Introduktionstexten hämtar du här - Statsvetenskapliga institutionen

Innehåll 

STV201 

Politik och styrelse 

Distanskurs (10 poäng) 

Introduktion till kursen 2 

Praktisk information 3 

Kommunikation 3 

Litteratur 3 

Inlämningsuppgifter och opposition 4 

Examination 4 

Moment 1: Demokrati och politisk styrelse 6 

Moment 2: Förvaltning och välfärdsstaten 13 

Moment 3: Politik och samhälle 18 

Ordlista 28 

1

INTRODUKTION TILL KURSEN 

I kursen lägger vi tyngdpunkten på att öka förmågan att analysera och studera politik och 

styrelse och på att öka kunskapen om aktuella frågeställningar och forskningsresultat inom 

studieområdet. Det är därför väsentligt att Du läser litteraturen med funderingar över hur 

respektive författare har gått tillväga för att utföra sin konkreta studie. Läs gärna Lennart 

Lundquists uppsats på nätet "Att läsa vetenskaplig litteratur" (För att komma åt texterna måste 

Du ange: användarnamn: 7svet och password: munch. Välj PDF-format för om Du vill läsa 

texten via Acrobat Reader, välj HTML-format om Du vill läsa texten med Netscape eller 

någon annan browser. Om Du vill kan Du själv ladda ner den till Din dator och sedan skriva 

ut den). 

Kursen är indelad i tre block eller moment: Demokrati och politisk styrelse, Förvaltning och 

välfärdsstaten samt Politik och samhälle. I momentet Demokrati och politisk styrelse 

uppmärksammas två övergripande frågor: 

(i) Hur tänkte de tidiga ”demokratibyggarna” när de, på pappret, drog upp riktlinjerna för hur 

en demokratisk stat skulle utformas? 

(ii) Hur går det till när en före detta diktatorisk stat omvandlas till att bli en demokrati i vår 

”västliga” mening? 

Dessa två frågor ringar in två synnerligen centrala teman inom statsvetenskapen. Läsningen 

berör sådana grundläggande begrepp som ”demokrati”, ”demokratisering” och ”författning”. 

Demokrati och demokratisering utgör, av naturliga skäl, mycket viktiga forskningsområden 

inom statsvetenskapen. Vad demokrati är och hur demokratins kärna skall uppfattas är 

ständiga debattområden. 

Inom momentet Förvaltning och välfärdsstaten studeras främst förvaltningens roll i det 

politiska systemet. För att politiska beslut skall innebära någonting mer än prat och klubbslag 

i parlamentet så krävs att någon genomför besluten i praktiken. Till den allra största delen är 

det tjänstemän i förvaltningen (statliga myndigheter och landstingens och kommunernas 

förvaltningar) som ansvarar för att genomföra, implementera, politiska beslut. Om 

genomförandet automatiskt motsvarade det beslut som politikerna fattat, så vore förvaltningen 

tämligen ointressant ur ett politiskt perspektiv. I själva verket är förvaltningen i praktiken 

aldrig ett helt neutralt instrument som mekaniskt följer alla styrsignaler från politikerna, lika 

litet som politiker kan bereda och fatta beslut oberoende av information och resurser från 

förvaltningen. Byråkratin har ett politiskt liv i sig själv. Därför begränsar sig inte det politiska 

livet till de högsta beslutsfattande organen, utan fortsätter ned i förvaltningen – 

förvaltningspolitik. 

I den avslutande delen Politik och samhälle är kursen inriktad på förhållandet mellan politik 

och samhälle och behandlar i första hand kanalerna mellan medborgarna och staten. Vilken 

roll kan och bör vi som medborgare ha i den politiska styrelsen? Vilka kanaler och fora 

existerar och används av medborgare för att utöva politiskt inflytande och delta i folkstyret? 

Vi kommer å ena sidan att koncentrera oss på den vanligaste formen för politiskt deltagande – 

att rösta – och diskutera effekterna av olika valsystem liksom partiernas roll i den politiska 

processen. När man diskuterar politiskt inflytande aktualiseras frågan om politisk 

representation och representativitet – spelar kategoriseringar såsom kön, klass, etnicitet etc. 

någon roll för medborgarnas lika inflytande? Att rösta eller delta partipolitiskt är bara två 

2

möjliga inflytandekanaler som dessutom tenderar att förlora i popularitet. För många 

medborgare har det civila samhället visat sig vara en alternativ form för engagemang. 

Intressegrupper, sociala rörelser och organisationer och olika former av civila 

olydnadsaktioner spelar idag en betydande roll som politiska uttrycksformer. Transfereringen 

av beslut och makt till övernationella arenor och aktörer (såsom EU) skapar nya utmaningar 

när det gäller folkets inflytande över och deltagande i politiken. 

Detaljerad introduktion till ämnet finner du under de olika delmomenten längre fram i texten. 

PRAKTISK KURSINFORMATION 

Politik och Styrelse är en distanskurs som är helt internetbaserad. Det innebär att all 

kommunikation mellan studenter och lärare sker över nätet. Läsanvisningar, 

inlämningsuppgifter och korrespondens ersätter de traditionella föreläsningarna. Ett slags 

nätseminarier kommer att hållas på anslagstavlan, där studenterna diskuterar varandras 

inlämningsuppgifter. Även examinationen sker över nätet, och består av en hemtentamen 

samt de sex inlämningsuppgifterna. Den stora fördelen med att göra distanskursen nätbaserad 

är naturligtvis flexibiliteten. Udda dygnsrytm eller ett permanent boende i Kairo utgör inget 

hinder för att delta i kursen. Ofta bor en stor andel av studenterna hundratals mil ifrån Lund 

och kombinerar kursen med andra aktiviteter. 

Kommunikation 

Allmän information under kursens gång ges på den elektroniska anslagstavlan som nås via 

knappen kommunikation. Ny information som inte meddelas via hemsidan vid kursstarten 

meddelas här. Det är därför viktigt att du kontrollerar anslagstavlan med jämna mellanrum. 

Anslagstavlan används även till opposition. För information till enskild kursdeltagare används 

e-post. Även lärarkommentarerna meddelas per e-post. 

Vi har också en chat. Den kan vara bra att ha till exempel om ni bor på olika ställen och 

behöver konferera. Detta är säkert vår minst använda avdelning, och finns mest där för att 

man skall ha en chans att kommunicera i realtid även om man befinner sig på långt 

geografiskt håll. 

Det är endast genom dessa webbsidor som kursen bedrivs. Även om du naturligtvis är 

välkommen att besöka oss på institutionen, så bygger kursens planering enbart på aktiviteter 

som sker genom den här hemsidan. 

Litteratur 

Kurslitteraturen skall Du betrakta och behandla som ett redskap för Dig för att utveckla Dina 

färdigheter att analysera över frågor som rör politik och organisering av styrelse. Förutom 

Dina egna funderingar kommer varje delmoment att innehålla en ”studiehandledning” med 

antingen frågor eller begreppspresentationer (se s. 6-27). Frågorna skall Du inte söka exakta 

svar på utan använda som exempel på centrala aspekter i de olika avsnitten. 

Läsanvisningar kommer att bli ditt huvudsakliga arbetsredskap. Den innehåller information 

3

som hjälper dig när du skall tränga in i kurslitteraturen. Kursen består av tre moment. Till 

varje moment hör två obligatoriska inlämningsuppgifter. Förutom läsanvisningar till 

litteraturen återfinner du här även ett slags instuderingsfrågor samt en ordlista som går 

igenom några av de centrala begreppen. Ett litet stalltips såhär från allra första början: Se till 

att hänga med i instuderingsfrågorna och lära dig ordlistan. Det har du igen flera gånger om 

när du ska besvara uppgifterna och när det är dags att plugga till tentan. 

Det första momentet är Demokrati och Politisk styrelse, det andra momentet är Förvaltning 

och välfärdsstaten och det tredje momentet är Politik och samhälle. I sin tur består vart och 

ett av dessa tre moment av ett antal delmoment. Läs och utför de obligatoriska uppgifterna i 

den ordning som delmomenten presenteras (se även schema). Inlämningsuppgifterna finns 

inlagda bland delmomenten vid de punkter i inläsningen där det är lämpligt att göra respektive 

uppgift. 

Inlämningsuppgifter och opposition 

Till kursen hör sex obligatoriska inlämningsuppgifter. Inlämningsuppgifterna lämnas in på iamanuensen 

(se tekniska anvisningar) senast det datum och klockslag som anges i schemat. 

Inlämnade uppgifter tidsstämplas automatiskt, och försenade uppgifter kommer endast att 

endast examineras vid tentamenstillfällena (se schema) – det är då vi har ett 

”uppsamlingsheat” för dem som inte lämnar in inlämningsuppgifterna vid ordinarie 

inlämningstillfälle. 

Inlämningsuppgifterna skall vara två sidor långa med normal typografi (Times 12 punkter, 1 

1/2 radavstånd, 3 cm marginal). De skall vara försedda med referenser enligt 

parentesmetoden. Av tekniska skäl går det inte att använda bilder eller noter i 

inlämningsuppgifter. Fet stil, kursiv stil och understruken text och text i olika storlekar 

fungerar dock och man kan klistra in Word-dokument, men får kontrollera vilka delar av 

formateringen som verkligen följer med. 

Varje inlämningsuppgift kommer att avslutas med en oppositionsomgång. Inom några timmar 

efter deadline på inlämningsuppgiften återfinns en oppositionslista på anslagstavlan. I 

oppositionslistan ges varje student ansvaret att opponera på en eller flera av kurskamraternas 

inlämningsuppgifter – antalet varierar mellan uppgifterna. Oppositionen skall ske på 

anslagstavlan och är obligatorisk för att bli godkänd på inlämningsuppgiften. Författaren till 

inlämningsuppgiften förväntas bemöta opponentens argument på anslagstavlan. En god 

opposition är balanserad, hövlig och eftertänksam. Den består inte uteslutande av oförsonlig 

kritik eller inställsamma ryggdunkningar. Oppositionen skall vara avslutad senast en vecka 

efter inlämningsuppgifterna lagts ut (se schema). Lärarkommentar skickas ut per e-post i 

samband med oppositionen. 

Examination 

Examination sker dels i form av sex obligatoriska inlämningsuppgifter med opposition, dels i 

form av en hemskrivning. När inlämningsuppgift 1 till och med 4 är inlämnade och godkända 

erhålles 2 poäng – endast betygen godkänd eller underkänd används. När inlämningsuppgift 5 

till och med 6 är inlämnade och godkända erhålles 2 poäng – endast betygen godkänd eller 

underkänd används. När hemskrivningen är inlämnad och godkänd erhålles 6 poäng. Här 

används betygen godkänd, väl godkänd och underkänd. För att avsluta kursen krävs 

följaktligen att man godkänns både på de sex inlämningsuppgifterna och på hemskrivningen. 

4

För att få betyget väl godkänd på kursen i sin helhet krävs att man får betyget väl godkänd på 

hemskrivningen. Missar du av någon anledning att lämna in en hemuppgift ska den lämnas in 

i samband med hemskrivningen. Omprov ges i februari (se schema). 

Inlämningsuppgifterna skall vara två sidor långa med normal typografi (Times 12 punkter, 1 

1/2 radavstånd, 3 cm marginal). De skall vara försedda med referenser enligt 

parentesmetoden. Av tekniska skäl går det inte att använda bilder eller noter i 

inlämningsuppgifterna (se tekniska anvisningar för i-amanuensen). 

Kriterierna för bedömning och betygsättning är: 

• Genomförandet av uppgiften 

• Dispositionen (struktur och tankereda) 

• Djup (förmåga att kunna välja ut det viktigaste) 

• Grad av förtrolighet med kurslitteratur och kursens centrala begrepp 

• Språk och formalia 

• Oppositionens kvalitet (tydlig disposition, granskning av centrala moment, framlyftande av 

både förtjänster och brister, konstruktiv anda) 

Tyvärr måste vi av rättsliga skäl infoga nedanstående självklarhet, som inte skall tolkas som 

uttryck för misstro eller något annat otrevligt: 

Hemskrivningar får under inga som helst omständigheter skrivas tillsammans med andra. 

Detta betraktas som fusk. Det är inte heller tillåtet att plagiera befintliga texter. 

5

Moment 1: DEMOKRATI OCH POLITISK STYRELSE 

Vilka är förutsättningarna för att kunna tillgodogöra sig statsvetenskaplig litteratur? Vilka är 

förutsättningarna för dig att kunna genomföra egna statsvetenskapliga undersökningar? Inom 

statsvetenskapen spelar begrepp en central roll, eller som Hague & Harrop (2004: 3)skriver: 

For just as what astronomers ‘see’ in the sky depends on the type of telescope through which 

they peer, so too does any interpretation of politics depend on the concept [begrepp] through 

which we approach the topic. 

Ett begrepp används för att urskilja vad något är och vad det inte är. Att begripa centrala 

begrepp och vara noga med att definiera vad man avser med sina begrepp är därför själva 

förutsättningen för att idka samhällsvetenskaplig analys. Begrepp är nödvändiga för att vi ska 

kunna se sammanhang och skapa mönster, grupper, klasser eller kombinationer av saker. 

Utifrån våra begrepp markerar vi våra studieområden. Med hjälp av begreppen kan vi 

formulera teorier om saker och ting. ”Politik”, ”stat”, ”governance”, ”suveränitet”, ”nation”, 

”makt”, ”demokrati” och ”legitimitet” är alla exempel på centrala begrepp inom den 

statsvetenskapliga disciplinen. De behandlas framför allt i Hague & Harrop (första kapitlet). 

Att vara bekväm med dessa begrepp är en grundförutsättning för att kunna hänga med under 

resten av kursen, och också av yttersta vikt när du på ett klart och logiskt sätt diskuterar eller 

analyserar politiska frågeställningar. För att du ska kunna läsa statsvetenskaplig litteratur och 

göra statsvetenskapliga analyser, är det viktigt att förstå vad forskare talar om när de refererar 

till dessa begrepp. Den inledande läsningen till detta första moment på kursen innebär att ni 

får en försmak på dessa begrepp samt att jag ger er en introduktion till olika stats- och 

maktteorier. 

Det följer närmast naturligt av statsvetenskapens karaktär att statsteorier och makt spelar en 

central roll. En klassisk och väldigt inflytelsefull statsteori är pluralismen som bland andra har 

Robert A Dahl som en av sina mest kända förespråkare. Enligt denna är antagandet att makten 

är relativt jämnt spridd över samhället, mellan olika samhällsgrupper. Olika grupper har inte 

lika mycket inflytande i varje fråga, utan deras inflytande varierar mellan olika sakområden. 

En viss grupp, t.ex. Lantbrukarnas Riksförbund, har stort inflytande på jordbruksfrågor något 

som t.ex. Motormännen inte har. När det gäller synen på vägsäkerhet har dock Motormännen 

större inflytande än LRF. Pluralismens utgångspunkt är att ingen grupp ensamt dominerar 

beslutsfattandet och att ingen grupp saknar inflytande. Samhällsgrupper är varandras 

motvikter. Enligt pluralismen uppfattas staten som en neutral medlare mellan olika intressen i 

samhället. Pluralismen fokuserar primärt på aktörer i form av grupper. Makt blir här också i 

stor utsträckning knutet till olika samhällsgrupper. 

Som med allt annat finns det dock andra sätt att se på saken. Mer strukturella statsteorier 

(t.ex. marxismen) lägger i större utsträckning ett strukturellt perspektiv på makten. Det finns 

strukturer i samhället (t.ex. det ekonomiska systemet eller patriarkatet) som påverkar vårt sätt 

att tänka och uppträda att vissa frågor helt enkelt inte får någon uppmärksamhet. Dessa 

strukturer bestämmer inte helt och hållet vårt beteende, och även de kan förändras. Det här är 

viktigt att ha med sig i bakhuvudet: Alla statsteorier och teorier om politisk makt säger oss 

någonting om hur demokratin fungerar eller hur den bör fungera, hur makten är fördelad eller 

hur den bör vara fördelad. Det är viktigt att ni tänker på detta när ni tar er igenom denna 

litteratur: 

6

Läs 

1) Hague & Harrop det första kapitlet. 

2) Hill kapitel två. 

Frågor 

a) Vad är definitionen av begreppet ”politik”? 

b) Vad är definitionen av begreppet ”makt”? 

c) Vad är definitionen av begreppet ”legitimitet”? 

d) Hur ska man beskriva den pluralistiska teorin? Vad är det i denna statsteori som kritikerna 

vänder sig mot? 

Att fundera över: Varför är det viktigt att vi försöker ha en någotsånär enhetlig 

begreppsbildning inom statsvetenskapen? 

Efter denna introduktion är det dags att fördjupa dig i vad demokrati är och hur demokratins 

kärna skall uppfattas. I Hague & Harrop kap. 3 diskuteras olika teorier om hur demokratin bör 

vara utformad, teorier om demokratisering och sambandet mellan det civila samhället och 

demokratin. Det är inte alls dumt att bli bekväm med rutan 3.1 på sidan 35, där författarna på 

ett snärtigt sätt reder ut sex begrepp som är centrala för demokrati- och 

demokratiseringsteoretiker. Försök lära er skillnaderna mellan dessa begrepp. 

Men låt oss uppehålla oss vid tankarna bakom hur en demokrati kan och bör konstrueras. Den 

liberala demokratin (eller vad Karvonen kallas ”västlig demokrati”) är vad vi normalt sett 

förknippar med demokrati. Den består av tre dimensioner: 

(i) folkviljan (oftast i form av någon slags indirekt representativ demokrati där politiska 

partier på olika sätt försöker förverkliga denna), 

(ii) politisk jämlikhet (en person = en röst) och 

(iii) individens grundläggande rättigheter. 

I ett demokratiskt samhälle är det viktigt att alla dessa dimensioner ska balanseras mot 

varandra. För att ett demokratiskt styrelseskick ska kunna fungera är det viktigt att någon eller 

några har konstruerat spelregler för hur dessa dimensioner ska vägas mot varandra. Det är ju 

det som är statskonstens kärna, att de viktigaste politiska aktörerna lyckas komma överens om 

politiska spelregler som just balanserar de tre värdena mot varandra. Dessa spelregler brukar 

kallas för en stats författning - och det är faktiskt inte alls självklart hur denna ska utformas! 

Många vägval måste göras och ett antal värden ska balanseras mot varandra när man ska 

bestämma sig för hur spelreglerna ska se ut (se framförallt i Mattson och Petersson och 

Karvonens första kapitel). Konstruktionen av demokratins spelregler, det vill säga en stats 

författning, är i sanning en av demokratins viktigaste kärnfrågor! 

Tänk bara på följande: De demokratiska grundprinciperna folkviljan och individers rättigheter 

står i ett motsägelsefullt förhållande till varandra. Folkviljan uttrycks ofta som att majoriteten 

bestämmer (den i en demokrati så viktiga ”majoritetsprincipen”, det majoriteten vill ska också 

genomföras). Men för att majoriteten inte skall kunna besluta om att t.ex. diskriminera mot en 

7

minoritet - eller att statsmakten inte ska kunna kränka individens rättigheter hursomhelst - 

måste det finnas inskrivet i demokratins spelregler att folkviljan begränsas av en uppsättning 

rättigheter. Den liberala demokratin består därför av en samling rättigheter som behövs för att 

folkviljan skall fungera så effektivt som möjligt och som folkviljan inte kan avskaffa 

hursomhelst. Två centrala exempel på sådana rättigheter är yttrandefrihet och 

organisationsfrihet. Läs Algotsson och Warnling-Nerep för att förstå varför dessa rättigheter 

är så viktiga för en välfungerande demokrati. 

I en författningsdiskussion finns också en ständig avvägning mellan så kallat procedur- och 

konsekvensargument för demokratins rättfärdigande. Säg att vi har ett styrelseskick där beslut 

fattas genom att singla slant. Om alla är överens om att detta är ett bra sätt att fatta beslutet på, 

oberoende av resultatet av beslutet, kan vi säga att proceduren (slantsinglingen) är en legitim 

eller rättfärdig procedur. Om alla inte är överens om att det är ett bra sätt har vi följaktligen en 

orättfärdig procedur. Men att singla slant kan ju ge upphov till beslut som har dåliga 

konsekvenser. Bättre beslut hade kunnat fattas med t.ex. ett demokratiskt styrelseskick. Att 

singla slant kan därför ur denna synvinkel vara ett orättfärdigt styrelseskick. Att studera 

styrelseskick både från dess procedurer (hur går det till när beslutet fattas, är processen 

demokratisk) och konsekvenser (vad får beslutet för effekter, bra eller dåliga) är därför 

viktigt. I samband med detta brukar man också lyfta fram demokratins tidsaspekt - det finns 

en spänning mellan idén om diskussion, öppenhet och insyn (som gör att beslut kan ta lång 

tid) och idén om att politiska system ska vara handlingskraftiga (som kräver att t ex 

regeringen ska kunna ha handlingsfrihet och fatta snabba beslut). 

I en diskussion om demokratins förverkligande vill somliga demokratiteoretiker lyfta fram 

vikten av ekonomiska fördelningsfrågor. Fördelningsfrågor kan delvis hänföras till 

demokratins konsekvenser, men det kan också sägas vara viktigt för uppfattningen om 

demokrati som en rättvis procedur: en rättvis fördelning av samhällets resurser ses av vissa 

som själva förutsättningen för att alla människor ska kunna delta på lika villkor. 

Demokratiteoretiker på vänsterkanten hävdar inte sällan att den ekonomiskt marginaliserade 

inte kan delta i politiken på samma villkor som den resursstarke, varför staten har skyldighet 

att garantera medborgare en viss miniminivå i levnadsstandard. 

Demokratisering och konsolidering av demokrati är statsvetenskapliga forskningsområden 

som diskuterats flitigt under senare år i takt med demokratiseringsprocesserna i Östeuropa och 

”tredje världen”. De dominerade forskningsinriktningarna inom detta område behandlas i 

Hague & Harrop (kap. 2) och i Hadenius (kap. 2). Märk här att det finns en logisk koppling 

mellan diskussionen om författningspolitik och demokratisering. Varje gång en stat går från 

ett tillstånd av diktatur till ett mer demokratiskt orienterat styrelseskick MÅSTE det ske en 

slags maktkamp rörande hur de politiska spelreglerna för den demokratiska staten ska se ut. 

Tänk här till exempel på Irak efter störtandet av Saddam Hussein. Vilka spelregler ska staten 

Irak ha nu för att landet ska kunna röra sig i en mer demokratisk riktning? Tänk på sådana här 

saker när ni läser litteraturen till detta andra moment! 

Läs 

1) Hague & Harrop, kap. 3 och 4 

2) Mattson och Pettersson, kap 1., i Svensk författningspolitik 

3) Hadenius, kap 3. i Demokrati - en jämförande analys 

4) Karvonen, kap 1. samt kap 7. i Statsskick - att bygga demokrati 

5) Hadenius, kap 2. i Demokrati - en jämförande analys 

8

6) Algotsson, kap 2. samt Warnling-Nerep, kap 3. i Svensk författningspolitik 

7) Karvonen kap 2, 5 och 6 i Statsskick - att bygga demokrati (läs kursivt; översiktligt) 

Frågor 

a) Vad bör demokrati vara för något? Vad finns det för demokratiteorier som uttalar sig om 

denna fråga, och vilka är deras svar? 

b) Bör man hindra folkviljan/majoriteten från att kunna fatta vissa beslut? I så fall vilka 

beslut? Varför ska sådana begränsningar införas? 

c) På vilket sätt kan ”grundläggande rättigheter” (bl a yttrande- och organisationsfrihet) 

fungera som motvikt till den rena majoritetsprincipen? 

d) Vad är skillnaden mellan ”positiva” och ”negativa” friheter? 

e) Vilket förhållande finns mellan demokrati som procedur och dess konsekvenser? 

e) Vilka faktorer påverkar ett lands demokratisering? 

Att fundera över: Hur långt kan en demokratisk stat gå för att försvara demokratin utan att 

man för den skull börjar göra avkall på centrala demokrativärden? Tänk gärna i exempel, t 

ex när de etablerade rikspartierna stänger ute främlingsfientliga partier från nämnder och 

styrelser ute i kommunerna, när EU bojkottade Österrike när Jörg Haider kom till makten 

eller när man frös tre svenska medborgares tillgångar i samband med terrorattacken 2001, 

utan några som helst bevis på att de skulle vara terrorister. Exempel, kära du! Det är exempel 

som är förståelsens moder. Tänk hela tiden i exempel! 

Hur har man, rent institutionellt, byggt upp demokratier i vår tid? Maktfördelning (eller 

checks and balances) är centralt inom den liberala demokratimodellen. Den teoretiska 

diskussionen har redan behandlats i det första delmomentet (om demokratins spelregler), men 

här återkommer då det gäller de demokratiska institutionerna - hur demokratiska institutioner 

rent fysiskt kan eller bör konstrueras. Viktiga inslag i den liberala demokratin är 

konstitutionen, och traditionellt sägs makten delas mellan den lagstiftande eller beslutande 

makten (parlamentet), den verkställande eller exekutiva makten (regeringen) och den 

dömande makten (domstolarna). Detta kallas ibland ”horisontell maktdelning” (mellan 

parlament och regering samt mellan politiska organ och juridiska/administrativa 

kontrollorgan). Men man talar ibland också om den vertikala maktdelningen, och här handlar 

det då om kompetensfördelning mellan centralmakt och organ på lägre nivåer (i den här 

diskussionen främst uppdelningen mellan enhetsstater och förbundsstater). 

I liberala demokratier finns det alltså en konstitution som beskriver maktdelningen: Vilka 

maktbefogenheter staten har och hur dessa befogenheter fördelas mellan olika instanser inom 

staten. Det innebär i realiteten att statsmakten är kringskuren av en mängd olika bestämmelser 

för hur maktutövandet kan ske samt av de rättigheter den enskilde individen har gentemot 

statsmakten. Konstitutionella lagar är i de flesta länder mycket svårare att ändra än vanliga 

lagar, eftersom de konstitutionella lagarna anses som så viktiga att tillfälliga 

majoritetskonstellationer eller opinioner inte skall kunna göra ändringar i dessa (se 

diskussionen ovan om grundläggande rättigheter, Algotsson). I många länder finns det en 

konstitutionsdomstol som provar fall som kan tänkas bryta mot konstitutionen. En 

konstitutionsdomstol skall vara helt frikopplad från övriga demokratiska institutioner och 

skall endast tolka konstitutionen. 

Liberala demokratier är representativa, dvs. att beslut fattas av representanter av folket som 

väljs i återkommande val. Den lagstiftande makten består av ett parlament med en eller två 

9

kammare. Ett tvåkammarsystem anses ge större möjligheter att sprida makten mellan olika 

intressen i samhället. De folkvalda representanternas representativitet har under senare år varit 

ett hett debattämne. Ett argument är att parlamentet bör bestå av hög social representativitet 

mellan väljare och representanter. Kritik mot den svenska riksdagen har varit att det t.ex. 

finns för få kvinnor och invandrare. 

Den verkställande makten är i liberala demokratier antingen av presidentiell, parlamentarisk 

eller en blandform av dessa båda. Den är pådrivande då det gäller att dra upp riktlinjer för 

rikets förda politik t.ex. genom att lägga förslag till parlamentet. Den bedriver också 

övervakning av hur besluten implementeras och genomförs. Med andra ord, den verkställande 

makten är den som i huvudsakligen styr politiken. 

Läs 

1) Hague & Harrop, kapitel 12-16 

2) Karvonen kap 2 och 6 i Statsskick - att bygga demokrati 

3) Hadenius, kap 5. i Demokrati - en jämförande analys (sidorna 109-128; stanna vid ”lokalt 

självstyre”) 

4) Davidsson kap 6 i Svensk författningspolitik (läs kursivt; översiktligt) 

5) Bergman kap 7 i Svensk författningspolitik (läs kursivt; översiktligt) 

6) Karvonen kap 5 i Statsskick - att bygga demokrati (läs kursivt, översiktligt) 

Frågor 

a) Vad är ”konstitutionalism”, och vad vill de som strävar efter att stärka inslaget av 

”konstitutionalism” i Sverige? 

b) Hur mycket bör konstitutionen och en konstitutionsdomstol reglera? 

c) Vilka för- och nackdelar finns det med ett enkammar- respektive tvåkammarsystem i 

parlamentet? 

d) Hur viktigt för demokratin är social representativitet respektive åsiktsrepresentativitet i 

parlamentet? 

e) Vilka för- och nackdelar finns det med ett parlamentariskt respektive presidentiellt system? 

f) Vilka är det stora skillnaderna mellan en ”enhetsstat” och en ”förbundsstat” (federation)? 

När och varför väljer man det ena systemet framför det andra? 

Att fundera över: När du tänker igenom frågorna, tänk på frågorna både utifrån ett 

procedurargument och ett konsekvensargument. 

Hit ska du ha hunnit i din inläsning före inlämningsuppgift 1! 

Under en lång period har den nationella staten fungerat som den arena inom vilken politiken 

formas och där politiken implementeras. Den internationalisering och globalisering som vi 

upplever just nu innebär dock en stor förändring då det gäller möjligheterna, och därmed 

också tillvägagångssätten, att bedriva politik på nationalstatsnivå. Det uppkommer nya 

kanaler inom stater, mellan stater och ovanför stater för politisk styrning. Man talar ibland om 

att det finns en helt ny relationslogik mellan olika politiska nivåer (kommuner, regioner, 

10

stater, mellanstatliga och överstatliga) som förändrar möjligheterna för politisk styrning. 

Den tidigare bilden av att internationella relationer baserades på staternas ständiga konkurrens 

med varandra – för att nå fördelar och goda positioner på den internationella arenan – blir allt 

mindre relevant för att förstå dagens relationer mellan stater. Den bild som istället växer sig 

starkare är att närliggande stater eller stater med gemensamma intressen samarbetar alltmer 

för att klara av många av de problem som behöver lösas. Man pratar helt enkelt om en ökad 

”interdependens” – ett ökat ömsesidigt beroende som ställer större krav på samarbete mellan 

stater. Problemen har helt enkelt mindre och mindre nationen som ett territoriellt avgränsat 

område. Miljöproblem och terrorism är exempel på problem som inte kan lösas av en enda 

regering, de måste lösas genom ett starkare samarbete mellan stater. 

Den samarbetslösning som är mest utvecklad på övernationell nivå är den Europeiska 

Unionen (EU). I McCormick diskuteras EU:s utveckling och dess institutionella utformning. 

Förutom mellanstatliga, såsom EU, och regionala lösningar spelar också internationella 

organisationer (IGO:s och NGO:s) en viktig roll, framförallt är FN:s framtida roll i 

världspolitiken intressant. Det talas ofta om att EU och andra internationella 

organisationer/arrangemang har ett demokratiskt underskott i jämförelse med nationella 

politiska system. Detta tas bl a upp av McCormick i kapitel 6. 

Läs 

1) Hague & Harrop, kapitel 2 

2) McCormick, kapitel 1-6, 9 (kapitel 2 behöver ni bara kunna översiktligt) 

Frågor 

a) Vad är internationalisering eller globalisering? Är det samma sak? Hur definieras 

begreppen? 

b) Är internationaliseringen något som stater måste anpassa sig efter eller kan man mer aktivt 

kontrollera den? 

c) Är internationaliseringen ett hot mot demokratin? På vilket sätt? 

d) Vad står förkortningarna IGO:s och NGO:s för, och vad skiljer dem åt? 

e) Vilka lösningar finns på de förändrade villkor för demokratin och politiken som 

internationaliseringen innebär? 

f) Innebär den europeiska integrationen minskad makt för den nationella staten och i så fall i 

vilken utsträckning? Vad innebär detta för demokratin? 

g) Har EU ett demokratiskt underskott och i så fall vad kan man göra åt det? 

Ekonomiska frågor har i takt med den ökade internationaliseringen och globaliseringen 

medfört en allt större osäkerhet om den nationella statens möjlighet att bedriva t ex 

sysselsättnings-, ränte- och fördelningspolitik. Dessutom är företagen mindre bundna till 

enskilda länder, vilket medför att arbetstillfällena blir mer lättrörliga. Detta i sin tur ställer nya 

krav på staten att ge sina medborgare möjligheter till ekonomisk säkerhet. 

Precis som på den politiska nivån karaktäriseras ekonomin av ett ökat inbördes beroende 

mellan stater. Förutsättningarna att möta dessa problemskiljer sig dock kraftigt åt mellan olika 

länder i världen. Den industrialiserade västvärlden anses stå bättre rustad att möta de 

11

förändrade omständigheter som internationaliseringen innebär. McCormick diskuterar i 

kapitel 7 den europeiska ekonomiska integrationen, vilket är ett försök att anpassa staters 

förmåga att påverka den internationella ekonomiska marknaden. 

Läs 

1) Hague & Harrop, s.57 (kap. 4) 

2) McCormick kapitel 7-8 

Frågor 

a) Vilka konsekvenser har den ökade internationaliseringen på möjligheterna att föra en 

nationell ekonomisk politik? 

b) I vilken utsträckning skiljer sig påverkan från den globala ekonomin för länder i tredje 

världen och industrialiserande länder? 

Hit ska du ha hunnit i din inläsning före inlämningsuppgift 2! 

12

Moment 2: FÖRVALTNINGSPOLITIK OCH VÄLFÄRDSSTATEN 

Statens ansikte mot medborgarna består till största delen inte av politiska beslut, utan av den 

löpande verksamheten i förvaltningen: läraren som undervisar en elev, polisen som gör ett 

ingripande, tjänstemannen som avslår en ansökan, vårdbiträdet som tvättar en patient. 

Statsvetaren Bo Rothstein skriver att: 

Vi föds, leker, utbildar oss, har (i stor utsträckning) vår fritid organiserad av, vårdas och dör 

slutligen i den offentliga förvaltningens hägn. En stor del av medborgarnas inkomster tas in som 

skatt, samtidigt som en försvarlig del av medborgarnas utgifter täcks av offentliga bidrag 

(Rothstein 1997:49). 

Det är i förvaltningens verksamhet som politiken blir konkret, det är där som besluten skall 

förvandlas till faktiska åtgärder. Aldrig så vackra politiska målsättningar är oftast (men inte 

alltid) ointressanta om de inte omsätts i konkreta åtgärder. 

När statsvetare studerat relationen mellan politikernas styrningsförsök av förvaltningen, och 

förvaltningens faktiska verksamhet, har man ingalunda funnit någon perfekt överlappning. 

Webers tjänstemannaideal är inte verklighet. Förvaltningsapparaten har ofta ett betydande 

handlingsutrymme att förfoga över. Ibland lämnas det medvetet ett sådant utrymme av de 

politiska beslutsfattarna, ibland uppstår oavsiktligt eller kvarstår därför att politikerna är 

oförmögna att begränsa det. Därför är relationen mellan politiker och förvaltningens 

tjänstemän är ett centralt statsvetenskapligt problem. 

Läs 

1) Rothstein (kap. 1) i Rothstein (red.) 

2) Hague & Harrop, kapitel 13 

3) Sannerstedt i Rothstein (red.) 

4) Hill, kapitel 9-11 

Frågor 

a) Vilket intryck får du av tjänstemännens autonomi? Vilka faktorer försvagar respektive 

förstärker tjänstemännens autonomi? Vad krävs för att styrningen skall lyckas? 

b) Finns det några problem med att lämna handlingsutrymme till de tillämpande 

tjänstemännen? Diskutera för- och nackdelar ur ett demokratiperspektiv. 

c) Vad är policyprocessen? Vilka stadier består policyprocessen av? I vilka av stadierna är det 

främst tjänstemän som är aktiva, i vilka stadier dominerar politikerna? Vilket stadium brukar 

främst uppmärksammas i media? 

d) En särskild tjänstemannakategori där autonomi- och normproblemen är extra stora är 

närbyråkraterna. Vad är så speciellt med närbyråkrater och varför kan de vara svåra att styra 

för politikerna? 

Egna övningar 

Om förvaltningen känns abstrakt och svårbegriplig så rekommenderas ett besök på Sverige 

13

Direkt där du hittar en länksamling till alla svenska myndigheter och kommuner. 

Ett enkelt sätt att mäta storlek är i antal anställda. Jämför storleken på några myndigheter med 

storleken på departementen och storleken på riksdagsutskotten. Jämför exempelvis miljö- och 

jordbruksutskottet, jordbruksdepartementet och Statens jordbruksverk (välj själv, alla 

departement och verk redovisar dock inte antal anställda). Sök din information på riksdagens, 

regeringens och myndigheternas hemsidor. Vilka slutsatser kan du dra av ditt resultat? Betänk 

sedan att många myndigheter sorterar under ett och samma departement. 

Med tanke på förvaltningens handlingsfrihet är det motiverat att studera förvaltningen mer i 

detalj. Från att ha tittat på politikernas styrningsförsök av förvaltningen, måste vi därför gå 

över till att se på hur förvaltningen styrs och organiseras internt och sambandet mellan hur 

förvaltningen är organiserad och hur den löser sina uppgifter. Det finns många sätt att 

organisera förvaltningen. Olika lösningar förekommer i olika länder och inom skilda 

områden. Effekterna på förvaltningens funktionssätt varierar. Här bör vi särskilt se närmare på 

domstolarnas politiska betydelse. Den varierar mellan olika länder, och har i Sverige tenderat 

att öka i och med EU-medlemskapet. 

En annan intressant fråga är kommunernas och landstingens självständighet. Det lokala och 

regionala självstyret fyller i praktiken två olika funktioner. Dels är kommuner ett uttryck för 

en lokal demokrati där folkviljan på orten får komma till uttryck. I denna roll är det inte 

särskilt märkligt om olika kommuner kommer att bedriva sinsemellan olikartad verksamhet. 

Men dels fungerar kommuner i praktiken ofta som den statliga centralmaktens 

förvaltningsorgan på lokal nivå. Merparten av vad kommuner och landsting sysslar med är de 

av staten ålagda att utföra – en verksamhet som kan vara mer eller mindre hårt reglerad. 

Maktfördelningen mellan centralmakten och lokala och regionala organ varierar både mellan 

länder och över tiden. Vid en första anblick kan frågan verka ointressant, men i praktiken 

berör den enorma värden. Skall kommunerna själva få styra över exempelvis 

socialbidragsnivåer, skolornas läroplaner, bostadspolitik, resursfördelning till olika 

vårdformer inom sjukvården osv.? Vård-skola-omsorg, som varje anständig människa numera 

säger sig försvara, handlar genomgående om uppgifter som utförs av kommuner och 

landsting. Hur bör dessa regelverk utformas, och vilka frågor är egentligen lämpliga att 

överlämna till det lokala självbestämmandet? 

Förvaltningens stora självständighet reser också frågan om dess legitimitet. Är det 

demokratiskt försvarbart att tjänstemännen besitter ett så stort handlingsutrymme? Om det är 

svårt för politikerna att styra förvaltningen, vilka möjligheter har då medborgarna att påverka 

den? Dessa frågor behandlas av Rothstein. Rothstein diskuterar förvaltningens demokratiska 

legitimitet och hur den kommer att få olika grund beroende på hur implementeringen av 

besluten är upplagd. En speciell implementeringsmodell som särskilt förekommit i Sverige, 

och som anses ingå i det man kallar för den svenska modellen, är korporatism. 

En annan konsekvens av tjänstemännens handlingsutrymme är att de ofta ställs inför etiska 

dilemman. Det är långt i från alltid som det finns ett tydligt normsystem som tydligt reglerar 

hur tjänstemannen bör använda sin autonomi. Motstridiga krav kan komma från olika håll och 

försätta tjänstemannen i etiska dilemman. En fråga som måste ställas är i vilken utsträckning 

som lydiga tjänstemän utgör ett ideal eller ett hot. Kan självständigheten utgöra en garanti för 

att viktiga värden tillvaratas i den offentliga verksamheten, eller sätter den demokratin ur spel 

och skapar små furstendömen av godtycke i förvaltningen? 

14

Läs 

1) Hill, kap. 12-13 

2) Taube (kap. 9) i Mattson och Petersson (red.) 

3) Rothstein (kap. 3) i Rothstein (red.) 

4) Strandberg (kap. 10) i Mattson och Petersson (red.) 

5) Lundquist (kap. 6) i Rothstein (red.) 

6) Isberg (kap. 11) i Mattson och Petersson (red.) 

7) Sterzel (kap. 13) i Mattson och Petersson (red.) 

8) Hadenius, kap. 5 

Frågor 

a) Rothstein diskuterar olika strategier för att implementera ett politiskt beslut. Vilka samband 

ser du mellan implementeringsstrategi och legitimitetsgrund? 

b) Är det demokratiskt att domstolar kan ha politiskt inflytande? Hur vore det om politiken 

alltid stod över lagen? 

c) Hur skulle du vilja utforma det lokala och regionala självstyret i Sverige? Om det istället 

gällde Irak? 

d) Korporatismen har ansetts vara på tillbakagång under senare år. Är detta bra? Finns det 

några fördelar med korporatism eller är den förlegad och odemokratisk? 

e) Hur bör en tjänsteman agera om han uppfattar styrningen som omoralisk? Hur kan 

tjänstemannen agera? Vilka medel står till buds? 

Hit förväntas Du ha hunnit i Din inläsning före inlämningsuppgift 3! 

Även om det ofta är svårt att förändra förvaltningens funktionssätt så betyder inte det att det 

saknas försök på området. Under senare år har det rests kritik mot förvaltningens 

funktionssätt. Den har anklagats för att vara ineffektiv, inflexibel och för att inte vara 

tillräckligt tillmötesgående för medborgarnas önskemål. Kritiken har ofta byggt på 

ekonomiska teorier och förslag till lösningar, som ofta går under samlingsbeteckningen New 

Public Management har hämtats från det privata näringslivet. 

Vi skall här studera tre aktuella, delvis överlappande förändringstrender i förvaltningen: 

privatisering, decentralisering och New Public Management, som alla representerar försök att 

lösa problemen med den moderna förvaltningen. Både privatisering och decentralisering är 

mångtydiga termer. Den intuitiva betydelsen av privatisering är naturligtvis att flytta över en 

verksamhet från staten till det privata näringslivet. Detta kan emellertid göras på många olika 

sätt med skilda konsekvenser. Inte heller är det nödvändigtvis privata företag som övertar 

verksamheten. På samma sätt kan decentraliseringsbegreppet delas upp i flera dimensioner. 

Intuitivt betyder decentralisering att ansvaret för en verksamhet flyttas ned från centrala organ 

till lokala organ. Att flytta ned ansvar visar sig dock vid en närmare granskning vara något 

15

mycket mångtydigt, och decentralisering, och dess nära släkting dekoncentrering, innebär 

därför inte med säkerhet att det demokratiska inflytandet över verksamheten stärks. 

New Public Management (NPM) är en samlingsbeteckning på olika åtgärder, däribland 

privatiserings- och decentraliseringsreformer, som under senare år blivit populära bland 

administrativa reformatorer. Tankeskolan utgör ett uppbrott från det weberianska synsättet på 

byråkratin. NPM går ut på bryta de hierarkiska strukturer och orderkedjor som styrde de 

klassiska werberianska byråkraterna. Detta vill man ersätta med målstyrning (hellre än regel- 

och orderstyrning), decentraliserat verksamhetsansvar (hellre än centraliserat), konkurrens 

mellan olika producenter som medborgarna kan välja mellan (hellre än att varje del av 

förvaltningen har monopol på sin verksamhet). Inspirationskällan är det privata näringslivet, 

och förespråkare av NPM talar karaktäristiskt hellre om kunder än om medborgare och 

klienter. 

Läs 

1) Hague & Harrop sid. 301-303 

2) L. J. Lundquist (kapitel 10) i Rothstein (red.) 

3) Pierre i Rothstein (red.) 

Frågor 

a) Vilka fördelar och nackdelar finns det med privatisering och decentralisering? 

b) Finns det gränser för vilken typ av offentlig verksamhet som kan privatiseras? Vilka och 

varför? 

c) Vilka principiella skillnader finns det mellan en offentlig myndighet och ett privat företag? 

Sätter detta några gränser för vilka slags lösningar som är lämpliga att importera till staten 

från det privata näringslivet? 

Hittills har vi i stor utsträckning uppehållit oss vid ett enda skede i policyprocessen (vad var 

policyprocessen nu igen? Repetera!), nämligen implementeringen. Vi skall nu vidga 

perspektivet till att innefatta berednings-, besluts- och efterkontrollfasen. 

I beslutsfasen är budgetbesluten särskilt lämpliga att studera för att klargöra skillnaden mellan 

olika slags beslutsteorier. Budgetbeslutet är normalt sett det politiska årets absolut viktigaste 

beslut, såväl på riksnivå som på kommunal nivå. I budgetbeslutet står mycket stora värden på 

spel för de inblandade. Det är i budgeten som det egentligen avgörs vad statens begränsade 

resurser skall användas till, vad staten skall göra och inte göra. Det är dessutom ett 

synnerligen komplicerat beslut med så många faktorer att ingen aktör kan överblicka hela 

beslutsärendet. I litteraturen finner vi tre olika modeller för hur budgetbeslutet fattas: den 

rationalistiska, den inkrementalistiska och den anarkistiska modellen. Deras beskrivning av 

beslutsprocessen i fråga skiljer sig kraftigt åt. Vad frågan gäller är i vilken utsträckning beslut 

fattas genom rationella processer där beslutsfattaren ständigt inhämtar maximal information, 

jämför alternativ och väljer optimala alternativ, eller om beslutsprocesser snarare är 

slumpartade och sker genom tumregler och genvägar. 

En annan förvaltningsprocedur, som hör hemma i beredningsfasen, är planeringsprocesserna. 

Den klassiske weberianske byråkraten är verksam i implementeringsfasen och styrs av 

16

fastlagda regler. Emellertid är även tjänstemän mycket verksamma i beredningsfasen och 

arbetar med att förbereda politiska beslut och ta fram beslutsunderlag, t.ex. på departementen 

och myndigheterna. Tjänstemannens situation i beredningsfasen skiljer sig på avgörande 

punkter från den i implementeringsfasen. Att bereda beslut innebär i stor utsträckning att 

försöka förutsäga framtida, mer eller mindre kända effekter av olika beslutsalternativ. 

Arbetssituationen lämnar större utrymme för tjänstemannens egen kreativitet, arbetet styrs i 

större utsträckning av professionell kunskap än klara regler. 

All form av styrning, vare sig det handlar om att styra ett land eller en bil, kräver någon form 

av feedback, så kallad efterkontroll. Den styrande måste kunna bilda sig en uppfattning om 

styrningsförsöket lett till önskat resultat eller om förändringar av styrningen är nödvändiga. 

Den viktigaste politiska proceduren i efterkontrollfasen är utvärderingen. Utvärderingar 

framstår ofta felaktigt som en teknisk, neutral och okontroversiell verksamhet. De politiska 

effekterna av utvärderingar kan emellertid vara stora. Därför blir det en viktig fråga hur 

verksamheten skall utvärderas, vad som egentligen skall mätas och vilka kriterier resultatet 

skall värderas efter. 

Läs 

1) Hague & Harrop, kap. 17 

2) Hill, kap. 8 

3) Ahlbäck i Rothstein (red.) 

4) Ahlbäck i Mattson & Petersson (red.) 

Frågor 

a) I litteraturen förekommer ett antal modeller för hur beslut fattas. De viktigaste är: (i) 

Inkrementalism (eller s.k. marginalism). (ii) Rationalism. (iii) Mixed scanning. (iv) Garbage 

can. Vad är det för skillnad på modellerna? Är modellerna deskriptiva eller normativa, dvs. 

beskriver de hur beslut faktiskt fattas eller beskriver de hur beslut borde fattas? 

b) Utvärderingarnas betydelse kan sägas vara avhängig vilken styrmetod som används. Hur 

och varför? 


17

Moment 3: POLITIK OCH SAMHÄLLE 

Demokrati som politiskt system förutsätter medborgarnas aktiva deltagande. Demokratins 

andemening är att folket ska styra över sig självt. För att all makt ska kunna utgå ifrån folket 

(som det heter i den svenska regeringsformen) så måste folket ha möjlighet och viljan att delta 

i och påverka den politiska styrelsen. 

Den demokratiform som är klart dominerande (bland de etablerade demokratierna) i världen 

idag är den liberala representativa demokratin. Essensen i den representativa demokratin är att 

medborgarna i fria val och under fri debatt väljer mellan partier och enskilda partiföreträdare i 

fri konkurrens samt att en nationell styrelse bildas på basis av valutgången. Folket bestämmer 

inte det exakta innehållet i de politiska besluten utan endast vem/vilka de anser vara mest 

lämpade att fatta beslut å deras vägnar. Några av de viktigaste grundpelarna i den liberala 

demokratin är folksuveräniteten, yttrandefriheten och den politiska jämlikheten (att allas röst 

väger lika tungt). De liberala representativa demokratier som finns i världen idag ser dock 

ganska olika ut beroende på de olika institutionella lösningar som länderna har valt. Under de 

föregående momenten på kursen har ni redan varit inne på bland annat olika former av 

maktdelning (horisontellt och vertikalt) samt olika kammarsystem. Vi ska här ägna ytterligare 

tid åt distinktionen presidentialism och parlamentarism, för att sedan komma in på 

valsystemens utformning och konsekvenser. 

Vilken roll spelar då valet av styrelseformer för medborgarnas politiska deltagande och 

inflytande? Ett lands statsskick – styrande principer och institutioners utformning – anger 

spelreglerna för det politiska livet. Som i andra sammanhang så spelar dessa regler en 

betydande roll för huruvida medborgarna motiveras att delta liksom för de strategier som 

deltagarna använder för att uppnå sina mål. Detta innebär att om vi vill förstå hur (eller varför 

inte) individer och grupper agerar för att utöva politiskt inflytande så bör vi ha kännedom om 

det politiska systemets institutionella uppbyggnad. En första fråga som demokratibyggare har 

att ta ställning är om systemet ska vara presidentiellt eller parlamentariskt, eller anta en 

blandform (såsom i semi-presidentiella Frankrike). 

Ett parlamentariskt system kallas ibland monistiskt eftersom folkviljan kommer till uttryck en 

gång i valet till den lagstiftande (legislativa) makten. Medborgarna i ett parlamentariskt 

system har med andra ord en huvudsaklig kanal för inflytande på nationell nivå. Det parti som 

vinner en majoritet av rösterna bildar regering och är sedan ansvarigt inför parlamentet. Om 

inget parti får egen majoritet bildas någon form av koalitionsregering. Ett parlamentariskt 

system karaktäriseras av en sammansmältning av makten eftersom regeringens politik kräver 

riksdagens stöd. I ett presidentiellt system eftersträvas en maktdelning mellan den lagstiftande 

och den verkställande (exekutiva) makten, varför separata val hålls till dessa båda instanser. 

Detta innebär att folkviljan tillåts komma till uttryck i två olika val. I ett presidentiellt system 

kan olika partier med andra ord inneha den lagstiftande respektive den verkställande makten. 

Den direktvalde presidenten leder det verkställande arbetet och utnämner övriga 

regeringsmedlemmar. Till skillnad ifrån det parlamentariska systemet så är presidenten 

(regeringschefen) direkt och ensam ansvarig inför väljarna, inte inför parlamentet. 

Inom statsvetenskapen finns en ganska omfattande litteratur och debatt om vilka 

konsekvenserna av presidentialism och parlamentarism är. Det råder delade meningar om 

systemens effekter och huruvida man ställer sig positiv eller negativ till respektive system 

beror i stor utsträckning på vad det är man värdesätter. I ett presidentiellt system har den 

18

legislativa och den exekutiva makten olika legitimitetskällor, dvs. de är ansvariga inför olika 

folkviljor. När valen har resulterat i skilda majoriteter så kan dödlägen eller låsta positioner 

mellan presidenten/regeringen och den lagstiftande församlingen uppkomma såväl i 

lagstiftnings- som i budgetfrågor. Risken är att statens handlingsförmåga minskar. I ett 

parlamentariskt system däremot så måste regeringen löpande förankra sina politiska beslut 

hos en majoritet i riksdagen och därmed vara lyhörd inför denna. Eftersom stöd krävs så 

kommer partierna och partiernas enighet att spela en större roll än i ett presidentiellt system 

där presidenten tenderar att väljas lika mycket i form av person som partitillhörighet. I 

parlamentariska system spelar typen av valsystem – på grund av valens effekter på 

regeringsbildningen – en betydande roll för hur enkelt/svårt det är för regeringen att få stöd 

för sin politik i parlamentet. 

I en representativ demokrati är de allmänna valen – av presidenten och de folkvalda 

församlingarna – oerhört centrala eftersom valen är det främsta instrument där folkviljan kan 

komma till uttryck. Det finns en rad olika varianter av valsystem med betydande 

konsekvenser bl.a. för utformningen av partisystemet. Den vanligaste distinktionen när man 

talar om valsystem brukar vara mellan majoritetsvalsystem och proportionella system. 

Huruvida man föredrar det ena systemet eller det andra beror på vad det är man vill uppnå. I 

majoritets- eller pluralitetsvalsystem så tenderar ett tvådelat partisystem att uppkomma. 

System där ”vinnaren tar allt” (”first past the post”) motiveras ofta med att ansvarsutkrävande 

underlättas och att stabila och handlingskraftiga majoriteter skapas. Det parti eller den 

kandidat som vinner i ett majoritetsvalsystem har inte nödvändigtvis mer än hälften av 

väljarnas stöd. Med ett proportionellt valsystem så eftersträvar man att ge varje parti det antal 

mandat som motsvarar partiets andel röster. Dessa val resulterar därmed ofta i flerpartisystem. 

Om majoritetsvalsystem värnar stabilitet och ansvarsutkrävande, så värnar det proportionella 

systemet en bättre återspegling av folkviljan (rättvis representation). Vid utformning av 

valsystem så tas även en rad andra hänsyn vilka har effekter för partiväsende, 

regeringsbildning och representativitet, bland dessa återfinns storlek på valkretsar, trösklar, 

person- eller listval, metod för mandattilldelning etc. Det har visat sig att proportionella val 

med flermansvalkretsar är mer gynnsamma än majoritetsval med enmansvalkretsar när det 

gäller representation av politiskt marginaliserade grupper. 

Även i dagens representativa demokratier så finns det direktdemokratiska inslag – dvs. 

tillfällen då medborgarna själva fattar besluten. Det vanligaste direktdemokratiska inslaget är 

folkomröstning. Folkomröstningar kan tillkomma på folkligt initiativ eller institutionellt 

initiativ, ibland kräver även konstitutionen att folkomröstningar ska hållas. I vissa fall är 

folkomröstningar enbart av rådgivande karaktär i andra är de beslutande (eller snarare 

beslutskontrollerande eftersom folket har att ställning till ett beslut). Folkomröstningar 

tillämpas ofta vid centrala politiska ställningstaganden, såsom konstitutionella förändringar, 

eller moralfrågor. En högaktuell fråga i detta sammanhang är huruvida man i olika EU-länder 

kommer att hålla folkomröstningar om EU:s nya författning. 

Läs 

1) Hadenius, kap. 1 (s. 9-15), kap. 3-4 

2) Karvonen, kap. 3-4 

3) Mattson & Petersson (kap. 1), i Mattson & Petersson (red.) 

4) Hermansson (kap. 4), i Mattson och Petersson (red.) 

5) Möller (kap. 5), i Mattson & Petersson (red.) 

6) Petersson (kap. 14), i Mattson & Petersson (red.) 

19

7) Hague & Harrop, kap. 9 

Frågor 

1. Vilka vägval och principer ligger bakom parlamentarism kontra presidentialism? Av vilka 

anledningar har det presidentiella systemet ansetts problematiskt för konsolidering av 

demokrati? 

2. Vad är utmärkande för semipresidentiella system? 

3. Lijphart är förespråkare för en så kallad ”consociational democracy” eller 

samarbetsdemokrati. Denna form är särskilt lämplig för länder med framträdande etniska 

skiljelinjer. Hur skiljer sig detta system ifrån strikt parlamentariska och presidentiella system? 

4. Vad brukar lyftas fram som majoritets- resp. proportionella valsystems styrkor och 

svagheter? Vilket stöd får dessa antaganden i empiriska undersökningar? På vilka olika sätt 

anses proportionella resp. majoritetsvalsystem påverka medborgarnas deltagande? 

Givet att medborgarna inte längre är direkt involverade i att fatta de politiska besluten, hur 

kan tanken om folkstyre förverkligas? I representativa demokratier styr medborgarna 

framförallt genom att rösta i allmänna val. I de flesta demokratiteorier så är politisk jämlikhet 

ett kärnvärde och i den representativa demokratin omsätts principen i den allmänna rösträtten, 

en röst per person. Genom en rad andra politiska och medborgerliga rättigheter, såsom 

organisations-, opinions- och yttrandefrihet, så etableras viktiga grundförutsättningar för att 

medborgarna ska kunna skapa sig uppfattningar och ta ställning i politiska frågor. I den 

svenska socialdemokratin så har frågor om sociala och ekonomiska rättigheter också getts 

stort utrymme när det gäller hur politisk jämlikhet (i en vidare bemärkelse) ska kunna uppnås. 

Den huvudsakliga kanalen för majoriteten av medborgarna att delta politiskt och utöva 

inflytande över politikens utformning är alltså att rösta. Genom processen som föregår valet 

(valkampanjer, partiledardebatter, mediebevakning etc.) och själva röstproceduren har 

medborgaren att ta ställning till vilket parti som bedriver en politik som i breda ordalag 

överensstämmer med hans eller hennes åsikter. Att använda sin rösträtt innebär därmed att 

man som medborgare är med och sätter såväl den breda dagordningen för kommande 

mandatperiod som ramarna för den typ av lösningar som kommer att sökas på prioriterade 

frågor och problem. Eftersom medborgare ofta tar ställning till redan definierade partiprogram 

och eftersom det går flera år mellan valen så anses det inflytande som medborgare kan utöva 

genom allmänna val vara begränsat. Dessutom har de folkvalda autonomi när det gäller vilka 

frågor de prioriterar och driver som valda. Det finns de som framhåller att valen har en 

avsevärd större betydelse än vad det kan förefalla, eftersom de som blir valda, i kommande 

val, måste stå till svars för vad de har uträttat. Om vallöftena inte infrias kan makthavarna inte 

räkna med att bli omvalda – detta brukar i statsvetarspråk kallas för ”the law of anticipated 

reactions”. Att valen är återkommande innebär alltså att folket kan utkräva ansvar av 

beslutsfattare och regering för den politik som har förts. De allmänna valen är därmed en 

viktig kanal för ansvarsutkrävande. 

I en demokrati så utgör de politiska partierna den huvudsakliga länken mellan väljare och 

beslutsfattare. Det är partiernas uppgift att sammanväga och artikulera de intressen som finns 

representerade i samhället. Till skillnad från intressegrupper, organisationer eller sociala 

rörelser som driver en viss grupps frågor, så är det partiernas ansvar att ge politiken ett 

20

sammanhang över sakområden, beslutsnivåer och tidsperioder, dvs. att ta ett samlat grepp på 

samhällets utveckling. Partierna har också en viktig uppgift att fylla som opinionsbildare och 

informationsförmedlare mellan valen. Hur väl politiska partier lyckas uppfylla de åtaganden 

som traditionellt har ålagts dem är en empirisk fråga. Hur framträdande roll de politiska 

partierna har i olika länder är dessutom tätt förbundet med statsskickets utformning. I de 

västeuropeiska parlamentariska demokratierna är ”party government” den rådande modellen, 

vilken ger de politiska partierna en central ställning. 

I etablerade demokratier kan valdeltagandets storlek och fördelning ses som en indikator på 

medborgarnas politiska intresse. Det är dock så att det politiska systemets institutionella 

utformning och funktionssätt, liksom rådande socioekonomiska förhållanden i en rad 

avseende villkorar (val)deltagandet. Under de senaste decennierna har valdeltagande visat en 

neråtgående trend. Olika anledningar till ett sjunkande valdeltagande som brukar nämnas är 

bl.a. att distansen mellan de politiska partierna och folket har ökat och att de traditionella 

politiska skiljelinjernas relevans för yngre generationer har minskat. Att ett sjunkande 

valdeltagande skulle återspegla ett minskat politiskt intresse ifrågasätts. Undersökningar tyder 

på att medborgarnas politiska engagemang istället tar sig nya uttryck. 

Vad är det då som har gett upphov till de olika partiväsenden som vi ser runt om i världen? 

När vi diskuterade olika typer av valsystem såg vi att dessa tenderar att ha omedelbara 

effekter på antalet partier som har en reell chans att vinna representation och tävla om makten. 

När det gäller vad eller vem partierna företräder så baserar sig detta i regel på grundläggande 

konfliktlinjer som finns, eller historiskt har funnits, i samhället. Socioekonomiska, etniska, 

religiösa (eller stat/kyrka) och regionala klyftor anses vara universella konfliktlinjer som 

ligger till grund för konkurrens och konflikt i samhället. Det är utmed dessa klyftor som olika 

partier traditionellt har bildats. Sammanfallande konfliktlinjer (exempelvis när klass, etnisk 

tillhörighet och geografisk koncentration sammanfaller) anses utgöra ett hot mot en stabil 

demokrati, emedan överbryggande (”cross-cutting”) konfliktlinjer tenderar moderera 

konflikter i samhället. 

Frågan om huruvida partisystemen (fr.a. i de etablerade demokratierna) är bestående har 

aktualiserats på senare år. Partisystemen har förändrats då nya partier har vuxit fram, framför 

allt på yttersta höger- och vänsterkanten. De gröna partierna lyckades etablera sig i vissa 

länder på 1980-talet. Målet var att lyfta fram miljöhänsynen som en motvikt till betoningen på 

tillväxt och konsumtion. Det har även skett en framväxt av lokala partier och s.k. 

protestpartier (nu senast i form av Junilistan). Hadenius hävdar därmed att ”partilandskapet 

har tinat upp”, men upptiningen till trots så tenderar den klasspolitiska skiljelinjen att bestå. 

Partier som företräder nya frågor eller intressen positionerar sig, mer eller mindre frivilligt, på 

vänster-höger skalan. Undantaget är nationalistiska eller främlingsfientliga partier. Hague & 

Harrop., å andra sidan, ifrågasätter höger-vänster dimensionens fortsatta dominans. De 

förändringar som sker gäller inte endast partisystemen utan även förändringar inom 

partiorganisationen. Den typ av parti som varit dominerande i Västeuropa under 1900-talet 

har varit det s.k. masspartiet vilket har karaktäriserats av ett stort medlemsantal, god 

förankring i samhället, sammanhållning kring partilinjen och där de folkvalda har valts på 

basis av sin partitillhörighet. De gröna partier som på senare tid har bildats eftersträvar en mer 

rörelseinriktad partiform där hierarki och ledarskap tonas ner till fördel för medlemmarnas 

deltagande. 

Under stora delar av 1900-talet har partierna spelat en framträdande roll i att mobilisera 

medborgarna och att representera medborgarnas intressen i den politiska processen. Partiernas 

21

framtida roll och dess förmåga att representera folket i dag är mycket omdiskuterat givet såväl 

minskande valdeltagande och partimedlemskap som minskande partiidentifikation. Den 

samhörighet med och lojalitet till ett och samma parti som tidigare funnits är i avtagande. 

Väljarna rör sig alltmer över partigränserna, även om så kallade blockgränser inte lika ofta 

överskrids. Trots att det förefaller som att distansen mellan medborgarna och de politiska 

partierna ökar så fortsätter partierna att spela en avgörande roll för politikens utformning. 

En fråga som vinner aktualitet i takt med att flertalet medborgare upplever sig distanserade 

från politiken och misstror makthavarna är politiskt ansvarsutkrävande. För att kunna värdera 

regeringens löpande arbete och hur väl regeringen lyckas uppnå sina politiska utfästelser 

genom den politik som bedrivs så måste det finnas institutioner som granskar regeringens 

arbete. Kontroll av den demokratiska beslutsprocessens kvalitet är också viktig. Ahlbäck 

understryker att det krävs bättre insyn och kontroll även av vad som händer i förvaltningen. 

Eftersom beslutsmakten inte längre är koncentrerad till de folkvalda utan viss beslutsmakt har 

delegerats till förvaltningens tjänstemän så blir de allmänna valen en otillräcklig mekanism 

för ansvarsutkrävande. Att granskningsarbetet av förvaltningen fungerar väl är i Ahlbäcks 

ögon särskilt centralt då det handlar om den ”del av det offentliga maktutövandet som vi som 

enskilda medborgare dagligen kommer i kontakt med”. (2001:286) Förutom de institutioner 

som Sterzel och Ahlbäck tar upp i sina diskussioner av granskningsmakten så spelar även 

media en betydande roll när det gäller att granska politiker, tjänstemän och konsekvenserna av 

den politik som förs. 

Läs 

1) Hadenius, kap. 6 (särskilt s. 154-194) 

2) Hague & Harrop, kap. 7, 9 (s. 156-165), 11 

3) Ahlbäck (kap. 11), i Rothstein (red.) 

4) Sterzel (kap. 13), i Mattson & Petersson (red.) 

Frågor 

1. I ett jämförande perspektiv – hur ser partiväsendet ut (konstellation, uppbyggnad, 

samhällsförankring etc.) i Sverige (Västeuropa) respektive USA? Hur pass framträdande roll 

spelar partierna i politiken? Hur kan skillnaderna förklaras? 

2. Vilka förklaringar finns till att väljare idag inte längre identifierar sig särskilt starkt med ett 

visst parti? På vad baserar sig väljarnas ställningstagande i valen när de röstar idag? Vilka är 

konsekvenserna ur ett demokratiskt perspektiv av att partiernas medlemsantal sjunker och att 

distansen mellan partier och folket ökar? 

3. Vilka faktorer påverkar valdeltagande? 

4. Vad menas med ansvarsutkrävande? Vilka är förutsättningarna för att folket på ett effektivt 

sätt ska kunna utkräva ansvar för den politik som bedrivs? Vilka institutioner och mekanismer 

finns det för att granska den offentliga verksamheten och utkräva ansvar i vår svenska 

kontext? Vilka förhållanden försvårar ansvarsutkrävande i samtida demokratiska system? 

5. Hague & Harrop diskuterar en rad förändringar som har skett när det gäller såväl typer av 

medier som medias situation. Fundera över vad dessa förändringar innebär när det gäller 

medias roll som granskare av makten och förd politik? 

22


Observera att här sker ett trendbrott i jämförelse med läsanvisningarna tidigare på kursen. 

Istället för att det finns två sektioner med påföljande frågor så följer istället endast ett längre 

avsnitt där frågor om det civila samhället, socialt kapital och politiskt deltagande tas upp. 

Tätt sammanbundet med medborgarnas roll i demokratin och politiskt deltagande är teorier 

om politisk kultur och socialt kapital. Ett lands politiska system är inbäddat i en social och 

kulturell kontext. För att förstå hur ett politiskt system fungerar anses det viktigt att inte bara 

känna till något om landets formella politiska institutioner (såsom valsystem, partisystem, 

lagstiftning etc.) utan också om dominerande värderingar, normer och seder vilka tenderar att 

återspeglas i den politiska kulturen. I Hague & Harrop (s. 89) definieras politisk kultur som 

”the sum of the fundamental values, sentiments and knowledge that give form and substance 

to political processes.”(definitionen är Pye’s) Ett annat vanligt förekommande sätt att 

definiera politisk kultur är som medborgarnas syn på det politiska systemet och på sin egen 

roll i detta system. Robert Putnams studie ”Making Democracy Work” (1993) är en välkänd 

studie på området. Putnam undersöker hur de regionala regeringar som infördes i Italien på 

1970-talet fungerar. Han kommer i sin studie fram till att trots att regeringarna till struktur och 

formella maktbefogenheter är lika så fungerar de väldigt olika. I de regioner som präglas av 

jämlikhet, samarbete och tillit mellan människor och ett tätare föreningsliv så lyckades 

regeringarna bättre såväl med att utforma som att implementera innovativa policys. Putnam 

drar därmed slutsatsen att ett starkt socialt kapital och en medborgaranda är av avgörande 

betydelse för politiska institutioners effektivitet och stabilitet. 

Studier av socialt kapital och politisk kultur (med början i Almond och Verba 1963) 

understryker ofta vikten av medborgerligt deltagande för demokratin. Genom engagemang i 

det civila samhället, genom att vara med i organisationer eller föreningar, kan medborgare 

formulera och ventilera sina åsikter, få tillgång till information, lära sig att samarbeta och som 

kollektiv kraft utöva inflytande på politiken. När det finns en reell möjlighet att utöva 

inflytande så tenderar förtroendet för det politiska systemet att öka. Interaktion med andra 

individer i samhället är samtidigt en betydelsefull grogrund för tillit, samarbete, 

ansvarstagande och tolerans. Enligt Almonds & Verbas kulturteori är det dock viktigt att det 

råder en balans mellan att folk engagerar sig för att uttrycka sina åsikter och det utrymme som 

politiska ledare behöver för att kunna fatta beslut som går på tvärs med vissa gruppers 

intressen. 

Kulturteorier kritiseras ofta på grund av tendensen till determinism och stereotypa 

resonemang. Å ena sidan tenderar de väsentliga skillnader som alltid finns i ett samhälle att 

osynliggöras när generaliserande uttalanden görs om ett lands politiska kultur. Å andra sidan 

väcks frågan vad de kulturteoretiska resonemangen innebär för länder som inte präglas av 

utbrett föreningsliv, jämlikhet, ömsesidig respekt och tillit? Kan demokrati inte konsolideras 

och fungera effektivt i dessa länder? Kritiken har bemötts genom att hävda att den politiska 

kulturen är föränderlig. Den är inte beständig utan omformas över tid. Det råder en ömsesidig 

23

påverkan mellan politisk kultur och politiska institutioner: en medborgarkultur bidrar till 

demokratins stabilitet och effektivitet, men en nyetablerad demokrati kan genom en effektiv 

politik och/eller ekonomisk utveckling skapa förtroende för det politiska systemet. En 

demokratisk politisk kultur kan på längre sikt skapas av ett välfungerande demokratiskt 

politiskt system. 

Det civila samhället ges en framskjuten roll i diskussionen ovan eftersom det i stor 

utsträckning är i det civila samhället som det demokratiskt viktiga sociala kapitalet skapas. 

Vad avses då med begreppet ”det civila samhället”? Ett vanligt sätt att definiera det civila 

samhället är som den sfär av organiserat liv som finns mellan staten och familjesfären. I det 

civila samhället så går medborgare samman för att nå gemensamma mål. Utmärkande drag för 

grupper, organisationer och nätverk i det civila samhället är att deltagandet är frivilligt och att 

aktörerna är autonoma från staten. Det kan röra sig om kultur- och idrottsföreningar, 

studiecirklar, miljöorganisationer, fackföreningar etc. Ett starkt civilsamhälle är av stor 

betydelse för demokrati i flera olika avseenden. Bland de viktiga politiska funktioner som det 

civila samhället fyller i en demokrati återfinns att vara en motmakt till eller ett kontrollorgan 

av statsmakten, att stimulera folkligt deltagande och interaktion, att vara fora för debatt, 

utbyte av idéer och kritiskt tänkande, att artikulera intressen (som alternativ till de politiska 

partierna) och att skola framtida politiska ledare. Inom demokratiseringsforskningen har 

studier av det civila samhället intagit en framträdande position. Bl.a. finns en bred diskussion 

kring den roll som det civila samhället spelar i processer som föregår auktoritära regimers 

sammanbrott. 

När statsvetare talar om politiskt deltagande vad menar de då? De finns en bred och pågående 

diskussion om hur politiskt deltagande bör definieras. Hague & Harrop (2004:123) definierar 

politiskt deltagande som de olika aktiviteter som individer företar sig för att utöva inflytande 

över vem som bestämmer/regerar eller över de beslut som fattas av dem som styr. I detta 

ligger att politiskt deltagande kan anta många olika former, det är snarare målet, dvs. politisk 

påverkan som är definierande. Att vara politiskt representerad till följd av att medborgaren 

tillvaratagit rätten att rösta är som flera gånger betonats en huvudsaklig kanal för 

medborgerligt inflytande. Det är dock inte den enda inflytandekanalen. Att det finns 

alternativa sätt att delta är särskilt centralt för dem som inte upplever sig vara representerade 

av de partier eller kandidater som ställer upp i valen. 

Vad finns det då få alternativa sätt att påverka utformningen av politiken? Hur organiserar sig 

medborgarna? Vilka är de som tenderar att organisera sig? I vilka skeden av policyprocessen 

finns det möjligheter att delta? Vilken är trenden när det gäller politiskt deltagande? 

Om vi håller oss till vad som kallas det politiska samhället ytterligare ett tag så kan 

medborgarna givetvis vara med och påverka som partimedlemmar (eller som bidragsgivare 

till partier vilket är vanligt i USA). Partiets interndemokratiska uppbyggnad liksom den 

enskildes grad av engagemang påverkar i vilken utsträckning man kan vara med och forma 

partiets politiska linje. Genom partimedlemskap finns förutsättningar för att slutligen stå som 

kandidat till de allmänna valen eller inneha viktiga poster inom partiet. Likaså kan man vara 

aktiv genom att delta i valkampanjer. Utan att vara partimedlem kan man även delta genom 

att gå på politiska möten, ta kontakt med politiker eller skriva på petitioner eller upprop. Till 

vad som, något stereotypt, brukar kallas konventionellt politiskt deltagande kan vi även lägga 

att skriva artiklar och insändare i tidningar. Från 1960-talet och framåt började mindre 

konventionella former för deltagande att användas i allt större utsträckning. Missnöje, eller 

önskan om påverkan och förändring, omsattes i handling i form av strejker, demonstrationer 

24

och bojkotter. Nya sociala rörelser har bildats kring frågor, problem eller identiteter som 

saknar representation och röst i traditionella politiska fora. 

Idag är majoriteten av befolkningen inte medlemmar i något parti, utan de som har tillräckliga 

resurser finner andra vägar att på egen hand eller genom organisering med andra att driva 

eller ge röst åt olika frågor. Det kan här vara viktigt att poängtera att många försök att påverka 

politikens utformning i stora drag, eller enskilda frågor, inte alltid är direkt riktade mot den 

nationella beslutsfattandeprocessen. Folk organiserar sig ibland för att påverka den allmänna 

folkliga opinionen snarare än den politiska beslutsfattandeprocessen i sig. Målet kan, i 

förlängningen, vara en förändrad inriktning på politiken på ett visst sakområde eller i en viss 

fråga. Andra gånger kan avsikten vara att påverka och förändra människors attityder utan att 

involvera traditionella politiska aktörer (en strategi som brukas av s.k. nya sociala rörelser). I 

Peters kursmoment har ni varit inne på att tjänstemän i förvaltningen har stor del i såväl 

utformning som implementering av politiska beslut – ramlagstiftning lämnar dessutom 

utrymme för lokala lösningar. Intressegrupper söker ofta politisk påverkan genom dialog med 

och påtryckningar gentemot förvaltande instanser. I Sverige har försök med brukarstyrelser, 

där föräldrar och lärare etc. deltar i utformningen av hur skolverksamhet eller dagis ska 

bedrivas. 

När man talar om intresse- eller påtryckningsgrupper avses i regel ganska välspecificerade 

grupper som är relativt autonoma från regeringen och/eller de politiska partierna och vars mål 

är att påverka offentlig policy. Till skillnad från löst sammanhållna rörelser så tenderar 

intressegrupper att vara mer formaliserade. Till intressegrupper brukar 

arbetsgivarorganisationer, konsument- och fackföreningar räknas, liksom andra organisationer 

som företräder specifika yrkesgrupper eller som driver enskilda sakfrågor. Intressegrupper 

som fokuserar på ett begränsat sakområde eller en viss fråga kan ofta utöva ett påtagligt 

inflytande genom att använda massmedia (exempelvis för att föra upp frågor på 

dagordningen), tjäna som sakkunniga i utredningar, ha representanter i kommitté- eller 

remissväsende etc. På så sätt kan dessa aktörer/intressen vara med och definiera såväl vad 

som utgör ett problem liksom hur man ska gå tillväga för att tackla det. En förutsättning för 

att kunna ta del på detta vis är att policyprocessen är såväl relativt öppen som transparent. När 

samarbeten mellan delar av staten och intressegrupper är av systematisk karaktär brukar man 

tala om funktionell representation (till skillnad från väljarrepresentation). I USA har 

begreppet ”järntrianglar” använts som metafor för det speciella (ofta exklusiva) samarbete 

som funnits mellan ett visst departement, motsvarande utskott i den folkvalda församlingen 

och vissa intressegrupper. Det hävdas dock att så kallade policynätverk eller ”policy 

communities” håller på att ersätta dessa järntrianglar. I nätverken, i motsats till järntrianglar, 

anses öppenheten för olika aktörer att delta med sin expertis och kunskap vara större. Givet att 

policynätverk, med sin flexibla och ibland otydliga karaktär, spelar en mer framträdande roll 

så aktualiseras viktiga demokratiska hänsyn såsom ansvarsutkrävande och vilka som bereds 

eller vinner tillträde till dessa nätverk. 

Att medborgarna deltar genom att organisera sig i grupper, organisationer och nätverk med 

bas i det civila eller ekonomiska sfärerna är vanligt förekommande i de flesta etablerade 

demokratier. Syftena med organisering kan vara mer eller mindre politiska. Värdet för den 

enskilde individen och för samhället eller demokratin av att delta och organisera sig ligger 

inte bara den politiska kraft detta skapar. Det betonas alltmer att gemensamt agerande 

visserligen är centralt för den enskildes känsla att man kan påverka, men också för att skapa 

mellanmänskligt förtroende, ömsesidig respekt/tolerans och förståelse för att man kan vara av 

olika åsikt. Ett utbrett deltagande kan dessutom generera en känsla av samhörighet och i 

25

förlängningen ett ansvar för denna gemenskap. 

Genom kollektivt agerande får medborgaren större genomslagskraft. Ett flertal 

undersökningar pekar dock på ett allvarligt problem med deltagande. Deltagande utöver valen 

tenderar att vara mycket ojämlikt och ju intensivare eller mer resurskrävande deltagandet blir 

(många gånger med ett större faktiskt inflytande som följd) ju färre är det som deltar. 

Dessutom utgörs denna minoritet ofta av dem som redan tar till vara sin rätt att röst och är 

resursstarka i termer av utbildning, inkomst, yrke etc. Representativiteten blir ett problem – 

det som redan har goda möjligheter att utöva inflytande skaffar sig ännu mer genom att 

organisera sig, utöva lobbying etc. 

Långt ifrån alla grupper och intressen i samhället har samma förutsättningar för att kunna 

organisera sig. Resursskillnader i fråga om reda pengar, men också om tid, utbildning, 

information, kontakter har avsevärd inverkan. De problem som grupper stöter på när det 

gäller organisering kan också relateras till jämställdhetsproblem, rasism, diskriminering av 

homosexuella och invandrare etc. För vissa av dessa grupper kan finansiella resurser och 

kontakter vara problematiskt, men det kan också möta andra former av motstånd. Att driva 

frågor som utmanar rådande normer och värderingar har visat sig svårt. Likaså är steget från 

organisering till inflytande inte självskrivet. Specifika snarare än relativt allmänna intressen 

har lättare för att organisera sig, samla underlag i form av information och känna till var i 

beslutskedjan en intervention har störst verkan. Att ekonomiskt starka intressen och aktörer 

har ett allt större inflytande över politiken får somliga att ifrågasätta om politiken är på väg att 

domineras av mäktiga särintressen snarare än av medborgarna i allmänhet. 

De slutsatser som dras utifrån att den stora massan av medborgare tenderar att delta i liten 

utsträckning, pga. politiskt ointresse eller bristande resurser, är av olika slag. Å ena sidan 

hävdas det att eftersom deltagande utöver valen kan undergräva den politiska jämlikheten så 

bör det begränsas. Ett ökat och utbrett deltagande kan även vara negativt ur 

effektivitetshänseende eftersom det sinkar beslutsfattandeprocessen. Utifrån samma 

information, dvs. sjunkande deltagande och attityder som signalerar politisk likgiltighet, drar 

andra slutsatsen att det är det politiska systemet som i olika avseenden är bristfällighet – 

politikens otillgänglighet och brist på insyn, avsaknad av diskussionsfora, bristande debatt 

och information och/eller obsoleta deltagandeformer. För att komma till rätta med brist på 

politikerförtroende och såväl ett sjunkande som ojämlikt deltagande bör förutsättningarna för 

deltagande, inflytande och ansvarsutkrävande kritiskt granskas. Under 1990-talet är det bland 

annat deliberativa demokratiteoretiker som har fokuserat på hur den representativa 

demokratin kan revitaliseras. 

Som avslutning på denna del om medborgarnas plats och roll i demokratin så ska vi återknyta 

till det som avslutade första kursmomentet, nämligen internationalisering. I kapitel 6 

diskuterar McCormick några av de utmaningar och möjligheter som EU-projektet innebär för 

demokratin och för medborgarnas deltagande. Vad menas med att EU lider av ett 

demokratiskt underskott och hur påverkar detta medborgarnas politiska engagemang och 

inflytande? Vad för förändringar diskuteras för att komma till rätta med det demokratiska 

underskottet? Varför anses inte ett stärkande av Europaparlamentet i sig vara en lösning på de 

demokratiska problemen? 

26

Läs 

1) Hague & Harrop, kap. 6-8, 10 

2) Hadenius, kap. 2 (s. 40-45), 3, 6 (s. 141-160, 195-208), 7 (särskilt 227-242) 

3) Hill, kap. 2-8 

4) McCormick, kap. 6 

Frågor 

1) Varför anses politiskt deltagande, utöver att rösta i valen, viktigt? 

2) Vilka faktorer (kan vara av mycket varierande slag – institutionellt, resursmässigt, 

strukturellt m.m.) påverkar individers och gruppers möjligheter till politiskt deltagande och 

inflytande? 

4) Vilka typer av initiativ och idéer diskuteras i litteraturen när det gäller att skapa förnyat 

intresse för politik och att förbättra politikens förankring hos medborgarna? 

5) Det är vanligt att en demokratiseringsprocess delas in i olika (ofta överlappande) faser. 

Vilka är dessa faser och vilken roll kan det civila samhället spela i dessa olika faser? 

6) Vilka utmaningar ställs demokratiserande länder inför när det gäller deltagande? 

7) Vilka typer av aktörer spelar en framträdande roll i policyprocessens olika delar? På vilka 

olika sätt och i vilka delar av policyprocessen kan och försöker medborgare/grupper påverka 

politikens utformning? 

8) På vilka olika sätt spelar media roll i politiskt beslutsfattande och för demokratin? Hague & 

Harrop tar upp en rad förändringar/trender i media och kommunikation – reflektera över vad 

dessa förändringar har för demokratiska för- och nackdelar. 


27

ORDLISTA 

Demokratiskt underskott 

Diskussionen om demokratiskt underskott är en diskussions som framförallt gäller EU. 

Många hävdar, dock inte alla, att EU har ett demokratiskt underskott. Detta underskott kan ha 

flera orsaker men det vanligaste är att beslutsfattandet i EU görs av personer som man inte 

kan utkräva ansvar av samt att det finns små möjligheter för europeiska medborgare att 

påverka besluten som fattas. I EU är parlamentet direktvalt, men parlamentets befogenheter i 

beslutsfattandet är mycket begränsat och deras makt är inskränkt jämfört med nationella 

parlament. Istället är det kommissionen och ministerrådet som är de viktiga aktörerna i detta 

avseende. Ministerrådet kan man indirekt rösta bort eftersom det består av nationella ministrar 

men de kan inte ställas direkt till ansvar, som man t.ex. kan göra i Sverige vid val till 

riksdagen. Det finns mycket få möjligheter att direkt eller indirekt ställa kommissionen till 

ansvar. Under senare år har dock parlamentet fått utökad makt på detta område men 

maktförhållandet är fortfarande ojämlikt till fördel för ministerrådet och kommissionen. 

Horisontell maktdelning 

Maktdelningen mellan den exekutiva, den legislativa och den juridiska makten. Exempelvis 

kan idealtyperna presidentialism och parlamentarism visa intressanta skillnader i 

maktdelningen. En parlamentarisk demokrati karaktäriseras av ömsesidigt beroende, i vilken 

den exekutiva makten måste ha förtroende från en majoritet i parlamentet och kan tvingas 

avgå om de förlorar en förtroendeomröstning. En presidentiell demokrati karaktäriseras av 

ömsesidigt oberoende både den exekutiva och den legislativa makten har ett mandat från 

väljarkåren som ligger till grund för dess legitimitet. Detta kallas den duala demokratiska 

legitimiteten. Presidenten (exekutiva makten) väljs för en bestämd mandatperiod och kan inte 

tvingas att avgå annat än under ytterst ovanliga omständigheter (riksrättsåtal). 

Idealtyp 

Ett slags teoretisk modell som inte försöker beskriva hur fenomenet X faktiskt är utan hur det 

mest renodlade av X skulle te sig, sedan må det vara hänt att några sådana renodlade fenomen 

inte existerar i verkligheten. Den mest kända idealtypen av alla är Webers ideala byråkrat som 

var perfekt neutral, följde regler noggrant, arbetade effektivt och bara tog instruktioner 

uppifrån. Sådana byråkrater är det ont om i verkligheten. Man använder idealtypen istället 

som en måttstock. Man jämför verkliga byråkratier med den ideala byråkratin för att se i 

vilken utsträckning och på vilka punkter de stämmer överens, ungefär som en linjal. 

Implementering 

Implementering är en central statsvetenskaplig term och står för processen när politiska beslut 

skall genomföras, omsättas i praktisk handling (samma term används inom andra områden, 

t.ex. datorprogrammering och managementlitteratur, men har då en delvis annan betydelse). 

Oftast är det förvaltningen som ansvarar för att implementera politiska beslut. I vissa fall är 

det den enskilde individen. T.ex. är det den enskildes ansvar att implementera lagarna genom 

att följa dem. Läs mer om implementering i Sannerstedt i Rothstein (red.). 

28

Konstitutionalism 

Konstitutionalism innebär en definition av de huvudsakliga politiska institutionerna, 

identifiering av vilka maktbefogenheter respektive institution har, samt beskrivning av 

relationen som råder mellan institutionerna. Etablerade regler och procedurer ligger till grund 

för politikens utformning och utövandet av makt. Förekomsten av en konstitution innebär 

dock ingen garanti för konstitutionalism. Konstitutionen omfattar vanligtvis tre områden; 

individens grundläggande fri- och rättigheter, den horisontella maktdelningen och den 

vertikala maktdelningen. 

Liberal demokrati 

I stort sett alla västerländska demokratier kan sägas vara liberala demokratier, kanske inte 

fullständigt men med stora inslag av den liberala demokratimodeller. Den liberala demokratin 

kännetecknas av att makten separeras mellan den beslutande, verkställande och dömande 

makten. Folket representeras av valda förtroendemän som välja i regelbundet återkommande 

val, s.k. representativ demokrati. Vidare är vissa fri- och rättigheter centrala, t.ex. 

yttrandefrihet, och dessa måste skyddas även om folkviljan skulle vilja förändra dem. Det 

skall dock påpekas att vilka fri- och rättigheter och eventuellt också resurser som bedöms som 

centrala eller nödvändiga skiljer sig åt mellan olika liberala skolor. Detta är grunddragen i den 

liberala formen av demokrati, men den kan förstås institutionaliseras på olika sätt. 

Styrning, styrningskedjan 

När politikerna fattar ett beslut har de normalt sätt för avsikt att beslutet också skall 

genomföras i praktiken. De vill styra samhället, förändra det i någon riktning. Eftersom 

politikerna är beroende av förvaltningen för att besluten skall genomföras så måste de styra 

förvaltningen så att förvaltningen vidtar de önskade åtgärderna. Vi får därmed en 

styrningskedja av modellen katten på råttan och råttan på repet. 

Politikerna försöker förmå förvaltningen att vidta önskade åtgärder genom 

förvaltningsstyrning. Förvaltningsledningen försöker i sin tur styra de egna tjänstemännen 

genom organisationsstyrning. De lägre tjänstemän som i praktiken ansvarar för att bedriva 

verksamheten, lärare, poliser, handläggare, försöker sedan åstadkomma de önskade 

åtgärderna genom samhällsstyrning. För att ett politiskt beslut skall bli verklighet krävs det att 

alla länkarna i styrningskedjan håller: förvaltningsstyrning --> organisationsstyrning --> 

samhällsstyrning. Läs vidare i Lundquist 1992 kapitel 3, se särskilt modellen på sidan 71. Det 

finns olika former av förvaltningsstyrning, se Lundquist 1992 sidan 78 - 81. Dessutom finns 

det olika precisionsgrad av styrningen. Ibland kommer mycket exakta regler för vad som skall 

göras, ibland formuleras endast vaga målsättningar för verksamheten, se Lundquist 1992 

sidan 81 - 86. (Lundquist, L. (1992) Förvaltning, stat och samhälle. Lund: Studentlitteratur) 

Vertikal maktdelning 

Maktdelningen mellan den nationella, regionala och lokala nivån. I centraliserade enhetsstater 

utövas den politiska makten i sista hand på den nationella nivån, även om lokala regeringar 

har vissa ansvarsområden och kan påverka implementeringen av centrala beslut. Det är den 

nationella regeringen som beslutar vilka befogenheter de lokala regeringarna har. 

Federationer däremot, är baserade på en konstitutionellt grundad maktdelningsprincip och den 

nationella regeringen kan aldrig frånta de lokala regeringarna deras befogenheter. I 

29

konfederationer finns den huvudsakliga makten hos de lokala enheterna utom på de specifika 

områden där de har överlåtit makten till den centrala regeringen. Enhetsstater anses skapa 

rättvisa emedan federalism gör det möjligt att anpassa politiken efter specifika behov, vilket 

också kan betraktas som ett rättviseargument. 

Webers tjänstemannaideal 

Den tyske sociologen Max Weber (1864-1920) är fader till den mest klassiska 

byråkratimodellen av alla. Weber beskriver den ideala byråkratin som ett finslipat hierarkiskt 

maskineri som svarar exakt, effektivt, opersonligt och neutralt på de politiska styrsignalerna. 

Webers modell är normativ och i viss utsträckning deskriptiv, det vill säga: Weber hävdade 

att byråkratin borde fungera på detta sätt, men också att en modern byråkrati i viss 

utsträckning faktiskt fungerar på det här sättet. Se vidare Lundquist 1992 sidan 133-136, 

Hague & Harrop kapitel 13. Webers modell var en så kallad idealtyp. (Lundquist, L. (1992) 

Förvaltning, stat och samhälle. Lund: Studentlitteratur) 

30

Introduktionstexten hämtar du här - Statsvetenskapliga institutionen

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template ?