Jazzbladet nr 3/10 - Classic Jazz Göteborg

JazzblaDet
Rolf Sundby 1938 - 2010
3/2010 årgång 32

Tommy Nilsson
1940 - 2010
2
Minnesord på s 18 ff.
Tord Jerndal
1936 - 2010

JazzblaDet
Organ för
Föreningen Classic Jazz
Göteborg
Redaktör och ansv utg:
Bosse Alftenius
Hovås Enebacke 7
436 58 Hovås
e-post:
jazzbladet@classicjazzgoteborg.se
Du är välkommen med bidrag
till Jazzbladet! Material (helst i
elektronisk form) bör vara red.
tillhanda före 101125
BLI MEDLEM, STÖD VÅR
MUSIK!
Årsavgift:
Senior: 200:-
Junior (under 30 år) 30:-
Pg 91 60 23 - 5
Classic Jazz Göteborg
Ange namn, adress, epost
och om du spelar något
instrument!
Tryckt hos: Silanders Grafiska, Göteborg. www.silander.se
3
Redaktörens
spalt
Som framgår här bredvid
har den himmelska orkestern
fått en alldeles för tidig
förstärkning från våra led. Vi
är många som saknar vänner
och musikerkamrater som
borde ha fått spela med oss
ett bra tag till!
Trots detta måste vi se framåt
- en ny jazzsäsong har redan
dragit igång. Jazzkryssningen
med Poseidon visade sig vara
ett lyckokast som kommer att
följas upp, och Kapellet har
dragit igång.
Tyvärr har jammusikerna lyst
med sin frånvaro! Skärpning!
Vi tycker alla att det är kul att
spela för Kapellets danslystna
och trevliga publik, och många
band känner sig kallade. Det
borde vara en självklarhet för
alla musiker som har möjlighet
att titta förbi Kapellet på
onsdagar ca 20.30, iförda instrument
och glatt spelhumör!
HOPPAS VI SES
PÅ KAPELLET!
Planeringen för 2011 års
jazztävling har tagit sin

örjan. Som framgår av ordförande
Mystos spalt kommer
vi att försöka inkludera danska
musikervänner i tävlingen -
kontakter är redan tagna och
stort intresse föreligger från
dansk sida.
Tävlingsdatum är följande:
Grundomgångar 30 jan, 6
feb, 13 feb
Regionfinal Västsverige 6
mars
Riksfinal 31 mars- 1 april.
En god jazzhöst önskar
Bosse Alftenius
Berts återblick
Bert Slättung presenterar glimtar
ur Jazzbladet för
5 år sedan
En för många åskådare mindre
angenäm överraskning var att
Gunhild Carling spelade trombon
i två solonummer. Visst
är hon en skicklig musikant,
framför allt tekniskt, men inte
alls i samma klass som orkesterns
medlemmar. Onödigt! Att
sedan Gunhild samlade hela
familjen, inklusive sin kontroversielle
pappa, kring sig i pau-
4
sen gav en fadd smak, det var
underhållning av cirkuskaraktär
och har inte med genuin jazz
att göra. (Tore Ljungberg i en
recension av en konsert med
The Count Basie Orchestra på
Konserthuset)
10 år sedan
När hovmästare Juindy visar
sig börjar musikerna artigt
spela Chinatown. En trombonist
från Stockholm hakar på med
en lång improvisation, så lång
att en tubaspelare under tiden
passar på att salta och peppra
i trombonistens paj. Efter solot
äter trombonisten oberört upp
sin paj. Det krävs mer än så
för att fälla en musiker som
jammar på Kometens gård
en lördag i augusti. Man blir
faktiskt avundsjuk och sur på
musiker som har ett internationellt
språk, värre än esperanto.
De känner ju inte ens varandra.
Ibland ler de förvånat över att
de lyckas sluta samtidigt. (Viveca
Lärn i ett kåseri om jammet
på restaurang Kometens
gård i samband med Göteborgs
jazzfestival)
15 år sedan
Saxofonen konstruerades så
att den skulle bli så lättspelad
att en idiot kunde lära sig spela
på den. Jazzhistorien är full
av bevis på att konstruktionen
lyckades. –-- Vet du vad det
är för skillnad på en banjo och
en saxofon? – Nä. – Den ena

spelar man på och den andra
blåser man i. –-- Visste du att
man kan imitera en fartygssirén
med en tenorsax`- Imitera?
--- Varför spelar änglar på
harpa? – dom känner inte till
att Banjon är uppfunnen! (Instrumentskämt
valda av Lennart
”Mysto” Werdell, banjospelare,
som svar på förra numrets
banjoskämt)
20 år sedan
Att Lasse Sundberg på piano
och Bengt Hård på bas var drivna
musikanter visste man, men
att det fanns så mycket temperament
hos Anders Winald visste
man inte. Enligt tråkningar
från kamrater har äktenskapet
gjort honom gott. Benny, Lasse
och Bengt får ursäkta, men den
stora överraskningen för mej
denna söndagskonsert blev det
mycket varierande trumspelet
från en Anders som verkligen
var i stöten. (Stig Erixon i en
recension av en konsert med
saxofonisten Benny Waters
med Göteborgs-komp på Göteborgsfestivalen)
25 år sedan
”Everybody shake!!” skrek Benbow,
medan en våg av skratt
böljade runt lokalen. Paren
började vagga, smälte ihop
som karameller i solen, medan
höfterna utan ansträngning
gungade i takt med musiken.
Flickorna tryckte parfymerade
ansikten till männens bröst,
5
och vilda unga pojkar la båda
armarna hårt kring partnerns
midja och lät händerna dingla
vårdslöst över kvinnliga länder.
Kroppar rörde sig oändligt lätt
och flytande – oändligt lättflytande
tillsammans, då Benbow
vände sig mot bandet, kupade
sina händer och skrek: ”Oh,
play that thing!” (Utdrag ur
texten till Husband Jazzbands
jazzkabaré på Teaterhistoriska
museet, skriven av Langston
Hughes, fritt översatt av Tord
Jerndal)
30 år sedan
CARNEGIE … har återgått till
att spela utan trumpet i och
med att Jan Rellmark slutat i
gruppen. Bandledaren Hans
Åsberg berättar för JB att man
testat flera andra trumpetare
men ”det har varit för lite jazz i
alla”, menar han. Sedan Carnegie
presenterade sig i JB har
också Peter Trägårdh slutat. Ny
trombonist efter Peter är boråsaren
Magnus Bylund, som även
ingår i Andhis Orchestra. Dessutomhar
mankompletterat med
klarinettisten och saxofonisten
Ole Jörgensen från Danmark
(Infört under rubriken Senaste
nytt)

6
Chris Barber har fyllt 80 och varit
bandledare i 60! Kommer till
Göteborg 10 okt.
Chris Barber framträder
i Göteborgs konserthus
söndagen den 10 oktober
kl 19. Arrangörerna manar:
Grip chansen att se och
höra en jazzlegend!
Donald Christopher ’Chris’ Barber
föddes den 17 april 1930
I Welwyn Garden City, Hertfordshire,
England. Hans karriär
som jazzmusiker spänner
över 60 år, något som måste
betecknas som unikt. Än mer
unikt är att Barber och hans
musik fortfarande är högst
levande och vitala, något som
ju tyvärr inte kan sägas om
alla jazzveteraner!
Barber började sin musikerbana
som trombonist hos Ken
Colyer 1949 (!) och inledde sin
bandledarkarriär året därpå.
Många artister har genom åren
startat sin karriär hos Barber:
den utmärkta bluessångerskan
Ottilie Patterson (en tid Mrs
Chris Barber) och sångaren/
banjoisten Lonnie Donegan är
några exempel.
Det band som bildades 1953
gick under kornettisten Ken
Colyers namn, eftersom man
trodde att Colyers bakgrund
med spel i New Orleans
skulle vara ett dragplåster.
Förutom denne och Barber
ingick Monty Sunshine
klarinett, Lonnie Donegan
banjo, Jim Bray bas och Ron
Bowden trummor.
Bandet gjorde sin debut i
april 1953 i Köpenhamn,
och där gjordes också de
första inspelningarna av

7
bandet, inklusive några triospår
med Monty Sunshine, Lonnie
Donegan och med Barber på
kontrabas. Wild Cat Blues kom
till vid detta tillfälle – senare
under året gjordes fler trioinspelningar
i London. Vid detta
tillfälle spelade man in Sidney
Bechets Petit Fleur, som blev en
raket på hitlistorna.
Colyers envist ortodoxa musikuppfattning
och dokumenterade
brist på samarbetsförmåga
gjorde att han 1954 ersattes av
trumpetaren Pat Halcox. Halcox
var kontinuerligt medlem i alla
Barbers konstellationer fram
till 2008, då han pensionerades
efter 54 års trogen tjänstgöring
– ett respektabelt rekord!
Trots att Barbers band huvudsakligen
ägnade sig åt traditionell
jazz med New Orleansförtecken
kompletterades
repertoaren efter hand med
ragtime, swing, blues och R&B,
och man samarbetade med
artister som Louis Jordan och
Dr John.
Det blev ett antal USA-turneer.
Under en av dessa gjorde
Barber en inspelning med ett
amerikanskt ”pick-up band”
med sådana fixstjärnor som
trumpetaren Sidney DeParis
och klarinettisten Edmond Hall.
Resultatet blev lysande, med
en Chris Barber i högform!
I slutet av 50- och början av
60-talet tog Barber initiativ till
ett antal Englandsturnéer med
bluesartister som Big Bill
Broonzy, Sonny Terry & Brownie
McGhee och Muddy Waters.
Detta bidrog till att starta den
brittiska bluesvågen, med
musiker som Eric Clapton, John
Mayall med många flera.
1964 chockade Barber tradtionalisterna
genom att till den
klassiska New Orleans-sättningen
med trumpet, klarinett,
trombone, banjo, bas och
trummor lägga en bluesgitarrist,
John Slaughter. Denne
var, med undantag för ett par
år runt 1980, medlem i bandet
fram till sin bortgång i augusti
2010.
Sedan tillkom ytterligare en
träblåsare och bandet fortsatte
som ett åttamannaband fram
till 1999, då Barber realiserade
en länge närd dröm – tillsammans
med trombonistkollegan
och arrangören Bob Hunt
lades grunden till The Big Chris
Barber Band. Med en front line
bestående av två trumpetare,
två trombonister och tre rörblåsare
kunde man nu ge sig i
kast med det sena tjugotalets
storbandsjazz, framför allt Ellington,
och också botanisera
bland nyare musik. Vid sina
konsertframträdanden ger man
också tradtionalisterna sitt: ett

set med den gamla sexmannasättningen
brukar erbjudas
som grädde på moset!
Resultatet blev lysande. De
musiker som Barber samlat
omkring sig är av yppersta
klass – och kapellmästarn
själv förefaller oförskämt
omärkt av tidens tand och
spelar bättre än nånsin! Gack
och lyssna!
Bosse Alftenius
Mycket mer information,
musiksmakprov etc finns på
bandets utmärkta hemsida
http://www.chrisbarber.
net
Konserthuset öppnar kl 17
och The Board Band spelar
i övre foajén från kl 17.30.
Där tar du något gott att
dricka och skapar den
riktiga konsertstämningen.
Biljetter köps i konserthusets
kassa (tfn 031
7265310) eller via internet
på www.gso.se
8
FCJG styrelse
2010
Lennart Werdell ordf
0730-399111
Johnny Korner v ordf
0707-488073
Jan Steneby sekr
0708-466770
Sverker Olsson kassör
0702-241470
Bosse Alftenius red Jazzbladet
0708-881623
Margo Smulders ledamot
0709-948025
Hans Westerström suppl
0705-938443
Per Ekander suppl
0733-217057

Hej alla jazzdiggare.
September är här efter en
fantastisk sommar. Jag hoppas
att ni alla har haft det ”gött” i
hängmattan denna underbara
sommar. Nu börjar björkarna
anta höstfärger och snart kommer
det väl lite regniga, blåsiga,
härliga dagar då man bara
längtar efter att gå till något
ställe där man kan få lyssna på
jazz.
Enligt säkra källor blev Göteborgs
jazzfestival en kanonfestival.
Alingsås likaså. Man
träffar en massa folk som man
inte har träffat sedan förra
årets festival och det är alltid
”tummen upp”.
I Slottsskogen har vi noterat
ovanligt många lyssnare på
vår tisdagsjazz so föreningen
arrangerar tillsammans med
kulturförvaltningen.
Det var många som besökte
den ”jazzhelg” på gamla goa
Liseberg som vi lyckades
övertala den numera riksbekante
nöjeschefen Curt-Erik
Holmquist att ställa upp med.
Vi hoppas kunna göra om det
nästa sommar.
Enligt ett rykte så skulle årets
upplaga av Alingsåsfestivalen
vara den sista. Detta visade
sig gudskelov vara fel så även
9
Ordförandens spalt
nästa år blir det en tät jazzhelg
någonstans i april.
Föreningen har testat med
en jazzkryssning ombord på
Poseidon som blev en smärre
succé vilket sannolikt manar till
efterföljd.
I onsdags inleddes säsongen
på Kapellet där vi varje onsdag
fram till den 15 december kan
lyssna till något av våra medlemsband.
Vill man ha stora
doser av vår musik kan man
också åka med Stenaline till
Danmark över dagen eller till
Kiel om man vill ha en ”dubbeldos”.
Och tänk, om bara några månader
drar det ihop sig till den
stora riksomfattande jazztävlingen.
Det skall nämnas att
vi i styrelsen arbetar på att få
med både Danmark och Norge
i tävlingen. Det skulle då bli en
nordisk jazztävling! Det ni!
Så ha det så gött i höstmörkret
och bara njut av det dåliga
vädret och all den jazzmusik
som faktiskt erbjuds Dig, käre
jazzdiggare.
Med vänliga hälsningar från
eder ordförande
Mysto

Tisdagen den 24 augusti gjorde
hösten sitt intåg. Tidigt i år, i
alla fall om man ser till vädret.
En sydvästlig kuling med vind
på 20m/s och hårda regnbyar
drog in över Göteborgsområdet.
Men vad gjord det? Vi
skulle vara inombords i MS Poseidons
varma salonger, lyssna
till jazz och äta så mycket räkor
vi orkade. Om nu inte vädret
tillåter västlig kurs så läggs den
nordostligt, upp i Göta Älv, och
så blev det.
Redan kl 17 kom de första förväntansfulla
medlemmarna till
den fullbokade jazzkryssningen
som arrangerades för första
gången av föreningen och prick
kl 18 la vi ut. 120 medlemmar,
musiker och publik.
Kapten Robert Quiding, mångårig
medlem i Classic Jazz,
manövrerade ut Poseidon på
älvens brytande vågor och gick
uppströms, under Götaälvbron,
över tunneln förbi Gamlestan,
Alelyckan och vände åter
hemåt efter en imponerande
180° sväng vid Bohus. -
Robert informerade om Göta
Älv som förbinder Vänern (48m
ö.h.) med havet. Sex slus-
10
Gungig jazzkryssning med m/s
Poseidon
sar lyfter fartyg 38 m och de
återstående 10 metrarna är
”uppförsbacke”. Så vet vi det.
Efter avnjuten räksupé samlades
de för kvällen engagerade
musikerna, idel ädla jazzcelebriteter
från vår förening
och drog i gång med ”Down
by the riverside”, vad annars?
och följde upp med ”Up a lazy
river och ”Avalon”. På den lilla
trånga scenen ombord som
tvingades expandera även till
det tilltänkta dansgolvet stimulerade
musikerna varandra
till musikaliska stordåd.
Roligt hade musikerna och
publiken var med på noterna.
Och så var The New Poseidon
Jazz Band bildat. Hoppas vi
får se och höra dem på den
stundande jazztävlingen.
Kompet bestod av på trummor
Hasse Skoog, på kontrabas
Börje Moberg, banjo Dag
Söderberg (med inhopp av
Pelle Uhlin och undertecknad)
och piano Per Ekander. Blås,
Sax Johnny Korner, Klarinett
och sax Bosse Alftenius och
Thomas Erlandsson, trumpet
Klas Nilsson och ventilbasun
Stig Erixon. Alla sjöng i olika

omgångar. Framför allt fick
vi njuta till Margo Smulders
fantastiska röst när hon sjöng
Making whoopee, Some of
these days och Undecided.
Naturligtvis så visste ni att
Johnny Korner också är en
suverän bassist, det visade han
när Börje pausade. Ni vet ju
också att vi har en jazzvisslare
i Thomas Erlandsson vilket han
bevisade i ett medryckande visselsolo
på Some of these days.
Spontant uppträdde också
Marianne Berg och framförde
Gräsänklingsblues med stor
känsla och inlevelse. ”Tänk vad
vi får vara med om” som Big
hade uttryckt sig.
Göta Älvs upprörda vatten piskades
av regnbyar, när fartyget
förde Classic Jazz genom kvällningen
mot en ny spännande
jazzsäsong. Vi slapp höra ”SOS
captain we are lost ….(Peoria)
till glädje för alla jazzresenärerna
och la till vid Stenpiren
som vi lämnat 4 tim tidigare.
Jazzälskarna, publiken och musikerna,
uttryckte unisont ”det
här måste bli tradition”. Vår
jazz är tradition och det får vi i
styrelsen naturligtvis ta till oss.
Så fortsättning följer….. Tack
musiker och tack alla andra
medlemmar för en härlig kväll.
Hans Westerström
11
Johnny Korner och
Klas Nilsson på
stormigt hav

Henry Red Allen
- länk mellan
gammalt och nytt
Henry Allen, född 1908 och
uppväxt i New Orleans, lärde
sig spela trumpet av sin far,
som själv var ledare för ett
brassband under ett flertal
årtionden. Allen utvecklade sin
teknik under det tidiga 20-talet
och lämnade New Orleans
år 1927 för att ta plats i King
Olivers Dixie Syncopators i S:t
Louis.
Under sitt turnerande med
Oliver kom Henry Allen till New
York samma år och gjorde sin
debut på platta med Clarence
Williams. Efter det att ”Red”
återvänt till New Orleans och
efter två års engagemang på
flodbåtar med Fate Marable,
skrev Allen kontrakt med skivbolaget
Victor, där han spelade
in fyra sidor med New Yorkbaserade
Luis Russel Orchestra,
som han sedan blev medlem
av.
Allen var utan tvekan influerad
av Louis Armstrong och tävlade
med denne vad gällde skivbolagens
publicitet. Allen lämnade
sin egen personliga version av
12
Armstrongs spelstil och blev
snabbt en av de mest särpräglade
trumpetarna inom jazzen.
Han ledde såväl mindre band
som att vara förste trumpetare
hos Russell (1929 – 32), Fletcher
Henderson (1933 – 34)
och Mills Blue Rhythm Band
(1934 – 37).
”Red” var en av de första New
Orleans-trumpetarna att anpassa
den nyare swingstilen till sin
egen känsla och var, före Roy
Eldridges framträdande på arenan
bara ”slagen av” Armstrong
som stilbildare på trumpet trots
namn som Hot Lips Page och
Buck Clayton.
Oturligt nog återvände Allen
till Russell år 1937 när bandet
var engagerat som back up till
Armstrong. Tillbakasatt som
sektionsmusiker lämnade ”Red”
bandet år 1940 och tillbringade
nästa årtionde i den knoppande
revivalepoken och återfick sin
profil med sin egen sextett, i

vilken medverkade Edmond
Hall, Kenny Kersey och J.C.
Higginbotham.
I mitten av 50-talet var Allen
etablerad vid New Yorks Metropole
Bar och anställde Coleman
Hawkins och andra och utvecklade
därmed sin senare stil, ett
mycket uttalat och dynamiskt
porträtt av hans komplexa men
varmt kreativa personlighet.
Hans band deltog i Newport
år 1957 och spelade i TV-programmet
”1958 Sound of Jazz”
och stal ”showen” vid båda
tillfällena.
Henry Allen fortsatte med New
York som sin bas även om han
turnerade utanför USA och han
spelade regelbundet in plattor.
Allens unika mogna stil har
omvittnats av avantgardetrumpetaren
Don Ellis i mitten av
1960-talet, där Ellis framhåller
en försenad uppskattning
av Allens betydande bidrag till
musiken.
I slutet av 1960-talet led Henry
”Red” Allen märkbart av den
cancer, som snart skulle innebära
hans bortgång på våren
1967.
(Fri ”översättning” från The
Encyclopedia of Jazz & Blues
skriven av Keith Shadwick.)
13
Jazzluncher på
Scandic Hotel
Mölndal i höst!
Jazzluncher på Scandic Hotell i
Mölndal lördagar 12-15.00
30.10
Swing Brothers
27.11
Swingsexan med Lisbeth
11.12
Tomteorkestern
Kom och ät en jazzlunch, tag
ett glas vin och lyssna till riktigt
god jazz. Det går också att
dansa för de som känner för
det.
Varmt välkomna!
Scandic Hotell, Radio plus
90,7 och Föreningen Classic
Jazz Göteborg

14
Aktuella föreningsaktiviteter
Datum Plats Aktivitet
On 06 okt Rest. Kapellet Foggy Bottom Classic
Jazzband
On 13 okt Stena Danmark Swing Brothers
On 13 okt Rest. Kapellet The Novelty Band
On 20 okt Rest. Kapellet Gothenburg Swing Society
On 27 okt Rest. Kapellet Max Lager’s Stompers
To 28 okt Stena Tyskland Peoria Jazzband
Fr 29 okt ”- ”-
On 03 nov Rest. Kapellet The Red Wing Band
On 10 nov Rest. Kapellet Swing Brothers
On 17 nov Stena Danmark Instant Swing
On 17 nov Rest. Kapellet Dixieland Rednecks
To 18 nov Stena Tyskland Festivalkryss
2009 års riksfinalsvinnare
SKOOGZ samt Cave
Stompers & ett Jamband
Fr 19 nov ”- ”-
On 24 nov Rest. Kapellet Riverside
To 25 nov Stena Tyskland Max Lagers Stompers
Fr 26 nov ”- ”-
On 01 dec Rest. Kapellet Peoria Jazzband
On 08 dec Stena Danmark Tina Rahm Quintet
On 08 dec Rest. Kapellet Sir Bourbon Dixieland
Band
To 09 dec Stena Tyskland Sir Bourbon Dixieland
Band
Fr 10 dec ”- ”-
On 15 dec Rest. Kapellet Happy Jazzband
Med reservation för ändringar – se hemsidan!

Peoria Jazzband
har nått livets
middagshöjd!
Peoria Jazzband, Göteborgsområdets
mest långlivade tradband,
startade sin verksamhet
redan 1960 och orkestern har
således hållit igång i 50 år vid
det här laget! Detta firas bland
annat med en stor jubileumskonsert
i Dergårdsteatern
i Lerum den 13 november
klockan 18. Biljetter går att
köpa från Lerums kommuns
medborgarkontor KomIn.
Man kan köpa direkt på
KomIn eller ringa och beställa
på 0302-521000 eller
boka själv på Internet
på hemsidan www.lerum.se.
Biljettpriset är 150 kr och det är
numrerade platser.
Mer om Peoria Jazzband och
jubileet och mycket annat finns
på bandets hemsida
www.peoriajazzband.com
15
Stipendiekonsert
med Second Line
och TJ Johnson
Second Line Jazzband med
TJ Johnson (sångare och
pianist från England)
Lördag 16 oktober 2010 kl
17.00 på Dergårdsteatern i
Lerum
Second Line Jazzband startade
förra året en stipendieutdelning
i samband med bandets 20-års
jubileumskonsert. Stipendiet
delas ut årligen och prissumman
kan variera. Förra årets
stipendiat blev trumpetaren
Björn Ingelstam som mottog
5 000 SEK. I år kommer stipendiet
delas ut till sångaren,
pianisten och entertainern TJ
Johnson från London. TJ är
ansedd som en av Englands
ledande jazz, blues och gospelsångare/pianister
och reser
Europa runt på festivaler och
klubbar med sitt egna band. De
blir oftast publikfavoriter vilket
säkert besökare på bl a Göteborgs
Jazzfestival och Alingsås
Jazzfestival har noterat.

Second Line Jazzband och TJ
Johnson har spelat ihop flera
gånger genom åren och stipendieutdelningen
kommer att ske
i samband med den konsert
Second Line och TJ gör tillsammans
Lördag 16 oktober i
Lerum.
Varmt välkomna!
Biljettbokning och information:
tel 0302-342 33 eller
0703-13 16 40 (Olof Skoog)
Biljettpris: 180 kronor
16
Leifs skivtips
3/10
Att välja tema för skivtipset är
alltid lika svårt. Denna gång
har jag valt att helt enkelt
använda vad jag hittat under
sommaren sen förra tipset
och som kan vara av intresse.
Artister i bokstavsordning som
vanligt.
Jag börjar med tenorsaxofonisten
Gene Ammons (1925-74)
och ett album med kvartett- till
oktettinspelningar på skivmärket
Membran. Titeln är ”Gene
Ammons, You Can Depend On
Me”, 222402-444/A-D.
Count Basie (1904-84) är ju
alltid ett säkert kort. Ibland
känner man igen gamla LPomslag
och minns en gammal
goding. I detta fall ”On My Way
& Shoutin’ Again”. med Neal
Hefti som arrangör från 1962.
CD-märke Verve V6-8511.
Benny Carter (1907-2003)
brukar inte göra någon besviken.
Denna gång hittade jag
en dubbel-CD som täcker åren
1928-54 på skivmärket ”Le
Chant du Monde”. 274 1521
och 274 1522. Titeln är ”Benny
Carter, Lacy Afternoon”.

Johnny Hodges (1907-70) är
också en stor favorit. 1950-52
ledde han sin egen orkester
(visserligen med många Ellingtonmusiker)
som hade en egen
karaktär med vissa Ellingtoninslag.
Denna CD heter ”Johnny
Hodges, Rabbit’s Blues”, Past
Perfect, 205743-203. Som
jämförelse en annan trevlig
Hodges-CD från 1964-65,
”Johnny Hodges, Everybody
knows Johnny Hodges”, Impulse
GRP11162.
Äntligen en inspelning från Göteborg.
Quincy Jones (1933-)
gästade Göteborgs Konserthus
den 16 februari 1960 och spelade
in denna skiva med enbart
amerikanska musiker och melodier
som senare blivit mycket
karakteristiska för Quincy Jones
(och senare Harry Arnold).
Skivmärke Ancha, ANC 9500-2.
Gene Krupa (1909-73) är också
en gammal favorit som man
blir glad över. Denna CD täcker
perioden 1939-45 och heter
”Gene Krupa, Let Me Off Uptown,
vol.2”, Naxos, 8.120749:
17
Gerry Mulligan (1927-96) försöker
jag få med så ofta som
möjligt. Redan under tidigt
50-tal hade han eget storband
och spelade i andra band (bl.
a. Chubby Jackson Big Band).
Denna CD innehåller också tre
trionummer. Definitive Records
DRCD 11227.
Oscar Peterson (1925-2008)
gör sällan någon besviken.
Denna CD har också ett omslag
som påminner mycket
om den gamla LP:n från 64.
Jag rekommenderar ”We Get
Requests, The Oscar Peterson
Trio”, Verve V6-8606.
Jag tänker avsluta detta skivtips
med en svensk och i tiden
mycket modern inspelning. Det
är en dubbel-CD med Sandviken
Big Band från 2009. Det är
lite annorlunda inspelningar av
Ellingtonmusik och albumet heter
”In The Name Of Freedom,
Sandviken Big Band”, Imogena.
Leif Wockatz

Rolf Sundby
Trumpetaren, sångaren, bandledaren,
arrangören och kompositören
Rolf Sundby har
avlidit. Han sörjs närmast
av hustrun Aud, sonen Terje
(trumslagare och trumlärare)
med hustrun Ebba Westerberg
(slagverkare) och deras barn
Kasper och Viggo.
Rolf föddes den 30 september
1938, växte upp i Spydeberg
i Östfold i sydöstra Norge och
gick på gymnasiet i grannsamhället
Askim, där han blev
klasskamrat med sin blivande
hustru Aud. Han började tidigt
spela trumpet och kornett i
”guttekorps” och blev också tidigt
intresserad av och började
spela jazz. I 20-årsåldern var
han en tid anställd vid norska
Gardemusikken och spelade
bl a vid kung Olavs kröning i
Trondheim 1958.
Han utbildade sig till kemiingenjör
(studier på GTI i Göteborg
och vid University of
Strathclyde i Glasgow) och kom
att arbeta i Småland och Östergötland,
där han också spelade
i ett 20-tal storband och mindre
jazzband, bl a Lasse Fältons orkester
i Norrköping, Casa Loma
i Finspång, Oskarshamn
18
In Memoriam
Big Band och inte minst Östgötabandet
(Linköping), där han
vid några tillfällen fick samarbeta
med sin favorittrumpetare
Clark Terry.
1982 flyttade familjen till
Göteborg, där Rolf hade fått
anställning vid International
Färg AB, först som laboratoriechef,
senare som inköpschef.
Han kom då snabbt in i det
göteborgska jazzlivet och blev
en av de ledande personerna,
både som musiker (han kom
att spela i drygt 10 olika band,
bl a de namnkunniga Carnegie
Jazzband, Peoria Jazzband,
Sävedalen Big Band och Partille
Big Band) och organisatör
(han var i flera år ordförande i
föreningen Tradjazz Göteborg,
numera Classic Jazz Göteborg).
Med Peoria Jazzband (Göteborgs
äldsta fortfarande aktiva
traditionella jazzband som fyller
50 år i år) spelade han i drygt
20 år, skrev massor av arrangemang
för jazzband och kyrkokör,
som bandet framförde
tillsammans med lokala körer
på minst 50 platser runt om i
landet, och han gjorde många
turnéer med bandet till bl a
franska Rivieran, USA och Kina.

19
1986 startade han tillsammans
med undertecknad Vintage Jazz
Big Band, ett 12-mannaband
inriktat på den tidiga ”svarta”
storbandsjazzen, som kom att
bli hans speciella skötebarn.
Med stor lust och energi skrev
han mängder av arrangemang
för bandet, transkriptioner av
klassiska inspelningar och egna
versioner av den tidiga jazzens
standardmelodier, och han var
bandets myndige och självklare
ledare och presentatör. På
senare år ställde han samman
ett uppmärksammat program
om Louis Armstrong, där han
berättade och visade bilder
blandat med Armstrong-musik
framförd av bandet. - Vintage
JBB har idag ca 110 aktuella
arrangemang som vi använder
på konserter och danser. Av
dem har Rolf skrivit ca 60, ett
bevis på hans stora produktivitet.
Rolf förblev norsk medborgare
och höll hela livet nära kontakt
med släkt och vänner i Norge,
firade helst 17 maj i sin gamla
hembygd och deltog i Spydeberg
Veterankorps konserter så
ofta han kunde.
Rolf var en stor scenpersonlighet,
som trumpetare expressiv,
kraftfull och tekniskt briljant,
som sångare och presentatör
med en dragning åt det burleska.
Vi saknar honom mycket.
För Vintage JBB
Bert Slättung
Tommy Nilsson
Gode vännen och spelkompisen
Tommy Nilsson har tvingats ge
upp sin kamp mot cancern. Vi
är många som delar Ulla-Britts
och sönerna Hans och Eriks
sorg.
På Novelty Bands hemsida
kunde man läsa ”Tommy har
spelat trombone sen urminnes
tider. Redan i slutet på 50-talet
gjorde han och hans medmusikanter
den danska landsbygden
osäker! Egentligen tycker
han bättre om swingmusik,
men han är den som klurar ut
fräcka arrangemang och spelar
ryt-trombone som J C Higginbotham
när så erfordras.
Dessutom är han en hejare på
dragspel.”.
Mycket riktigt – i Ingemar
Wågermans bok om den klassiska
jazzen kan man utröna
att Tommy hann spela i ett
stort antal band, en del dock
inte särskilt långlivade. Efter
sin första aktiva period under
skolbandsepoken på 1950-talet
i Hot Babies (1954-1959) och
Magnecylia (1957-?) gjorde
Tommy ett uppehåll i sitt
musicerande – hans yrkesverksamhet
som stadsjurist och
sedermera advokat på Advokatfirman
Vinge med markjuridik
som specialitet krävde

sin tidsmässiga tribut. I början
på 80-talet var Tommy åter på
banan – han spelade sålunda i
Saturday Jazz Band (1982-?),
Tommy Nilsson Condon Band
(även kallat New Panama Jazz
Band, 1987), Jazzkapellet
(1993-1997), West Side Swing
(1998), Old Fashioned Jazz
(1998), HalleluJazz (2000-),
West Side Jazz Band (2001-
2004) och framför allt i Jazzy
Janet’s Novelty Band, efter kapellmästarinnans
avflyttning till
Holland omdöpt till The Novelty
Band (2004-).
Mitt samöre med Tommy började
för drygt tio år sedan i några
orkestrar som numera välförtjänt
fallit i glömska. Genom
en räcka tillfälligheter (bl a ett
gig som ”pit band” på en George
Formby-musikal) såg så Jazzy
Janet’s Novelty Band dagens
ljus. Kapellmästarinnan var (är)
urbra på banjo och framför allt
Formbys instrument banjo-ukulele.
Förutom detta medförde
hon ett hart när oändligt förråd
av burleska vaudeville-nummer
i det musikaliska boet. Det var
upplagt för clash mellan Janet
och Tommy, som vid den tiden
hade condonska skygglappar
då det gäller musik.
Av konflikten blev snart symbios
– snart spelade vi låtar
av King Oliver, Jelly Roll Morton,
Clarence Williams och inte
minst Fats Waller. Vi lyssnade
20
och lånade från Firehouse Five,
South Frisco Jazz Band och andra
band i Lu Watters efterföljd.
Efter det att vår kapellmästarinna
återvänt till Holland tog
Tommy täten då det gällde att
vaska fram nya låtar. När fan
blir gammal blir han religiös
sägs det, och i Tommys fall
medförde det nya (nåja) musikaliska
influenser, som han tog
till sig. Vi glömmer aldrig när
han under sitt pendlande mellan
Göteborg och Tvärred körde
Clarence Williams’ ”I’m A Little
Blackbird” om och om igen på
bilstereon för att nöta in Charlie
Irvis’ tromboneobligat!
För min och Ingrids del har
sorgen en personlig dimension.
Vi har tillbringat många fina
stunder med Tommy och Ulla-
Britt i Göteborg, på kärringarally
i Gällstad, på jazzfestival i
Danmark och i deras fina hus i
Turkiet.
Tommy, du är saknad!
Bosse Alftenius

Tord Jerndal
- Tord, min äldste jazzvän,
och jag gick båda på Vasa
h.a.l. men det var först när
vi var i Lund som vi började
spela tillsammans. Eftersom
nationernas pianon alltid var
mer eller mindre ostämda,
förklarade Tord för mig att
jag måste lära mig spela
banjo om jag ville vara med
och spela jazz. Vi åkte över
till Köpenhamn och inhandlade
en banjo - modell billig
men bra - och så satte jag i
gång att skaffa mig valkar på
fingrarna genom att dra fingertopparna
upp och ner på
metallsträngarna. På våren
1959 hade jag också lärt mig
de väsentligaste greppen och
valkarna var på plats.
Tord, alltid verksam, hade
undersökt vilka som kunde
tänkas ingå i bandet. Han
hade hittat hågade och kunniga
amatörmusiker utom
trumpetare. I det läget
hamnade Tord i situationen
att han också måste byta
instrument - från klarinett till
kornett! Vi fick möjlighet att
använda Akademiska Föreningens
källarsal som replokal
och sedan var det bara att
skaffa sig lämplig repertoar
för nationsspelningar och
fester.
21
Varje seriöst band måste ju
förutom spelningar ha ett
originellt namn. Av bortglömd
anledning tyckte Tord att
”Twelve Feet Stompers” skulle
passa.Det hade dessutom
fördelen att vara flexibelt om
vi utökade bandet. Och det
gjorde vi ibland. T.ex.med en
sångerska - Carola Björkegren,
då känd från TV med
sin bror Ulf - varvid vi gjorde
tillägget ” T.F.S. Plus Two” i
annonseringen. Carola utbildade
sig till sjukgymnast (i
Lund gick dessa smarta och
fräscha studentskor under
benämningen ”lufthoppor”).
Hon fixade en och annan
spelning på ”lufthoppefester”.
Våra flesta gig hade vi
på nationerna, framför allt på
Göteborgs nations ”Bohus” -
ett nybyggt, spatiöst område
bestående av 7 villor med 10
studentrum och allkök i varje.
Området hade förutom stor
gräsmatta och damm dessutom
ett rymligt gemensamhetshus
lämpligt för fester av
allehanda slag!
Vårt ”finaste” gig var när vi
Karnevalen 1962 fick det ärofyllda
uppdraget att hotta upp
stämningen på ”Sminkdansen”
i Akademiska Föreningens
stora sal, där alla utklädda
deltagare samlades inför
starten av karnevalståget

(som bekant är det karnevalsdags
bara vart fjärde år).
På kvällen hade vi den åtråvärda
spelningen i AF’s källarsal,
som var ”knökad”!
Tord har haft jazzkänslan att
hitta unga förmågor som utvecklats
till härliga musikanter.
Jag tänker i första hand på
Niklas Carlsson, som faktiskt
började sin seriösa jazzbana
i Husband Jazzband. De sista
åren i Lund behövde vi en ny
trombonist. Tord bestämde
sig för att satsa på en 17-årig
gymnasist (tidigare hade han
hittat vår trummis som gick
på Katedralskolan), som han
”ledde in på rätta banor”. Hans
namn är Bengt Hansson och
som alltsedan dess ägnat sig åt
bl.a. jazz. Han spelar trombon
i dansk-skånska ”New Orleans
Delight” och har flera gånger
varit med i Göteborgs Jazzfestival.
Tord brukade avsluta sina
musikaliska ”reflektioner”
med: ”Don’t you ever forget
this!” - We will never forget
Tord.
Hans Brodén
22
Midsommar i
Djangoland
Att ströva längs Seines
stränder tillsammans med
vänner och medhavd picknick
är inget dåligt alternativ till
majstång, sill och nubbe. Att
jag ställts inför detta val beror
på att under sista veckan
i juni utspelar sig den årliga
Django Reinihardt-festivalen,
en händelse som en älskare
av Djangos musik inte gärna
missar.
Här, i den romantiska byn
Samois strax utanför Fontainebleu,
slog sig Django
Reinhardt ner när han slutat
turnera efter kriget. Han var
besviken efter den USA-turne
han just avslutat. Turnén
blev inte den succé han
väntat sig. Swingepoken gick
mot sitt slut och Django låg
inte längre i utvecklingens

framkant. I Samois ägnade han
sig åt sina intressen vid sidan
av musiken, akvarellmålning
och fiske. Det var här impressionismen
föddes och många
konstnärer har hämtat inspiration,
bl.a. vår egen Carl Larsson.
Django gjorde täta resor till
jazzklubbarna i Paris där han
tog intryck av yngre musiker.
På hans senare inspelningar hör
man att han kunnat utveckla
sin storhet även inom modern
jazz om han fått leva. Så blev
det tyvärr inte, han dog endast
43 år gammal i en stroke
just som han planerade en ny
världsomspännande turné.
Hans grav ligger på en undanskymd
plats på Samois kyrkogård.
På gravstenen är noterna
till hans mest kända melodi –
Nuages - ingraverade.
I Samois är man stolta över
att förknippas med Django och
hans musik. Sedan 30 år firar
man under sista veckan i juni
Django med ett fyrverkeri av
manouche, gypsy swing, gypsy
jazz eller hot strings, kärt barn
har många namn. Det är i alla
fall den musik som spelas av
Djangos romska arvtagare och
alla de stora namnen är i Samois
under festivalen. Här finns
Stochelo Rosenberg, Bireli Lagren,
Lulu Reinhardt och Tchawolo
Shmitt för att bara nämna
några. Jag har också trängts
23
i biljettkön med storheter från
andra områden som t.ex. Hank
Marvin från ”The Shadows”.
Alla vill vara här, från världsstjärnor
till blygsamma djangoimitatörer
som denne artikelförfattare.
Festivalen har en egen liten ö
i Seine, Ile de Beraceau, där
fraktpråmar ligger förtöjda
några tiotals meter från festivalscenen.
Eftersom Samois
är ett exklusivt område är
det också tätt mellan lyxbåtarna
där besättningen kan
avnjuta festivalen från däck.
Runt scenen finns de ofrånkomliga
pizza- och öltälten liksom
gitarrbyggarnas utställningstält.
Och här gäller det att vara
uppmärksam, för i dessa tält
pågår under hela festivalen ett
maratonjam där man mycket
ofta kan se och höra världsstjärnor
spela. Och i buskarna
och runt serveringsborden spelas
det också. Överallt har man
det för musikstilen utmärkande
”la pompe” och alla spelar med
alla, publik med gitarrfodral på
ryggen är mer regel än undantag.
Festivalen i Samois är sann
gitarrfest. Många går så upp i
sitt eget spel att de glömmer
vad som utspelar sig på scenen.
Festivalpubliken är städad, säkert
delvis beroende på att ordningsvakterna
har järnkoll på
vad som förs in på festivalom-

ådet. Det enda ingripande vi
såg vakterna göra under festivalveckan
var när en ”snikare”
simmande tog sig iland på ön.
Han avvisades vänligt men bestämt
och fick nesligen promenera
hem i dyblöta kläder.
Men det är inte bara Gypsy
Swing under festivalen.
Djangos betydelse för såväl
jazz som annan musikutveckling
kan inte överskattas.
Därför kan man under festivalen
uppleva såväl klezmermusik
som orientalisk musik. I
år inleddes festivalen med ett
bejublat uppträdande av den
spanska flamencovirtuosen
Paco de Lucia. Festivalen är
en musikfest som tilltalar de
flesta och publiken består av
musikälskare i alla åldrar från
tonåringar till åldringar.
Men det är romerna som
”äger” Samois den här veckan.
Denna folkgrupp har det
besvärligt,inte minst här i
Frankrike. Och under den
festliga ytan finns det en för
Frankrike och Europa mindre
sympatisk sida. Romerna är
fortfarande föremål för diskriminering
och får inte röra
sig och bosätta sig var de vill.
Just utanför Samois finns ett
jättelikt husvagnsläger, dit de
numera inte så nomadiska romerna
är förvisade.
24
En illustration till den kluvenhet
som råder mellan diskrimineringen
av romer och stoltheten
över att en av jazzhistoriens
största hedrat Samois, är att
borgmästaren i Samois utfärdat
ett speciellt tillstånd för
Djangos barnbarn att under ett
antal dagar på året ändå får
ställa upp sina husvagnar inne
i Samois för att de skall kunna
sköta om Djangos grav.
I år är det 100 år sedan Django
föddes och i anledning av
detta pågår en insamling för
att i Samois resa en staty av
Django. En modell av denna
staty kunde under festivalen
beskådas framför festivalentren.
De romska musiker som
uppträdde under festivalen, hedrade
Django genom att under
en av festivaldgarna gemensamt
tåga till graven, där man
framförde ”Nuages” En mäktig
manifestation som går att beskåda
på Youtube.
.
Det är inte helt lätt att i efterhand
hålla isär enskilda
inslag i denna orgie av musik,
men en artist måste framhållas,
den virtuose saxofonisten
James Carter, som jag inte hört
tidigare. Carter kommer från
Detroit och spelar i samma stil
som Joshua Redman. Han har
sina rötter i motowntraditionen,
men är starkt befryndad med
Django. Han inledde sitt framträdande
med ett fyrverkeri av
toner som fick åtminstone mig

att förbereda mig på en och
en halv timma av svårsmält
free-formjazz. Men inte. Carter
landade efter denna atonala
utflykt mitt i ”Djangoland”.
Efter några nummer anslöt sig
Djangos sonson David till Carter
och succén var monumental.
Varken publik eller musiker
kunde få nog av Carter och
han gjorde gästframträdande
hos alla de följande artisterna
under veckan. Senare under
veckan kunde han ses strosande
runt på campingplatsen
i Samois iförd träningsoverall
och saxofon, jammande med
amatörerna på campingen..
Även detta kan beskådas på
Youtube..
En annan av höjdpunkternaa
var Trio Rosenberg, som jag
inte hört live tidigare. Gästartist
hos rosenbergarna var
den fenomenale Bireli Lagrene.
Applåderna vill inte ta slut, men
det tog minst tio minuter innan
publiken bevekat ”rosenbergarna”
till extranummer, med
James Carter ånyo på scenen.
Angelo Debarre är en annan
romsk djangtolkare med världen
som spelfält. I år framträdde
han tillsammans med
dragspelaren Ludovic Bayer.
För detta uppträdande hade
man byggt upp ett komplett
nomadläger, med lägereld och
allt på festivalscenen. Anmärk-
25
ningsvärt är att det tydligen
ingår i den romska musiktraditionen
att musiken skall
framföras utan att röra en min
(eller också handlar det bara
om fokusering). I alla fall ser
det lustigt ut när de stadiga
kompgitarristerna med en
ofattbar symmetri får igång ett
sväng som nästan får scenen
att lyfta, samtidigt som de i
övrigt inte rör en min - inte ett
enda känslouttryck förutom en
taktmarkering med foten och
ett svagt leende som tack för
applåderna.
Manochekomp är f.ö. en hel
vetenskap som det är få förunnat
att behärska och som det
tar många år att ens hjälpligt
tillägna sig. En av de främsta
företrädarna för manouchemusiken
utanför den romska
gruppen är den amerikanska
gitarristen Michel Horwitz. Han
studerade och levde i flera år
tillsammans med romska musiker
och fann att det finns olika
skolor för manouchekomp, för
otränade öron närmast ohörbara
skilnader mellan hur kompet
utförs bland holländska, franska,
resp. tyska romer.

När vi efter kvällens uppträdande,
fullproppade av musikaliska
intryck cyklar tillbaka
till hotellet i närbelägna Fontainebleau,
upptäcker mitt ressällskap
att det sitter ett gäng
berömda manouchemusiker på
uteserveringen ”Chez Ferdinand”
, t.ex. David Chan, Gino
Roman och Hänche Weiss,
samtiliga vårldsstjärnor som i
år inte fått plats på festivalscenen.
I nästa nummer bl a:
26 Men de föreföll inte ledsna för
detta, utan bjöd på en nattlig
mycket uppskattad föreställning
för gäster och förbipasserande..
Som sagt, midsommar i Samois
kan inte bli fel..
Tommy Eliasson
Bilder: Noni Sjöstrand,
Claes Reit.
Reportage från Harbour Jazz i Köpenhamn – Margo Smulders
gör nedslag i Nyhavn
Jazzarkivet – www.jazzarkivet.se - entusiast som återutger
gammal svensk klassisk jazz
San Fransisco Jazz i Watters’ efterföljd –forsättning
m.m, m.m
Kommer ut ca 15 dec

27
Rosenberg Trio på scen
The Shadows' Hank Marvin
hos Lollo Meiert och
Fapy Lafertin..

28
Avslappnade festivalgäster vid stranden av Seine
Glöm inte årsavgiften!
Inbetalningskort med detta nummer
200:- (30:- för ungdomar under 30)
Mycket för pengarna - det är Classic Jazz det!