperna behöver systematiseras<br />
och organiseras i en teori om varför ett problem existerar<br />
och de grunder på vilka man kan förklara det. En<br />
god teori kan integrera och förklara många olika sorters<br />
information och vägleda studiet av nya viktiga frågor.<br />
Det stora genombrottet i forskning om <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong><br />
<strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> kom när man inkluderade<br />
könsrelaterade dimensioner (Eliasson, 1999). Det innebär<br />
att <strong>våld</strong>et ses som en del av diskrimineringen av <strong>kvinnor</strong><br />
i samhället och är ett uttryck för historiskt ojämnlika<br />
maktförhållanden mellan <strong>kvinnor</strong> och män.<br />
Könsmaktsordningen<br />
Kulturen och samhället vi lever i bidrar till och påverkar<br />
<strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> och måste därför undersökas om<br />
hela problematiken ska analyseras. Om <strong>våld</strong>et enbart<br />
handlade om vissa avvikande individer skulle vi nöja<br />
oss med förklaringar av typen psykologiska avvikelser,<br />
drogproblem och/eller kriminalitet hos <strong>våld</strong>samma män.<br />
Men dessa män är ju inte ensamma om att utöva <strong>våld</strong><br />
<strong>mot</strong> sin kvinnliga partner, även utåt sett välanpassade<br />
män kan vara <strong>våld</strong>samma i hemmet.<br />
I detta komplex finns tre nivåer som förklarar delvis<br />
olika delar och som bildar en ram för människors<br />
förståelse och reaktion på <strong>våld</strong>et. Det handlar om (1)<br />
individuella olikheter eller avvikelser (2) strukturella<br />
faktorer samt (3) kulturella normer och värderingar. (Se<br />
faktaruta 4.) Tillsammans bildar dessa vad vi brukar kalla<br />
ett könsmaktssystem eller könsmaktsordningen. Med<br />
begreppet ”ordning” avses ett maktförhållande där män<br />
är överordnade och <strong>kvinnor</strong> underordnade.<br />
20<br />
FAKTARUTA 4<br />
ANALYSNIVÅ FÖR ATT FÖRSTÅ KÖN OCH VÅLD<br />
1. Individnivå. Förklaringar på denna nivå utgår från att män<br />
med vissa egenskaper och egna problem är <strong>våld</strong>samma. Exempelvis<br />
män med alkohol- och drogproblematik, kriminella,<br />
mentalt sjuka, psykopater och män som själva varit <strong>våld</strong>sutsatta<br />
i barndomen.<br />
2. Strukturell nivå. Förklaringar på denna nivå ser <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong><br />
som ett problem kopplat till samhällsorganisation, som direkt<br />
och indirekt uppmuntrar och underlättar för individuella män<br />
att dominera, kontrollera och till och med bruka <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>.<br />
Exempel på strukturer i samhället är familjen, föräldraskap,<br />
arbetsliv där olika (ofta outtalade) normer kan gälla för <strong>kvinnor</strong><br />
och män, till exempel vilken sexuell frihet en tonårsdotter<br />
och en tonårsson ska ha, vilka möjligheter att satsa på jobbet<br />
som småbarnsmammor och småbarnspappor ska ha, vilka lönenivåer<br />
som gäller för kvinnodominerade vårdyrken respektive<br />
mansdominerade teknikyrken etc.<br />
3. Kulturell nivå. Förklaringar på denna nivå handlar om förståelseramar,<br />
normer och värderingar som kan tjäna som ursäkter<br />
för <strong>våld</strong>. Till exempel att det är skamligt för en man att inte ”vara<br />
herre i sitt eget hus” och därför kan han ha provocerats av en<br />
dominant hustru till <strong>våld</strong>.<br />
En förståelse av <strong>våld</strong>ets former, omfattning, faktorer som underlättar<br />
att <strong>våld</strong>et fortsätter och av hur individer hanterar <strong>våld</strong>et<br />
måste inbegripa alla tre nivåerna. Individen väljer att utföra<br />
handlingarna, men omgivningsfaktorer (nivå 2 och 3) underlättar,<br />
förklarar och ursäktar det <strong>våld</strong> han utövar <strong>mot</strong> sin partner.<br />
(Efter bl.a. Sandra Harding, 1986.)<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Individnivå<br />
En vanlig förklaring till <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> är personliga faktorer,<br />
inte minst mannens personliga egenskaper. En konsekvens<br />
av att ensidigt betona personlighetsegenskaper är att<br />
problemet förminskas och kan hållas på avstånd, det<br />
gäller ju bara ”speciella” män – alkoholister, kriminella,<br />
sjukligt aggressiva män etc. – inte min skötsamme granne<br />
eller svåger. En annan konsekvens av att framhålla avvikande<br />
egenskaper som förklaring till <strong>våld</strong>et är att det<br />
blir svårt att hitta generella förebyggande åtgärder <strong>mot</strong><br />
<strong>mäns</strong> <strong>våld</strong>.<br />
På individplanet är variationerna, inklusive maktförhållandet,<br />
mellan <strong>kvinnor</strong> och män som störst. Alla män<br />
är inte överordnade alla <strong>kvinnor</strong>, men inom jämförbara<br />
grupperingar, såsom inom ett yrke, är det oftast så; det<br />
är till exempel vanligare att chefen i en arbetsgrupp<br />
är en man än en kvinna. Det flesta män är heller inte<br />
<strong>våld</strong>samma, många utnyttjar inte manliga privilegier, en<br />
del tar till och med aktivt avstånd från dem. Men genom<br />
kategoritillhörighet kan även de individer som protesterar<br />
gynnas av en ojämlik maktfördelning. En parallell<br />
situation är rasistiska samhällen som apartheidpolitikens<br />
Sydafrika, för att ta ett extremt och övertydligt<br />
exempel, där vita oberoende av inställning gynnades på<br />
svartas bekostnad.<br />
Strukturell nivå<br />
Strukturell nivå innebär de strukturer som inramar vårt<br />
liv. Några exempel på betydelsefulla strukturer i samhället<br />
är familjen och arbetsliv. Strukturerna bärs av lagar<br />
och/eller traditioner, till exempel lagstiftning om familjerätt<br />
och arbetsmarknadslagstiftning. Strukturerna<br />
är mer uppenbara och medvetna för oss än kulturella<br />
normer och värderingar (se nästa avsnitt).<br />
Ett begrepp på strukturell nivå som används för att<br />
analysera <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> är patriarkala maktstrukturer<br />
som formar individers handlingar (Johnsson-Latham,<br />
2005). Det avser sociala system inom vilka <strong>kvinnor</strong> är<br />
underordnade män. Patriarkalt <strong>våld</strong> har av FN:s särskilda<br />
rapportör om <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> definierats som ”ett<br />
samlingsbegrepp för det <strong>våld</strong> som bottnar i och försvarar<br />
patriarkala maktstrukturer”.<br />
Ett annat mycket vanligt begrepp för <strong>våld</strong> på strukturell<br />
nivå är rätt och slätt strukturellt <strong>våld</strong>. I en WHOrapport<br />
från 1997 nämns flera exempel på strukturellt<br />
<strong>våld</strong> såsom prostitution, trafficking, könsstympning,<br />
tvångsgifte, m.m. som avgörande faktorer för <strong>kvinnor</strong>s<br />
liv, hälsa och välbefinnande.<br />
Sverige har flera lagar som förbjuder strukturellt<br />
<strong>våld</strong>, till exempel lagen om förbud <strong>mot</strong> köp av sexuella<br />
tjänster (”sexköpslagen”), men många män, inklusive<br />
högt uppsatta jurister, anser sig kunna bortse från<br />
den. Ett annat exempel på strukturellt <strong>våld</strong> är sexuella<br />
trakasserier på en arbetsplats, men förbudet <strong>mot</strong> detta<br />
uppfattas i många fall som ett löjligt påfund och en<br />
inskränkning i den personliga friheten som införts av<br />
sexfientliga och humorlösa. Den frihet som då hotas är<br />
friheten att uppträda oprofessionellt och rättigheten<br />
att kränka kolleger eller underordnade på grund av kön.<br />
Pornografi bör också räknas till strukturellt <strong>våld</strong> (dock<br />
inte erotiska framställningar, dikter, bilder m.m. som<br />
finns i alla kulturer). I Sverige betraktas pornografi som<br />
en tryckfrihetsfråga, men skulle också kunna ses som en<br />
människorättfråga.<br />
Kulturell nivå<br />
– normer och värderingar<br />
Kulturella inslag brukar inte vara svåra att identifiera när<br />
det gäller kulturer långt ifrån den egna där man tar fasta<br />
på det annorlunda. Men kulturell styrning och påverkan<br />
på köns<strong>relationer</strong>, normer för god manlighet och<br />
god kvinnlighet, olika accepterande av handlingar och<br />
Hur kan <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> förklaras? • Kapitel 2 21
eteenden beroende på om det gäller en kvinna eller en<br />
man, finns överallt.<br />
Traditionell svensk kultur innehåller många element<br />
som förmedlar en uppfattning om mannens överlägsenhet<br />
över <strong>kvinnor</strong> i allmänhet och den egna partnern<br />
i synnerhet, trots jämställdhetslagar. Ordspråk och<br />
allmänna talesätt till exempel uttrycker en förväntad<br />
norm. I svenska språket finns många skällsord för ilskna<br />
<strong>kvinnor</strong>, men få om ilskna män. Vi har fyra gånger<br />
så många nedsättande uttryck om sexuellt utlevande<br />
<strong>kvinnor</strong> som om <strong>mot</strong>svarande män (Svahn, 1999). Ilskna<br />
<strong>kvinnor</strong> och <strong>kvinnor</strong> som uppenbart lever ut sin sexualitet<br />
bryter <strong>mot</strong> våra kulturella normer för ”goda” <strong>kvinnor</strong>s<br />
uppträdande.<br />
De flesta människor brukar inte reflektera medvetet<br />
över könsnormer, förutom i sammanhang som påtalas<br />
i media eller i diskussioner om arbetsfördelning. Men<br />
eftersom outtalade normer internaliseras, det vill säga<br />
omedvetet blivit en del av vår bild av världen, kan kvinnofientliga<br />
värderingar omfattas av både <strong>kvinnor</strong> och<br />
män och betraktas som naturliga av båda parter. Manligt<br />
kön anses allmänt tillföra något, exempelvis till kvinnodominerade<br />
yrken, och därför kunde intagningskraven<br />
sänkas något för blivande manliga förskollärare och<br />
sjuksköterskor. Däre<strong>mot</strong> uppfattas situationer av positiv<br />
särbehandling, alltså när två personer har likvärdiga meriter<br />
och man kan välja det underrepresenterade könet,<br />
ge <strong>kvinnor</strong> orättvisa fördelar.<br />
Vanligtvis är alltså kulturella normer och värderingar<br />
osynliga och betraktas som självklara sätt att vara för<br />
<strong>kvinnor</strong> och män. Den som avviker från normen, en tydligt<br />
självsäker kvinna eller en man som tar på sig ”kvinnosysslor”<br />
blir däre<strong>mot</strong> medveten om normens existens.<br />
Konsekvenser av outtalade normer<br />
En man får naturligtvis inte bruka <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> sin partner,<br />
men ofta tycker omgivningen att han kan förlåtas för<br />
22<br />
enstaka ”övertramp” under vissa omständigheter, i synnerhet<br />
om kvinnan fått honom att känna sig maktlös.<br />
Kvinnan kan uppfattas som alltför dominant, för självständig<br />
eller provocerande och därmed indirekt ansvarig<br />
för misshandel (Holmberg & Enander, 2004). En sådan<br />
kvinna har redan avvikit från den godtagna kvinnobilden<br />
och omgivningen kan förstå att en man reagerar, till<br />
och med att han tar till <strong>våld</strong> i frustration. Här finns en<br />
outtalad norm om <strong>kvinnor</strong>s uppförande som inte gäller<br />
för män, som vägleder hur den konkreta situationen<br />
hanteras när den blir känd. I återkommande studier visas<br />
att <strong>kvinnor</strong> som kategori är i underläge i förhållande till<br />
män som kategori – lönemässigt, politiskt, statusmässigt,<br />
osv. – utan att gripa till <strong>våld</strong> när de känner sig maktlösa.<br />
Maktlöshetsförklaringen gäller alltså inte båda könen.<br />
Den norska psykologen Hanne Haavinds studier av<br />
par<strong>relationer</strong> visade hur mentala strukturer, som förändras<br />
mycket långsamt, kan spela in i vardagslivet och<br />
ha betydelse för arbetsfördelningen i en familj. Mannens<br />
insatser betecknas som ”hjälpa till”, vilket lägger<br />
ansvaret på kvinnan. Det arbete mannen gör bestäms av<br />
honom och blir en gåva till henne – om hon förtjänar<br />
det. Arbetsfördelningen i hemmet är både ett uttryck<br />
för och bidrag till att fortsätta upprätthålla mannens<br />
historiska dominans i privatlivet. Samtidigt uppfattar<br />
båda det som normalt och naturligt (Haavind, 1982;<br />
Holmberg, 1993).<br />
I fråga om <strong>våld</strong> medför detta att många <strong>kvinnor</strong><br />
även står ut med en behandling som ligger bortom<br />
det vanligtvis accepterade såsom verbala kränkningar,<br />
hot, sexuellt tvång och <strong>våld</strong>sutbrott. Ofta är <strong>kvinnor</strong>na<br />
osäkra på och fruktar både mannens och omgivningens<br />
reaktion om de skulle protestera öppet och försöka<br />
förändra saken.<br />
Män som misshandlar drar nytta av glappet mellan<br />
jämställdhetsideologi som officiell norm och de ojämlika<br />
värderingar och normer som fortfarande lever kvar. De<br />
hänvisar ofta till den rätt de anser sig ha i förhållande<br />
till en kvinna de lever ihop med (t. ex. Hydén, 1992), en<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
”rätt” som låter som ett eko från det gamla bondesverige<br />
där husbonden kunde aga sin hustru om hon var<br />
uppstudsig eller inte skötte hushållsgöromålen till hans<br />
belåtenhet. I andra sammanhang kan männen hänvisa<br />
till en religiös norm, till och med åberopa en gudagiven<br />
rätt (Lundgren, 1992).<br />
Om vissa individer är medvetna om och tar avstånd<br />
från en sådan norm, upphäver det inte normens existens.<br />
Så länge många människor i praktiken godkänner att<br />
mannen har rättigheter som kvinnan i en relation inte<br />
ska ha kommer det privata förtrycket och även <strong>våld</strong>et att<br />
fortsätta existera.<br />
Bekämpandet av orättvisa och ojämlika strukturer<br />
sker bland annat genom nya lagar och en sträng tillämpning<br />
av dessa, vilket på sikt förväntas påverka både våra<br />
handlingar och våra värderingar. Men normer förändras<br />
långsammare än lagar.<br />
Kvinnors <strong>våld</strong>sanvändning<br />
Ingen teori är utan undantag, det gäller även könsmaktsordningen.<br />
Våld i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> betyder inte alltid<br />
en man som misshandlar sin kvinnliga partner. I det<br />
följande diskuteras dels <strong>kvinnor</strong> som misshandlar sin<br />
manlige partner, dels <strong>våld</strong> i samkönade <strong>relationer</strong>.<br />
Kvinnor som misshandlar en manlig partner<br />
Det finns ett fåtal fall där en kvinna misshandlar sin<br />
manlige partner. Området är föga studerat men en liten<br />
grupp <strong>kvinnor</strong>, förmodligen 3–5 % av alla kända fall av<br />
partner<strong>våld</strong>, kan räknas som misshandlare (Dobash &<br />
Dobash, 1980).<br />
Kvinnor är inte oförmögna till <strong>våld</strong> och grymheter,<br />
men i alla samhällen och kulturer reserveras både<br />
giltig och ogiltig <strong>våld</strong>sanvändning för män (Eliasson,<br />
1997). Somliga forskare har ändå hävdat att <strong>kvinnor</strong> är<br />
lika <strong>våld</strong>sbenägna i handling som män. De använder<br />
beteckningen ”familje<strong>våld</strong>”. Flera sorters argument<br />
åberopas. Ett är att forskare har förutfattade meningar<br />
och endast studerar konsekvenserna av <strong>våld</strong>, till exempel<br />
att misshandlade <strong>kvinnor</strong> ofta får svåra skador, eller att<br />
män undviker att rapportera det för dem skamliga att bli<br />
slagna av en kvinna (t.ex. Straus, 1993).<br />
Familje<strong>våld</strong>sstudierna har vissa utgångspunkter som<br />
förklarar deras annorlunda slutsatser. De fokuserar på<br />
enskilda händelser: antal slag, sparkar, örfilar osv., som<br />
kan fångas upp med frågeformulär där händelserna kan<br />
summeras, ofta utan hänsyn till sammanhanget. Man<br />
skiljer inte alltid mellan angripande <strong>våld</strong> och <strong>våld</strong> i<br />
försvar, vem som initierat <strong>våld</strong>et och vem som reagerar<br />
på det. Man följer inte heller utvecklingen av en relation<br />
eller en situation från ordväxling, hot och fram till<br />
skadligt brutalt och ofta kroniskt <strong>våld</strong>. Ekonomiskt <strong>våld</strong><br />
och utpressning via barnen är <strong>våld</strong>srelaterade händelser<br />
som inte tas upp i dessa studier.<br />
Alla läger är dock överens om att <strong>kvinnor</strong> inte är lika<br />
aggressiva som män, deras <strong>våld</strong> är inte på långt när lika<br />
starkt och skadeframkallande som <strong>mäns</strong> (Straus, 1993).<br />
Det finns heller inga rapporter om att <strong>kvinnor</strong> skulle<br />
försöka kontrollera och dominera sina partners genom<br />
psykologiskt förtryck, <strong>våld</strong> och hot. Kvinnor brukar<br />
heller inte förfölja och trakassera sina före detta partner<br />
i samma omfattning som män. Inget talar heller för att<br />
<strong>kvinnor</strong> skulle försöka kompensera sin genomsnittligt<br />
svagare kroppsstyrka genom tillhyggen, vapen osv. (Berk<br />
m fl, 1986; Gelles, 1990).<br />
Kvinnors <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> en manlig partner ingår vanligtvis<br />
i en situation där mannen redan är <strong>våld</strong>sam och hotfull<br />
(Pence & Paymar, 1993). Våldets mening och avsikt måste<br />
inkluderas för en god förståelse, enligt den syn som är<br />
accepterad i svensk lagstiftning. ”Familje<strong>våld</strong>” reserveras<br />
då för <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> vilken medlem som helst av en familj:<br />
barn, gamla, partners.<br />
Hur kan <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> förklaras? • Kapitel 2 23
Kvinnor mer ärliga om sitt <strong>våld</strong><br />
I intervjuundersökningar kan man komma närmare hur<br />
människor tänker och förstår sina handlingar än genom<br />
frågeformulär med färdiga påståenden som deltagarna<br />
ska ta ställning till. Forskarna Russell och Rebecca<br />
Dobash (2004) intervjuade ingående 95 par där mannen<br />
dömts för <strong>våld</strong>. En del av <strong>kvinnor</strong>na angavs också ha<br />
brukat <strong>våld</strong>, och båda var villiga att tala om sitt <strong>våld</strong>.<br />
Av denna undersökning framgår tydligt att män rapporterade<br />
mindre av det <strong>våld</strong> de utövat än vad <strong>kvinnor</strong><br />
gjorde om sitt <strong>våld</strong>. (För att kunna bedöma hur ärligt de<br />
svarat jämfördes mannens uppgifter om sitt <strong>våld</strong> med<br />
hur kvinnan beskrev hans <strong>våld</strong> och vice versa.) Paret var<br />
mer överens om kvinnans <strong>våld</strong>somfång än om mannens.<br />
Kvinnornas <strong>våld</strong> var alltid mildare och konsekvenserna<br />
mindre allvarliga. De flesta av männen tog inte kvinnans<br />
<strong>våld</strong> på allvar och förlöjligade situationen, en annan<br />
grupp män imponerades av hennes kraft och att hon<br />
vågade ta till <strong>våld</strong>. En tredje grupp blev förvånade eller<br />
arga. En mycket liten andel av de 95 intervjuade männen<br />
såg sig som offer för över<strong>våld</strong>. Vanliga reaktioner på <strong>våld</strong><br />
hos misshandlade <strong>kvinnor</strong>, såsom extrem rädsla, hjälplöshet<br />
och förvirring, rapporterades inte av männen.<br />
När <strong>kvinnor</strong> griper till <strong>våld</strong> är det i allmänhet i<br />
försvar för att få slut på mannens <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> henne, när<br />
alla andra utvägar har misslyckats eller när barnen hotas<br />
(Saunders, 1988). I det längsta är hennes strategi att försöka<br />
tala mannen till rätta, vädja till honom att han ska<br />
ta sitt förnuft tillfånga och upphöra med <strong>våld</strong>et.<br />
Att <strong>kvinnor</strong> som brukar <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> en partner är<br />
förhållandevis få är helt i enlighet med könsmaktsordningen.<br />
Öppen aggression fostras bort systematiskt<br />
hos flickor, medan vi tar det för givet och mer sällan<br />
ingriper när småpojkar slåss och är bråkiga. När småpojkar<br />
slår andra pojkar – eller flickor– kan det till och<br />
med uppfattas som normalt och förväntat för pojkar<br />
(Eliasson, 1997). När en kvinna griper till <strong>våld</strong> markerar<br />
omgivningen att det är en större avvikelse från godkänt<br />
uppförande för <strong>kvinnor</strong> än det är för män.<br />
24<br />
Partner<strong>våld</strong> i samkönade <strong>relationer</strong><br />
Våld kan också förekomma i samkönade förhållanden.<br />
Det finns både olikheter och likheter mellan <strong>våld</strong> i samkönade<br />
och <strong>våld</strong> i olikkönade <strong>relationer</strong>.<br />
Många stressfaktorer<br />
Ett rimligt antagande är att vid samkönat <strong>våld</strong> har<br />
psykologiska förklaringar på individnivå stor betydelse.<br />
Det ska inte tolkas som att det handlar om psykologiska<br />
avvikelser. Men en rad yttre faktorer kan samspela med<br />
individuella egenskaper och skapa mer stress i tillvaron.<br />
Generellt bidrar stress i omgivningen och yttre påfrestningar<br />
av olika slag till ökat <strong>våld</strong> inom familjen (Eliasson,<br />
1997). För samkönade par finns dessutom många<br />
yttre stressfaktorer rotade i intolerans och okunnighet.<br />
Studier visar att homofobi och diskriminering bidrar till<br />
påfrestningar i samkönade par<strong>relationer</strong>. Ofta är detta<br />
så starkt att även de drabbade själva tar till sig sådana<br />
värderingar, så kallad internaliserad homofobi. Sådana<br />
påfrestningar anses kunna bidra till <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> en partner<br />
av samma kön (Balsam & Szymanski, 2005).<br />
Samhällets brist på tolerans för annan sexualitet än<br />
mellan en kvinna och en man skapar utan tvivel stress<br />
och oro för lesbiska och homosexuella <strong>relationer</strong>. (Eftersom<br />
många lesbiska <strong>kvinnor</strong> upplever att begreppet<br />
homosexuell är alltför starkt associerat till en relation<br />
mellan två män och osynliggör <strong>relationer</strong> mellan lesbiska<br />
<strong>kvinnor</strong> nämns här konsekvent båda grupperna.)<br />
Intoleransen kan till och med gå så långt som till livshotande<br />
<strong>våld</strong>, det vill säga hatbrott (Tiby, 1999). Rädsla för<br />
hatbrott innebär bland annat att lesbiska och homosexuella<br />
par inte utan risk öppet kan visa helt vardagliga<br />
uttryck för kärlek och tillgivenhet.<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Att inte bli bekräftad som den man är<br />
Men en av de vanligaste stressfaktorerna är ännu mer<br />
fundamental och innebär att få hela sin existens förtigen<br />
och sin relation helt ignorerad, eller avfärdad i hånfulla<br />
ordalag. Att på olika sätt erkännas i sociala sammanhang<br />
är en grundläggande del av individens identitet. Den<br />
som har sitt erotiska begär riktat <strong>mot</strong> sitt eget kön får<br />
ofta inte detta erkännande, vilket drabbar både den som<br />
fortfarande inte ”kommit ut” och den som lever öppet<br />
med en partner. För samkönade parförhållanden kan det<br />
till exempel visa sig på så sätt att partnern blir utesluten<br />
från tillställningar där andra par är inbjudna, till och<br />
med inom familjekretsen.<br />
Individen blir inte bekräftad som människa, som den<br />
hon faktiskt är, och får inte sin relation till partnern erkänd<br />
som fullvärdig. Ytterligare stress tillkommer naturligtvis<br />
om andra uttrycker öppet ogillande av ens val av<br />
partner eller av relationen, eller hävdar att utlevd lesbisk<br />
och homosexuell sexualitet inte kan tolereras. När <strong>våld</strong>et<br />
i en samkönad relation blir ett faktum saknas för den<br />
<strong>våld</strong>sutsatta såväl medvetenhet om problemets allmänna<br />
existens (Junström, 2001), som tillgång på adekvat stöd<br />
och hjälp (Holmberg & Stjernqvist, 2006).<br />
För samkönat <strong>våld</strong> kan utöver andra stressfaktorer<br />
dessutom finnas hotet att bli avslöjad som lesbisk eller<br />
homosexuell för arbetsgivare, släkt och andra som antas<br />
inte förstå (Holmberg & Stjernqvist, 2006). Fördomar<br />
och utsattheten som lesbisk eller homosexuell och brist<br />
på såväl information som tillgängliga hjälpinstanser<br />
förhindrar den utsatta att söka hjälp.<br />
De individuella förtrycksmetoderna förefaller dock<br />
tämligen likartade oberoende av kön. Det handlar om<br />
fysiskt, sexuellt och psykologiskt <strong>våld</strong> (Holmberg &<br />
Stjernqvist, 2006). Vid <strong>våld</strong> och kränkningar från en<br />
partner av samma kön har den utsatta parten också ofta<br />
svårt att lämna relationen genom en djup rädsla för ensamhet.<br />
Gruppen är liten och av uppenbara skäl till stora<br />
delar osynlig; beroendet av partnern och den närmaste<br />
vänkretsen blir därför mycket stort (Junström, 2001). ■<br />
Hur kan <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> förklaras? • Kapitel 2 25
26<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Våldets omfattning och olika former<br />
Överfalls<strong>våld</strong>täkter, där en kvinna <strong>våld</strong>tas av en för henne obekant man, uppmärksammas stort i massmedia.<br />
I själva verket är det mycket vanligare att en kvinna <strong>våld</strong>tas av en man som hon är bekant med. Ännu större<br />
blir kontrasten vid en jämförelse mellan överfalls<strong>våld</strong>täkter och den misshandel av <strong>kvinnor</strong> i hemmen som<br />
pågår året om och som kanske blir små notiser i tidningen. Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> är såväl<br />
ett folkhälsoproblem, som ett brott <strong>mot</strong> <strong>mäns</strong>kliga rättigheter.<br />
3<br />
Våldets omfattning och olika former • Kapitel 3 27
Frågan om hur många <strong>kvinnor</strong> som misshandlas<br />
och dödas och med vilka medel har bland annat<br />
betydelse för att beräkna och utveckla resurser för<br />
att hjälpa <strong>kvinnor</strong>na och deras barn och för det förebyggande<br />
arbetet. För att rätt kunna tolka statistiken är<br />
kunskap om <strong>våld</strong>ets alla former nödvändig.<br />
Mäns <strong>våld</strong> i siffror<br />
Antalet fall av polisanmäld misshandel <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong><br />
oberoende av plats (inomhus eller utomhus) och oberoende<br />
av relation till gärningsmannen (bekant eller<br />
obekant) var år 2005 drygt 24 000 . Därav utgör antalet<br />
fall där gärningsmannen är bekant ca 75 %, det vill säga<br />
omkring 18 000 fall (Att ta ansvar för sina insatser,<br />
2006). I genomsnitt anmäldes alltså 49 fall om dagen där<br />
en kvinna misshandlats av en bekant man.<br />
Under 2005 polisanmäldes dessutom drygt 2 000<br />
fall av grov kvinnofridskränkning, en brottsrubricering<br />
som inkluderar flera brott såsom misshandel, ofredande<br />
och hemfridsbrott, och drygt 11 000 sexualbrott, såsom<br />
sexuellt ofredande, sexuellt tvång eller <strong>våld</strong>täkt. Av de<br />
personer som misstänks för sexualbrott är majoriteten<br />
män. (BRÅ)<br />
Men – den polisanmälda andelen är en liten del<br />
av den faktiska misshandeln. Mörkertalet är stort. Vi<br />
kommer närmare den verkliga siffran genom att multiplicera<br />
med fyra enligt en tumregel från internationell<br />
forskning om <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> person. I Kanada och Nya<br />
Zeeland, där man jämfört polisanmälningar med antalet<br />
misshandlade <strong>kvinnor</strong> i omfångsundersökningar, har<br />
man funnit att faktorn fyra kan vara en underskattning<br />
(Johnson, 1998).<br />
Även om vissa grupper av män är överrepresenterade<br />
i officiell statistik (se kapitel 6), finns män som utövar<br />
<strong>våld</strong> <strong>mot</strong> sin kvinnliga partner i alla sociala skikt. I takt<br />
med att <strong>våld</strong>et fått större uppmärksamhet och blivit en<br />
viktig samhällsfråga har antalet polisanmälningar ökat<br />
28<br />
sedan en rad år tillbaka. Om detta speglar en verklighet<br />
där <strong>våld</strong>et faktiskt också har tilltagit är en omdiskuterad<br />
fråga; hittills finns inga säkra siffror eller undersökningar<br />
som ger belägg för detta.<br />
Män som brukat <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> en partner tenderar att<br />
upprepa detta i nya <strong>relationer</strong>. Kvinnor däre<strong>mot</strong> tenderar<br />
i allmänhet, i <strong>mot</strong>sats till populära antaganden, att<br />
undvika män som utövar partner<strong>våld</strong> (Dobash & Dobash<br />
1980; Pahl, 1985). Det betyder att statistiken över antalet<br />
fall av misshandel kan överskatta antalet män som misshandlar<br />
sin partner.<br />
Många nedlagda fall<br />
Förutsatt att det polisanmälda <strong>våld</strong>et är en fjärdedel<br />
av det faktiska <strong>våld</strong>et blir alltså så mycket som 75% ett<br />
mörkertal. Om endast andelen dömda räknas blir de<br />
officiella siffrorna relativt sett ännu lägre, eftersom<br />
flertalet anmälda fall läggs ned i brist på hållbara bevis.<br />
I exempelvis en kartläggning från Brottsförebyggande<br />
rådet (BRÅ), som gällde slutet av 1990-talet, väcktes<br />
åtal i bara 10 % av polisanmälda fall av grov kvinnofridskränkning.<br />
Av dessa blev i sin tur 40 % nedlagda. En<br />
bidragande orsak är långa handläggningstider, och under<br />
den tiden blir kvinnan mindre benägen att stå fast vid<br />
sina ursprungliga uppgifter och är mycket ofta utsatt<br />
för påtryckningar. Det är inte bara mannen som hotar<br />
och försöker vädja till henne, släktingar och vänner kan<br />
också pressa henne att ändra sig. En åklagare kan driva<br />
målet ändå men det är svårare utan hennes samarbete<br />
(Soukkan & Lindström, 2000).<br />
Att polisanmäla sin partner är för de flesta <strong>kvinnor</strong><br />
inget alternativ, åtminstone inte som första åtgärd.<br />
Många vet inte ens att de är utsatta för ett brott, utan<br />
ser det som ett personligt problem i äktenskapet/förhållandet<br />
som de båda måste reda ut. Kvinnan vill inte<br />
hämnas på mannen eller sätta honom i fängelse, hon vill<br />
leva utan <strong>våld</strong>. I omfångsundersökningen ”Slagen Dam”<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
(mer om undersökningen nedan) angav endast 15 % av<br />
<strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> att de hade polisanmält den senaste<br />
<strong>våld</strong>shändelsen (Lundgren, Heimer m.fl. 2001).<br />
När en kvinna tar steget att anmäla har hon i regel<br />
utsatts för otaliga <strong>våld</strong>sattacker och försökt lösa problemet<br />
på egen hand. Hon kan till och med ha försökt lämna<br />
mannen flera gånger men av olika skäl återvänt hem.<br />
De brittiska forskarna Dobash & Dobash (1980) hävdade<br />
att <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> gör 3–5 försök att lämna mannen<br />
innan de kommer iväg – om de lyckas. Enligt en<br />
amerikansk studie har <strong>kvinnor</strong>na i medeltal sökt hjälp<br />
sex gånger från familj, vänner och samhällsinstitutioner<br />
innan de lämnar förhållandet (Gondolf, 1988).<br />
Dödligt <strong>våld</strong><br />
Den för kvinnan farligaste fasen i en <strong>våld</strong>srelation inträder<br />
när hon lämnar mannen och samtidigt polisanmäler<br />
honom (Campbell, 1992; Wilson & Daly, 1993). Risken<br />
att drabbas av dödligt <strong>våld</strong> anses vara som störst under<br />
de två första månaderna efter separationen och polisanmälan<br />
(Ellis, 1994). Av den anledningen är det angeläget<br />
att berörda myndigheter känner till risken och kan vidta<br />
adekvata skyddsåtgärder.<br />
Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) avlider cirka<br />
16 <strong>kvinnor</strong> per år i Sverige till följd av <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> i <strong>nära</strong><br />
<strong>relationer</strong> och detta är den siffra som allmänt brukar<br />
användas (Rying m.fl. 2001). En rättsmedicinsk studie<br />
(Ramner, 1989) fann dock att ca 30 <strong>kvinnor</strong> per år avlider<br />
efter känt <strong>våld</strong>. Ramners studie omfattar tioårsperioden<br />
1971–1980 medan BRÅ-undersökningen gäller polishandlagda<br />
fall under 1990-talet. Indirekta makt- och<br />
förtrycksmetoder, som att hindra kvinnan från att söka<br />
läkarvård och på sikt riskera att hon dör i sviterna av en<br />
försummad diabetes eller cancer, ingår inte i BRÅ:s undersökning.<br />
Självmord till följd av långvarig misshandel<br />
är inte heller inkluderat.<br />
Olika typer av undersökningar<br />
Vilka vägar finns för att nå fram till en så korrekt siffra<br />
som möjligt över <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>? En kritisk<br />
fråga är vilket underlag man har, om det är ett statistiskt<br />
representativt urval av befolkningen eller ett speciellt<br />
och mer begränsat urval. Urvalet av deltagare bestämmer<br />
vilken bild som ges, och de frågor som ställs begränsar<br />
de svar som är möjliga att få. Om vi frågar: ”Varför<br />
blir <strong>kvinnor</strong> slagna?” och fokuserar på <strong>kvinnor</strong>na i stället<br />
för att fråga: ”’Varför slår män?” och studerar de män<br />
som slår, får vi väldigt olika svar.<br />
Många undersökningar av <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> bygger<br />
på intervjuer med <strong>kvinnor</strong> som sökt hjälp på kvinnojourer<br />
och – åtminstone för tillfället – har lämnat<br />
sin <strong>våld</strong>samme man. De kan ha haft svårare att frigöra<br />
sig än <strong>kvinnor</strong> som inte sökt hjälp utifrån utan klarat<br />
sig med det som deras egna nätverk kan erbjuda. Det är<br />
möjligt att <strong>kvinnor</strong> som sökt hjälp på kvinnojourer utgör<br />
en speciell grupp av <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong>. Å andra sidan<br />
förefaller <strong>kvinnor</strong> ur alla sociala skikt söka sig till kvinnojourer<br />
så den sociala representationen är sannolikt<br />
inte så skev. Kvinnor kan också aktivt hänvisas till kvinnojourer<br />
av polis, sjukvård osv. om andra hjälpinstanser<br />
inte är kända på orten.<br />
SCB-undersökningar och ”Slagen Dam”<br />
Brottsförebyggande rådets rapporteringar av <strong>våld</strong> <strong>mot</strong><br />
<strong>kvinnor</strong> bygger i allmänhet på <strong>våld</strong> som är dokumenterat<br />
i offentliga handlingar, anmälningar, domar m.m., vilket<br />
logiskt ger färre fall än i mer generella omfångsundersökningar<br />
där deltagarna utgör ett statistiskt urval av<br />
befolkningen. Två exempel på stora sådana undersökningar<br />
är Statistiska centralbyråns undersökningar och<br />
”Slagen Dam”.<br />
Varje år genomför Statistiska centralbyrån (SCB)<br />
undersökningar om levnadsförhållanden bland <strong>kvinnor</strong><br />
och män i åldern 18–84 år. I undersökningen ställs frågor<br />
Våldets omfattning och olika former • Kapitel 3 29
om fysisk <strong>våld</strong>sutsatthet de senaste 12 månaderna. Av<br />
<strong>kvinnor</strong>na uppgav 3,3 procent i undersökningen från<br />
2002/03 att de utsatts för fysiskt <strong>våld</strong> (Att ta ansvar för<br />
sina insatser, 2006).<br />
I samband med Kvinnofridsreformen (se faktaruta 3)<br />
uppdrog regeringen åt Brottsoffermyndigheten att göra<br />
en brottsofferundersökning om <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>.<br />
Uppdraget gick till professorerna Eva Lundgren och<br />
Gun Heimer. Resultatet blev undersökningen ”Slagen<br />
Dam – Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i jämställda Sverige” som<br />
publicerades år 2001. Av 10 000 slumpvis utvalda <strong>kvinnor</strong><br />
svarade 70 %, en hög svarsfrekvens.<br />
Kvinnorna besvarade ett omfattande frågeformulär<br />
om olika typer av övergrepp av nuvarande make/sambo,<br />
före detta make/sambo, män som de haft en sexuell<br />
relation med men inte bott ihop med och män som de<br />
inte haft en sexuell relation med. Frågorna gällde dels<br />
övergrepp under det senaste året, dels sedan <strong>kvinnor</strong>nas<br />
15-årsdag. Syftet var att spegla <strong>kvinnor</strong>s hela erfarenhet<br />
av <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong>.<br />
Undersökningen visade att 35 % av <strong>kvinnor</strong>na någon<br />
gång upplevt fysiskt eller sexuellt <strong>våld</strong> eller hot från en<br />
tidigare partner. Drygt var tionde kvinna, 11 %, har någon<br />
gång varit utsatt för fysiskt eller sexuellt <strong>våld</strong> från den<br />
nuvarande partnern, varav hälften, drygt 5 %, under det<br />
senaste året.<br />
Sambandet är starkt mellan kontrollerande beteende<br />
(till exempel svartsjuka och att kalla kvinnan för nedsättande<br />
saker) och brukandet av <strong>våld</strong>. Fyra av tio <strong>kvinnor</strong><br />
med en svartsjuk man hade utsatts för <strong>våld</strong> av honom<br />
liksom tre av fyra <strong>kvinnor</strong> vars man kallat dem nedsättande<br />
namn (Lundgren, Heimer m.fl., 2001).<br />
Olika former av <strong>våld</strong><br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> sin kvinnliga partner tar sig uttryck i<br />
fysiskt, sexuellt och psykiskt <strong>våld</strong>. Andra maktmedel<br />
och dominansmetoder – som ibland inkluderas i psy-<br />
30<br />
kologiskt <strong>våld</strong> – kan vara att begränsa kvinnans tillgång<br />
till pengar och göra henne helt ekonomiskt beroende av<br />
honom, hindra henne från att sova så mycket som hon<br />
behöver, eller förhindra att hon söker sjukvård.<br />
Att definiera ett begrepp korrekt är grundläggande.<br />
Vad gäller så svåra problem som <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> en partner gäller<br />
det att inkludera alla olika aspekter av <strong>våld</strong>et. Definitionen<br />
av <strong>våld</strong> är viktigt inte endast för forskning och<br />
statistik. Det spelar också roll i vardagliga sammanhang<br />
och avgör hur vi förhåller oss till de <strong>våld</strong>sutsatta och<br />
påverkar deras möjligheter att välja hur de ska hantera<br />
övergreppen. Fysiskt <strong>våld</strong> som slag, sparkar, stryptag osv.<br />
kan de flesta utan svårighet identifiera som <strong>våld</strong> medan<br />
andra övergrepp ofta faller utanför ramen för vad som<br />
uppfattas som <strong>våld</strong>.<br />
Den brittiske forskaren Jeff Hearn (2004) visade hur<br />
<strong>våld</strong>samma män och deras kvinnliga partners definierar<br />
<strong>våld</strong> på olika sätt. Männen, som var dömda för <strong>våld</strong>sbrott<br />
<strong>mot</strong> sin partner, ansåg att det som domstolen funnit vara<br />
<strong>våld</strong> skulle kallas för <strong>våld</strong>. Därutöver räknade de in <strong>våld</strong><br />
starkare än en knuff samt <strong>våld</strong> som orsakade, eller sannolikt<br />
kunde orsaka, fysisk skada som mannen bedömde<br />
som varaktig. Fysiskt <strong>våld</strong> som inte betraktades som explicit<br />
sexuellt ansågs höra hemma i en särskild kategori.<br />
Psykiskt <strong>våld</strong> uteslöts helt och hållet av de <strong>våld</strong>sdömda<br />
männen.<br />
De brittiska <strong>kvinnor</strong>na i samma undersökning ansåg<br />
däre<strong>mot</strong> att <strong>våld</strong> också handlade om möjligheten att<br />
kontrollera <strong>våld</strong>samma kränkande och hotfulla handlingar<br />
och dessas konsekvenser. Om man inte håller<br />
tillbaka sådant beteende är det <strong>våld</strong>. Margaretha Hydén<br />
(1995) har liknande resultat. Bland annat visar hon i citat<br />
från <strong>våld</strong>samma män hur de gör omskrivningar av en<br />
<strong>våld</strong>shändelse, där hustrun kanske till och med behövt<br />
läkarhjälp för sina skador, och kallar händelsen för<br />
”bråk”. Att kalla det för ”bråk” innebär något ömsesidigt<br />
och vardagligt och framför allt mindre allvarligt.<br />
Det kan också nämnas att vissa forskare anser att vi<br />
för klarhetens skull bör skilja mellan ”vanligt partner-<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
<strong>våld</strong>” och ”patriarkal terror”, där det senare konstituerar<br />
det extremt grymma och utstuderade <strong>våld</strong>et (Johnson,<br />
1993). Studier som direkt jämför de två finns ännu inte<br />
och det är heller inte helt klarlagt om det rör sig om<br />
olika faser i en utveckling eller två distinkta typer av<br />
<strong>våld</strong>. Dobash & Dobash (1980) hävdar att med tiden blir<br />
många män mer oförsiktiga och bryr sig mindre om att<br />
undvika vittnen. Möjligen kan <strong>våld</strong>et bli värre över tid<br />
och ”partner<strong>våld</strong>” kan vara det som inträffar tidigare i<br />
en relation och utvecklas till ”patriarkal terror” och bli<br />
mer grymt och hänsynslöst. Detta bör studeras eftersom<br />
det har betydelse för förebyggande åtgärder, men också<br />
för interventioner/insatser för <strong>våld</strong>samma män. Kvinnor<br />
som blir utsatta för olika sorters <strong>våld</strong> kan lära sig hur det<br />
utvecklas och dra sig ur. Interventionsmetoderna kan<br />
också modifieras för olika grupper av män.<br />
Fysiskt <strong>våld</strong><br />
Undersökningen ”Slagen Dam” räknar följande handlingar<br />
som fysiskt <strong>våld</strong>: mannen har kastat något på<br />
kvinnan som kunde skada henne, han har knuffat, hållit<br />
fast eller släpat henne, slagit henne med knytnäve, med<br />
något hårt föremål eller sparkat henne, tagit stryptag<br />
eller försökt kväva kvinnan, bankat hennes huvud <strong>mot</strong><br />
något, hotat med eller använt skjutvapen eller annat vapen<br />
(Lundgren, Heimer m.fl., 2001). Enligt Holmberg &<br />
Enander (2004) kan fysiskt <strong>våld</strong> ”vara allt ifrån en knuff<br />
till ett knivhugg”.<br />
Sexuellt <strong>våld</strong><br />
Sexuellt <strong>våld</strong> är fysiska handlingar som <strong>våld</strong>täkt och<br />
andra fysiska sexuella övergrepp av mannen. Till sexuellt<br />
<strong>våld</strong> räknas även om kvinnan tvingas utföra sexuella<br />
handlingar som väcker obehag eller om hon tvingas till<br />
sexuella aktiviteter inför andra. Att tvingas se på pornografi<br />
är också en form av sexuellt <strong>våld</strong> (Att ta ansvar för<br />
sina insatser, 2006).<br />
Det förekommer att mannen tvingar kvinnan till samlag<br />
efter ett misshandelstillfälle. Gränsen mellan sexuellt<br />
umgänge och <strong>våld</strong>täkt kan vara oklar: ”Om han var på<br />
det humöret gällde det att snabbt ställa om sig i huvudet.<br />
Annars blev det ju <strong>våld</strong>täkt.” (Eliasson, opublicerat).<br />
Psykiskt <strong>våld</strong><br />
En stor del av kontrollen och <strong>våld</strong>et <strong>mot</strong> kvinnan är av<br />
psykologisk natur. Det är en gammal välkänd maktutövningsmetod<br />
att inte vara förutsägbar, att ena dagen vara<br />
lugn och tillmötesgående och nästa retlig och hotfull.<br />
Detta är ett vanligt beteende hos <strong>våld</strong>samma män och<br />
det gör kvinnan osäker på vad som sker, mer eftergiven<br />
och angelägen att vara till lags. Husfriden är viktig och<br />
det anses ofta vara kvinnans uppgift att bevara den<br />
genom att hålla familjens olika medlemmar nöjda och<br />
glada (Haavind, 1982; Kaschak, 1992).<br />
Psykiskt <strong>våld</strong> tar sig många former. Till exempel ingår<br />
verbala kränkningar, försök att isolera kvinnan från<br />
omgivningen, att försätta henne i ekonomiskt beroende,<br />
förstörelse av för kvinnan viktiga och kära ägodelar, hot<br />
och skrämsel, e<strong>mot</strong>ionell utpressning, skambeläggande<br />
och utnyttjande av barnen för att få kontroll över kvinnan<br />
(Dobash & Dobash, 1980; Lundgren, Heimer m.fl.,<br />
2001).<br />
Det kan också förekomma att mannen beordrar kvinnan<br />
att stiga upp mitt i natten och laga mat åt mannen<br />
och hans vänner, som kommer hem från en krogrunda<br />
eller en resa. I närvaro av andra har kvinnan svårt att<br />
protestera öppet, och mannen visar sin makt över kvinnan<br />
inför sina vänner.<br />
Hans raseri är också ett hinder för att kvinnan ska<br />
protestera och hon finner det enklast att lyda. Han höjer<br />
rösten och hon bedömer det bäst att vara följsam. Varje<br />
gång intalar hon sig att det är tillfälligt problem och att<br />
hon har kontroll över situationen. Tvånget och <strong>våld</strong>et<br />
kan bli ett vanligt återkommande inslag i parets liv, men<br />
Våldets omfattning och olika former • Kapitel 3 31
få <strong>kvinnor</strong> anser det vara ”normalt” i betydelsen att de<br />
förtjänar behandlingen. De kan underkasta sig hans<br />
behandling av nödvändighet, när <strong>våld</strong>et blivit en rutin.<br />
Samtidigt är de ofta så utmattade och förvirrade av manens<br />
lynnighet att de inte kan stå e<strong>mot</strong> och försvara sin<br />
integritet. Om mannen också begränsar kvinnans möjlighet<br />
att tala med andra och hennes tillgång till pengar<br />
får hon allt svårare att slita sig loss, även om hon inte har<br />
barn att ta hänsyn till. (Faktaruta 5 sammanfattar olika<br />
kontroll- och dominansmetoder.)<br />
Sveket <strong>mot</strong> sig själva, att inte stå upp för sitt eget<br />
människovärde, ser många intervjuade <strong>våld</strong>sutsatta<br />
<strong>kvinnor</strong> som det värsta. Forskarna Holmberg & Enander<br />
(2004) ställer också frågan om inte detta är kärnpunkten<br />
i maktutövningen när mannen får kvinnan att kränka<br />
sej själv:<br />
” … just det sveket när jag hade lovat mig själv det./…/<br />
det var nog den värsta känslan.” (Anneli, I)<br />
Samtidigt uttrycker mannen ofta sitt förakt för kvinnan<br />
när hon ger efter för hans hot och båda vet att det är<br />
<strong>mot</strong> hennes vilja. Sådana situationer stärker hans övertag.<br />
Starka e<strong>mot</strong>ionella band<br />
Holmberg & Enander (2004) beskriver också de e<strong>mot</strong>ionella<br />
band av kärlek, rädsla, hat, medlidande, skuld och<br />
hopp som kan binda kvinnan vid mannen som därmed<br />
lättare kan kontrollera henne. Denna bindning påtalas<br />
också av Dutton & Painter (1981), som framhåller att den<br />
både förhindrar upptäckten av problemet för utomstående<br />
och bevarar ett destruktivt förhållande.<br />
I synnerhet <strong>våld</strong>samma män brukar vara e<strong>mot</strong>ionellt<br />
beroende av den kvinna han misshandlar och förödmjukar.<br />
Hemligheten om hans <strong>våld</strong>samhet som de bevarar<br />
tillsammans kan hålla dem samman, och för kvinnan är<br />
insikten om mannens skörhet en faktor som får henne<br />
att tveka att lämna honom. Kvinnor kan ligga söderslagna<br />
på sjukhus och oroa sig för om mannen äter ordentligt<br />
därhemma.<br />
32<br />
Trots det till synes irrationella agerandet är dessa<br />
<strong>kvinnor</strong> inte avvikande från normen för kvinnligt beteende.<br />
Kvinnor i allmänhet förväntas ta ansvar för mannens<br />
och barnens välbefinnande, fysiskt och e<strong>mot</strong>ionellt.<br />
Det är en av kulturen godkänd ordning för <strong>kvinnor</strong><br />
att få social betydelse (Kaschak, 1992). Under vanliga<br />
förhållanden kan det också ge stor psykologisk tillfredsställelse<br />
att sköta om andra. Men en <strong>våld</strong>sutsatt kvinna<br />
kan känna skam och till och med skuld över att ha blivit<br />
misshandlad och litar inte på att någon annan kommer<br />
att vilja vara tillsammans med henne. Då har hon tagit<br />
till sig mannens version av henne, av <strong>våld</strong>et och anledningen<br />
till det (Eliasson, 1997). ■<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
FAKTARUTA 5<br />
KONTROLL- OCH DOMINANSMETODER<br />
HOS VÅLDSAMMA MÄN<br />
1. Isolering. Kvinnan hindras att träffa släkt, vänner, arbetskamrater<br />
och andra som kan vara en <strong>mot</strong>vikt till mannens omdömen<br />
om henne och hans tolkningar av olika händelser.<br />
2. Skrämsel. Brutalt uppträdande; hotfulla gester, blickar och<br />
röstläge. Vara oberäknelig och ge henne skulden, när hon inte<br />
förstår vad han menar. Tvinga henne att göra saker hon är rädd<br />
för, till exempel att beröra en orm eller hålla i en spindel.<br />
3. Tvång och hot. Hot om bestraffning, hot <strong>mot</strong> barn, husdjur,<br />
<strong>nära</strong> vänner för att tvinga kvinnan att gå med på saker <strong>mot</strong> sin<br />
vilja.<br />
4. Ekonomiskt tvång. Mannen kontrollerar ekonomin, kvinnan<br />
blir ekonomiskt beroende av honom. Om möjligt hindrar han<br />
henne från att arbeta.<br />
5. Utpressning via barnen. Pappan låter barnen framföra (förtäckta)<br />
hot, förolämpningar osv. till mamman. Han uppmuntrar<br />
barnen att förnedra henne, kalla henne elaka namn m.m. Hot<br />
om att ta barnen från kvinnan.<br />
Våldets omfattning och olika former • Kapitel 3 33
34<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Särskilt utsatta grupper av <strong>kvinnor</strong><br />
I detta kapitel lyfts några grupper av <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> fram som kan ha särskilda problem och behov på<br />
grund av språksvårigheter, isolering, dålig kunskap om rättssystemet och om samhällets möjlighet att ge<br />
hjälp i en krissituation m.m. Det är <strong>kvinnor</strong> med utländsk bakgrund, <strong>kvinnor</strong> och flickor utsatta för heders-<br />
relaterat <strong>våld</strong>, <strong>kvinnor</strong> med missbruksproblem och <strong>kvinnor</strong> med funktionsnedsättning.<br />
Särskilt utsatta grupper av <strong>kvinnor</strong> • Kapitel 4<br />
4<br />
35
Det är ett vanligt antagande att <strong>våld</strong>et i familjer<br />
med annan etnisk bakgrund än den generella<br />
svenska, ”invandrarfamiljer”, är vanligare än<br />
bland infödda svenskar. Då avses vanligen inte invandrare<br />
från Norge, Finland eller andra nordeuropeiska länder<br />
utan människor som kommer från Mellanöstern eller<br />
andra avlägsna platser.<br />
Kvinnor med utländsk bakgrund<br />
I den stora omfångsundersökningen ”Slagen Dam” var<br />
antalet deltagande <strong>kvinnor</strong> från utomnordiska länder litet,<br />
men andelen som utsatts för <strong>våld</strong> från en partner låg<br />
något högre än för övriga <strong>kvinnor</strong> (Lundgren, Heimer<br />
m.fl., 2001). I statistiken över polisanmäld misshandel i<br />
<strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> finns också en överrepresentation av utrikes<br />
födda gärningsmän (Att ta ansvar för sina insatser,<br />
2006).<br />
Anknytningsfall<br />
En särskilt utsatt grupp bland <strong>kvinnor</strong> som är födda<br />
utomlands och som kommer till Sverige är så kallade<br />
anknytningsfall. De kommer för att gifta sig eller leva<br />
i en relation med en man som har uppehållstillstånd i<br />
Sverige. Av alla personer som år 2004 ansökte om uppehållstillstånd<br />
med hänvisning till familjeanknytning<br />
utgjorde <strong>kvinnor</strong> cirka 60 % (Schlytter & Jemteborn, 2005).<br />
Två typer av anknytningsfall som kan innebära en riskfylld<br />
situation för kvinnan ska diskuteras här: när en kvinna<br />
kommer för att leva med en svensk man och när det kan<br />
handla om arrangerat äktenskap med en landsman.<br />
Det är inte många personer från Thailand, Ryssland<br />
eller Rumänien som söker som anknytningsfall. Det är<br />
inte heller många från dessa länder som bor i Sverige.<br />
Men av personer från Thailand, Ryssland och Rumänien<br />
som sökte som anknytningsfall år 2004 var <strong>kvinnor</strong>na i<br />
klar majoritet; 95 % av de från Thailand som sökte som<br />
36<br />
anknytningsfall var <strong>kvinnor</strong> och 86 % respektive 73 %<br />
för Ryssland och Rumänien. Man kan anta att <strong>kvinnor</strong>na<br />
kommer för att ansluta sig till en svensk man, det vill<br />
säga att paret har blandad nationell bakgrund.<br />
Däre<strong>mot</strong> finns det ett stort antal inflyttade personer<br />
till Sverige från exempelvis Irak och Iran, och därifrån<br />
kommer också många <strong>kvinnor</strong> som söker uppehållstillstånd<br />
genom anknytning. Av personer från Irak och Iran<br />
som år 2004 sökte som anknytningsfall stod <strong>kvinnor</strong>na<br />
för 70 % respektive 64 %. När kvinnan söker som anknytningsfall<br />
till en man med samma ursprungsland kan<br />
det röra sig om arrangerade äktenskap.<br />
I väntan på permanent uppehållstillstånd<br />
I båda fallen ovan finns ett potentiellt maktmedel<br />
för mannen som saknas i andra situationer, nämligen<br />
utlänningslagens krav för permanent uppehållstillstånd.<br />
Då måste relationen anses som seriös (skenäktenskap i<br />
syfte att få uppehållstillstånd är lagstridigt), och kvinnan<br />
måste ha levt med mannen i Sverige i minst två<br />
år. Om kvinnan lämnar mannen inom denna tidsgräns<br />
löper hon risk att bli utvisad till sitt hemland, där hon<br />
som skild kvinna oftast saknar inkomstmöjligheter och<br />
kanske inte heller är välkommen tillbaka till sin familj.<br />
Detta är känt av många män som kan utnyttja det för att<br />
göra kvinnan beroende av dem. Hon undanhålls då såväl<br />
information om sina rättigheter som möjlighet att lära<br />
sig språket och på egen hand skaffa vänner och kunna<br />
orientera sig i Sverige.<br />
I den grupp som antas ha kommit som anknytningsfall<br />
till en svenskfödd man kan mannen bete sig helt<br />
annorlunda i Sverige än hon förut sett honom. Ofta har<br />
paret träffats i hennes hemland där han kanske har presenterat<br />
sig som en generös man, men nu kan han neka<br />
henne både kläder och annat. Om hon har barn med<br />
sig får de ofta en liknande behandling och kan till och<br />
med undanhållas skolgång. Det förekommer att mannen<br />
misshandlar kvinnan psykiskt och fysiskt och utsätter<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
henne för sexuella övergrepp. Om hon inte har några<br />
egna kontakter blir hon praktiskt taget hans fånge.<br />
I den andra gruppen, om kvinnan kommit till Sverige<br />
genom ett arrangerat äktenskap, måste hon leva efter<br />
stränga regler som mannen ofta inte följer själv. Även<br />
mannen kan ha tvingats till äktenskapet av sin släkt<br />
och kanske tar ut detta på kvinnan. Isolering och de<br />
stränga uppförandereglerna ger henne få möjligheter till<br />
hjälp om konflikter uppstår och mannen blir <strong>våld</strong>sam,<br />
eller om hon kränks på andra sätt. Inte ens hennes egen<br />
familj kan eller vill alltid ställa upp för henne.<br />
Undantag från 2-årsregeln<br />
Lagen om permanent uppehållstillstånd för anknytningsfall<br />
innehåller dock ett undantag från 2-årsregeln.<br />
Om <strong>våld</strong> har utövats <strong>mot</strong> kvinnan eller hennes barn,<br />
eller om hon varit utsatt för andra allvarliga inskränkningar<br />
av sin frihet och integritet eller om det finns<br />
andra vägande skäl, kan detta beaktas. Om kvinnan i sitt<br />
hemland riskerar förföljelse pga. kön, till exempel om<br />
hon som frånskild hotas till livet av sin eller mannens<br />
släkt, kan detta också räknas till hennes fördel.<br />
Problemet är att kvinnan måste känna till undantaget<br />
och presentera bevisning för de skäl hon åberopar.<br />
Det förutsätter språkkunskaper, kontakter med och vissa<br />
kunskaper om det svenska rättssystemet, alltså sådant<br />
som mannen kan ha undanhållit henne. När hon i brist<br />
på utvägar försöker stå ut med situationen kan det anföras<br />
e<strong>mot</strong> henne vid senare tillfälle. Om hon exempelvis inte<br />
sett till att få godkänd dokumentation av sina skador när<br />
hon varit tvungen att söka medicinsk vård efter mannens<br />
<strong>våld</strong>, kan hennes ansökan falla på det. En kvinna som inte<br />
får gå ut ensam och inte behärskar svenska språket har<br />
oftast mannen med sig till sjukvården där han kanske till<br />
och med tolkar för henne – en situation där hon knappast<br />
kan förväntas be om rättsintyg på skadorna.<br />
I realiteten betyder detta att definitionen av <strong>våld</strong>et<br />
är strängare för utlandsfödda än för svenska <strong>kvinnor</strong> i<br />
Särskilt utsatta grupper av <strong>kvinnor</strong> • Kapitel 4<br />
<strong>mot</strong>svarande situation, det vill säga när de bedöms av<br />
en rättsinstans. Våldet måste också kunna visas vara<br />
upprepat, systematiskt och inte tillfälligt. Som bevis kan<br />
dokumentation från sjukvården utnyttjas eller vittnen<br />
till <strong>våld</strong>et eller dess konsekvenser. Kvinnan måste också<br />
ha lämnat mannen om hon eller hennes barn har blivit<br />
misshandlade eller kränkta under samlevnadsperioden<br />
med mannen. Att uppskjuta avslöjanden av <strong>våld</strong> och<br />
kränkningar tills kvinnan inte står ut längre utan lämnar<br />
mannen och därför ska utvisas medför att kraven blir<br />
särskilt stora, och då måste hon också kunna visa varför<br />
hon inte rapporterat <strong>våld</strong>et tidigare. Verkligheten visar<br />
att undantaget från 2-årsregeln är så strängt formulerat<br />
att möjligheterna i praktiken är mycket begränsade.<br />
Mycket få ansökningar från en kvinna som lämnat sin<br />
man innan två år har gått får bifall, <strong>våld</strong>et anses ofta inte<br />
tillräckligt allvarligt eller kvinnans bevisning för svag<br />
(Schlytter & Jemteborn, 2005).<br />
Flyktingar och asylsökande<br />
En del <strong>kvinnor</strong> med utländsk bakgrund som kommer<br />
till Sverige är flyktingar och asylsökande. Ju mer social<br />
och ekonomisk stress en grupp lever under, desto oftare<br />
förekommer <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>. Samhällen och kulturer i<br />
sönderfall visar också en stark ökning av <strong>våld</strong> i hemmen,<br />
<strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> och barn. Exemplet Nordirland är välkänt i<br />
Europa (Mc Williams, 1998).<br />
Eftersom yttre stress och politiskt förtryck alstrar <strong>våld</strong><br />
i hemmen kan vi förvänta oss mer <strong>våld</strong> bland familjer i<br />
Sverige där man flytt från politiskt förtryck och förföljelse<br />
i sina hemländer. Att komma som flykting är i sig en<br />
stressfylld situation och åtskilliga människor är skadade<br />
av krigserfarenheter, tortyr, osv. Om hjälp och behandling<br />
för dessa problem inte erbjuds finns risk att situationen<br />
medför <strong>våld</strong> från männen <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> och barn.<br />
37
Hedersrelaterat <strong>våld</strong><br />
Hedersrelaterat <strong>våld</strong> kallas <strong>våld</strong> som utövas i namn av en<br />
familjs eller släkts heder. Definitionen av heder är gjord<br />
utifrån normen om <strong>mäns</strong> överordning över <strong>kvinnor</strong>. En<br />
man som vill bli respekterad försörjer och försvarar sin<br />
familj och ser till att alla dess medlemmar följer kollektivets<br />
lagar. Hela gruppen är införstådd med dessa regler<br />
– och de konsekvenser som drabbar den som avviker.<br />
Detta är en starkt patriarkal ordning. Normen för manlighet<br />
är i hög grad utformad i relation till <strong>mäns</strong> kontroll<br />
och makt över familjens <strong>kvinnor</strong>, framför allt av deras<br />
kyskhet.<br />
Hedersrelaterat <strong>våld</strong> är en särskild form av <strong>våld</strong> på<br />
strukturell nivå, som i huvudsak bärs av tradition och<br />
praktiseras bland vissa grupper från Mellanöstern,<br />
Nordafrika och Sydasien – såväl bland kristna och judar<br />
som muslimer. Det förekommer framför allt i länder<br />
som saknar demokratiska traditioner och ett fungerande<br />
rättssystem. Familjer från dessa områden kan ta med sig<br />
sedvänjan till Sverige, även om naturligtvis långt ifrån<br />
alla gör det (Reyes, 2006).<br />
Fadime Sahindal blev symbol<br />
Den så kallade hederskulturen kan upprätthållas av traditionella<br />
principer om bestraffning då <strong>kvinnor</strong>na, enligt<br />
en snävt definierad uppförandekodex, anses ha befläckat<br />
familjens heder. Familjens män måste då bestraffa en dotter,<br />
syster, kvinnlig kusin eller hustru för att återställa<br />
familjens heder och i extrema fall ta livet av kvinnan.<br />
Det kan även förekomma att en man som sätter sig över<br />
traditionen och uppvaktar en bortlovad flicka kan straffas<br />
med döden, om han inte drar sig tillbaka.<br />
I den traditionella maktutövningen ligger att alla är<br />
ålagda att följa den, om än i olika roller. Äldre <strong>kvinnor</strong><br />
kan bli övervakare för yngre och rapportera överträdelser,<br />
yngre män kan tvingas utföra bestraffningen på order<br />
av äldre. Denna sedvänja är inte begränsad till outbildade<br />
38<br />
grupper som levt isolerade, även välutbildade män kan<br />
styra sina familjer på detta sätt. Med bättre ekonomiska<br />
villkor brukar dock följa en viss uppmjukning av strängheten<br />
i reglernas efterlevande (Reyes, 2006).<br />
Anklagelser om olämpligt beteende kan utlösas av<br />
överträdelser som tagna ur sitt sammanhang ter sig<br />
harmlösa. I Sverige kan det exempelvis handla om att<br />
en dotter vill delta i simundervisning, skolutflykter och<br />
andra aktiviteter med sina klasskamrater. Hon protesterar<br />
<strong>mot</strong> att inte få gå ut själv, att tvingas sitta hemma när<br />
andra jämnåriga får gå och shoppa eller gå på fotbollsmatch.<br />
Situationen ställs på sin spets när en ung, myndig<br />
kvinna vill vara fri att leva sitt eget liv utanför familjens<br />
kontroll.<br />
Fadime Sahindal, som mördades av sin far 2002 och<br />
blev en symbol för unga <strong>kvinnor</strong> i samma situation, protesterade<br />
öppet <strong>mot</strong> sina föräldrars seder och krav. Hon<br />
ville skaffa sig utbildning, arbeta och försörja sig själv, ha<br />
egen lägenhet och en pojkvän som andra unga <strong>kvinnor</strong><br />
i Sverige. Hon uttalade sig offentligt <strong>mot</strong> den diskriminerande<br />
tradition som hennes föräldrar underkastade sig<br />
och fick till och med fadern och brodern fällda i domstol<br />
för förföljelse och hot <strong>mot</strong> henne. Det innebar skam och<br />
va<strong>nära</strong> för fadern och brodern, som enligt traditionellt<br />
synsätt inte kunde kontrollera sin vilda dotter och syster.<br />
Viktigt öppna dialog med familjen<br />
Hedersrelaterat <strong>våld</strong> kan naturligtvis inte accepteras i<br />
Sverige. Däre<strong>mot</strong> är det angeläget att förstå bakgrunden<br />
och sträva efter att i ett tidigt skede öppna en dialog<br />
med familjer där problemet börjar segla upp. De som<br />
har kontakt med familjerna och flickorna, till exempel<br />
skolans personal och socialtjänsten, måste lära sig<br />
känna igen varningstecknen och samhället måste skapa<br />
lämpliga fristäder för de unga <strong>kvinnor</strong>na. Till varningstecknen<br />
hör hot från manliga familjemedlemmar,<br />
diskussioner om resor till hemlandet för att gifta bort<br />
flickan, allvarliga konflikter om en ung kvinnas frihet<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
och liv och krav på underkastelse under traditionen<br />
utan möjlighet att resonera eller kompromissa (Mojab,<br />
2004). Ju mer avskild från resten av samhället familjen<br />
eller gruppen lever, desto fler konflikter av detta slag<br />
kan förväntas. Här, liksom i fråga om kvinnomisshandel<br />
i etniskt svenska familjer, måste det göras alldeles klart<br />
att det är brottsligt att bruka <strong>våld</strong> (eller tvång) <strong>mot</strong> en<br />
annan människa.<br />
Hedersrelaterat <strong>våld</strong> skiljer sig från vad som i dagligt<br />
tal brukar kallas kvinnomisshandel främst genom<br />
att tillhandhålla en tydlig tradition som normguide<br />
och betona kollektivet – familjen, släkten – i stället för<br />
individen. Den kvinna som drabbas kan också vara mer<br />
utlämnad, eftersom hotet om total social isolering från<br />
familjen och släkten kan antas göra en utbrytning till ett<br />
ännu svårare steg att ta än för en infödd svensk kvinna.<br />
Hur stor omfattningen av hedersrelaterat <strong>våld</strong> är<br />
i Sverige är inte känt. Länsstyrelserna fick år 2003 i<br />
uppdrag att kartlägga hedersrelaterat <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> flickor<br />
och unga <strong>kvinnor</strong> och kom fram till att mellan 1 500 och<br />
2 000 unga flickor och <strong>kvinnor</strong> utsätts varje år. Av dem<br />
ansågs 10–15 procent vara i behov av skyddat boende.<br />
Men undersökningen var inte enhetligt utförd och<br />
Socialstyrelsen fick därför år 2005 i uppdrag att göra en<br />
ny kartläggning som ska redovisas i slutet av 2006 (Att<br />
ta ansvar för sina insatser, 2006). Som ett exempel på<br />
antalet i kommunalt skyddat boende kan nämnas att<br />
socialtjänsten i Uppsala kommun, den fjärde största<br />
kommunen i Sverige, placerade tio unga <strong>kvinnor</strong> i skyddat<br />
boende på grund av hedersrelaterat <strong>våld</strong> under 2005<br />
och fram till maj 2006 (UNT, 2006).<br />
Kvinnor som missbrukar<br />
Våldsutsatta <strong>kvinnor</strong> med missbruksproblem finns i<br />
alla sociala miljöer; hon kan vara en socialt väletablerad<br />
kvinna med arbete och familj eller en utslagen kvinna<br />
utan resurser att planera för mer än en dag i taget. Det<br />
Särskilt utsatta grupper av <strong>kvinnor</strong> • Kapitel 4<br />
är dock oftast den senare gruppen som avses när man<br />
talar om <strong>kvinnor</strong> med missbruksproblem som en särskilt<br />
utsatt grupp för <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> och som kommer att<br />
diskuteras här.<br />
Kvinnor som missbrukar alkohol eller droger har färre<br />
möjligheter än missbrukande män att välja en partner<br />
som inte är missbrukare. Män som missbrukar har långt<br />
oftare en partner som är välintegrerad i samhället och<br />
har oftare kontakt med sina familjer (Eliasson & Johansson,<br />
1994). Kvinnor i missbruksmiljöer är mycket ofta<br />
misshandlade och kränkta på olika sätt, samtidigt som<br />
de har färre möjligheter än andra <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong><br />
att få hjälp. Ibland står de ut med en <strong>våld</strong>sam man för<br />
att han förser dem med droger. Ibland säljer de sex för<br />
att försörja både sitt eget och mannens missbruk och har<br />
svårt att värja sig <strong>mot</strong> <strong>våld</strong> (Tunving & Nilsson, 1995).<br />
Studie om missbruk och <strong>våld</strong><br />
En nyare studie behandlar misshandel av missbrukande<br />
<strong>kvinnor</strong> där 103 <strong>kvinnor</strong> på några behandlingsenheter<br />
och härbärgen svarat på en enkät och 14 <strong>kvinnor</strong> intervjuats<br />
(Holmberg, Smirthwaite & Nilsson, 2005). Av de<br />
103 <strong>kvinnor</strong>na hade 75 % utsatts för fysiskt <strong>våld</strong> och/eller<br />
sexuellt <strong>våld</strong> och/eller psykiskt <strong>våld</strong> under de senaste<br />
två åren. Det är också siffror som känns igen av personal<br />
inom missbruksvård eller socialtjänsten, som kommer i<br />
direkt kontakt med den här gruppen.<br />
Den vanligaste formen av <strong>våld</strong> var verbala attacker<br />
med kränkande ord, näst vanligast var hot och därefter<br />
kom knytnävsslag. Av de <strong>kvinnor</strong> som utsatts för <strong>våld</strong><br />
under de senaste två åren har drygt var femte kvinna<br />
utsatts för <strong>våld</strong> med tillhygge och lika många har utsatts<br />
för sexuellt <strong>våld</strong>. Gärningsmannen var vanligen en<br />
tidigare eller nuvarande partner och en majoritet av<br />
<strong>kvinnor</strong>na hade utsatts för upprepat <strong>våld</strong>. Utsattheten är<br />
påtaglig hos dessa <strong>kvinnor</strong> och många har fått skador av<br />
det grova <strong>våld</strong>et.<br />
Lite mer än hälften av <strong>kvinnor</strong>na hade inte polisan-<br />
39
mält <strong>våld</strong>et och de vanligaste anledningarna var rädsla<br />
för repressalier, att de inte såg händelsen som brottslig<br />
eller brist på förtroende för polisen. Några <strong>kvinnor</strong> hade<br />
också begått kriminella handlingar, vilket kunde ge<br />
mannen ytterligare ett maktmedel genom hot om avslöjande<br />
när kvinnan ville avbryta relationen.<br />
Dessa <strong>kvinnor</strong> har mycket svårt att få hjälp att komma<br />
undan <strong>våld</strong>et, deras två sorters problematik hanteras<br />
separat i samhället. Kvinnojourerna har inte resurser att<br />
ha hand om drogberoende <strong>kvinnor</strong>, och andra instanser<br />
ser ofta inte <strong>våld</strong>sproblematiken utan koncentrerar sig<br />
på missbruket. En annan svårighet är att behandling<br />
ofta bedrivs i könsblandade grupper där det finns risk att<br />
kvinnan hamnar i nya <strong>relationer</strong> med <strong>våld</strong>.<br />
Holmberg m.fl. (2005) menar att missbrukande<br />
<strong>kvinnor</strong>s relativa synlighet för olika myndigheter, som<br />
inte delas av andra <strong>kvinnor</strong> som utsätts för <strong>våld</strong>, ger en<br />
potentiell möjlighet att gripa in <strong>mot</strong> både <strong>våld</strong>et och<br />
missbruket. Emellertid har <strong>kvinnor</strong>na ofta en lång och<br />
negativ erfarenhet av myndighetsingripanden, vilket<br />
skapar misstro <strong>mot</strong> hjälpinstanserna. Och många gånger<br />
ser myndigheterna inte <strong>våld</strong>et alls. I den ovan nämnda<br />
studien tycks många potentiella hjälpare ”ha normaliserat<br />
det <strong>våld</strong> kvinnliga missbrukare utsätts för”, och betrakta<br />
det som något som hör ihop med missbruket. Här finns<br />
stort utrymme för ett förändrat synsätt och bemötande.<br />
Kvinnor med funktionsnedsättningar<br />
I stället för att få mer hänsyn och en högre grad av<br />
omsorg utsätts <strong>kvinnor</strong> med funktionsnedsättning inte<br />
sällan för <strong>våld</strong> från sin partner. Riksförbundet för Social<br />
och Mental Hälsa (RSMH) har gjort uppskattningen att<br />
drygt 70% av <strong>kvinnor</strong> med psykiskt funktionshinder har<br />
varit utsatta för olika typer av övergrepp. Kvinnor med<br />
funktionsnedsättning är en bortglömd grupp vad gäller<br />
<strong>våld</strong> i en relation. Forskarna Björck & Heimer (2003)<br />
påpekar att: ”Nyckelbegreppet i sammanhanget är<br />
40<br />
beroende.” Ju högre grad av funktionsnedsättning, desto<br />
högre grad av beroende och utsatthet.<br />
När <strong>kvinnor</strong> med funktionsnedsättning utsätts för<br />
<strong>våld</strong> riktas <strong>våld</strong>et ofta <strong>mot</strong> funktionshindret. Om en<br />
kvinna exempelvis är rullstolsberoende kan hon hindras<br />
tillgång till sin rullstol, vilket kan göra det omöjligt för<br />
henne att förflytta sig. Förlöjligande och hånfulla uttryck<br />
om funktionshindret är vanliga. Ju högre grad av<br />
beroende, desto större är också kvinnans utsatthet och<br />
bundenhet till sin partner, i synnerhet om hon inte har<br />
egna kontakter och nätverk (Nationellt råd för kvinnofrid,<br />
2001). Området är ännu föga studerat men utgör<br />
med säkerhet ett långt större problem än vad som är bekant<br />
idag. Samtidigt är många av dessa <strong>kvinnor</strong> beroende<br />
av kontinuerliga kontakter med myndigheter, vilket<br />
borde öka chanserna till upptäckt, stöd och hjälp. ■<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt<br />
41
42<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
När uppstår <strong>våld</strong> i en relation?<br />
Hemmet förväntas ge oss skydd från omvärlden, men för <strong>kvinnor</strong> kan det vara en mycket farligt plats. Mäns<br />
<strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> sker i allmänhet i bostaden. Vanligast är <strong>våld</strong>et bland yngre par men<br />
det förekommer i alla åldersgrupper. Det saknas kunskap om hur länge <strong>våld</strong>et kan fortsätta när det väl har<br />
etablerats. Det händer att äldre <strong>kvinnor</strong> kontaktar kvinnojourer för att få hjälp att lämna en make efter de-<br />
cennier av <strong>våld</strong> och kränkningar. Maken är då så gammal att kvinnan känner sig säker på att han inte längre<br />
kan tvinga henne med <strong>våld</strong> att stanna kvar.<br />
När uppstår <strong>våld</strong> i en relation? • Kapitel 5<br />
5<br />
43
Mannens <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> kvinnan växer fram gradvis<br />
tills det blir en del av vardagen. Våld i hemmet<br />
är vanligast i samband med helger och andra<br />
ledigheter (Gelles, 1977). Då förväntas man koppla av<br />
från ett stressigt arbetsliv tillsammans med familjen och<br />
det finns högt ställda förväntningar på en extra trevlig<br />
samvaro, vilket lätt medför besvikelser.<br />
Stegvis utveckling <strong>mot</strong> fysiskt <strong>våld</strong><br />
Det fysiska <strong>våld</strong>et exploderar inte plötsligt en dag. Våldet<br />
utvecklas stegvis i en långsam process. Men eftersom<br />
utvecklingen sker gradvis är det svårt för kvinnan att<br />
upptäcka de små förskjutningarna och hon reagerar<br />
oftast först på starkt fysiskt <strong>våld</strong>. Då anser hon ofta att<br />
mannen har gripits av tillfälligt vansinne och ser det<br />
som ett plötsligt uppseglande irrationellt utbrott. Det<br />
ligger inte <strong>nära</strong> till hands att tro sin partner kapabel till<br />
systematiska kränkningar och <strong>våld</strong>.<br />
Kontroll och isolering<br />
Ett vanligt konstaterande bland <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> är<br />
att skillnaden mellan extra omsorg och regelrätt kontroll<br />
är hårfin och endast kan identifieras i efterhand.<br />
Till en början kan vissa av mannens krav verka bottna<br />
i hänsyn och omsorg, när han exempelvis vill veta var<br />
hon tillbringar sin tid och med vem. Men han vill ha en<br />
detaljerad redogörelse och markerar tydligt sitt ogillande<br />
av vissa kontakter med vänner, arbetskamrater<br />
och släktingar – i synnerhet manliga. Mannen antyder<br />
ofta att kvinnan utnyttjar alla tillfällen att bedra honom<br />
med andra män. När han vill isolera kvinnan från andra<br />
hänvisar han ofta till att de inte duger för kvinnan, eller<br />
att han själv inte står ut med hennes kolleger eller släktingar.<br />
Kvinnan kanske då föredrar att träffa dem utan<br />
mannen, vilket kan öka hans misstänksamhet och efter<br />
hand glesnar kontakten och upphör kanske helt.<br />
44<br />
Upptrappat psykiskt <strong>våld</strong><br />
Så inträder en fas med systematisk nedvärdering av kvinnan:<br />
ständigt upprepande av verbala kränkningar såsom<br />
skämt med elaka undertoner om de fel och brister han<br />
anser att hon har och påpekanden om hur korkad hon<br />
är. Ofta sker detta i sammanhang där kvinnan inte kan<br />
försvara sig utan att skapa en socialt obehaglig situation<br />
för andra. De verbala påhoppen upprepas i stort sett<br />
dagligen.<br />
I nästa fas trappas det psykiska <strong>våld</strong>et upp. De<br />
kränkande yttrandena fortsätter och kopplas till hot,<br />
lynnighet och oberäkneligt beteende hos mannen. Han<br />
kan hota med självmord för att kvinnan inte vill underkasta<br />
sig alla hans önskningar; han kan hota husdjuren<br />
och barnen. Han kan antyda att han ska ta med barnen<br />
i ett så kallat utvidgat självmord, till exempel köra in i<br />
en bergvägg med bilen. Inget fysiskt <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> kvinnan<br />
har då ännu förekommit, däre<strong>mot</strong> kan det hända att han<br />
kastar möbler eller riktar slag <strong>mot</strong> kvinnan. Men i stället<br />
för att träffa kvinnan slår han i väggen alldeles intill där<br />
hon står.<br />
Hot har en mycket stark effekt eftersom den som<br />
utsätts för hotet inte vet vad som faktiskt kan inträffa,<br />
en situation som i många fall är mer ångestväckande än<br />
öppet <strong>våld</strong>. Det tycks som om mannen nöjer sig med hot<br />
och verbala attacker så länge det har önskad effekt, det<br />
vill säga att kvinnan böjer sig för hans vilja och gradvis<br />
begränsar sitt handlingsutrymme.<br />
Fysiskt <strong>våld</strong> överrumplar<br />
Den sista fasen är när han tar till fysiskt <strong>våld</strong> i kombination<br />
med psykiskt <strong>våld</strong>. Det fysiska <strong>våld</strong>et kan ta sig<br />
många olika uttryck och ofta introduceras också sexuella<br />
övergrepp då (Eliasson, 1997). Vilka specifika händelser<br />
som föranleder övergången till fysiskt <strong>våld</strong> är inte<br />
vetenskapligt belagt. Men många <strong>kvinnor</strong> vittnar om att<br />
den första attacken föregås av någon särskild förändring<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
eller osäkerhet i parets liv, till exempel att man byter<br />
bostadsort eller att mannens arbetssituation ändras. Den<br />
direkt utlösande faktorn till det fysiska <strong>våld</strong>et kan vara<br />
att kvinnan uttalar en avvikande åsikt eller korrigerar<br />
mannen inför andra (Eliasson, 1997).<br />
Kvinnorna säger sig bli helt överrumplade och<br />
chockade av slagen, sparkarna, stryptagen och de starka<br />
okvädingsorden. ”Som en blixt från en klar himmel” är<br />
en vanlig beskrivning. När chocken har lagt sig och paret<br />
bestämmer sig för att glömma det som hänt – vilket är det<br />
vanligaste – vågar kvinnan ändå inte riktigt lita på mannen.<br />
Våld under graviditeten<br />
Fysiskt <strong>våld</strong> debuterar ofta i samband med kvinnans<br />
första graviditet. Om <strong>våld</strong>et redan har börjat kan det<br />
stegras under graviditeten (McFarlane, 1990). Amerikanska<br />
studier anger att 40–60 % av misshandlade <strong>kvinnor</strong><br />
är gravida (Fagan m.fl., 1983). I en studie från mödravården<br />
i Uppsala uppgav 3 % av <strong>kvinnor</strong>na att de utsatts för<br />
fysiskt <strong>våld</strong> under sin graviditet. Det är jämförbart med<br />
andelen <strong>kvinnor</strong> som har högt blodtryck och diabetes,<br />
vilket rutinmässigt kontrolleras på mödravårdscentralerna<br />
(Heimer m.fl., 2004).<br />
Mannen drar sig inte för att rikta sparkar <strong>mot</strong> kvinnans<br />
mage. Han kan också öka <strong>våld</strong>et under graviditetens<br />
senare hälft, när magen är större och kvinnans<br />
tillstånd mer uppenbart (Gelles, 1990). Han kan också<br />
komma med påhittade påståenden om att han inte är far<br />
till barnet och därför har ”rätt” att misshandla sin hustru.<br />
Misshandlade <strong>kvinnor</strong> rapporterar missfall och för<br />
tidig födsel och anser att det berott på <strong>våld</strong>et (Dobash &<br />
Dobash, 1980; Stenson, 2004).<br />
Omväxlande lugna perioder<br />
Hur lång tid det tar för mannen att gå från den första<br />
fasen till fysiskt <strong>våld</strong> är okänt. När det fysiska <strong>våld</strong>et väl<br />
har börjat så uppträder ofta alla formerna av <strong>våld</strong> och<br />
När uppstår <strong>våld</strong> i en relation? • Kapitel 5<br />
förtryck tillsammans. Inte sällan avslutas ett <strong>våld</strong>stillfälle<br />
med <strong>våld</strong>täkt (Holmberg & Enander, 2001). När <strong>våld</strong>et<br />
har debuterat är relationen förändrad och mannens <strong>våld</strong><br />
kan komma tätare och intensivare.<br />
Ett <strong>våld</strong>sutbrott kan följas av en lugn period när<br />
mannen kan vara både ångerfull och visa kvinnan särskild<br />
omsorg. Efter hand övergår denna period i en fas med<br />
ökad spänning som accelererar till fysiskt <strong>våld</strong>. Under de<br />
lugna perioderna kan mannen uppträda som den man<br />
kvinnan blev kär i och hennes förhoppningar ökar om<br />
att han ska förbli sådan. Mot bakgrund av de <strong>våld</strong>samma<br />
tillfällena framstår de lugna perioderna för henne som<br />
överdrivet ljusa och hoppfulla (Walker, 1979). ■<br />
45
46<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Vilka män är <strong>våld</strong>samma?<br />
Män som misshandlar sin partner kommer från alla samhällsklasser. Det är logiskt utifrån könsmaktsord-<br />
ningen, där <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> ses som ett uttryck för den ojämlika fördelningen av makt mellan <strong>kvinnor</strong><br />
och män i samhället. Våldsamma män har ofta uppfattningen att de har ”rätt” att dominera kvinnan i sin<br />
egenskap av man. Dessutom innefattar samhällets normer för vad som är ”normal manlighet” att män tillåts<br />
vara <strong>våld</strong>sammare än <strong>kvinnor</strong>, vilket kan innebära förståelse för och till och med acceptans av att han tar till<br />
<strong>våld</strong> och att det kan ursäktas för att han var berusad, frustrerad etc.<br />
Vilka män är <strong>våld</strong>samma? • Kapitel 6<br />
6<br />
47
Könsmaktsordningen ensam förklarar inte varför<br />
vissa män misshandlar sin partner medan majoriteten<br />
män inte gör det. Individuella och psykologiska<br />
förklaringar måste också diskuteras, eftersom<br />
samhälleliga och individuella faktorer samverkar.<br />
Överrepresenterade grupper<br />
I officiell statistik över män som misshandlar sin partner<br />
är en del grupper överrepresenterade, till exempel missbrukare,<br />
kriminella och män med låg social status. Problemet<br />
med den bilden är förstås att en stor del av <strong>våld</strong>et<br />
är osynligt; många misshandlande män polisanmäls aldrig<br />
och finns inte i statistiken. Med detta i minne ska vi titta<br />
närmare på några kända överrepresenterade grupper.<br />
Betydelsen av social status<br />
Enligt statistiken är det vanligare att män från så kallade<br />
lägre samhällsskikt misshandlar sin partner än socialt<br />
väletablerade män. Men den sociala obalansen är kanske<br />
inte så stor som polisanmälningarna antyder. Det kan<br />
vara lättare för polisen att se en arbetslös och kanske<br />
småkriminell person som kvinnomisshandlare än en<br />
välskräddad advokat i ett fint villakvarter, på samma sätt<br />
som en person med ”invandrarutseende” lättare misstänks<br />
för brott och döms hårdare i domstol än medelsvensson<br />
(Sarnecki, 2006). Den arbetslöse mannen kan<br />
också vara mindre skicklig på att föra sin talan. Till detta<br />
kommer att <strong>kvinnor</strong> i högre samhällsskikt kan ha mer<br />
att förlora i socialt anseende på att situationen blir känd<br />
genom en polisanmälan och vara obenägna att samarbeta<br />
med polisen.<br />
48<br />
Finns ett samband mellan<br />
alkohol och <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong>?<br />
Det finns samband mellan ökad försäljning av alkohol<br />
och ökat polisanmält <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>. Men män som<br />
har alkoholproblem, enligt sina partners, uppträder inte<br />
alla på samma sätt under påverkan. En grupp män misshandlar<br />
alltid när de är berusade, andra är alltid nyktra<br />
då de utövar <strong>våld</strong>. En tredje grupp kan göra både och.<br />
Påverkan av alkohol regleras delvis av kulturella<br />
föreställningar. I somliga kulturer anses alkohol göra<br />
människor vilda och aggressiva, i andra slöa och snälla.<br />
I traditionell svensk kultur är den förra förklaringen mer<br />
vanlig. Kvinnor som levt med <strong>våld</strong>samma män förklarar<br />
ofta dessas beteende med alkohol: ”Nykter kan han inte<br />
göra en fluga förnär.” (Eliasson, 1997). Men det vore ett<br />
misstag att tolka detta som att alkoholen framkallar<br />
reaktioner som annars är helt främmande för individen.<br />
Snarare handlar det om att alkoholen avlägsnar spärrar<br />
och medveten kontroll.<br />
I Sverige är det ofta legitimt att skylla på berusning<br />
för att ursäkta ett annars otillåtet beteende som slagsmål<br />
eller sexuella närmanden eller till och med övergrepp.<br />
Mannen kan säga: ”Jag var så full att jag inte visste vad<br />
jag gjorde.” Även om det inte godtas i en rättssal accepteras<br />
det ofta av hans omgivning.<br />
Utsatta <strong>kvinnor</strong> säger ibland att deras män ”behöver<br />
alkohol för att våga slå”. Och misshandlande män<br />
som när de är nyktra säger sig ta avstånd från <strong>våld</strong> <strong>mot</strong><br />
<strong>kvinnor</strong> förefaller att oftare misshandla under alkoholpåverkan<br />
än i nyktert tillstånd. Medan män som inte<br />
visar sådana betänkligheter kan vara <strong>våld</strong>samma även<br />
i nyktert tillstånd (Kantor & Straus, 1987; Kantor &<br />
Straus, 1990).<br />
Det är vanligt att överskatta alkoholens inverkan när<br />
vi står inför en avvikande situation som måste förklaras.<br />
När man testar graden av berusning genom blodprov<br />
kan det visa sig att både mannen själv, kvinnan, polis och<br />
andra åskådare tror att mannen har högre promillehalt<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
än blodprovet anger (Eliasson, 2001). Frågan om alkoholens<br />
specifika roll för en mans benägenhet att utöva <strong>våld</strong><br />
<strong>mot</strong> sin partner återstår att besvara.<br />
Om kvinnan är berusad<br />
Om den kvinna som utsätts för <strong>våld</strong> och övergrepp själv<br />
är alkoholpåverkad förvärras hennes situation. Det gäller<br />
både akut under misshandeln om hennes reaktionsförmåga<br />
försämras och i omgivningens ögon efteråt när man<br />
bedömer situationen. Ibland hävdas också att kvinnan<br />
ökar risken att utsättas för <strong>våld</strong> från sin partner om hon<br />
blir berusad. Det kan tolkas som att hon inte borde dricka<br />
och får skylla sig själv om hon gör det (Bergman & Brismar,<br />
1992). Då bortser man från att <strong>kvinnor</strong> mycket sällan<br />
dricker om deras partner inte gör det. Våldsamma män<br />
kan ibland också tvinga kvinnan att dricka med honom.<br />
Är arbetslöshet eller kriminalitet en faktor?<br />
Arbetslöshet anges ofta som orsak till kvinnomisshandel,<br />
eftersom stigande arbetslöshet har visat samband<br />
med ökat antal fall av kvinnomisshandel. Den psykologiska<br />
förklaringen är vanligen att mannen stressas av<br />
förlusten av inkomst och anseende och i frustration<br />
brukar <strong>våld</strong>. Men på samma sätt som vid sambandet<br />
mellan alkohol och <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> bör man<br />
noga undersöka alla faktorer och sätta in dem i ett större<br />
socialt sammanhang innan någon slutsats kan dras. En<br />
invändning <strong>mot</strong> tolkningen att förlorad självkänsla ligger<br />
bakom <strong>våld</strong>et är att misshandeln tilltar också om det<br />
är kvinnan som blir arbetslös (Okun, 1986).<br />
Män som är tidigare kriminellt belastade är överrepresenterade<br />
bland män som brukar <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> sin partner.<br />
Det är inte att förvåna sig över, de är redan normbrytare<br />
och bortser från konventionerna för vanligt uppträdande.<br />
Bland andra orsaker kan nämnas att i denna grupp finns<br />
män som ofta har allvarliga störningar ifråga om att<br />
känna empati och respekt för andra.<br />
Vilka män är <strong>våld</strong>samma? • Kapitel 6<br />
Handlar det om psykiskt störda män?<br />
Alla försök att finna en gemensam nämnare i kvinnomisshandlares<br />
personlighet har hitintills misslyckats.<br />
Sannolikt finns en grupp psykiskt störda män som<br />
misshandlar, men det finns säkert också män vars psykiska<br />
störning inte påverkar, eller rentav <strong>mot</strong>verkar, en<br />
benägenhet att ta till <strong>våld</strong>. Den amerikanske psykologen<br />
Edward Gondolf (1988) menade att vissa män, som han<br />
kallade sociopater, både var benägna att misshandla<br />
och mycket svåra att rehabilitera. Frågan om psykisk<br />
störning som förklaring till misshandel är komplex och<br />
behöver studeras utifrån mycket genomtänkta, omsorgsfullt<br />
gjorda diagnoskategorier.<br />
Det sociala arvet<br />
Det sociala arvet, det vill säga att vissa beteendemönster<br />
upprepas i generation efter generation och följer samma<br />
könsmönster, tycks ha viss betydelse. En man som vuxit<br />
upp med en <strong>våld</strong>sam far kan ta efter honom och misshandla<br />
sin egen hustru. En psykologisk förklaring är så<br />
kallad modellinlärning, där vi följer modeller som liknar<br />
oss själva och som ser ut att ha makt och inflytande.<br />
Detta sociala arv förefaller dock inte gälla för <strong>kvinnor</strong><br />
som växer upp i familjer där modern utsätts för <strong>våld</strong>.<br />
De lär sig inte acceptera <strong>våld</strong> och de väljer inte oftare än<br />
andra <strong>kvinnor</strong> en relation med män som uppför sig som<br />
deras far (Pahl, 1985). En kvinna som kuvas genom misshandel<br />
och hot är inte en attraktiv modell för sin dotter.<br />
Tuffa kamratgäng<br />
En man som vuxit upp med <strong>våld</strong> och slagsmål i sina<br />
kamratgäng verkar ha mindre spärrar inför att utsätta<br />
sin kvinnliga partner för <strong>våld</strong> (Straus, 1990). En förklaring<br />
är att under tonårsperioden, när unga är upptagna<br />
med att finna en plats i livet och en egen identitet, är de<br />
också mycket påverkbara. Då grundläggs vissa normer<br />
49
för hur man beter sig, särskilt normer som ger vinster – i<br />
detta fall dominans och status över jämnåriga.<br />
Att vara tuff och dominant kan också vara ett sätt att<br />
imponera på unga <strong>kvinnor</strong>. Misshandlade <strong>kvinnor</strong>, som<br />
träffade männen som mycket unga, beskriver ofta sina<br />
före detta män som påstridiga och dominanta, både <strong>mot</strong><br />
<strong>kvinnor</strong> men också <strong>mot</strong> kompisar.<br />
En särskild psykologisk profil?<br />
Forskare har gjort många försök att finna gemensamma<br />
personlighetsdrag hos <strong>våld</strong>smän, men det har givit varierande<br />
resultat.<br />
Kvinnorna beskriver ofta männen som osäkra – vilket<br />
får dem att till en början uppfatta männen som ofarliga,<br />
”snälla” – och benägna för svartsjuka (Dobash & Dobash,<br />
1980; Walker, 1983).<br />
I studier av bevisat <strong>våld</strong>samma män har man inte<br />
funnit några personlighetsdrag som skiljer <strong>våld</strong>samma<br />
män från icke <strong>våld</strong>samma män som lever i <strong>relationer</strong><br />
med mycket problem och konflikter (Edleson m.fl. 1985).<br />
Ett genomgående beteende är att mannen är angelägen<br />
om att snabbt etablera en fast relation som signalerar till<br />
omvärlden att de två är ett par (Walker, 1979).<br />
Det har föreslagits att män som misshandlar sin<br />
partner har särskilt svårt att tåla förlust av kontroll i<br />
provocerande situationer. Men <strong>mot</strong> detta talar att de kan<br />
hantera andra provocerande situationer utan att gripa<br />
till <strong>våld</strong> (Eliasson, 1997).<br />
Forskarna Dobash & Dobash (1980) sammanfattar i<br />
fyra punkter vad som utmärker <strong>våld</strong>samma män:<br />
50<br />
a. Svartsjuka och en känsla av äganderätt<br />
till kvinnan.<br />
b. Förväntningar på <strong>kvinnor</strong>s arbete i hemmet<br />
och mannens rättighet att ställa krav<br />
på detta.<br />
c. En känsla av att ha rättighet att bedöma<br />
och bestraffa kvinnan.<br />
d. Strävan att bibehålla sin auktoritet i<br />
hemmet.<br />
Den sista punkten kan anses vara den mest grundläggande.<br />
Mannens anspråk på auktoritet i hemmet, att ha<br />
kontrollen, har gamla traditioner och dyker fortfarande<br />
upp i olika sammanhang.<br />
De fyra punkterna passar väl ihop med moderna<br />
teorier om de normer och strukturer som <strong>våld</strong>smän<br />
lutar sig på för att rättfärdiga det <strong>våld</strong> de utövar <strong>mot</strong> en<br />
partner. I egenskap av man anser de sig ha en ”överhöghet”<br />
över kvinnan. Och samhällets syn på vad som är<br />
normal maskulinitet kan omfatta bruket av <strong>våld</strong> om<br />
annan dominans inte räcker (Anderson & Umberson,<br />
2001; Hearn, 1998; Mendel-Enk, 2004). Exempelvis får<br />
småpojkar som slåss andra kommentarer än småflickor i<br />
handgemäng – slagsmål anses inte lika uppseendeväckande<br />
om det är unga män inblandade som om det gäller<br />
unga <strong>kvinnor</strong> etc.<br />
När <strong>våld</strong>samma män konfronteras med sitt <strong>våld</strong> och<br />
inte kan förneka det säger de sig ofta agera utifrån en<br />
känsla av vanmakt. Men en terapeut kan tolka <strong>våld</strong>et i<br />
sitt sammanhang och se det som ett sätt att återta den<br />
kontroll mannen upplever sig förlora (t.ex. Waldenström,<br />
2006).<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Myten om <strong>kvinnor</strong> med<br />
dåligt självförtroende<br />
Forskarna har alltså inte haft någon större framgång<br />
i försöken att hitta en särskild psykologisk profil för<br />
misshandlande män. Det har heller inte kunnat visas att<br />
<strong>kvinnor</strong> som utsätts för kränkningar och övergrepp har<br />
en särskild personlighet.<br />
Tidigare ansågs det i Sverige och andra länder att<br />
undergivna <strong>kvinnor</strong> med dåligt självförtroende oftare<br />
blev utsatta för <strong>våld</strong> än andra <strong>kvinnor</strong>. Eller, det <strong>mot</strong>satta<br />
förhållandet, att <strong>kvinnor</strong> blev misshandlade när de<br />
visade sig starka och ville frigöra sig och ta ut skilsmässa<br />
(Socialdepartementet, 1983). Båda tolkningarna lägger<br />
indirekt ansvaret på kvinnan och ger näring åt en<br />
fördomsfull hållning där <strong>mäns</strong> beteende kan bortförklaras<br />
och deras ansvar undermineras. Dessutom innebär<br />
tolkningarna att de <strong>våld</strong>samma männen får stöd för sina<br />
egna förklaringar till varför de misshandlat sin partner.<br />
Dessa studier byggde på enskilda praktikers (terapeuter,<br />
socialarbetare m.fl.) erfarenheter och tog ingen hänsyn<br />
till att deras klienter inte representerade hela gruppen<br />
<strong>våld</strong>samma män.<br />
Frågan om en <strong>våld</strong>sam man spontant slutar slå när<br />
han väl har börjat har inte studerats direkt. Men om en<br />
utsatt kvinna kan övertyga mannen att hon kommer att<br />
lämna honom om han inte söker hjälp, finns exempel på<br />
att han kan göra ett försök att sluta misshandla och till och<br />
med söka hjälp (Eliasson, 2000; Lundy, 2004). ■<br />
Vilka män är <strong>våld</strong>samma? • Kapitel 6<br />
51
52<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Barn som upplevt <strong>våld</strong> i hemmet<br />
Våld <strong>mot</strong> mamman är också indirekt <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> barnen. Barn vet vad som händer, även om föräldrarna är<br />
övertygade om att barnen sover eller inte uppfattar vad som pågår. Mammor försöker på alla sätt att skona<br />
sina barn, till exempel genom att inte skrika av smärta eller gråta högt för att inte väcka sovande barn. Men<br />
barnen förstår ändå att något händer och försöker efter förmåga att ta reda på vad det är.<br />
Barn som upplevt <strong>våld</strong> i hemmet • Kapitel 7<br />
7<br />
53
Det vanligaste vittnet till <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> en kvinna är<br />
hennes barn (Dobash & Dobash, 1980). Svenska<br />
Rädda Barnen uppskattar att så många som<br />
vart tionde barn någon gång har upplevt <strong>våld</strong> i sitt eget<br />
hem (Socialstyrelsen, 2005). Sociologen Maria Eriksson<br />
(2003) kallar det mammamisshandel för att framhålla<br />
hela innebörden av den handling en <strong>våld</strong>sam far utsätter<br />
sina barns mor för. Genom sitt handlande kränker han<br />
barnens rätt till och behov av en lugn, trygg och förutsägbar<br />
uppväxtmiljö.<br />
Barnen är också brottsoffer<br />
Barnen utsätts för skrämmande, kanske traumatiserande,<br />
upplevelser. Deras mamma som vanligen är tillvarons<br />
trygga punkt blir slagen, sparkad och kallad fula namn.<br />
Hur ska de kunna lita på att pappa inte gör så även <strong>mot</strong><br />
dem? Barns närvaro vid misshandel är ett brott <strong>mot</strong> barnen.<br />
Enligt en lagändring som träder i kraft 15 november<br />
2006 kompletteras socialtjänstlagens bestämmelse om<br />
stöd till brottsoffer så att det tydliggörs att barn som<br />
bevittnar <strong>våld</strong> eller andra övergrepp av eller <strong>mot</strong> närstående<br />
vuxna är offer för brott och kan vara i behov av<br />
stöd och hjälp (Att ta ansvar för sina insatser, 2006).<br />
Barn som är vittne till <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> mamman löper också<br />
stor risk att själva utsättas för <strong>våld</strong>. Enligt Lundgren,<br />
Heimer och medarbetare (2001) uppgav 21 % av <strong>våld</strong>sutsatta<br />
<strong>kvinnor</strong> att deras barn utsatts för <strong>våld</strong> i tidigare<br />
<strong>relationer</strong> och 5 % av <strong>kvinnor</strong>na sade att barnen utsattes<br />
för mannens <strong>våld</strong> i nuvarande relation. Dessutom angav<br />
2 % av <strong>kvinnor</strong>na att barnen varit föremål för sexuella<br />
övergrepp.<br />
En <strong>våld</strong>sam pappa kan också utnyttja barnen som<br />
budbärare av hotfulla meddelanden till mamman – i<br />
synnerhet om barnen är för små att förstå innebörden<br />
i meddelandet. Lite äldre barn intalas att oron och problemen<br />
i familjen är mammans fel. Detta kan fortsätta<br />
även efter en separation då hämtande och lämnande<br />
54<br />
av barnen kan ge mannen tillfälle till nya <strong>våld</strong>sattacker<br />
eller påtvingade sexuella kontakter. Kvinnan protesterar<br />
inte för att inte väcka barnens uppmärksamhet och för<br />
att hon inte vill ge dem en negativ bild av deras pappa<br />
(Eliasson, 1997).<br />
Föräldrar och andra tror sig ofta skona barnen genom<br />
att undvika att tala om situationen i klartext. Effekten<br />
kan bli den <strong>mot</strong>satta så att barnen blir mer oroliga och<br />
osäkra. Den norska psykologen Halldis Leira (1989, 1990)<br />
påpekar att barn till misshandlade mammor utsätts<br />
för ett trauma som inte namnges, det är tabu. I likhet<br />
med barns tolkning av andra familjekriser, till exempel<br />
skilsmässa, upplever de maktlöshet och skuldbelägger<br />
ofta sig själva. Barnet får heller inte veta att <strong>våld</strong>et är<br />
brottsligt och kan få svårt att förstå sammanhanget om<br />
pappan sedan döms till fängelsestraff.<br />
Att se sin pappa misshandla mamma kan också ge<br />
söner en negativ rollmodell. Män som vuxit upp med<br />
en misshandlande far är överrepresenterade bland män<br />
som använder <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> sin partner (t.ex. Straus & Gelles,<br />
1990).<br />
Reaktioner hos barn<br />
Effekterna på barn är beroende av barnets ålder, kön och<br />
mognad och liknar andra kända signaler på att ett barn<br />
inte mår bra. En särskild checklista som skiljer just <strong>våld</strong><br />
<strong>mot</strong> mamman från andra kriser finns inte. Nedan följer<br />
en sammanställning av krisreaktioner, beteendestörningar<br />
m.m. som barn kan uppvisa.<br />
Småbarn blir ofta allmänt oroliga, gnälliga och rädda<br />
att förlora kroppskontakt med föräldrarna, till exempel<br />
vid besök på barnavårdscentralen. Något äldre barn kan<br />
dessutom uppvisa långsam utveckling och till och med<br />
så kallad regression då de backar i utvecklingen och<br />
tappar vunna färdigheter, exempelvis kan sängvätning<br />
återkomma hos barn som varit torra en längre tid eller så<br />
kan talutvecklingen avstanna.<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Barn som kan tala riktigt och bättre förstå sin omgivning<br />
och det som händer kan också visa medkänsla med<br />
mamman och försöka skydda henne, i synnerhet om<br />
barnet bevittnat <strong>våld</strong>et eller någon berättat för dem om<br />
misshandeln.<br />
Yngre barn som är vittne till <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> mamman<br />
kan bli traumatiserade, det vill säga få diagnosen Post<br />
Traumatic Stress Disorder, PTSD (Lehman, 1997). De<br />
reagerar med stark rädsla och hjälplöshet, har återkommande<br />
mardrömmar och andra skräckfyllda minnesbilder.<br />
Vanliga reaktioner hos barnet att hantera detta är<br />
att vara mycket försiktig och göra allt för att undvika<br />
situationer och företeelser som påminner om händelser<br />
som framkallade traumat. Men förskolebarn kan också<br />
imitera <strong>våld</strong>et hos sin pappa och bli aggressiva <strong>mot</strong> till<br />
exempel kamrater. Detta är vanligare bland pojkar än<br />
flickor (Christensen, 1988).<br />
Skolbarn kan å ena sidan uppfatta att deras familj<br />
skiljer sig från kamraternas familjer. Å andra sidan inser<br />
de inte alltid hela innebörden av den pågående misshandeln<br />
eftersom de vuxit upp med den, men känner samtidigt<br />
ångest, oro och skuld. Bland yngre skolbarn brukar<br />
reaktionerna ofta tydligt följa könsgränserna med utåtagerande<br />
pojkar som hamnar i konflikter med kamrater<br />
och lärare, och tysta flickor som drar sig undan.<br />
Tonåringar är medvetna om sin avvikande familj och<br />
drar sig för att ta hem kamrater. De skyller ofta problemen<br />
på mamman, och tonårspojkar kan själva bli <strong>våld</strong>samma<br />
<strong>mot</strong> henne och även <strong>mot</strong> flickvänner samtidigt<br />
som de kan oroas över detta och mår dåligt av det. Även<br />
<strong>mot</strong>satta reaktioner finns där en del pojkar, när de blivit<br />
tillräckligt stora, går till angrepp <strong>mot</strong> pappan – eller<br />
drömmer om att kunna göra det (Weinehall, 1997).<br />
Det är vanligt med somatiska problem bland tonåringar<br />
som lever i hem där <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> mamman förekommer.<br />
En mindre grupp kan även utveckla allvarligare<br />
psykiska problem såsom depression (Hilberman &<br />
Munson, 1977–78).<br />
Barn som upplevt <strong>våld</strong> i hemmet • Kapitel 7<br />
Hjälp till <strong>våld</strong>sutsatta barn<br />
Barns reaktioner har samband med vilket stöd de kan få<br />
av omgivningen; om det finns någon trygg vuxen att ty<br />
sig till. Ibland kan äldre släktingar hjälpa till att ge stabilitet<br />
i en kaotisk situation. En förutsättning är att den<br />
vuxne talar klarspråk och inte förtiger <strong>våld</strong>et, men inte<br />
heller tar tydligt parti för någon av föräldrarna.<br />
För barnen – och deras <strong>våld</strong>sutsatta mamma – är den<br />
fysiska säkerheten avgörande för att hjälp ska ha avsedd<br />
effekt. De måste få komma till en trygg och <strong>våld</strong>sfri<br />
situation. De behöver någon som låter dem beskriva sina<br />
erfarenheter, funderingar och oro, någon som tror på<br />
dem och ger stöd och hjälp att bearbeta upplevelserna.<br />
Samtidigt får man inte svika barnets förtroende genom<br />
att direkt eller indirekt angripa deras lojalitet <strong>mot</strong><br />
föräldrarna. Man får heller inte utnyttja situationer då<br />
barnet känner sig sviket av föräldrarna och avslöjar mer<br />
än de annars är villiga till (Jaffee m.fl., 1990).<br />
Om mamman och barnet flyttar för att undgå <strong>våld</strong>,<br />
måste pappan enligt lagen få vetskap om var barnet vistas.<br />
Om det tolkas av någon tjänsteman som att man ska<br />
ge honom deras nya adress kan det bli fortsatta trakasserier,<br />
vilket stör barnets möjlighet till en lugn bearbetning<br />
av upplevelserna. Det försvårar också att få viktig<br />
information om och av barnet, exempelvis ifråga om<br />
barnet också har utsatts för <strong>våld</strong>.<br />
Verksamheter i trygg miljö<br />
Socialstyrelsen kom år 2005 med rapporten När<br />
mamma blir slagen. Att hjälpa barn som levt med <strong>våld</strong> i<br />
familjen till stöd för socialtjänstens arbete med dessa<br />
barn. Rapporten ska också underlätta den samverkan<br />
mellan handläggare på olika myndigheter som enligt<br />
lagen ska äga rum. Tio verksamheter för barn redovisas.<br />
Det gemensamma syftet är att i en trygg miljö<br />
möjliggöra en bearbetning av barnens upplevelser, med<br />
både pedagogiska och terapeutiska inslag. Målet är att<br />
55
arnen ska kunna återgå till ett normalt liv. Ibland arbetar<br />
man i grupp, ibland enskilt. Fyra typer av verksamheter<br />
redovisas:<br />
56<br />
• Verksamhet i skyddat boende för mor och<br />
barn. Barnen deltar i gruppverksamhet för<br />
barn.<br />
• Verksamhet genom myndighetssamverkan<br />
där barn står i centrum för arbetet. En<br />
central arbetsuppgift är att arbeta fram<br />
metoder för bättre hantering av barn och<br />
barns behov.<br />
• Krisbearbetning och anpassat psykosocialt<br />
behandlingsarbete som i allmänhet utgår<br />
från behoven i socialtjänstens verksamhet<br />
för utsatta barn.<br />
• Verksamhet med särskilda metoder inom<br />
barnpsykiatrin som inriktas på mer djupgående<br />
och långvariga störningar, såsom<br />
PTSD.<br />
Ett grundvillkor för att insatserna ska få önskvärd effekt<br />
är att främst barnet, men också mamman är skyddade.<br />
Vissa barnverksamheter kräver att mamman har brutit<br />
med mannen, eller att han har fått hjälp att upphöra<br />
med <strong>våld</strong>et.<br />
Handlingsplaner ger stöd<br />
Många kommuner har handlingsplaner för sitt arbete<br />
<strong>mot</strong> <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong>, åtminstone för de handläggare inom<br />
socialtjänsten som kommer i kontakt med <strong>våld</strong>sutsatta<br />
mödrars barn. Handlingsplanerna ska underlätta<br />
handläggningen och stödja osäkra handläggare att ge<br />
optimalt stöd och hjälp. Ett grundläggande problem är<br />
att både mamman och socialtjänstens handläggare tenderar<br />
att överskatta pappans förmåga och vilja att vara<br />
en god förälder som prioriterar barnets behov (Eriksson,<br />
2004).<br />
I handlingsplanerna ges förslag på hur olika<br />
problem kan lösas. Exempelvis går det att underrätta<br />
fadern om att barnen befinner sig väl utan att man<br />
behöver lämna ut deras adress. Man förklarar att kvinnan<br />
och barnen behöver lugn och ro efter det som<br />
hänt och ber om hans samtycke till att de lämnas ifred<br />
ett tag. Om mannen inte lämnar sitt samtycke ska<br />
handläggaren veta att enligt lagen kan kvinnan och<br />
barnen ändå hålla sig undan (14 kap 4§ andra stycket,<br />
Sekretesslagen, 1980:100). Faderns begäran om att röja<br />
adressen kan avslås och om han överklagar beslutet får<br />
domstol avgöra frågan.<br />
Ett exempel på hur man kan arbeta är Gävle kommun<br />
(2003) där socialtjänsten har tagit fram en speciell<br />
vägledning för hur barnet ska bemötas för att kunna<br />
hjälpas på ett bra sätt. Bland annat har man en lista<br />
på vad man ska tänka på när man talar med barn som<br />
upplevt <strong>våld</strong> i familjen (se faktaruta 6). Bland andra<br />
exempel finns Malmö kommun som utarbetat särskilda<br />
hjälpmedel som ska underlätta för barn och mammor<br />
på kommunens Kriscentrum att tala om sina erfarenheter<br />
av att leva med en <strong>våld</strong>sam pappa. Barnen får en<br />
liten bok med bilder att färglägga som beskriver vad<br />
Kriscentrum är, och varför barn och deras mammor<br />
behöver vara där. Bemötandet syftar till att försöka ta<br />
bort känslan av att vara övergiven och ensam om sina<br />
problem, liksom rädslan att vara illojal <strong>mot</strong> sina föräldrar<br />
(Frick, m.fl. 2004)<br />
I den ovan nämnda Gävle kommuns vägledning tar<br />
man också upp den kritiska frågan hur socialtjänsten<br />
ska förhålla sig till <strong>våld</strong>samma fäder som kräver sin<br />
”papparätt” till umgänge med barnet (Eriksson, 2003)<br />
och kanske hotar med åtgärder för att genomdriva den.<br />
Innan barnets umgänge med fadern startar är målsättningen<br />
att:<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
• pappan har tagit på sig ansvaret för <strong>våld</strong>et<br />
• barnen inte ska behöva beskydda sin<br />
mamma<br />
• umgänget kan ske på ett för barnen<br />
tryggt sätt.<br />
• fadern, i förekommande fall, har blivit<br />
dömd, så att barnen vet att <strong>våld</strong>et är brottsligt.<br />
Tonåringar kan behöva särskilda insatser och på flera<br />
håll, bland annat i Uppsala, Skaraborg och Lund, finns<br />
speciella tonårsgrupper. Ungdomar som länge levt med<br />
<strong>våld</strong> kan ha integrerat det i sin uppfattning om ett<br />
normalt liv och se det som oundvikligt. De behöver få en<br />
annan syn på tillvaron. Tonåringarna kan också ha behov<br />
av att ventilera sin besvikelse över föräldrarna och hur<br />
de själva fått stå tillbaka i de vuxnas konfliktfyllda liv<br />
(Socialstyrelsen, 2005).<br />
Vårdnadstvister<br />
Vårdnadstvister och andra konflikter om gemensamma<br />
barn är ett stort problem. En man som inte har visat<br />
minsta intresse för sina barn, som tillbringat ytterst lite<br />
tid med dem och till och med har utsatt dem för <strong>våld</strong>,<br />
kan i samband med en separation begära vårdnaden om<br />
dem. Kvinnan tolkar detta som ett medel att behålla<br />
makten över henne, trots att de inte längre lever ihop.<br />
Att söka vårdnaden om barnen kan också användas<br />
som ett hot av mannen om kvinnan försöker lämna<br />
honom eller anmäla <strong>våld</strong>et till polisen. Om domstolarna<br />
slentrianmässigt dömer till gemensam vårdnad, vilket<br />
ibland dessutom tolkas som växelvis boende, tvingas<br />
kvinnan ha regelbunden kontakt med mannen. Insikten<br />
om detta gör att många <strong>kvinnor</strong> stannar kvar i en<br />
<strong>våld</strong>srelation, eftersom de bedömer att det ger dem lite<br />
mer kontroll över sin och barnens situation. Hur kvinnan<br />
än gör riskerar hon kritik: Om hon lämnar hemmet<br />
med barnen kan hon ses som självisk som vill beröva<br />
Barn som upplevt <strong>våld</strong> i hemmet • Kapitel 7<br />
FAKTARUTA 6<br />
ATT TALA MED BARN SOM UPPLEVT VÅLD<br />
• Det är inte barnets ansvar att börja berätta. Du måste<br />
vara tydlig och ställa konkreta frågor.<br />
• Försäkra dig om att barnet inte utsätts för mera <strong>våld</strong> om<br />
barnet börjar berätta för någon utomstående om <strong>våld</strong>et.<br />
• När barnen är i en trygg och säker miljö behöver de tala<br />
om sina upplevelser. De behöver också terapi om de<br />
sett eller själva upplevt övergrepp.<br />
• Bekräfta för barnet att du vet att det förekommit <strong>våld</strong><br />
och lyssna på barnet. Tala om för barnet att man kan ha<br />
olika känslor för <strong>våld</strong>et, den som utövar det och den<br />
som är <strong>våld</strong>sutsatt, och att det är tillåtet att ha dessa<br />
känslor. Berätta att <strong>våld</strong>et är de vuxnas ansvar.<br />
• Använd ett klart och tydligt språk. Kalla <strong>våld</strong> för <strong>våld</strong>.<br />
• Utnyttja inte tillfällen när barnet är ledset för att få mer<br />
information. Barn är lojala med sina föräldrar.<br />
barnen kontakten med pappan. Om hon stannar kvar<br />
kan det tydas som bristande omsorg om barnens bästa,<br />
hon borde ju inse att den miljön inte är bra för barnens<br />
trygghet och utveckling.<br />
Gemensam vårdnad problematisk<br />
När mamman är mitt i kaoset med <strong>våld</strong>et, hoten och svårigheterna<br />
att få det dagliga livet att löpa orkar hon inte ta<br />
kontakter för barnens räkning. När hon lämnat relationen,<br />
vet vad hon själv vill och börjar få fast mark under fötterna<br />
igen, brukar hon ta kontakt om hjälp för barnen.<br />
Regeln om gemensam vårdnad, som i andra situationer<br />
är välmenad och gynnsam, blir då en oönskad<br />
komplexitet eftersom faderns tillstånd krävs till exempel<br />
om modern vill att barnet ska få gå hos en terapeut för<br />
att bearbeta sina upplevelser. Om fadern <strong>mot</strong>sätter sig<br />
sådan eller annan hjälp som modern föreslår hamnar<br />
57
arnet kanske i en svår lojalitetskonflikt mellan föräldrarna.<br />
Verksamheter som skulle kunna hjälpa barnet<br />
kan också vägra ta sig an barnet tills föräldrarna är överens,<br />
vilket ger pappan ytterligare ett maktmedel <strong>mot</strong> mamman.<br />
Från 1 juli 2006 gäller förändrade vårdnadsregler i<br />
Föräldrabalken om vårdnad, boende och umgänge. De<br />
nya reglerna ska stärka barnperspektivet och ”barnens<br />
bästa” ska vara avgörande för alla beslut. Framtiden får<br />
utvisa vad det innebär för domstolarnas tolkningar.<br />
Stöd till hela familjen<br />
En orsak för mannen att vägra gå med på hjälp till<br />
barnet kan vara att han känner sig hotad av eventuella<br />
avslöjanden som barnet kan komma med, han vill inte<br />
skylta som en föraktlig kvinnomisshandlare och <strong>våld</strong>sman.<br />
Men det händer också att mannen kan <strong>mot</strong>iveras<br />
att ge sitt samtycke om han kan fås att inse att barnet<br />
mår bättre av att tala med en opartisk utomstående. På<br />
till exempel verksamheten ”Utväg Skaraborg” talar man<br />
med mannen utifrån ett barnperspektiv för att få grepp<br />
om hans insikter om sitt ansvar för situationen. (”Utväg<br />
Skaraborg” är en samverkan mellan flera kommuner för<br />
kvinnofrid där polisen, kriminalvården, åklagarmyndigheten,<br />
socialtjänsten, hälso- och sjukvården samt<br />
frivilligorganisationer som kvinnohus och kvinnojourer<br />
deltar.) Man talar då om hur barnet påverkats av det som<br />
hänt, att han skrämmer sitt eget barn etc. ”Utväg Skaraborg”<br />
kan även erbjuda pappan samtal och stöd hjälp<br />
(Socialstyrelsen, 2005).<br />
Om mamman inte själv ser att hennes barn behöver<br />
hjälp kan man genomföra <strong>mot</strong>iverande samtal även med<br />
henne. Hon frågas ut om konkreta upplevelser och då<br />
blottläggs också barnens situation. Bland andra ”Utväg<br />
Skaraborg” arbetar med hela familjen och kan erbjuda<br />
mamman hjälp. Men hon måste själv inse att hon har<br />
utsatts för <strong>våld</strong> från sin man. Arbetet med barnen sker<br />
sedan i samråd med mamman. ■<br />
58<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Barn som upplevt <strong>våld</strong> i hemmet • Kapitel 7<br />
59
60<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Vad kostar <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong>?<br />
En tidigare ofta bortglömd aspekt av <strong>våld</strong>ets konsekvenser är de ekonomiska kostnaderna som orsakas av<br />
<strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> och barn. Våldet innebär stora kostnader för både samhället och den enskilda kvinnan.<br />
Även hälsoproblem hos <strong>kvinnor</strong> orsakade av mannens <strong>våld</strong> ger direkta ekonomiska kostnader förutom det<br />
personliga lidandet.<br />
Vad kostar <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong>? • Kapitel 8<br />
8<br />
61
Först på 2000-talet har samhällets kostnader börjat<br />
inkluderas i diskussionen om <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>,<br />
och i flera länder har man försökt beräkna<br />
dessa utgifter. Men det finns många osäkra faktorer som<br />
försvårar beräkningarna. Man behöver till exempel veta<br />
antalet personer som är påverkade av <strong>våld</strong>et (varierar<br />
med processens olika faser) och vilken samhällsservice<br />
som har utnyttjats och kostnaden för denna service.<br />
Även värdet på ideella insatser bör uppskattas i ekonomiska<br />
termer för att ge en komplett bild.<br />
En aspekt som är extra svårfångad är att försöka uppskatta<br />
den dränering av allmänna resurser som <strong>våld</strong>et<br />
innebär. Om inte samhället hade behövt lägga pengar på<br />
att åtgärda konsekvenserna av <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i<br />
hemmet kunde de resurserna lagts på andra angelägna<br />
samhällsområden.<br />
Även om alla faktorer inte är åtkomliga för en kostnadsberäkning<br />
är det viktigt att försöka få fram prislappar<br />
på <strong>våld</strong>et. Inte minst kan det vara ett sätt att väcka<br />
uppmärksamhet bland dem som annars inte intresserar<br />
sig för frågan om <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> genom att visa<br />
vilka stora kostnader det innebär.<br />
Direkta och indirekta kostnader<br />
Den svenske ekonomen Stefan de Vylder (2004) talar<br />
om direkta och indirekta kostnader. De direkta kostnaderna<br />
inkluderar värdet av materiella saker som möbler,<br />
hushållsartiklar, kläder och andra tillhörigheter samt all<br />
hjälp som omhändertagande av utsatta <strong>kvinnor</strong> innebär,<br />
rättshantering och straff för förövarna samt förebyggande<br />
arbete. I stort sett faller alla dessa kostnader på<br />
samhället.<br />
Indirekta kostnader är förlust av inkomst, sänkt<br />
arbetsförmåga, sjukvård och ökade kostnader till följd av<br />
psykiskt lidande såsom överanvändning av psykofarmaka,<br />
depression, ångest och självmord. Somliga av dessa<br />
kostnader är svårare att beräkna än andra, exempelvis<br />
62<br />
sänkt förmåga till produktivt arbete. De Vylder varnar<br />
också för risken att underskatta de verkliga kostnaderna<br />
i alla försök att bestämma priset för <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong>.<br />
Våldets pris: Finland och Storbritannien<br />
Ett sifferexempel kan hämtas från Finland och en<br />
undersökning av <strong>våld</strong>ets pris, där endast fall som kunde<br />
spåras i offentlig statistik ingick. Slutsumman för år<br />
1998 beräknades till 50 miljoner euro. Rättshanteringen<br />
krävde drygt hälften, 53 %, socialsektorn en knapp tredjedel,<br />
30 %, och hälsosektorn 13 % (Heiskanen, 2003).<br />
Finland har ungefär hälften av <strong>Sveriges</strong> befolkning och<br />
mätmetoderna kan variera, vilket försvårar en direkt<br />
jämförelse. En uppskattning kan ändå göras att <strong>Sveriges</strong><br />
kostnader måste bli minst dubbelt så höga som Finlands,<br />
det vill säga lågt räknat 900 miljoner kronor/år. Då ingår<br />
endast samhälleliga offentligt redovisade kostnader.<br />
En omsorgsfullt gjord studie i Storbritannien inkluderade<br />
tre typer av kostnader: (1) samhällskostnader (2)<br />
kostnader för arbetslivet och (3) humanitära och e<strong>mot</strong>ionella<br />
kostnader för kvinnan. Det sista är kostnader<br />
som man vanligtvis inte ser eftersom de till största delen<br />
bärs av individer och är svåra att följa. Men i uträkningarna<br />
har man följt den metod som används för att<br />
uppskatta kostnaderna för trafikskador, som inkluderar<br />
förlorad livskvalitet (Walby, 2004).<br />
Här har man också räknat på bostadskostnader,<br />
vilket inte är vanligt om man bortser från kostnader<br />
för kvinnojourerna. Bostadsfrågan är ofta avgörande för<br />
om en kvinna kan lämna en <strong>våld</strong>srelation. Dithörande<br />
kostnader är bland andra flyttkostnader, ersättning av<br />
demolerade möbler m.m. samt utgifter för jourlägenheter,<br />
kvinnojourer och andra bostäder som måste ordnas<br />
med kort varsel. Den totala summan här slutade på<br />
över 22 miljarder pund, det vill säga nästan tre hundra<br />
miljarder kronor, och omfattar England och Wales. Den<br />
största delen, nästan 80 %, omfattade de humanitära och<br />
e<strong>mot</strong>ionella kostnaderna.<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Ett svenskt exempel<br />
I en ny svensk studie från Umeå universitet har kostnaderna<br />
undersökts för ett enskilt fall där en man misshandlat<br />
sin kvinnliga partner under 20 år. Kostnaderna<br />
summerades till 2,5 miljoner. Därav bar staten den största<br />
delen, 85 %, främst för utbetalningar från a-kassa och<br />
försäkringskassa. För landstinget kostade misshandeln<br />
115 000 kr, varav mer än hälften gällde kontakter med<br />
barn- och ungdomspsykiatrin. Kommunens kostnad<br />
blev omkring 50 000 kr, som främst gällde socialtjänsten<br />
(Weinehall, m.fl., 2006).<br />
Kvinnan på bar backe<br />
Ekonomisk ruin är inte en ovanlig konsekvens för en<br />
kvinna som levt länge i en <strong>våld</strong>srelation, där mannen<br />
tvingat henne att ge upp sitt yrke eller där hon är långtidssjukskriven<br />
och inte orkar återvända till arbetslivet.<br />
Systematiska undersökningar saknas ännu, men kvinnojourer<br />
och andra som arbetar med <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong><br />
vittnar om att detta är ett stort problem.<br />
Därtill kommer att det oftast är kvinnan som lämnar<br />
hemmet för att undgå <strong>våld</strong>et och mannen får bo kvar.<br />
Om bodelningen drar ut på tiden kan det finnas ytterst<br />
lite kvar att dela när den väl blir av. Bland ogifta par<br />
kan man ha haft det så ordnat att mannen betalat mer<br />
värdefulla ägodelar – bilen, TV:n, stereon, villan m.m.<br />
– och kvinnans inkomst har gått till mat, barnens kläder<br />
och andra konsumtionsvaror (Ahrne & Roman, 1997).<br />
Eftersom ogifta par inte automatiskt delar på bohaget<br />
vid separation kan hon finna sig stå på bar backe och<br />
utan bostad. Förutom fysiskt och psykiskt <strong>våld</strong> har hon<br />
utsatts för ekonomiskt <strong>våld</strong> av mannen.<br />
Vad kostar <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong>? • Kapitel 8<br />
Konsekvenser för <strong>kvinnor</strong>s hälsa<br />
De som betalar det högsta priset för <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> är de utsatta<br />
<strong>kvinnor</strong>na och barnen. Försämrad hälsa är en del av<br />
”kostnaden” som mannens <strong>våld</strong> orsakar kvinnan. (Hälsoeffekter<br />
på barnen har diskuterats i föregående kapitel.)<br />
Om en kvinna vänder sig till sin vårdcentral utan att<br />
berätta om bakgrunden till sina problem får inte sjukvårdspersonalen<br />
adekvat information. Men för ett tränat<br />
öga kan de akuta skadorna efter fysisk misshandel skiljas<br />
från skador erhållna på andra sätt, exempelvis genom<br />
att de oftast är utspridda över hela kroppen. Att falla<br />
nedför trappor eller att snubbla och oavsiktligt kollidera<br />
med dörrar och möbler – vilket männen och ibland även<br />
<strong>kvinnor</strong>na hävdar har skett – ger andra skador. Kvinnan<br />
har dessutom ofta försvarsblåmärken på underarmarnas<br />
baksidor, som uppstått när hon har försökt värja sig.<br />
Bland skadorna är krosskador, svullnader, blåmärken, lösryckta<br />
hårtestar och frakturer de mest uppenbara. Ofta<br />
har <strong>kvinnor</strong>na även spräckta trumhinnor, krossade näsor<br />
eller käkfrakturer (Eliasson, 1997).<br />
”Ärren på insidan”<br />
Självklart ger slag, sparkar, örfilar, stryptag och att bli<br />
kastad <strong>mot</strong> möbler och väggar många olika skador. Men<br />
<strong>kvinnor</strong> vittnar om att det psykiska <strong>våld</strong>et och hoten<br />
haft mer långtgående effekter än det fysiska <strong>våld</strong>et.<br />
Kroppsliga skador läks lättare, men ”ärren på insidan” kräver<br />
lång tid innan de förbleknar och i bästa fall försvinner<br />
helt. Det innebär att kvinnan kan söka sjukvård lång tid<br />
efter det att <strong>våld</strong>et har upphört och utan att själv se sambandet<br />
mellan <strong>våld</strong>supplevelsen och hälsoproblemen.<br />
De akuta psykiska konsekvenserna kan vara chock,<br />
förvirring, extrem rädsla och osammanhängande tal.<br />
Mer långsiktigt kan komma depression, sexuella problem,<br />
lättväckt ångest, en negativ självbild och låg<br />
självtillit (Eliasson, 1997).<br />
63
En studie från 1983 visade att ju sämre eget socialt<br />
nätverk <strong>kvinnor</strong> hade, desto högre var graden av depression<br />
och desto starkare känslan av att inte kunna klara<br />
sig själv och självuppskattningen var sämre (Mitchell &<br />
Hodson, 1983). Ju oftare hennes vänner också var mannens<br />
vänner, desto mindre stöd upplevde kvinnan.<br />
De svenska forskarna Heimer & Posse (2003) menar<br />
att <strong>kvinnor</strong> som utsätts för <strong>våld</strong> genomgår ett multitrauma:<br />
de söker ofta vård för olika symptom som smärtor,<br />
sömnbesvär, oro och depression. Tilliten till andra<br />
människor är ofta svårt skadad och kan medverka till<br />
att <strong>kvinnor</strong> håller tillbaka vital information. Heimer &<br />
Posse anser att sjukvårdspersonalen har bristande insikt<br />
i problemet. Det kan bero på tidsbrist, brist på rutiner<br />
och kunnig personal, rädsla för att förolämpa kvinnan<br />
och för att anklaga mannen, maktlöshet inför situationen<br />
etc.<br />
Andra effekter av <strong>våld</strong>et och kränkningarna kan vara<br />
att <strong>kvinnor</strong>na konsumerar mer läkemedel, i synnerhet<br />
lugnande medel och medel <strong>mot</strong> depression. Detta är<br />
särskilt vanligt om de utsatts för hot (Lundgren, Heimer<br />
m.fl. 2001).<br />
Självmordsförsök är vanliga. Bland svenska <strong>våld</strong>sutsatta<br />
<strong>kvinnor</strong> har så många som 64 % någon gång funderat<br />
på självmord som en utväg. Kvinnor som utsatts för<br />
<strong>våld</strong> det senaste året rapporterar fyra gånger så många<br />
självmordsförsök som <strong>kvinnor</strong> utan erfarenhet av <strong>våld</strong>.<br />
De som upplevt sexuellt <strong>våld</strong> anger självmordsförsök<br />
fem gånger så ofta som <strong>kvinnor</strong> utan <strong>våld</strong>serfarenhet.<br />
Hot har lika stark effekt som fysiskt <strong>våld</strong> (Lundgren,<br />
Heimer m.fl., 2001). Hoten handlar om osäkerhet om,<br />
när och hur mannen kommer att bruka <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> henne.<br />
Med erfarenhet av vad mannen kan ta sig för anar kvinnan<br />
det värsta. ■<br />
64<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Vad kostar <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong>? • Kapitel 8<br />
65
66<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
När kvinnan bryter upp<br />
Kvinnor som utsätts för <strong>våld</strong> väntar ofta länge innan de vidtar åtgärder och försöker få hjälp och även om<br />
en <strong>våld</strong>sutsatt kvinna lämnar mannen kan hon långtifrån vara säker på att få vara ifred. Samhället erbjuder<br />
olika sorters skydd som anpassas efter hotbilden, från trygghetspaket och besöksförbud till hjälp att byta<br />
identitet och gå under jorden.<br />
När kvinnan bryter upp • Kapitel 9<br />
9<br />
67
Enligt en studie av ca 6 000 <strong>kvinnor</strong> från 50 kvinnojourer<br />
i USA hade <strong>kvinnor</strong>na i medeltal sökt hjälp<br />
sex gånger från sin familj, vänner och samhällsinstitutioner<br />
innan de lämnade förhållandet (Gondolf, 1988).<br />
Ett första steg är att komma över sin rädsla för<br />
väntade repressalier från mannen om han skulle misstänka<br />
att hon försöker lämna honom. Därefter kan hon<br />
försöka tala med närstående som hon tror sig kunna lita<br />
på, familjemedlemmar eller vänner. Deras reaktion är<br />
till en början vanligen skepsis <strong>mot</strong> det kvinnan berättar,<br />
vilket kan få henne att inte gå längre i sina försök att få<br />
hjälp (Frieze, 1979).<br />
Ibland kan andra som anar vad som pågår vara<br />
rädda för att ”blanda sig i” men ibland kan någon ta ett<br />
initiativ och ställa en fråga till kvinnan om situationen.<br />
Frågan, och kvinnans svar, följs då ofta av förslag att söka<br />
hjälp hos myndigheter eller en kvinnojour. Där kan kvinnan<br />
få stöd och hjälp att börja planera. Det kan handla<br />
om att ha packade väskor med nödvändiga papper, bilnycklar<br />
m.m. lätt åtkomliga i ett akut läge. Det kan också<br />
vara att ha hallens möbler arrangerade så att inget hindrar<br />
passagen till ytterdörren, att skaffa kontakter på kvinnojouren<br />
som kan ge adresser att gömma sig på osv.<br />
Ungefär 40 % av känt, det vill säga polisanmält, <strong>våld</strong><br />
inträffar när kvinnan har brutit upp från en relation<br />
(Justitiedepartementet, 1987). Mannen kan fortsätta trakassera<br />
henne, stega in på hennes arbetsplats och skrika<br />
anklagelser och hotelser <strong>mot</strong> henne, överraska henne på<br />
parkeringsplatsen eller utanför hennes nya bostad. Han<br />
ser till att hon vet att han bevakar henne och han kan<br />
ringa alla tider på dygnet. Till och med om han sitter i<br />
fängelse kan mannen ringa och hota kvinnan eller ge<br />
andra i uppdrag att göra det. Detta kallas också stalking<br />
(Eriksson, 2005), som i sin vanligaste form innebär att en<br />
man förföljer och hotar en före detta kvinnlig partner<br />
(Tjaden & Thoennes, 1998). Kvinnans rädsla gör att hon<br />
får svårt att koncentrera sig på sitt eget liv och lever i<br />
konstant skräck för vad han kan ta sig för.<br />
När <strong>våld</strong> uppträder i samband med separationer kan<br />
68<br />
både dess intensitet och innehåll förändras över tid.<br />
Tiden efter själva separationsbeslutet är <strong>våld</strong>et – fysiskt,<br />
sexuellt, psykiskt – som störst. Fysiskt <strong>våld</strong> är något mindre<br />
vanligt än psykiskt och sexuellt. I likhet med resultat<br />
från särskilda interventioner för <strong>våld</strong>samma män (Dobash<br />
& Dobash, 2004; Lundy, 2004) minskar med tiden<br />
fysiskt <strong>våld</strong> mest medan psykiskt <strong>våld</strong> med bland annat<br />
hot/varningar förefaller mer svårutsläckligt (Ekbrand,<br />
2006). Denna form av <strong>våld</strong> är också mer otydlig och svår<br />
att tolka korrekt för omgivningen.<br />
Samhällets skydd för<br />
<strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong><br />
Samhället har till uppgift att skydda alla medborgare<br />
<strong>mot</strong> <strong>våld</strong>, naturligtvis också <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong>. Ibland<br />
är det inte tillräckligt med skilsmässa, fängelsedom<br />
eller annan typ av påföljd för att en <strong>våld</strong>sam man ska<br />
låta kvinnan lämna honom och få leva ifred. Samhället<br />
erbjuder olika sorters skydd som anpassas efter hotbilden,<br />
från trygghetspaket och besöksförbud till hjälp att<br />
byta identitet och gå under jorden. Behovet av skydd<br />
hanteras i allmänhet av polisen, dock ej skyddat boende<br />
(se faktaruta 7).<br />
Polisens uppgift är att ingripa <strong>mot</strong> brott och skydda<br />
offren. Därefter tar andra instanser över. Polisens första<br />
åtgärd kan vara ett säkerhetssamtal med den utsatta<br />
kvinnan för att få en bild av hotet och en bedömning<br />
av hennes säkerhet, inklusive bostaden. Hon kan också<br />
erbjudas en kontaktperson hos polisen. Detta är insatser<br />
med både brottsförebyggande och trygghetsskapande<br />
syfte (Nylén, 2003).<br />
Trygghetspaket<br />
Kvinnan kan ansöka om trygghetspaket hos den lokala<br />
polismyndigheten som bedömer behovet av denna åtgärd.<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
FAKTARUTA 7<br />
SKYDD FÖR HOTADE KVINNOR<br />
Trygghetspaket<br />
Larmtelefon kopplad till larmcentral. Kan också vara till exempel<br />
bandspelare för hotsamtal, trygghetstelefon med nummerpresentatör<br />
och larmknapp eller akustiskt överfallslarm. Behovet<br />
bedöms av den lokala polismyndigheten.<br />
Besöksförbud<br />
Mannen förbjuds besöka kvinnans bostad, arbetsplats eller att<br />
söka kontakt med henne. Kan också omfatta förbud att befinna<br />
sig i kvinnans närhet. Beslutas av åklagare och som regel för ett<br />
halvår, varefter situationen tas under omprövning.<br />
Besöksförbud i hemmet<br />
Mannen kan förbjudas att för en tid uppehålla sig i parets gemensamma<br />
bostad. Beslutas av åklagare för högst 30 dygn och<br />
kan sedan förlängas med högst sju dygn i taget.<br />
Livvaktsskydd<br />
Eftersom detta är mycket kostsamt används det ytterst sällan<br />
om det inte handlar om offentliga personer.<br />
Skyddat boende<br />
Erbjuds i de flesta kommuner av en ideell kvinnojour eller av<br />
socialtjänsten om kommunen har egna jourlägenheter. Det är<br />
en fristad för en kortare period när exempelvis kvinnan och<br />
hennes barn måste komma undan en akut <strong>våld</strong>ssituation och i<br />
väntan på en mer permanent lösning.<br />
Skyddade registeruppgifter (spärrmarkering)<br />
Gäller en eller flera uppgifter i folkbokföringsdata. Spärrmarkeringen<br />
är en varning att lämna ut en uppgift, vanligen personnummer,<br />
namn eller adress. Utfärdas av folkbokföringsmyndighet<br />
efter intyg från polis eller socialtjänst. Gäller ett år i taget.<br />
Kvarskrivning<br />
Kvinnan är folkbokförd på sin gamla adress för att hemlighålla<br />
den verkliga bostadsadressen. Postadressen är det lokala skattekontoret,<br />
som ombesörjer eftersändning av post. Kombineras<br />
ofta med spärrmarkering. Kvarskrivning kan beviljas för högst<br />
tre år i taget efter intyg från polis eller socialtjänst.<br />
Fingerade personuppgifter<br />
Mer sällsynt form av skydd. Personen får byta identitet med nya<br />
personuppgifter. Tillstånd ges av tingsrätten efter ansökan från<br />
Rikspolisstyrelsen.<br />
När kvinnan bryter upp • Kapitel 9<br />
Paketet innebär en larmtelefon som är kopplad till en<br />
larmcentral. Trygghetsåtgärderna kan också innehålla<br />
telefonsvarare, bandspelare för hotsamtal, trygghetstelefon<br />
med nummerpresentatör och larmknapp eller ett<br />
högljutt överfallslarm. Till och med vapen, inklusive<br />
pepparspray, kan ingå (Nylén, 2003). Tillgången på<br />
trygghetspaket är begränsad så ett fåtal <strong>kvinnor</strong> kan få<br />
detta skydd.<br />
På vissa orter kan polisen göra rutinmässiga rundor i<br />
bostadsområden där det finns hotade <strong>kvinnor</strong>. I till exempel<br />
Gävle och Karlskrona rastas polishundar i sådana<br />
kvarter för att avskräcka hotande män och ge <strong>kvinnor</strong><br />
större trygghet.<br />
Besöksförbud<br />
Åklagare kan fatta beslut om besöksförbud i samband<br />
med åtal för <strong>våld</strong> och kränkningar. Mannen får då inte<br />
ta kontakt med kvinnan, ringa, skriva eller skicka andra<br />
meddelanden eller följa efter henne. Han kan också<br />
förbjudas besöka vissa adresser såsom kvinnans bostad,<br />
arbetsplats eller andra ställen där hon ofta vistas eller<br />
uppehålla sig i närheten av adresserna.<br />
Därutöver finns möjlighet för ett utvidgat besöksförbud<br />
som innebär att han inte ens får komma i närheten<br />
av kvinnan på allmän plats. Om detta inträffar måste<br />
han lämna platsen, annars kan han gripas av polis. Det<br />
förutsätter dock att någon anmäler hans lagbrott.<br />
Besöksförbud i hemmet<br />
Åklagare kan också fatta beslut om att mannen en<br />
kortare tid förbjuds uppehålla sig i parets gemensamma<br />
bostad. Lagen om besöksförbud i hemmet kom till för att<br />
mannen skulle tvingas bort från hemmet, inte kvinnan<br />
han utsatt för <strong>våld</strong>. Hon ska till exempel kunna få tid att<br />
packa i lugn och ro om hon vill lämna hemmet.<br />
69
Hund och livvakt<br />
I extrema och sällsynta fall kan hund erbjudas eller kvinnan<br />
kan få en livvakt, det vill säga en utbildad säkerhetsvakt.<br />
Eftersom livvakt medför stora kostnader används<br />
denna form av skydd sällan.<br />
Skyddat boende<br />
Skyddat boende är ett tillfälligt boende för <strong>kvinnor</strong> och<br />
deras barn som till exempel snabbt behöver komma<br />
undan från en <strong>våld</strong>sam man. Skyddat boende kan fås via<br />
kvinnojour eller socialtjänsten i kommunen. En minoritet<br />
av <strong>Sveriges</strong> 290 kommuner har egna jourlägenheter.<br />
När sådana saknas är standardlösningen att förlita sig på<br />
en ideell kvinnojour i kommunen eller, om det inte heller<br />
finns, att hänvisa till kvinnojour i grannkommunen.<br />
Alla kvinnojourer har dock inte möjlighet att erbjuda<br />
skyddat boende. Under 2005 fick sammanlagt 2 703<br />
<strong>kvinnor</strong> och barn skyddat boende enligt uppgifter från<br />
kvinnojourernas två riksorganisationer (Att ta ansvar för<br />
sina insatser, 2006).<br />
Att gå under jorden<br />
När de vanligaste typerna av skydd inte är tillräckliga<br />
behövs andra resurser. Kvinnan behöver hjälp att gömma<br />
sig för mannen och ”gå under jorden”. År 2002 levde<br />
4 674 vuxna personer gömda med samhällets skydd samt<br />
drygt 3 000 barn under 18 år. Av de vuxna var 4 537 <strong>kvinnor</strong><br />
och 137 män. Det stora flertalet av <strong>kvinnor</strong>na gömmer<br />
sig från en man. Majoriteten av dessa män är före<br />
detta partners, men det kan också handla om hedersrelaterade<br />
fall där en far eller andra manliga släktingar<br />
förföljer och hotar en kvinna till livet.<br />
Det finns tre typer av annat skydd för hotade <strong>kvinnor</strong><br />
när de vanliga skydden inte räcker till, eller när mannen är<br />
extremt <strong>våld</strong>sam: skyddade registeruppgifter (spärrmarkering),<br />
kvarskrivning och nytt personnummer (fingerad<br />
identitet).<br />
70<br />
Skyddade registeruppgifter<br />
Med skyddade registeruppgifter kommer en spärrmarkering<br />
upp där annars en persons adress, namn eller andra<br />
personuppgifter skulle finnas i offentliga register. Då<br />
kan kvinnan inte spåras på vanligt sätt med hjälp av<br />
personnummer eller adress. När en myndighet inte har<br />
tillräcklig kunskap om spärrmarkeringens innebörd, som<br />
en varning om försiktig hantering, kan det hända att<br />
kvinnans adress lämnas ut oavsiktligt med obehagliga<br />
konsekvenser för henne.<br />
Kvarskrivning innebär att kvinnan är folkbokförd på<br />
den gamla adressen trots att hon flyttat till ny adress.<br />
Kvarskrivning kombineras ofta med spärrmarkering.<br />
Hennes post eftersänds via Skattemyndigheten men det<br />
omfattar inte all post och sker med flera veckors fördröjning.<br />
Det kan ge problem för kvinnan om angelägna<br />
ärenden kanske inte når henne i tid, exempelvis en kallelse<br />
till domstolsförhandling. Eftersom viss samhällsservice<br />
är knuten till folkbokföringsadressen, kan det<br />
beroende på myndigheters kunskaper och rutiner också<br />
försvåra för en kvinna att erhålla det hon är berättigad<br />
till, exempelvis bostadsbidrag.<br />
I mer extrema fall av hot och förföljelse kan fingerade<br />
personuppgifter tillgripas. Kvinnan får då byta identitet<br />
med nytt namn och nytt personnummer. Det är en tämligen<br />
ovanlig åtgärd och medför oerhört många olägenheter<br />
och begränsningar i vardagslivet. Kvinnan måste<br />
i princip ge upp sitt gamla liv, kapa kontakterna med<br />
släktingar och vänner och skapa sig en helt ny tillvaro,<br />
där säkerheten alltid kommer först.<br />
Flykting i sitt eget land<br />
Att leva med skyddade personuppgifter innebär ibland<br />
att leva som flykting i sitt eget land, att inte våga lita på<br />
någon – inte ens myndigheter. Okunnighet om situationen<br />
förhindrar ibland att gömda <strong>kvinnor</strong> får adekvat<br />
läkarvård, barnbidrag, hyreskontrakt m.m. Det förekommer<br />
också att nitiska tjänstemän kontaktar mannen för<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
att diskutera hans försörjningsplikt <strong>mot</strong> barnen som<br />
mamman kan ha enskild vårdnad om, och då lämnar ut<br />
kvinnans adress. För henne återstår då inget annat än<br />
att snabbt packa väskorna och kasta sig iväg till annan<br />
ort. Kvinnojourernas kontaktnät spelar en viktig roll när<br />
myndigheter inte har kunskap för att hantera situationen<br />
korrekt.<br />
Kvinnor med hedersrelaterad problematik kan ha<br />
särskilda problem, språkliga och kulturella hinder, om<br />
de behöver personskydd. Utseende och klädsel kan vara<br />
avvikande från mängden på en liten ort, och de vågar<br />
inte lita på att människor med samma bakgrund inte<br />
o/avsiktligt röjer deras adress. Ju kortare skolgång och<br />
erfarenhet av att klara sig själv de har, desto svårare att<br />
förstå krav som ställs från myndigheter och hjälpare. De<br />
har ofta heller inte levt på egen hand utan innesluten i<br />
en familj, där andra tagit ansvar och beslut, och kan nu<br />
hamna ensamma i en lägenhet på en främmande ort.<br />
Det kan bidra till ökad stress, rädsla, övergivenhetskänsla<br />
och till och med driva kvinnan tillbaka till familjen<br />
igen, med nya <strong>våld</strong>srisker.<br />
För alla gömda <strong>kvinnor</strong> gäller att det är ett högt<br />
pris de betalar med ohälsa och otrygghet. De plågas av<br />
mardrömmar, rädsla, oro för barnen och skygghet inför<br />
okända människor. Att gå ut och handla mat kan innebära<br />
att hela tiden kolla bilar och människor runtomkring<br />
på gator och torg och att få ångest vid blotta åsynen av<br />
en bil och en person som påminner om förföljaren. De<br />
gömda <strong>kvinnor</strong>na äter ofta psykofarmaka och har ständigt<br />
dåligt samvete för sina barn och vad dessa utsätts<br />
för, även om barnen också behöver skyddet. Ekonomin<br />
är i allmänhet i spillror eftersom de gömda <strong>kvinnor</strong>na,<br />
liksom andra <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong>, kan ha tvingats avstå<br />
från sitt yrke. Långa sjukskrivningsperioder i sviterna av<br />
<strong>våld</strong> och hot kan också vara ett problem. En angelägen<br />
fråga är i vilken mån situationen med ensamhet och<br />
isolering bidrar till att försämra deras allmäntillstånd.<br />
När kvinnan bryter upp • Kapitel 9<br />
Varierande stöd<br />
Det stöd gömda <strong>kvinnor</strong> får är mycket varierande och<br />
avhängigt omgivningens kunskaper och villighet att<br />
sätta sig in i situationen.<br />
Arbetsgivare kan vara misstänksamma <strong>mot</strong> en arbetssökande<br />
som behöver extra hänsyn, och som indirekt kan<br />
utsätta andra för fara om den <strong>våld</strong>samme mannen skulle<br />
dyka upp på arbetsplatsen. Exempel på <strong>mot</strong>satsen finns<br />
också, där kvinnans arbetsgivare underlättar för henne<br />
på olika sätt, till exempel genom att lämna meddelanden<br />
såsom lönebesked på arbetsplatsen istället för att posta.<br />
Banker kan vara helt avvisande till speciallösningar<br />
för kvinnan, men kan också erbjuda henne en egen<br />
handläggare.<br />
Hyresvärdar kan avfärda kvinnans krav på vissa<br />
skyddsåtgärder i lägenheten. Men andra kan, när de får<br />
situationen klar för sig, vara tillmötesgående och ordna<br />
säkra lägenheter med fiktiva namn på dörrskyltar eller i<br />
trappuppgången osv.<br />
De stora svårigheterna kommer när kvinnan försöker<br />
undvika att hamna i något som helst register och<br />
myndigheten eller företaget ser detta som så extraordinärt<br />
att kvinnan nekas den hjälp eller den tjänst hon<br />
behöver. Säker telefon kan erhållas genom mobiltelefon<br />
med kontantkort, men datoranvändning kan vara svårare<br />
att ordna utan att hamna i ett oskyddat register där man<br />
kan spåras. Frågan om försäkringar kan också vara svårlöst<br />
om kvinnans adress går till Skattemyndigheten och<br />
försäkringsbolaget inte förstår vad det betyder, eller inte<br />
vill befatta sig med det som ses som avvikande (Weinehall<br />
& Eliasson, 2006, opublicerat).<br />
Framgångsrika hjälpinsatser<br />
I den process där den <strong>våld</strong>sutsatta kvinnan kommer till<br />
verklig förståelse av det som hänt verkar det vara bättre<br />
om den för henne mest betydelsefulla stödpersonen<br />
är en professionell bedömare, eftersom detta får större<br />
71
”tyngd” (Holmberg & Enander, 2002). Professionella<br />
eller andra auktoritetspersoner uppfattas ofta som<br />
mera objektiva än anhöriga och kan därigenom få ökad<br />
betydelse i en hjälpprocess. Här är det viktigt att dessa<br />
stödpersoner, inom vilka ramar mötet än sker, har adekvat<br />
kunskap. Forskarna Björk och Heimer (2003) framhåller<br />
att för att hjälpa <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> måste man<br />
visa respekt för <strong>kvinnor</strong>s integritet. Vidare måste man<br />
bekräfta deras känslor och tankar, ge skuldbefrielse, visa<br />
på möjliga utvägar och aldrig lova mer än man kan hålla.<br />
Kvinnojourerna i Sverige<br />
”Professionell” får nog i detta sammanhang inbegripa de<br />
ideellt arbetande kvinnojourerna, som gått i spetsen för<br />
både omhändertagande och stöd till utsatta <strong>kvinnor</strong> och<br />
för kunskapsutvecklingen. Det finns cirka 160 kvinno-<br />
och tjejjourer i Sverige (Att ta ansvar för sina insatser,<br />
2006). De flesta är knutna till de två paraplyorganisationerna<br />
Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer<br />
i Sverige (ROKS) och <strong>Sveriges</strong> Kvinnojourers Riksförbund<br />
(SKR) som båda på riksnivå sedan länge arbetat<br />
med opinionsbildning, möten, seminarier och fortbildning<br />
och hanterar särskilda anslag för olika projekt.<br />
Varje enskild kvinnojour är autonom och arbetar<br />
utifrån lokala förutsättningar och intressen på kommunal<br />
nivå och i de flesta fall med kommunala bidrag. En<br />
stor del av verksamheten vilar på enskilda medlemmars<br />
frivilliga och oavlönade arbete. En mycket viktig insats<br />
som många kvinnojourer erbjuder är skyddat boende för<br />
<strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> och deras barn. Andra stödåtgärder<br />
är till exempel stödsamtal på telefon och vid besök på<br />
jouren och stöd vid rättegång och myndighetskontakter.<br />
(Kvinnojourerna har dock inte resurser att hjälpa <strong>kvinnor</strong><br />
med psykiska sjukdomar eller missbruksproblem.)<br />
Många kommuner använder sig av kvinnojourer som<br />
verktyg för att tillhandahålla det stöd och den hjälp<br />
kommunen är skyldig att ge (Att ta ansvar för sina insatser,<br />
2006).<br />
72<br />
Kvinnojourerna kan låta kvinnan vara anonym i sina<br />
kontakter med jouren om hon så skulle önska. Utgångspunkten<br />
är att inte ifrågasätta kvinnans erfarenheter,<br />
de förstås och tolkas inom ramen för sitt sammanhang.<br />
Man frågar inte varför kvinnan inte gav sig iväg genast<br />
<strong>våld</strong>et bröt ut, kvinnojourernas medarbetare vet att hindren<br />
är många, att processen tar tid och beslutet måste<br />
vara kvinnans eget. Att bli trodd skapar dessutom en<br />
möjlighet för kvinnan att hitta det stöd just hon behöver<br />
utifrån sitt behov. Ingen ska bestämma åt henne. Att<br />
inte bli trodd kan däre<strong>mot</strong> medverka till att kvinnan<br />
sluter sig helt, ger upp och återvänder till <strong>våld</strong>et.<br />
Kvinnojoursarbete är också inriktat på hjälp att<br />
ordna den sociala och ekonomiska situationen, ofta inom<br />
ramen för enskilda stödsamtal eller gruppverksamhet.<br />
Många kvinnojourer avvisar tanken på att <strong>våld</strong>sutsatta<br />
<strong>kvinnor</strong> skulle hjälpas av en mer psykologiskt inriktad<br />
hjälp. Här är det ofta avskräckande exempel med enskilda<br />
terapeuter som skrämmer; dessa har då sökt förklaringar<br />
till mannens <strong>våld</strong> hos kvinnan eller i den psykologiska<br />
dynamiken hos paret. Men det finns också kvinnojourer<br />
som har terapeuter kopplade till sin verksamhet.<br />
Framgångsexemplet Duluth<br />
Duluth är en stad på ca 100 000 invånare i norra Minnesota<br />
i USA, som blivit en föregångare på alla områden vad<br />
gäller <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> och barn, genom att arbeta brett.<br />
Arbetet har drivits med kvinnojourerna som ett nav i ett<br />
”samarbetshjul” utifrån kvinnojourernas kunskap och<br />
goda hanteringsrutiner. Stadens alla myndigheter och det<br />
lokala näringslivet finns med som ekrar i hjulet. Myndigheter,<br />
från polis till sjukvård och socialtjänst, samarbetar<br />
och har dessutom utvecklat egen policy och praktik.<br />
(Mer om detta samarbete i kapitel 11.) Man arbetar både<br />
förebyggande och med interventioner när <strong>våld</strong>et är ett<br />
faktum. Den gemensamma utgångspunkten är att <strong>våld</strong>et<br />
är mannens ansvar och samhällets ansvar – inte kvinnans.<br />
Framgångsrika hjälpinsatser vägleds av uppfattning-<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
en att mannens <strong>våld</strong> ytterst är grundat i en samhällssyn<br />
där män är överordnade och <strong>kvinnor</strong> underordnade.<br />
Detta gäller i Duluth och på andra ställen och vare sig<br />
det handlar om individuella stödsamtal eller gruppinterventioner.<br />
De gruppmetoder som visat sig framgångsrika<br />
utgår ofta från erfarenheterna från Duluth och är en<br />
blandning av didaktiska och terapeutiska insatser (Pence<br />
& Peymar, 1985). Dessa gruppsamtal utgår från <strong>kvinnor</strong>nas<br />
egna upplevelser, som kopplas till de generella förhållanden<br />
i samhället som bibehåller en ojämlik ordning mellan<br />
<strong>kvinnor</strong> och män. Man använder sig då av det så kallade<br />
makt- och kontrollhjulet, som illustrerar de olika metoder<br />
<strong>våld</strong>samma män utnyttjar för sina syften (se figur 1, sid 74).<br />
Att få detta beskrivet och illustrerat i allmängiltiga<br />
ordalag kan väcka stort gensvar hos <strong>kvinnor</strong>na. Syftet är<br />
att få dem att upptäcka att de inte är ensamma om sina<br />
erfarenheter och att ansvaret för <strong>våld</strong>et vilar på mannen<br />
och ingen annan. Att framhäva mannens ansvar är<br />
viktigt inte minst för att <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> kan känna<br />
skam och till och med skuld över att ha blivit misshandlade.<br />
De litar inte på att någon annan kommer att vilja<br />
vara tillsammans med dem. Då har de tagit till sig mannens<br />
version av dem själva, av <strong>våld</strong>et och anledningen<br />
till det (Eliasson, 1997).<br />
Bilden av makt- och kontrollhjulet är utgångspunkt<br />
i både forskning, undervisning och interventionsarbete.<br />
Dess positiva spegelbild är ett jämställdhetshjul som<br />
visar hur jämlika <strong>relationer</strong> ska se ut för att eliminera<br />
och förebygga <strong>våld</strong> (se figur 2, sid 75). Även detta används<br />
i interventionsprogram för <strong>kvinnor</strong> (och män) som har<br />
utarbetats i Duluth och bildat mönster i resten av världen,<br />
inklusive Sverige.<br />
Lyckad insats i Kanada<br />
I sökandet efter effektiva hjälpmetoder är det lätt att<br />
bortse från det enkla och <strong>nära</strong>liggande, trots jourrörelsernas<br />
framgångar med hjälp från medmänniska till<br />
medmänniska. Ett kanadensiskt försök med stödperso-<br />
När kvinnan bryter upp • Kapitel 9<br />
ner visade att medmänniskor kan göra betydelsefulla<br />
insatser (Sullivan & Bybee, 1999). Detta försök ligger<br />
mycket <strong>nära</strong> de svenska kvinnojourernas arbetsmetoder<br />
och förtjänar därför att uppmärksammas, eftersom<br />
effekterna också utvärderats vetenskapligt.<br />
Utgångspunkten var problemet att så många <strong>kvinnor</strong><br />
väntar för länge innan de tar steget att lämna en <strong>våld</strong>sam<br />
partner. Man ville se om kvinnans frigörelse fram till ett<br />
eget definitivt beslut om relationen gick att påskynda<br />
genom att erbjuda utomstående stödpersoner. Eftersom<br />
<strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> ofta blir isolerade har de få människor<br />
som kan stödja dem om de verkligen vill lämna mannen.<br />
Kvinnorna i studien rekryterades från en kvinnojour<br />
och erbjöds en kontaktperson, som de träffade två<br />
gånger i veckan i tio veckor. Kontaktpersonerna hade<br />
fått viss utbildning i ämnet <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong><br />
under ca 10 veckor, och hade också egna kontaktpersoner<br />
att rådfråga. Kvinnorna fick formulera sina egna mål.<br />
Man började med att göra säkerhetsplaner för att<br />
kvinnan inte skulle behöva vara rädd att stöta på sin<br />
före detta man, till exempel att hon skulle ansöka om<br />
besöksförbud för mannen. Nästa fas var att skaffa<br />
arbete, barnomsorg, kontaktnät inom kommunen m.m.<br />
Kontaktpersonen var behjälplig med information om<br />
vart man kunde vända sig, med telefonsamtal och hjälp<br />
att hantera tillgänglig information – allt som hade en<br />
potential till positiv förändring. Avsikten var att allt<br />
eftersom kvinnan kände att hon klarade sig själv skulle<br />
kontaktpersonen dra sig tillbaka.<br />
Det viktigaste under detta försök var att förändra<br />
kommunernas syn på <strong>kvinnor</strong>nas behov och ge <strong>kvinnor</strong>na<br />
respons, inte att få kvinnan att förändra sina behov<br />
att passa kommunernas planer. Kvinnorna blev i sin tur<br />
styrkta och vågade tro på sin förmåga att söka hjälp hos<br />
kommunen. De <strong>kvinnor</strong> som fick hjälp av en kontaktperson<br />
var dubbelt så ofta som andra helt fria från <strong>våld</strong><br />
från sin partner efter två år. Kontaktpersonerna kostade<br />
mycket lite, eftersom de hade en låg timlön, men effekterna<br />
blev påtagliga. Denna undersökning visar att<br />
det kan vara relativt elementära och inte särskilt svåra<br />
insatser som behövs. ■<br />
73
FIGUR 1<br />
74<br />
MAKT- OCH<br />
KONTROLLHJULET<br />
EKONOMISK<br />
KONTROLL<br />
MANLIG<br />
DOMINANS<br />
TVÅNG<br />
OCH HOT<br />
ANVÄNDER<br />
BARNEN<br />
MAKT<br />
OCH<br />
KONTROLL<br />
SKRÄCK<br />
FÖREBRÅR<br />
FÖRMINSKAR<br />
FÖRNEKAR<br />
SÅRADE<br />
KÄNSLOR<br />
ISOLERING<br />
Olika metoder som <strong>våld</strong>samma män utnyttjar för att dominera <strong>kvinnor</strong>.<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
FIGUR 2<br />
När kvinnan bryter upp • Kapitel 9<br />
JÄMSTÄLLDHETSHJULET<br />
EKONOMISK<br />
DELAKTIGHET<br />
DELAT ANSVAR<br />
FÖRHANDLING<br />
OCH RÄTTVISA<br />
ANSVARS-<br />
FYLLT<br />
FÖRÄLDRA-<br />
SKAP<br />
JÄM-<br />
STÄLLDHET<br />
ICKE HOTFULLT<br />
BETEENDE<br />
ÄRLIGHET<br />
OCH<br />
ANSVARS-<br />
SKYLDIGHET<br />
Idealen för en jämställd relation.<br />
RESPEKT<br />
TILLIT OCH STÖD<br />
75
76<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Hur få män att sluta slå?<br />
Den viktigaste frågan vad gäller behandling av <strong>våld</strong>sutövande män är att få dem att ta ansvar för sina<br />
handlingar. De måste förstå att vad kvinnan än gör så ligger ansvaret för <strong>våld</strong>shandlingar hos den som har<br />
utfört dem. Mannen måste sluta med bortförklaringar till sitt <strong>våld</strong>, sluta bagatellisera det och sluta skuld-<br />
belägga kvinnan genom att till exempel påstå att hon ”provocerat” honom till <strong>våld</strong>. Så långt det är möjligt<br />
ska männen fås att se konsekvenserna av <strong>våld</strong>et och upphöra att skrämma och skada sina familjer. Insatser<br />
för männen är också ett viktigt förebyggande arbete som bland annat kan förhindra att mannen utövar<br />
<strong>våld</strong> i kommande <strong>relationer</strong>.<br />
Hur få män att sluta slå? • Kapitel 10<br />
10<br />
77
Olika typer av interventioner finns, ett exempel<br />
är <strong>mot</strong>iverande stödsamtal, ett annat är insatsprogram<br />
med kognitivt inriktad gruppverksamhet<br />
med både pedagogiska och terapeutiska inslag. Det<br />
är både mannens förståelse av <strong>våld</strong>et och hans beteende<br />
som ska förändras. Det ingår då att lära sig nytänkande<br />
om sin egen identitet, om sin partner och att välja alternativa<br />
beteenden i stället för <strong>våld</strong>. Insatser som enbart<br />
är inriktade på vissa tekniker för att undvika <strong>våld</strong>, till<br />
exempel lära sig hantera sin ilska, får däre<strong>mot</strong> inte goda<br />
resultat. Om mannen lär sig hålla tillbaka <strong>våld</strong>et utan<br />
att närmare analysera bakgrunden till det kan han skifta<br />
över till psykiska förtrycksmedel i stället för fysiskt <strong>våld</strong><br />
(Dobash & Dobash, 2000).<br />
Internationella erfarenheter från stora interventionsprogram<br />
har visat att kvinnan bör hållas informerad om<br />
att mannen ingår i ett program. Detta främst av säkerhetsskäl,<br />
eftersom det händer att mannen i början kan<br />
bli ännu mer aggressiv av alla känslor det rör upp inom<br />
honom (Lundy, 2004).<br />
Program inom kriminalvården<br />
De flesta <strong>våld</strong>sutövande män som är föremål för någon<br />
typ av interventioner i Sverige återfinns inom kriminalvården.<br />
Ändå är det ett fåtal män av de som misshandlar<br />
sin partner som får en fällande dom och kontakt med<br />
kriminalvårdens interventionsprogram. Den forskning<br />
som finns tyder på att man kan uppnå goda resultat<br />
under visst tvång.<br />
En av de större utvärderingar som gjorts inom ramen<br />
för kriminalvården gjordes i Skottland. Den visade att<br />
män som ingått i en gruppverksamhet ändrade sitt<br />
beteende jämfört med män som endast fick böter eller<br />
fängelse. Tre månader efter programmets start hade 62 %<br />
av männen som fått böter eller fängelse begått ett nytt<br />
<strong>våld</strong>sbrott <strong>mot</strong> sin partner. Detta ska jämföras med 20 %<br />
i programgruppen. Ett år senare var <strong>mot</strong>svarande siffror<br />
78<br />
75 % respektive 33 %. Våldstillfällena blev också glesare<br />
för männen som gått i gruppverksamhet. Mest <strong>mot</strong>ståndskraftigt<br />
<strong>mot</strong> förändring var det psykiska <strong>våld</strong>et.<br />
Studien visade också att den mest tillförlitliga informationen<br />
om männens förändring kom från de <strong>kvinnor</strong><br />
som hade utsatts för <strong>våld</strong> – om de fanns kvar i männens<br />
liv (Dobash & Dobash, 2000).<br />
Flera program av denna typ används inom svensk<br />
kriminalvård. Man rapporterar goda resultat, men ännu<br />
saknas en förutsättningslös utvärdering som även täcker<br />
en längre tid efter programmets slut. De män som kommer<br />
i kontakt med denna typ av intervention är sannolikt<br />
inte heller representativa för hela gruppen <strong>våld</strong>samma<br />
män, eftersom så få män någonsin kommer i kontakt<br />
med rättsväsendet. Visst används interventionsprogram<br />
även för män som frivilligt söker sig till olika kriscentrum<br />
och <strong>mot</strong>tagningar för att få hjälp att sluta använda<br />
<strong>våld</strong>, men det är fortfarande en liten grupp. Enheter som<br />
exempelvis Manscentrum i Stockholm säger sig kunna få<br />
många män att ge upp <strong>våld</strong>et (Eliasson, P. E. 2000), men<br />
gedigna uppföljningar saknas. Och fortfarande återstår<br />
frågan om samma program fungerar lika bra på alla<br />
typer av <strong>våld</strong>samma män.<br />
Checklistan SARA<br />
En annan sorts verktyg som används inom kriminalvården<br />
är riskbedömningsinstrumentet SARA (Spousal Assaulte<br />
Risk Assessment Guide; Kropp, m fl 1999; Kropp<br />
& Hart, 2000). Det är en checklista för att bedöma<br />
risken för mannens återfall i <strong>våld</strong>samt beteende, som har<br />
utvecklats i Kanada och anpassats till svenskt bruk. Det<br />
används även av polisen (se kapitel 11).<br />
Checklistan tar upp en rad riskfaktorer som separationer,<br />
missbruk, allvarlig svartsjuka, tillgång till vapen,<br />
självmordsrisk hos mannen som kan övergå i så kallat<br />
utvidgat självmord om han till exempel hotar med att köra<br />
ihjäl sig själv och barnen, andra uttalade hotelser m.m.<br />
Instrumentet är vetenskapligt utvärderat, men har<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
– liksom programmen som nämndes ovan – en begränsning<br />
i att det är utformat för den lilla grupp män som<br />
kommer i kontakt med rättsväsendet. De program och<br />
riskbedömningar som finns är sannolikt nyttiga hjälpmedel<br />
när det gäller de mest <strong>våld</strong>sbenägna männen, det<br />
vill säga de som oftast blir omhändertagna.<br />
Samtidigt visar studier att de utsatta <strong>kvinnor</strong>nas<br />
uppfattning om risken för att mannen ska återfalla i<br />
<strong>våld</strong> kan vara väl så riktig som standardiserade mätinstrument<br />
(Gondolf & Heckert, 2000). Kvinnorna känner<br />
männen på ett sätt som vare sig polis eller kriminalvårdens<br />
handläggare kan göra.<br />
Fängelsebesök<br />
När en <strong>våld</strong>sam man är omhändertagen får kvinnan ett<br />
andrum, men kan ändå utsättas för påtryckningar och<br />
hot från mannen. Han kan kräva att hon ska besöka<br />
honom på anstalten och hon vågar inte låta bli. Kriminalvården<br />
Region Väst (Skogome och Johannesberg)<br />
har tagit itu med problemet och anordnat en ”sluss” för<br />
<strong>kvinnor</strong> som vill besöka män som <strong>våld</strong>tagit eller misshandlat<br />
dem. Kvinnan måste före ett besök bli intervjuad<br />
av en psykolog, som bedömer om hon känner sig<br />
tvingad till besöket. I så fall ska besöket förhindras eller<br />
ske i samråd med och närvaro av en psykolog. Tanken är<br />
att förhindra nya brott som till exempel hot eller <strong>våld</strong><br />
och samtidigt att lyfta ansvaret att ta beslutet att avstå<br />
från besök från offret. ■<br />
Hur få män att sluta slå? • Kapitel 10<br />
79
80<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Samhällets ansvar<br />
Att <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> ses som ett samhällsproblem innebär att det ställs krav på samhället att agera och<br />
vidta åtgärder. Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> är ett komplext problem, som berör flera aktörer;<br />
bland annat rättskedjan och dess myndigheter, hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Samverkan mellan<br />
myndigheter och organisationer anses av många vara väsentligt för att på ett effektivt sätt arbeta med<br />
<strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> och deras barn. Många kommuner och landsting har utvecklat handlingsplaner och<br />
driver framgångsrika verksamheter, det finns också internationella goda exempel.<br />
Samhällets ansvar • Kapitel 11<br />
11<br />
81
Det mest angelägna är att agera på förhand i stället<br />
för när <strong>våld</strong>et väl är ett faktum. Det kräver<br />
nytänkande och villighet att ta ett samlat grepp<br />
över exempelvis en hel kommun. När kommunen är<br />
liten måste man samverka med närliggande kommuner.<br />
Ett övergripande samarbete krävs också med en mängd<br />
olika aktörer såsom landstinget, kvinno- och brottsofferjourer,<br />
mansjourer, den lokala polisen, kriminalvården etc.<br />
Insatserna för att stävja <strong>våld</strong>et <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> från<br />
deras partners handlar om:<br />
82<br />
• Att förstå <strong>våld</strong>et som ett samhällsproblem.<br />
Förståelsen är grundad i kunskap och<br />
forskning om <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong><br />
<strong>relationer</strong>.<br />
• Att få till stånd interventioner av två slag:<br />
– Ingripa <strong>mot</strong> <strong>våld</strong>et, skydda offren och ge<br />
stöd och hjälp.<br />
– Angripa <strong>våld</strong>ets ursprung. Göra en social<br />
analys av <strong>våld</strong>et, förstå lagens omfattning<br />
och begränsningar, skapa opinion <strong>mot</strong><br />
<strong>våld</strong>et och arbeta för att få frågan politiskt<br />
prioriterad.<br />
Dessa två dimensioner omfattar olika grupper och samhällsinstanser:<br />
brottsoffren (både aktuella och de som<br />
riskerar att utsättas för <strong>våld</strong>), allmänheten, samhälleliga<br />
och ideella institutioner, lagstiftare och verkställande<br />
instanser såsom polis och domstolar (Schuler, 1992).<br />
Polisen<br />
Eftersom <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> faller under allmänt<br />
åtal behöver polisen inte vänta på kvinnans anmälan.<br />
Om polisen får kännedom om övergrepp måste den<br />
ingripa, till exempel avbryta pågående <strong>våld</strong>, skaffa bevis,<br />
eventuellt omhänderta mannen och ge kvinnan stöd<br />
och hjälp att hantera situationen. Polisen kan få kännedom<br />
om övergreppen vid exempelvis en utryckning om<br />
”lägenhetsbråk”, grannar kan ha ringt polisen för att de<br />
har hört buller, skrik etc. En läkare kan utan kvinnans<br />
samtycke anmäla mannen till polisen om brottet kan<br />
ge mer än två års fängelse, vilket gäller för grov kvinnofridskränkning.<br />
En återhållande faktor är dock att läkaren<br />
kan anse det svårt att bedöma om brottet kommer<br />
att ge över två års fängelse.<br />
Kvinnan måste alltså inte samarbeta med polisen.<br />
Men hennes samarbete ger bättre kvalitet på polisens<br />
utredning. Kvinnans vittnesmål till polisen och/eller i<br />
domstol kan emellertid inte tas för givet, då hon oftast<br />
inte tänker enbart på sig själv utan också på alla andra–<br />
mannen, barnen, släkten, arbetskamrater osv.– som kan<br />
påverkas om mannen får sina privata gärningar granskade<br />
offentligt. Hon kan också vara rädd för att <strong>våld</strong>et<br />
ska bli ännu värre. Men om hon väl bestämmer sig för<br />
att samarbeta kan hon bidra med sina erfarenheter även<br />
långt efter en händelse. Hon kan exempelvis ha fört dagbok<br />
och beskrivit sina skador, vilket kan användas vid en<br />
senare utredning liksom om hon har berättat för andra<br />
vad hon utsatts för. De skador som kvinnan ådragit sig<br />
bör alltid dokumenteras med omsorg, oberoende av om<br />
hon tänker polisanmäla eller inte. Dokumentationen<br />
kan komma till användning vid senare tillfällen om<br />
kvinnan tillåter det, så att andra tolkningar om skadornas<br />
uppkomst kan uteslutas.<br />
I Kvinnofrid (1995) framhölls behovet av mer effektiva<br />
polisinsatser så att fler polisanmälda fall skulle leda<br />
till fällande domar. Som ett resultat av ”Kvinnofrid”<br />
förbjöds polisen uttryckligen att försöka medla mellan<br />
den <strong>våld</strong>samme mannen och kvinnan.<br />
Många polisdistrikt har utarbetat nya rutiner, bland<br />
annat har den skånska staden Eslöv fått många efterföljare.<br />
Man började där videofilma bostadens och människornas<br />
utseende när man kallats till ett ”bostadsbråk”.<br />
Detta kan sedan användas som bevis. Andra polisdistrikt<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
har utarbetat checklistor som varje polis har med sig<br />
med frågor att ställa och observationer att göra.<br />
I Sverige används också checklistan SARA, som ursprungligen<br />
kommer från Kanada (Spousal Assault Risk<br />
Assessment Guide; Kropp, m.fl. 1999; Kropp & Hart,<br />
2000) som polisen kan använda för att bedöma risken<br />
för att mannen ska återfalla i partner<strong>våld</strong>. Till kända<br />
riskfaktorer hör exempelvis missbruk, allvarlig svartsjuka,<br />
tillgång till vapen, uttalade hotelser m.m. Sådana<br />
verktyg underlättar svåra bedömningar som måste gå<br />
snabbt. SARA används också inom kriminalvården (se<br />
kapitel 10). Somliga polisdistrikt har speciella familje<strong>våld</strong>senheter<br />
där alla fall av <strong>våld</strong> inom familjen hanteras<br />
av särskilt kunniga poliser. Ännu finns inga mer samlade<br />
uppföljningar som kan påvisa effekterna av sådana insatser,<br />
intrycket är att ambitionerna kan variera avsevärt<br />
mellan olika polisdistrikt (Slag i Luften, 2004).<br />
Åklagare och domstolar<br />
Såsom påpekades redan för mer än tio år sedan i Kvinnofrid<br />
(1995) är det angeläget att samhället reagerar skarpt när<br />
män <strong>våld</strong>för sig på <strong>kvinnor</strong>. Detta både som en konsekvens<br />
av att ett brott är begånget och i avskräckande<br />
syfte, men också som en signal att <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> en partner<br />
är helt oacceptabelt. Eftersom det är få <strong>kvinnor</strong> som vill<br />
polisanmäla sin <strong>våld</strong>samme partner kommer få män att<br />
utsättas för denna reaktion från samhället. Även när<br />
det finns en polisanmälan är andelen nedlagda ärenden<br />
mycket stor. Delvis har det att göra med att det är svåra<br />
fall att bevisa. Men att inte antalet fall där mannen<br />
åtalas för sitt brott har ökat efter mer än tio års kampanjer<br />
är oroväckande (Slag i Luften, 2004; Soukkan &<br />
Lindström, 2000).<br />
Ett framsteg är dock att besöksförbud används i ökad<br />
omfattning för att skydda <strong>kvinnor</strong> (beslutas av åklagare,<br />
se faktaruta 7). Samtidigt saknas djupare insikter om vad<br />
<strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> egentligen innebär, att<br />
Samhällets ansvar • Kapitel 11<br />
kvinnan fruktar för sitt liv om hon vittnar <strong>mot</strong> mannen<br />
och att <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> ibland inte gör samma<br />
bedömning som en utomstående om <strong>våld</strong>ets allvar.<br />
Åklagare tycks ha svårt att inse att <strong>våld</strong>et inte enbart är<br />
en privat uppgörelse utan ett samhällsproblem, därmed<br />
avskärmar man sig från kunskaper som kunde hjälpa<br />
utsatta <strong>kvinnor</strong> (Slag i Luften, 2004). Mer och bättre<br />
utbildning av jurister är definitivt påkallat.<br />
Kommunerna<br />
Socialtjänstlagen (SoL) ger kommunerna ansvaret för att<br />
<strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> får stöd och hjälp. Den så kallade<br />
kvinnofridsparagrafen föreskriver att ”Socialnämnden<br />
bör verka för att den som utsatts för brott och dennes<br />
anhöriga får stöd och hjälp. Socialnämnden bör härvid<br />
särskilt beakta att <strong>kvinnor</strong> som är eller har varit utsatta<br />
för <strong>våld</strong> eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov<br />
av stöd och hjälp för att förändra sin situation” (5 kap. 11 §,<br />
SoL). Detta hanteras av olika instanser inom kommunen,<br />
framför allt av socialtjänsten.<br />
Utredningen ”Slag i Luften” (2004) konstaterade att<br />
på många orter lämnar socialtjänsten över ansvaret för<br />
<strong>kvinnor</strong> som misshandlats av en partner till kvinnojouren.<br />
Samtidigt är det inte säkert att kvinnojouren får de<br />
medel som behövs för det arbete man vill och förväntas<br />
göra. Utredningen beskriver också <strong>mot</strong>stånd <strong>mot</strong> att se<br />
<strong>våld</strong>et <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> som en makt- och jämlikhetsfråga.<br />
Året därpå kom en rapport från Socialstyrelsen (2005a)<br />
med en inventering av kommunernas handlingsplaner<br />
(se nästa avsnitt) där man konstaterade att samverkan<br />
var svagt utvecklad och förebyggande arbete sällsynt.<br />
Sommaren 2006 kom en utredning med en översyn<br />
av socialtjänstens stöd till <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> (Att<br />
ta ansvar för sina insatser, 2006). Där sägs att en positiv<br />
utveckling är synlig men att en rad problem kvarstår.<br />
Utredningen föreslår att kvinnofridsparagrafen i<br />
socialtjänstlagen skärps för att tydliggöra kommunernas<br />
83
ansvar, främst genom att ”bör” ändras till ”skall”. Utredningen<br />
föreslår att 5 kap. 11 § Sol ändras till: ”Socialnämnden<br />
skall vid behov ge stöd och hjälp till den som<br />
utsatts för brott samt till dennes anhöriga. Nämnden<br />
skall härvid ge stöd och hjälp till <strong>kvinnor</strong> som är eller<br />
har varit utsatta för <strong>våld</strong> eller andra övergrepp av närstående.”<br />
Kommunala handlingsplaner<br />
Kommunala handlingsplaner har länge lyfts fram som<br />
ett effektivt instrument för kommunernas arbete för<br />
<strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong>, men de är inte tvingade att ha en<br />
handlingsplan. År 2005 visade en inventering att 206 av<br />
<strong>Sveriges</strong> 290 kommuner (71 %) hade en handlingsplan<br />
rörande <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong>. Drygt var fjärde kommun<br />
saknade alltså handlingsplan, men de flesta av dessa arbetade<br />
med att ta fram en sådan (Socialstyrelsen 2005a).<br />
Vidare konstaterades att annat <strong>våld</strong> än heterosexuellt<br />
<strong>våld</strong> i etniskt svenska familjer endast i begränsad omfattning<br />
tas upp i handlingsplanerna. I många kommuner<br />
fattas en beskrivning av de problem man har lokalt,<br />
vilket resulterar i allmänt hållna och mindre användbara<br />
handlingsplaner. De flesta insatser som beskrivs berör<br />
interventioner när <strong>våld</strong>et redan är ett faktum, få behandlar<br />
förebyggande arbete.<br />
Handlingsplanerna har olika karaktär, inriktning och<br />
ambitionsnivå. De har också olika benämningar såsom<br />
handlingsplan, handlingsprogram, handbok, åtgärdsprogram<br />
m.m. Trots de stora olikheterna urskiljs i Socialstyrelsens<br />
rapport fyra typer av handlingsplaner utifrån<br />
deras inriktning:<br />
84<br />
• Rutiner/riktlinjer för personal som möter<br />
<strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> och deras barn.<br />
(Faktaruta 8 ger ett exempel på riktlinjer<br />
vid bemötande av <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong>.)<br />
• Planer för verksamhetsutveckling, ofta<br />
med tydliga mål för verksamheten och<br />
åtgärder som krävs för att uppfylla målen.<br />
• Information om kommunens, berörda<br />
myndigheters och ideella organisationers<br />
resurser.<br />
• Mål och övergripande policy för hela<br />
kommunen, dock utan att ange hur det ska<br />
göras eller med vilka resurser.<br />
Själva arbetet med att göra en handlingsplan kan<br />
vara lika viktigt som att få planen att fungera. Det är<br />
i denna process som tillgången på olika möjligheter<br />
visar sig, samverkan kan utvecklas osv. Det är viktigt att<br />
handlingsplanen visar att <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> inte bara är<br />
en fråga för socialtjänsten utan rör hela kommunens<br />
verksamhet.<br />
När planen sedan är gjord måste den följas och inte<br />
bli en hyllvärmare. Insatser av alla slag ska följas upp och<br />
utvärderas; det är vid en utvärdering man ser vad som<br />
behöver justeras i planen.<br />
Handlingsplanerna i praktiken<br />
Hur används då handlingsplanerna i praktiken? Utgör<br />
de ett stöd för handläggare och andra såsom avsett? En<br />
mindre studie med intervjuer av 30 personer (kommunala<br />
chefer och handläggare) i sammanlagt 12 kommuner<br />
visar att en handlingsplan i sig inte är någon garanti<br />
för ett gott arbete.<br />
Kommunerna delades in i tre grupper efter hur<br />
aktivt frågan om <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> diskuterades<br />
och drevs på den intervjuades arbetsplats. I aktiva kommuner,<br />
där frågan ofta diskuteras, chefer är engagerade,<br />
man har drivit projekt etc., är också handlingsplanen<br />
ett levande dokument. I mindre aktiva kommuner är<br />
handlingsplanen visserligen förankrad men det är svårt<br />
att leva upp till målen. I kommuner som inte är aktiva<br />
är handlingsplanen inte lika känd och inte ett levande<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
FAKTARUTA 8<br />
BEMÖTANDE AV VÅLDSUTSATTA KVINNOR<br />
• Våga fråga. Använd ’”neutrala” uttryck, undvik att säga ”<strong>våld</strong>”<br />
eller ”misshandel”. Fråga i stället om <strong>våld</strong>shändelser hon kan ha<br />
varit med om.<br />
• Bemötande. Möt kvinnan med respekt och empati. Det är<br />
mycket troligt att kvinnan är omskakad och rädd att bli miss-<br />
förstådd eller inte bli trodd.<br />
• Tipsa om hjälp. Om hon är tveksam till direkt stöd ge henne<br />
aktuella telefonnummer och adresser att ha om hon ångrar<br />
sig. Erbjud nya samtal.<br />
• Akuta insatser. Försök att få kontakt omgående med en kvinna<br />
som utsätts för <strong>våld</strong>. Få henne att inse att hon inte kan ta<br />
ansvar för situationen, att <strong>våld</strong>et ofta blir värre.<br />
• Lyssna aktivt och tro på kvinnan, kritisera inte. Ifrågasätt inte.<br />
Framhåll att ingen har rätt att utsätta henne för <strong>våld</strong>. Det hon<br />
berättar är konfidentiellt. Lägg inte sten på bördan genom<br />
att kritisera och frammana känslor av skam och skuld.<br />
• ”Fixa”. Kvinnan kan behöva någon som är handlingskraftig<br />
och ordnar saker och ting praktiskt.<br />
• Säkerhetsplan. Hjälp henne planera för sin egen och barnens<br />
säkerhet. Ge henne information om hjälp, telefonnummer osv.<br />
• Viktiga förberedelser. Föreslå att kvinnan har viktiga hand-<br />
lingar och nödvändiga saker (t.ex. kläder, kreditkort, nycklar)<br />
tillgängliga om hon måste lämna hemmet.<br />
• Erbjud uppföljningssamtal.<br />
Denna lista är hämtad från Socialtjänsten i Gävle och liknar<br />
många andra. På en punkt skiljer den sig från arbetssättet på de<br />
flesta kvinnojourer, nämligen uppmaningen att handläggaren<br />
ska ta på sig en ”fixarroll” utöver att finnas som stöd och hjälp<br />
efter behov och förmåga hos kvinnan.<br />
Samhällets ansvar • Kapitel 11<br />
dokument. Man upplever att socialtjänsten inte är<br />
anpassad efter de <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong>nas behov och att<br />
de får bättre hjälp på annat håll, till exempel en kvinnojour.<br />
Kontrasten blir tydlig jämfört med de aktiva kommunerna<br />
som istället anpassat sitt stöd efter <strong>kvinnor</strong>nas<br />
behov (Att ta ansvar för sina insatser, 2006).<br />
Några goda exempel<br />
När kommuner verkligen satsar på kommunala kriscentra/kvinnojourer<br />
och satsar brett för alla berörda, så<br />
som de tre största städerna har gjort, avsätter det tydliga<br />
avtryck. Arbetsmetoder, kampanjer och andra insatser<br />
som utvecklas på ett ställe sprider sig till andra ställen,<br />
när man får resurser att satsa på att förbättra arbetet.<br />
Stockholm och Malmö har exempelvis arbetat fram<br />
både handlingsplaner, arbetsmaterial och utbildning för<br />
olika yrkeskategorier. I Göteborg har man sedan 2004 en<br />
handbok som ersätter handlingsplanerna. Den beskriver<br />
problemet, inklusive hur olika grupper såsom missbrukande<br />
<strong>kvinnor</strong> drabbas, vad som händer med barn i<br />
misshandels<strong>relationer</strong> och ger en beskrivning av rättsprocessen<br />
från och med anmälan. Genom hela skriften<br />
ges generöst med hänvisningar för ytterligare informationssökande.<br />
Trollhättan<br />
Bland mindre städer kan nämnas Trollhättan, som tidigt<br />
öppnade en kommunal kvinnojour som i gott samarbete<br />
mellan olika enheter i kommunen tillåtits utveckla sitt<br />
arbete självständigt. Det finns ett kriscentrum för <strong>kvinnor</strong>,<br />
ett för barn och ett för män. För <strong>kvinnor</strong> och barn<br />
finns skyddat boende med möjligheter till krissamtal.<br />
En advokatfirma finns tillgänglig för stöd och råd till<br />
centret och kan erbjuda de boende <strong>kvinnor</strong>na ett samtal.<br />
Alla <strong>kvinnor</strong> vill inte eller behöver inte skyddat boende<br />
och för dem finns <strong>mot</strong>tagning för råd och stöd. Man<br />
hoppas därmed kunna fånga upp <strong>kvinnor</strong> i destruktiva<br />
85
elationer på ett tidigt stadium. Mottagningen driver<br />
också utåtriktad verksamhet, såsom att sprida kunskap<br />
och vara rådgivare åt myndigheter m.fl.<br />
På kriscentrumet för män finns en <strong>mot</strong>tagning för<br />
män i alla sorters kriser och man hoppas därmed fånga<br />
upp <strong>våld</strong>samma män, kanske redan innan situationen<br />
har eskalerat. Man arbetar också med att vidareutveckla<br />
ett centrum för barn. Med en barnsamordnare vill man<br />
integrera barnperspektivet i kommunens verksamheter<br />
och stödja de personalgrupper som möter barn som upplevt<br />
<strong>våld</strong> i familjen. Tillsammans bildar dessa enheter ett<br />
resurscentrum som både arbetar omhändertagande och<br />
förebyggande och med kunskapsförmedling. Där finns<br />
också kompetens vad gäller hedersrelaterat <strong>våld</strong>, (Holmgren,<br />
2006).<br />
Här och på en del andra håll satsar man på insatser<br />
för utlandsfödda <strong>kvinnor</strong>, som kan ha särskilda problem<br />
att närma sig en hjälpinstans. Information på olika språk<br />
produceras, och det kan samtidigt vara ett tillfälle att<br />
rekrytera frivilligt arbetande som har andra modersmål<br />
än svenska.<br />
Hässelby-Vällingby<br />
Med bättre utbildning och ökad kunskapsnivå finns det<br />
möjlighet att bättre prioritera frågorna i varje kommun<br />
och gemensamt hitta goda arbetsformer. Kunskap om<br />
<strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> är nödvändigt för att utarbeta en<br />
bra handlingsplan.<br />
Ett exempel på en kunskapsbaserad handlingsplan<br />
är den från Hässelby-Vällingby stadsdelsförvaltning i<br />
Stockholm 2005. I förordet till handlingsplanen sägs<br />
bland annat: ”Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> måste tolkas i ett<br />
socialt och kulturellt sammanhang där män är överordnade<br />
<strong>kvinnor</strong>. Våldet är både ett uttryck för en könsmaktsordning<br />
och ett sätt att upprätthålla densamma.”<br />
Även om fokus i handlingsplanen ligger på socialtjänstens<br />
arbete är samverkan med andra myndigheter<br />
och externa grupper inkluderat. Handlingsplanen<br />
86<br />
omfattar även <strong>kvinnor</strong> med funktionshinder, <strong>kvinnor</strong><br />
som missbrukar och samkönat partner<strong>våld</strong>. Den tar<br />
också upp flickor och <strong>kvinnor</strong> som hotas av hedersrelaterat<br />
<strong>våld</strong>, prostituerade <strong>kvinnor</strong> och könsstympning av<br />
flickor/<strong>kvinnor</strong>.<br />
Duluth i USA<br />
All tillgänglig forskning visar att <strong>våld</strong>et <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> och<br />
barn hanteras bäst när myndigheter och andra instanser<br />
arbetar tillsammans och där arbetet är väl förankrat i<br />
den högsta ledningen, såväl den politisk ledningen som<br />
myndighetsledning. Då har man en gemensam grund<br />
att utgå ifrån. Exemplet Duluth, som redan presenterats<br />
i kapitel 9, visar detta mycket övertygande. Om den<br />
högsta ledningen inte klart signalerade vad som gällde<br />
fick det effekt på handläggarnivå och drabbade ytterst<br />
de som skulle hjälpas (Dobash & Dobash, 1992).<br />
Staden Duluth i Minnesota i USA har blivit en föregångare<br />
vad gäller <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> och barn genom att<br />
arbeta brett. Man har mycket omsorgsfullt utvärderat arbetet<br />
i varje steg och det som började som en liten insats i<br />
en stad med 100 000 invånare citeras nu över hela världen.<br />
Arbetet har drivits med kvinnojourerna som ett<br />
nav. Stadens myndigheter, från polis till sjukvård och<br />
socialtjänst, samarbetar och har dessutom utvecklat<br />
egen policy och praktik. Näringslivet har medverkat<br />
som sponsorer och opinionsbildare. För att markera<br />
en pågående kampanj gjordes en dekal för butiker och<br />
andra att skylta med och visa att här deltar vi i kampanjen<br />
<strong>mot</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>. Kampanjen behandlade såväl<br />
grundläggande förutsättningar för att minska <strong>våld</strong>et,<br />
som goda metoder för stöd- och omhändertagande för<br />
de tre parterna: kvinnan, barnen, mannen. Man arbetar<br />
både preventivt och med interventioner när <strong>våld</strong>et är<br />
ett faktum.<br />
Vad gäller erfarenheterna av samverkan framhåller<br />
man betydelsen av en stark person som sammanhållande<br />
och drivande. Målet är att <strong>våld</strong>et måste minska och helst<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
utplånas, och man påpekar att detta är ett gemensamt<br />
intresse som gynnar alla invånare – inte minst skattemässigt<br />
– om kostnaderna kan minska (Shepard &<br />
Pence, 1999).<br />
”Frideborg” i Norrköping<br />
De professioner inom socialtjänsten eller vården som<br />
kommer i kontakt med de fysiskt och psykiskt åtgångna<br />
<strong>kvinnor</strong>na arbetar utifrån ett myndighetsuppdrag och<br />
har strängt reglerade arbetsuppgifter. Det kan begränsa<br />
möjligheterna till gynnsamma insatser, om inte goda<br />
omhändertagandemetoder och samarbetsrutiner myndigheter<br />
emellan har utvecklats. Sådant samarbete krävs<br />
för goda resultat, men förutsätter särskilda insatser,<br />
bland annat tid, för att kunna utvecklas och vidmakthållas.<br />
Många av de berörda professionerna är utbildade i att<br />
helt inrikta sig på individen och hennes svagheter och<br />
särskilda problem. Risken att se kvinnan som problemet<br />
kan ligga snubblande <strong>nära</strong>, men med adekvat kunskap<br />
minskar denna risk. Med ökat samarbete mellan myndigheter<br />
och ideella organisationer har man börjat<br />
närma sig och lära sig av varandra.<br />
Ett exempel på bred regional samverkan finns i<br />
Östergötland där enheten ”Frideborg” har funnits i<br />
drygt tio år. Där samverkar socialtjänsten i Norrköping,<br />
Finspång, Söderköping och Valdemarsvik samt<br />
frivården, landstinget, polisen, åklagarkammaren och<br />
kvinnohuset. Man har gruppverksamhet för <strong>våld</strong>sutsatta<br />
<strong>kvinnor</strong>, för barnen och för män som utövat <strong>våld</strong>. Kontakt<br />
och stöd (anonymt om så önskas), skyddat boende<br />
m.m. erbjuds också.<br />
Östergötlandsregionens handlingsplan kan också<br />
nämnas här, bland annat för att man i sitt policydokument<br />
inte förbisett jämställdhetsaspekten. Första punkten<br />
är: ”Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> är inte förenligt med<br />
strävanden <strong>mot</strong> ett jämställt samhälle” (Länsstyrelsen,<br />
Östergötland, 2005)<br />
Samhällets ansvar • Kapitel 11<br />
Landstingen<br />
Hälso- och sjukvården, som är landstingens viktigaste<br />
uppgift, är många gånger den första instans som<br />
<strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> uppsöker. Enligt omfångsundersökningen<br />
”Slagen Dam” uppgav ungefär en tredjedel<br />
av de <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong>na att de sökt hjälp utifrån.<br />
Mest nöjda med hjälpen var de som sökte sig till hälso-<br />
och sjukvården (psykiatrin ej inräknad), medan de<br />
<strong>kvinnor</strong> som kontaktat socialtjänsten var minst nöjda<br />
med den hjälp de fått (Lundgren, Heimer m.fl.,2001).<br />
Men hälso- och sjukvården uppmärksammar ännu i<br />
allt för låg utsträckning när <strong>kvinnor</strong> som söker vård är<br />
utsatta för <strong>våld</strong>. Kunskap och medvetenhet om egna<br />
attityder hos sjukvårdspersonalen är viktigt för ett<br />
bra bemötande i kontakt med <strong>kvinnor</strong> som utsatts för<br />
<strong>våld</strong> (Nytt nationellt kunskapscentrum, ombildning av<br />
RKC, 2004).<br />
Kvinnor och män som utsatts för <strong>våld</strong> eller hot om<br />
<strong>våld</strong> hade betydligt sämre rapporterad hälsa och större<br />
vård- och läkemedelskonsumtion än <strong>kvinnor</strong> och män<br />
som inte utsatts. Det framkom i den stora befolkningsundersökningen<br />
”Liv och hälsa” som utfördes<br />
1997 i fyra norrländska landsting (Danielsson m.fl.,<br />
2005).<br />
Enligt Socialstyrelsen pågår en utveckling som går<br />
<strong>mot</strong> att personalen i mödrahälsovården ställer frågor om<br />
<strong>våld</strong> till de <strong>kvinnor</strong> som kommer dit (Socialstyrelsen<br />
2005 b). I kapitel 5 gavs ett exempel på detta, en studie<br />
från mödravården i Uppsala där under ett halvår alla<br />
<strong>kvinnor</strong> tillfrågades om de utsatts för fysiskt <strong>våld</strong> under<br />
sin graviditet (Heimer m.fl., 2004). Kvinnorna tog inte<br />
illa upp utan uppskattade att problemet hade aktualiserats<br />
(Stenson, 2004). Om ett problem nämns betyder det<br />
att man inte kan vara ensam om det. Men den som ställer<br />
frågan måste också ha något att erbjuda – åtminstone<br />
en hänvisning till en instans med kunskap och vana.<br />
87
Handlingsplaner inom Landstingen<br />
Såvitt bekant finns ännu ingen officiell inventering av<br />
hur många landsting som har en egen handlingsplan rörande<br />
<strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> men Rikskvinnocentrum arbetar<br />
med en sådan kartläggning.<br />
Örebro läns landsting är ett exempel på landsting<br />
som har en handlingsplan gemensam med andra. Handlingsplanen<br />
har antagits av Örebro kommun och arbetats<br />
fram av en arbetsgrupp med representanter för kommunen,<br />
landstinget, polisen och Kvinnohuset. Under<br />
rubriken ”Landstingets ansvar” sägs följande: ”Hälso-<br />
och sjukvården har ett tydligt ansvar när det gäller att<br />
upptäcka och identifiera <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> samt att ge<br />
adekvat medicinskt och psykosocialt omhändertagande.”<br />
(Det tydliga ansvar man hänvisar till är Hälso- och sjukvårdslagen,<br />
HSL.)<br />
I handlingsplanen beskrivs också utförligt de resurser<br />
landstinget har för att kunna leva upp till sitt ansvar och<br />
det framhålls att landstinget har en särskild tjänst för<br />
samordning av kvinnofridsarbetet. Syftet med denna<br />
tjänst är att vara en specialist- och stödfunktion inom<br />
hälso- och sjukvården och därmed verka för att tillgodose<br />
<strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong>s behov (Handlingsplan för<br />
insatser vid <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> och barn, Örebro, 2006).<br />
I landstinget i Uppsala län startades 1994 Rikskvinnocentrum<br />
(RKC) för att erbjuda hälso- och sjukvård till<br />
<strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> samt utveckla metoder för vård och<br />
bemötande, utbilda och forska. Till en början var Rikskvinnocentrum<br />
en enhet inom kvinnokliniken på Akademiska<br />
sjukhuset i Uppsala men blev sedan en fristående<br />
klinik 2001. Centrumet ska ombildas till ett nationellt<br />
kunskapscentrum om framför allt <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>.<br />
Rikskvinnocentrum vid Akademiska sjukhuset och<br />
primärvården har i samarbete utarbetat vårdprogrammet<br />
”Åtgärder vid <strong>våld</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> och sexuella övergrepp”.<br />
Det ska ge basal vägledning vid handläggning av<br />
<strong>kvinnor</strong> som utsatts för misshandel och/eller sexuella<br />
övergrepp och som söker sjukhus eller primärvård i<br />
88<br />
Uppsala län. Akademiska sjukhuset har i samråd med<br />
Rikskvinnocentrum också tagit fram en enkel ”Handlingsplan<br />
för omhändertagande av <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong>”.<br />
I inledningen står: ”Bästa sättet att få reda på om fysiskt,<br />
psykiskt eller sexuellt <strong>våld</strong> föreligger är att ställa en direkt<br />
fråga. En direkt fråga är: Har din partner slagit eller<br />
hotat dig någon gång?” ■<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Samhällets ansvar • Kapitel 11<br />
89
90<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Förebyggande arbete<br />
Den viktigaste insatsen för att förebygga <strong>mäns</strong> misshandel av <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> är att sprida kunskap<br />
och arbeta aktivt med värderingar och attityder. Kunskapen måste omfatta alla delar av denna komplexa<br />
fråga – <strong>våld</strong>ets utbredning och former, samhällets ansvar samt förståelse för sambandet mellan <strong>mäns</strong> do-<br />
minans och <strong>våld</strong> och ett samhällsmönster där män är överordnade och <strong>kvinnor</strong> underordnade. Genom att<br />
arbeta aktivt för ökad jämställdhet kan vi skapa ett samhälle där flickor och pojkar har samma förutsätt-<br />
ningar och rättigheter, ett samhälle där flickor och <strong>kvinnor</strong> inte utsätts för <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong>.<br />
Förebyggande arbete • Kapitel 12<br />
12<br />
91
Kunskap om <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> leder till att<br />
fler känner igen varningstecken om att <strong>våld</strong> är<br />
på väg att utvecklas i en relation. Kunskap om<br />
skydd, stöd- och hjälpinsatser leder till att fler <strong>våld</strong>sutsatta<br />
<strong>kvinnor</strong> kan få sina behov av säkerhet tillgodosedda.<br />
Kunskap om att <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> är ett brott<br />
innebär att samhället inte kan dra sig undan sitt ansvar<br />
genom att hänvisa till respekten för privatlivets gränser.<br />
Genom kunskap kan myter sprängas, som att bara<br />
vissa sorters män misshandlar eller att ”vanliga, normala<br />
<strong>kvinnor</strong>” inte blir offer för misshandel. Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong><br />
<strong>kvinnor</strong> förekommer i alla samhällsklasser, i alla yrkesgrupper,<br />
i alla bostadsområden. Det är ett allvarligt hot<br />
<strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>s och barns liv, hälsa och välbefinnande.<br />
Kunskap och förståelse<br />
som grund för förändring<br />
Forskaren Jeff Hearn (2004), som arbetat med frågor<br />
kring <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> i två årtionden, betonar kunskap och<br />
utbildning som en angelägen del av det förebyggande<br />
arbetet. Det handlar om vad Hearn kallar ”förståelsen<br />
av förståelser”. Med det menar Hearn att <strong>våld</strong>samma<br />
<strong>mäns</strong> förklaringar till och definitioner av <strong>våld</strong>et är snäva,<br />
vilket präglar deras berättelser om sina gärningar. Dessa<br />
berättelser har tidigare fått bilda normen för vår förståelse<br />
av problematiken kring <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> närstående<br />
<strong>kvinnor</strong>, till exempel att han blev provocerad av kvinnan<br />
och tappade kontrollen över sitt häftiga humör eller var<br />
så berusad att han inte visste vad han gjorde.<br />
Hearn framhåller också hur manliga grupperingar<br />
tenderar att skydda <strong>våld</strong>samma män genom att avgränsa<br />
sig från andra aktiviteter och separera det privata och<br />
offentliga livet. En bra kompis i idrottsföreningen eller<br />
en beundrad kollega i affärslivet blir inte ifrågasatt om<br />
det kommer fram att han är <strong>våld</strong>sam <strong>mot</strong> sin hustru<br />
och sina barn, det hör till det privata. Den kanadensiske<br />
sociologen Walter DeKesedery (1990) har studerat hur<br />
92<br />
kamratstödet i vissa manliga grupperingar tenderar att<br />
befrämja en negativ attityd till <strong>kvinnor</strong> och till och med<br />
kränkningar. Den svenske sportjournalisten Stephan<br />
Mendel-Enks (2004) klarsynta analyser av olika svenska<br />
mansgrupper berättar samma sak från en annan utgångspunkt.<br />
När han samlade material till en bok om<br />
fotbollshuliganer kände han igen deras ideal från andra<br />
manliga miljöer han rört sig i – kompisgäng, fotbollslaget,<br />
sportredaktionen. Ideal som att stå pall, vara<br />
lojal <strong>mot</strong> gruppen, förakt för svaghet och en stenhård<br />
avgränsning mellan privat och offentligt.<br />
Jeff Hearn pekar också på behovet av undervisning<br />
om <strong>våld</strong> i skolorna, inte minst för att förebygga pojkars<br />
trakasserier och <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> de flickor som är deras<br />
skolkamrater. Kunskap kan vara det mest effektiva<br />
medlet <strong>mot</strong> myter, till exempel att <strong>kvinnor</strong> egentligen<br />
vill bli tagna med <strong>våld</strong>, att de ljuger om övergrepp<br />
m.m. Sådan kunskap kan vara inslag i undervisningen<br />
i konfliktlösning, psykologi, etik och värdegrundsfrågor,<br />
sexualundervisning och samlevnadsfrågor eller<br />
ges som särskild undervisning om <strong>våld</strong>, jämlikhet och<br />
jämställdhet<br />
Kampanjer <strong>mot</strong><br />
<strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong><br />
Orsaken till <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> är den maktobalans<br />
som genomsyrar samhället och som påverkar varje individ.<br />
Arbetet för att förändra attityder och värderingar<br />
måste ske på olika nivåer. En sådan nivå är informationsinsatser.<br />
Allmänheten är kanske den allra viktigaste<br />
målgruppen för det förebyggande arbetet.<br />
Några uppmärksammade kampanjer riktade till allmänheten<br />
visar att det fortfarande kan vara känsligt att<br />
tala i klartext om <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> och barn. När<br />
förövaren är i fokus och <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> sätts i samband med<br />
<strong>kvinnor</strong>s underordning och <strong>mäns</strong> överordning, väcker<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
det ibland starka känslor. Men det är just när <strong>kvinnor</strong><br />
och män blir uppmärksammade på hur de själva återskapar<br />
beteendemönster som bidrar till att möjliggöra<br />
<strong>våld</strong>et som en förändring är möjlig. Informationskampanjer<br />
kan bidra till att synliggöra <strong>våld</strong>ets orsaker liksom<br />
möjliga lösningar på problemet.<br />
Kvinnojourskampanj<br />
med fokus på förövarna<br />
Kvinnojourerna i Sverige har alltid haft information<br />
och upplysning som en del av sin verksamhet på lokal<br />
och nationell nivå, förutom att stödja, hjälpa och skydda<br />
<strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong>. ROKS, Riksorganisationen för<br />
kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, genomförde en<br />
uppmärksammad tio dagar lång kampanj år 1998, med<br />
sponsring från bland andra näringslivet. Här bröt man<br />
med tidigare traditioner och satte förövarna, inte offren,<br />
i rampljuset. Det centrala budskapet var att <strong>våld</strong>et är ett<br />
brott och att det kan vara din granne, arbetskamrat eller<br />
syster som drabbas och förövaren kan vara någon du<br />
känner. Inställningen att de drabbade enbart är ”de där”,<br />
annorlunda människorna, ”inte som vi”, kan lätt leda till<br />
att man inte tar till sig kunskap och inte heller känner<br />
något ansvar för att lära sig något om frågan.<br />
Kampanjen fördes med utomhusannonser, informationsbroschyrer,<br />
reklamfilmer m.m. På bilderna var<br />
det till synes välanpassade människor, som kunde vara<br />
fotomodeller, som visades, inte de utstötta och stigmatiserade.<br />
Poängen var att det inte syns utanpå vem som<br />
är <strong>våld</strong>sman eller vem som är hans offer. Den bild som<br />
väckte mest uppmärksamhet – och flest protester – föreställde<br />
tre män med en text som sade att en av männen<br />
hade misshandlat sin kvinnliga partner följt av uppmaningen:<br />
”Gissa vem?”.<br />
När protesterna väl kom igång förlorade diskussionen<br />
kontakt med de budskap som faktiskt fanns tryckta på<br />
affischerna. I stället kom det att handla om att alla män<br />
var anklagade för att vara misshandlare. Det var uppen-<br />
Förebyggande arbete • Kapitel 12<br />
barligen svårt att ta till sig att <strong>våld</strong>et inte enbart utövas<br />
av män som redan bryter <strong>mot</strong> andra normer genom<br />
kriminalitet, missbruk, hemlöshet. Att till och med<br />
ordföranden i din villaförening eller din fackföreningsledare<br />
kan vara en förövare (Eduards, 2002). Detta sätter<br />
tilltron till vår förmåga att bedöma andra människor ur<br />
spel, vilket naturligtvis är en mycket oroande upplevelse.<br />
”Operation Kvinnofrid”<br />
Upplysning har också varit ett led<strong>mot</strong>iv i Stockholms<br />
läns ”Operation Kvinnofrid”. Där har kommuner, landsting,<br />
myndigheter, frivilligorganisationer och näringsliv<br />
samarbetat i kampanjer, debatter m.m. och ”Operation<br />
kvinnofrid” har också publicerat lättlästa och användbara<br />
faktasammanställningar som spridits på många håll.<br />
Speciellt en kampanj från ”Operation Kvinnofrid”<br />
år 2000 väckte stor uppmärksamhet, där budskapet var<br />
att <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> även drabbar barn. Bilder på<br />
reklampelare visade förtvivlade barn tillsammans med<br />
texter som: ”Måste jag träffa pappa imorgon?” och ”Jag<br />
vill aldrig bli som pappa”. Det ledde till starka protester<br />
från flera pappagrupper. Uppenbarligen var man mer<br />
bekymrad över att män riskerade uppfattas på ett inte<br />
helt positivt sätt än man ville se allvaret i de övergrepp<br />
många barn och <strong>kvinnor</strong> utsätts för.<br />
Ännu är det för tidigt att kunna ge några mått på effekterna<br />
av dessa stora kampanjer. Frågan är också vilka<br />
mått som ska användas – antalet polisanmälningar, antalet<br />
<strong>kvinnor</strong> som söker hjälp i sjukvården, socialtjänsten,<br />
hos kvinnojourer och så vidare? Och hur lång tid behöver<br />
förflyta innan vi kan förvänta någon förändring?<br />
Men all erfarenhet säger att utan upplysning, kunskap<br />
och debatt kan ingen förändring ske.<br />
White ribbon<br />
Flera kampanjer har drivits av män, exempelvis White<br />
ribbon-kampanjen som finns över nästan hela världen.<br />
93
Den startades i Kanada 1991, som en reaktion <strong>mot</strong> den så<br />
kallade Montrealmassakern 1989 då 14 kvinnliga studenter<br />
vid University of Montreal dödades av en man som<br />
ansåg sig förbigången och att feminister förstört hans<br />
liv. Kampanjen blev ett sätt för många män att markera<br />
sitt avståndstagande <strong>mot</strong> <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> med<br />
olika aktiviteter i många länder. White ribbon-rörelsen<br />
finns även i Sverige och också här visar män sitt personliga<br />
ställningstagande genom att bära ett litet vitt band.<br />
Piteåuppropet<br />
Andra initiativ från män är Piteåuppropet som uppstod<br />
2005 i protest <strong>mot</strong> inställningen till <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>.<br />
Närmast utlösande anledning blev hur lokaltidningens<br />
spaltutrymme fördelades mellan en man som blivit riven<br />
av en björn jämfört med en kvinna vars make dödade<br />
henne med en yxa. Den björnrivne fick mycken sympati<br />
och stort utrymme i tidningen, medan kvinnan som<br />
tidigare utstått mycket <strong>våld</strong> från sin man ägnades en<br />
mindre notis. Piteåmännens starka reaktion blev grunden<br />
till ett lokalt nätverk av män som aktivt tar ställning<br />
<strong>mot</strong> <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>.<br />
Piteåmännens initiativ har följts av andra på andra<br />
orter. Dessa manliga nätverk arbetar ofta med att stödja<br />
kvinnojouren och/eller tjejjouren på orten, man arrangerar<br />
kunskapsspridning genom föreläsningar m.m.<br />
Utbildning av yrkesgrupper<br />
För att <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> ska kunna bekämpas<br />
effektivt är det nödvändigt att de som i sitt yrke kan<br />
komma att möta <strong>kvinnor</strong> som utsatts för <strong>våld</strong> har<br />
kunskap om detta <strong>våld</strong> och om de mekanismer som<br />
ligger bakom. Det är viktigt att de har kompetens, kan<br />
upptäcka problemen och bemöta utsatta <strong>kvinnor</strong> på rätt<br />
sätt. Utbildning kan också bidra till att förebygga nya<br />
<strong>våld</strong>shändelser. Detta gäller samtliga aktörer som kom-<br />
94<br />
mer i kontakt med <strong>kvinnor</strong> som utsatts för <strong>våld</strong>.<br />
Inom ramen för den tidigare nämnda ”Operation<br />
kvinnofrid” förekommer, liksom i många andra kommuner,<br />
kontinuerligt utbildning av olika yrkeskategorier:<br />
socialsekreterare, lärare, poliser, personal från hälso- och<br />
sjukvården och andra som i sitt arbete måste kunna hantera<br />
frågan om <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> på ett korrekt sätt.<br />
Grundläggande för en verklig positiv förändring är<br />
just att alla berörda yrkesgrupper får utbildning så att<br />
de har kunskap och medvetenhet om hela problemkomplexet<br />
och kan ge den som söker hjälp eller behöver<br />
få hjälp ett insiktsfullt och professionellt bemötande.<br />
Utbildning kan också leda till att yrkesgrupper blir opinionsbildare<br />
i den allmänna debatten.<br />
Så länge den utbildning som erbjuds vid <strong>Sveriges</strong><br />
lärosäten endast är sporadiskt förekommande, består av<br />
valfria moment eller är beroende av enskilda personers<br />
engagemang i frågan, återstår internutbildningar på<br />
arbetsplatser. Dessa kan bli kostsamma när de måste<br />
upprepas för nytillkomna medarbetare och risken är att<br />
arbetet inte kommer att lyfta och få det genomslag som<br />
krävs. Det kan också bli svårare att satsa på utveckling<br />
av specialkompetens.<br />
Utvärderingar av utbildningsinsatser inom grundutbildningar<br />
och fortbildning inom exempelvis hälso-<br />
och sjukvårdsektorn har visat att utbildning ökar<br />
benägenheten att fråga om <strong>våld</strong> och att tendensen att<br />
skuldbelägga offret minskar. Medvetenheten om <strong>våld</strong>ets<br />
förekomst i alla socioekonomiska grupper ökar också<br />
möjligheten att upptäcka fler <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> som<br />
söker hjälp men som inte anger <strong>våld</strong>et som orsak. ■<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt<br />
95
Källförteckning<br />
Ahrne, G. & Roman, C. (1997). Hemmet, barnen och familjen. Förhandlingar<br />
om arbete och pengar i familjen. Rapport till Utredningen fördelningen<br />
av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan <strong>kvinnor</strong> och<br />
män. SOU 1997:139. Stockholm: Fritzes<br />
Anderson, K. & Umberson, D. (2001) Gendering Violence. Masculinity<br />
and Power on Men’s Accounts of Domestic Violence. Gender & Society,<br />
15, 358 - 380<br />
Att ta ansvar för sina insatser. Socialtjänstens stöd till <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong><br />
(2006). SOU 2006:65. Stockholm: Fritzes<br />
Balsam, K.F & D.M Szymanski (2005). Relationship Quality and Domestic<br />
Violence in Women’s Same-Sex Relationships: The Role of Relationship<br />
Stress, Psychology of Women Quarterly, 29, 258-269.<br />
Björck, A. & G. Heimer (2003) Hälso- och sjukvårdens ansvar. I: Heimer,<br />
G., & Posse, B. Våldsutsatta <strong>kvinnor</strong>: samhällets ansvar. Lund: Studentlitteratur.<br />
S. 51-96.<br />
Bergman, B. & B.Brismar (1992) Offer och Gärningsmän – sedd ur akutsjukvårdens<br />
perspektiv. Läkartidningen, 89, 3371-3375<br />
Berk, R.A., Newton, P.J. & S.F. Berk (1986) What a Difference a Day makes.<br />
An Empirical Study of the Impact of Shelters for Battered Women.<br />
Journal of Marriage and the Family, 48, 481-490.<br />
Browne, A. (1987) When Battered Women Kill. New York: Free Press<br />
BRÅ (Brottsförebyggande Rådet) statistik hämtad från www.bra.se.<br />
Campbell, J.C. (1992) If I can’t have, No one can. I: J.Radford & D.E.H.<br />
Russell, Red. Femicide: The Politics of Woman Killing. New York: Twayne<br />
Publishers<br />
Caplan, P.J. (1984) The Myth of Women’s Masochism. American Psychologist,<br />
39, 130-139<br />
96<br />
Christensen, E. (1988) Opvaekst eller Overlevelse. København: SIKON<br />
Dagens Nyheter (2004) Kvinnor hotade av hedersmord flyr till fängelser.<br />
21 april 2004<br />
Dahlberg, A. (1989) Misshandlade <strong>kvinnor</strong> och rätten. I: Kvinnomisshandel,<br />
Jämfo, Rapport 14.<br />
Danielsson, I., Olofsson, N. & K., Gillander Gådin (2005) ”Våldets följder<br />
– en fråga om folkhälsa.” Läkartidningen, 102, 938-940.<br />
Dekeseredy, W. (1990) Male Peer Support and Woman Abuse: The Current<br />
State of Knowledge. Sociological Focus 23, 129-139<br />
DeVylder, S. (2004) Costs of Male Violence. Ingår i Ferguson, H. mfl:<br />
Ending Gender-Based Violence. A Call for Global Action to Involve Men.<br />
Stockholm: Sida<br />
Dobash, R.E. Dobash & R.P. Dobash (1980). Violence Against Wives.<br />
London: Open University Books.<br />
Dobash, R.P. & R.E. Dobash (2004). Assessing the Impact of Court<br />
Mandated Abuser Programmes on Subsequent Violence and Controlling<br />
Behaviour. I: Eliasson, M. (2004), red. Undoing Harm. International Perspectives<br />
on Interventions for men Who use Violence Against Women.<br />
Uppsala Women’s Studies, B:3. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis,<br />
pp. 61-88.<br />
Dobash, R.P. & R.E. Dobash (2004). Women’s Violence to Men in Intimate<br />
Relationships. British Journal of Criminology, 44, 324 – 349.<br />
Dutton, D. & Strauchan, C.E. (1987) Motivational needs for power and<br />
spouse assertiveness in assaultive and non-assaultive men. Violence &<br />
Victims, 2, 145-156.<br />
Dutton, D. & Painter, S.L. (1981). Traumatic bonding: the devlopment<br />
of e<strong>mot</strong>ional attachments in battered women and other relationships of<br />
intermittent abuse. Victimology, 1-6, 139-155<br />
Eberle, P.A. (1982) Alcohol Abusers and Non-Abusers: A Discriminant<br />
Analysis of Differences Between two Sub-Groups of Batterers. Journal of<br />
Health and Social Behaviour, 23, 260-271<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Edleson, J.L., Eisikovits, I. & E. Guttman (1985) Men Who Batter Women:<br />
A Critical Review of the Evidence. Journal of Family Issues, 6, 229-247<br />
Eduards, M. (2002) Förbjuden Handling. Om <strong>kvinnor</strong>s organisering och<br />
feministisk teori. Stockholm: Liber<br />
Ekbrand, H. (2006) Separationer och <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>. Göteborgs<br />
universitet, Sociologiska institutionen, Doktorsavhandling.<br />
Eliasson, M. (1997) Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>. Stockholm: Natur & Kultur<br />
Eliasson, M. (2002) Progress and Backlash: Research on Male Violence<br />
to Women. Feminism & Psychology, 12, 389-398.<br />
Eliasson, M. (2004), Introduction. Violent Men- A Hopeless Cause? I:<br />
Mona Eliasson Red. Undoing Harm. International Perspectives on Interventions<br />
for men Who use Violence Against Women. Uppsala Women’s<br />
Studies, B:3. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis<br />
Eliasson, M. & S. Johansson (1996) Do Women Need Different Treatment?<br />
Substance Abusing Women in a Welfare State. (Opublicerat)<br />
Eliasson, M. & Lundy, C. (1999) Organizing against Male Violence to<br />
Women in Canada and Sweden. I: L. Briskin & M.Eliasson, red. Social<br />
Policy and Women’s Organizing in Canada and Sweden. Montréal: Mc-<br />
Gill-Queens University Press.<br />
Eliasson, P.E. (2000) Män, <strong>kvinnor</strong> och <strong>våld</strong>. Att förstå och förändra <strong>våld</strong>samt<br />
beteende. Stockholm: Carlssons<br />
Ellis, D. (1994) Estrangement, Interventions and Intimate Femicide. Fifth<br />
Symposium on Violence and Aggression. Saskatoon, Saskatchewan, June<br />
19-22<br />
Eriksson, M. (2003) I Skuggan av Pappa. Stehag: Gondolin<br />
Eriksson, S. (2005) Stalking – ett smygande problem. BRÅ Apropå nr.<br />
1 2005.<br />
Fagan, J., Stewart,D. & K. Hansen (1983) Violent Men or Violent Husbands?<br />
Background Factors and Situational Correlates. I: Finkelhor, D.,<br />
Gelles, R., Hotaling, G, m fl. Red. The Dark Side of Families. Newbury<br />
Park, CA: Sage Publications<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt<br />
Frick, A., Björk, A., Alhir, K., Karlsson, I. & I. Rozenberg (2004) Min Hemlighet.<br />
En Bok om Våld i Familjen. Kriscentrum för <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong><br />
och deras barn. Malmö: Malmö stad och Länsstyrelsen i Skåne län<br />
Frieze, I. H. Perceptions of Battered Wives. I: Hanson Frieze, I., Bar-Tal, D.<br />
& J.S.Carroll. Red. New Approaches to Social Problems. San Francisco:<br />
Jossey-Bass Publishers<br />
Gelles, R.J. (1990) Violence and Pregnancy. Are Pregnant Women at Greater<br />
Risk of Abuse? I: M.A. Straus & R.J.Gelles, Red. Physical Violence in<br />
American Families. New Brunswick, NJ: Transaction Publishers<br />
Gondolf, E. (1988) The state of the debate: A review essay on woman<br />
battering. Response, 11, 3-8<br />
Gondolf, E. & A. Heckert. (2000) Women’s Perceptions of Men’s Violence.<br />
Violence & Victims, 18, 251-256<br />
Gävle kommun (2003) Möte med <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> och deras<br />
barn. Riktlinjer och handlingsprogram för Socialtjänsten Gävle (D nr<br />
2003:079)<br />
Haavind, H. (1982) Makt og kjaerlighet i ekteskapet. I: Haukka, R. mfl Red.<br />
Kvinneforskning: Bidrag till Samfunnsteori. Oslo: Universitetsforlaget<br />
Harding, S. (1986) The Science Question in Feminism. Ithaca, N.Y.: Cornell<br />
University Press<br />
Hart, B. (1988) Beyond ’the Duty to Warn’: A Therapist’s ’Duty to Protect’<br />
Battered Women and Children. I: K. Yllö & M. Bograd, red. Feminist<br />
Perspectives on Wife Abuse. Newbury Park: Sage Publications.<br />
Hearn, J. (1988) The Violences of Men. How Men talk about and how<br />
Agencies Resond to Men’s Violence to Women. London: Sage.<br />
Hearn, J. (2004) Education as Intervention against Men’s Violence to<br />
Known Women: Research, Policy and Practice perspective. I: Eliasson, M.<br />
(2004), red. Undoing Harm. International Perspectives on Interventions<br />
for men Who use Violence Against Women. Uppsala Women’s Studies,<br />
B:3. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis<br />
97
Heimer, G. & B. Posse (2003). Våldsutsatta <strong>kvinnor</strong>: samhällets ansvar.<br />
Lund: Studentlitteratur.<br />
Heimer, G., Posse, B. & E.Thönnesen (2004) Våld i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> – vårdens<br />
ansvar. I: Hovelius B. & E. Johansson, Red. Kropp och Genus i Medicinen.<br />
Lund: Studentlitteratur<br />
Heise. L. L. (1997) Violence against women: The Hidden Health Burden.<br />
New York: World Bank Discussion Paper 255<br />
Hilberman, E. & K. Munson (1977-78) Sixty Battered women. Victimology,<br />
2, 460-471<br />
Holmberg, C. (1993) Det kallas kärlek. En socialpsykologisk studie om<br />
<strong>kvinnor</strong>s underordning och <strong>mäns</strong> överordning bland unga jämställda par.<br />
Göteborg: Anamma Böcker.<br />
Holmberg, C. & Enander, V. (2004) Varför går hon? Ystad: Kabusa böcker.<br />
Holmberg, C., Smirthwaite, G. & Nilsson, A. (2005) Mäns Våld <strong>mot</strong> Missbrukande<br />
Kvinnor – Ett Kvinnofridsbrott bland Andra. Stockholm: Mobilisering<br />
<strong>mot</strong> narkotika, Rapport 8.<br />
Holmberg, C. & Stjernqvist, U. (2006) Våldsamt lika och olika – Om<br />
<strong>våld</strong> i samkönade par<strong>relationer</strong>. Stockholm: Centrum för Genusstudier,<br />
rapport 36.<br />
Hydén, M. (1995). Mellan det omöjliga och det möjliga. Kvinnomisshandel<br />
inom äktenskapet. Stockholm: Liber.<br />
Jaffee, P., D. Wolfe & Wilson, S.K. (1990). §. Newbury Park, CA: Sage<br />
Publications<br />
Jansson, M. & M.Wendt Höjer (2004) Riktiga karlar, nazifeminister och<br />
arga pappor. Operation Kvinnofrids fyra utåtriktade kampanjer – budskap<br />
och reaktioner. Stockholm: Operation kvinnofrid Stockholms län<br />
Johansson, B. (2002) ‘Han var väl inte alltid så snäll’. Stockholm. Regeringskansliet.<br />
Johnson, H. (1998) Rethinking Survey Research on Violence against Women.<br />
I: Dobash, R.E. & R.P, Dobash, red. Rethinking Violence Against<br />
98<br />
Women, Thousand Oaks, CA: Sage<br />
Johnson, P. (1995) Patriarchal Terrorism or Common Couple Violence:<br />
Two Forms of Violence against Women. Journal of Marriage and the Family,<br />
57, 283-294<br />
Johnson - Latham, G. (2005) Patriarkalt Våld som Hot <strong>mot</strong> Mänsklig<br />
Säkerhet. Stockholm: EO-print.<br />
Junström, C. (2001) Vad vet lesbiska om <strong>våld</strong> i lesbiska <strong>relationer</strong>? En<br />
explorativ studie. Psykologexamensuppsats. Uppsala universitet, Institutionen<br />
för psykologi.<br />
Justitiedepartementet (1987). Misshandel och sexuella övergrepp<br />
<strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> och barn. DS Ju.<br />
Jämsides ”Det handlar främst om <strong>kvinnor</strong>s <strong>mäns</strong>kliga rättigheter”<br />
(2004:4)<br />
Kantor, G.K. & M.A. Straus (1987) The ’Drunken Bum’ Theory of Wife<br />
Beating. Social Problems, 34, 213-230<br />
Kantor, G.K. & M.A. Straus (1990) The ’Drunken Bum’ Theory of Wife<br />
Beating. I: M.A. Straus & R.J.Gelles, Red. Physical Violence in American<br />
Families. New Brunswick, NJ: Transaction Publishers<br />
Kaschak, E. (1992) Engendered lives. A New Psychology of Women’s Experience.<br />
New York: Basic Books<br />
Kropp, P.R. & S.D. Hart (2000) The Spousal Assault Risk Assessment<br />
Guide: Reliability and Validity in Adult Male Offenders. Law & Human<br />
Behaviour, 24, 101-118<br />
Kropp, P.R., Lyon, D., Hart, S.D., & LePard, D. (1999) Spousal Assault<br />
Risk Assessment: User’s Guide. Toronto: Multi-Health Systems, Inc.<br />
Kvinnofrid. Huvudbetänkande av Kvinno<strong>våld</strong>skommissionen (1995)<br />
SOU: 1995:60. Stockholm: Fritzes<br />
Lehman, P. (1997)The Development of Post-Traumatic Stress Disorder<br />
(PTSD) in Child Witnesses to Mother Assault. Journal of Family Violence<br />
12, 241-257.<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Leira, H. 1989. Fra tabuisert trauma till anerkjennelse och erkjennelse, I.<br />
Tidskrift for Norsk Psykologforening, 27<br />
Leira, Halldis, 1990. Fra tabuisert trauma till anerkjennelse och erkjennelse,<br />
II. Tidskrift for Norsk Psykologforening, 29, 737-746<br />
Lockhart, L.L. & B.W.White (1989) Understanding Marital Violence in the<br />
Black Community. Journal of Marriage and the Family, 49, 603-610<br />
Lundgren, E. (1992) Gud och alla andra karlar. Stockholm: Natur & Kultur.<br />
Lundgren, E., Heimer, G., Westerstrand, J., & Kalliokoski, A-M. (2001)Slagen<br />
Dam: <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i jämställda Sverige - en<br />
omfångsundersökning. Umeå: Brottsoffermyndigheten<br />
Lundy, C. (2004) Effective Re-Education of Violent Men in a Canadian<br />
Context. I: Eliasson, M. (2004), red. Undoing Harm. International Perspectives<br />
on Interventions for men Who use Violence Against Women.<br />
Uppsala Women’s Studies, B:3. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis<br />
McFarlane, J. (1990) Violence during Teen Pregnancy: Health Consequences<br />
for Mother and Child. I: B. Levy, Red. Dating Violence. Young<br />
Women in Danger. Seattle, WA: The Seal Press<br />
McWilliams, M. (1998) Violence against Women in Societies under Stress.<br />
I: Dobash, R.P. & R.E. Dobash, Red. Rethinking Violence against Women.<br />
Thousand Oaks, CA: Sage Publications<br />
Mendel-Enk, S. (2004) Med uppenbar känsla för stil – ett reportage om<br />
manlighet. Stockholm: Bokförlaget Atlas<br />
Mitchell, R.E. & C.A. Hodson (1983) Coping with Domestic Violence:<br />
Social Support and Psychological Health Among Battered Women. American<br />
Journal of Community Psychology, 11, 629 – 654<br />
Mojab, S. (2004) The Particularity of ‘ Honor’ and the ‘Universality’ of<br />
Killing. I: S.Mojab & N. Abdo, Red. Violence in the Name of Honor. Theoretical<br />
and Political Challenges. Istanbul: Istanbul Bilgi University Press.<br />
Nationellt Råd för Kvinnofrid (2001) När man slår <strong>mot</strong> det som gör ont.<br />
Stockholm: Regeringskansliet.<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt<br />
Nylén, L. (2003) Rättsväsendet – Polisens roll. I: Heimer, G., & Posse, B.<br />
Våldsutsatta <strong>kvinnor</strong>: samhällets ansvar. Lund: Studentlitteratur. Pp. 207<br />
–232<br />
Nytt nationellt kunskapscentrum, ombildning av RKC. (2004) SOU<br />
2004:117.<br />
Ohlander, A-S & U-B Strömberg (1996) Tusen svenska kvinnoår. Svensk<br />
kvinnohistoria från vikingatid till nutid. Stockholm: Rabén Prisma<br />
Okun, L. (1986) Woman Abuse. Facts Replacing Myths. Albany NY: State<br />
University of New York Press.<br />
Pahl, J. (1985) Private Violence and Public Policy: The Needs of Battered<br />
Women and the Response of Publöic Services. London: Routledge<br />
& Kegan Paul<br />
Piispa, M. & M. Heiskanen (2000) The price of Violence. The Costs of<br />
Men’s Violence against Women in Finland. Justice 2001:3. Ministry of<br />
Social Affairs and Health. Publications on Equality 2000:7<br />
Pynoos, R.S & Eth, S. (1984) Witness to Violence: The Child Interview.<br />
Journal of the American Academy of Child Psychiatry, 24, 87-108<br />
Ramner, L. (1989) Kvinnor som offer för <strong>våld</strong>sbrott med dödlig utgång. I:<br />
Kvinnomisshandel. Jämfo Rapport 14, 61-82<br />
Pence, E. & M. Paymar (1993) Education Groups for Men who Batter:<br />
The Duluth Model. New York: Springer<br />
Reyes, M.P. (2006) Resursteam <strong>mot</strong> hedersrelaterat <strong>våld</strong>. Stöd till myndigheternas<br />
insatser för utsatta ungdomar. Stockholm: Länsstyrelsen I Stockholms<br />
län<br />
Rying, M., Lidberg, L. & M. Torstensson-Levander (2001) Dödligt <strong>våld</strong> <strong>mot</strong><br />
<strong>kvinnor</strong> I <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong>. BRÅ-Rapport 2001: 11<br />
Sarnecki, J. (2006)’Samma brott ger hårdare straff för invandrare’. DN. Debatt,<br />
16 mars.<br />
Saunders, D. (1988) Woman Battering or Mutual Combat? I: K.Yllö & M.<br />
Bograd. Red. Feminist Perspectives on Wife Abuse. Newbury Park, CA: Sage<br />
Publications<br />
99
Schechter, S. (1982) Women and Male Violence. The Visions and Struggles<br />
of the Battered Women’s Movement. Boston: South End Press<br />
Schlytter, Astrid & Jemteborn, A. (2005). Swedish Legislation and Women’s<br />
Conditions. I: Trapped between Law and Life. Report on Abused Minority<br />
Women in the Nordic Countries. Roskilde: The Danish Research Centre on<br />
Gender Equality, Roskilde University, pp.48-95.<br />
Schuler, M. (1992) Freedom from Violence. New York: Unifem WIDBOOKS.<br />
Scutt, J.A. (1991) The Domestic Paradigm: Violence, Nurturance and Stereotyping<br />
of the Sexes. Women’s Studies International Forum, 14, 163 - 172<br />
Shainess, N. (1979) Vulnerability to Violence: Masochism as Process. American<br />
Journal of Psychotherapy, 33, 174-189<br />
Shepard, M.F. & E.L.Pence (1999) Coordinating Community Responses to<br />
Domestic Violence. Lessons from Duluth and Beyond. Thousand Oaks, CA:<br />
Sage Publications<br />
Slag i Luften. En utredning om myndigheter, mans<strong>våld</strong> och makt. Betänkande<br />
av Utredningen om kvinnofridsuppdragen. (2004) SOU 2004:121. Stockholm:<br />
Fritzes<br />
Socialdepartementet (1983). Kvinnomisshandel. Kartläggning och överväganden.<br />
Ds S 1983:2<br />
Socialstyrelsen (2005 a). ’När mamma blir slagen. – Att hjälpa barn som levt<br />
med <strong>våld</strong> i familjen.’ Lägesbeskrivning<br />
Socialstyrelsen (2005 b) Socialstyrelsens yttrande 2005 över ”Slag i luften”.<br />
SOU 2004:121<br />
Soukkan, J. & P. Lindström (2000) Grov Kvinnofridskränkning. En kartläggning.<br />
BRÅ-Rapport 2000: 11<br />
Stanko, E. (1985) Intimate Intrusions: Women’s Experience of male Violence.<br />
London. Routledge<br />
Stenson, K. (2004) Men’s Violence against women. A Challenge in Antenatal<br />
Care. Avhandling. Uppsala: Uppsala Universitet, Acta Universitatis Upsaliensis.<br />
Straus, M.A. (1993). Physical Assaults by Wives. A major Social Problem.<br />
I: R.J.Gelles & D.R. Loseke, Red. Current Controversies on Family Violence.<br />
100<br />
Newbury Park, Ca: Sage. 67-88.<br />
Straus, M.A. & Gelles, R.J. (1990) Physical Violence in American Families: Risk<br />
Factors and Adaptation to Violence in 8, 145 Families. New Brunswick, N.J.:<br />
Transaction Publishers.<br />
Sullivan, C.M. & D.I. Bybee (1999) Reducing Violence using Community-based<br />
Advocacy for Women with Abusive Partners. Journal of Counseling and<br />
Clinical Psychology, 67,43-53<br />
Svahn, M. (1999). Den liderliga kvinnan och den omanlige mannen. Stockholm:<br />
Carlssons.<br />
Taussi Sjöberg, M. (1988) Skiljas. Trolovning, äktenskap och skilsmässa i<br />
Norrland på 1800-talet. Stcokholm: Författarförlaget<br />
Tiby, E, (1999). Hatbrott? Homosexuella <strong>kvinnor</strong>s och <strong>mäns</strong> berättelser om<br />
utsatthet för brott. Doktorsavhandling, Kriminologiska Institutionen, Stockholms<br />
universitet<br />
Tjaden, P. & Thoennes, N. (1998) Stalking in America: Findings from the<br />
National Violence against Women Survey. Washington, DC: US Department<br />
of Justice<br />
Tunving, K. & K.Nilsson (1985) Young Female Addicts in Treatment: A twelve<br />
Year Perspective. The Journal of Drug Issues, 15, 367-382<br />
UNT (Upsala Nya Tidning) (2006) ”Hedersrelaterat <strong>våld</strong> minskar inte”<br />
10.06.06.<br />
Walby, S. (2004) The Cost of Domestic Violence. London: DTI Publications.<br />
Waldenström, C. (2006) Män som misshandlar: Våld ett sätt att hantera vanmakt.<br />
Psykologtidningen, 6, 4-7<br />
Walker, L. E. (1979) The battered woman. New York: Harper Colophone<br />
Books<br />
Weinehall, K., Änggård, A., Blom, K., Ekelund, B. & K. Finndal (2006) Räkna<br />
med kostnader – en fallstudie om <strong>mäns</strong> <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>. Umeå: Umeå universitet,<br />
Skrifter från Juridiska institutionen No 15/2006.<br />
Wilson, M. & Daly, M. (1993) Spousal Homicide Risk and Estrangement.<br />
Violence & Victims, 8, 3-16<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
WHO (World Health Organization) (2002) World report on violence and<br />
health. Geneve: WHO.<br />
WHO (World Health Organization) (1997) Violence against Women: A<br />
Health Priority Issue. New York: The United Nations<br />
Önfelt, C. (1991) Vardagens hjältinnor – 10 år på Alla Kvinnors Hus. Stockholm:<br />
Brevskolan<br />
Örebro kommun (2006) Handlingsplan för insatser vid <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> och<br />
barn. Örebro: Social Välfärd<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt<br />
101
Förteckning över faktarutor och figurer<br />
Faktaruta 1 FN:s arbete för att avskaffa <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> sid 10<br />
Faktaruta 2 Några minnesvärda årtal i svensk kvinnohistoria sid 12<br />
Faktaruta 3 Kvinnofridsreformen sid 14<br />
Faktaruta 4 Analysnivå för att förstå kön och <strong>våld</strong> sid 18<br />
Faktaruta 5 Kontroll- och dominansmetoder hos <strong>våld</strong>samma män sid 31<br />
Faktaruta 6 Att tala med barn som upplevt <strong>våld</strong> sid 55<br />
Faktaruta 7 Skydd för hotade <strong>kvinnor</strong> sid 67<br />
Faktaruta 8 Bemötande av <strong>våld</strong>sutsatta <strong>kvinnor</strong> sid 83<br />
Figur 1 Makt- och kontrollhjulet sid 72<br />
Figur 2 Jämställdhetshjulet sid 73<br />
102<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt<br />
103
104<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> är ett allvarligt samhällsproblem<br />
och ett hot <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong>s och barns hälsa, välbefinnande och liv. Med<br />
utgångspunkt i ett kongressuppdrag vill <strong>Sveriges</strong> Kommuner och<br />
Landsting verka för att det utvecklas framgångsrika modeller för att<br />
förhindra hot och <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> och barn. Förbundet vill också<br />
främja samverkan mellan berörda instanser för att hitta bra lösningar<br />
för utsatta <strong>kvinnor</strong>.<br />
För att stödja kommuner och landsting presenterar <strong>Sveriges</strong> Kommuner<br />
och Landsting denna kunskapsöversikt, Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong><br />
<strong>relationer</strong>. Skriften är tänkt att fungera som en kunskapsbank och ett<br />
verktyg som kan inspirera och vägleda vidare arbete.<br />
Kunskapsöversikten är skriven av Mona Eliasson, professor i psykologi<br />
vid Högskolan i Gävle, och Barbro Ellgrim, magisterstuderande vid<br />
psykologiska institutionen vid Högskolan i Gävle på uppdrag av<br />
<strong>Sveriges</strong> Kommuner och Landstings forsknings- och utvecklingsråd.<br />
118 82 Stockholm, Besök Hornsgatan 20<br />
Tfn 08-452 70 00, Fax 08-452 70 50<br />
www.skl.se<br />
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet i samverkan<br />
Mäns <strong>våld</strong> <strong>mot</strong> <strong>kvinnor</strong> i <strong>nära</strong> <strong>relationer</strong> • En kunskapsöversikt