"Otillbörlig påverkan?"; Göteborgs Universitet, Psykologiska ...

GÖTEBORGS UNIVERSITET 

PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN 

Otillbörlig påverkan? 

Håkan Järvå 

Examensarbete 20 poäng 

Psykologprogrammet 

Höstterminen 2004 

Handledare: Berit Olofsson

Innehållsförteckning 

Innehållsförteckning······································································································································3 

Sekt, kult eller religion?···························································································································7 

Medlen ·····················································································································································8 

Lifton.·············································································································································· 9 

Hassan. ·········································································································································· 13 

Metoderna··············································································································································15 

Uppluckring och fixering (unfreezing och refreezing).··································································· 15 

Scientologikyrkans rehabiliteringsprogram.··················································································· 16 

Avprogrammering. ························································································································ 19 

Exit counselling.···························································································································· 20 

Posttraumatisk sektstress·······················································································································21 

Rättsliga aspekter och otillbörlig påverkan···························································································22 

Religionsfrihet.······························································································································ 22 

Otillbörlig påverkan.······················································································································ 23 

Teori ······························································································································································24 

Det psykiska fängelset····························································································································24 

Vad är en grupp? ··························································································································· 24 

Att gå med i en grupp. ··················································································································· 24 

Gruppdynamik.······························································································································ 25 

Vårt begränsade psyke···························································································································25 

Tillgänglighet. ······························································································································· 26 

Representativitet.··························································································································· 26 

Affektheuristiken.·························································································································· 27 

Har du någonsin känt dig utnyttjad?······························································································· 27 

Skam, skuld och empati··························································································································35 

Freuds skuldbegrepp.····················································································································· 35 

Skuld och skam.····························································································································· 35 

Empati. ·········································································································································· 37 

Överlevnadsskuld. ························································································································· 38 

Sanningsbegreppet, existentialisterna och postmodernismen································································39 

Existentialismen. ··························································································································· 39 

Foucault och makten.····················································································································· 40 

Den språkliga vändningen.············································································································· 40 

Problemställning ···································································································································42 

Antaganden············································································································································42 

Metod·····························································································································································43 

Pilotstudien············································································································································43 

Metod – den kvantitativa delen··················································································································44 

Formulären············································································································································44 

Stickprovets sammansättning·················································································································46 

Tillvägagångssätt···································································································································49 

Resultat – den kvantitativa delen···············································································································50 

3

Gruppen som helhet·······························································································································53 

Empati. ·········································································································································· 53 

Uppfostran.···································································································································· 54 

Skam. ············································································································································ 55 

Interpersonell skuld. ······················································································································ 56 

Skillnader beroende på kön och antal år i en sekt·················································································57 

Männen.········································································································································· 57 

Kvinnorna.····································································································································· 57 

Metod – den kvalitativa delen ····················································································································59 

Resultat – den kvalitativa delen ·················································································································59 

De före detta scientologerna ·················································································································59 

Livssituation innan sekten.············································································································· 60 

Lockelse/påverkan.························································································································ 60 

Avslutet. ········································································································································ 64 

De professionella···································································································································66 

Konsumentrådgivning.··················································································································· 66 

Diskussion ·····················································································································································69 

Vårdbehovet – psykologiska aspekter····································································································69 

Sårbarhet ···············································································································································70 

Generell sårbarhet.························································································································· 70 

Uppväxtmiljö.································································································································ 71 

Otillbörlig påverkan? ····························································································································72 

Rättsliga aspekter.·························································································································· 72 

Det här kan inte hända mig ···················································································································73 

Meningsskapande och meningsomskapande··························································································74 

Förslag till framtida forskning ··············································································································74 

Referenser·····················································································································································77 

Bilagor···························································································································································83 

4



Sammanfattning. De två främsta syftena med uppsatsen var att granska 

begreppet otillbörlig påverkan och att bidra till en ökad psykologisk kunskap 

om personer som deltagit i nyandliga rörelser. Studien utgjordes av två delar, 

en kvantitativ del med en enkät bestående av formulären Interpersonal 

Reactivity Index, Becks Depression Inventory, Interpersonal Guilt 

Questionnaire 67, Egna Minnen Beträffande Uppfostran, och Experience of 

Shame Scale, samt en kvalitativ del där tre före detta scientologer och två 

professionella med erfarenheter av sektmedlemmar intervjuades. Enkäten 

skickades ut till 146 personer som av anhörigorganisationen Föreningen 

Rädda Individen bedömdes ha varit medlemmar i en manipulativ rörelse. 

Undersökningen gav starka belägg för att det sker en kraftig negativ 

påverkan på individer som under en längre tid varit medlemmar i den här 

typen av rörelser. 

5 

”Förtroende är bra, kontroll är bättre.” 

Lenin 1 

Det var vår i Köpenhamn, året var 1983. På Ströget trängdes turisterna med 

gatumusikanter, trollkarlar och pantomimartister. Jag minns att jag betraktade just 

artisterna med blandade känslor – en del av mig ville stanna och bara lyssna på musiken 

eller studera någon konstnärs alster, medan en annan, mycket starkare del, bara såg dem 

som hinder eftersom ansamlingen av folk blockerade vägen för mig och tvingade mig 

att sluta springa. Vi var en grupp på fem personer på väg från vår anvisade arbetsplats 

till hotellet på Vesterbrogade för att äta. Vi arbetade alltid i grupp och våra direktiv var 

att vart vi än tog oss så skulle vi springa. Jag hade inte bytt kläder på 3 månader och min 

en gång så fina jacka var full med färgfläckar. 

Skälet till mina dagliga joggingturer på Ströget var att jag deltog i ett av 

Scientologikyrkan anordnat rehabiliteringsprojekt för misshagliga medarbetare. Mitt 

brott var att jag hade råkat befinna mig på fel plats vid fel tillfälle och fallit offer för en 

intern maktkamp inom rörelsen där den avdelning där jag precis hade börjat arbeta 

ansågs som "kriminell". Efter två veckors hårt arbete vid högkvarteret på 

Teglgårdstræde 5, där jag bland annat i bitande kyla tvingats doppa strimlat papper i en 

hink med iskallt vatten för att sedan krama ur vattnet, blev jag utsatt för en mangling av 

tre så kallade missionärer som ville veta vilka brott jag begått. Efter någon timme av 

denna behandling kom plötsligt insikten som en blixt från klar himmel – de hade rätt, 

jag var verkligen en usel människa! Det handlade inte så mycket om de brott de påstod 

att jag hade begått utan det var en mycket djupare liggande insikt om mig själv – en 

genuin insikt om att jag verkligen var usel och varit usel i hela mitt liv. Att deras 

anklagelser inte stämde spelade inte så stor roll, det såg jag mer som någon slags poetisk 

rättvisa och att sanningen till slut hade hunnit ikapp mig – jag hade blivit avslöjad. 

1 Lär ha yttrats av Lenin (Laursen, 2004).

Alternativet jag erbjöds var rehabilitering i det så kallade RPF (Rehabilitation Project 

Force) vilket jag gladeligen accepterade, då jag definitivt inte såg det som ett straff utan 

en chans att göra bot och bättring och bli en bättre människa. 

Den uppenbara frågan man ställer sig i efterhand är: Vad var det som fick mig att 

stanna kvar? Officiellt deltog jag som sagt i ett frivilligt rehabiliteringsprogram, men att 

kalla det frivilligt är en sanning med modifikation. Det ursprungliga skälet till att jag 

accepterade den så kallade rehabiliteringen var min upplevda uselhet. Senare under 

"rehabiliteringen", när förnedringen gradvis upphörde och jag återfick något av min 

självkänsla, upplevde jag fortfarande inte att jag hade något val eftersom alternativet var 

ett öde värre än döden – att bli utesluten ur Scientologikyrkan – något jag vid den 

tidpunkten absolut inte kunde föreställa mig. Det skulle ta nästan 10 år till innan jag helt 

och hållet tog avstånd från läran. Min aktiva period varade i totalt 7 år, från 1980 till 

1987, och utträdet tog nästan lika lång tid. 

Det är naturligtvis mina egna erfarenheter som väckt intresset för ämnet och det ligger 

förstås nära till hands att fråga sig hur pass färgad jag är av detta. Jag vill i samband 

med det betona att syftet med uppsatsen absolut inte är att värdera någon rörelses lära i 

sig, utan de två främsta syftena med denna uppsats är a) att granska det som i en statlig 

utredning med uppgift att utreda "hälsomässiga konsekvenser av vissa nyandliga 

rörelsers verksamhet" (SOU 1998:113, s. 4) benämns som "otillbörlig påverkan" (ibid., 

s. 318) samt bidra till ansatserna att närma sig en psykologisk definition av begreppet 

och b) att råda bot på något av den bristfälliga kunskap som rapporter från psykiatrer, 

psykologer och socialtjänstemän vittnade om ifråga om att bemöta personer "i olika 

kristillstånd som relaterats till medlemskap i olika nyandliga rörelser" (ibid., s. 4). 

Denna sistnämnda okunskap är även något som jag själv fått bekräftat vid samtal med 

företrädare för anhörigorganisationerna FRI (Föreningen Rädda Individen) och ROS 

(Rådgivning Om Sekter) och inte minst vid samtal med individer som själva varit 

medlemmar i den här typen av rörelser. 

Utredningen mynnade bland annat ut i ett förslag om "en ny straffbestämmelse i BrB 2 , 

vilken straffbelägger otillbörlig påverkan. Detta bör utredas i särskild ordning" (ibid., s. 

26). Någon sådan utredning har ännu inte kommit till stånd, vilket skvallrar om 

svårigheterna med begreppet, vilket gör det kanske än mer angeläget att försöka belysa 

problematiken. 

Jag närmade mig området genom att först intervjua tre före detta scientologer och en 

socionom med erfarenhet av sekter och sektmedlemmar. Jag hade från början bara tänkt 

göra intervjuer, men ett tema som återkom i pilotstudien och i den litteratur jag hade 

börjat läsa var skuld och skam. Jag började då fundera kring en enkät om dessa frågor. 

Det stora problemet med att undersöka den här populationen är att om man frågar dem 

som är med i en rörelse om de är manipulerade så får man naturligtvis ett nekande svar. 

Om man frågar dem som hoppat av finns farhågor om att de är alltför villiga att tillstå 

att de blivit hjärntvättade och manipulerade för att lindra eventuell skam över att ha 

deltagit i den här typen av rörelse. Min tanke med upplägget var att i enkäten inte fråga 

om tiden i rörelsen utan att utnyttja redan vedertagna samband mellan uppfostran, 

skuld/skam och empati för att utröna om det skett någon påverkan på dessa samband. 

Underförstått då att det måste till en mycket kraftig påverkan och att det med största 

säkerhet då handlade om sektens påverkan. 

2 Brottsbalken. 

6

Antagandet jag gjorde var att det inte skulle gå att se några samband mellan 

uppfostran och empati/skuld/skam hos dem som varit med en längre tid i en sekt. För att 

kunna ge ytterligare stöd för detta antagande om kraftig påverkan genomförde jag även 

mer strukturerade intervjuer med tre före detta scientologer samt en beteendevetare och 

samma socionom som ingick i pilotstudien. De två sistnämnda kommer jag 

fortsättningsvis att benämna som de professionella. 

Tanken med att använda redan etablerade instrument var att jag då skulle kunna 

utnyttja medelvärdesresultat från andra undersökningar gjorda i Sverige och utomlands 

för att slippa problemet med en kontrollgrupp. En undersökning med den här 

kombinationen av instrument har mig veterligen aldrig gjorts, även om det finns gott om 

studier där man använt olika kombinationer av dessa instrument. De tidigare 

forskningsresultaten presenteras först i resultatdelen, där jämförelsen görs. 

Teoridelen innehåller tre olika avsnitt. Först sker en genomgång av den forskning som 

gjorts i ämnet, sedan följer ett avsnitt om manipulativa metoder. Till sist går jag igenom 

de teorier om empati, skuld och skam som har legat till grund för de instrument jag 

använt. 

Sekt, kult eller religion? 

Ett problem som man ganska snart stöter på är vad man ska kalla den här typen av 

rörelser som man anser utövar otillbörlig påverkan. Kult och sekt är två vanligt 

förekommande ord, både inom religionsvetenskapen och i vardagligt språkbruk. 

Ordet sekt härstammar från latinets secta med betydelsen "följe" eller "parti". En 

djupdykning i SAOB (2004) ger en mängd intressant information om ordets utveckling. 

Här kan man läsa ord som sekt-frihet, vilket idag ersatts av religionsfrihet; sekt-förvant, 

någon som är medlem av en sekt; sekt-iver, att ivra för sin lära; sekt-lös, någon som 

förkunnar en tro fri från sekterism; sekt-makare, grundare av en sekt; sekt-medlem, i 

bruk redan 1857; sekt-raseri, sekteristisk galenskap; sektare, person tillhörig ett religiöst 

samfund. Värt att notera är att förekomsten av ordet sekt finns dokumenterat så tidigt 

som 1500-talet och att det har en religiös bas då det till en början handlade om 

förgreningar av olika religiösa rörelser. Nu har ordet fått en något vidare betydelse och i 

NE (1995) definieras en sekt som: "Religiös grupp som markant avviker från den eller 

de religiösa huvudlinjerna i ett samhälle. Termen används även för att beteckna (mindre) 

politiska ytterlighetsgrupper o.d.". Begreppet är naturligtvis omtvistat på grund av det 

ofta används i nedvärderande ordalag. 

En kult är enligt NE (1993) "en religiös gruppering som karaktäriseras av en diffus 

organisation och av ett i förhållande till andra religiösa grupper avvikande trossystem ... 

de rörelser som betecknas som kulter är också svagare sammanhållna än sekterna”. I 

SAOB (2004) betonas det ceremoniella i ordet: "sammanfattning av de organiserade 

yttre formerna för gemensam gudsdyrkan; sätt varpå en gudom (genom olika 

ceremonier) dyrkas". 

Inom religionsvetenskapen har flera ansatser gjorts för att metodiskt skilja mellan 

olika typer av religiösa grupper. Den huvudsakliga uppdelningen är mellan sekter, 

kulter och kyrkor. Med kyrkor menas de etablerade och stora församlingarna. De 

kännetecknas av att de i stort är integrerade med den rådande kulturen. Till sekter 

räknas de grupper som brutit sig loss från de större församlingarna. Exempel på det här i 

Sverige skulle vara Pingstkyrkan, Jehovas Vittnen, Livets Ord, etc. Slutligen har vi då 

7

kulter, till vilka man räknar religiösa grupper som ofta är kulturfrämmande för landet, 

som till exempel Buddhism och Islam här i Sverige. Men även religiösa grupper som 

uppstått inom kulturen men uppvisar en främmande religiös struktur skulle omfattas av 

ordet kult (Melton, 1986). 

Både sekt och kult har en tydlig negativ klang och bland annat i syfte att kringgå dessa 

har man i många fall gjort en omskrivning. "Manipulativ rörelse" och "nyandlig rörelse" 

är två exempel på omskrivningar av begreppen. När det gäller begreppet nyandlig 

rörelse har man tagit fasta på ideologin och försökt finna en neutral beteckning. 

Begreppet manipulativ rörelse inkluderar grupper som man tycker uppvisar samma 

typer av beteende som sekter och kulter samtidigt som man försökt lämna det 

ideologiska träsket och i stället skjutit in sig på något konkret som faktiska handlingar. 

Problemet med sistnämnda begrepp är att man utgår från ett ord med negativa 

associationer – manipulativ – och att tyngdpunkten i en diskussion kring ämnet från 

början är förskjuten åt det negativa hållet. Problemet med begreppet nyandliga rörelser, 

utifrån syftet med den här uppsatsen, är att man skriver in företeelsen i en ideologisk 

diskurs. Jag kommer fortsättningsvis att använda de ord som är brukliga i de 

sammanhang jag för tillfället skriver om. 

Medlen 

I min genomgång av de så kallade "manipulativa metoderna" så har jag delat upp 

dessa i två delar. Dels har vi medlen, de verktyg eller tekniker som man använder sig av 

och dels har vi själva tillvägagångssättet, programmet eller metoden. Medlen är mer 

eller mindre verksamma under hela processen, medan metoden är en stegvis process 

med olika distinkta faser. 

När man granskar litteraturen inom ämnet finner man snabbt två stora namn, Lifton 

och Hassan, som alla tagit fram olika kriterier för vad som är kännetecknande för 

manipulativa rörelser. Begrepp som återkommer är thought reform 3 , mind control 4 och 

manipulation och de är alla varianter på hjärntvättstemat. Ordet hjärntvätt myntades av 

en amerikansk journalist vid namn Edward Hunter och är en direktöversättning av 

kinesiskans hsi nao (Lifton, 1989, s. 3) som betyder "tvätta hjärnan". Uttrycket hade 

Hunter fått från kinesiska källor och det var det gängse begreppet för det 

reformeringsprogram kommunisterna införde efter maktövertagandet i Kina 1949. 

Uttrycket var i media till en början vigt åt den kinesiska reformeringsmetoden men kom 

snart att beteckna i princip allt kommunister gjorde i Sovjet och forna Östeuropa. En 

allmän missuppfattning om hjärntvätt är att det är någon slags magisk metod med vilken 

man kan uppnå total kontroll över sitt offer och rädslan för detta parat med det allmänna 

missbruket av uttrycket har gjort att det är omgärdat av en mängd myter. Oavsett dessa 

3 Begreppet thought reform bör inte översättas med tankereform (vilket verkar vara en vanlig översättning 

i Sverige) eftersom det inte handlar om substantivet reform, som i jordreform eller skattereform, utan 

verbet reformera. Engelskans thought syftar i det här fallet också på något mycket vidare än bara enskilda 

tankar. I det här sammanhanget vore föreställningar eller idéer ett bättre ordval. Exempel på mer korrekta 

översättningar skulle kunna vara idéreformering, idéreformation eller idéomdaning. Eftersom jag inte 

tycker att någon översättning är riktigt bra kommer jag att behålla det engelska begreppet. 

4 En vanlig översättning av mind control är tankekontroll. Det främsta skälet till att man bör undvika det 

är att Hassan brutit ned mind control till fyra beståndsdelar och döpt den ena faktorn till control of 

thought eller just tankekontroll. Det finns heller inget bra svenskt ord för engelskans mind, därför har jag 

valt att behålla mind control. 

8

myter så var kinesernas omskolningsprogram en realitet. Det kallades szu-hsiang kaitsao 

vilket betyder "ideologisk omdaning" och var ett försök att systematiskt omvända 

folk till den kommunistiska läran (Lifton, 1989). 

Lifton. Pionjären på området är Lifton som redan 1961 gav ut boken Thought reform 

and the psychology of totalism: A study of "brainwashing" in China där han redogör för 

de intervjuer han genomförde under åren 1954–55 i Hong Kong med västerlänningar 

och kineser som suttit fängslade i Kommunistkina under flera år och då utsatts för denna 

systematiska reformeringsmetod, så kallad hjärntvätt. 

Lifton (1989) har på senare år kommit att omvärdera sin bok något och skriver i 

förordet till den senaste upplagan att: "Nu efter 28 år har min egen bild av den här 

boken förändrats. Jag ser den i mindre utsträckning som ett tidsdokument över 

Maoistkina och mer som en kartläggning av något som kanske håller på att bli den 

farligaste inriktning som tagits under 1900-talet – sökandet efter ett absolut eller 

totalitärt trossystem" (s. vii). Det kanske mest citerade kapitlet i hans bok är det där han 

tar upp de åtta teman som han anser vara utmärkande för totalitära ideologier (1989, ss. 

419–437) och han skriver att syftet är att fastslå kriterier utifrån vilka man ska kunna 

bedöma huruvida en miljö är präglad av ideologisk totalism eller inte. Han utvecklade 

sedan dessa åtta punkter i en essä i boken The future of immortality and other essays for 

a nuclear age (1987). Innan jag går igenom vad Lifton menar med de olika punkterna 

vill jag bara nämna att Lifton har Eriksons teorier om människans psykosociala 

utveckling och i synnerhet dennes teorier om hur identiteten utvecklas som teoretisk 

utgångspunkt (Lifton, 1989). 

1) Kontroll av omgivningen (milieu control): Den mest grundläggande aspekten av att 

försöka kontrollera en individs omgivning är att kontrollera alla former av mänsklig 

kommunikation. Detta gäller inte bara kommunikationen mellan dig som individ och 

din omvärld, utanför och inom gruppen, utan även den kommunikation du kan tänkas 

föra med dig själv. Lifton (1989) menar att då totalitära rörelser hela tiden passar på dig 

och med olika metoder försöker kontrollera dina kontakter med omvärlden får du till 

slut ingen tid över till reflexivt tänkande eller eftertänksamhet och din förmåga till 

realitetsprövning, det vill säga din förmåga att skilja på den inre och den yttre världen, 

blir starkt begränsad. Resultatet blir att du isoleras från omvärlden och ideologin får 

tjäna som en ersättare för verkligheten i din realitetsprövning. 

Kontrollen av omgivningen kan även innefatta en rent fysisk kontroll, en fysisk 

isolering – scientologerna levererar till exempel de högsta nivåerna av vad de kallar 

"andlig vägledning", en form av terapi, från ett kryssningsfartyg i Västindien. Det är ett 

stort projekt om man som medarbetare på detta fartyg skulle få för sig att vilja lämna 

rörelsen. Det är inte bara att gå ut på gatan och ta bussen hem. Det finns många andra 

exempel på rörelser som isolerar sig från omgivningen och det kanske mest berömda är 

People's Temple där pastor Jim Jones tog med sig hela församlingen på över 900 

människor och flyttade till Guyana och bildade ett helt eget samhälle ute i djungeln 

(Cialdini, 1993; Forsyth, 1999). Ett annat mer närliggande exempel i både tid och rum 

är rörelsen Verklighetens Center i Sverige (Kenttälä, 2004), som lockat folk från hela 

Sverige att flytta till den lilla byn Vuollerim i Norrbotten. 

2) Manipulation via mystik (mystical manipulation): Ett både färskt och hemskt 

exempel på hur den här typen av manipulation kan gå till är pastorn i Knutby som med 

hjälp av "sanndrömmar" och "SMS från Gud" förmådde barnflickan att mörda. När 

pastorn "drömde" om händelser som han sedan själv iscensatte såg man det som att han 

9

stod i kontakt med Gud och det gav honom makt i församlingen och över barnflickan 

(Wierup, 2004). Kristi Brud 5 säger i en intervju (SVT2, 2004) att pastorn gärna gav ett 

sken av mystik åt olika händelser. Den första händelsen var när han några veckor innan 

den första frun dog i badkaret hade delgivit Kristi Brud en dröm där han just drömt om 

att frun skulle dö i ett badkar. Inte ens Kristi Brud, som annars hade haft för vana att 

vara den som tolkade Guds vilja i församlingen, vågade efter att den drömmen 

besannats ifrågasätta pastorns ord. 

Att manipulera via mystik innebär att man helt enkelt iscensätter övernaturliga 

händelser, eller drar nytta av slumpmässiga sammanträffanden för att sedan tolka dessa 

utifrån läran. Syftet är att befästa sin maktställning som den som står i kontakt med 

något högre väsen och dels att, som i fallet med pastorn och barnflickan, få 

medlemmarna att utföra vissa handlingar. Att ifrågasätta ledaren som står i kontakt med 

ett högre väsen blir liktydigt med att ifrågasätta det högre väsendet, vilket naturligtvis 

inte låter sig göras. Lifton (1989) menar också att även om den grundläggande tilliten 

till denna ledargestalt efterhand ger vika för misstro, har det ofta redan gått så långt att 

personen inte kan vända den mot ledaren, eftersom det vore att ifrågasätta grunden för 

hela den världsbild man nu har byggt upp. Vad som då händer är att individen i stället 

vänder misstron inåt mot sig själv och utvecklar något som Lifton har kallat 

spelbrickans psykologi – vilket innebär en lyhördhet för alla former av signaler från 

omgivningen. Individen blir helt enkelt expert på att följa med strömmen, allt för att 

undvika den smärta det skulle åsamka honom eller henne att rasera sin världsbild. 

3) Krav på renhet (the demand for purity): Totalitära rörelser präglas ofta av ett 

polariserat, eller svartvitt tänkande. Man är antingen god eller ond. Ett klassiskt till 

Jesus attribuerat retoriskt exempel hämtat från Bibeln är: "Den som inte är med mig är 

mot mig" (Matt. 12:30; Luk. 11:23). Kraven på renhet innebär "krav på att man ständigt 

och med stor möda ska sträva efter ett ideal som inte bara är omöjligt att uppnå utan 

dessutom är främmande för vår mänskliga natur" (Lifton, 1989, s. 424). Eftersom man 

via stränga etiska normer slagit fast att det som är normala mänskliga brister är syndigt 

eller skadligt för individen själv och gruppen och något som bör slås ned på, har man 

hos individen etablerat en skuld i förhållande till gruppen som är omöjlig att undslippa. 

Lifton skriver att man gör individen sårbar genom att vidröra en djupt liggande känsla 

av ofullkomlighet och "med andra ord så görs varje individ sårbar via hans eller hennes 

existentiella skuld" (ibid., s. 424). Det är ledaren eller ledarna som har den dömande 

makten och individerna straffas obönhörligen för sin ofullkomlighet, ofta på ett 

förnedrande sätt inför andra i gruppen. På så sätt binder man honom eller henne ännu 

hårdare till gruppen via skam. Den sista biten i kontrollen är förlåtelsen där man inför 

lättnader och av nåd låter individen inträda i gruppen igen, en "renad" individ som nu är 

en mer foglig och rättrogen medlem. 

Skuld är en tung börda att bära. Ett sätt att mildra en tung skuldbörda är att projicera 

den utåt, på någon yttre fiende, som på så sätt görs ansvarig för individens alla brister 

och avlastar skulden och ångesten. Ledarna för totalitära ideologier brukar inte vara 

sena att kanalisera denna projektion mot någon för dem misshaglig grupp eller individ. 

Det är detta fenomen, menar Lifton (ibid.) som ligger till grund för etniska rensningar 

och heliga krig. Kravet på renhet är intimt förknippad med nästa punkt – 

bekännelsekulten. 

5 Åsa Waldau. Utsedd av pastorn (Helge Fossmo) som Kristi Brud i församlingen. 

10

4) Bekännelsekulten (the cult of confession): I en totalitär rörelse har den religiösa 

sedvänjan att bekänna synder tagit så extrema former att det "blivit en kult i sig", skriver 

Lifton (ibid., s. 425). Medlemmarna känner sig ofta tvingade att bekänna brott de inte 

ens begått, tvingade att erkänna brott mot regler de kanske inte känner till eller inte 

håller med om. Bekännelserna tjänar flera syften, dels gör de att den existentiella 

skulden förstärks och dels fungerar de som en symbolisk kapitulation. 6 Budskapet är att 

ingen har rätt till sina inre tankar, att ha egna tankar är ett brott mot gruppens 

moralregler och normer. Alla grupper har sina logiska förklaringar till varför man måste 

ge upp alla sina innersta hemligheter men det viktigaste skälet som alltid brukar 

framföras är naturligtvis att det tjänar ett terapeutiskt syfte. Men även om man som 

individ till en början kan känna sig lättad när man får avbörda sig sina synder så 

förstärks ganska snart den existentiella skulden och bekännandet blir i stället till en 

börda. Utöver detta kan bekännelserna också tjäna som en källa till information om 

medlemmarna och användas för att utöva påtryckningar (ibid.). 

En del individer som under längre tid fåtts att bekänna sina innersta hemligheter 

utvecklar till slut ett försvar mot processen och erkänner egentligen ingenting även om 

de utåt sett erkänner de mest absurda brott. Detta kan resultera i identitetsproblem då 

individen i sitt sinne klyver av den han eller hon är från den han eller hon låtsas vara. 

Andra reagerar genom att bli tvångsmässigt upptagna av synder, vilka som ska 

bekännas och vilka man inte kan bekänna och gränsen mellan det hemliga och det 

offentliga, mellan det privata och det allmänna suddas ut och det kan uppstå en inre 

kamp mellan impulsen att streta emot och den att kapitulera helt. Ett överdrivet 

bekännande kan också få till följd att ju mer individen anklagar sig själv för allsköns 

synder desto större rätt anser han eller hon sig ha att döma andra, en grogrund för 

"arrogans och en känsla av omnipotens" (ibid., s. 427). 

5) Den "heliga vetenskapen" (the "sacred science"): Grundantagandet man gör inom 

totalitära rörelser är att det är möjligt att utveckla en vetenskap som har svaret på allt 

och att det är giltigt för alla människor. 7 Lifton skriver att "ingen ideologi går så långt 

som att öppet hävda detta, men sådana antaganden är underförstådda i all totalitär 

maktutövning" (ibid., s. 428). Tanken på en exakt vetenskap som har ett svar på allt 

erbjuder förstås de enskilda medlemmarna trygghet och hjälper även till att hålla den 

existentiella ångesten i schack. Detta skapar en mycket kraftig och laddad symbios 

mellan individen och den heliga vetenskapen. Ju mer ångest och skuld man väcker hos 

enskilda medlemmar med krav på renhet och krav på att bekänna synder, desto större 

blir behovet för dessa medlemmar av att ha något tryggt att hålla sig till. Läran blir då 

lätt det naturliga att ty sig till i svåra stunder, särskilt om den har enkla budskap som är 

lätta att ta till sig. 8 Ju högre existentiell ångest läran håller i schack desto svårare har 

individen att föreställa sig ett liv utan läran eftersom läran är det enda som står mellan 

honom och ångesten (ibid.). 

Att ge läran en aura av vetenskaplighet tjänar även syftet att legitimera den och göra 

den mer "trovärdig", att ge den en högre grad av etos 9 . Förutom att läran då 

representerar en högre makt så har den även stöd i den sekulariserade och respekterade 

6 

Se punkten Ställningstagande/konsekvens i avsnittet Har du någonsin känt dig utnyttjad? 

7 

Sanningsbegreppet behandlas mer utförligt i avsnittet Sanningsbegreppet, existentialisterna och 

postmodernismen. 

8 

Se även nästa punkt. 

9 

Den föreställning mottagaren av en kommunikation gör sig av avsändaren av ett budskap vid en given 

tidpunkt. Se s. 32 för en utförligare beskrivning av begreppet. 

11

världen och överbryggar på så sätt klyftan mellan fysik och metafysik. Denna koppling 

gör det lätt att låta "vetenskapliga" (läs godtyckliga) sanningar komma från en högre 

makt utan någon som helst vetenskaplig förankring (ibid.). 

6) Förtätning av språket 10 (loading the language): Med förtätat språk menas en 

reducering av komplicerade förhållanden till enkla slagord. Kännetecknande för dessa 

slagord är att de uttrycker en polariserad världsbild där människor och företeelser 

antingen är goda eller onda, svarta eller vita och de lämnar inget utrymme för nyanser. 

Det är ett fenomen man kan stöta på inom alla kulturer och rörelser och Lifton menar att 

det är något som alla trossystem i mer eller mindre utsträckning förlitar sig på. 

Slagorden är den heliga vetenskapens förlängda arm (ibid.). 11 Just denna förmåga att 

förtäta språket, att syntetisera komplicerade förhållanden till enkla slagord, är en 

förmåga som Gardner funnit att många stora ledare har gemensamt (1997). 

Det förtätade språket har även en exkluderande/inkluderande kvalitén. Det skänker 

medlemmarna av gruppen en känsla av samhörighet, eftersom man talar samma språk. 

Problemet inom alla grupper och kulturer är att man har svårt att samtala med andra 

utanför gruppen då de inte talar samma språk. Inom totalitära rörelser är det extra 

märkbart eftersom medlemmarna inte uppmuntras att uttrycka sina tankar eller ta till sig 

tankar utifrån något annat perspektiv än lärans. Man har funnit att språket generellt 

spelar en central roll för hur vi uppfattar världen. 12 Detta förtätade språk, befriat från 

nyanser och fyllt av "tankestoppande klichéer" 13 (Lifton, 1989, s. 429) bidrar i mycket 

hög utsträckning till att individens förmåga att tänka och känna begränsas (ibid.). 

Det förtätade språket får en framträdande roll för den enskilda individen när det gäller 

den inre existentiella skulden och ångesten. Klichéerna tjänar till att hålla ångesten i 

schack samtidigt som de utgör en potentiell källa till skuld, då felanvändning av 

terminologin kan bestraffas. Mässandet av dessa klichéer kan utgöra dels ett försvar mot 

eventuella tankar som skulle kunna rubba den inre balansen och dels som en signal till 

omgivningen om att man är en rättrogen medlem av gruppen (ibid.). 

7) Individen underordnad doktrinen (doctrine over person): I stället för att vid behov 

modifiera doktrinen utifrån faktiska omständigheter, modifierar man beskrivningen av 

historien och omvärlden till att passa in i doktrinen. Antingen ignoreras faktiska och 

väldokumenterade förhållanden eller benämns som djävulens eller någon annan 

syndabocks verk. Lifton menar att omskrivningen av historien blir extra elakartad när 

man utsätter individernas egna minnen för denna form av revision, som till exempel i 

fallet med falska bekännelser (ibid.). 

Lifton skriver att "när myten smälter samman med den heliga vetenskapen, kan den 

resulterande 'logiken' bli så övertygande att den helt enkelt ersätter den verklighet som 

individuella erfarenheter normalt bildar" (ibid., s. 431). 14 Då individens egna 

förnimmelser på något sätt motsäger eller inte stämmer överens med läran kan resultatet 

bli att han eller hon upplever en känsla av overklighet inför omvärlden (ibid.). Att 

10 

Brukar översättas med "laddat språk". Lifton själv skriver att han med uttrycket menar en reducering av 

komplicerade förhållande till enkla slagord och att dessa ord och metaforer sedan blir till Gud (1987). 

Andra tänkbara översättningar skulle kunna vara koncentrerat språk eller komprimerat språk, själv skulle 

jag vilja förespråka förtätning av språket eftersom man då, förutom den koncentrerade kvalitén även får 

med den laddade kvalitén som finns i ursprungsordet loading och som man annars går miste om 

11 

Se även avsnittet Foucault och makten. 

12 

Se avsnittet Den språkliga vändningen. 

13 

Med tankestoppande menas precis det som ordet säger – något som stoppar tankeverksamheten. 

14 

Se även avsnittet Den språkliga vändningen för problematisering av detta. Många postmoderna 

filosofer menar att alla förnimmelser i hög grad är präglade av det språk man talar. 

12

förneka en individ dennas förnimmelser och att få denna att själv förneka sina 

förnimmelser är att sakta driva honom eller henne in i ett psykotiskt tillstånd som bäst 

kan förklaras av double bind-teorin. Denna teori formulerades först av Bateson. Han 

menade att en individ kan utveckla symtom på schizofreni om han hamnar i en double 

bind-situation – en situation där ett budskap kommuniceras till individen på ett konkret 

plan samtidigt som individen mottar ett motstridigt budskap på ett abstrakt plan (1972). 

Enskilda individer kan, beroende på styrkan i identiteten före mötet med den totalitära 

rörelsen, utifrån egna förnimmelser utveckla alternativa förklaringsmodeller. Sådana 

avvikelser från läran bemöts ofta av förklaringar som att det är djävulen eller någon 

annan av gruppens fiender som talar. Individen har då att välja på att revidera sin 

uppfattning eller klyva av den i en från sektpersonligheten skild personlighet (Lifton, 

1989). 

8) Makt över rätten att existera (the dispensing of existence): Inom totalitära rörelser 

är det vanligt att man drar en skarp gräns mellan vilka som har ett existensberättigande 

och vilka som inte har det. I en totalitär miljö finns hos medlemmarna en ständig rädsla 

för att rätten att existera ska tas ifrån dem. Detta är också en del i förklaringen till varför 

individer kan uppleva en rädsla inför att lämna en totalitär rörelse även om man 

upplever att man inte mår bra inom den. Man vet att om man lämnar rörelsen kommer 

alla helvetes olyckor att drabba en, man kommer att bli sjuk, man kommer att bli galen, 

och man kommer att upphöra att existera (ibid.). 

Skälet till att någon kan tycka sig ha rätt att bestämma över andras existens är att han 

eller hon tror sig representera den enda rätta läran, att alla andra läror är felaktiga och 

falska och därför bör utrotas. Den systematiska hjärntvätt som både västerländska och 

kinesiska fångar utsattes för i Kina på 50-talet kan ses som ett uttryck för en önskan att 

radera ut alla falska läror (ibid.). 

Kriterierna för huruvida en rörelse är totalitär eller inte, eller om man brukar hjärntvätt 

eller thought reform formulerar Lifton på följande sätt: "Ju tydligare en miljö uppvisar 

dessa åtta psykologiska teman, desto större likheter med en totalitär ideologi; och i ju 

större utsträckning man använder sig av totalitära medel för att förändra människor, 

desto större likheter med thought reform (eller 'hjärntvätt')" (ibid., s. 435). Med andra 

ord så handlar det enligt Lifton om en glidande skala, men han anger ingen tydlig punkt 

för när en grupp går över gränsen eller var gränsen mellan det han kallar thought reform 

och vanlig påverkan går. 

Hassan. Den modell Hassan (1990) utvecklat kallas BITE efter begynnelsebokstäverna 

i de fyra komponenter som enligt honom utgör själva essensen i mind 

control – styrning av beteende, information, tankar och emotioner. Modellen bygger på 

Festingers dissonansteori. Med kognitiv dissonans menas det obehag som inträder när 

en person inom sig försöker förena två disparata tankar eller känslor, eller när det inte 

råder samstämmighet mellan personens åsikter och hans handlingar. Kärnan i teorin är 

att om någon av de fyra komponenterna förändras sker en automatisk korrigering av de 

övriga i syfte att undvika kognitiv dissonans. Hassan menar att grupper som utövar 

mind control medvetet skapar dissonans inom medlemmar och prospektiva medlemmar 

och sedan utnyttjar detta för att styra dem. 

Styrning av beteendet: Detta går i stort ut på samma sak som Liftons punkt ifråga om 

kontroll av omgivningen. Idén är att även om man inte direkt kan styra över hur en 

individ tänker så kan man, via belöningar och straff och speciella riter, styra dennas 

13

eteende med vetskap om att tankar och emotioner då enligt dissonansteorin också 

kommer att förändras (ibid.). 

Styrning av tankarna: Denna punkt innefattar en omfattande indoktrinering av 

medlemmarna med syftet att de ska internalisera ideologins lära. "Individen måste lära 

sig manipulera sina egna tankeprocesser för att bli en god medlem", skriver Hassan 

(1990, s.61). Förtätat språk och tankestoppande klichéer är vanliga metoder man 

använder för detta ändamål. Hassan (ibid.) lägger stor vikt vid just tankestoppande 

tekniker och menar att det är en av de mest utbredda och effektivaste metoderna som 

sekter använder sig av för att styra sina medlemmar. Tekniken går ut på att man ska lära 

sig stänga ute alla negativa tankar och bara vara glad och tänka positivt. Som ett resultat 

begränsas individens förmåga till verklighetsprövning starkt och denna teknik i 

kombination med det förtätade språket skapar en osynlig barriär mellan sektmedlemmen 

och världen utanför sekten. 

Styrning av emotionerna: Skuld och rädsla är två centrala emotioner som ofta används 

för att styra medlemmar i sekter. Hassan (ibid.) menar att skuld antagligen är den enskilt 

viktigaste emotionen om man vill få någon att lyda och anpassa sig till de rådande 

normerna inom en grupp. Man kan dra paralleller till det som Lifton talar om när det 

gäller krav på renhet och bekännelsekulten. Man exploaterar enskilda individers 

existentiella skuld och får dem sedan att projicera den utåt mot någon yttre fiende. Den 

yttre fienden tjänar då samtidigt som någon man kan skrämma medlemmarna med, 

ungefär som när man förr ville hindra barn från att gå ut i skogen och skrämde dem med 

att det fanns troll och andra hemska väsen där ute. Hassan nämner också den rädsla 

många medlemmar känner inför att bli bestraffade för synder de begått och rädslan att 

något hemskt kommer att hända dem eller världen om de lämnar gruppen. Det 

sistnämnda är något Hassan beskriver som fobi-indoktrinering – medlemmar i den här 

typen av rörelser får ofta höra att de kommer att bli galna, dö eller begå självmord om 

de lämnar gruppen. Det är också mycket vanligt att vandringssägner om individer som 

blivit galna, dött eller drabbats av något annat hemskt cirkulerar inom gruppen (ibid.). 

Kristi Brud berättar själv om hur hon hotat en kvinna med att det kommer att hända 

något hemskt, en trafikolycka eller något, om hon slår in på den valda vägen bort från 

Jesus och Gud och hur den här kvinnan några veckor senare råkar ut för en trafikolycka 

(SVT2, 2004). Sistnämnda är något som Lifton skulle kalla manipulation via mystik, då 

hon drar nytta av ett slumpartat sammanträffande för att främja sin egen sak. 

Styrning av informationen: För Hassan (1990) handlar den här punkten om att förneka 

individen den reflexiva, kritiska inre rösten och i stort om det som Lifton tar upp under 

punkten kontroll av omgivningen. En annan företeelse som Hassan (1990) tar upp är det 

rapporteringssystem som är så vanligt inom många rörelser av den här typen. 

Medlemmarna uppmanas att spionera på varandra och att rapportera överträdelser. Det 

är mer regel än undantag att individerna döms godtyckligt utan någon som helst rättslig 

prövning på ett sätt man inte är van vid i ett demokratiskt samhälle. Det är också 

kännetecknande att man helst inte vill blanda in samhällets rättsliga instanser i interna 

rättstvister utan försöker lösa sådana inom gruppen. Scientologikyrkan har till exempel 

ett helt eget rättssystem och det betraktas som ett brott 15 att dra en annan Scientolog 

inför rätta (Hubbard, 1978). Ett relativt färskt exempel är den så kallade pedofilhärvan 

inom Jehovas vittnen här i Sverige. Den uppdagades för något år sedan då ett av offren 

tog mod till sig och polisanmälde övergreppet. Det resulterade i att han blev utesluten ur 

15 

En så kallad supressive act (undertryckande handling), vilket inom scientologin är den grövsta graden 

av brott (Hubbard, 1978). 

14

gruppen. I samband med detta framkom att det fanns ett flertal fall i Sverige där Jehovas 

Vittnen lagt locket på för att skydda pedofiler och i stället hade skött den rättsliga 

processen inom gruppen. (Josefsson, 2002). 

Liftons och Hassans punkter överlappar varandra och jag har i tabell 1 försökt 

översiktligt sammanställa hur de förhåller sig till varandra. 

Tabell 1 

Förhållandet mellan Hassans BITE-modell och Liftons åtta teman. 

BITE (Hassan) Teman (Lifton) 

Styrning av beteendet 

1. Kontroll av omgivningen 

Styrning av informationen 

5. Den "heliga vetenskapen" 

Styrning av tankarna 

6. Förtätning av språket 

7. Individen underordnad doktrinen 

2. Manipulation via mystik 

3. Krav på renhet 

Styrning av emotionerna 

4. Bekännelsekulten 

8. Makten över rätten att existera 

Metoderna 

Som jag nämnde tidigare vill jag göra en åtskillnad på medlen och metoderna. Med 

medlen menar jag verktyg som är mer eller mindre verksamma under hela processen 

medan metoden är en stegvis process med distinkta faser. Scheins forskning har haft 

stor betydelse för senare forskning inom det här området och jag har därför valt att utgå 

från hans punktvisa beskrivning av den kinesiska reformeringsmetoden. 

När det gäller rörelser som är verksamma i nutid har jag i denna uppsats valt att 

begränsa mig till Scientologikyrkan och jag kommer här enbart att beskriva deras metod 

(som den framställs i deras egna skrifter) och då närmare bestämt deras 

rehabiliteringsprogram för misslyckade medarbetare. 

Avprogrammering och i viss mån även exit counselling innebär ju också en 

systematisk planerad påverkan. Jag har därför inkluderat en genomgång av metoder för 

detta som en jämförelse. 

Uppluckring och fixering (unfreezing och refreezing). Schein intervjuade också 

västerlänningar som utsatts för kinesernas omskolningsprogram. I sin analys av 

processen utgick han från en modell hämtad från Lewin som ursprungligen var 

utformad för analys av grupper. Schein upptäckte att det motstånd mot förändring som 

Lewin kunde konstatera fanns i grupper var lika påtagligt hos enskilda individer. Ett 

grundantagande för modellen är att en individs värderingar, attityder och beteenden är 

integrerade med varandra och organiserade kring personens självbild där de fungerar 

som ett skydd mot påverkan i syfte att bevara jämvikten (Schein, Schneier & Barker, 

1961). 

Ett annat grundantagande för Scheins modell (1961) är att denna jämvikt är dynamisk 

och inte statisk och att individen hela tiden utsätts för situationer som riskerar att rubba 

den. Det kan röra sig om intryck som kommer utifrån eller inre önskningar, behov, 

begär, impulser, krav, mål, frestelser, etc. Individen strävar hela tiden efter stabilitet, 

15

och information som hotar jämvikten måste på något sätt neutraliseras. I vardagslivet 

sker normalt inga större överraskningar och stabiliteten är relativt enkel att bevara med 

olika kompensatoriska mekanismer. Schein (1961) menar att om man vill förändra en 

individs åsikter och värderingar måste man rubba jämvikten i sådan hög grad att de 

normala kompensatoriska mekanismerna inte räcker till. Individen blir då tvungen att 

omvärdera sina åsikter eller, i extrema fall, sin världsbild. Han identifierade tre faser i 

reformeringsprocessen som han kallade uppluckring, förändring och fixering 

(unfreezing, changing, refreezing). Under uppluckringsfasen bröt man systematiskt ned 

personen så att han sedan blev mottaglig för indoktrineringen (förändringsfasen) varpå 

man till sist fixerade allt genom att bygga upp och stärka den nya identiteten. 

Hassan (1990) menar att den här modellen även är giltig vad det gäller mind control 

inom manipulativa rörelser. Om man vill förändra en persons sätt att tänka måste man 

skaka om honom så att personens naturliga försvar mot tankar som utmanar hans 

världsbild försvagas (uppluckringsfasen). Den vanligaste metoden enligt Hassan är att 

se till att personen inte får tillräckligt med sömn. Andra metoder är hypnos, förvirrande 

information, double bind. Senare under uppluckringsfasen används även budskap om att 

personen är dålig, ond eller har stora brister i sin karaktär vilket kräver reformering. Allt 

personen misslyckats med dras upp för att trumma in budskapet. Hassan anser att vissa 

manipulativa rörelser kan vara utstuderat elaka och förnedra sina offer inför hela 

gruppen. 

I förändringsfasen ersätter man tomrummet efter den nedbrutna identiteten med nya 

tankar, känslor och beteenden. Indoktrineringen sker både formellt på kurser där man 

studerar lärans doktriner och i samtal med de andra medlemmarna. Socialiseringsprocessen 

är med andra ord i full gång här. 16 Det är också viktigt att tillhandahålla 

doktrinerna i små tillrättalagda portioner som rekryten lätt kan smälta. I den här fasen är 

det extra viktigt att hålla all form av kritik av läran borta (ibid.). Inom 

scientologirörelsen heter det att man inte ska befatta sig med entheta vilket är ett annat 

ord för kritik. Detta ord skriver in företeelsen i en teori som förklarar varför det inte är 

bra för personen att lyssna på kritik. 

Slutligen i fixeringsfasen måste man ge personen en ny identitet och en mening med 

det nya livet. Med samma medel man använt under hela resans gång (bekännelser, skuld) 

slår man ned på allt som är associerat med den gamla identiteten. Det är naturligtvis den 

andlige ledaren som får stå som förebild för den nya identiteten och all kraft läggs på att 

individen ska internalisera denna nya fadersgestalt. Ibland får personerna till och med 

nya namn för att markera denna nya identitet. En av de viktigaste uppgifterna för alla 

medlemmar är att värva nya medlemmar. Hassan (1990) skriver att socialpsykologisk 

forskning har visat att det bästa sättet att stärka någons tro är att få honom eller henne 

att övertyga någon annan om den. 

Scientologikyrkans rehabiliteringsprogram. Vanligtvis gör man inga direkta 

jämförelser mellan kinesernas szu-hsiang kai-tsao (hjärntvätt) och sekter och kulters 

metoder eftersom förutsättningarna i så hög grad skiljer sig åt. Det är inte brukligt att 

man inom den typen av rörelser fängslar sina medlemmar med en klart och tydligt 

uttalad avsikt att de inte slipper ut förrän de blivit reformerade, men det finns undantag 

och Scientologikyrkans rehabiliteringsprogram är ett sådant. 

16 

Se även avsnittet Sanningsbegreppet, existentialisterna och postmodernismen för en genomgång av 

socialiseringsteorier. 

16

De interna dokumenten angående detta rehabiliteringsprogram finns inte tillgängliga 

för allmänheten, men en del utgåvor har läckt ut och det har skett viss forskning kring 

dessa rehabiliteringsprogram och indoktrineringsprogram som alla har Project Force i 

sitt namn. Programmen är reserverade för medarbetare inom den så kallade 

sjöorganisationen eller Sea Org, scientologernas elitorganisation. Det finns/har funnits 

ett antal olika "projektstyrkor". De som var aktuella på 1980-talet var Estate Project 

Force (EPF) för nyblivna rekryter, Deck Project Force (DPF), som var föregångaren till 

och en något mildare variant av Rehabilitation Project Force (RPF). 17 Sedan fanns även 

RPF:s RPF för de riktigt hopplösa fallen. 

RPF är till för att ge misslyckade medarbetare en sista chans att bättra sig. Det tillkom 

1974 och i det officiella dokument som låg till grund för att bilda RPF beskrivs de 

restriktioner som gäller alla som deltar i RPF. Dessa restriktioner innefattar bland annat 

att man inte får någon som helst ledighet. Om man vill lämna den byggnad där man är 

stationerad måste man ledsagas av en säkerhetsvakt. Lönen är bara ¼ av den normala, 

man måste sova och vistas isolerad från övrig verksamhet, man får inte prata med andra 

medarbetare eller med människor utanför RPF utan tillstånd, man får äta resterna efter 

de övriga medarbetarna, man får inte lyssna på radio, se på tv, spela spel eller spela 

något instrument (Boards of Directors of the Churches of Scientology, 1977). 

Schemat skiljer sig något från plats till plats. I Köpenhamn, där jag genomgick 

programmet, gick vi upp kl. 07.00 och åt en frukost som oftast bestod av havregryn och 

mjölk. Hade man tur kunde man få socker ibland. Efter frukost vidtog arbete fram till 

lunch. Vårt arbete i Köpenhamn bestod mest i att renovera rörelsens lokaler som låg 

utspridda i centrum. Det kunde handla om att lägga in en matta, måla ett rum, tapetsera, 

kakla, städa, etc. Vi behövde inte bli eskorterade av någon säkerhetsvakt mellan de olika 

platserna där vi jobbade, men vi förväntades alltid springa vart vi än skulle. Om vi stötte 

på någon överordnad skulle vi säga god morning, sir, good afternoon, sir eller good 

evening, sir beroende på vilken tid på dygnet det rörde sig om. 

Lunchen bestod ofta av enbart råris och kanske några salladsblad och morötter. Det 

var sällan man fick kött eller fisk och jag gick ned en hel del i vikt under de 4 månader 

som jag deltog i programmet. 

Efter lunchen var det dags för "studierna". Den första tiden fick vi läsa alla dokument 

om RPF och DPF så att vi skulle förstå hur organisationen var uppbyggd och vad 

slutmålet med hela proceduren var. Sedan fick de av oss som inte redan kunde det, lära 

sig handskas med scientologernas lögndetektor (E-metern). Syftet var att vi skulle 

säkerhetskontrollera vandra. Säkerhetskontrollerna innebar att man läste upp långa listor 

med sådant som ansågs oetiskt eller kriminellt för sin partner 18 och med hjälp av Emetern 

kontrollerade om området var "laddat", det vill säga om man var skyldig. Det 

rörde sig om allt från frågor om mord och mordbrand till frågor om man varit otrogen, 

baktalat någon eller sagt något negativt om L. Ron Hubbard 19 . Studierna pågick fram till 

kvällsmaten och sedan var det dags att arbeta till kl. 11 på kvällen och ibland även 

natten igenom om det var något som tvunget måste bli klart. 

17 Av de jag intervjuat deltog tre i Deck Project Force på 1980-talet och en hoppade av rörelsen när 

vederbörande blev kommenderad till RPF. Det finns vittnesmål från personer som deltagit i RPF så sent 

som mot slutet av 1990-talet (Kent, 1997). 

18 Man tilldelades automatiskt en partner, eller en twin, när man anlände till programmet. Denna skulle 

man sedan ansvara för och man kunde inte bli klar med programmet förrän även den andra var klar. 

19 Grundaren av Scientologikyrkan. 

17

Över allt detta härskar den scientologiska etiken, som är ett antal etiktillstånd knutna 

till individens och organisationens produktion. En grundtes är att produktionen alltid 

ska öka från vecka till vecka, och varje individ har en statistik knuten till sitt arbete där 

man på veckobasis kan avläsa om han eller hon producerat mer eller mindre jämfört 

med veckan innan. Till varje tillstånd hör en formel man måste följa för att öka 

produktionen och ta sig upp i ett högre tillstånd. Det högsta tillståndet man kan uppnå är 

"makt" (power). Om man tillämpar formeln fel eller inte alls så glider man ner i ett lägre 

tillstånd (Hubbard, 1978). 

Att bli kommenderad till RPF innebär att man tilldelas det lägre tillståndet "risk" 

(liability) och att man som medarbetare antagit skepnaden av en fiende. Detta tillstånd 

behåller man sedan (gentemot gruppen av fullvärdiga medlemmar) till dess att man är 

klar med programmet (Boards of Directors of the Churches of Scientology, 1977). 

Formeln för tillståndet "risk" utgörs av fyra punkter. 1) Man ska finna ut vilka som är 

ens vänner; 2) utdela ett effektivt slag mot fienderna till den gruppen; 3) gottgöra 

gruppen långt utöver vad som förväntas av en ordinarie gruppmedlem; 4) och slutligen 

be övriga fullvärdiga medlemmar i gruppen om att få återinträda i gruppen igen. Om en 

majoritet godtar ansökan betraktas man åter som fullvärdig medlem, om inte måste man 

göra om steg 2–4 till dess att ansökan godtagits (Hubbard, 1978). Hela RPF är en lång 

utdragen bearbetning av tillståndet "risk" 20 och för att kunna lämna RPF måste man som 

sista punkt gå runt och be alla fullvärdiga medlemmar om tillåtelse att återinträda i 

gruppen igen (Boards of Directors of the Churches of Scientology, 1977). 

I RPF inträffar sedan det absurda att man kan sjunka ännu lägre och bli en fiende till 

gruppen som redan är en fiende till gruppen av fullvärdiga medlemmar. Det innebär att 

man blir kommenderad till RPF:s eget rehabiliteringsläger som helt enkelt kallas RPF:s 

RPF. Det finns beskrivet i en av de ordböcker som finns till allmän försäljning och jag 

kan intyga att det existerar eftersom jag själv hamnade där (två gånger). I ordboken står 

att den som kommenderats till RPF:s RPF inte får vistas i närheten av andra, han eller 

hon får bara kommunicera med RPF:s så kallade etikofficer (den person som har det 

övergripande ansvaret för etiken i RPF), får sova högst 6 timmar per natt och får inte 

återinträda i RPF förrän alla i RPF godtagit vederbörandes ansökan, inte bara en 

majoritet som i vanliga fall (Hubbard, 1975). Det innebar för min del att jag fick hålla 

mig nere i källaren på hotell Nordland och utföra någon meningslös syssla i 

pannrummet. Från USA har det kommit berättelser om hur folk suttit fastkedjade nere i 

pannrummet (Kent, 1997). 

Ett vanligt straff man tilldelades dagligen var att ta ett lap 21 – ett varv. Det var ett 

straff som gruppledaren eller vilken som helst fullvärdig Sea Org-medlem kunde 

beordra och det innebar för vår del att man skulle springa upp och ned i trapporna det 

antal laps man beordrades att ta. Hur många våningar det rörde sig om varierade med 

den byggnad man råkade befinna sig i. På hotell Nordland var det fyra eller fem 

våningar. Anledningen till straffet kunde också variera. I början vet jag att jag 

beordrades springa laps för att jag grät. Efter 10 laps grät jag inte mer. Jag fick flera 

gånger springa laps för att jag glömt att hälsa på en överordnad. Man kunde få springa 

för att man varit klumpig, för att man inte blev klar med jobbet i tid, för att man kom för 

sent eller för att man sade emot en överordnad och det kunde bli rätt många 

20 

Det finns berättelser om personer som hållit på så länge som 4 år (Kent, 1997). En medarbetare 

berättade för mig att hans fru hållit på i 1 ½ år, och då var hon fortfarande inte klar. 

21 

Ordet kommer från att det ursprungliga straffet var att springa ett visst antal varv runt promenaddäcket 

(Kent, 1997). 

18

trapplöpningar på en dag. Det var Hubbard själv som uppfann denna bestraffningsmetod 

som gick under namnet running program. Vad ett lap bestod i kunde variera beroende 

på vilket RPF man befann sig i. Vi i Köpenhamn fick springa i trappor, ombord på ett 

av Scientologernas fartyg innebar ett lap att man sprang från fören till aktern. Vid 

Gillman Hot Springs, som är scientologernas högkvarter, berättas om hur folk fått 

springa runt ett träd eller en påle nedslagen i marken. Både Vicki Aznaran och David 

Mayo, höga tjänstemän inom rörelsen innan de hoppade av, har vittnat om hur de 

tvingades springa runt en telefonstolpe respektive ett träd 12 timmar om dagen (med 

korta raster varje timme), sju dagar i veckan. Mayo säger sig ha fått göra detta i tre 

månaders tid (Kent, 1997). 

Kent (1997) har intervjuat sex personer som deltagit i RPF, samt korresponderat med 

14 andra som också deltagit i RPF. Alla vittnar om ungefär samma behandling – långa 

arbetstider, ibland dygnet runt, dålig mat, undernäring, dålig hygien, ingen medicinsk 

omvårdnad, för lite sömn, förnedrande bestraffningar. Han drar slutsatsen att "minst en 

nutida ideologisk organisation använder sig av hjärntvätt i syfte att hålla kvar sina 

medlemmar" (s. 46) och att man med den verksamhet som bedrivs inom ramen för RPF 

utan tvekan "bryter mot ett antal av FN:s statuter för mänskliga rättigheter" (s. 50). 

Avprogrammering. Rörelser som anklagats för att bedriva hjärntvätts framför ibland 

motanklagelser om att det i själva verket är de som jobbar med att lotsa individer ut ur 

rörelserna som bedriver hjärntvätt. Det är vanligt att avprogrammerare beskylls för 

misshandel och till och med våldtäkt av i första hand olika religiösa rörelser som fått 

medlemmar kidnappade. En typisk avprogrammering kan gå till som så att personen, på 

uppdrag av någon anhörig, blir kidnappad någonstans ute på gatan och förd till en 

isolerad plats där han eller hon sedan vaktas dygnet runt. Sedan bombarderas individen 

med fakta och argument tills han eller hon "inser" eller låtsas inse att sekten inte varit 

bra. 

En av pionjärerna inom avprogrammering var Ted Patrick. Anledningen till att han 

började var att hans söner en kväll ute på stan lockades att följa med ett sällskap som 

tillhörde Guds barn. Pojkarna beskrev det efteråt som att de dragits med av någon 

mystisk kraft. Patrick blev intresserad av hur det kunde gå till och beslöt sig för att bli 

rekryterad av gruppen. Efter några dagar i sekten slog han fast att de "programmerade" 

folk att tänka som dem och såg avprogrammering som den naturliga boten. Patrick 

deltog, enligt egen utsago, under 1970-talet i ett tusental avprogrammeringar (Singer, 

1995). 

Hassan (1990), som själv blivit avprogrammerad, har deltagit i ett antal 

avprogrammeringar och träffat hundratals avprogrammerare. Han känner inte till ett 

enda fall där det skulle ha förekommit misshandel eller våldtäkt vilket naturligtvis inte 

är någon garanti för att det inte förekommer. I de flesta länder är det straffbart att hålla 

kvar en person mot dennas vilja och i Sverige finns ett fall där föräldrarna till en 

sektmedlem dömdes till villkorlig dom och skadestånd efter en misslyckad 

avprogrammering (SOU 1998:113). I USA är det ovanligt med fällande domar för 

föräldrar och avprogrammerare. Domare och jurymedlemmar har en tendens att 

sympatisera med föräldrarna (Langone, 1993b). Enligt uppgifter från USA "lyckas" 

avprogrammeringen i 2/3 av fallen (ibid.), men de som varit med om det mår oftast 

sämre efteråt än de som av egen kraft lämnat rörelsen (SOU 1998:113). Ikemoto & 

Nakamura (2004) intervjuade en kvinna som blivit utsatt för avprogrammering och 

kunde konstatera att hon enligt kriterierna i DSM-IV led av posttraumatiskt 

19

stressyndrom (PTSD) och egentlig depression. Hon hade tagit mycket illa vid sig av att 

hennes egen familj hade utsatt henne för dessa övergrepp som bland annat innebar att 

hon bands till händer och fötter på nätterna för att inte fly. Man konstaterar att det är ett 

välkänt faktum att påtvingad isolering kan orsaka PTSD och anger detta som den 

troligaste orsaken till kvinnans symtom. 

Exit counselling. 22 På samma sätt som hjärntvätt kom att beteckna allt som hade med 

kommunister att göra så har avprogrammering kommit att beteckna allt som har med 

processen att lotsa någon ut ur en sekt. Hassan (1990) kom till slutsatsen att 

avprogrammering både var kränkande och ineffektivt och bestämde sig för att utveckla 

en mer human metod som han kom att kalla icke-tvingande exit counselling. 

Han menar att sekter lurar in folk i en psykologisk fälla och att det är hans uppgift, i 

egenskap av rådgivare, att påpeka det. 1) Först påvisar han för personen att han eller 

hon befinner sig i en fälla, en situation som personen är psykologiskt oförmögen att 

lämna, 2) sedan påpekar han att vederbörande inte valde att gå in i en fälla. 3) Han visar 

hur andra medlemmar i andra grupper också befinner sig i liknande fällor, 4) och till slut 

säger han till personen att det finns en väg ut ur fällan. För detta krävs en verklig insikt i 

hur man i en sekt eller kult kan befinna sig i en fälla och en förmåga att på ett för 

sektmedlemmen begripligt sätt förmedla den idén. Det är också av detta skäl som han 

anser att före detta sektmedlemmar är bäst lämpade för den här typen av rådgivning. 

En av hans grundteser är att varje individ väljer att göra det som är bäst för dem 

utifrån tillgänglig information och utifrån egna erfarenheter. En annan grundtes är att 

alla individer är unika och rådgivarens jobb är att förstå individens speciella situation 

och hjälpa honom göra det han själv vill göra. Bakom detta ligger hos Hassan en djupt 

rotad tro att alla medlemmar i en manipulativ grupp har en önskan om att komma 

därifrån. Han menar att det finns ett kärnsjälv inom alla som den här typen av rörelser 

inte förändrar, de placerar bara sin ideologi ovanpå kärnan. Rådgivningen går därför ut 

på att försöka nå kontakt med denna kärna inom individen och att sakta väcka den till 

liv igen. Det kan man göra genom att prata om vad personen gjorde innan han blev 

medlem, eller återuppliva gamla minnen genom att till exempel ta vederbörande med ut 

och fiska, eller göra något han eller hon brukade tycka om att göra. Den andra viktiga 

aspekten av hans rådgivning går ut på att informera om hur man kan bli påverkad av 

andra utan att vara medveten om det, hur andra manipulativa rörelser fungerar, samt 

undervisa om psykologi och kommunikation. 

Giambalvos (1993) teknik skiljer sig något från Hassans. Hon beskriver själv att 

skillnaden ligger i om man vill åstadkomma eller inbjuda till en förändring, om "man 

förlitar sig på ett medvetet nyttjande av en teknik" (s. 178) eller om man förlitar sig på 

information. För henne handlar det främst om att informera om manipulativa tekniker. 

Hennes erfarenhet är att när en individ väl blir medveten om hur man kan bli 

manipulerad och ser exempel på det i den rörelse han eller hon deltar i så vill individen 

ofta inte fortsätta sitt engagemang. Hon poängterar dock att det bara handlar om att 

informera. Det måste klart och tydligt framgå att hennes syfte inte är att medlemmen 

ska lämna rörelsen, det handlar om att han eller hon själv ska fatta ett välgrundat beslut. 

Giambalvo är av detta skäl något kritisk mot Hassan och menar att han borde 

problematisera mer kring hur man kan undvika att själv bli manipulativ. 

22 Ungefär "rådgivning i frågor som rör utträde ur en sekt". Har kommit att bli en övergripande 

beteckning för olika former av rådgivning angående manipulativa och destruktiva sekter, ibland med syfte 

att lotsa en individ ut ur sekten och ibland enbart i syfte att informera. 

20

Posttraumatisk sektstress 

Det finns de som menar att många "lämnar rörelserna helt odramatiskt och bär med 

sig en i huvudsak positiv bild och är berikade av ytterligare en livserfarenhet" 

(SOU1998:113, s. 135). Andra, som Hassan (1990), menar att det inom varje medlem i 

en destruktiv sekt finns ett kärnsjälv som vill lämna rörelsen och att de som lämnar 

rörelsen ofta får psykiska problem som en följd av utträdet. Denna diskrepans kan bero 

på att man i den statliga utredningen inkluderar nyandliga rörelser som av Hassan inte 

skulle klassificeras som destruktiva, som till exempel Frälsningsarmén, Pingströrelsen, 

Missionsförbundet, nyhinduiska rörelser, buddhistiska samfund och allehanda new agerörelser. 

En undersökning som genomfördes inom den offentliga sektorn visade att "knappt 300 

personer under en femårsperiod sökt hjälp för sociala eller psykiska kriser i samband 

med utträde ur nyandliga rörelser" (SOU1998:113, s. 134). De olika stödorganisationer 

som finns i Sverige får i genomsnitt 3 000 telefonsamtal och 600 brev per år från 

personer som behöver någon form av hjälp (ibid.). Av de som svarade på min enkät 

hade 64,3 % gått i någon form av samtalsterapi efter att de lämnade rörelsen. 

Problem som kan drabba dem som lämnar rörelsen innefattar "allvarliga psykiska 

kriser, tvångsföreställningar, hallucinationer, depressioner, paranoida föreställningar 

och skuldkänslor som lamslår personens vardagsliv" (SOU1998:113, s. 135). Andra 

vanliga problem är mardrömmar, uppmärksamhetsproblem och minnesproblem (Hassan, 

1990), ångest och tics, panikattacker, disassociativa tillstånd, låg självaktning och social 

fobi (Singer, 1995). Det kan även röra sig om sociala problem som att skaffa bostad och 

jobb eftersom många under tiden i rörelsen sagt upp sitt jobb, sin lägenhet och skänkt 

bort alla sina pengar (SOU1998:113). Hassan (1990) skriver att det är vanligt att man 

drabbas av depression de första månaderna efter att man lämnat en sekt. Många liknar 

det med att man blivit kär och lagt sitt liv i någon annans händer för att sedan upptäcka 

att man blivit grundlurad. 

Ett fenomen som kallas floating är också mycket vanligt. Hassan (1990) beskriver det 

som ett tillstånd där "den före detta medlemmen börjar 'flyta' bakåt i tiden till den tid då 

han var engagerad i gruppen och börjar tänka utifrån sin forna identitet" (s. 174). Det är 

yttre stimuli i nutid, en sång, en lukt, etc., som triggar tankar och känslor från tiden i 

sekten och kan i vissa fall leda till att den före detta medlemmen drabbas av enorma 

skuldkänslor för att han svikit rörelsen. Hassan menar att det är viktigt för rådgivare i 

sektfrågor att påpeka att sådana här fenomen kan förekomma så att inte aningslösa 

individer tror att de drabbats av någon mystisk förbannelse. Ett effektivt sätt att komma 

till rätta med problemet är att identifiera vilket stimuli det är som triggat tankarna och 

känslorna. 

Martin (1993) liknar sekterfarenheten vid ett trauma och drar paralleller till symtom 

som drabbar människor som kommer från krigshärjade områden, eller utsatts för 

övergrepp i någon form. Enligt denna modell har traumat uppstått på grund av att tre av 

individens grundläggande antaganden om sig själv och världen slagits i kras – a) tron på 

sin egen osårbarhet, b) känslan av att det finns en mening med allt, och c) en positiv syn 

på sig själv. 

Orsakssammanhangen när det gäller den här typen av psykiska problem är inte helt 

klarlagda. De som är kritiska till hjärntvätts- och manipulationstanken menar att 

ovanstående är symtom som alltid uppstår när man bryter med någon form av intensiv 

21

gemenskap (Nobel, 1999), eller att det är jämförbart med den identitetskris som 

människor som lämnar en häftig kärleksrelation kan drabbas av (SOU1998:113). Att 

många av de personer som väljer att lämna eller blir utsparkade mår dåligt har 

konstaterats i ett antal studier (Langone, 1993b) men om det beror på sektens påverkan, 

att de lämnat en intensiv gruppupplevelse jämförbar med en kärleksrelation eller om de 

hade problemen redan innan de gick med i gruppen har inte gått att slå fast. Flera studier 

har visat att det är vanligt att folk går med i sekter vid tidpunkter i livet då de är utsatta 

för stress eller då de är på väg att lämna något sammanhang – en grupp eller en relation. 

Ungefär en tredjedel hade problem redan innan de gick med i rörelsen men en majoritet 

var relativt normala människor (Barker, 1984; Galanter et al., 1988; Spero, 1982; 

Galanter & Buckley, 1978; Knight, 1986; Sirkin & Grellong, 1988. I Langone, 1993b). 

Det finns en hel del forskningsmetodologiska problem med att utröna huruvida dessa 

rörelser skulle vara skadliga eller inte. Att bara studera dem som hoppat av kan göra 

informationen viktad åt det negativa hållet, eftersom det är naturligt att vara kritisk när 

man hoppat av. Detta motsägs dock av den statliga utredningen där man skriver: "De 

flesta lämnar rörelser spontant utan att rikta särskilt stark kritik mot rörelsen" (SOU 

1998:113, s. 47). Att studera dem som är med i den här typen av rörelser är förenat med 

ett annat problem. Ungergleider & Wellisch (i Langone, 1993b) lät sektmedlemmar 

svara på självskattningsformuläret Minnesota Multiphasic Personality Inventory (MMPI) 

och kunde konstatera att L-skalan (lögn) tenderade att vara förhöjd. Detta ska tolkas 

som antingen "fejkad välanpassning", "slumpmässigt svarande" eller "förnekande av 

brister" (Hathaway & McKinley, 2004, s. 113) och att resultatet troligen är ogiltigt eller 

i bästa fall osäkert. Yeakley (i Langone, 1993b) undersökte 835 medlemmar i Boston 

Church of Christ med Myers-Briggs Type Indicator (MBTI). Han lät alla fylla i tre 

formulär – ett för hur de trodde de skulle ha svarat innan de gick med i rörelsen, ett för 

hur de var nu och ett för hur de trodde de skulle svara efter ytterligare fem år i rörelsen. 

Yeakley kunde utläsa en tendens till konformism över tid, vilket man inte kunde se i 

kontrollgrupperna. Langone skriver att "även om denna studie inte direkt skattade 

skadlig påverkan så ger den indirekt stöd för kliniska observationer där man kunnat 

sluta sig till att sektmedlemmarnas personligheter är anpassade till gruppen" (ibid., s. 

39). 

Rättsliga aspekter och otillbörlig påverkan 

Frågan om otillbörlig påverkan leder ofrånkomligen in på frågan om religionsfrihet. 

Anledningen till att jag dröjer mig kvar lite vid det trots min ansats att begränsa mig till 

metoderna för påverkan är att kritik gentemot manipulativa rörelsers metoder oftast 

bemöts med beskyllningar om religionsförföljelse. I debatten är det tyvärr så att det är 

religionsfriheten och de ideologiska frågorna som får ta plats på bekostnad av att bruket 

av vilseledande och manipulativa metoder inte diskuteras. Det är därför av vikt att ur ett 

rättsligt perspektiv reda ut var gränsen för religionsfriheten går. 

Religionsfrihet. Enligt Regeringsformen får inte religionsfriheten inskränkas men det 

vore samtidigt absurt att tillåta vad som helst i religionens namn. Nobel (1999) 

beskriver ett fall där två kvinnoprästmotståndare stängts av för att de vägrat undervisa 

kvinnliga präster. Diskrimineringsombudsmannen ansåg inte att det skett någon 

inskränkning i männens religionsfrihet. Nobel skriver vidare att "Det som skyddas är 

22

själva trosuppfattningen som sådan samt religionsutövning, som inte står i strid med 

samhällets lagar eller allmänt uppburna viktiga värderingar, som t.ex. jämställdheten 

mellan män och kvinnor eller barns rätt" (s. 19). Man får inte i utövandet av sin religion 

kränka andra människors yttrande- och religionsfrihet. "Gränsen går alltid vid skyddet 

för andras fri- och rättigheter" (ibid., s. 21). Vem som helst har rätt att granska, kritisera, 

analysera och ifrågasätta religionen ifråga så länge man respekterar vedertagna normer 

för hur kritik och analys bedrivs i samhället. Man får inte klassa sekulariserade 

företeelser som hantering av pengar och egendom eller rent terapeutiska samtal som 

religiösa företeelser. 

När kyrkan skiljdes från staten infördes en ny lag om trossamfund. I princip vem som 

helst kan registrera ett trossamfund och det sker, med hänvisning till religionsfriheten, 

ingen granskning av det religiösa innehållet. Det enda krav som ställs är att man 

anordnar gudstjänster, har stadgar och en styrelse (SFS 1998:1593). Det finns farhågor 

om missbruk och att organisationer med rent politiska mål eller andra världsliga syften 

ska komma att gömma sig bakom religionsfriheten och det är därför viktigt att vara klar 

över vad den inte omfattar (Nobel, 1999). 

Otillbörlig påverkan. Nobel (1999) menar att det finns befintlig lagstiftning inom 

bland annat straffrätt, konsumenträtt, arbetsrätt och avtalsrätt som kan ge ett visst 

rättsskydd åt den enskilda individen i sådana här frågor. Men det finns en lucka i lagen 

och Nobel anser att de som vill påverka och manipulera har utvecklat metoder som man 

inom rättsskipningen inte hunnit ta ställning till och han drar en parallell till det som 

händer på IT-området där lagstiftningen heller inte hinner med. 

Myndiga personers handlingar förutsätts vara en följd av individens fria vilja och man 

får inte "genom tvång, hot eller utpressning förmå andra att göra vad de inte vill. Sådan 

påverkan är i princip straffbar. Inte heller får man vilseleda andra beträffande 

förutsättningarna för deras beslut och handlingar" (ibid., s. 24). Tvång, hot och 

utpressning är ju ganska tydliga juridiska termer, det är svårare att dra en gräns för när 

den egna viljan sätts ur spel och man kan börja anse att individen utsatts för 

vilseledande information. Ett begrepp som börjar vinna mark är otillbörlig påverkan. 

Ordet otillbörlig är en inom juridiken etablerad term – det finns otillbörlig 

marknadsföring, otillbörlig konkurrens, otillbörlig belöning och otillbörligt verkande 

vid röstning och Nobel (1999) menar att domstolarna är vana att handskas med 

begreppet. 

Om forskning kan visa att vissa organisationer, religiösa som kommersiella, oavsett 

innehållet i läran använder sig av i princip samma tekniker för att manipulera sina 

medlemmar har man ett utgångsmaterial för en lagstiftning i frågan. Nobel (1999) 

skriver vidare att motståndet mot en sådan lagstiftning främst kommer från personer 

som är rädda för att religionsfriheten ska hotas. Det är därför av största vikt att det 

genomförs mer forskning för att begreppen ska bli tydligare. Han påpekar också att det i 

många andra länder redan finns lagstiftning om otillbörlig påverkan. 

23

Det psykiska fängelset 

Teori 

Vad är en grupp? Det finns få människor som helt tar avstånd från umgänge med 

andra människor. Ensamma människor sägs det visserligen finnas gott om, men i 

begreppet "en ensam människa" finns ofta en underton av att det är ett oönskat och icke 

självvalt tillstånd. Folk som väljer ensamhet och isolering betraktas ofta med skepsis 

och misstro. Att tillhöra ett sammanhang, en grupp, är något som de flesta människor 

vill. Men vad är då en grupp egentligen? En enkel definition är "två eller fler av 

varandra beroende individer som påverkar varandra via ett socialt samspel" (Forsyth, 

1999, s. 5). För att en grupp ska kunna uppstå måste det enligt den definitionen helt 

enkelt finnas ett socialt samspel eller en relation mellan minst två individer. Storleken 

på vad som utgör en grupp är inte helt given och Bion (1961) menar att 

"minimistorleken för en grupp är tre. Två individer har en personlig relation; med tre 

eller fler följer en förändrad kvalitet (interpersonell relation)" (s. 26). 

Ordet relation härstammar från latinets relatio (berättelse, förhållande) som i sin tur 

kommer av referre med betydelsen "bära tillbaka" (SAOB, 2004). Inom logiken menar 

man att en relation "i motsats till en egenskap som kan tillkomma objekt var för sig är ... 

något som råder mellan två eller flera objekt" (NE, 1994). Kännetecknande för en grupp 

är att man gör saker för och med varandra. Man utbyter tankar, tjänster, idéer, saker, etc, 

man jobbar ofta mot ett gemensamt mål och man utvecklar även uttalade och outtalade 

normer och regler för hur samvaron och det gemensamma arbetet ska se ut. 

Att gå med i en grupp. 23 Varför vill man överhuvudtaget gå med i en grupp? En av de 

vanligast förekommande teorierna och modellerna för att förstå och analysera detta är 

FIRO (Fundamental Interpersonal Relations Orientation). Schutz, som utvecklade teorin, 

identifierade tre grundläggande behov som tillfredsställs av en grupp. Den första av 

dessa är att vi har behov av att visa och bli visade tillhörighet med vilket menas 

"individens behov av kontakt, uppmärksamhet och anseende" (Mabon, 2002, s. 297). 

Den andra är att vi har behov av att visa och bli visade kontroll och med det menas 

"individens behov av makt, ansvar och ledning" (ibid., s. 297). Slutligen har vi behov av 

att visa och bli visade samhörighet som då innefattar "individens behov av värme, 

närhet och empati" (ibid., s. 297). Freud (1955) hade en mer radikal teori om att 

människan är ett flockdjur och att man inom sig har en "längtan efter att bli styrd av 

oinskränkt makt; en extrem passion för auktoriteter" (s. 127) och att allt det som är 

ouppnåeligt eller förbjudet för oss själva och som vi tidigare tillskev gudarna har vi nu 

en tendens att tillskriva ledarna (Freud, 1969). Detta gör att handlingar som för en 

individ är förbjudna rättfärdigas om hela gruppen bär ansvaret för dem (Freud, 1995). 

Kierkegaard och senare existentialisterna menade att det är den existentiella ångesten 

som driver oss att söka tryggheten hos andra. 24 Gemensamt för de flesta av teorier som 

rör grupper är att man betraktar förhållandet mellan individen och gruppen som att 

individen har ett behov och gruppen uppfyller detta behov. Men allt har ett pris och när 

23 Att gå med i en grupp innefattar även en bedömningsprocess och en beslutsprocess. Se avsnittet Vårt 

begränsade psyke för en utförligare beskrivning av de faktorerna. 

24 Detta behandlas utförligare i avsnittet Sanningsbegreppet, existentialisterna och postmodernismen. 

24

man träder in i en grupp blir man plötsligt utsatt för krafter, en dynamik, som ofta ligger 

utanför individens kontroll. 

Gruppdynamik. Grupptryck är något som de flesta människor har en föreställning om, 

även om de flesta samtidigt inte tror att just de är så utsatta för detta fenomen som de i 

verkligheten är. Det har genomförts otaliga experiment som visar hur man i en grupp 

kan gå emot sitt goda omdöme bara för att gruppen påstår något annat. Det kanske mest 

berömda experimentet utfördes av Asch (i Forsyth, 1999) på 1950-talet. Provet gick ut 

på att deltagarna först fick se ett kort med ett streck på, sedan fick de ett annat kort med 

tre olika långa streck på. De skulle bedöma vilket av dessa tre som var lika långt som 

förlagan och sedan delge de andra i gruppen sitt svar. Försökspersonen, som alltid 

placerades mot slutet i svarsordningen, visste inte att alla de andra deltagarna medvetet 

skulle svara fel på vissa av frågorna. Försökspersonerna svarade fel i enlighet med hur 

de övriga i gruppen svarade på 36,8 % av de frågor där gruppen instruerats att svara fel. 

En del av försökspersonerna höll sig till gruppens svar även om de var övertygade om 

att gruppen hade fel, andra "konverterade" – trodde att de såg fel och litade mer på 

gruppens omdöme än sitt eget. Bond & Smiths (i Forsyth, 1999) har på senare år 

reproducerat Asch studier i andra kulturer och visat att tendensen till konformism är 

ännu högre i kollektivistiska kulturer i Asien och Afrika. Man kan diskutera huruvida 

det betyder samma sak i kollektivistiska kulturer. I den här typen av kulturer kan det 

bero på att den som utsätts för experimentet inte vill genera den som svarar fel. 

Många av de teorier som rör grupper och gruppdynamik bygger på samma tema – att 

individen är underordnad gruppen och att man i gruppen är utsatt för krafter som står 

utanför individens kontroll. Bion (1961), till exempel, fann att människor i grupp hade 

en förmåga att uttrycka känslor som varje individ, om man frågade dem, inte ville 

kännas vid. Likväl uttryckte gruppen denna känsla – ofta aggressivitet eller andra 

negativa känslor. Detta ledde fram till hans teori om grundantagandenivåer. Dessa 

nivåer är kamp-flykt, beroende, parbildning. Under denna grundantagandenivå finns den 

protomentala nivån som bäst kan liknas med en matris från vilken gruppen hämtar sina 

idéer för hur de ska handla i olika situationer. Man kan säga att grundantagandenivån är 

gruppens tysta överenskommelse. Organisationspsykologen Morgan (1997) använde sig 

av metaforen "det psykiska fängelset" för att illustrera hur vi styrs av krafter vi inte är 

medvetna om och inom socialpsykologin och socialkonstruktivismen är man tämligen 

överens om att vi människor i mycket högre utsträckning än vi tror underkastar oss 

denna konformism. 25 

Vårt begränsade psyke 

När man går med i en sekt (eller vilken som helst grupp för den delen) så gör man ett 

antal bedömningar och fattar en hel rad beslut, både medvetna och omedvetna. Man har 

inom forskningen funnit att vi människor inte på långa vägar lever upp till det 

vetenskapliga rationella idealet och att detta ideal kanske inte ens är något 

eftersträvansvärt. Man menar att vi människor har en benägenhet att använda oss av 

olika bedömningsstrategier, så kallade heuristiker, och otaliga experiment har visat att 

en majoritet av försökspersonerna nyttjar dessa strategier. Det handlar alltså inte om 

25 Se avsnittet Sanningsbegreppet, existentialisterna och postmodernismen. 

25

undantagsfall och enstaka individer utan en majoritet och i många fall 80–90 % av 

försökspersonerna (Tversky & Kahneman, 2002). Just det att man tror att man själv 

aldrig skulle göra den här typen av förenklade bedömningar, och framförallt den här 

typen av felbedömningar, klassas i sig som en heuristik som det forskats en hel del 

kring. Kruger & Dunning, bland andra, har funnit att en majoritet av alla människor 

skattar de egna förmågorna, prestationerna eller attributen som bättre än den 

genomsnittliga individens (i Pronin, Puccio & Ross, 2002). 

Man tänker sig att heuristikerna är ämnade att sålla i informationsflödet så att vi med 

vår begränsade psykiska kapacitet kan göra tillräckligt korrekta bedömningar och fatta 

rationella beslut. Dessa heuristiker är förhållandevis effektiva och är fullt tillräckliga för 

att vi ska fungera i en vardag. Men de kan då och då spela oss spratt, främst på grund av 

att det handlar om tumregler vilket gör att fördomar eller så kallade biases kan smyga 

sig på. Det har också visat sig i experiment att försökspersonerna, trots att man försett 

dem med relevant information så att de helt uppenbart borde kunna göra en mer korrekt 

bedömning valt att nyttja en heuristik (Kahneman & Tversky, i Reisberg, 1997). 

Nuförtiden räknar man med tre övergripande heuristiker – representativitet, 

tillgänglighet och en affektheuristik (Kahneman & Frederick, 2002) 

Tillgänglighet. Denna bedömningsstrategi eller heuristik är något vi främst använder 

oss av när vi ska bedöma sannolikheten för ett visst utfall. En bedömning vi gör utifrån 

"den lätthet med vilken exempel eller associationer väcks till liv i minnet" (Tversky & 

Kahneman, citerade i Schwarz & Vaughn, 2002, s. 103). Tänk dig att någon vill låna 

pengar av dig. När du ska fatta beslut i frågan gör du troligtvis först en bedömning av 

hur pass sannolikt det är att han eller hon kommer att betala tillbaka pengarna. Du 

rådfrågar då antagligen ditt minne efter exempel på när denna person lånat pengar av 

dig tidigare. Tversky & Kahneman menade ursprungligen att bedömningen vi då gör 

inte grundar sig på frekvensen av exempel utan på den lätthet med vilken vi kan dra oss 

till minnes exempel (i Schwarz & Vaughn, 2002). I ovanstående fall skulle det då 

innebära att om vi lätt drar oss till minnes situationer där personen betalat tillbaka så 

sluter vi oss till att sannolikheten för ett positivt utfall är hög även i detta fall. 

Nyare forskning har visat att vi använder oss av båda metoderna – att man antingen 

grundar sitt beslut på den lätthet med vilken man minns, eller frekvensen av de exempel 

man minns. Biller, Bless & Schwarz fann i ett experiment att människor förlitar sig på 

lättheten med vilken man minns när man upplever att man är förtrogen med ämnet och 

frekvensen av det man minns när man känner sig osäker på ämnet (i Schwarz & Vaughn, 

2002). Att nyttja denna heuristik kan naturligtvis leda till felbedömningar, i synnerhet 

då i situationer där man känner sig trygg eller upplever att man är förtrogen med ämnet. 

Representativitet. Hamill, Wilson & Nisbett lät i ett experiment försökspersonerna 

titta på videofilmade intervjuer av en fångvaktare som diskuterade sitt arbete. I den ena 

av filmerna var fångvaktaren medkännande och human i den andra uttryckte han förakt 

för fångarna. En grupp försökspersoner fick innan de såg intervjun informationen att 

fångvaktaren var en typisk representant för fångvaktarna på det fängelset, en annan 

grupp fick informationen att han var en extrem representant och en tredje grupp fick 

ingen information alls. Försökspersonerna blev senare tillfrågade om sin syn på 

kriminalvården och det framgick tydligt att de var påverkade av intervjun med 

fångvaktaren. De som sett den föraktfulle fångvaktaren var mer negativa än de andra. 

Det anmärkningsvärda var att informationen man erhållit innan intervjun inte verkade 

26

spela någon roll. Även de som hade fått veta att fångvaktaren inte var någon god 

representant för fångvaktarkåren tenderade att ha en mycket mer negativ syn på 

kriminalvården (i Reisberg, 1997). 

Rent kognitivt är det oerhört ekonomiskt att låta en person representera en hel kategori 

människor. Ofta är man inte helt fel ute när man använder sig av denna 

bedömningsstrategi, men den kan lätt leda till att vi utvecklar fördomar. 

Affektheuristiken. De senaste decenniet har det forskats en hel del kring hur våra 

affekter påverkar vårt beslutsfattande. Zajonc menar att alla våra perceptioner är 

laddade med en affekt eller en värdering. Man ser inte bara ett hus utan ett vackert eller 

fult hus. Vi köper sällan saker därför att vi vägt för- och nackdelar mot varandra utan för 

att vi fattat tycke för föremålet i fråga (i Slovic, Finucane, Peters & MacGregor, 2002). 

Damasio är kanske den mest framträdande forskaren på det här området. Forskning 

har under lång tid visat hur känslor kan påverka vårt omdöme negativt, men det är en 

relativt ny upptäckt att frånvaron av känslor är minst lika förödande för människans 

förmåga att fatta rationella beslut. Det som väckte Damasios intresse för frågan var 

mötet med en man som fått en skada på vänstra prefrontalloben och vars 

omdömesförmåga och sociala kompetens blivit märkbart nedsatt efter skadan. Hans 

kognitiva förmågor var intakta och han kunde följa ett logiskt resonemang. Damasio 

menade att "hans sviktande omdöme hängde samman med en enda defekt: en dramatisk 

förändring av förmågan att uppleva känslor" (Damasio, 1999, s. 16). 

Damasios forskning har i stor utsträckning kommit att kretsa kring hans hypotes om 

somatiska markörer. Med somatisk markör menas en känslomässigt viktad erfarenhet 

som förenklar beslutsprocessen genom att antingen markera alternativ som fallit dåligt 

ut i det förflutna med en negativ känslomässig association, och de som fallit väl ut med 

en positiv känslomässig association. Det finns två typer av somatiska markörer – de som 

är nedärvda och de som är ett resultat av uppfostran, utbildning och kulturell påverkan. 

Vad dessa somatiska markörer gör är att de helt enkelt sorterar i informationsfloden 

genom att gradera intryck och troliga utfall med hjälp av känslomässiga kopplingar – 

ungefär som en tio-i-topp-lista. Det känslomässigt bästa alternativet hamnar överst, etc. 

En person som inte har hjälp av denna förberedande sortering måste ta alla alternativ i 

beaktande och är därför oförmögen att fatta vettiga beslut på kort tid. 

Detta handikapp försvårar naturligtvis beslutsprocessen även när man har gott om tid. 

Vi människor har inte kapacitet att hålla så många variabler i minnet under en så lång 

tid som krävs för att vi ska kunna fatta ett beslut grundat på en utvärdering av alla 

variabler. Att kunna vikta informationen och att prioritera är ett måste om man ska 

kunna fungera i livet. De somatiska markörerna fattar inga beslut, de underlättar bara 

beslutsprocessen genom att belysa olika alternativ som särskilt fördelaktiga eller 

riskabla. Denna styrka är också en svaghet. Vi blir ofta inte medvetna om alla alternativ 

som står till buds eftersom våra somatiska markörer sorterar bort vissa alternativ innan 

de ens når medvetandet (ibid.). 

Detta gör oss naturligtvis också sårbara för manipulation. Det finns många knep för 

hur man kan styra de känslomässiga upplevelserna av något och därmed påverka oss att 

välja en produkt framför en annan. Mer konkreta exempel på hur vi i vår vardag 

dagligen blir utsatta för manipulationsförsök följer i nästa avsnitt 

Har du någonsin känt dig utnyttjad? Det finns kritiker till heuristikforskningen som 

menar att man utgår från antagandet att vi alltid borde fatta optimala beslut. Kritikerna 

27

menar att enstaka felbedömningar i ett socialt sammanhang är ett ringa pris att betala för 

de besparingar vi gör och att vi klarar oss alldeles utmärkt i livet då våra bedömningar i 

de allra flesta fall är tillräckligt bra (Gilovich & Griffin, 2002). 

Våra kognitiva brister kan utnyttjas i olika sammanhang av individer som på något 

sätt vill utöva en påverkan. Att bedöma människor utifrån yttre attribut (representativitet) 

gör oss sårbara för charmiga bedragare och att bedöma sannolikhet utifrån tillgänglighet 

i minnet gör oss sårbara för propaganda enligt den mycket välkända devisen att om man 

upprepar en lögn tillräckligt ofta så blir den sann. 26 

Cialdini har skrivit en intressant bok där han studerat påverkan i en mängd olika 

sociala sammanhang. Han har funnit sex principer som används med stor framgång av 

både kommersiella företag och religiösa grupper – alla med syfte att få dig att lätta på 

plånboken. Dessa principer har han kallat tjänster och gentjänster (reciprocation), 

ställningstagande/konsekvens (commitment/consistency), social konsensus (social 

proof), gillande (liking), auktoritet (authority), begränsad tillgång (scarcity). 

Kännetecknande för dessa är att det antingen är socialt tvingande regler, som triggas av 

yttre stimuli och påkallar ett automatiskt gensvar eller också är sociala tumregler som vi 

använder oss av i situationer när vi måste fatta snabba beslut eller känner oss osäkra 

(Cialdini, 1993). 

1. Tjänster och gentjänster. Har du någonsin undrat varför du så ofta får små 

meningslösa presenter med reklamen? Det kan väl inte löna sig tänker de flesta. Det är 

naturligtvis svårt att säga från fall till fall om det lönar sig, men vad de alla utgår från är 

den regel man funnit så verkningsfull i marknadsföring – att människor känner sig 

tvingade att återgälda en skuld, även om denna skuld uppstått på grund av att man fått 

en oönskad eller oombedd gåva. Cialdini refererar bland annat till hur en 

frivilligorganisation fördubblade antalet donationer som svar på ett tiggarbrev efter att 

man började bifoga en liten present med brevet (1993). Det finns otaliga varianter på 

den här principen och som konsument utsätts man för det dagligen – varuprover i 

livsmedelsaffären, erbjudanden om gratisböcker från bokklubbar, etc. Även om 

långtifrån alla sväljer betet så finns det många exempel på hur denna relativt sett ringa 

investering ger mångdubbel avkastning (ibid.). 

Det här är en social regel som sociologer funnit i alla kulturer man studerat (Gouldner, 

i Cialdini, 1993) och antropologerna Tiger och Fox menar till och med att detta nät av 

skuldförbindelser är det som ligger till grund för hela vårt samhälle (i Cialdini, 1993). 

Cialdini menar att vi tidigt socialiseras in i detta system som förutom regeln att man 

måste återgälda en tjänst eller en gåva även innefattar regeln att man måste ta emot en 

tjänst eller en gåva. Det är det sistnämnda som gör det så lätt att utnyttja det här 

systemet till sin egen fördel – vi har väldigt svårt för att tacka nej till gåvor och tjänster, 

och när vi väl tagit emot så känner vi oss tvingade att återgälda gåvan eller tjänsten 

(1993). 

Krishna-rörelsen har sin egen speciella variant av den här metoden. De har för vana att 

på offentliga platser ge små presenter till folk, framförallt blommor, som har visat sig 

vara den mest kostnadseffektiva varianten. Cialdini, som under lång tid systematiskt 

observerade deras tillvägagångssätt, beskriver i sin bok hur ett typiskt möte kunde gå till. 

Krishna-medlemmen ställer sig mitt i vägen för det tilltänkta offret och överräcker en 

blomma. Personen blir så överrumplad att han eller hon automatiskt tar emot gåvan 

(automatiken i den sociala regeln träder in). När personen blir medveten om vad som 

26 Attribueras ofta till nazisternas propagandaminister Goebbels, men jag har inte funnit några säkra 

belägg för det och i det här sammanhanget spelar det heller ingen roll vem som sagt det. 

28

hänt är den vanligaste reaktionen att vilja ge tillbaka den oönskade gåvan, vilket 

Krishna-medlemmen vänligt men bestämt avböjer med orden: "Det här är vår gåva till 

er." När personen väl resignerat och tagit emot blomman kräver Krishna-medlemmen 

genast in skulden och ber om en donation, varpå offret uppgivet tar fram plånboken och 

överlämnar ett par dollar. Cialdini observerade själv hur en annan medlem sedan gick 

runt och samlade upp alla blommor som folk slängde för att återanvända som nya gåvor. 

Denna metod blev en enorm framgång för Krishna-rörelsen och det växte snabbt upp 

center över hela USA och på andra platser i världen (ibid.). 

Efter hand som folk lärde sig undvika de orangeklädda människorna utvecklade 

rörelsen nya strategier – som att klä sig i vanliga kläder, klä ut sig till jultomtar under 

julen, etc. Men det har inte fungerat så bra och Cialdini menar att folk nu lärt sig att man 

inte ska ta emot oombedda gåvor från främlingar. Samtidigt är den strategi man nyttjar 

för att slippa donera pengar inte att säga nej till gåvan utan att undvika personen som 

ger gåvan. Ett bevis, menar Cialdini, för styrkan i den här principen – vi har svårt att 

utmana automatiken i det hela (ibid.). 

2. Ställningstagande/konsekvens. En annan aspekt på ovanstående berättelse och 

kanske ytterligare ett skäl till att vi har så svårt att utmana automatiken är att när vi tagit 

emot blomman kräver logiken att vi fullgör transaktionen. Om vi i det läget backar 

framstår vi som inkonsekventa och det är ett mycket oönskat personlighetsdrag. "Den 

person vars övertygelse, ord och handlingar inte stämmer överens upplevs som förvirrad, 

hycklande eller till och med mentalt sjuk" (ibid., s. 52). Det är inte bara det att man vill 

undvika att bli betraktad som en hycklare eller psykiskt sjuk, hög grad av konsekvens 

associeras ofta med intellektuell styrka, ärlighet och andra positiva personlighetsdrag 

(ibid.). 

1966 publicerade Freedman & Fraser en rapport som belyser styrkan i den här 

principen. En forskare hade gått omkring i ett villaområde och bett villaägarna om lov 

att få montera upp en jättelik annonstavla på gräsmattan framför deras hus. Mannen 

visade även ett fotografi på hur det skulle se ut. Fotografiet föreställde ett attraktivt hus 

som var nästan helt skymt av en jättelik skylt med texten DRIVE CAREFULLY (kör 

försiktigt) med stora slarvigt handtextade bokstäver. De flesta avböjde av förståeliga 

skäl, men bland alla villaägarna fanns en undergrupp där hela 76 % tackade ja till 

erbjudandet. Dessa personer hade två veckor tidigare blivit tillfrågade om de kunde 

tänka sig att ha en 7,5 x 7,5 cm stor skylt med texten BE A SAFE DRIVER (kör säkert) 

på gräsmattan framför sina hus vilket de flesta av de tillfrågade hade tackat ja till. Det 

verkade som att på grund av att de gått med på att ha denna lilla oansenliga skylt på sin 

gräsmatta så var de nu mycket mer benägna att smälla upp denna jätteskylt på sin tomt. 

Forskarna nöjde sig inte med detta utan utförde ett försök i ett annat villaområde. Där 

gick man först runt och knackade dörr och frågade villaägarna om de ville skriva under 

en petition för att hålla Kalifornien vackert, vilket de flesta gjorde utan att tveka. När 

man två veckor senare kom tillbaka med erbjudandet om samma jätteskylt så var hälften 

nu villiga att ta emot den på sin gräsmatta, mot 17 % i det tidigare försöket. Slutsatsen 

man drog var att villaägarna, när de skrivit under petitionen för ett vackrare Kalifornien, 

förändrat sin självbild – de betraktade nu sig själva som ansvarsfulla 

samhällsmedborgare. När de då efter två veckor blev tillfrågade om de kunde utföra 

ytterligare en samhällstjänst gick de med på förslaget för att inte verka inkonsekventa (i 

Cialdini, 1993). 

Festinger menade att kognitiv dissonans uppstår av två motstridiga element i psyket. 

Han nämner som exempel det som sker efter att man fattat ett beslut. Då vidtar en 

29

process där man i efterhand rationaliserar varför just det valda alternativet var så bra och 

varför de andra alternativen inte var det. Man försöker helt enkelt nedvärdera fördelarna 

med de ratade alternativen och framhäva fördelarna med det valda alternativet. Detta 

görs i syfte att bevara den kognitiva jämvikten och inför sig själv och andra framstå som 

konsekvent och logisk – det vore ju ologiskt och inkonsekvent att välja bort något som 

är fördelaktigt (1962). Knox & Inkster (i Cialdini, 1993) studerade folk som spelade på 

hästar och de kunde konstatera att tvivlen på hästen försvann så fort insatsen var gjord. 

Inget hade egentligen förändrats vad det gäller hästens förutsättningarna för att vinna, 

det handlade helt enkelt om ovan nämnda process som Pronin et al (2002) har kallat 

dissonansreduktion och som Cialdinis beskriver som en "nästan tvångsmässig önskan 

att ... vara konsekvent" (1993, s. 50–51). Cialdini menar att det finns tre faktorer som 

avgör hur effektiv denna princip är. Det är dels grad av offentlighet i ställningstagandet, 

grad av ansträngning som krävs för ställningstagandet 27 samt i vilken utsträckning man 

upplever att ställningstagandet kommer från en själv (ibid.). 

I ett berömt experiment där försökspersonerna skulle bedöma längden på olika linjer 

var några av försökspersonerna tvingade att skriva ner sin gissning, medan andra fick 

hålla den för sig själva. Efter att de delgett försöksledaren sin bedömning fick de veta att 

de gissat fel, varpå alla gavs en chans att korrigera sin bedömning och komma med en 

ny gissning. Man kunde då konstatera att de som tvingats skriva ner sin gissning var 

minst villiga till att korrigera sin ursprungliga bedömning (Deutsch & Gerard, i Cialdini, 

1993). 

Scientologikyrkan har en mycket effektiv variant av den här metoden. Efter varje 

avslutad kurs ska man skriva en framgångsberättelse som sedan ska kontrolleras med 

lögndetektor (E-metern). Skriver man ingen framgångsberättelse får man inte avsluta 

kursen utan skickas tillbaka för att studera materialet igen. Vissa väl valda 

framgångsberättelser publiceras sedan på den offentliga anslagstavlan. Detta gör att man 

mer eller mindre känner sig tvingad att alltid må bra eftersom man offentligt talat om 

hur fantastiskt bra man mår. Jag minns själv hur dessa framgångsberättelser fick utgöra 

någon slags ledstjärna för hur jag mådde och hur jag agerade. Det kändes som om det 

var viktigt att leva upp till de ord jag skrivit i mina framgångsberättelser och att det var 

förbjudet att känna något annat. 

Inom den scientologiska etiken använde man sig också av den här principen. Allt som 

hade med så kallade etikåtgärder att göra måste skrivas ned. Alla synder man bekände, 

alla etiktillstånd man kämpade sig igenom och slutligen också ansökan om återinträde i 

gruppen måste göras skriftligen. Dessa papper samlades sedan i ens personliga "folder" 

(journal) och etikfolder. Jag vet att jag personligen ofta lutade mig mot 

ställningstagande jag gjort i skrift – de tjänade som grundpelare i hela min 

tankekonstruktion. 

3. Social konsensus. Det finns många sociala experiment där man låtit personer ligga 

utslagna på trottoaren för att se hur många av de förbipasserande som reagerar. I stora 

städer kan människor ligga i timtal utan att någon reagerar och en vanlig förklaring till 

detta är att människor i våra storstäder har blivit känslokalla och alienerade. Men det 

finns en annan teori, som även belagts med ett antal experiment, nämligen den om 

social konsensus eller social proof. Ursprunget till det hela är den hemska historien om 

en kvinna som under 35 minuter blev våldtagen och knivhuggen till döds på öppen gata 

i New York, medan hon hela tiden skrek på hjälp. Det fanns 38 vittnen till övergreppet, 

27 Aronson & Mills fann i en studie att ju mer plågsam initieringsriten till en kurs var desto högre 

värderade försökspersonerna kursen (i Cialdini, 1993). 

30

inget av dessa vittnen ingrep eller ringde polisen. Man frågade sig naturligtvis hur 38 

vanliga, hederliga medborgare kunde låta bli att agera. Två psykologer, Latané och 

Darley (i Cialdini, 1993), satte sig in i fallet och slog fast att i motsats till vad man 

skulle kunna tro så var det mängden vittnen som gjorde att ingen reagerade. Man 

menade att det personliga ansvaret reduceras med antalet potentiella hjälpare. Alla 

trodde helt enkelt att någon annan hade ringt polisen. Latané och Darley testade sedan 

sin hypotes i ett antal experiment där man iscensatte olika nödsituationer. Sannolikheten 

att personen skulle få hjälp ökade till 85 % om det bara fanns ett vittne till 

nödsituationen mot 31 % om det fanns fem vittnen. 

Det här är en metod som vi ofta använder oss av när vi känner oss osäkra i olika 

sociala sammanhang. När man inte vet hur man ska bete sig så tittar man på hur folk 

runtomkring beter sig. Problemet med den metoden är att man inte tänker på att folk 

runtomkring gör likadant – de observerar också sin omgivning för att få ledning. Det är i 

själva verket så att människor kan vara ytterst hjälpsamma i nödsituationer när väl 

någon tar initiativ till att hjälpa eller när det inte råder några tvivel om att det är en 

nödsituation. Det sistnämnda kunde Clark och Word konstatera i en serie experiment i 

början av 1970-talet (i Cialdini, 1993) där vittnen rusade till hjälp i uppenbara 

nödsituationer trots fara för sina egna liv. 

Vår benägenhet att låta oss påverkas av hur andra gör är något som försäljare och 

marknadsförare inte varit sena att försöka utnyttja. Ett vardagligt exempel är pålagda 

skratt i komedier (Fuller & Sheehy-Skeffington, i Cialdini, 1993). Oavsett vad vi 

medvetet tycker om pålagda skratt så reagerar en majoritet av oss omedvetet positivt på 

sådana signaler. Cialdini räknar upp en mängd andra exempel på tillämpningar av denna 

princip. Bartenders har för vana att "salta" dricksskålen, dvs. lägga i några sedlar, innan 

de öppnar för att ge sken av att det är vanligt att folk ger dricks och dessutom sedlar. 

Barer och diskotek har ibland arrangerat köer utanför sina ställen för att ge intryck av att 

det är ett populärt ställe (1993). 

Scientologikyrkan brukade påstå att man var den snabbast växande religionen i 

världen och att man hade 8 miljoner medlemmar över hela världen. Det verkliga 

medlemstalet låg för 10 år sen någonstans runt 50 000 medlemmar världen över. Då 

räknade man alla som hade ett internationellt medlemskap i kyrkan, vilket var ett 

förkrav för att man skulle kunna gå på en kurs (Lerma, 2004). 

4. Gillande. Vänskapsrelationer till folk kan utnyttjas för att sälja en vara. 

Tupperwarepartyn är kanske inte en lika utbredd företeelse i Sverige som i USA, men 

de förekommer även här. Det hela går ut på att försäljaren kallar samman sina vänner en 

kväll för att under trevliga förhållanden sälja Tupperwares köksprylar. Poängen med 

hela konceptet är att det är mycket svårare att säga nej till någon man har en relation till. 

Den mest framgångsrika bilförsäljaren i historien, Joe Girard, som till och med står 

omnämnd i Guinness rekordbok, sade att skälet till hans framgångar var att han fick 

kunderna att tycka om honom. Han hade för vana att en gång i månaden skicka ett 

vykort till hela sitt kundregister som bestod av drygt 13 000 kunder. På kortet stod bara 

en sak: "Jag gillar dig." Kan detta uppenbara fjäsk ha lönat sig? Det ansåg i alla fall Joe 

Girard och hans framgångar talar sitt eget språk (Cialdini, 1993). 

Drachman, deCarufel & Insko (i Cialdini, 1993) kunde i ett experiment konstatera att 

människor i allmänhet är svaga för smicker. Försökspersonerna fick möta personer som 

avgav personliga omdömen om försökspersonerna och sedan bad dem om en tjänst. En 

del fick positiva omdömen andra negativa och en tredje grupp fick blandade omdömen. 

Resultatet visade att den som enbart gav positiva omdömen var bäst omtyckt av 

31

försökspersonerna, även efter att de hade fått veta att han hade gjort det med beräkning. 

Dessutom spelade det ingen roll om det positiva omdömet som avgavs var korrekt eller 

uppenbart överdrivet, försökspersonerna tyckte lika bra om personen för det. 

Det här kan även kombineras med den tidigare nämnda heuristiken representativitet, 

vilket naturligtvis är skälet till att kända personer i så hög utsträckning anlitas för att 

göra reklam för allehanda varor. På samma sätt som vi har en tendens att låta en person 

representera en hel grupp människor har vi en tendens att låta dennas egenskaper besjäla 

de föremål han eller hon vidrör – om vi gillar personen drar vi automatiskt slutsatsen att 

det han eller hon förespråkar är något bra. Det kan även slå tillbaka på personen om vi 

plötsligt börjar ogilla produkten, som i fallet med de förföljda meteorologerna som 

Cialdini (1993) refererar till. Tydligen är det vanligt (i alla fall i USA) att meteorologer 

får hotbrev när vädret är dåligt. 

Scientologikyrkan använder sig uttryckligen av den här metoden – både den positiva 

associationen och den negativa. Kändisarna får naturligtvis ofta skylta med sina namn, 

men den negativa aspekten är mindre känd. Det handlar om att föra ett propagandakrig 

där man undviker alla negativa associationer för egen del och gör allt för att smutskasta 

fiender till rörelsen genom att koppla ihop dem med sådant som allmänheten anser 

negativt. "Målet är att identifiera oss som angripare av sådant som allmänt anses som 

ont. Det tar bort våra gamla stämplar och stämplar våra angripare som onda människor" 

(Hubbard, 1988). 

Inom retoriken pratar man om etos, vilket är den föreställning mottagaren av en 

kommunikation gör sig av avsändaren av ett budskap vid en given tidpunkt. Man brukar 

för enkelhetens skull prata om avsändarens etos, men det är vilseledande då man kan tro 

att det är avsändaren som besitter etos, vilket inte är sant. Etos sitter i betraktarens öga, 

så att säga. Aristoteles menade att etos var den överlägset effektivaste faktorn om man 

vill övertala någon och den tanken lever än idag inom retoriken. Det verkar som om vi 

människor är mer mottagliga för argument från källor vi anser besitta en hög grad av 

etos (McCroskey, 2001). 

Utbildning, erfarenheter och personens rykte är faktorer som påverkar etos. Talarens 

etos ökar om han blir presenterad av någon som publiken respekterar, det kallas 

sponsoreffekt och är något som är vanligt inom politiken. Attraktiva kvinnor har också 

högre etos automatiskt. Mill och Aronson (i McCroskey, 2001) fann att den "attraktiva" 

kvinnan i ett experiment påverkade publikens åsikter i signifikant högre grad än den 

oattraktiva kvinnan. I själva verket var det samma kvinna fast i olika skepnader. 

Ovan nämnda exempel berör talarens etos innan han eller hon börjar tala. Etos är en 

föränderlig kvalitet och beroende på hur talaren sköter sina kort så kan etos höjas eller 

sänkas i betraktarens öga. Argument kan vara en viktig faktor och det gäller att inte 

uttrycka alltför främmande åsikter, då dalar etos. Att ha samma åsikter som åhörarna får 

etos att höjas, det räcker till och med att ge sken av att man har samma åsikter. Ewing (i 

McCroskey, 2001) fann att om personen i inledningen av ett tal uttryckte åsikter som 

gillades av åhörarna, oavsett om han sedan gav uttryck för rakt motsatta åsikter, var han 

mer framgångsrik i att modifiera åhörarnas åsikter. Att backa upp sina påståenden med 

fakta ökar etos, det spelar ingen roll om dessa fakta är sanna eller inte, det räcker med 

att påstå att det är fakta. Man kan också hämta etos från andra källor genom att referera 

till något namn som åhörarna respekterar. Om talaren upplevs ha ärliga avsikter ökar 

etos, det spelar ingen roll om han har det eller inte. (Hildreth, i McCroskey, 2001). 

5. Auktoritet. Milgram (1975) utförde i början av 1960-talet ett av de mest omtalade 

psykologiska experimenten i historien. Han fick en förvånansvärt hög andel av 

32

försökspersonerna att dela ut vad de trodde var dödliga elektriska stötar till en person, 

som ljudligt protesterade mot behandlingen, enbart genom att ge försökspersonen order 

om att göra det. Personerna som utdelade dessa stötar var efteråt själva chockade över 

vad de gjort. De protesterade och visade tydliga tecken på ångest inför uppgiften, men 

försöksledaren var obönhörlig – han krävde att de skulle fortsätta dela ut elektriska 

stötar i allt högre doser och försökspersonerna löd under stor vånda. 

Milgrams (1975) teoretiska utgångspunkt var att vi som individer är inordnade i ett 

socialt sammanhang där lydnad är en viktig ingrediens i vår sociala fostran. Under vissa 

förutsättningar intar vi automatiskt det han kallade ett agenttillstånd – det är när 

personen "definierar sin egen sociala situation så att han är öppen för kontroll från en 

person med högre status. I det tillståndet betraktar individen inte längre sig själv som 

ansvarig för sina handlingar utan uppfattar sig som ett redskap för att andras önskemål" 

(s. 144). 

De flesta kristna känner till den klassiska berättelsen från Bibeln där Gud sätter 

Abraham på prov och kräver av honom att han ska offra sin yngste son. Abraham lyder 

men när han står där med kniven i högsta hugg i färd med att "slakta" sin son hindras 

han av en Herrens ängel och han och hans släkt blir rikligt belönad för all framtid för att 

han lydde (1: Mos 22:1–18). En sedelärande historia om vikten av att visa blind lydnad 

gentemot auktoriteter. Milgram menar att auktoritetsstrukturer måste finnas i alla typer 

av samhällen för att dessa ska fungera, men noterar att individen i vårt moderna 

samhälle får lära sig att underordna sig opersonliga auktoriteter representerade av någon 

form av symbol, uniform eller titel. Människor har en tendens att reagera automatiskt på 

uniformer och andra auktoritetssymboler och inträder omedvetet i ett agenttillstånd inför 

åsynen av sådana. En förutsättning är dock att individen erkänner auktoriteten som en 

legitim utövare av social kontroll i just det sammanhanget (ibid.). 

Platsen spelar också roll. Personerna som deltog i experimentet upplevde det som att 

försöksledaren ägde stället och att man då måste uppföra sig enligt vissa sociala normer, 

som när man är gäst hos någon. En annan viktig faktor när det gällde experimentet var 

att försökspersonerna deltog i experimentet på frivillig basis, de trädde in i 

auktoritetsområdet av egen fri vilja och hade därför med sig en viss grad av 

engagemang för uppgiften. Man ville helt enkelt visa sig från sin bästa sida. Det är 

mycket möjligt att man med tvång hade kunnat få samma resultat men då hade det varit 

andra psykologiska mekanismer som varit verksamma (ibid.). 

När individen väl fåtts att lyda en gång kräver den inre logiken att han eller hon 

fortsätter lyda. Under normala omständigheter har man bara sin egen självbild och 

kravet på att uppträda logiskt att brottas med om man skulle få för sig att vägra lyda (jfr. 

Festingers dissonansteori). Men när lydnad innebär att man begår handlingar som man 

under normala omständigheter skulle ta avstånd från inträder även ett annat fenomen. 

Att då vägra lyda innebär att man plötsligt måste ta ansvar för de handlingar man begått 

under lydnad. Därför är det också så att ju värre brott man begått desto svårare är det att 

plötsligt vägra lyda. Nazisterna använde sig medvetet av detta fenomen och kallade det 

för Blutkitt. Man tvingade medlemmar i gruppen att begå fruktansvärda övergrepp i 

syfte att hindra dem från att lämna gruppen eller för att binda personer till gruppen 

(Becker, 1973). Det viktiga som Milgrams experiment säger oss är att även vanliga, 

hederliga samhällsmedborgare kan fås att utföra grymma handlingar och Etzioni (i 

Bauman, 1991) menade att Milgram upptäckt den latente Eichmann i oss alla. 

I reklamsammanhang har man inte varit sen att utnyttja vår benägenhet att lyda 

auktoriteter och man använder ofta auktoritetssymboler som till exempel läkare i sina 

33

annonser. Cialdini (2001) nämner tre typer av auktoritetssymboler: titlar, kläder och 

maktsymboler. 

När det gäller titlar har man bland annat funnit att det kan påverka vår uppfattning om 

längden på personen som innehar titeln. I ett experiment presenterades samma person 

för olika klasser med olika titlar som varierade i status. När han sedan lämnade rummet 

ombads eleverna uppskatta längden på personen. Man fann att personen växte med i 

medeltal en centimeter för varje steg uppåt i hierarkin man fick honom att ta. När han 

presenterades som professor uppfattades han som drygt 6 centimeter längre än när han 

presenterades som elev (Wilson, i Cialdini, 2001). 

Kläder är en annan auktoritetssymbol som aktiverar våra automatiska 

lydnadsprocesser. Socialpsykologen Bickman (i Cialdini, 2001) genomförde på 70-talet 

en rad experiment där en person bad förbipasserande att utföra en rad underliga 

uppgifter – som till exempel att plocka upp en papperspåse från gatan. Vid hälften av 

tillfällena var personen klädd som säkerhetsvakt och vid de andra tillfällena var han 

klädd i civila kläder. Oavsett vad han begärde så var det många fler som lydde när han 

var uniformerad. 

Maktsymboler är den tredje auktoritetssymbolen. Inom den här kategorin hamnar alla 

former av statussymboler som hör till maktens sfärer som till exempel lyxbilar och fina 

kläder. I synnerhet i USA har bilen en särställning och vid ett experiment fann man att 

bilister var mycket mindre benägna att tuta på lyxbilar som inte rörde sig tillräckligt fort 

när det blev grönt än när bilen i fråga var en billig småbil. 

6. Begränsad tillgång. Det här är något som har en märklig dragningskraft på oss 

människor. Hur ofta ser man inte i reklamsammanhang uttryck som "under en 

begränsad tid", "begränsat erbjudande" och andra meningar som uttrycker samma sak – 

det är bäst du skyndar dig annars tar varan slut. Var du inte intresserad av varan innan 

du läste annonsen är risken stor att du blir det när du läser den. Återigen kan detta 

tyckas som ett billigt knep och de flesta tänker nog att man aldrig skulle gå på det. Men 

faktum är att tillräckligt många gör det för att det ska löna sig, och dessa tillräckligt 

många är alltid fler än man tror. I många av exemplen som nämnts i punkterna ovan har 

man även beskrivit experimentet för andra representanter för samma population och 

frågat dem hur de tror utfallet kommer att bli. De underskattar konsekvent hur många 

som kommer att falla för manipulationen (Cialdini, 2001). 

Cialdini (2001) beskriver hur försäljarna i en affär utnyttjade den här principen till 

fullo. När någon försäljare noterade att en kund visade ett intresse för någon vara 

närmade han sig kunden och sade att varan var den sista de hade i butiken och att han 

precis sålt den. I den situationen var det mycket vanligt att kunden frågade om de inte 

hade någon kvar på lagret. Försäljaren sade att han skulle se efter och frågade samtidigt 

om personen ville ha just den varan om han skulle råka hitta den på lagret. 

Förvånansvärt många förband sig i det läget att köpa varan varpå försäljaren "råkade" 

hitta det sista exemplaret på lagret. 

Psykisk reaktans är en viktig faktor i det här sammanhanget. Alla som har barn känner 

igen principen – säg åt en tvååring att han inte får göra något och han kommer tveklöst 

att göra just det. Brehm (i Cialdini, 2001), som utformade teorin, menade att närhelst 

någon känner att en frihet håller på att inskränkas kommer han eller hon att känna sig 

tvingad att återställa den friheten. Följaktligen om en vara är på väg att ta slut kommer 

vi att reagera på det genom att vilja ha den varan mer än innan. Illusionen om begränsad 

tillgång och en uppmaning om att man måste bestämma sig snabbt är ett mycket vanligt 

försäljarknep som jag tror de flesta fallit för någon gång i sitt liv. 

34

Skam, skuld och empati 

”Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den 

frågade kvinnan: ’Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i 

trädgården?’ Kvinnan svarade: ’Vi får äta frukt från träden, men om frukten 

från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör 

ni det kommer ni att dö.’ Ormen sade: ’Ni kommer visst inte att dö. Men Gud 

vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med 

kunskap om gott och ont’" (1 Mos 3:1–3:5). 

”Herren Gud sade: ’Människan har blivit som en av oss, med kunskap om 

gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon 

lever för alltid’" (1 Mos 3:22). 

Freuds skuldbegrepp. Man skulle kunna säga att utan kunskap om gott och ont, heller 

ingen skam, skuld och empati. I ett samhälle kan man inte leva ut sina drifter fullt ut för 

då skulle samhället snabbt urarta till anarki och kaos. Enligt Freud (1969) bygger en 

kultur på att alla gör avkall på sina drifter och därmed bidrar till samhällets rättssystem. 

Priset vi betalar är minskad lycka och ökade skuldkänslor. Dessa skuldkänslor är inte 

medvetna utan yttrar sig ofta som obehagskänslor och ofta tillskriver man dem andra 

orsaker. Freud intresserade sig inte så mycket för skam utan mer för skuld i förhållande 

till överjaget. Han menade att skuld uppstod när jagimpulser eller detets drifter 

kolliderade med överjagets moralregler. 

Han anser att kulturellt grundade problem till största delen gestaltar sig som en diffus 

känsla av otillfredsställelse eller ångest över ens liv. Man söker spontant efter orsakerna 

till psykologiska problem i de val man själv gör och i konkreta situationer här och nu. 

och inte bland kulturella strömningar eller faktorer. En av religionernas största uppgifter 

har varit att "frälsa mänskligheten från den skuldkänsla som de kallar synd" (ibid., s. 94). 

I och med sekulariseringen av det västerländska samhället kan vi inte längre ta hjälp av 

religionerna för att uppnå den mentalt befriande syndaförlåtelsen. Vi måste i stor 

omfattning själva handskas med skuldkänslorna och de problem som kommer sig av ett 

liv i till synes nästan gränslös frihet. Man kan inte längre lasta Gud för allt som sker här 

i livet, utan ansvaret måste bäras av varje enskild individ (Jørgensen, 2004). 

Skuld och skam. Skam och skuld är emotioner som fyller en reglerande funktion i våra 

liv. Vid överträdelser av gruppens eller samhällets regler fungerar dessa emotioner 

beteendemodifierande. Ett brott mot någon regel åtföljs vanligen av en signal från 

omgivningen i syfte att få personen att ändra beteende. Individen svarar normalt på 

denna genom att känna skam eller skuld. Om individen redan är medveten om regeln 

väcks i de flesta fall skam eller skuld utan närvaro av några yttre reglerande signaler. 

När det gäller att skilja på skuld och skam har det under årens lopp funnits ett flertal 

teorier. Tangney (2002) skriver att kärnan i det antropologiska perspektivet är att skam 

betraktas som en mer offentlig känsla, medan skuld betraktas som en mer privat. Det 

finns dock en mängd forskning som motsäger det synsättet – det finns till och med en 

del resultat som talar för att skam faktiskt är en mer privat känsla än vad skuld är. 

Lewis (i Tangney, 2002) föreslog 1971 ett annat synsätt där man utgår från självet. 

Hon menade att skam är en känsla som rör självet medan skuld är en känsla kopplad till 

en handling. Ett bra exempel på det är den välbekanta situationen när någon "tar det 

35

personligt". Kritiken har kanske rört personens handling, men personen i fråga väljer att 

se det som ett angrepp på sin person. Man brukar också skilja på skambenägenhet och 

skuldbenägenhet. Skambenägna personer tolkar gärna den här typen av signaler som 

just en kritik av självet och har en benägenhet att som ett försvar lägga skulden på andra. 

Skuldbenägna personer har inte alls samma tendens att klandra andra utan för dem är 

skuld en väldigt personlig känsla som ofta åtföljs av gottgörande handlingar (Tangney, 

2002). 

Tangney (2002) har gjort en sammanställning över skillnader och likheter mellan 

skuld och skam. Som likheter nämner hon bland annat att 1) de är "moraliska" 

emotioner som bidrar till att forma vår moral och vårt moraliska beteende, 2) de är 

självmedvetna emotioner som hjälper självet att värdera sig själv, 3) de är negativa 

emotioner, de har en negativ valör, 4) de upplevs i interpersonella sammanhang, samt 5) 

de situationer som ger upphov till skam och skuld är lika till sin natur, det vill säga att 

det vanligtvis rör sig om överträdelser av moralregler. 

Hon har även identifierat åtta olika dimensioner där hon funnit att skam och skuld 

skiljer sig åt. Dessa är: 

• Fokus för bedömningen 

• Grad av obehag 

• Fenomenologisk upplevelse 

• Hur självet bearbetar emotionen 

• Hur självet påverkas av emotionen 

• Förhållningssätt gentemot andra 

• Kontrafaktiska processer (ånger) 

• Hur de motiverar individen 

När det gäller fokus för bedömningen yttrar sig skam som en betoning på att självet 

utfört en handling medan det i skuld yttrar sig som att självet utfört en handling. När det 

gäller grad av obehag så upplevs skam vanligtvis som mycket obehagligare än skuld. 

Den fenomenologiska upplevelsen vid skam yttrar sig hos individen som en krympande, 

värdelös känsla, medan den för skuld yttrar sig som ånger och en önskan om gottgörelse. 

Självet delas vid skam upp i en observerande och en observerad del, medan självet vid 

skuld är intakt. Om nedvärderande omdömen resulterar i skam blir följden att självet 

hämmas, vilket inte är fallet om dessa omdömen resulterar i skuld. Vid skam är 

individen mer orolig för vad andra ska tycka och tänka om individen själv, medan 

individer som känner skuld är mer bekymrade för hur deras handlingar har påverkat den 

andra. De kontrafaktiska processerna vid skam handlar ofta om att försöka radera ut 

delar av självet, medan de vid skuld går ut på att försöka göra något ogjort. Slutligen har 

skam en tendens till att motivera individen att gömma sig, fly eller slå tillbaka, medan 

skuld brukar ge upphov till önskningar om att bekänna, be om ursäkt och att gottgöra 

(ibid.). 

Tangney (2002) menar att barn inte föds med en förmåga att känna skam eller skuld, 

till skillnad från de grundläggande emotionerna som till exempel ilska, rädsla och glädje. 

Skam och skuld är sekundära och är beroende av två viktiga kognitiva förmågor som 

individen tillägnar sig först senare i livet: 1) En tydlig uppfattning om att man som 

individ är skild från andra individer; och 2) en standard mot vilken självet eller 

individens beteende kan värderas. Utvecklingspsykologer är i allmänhet överens om att 

ett själv etableras först i två-årsåldern och det är också i denna ålder som den här typen 

36

av självmedvetna emotioner börjar uppträda. Lewis (i Tangney, 2002) fann att små barn 

inte visade tecken på att kunna bli generade förrän i åldern 15–24 månader, i samma 

ålder som man kunnat konstatera att de första spåren av ett själv börjar uppträda. Det är 

som om barnet vid två års ålder äter av det berömda äpplet och plötsligt blir medvetet 

om sig självt och måste skyla sig. Vid fyra års ålder har barnet klara uppfattningar om 

grad av allvar i överträdelser mot regler, begreppet straff, och det kan även skilja mellan 

överträdelser av moralregler och brott mot sociala koder. I åldern 8–10 år börjar barnet 

kunna skilja på skam och skuld. Det är också i den här åldern som det börjar 

utkristallisera sig om individen är skambenägen eller skuldbenägen. Detta är mönster 

som är relativt stabila över tid. Studier har visat att skambenägenhet endast avtar 

marginellt med åldern (Tangney, 2002). 

Det finns en hel del forskning om hur skuld- och skambenägenhet utvecklas i den 

familj man växer upp i. Ett flertal studier visar på tydliga samband mellan föräldrarnas 

uppfostran och skuld/skam även om man inte är helt överens om orsakerna (ibid.). För 

syftet med den här uppsatsen spelar det ingen roll eftersom det viktiga är att konstatera 

att det normalt går att utläsa ett samband mellan uppfostran och skuld/skam. 

Slutligen finns det vissa belägg för att det som jag tidigare berört under dissonansteori 

och psykisk jämvikt har samband med i första hand skambenägenhet. Higgins (i 

Tangney, 2002) har utvecklat en självdiskrepansteori. Han menar att det finns två 

dimensioner för självrepresentation – självets domäner och självets ståndpunkter. De 

grundläggande domänerna är: 1) det faktiska självet, egenskaper som individen själv 

eller någon närstående anser att individen är utrustad med; 2) idealsjälvet, de 

egenskaper som individen själv eller någon närstående anser vara idealiska egenskaper; 

och 3) bordesjälvet, det vill säga egenskaper som individen själv eller någon närstående 

anser att individen borde vara utrustad med. De grundläggande ståndpunkterna är 1) 

självets ståndpunkt och 2) närståendes ståndpunkter. 

När dessa faktorer läggs samman får man sex grundläggande typer för 

självrepresentation: 

• Faktiskt själv/egen ståndpunkt 

• Faktiskt själv/närståendes ståndpunkt 

• Idealiskt själv/egen ståndpunkt 

• Idealiskt själv/närståendes ståndpunkt 

• Bordesjälv/egen ståndpunkt 

• Bordesjälv/närståendes ståndpunkt 

Av dessa kallas det första två för självkoncept medan de övriga fyra kallas 

"självguider". När Tangney (2002) testade dessa begrepp utgick hon från att all 

diskrepans mellan något av självkoncepten och de fyra självguiderna borde ge upphov 

till skamkänslor, men inte till skuldkänslor. Resultaten bekräftade båda dessa 

antaganden. 

Empati. Empati är den "goda" affekten som hjälper oss i interpersonella relationer och 

kanske framförallt hjälper oss känna igen när våra handlingar påverkar andra i vår 

omgivning negativt. Empati betraktas allmänt, tillsammans med skuld och skam, som 

en moraliska emotion som hjälper den enskilda individen att inordna sig i ett socialt 

sammanhang. Man brukar skilja på självorienterad empati och empati orienterad i 

riktning mot någon annan person. Den självorienterade empatin är kopplad till skam och 

37

tankar kring hur den andra personen kommer att uppfatta individen medan empatin 

orienterad mot en annan person är kopplad till skuld och omfattar medkänsla med hur 

den andra mår på grund av de handlingar individen gjort mot den lidande personen. 

Skam kan till och med ställa sig i vägen för en empatisk medkänsla med andra då 

självupptagenheten gör att fokus skiftas från den andra personen. Självorienterad empati 

har en tendens att skapa obehagskänslor hos den skambenägna individen (Tangney, 

2002). 

Tangney (2002) har i sin forskning i stor utsträckning använt sig av Interpersonal 

Reactivity Index (IRI) 28 för att mäta empati. Hon har funnit att den empatiska förmågan 

att ta någon annans Perspektiv (PT) och Empatisk medkänsla (EC) genomgående 

korrelerar positivt med skuld medan PT och EC tenderar att korrelera negativt med 

skamvariablerna. Utöver det korrelerar variabeln Obehag inför andras emotioner (PD) 

genomgående positivt med skam, men inte med skuld. 

Överlevnadsskuld. Weiss (1993) utgår i sin teori från att individer, i ett försök att 

anpassa sig till en ohälsosam psykisk uppväxtmiljö utvecklar en negativ syn på sig själv 

och andra. Han menar att skuld, skam, ångest och rädsla härrör från patogena 

föreställningar som individen tillägnar sig om ett resultat av problematiska relationer till 

främst föräldrar och syskon. Om barnet i sin relation till föräldrarna utvecklar skam 

känner han eller hon att skammen måste vidmakthållas för att relationen till föräldrarna 

ska bestå. Om personen vid ett senare tillfälle övervinner eller försöker övervinna 

skammen kommer personen att känna skuld för att han eller hon upplever att kontakten 

med föräldrarna bryts. Weiss menar att det är överlevnadsskuld som håller skammen på 

plats. Ursprungligen tänkte han sig att överlevnadsskuld uppstod tidigt i en människas 

liv men Niederland (i Weiss, 1986a) fann att överlevare från koncentrationslägren i 

Tyskland utvecklat överlevnadsskuld långt senare i livet. Slutsatsen Weiss drog är att 

det är minst lika viktigt vilken typ av trauma individen upplever som när i livet han eller 

hon upplever det. Niederland (i Weiss, 1986b) intervjuade närmare 2 000 överlevare 

från koncentrationslägren och blev övertygad om att överlevnad omedvetet upplevs som 

ett svek mot dem som inte överlevde. Han noterade att de ofta uppträdde som om de 

vore döda. De var tysta och rörde sig sakta. 

Freud (i O'Connor et al, 1997) menade att skuld bottnar i en omedveten önskan att 

skada någon annan. När oidipalkonflikten får en lösning utvecklas ett överjag och 

barnet får förmågan att känna skuld vilket syftar till att hindra individen att leva ut sina 

destruktiva impulser. Weiss (ibid.) däremot menade att skuld uppkommer ur en 

medkänsla med andra. Överlevnadsskuld är en omedveten föreställning om att personlig 

framgång kommer att skada andra och att man därför håller sig tillbaka. 

Tidigare forskning har visat personer som lämnar en sekt kan drabbas av psykiska 

kriser, tvångsföreställningar, hallucinationer, depressioner, paranoida föreställningar, 

skuldkänslor, mardrömmar, uppmärksamhetsproblem, minnesproblem, ångest, tics, 

panikattacker, disassociativa tillstånd, låg självaktning och social fobi. I en studie gjord 

av O'Connor, Berry & Weiss (1999) fann man starka samband mellan överlevnadsskuld 

och många av de problem som nämnts ovan, som till exempel tvångsföreställningar, 

ångest, depression, paranoida föreställningar, dissociativa tillstånd och låg självaktning. 

Man konstaterade även i samma studie att interpersonell skuld och då främst 

överlevnadsskuld var en viktigare eller lika viktig faktor som skam i psykopatologi. 

28 Samma självskattningsformulär som jag använt i denna undersökning. 

38

Sanningsbegreppet, existentialisterna och postmodernismen 

Med upplysningens kunskapssyn spreds idén att vetenskaperna skulle blottlägga 

sanningen om världen och därmed frigöra människan – vetenskapen skulle ersätta Gud 

och man trodde att människan kanske skulle kunna ta Guds plats som universums 

medelpunkt (Jørgensen, 2004). Men sanningsidealet blev mot slutet av 1800-talet hårt 

ansatt av dåtidens tänkare. "Gud är död ... och vi har dödat honom!" utropade Nietzsche 

(1997, s. 134) och fortsätter: "Har inte detta dåd en storhet som är alltför stor för oss? 

Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det värdiga?" (s. 

136). Han ville med detta provocerande och retoriska grepp dels angripa dåtidens moral 

som baserade sig på en kristen tro men även ifrågasätta själva grunden för vetenskapen. 

Han menade att längtan efter sanningar egentligen är en längtan efter att bli kvitt en inre 

intellektuell förvirring, en önskan att uppnå trygghet och säkerhet. Människan står helt 

enkelt inte ut med tanken på att det inte skulle finnas någon mening med tillvaron 

(Nietzsche, 2003). 

Existentialismen. Nietzsche, Heidegger och Sartre är några av de mest framträdande 

existentialisterna och de hämtade mycket av sin inspiration från Kierkegaard. Sartre 

betonade människans frihet och sade att "människan är dömd till frihet" (2002, s. 21). 

Han menar att människor inte har någon grundläggande essens som till exempel ett bord 

eller en stol har, utan vi blir till i mötet med världen och utifrån de val vi alltid är 

tvingade att göra – tvingade eftersom det enda val vi inte kan göra är att låta bli att välja. 

Om vi bara vore ett bord eller en stol skulle vi vara någonting, vi skulle kunna vara det 

vi är. Eftersom vi inte är någonting måste vi hela tiden skapa oss själva och i mötet med 

världen göra val som formar vår existens (van Deurzen, 2003). 

Friheten eller tvånget att välja har ett pris, vilket kanske bäst beskrivs av Kierkegaard: 

"Ångest [är] den frihetens svindel, som uppstår då anden skall sätta syntesen och 

friheten skådar ned i sin egen möjlighet och då griper tag i det ändliga att hålla sig i. I 

denna svindel segnar friheten ned" (1996, s. 72). Människan drabbas av svindel inför de 

oändliga valmöjligheter friheten skänker och söker krampaktigt efter något ändligt att 

klamra sig fast vid. Häri ligger också befrielsen med att underkasta sig denna större 

enhet som en grupp eller en kultur utgör – som en flykt undan ångesten som 

valmöjligheterna ger upphov till. Heidegger (1981) menade att människan har att välja 

mellan ett egentligt och ett oegentligt själv och Kierkegaard (1996) skrev att "till och 

med vad man måste kalla den fattigaste personlighet [är] allt, när han en gång har valt 

sig själv. Ty det stora är inte att vara det ena eller andra utan att vara sig själv" (s. 171) 

Med andra ord, om man undviker att välja sig själv eller ett egentligt själv har man valt 

ett liv där man bara följer med strömmen, den stora massan. 

Det leder oss in på Heidegger (1981) och begreppet mannet – det genomsnittliga i en 

kultur eller en grupp: "Vi njuter och roar oss, likadant som man njuter och roar sig; vi 

läser, ser på och bedömer litteratur och konst, likadant som man läser, ser och bedömer; 

men vi drar oss också undan från den 'grå massan', likadant som man drar sig undan från 

den" (s. 167). Det finns en trygghet i att vara förfallen i mannet, ansvaret förskjuts till 

mannet som aldrig behöver stå till svars, mannet är ingen. Men samtidigt som individen 

låter sig omfamnas av mannets trygga famn tillägnar han eller hon sig mannets normer, 

värderingar och berättelser utifrån vilka han eller hon sedan betraktar världen. Förfallet i 

mannet är inget människan väljer utan det är något han eller hon föds in i och det ideala 

egentliga självet är inget som lösgjorts från mannet utan det är "en existentiell 

39

modifikation av mannet" (ibid., s. 171). Heidegger sätter här fingret på en viktig 

dubbelhet i den postmoderna kulturen då han förutom att visa på hur vi när vi är 

förfallna i mannet begränsar våra valmöjligheter även pekar på att bakom berättelsen 

om den fria människan härskar fortfarande en kultur som bestämmer vilka 

valmöjligheter du har och därmed begränsar ditt val. 29 

Foucault och makten. Sanningen är också intimt förknippad med makt. Nietzsche 

(2001) sade att "sanningen behöver makten" (s. 235) och menade med det att sanningen 

bara är en sanning om den har stöd av makten. Den måste antingen locka till sig makten 

eller gå över till maktens sida annars kommer den att upphöra att existera (ibid.). Denna 

tanke går igen hos Foucault (i Jørgensen, 2004) som analyserade vedertagna sanningar i 

den västerländska kulturen och visade på hur de förändrats och ständigt förändras 

genom tiderna. Han kopplade dessa förändringar till det han kallade maktdiskurser och 

sanningsregimer. En diskurs är en berättelse om världen som strukturerar och skapar 

mening. Foucault menade att makten alltid försöker skapa de människor den har behov 

av i syfte att säkra sin fortlevnad. Makten finns inte hos någon enskild individ utan är 

den logik som finns inbyggd i en specifik diskurs och det är den diskursen som dikterar 

villkoren. Individen har bara att foga sig och följa de sociala normerna och reglerna om 

han eller hon vill ha ett socialt erkännande. Individualismen och den kulturella 

frigörelsen, kraven på ett livslångt lärande och livslång kompetensutveckling är bara 

tecken på att disciplineringen och den sociala kontrollen har nästlat sig in i individens 

allra innersta. 

Den språkliga vändningen. Med den så kallade språkliga vändningen började man 

under 1960-talet ifrågasätta den vedertagna förståelsen av språket som ett neutralt 

redskap för att avbilda verkligheten, samtidigt som man började intressera sig för hur 

språket färgar människors upplevelse av verkligheten. Man menade att språket inte bara 

avbildar verkligheten, det bidrar också till att skapa människans upplevelse och 

förståelse av samma verklighet. de Saussures klassiska åtskillnad av å ena sidan det 

språkliga tecknet, det betecknande (signifiant) och det betecknade (signifié), innehållet, 

fick en renässans. Man menade att kopplingen mellan det betecknande och det 

betecknade inte är av naturen given utan bestäms av sociala konventioner vilket i denna 

förståelse innebär att ord och symboler är godtyckliga och föränderliga. När vi försöker 

sätta ord på företeelser och försöker förstå oss själva och vår omvärld är vi redan offer 

för det språk vi använder oss av, ett språk som är inordnat i en specifik kultur. Språket 

har redan ställt upp alternativen vi har att välja på och utan att vi är medvetna om det 

påverkar det vår upplevelse av oss själva och vår omvärld. Det är därför viktigt att man 

är uppmärksam på alla försök att cementera de begrepp och teorier som används för att 

skapa ordning och mening i världen. De kan aldrig vara exakta än mindre sanna 

beskrivningar av hur världen rent objektivt är beskaffad (Jørgensen, 2004). 

Både vid inträdet i och utträdet ur en sekt eller kult, eller vad man nu väljer att kalla 

en sådan rörelse, sker ofrånkomligen en påverkan av individens sätt att tänka, både 

initierat av individen själv och av andra i individens omgivning. Går det att dra en gräns 

mellan vad som är påverkan och vad som är manipulation, en gräns mellan vad som är 

29 Jämför med avsnittet Vårt begränsade psyke. 

40

acceptabelt och inte acceptabelt? Acceptabelt utifrån vilka normer måste man genast 

fråga sig. Vilken är den fasta punkten utifrån vilken bedömningen ska ske. 

Enligt ett sen-/postmodernt perspektiv måste man vara medveten om att när man 

etablerar denna fasta punkt så är den sprungen ur ett bestämt tankesystem, en ideologi 

och att denna diskurs enbart är en av många möjliga. Dess normer som man bedömer 

andra ideologiers beteende utifrån utgör själva inte någon universell sanning. 

Eftersom detta är en uppsats i psykologi har jag valt psykologiska teorier som norm. I 

syfte att vidga referensramen något så kommer jag att behandla problematiken om 

otillbörlig påverkan utifrån flera psykologiska teorier. Utifrån den ansats Jørgensen 

(2004) argumenterar för i sin bok tar jag inte det senmoderna synsättet som intäkt för att 

vi ska kassera etablerade teorier utan försöker ställa dem i ett nytt socialt och kulturellt 

sammanhang. 

41

Problemställning 

a) Den första frågeställningen är huruvida det är någon skillnad på att bli 

programmerad in i en manipulativ rörelse eller att bli avprogrammerad och i så 

fall vari denna skillnad består. 

b) Den andra frågeställningen är om vem som helst kan bli indragen i en sekt eller 

om det bara är en viss typ av människor. 

c) Den tredje frågeställningen rör skuld och skam och vilken roll dessa faktorer 

spelar i manipulation. 

d) Den fjärde frågeställning handlar om vad det är för processer som är verksamma 

när man träder in i en sekt. 

e) Den femte frågeställningen handlar om vad det är för processer som är 

verksamma medan man är verksam i en sekt. Skiljer sig dessa från de processer 

som är verksamma i andra grupper? 

f) Den sjätte frågeställningen handlar om vårdbehovet. Vilken betydelse har tiden i 

rörelsen haft? Går det att säga något generellt om problematiken och i så fall vad? 

Antaganden 

1) Det är skillnad på att bli påverkad att gå med i en sekt och att bli påverkad att 

lämna en sekt, i det att sekter använder sig av mer "manipulativa" metoder. 

2) Vem som helst kan bli indragen i en sekt men under vissa förutsättningar, det 

måste finnas något som lockar i sekten och man måste befinna sig i en fas i livet 

då man är öppen för förändringar. 

3) Skuld och skam är centrala faktorer vid manipulation. 

4) De sociala processer som är verksamma när man är medlem i en manipulativ 

rörelse går att finna i vilken som helst grupp men i en manipulativ rörelse är 

dessa processer mycket starkare. 

5) En längre tids medlemskap i en manipulativ rörelse kan ge upphov till psykiska 

problem som uppstår på grund av rörelsens manipulativa metoder, inte på grund 

av individens uppväxt eller konstitution. 

6) Överlevnadsskuld är en central faktor vid eventuella problem förknippade med 

en längre tids medlemskap i en manipulativ rörelse. 

Min studie syftar till att belysa frågeställningarna och undersöka om jag finner stöd 

för mina antaganden. Ambitionen på det här stadiet är inte att formellt, statistiskt 

signifikanspröva hypoteser. 

42

Metod 

Jag inledde undersökningen med en pilotstudie där jag intervjuade tre före detta 

scientologer samt en person med erfarenhet av sekter och sektmedlemmar. Syftet var att 

få en överblick över området. Jag hade från början bara tänkt göra intervjuer, men ett 

tema som återkom i pilotstudien och i den litteratur jag hade börjat läsa var skuld och 

skam. Det medförde att jag valde att inkludera även en kvantitativ del i syfte att ringa in 

det temat. 

Min tanke med upplägget var att i enkäten inte fråga om tiden i rörelsen utan att 

utnyttja redan vedertagna samband mellan uppfostran, skuld/skam och empati för att 

utröna om det skett någon påverkan på dessa samband. Underförstått då att det måste till 

en mycket kraftig påverkan för att utplåna dessa och att det med största säkerhet 

handlade om sektens påverkan. Antagandet jag gjorde var att det inte skulle gå att se 

några samband mellan uppfostran och empati/skuld/skam hos dem som varit med en 

längre tid i en sekt. För att kunna ge ytterligare stöd för detta antagande genomförde jag 

sedan även strukturerade intervjuer med tre före detta scientologer där jag lade ett visst 

fokus på just skuld och skam. 

Tanken med att använda redan etablerade instrument var att jag då skulle kunna 

utnyttja medelvärdesresultat från andra undersökningar gjorda i Sverige och utomlands 

för att slippa problemet med en kontrollgrupp. En undersökning med den här 

kombinationen av instrument har mig veterligen aldrig gjorts, även om det finns gott om 

studier där man använt olika kombinationer av dessa instrument. Man har mig 

veterligen heller aldrig undersökt före detta sektmedlemmar med den här typen av 

instrument. Av dessa skäl har jag inte redovisat de forskningsresultat jag jämfört med 

under rubriken tidigare forskning utan presenterar dessa siffror först i resultatdelen. 

Pilotstudien 

Jag gjorde först en liten pilotstudie där jag intervjuade fyra personer – tre före detta 

medlemmar i Scientologikyrkan och en person med erfarenhet av sekter och 

sektmedlemmar. Två av dessa deltog även i den senare strukturerade intervjudelen (en 

av de före detta medlemmarna samt personen med erfarenhet av sekter) där jag använde 

mig av en intervjuguide. Pilotstudien syftade till att försöka kartlägga området och jag 

ställde i princip bara en öppen fråga. De före detta sektmedlemmarna bad jag helt enkelt 

att berätta om tiden i sekten från början till slut. Personen med erfarenhet av sekter och 

sektmedlemmar (som hädanefter kommer att benämnas den professionella) bad jag helt 

enkelt berätta om sina erfarenheter. Intervjuerna spelades in på minidisc och fick ligga 

till grund för utformningen av intervjuguiden. De före detta scientologer som deltog i 

denna pilotstudie valdes ut för att de alla deltagit i något av scientologernas 

rehabiliteringsprojekt för medlemmar som arbetade inom organisationen. 

43

Metod – den kvantitativa delen 

När jag valde instrument utgick jag från några av de vanligaste formulären för skuld 

och empati – Interpersonal Reactivity Index (IRI) och Interpersonal Guilt Questionnaire 

67 (IGQ67). När det gäller instrumentet för skam så är det vanligaste formuläret 

egentligen TOSCA som utvecklats av Tangney. Eftersom jag hade som riktmärke att 

enkäten som helhet inte fick innehålla fler än 200 frågor, valde jag Experience of Shame 

Scale (ESS) som bygger på Tangneys teori men innehåller färre frågor. Jag ville även ha 

ett formulär för uppfostran och valde då det svenska egna Minnen Beträffande 

Uppfostran (EMBU), främst för att det var svenskt och det fanns svenska siffror att 

tillgå. Av samma skäl som jag valde ett kortare skamformulär valde jag även den korta 

versionen av EMBU. Eftersom depressiva reaktioner är vanliga när man lämnar en sekt 

inkluderade jag ett mått på depression Jag valde Becks Depression Inventory (BDI) 

eftersom detta instrument ofta använts i kombination med de övriga instrumenten i min 

enkät, främst då IRI och IGQ67. 

Enkäten inleddes med fyra bakgrundsvariabler – kön, vilken sekt man varit med i, 

antal år i sekten och om man efteråt gått i någon form av terapi. Till frågan hur många 

år man varit med i sekten fanns tre alternativ – mindre än 1 år; 1–4 år; mer än 4 år. 

Skälet till denna indelning var dels att jag av erfarenhet vet att många hoppar av inom 

ett år och jag ville jämföra dessa med den grupp som stannar längre. Jag ville också 

isolera gruppen som stannar längre för att pröva antagandet att det inte skulle gå att se 

några samband mellan uppfostran och empati/skuld/skam hos dem som varit med en 

längre tid. Nu i efterhand inser jag att det hade varit klokt att även inkludera alternativet 

uppväxt i sekt. 

Efter de inledande bakgrundsfrågorna kom de fem självskattningsformulären som vart 

och ett inleddes med en kort instruktion. Informanterna fick fylla i formulären i följande 

ordning: Interpersonal Reactivity Index (IRI), Becks Depression Inventory (BDI), 

Interpersonal Guilt Questionnaire 67 (IGQ67), Egna minnen beträffande uppfostran i 

förkortad version (short-EMBU) och Expericenc of Shame Scale (ESS). 

Formulären 

Interpersonal Reactivity Index (IRI). Detta är ett formulär som utvecklats av Davis 

(1983). Det innehåller totalt 28 påståenden. Svaren avges på en femgradig Likertskala 

där 1 motsvaras av "stämmer inte alls" och 5 av "stämmer mycket väl". Formuläret är 

indelat i fyra underskalor, med 7 item i varje. 

Fantasiskalan FS (fantasy scale) mäter i vilken grad individen har förmågan att leva 

sig in i hur fiktiva rollfigurer känner och tänker. Exempel på item är "Jag lever mig 

verkligen in i rollfigurernas känslor när jag läser en bok" och "Det är ganska sällan som 

jag blir helt uppslukad av en bra bok eller film". Perspektivskalan, PT (perspective 

taking) mäter individens förmåga att anta andra människors perspektiv i vardagen och är 

ett mått på kognitiv empati. Exempel på item är "Jag har ibland svårt att se på saker och 

ting ur 'den andres' perspektiv" och "När folk är oense försöker jag att höra alla sidor 

innan jag tar ställning". Den tredje skalan, Empatisk medkänsla, EC (empathic concern), 

mäter individens förmåga att visa emotionell empati. Exempel på item är "Jag känner 

ofta medkänsla med människor som har det sämre ställt än jag" och "När jag ser att 

någon blir utnyttjad, känner jag att jag vill beskydda honom eller henne". Den sista 

44

skalan mäter individens känslor av obehag och olust som reaktion på andras emotioner. 

Skalan har döpts till Personligt obehag, PD (personal distress) och exempel på item är 

"Spända och emotionellt laddade situationer skrämmer mig" och "När jag i en 

nödsituation ser någon som är i stort behov av hjälp, tappar jag helt koncepterna". 

Formulärets psykometriska egenskaper har validerats i en studie från 1980 (Davis). 

Formuläret fanns inte översatt, så jag översatte själv instruktionerna och de 28 

påståendena och lät sedan en professionell översättare göra en back translation. 

Diskrepanserna mellan den gjorda översättning och originalet korrigerades sedan i 

samråd med den andra översättaren. 

Beck Depression Inventory (BDI). BDI är ett instrument som tagits fram för att mäta 

graden av depression. Det består av 22 grupper av påståenden som mäter 21 symtom 

och attityder. Informanterna svarar på en fyrgradig skala från 0–3 hur han eller hon känt 

sig den senaste veckan. Exempel på symtomet skuld är: 0 poäng – Jag känner mig inte 

särskilt skuldmedveten; 1 poäng – Jag känner mig ganska ofta skuldmedveten; 2 poäng 

– Jag känner mig för det mesta skuldmedveten; 3 poäng – Jag känner mig ständigt 

skuldmedveten Exempel på symtom och attityder som instrumentet mäter är skuld, 

självförakt, självmordstankar och sömnlöshet. Poängen summeras sedan och utgör 

måttet på depression – BDI total (Beck, 2000). 

Interpersonal Guilt Questionnaire 67 (IGQ67). Instrumentet mäter interpersonell 

skuld, skuldkänslor som grundar sig i en rädsla för att individens strävanden att uppnå 

sina egna mål kan komma att skada andra. Instrumentet innehåller 67 påståenden som 

indelas i fyra underskalor – överlevnadsskuld SVG (survivor guilt), omnipotent skuld 

OPG (omnipotent guilt), separationsskuld SEG (separation guilt), och självhat SHG 

(self hate guilt). Svaren avges på en femgradig Likertskala där 1 motsvaras av "stämmer 

definitivt inte för mig eller tar starkt avstånd" och 5 av "stämmer definitivt för mig eller 

håller starkt med". 

Överlevnadsskuld mäter tron på att egen framgång kommer att orsaka någon annan 

lidande. Skalan omfattar 22 item och exempel på påståenden är "Jag döljer eller 

förringar mina framgångar" och "Det känns obehagligt att prata om mina prestationer i 

sociala sammanhang". Med separationsskuld menas rädslan för att något hemskt 

kommer att hända ens familj om man når framgång. Skalan omfattar 15 item och 

exempel på påståenden är "Det känns obehagligt om jag inte gör saker och ting på 

samma sätt som mina föräldrar gjorde" och "Jag känner skuld för att jag inte tycker om 

mina föräldrar". Omnipotent skuld handlar om en överdriven känsla av ansvar för 

andras välfärd. Denna skala omfattar 14 item och exempel på påståenden är "Det är 

mycket svårt för mig att ställa in ett planerat möte om jag vet att den andra personen ser 

fram emot att träffa mig" och "Jag står inte ut med tanken på att såra någon annan". Den 

sista skalan, Självhat, omfattar 16 item och mäter en maladaptiv form av skuld där 

självhatet har blivit ett sätt att bibehålla relationen till närstående. Exempel på 

påståenden är "Jag förtjänar inte andra människors respekt eller beundran" och "Folk 

skulle inte behandla mig illa om jag inte förtjänade det" (O'Connor, Berry, Weiss, Bush 

& Sampson, 1997). 

Egna Minnen Beträffande Uppfostran (short-EMBU). Det här är en förkortad version 

av det ursprungliga formuläret som bestod av 81 frågor (Perris, Jacobsson, Lindström, 

von Knorring & Perris, 1980). Det korta formuläret består av 23 påståenden och indelas 

45

i tre underskalor – Avvisande (AV), Emotionell värme (EV) och Beskyddande (BS). 

Informanterna ombads på en fyrgradig Likertskala tala om i vilken grad påståendena 

stämde in på dem. 1 motsvarades av "Nej, aldrig" och 4 av "Ja, jämt". Formuläret 

innehöll två separata uppsättningar påståenden – en för mamma och en för pappa. 

Skalan Avvisande omfattar 7 item med påståenden som "Min mamma/pappa 

kritiserade mig inför andra" och "Jag blev behandlad som familjens svarta får respektive 

syndabock". Skalan Emotionell värme omfattar 6 item med påståenden som ""Min 

mamma/pappa gav mig beröm" och ""När det gick dåligt för mig kände jag att min 

mamma/pappa försökte trösta och uppmuntra mig". Den sista skalan, Beskyddande, 

omfattar 9 item med påståenden som "Jag kände att min mamma/pappa lade sig i allt jag 

gjorde" och "Min mamma satte bestämda gränser för vad jag fick göra, som hon sedan 

höll benhårt på" (Arrindell, Richter, Eisemann, Gärling, Rydén, Hansson, Kasielke, 

Frindte, Gillholm & Gustafsson, 2001). 

Vad det gäller minnenas validitet fann Winefield, Goldney, Tiggemann & Winefield 

(1989) i en longitudinell studie att minnena var stabila över tid. 

Experience of Shame Scale (ESS). Detta är ett instrument ämnat att mäta olika 

aspekter av skamkänslor. Det omfattar 25 frågor och delas in i tre underskalor – 

Karaktär CHS (characterological shame), Beteende BES (behavioural shame) och 

Kropp BOS (body shame). Svaren avges på en fyrgradig Likertskala där 1 motsvaras av 

"inte alls" och 4 av "i hög grad" om dessa känslor upplevts någon gång under det 

gångna året. Skalan Karaktär mäter skam som rör individens vanor, förmågor och sätt 

att vara och omfattar tolv item. Exempel på frågor är "Har du skämts för någon av dina 

vanor?", "Har du skämts för ditt sätt gentemot andra?" och "Har du skämts för den typ 

av människa du är?". Skalan Beteende mäter skam som har att göra med att göra fel, 

säga dumma saker eller misslyckas och omfattar nio frågor. Exempel på frågor är 

"Skäms du när du gör fel?" och "Har du oroat dig för vad andra tycker och tänker om 

dig när du misslyckas?". Den sista skalan, Kropp, mäter skam som har med individens 

kropp att göra och omfattar fyra item. Exempel på frågor är "Har du skämts för din 

kropp eller någon kroppsdel?" och "Har du velat dölja din kropp eller någon 

kroppsdel?" (Andrews, Qian, & Valentine, 2002). 

Inte heller detta formulär fanns översatt. Jag översatte själv instruktionerna och de 25 

frågorna och lät sedan en professionell översättare göra en back translation. 

Diskrepanserna mellan den gjorda översättning och originalet korrigerades sedan i 

samråd med den andra översättaren. 

Stickprovets sammansättning 

Urvalet, 146 personer, som skulle få enkäten styrdes till största delen av en 

representant från Föreningen Rädda Individen eftersom man av integritetsskäl inte ville 

lämna ut namn och adress på sina medlemmar. Därför har jag en begränsad kännedom 

om stickprovets sammansättning. Se tabell 2 för en sammanställning över vilka grupper 

som fått enkäten, könsfördelning och hur många som besvarade den. Av de som svarade, 

71 personer (49 %), hade sex valt att inte ange vilken rörelse de varit med i. 

Stickprovet var från början något snedfördelat vad det gäller kön. FRI har i sitt 

register 48 % män och 52 % kvinnor men av någon okänd anledning blev det en större 

övervikt av kvinnor i stickprovet. Bortfallet var relativt högt och fördelade sig dessutom 

46

ojämnt mellan könen vilket medförde att andelen män ytterligare sjönk. Se tabell 3 för 

en sammanställning över könsfördelningen och svarsfrekvensen i procent. 

Tabell 2 

Stickprovets sammansättning och antalet enkätsvar fördelat på kön 

Namn på rörelsen Antal som fick enkäten Antal som svarade 

Män Kvinnor Män Kvinnor 

Livets Ord/ 

Trosrörelsen 

15 18 3 5 

Jehovas vittnen 9 19 3 9 

Kristi Församling 30 9 11 4 6 

Scientologikyrkan 31 20 12 6 11 

Moon 4 4 1 4 

UFF (Tvindrörelsen) 8 4 

ISA Experience 3 2 1 2 

Landmark Education 2 4 1 2 

Kommersiella sekter 3 1 

Terapisekter 2 1 1 1 

Ospecificerat 2 4 

Totalt 64 82 22 49 

Ett skäl till det höga bortfallet bland män kan vara att männen skäms mer för tiden i 

sekten och hellre lägger locket på än pratar om det. Det var en tanke som väcktes både 

av Åke Wiman (personligt samtal, 2004-12-07) och en representant för FRI (personligt 

samtal, november 2004). Representanten för FRI nämnde att de snabbare tappar 

kontakten med männen. Wiman, som har stor erfarenhet av sektmedlemmar och anlitas 

ofta av föräldrar för att tala med personer som gått med i sekter, trodde att anledningen 

till den låga svarsfrekvensen vad det gäller Trosrörelsen/Livets Ord kan bero på att de, 

enligt vad han erfarit, har en större benägenhet att retirera till någon annan kristen 

rörelse med "en sundare kristen tro", som han hade hört en person säga, och inte vill 

riva upp det som varit. Helena Löfgren (personligt samtal, december 2004), som ofta 

anlitas som expert i sektfrågor, kunde tänka sig två anledningar, antingen att man kände 

sig färdig med tiden i sekten eller att man mådde så pass dåligt att man inte ville svara. I 

övrigt när det gäller bortfallet hade samma population fått en enkät från Pehr Granqvist 

(personlig kontakt, 2004-09-16) bara ett halvår innan jag skickade ut min enkät. 

Grahnqvist, som är forskare vid institutionen för Psykologi vid Uppsala universitet, 

skrev att han hade fått ett ännu högre bortfall – 50 enkäter hade gått ut och ungefär 15 

hade svarat. 

30 Två enkäter returnerades på grund av okänd adressat, könstillhörighet gick ej att få fram. 

31 En enkät returnerades på grund av okänd adressat, könstillhörighet gick ej att få fram. 

47

Tabell 3 

Könsfördelning och svarsfrekvens i procent 

Namn på 

rörelsen 

Livets Ord/ 

Trosrörelsen 

Jehovas 

vittnen 

Kristi 

Församling 

Scientologikyrkan 

Könsfördelningen i 

urvalet 

Könsfördelningen 

för de som svarade 

48 

Procentuell 

svarsfrekvens 

fördelat på kön 

Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor 

Total 

svarsfrekvens 

45 % 55 % 38 % 62 % 20 % 28 % 24 % 

32 % 68 % 25 % 75 % 33 % 47 % 43 % 

45 % 55 % 40 % 60 % 44 % 55 % 50 % 

63 % 37 % 35 % 65 % 30 % 92 % 53 % 

Övriga 33 % 67 % 25 % 75 % 36 % 64 % 55 % 

Totalt 44 % 56 % 31 % 69 % 34 % 60 % 49 % 

När det gäller stickprovet var det bara på en av de 18 variablerna som det rådde en 

signifikant skillnad mellan könen och det var på variabeln empatisk medkänsla – där 

kvinnorna hade ett signifikant högre medelvärde. Korrelationerna mellan de olika 

variablerna följde i stort de mönster som tidigare undersökningar av andra populationer 

har visat, både när det gäller den interna korrelationen för respektive instrument och 

korrelationerna med andra instrument – med vissa undantag som redovisas i 

resultatdelen. Dessa undantag var väntade och ligger i linje med de antaganden jag gjort 

varför man försiktigtvis kan sluta sig till att det ändå har rört sig om ett representativt 

stickprov. 

Reservationer måste dock göras. Undersökningen gjorde ingen åtskillnad på de som 

växt upp i en sekt och de som i vuxen ålder trätt in i en. Det skulle naturligtvis vara 

intressant att se om det är skillnad på att växa upp i en sekt och att gå med i en sekt i 

vuxen ålder. Men oavsett om man lämnar en sekt man växt upp i eller som man varit 

med en kortare eller längre tid, finns alltid en risk att det uppstår vissa specifika 

kognitiva problem vid utträdet ur sekten. Mycket forskning talar för att en individ 

behöver ha en känsla av sammanhang för att må bra och två konkurrerande ideologier i 

en individs psyke kan i sig ge upphov till svåra problem (Bengel, Strittmatter & 

Willmann, 1999; Festinger, 1962; Lifton, 1989). 

Man kan heller inte utesluta att det enbart var de som mådde dåligt som kände sig 

manade att svara. Det motsägs till viss del av att frågorna dels inte berörde tiden i sekten 

och dels av att det var stor spridning på depressionsvärdena (BDI). Det motsägs också 

av att de erfarenheter man har av deprimerade patienter är att de snarare drar sig undan 

kontakt med omvärlden än söker denna kontakt. 

Men även om det vore så att de som mår sämst är överrepresenterade bland de som 

svarar så är det fortfarande intressant. Dels för att det var en så pass stor grupp och dels

för att det i första hand är den gruppen människor som det finns ett behov av att veta 

mer om för att man bättre ska kunna hjälpa dem efter tiden i sekten. 

Tillvägagångssätt 

Efter att jag sammanställt formuläret och tryckt upp det skickade jag en kartong med 

140 frankerade kuvert innehållandes enkäter, ett följebrev och frankerade svarskuvert 

samt 140 frankerade kuvert innehållandes en påminnelse till min kontaktperson på FRI. 

Enkäterna och påminnelserna försågs sedan med de 140 adressetiketter som en annan 

representant från FRI valt ut. Mina instruktioner var att påminnelsen skulle skickas ut 

två veckor efter att enkäten skickades ut vilket också gjordes. I mitt följebrev skrev jag 

vad jag hette, att jag själv varit medlem i Scientologikyrkan, att jag gick på 

psykologprogrammet och att enkäten ingick som ett led i en undersökning för mitt 

examensarbete (se bilaga 3 och 4). Utöver det skickade jag själv ut 6 enkäter till före 

detta medlemmar i Scientologikyrkan via mitt kontaktnät. 

Svaren kodades sedan för analys i SPSS. Den valda signifikansnivån var 5 % och alla 

signifikansprövningar var tvåsidiga. Jag valde att inte göra några jämförelser mellan de 

olika sekterna på grund av att de flesta av sekterna var representerade av alldeles för få 

informanter och att det därför var omöjligt att dra några slutsatser. 

49

Resultat – den kvantitativa delen 

Det mest anmärkningsvärda resultatet var att jag inte fann några som helst signifikanta 

samband vare sig mellan uppfostran och empati eller uppfostran och skuld- och 

skamkänslor hos den grupp män och kvinnor som varit med i fyra år eller längre i en 

sekt. Detta handlar om samband som annars brukar vara tydliga (Winefield, Goldney, 

Tiggemann & Winefield, 1989; Simon, 2002; Tangney, 2002). Däremot kunde man se 

ett tydligt samband mellan empati, skuldkänslor och depression för denna grupp, vilket 

var ett förväntat resultat och har dokumenterats i flera studier (O'Connor, Berry, Weiss 

& Gilbert, 2002). Normalt brukar det då även finnas en koppling till uppfostran, men 

denna koppling kunde man alltså inte se hos de som varit med fyra år eller längre i en 

sekt. I samband med det kan tilläggas att gruppen före detta sektmedlemmar som helhet 

hade ett signifikant mycket högre medelvärde på det depressionsmått som använts 

jämfört med flera kontrollgrupper i Sverige och USA. 32 Se tabell 4. Om man utgår från 

cut-off-värdet (som är 10) skulle 56 % ligga under värdet för depression, 20 % skulle 

ligga inom värdena för lindrig depression, 20 % inom värdena för måttlig depression 

och 4 % inom värdena för svår depression. Med tanke på att drygt 64 % gått i någon 

form av terapi efter tiden i sekten så ligger det nära till hands att dra slutsatsen att värdet 

antagligen hade blivit högre om man gjort en mätning direkt efter utträdet ur sekten. 

Tabell 4 

Jämförelse av medelvärden på BDI med one sample t-test. 

BDI 

n M s t p 

F.d. sektmedlemmar 70 10,5 9,2 

Studenter 33 52 5,9 4,24

det var gruppen kvinnor som varit med mer än fyra år som bidragit mest till den 

avvikelsen. Se tabell 7, 10 och 11. 

Figur 1. Modell över de starkaste sambanden mellan uppfostran, empati, skuld/skam 

och depression. 

51

Tabell 5 

Multipel regression, med stepwise-metoden: inverkan av skuld och skam, empati och 

uppfostran på depression beroende på antal år i en sekt. 

Antal 

år 

Kön n Oberoende 

variabel 

Beroende 

variabel 

Skuld och skam Depression 

52 

Beta t p 

Justerat 

R 2 

< 1 år M/K 27 Beteende BDI ,70 4,10

Gruppen som helhet 

Empati. Gruppen som helhet har signifikant högre medelvärden på de olika 

empatimåtten jämfört med ett flertal av kontrollgrupperna från Sverige och USA. 

Kontrollgrupperna är hämtade från olika studier där man använt just detta instrument. 

Studierna i sig har ofta handlat om våld, men kontrollgrupperna är slumpmässigt 

utvalda ur en normalpopulation. Namnet på kontrollgruppen antyder i vilken typ av 

studie de förekommit. Lågriskföräldrarna kommer från en studie gjord i Spanien, och 

det de löpte låg risk för var att misshandla sina barn. När det gäller arbetsterapeuter var 

de föremålet för själva undersökningen. Anledningen till att jag valde att ha dem med 

som kontrollgrupp var att de dels kom från Sverige och dels inte var en patologisk 

grupp. Övriga kontrollgrupper kom från USA och ingick i normalpopulationsstudier. Se 

vidare fotnoterna för referenser. 

Förmågan att ta någon annans perspektiv (PT) är signifikant högre än för tre av 

kontrollgrupperna men inte jämfört med gruppen arbetsterapeuter i Sverige. Empatisk 

medkänsla (EC) är också signifikant mycket högre än för tre av kontrollgrupperna, 

inklusive arbetsterapeuterna. Även variablerna Fantasi (FS) och Obehag (PD) är 

signifikant högre än för tre av kontrollgrupperna. Se tabell 6 för en sammanfattning. 

Gruppen som helhet följde mönstret från Davis (1983) valideringsstudie av 

instrumentet. Det vill säga att PT var positivt korrelerat med EC (n=69, r=,27, p

IRI Empati (EC) Obehag (PD) 

n M s t n M s t 

F.d. sektmedlemmar 70 28,0 4,1 68 17,7 5,7 

Icke-misshandlare 25 26,1 6,1 3,81*** 25 15,0 5,2 3,96*** 

Lågriskföräldrar 26 28,9 3,7 -1,85 26 16,1 3,5 2,36* 

Studenter 52 26,8 2,40* 52 17,3 0,61 

USA normal 168 27,3 4,1 1,40 168 17,5 5,1 0,32 

Arbetsterapeuter 134 24,4 2,9 7,25*** 134 18,4 4,3 -0,99 

Icke-våldsverkare 101 29,5 4,2 -3,06** 101 16,0 4,9 2,50* 

Notera: *p

variablerna, är det inte meningsfullt att redovisa korrelationer för gruppen som helhet 

eftersom dessa i många fall tog ut varandra. En korrelation som ändå kan vara lämplig 

att nämna här är sambandet mellan AVM och BDI (n=60, r=,27, p=

Till sist kan nämnas att skälet till att antalet obesvarade (n=9) var så stort för CHS 

med största sannolikhet berodde på ett designfel i konstruktionen av enkäten. De siffror 

som egentligen skulle ha placerats över svarsrutorna (1, 2, 3, 4) för att markera grad av 

skamkänsla hade i stället placerats i första svarsraden (Har du skämts för någon av dina 

vanor?) vilket antagligen var orsaken till att dessa nio personer missade att besvara 

första frågan. 

Interpersonell skuld. När det gäller interpersonell skuld har man i ett flertal studier 

funnit starka positiva samband mellan främst Överlevnadsskuld (SVG) och BDI 

(O'Connor, 1997). Så var inte fallet i detta urval. Vid en multipel regressionsanalys av 

gruppen som helhet med BDI som beroendevariabel var det Karaktärsskam (beta=,47, 

t=3,19, justerat R 2 =,50, p

Skillnader beroende på kön och antal år i en sekt 

Männen. Det viktigaste resultat när det gäller männen var avsaknaden av samband 

mellan någon av variablerna för uppfostran och samtliga variabler för empati, skuld, 

skam och depression för de män som varit med i en sekt mer än 4 år, samtidigt som det 

förelåg starka samband mellan empati, skuld/skam och depression för båda grupperna 

(< 1 år och > 4 år). Rent allmänt skulle man kunna säga att det faktum att männen är så 

pass få (gruppen < 1 år, n=8); gruppen > 4 år, n=9) gör resultat något osäkert. Det som 

gör att man ändå kan uttala sig med en viss säkerhet är dels att sambanden är så pass 

höga och dels att jag fann i stort samma mönster på några av de viktigaste punkterna 

även för kvinnorna, som är klart fler (gruppen < 1 år, n=19; gruppen > 4 år, n=25). 

Kvinnorna. Det absolut viktigaste resultatet var att man precis som för männen kunde 

se statistiskt signifikanta samband mellan uppfostringsvariablerna och 

empati/skuld/skam/BDI för gruppen < 1 år, men inte för gruppen > 4 år. 46 

Sedan skiljde sig gruppen kvinnor som varit med längre än fyra år från övriga 

undergrupper på främst två punkter. Förmågan att ta någon annans perspektiv var 

negativt korrelerad med skuld och skam för alla i urvalet förutom just den här gruppen 

kvinnor. I den undersökning jag hade tillgång till (personlig kontakt, december 2004, 

Lynn O'Connor) och där man använt IGQ67, IRI och ESS fanns heller inga kopplingar 

mellan PT och någon av skam- eller skuldvariablerna. I ovan nämnda undersökning var 

det för övrigt, både när det gällde gruppen som helhet och kvinnorna separat, 

variablerna Obehag (PD) och Empati (EC) som korrelerade starkast med 

Överlevnadsskuld (SVG) precis som för gruppen kvinnor > 4 år. Detta är delvis inget 

förväntat resultat för någon av studierna eftersom teorin säger att PD bör vara negativt 

korrelerat med skuld. En förklaring kan vara att Weiss, som jag tidigare nämnt, menar 

att SVG håller skammen på plats och att överlevnadsskuld har en annan karaktär än det 

skuldbegrepp Tangney utgått från i sina undersökningar (O'Connor, Berry & Weiss, 

1999). 

Tabell 10 

Skillnader i medelvärden på fyra uppfostringsvariabler för kvinnor beroende på tid i 

sekt. 

fg M s t p 

Avvisande mamma < 1 år 

> 4 år 

34 

10,2 

12,4 

2,9 

3,3 

-2,17 4 år 

35 

9,6 

13,2 

3,2 

5,4 

-2,43 4 år 

40 

15,0 

11,8 

3,6 

4,0 

2,68 4 år 

13,5 4,9 

26,7* 

9,8 3,0 

2,78

Den andra stora skillnaden är att det vid en jämförelse mellan de två kvinnogrupperna 

förelåg signifikanta skillnader i medelvärdet på fyra av uppfostringsvariablerna. Se 

tabell 10. Och som jag tidigare nämnt var det just gruppen kvinnor > 4 år som hade 

högst värden på AVP och AVM och lägst värden på EVM och EVP. Jag provade att 

lyfta ut gruppen kvinnor > 4 år ur urvalet för att se om medelvärdena på dessa fyra 

variabler fortfarande skulle avvika signifikant i jämförelse med den svenska 

kontrollgruppen. Resultatet blev att medlevärdet på AVP och AVP inte längre skiljde 

sig signifikant, medan medelvärdena på EVM och EVP fortfarande gjorde det. Se tabell 

11. 

Tabell 11 

Skillnader i medelvärden på två uppfostringsvariabler när gruppen kvinnor > 4 år 

lyfts bort från urvalet. 

Emotionell värme mamma 

s-EMBU 

Emotionell värme pappa (EVP) 

(EVM) 

n M s t n M s t 

F.d sektmedl. 47 44 14,6 3,5 40 13,1 4,6 

Sverige 48 380 17,8 3,7 -6,11*** 369 16,4 4,1 -4,54*** 

Notera: *p

Metod – den kvalitativa delen 

Till den kvalitativa delen valde jag ut tre före detta medlemmar i Scientologikyrkan 

och två personer med erfarenhet av rådgivning i sektfrågor – de så kallade 

professionella. 

Jag utarbetade två intervjuguider till den kvalitativa delen. En till de professionella 

och en till de före detta medlemmarna i Scientologikyrkan. Intervjuguiden till de 

professionella omfattade 10 frågor där jag försökte täcka in olika aspekter som hur deras 

påverkan skiljer sig från sekternas påverkan, strategier för kontroll som de observerat 

och deras råd till anhöriga i olika situationer (Se bilaga 1). Intervjuguiden till de före 

detta scientologerna bestod av 20 frågor där jag försökte täcka in aspekter som deras 

livssituation när de gick med i sekten, vad det var som lockade dem, skuldkänslor, hur 

utträdet hade gått till och om de kände att de vunnit något på tiden i sekten (se bilaga 2). 

Med intervjuguiden som stöd genomförde jag sedan djupintervjuer med de fem 

utvalda individerna. Varje intervju tog 1–2 timmar att genomföra, de spelades in i sin 

helhet på en minidisc och transkriberades i efterhand. 

När det gäller intervjuerna av de som varit med i Scientologikyrkan gjorde jag redan i 

förväg upp de övergripande kategorierna, de tre olika faserna – situationen innan 

inträdet i sekten, processen under tiden i sekten och sedan processen vid utträdet ur 

sekten. Dessa kallade jag Livssituation innan sekten, Lockelse/påverkan och Avslutet. 

Intervjuerna kodades först i dessa tre kategorier varpå jag fann ett eller flera teman 

under varje kategori.. 

De före detta scientologerna 

Resultat – den kvalitativa delen 

När det gäller de före detta scientologerna hade ingen av dem helt okritiskt svalt lärans 

budskap – det hade hela tiden funnits tvivel. Man skulle kunna likna det vid en vågskål. 

Tvivlen hade till en början mer än väl uppvägts av lockelsen. I takt med att själva 

lockelsen/förälskelsen avtog var det påtryckningarna inom sekten som fungerade som 

motvikt. Vågskålen hade sedan långsamt tippat över till rörelsens nackdel och till slut 

hade man lämnat den. För några gick det fortare än för andra, men processen hade för 

samtliga fortsatt även efter utträdet ur sekten till en punkt som jag har kallat Den 

slutliga insikten, en insikt om att man blivit lurad och ett definitivt avståndstagande från 

rörelsen. Det som skiljer deras beskrivning av processen från den i den statliga 

utredningen där man skrev att många "bär med sig en i huvudsak positiv bild och är 

berikade av ytterligare en livserfarenhet" (SOU1998:113, s. 135), är att alla vittnade om 

olika former av fysiska och psykiska övergrepp och där det samlade omdömet om tiden 

i sekten till övervägande delen var negativt även om samtliga hade positiva saker att 

säga. De upplevde inte att de varit extra förfördelade och utsatta för isolerade övergrepp 

utan de beskrev hur dessa övergrepp var legio inom rörelsen. Jag har redigerat de 

redovisade citaten något med tanke på läslighet. Upprepningar, stakningar och för 

sammanhanget ovidkommande sidospår har tagits bort. Jag har också valt att ta med 

relativt många citat. Dels handlar det i många fall om extrema upplevelser och jag anser 

59

det viktigt att dessa redovisas så oförfalskat som möjligt. Sedan anser jag det också 

viktigt att det framgår att det rör sig om vanliga normala människor, som i många fall 

reagerat som vem som helst skulle göra. 

Livssituation innan sekten. En sak de intervjuade hade gemensamt innan de gick in i 

sekten var att de alla hade befunnit sig i en situation där den invanda tryggheten på 

något sätt rubbats. Två av dem hade nyligen flyttat hemifrån och den tredje befann sig i 

en krissituation efter att ha blivit lämnad av sin flickvän. En annan gemensam sak för 

dem alla tre var att de i läran såg ett löfte om att något personligt behov skulle kunna 

uppfyllas. För en person handlade det om ett hopp om att kunna komma tillrätta med 

den smärta han kände efter att flickvännen lämnat honom. För de andra handlade det om 

personlighetsutvecklande behov, som att bli mer sig själv och växa som individ. Som en 

av dem uttryckte det: 

”Jag hade nån sån uppfattning om mig själv just att jag borde kunna så 

mycket mer än jag faktiskt gjorde.” 

Lockelse/påverkan. Informanterna beskrev på olika sätt hur en inre balansgång mellan 

lockelse, påtryckningar och tvivel fanns där redan från första början. Tvivlen kommer 

jag att behandla separat under kategorin Avslutet medan jag under den här punkten har 

tänkt behandla de andra tyngderna i den inre vågskålen – den egna lockelsen och 

rörelsens påverkan. 

På frågan om vad det var som lockade var det speciellt ett tema som framträdde 

tydligt och det var att finna en sanning, ett svar på frågorna man hade. 

”Helt enkelt den här attraktionen i att presenteras med nån sorts enkla 

lösningar på allt.” 

” Det tilltalade mig väldigt mycket – att det fanns ett rätt sätt att göra saker 

på.” 

I den inledande fasen beskrev informanterna hur lockelsen till en början fått dem att 

ha överseende med vissa konstigheter, som man visserligen noterade någonstans i 

bakhuvudet men som man tryckte undan till förmån för det positiva. I början fanns det 

också mycket positivt och alla beskrev hur deras respektive behov tidigt tillgodosågs i 

viss utsträckning och gav dem ett kvitto på att läran fungerade: 

”Jag var intresserad och tog några såna här sessioner och fick ju belägg för 

att det fungerade.” 

”Jag fick en del kickar, speciellt i början.” 

”Jag var rätt blyg då innan och jag märkte att det försvann lite grann.” 

Påtryckningarna var heller inte så starka i början utan då handlade det mer om rena 

försäljningsargument eller den egna lockelsen. 

”Det var ju förhållandevis lågt pris ... Hon var ju duktig på att övertala en ... 

bra på att fixa en bra relation med en.” 

60

”Jag tror inte, åtminstone inte i början att de behövde beordra mig att vara 

där, .för att det var snarare att … i och med att det var så mycket folk som 

pratade med en så var det det rent sociala som höll mig kvar ... på ett rätt 

naturligt sätt tror jag.” 

En annan faktor som var mycket verksam i den inledande fasen var känslan av att bli 

sedd. Som svar på frågan om de hade upplevt sig bekräftade och vilken roll det hade 

spelat svarade de bland annat: 

”Det är klart att det spelade roll. Det spelade nog väldigt stor roll ... jag 

blev smickrad av att de ville ha just mig.” 

”De är ju ganska snabba på att uppvakta en och så, och jag tyckte väl att det 

var en positiv anda också, att man blev uppmärksammad och så.” 

En tredje faktor som verkade ha spelat en avgörande roll för samtliga informanter var 

den självsäkerhet med vilken kyrkans representanter framförde sitt budskap: 

”Jag hade svårt att föreställa mig att det skulle finnas folk som kunde uttala 

sig tvärsäkert utan att faktiskt veta.” 

”Jag tyckte att man kunde lita på henne och ja ... hon hade ett övertygande 

sätt.” 

”Jag hade nog lite svårt att tvivla på det där för han använde sånt språk för 

det första som jag uppfattade som väldigt självsäkert. Han har ju ett speciellt 

sätt att lägga fram sina synpunkter och sin filosofi på .. .och för mig verkar 

det väldigt självsäkert. Jag tänkte varför sätter nån ihop en sån här filosofi 

eller teologi bara för att lura folk egentligen, vad skulle det vara bra för?” 

”De var väldigt verbala med mycket argument ... Det spelar heller ingen roll 

vilka argument du kommer med som är emot scientologin för då kan de hitta 

en referens från Hubbard som talar om att så här är det ju! Det gick inte att 

föra en normal diskussion med dem. Det har jag insett i efterhand att man 

kan aldrig vinna en diskussion som går ut på att du inte ska göra det de vill 

att du ska göra och ändå vara en bra scientolog.” 

Den kanske viktigaste faktorn i den inledande fasen var uppbundenheten. De tre 

informanterna beskrev hur de bands upp av rörelsen väldigt tidigt. Man ringde dagligen, 

ville få dem att göra kurser, gå på föreläsningar och andra tillställningar. Det fanns alltid 

något man kunde göra och man kunde aldrig gå tillräckligt mycket på kurs. Denna 

faktors betydelse för engagemanget i rörelsen är också att det på ett senare stadium var 

avståndet till rörelsen, det minskade deltagandet på kurs, vistelse på annan ort, som 

gjorde att vågskålen på allvar började tippa över till rörelsens nackdel. Det verkade inte 

som om drivkraften att engagera sig kom inifrån utan i stor utsträckning styrdes av yttre 

påbud. 

Att ha blivit så uppbunden fick två huvudsakliga följder – dels gavs man väldigt liten 

tid till reflektion och dels så fjärmades man alltmer från sin gamla miljö. Följande är 

några talande exempel på hur detta kunde gå till: 

61

”Ja det blev ju så efter ett tag att när kompisar och så ringde mig på 

kvällarna så var jag sällan hemma, för jag var ju oftast på kurs då och till 

slut så slutade dom att ringa. Man tappade kontakten med umgänget då ... 

och efter ett tag tänkte jag att då kan man ju gå ner på söndag också ... det 

blev ju som ett vakuum och då kunde man fylla ut det med lite extra tid på 

kurs.” 

”Jag vet att jag lyckades att bli ledig den sommaren från scientologin, tänkte 

nu får jag fundera på detta ... samtidigt hörde de ju av sig under sommaren 

och ville att man skulle påbörja en kurs mitt i sommaren ... jag tror faktiskt 

att jag gjorde det ... de ville ju det så att man skulle mentalt binda upp sig.” 

Den tid som informanterna var uppbundna av engagemanget i rörelsen upptogs till 

stor del av en intensiv socialisering som förutom de vanliga sociala signalerna från 

övriga medlemmar om vad som ansågs rätt och fel även bestod av en direkt 

indoktrinering av rörelsens lära. Att gå på kurs var ofta den sociala aktivitet som man 

samlades kring och minimikravet var 15 timmars studier i veckan. Det speciella med 

scientologernas lära är att den har en mycket särpräglad terminologi med hundratals ord 

för vanliga företeelser i livet. Informanterna beskrev hur de i takt med att de tillägnade 

sig språket blev alltmer alienerade från omgivningen: 

”Det blev ju en sorts tillhörighetsmarkör ... att vara en i gänget ... det hade 

väldigt mycket med identiteten att göra och det gjorde också att det blev 

väldigt svårt att diskutera scientologin med utomstående i och med att allt 

man hade lärt sig var uttryckt då på scientologiska och därför ganska svårt 

att omedelbart kommunicera med omvärlden så att jag tror att det bidrog till 

att jag inte pratade med gamla vänner och familj och så om det jag höll på 

med … det separerades ju upp ganska så snart när jag började gå dit varje 

dag och engagerade mig lite mer aktivt … sen tog det inte alls lång tid innan 

jag i princip hade fimpat kontakten med omvärlden.” 

I den mer outtalade socialiseringen var det två tydliga mönster som framträdde. Det 

som verkade ha satt djupast spår var det scientologiska axiomet att allt bra som händer 

dig är lärans förtjänst och allt dåligt som händer dig är ditt eget fel: 

”Det handlade ju mycket om att hela tiden vad det var man gjorde som var 

fel. Om man inte var nöjd och saker inte funkade, om man inte mådde bra så 

var det något man gjorde fel.” 

”Det gick hela tiden att få det till att det var jag som inte förstod tillräckligt 

bra, jag som inte fattade, jag som gjorde fel … jag tog på mig skulden 

ganska mycket.” 

”En av lärans grundstenar var just att varje människa som andlig varelse är 

närmast oändligt kraftfull har oändliga förmågor ... så att egentligen borde 

ju jag kunna stoppa tiden och påverka det som händer i Kina osv. enligt 

läran. Det fanns ingen direkt ursäkt som var direkt giltig för att man gick 

omkring och huttrade här i Stockholm och att man inte gjorde mer än så för 

att rädda världen.” 

62

”Jag sa att jag inte tyckte att jag var oansvarig. Då frågade man vad jag 

gjorde för att förbättra tillståndet i världen. Ingenting egentligen, var ju 

svaret. Och vad är det för ansvarsnivå?” 

Det andra temat handlade om svek. Att svika rörelsen var något man slog ned hårt på. 

Det förekom många historier om vad som hände svikarna. Den scientologiska 

mytologin innefattar inget helvete utan det är andra hemskheter som drabbar dem som 

lämnar rörelsen eller sviker den på något sätt – cancer eller andra former av olyckor. 

Det gick alltid dåligt för dem som lämnade rörelsen. Exempel så sådana myter var bland 

annat idén om att man i något framtida liv skulle bli till en sten om man inte skötte sig. 

Om man inte ansågs vara tillräckligt hängiven blev man obönhörligen utfryst till dess att 

man visade att man tillhörde gruppen igen: 

”Bodde hos NN och han kastade ut oss för att jag ville sluta arbeta på 

kyrkan. Jag var gravid då och vi tvingades bo i trappen mitt i vintern. Det 

gjorde vi i två nätter, tills jag vägrade finna mig i det och sa att nu flyttar vi 

härifrån. Den gången kände jag väldigt tydligt att man svek, inte bara 

scientologin utan alla andra människor i världen som man hade kunna 

hjälpt om man hade jobbat kvar med det här.” 

Den scientologiska etiken bidrog till att befästa denna attityd hos alla medlemmar. 

Enligt den befann man sig automatiskt i ett lägre tillstånd om man tvivlade. Ett lägre 

tillstånd var alltid liktydigt med att man var en fiende till gruppen och det medförde 

undantagslöst att man var tvungen att gottgöra gruppen och skriftligen ansöka om 

återinträde igen. 

När smekmånadsfasen avtog vidtog även mer uttalade påtryckningsförsök och ibland 

rena övergrepp, som i berättelsen ovan. Här skiljde sig erfarenheterna åt. De som 

jobbade inom rörelsen vittnade om mycket starka påtryckningsförsök och rena 

övergrepp. Den informant som enbart gick kurser och fick så kallad auditering, 

scientologernas variant av terapi, beskrev visserligen hur längden på försäljningssamtalen 

och kontrollen ökade men han blev aldrig utsatt för några omfattande så 

kallade "etikhanteringar" 49 och han blev heller aldrig skickad till rehabiliteringsprogrammet 

i Köpenhamn eftersom det var reserverat för medarbetare. Jag vet att man 

diskuterade att beordra ner även betalande allmänhet till Köpenhamn för att genomgå 

"rehabilitering" men jag vet inte om dessa planer sattes i verket. De andra två 

informanterna genomgick båda rehabiliteringsprogrammet, det så kallade DPF, vilket 

var en mildare variant av RPF som jag beskrivit i teoridelen. De hade båda liknande 

erfarenheter som de som beskrivits tidigare i avsnittet om scientologernas 

rehabiliteringsläger – dålig mat, långa arbetstimmar, att alltid behöva springa, 

bekännelserna och känslan av förnedring. Här följer ett exempel på hur rehabiliteringen 

kunde gå till: 

”Jag fick liksom frånvaroattacker då jag inte kunde prata, jag kunde inte 

röra mig , jag kunde inte svara alls på omgivningen ... Jag hamnade i ett 

sånt där läge där ... det kan ha varit att jag vägrade utföra nån arbetsuppgift 

eller nåt sånt. Jag fick skäll, gick in i det här avstängda tillståndet, varpå det 

var två av de andra som fick order om att ta med mig att springa ute på 

gatan … ett klassiskt sätt som man skulle hantera allting på att ja, ut och 

49 Scientologernas etik beskrivs närmare i avsnittet om scientologernas rehabiliteringsprogram. 

63

titta på saker. De släpade mig i armarna längs gatan, då kom det fram en 

dansk kvinna och började skälla på dem och undrade vad sjutton de höll på 

med … för de släpade mig längs gatan. Det här var de gamla lokalerna som 

låg ganska centralt nära Strøget och då blev det väl nån sorts situation där 

och risk för negativ PR och det är ju inte bra.” 

De tre informanterna berättade om olika former av övergrepp, det var blott karaktären 

på dessa som skiljde sig något åt beroende på om man jobbat inom rörelsen eller inte. 

Här är ett exempel på hur det kunde vara för dem som inte jobbade inom rörelsen: 

”Jag hade successivt lånat upp pengar åt andra scientologer ... Det fick jag 

ju klart för mig efter ett tag att man kunde få tips genom kyrkan ... att den 

och den kan man låna pengar av, han har god kreditvärdighet han har en 

kåk med stort övervärde och kan låna pengar i bank. Så jag fick många såna 

där förslag och jag tyckte det var ganska obehagligt, men det var svårt att 

hålla dom ifrån sig i och med att dom förklarade världsläget, den här 

taskiga situationen i världen vilket kunde leda till världskrig och allt det 

där.” 

Personen blev alltså övertalad att ta lån åt andra scientologer med sin egen fastighet 

som säkerhet. Det cirkulerade listor på folk som var kreditvärdiga och hade fastigheter 

och dessa blev ständigt utsatta för övertalningsförsök i syfte att förmå dem ta lån åt 

någon annan. 

Det är omöjligt att säga om det var dessa samlade negativa erfarenheter eller det ökade 

avståndet från rörelsen som till slut fick vågskålen att tippa över till rörelsens nackdel. 

Samtliga informanter beskrev hur man trots övergrepp ändå fortsatte engagemanget i 

rörelsen. Avståndet verkade spela en mer avgörande roll för beslutet att lämna rörelsen, 

men det är svårt att säga om det var övergreppen i sig som fick informanterna att öka 

avståndet eller om det var andra faktorer. Man kan i alla fall säga att det var dessa två 

faktorer som var de starkast framträdande i avslutet. 

Avslutet. Som jag nämnde tidigare fanns fröet till avslutet redan vid inträdet i sekten. 

Ingen av de intervjuade hade helt okritiskt svalt läran, de kände hela tiden tvivel som 

med tiden växte sig starkare. Exempel på hur tvivlen inledningsvis kunde te sig. 

”Jag hade ganska mycket vänsteridéer, Inget parti, men vänsterorienterad, 

feministisk och det passade ju inte in i hur scientologerna var.” 

”Den första tiden när jag var där skulle jag försöka avslöja vad det var för 

konstigt med det här ... jag som hade kollen.” 

”Jag hade fortfarande den här inställningen att det här bara var något som 

jag kollade in, testade lite grann, absolut inget som jag planerade att 

fortsätta med.” 

”De menade ju till och med att det är bara scientologerna som kommer att 

överleva på jorden, vilket jag tyckte verkade väldigt överdrivet då i början ... 

då var ju inte jag såpass indoktrinerad i det här så jag riktigt trodde på 

det.” 

64

Som tidigare nämnts har själva avståndstagandet i samtligas fall föregåtts av någon 

form av rumsligt avstånd från rörelsen. Man flyttade från stan eller höll sig undan på 

något sätt. Det var heller inte så att brottet kom plötsligt utan det var för samtliga en 

gradvis process och tog flera år, vilket yttrade sig som att tvivlen ändrade karaktär. De 

handlade till en början inte om läran utan om personerna som företrädde läran, det var 

först senare i processen som man åter tillät sig tvivla på själva läran. I denna sistnämnda 

fas fick de ursprungliga tvivlen åter kraft och tjänade som en slags brygga tillbaka till 

livet utanför scientologin. Samtliga beskrev också en punkt där de till slut slogs av 

insikten av att de blivit lurade: 

”Då fick jag tillgång till både dels de här hemliga kurserna, materialet som 

var väldigt upphaussat ... dels en hel del berättelser från personer som varit 

väldigt högt uppsatta personer i rörelsen och hur saker hade funkat ... det 

blev precis det som behövdes för att tippa mig över kanten.” 

”Då började jag få en ganska avog inställning till hela scientologin ... ja, 

nästan hatisk. Bara för att jag hade slutat med scientologi så behövde man 

inte ta nån mer hänsyn till mig ... jag fick ett slags facit där tyckte jag.” 

”Då fick jag nog och tänkte att ingenting stämmer ju, det är bara en stor 

jävla bluff.” 

Processen var inte slut i och med det. Alla beskrev efterverkningar i någon form, men 

framförallt de som jobbat inom rörelsen kände att tiden inom rörelsen fortfarande kunde 

spela dem spratt. Här var det främst två teman som utkristalliserade sig, terminologin 

och känslan av skuld – två av de teman som framträdde tydligast även vid 

socialiseringen. 

Angående terminologin så beskrev två av dem att de aktivt hade försökt översätta 

scientologiskan till mer vedertagna termer, samtidigt som samtliga beskrev att de drogs 

med rester av språket: 

”Jag har det fortfarande som ett eget språk. Jag kan ju växla till att prata 

scientologiska med nån ... det är ett separat språk för mig.” 

För dem som jobbat inom organisationen fanns även en djupare nivå och en av 

informanterna beskrev det som att det fanns flera lager. De kunde än i dag komma på 

sig själva med att använda begreppen, om än inte orden. Orden är ytan och den är 

relativt enkel att "avprogrammera", men själva koncepten som dessa ord står för har för 

de som jobbat inom organisationen, och även när det gäller mig själv, dykt upp långt 

efteråt när man minst anar det. Dessa koncept är mycket svårare att komma åt. Två av 

dem menade också att dessa rester fortfarande påverkade dem. 

”Jag har många gånger trott att nu är jag klar med det här, sen kommer det 

nåt och hoppar på en bakifrån, rätt vad det är, när man minst anar det 

faktiskt. Jag har trott flera gånger att jag varit helt färdig, men jag 

upptäcker att så inte är fallet fortfarande.” 

En speciell form av inlärt beteende som verkade påverka två av dem än idag var 

förmågan att stänga av alla obehagliga tankar och känslor, så kallade tankestoppande 

tekniker. 

65

”Man blir duktig att lägga locket på och tränga bort det.” 

”Men mycket la man ju locket på bara för att orka med och leva vidare. Och 

det har jag fortsatt att göra ganska mycket. Bara fösa undan det och försöka 

klara av sitt dagliga liv i stället.” 

”Jag lärde mig vid nån tidpunkt att koppla av allting att koppla av alla 

känslor för allting som hände runt omkring överhuvudtaget ... Jag kommer 

ihåg just det här att koppla av fysisk smärta. Jag hade inte vinterkläder och 

det var snöblask och det var på nåt sätt att man hade kommit på det, hur 

man gjorde [för att inte frysa].” 

När det gäller efterverkningar var det andra centrala temat för dem som jobbade inom 

rörelsen skuldkänslorna. Här var det två typer av skuldkänslor som framträdde tydligt 

Dels handlade det om en svårighet att ta plats, som alla tre uttryckte på något sätt – en 

svårighet som två av dem inte sade sig ha haft innan tiden i rörelsen. Och dels var det 

känslan av att man inte dög eller inte förtjänade bättre: 

”Men det som jag brottas mycket med och som jag tror många andra också 

brottas med är det att vad du än råkar ut för för skit så är det ditt eget fel. 

Det sitter så hårt att man gjort något för att förtjäna det som händer en. 

Man är en väldigt skuldbelagd person.” 

Slutligen var det två separata teman som framkom och det var dels skammen inför det 

hela och dels omvärldens oförmåga att förstå det man varit med om. Alla hade mer eller 

mindre undvikit att diskutera saken med sin omgivning dels för att man skämdes för det 

man gjort men också för att man var övertygad om att andra inte skulle förstå. En av 

informanterna menade att det hade varit enklare om det funnits mer allmänbildning på 

området angående vad ett sånt här engagemang kan innebära och hur det kan fungera. 

Än idag kunde två av dem uppleva svårigheter med att tala om för folk att de varit med i 

Scientologikyrkan. 

De professionella 

När det gäller de professionella jag intervjuade kom många av frågorna att handla om 

sådant jag senare behandlade i teoridelen, som till exempel olika frågor om 

manipulativa metoder. Om jag hade gjort om intervjuerna idag hade jag koncentrerat 

mig mer på hur de upplevde själva processen att tala med avhoppade sektmedlemmar 

eller potentiella avhoppare. Jag kommer ändå här att försöka beskriva de teman som 

framkom, främst när det gäller deras syn på skillnaden mellan den påverkan de ansåg att 

de utövade och den påverkan de ansåg att sekten utövade. En av de före detta 

scientologerna hade själv erfarenhet av båda typerna av påverkan och hans erfarenheter 

av det kommer också att redovisas här. 

Konsumentrådgivning. De båda professionella var överens om vikten av att informera 

och att minimera förekomsten av allt sådant som skulle kunna uppfattas som 

manipulation. De såg sig själva mer som rådgivare än som någon som presenterade en 

färdig lösning. Ingen av dem hade som utgångspunkt att försöka övertyga den andra 

66

personen om något. Det handlade hela tiden om att informera om sekten, om 

manipulativa metoder, att presentera olika alternativ och andra synsätt samtidigt som 

man betonade att det var viktigt att personen själv fattade beslut och inte lät någon 

annan fatta beslut åt honom eller henne: 

”Jag försöker att inte bara servera olika alternativ utan verkligen också 

trycka på hur viktigt det är att de tänker själva och fattar sitt eget beslut ... 

Det tycker jag liksom är den stora skillnaden ... att inte trycka ner nån 

sanning i halsen på folk.” 

Man var också överens om att skillnaden mellan påverkan och manipulation var en 

gradskillnad, ett kontinuum, med öppenhet och fria informerade val i den ena änden och 

total kontroll över medlemmens liv i den andra. 

”En del tar ju fullständig kontroll över allt – pengar, tankemönster, 

kontakter, partner, sex, allt man kan tänka sig – medan en del grupper 

lämnar detta fritt, man får faktiskt para sig med vem man vill.” 

”Man kan dra paralleller till reklamvärlden, man kan dra paralleller till 

skolan, man kan dra paralleller till en relation – de manipulerar på olika 

sätt. För mig är det bara en gradskillnad.” 

Sekterna beskyller ju ofta dessa personer för att den information de förmedlar inte är 

sann och att de på så sätt är manipulativa. Båda betonade att de inte förespråkade någon 

absolut sanning och de försökte båda rannsaka sig själva och sitt agerande och 

välkomnade en öppen debatt kring dessa frågor. Men deras erfarenheter var samtidigt 

att företrädare för sekter sällan tillåter sig att ta en öppen debatt med kritiker och sällan 

erkänner brister i den egna läran. 

”Jag känner ett ansvar för att jag inte ska manipulera och där kan jag ju 

känna att det jobbar jag med hela tiden. Det är ju min största rädsla för att 

liksom kränka nån annan när jag vet hur kränkande det är själv.” 

”Jag ställer gärna upp på en öppen dialog med dem som påstår att jag 

ljuger och manipulerar ... Jag efterlyser en saklig debatt.” 

Mannen som hade fått den här typen av rådgivning mindes inte så mycket av vad som 

hade sagts men på frågan om han upplevde någon skillnad mellan rörelsens påverkan 

och rådgivarens påverkan så menade han att man från sektens sida ofta hade tryckt på 

det globala ansvaret och skuldbelagt honom för att han inte tog ansvar för världen 

medan rådgivaren mer hade talat om ett personligt ansvar. Rådgivningen hade också 

haft just en rådgivande funktion, den hade inte fått honom att ta direkt avstånd från 

rörelsen. 

”Vi satt och pratade hela natten har jag för mig men han kom faktiskt med 

några vinklingar som jag inte hade tänkt på eller som jag inte kände till. Jag 

kan ju säga så här att han inte övertygade mig direkt den gången men han 

fick mig nog att fundera en hel del över scientologin.” 

67

Han visste i förväg vad samtalet gällde men valde att gå med på det eftersom han 

kände sig stark i sin övertygelse. Efteråt var han inte lika stark i sin övertygelse. Han 

ville inte ha några påtryckningar från någon utan bestämde sig för att tänka över saken 

på egen hand. Det blev också den här tiden i avskildhet som fick honom att ta det 

avgörande steget att lämna rörelsen. Vilket ger ytterligare belägg för att det är själva 

avståndet som är den viktigaste faktorn i avslutsprocessen – argument och övertalning 

har helt enkelt mindre verkan än personens eget reflexiva medvetande, bara man ger det 

utrymme att verka: 

”När man kommer ifrån scientologin och den här indoktrineringen så börjar 

man på nåt vis tänka själv och det är väl det som jag ser som 

avprogrammeringen egentligen, den egentliga avprogrammeringen.” 

68

Diskussion 

De två främsta syftena med uppsatsen var a) att granska begreppet otillbörlig påverkan 

och bidra till att närma sig en psykologisk definition av begreppet, samt b) att råda bot 

på något av den bristfälliga kunskap som råder bland professionella när det gäller 

behandling av personer som varit med i olika nyandliga rörelser. Utifrån dessa syften 

formulerade jag sedan ett antal problemställningar och antaganden. Jag har här i 

diskussionsdelen valt att börja med vårdbehovet eftersom hela frågeställningen som 

gäller om den påverkan individerna utsatts för i en sekt ska betraktas som otillbörlig 

eller inte vilar på i vilken utsträckning man kan säga att sektens påverkan varit skadlig. 

Vårdbehovet – psykologiska aspekter 

Många har behov av psykologisk hjälp/vård vid utträdet ur en sekt, och då helst i en 

form som fokuserar på deras specifika situation. Som grupp betraktat mådde de som 

valde att svara på enkäten signifikant mycket sämre än de kontrollgrupper jag jämförde 

med, mätt med Beck Depression Inventory. Inom psykologin utgår man ofta från att den 

här typen av problem bottnar i barndomsupplevelser. Min undersökning har gett vissa 

belägg för antagandet att dessa problem i stället härrör från tiden i rörelsen. Man kan 

inte helt utesluta att vissa av dessa individer hade problem redan innan de gick med i 

sekten. 50 Gruppen som helhet hade signifikant avvikande värden på fyra av 

uppfostringsvariablerna – till föräldrarnas nackdel. Till den avvikelsen var det gruppen 

kvinnor som varit med längre än 4 år i en sekt som bidrog mest – dvs. de avvek i sin tur 

signifikant från den övriga gruppen. Men det anmärkningsvärda är att det samtidigt för 

gruppen individer som varit med mer än 4 år, både kvinnor och män, inte gick att påvisa 

något samband mellan uppfostran och problemen. 

Den stora frågan är om man kan säga att problemen härrör från tiden i rörelsen eller 

om de har någon annan grund. Jag har inga direkta statistiska belägg för något annat än 

att det för den gruppen som varit med länge i en sekt inte har samband med föräldrarnas 

uppfostran. Resonemanget när det gäller denna fråga måste därför bygga på indicier. 

Enligt det statistiska materialet var det överlevnadsskuld som hade starkast samband 

med måttet på depression, vilket i sig ligger i linje med ett av mina antaganden. 

Överlevnadsskuld handlar enligt Weiss om att individen i ett försök att anpassa sig till 

en ohälsosam psykisk uppväxtmiljö utvecklar en negativ syn på sig själv och andra. 

Känslan kommer sig av en omedveten föreställning om att personlig framgång kommer 

att skada andra och att därför håller man sig tillbaka. Den bilden bekräftades till viss del 

av intervjuerna där oförmågan att ta plats framkom som ett tema. Två av dem hade inte 

upplevt denna oförmåga innan de blev sektmedlemmar. Andra saker som talar för att det 

är tiden i rörelsen som skulle vara boven i dramat är att det enligt Weiss måste till en 

mycket stark påverkan för att överlevnadsskuld ska uppstå senare i livet, som till 

exempel hos överlevare från de tyska koncentrationslägren. Detta parat med alla de 

vittnesmål och all den forskning som redan bedrivits i ämnet gör det rimligt att anta att 

50 Ett flertal andra undersökningar, som nämnts i teoridelen, har kommit fram till att ungefär en tredjedel 

av de som engagerar sig i en sekt har haft problem redan innan tiden i rörelsen. 

69

tiden i sekten bidrar till överlevnadsskuld, vilket i sin tur hade statistiskt signifikant 

samband med depression. 

Det finns åtskilligt skrivet om de problem individer som lämnar en sekt kan drabbas 

av. Det nya som denna undersökning har tillfört är ett visst statistiskt belägg för att man 

i en behandlingssituation inte i första hand bör ägna samtalstid åt klientens barndom 

utan åt tiden i sekten. Som jag vet, både av egen erfarenhet och utifrån samtal med 

representanter från FRI och andra sektexperter, är detta något som ofta förbises av 

psykologer och andra professionella utan erfarenhet av sekter. I andra studier har man 

tidigare funnit starka samband mellan överlevnadsskuld och samma typ av problem som 

man funnit att före detta sektmedlemmar kan drabbas av – till exempel 

tvångsföreställningar, ångest, depression, paranoida föreställningar, dissociativa 

tillstånd och låg självaktning. Resultatet från föreliggande undersökning bekräftar att 

överlevnadsskuld är en central faktor vid psykopatologi och att denna form av 

maladaptiv skuld med största sannolikhet bottnar i engagemanget i en manipulativ 

rörelse. Weiss (1993) beskriver tekniker för behandling av den här typen av problematik, 

men det faller utanför ramen för uppsatsens syfte att ta upp det här. Värt att notera att 

överlevnadsskuld verkar vara en viktig faktor när det gäller de problem som kan uppstå 

i samband med att man lämnar en manipulativ rörelse. 

Andra efterverkningar från tiden i sekten som kan vara viktiga att tänka på i en 

behandlingssituation är att före detta medlemmar i hög utsträckning fått lära sig så 

kallade tankestoppande tekniker. Flera av de personer jag intervjuade beskrev hur den i 

sekten inlärda förmågan att stänga av alla obekväma tankar är en vana som sitter i än i 

dag. I en behandlingssituation kan detta naturligtvis förhindra alla framsteg och det är 

något man bör vara vaksam på. 

Sårbarhet 

Tidigare undersökningar har kommit fram till att en majoritet av de som lockas in i 

den här typen av rörelser är fullständigt normala människor. Vad man i dessa 

undersökningar hade för mått på normalitet framgick inte av den källa jag läste 

(Langone, 1993b), det är därför naturligtvis också svårt att bedöma värdet av denna 

information, men bilden som målas upp är att det är en ganska brokig skara människor 

man kan träffa på. Av intervjuerna framgick att samtliga hade befunnit sig i en fas i livet 

då den invanda tryggheten på något sätt rubbats. Kanske ökar sårbarheten och lockelsen 

att bli ansluten till en sekt i krissituationer eller situationer där man känner sig otrygg. 

Generell sårbarhet. Det finns sannolikt en generell sårbarhet hos människan i det 

postmoderna samhället. Det framgick ju av intervjuerna att lockelsen hos scientologin 

bland annat var att där fanns ett svar på allt. Kierkegaard skrev att människan drabbas 

av svindel inför de oändliga valmöjligheter friheten skänker och att man krampaktigt 

söker efter något ändligt att klamra sig fast vid. Ensam är stark brukar man säga, men 

ensam är också ångestfylld. I det postmoderna samhället är det många val man själv ska 

bära ansvaret för och om den bördan blir för tung ligger det nära till hands att bekänna 

sig till någon rörelse som tillhandahåller enkla och auktoritära beskrivningar av hur 

världen är konstruerad. 

Med vårt begränsade psyke förlitar vi oss ofta på förenklade bedömningsstrategier. 

Kännedom om dessa heuristiker kan utnyttjas medvetet och gör oss då alla sårbara för 

70

manipulation. Vår inbyggda respekt för auktoriteter är en annan faktor som gör 

människor i allmänhet sårbara för påverkan. Milgram visade med sitt experiment att i 

princip vem som helst lyder, även när de av auktoriteten beordras att utföra grymma och 

oetiska handlingar. 

Uppväxtmiljö. Jag ska nu återgå till den ursprungliga frågan huruvida informanterna i 

föreliggande studie kan antas vara mer sårbara än andra för att dras in i en sekt. Att 

föräldrarna varit kalla och avvisande upplevdes av såväl män som kvinnor och 

oberoende av hur länge de varit med i sekten före utträdet. Gruppen kvinnor som varit 

med mer än 4 år var de som starkast upplevde att föräldrarna varit avvisande (AVM och 

AVP). Gruppen som helhet mindes föräldrarna som kalla (EVM och EVP) särskilt då 

kvinnor som varit med mer än 4 år. Gruppen kvinnor som lämnade sekten inom ett år 

hade signifikant högre medelvärden på EVM och EVP än kvinnor som stannade längre 

än 4 år. Detta är faktorer som kan ha spelat roll när det gäller engagemanget i en sekt. 

Jag tror att de flesta människor skulle bli smickrade av den uppvaktning man ofta utsätts 

för i den inledande fasen av ett sektengagemang, men om man bär med sig en 

upplevelse av att inte ha blivit sedd så är risken stor att banden till sekten blir så starka 

att man inte tillräckligt snabbt genomskådar den manipulativa sidan. 

Gruppen som helhet har en större förmåga att ta andras perspektiv än flera av 

kontrollgrupperna. De är således mer beredvilliga att lyssna på argument och att sätta 

sig in och ta hänsyn till hur andra tänker. För män som varit med i en sekt mindre än ett 

år har denna förmåga att ta andras perspektiv ett negativt samband med att pappan 

upplevdes som överbeskyddande, det vill säga ju mindre överbeskyddande pappa desto 

högre förmåga att ta någon annans perspektiv. För kvinnornas del finns ett positivt 

samband med en varm mamma. Förmågan att kunna ta någon annans perspektiv är 

naturligtvis bra i många lägen, men när man ställs inför en människa som inte har för 

avsikt att föra en civiliserad diskussion utan enbart är intresserad av att sälja något till 

dig blir denna artighet till en belastning. Det är framförallt principen 

ställningstagande/konsekvens som är verksam då, eller de "små stegens tyranni" som 

man populärt brukar kalla metoden. Små logiska steg som man av artighet och 

förståelse går med på att ta för att till slut finna att man gått med på något man 

egentligen inte ville. 

En undergrupp skiljer sig markant från det övriga urvalet när det gäller både empati 

och uppfostran. Det handlar om tendenser i en grupp och säger inte något om enskilda 

individer. Gruppen det rör sig om är kvinnor som varit med mer än 4 år. Denna grupp 

har i jämförelse med de andra hög empatisk medkänsla, en hög nivå av obehag inför 

andras lidande samt en upplevelse av att föräldrarna varit kalla och avvisande. Detta ger 

en bild av en kvinna som har en tendens att bära bördan av hela världens bekymmer på 

sina axlar – martyren, Florence Nightingale. Barn med kalla och avvisande föräldrar 

eller en upplevelse av kalla och avvisande föräldrar har en tendens att bli extra känsliga 

eftersom de tvingas anstränga sig mer för att läsa av föräldrarna. Det kan vara en 

kombination av temperament och uppfostran som legat till grund för en förhöjd 

empatisk medkänsla, obehag inför andras lidande och därmed också sårbarhet för 

manipulation – i synnerhet om man från sektens sida tryckt hårt på det globala ansvaret 

vilket bekräftas av intervjuerna. Det är viktigt att betona att man inte måste vara en 

kvinnlig martyr för att hamna i en sekt, eller att alla kvinnliga martyrer blir indragna i 

en sekt. Däremot skulle jag vilja påstå att om man har de dragen och av någon 

anledning lockas av en sekt så är risken stor att engagemanget blir långvarigt. 

71


I teoridelen har jag beskrivit tvingande processer som många teoretiker anser 

förekommer i alla grupper. Asch experiment där försökspersonerna konformerade till 

gruppens åsikt mot bättre vetande, Bions teori om grundantagandenivåer, Morgans 

metafor "Det psykiska fängelset", Foucaults diskursbegrepp och tankar om makt och 

sanningsdiskurser samt språkets betydelse för socialiseringen. Individen förefaller 

ganska ofri i de flesta miljöer. 

En skillnad mellan andra gruppsammanhang och sekter är den hårda 

skuldbeläggningen av enskilda individer i den senare typen av rörelser. Informanterna 

uttryckte alla väldigt starkt känslan av att allt negativt som hände var deras fel och några 

av dem hade än idag svårt att frigöra sig från den tanken. Språket har också spelat en 

avgörande roll för de före detta scientologerna och man kan i intervjuerna spåra alla 

typer av påverkan och socialisering jag nämnt i teoridelen. 

Jag tycker mig ha fått stöd för att de individer som ingått i min undersökning utsatts 

för en mycket stark påverkan, tillräckligt stark för att delvis radera ut spåren av den 

tidiga socialisering som föräldrarnas påverkan utgör. Det vill säga att de samband 

mellan föräldrarnas uppfostran och skuld/skam som påvisats i ett flertal studier inte 

återfunnits i mitt material. 

Det viktiga för frågan om otillbörlig påverkan är ändå om sektens påverkan varit 

negativ. Jag tycker mig fått starka belägg för att så varit fallet i och med att de som varit 

med en längre tid i en sekt hade signifikant högre värde på depressionsmåttet än 

samtliga kontrollgrupper. Att det är överlevnadsskuld som har de starkaste sambanden 

med depression för den gruppen som varit med längst talar också för att det skett en 

mycket omfattande påverkan eftersom Weiss menade att det måste till ett oerhört starkt 

trauma för att en individ ska utveckla överlevnadsskuld senare i sitt liv. 

Rättsliga aspekter. Frågan jag ställt mig är om det går att finna gränsvärden för när 

påverkan kan anses övergå till att bli otillbörlig. Min tanke var att om man i framtiden 

kan enas om en psykologisk definition av begreppet otillbörlig påverkan, så skulle det 

kunna ligga till grund för en lagstiftning i frågan. 

Det finns befintlig lagstiftning i Sverige som rör otillbörlig påverkan i olika former. 

Man pratar bland annat om otillbörlig marknadsföring och det finns ett omfattande 

regelverk för vad som anses oetiskt. Men när det gäller trosfrågor så är det fortfarande 

tillåtet att använda metoder som i andra sammanhang betraktas som oetiska. Varför är 

det så? Jag tror att en del av svaret är att man blandar ihop ideologi och metoder. När 

den här typen av rörelser kritiseras försvarar man sig genom att hänvisa till 

religionsfriheten och hävdar att kritiken är religionsförföljelse. 

Man skulle kunna utgå från de vetenskapligt belagda psykiska brister människor i 

allmänhet är utrustade med. Det pågår omfattande forskning kring våra heuristiker och 

det kan vara en framkomlig väg. Otillbörlig påverkan skulle kunna bli ett dimensionellt 

begrepp, inte ett kategoriskt. På samma sätt som vid beteendediagnoser där en majoritet 

kan känna igen sig i beteendekriterierna för diagnosen, men där det är graden av 

svårigheter som är avgörande för om en diagnos ska ställas eller inte, skulle man kunna 

utarbeta en lista över manipulativa kriterier och skatta graden av påverkan utifrån dessa. 

Jag vet inte om det låter sig göras i rättsliga sammanhang men för en psykologisk 

definition av begreppet tror jag det skulle vara en framkomlig väg. 

72

Rådgivning. Ett antagande var att det är skillnad på att bli påverkad att lämna en sekt 

och att bli påverkad att gå med i en sekt. Intervjuerna har gett vissa belägg för att sekter 

använder sig av mer manipulativa metoder. De professionella uttryckte i alla fall 

ambitioner att inte pådyvla sina klienter någon speciell åsikt utan man vinnlade sig om 

att i första hand informera. Detta bekräftades också av en av informanterna som inte 

upplevt samma grad av påtryckningar från den "rådgivare" han pratat med. 

Rådgivningen hade skett på frivillig basis och han hade varit medveten om redan innan 

samtalet vad det var han gav sig in på. 

I stället för rättsliga åtgärder så är kanske ändå den bästa metoden för att komma 

tillrätta med delar av det här problemet att upplysa om manipulativa metoder, men 

också om de brister vi människor är utrustade med och som gör oss sårbara för 

manipulation. Det är ju inte bara i en sekt som vi utsätts för manipulativa metoder, det 

är något vi dagligen råkar på om än inte med samma intensitet. Alla människor skulle 

vara betjänta av att veta mer om det här ämnet och hur man kan skydda sig. Cialdini 

(2001) beskriver för varje princip även en metod för hur man kan skydda sig. Man kan 

komma långt enbart genom att känna till de fällor man kan utsättas för, men det är också 

viktigt att inse att det egentligen inte är försäljaren som är fienden utan den tvingande 

regel eller princip han använder sig av för att manipulera dig 

Det här kan inte hända mig 

Alla tre jag intervjuade har sagt att det var något de önskade och hoppades finna i 

sekten, men att det de fick var något annat. Man kan likna det med en fisk i vattnet som 

får syn på en läcker liten fisk som råkar tilltala just dennas smak. I 99 fall av 100 så är 

det en vanlig fisk, men ibland så sitter det en krok på fisken och så skulle jag vilja påstå 

att det är med manipulativa rörelser. Skillnaden mellan en krok och manipulativa 

metoder är att de manipulativa metoderna är mycket subtilare än en krok och ibland så 

fattar man inte att det är en krok förrän man ligger på land i en hink och inte kan ta sig 

därifrån. Langone (1993a) har föreslagit följande analogi: "En deprimerad ung kvinna 

uppsöker en bar för att finna sällskap. En charmig och verbal ung man övertalar henne 

att följa med på en åktur i hans cabriolet. Om han sedan tar henne med till en avskild 

plats och våldtar henne, drar man slutsatsen att den unga kvinnan omedvetet ville bli 

våldtagen eller förförd? Det är inte särskilt troligt." (s. 6). 

Man gör sig själv en otjänst om man tänker "det här skulle aldrig jag gå på". Jag tror 

att alla människor inom sig har en nyfikenhet och när den väcks av något gör man sig 

samtidigt sårbar för manipulation. Folk i allmänhet skulle kanske inte köpa det religiösa 

budskapet i en kristen sekt eller scientologins science fiction-artade budskap. Men jag 

skulle vilja påstå att man faktiskt kan skapa en manipulativ rörelse av vad som helst – 

fiske, fotboll, psykologi, etc. 

Jag menar att lockelsen är en förutsättning för att man ska kunna bli påverkad i denna 

omfattande utsträckning som det ändå innebär att engagera sig i en sekt. Som jag 

beskrev i avsnittet om vårt begränsade psyke, finns det en mängd knep för lura våra 

psyken och vi kan alla tillfälligt manipuleras, utan undantag, men för ett längre 

engagemang krävs även ett intresse. Detta illustreras av samtliga jag intervjuade som 

beskriver hur de svalt sina tvivel eller lagt dem åt sidan därför att lockelsen var alltför 

stor. Här måste jag också betona att följden av detta resonemang inte är att man får 

skylla sig själv. Nyfikenhet är något vi alla är utrustade med och man skulle i princip 

73

kunna binda upp vem som helst med hjälp av en manipulativ metod, förutsatt att man 

först väckt personens intresse. 

Meningsskapande och meningsomskapande 

Sett ur ett sen-/postmodernt perspektiv vore meningsomskapande ett bättre ord för 

manipulation eller påverkan, med syftning på det psykologiska begreppet 

meningsskapande. När man intresserar sig för en grupp finns där alltid något som lockar, 

något som ger någon aspekt av ens liv mening. Man ser kanske inte följderna av denna 

mening, den meningsomskapande kraften. Meningen man söker sätter igång en 

kedjereaktion. Om du plötsligt av någon anledning väljer att tro på reinkarnation så får 

det följder. Vad man omöjligt kan förutse när man gör det är de kognitiva och 

känslomässiga följderna. Man väljer kanske att ta till sig en idé utifrån en positiv känsla, 

men varken det kognitiva eller känslomässiga priset går att överblicka i stunden. 

Normalt sker sedan en assimilerande eller ackommoderande process där individens 

reflexiva medvetande bearbetar den nya kognitiva logiken för att inkorporera den i den 

befintliga meningsskapande strukturen. Gamla tankar stöts bort, nya tankar tar plats 

eller förkastas och till slut har en jämvikt uppnåtts. Denna jämviktstanke förekommer 

hos många teoretiker – Piaget, Festinger, Lewin, Schein. 

Man skulle kunna likna en människas trossystem med ett planetsystem. Individen är 

solen och planeterna är hans tankar som hålls i en omloppsbana av en ömsesidig 

attraktion. Det sistnämnda är en viktig aspekt av en människas trossystem som man inte 

får glömma bort – det finns en attraktion till idéerna. Om man rubbar jämvikten i 

systemet så kommer planeterna ur kurs, de kan kollidera med varandra, det kan bli kaos. 

Vad de intervjuade har beskrivit under tiden i sekten är att de assimilerande eller 

ackommoderande processerna inte tillåtits ske samtidigt som individens kognitiva 

strukturer arbetats om – det vill säga att nya strukturer anammas utan att relateras till de 

gamla. Det är som att svälja fisken hel utan att ha en aning om hur den smakar eller om 

den ens är ätlig. Man skulle kunna säga att den stora skillnaden mellan att betrakta 

verkligheten utifrån en totalitär ideologi och att betrakta verkligheten utifrån en mer 

tillåtande ideologi är att om man förskriver sig till en totalitär ideologi sker ingen 

ackommodering av kunskap utan enbart en assimilering till den sanning som den 

totalitära ideologin representerar. 

Vad som händer då rent kognitivt är intressant att fråga sig. Finns den gamla 

strukturen kvar eller går det att radera den helt? Hassan menar ju att det alltid finns en 

kärna kvar inom individen. Frågan är om det går att förändra grunden utan en 

ackommodativ process. Resultatet från min undersökning tyder på att den påverkan 

individerna utsatts för till viss del berört dem i grunden, inte så att de fortfarande tror på 

läran eller de teser läran förespråkar, men de kände att de än i dag kunde påverkas av 

den socialisering de utsatts för under tiden i rörelsen. 

Förslag till framtida forskning 

Jag skulle vilja föreslå följande modell för skam och skuld som skulle vara intressant 

att utforska. Min tanke är att skam är en somatisk markör, en affektheuristik, som 

utvecklats i ett interpersonellt sammanhang och att skuld är en internalisering av 

74

skammen, där individen gjort gruppens moralregel till sin egen. Man kan heller inte 

utesluta att det skulle finnas en biologisk bas för skam. Zhan-Waxler & Robinson (i 

Tangney, 2002) fann vid en undersökning av enäggs- och tvåäggstvillingar ett starkare 

samband för enäggstvillingarna avseende skam, men inte för skuld. Rent hypotetiskt 

kan man tänka sig att själva affekten finns inprogrammerad och att den är kopplad till 

förmågan att i ett socialt sammanhang läsa ut vad som är rätt och fel, vad som är socialt 

acceptabelt och inte – en känslighet för sociala positiva och negativa signaler. Denna 

somatiska markör utvecklas sedan i barnets uppväxtmiljö. 

Min tanke är att det egentligen inte är någon skillnad på skuld och skam. Skam är den 

fas då vi protesterar eller försöker assimilera affekten som väckts av någon negativ 

signal utifrån – en signal som är riktad mot antingen någon handling vi utfört där vi 

brutit mot någon regel, eller en signal riktad mot vår karaktär. Skuld är när vi accepterat 

signalen och internaliserat den regel som utlöste signalen. Däremellan sker en gradvis 

bearbetning och upplevelse av skam och skuld. Tangney menar att skuld och skam är 

sekundära emotioner som kan uppstå först när individen kan uppfatta sig själv som skild 

från andra. 

När signalen utifrån avviker alltför starkt från individens självbild är den naturliga 

reaktionen att protestera eftersom vi, om vi ska kunna ha en känsla av sammanhang 

eller hålla ihop vår självbild, måste assimilera, ackommodera eller avfärda den yttre 

signalen. Enligt dissonansteorin värjer vi oss mot alla yttre signaler som hotar att rubba 

vår inre jämvikt. Denna signal måste helt enkelt stötas och blötas mot våra inre 

kognitiva strukturer. Ju starkare den är, desto mer måste vi protestera mot den av ren 

självbevarelsedrift. Det är också därför som skam så ofta associeras till ilska, protesten 

innehåller en aggressiv kraft. Individen är inträngd i ett hörn och upplever ett starkt hot 

mot sin existens. Tangney (2002) skriver att skam upplevs som ett angrepp på individen, 

att hela personens karaktär ifrågasätts. 

Den kognitiva och den känslomässiga strukturen och dess inbördes förhållande är det 

som håller ihop individen och gör honom eller henne till den han eller hon är. Som 

tidigare nämnts menar Tangney att skam rör individens självbild, den han eller hon är, 

medan skuld rör specifika handlingar. Att rasera denna självbild eller att försöka slå hål 

på den är det samma som att rasera och utplåna individen. Tangney menar att om man 

som förälder vill ge sina barn en god moralisk uppfostran ska man inte angripa 

individens karaktär utan hans eller hennes handlingar. 

När individen läser ut en social regel och sedan bryter mot den, vad händer då? Han 

känner antagligen en negativt viktad affekt som talar om för honom eller henne att han 

brutit mot en social regel. Vad som händer sedan beror dels på hur omgivningen 

reagerar på överträdelsen och dels på personens dissonanstolerans. Om omgivningen 

reagerar med sanktioner stärks den negativt viktade affekten, individen kan då välja att 

försöka internalisera regeln, protestera mot den eller ignorera den. En person med hög 

dissonanstolerans skulle teoretiskt sett kunna ignorera affekten till en början för att mer 

sansat bearbeta den. Om ingen reagerar mot överträdelsen avtar den somatiska 

markören i styrka och personen utgår från att regeln inte har någon betydelse. 

En internalisering innebär helt enkelt att regeln så att säga "sätter sig i ryggmärgen" 

och kommer i fortsättningen att verka i det fördolda, så länge vi inte bryter mot regeln 

för då uppstår en skuldkänsla. Det var också därför som kineserna i sitt 

hjärntvättningsprogram var så angelägna om att arbeta med bekännelser och skuld och 

skam. Man visste att om en bestående programmering skulle till måste reglerna 

internaliseras. 

75

Ett grundantagande jag gjort i denna studie är att det finns samband mellan uppfostran, 

empati, skuld och skam. Vad jag inte vet är hur detta samband ser ut i en 

normalpopulation mätt med de instrument jag använt eftersom det mig veterligen inte 

gjorts några studier med just den här kombinationen av instrument. Det är något som 

skulle vara viktigt att undersöka. 

När jag säger att det för gruppen som varit med mer än 4 år inte föreligger några 

samband mellan uppfostran och empati/skuld/skam så innebär det naturligtvis inte att 

den primära socialiseringen fullständigt raderats ut. Man skulle kunna säga att den 

primära socialiseringen har försvagats i sådan hög grad att det inte går att se några 

tydliga statistiska samband mellan dessa variabler. Det skulle också vara intressant att 

undersöka andra grupper med samma formulär. Finns det andra sammanhang som kan 

försvaga den primära socialiseringen på detta sätt? Kan en lång utbildning göra det? En 

stark kärleksrelation? Kan politiska rörelser ha sådana effekter? Kan en längre terapi ge 

samma effekt? Räcker det med att bli äldre och mognare? Jag inbillar mig att det måste 

till en oerhört stark påverkan men detta är naturligtvis något som måste undersökas. 

När jag behandlade frågan om sårbarhet handlade det främst om sårbarhet för att bli 

indragen i en sekt. Något jag inte egentligen berörde var om det finns individer som är 

extra sårbara för den påverkan som sker i en sekt, eller om det finns individer som är 

relativt immuna mot den typen av påverkan. Jag minns från min tid i rörelsen några 

individer som hela tiden fanns med i ytterkanten. De deltog i föreläsningar och satt 

gärna och diskuterade filosofi i fikarummet med andra, men de verkade inte ta så 

allvarligt på det här. De kunde tolerera och umgås med scientologer, men de verkade 

själva immuna mot alla övertalningsförsök. Tangney (2002) nämner en hel del 

forskning där man funnit att mognare individer har en högre dissonanstolerans och även 

en bättre förmåga att handskas med skam, de är helt enkelt inte lika skambenägna. En 

tanke som slagit mig är att de individer som verkade immuna mot alla 

övertalningsförsök kanske hade en högre förmåga än andra att tolerera dissonans. Det 

skulle vara intressant att närmare utforska dissonanstolerans och om det är något som 

går att lära ut. 

En aspekt som har framkommit i resultaten men som jag inte berört är kulturella 

skillnader. Det är en aspekt av det hela som vore intressant att utforska mer. Variabeln 

Överlevnadsskuld, och i viss mån även Självhat, har stora likheter med Jantelagen som 

ju lär vara något ursvenskt. Varför har då svenskar lägre Överlevnadsskuld och Självhat 

än amerikaner? Det är ju inte direkt det resultat man spontant skulle ha förväntat sig. Är 

resultaten trovärdiga för det första? Det vore enbart av det skälet intressant att göra en 

större studie med IGQ67 i Sverige för att se om det gick att reproducera resultatet. 

Till sist har jag bara en fundering ur ett mer grupprocessligt perspektiv. Precis som 

skambenägna personer har många rörelser av den här typen en benägenhet att ta all form 

av kritik som en kritik av deras lära. Kanske tror de att de kommer att upphöra att 

existera om de börjar ta till sig av kritiken. Mognare grupper har inte lika svårt att 

erkänna misstag generellt sett och kanske är det ett mått på en grupps mognad när man 

kan börja erkänna misstag offentligt. Alla stora religioner har vid någon tidpunkt varit 

små och betraktade som ytterlighetsrörelser och behövt kämpa för sin existens. Jag tror 

därför det är viktigt att precis som med barn betona att eventuell kritik inte rör deras lära 

utan deras handlingar. 

76

Referenser 

Andrews, B., Qian, M., & Valentine, J.D. (2002). Predicting depressive symptoms with 

a new measure of shame: The experience of shame scale. British Journal of Clinical 

Psychology, 41, 29–42. 

Arrindell, W.A., Richter, J., Eisemann, M., Gärling, T., Rydén, O., Hansson, S.B., 

Kasielke, E., Frindte, W., Gillholm, R., & Gustafsson, M. (2001). The short-EMBU in 

East-Germany and Sweden: A cross-national factorial validity extension. 

Scandinavian Journal of Psychology, 42, 157–160. 

Arrindell, W.A., Sanavio, E., Aguilar, G., Sica, C., Hatzichristou, C., Eisemann, M., 

Recinos, L.A., Gaszner, P., Peter, M., Battagliese, G., Kállai, J., & van der Ende, J. 

(1999). The development of a short form of the EMBU: Its appraisal with students in 

Greece, Guatemala, Hungary and Italy. Personality and Individual Differences, 27, 

613–628. 

Bateson, G. (1972). Steps to an ecology of mind. New York: Ballantine. 

Bauman, Z. (1991). Auschwitz och det moderna samhället. Göteborg: Daidalos. 

Beck, A.T. (2000). Beck depression inventory; BDI: manual: svensk version. Stockholm: 

Psykologiförlaget. 

Becker, E. (1973). The denial of death. New York: The Free Press. 

Bengel, J., Strittmatter, R., & Willmann, H (1999). What keeps people healthy: the 

current state of discussion and the relevance of Antonovsky's salutogenic model of 

health. Köln: Federal Center for Helath education. 

Bibeln (2000). Hämtat 05-10-2004 från www.bibeln.se. 

Bion, W.R. (1961). Experiences in groups: and other papers. London: Tavistock 

Publications. 

Björkman, M. (2004). Arbetsterapeuten i en human arbetsorganisation. Examensarbete 

i psykologi. Hämtad 2004-12-06 från http://theses.lub.lu.se/archive/sob//psy/ 

psy04004/PSY04004.pdf 

Boards of Directors of the Churches of Scientology (1977). Flag Order 3434RB: The 

rehabilitation project force. Hämtad 2004-10-24 från 

http://weyr.argentcross.org/scieno/archive/rpf.txt 

Cialdini, R.B. (1993). Influence: science and practice (3:e upplagan). New York: 

Harper Collins. 

77

Cialdini, R.B. (2001). Influence: science and practice (4:e upplagan). Boston: Allyn and 

Bacon. 

Damasio, A.R. (1999). Descartes misstag. Stockholm: Natur och Kultur. 

Davis, M.H. (1980). A multidimensional approach to individual differences in empathy. 

Catalog of Selected Documents in Psychology, 10, 85. 

Davis, M.H. (1983). Measuring individual differences in empathy: evidence for a 

multidimensional approach. Journal of Personality and Social Psychology, 44 (1), 

113–126. 

van Deurzen, E. (2003). Vardagens mysterier: existentiella dimensioner inom 

psykoterapi. Lund: Studentlitteratur. 

Festinger, L. (1962). A theory of cognitive dissonance. Kalifornien: Stanford. 

Folke, F. (1999). Medfött temperament påverkar empatisk förmåga. Hämtat 2004-11-25 

från http://www.psyk.uu.se/studenter/pop/HT99_12.html 

Forsyth, D.R. (1999). Group dynamics (3:e upplagan). London: Books/Cole. 

Freud, S. (1955). Group Psychology. I S. Freud, The standard edition of the complete 

psychological works of Sigmund Freud, vol. 18 (ss. 65–143). London: Hogarth. 

Freud, S (1969). Vi vantrivs i kulturen. Stockholm: Bonniers. 

Frisk, L. (1998). Nyreligiositet i Sverige: ett religionsvetenskapligt perspektiv. Nora: 

Nya Doxa. 

Gardner, H. (1997). Sinne för ledarskap. Jönköping: Brain Books. 

Giambalvo, C. (1993). Post-cult problems: an exit counsellors perspective. I M.D. 

Langone (red), Recovery from cults: help for victims of psychological and spiritual 

abuse. New York: W.W. Norton & Company. 

Gilovich, T., & Griffin, D. (2002). Introduction – Heuristics and biases: then and now. I 

T. Gilovich, D. Griffin, & D. Kahneman (red:er). Heuristics and biases: the 

psychology of intuitive judgement. New York: Cambridge University Press. 

Hassan, S. (1990). Combatting cult mind control. Rochester, Vermont: Park Street Press. 

Hathaway, S.R., & McKinley, J. C. (2004). Minnesota Multiphasic Personality 

Inventory – 2: manual för administrering och utvärdering. Stockholm: 

Psykologiförlaget. 

Heidegger, M. (1981). Varat och tiden: del 1. Lund: Doxa. 

78

Hubbard, L.R. (1978). Introduction to Scientology Ethics. Köpenhamn: AOSH 

Publications Departement. 

Hubbard, L.R. (1975). Management dictionary. Köpenhamn: AOSH Publications 

Departement. 

Hubbard, L.R. (1988). Black Propaganda. Office of Special Affairs Networks Order 15. 

Hämtat 2004-11-15 från http://www.xs4all.nl/~johanw/CoS/black-propaganda.txt 

Ikemoto, K., & Nakamura, M (2004). Forced deprogramming from a religion and 

mental health: A case report of PTSD. International Journal of Law and Psychiatry, 

27, 147–155. 

Josefsson, J (2002). Jehovas vittnen skyddar pedofiler. Hämtad 18-10-2004 från 

http://www.svt.se/granskning/reportage.asp?S=2993&A=2993 

Jørgensen, C.R. (2004). Psykologin i senmoderniteten. Stockholm: Liber. 

Kahneman, D. & Frederick, S. (2002). Representativeness revisited. I T. Gilovich, D. 

Griffin, & D. Kahneman (red:er). Heuristics and biases: the psychology of intuitive 

judgement. New York: Cambridge University Press. 

Kahneman, D., & Miller, D.T. (2002). Norm theory: comparing reality to its alternatives. 

I T. Gilovich, D. Griffin, & D. Kahneman (red:er). Heuristics and biases: the 


Kent, S. (1997). Brainwashing in Scientology's rehabilitation project force (RPF). 

Reviderad och utökad version av en presentation för Society for the Scientific Study 

of Religion i San Diego, Kalifornien, 7 november 1997. Hämtad 2004-10-24 från 

http://fhh.hamburg.de/stadt/Aktuell/behoerden/inneres/arbeitsgruppescientology/veroeffentlichungen/scientology-organisation/brainwashingpdf,property=source.pdf 

Kenttälä, P. (2004). Stark kritik mot ny rörelse. Hämtad 05-10-2004 från 

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=15777&a=245500. 

Kierkegaard, S. (1996). Begreppet ångest. Guldsmedshyttan: Nimrod. 

Langone, M.D. (1993a). Introduction. I M.D. Langone (red), Recovery from cults: help 

for victims of psychological and spiritual abuse. New York: W.W. Norton & 

Company. 

Langone, M.D. (1993b). Helping cult victims: a historical background. I M.D. Langone 

(red), Recovery from cults: help for victims of psychological and spiritual abuse. New 

York: W.W. Norton & Company. 

Laursen, P.F. (2004). Den autentiska läraren: bli en bra och effektiv undervisare – om 

du vill. Stockholm: Liber. 

79

Lerma, A. (2004). How many scientologists are there? Hämtat 2004-11-15 från 

http://www.lermanet.com/howmany.htm. 

Lifton, R.J. (1987). The future of immortality and other essays for a nuclear age. New 

York: Basic Books. 

Lifton, R.J. (1989). Thought reform and the psychology of totalism: a study of 

"brainwashing" in China. London: Chapel Hill. 

Lundberg, M., Perris, C., & Adolfsson, R., (2000). Family environment and personality: 

Perceived Parenting and the Role of Personality. Clinical Psychology and 

Psychotherapy, 7, 267–274. 

Mabon, H. (2002). Arbetspsykologisk testning: om urvalsmetoder i arbetslivet. 

Stockholm: Psykologiförlaget. 

Martin, P.R. (1993). Post-cult recovery: assessment and rehabilitation. I M.D. Langone 

(red), Recovery from cults: help for victims of psychological and spiritual abuse. New 

York: W.W. Norton & Company. 

McCroskey, J.C. (2001). An introduction to rhetorical communication. London: Allyn 

and Bacon. 

Melton, J. G. (1986). The encyclopedia handbook of cults in America. New York: 

Garland. 

Milgram, S. (1975). Lydnad och auktoritet. Stockholm: Wahlström & Widstrand. 

Miller, P.H. (1999). Theories of developmental psychology. New York: W. H. Freeman. 

Morgan, G. (1997). Images of organization (2:a upplagan). London: Sage. 

NE (1993, 1994, 1995). Höganäs: Bra Böcker. 

Nietzsche, F. (1997). Den glada vetenskapen. Göteborg: Korpen. 

Nietzsche, F. (2001). Samlade skrifter, bd 4, morgonrodnad: tankar om de moraliska 

fördomarna. Stockholm: Brutus Östlings förlag. 

Nietzsche, F. (2003). Writings from the late notebooks. New York: Cambridge 

University Press. 

Nobel, P. (1999). Lag och rätt och nya religioner. Uppsala: Iustus förlag. 

O'Connor, L.E. (2000). Pathogenic beliefs and guilt in human evolution: implications 

for psychotherapy. I P. Gilbert & K.G. Bailey (red:er), Genes on the couch: 

80

explorations in evolutionary psychology (ss. 276–303). Philadelphia: Psychology 

Press. 

O'Connor, L.E., Berry, J.W., & Weiss, J. (1999). Interpersonal guilt, shame, and 

psychological problems. Journal of Social and Clinical Psychology, 18, 181–203. 

O'Connor, L.E., Berry, J.W., Weiss, J., & Gilbert, P. (2002). Guilt, fear, submission, 

and empathy in depression. Journal of Affective Disorders, 71, 19–27. 

O'Connor, L.E., Berry, J.W., Weiss, J., Bush, M., & Sampson, H. (1997). Interpersonal 

guilt: the development of a new measure. Journal of Clinical Psycholog, 53 (1), 73–89. 

Perez-Albeniz, A., & de Paul, J. (2004). Gender differences in empathy in parents at 

high- and low-risk of child physical abuse. Child Abuse & Neglect, 28, 289–300. 

Perris, C., Jacobsson, L., Lindström, H., von Knorring, L., & Perris, H. (1980). 

Development of a new inventory for assessing memories of parental rearing behaviour. 

Acta psychiatrica Scandinavica, 61, (265–274). 

Pronin, E., Puccio, C., & Ross, L. (2002) Understanding misunderstanding: social 

psychological perspectives. I T. Gilovich, D. Griffin, & D. Kahneman (red:er). 

Heuristics and biases: the psychology of intuitive judgement. New York: Cambridge 


Reisberg, D. (1997). Cognition: exploring the science of the mind. New York: W.W. 

Norton & Company. 

Rokeach, M. (1960). The open and closed mind: investigations into the nature of belief 

systems and personality systems. New York: Basic Books. 

SAOB (Nätversionen, senast uppdaterad 2004-09-08). 

Sartre, J.-P. (2002). Existentialismen är en humanism. Stockholm: Bonnier. 

Schein, E.H., Schneier, I., & Barker, C.H. (1961). Coercive persuasion. New York: 

W.W. Norton & Company. 

Schwarz, N. & Vaughn, L.A. (2002). I T. Gilovich, D. Griffin, & D. Kahneman (red:er). 

Heuristics and biases: the psychology of intuitive judgement. New York: Cambridge 


SFS 1998:1593. Allmänna bestämmelser om trossamfund. Hämtad 2004-10-28 från 

http://rixlex.riksdagen.se. 

Singer, M. T. (1995). Cults in our midst. San Francisco: Jossey-Bass Publishers. 

81

Simon, J.L. (2002). Analysis of the relationship between shame, guilt and empathy in 

intimate relationship violence. [Opublicerad doktorsavhandling], Carlos Albizu 

University, Miami, USA. 

Slovic, P., Finucane, M., Peters, E., & MacGregor, D.G. (2002). The affect heuristic. I T. 

Gilovich, D. Griffin, & D. Kahneman (red:er). Heuristics and biases: the 


SOU 1998:113. I God Tro: samhället och nyandligheten. Stockholm: Norstedts. 

Strindlund, C., & Ulonska, B. (2002). Självskattad skam och självskattade symtom; 

skillnader och likheter hos gymnasieungdomar. Examensarbete hämtat 2004-12-06 

från http://www.psy.umu.se/grundutbildning/fristaende/cd-upsatser/ 

c-uppsatser/2002/Strindberg-olonska.pdf 

SVT2 (Sänt 01-09-2004). Stina om Åsa Waldau, "Kristi Brud". 

Tangney, J.P. (2002). Shame and guilt. New York: Guilford Press. 

Tversky, A., & Kahneman, D. (2002). Extensional versus intuitive reasoning: the 

conjunction fallacy in probability judgement. I T. Gilovich, D. Griffin, & D. 

Kahneman (red:er). Heuristics and biases: the psychology of intuitive judgement. 

New York: Cambridge University Press. 

Weiss, J. (1986a). Unconscious guilt. I J. Weiss & H. Sampson (red:er). The 

psychoanalytic process: theory, clinical observations, and empirical research. Hew 

York: Guilford Press. 

Weiss, J. (1986b). Unconscious pathogenic beliefs. I J. Weiss & H. Sampson (red:er). 

The psychoanalytic process: theory, clinical observations, and empirical research. 

Hew York: Guilford Press. 

Weiss, J. (1993). How psychotherapy works: process and technique. New York: 

Guilford Press. 

Winefield, H.R., Goldney, R.D., Tiggemann, M., & Winefield, A.H. (1989). Parental 

rearing behaviors: Stability of reports over time and relation to adult interpersonal 

skills. The Journal of Genetic Psychology, 151 (2), 211–219. 

Wierup.L (2004). Mördade för att komma närmare Gud. Hämtad 05-10-2004 från 

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=264924&previousRenderType=1 

82

Bilaga 1 

Bilagor 

INTERVJUGUIDE TILL DE PROFESSIONELLA 

1. a) När du tänker på de före detta sektmedlemmar du talat med vad är det första som 

spontant slår dig? 

b) Hur många har du varit i kontakt med? I vilken egenskap? 

2. Vilka strategier har du observerat att man använder för att utöva kontroll? 

3. I vilken utsträckning tror du ledare och medlemmar tror på det de gör? 

(Följdfråga: Gör de det av beräkning eller reproducerar de bara sektparadigmet?) 

4. Är det någon skillnad på den påverkan som sker i en vanlig grupp och den påverkan 

som sker i en sekt? 

5. På vilket sätt skiljer sig den påverkan du utövar på den påverkan medlemmar utsätts 

för i en sekt? 

6. Hur tycker du att man som anhörig eller närstående bäst förhåller sig till någon som 

precis gått med i en sekt? 

7. Hur tycker du att man som anhörig eller närstående bäst förhåller sig till någon som 

precis hoppat av en sekt? 

8. Vad är manipulation för dig? 

9. Sektmedlemmar peppas ju ofta att tänka positivt och att stänga av alla negativa 

känslor. Är det fel att stänga av negativa tankar? I så fall varför är det fel och vad kan 

det få för konsekvenser? 

10. Kan du se att någon av dem du talat med vunnit något på att vara medlem i en sekt? 

83

Bilaga 2 

INTERVJUGUIDE TILL DE F.D. SCIENTOLOGERNA 

1. Vad är det första som spontant slår dig när du tänker på din tid i rörelsen? 

2. I vilken situation befann du dig vid den tidpunkt då du gick med i rörelsen. Vem var 

du? 

3. Vad var det som lockade dig? 

4. De som varit med i den här typen av rörelser brukar beskriva att man i början blev 

bekräftad och sedd av medlemmarna i rörelsen. Hände det dig och kan du i så fall 

beskriva lite närmare hur det kunde gå till. 

5. Vilka argument brukade du få höra när de ville sälja en kurs eller auditering till dig? 

6. Vilka argument brukade du få höra när de ville att du skulle ägna mer tid åt rörelsen? 

(Till exempel gå på staff, lägga in mer kurstid, delta i något frivilligprojekt) 

7. Upplevde du nånsin att du av rädsla gjorde saker som du egentligen inte ville eller 

som du senare ångrade. Beskriv i så fall den rädslan. Vad var du rädd för? 

8. Blev du utsatt för etikåtgärder? Beskriv hur du upplevde det. 

9. Beskriv några situationer där du kände att du fick dåligt samvete för något du gjorde 

eller inte gjorde. 

10. Upplevde du situationer där du kände att du rycktes med känslomässigt men efteråt 

kände tvivel eller ångrade dig? 

11. Innan du var med i rörelsen, kunde du känna skuld för att du hade det bättre än 

andra? Hur upplevde du det under tiden i rörelsen och hur upplever du det nu? 

12. Hur såg du på dig själv innan du gick med i rörelsen? Tyckte du om dig själv? Var 

du nöjd med dig själv? Förändrades den bilden av dig själv medan du var med i rörelsen 

och hur är den nu efteråt? 

13. Rörelsen hade ju också en egen terminologi. Beskriv hur du till en början uppfattade 

den och vilken roll den senare kom att spela. 

14. Beskriv hur du gick tillväga när du lämnade rörelsen. Hur frigjorde du dig från 

rörelsens påverkan på dig och om språket då spelade någon roll? 

15. Hur upplevde du att du togs emot av din omgivning när du lämnade rörelsen. Möttes 

du av förståelse? 

16. När du ser på det så här i efterhand, hur skulle du själv vilja bli bemött? 

84

17. Vilka anser du själv vara de främsta skälen till att du lockades av/gick med i 

rörelsen? 

18. (Om personen gått i terapi eller blivit avprogrammerad). Vad tycker du själv är den 

främsta skillnaden mellan kyrkans påverkan och en terapeuts eller avprogrammerares 

påverkan? 

19. Upplever du att du vann något på att vara med i en sekt? Upplevde du det då? 

Upplever du det nu? 

20. Är det något du vill tillägga? 

85

Bilaga 3 

Hej 

Jag heter Håkan Järvå och går sista året på psykologprogrammet i Göteborg. Som mitt 

examensarbete har jag tänkt beskriva processen att gå med i en sekt och att lämna den. 

Jag har dels ett förebyggande syfte med mitt arbete där jag tänker mig att ökad kunskap 

om processerna som styr när man dras in i en sekt på längre sikt skulle kunna leda till att 

man kan reducera destruktiva sekters inflytande i samhället. Ett annat syfte är att 

försöka öka förståelsen i samhället i stort för vad det innebär att ha varit med i en sekt 

vilket i slutändan kanske kan leda till att utträdet ur en sekt blir mindre smärtsamt, till 

exempel i form av olika hjälpåtgärder och kanske en mer förstående attityd från 

omgivningen. 

Häftet innehåller drygt 190 frågor som bland annat berör känslor och din syn på dig 

själv. Det är alla kryssfrågor där du på en skala ska bedöma hur pass väl påståendet eller 

frågan stämmer in på dig. 

Jag har själv varit med i en sekt (nästan 10 år i Scientologikyrkan på 80-talet) och jag 

har full förståelse för om detta river upp händelser i ditt liv som du lagt bakom dig och 

helst vill glömma, men jag vill samtidigt vädja till dig att ändå svara på frågorna. Det är 

ett viktigt ämne och det är framför allt viktigt att komma bort från 

sensationsjournalistikens sätt att beskriva sekterna vilket bara ökar klyftorna mellan de 

som fortfarande är medlemmar och övriga i samhället. 

Du är fullständigt anonym om du deltar, inte ens jag kommer att veta vad du heter 

eftersom all kontakt sker via antiongen föreningen FRI eller någon annan kontaktperson. 

Tack på förhand 


86

Bilaga 4 

Hej 

För ett litet tag sedan fick du ett brev med enkät från mig. Om du redan besvarat den 

behöver du inte bry dig om detta brev. Eftersom jag varken vet vilka som fått enkäten 

eller vilka som svarat på den går den här påminnelsen ut till alla som via FRI eller 

någon annan kontaktperson fått denna enkät. 

Om du tillhör dem som inte svarat vill jag än en gång vädja till dig att besvara den. Jag 

beklagar att jag inte har några ekonomiska resurser att kompensera dig med. Det är 

dessutom många frågor och jag kan förstå om det tar emot. 

Jag vill också nämna att frågorna i enkäten är standardiserade frågor som använts i ett 

flertal olika forskningssammanhang och att denna enkät ingår som ett delmoment i min 

forskning där jag förutom enkäten även har genomfört djupintervjuer med ett flertal före 

detta sektmedlemmar. Djupintervjuerna belyser aspekter som enkäten omöjligt kan ge 

en bild av samtidigt som enkäten belyser aspekter som är omöjliga att fånga med enbart 

djupintervjuer. 

Båda momenten kompletterar varandra och det är därför mycket värdefullt för mig att så 

många som möjligt besvarar enkäten även om du eventuellt inte tycker att den tar upp 

sådana aspekter som du själv anser viktiga att belysa. Om du känner att du vill förmedla 

något till mig eller fråga mig något är du naturligtvis välkommen att göra det – antingen 

direkt till mig på psykologiska institutionen i Göteborg eller via FRI om du vill förbli 

anonym. 

Med vänliga hälsningar 


87

"Otillbörlig påverkan?"; Göteborgs Universitet, Psykologiska ...

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?