berlin-08 - Ljungskile folkhögskola

Inblick berlin-08
Möt några svenskar som
valt att bosätta sig och
arbeta i Berlin
Inblick har kartlagt
klädbutikerna i Berlin du
inte får missa
Upplev minnesmärket för
nazisternas största brott
Ett magasin om människor i världen - nr.5 2008

.....................................
Ledare
Vår redaktion packade åter igen sina reporterväskor. Denna gång för
att resa till Tyskland. I Berlin möttes vi av vårväder och intressanta
människor. Några av dem hamnade i detta numret av Inblick.
En öl och döner kostar 30 spänn. Bombkrater och kulhål minner
om en svunnen tid. Det finns lekplatser för barn i varje kvarter. Ditt
csn-kort funkar på de flesta museum. Och du kan dansa långt in
på morgonen på en klubb vars inneväggar är helt täckta av speglar.
Definitivt en stad att inspireras i.
Har du redan varit där? Åk dit igen. Lär känna staden på djupet. Det
finns tusentals historier som växt ur askan efter andra världskriget.
Wilkommen in Berlin
03-05 Musiker
Tema: Hon bytte Hultsfred mot Malmö och Malmö mot Berlin. Nu lever hon som musiker
i Prenzlauer Berg. Camilla Käck går på konsert, dricker kaffe och pratar storstadsliv
med Ellinor Blixt.
07-09 Berlinbarn
Livshistoria: Sona Barki har traffat Christiane Eichler – ett av >.
Hon kom till Sverige efter andra världskrigets slut för att hennes familjen hade det svårt
ekonomiskt. De tre månaderna i Sverige påverkade henne mycket.
10-13 Hattmode
Mode: Vår modeguru Anna Andersson har träffat Devaki Döfler som driver en hattateljé
i Berlin. Lär dig mer om modistens värld och vad som menas med Fedora och
Pillerburk. Du får även hjälp med att hitta till stadens shoppingpärlor.
14-16 Annikor
Tema: Annika Blomstrand har träffat Annika Lundgren, Annika Larsson och Annika
von Hausswolff. Tre konstnärer med tre olika relationer till Tysklands huvudstad.
18-19 Monument
Konst: Ett av de mest omdiskuterade konstverken handlar Per Qvarnströms reportage
om. Möt konststudenten Sabine Menthe som tar oss igenom minnesmärket för att berättar
vad det betyder för henne och det tyska folket.
21-23 Fotboll
Tema: För fyra år sedan var han allsvenskans hetaste spelare. Idag är framtiden
osäker. Filip Magnusson träffar den tidigare MFF-spelaren Tobias Grahn, bara dagar
innan han lämnar Hertha Berlin.
Redaktionen: Per Qvarnström (chefredaktör), Anna Andersson, Filip Magnusson,
Camilla Käck, Annika Blomstrand, Sona Barki, Stefan Johansson (ansvarig utgivare).
Inblick, Ljungskile Folkhögskola, 459 80 Ljungskile. Telefon 070 214 30 15
Och historier som är äldre än så. Berlin ligger inklämt mellan väldigt
mycket historia och väldigt mycket framtid, vilket gör platsen
till ett utmärkt turistmål. En historisk och kulturell smältdegel. Precis
som denna tidning.
Läs om en irriterad punkare. Ett kontroversiellt konstverk. En fotbollskarriär
som stannat av. En lat Hultsfredsböna. En engagerad
praktikant. En tysk dalmas. Ett hattfreak på en bakgata och en krönikör
berusad av folkfest. Ta in och njut kära läsare!
Redaktionen
Det är billigt att leva i Berlin, vilket gör att många flyttar dit. Inblick har träffat
svenskar som flyttat till kulturmetropolen. Tre konstnärer, en fotbollsspelare och
en musiker. Och en kvinna som vistades i Sverige efter anda världskriget. Först
ut är Ellinor Blixt – indiepoptjejen som stormtrivs i Berlin där hon har knutit flera
musikaliska kontakter som hjälper henne att nå ut med sin musik.
2 3
Svensk i Berlin
> > >

Lätt att
leva som
musiker i
Berlin
« Här är det inget ovanligt att 40-åringar
fortfarande tror att de kan bli rockstjärnor »
EEllinor Blixt lyser upp mörkret med sin röda
jacka och klarblå jeans. Hon ska gå och ta ut
pengar för att kunna köpa en skiva med ett av
banden som spelar på Bang Bang Club i stadsdelen
Mitte ikväll. Ella och hennes band It´s
A Musical ska också spela där. Bandet är dåligt
förberett, men hon är kolugn.
– Det får gå som det går. Vi trodde att vi
skulle vara klara med skivan vid det här laget,
men det är vi inte, så vi har knappt hunnit repa
någonting.
Inne på klubben går Ella runt och småpratar
med vänner och bekanta och försvinner inte
ner i backstagerummet förrän bandet före
dem har spelat en bra stund. Soundcheck. Och
sedan dras de röda spotlightsen på. Marchel
Schaffner hänger basen runt halsen och Robert
Kretzschmar fumlar efter trumpinnarna. De
matchar varandra i sina träningsoveraller. Ella
iklädd röd pikétröja ställer in orgelljud på keyboarden.
Musiken i lokalen ackompanjeras sedvanligt
av buller från S-bahntågen. De flesta låtar börjar
med syntintro. De byggs successivt upp och
refrängerna förstärks med hjälp av trummor. I
andra låten Pain Song kommer även trumpeten
fram. Mot slutet spelas The Music Makes
Me Sick som handlar om musikalisk prestationsångest
och det är precis vad som inträffar
ikväll. Otight, hörde inte sig själva, låg en ton
för högt, lyder de självkritiska orden.
– Det är jobbigt när man tror att det ska gå
dåligt och så går det dåligt. Men vi har gjort
Text: Camilla Käck
Foto: Annika Blomstrand
fler bra spelningar än dåliga. Det är sällan man
tänker: >
Dagen efter spelningen befinner sig Ella på
ett av sina favoritcaféer i hennes nya hemkvarter.
Sedan hösten 2006 har hon bott i
Berlin, först i Friedrichshain och nu inneboende
hos en kvinna i Prenzlauer Berg.
– Hon är den person jag har bott ihop med
längst trots att vi först inte kände varandra. Jag
bodde i Malmö i fyra år innan jag flyttade hit
men då flyttade jag runt hela tiden. Jag trodde
aldrig att jag skulle sova på en madrass i ett
och ett halvt år. Fast nu har jag avancerat till
två madrasser, säger hon och skrattar.
För tillfället har hon två projekt på gång.
It´s A Musical och Bobby & Blumm, som består
av hon själv och Frank Schültge Blumm.
Enligt Ella är Bobby & Blumm mer lågmält
och bygger på gitarr och sång och i It´s A Musical
är det mer tempo med enkla melodier och
poppiga refränger där synten står i centrum.
– I Sverige händer det aldrig att en 25-årig
tjej spelar ihop med en 40-årig man. Inte för
att det vore konstigt utan för att man inte umgås
i samma kretsar. Här är det inget ovanligt
att 40-åringar fortfarande tror att de kan bli
rockstjärnor, säger hon och ler.
När Ella var på turné i augusti 2006 turnerade
hon ihop med Robert Kretzchmars band
Ladyboy. De skämtade om att de borde spela
ihop men när Ella flyttade till Berlin blev det
Fakta kulturberlin
.....................
På 70-talet var Kreuzberg Östberlins
alternativa centrum. I början av 90talet
tog Prenzlauer Berg över denna
roll och är nu åter på väg att bli Berlins
alternativa centrum med låga hyror
och få finansvalpar.
I det subkulturella Berlin finns ingen
uppdelning mellan konst, musik, poesi
och design. Allt flyter samman och
uppstår i nya former.
Berlin är Europas riktiga kulturhuvudstad
när det gäller rytmbaserad elektronisk
musik. Band som Kraftwerk
gjorde att strålkastarna riktades mot
Berlins elektroscen på 80-talet.
Källa: www.res.se
verklighet. Under turnén träffade hon Frank
Schültge Blumm och när hon flyttade till
Berlin fick hon kontakt med skivbolaget han
ligger på och de började spela ihop.
– Det är första gången jag spelar in i en professionell
studio. Det är kul med erfarenheten.
Tidigare har jag bara spelat in hemma.
Ella är uppvuxen i festivalmetropolen
Hultsfred. Hon har spelat musik sedan tolv
års ålder då hon fick sin första gitarr. Under
tonåren spelade hon och Karolina Stenström
ihop i bandet Alien She.
Hon tror att uppväxten i Hultsfred har
påverkat henne genom möjligheten att gå på
festivalen och se bra band. Fritidsledare och
musiklärare har också uppmuntrat henne att
spela, genom att låna ut instrument och fixa
replokal.
– Det fanns inte så mycket att göra i
Hultsfred under större delen av året, så det
passade utmärkt att sitta hemma och öva på
gitarren.
På gymnasiet gick Ella det Estetiska programmet,
först med inriktning musik men
sedan bytte hon till bild. Hon klädde sig i
secondhandkläder och var estet och feminist.
Ella är fortfarande genusmedveten. När det
gäller skillnaden mellan svensk och tysk
musikscen är genusaspekten det första hon
kommer att tänka på.
– Det är generellt sett bättre i Sverige. Där
är det fler kvinnor som spelar i band och nu
börjar fler kvinnor att gå från att vara bakgrundskörare
till att spela frontinstrument.
Ellas engagemang för jämställdhet tar sig
uttryck i sommarprojektet Popkollo som hon
är med och arrangerar i Hultsfred. Popkollo
finns till för att peppa unga musikintresserade
tjejer att spela.
– Det är så jävla kul! Och det behövs
verkligen, säger Ella entusiastiskt.
I sommar ska hon vara projektledare för
Popkollo Elektro samt jobba på Popkollo Original.
Hon berättar att hon och några andra
tjejer förhoppningsvis ska anordna ett popkollo
i Tyskland på höstlovet.
Efter studenten flyttade Ella till Malmö där
hennes äldre syster bor. Där studerade hon
historia, mänskliga rättigheter och genusvetenskap
med målet att bli lärare, men hon
tröttnade.
Flytten till Malmö medförde att Alien She
splittrades och Ella startade soloprojekt Bobby
Baby.
I maj 2005 släppte hon sina första låtar på
Svensk i Berlin
Det bästa med Berlin, enligt Ella, är alla vänner hon fått och musiker hon träffat. Dåliga egenskaper med stan är att det finns hunskit och glassplitter överallt.
4 5
webbsidan. En tysk kille med en välbesökt
blogg gillade hennes musik och ryktet spreds.
– Jag har alltid varit lat, har inte orkat skicka
demos. Internet var enda sättet för mig att få
ut min musik.
Ella har inte planerat så mycket utan gjort
det hon tycker varit intressant. Hennes lathet
tycks ha genomsyrat hela hennes musikkarriär.
Spelningarna bokar hon inte själv, utan väntar
på att bli tillfrågad. Hon säger att det är lättare
att få spelningar i Tyskland än i Sverige och att
gaget är betydligt större, vilket gör att hon kan
försörja sig på sin musik.
– Sverige är mer trendkänsligt. I Berlin är
alla bara som de är. Det är mer avslappnat. Det
känns mer som att bo mitt i Europa. Skandinavien
känns så off! Hit flyttar folk från hela
världen, säger Ella.
♥

På praktik i Berlin
Ett stenkast från Brandenburger
Tor ligger Svenska ambassaden.
Där arbetar politiska företrädare
för att representera Sverige och
Sveriges intressen.
Azul Tarazona går en terminslång projektledarutbildning
i Stockholm och gör en tio
veckor lång praktik på Svenska ambassaden i
Berlin. Hon arbetar på pressinformations- och
kulturavdelningen som projektledare.
- Nu håller jag på med en utställning om den
österrikisk-svenske arkitekten Josef Franck,
som var en av pionjärerna för den modernistiska
designen. Han har en stark koppling till
Sverige eftersom han bodde där i många år,
berättar Azul Tarazona.
De nordiska ambassaderna ligger samlade
som en liten ögrupp och turas om att anordna
olika utställningar.
Azul Tarazona arbetar även med kulturpolitiska
frågor och i det ingår att knyta kontakter
med teatergrupper och museum.
Vattenfalls jumboannonser
syns tydligt och ofta över Berlins
fasader och tunnlar. Men
företagets brunkolsbrytning har
irriterat både tyska förbundsdagen
och miljöaktivister. Världens
första kolkraftverk med koldioxifri
produktion ska bättra på ryktet.
Medan det av svenska staten ägda Vattenfall
AB i Sverige främst producerar el via kärnkraft
och vattenkraft har man i Tyskland, där man
är landets tredje största elproducent, satsat på
kolkraft. Men strategierna har kritiserats av
både miljöaktivister och ledamöter från för-
- I helgen ska vi träffa en teatergrupp som
ska sätta upp en pjäs av Lars Norén.
Hon har precis börjat undersöka skillnaderna
mellan synen på kultursponsring och kulturmedel
i Tyskland.
- I Sverige är det tabu att presentera en utställning
där till exempel Volvo får representera
svensk design eftersom företaget ställs i förgrunden.
I Tyskland gynnas både museum
och företag av ett samarbete och man föder
varandra. Utan företag och näringsliv finns det
ingen möjlighet att visa sig alls.
Azul Tarazona ville gärna göra sin praktikplats
utomlands och sökte till Svenska ambassaden
i Paris och Berlin. Och i Berlin nappade
de direkt. Det tyska språket var inget problem
eftersom hon har bott i Heidelberg i sydvästra
Tyskland i fem år.
Den 26 juni avslutar hon sin utbildning och
då kommer hon att lämna det stora komplexet
med ett intyg med omdöme som hon ska använda
för att söka jobb i Berlin.
bundsdagen. Därtill har tidningar i Tyskland
publicerat artiklar om allvarliga säkerhetsbrister
inom koncernens kraftverk. Publiceringar
som genererade i en mediestorm förra året.
I naturområdet Lacomaer Teiche i Brandenburg
bryter Vattenfall en del av den brunkol
som försörjer produktionen. Rakt genom ett
djur- och växtliv med 170 olika arter. Företaget
har motiverat strategin med den nödvändiga
lönsamheten. Utöver detta är man alltjämt en
av Tysklands största koldioxidutsläppare.
Men i september inviger företaget världens
första kolkraftverk med koldioxidfri elproduktion,
intill företagets redan befintliga kolkraft-
Azul Tarazona undersöker skillnader.
- Jag tycker om Berlin. Det är en västeuropeisk
stad med anarkikaraktär. Helst skulle
jag vilja jobba i Italien, men jag tycker att
Berlin har en klick av Italien i sig.
Hon berättar om fikarastens senaste samtalsämne.
Rökförbudet på restaurang och pub som
det har varit en jättediskussion runt. Från och
med juli ska det införas böter för den som går
emot förbudet eftersom det inte är någon som
håller det.
- Berlinborna ser det nästan som en mänsklig
rättighet att få röka vart de vill. Här gör folk
som de vill. Så är det inte i Heidelberg där jag
har bott förut. Berlin är en fri, öppen stad med
väldigt mycket storstadskaraktär.
Camilla Käck
...............................................................................
Vattenfalls rykte står och väger i Tyskland
verk i Schwarze Pumpe i Brandenburg. Som
ett symboliskt svar på kritiken mot Vattenfalls
ansvarslöshet mot ekosystemen.
För mindre än två år sedan tog förbundskansler
Angela Merkel det första spadtaget
till kraftverket. Frågan är om hon, som det
var planerat, kommer stå där om fyra månader
och inviga Schwarze Pumpes koldioxifria
anläggning. I Tyskland är det politiskt känsligt
att öppet stödja ett utländskt företag, som fått
utstå så pass mycket offentlig kritik som nu
varit fallet.
Filip Magnusson
Hon kan inte
släppa Sverige
Christiane - ett av Berlinbarnen
Text och Foto: Sona Barki
Efter andra världskrigets slut skickades många tyska barn till Sverige.
Ett av dem var Christiane Eichler, som då var åtta år gammal. Än idag
har hon inte släppt taget om Sverige. Läs om hennes resa från Berlin till
Borlänge.
6 7
> > >

Christiane tar ner en dalahäst från en glashylla
som står i hallen. Den är sliten. Den röda färgen
har försvunnit här och där.
– Det här är min första dalahäst, jag fick den
när jag var i Sverige första gången, berättar
hon.
De finns ytterligare 15 andra dalahästar
längst upp på glashyllan. Alla står i storleksordning.
Från det största till den minsta.
Christianes familj bodde i Neukölln i Västberlin.
Hennes pappa jobbade både som sjöman
och elmontör och hennes mamma jobbade på
en fabrik som tillverkade högtalare. Christiane
var ensam dotter och hade tre stökiga bröder.
« Det var familjen Eriksson som jag
skulle bo hos och de stod för hela
resekostnaden. Mina föräldrar hade
inte råd att skicka iväg mig »
De bodde på första våningen i ett hyreshus. I
ett rum och ett kök. Väldigt trångt för sex personer.
I samma hus bodde ytterligare tre andra
familjer.
– Vi hade ingen toalett inne hos oss, utan vi
fick gå en trappa upp. Fyra familjer fick dela
på den. Det var mycket kallt på vintrarna när
man skulle gå på toa, berättar hon och skrattar.
Huset står kvar än idag.
Christianes familj hade ofta dålig ekonomi
och pengarna räckte ofta inte månaden ut. För
det mesta lånade hennes föräldrar pengar av en
tant, som var bekant till familjen. Därför var
det en avlastning för familjen när Christiane
skulle åka bort till Sverige.
Hon skickades till Sverige första gången för
52 år sedan. Hon var åtta år gammal och gick
i tredje klass. Hon fick veta att hennes klasskompisar
skulle åka bort över sommarlovet,
när deras musiklärare frågade eleverna vad de
hade planerat att göra. Christiane var den enda
som inte skulle åka bort någonstans.
– Min musiklärare hittade en organisation
genom Svenska kyrkan. Där skickades barn till
Sverige och bodde hos svenska familjer. Det
var via den vägen jag kom hit. Man började
skicka barn från Berlin till Sverige redan på
slutet av 30-talet.
På den tiden fanns det inte ett Väst- och ett
Östberlin, utan Berlin var ett. Ekonomin var
inget vidare för de flesta familjerna och det
tog tid innan Berlin hade återhämtat sig från
andra världskriget.
Inom kort fick Christiane tillåtelse att få åka
till Sverige. Från början trodde hennes föräldrar
att hon skulle vara borta i fyra veckor. Strax
innan Christiane skulle åka, fick hennes familj
reda på att hon skulle vara bort i tre månader.
Alla pappren var klara och det var försent för
Christianes föräldrar att ångra sig.
– Det var familjen Eriksson som jag skulle
bo hos och de stod för hela resekostnaden.
Mina föräldrar hade inte råd att skicka iväg
mig, berättar hon.
Christiane var hemma i Berlin under
sommarlovet, då hon inte kunde åka till Sverige
förrän på slutet av september. När sommarlovet
var slut och skolan började, var det dags
för Christiane att åka till Sverige. Hon var
medveten om att hon skulle missa tre månader
av sin skolgång.
– Jag var duktig i skolan. Mina föräldrar
var inte oroliga att jag skulle komma efter. De
visste att jag kunde ta igen och komma ikapp
de andra när jag skulle komma tillbaka från
Sverige, berättar Christiane.
Utanför sjunger och skriker grannbarnen.
Kyrkklockan ringer. I den mönstrade soffan
sitter Christiane och tänker tillbaka på sin tid
i Borlänge.
Christiane var den enda från hennes skola
som åkte iväg till Sverige, men på transporttåget
var de omkring 40 barn. Resan till
Sverige tog ett dygn och det glömmer Christiane
aldrig. Tillsammans med de andra barnen
åkte hon tåg, båt och tåg igen tills de var
framme i Sverige. I Borlänge stannade tåget
och Christiane och de andra barnen klev av. På
perrongen väntade hon i träningsbyxor, brun
tröja och en ryggsäck. Hon var med en annan
flicka och två pojkar och de hade alla varsin
namnskylt runt halsen. På dem stod barnens
namn och namnet på den familj som de skulle
bo hos. Christiane väntade spänt på att se hur
familjen som hon skulle komma till såg ut och
vilka det var.
– När mitt namn ropades upp gick jag fram
och mötte familjen Eriksson, som jag skulle bo
hos. De bestod av Oskar, Astrid och barnen
Margareta och Lennart, berättar Christiane.
De åkte hem till gården där familjen
Eriksson bodde. Många släktingar var där och
de hade en liten fest för att fira Christianes
ankomst till Borlänge. Oskar och Astrid hade
gjort i ordning en bebissäng eftersom de inte
visste att de skulle få en stor flicka, och i den
fick Christiane sova första natten.
– Jag minns inte hur det kändes att sova i
den lila sängen, men det gick. Jag var hemskt
trött efter den långa resan, berättar hon och visar
med händerna hur liten sängen var.
Christiane lekte mycket med Margareta och
Lennart under sin tid i Borlänge. Hon hade
många svenska vänner i grannskapet. Hon
cyklade mycket eftersom hon tyckte om att
cykla. Hon hade fått en egen cykel av Oskar
och Astrid. Hemma i Berlin hade de bara en
pojkcykel som hon fick dela med sina bröder. I
Borlänge hade hon mera tid att göra saker som
hon ville göra. Hon läste Kalle Anka, lärde sig
spela piano, red på häst i skogen och hjälpte
Margareta och Lennart med att ta upp potatis
på gården. Christiane kunde inte prata svenska
till en början, men hon lärde sig mycket
snabbt.
– Det första jag lärde mig var att säga ”köttbullar
med potatis”, säger hon och skrattar till.
– Jag kunde också räkna till tio, men hade
svårt att uttala sju. Men idag har jag lärt mig
skriva och läsa mer tack vare Svenska kyrkan
i Berlin.
I vardagsrummet står en svart, blommig
gungstol och en spinnrock som Christiane
köpt på en auktion i Dalarna. En gubbstol av
trä står vid dörren till vardagsrummet. Den är
gjord av asp och är typiskt i Dalarna.
– Den har Lennart gjort själv. Den fick Jürgen,
min man, i födelsedagspresent. Man kan
förvara saker i den under sittdynan, säger hon
och går bort till gubbstolen.
Christiane hann fira svensk jul och nyår innan
hon for hemåt till sin familj i Berlin. Det
var mycket som var annorlunda jämfört med
där hemma. Familjen Eriksson hade bland
annat två julgranar, en med levande ljus och
en med elljus.
– Det fanns julklappar under granen som
var inslaget i fint papper. På julafton öppnade
vi våra julklappar och gick till kyrkan dagen
efter. Det var vitt överallt av snön, och det var
kallt. Det var så härligt.
Snart hade de tre månaderna, som Christiane
skulle stanna i Sverige, gått. I början på
januari åkte hon hemåt. Familjen Eriksson
ville hemskt mycket ha Christiane hos sig och
bad hennes föräldrar om tillåtelse, men det
ville de inte.
– Jag ville själv också stanna, men det fick
jag inte. Jag trivdes så bra i Sverige tillsammans
med Oskar och Astrid. Jag var som en
lillasyster för Margareta och Lennart.
8 9
När Christiane kom hem kunde hon lika bra
svenska som tyska. Hennes föräldrar trodde
att hon blivit tokig eftersom hon hade glömt
så mycket av sitt modersmål under de tre
månaderna. Hemma i Berlin väntade skolan
och massor med läxor. Men det var inget som
bekymrade Christiane, utan hon kom ikapp de
andra i skolan inom kort.
Längtan efter Sverige var stor. Därför åkte
Christiane tillbaka till Sverige på sommaren
två år senare. Trots att hon brevväxlade med
sin andra familj, hade hon glömt en hel del
svenska.
– Jag tänkte alltid att jag hade två familjer,
en i Tyskland och en i Sverige, säger hon och är
nöjd med det som har hänt i hennes liv.
Hon lägger en bakelse som kallas för
Pfannkuchen på det vita fatet med gul servett
på och lutar sig tillbaka i soffan och börjar
bläddra i ett fotoalbum. Det finns hundratals
foton från Sverigeresorna som hon gjort i alla
år. Christiane har inte kunnat släppa taget om
Sverige. Hon åker till Borlänge nästan varje
sommar och besöker Margareta och Lennart.
Oskar och Astrid är döda sedan många år
tillbaka. Christiane har varit där tillsammans
med sin man, Jürgen, hennes döttrar och deras
barn. Hon har tillbringat många somrar i en
stuga nära en sjö i Borlänge.
– Att gå upp varje morgon och se soluppgången
och bada i en sjö, det är så härligt,
berättar hon och längtar dit.
Tanken på att stanna i Sverige har funnits,
men det har inte passat hennes familj. Istället
har de besökt Borlänge. Och gissa vart
Christiane ska åka i sommar?
Fakta Berlinbarnen .......................
Efter andra världskrigets slut har fler
än 55 000 tyska barn åkt till Sverige för
längre eller kortare vistelser. Oftast var
det krigsbarn som kom för att få stanna
under lång tid. Flera organisationer som
bland annat Röda korset, Rädda Barnen,
Berlinbarnhjälpen och olika kyrkoförsamlingar
har varit inblandade för att hjälpa.
Senare ändrade hjälpen sin karaktär och
fokuserade på att gynna kärleken mellan
folken och att hjälpa barn med svåra
hemförhållanden i Västberlin. Insatserna
minskade kraftigt i samband med Berlinmurens
fall och upphörde helt 1995.
♥

Herrhattar är det som gäller i dag för både tjejer och killar. Gärna i någon stark färg som kornblå.
Devaki Döfler (bilderna ovan) delar butik med lokala kläddesignern Adddress.
Hatten – huvudsaken i Berlin
I ravekulturens förlovade land
– Det handlar egentligen om att vänja sig, hatt. Likaså militärer och kockar. Om du bär
Devaki har varit framgångsrik i Europa och är faktiskt min egen favorithatt, säger hon.
är även hatten en del av mode­ många män tänker till exempel att >. Men det är ju en huvudet. Också i Sverige och Tyskland kan
hon minskat försäljningen utomlands för att förvånande, från gamla filmer men också från
med kännd tysk modist.
vanesak, säger hon.
man hitta likheter i dagens hattmode. Devaki
kunna koncentrera sig på sin lilla butik, som modetidningar och musik.
Döfler tycker att det är trist att ingen vågar
hon delar med en lokal kläddesigner.
– Det är ju lite tack vare rockstjärnor som
I en liten butik på Steinstrasse, en bakgata i Hattens historia har varit brokig och vara individuell i Tyskland och tycker att
– Jag tjänar inte så mycket på att sälja dem hatten har kommit tillbaka idag. Om du tittar
centrala Berlin, kan man hitta en av Tysklands populariteten har gått upp och ner genom åren. grannlandet Frankrike är modigare.
vidare. Säljer jag dem här så får jag ju alla på modevisningar eller i modemagasin så är
mest berömda hattmakare/modister. Devaki Bibi Kant, modistmästare i Stockholm, tycker – Här i Berlin ser alla likadana ut. Ingen
pengar själv plus att jag kan sälja dem billigare det ofta som hattar är med. Däremot så tycker
Döfler, 33, sitter och arbetar på en damhatt att hattens utveckling var bättre förr. Hon vågar sticka ut från gänget och alla hakar på de
än andra butiker.
jag att alla borde inse att de kan bära hatt. Det
som är en beställning. Hatten som nästan förklarar att det kom nya hattvarianter regel- modevågor som kommer, säger hon. Paris är
Men hattarna inte direkt billiga. Runt 1500- är som att gå i högklackat första gången, man
är klar får ett mörkblått band påsytt. Med bundet men i dag står det still. Det kommer min favoritstad när det gäller hattar. Där vågar
1600 kronor får man vara beredd att punga ut vänjer sig.
skicklig hand går det fort och några minuter inga nya typer av hattar.
de sticka ut och vara mer individuella.
om man vill ha en hatt med texten Devaki Bibi Kant delar den åsikten och beskriver
senare är hatten klar. Hon förklarar att det är – Vi svenskar är så rädda att klä oss
Hutdesign inbroderat i kanten.
i sin bok Hattar- Hattglädje Och Hattrecept
lite stressigt just nu med flera beställningar annorlunda. I dag är det i England som hatten Bakom den lilla disken i Devakis butik finns
– Det kanske är mycket, men hur ofta köper fördelarna att bära hatt.
som skall vara klara inom några dagar. Hon är som störst. Mycket inspiration kommer ifrån ett skrivbord där några halvklara hattar ligger.
man en hatt liksom. Det tycker jag man kan – Man syns och folk kommer fram till dig
sätter genast i gång med nästa hatt som skall kungahusen, både i England och i Sverige, Skrivbordet som fungerar som Devakis ateljé
unna sig.
och berömmer din hatt. Men det handlar
bli en ljusbrun herrhatt.
säger Bibi Kant.
är tom och enkel. Men trots den minimala
Trots att konkurrensen är hård väljer många samtidigt om att bära hatten på rätt sätt. Du
Devaki har genom sina hattar lyckats gå På 1800-talet och början av 1900-talet bar utrustningen gör Devaki alla hattar själv, från
att fortsätta med yrket. Det finns till exempel kan ju till exempel inte handla mjölk med en
emot den annars så technoinspirerade stilen män i arbetarklassen ofta en enkel keps medan scratch.
fem hattdesigners bland kvarteren i centrala hatt med flor på, säger Bibi.
som hägrar i Berlin. Bakom sig har hon en de rika affärsmännen bar ståtliga cylinderhattar. – Det är att göra hattarna själv som jag gillar,
Berlin.
modistutbildning och sedan 2003 har hon Plommonstopet som kom i början av 1800- att kunna sälja dem själv här i butiken. Och att
Text och foto:
gjort hattar. Då hon la sin stylistkarriär på talet präglades inte av någon klass utan bars av det är jag som har gjort hela hatten. För några
I den lilla butiken kan man se ett tydligt
Anna Andersson
hyllan.Trots att efterfrågan på hattar varit både affärs- och bankmän liksom butlers och år sedan fick jag frågan om jag inte ville göra
mönster. Det är främst herrhattar som
sparsam under senare delen av 1900-talet så skogsvaktare.
dem i fabrik för att kunna öka mängden, men
dominerar på hyllorna.
märker Devaki att det börjar bli mer och mer
accepterat att bära hatt.
I dag kan man se likheter med hattmodet
under 1800-talet. Poliser bär, liksom förr,
jag avböjde. Jag vill göra allt jobb själv så att
kunderna känner att de är gjorda med kärlek.
– Det var herrhattar från början men nu har
de blivit populära för både tjejer och killar. Det
♥
10 11
Fakta modist
En modist är en person som designar
och syr damhattar. De som tillverkar
herrhattar kallas hattmakare. Det är
svårt att försörja sig inom hattyrket idag
och kräver ofta ett arbete vid sidan av.
Det finns flera vägar att gå om man vill
bli modist/hattmakare. Ett sätt är att välja
hantverkarprogrammet på gymnasiet
med modeinriktning eller att gå på Tillskärarakademin
i Göteborg. Den vanligaste
vägen är dock att gå som lärling i
en ateljé.
..............................................................................
Olika typer av hattar
Kubb, eller
plommonstop
som den
också kallas,
är en herrhatt
med rund styv
kulle. Hatten
kom på senare delen av 1800-talet och
förknippas främst i dag med Storbritannien.
Charlie Chaplin var en känd bärare av
plommonstopet.
Cylinderhatt,
traditionell hög hatt
som oftast är svart.
Blev populär i slutet av
1800-talet.
I dag används hatten
främst till frack och
jackett.
Fedora, filthatt med
markerat brätte.
Indiana Jones är
en känd bärare av
fedorahatten.
Slokhatt,
hatt med vida
brätten som
ofta är gjort
av filttyg.
Används av
både män och kvinnor. Kända bärare är bland
annat Snusmumriken i sagorna om Mumin
och Gandalf i Sagan om Ringen.
Pillerburken, liten
damhatt utan brätte.
Jackie Kennedy bar
denna till sin välkända
rosa Chaneldräkt.

Anna Anderssons
Shoppingguide
Anna Anderssons
Shoppingguide
4
4
41
3
3
1
7
7
3
5
5
8 8
6
2
1
2
7
8
5
6
2
Affärer man inte får missa:
................................
1. Made in Berlin
Neue Schönhauserstrasse 19, Mitte.
Ett av Berlins största och välsorterade Second
handbutiker. Här hittar du allt från Burberryrockar
snygga Adidas WCT jackor.
2. Apartment
Memhardstrasse 8
Ligger gömd i en källare. Utifrån är det bara
en vit lokal men en svart spiraltrappa leder
ner till källarvåningen. Kläderna är ganska
dyra men du kan också hitta svenska Cheap
Monday.
3. Berlinerklamotten
Rosenthalerstrasse 40-41
En butik som vill värna om den lokala
designen. Affären har endast designers från
staden och varierar varje månad mellan 140
olika. Det är rätt dyra kläder men du kommer
garanterat vara ensam om dem eftersom det
oftast bara görs en i varje storlek.
4. Sterling Gold
Heckmann-Höfe, Oranienburgerstrasse 32
En secondhand butik som har allt en
flicka kan önska sig. Här hittar du allt
från gamla engelska 40-tals klänningar till
kashmirkappor från 60-talet., och det bästa av
allt, det är bra priser.
5. Best Shop
Alte schönhauserstrasse 6
Liten söt butik i centrala Mitte. Affären byter
ut största delen av märkena varannan månad.
Kläderna är ganska dyra och du hittar märken
som Henrik Vibskov.
6. Mykita
Rosa-Luxemburgstrasse 6
En snygg Berlinbaserad glasögonaffär som
säljer egna märket Mykita. Affären är liten
men har mycket kunnig personal och det är
bra utbud på både solglasögon och vanliga.
7.WoodWood
Rochstrasse 4
Snygg butik med mycket dansk och tysk
design. Här finns märken som Henrik
Vibskov och deras egna märke Wood Wood.
Ganska dyrt men du kan räkna med att vara
ensam om många plagg.
8.AM1,AM2,AM3
Münztrasse 21-23
Berlins tre mest kända och utstickande
butiker. Dock så varnar vi för något otrevlig
personal, kanske har framgångarna i media
stigit dem åt huvudet (?).
9.Firmament
Schröderstrasse 8
Butik som ligger i ett hyreshus där du får
ringa på dörren. I tvårumslägenheten hittar
man allt vad en man kan önska i klädväg.
Dock så får man vara beredd att punga ut
en hel del. Stilarna på kläderna varierar från
street till sailor (Ej med på kartan).

En och annan
Annika
- en konst(ig) inblick i kulturens Berlin
Den första bor där, den andra återvände och den
tredje lämnade. Möt de tre konstnärs­Annikorna. De
har inte bara namnet och yrket gemensamt – utan
även Tysklands huvudstad – Berlin.
Text Annika Blomstrand
Foto Annika Blomstrand och
Camilla Kck
Fotobearbetning Annika Blomstrand
AAnnika Lundgren snubblar fram bland babyleksakerna
på golvet. Det doftar av kaffearom i
hela takvåningen på Glogauer Strasse i Kreuzberg.
En nästan lantlig miljö sträcker sig kring
huset, med Landwehr-kanalen strax söderut
och Görlitzer Park en liten bit norrut.
Hon ska strax iväg och jobba på sitt kontor.
Hennes liv har förändrats radikalt sedan sonen
Ziggy föddes för nio månader sedan.
- Jag blev vild av lycka, men att kombinera
bebis med allt jag håller på med just nu, det
går knappt, säger hon och en uppgiven suck
undslipper henne när hon med valkiga händer
sätter upp det gråsprängda, delvis våfflade
håret.
Vid sidan av föräldraskapet föreläser hon
en vecka i månaden på Valand i hemstaden
Göteborg, där hon arbetar med kandidatstudenterna.
Hon har även ateljésamtal med
konststuderande i Köpenhamn 15-20 dagar per
termin. Samtidigt arbetar hon med sina egna,
oftast löpande konceptuella projekt. Resandet
tar mycket tid, men som tur är så delar Annika
och sambon Mikkel på föräldraledigheten.
Hennes projekt utgår oftast från politiska
och sociala frågor, tillika olika former av makt-
och kunskapshierarkier. Ofta finns inslag av en
visionär, poetisk, humoristisk och fiktiv karaktär.
Hon observerar och hämtar inspiration ur
det hon är mitt i, vilket hennes nyfikna blick
vittnar om.
- Just nu arbetar jag med ett projekt som jag
valt att kalla The Power & Illumination Project.
Det har jag hållit på med sedan 2004.
Utgångspunkten är energifrågan och
världens resurser. I projektet används gymutrustning
för att alstra ström som sedan
används för att förmedla och producera fakta
och information om obalansen i den globala
energikonsumtionen och dess politiska följder.
- Jag har ingen utbildning i hur man
tillverkar den aktuella generatorn, men jag är
intresserad av frågan och det är därför jag tar
mig för det.
Med laptopen på ryggen drar hon iväg mot
kontoret med den röda herrcykeln som står
parkerad nere på gården. Turen går genom
Görlitzer Park med den enorma bombkratern
från andra världskriget. Den gapar numera
inbjudande för bland annat alla de turkiska
familjer som bor i området. Hennes djupa
historieintresse är också något som återspeglas
i flera av hennes verk.
- Jag klarar mig på mitt konstnärskap, men
behöver en producent hela tiden. Det får jag
genom att söka olika stipendier. I genomsnitt
leder det till att jag kan ha runt tre utställningar
per år.
Det gäller att ha ett lönejobb om man väljer
att flytta till Berlin. Arbetslösheten är nämligen
hög, närmare 33 procent. En annan Annika
14 15
Svensk i Berlin
som flyttat till Berlin och lever på sitt konstnärskap
är Annika Larsson. För att komma
till henne tar man U-bahn 5 till Frankfurter
Allée i Fredrichshain, strax nordost om Kreuzberg.
Hon kommer och bär på en brödrost
där hon stegar fram på höga klackar genom
den nästintill tomma gamla lagerlokalen på
Pettenkoferstrasse. Lokalen har varit hennes
ateljé sedan hon återvände till Berlin i höstas.
Nu väntar flytt till ny ateljé på Karl Marx Allée
kombinerat med redigering av sista filminspelningen.
- Jag har alltid fascinerats över att titta på
saker. Tittar man på något tillräckligt länge blir
objektet något nytt. Det är väl grundtanken i
min konst.
Hennes filmer handlar ofta om makt, kontroll
och identitetsskapande. Där makten sitter
i varje blick, vad vi ser och väljer att se. Och
där kontrollen är regler som ofta sätts utifrån
ett politiskt, samhällsmässigt tillika spelaktigt
perspektiv. Därefter skapas identiteten.
- På ett sätt kan man säga att jag arbetar
med folks fördomar. Jag är avsändaren till en
diffus bild som mottagaren får tolka hur han
eller hon vill. Min konst säger ibland mer om
iakttagaren än om mig som konstnär.
Inspiration finner hon i bland annat
Performancekonst från 70-talet och genom
ambivalenta bilder. Det vill säga bilder som ger
dubbelt budskap.
Hon tar en paus i flyttarbetet och slår sig ner
i en stol mitt i solen utanför ateljén och tittar
ut över innergården. Det rytmiska dunkandet
som hänger i luften kommer från ett litet skjul
där några unga musiker håller till. Insekter
surrar från de närliggande blommorna. Den
gassande majsolen tycks inte beröra henne där
hon sitter med svart läderjacka och svarta tajta
byxor.
- Jag använder mig bara av män i mina
filmer. Har aldrig haft behov av att göra kvinnan
till ett objekt framför kameran, men det är
inte något feministiskt tänk bakom.
Inspelningarna tar i regel endast en dag då
hon ogillar att ta upp ett intensivt dagsjobb
dagen efter. Det är redigeringen som kan ta
hur lång tid som helst då hon inte har några
deadlines.
- Detta medför att jag endast gör cirka tvåtre
filmer om året. Hittills har jag väl gjort runt
20-25.
Precis som U-bahn 5 fortsätter slussa runt
på folket i staden med den fallna muren,
rullar treans spårvagn in vid Valands hållplats
i Göteborg. Där kommer Annika von
Hausswolff och går med snabba steg. Hon
återvände till hemstaden Göteborg för två
år sedan efter fyra år i Berlin, där hon aldrig
trivdes.
- Jag längtade hem till Sverige.

Hon bodde ihop med Annika Lundgren i
Göteborg för ett antal år sen, men nuförtiden
har de ingen kontakt alls, trots att de båda
föreläser på Valand en vecka i månaden.
- Det blir lätt så när man får barn. Man lever
ett mer inrutat och upptaget liv, säger hon och
tar ett efterlängtat bloss alltmedan hon vandrar
tillbaka mot högskolan.
Hon sitter idag i antagningsjuryn på fotohögskolan
och har hand om sökande till masterutbildningen.
I brist på cigaretter fick hon
rusa ner till Pressbyrån och köpa ett paket.
Hennes fotokonst har gjort att hon sedan
åtta år tillbaka kan leva endast på det, men
diskussionerna med fotostudenterna är så pass
roliga att hon inte vill missa det.
Hon låser upp en av grindarna på Valand och
går in och sätter sig på en bänk på innergården.
Det återstår några minuter av rökpausen innan
hon måste återvända in. Digitaliseringen till
trots använder hon sig av storformatskamera,
med stora bladnegativ och analog teknik.
Annika Lundgren
Konceptprojektskonstnären
Födelseår: 1964
Familj: Sambon Mikkel Breum och sonen Ziggy
Utbildning: Valands konsthögskola i Göteborg
1988-93. Konstakademin i Köpenhamn 1993-95
Hemsida: www.annikalundgren.net
Om Berlin: - Jag gav Berlin 36 timmar, åkte ner
med buss, sökte lägenhet, fann en inom tidsramen
och har nu varit fast i 3,5 år. Jag trivs jättebra, blev
väl emottagen trots att min tyska inte är den bästa.
Det händer mycket i Berlin inom kultur kombinerat
med att det är billigt att bo och äta.
- Men jag är så pass modern att jag skissar
mina verk i datorn i alla fall, skrattar hon.
Hennes specialitet är noggrant iscensatta
fotografier. Hon arbetar med vanliga bekanta
motiv som man vid närmare anblick märker
har något utöver det vanliga. Hennes bilder får
betraktaren att känna ett visst igenkännande,
men att det är något i det bekanta som skaver.
Ofta något obehagligt.
- Jag tänker och analyserar väldigt mycket
innan jag iscensätter fotona. Det krävs då
allt fler, genom digitalkameran, kan bli och
blir fotokonstnärer idag. Som en följd av det
producerar jag därför endast högst fem foton
om året.
Fotointresset uppkom då hon som femtonåring
hittade en kamera på ett café.
- Jag snodde med mig den, säger hon och
ser lite generad ut. Jag hade fotokunnigt folk
omkring mig som lärde upp mig.
Av hennes forna punkinspirerade liv återstår
Annika Larsson
Videokonstnären
Födelseår: 1972
Familj: Sambon Tobias Bernstrup
Utbildning: Konsthögskolan i Stockholm
1995-2000
Hemsida: www.annikalarsson.com
Om Berlin: - Efter att ha läst måleri och
frikonst på konsthögskolan hemma i Stockholm
flyttade vi till Berlin i två år innan det bar av till
New York i fem år. Men nu har vi återvänt till Berlin
och tänker stanna på obestämd tid. Jag är inte så
bra på tyska, men jag vet om alla rutiner här och
det känns bra och hemma.
inget. Inte vad som syns på utsidan i alla fall.
- Min dröm var då att bli dokumentärfotograf
och det ligger fortfarande till grund
för mitt nutida fotograferande. En av de
konstnärer som inspirerat mig är Jeff Wall.
Hon har, liksom Annika Larsson, ett
samarbete med galleriet Andrén Schiptjenko
i Stockholm, som är verksamma både i Sverige
och utomlands. De ger henne inga uppdrag
utan köper bara upp hennes konst.
- Jag arbetar strikt konstnärligt med det jag
vill och tar mig för. Just nu håller jag på med
en utställning i New York med både färg- och
svartvita foton.
Efter utställningen i höst planerar hon att ta
en efterlängtad paus.
- Jag skulle vilja studera filosofi och psykologi,
säger hon och hejar på en kvinnlig student
som slår sig ner längre bort intill husväggen.
Annika reser sig upp, släcker cigaretten och
går in i Valands lokaler igen.
...............................................................................
Annika von Hausswolff
Fotokonstnären
Födelseår: 1967
Familj: Maken Johan Zetterquist, och två barn
Utbildning: Sven Winquists fotoskola i
Göteborg 1987-89. Akademin för Fotografi, Konst-
fackskolan i Stockholm 1991-94. Konsthögskolan i
Stockholm 1995-96.
Om Berlin: - Min mans ateljéstipendium förde
oss till Prenzlauer Berg i Berlin 2002, där vi bodde
till 2006. Det var tunga år. Jag tyckte tyskarna var
humorbefriade och knepiga och blev då deprimerad
och oinspirerad som konstnär. Lärde mig därför
inte språket. När jag fött min dotter insåg jag att
jag ville låta barnen växa upp hemma i Göteborg.
♥
Electroduon Noblesse Oblige
- varierar och laborerar över de musikaliska gränserna
2004 träffades de i London och
kärade ner sig. Fyra år senare sitter
Berlins elegantaste electropunkare
i Kreuzberg 36 och röker cigaretter.
I höst släpper de sin andra skiva.
Inblick har träffat dem.
Kafé Bateu Ivre vid Heinrichplatz, Kreuzberg
36. Det är dagen före första maj och Berlins
mest omfattande demonstrationer lurar bakom
hörnen. På kafeét sitter den irriterade fransyskan
Valerie Renay. Hon är electropunkduon
Noblesse Obliges ena hälft. Bredvid henne
sitter kollegan och livspartnern Sebastian
Philipp. Han är lugnare, vänligare och socialt
kompatibel trots att klockan bara är två.
2006 släppte den fransktyska akten sin
debutskiva Privilege Entails Responsibility. En
stundtals smärtsam men också lustfylld orgie
i electronica, punk, rock och fransk chanson.
Och med en singel som skapade rabalder på
rockmagasinens insändarsidor. handlar om pappan som
utan pardon förgriper sig på sin dotter.
Men att få folk att haja till, att förvånas och
slås av skräcken har hela tiden varit Noblesse
Obliges obskyra syfte.
- Jag vill att texterna ska säga något konkret,
att folk ska förstå vad det handlar om. Daddy
kommer dock inte från egna erfarenheter. Det
handlade om att skriva något väldigt fruktansvärt
om ett ämne som är så seriöst, det sista
tabut, förklarar Sebastian Philipp som skriver
den mesta musiken och texterna.
- Det är viktigt att provocera. När jag ser
och hör Coldplay tänker jag att deras texter
kan betyda precis vad som helst. För mig är det
ointressant.
Ni är enormt energiska och ibland teatraliska
under era spelningar. Men privat verkar
ni vara världens lugnaste människor. Vad
innebär det för er att stå på scenen?
- Vi vill inte vara tråkiga. Vi måste fungera
tillsammans på scen. Våra framträdanden
tar lätt fram de gömda sidor du bär med dig i
huvudet. Vissa uttrycker sig med en laptop på
scenen. För oss är det ett trist sätt att uppträda
på.
Tre kaffe ställs fram där vi sitter på uteserveringen.
Runt omkring oss sitter stuprörsbrallor
och Robert La Roche bordsgranne med svarta
munkjackor och piercingar. För ett och ett
halvt år sedan lämnade Valerie och Sebastian
sitt London och Shoreditch för det betydligt
billigare livet i Kreuzberg och Oranienstrasse.
- Det är mer trendigt än kreativt i Kreuzberg
vilket gör allting rätt stereotypt. Folk sitter
på kaféerna hela dagarna och pratar om alla
stora saker de ska göra. Men hur många av dem
gör egentligen något? De kallar sig för artister
men sitter bara och slappar, säger Sebastian.
När vi pratade i telefon sa ni att ni ville bo
i det hus som Bibi Andersson och Liv Ullmann
gör i Ingmar Bergmans ”Persona”. Vad
är ert förhållande till filmscenen?
- Först och främst så är Persona vår favoritfilm.
Men, ja, soundtracken från sjuttiotalet
är en av de största inspirationskällorna till vår
musik. Egentligen filmsoundtrack överlag.
Film är också vår största passion vid sidan om
16 17
musiken, förklarar Valerie som har sin bakgrund
i teaterkonsten.
Hennes pappa lyssnade på jazzmusik.
Mamman var pianist. Klassiskt och opera spelades
på flygeln i huset hemma i Frankrike när
Valerie växte upp. Men det var inte den musik
hon själv ville syssla med.
- Idag kan jag säga att Joy Division och Burt
Bacharach betytt mest för mig. Men i tonåren
lyssnade jag mest på electronica och goth.
- När jag var ung lyssnade jag bara på pop,
replikerar Sebastian.
- Jag önskar jag kunde säga att jag lyssnade
på Miles Davis, men så var det inte (skratt). Jag
ser The Wall av Pink Floyd som ett jävligt bra
konceptalbum. Kraftwerk, och annat industriellt
håller jag högt. Goth också.
Valerie river sönder sockerpåsen, häller i och
rör runt i kaffet. Smilbanden har sakta dragits
uppåt. Sebastian dricker sitt kaffe svart och
tänder en cigarett. I sitt bakåtkammade, bruna
svall och somriga, ljusrandiga sjuttiotalssvid
berättar han om den nya skivan som släpps i
höst. Inspelad i deras egen studio i Neukölln.
- In Exile är en ännu större variation och
mix av genrer än Privilege Entails Responsibility.
Det är variationen vi gillar. Här finns
en massa exotiska instrument med som vi inte
använt oss av innan. Till exempel har vi med
en riktigt trallpunkig låt på nya skivan. Men
jag hade aldrig velat göra tio trallpunkiga låtar.
Det hade varit så jävla tråkigt.
Text och foto:
Filip Magnusson

Tysklands skam på första parkett
Den som kommer till Berlin har
svårt att missa det: Fältet av pelare
som ligger mellan Potsdamer Platz
och Brandenburger Tor. Bara några
små metallplattor upplyser om att
platsen är till minne av de sex miljoner
judar som mördades under
andra världskriget.
Tyskland bär ett smärtsamt arv. En historia
alla känner till. Det som en gång var ondskans
centrum är sedan maj 2005 en plats vigd till
minnet av de judar som dog vid förintelsen.
”Ingen annan nation har placerat ett minnesmärke
av sitt största brott mitt i sin huvudstad”
sade Wolfgang Thierse vid monumentets
invigning. Han ledde ett komplicerat arbete i
stiftelsen Denkmal Für Die Ermordeten Juden
Europas som ansvarat för byggandet.
– De flesta tyskar var negativa till planerna
på ett gigantiskt minnesmärke, säger Sabine
Menthe som studerar skulpturala konstuttryck
på Die Kunstschule International i Berlin.
– Jag hade på förhand bestämt mig för att
tycka illa om det. Jag har alltid haft svårt för
monumentalitet.
Den skepsis Sabine kände är lätt att förstå.
Momentet är svårt att beskriva med ord. På
pappret låter det som ännu ett stycke postmodern
rappakalja: 2 711 rektangulära pelare
i grafitgrå betong. Alla symetriskt utställda
på en 13 000 kvadratmeter stor och vågig yta.
Besökarna får hitta sin egen väg genom konstverket.
Ett hav av rektangulära stenar som
kostat drygt 200 miljoner kronor att bygga.
– Stora konstverk är alltid svåra att förstå.
Det är svårare att bygga något till minne av
mördade människor än till minne av en krigsseger.
Gigantism har alltid en tendens att överrösta
motståndare och dölja eget tvivel, säger
Sabine Menthe och pekar menande åt triumfbågen
Brandenburger Tor.
Denkmal Für Die Ermordeten Juden Europas,
som platsen heter på tyska, var ett mycket
omdiskuterat konstverk. Starka känslor är bara
förnamnet på den debatt som pågick i 15 år
innan monumentet stod klart. Allt från de första
planerna av projektet till och med invigningen
har ifrågasatts.
– Det är bra att ett minnesmärke skapar
känslor eftersom det ökar förutsättningarna
för att monumentet ska få den effekt som
avses. Jag åkte hit strax efter att det stod klart.
Och jag insåg hur fel jag hade haft i min kritik,
säger Sabine och fortsätter:
– Den gamla typen av monument bygger på
en gräns mellan betraktare och minnesmärke.
Här är minnet – och här är lilla du. Men detta
minnesmärke är nästan omöjligt att betrakta
utifrån. Man måste förlora sig i det.
Sabine börjar gå in mot monumentets mitt.
Nedstigningen sker gradvis. Blocken ser i
början låga ut, så att man utan problem kan
se över dem. Först når de knappt till knäna,
men marken smyger sig nedåt under fötterna.
Pelarna växer och plötsligt är man vilse. Ensam
mellan de tunga blocken. Människor skymtar
visserligen hela tiden, men bara sekundsnabbt.
Det är besökare som irrar runt i de räta gångarna.
Man hör röster och steg som studsar
runt, omöjliga att lokalisera.
– Det blir mörkare och stadens alla ljud försvinner
här. Temperaturen sjunker också. Det
är som att försvinna ned under vattenytan.
Man känner sig liten, säger Sabine och sträcker
på sig för att försöka nå toppen av blocken.
När man närmar sig fältets kanter stiger
marken, och man är snart ovan ytan igen.
Minnesmärket gestaltar förintelsen - obegripligt
på håll och oöverskådligt på plats. Mannen
bakom designen är den amerikanske arkitekten
Peter Eisenman. Han vill att besökarna ska
röra sig mellan blocken och få en annalkande
känsla av ensamhet och förvirring.
– Så enkelt och så genialt! Att i landskapet
manifestera våra tankar är något stort. Att här
göra spår för de efterlevande generationerna
utan att skriva dem på näsan. Det är så otroligt
vackert, säger Sabine uppstigen ur konstverket.
Monumentet används flitigt. Barn springer
omkring och leker kurragömma. Vuxna sätter
sig på betongblocken och pustar ut. Familjerna
tar en paus. Platsen imponerar på många. För
svenskar är ett minnesmärke för många döda
en ganska fjärran företeelse. Kyrkogårdar
finns. Och en murstump på Djurgården efter
Estoniakatastrofen. Det är allt. För Sabine och
hennes landsmän är det annorlunda.
– Alla här i Tyskland har en relation till förintelsen.
Vi blir påminda hela tiden. I framtiden
fyller minnesmärkena en annan funktion
och påminner den som glömt. Men detta är
inte bara en minneslund, den konstnärliga
designen hjälper till att skapa en ännu större
tyngd åt historien.
– På något sätt dröjde sig effekten av dessa
block kvar i själen hos många. När jag första
gången klev in i här blev jag djupt betagen. Det
är som att en del av mig finns kvar där inne,
säger Sabine.
Ett plågsamt upplysande museum
Monumentet för Europas mördade
judar är ganska anonymt till sitt
yttre. Men under ytan finns ett
informationscenter där offren får
både namn och ansikte.
Den som vill veta mer om judarnas öden
under nazismens styre välkomnas en trappa
ner. Under det gigantiska konstverket finns
information om nazisternas successivt ökande
förtryck, koncentrationslägrens omfattning
..................................................
...............................................................................
och några judiska familjers livsöden. På en
vägg står det > skrivet av Primo Levi, som överlevde
Auswitz.
Det är tyst och lugnt som i ett bibliotek. Inga
bilder på massgravar exponeras. Tvärtom visas
den lilla människan upp. I ett av rummen kan
man läsa brev som förtvivlade fångar i ghetton
och koncentrationsläger skrivit till sina kära.
Text och foto:
Per Qvarnström
...............................................................................
18 19
I ett annat mörkt rum kan man slå sig ner och
lyssna till femtusen olika individers livshistorier,
samtidigt som personernas namn projekteras
på väggarna. Likt konstverket ovan museet
är det enkelt, genialt och plågsamt berörande.
En bra sammanfattning av utställningen stod
skriven av Chris från London i informationscentrets
gästbok: >.
♥

...........................
.................................
Månadens krönika
Kravallerna
och ölen i
Kreuzberg
.................................
Tänk storstad. Tänk festival. Tänk billig bärs.
Där har du Kreuzberg i Berlin den första maj.
Vi hade blivit ordentligt varnade för kravallerna vid första majfirandet
i Berlin. Men det var med både skräckblandad förväntan
och fascination som vi närmade oss det omtalade stråket för första
maj demonstrationen. Oranienstrasse. Detta kunde vi bara inte
missa.
Ena stunden gick vi bara där, gatan fram, i ett lugnt Berlin. Som
vilken torsdagsförmiddag som helst. Bara för att så fort vi rundade
ett gathörn mötas av den första trumvirveln. Den virvlade igång och
välkomnade oss till en oförglömlig folkfest.
Första anblicken av parken där trumman kom ifrån gjorde oss glada
och vi dansade gatan fram mellan olika nationaliteter och evenemang
som lotteristånd och jonglörer.
Dansen slutade tvärt då anblicken av rökmassorna bolmade mot
oss.
- Nu jäklar sätter det igång, sa jag till mig själv och kände att adrenalinet
började bulta i knäna. Men inte då. Det var röken från ett
tiotal grillar med diverse maträtter som tillagades på en sidogata
till Oranienstrasse. Jag pustade ut och vi valde att äta en wok med
curryris, kycklingvingar ochmusslor.
Så fort vi ätit klart sögs vi in i folkmängden igen som nu tilltagit
än mer i styrka och nu kunde liknas vid en enorm vattenvirvel.
Vi var fast. Berlin pulserade praktiskt taget. Olika rytmer från
olika musikgenrer avlöste varandra då vi sakta transporterades gatan
fram.
Överallt kunde man köpa diverse tilltugg och framför allt öl. Det
är något speciellt med ölen i Tyskland. Jag vill inte tro att det bara
beror på mitt småländska arv, men nog tusan är det hemskt gott
med så billig öl. Priset kräver att ölen köps. Det blev ett kall denna
eftermiddag.
...........................
Kreuzberg är uppdelat i två distrikt. 61:an där det är mer etablerat
och aningen dyrare. I 36:an finns den politiska motståndsrörelsen
med ockuperade lägenheter och dylikt. Det lärde jag mig tidigare
under dagen då jag intervjuade konstnären Annika Lundgren. Det
var häftigt att se skylten där det stod 36 på.
Något ännu häftigare var att stöta på människor ur klassen i detta
kakofoni av människor, dofter och upplevelser. Vi blev ett gäng på
sju personer som omöjligt kunde hålla ihop. Som i trans fördes vi
med in i folkvimlet som på sina håll stagnerade under flera minuter.
Klaustrofobin hade kunnat komma krypande men jag var för glad
för att gripas av panik. Vi höll varandras händer bitvis för att inte
mista varandra helt ur sikte.
Skippade uppslutningen till restaurangbesöket i Prenzlauer Berg då
jag insåg att det jag just nu upplevde var något man inte är med om
varje dag. Måhända var det ölen, men gladare än jag var denna dag
har jag inte varit på länge. När polisbilarna kom i allt tätare led, när
solen sakta började dala, när de första smällarna hördes var vi redan
på väg hem.
Kravallerna fanns där att ses och delta i - om vi bara velat.
Annika Blomstrand
♥
En påstådd primadonna valde Hertha Berlin före Segunda Division.
Men karriären stannade upp och primadonnan glömdes bort.
Inblick har träffat Tobias Grahn i Berlin. Bara dagar innan han lämnar
den tyska huvudstaden.
Vid karriärens
vägskäl
20 21
Text och foto: Filip Magnusson
> > >

Tobias Grahn lämnar en av sina sista träningar med Hertha Berlin. Utanför omklädningsrummet väntar autografjägare. Efteråt smiter han
iväg i sin Mercedes.
G- Grahn var en drömspelare för alla när han
kom hit. Men tränaren tappade förtroendet för
honom. Han missade alltför många chanser
när han fick möjligheten.
- Jag kommer ihåg Grahns debutmatch mot
Bielefeld. Han var riktigt bra, men slängde
sig rätt tydligt i straffområdet. Sedan dess har
media haft en snäv inställning till honom.
Supportrarna Vincent Gehrke och Daniel
Lange står och tittar på Hertha Berlins öppna
träning. På planen framför dem nöts anfallsövningar
efter intensiva utrop från den schweiziske
tränaren Lucien Favre. I bakgrunden
reser sig den väldiga Olympiastadion och lämnar
ett historiens skimmer
över den stora, men slitna
träningsanläggningen. Det är
första maj i Berlin-Westend.
Ett par träningsplaner bort
löper en nästan 1.90 lång,
blond, vältränad ung man på
en asfaltsväg. Ett smalt, svart
hårspänne håller det blonda
rufset på plats. Bredvid honom joggar en fysioterapeut
som säger till honom att inte belasta
ankeln. Fotbollsproffset Tobias Grahn avslutar
sin tid i Berlin som skadad. En tid som har
varit 28-åringens mest anonyma i karriären.
- Jag har aldrig kommit upp på min högsta
nivå här och det är irriterande. Men jag har
heller aldrig fått spela på min bästa position.
Och då blir man inte glad i längden, säger han
samtidigt som han stretchar ut benen. Några
supportrar stannar honom efter att han gått
av. De vill ta foton och autografer av honom
innan han går bort mot omklädningsrummen.
Trots en svag säsong bär svensken attraktionskraft
med sig.
På parkeringen står en svart Mercedes ML 500
parkerad. Det väldiga fordonet döljer bilarna
bakom. Morgonens regndroppar har försvunnit
från lackeringen och de svarta, tonade
rutorna blänker i det allt starkare solskenet.
Vincent Gehrke känner igen bilen.
- Det är Grahns, säger han.
Några minuter senare sitter Tobias bakom
ratten på sin Mercedes.
Nyduschad, med brun
skinnjacka, blå jeans och
gympadojor kör han runt
på gatorna kring Charlottenburg
och letar fikaställen.
I baksätet finns
en tom barnstol. För sex
veckor sedan föddes sonen
Anakin. En blivande hockeyspelare, berättar
Tobias. Som för några år sedan aldrig kunde
se sig själv som pappa. Men den stora lyckan i
familjen har inte avspeglats på karriären. Han
skrattar till bakom ratten.
- Tränaren ville ju ha en annan spelare. När
han inte fick det blev han nog sur.
För nio månader sedan lämnade 28-åringen
spanska Gimnàstic Tarragona för Berlin. Efter
« Min morsa kunde ha
tränat det laget och vi
hade tagit guld »
Tobias om Tom Prahls
betydelse för Malmö
FF:s guld 2004
stora påtryckningar från Hertha Berlin och
Tobias egen agent skrev svensken på ett ettårigt
lånekontrakt. Till klubben hade också nye
tränaren Lucien Favre anlänt.
- Jag hade en dålig känsla i magen när jag
gick hit. Tränaren visste inte ens vem jag var.
Men jag hade press på mig utifrån och runt
mig att skriva på för klubben.
Den dåliga magkänslan visade sig vara riktig.
Efter jul har Tobias bara fått spela 15 minuter
totalt i A-laget.
Efter en kvart svänger han in vid Georg-
Grosz-Platz, ett litet torg inklämt bakom
shoppinggatan Kurfürstendamm. Det är röd
dag och de fashionabla serveringarna är stängda.
Men ett av Herthaspelarnas stamställen
har öppet. Nästan omedelbart beställer Tobias
in yoghurt, kaffe, bröd och diverse sydeuropeiska
köttpålägg. Parmaskinkan blev en favorit
när han bodde i Spanien.
Tobias pratar om familjens lägenhet i
Friedenau, om loppmarknaderna i Östberlin
och om fikastunderna med lagkompisen Arne
Friedrich. Det har funnits ljuspunkter, även i
Berlin.
- Det är en fantastisk stad. Men jag saknar
vattnet. Jag har bott vid kusten nästan hela
livet. När jag bodde i Växjö i ett och ett halvt
år höll jag på att få panik, säger han.
Då var han 16 år och precis utflyttad från
föräldrahemmet i Rödeby i Blekinge. Plötsligt
var han Östers mest lovande ungdomsspelare.
Degraderingar, succéer och ”ren bullshit” i tidningarna. Tobias Grahn håller med om att han haft en brokig karriär:
”Men jag är jäkligt stolt över den”.
Tolv år senare är det ingen som vet var han står.
Allra minst han själv.
- Jag har haft den karriär jag haft. Jag är jäkligt
glad och jäkligt stolt över den. Det har varit
mycket motgångar och många personer som
jag behövt...
Tobias stannar upp. Funderar en sekund
innan han fortsätter.
- … Jag har haft många hinder som jag
behövt ta mig över. Och de har jag tagit mig
över. Jag har varit i sex klubbar sedan jag blev
professionell. Men det är inte ett likamedtecken
med att jag haft problem med mina
arbetsgivare.
Att Tobias säger vad han tycker är ingen överdrift.
Hans frispråkighet har lett till ändlösa
rubriker på svenska sportsidor. Kontroversiella
uttalanden, tränarbråk och ständiga klubbyten
har bidragit till bilden av divan och bråkstaken
som sätter sig själv framför laget.
Våren 2004 gjorde han succé i Malmö FF
som central mittfältare. Han var 24 år och
klubbar från Italien och Spanien kom och
tittade på honom. Han fanns med i landslagsdiskussionerna.
Men efter en skada på en lagkamrat
förändrades allt. MFF-tränaren Tom
Prahl flyttade ut Tobias på kanten. En position
han hade blivit lovad att slippa. Tobias flyttade
till Århus. Under tiden spelade Malmö FF
hem guldet i allsvenskan. Med Tom Prahl som
hyllad tränare.
- Min morsa kunde ha tränat det laget och
vi hade tagit guld, säger Tobias.
Men de bittra orden har en mjuk framtoning.
Tobias har lämnat Tom Prahl bakom
sig och ser med viss distans tillbaka på tiden
i Sverige. Han sörplar i sig kaffe och äter lite
av yoghurten. Det är såhär dagarna sett ut
för Tobias de senaste veckorna. Förmiddagsträning
vid tio, fika på ett kafé nära Kurfürstendamm
och sedan hem till familjen och pyssla
med ”lillen”.
Två Herthasupportrar
kommer förbi, skakar hand
och önskar honom lycka till
innan de sätter sig vid bordet
intill. De svenska skandalrubrikerna
är okända för de
flesta här. Men för Tobias är
de kända i allra högsta grad.
- Nio av tio artiklar som
handlat om mig har haft noll procents sanningshalt.
Jag har ju varit utfryst i varenda
klubb enligt tidningarna. Det har inte stämt
vid ett enda tillfälle.
Irritationen går snart över i ett slags frustrerande
leende. Tobias säger att han bara kan
skratta åt det som skrivits. Men han vet med
sig att han tar plats.
- Jag hade önskat ibland i en spelargrupp att
det fanns fler som bjöd på sig själva och öppnade
sig. Men några är ju mer tillslutna. Det
finns säkert vissa spelare som skulle vilja att
jag dämpade mig lite. Men då säger jag: bjud
22 23
« Ibland hamnar man i
panik och skulle kunna
spela var som helst
bara man får spela »
Tobias om längtan efter att
få spela.
Svensk i Berlin
något av dig själv, ge något till gruppen.
Solen går i moln över oss. Himlen hotar att
spricka upp. Tobias lägger en av kaféets filtar
över benen. Hemma i Friedenau ska snart släkt
och vänner komma på besök och fira första
maj.
Om bara några dagar åker han hem till
Köpenhamn. Under sommaren måste ett
alternativ dyka upp om Tobias inte ska tvingas
spela andra- eller tredjedivisionsfotboll i
Spanien. Han har ett år
kvar på kontraktet med
Gimnàstic, som är på väg
att trilla ur spanska Segunda
Division.
- Givetvis tänker jag på
vad som ska hända, säger
han och tittar ner på den
tomma kaffekoppen.
Tio minuter senare sitter han återigen bakom
ratten i sin Mercedes. Tittar ut mot folket och
affärerna.
- Ibland hamnar man i panik och skulle
kunna spela var som helst bara man får spela.
Jag har inte hemlängtan. Det enda jag längtar
efter och suktar efter är att spela fotboll, säger
han innan han släpper av mig vid U-bahnstationen
och kör vidare på Charlottenburgs
eleganta avenyer. Mot en oviss sommar och
mot nya kapitel i en oskriven karriär.
♥

Karikatyr av Anna Andersson