Läs hela reportaget - Carin Aissa Reportage & Konsulting

Nationelle psykiatrikoordinatorn P-O Sjöblom:
Vill skapa meningsfulla arbeten
istället för ”flirtkuleverksamhet”
– Jag tycker att delarna som handlar om arbete och sysselsättning åt
psykiskt funktionshindrade är de viktigaste av förslagen i
Miltonutredningen. Det ska finnas mer möjligheter till meningsfullt arbete
och inte bara ”flirtkuleverksamhet” läs lågtröskelverksamhet. Här har vi
inte ansträngt oss tillräckligt tidigare, säger P-O Sjöblom, som innehar
socialdepartementets uppdrag att koordinera och planera de nationella
psykiatrisatsningarna.
Text: Carin Aissa
Han poängterar att meningsfullt arbete och
sysselsättning är en av de viktigaste
friskfaktorerna för oss alla. Det ger oss
självkänsla och ett socialt sammanhang i
vardagen.
En arbetsgrupp har tillsatts som involverar
socialdepartementets olika delar samt
Arbetsmarknadsverket. Ambitionen är att till
budgetpropositionen i höst ta fram förslag på
satsningar inom området ”arbete och
sysselsättning för psykiskt funktionshindrade”.
Exakt vilka förslagen blir tycker han är för
tidigt att säga, men hänvisar till att det finns
bra utgångspunkter i Miltons utredning
Ambitioner och ansvar (A&a).
– Att arbetsmarknadsdepartementet nu är med
i arbetet är till stor hjälp säger P-O Sjöblom.
Han är mycket nöjd med att det övergripande
uppdraget formulerats så att alla berörda
departement ska involveras i det fortsatta
arbetet. Det har tillsatts en statssekreterargrupp som leds av Karin Johansson, socialministerns
statssekreterare. Genom denna arbetsprocess –som inkluderar åtta statssekreterare – kommer
socialdepartementet att samarbeta med arbetsmarknads-, närings-, utbildnings-,
justitie- och
finansdepartementet.
Det var i november 2007 som Sjöblom fick uppdraget som psykiatrikoordinator på
socialdepartementet, vilket i sig är en fortsättning på Anders Miltons uppdrag. Milton
lämnade efter sig utredningen A&a och det är nu Sjöbloms ansvar att samordna
dessa förslag
och andra satsningar från regeringens sida när det gäller vuxna med psykisk
sjukdom/psykiska funktionshinder samt gällande barn och ungdomar med psykisk ohälsa.
Han ska dessutom identifiera angelägna områden som inte föreslås i A&a. Samtidigt kvarstår

han som biträdande sjukvårdsdirektör och psykiatrisamordnare inom Stockholms läns
sjukvårdsområde (SLSO).
– Det är inte alltid så enkelt att kombinera uppdragen. Jag måste stuva om en del, men jag ser
det som en styrka att jag kan bidra med färska erfarenheter och sakkunskap från
landstingsvärlden rakt in till regeringen och i mitt nya uppdrag.
Kan det inte bli tvärtom? Att du blir regeringens förlängda arm i SLSO? Är du inte
rädd att bli uppfattad som politruk?
– Nej, mitt uppdrag i SLSO är att bidra till att den psykiatriska sjukvårdsvardagen fungerar
och mitt uppdrag på socialdepartementet är framåtsyftande och mer på ett övergripande plan.
– Naturligtvis så känner jag pressen på mig att också göra ett bra jobb i landstinget
annars kan
ju min trovärdighet ifrågasättas, men det är ju bara bra eller hur? Jag tror det är viktigt med
intern
sakkunskap på departementet. Det var ju faktiskt ett av förslagen i A&a.
Bättre stöd till kommuner och landsting
– Vi måste tydliggöra inom vilka områden som staten har ett ansvar och därtill inom vilka
områden staten bör stödja kommuner och landsting
i deras uppdrag och ansvar. Samverkan
och samarbete lyftes fram som ett viktigt förbättringsområde i A&a och måste fungera på alla
nivåer om det ska bli bra, betonar P-O Sjöblom.
För de flesta handlar vården mest om mediciner och det är alltid en psykiater
som styr.
Milton bortsåg i stort från det problemet. Borde du inte ha en psykolog vid din sida
i
socialdepartementet när du skissar på framtidens psykiatri?
– Jag har förmånen att kunna diskutera alla frågor med personer med en mängd olika
kompetenser och
inser nog också att mina egna kunskaper långt ifrån räcker till för att
förslagen ska bli bra. Men det är en grov missuppfattning att en psykiater ägnar sig enbart åt
medicinering.
Rätten till psykoterapi är en schimär
för många eftersom det kostar pengar. I flera
närliggande länder finns idag system för offentlig finansiering av psykoterapi, men
inte
här. Hur ser du på det problemet?
– Patientens rättigheter handlar om att erbjudas den vård som fungerar i enlighet med
vårdprogram och kunskapsläget.
Idag finns inte alltid tillräcklig mängd kompetens för detta.
T ex behövs just nu fler KBT-psykoterapeuter. Det är en bristvara i Sverige. Vi behöver också
utbilda fler psykiater.
Många är kritiska mot att satsningen på psykiatri hittills är svag. Kommer regeringen
att ändra attityd?
– Regeringen har klart uttalat att de vill satsa på och prioritera psykiatrin. Men många av
förslagen i A&a rör direkt kommuner och landstingens ansvar. Förverkligandet av de
förslagen är inte så beroende av vad staten gör utan måste ske genom prioriteringar hos dem. I
de förslag som vi tar fram måste vi försöka att se till så att satsningarna får avsedd effekt
och
att inte pengarna stannar på vägen.
Norge satsar fyra gånger så mycket pengar på psykiatrin på en till hälften så stor
befolkning. Tar ni något intryck av det norska exemplet?
– Mycket av det som görs i Norge är inte helt översättbart till Sverige. Staten har där en mer
central roll i sjukvårdssystemet. Men visst tittar vi även på Norge bl a när det gäller
långsiktigheten.
Från dem har vi lärt oss att det här inte är en resa man kan göra på ett eller två
år. Här krävs långsiktighet, uthållighet
och enighet om vi ska kunna åstadkomma verkliga
förbättringar.
Privata vårdföretag kan
inspirera

Kommer privatiseringar att lösa psykiatrins problem? Speciellt som det redan finns
samarbetsproblem?
– Jag tror att privata vårdföretag kommer att vilja visa att de klarar verksamheten minst lika
bra som de landstingsdrivna. De få exempel som finns i Sverige idag har nog oftast klarat
uppdragen lika bra eller bättre. När det blir mer verksamhet som privatiseras blir det ju väldigt
viktigt hur uppdragen utformas och följs upp. I bästa fall kan privatiseringar inspirera och visa
på nya lösningar på tillkortakommanden som nu finns.
– Samarbeten beror sällan på driftsform eller avstånd utan det avgörande är viljan och insikten
om hur viktigt det är för framgång i patientarbetet.
Bristen på slutenvårdsplatser är stor. Många vill inte läggas in för att det är kränkande
att vårdas med så låg kvalitet, vilket leder till t ex suicid. Andra släpps ut innan de är
färdigbehandlade och är därför snart tillbaka. Åter andra kommer inte in på grund av
överbeläggning. Hur ser du på det?
– Frågan bör egentligen riktas till landstingen. Att motverka inläggningar gör man inte på
akuten utan i ett tidigare skede, vilket kräver en tillgänglig öppenvårdspsykiatri.
”Onödiga”
återinläggningar förhindras genom en välgjord vårdplanering, som i sin tur måste
följas upp. Frågan kan också ställas om tiden patienten är i slutenvården används på ett bra
sätt?
Vad kan regeringen göra åt utanförskapet och stigmat för psykiskt sjuka?
– Vi måste ändra på värdegrundstänkandet i samhället. Hur det ska gå till funderar vi över.
Det utanförskap som idag ofta blir konsekvensen av att drabbas av allvarlig psykisk sjukdom
är inte acceptabel. Här har alla ett ansvar! I den här frågan kommer vi dock att behöva
NSPH:s hjälp framöver.
– 1995 års reform var ett försök att ändra på värdegrunden. Men
det misslyckades och
försöken med att slopa tabun kring psykisk ohälsa kom bort i lågkonjunkturen som följde. Jag
skulle dock vilja påstå att det har blivit bättre, men inte bra!
Hur tas remissvaren från NSPH: s förbund tillvara när det gäller Miltonutredningen?
– Remissvaren beaktas i samband med att olika förslag från A&a analyseras samt via
underhandskontakter med NSPH när förslag på satsningar ska identifieras.
Remissvaren från
NSPH-förbunden är speciellt viktiga vad gäller förslag som rör arbete/sysselsättning,
slutenvård, tvångsvård, utbildning, uppföljning/kvalitet och värderingar.
Hur
ser du på ditt arbete som nationell psykiatrikoordinator?
– Jättekul och jättesvårt! Fast jag tror att det kan bli något bra av det.
Fotnot:
Läs separat artikel om regeringens satsning på att göra ökat tvång i
öppenvården
möjligt och om vad P-O Sjöblom respektive remissinstanserna tycker om
det.
Bildtext:
P-O Sjöblom har fått regeringens uppdrag att bli nationell
psykiatrikoordinator. Han tycker jobbet ska bli så väl jättekul som jättesvårt.
Fakta om psykiatrikoordinatorn P-O Sjöblom
Namn: Per-Olof Sjöblom (kallad P-O)
Ålder: 55 år
Familj: Gift med en allmänläkare. Tre söner 18, 22 och 24 år gamla från ett tidigare
äktenskap.
Yrke: Biträdande sjukvårdsdirektör och psykiatrisamordnare i SLSO.
Utbildad psykiater.
Sidouppdrag: Har fått socialdepartementets uppdrag att koordinera och planera de nationella
psykiatrisatsningarna. En fortsättning
på Anders Miltons uppdrag.

Aktuell med: Ska ta fram förslag till regeringens psykiatrisatsningsplan utifrån utredningen
”Ambitioner och ansvar”
Karriärväg: Mentalskötare i början på 70-talet. Därefter psykologutbildning i Göteborg.
Jobbade sedan med ”värstingungdomar” i åldern 15-20 år. På 80-talet började han
läkarutbildningen till psykiater, men ”vickade” då även en del som psykolog. Har tidigare
varit verksamhetschef
för psykiatrin i Norrköping, sydöstra Stockholm och Uppsala.
Intressen: Golf och trädgårdsarbete, som påminner om varandra, enligt P-O. Lyssnar
på
talböcker i bilen.
Senast sedda film: ”Cassandras dream” och TV-filmen ”Vem älskar Yngve Frej”.
Senaste talbok: ”Skugga” av Karin Alvtegen.
Omdöme om sig själv: ”Brukar vara rak i det jag säger, men ibland är det tyvärr inte så
övertänkt som det borde.”
Anekdot: som
psykolog tjatade han på läkarna om att de skulle minska på medicineringen.
Fått
kritik för: för att i somras ha sagt typ ”att var femte anställd på golvet i psykiatrin är
olämplig”.

Delade meningar om
tvång i öppenvården
Regeringens förslag om ökat tvång i öppenvården har upprört många
remissinstanser. Men meningarna går isär. RSMH skriver t ex att
”tvångsvård är ett frihetsberövande som gränsar till att sätta de mänskliga
rättigheterna på spel”. SPES däremot tillstyrker betänkandet i allt
väsentligt mot bakgrund av att cirka 1 500 personer avlider varje år i
suicid.
Text: Carin Aissa
Psykiatrikoordinatorn P-O Sjöblom tycker att frågan om ökat tvång i öppenvården är
komplex.
– Blir jag allvarligt psykiskt sjuk så förväntar jag mig att vården tar hand om mig på bästa sätt
och det gäller såväl slutenvård som öppenvård. Idag blir en del kvar inom slutenvården för att
läkarna inte vågar skriva ut av rädsla för att patienterna ska sluta sin behandling. Är det inte
bättre att patienterna kan skrivas ut och får återgå till sin dagliga verksamhet? Det ger snarare
möjlighet till mer frihet, med behandling i öppna vårdformer, men under ansvar.
– Det ska också sägas: för att kunna besluta om tvång i öppenvården krävs att vårdplanen
godkänns av länsrätten.
RSMH påpekar i sitt remissyttrande att med lagens och domstolens hjälp kan läkaren via en
sådan lag låsa in och påtvinga en patient en vård som denne inte vill ha – för att läkaren anses
veta bäst vad som är bra för patienten. Detta trots att det kanske är en läkare som aldrig mött
patienten förr. Hot med innebörden att ”om du inte gör nu som vi säger så ska vi se till att du
får tvångsvård” hör till sådant som ett inte oväsentligt antal patienter fått höra genom åren
skriver RSMH vidare.
– Jag ser det inte som att det blir ett ökat tvång. Mer att lagen anpassas till den praxis som
redan gäller idag – beträffande permissioner t ex – men samtidigt skärper den nya lagen
kraven på att eventuella föreskrifter ska vara medicinskt motiverade. Som det nu är görs
mycket på tveksam grund utifrån lagen, menar P-O Sjöblom.
Var någonstans finns det evidens för att ökat tvång gör livet bättre för patienterna? Hur
mycket är detta förslag en eftergift åt den allmänna opinionen efter de
uppmärksammade våldsdåden? Har regeringen/du tänkt på den rädsla det skapar? Att
fler människor kommer att dra sig för att söka hjälp.
– Jag uppfattar fortfarande inte att förslaget – som nu ligger om tvång i öppenvården – i sig
innebär mer tvång än tidigare, men det får uppföljningar visa, svarar P-O Sjöblom.
RFHL anser att om förslaget om tvångsvård i den öppna vården genomförs så kommer en
omfattande medicinering av vissa personer att sättas in. De skriver att ”Ansvaret för att
patienten beter sig på ett förväntat sätt ute i samhället – när han/hon inte längre vårdas inom
den slutna vårdformen – kommer att ligga på behandlande läkare som inte kommer våga
chansa” och menar att patienterna kommer att bli ”bombade med mediciner”.
– Det står ingenstans i förslaget att mer medicin ska sättas in. Blir det så är det olyckligt
betonar P-O Sjöblom och fortsätter:
– Biverkningar av medicinerna är ett stort problem, det vet vi, och jag skulle önska att
forskningen och läkemedelsindustrin prioriterade framtagandet av läkemedel med färre antal
biverkningar.

Sekretessen frångås i många fall
I ytterligare behov av utredning är bland annat sekretess- och integritetsfrågorna skriver
Föreningen Balans i sitt remissyttrande. Föreningen påpekar att sekretessen frångås i många
fall; exempelvis då inte patienten informeras, eller samtycke inhämtas vid överföring av
journal till annan enhet samtidigt som patienter har svårt att få ut sina journaler – handlingar
som kan vara bemängda med sakfel och irrelevanta omdömen. ”Datajournaler får dessutom
lätt vingar”, skriver Balans som föreslår ett system som ger patient och närstående möjlighet
att skriva in kommentarer i journalen. Anledningen är ”inte bara att minska tvivelaktiga
bedömningar, utan också för att korrigera rena sakfel som slentrianmässigt följer patienten
och återkommer år efter år för läsning hos nya bedömare”.
– Jag tror att man ur patientsäkerhetssynpunkt och utifrån medicinsk säkerhet bör sträva mot
”en patient en journal”. Det bör också utvecklas bättre system i journalerna för
behörighetsbegränsningar. Det är viktigt att bevaka eventuella integritetskonsekvenser i detta.
– Att det finns sakfel i journaler är ett problem i sig som kräver förbättringar beträffande
personalens dokumentationskvalitet. Om patienterna får lättare att läsa sin egen journal och
inte behöver känna sig besvärliga när de begär detta så kan en del rättas till. I ”en patient en
journal” kan det också vara lättare att ändra felaktiga uppgifter, säger P-O Sjöblom
avslutningsvis.
Fotnot: RSMH står för Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, SPES står för
Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd, RFHL står för
Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende.

Fakta om Miltonutredningen
Under hösten 2003 (efter mordet på utrikesminister Anna Lindh) tillsattes utredningen
Nationell psykiatrisamordning som leddes av Anders Milton. Slutbetänkandet Ambition och
ansvar A&a (SOU 2006:100) överlämnades 2006.
Den Nationella psykiatrisamordningens uppdrag var att under tre år arbeta i nära dialog med
regeringen och fortlöpande ge förslag till förbättringar och utveckling av den psykiatriska
vården i Sverige.
I psykiatrisamordningens uppgifter ingick att göra en bedömning av psykiatrins resursbehov
och lämna förslag till utveckling av psykiatrins former. 2006 lämnades slutbetänkandet
Ambition och ansvar (SOU 2006:100) och dessförinnan delbetänkandet Vård och stöd till
psykiskt störda lagöverträdare (SOU 2006:91). Psykiatrisamordningen gav 106 förslag till
förändringar/förbättringar i Ambition och ansvar. Många av förslagen riktar sig till landsting
och kommuner.
Slutbetänkandet har varit ute på remiss hos berörda instanser. Sammanlagt 160 remissvar kom
in. Nio av NSPH: s medlemsorganisationer har sänt in ett remissvar, d v s cirka 5 procent av
det totala antalet. Regeringen fortsätter att bereda arbetet med Nationella
psykiatrisamordningens betänkanden och de satsningar som där föreslås. Nationella
psykiatrisamordningens förslag till satsningar tar sikte på 2009-2015 och regeringen kommer
att presentera det arbetet i ett senare skede.
I väntan på långsiktiga beslut har staten gett vissa extraanslag till psykisk hälsovård i Sverige.
Under år 2005-2006 sammanlagt 700 miljoner kronor, i huvudsak till tidsbegränsade projekt.
Under 2008-2009 ska det satsas sammanlagt 1 miljard kronor på psykiatrin. I sitt
slutbetänkande föreslår Miltons utredning att staten satsar sammanlagt cirka 8,5 miljarder
kronor extra på psykiatrin under en sjuårsperiod (2009-2015). Därtill föreslås cirka 3
miljarder kronor till rättspsykiatrin.
Fotnot: NSPH står för Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa. 13 brukarorganisationer
ingår i nätverket.
Prioriteringsområden i Miltonutredningen
Av de 106 förslagen i Ambition& ansvar (A&a) ska följande prioriteras.
1. Fokus på psykiatrisk sjukdom och funktionshinder samt barn- och ungdomspsykiatrin: Dvs.
inriktningen är på dem som är mest och allvarligast sjuka. Även missbruk/beroende ingår,
liksom barn till psykiskt sjuka och/eller missbrukande föräldrar.
2. Värdegrund: Hur är samhällets syn på psykisk sjukdom? Finns klart inskrivet i FNdeklarationen
och i sjukvårdslagen. Trots det så är den fortfarande stigmatiserande, något
som behöver ändras på. Det behövs en gemensam värdegrund som utvecklas över tid.
3 . Arbete och sysselsättning: Många förslag i A&a. Försäkringsenheten inom departementet
arbetar med dessa frågor i samverkan med arbetsmarknadsdepartementet.

4. Barn- och ungdomspsykiatrin: Folkhälsoenheten och utbildningsdepartementet arbetar med
dessa frågor. Utredningen påpekar att det behövs metod- och kunskapsutveckling för att
BUP ska utvecklas till andra linjens psykiatri. Fort- och vidareutbildningsfrågorna är
aktuella för kommuner och landsting, så att det finns kvalificerad personal att anställa
både inom elevhälsan, socialtjänsten och vården i landstinget.
5. Utbildning & kompetens: Staten svarar för grundutbildningen såsom läkare, socionomer,
psykologer, arbetsterapeuter, sjuksköterskor m fl. Nu diskuteras även skötarutbildningar
och liknande samt kognitiva terapeututbildningar eftersom efterfrågan är så stor.
Flaskhalsen är brist på handledarkompetens. Socialstyrelsen har
även börjat diskutera hur de ska kunna minska bristen på psykiatriker.
6. Rättspsykiatri: Lagrådsremissen är på gång betr. öppenvårdstvång. Det som görs idag -
permissioner, blir lagligt. Hela tvångslagstiftningen ska ses över. Regeringen satsar 145
miljoner kronor på detta.
7. Slutenvård: Ses i sitt sammanhang. A&a föreslår flera vårdplatser. Även den fysiska miljön
behöver ses över.
8. Uppföljning, kvalité och forskning: Diskuteras om/hur Socialstyrelsen och SKL gemensamt
ska se över nyckeltal, effektområden och samverkan med patient-, brukar- och
anhörigorganisationer. De som inte registrerat in uppgifter för de nyckeltal som fastställts
får inte ta del av de statliga medlen är en tankegång. Utvecklingen av kvalitetsregistren
behöver förenklas. Socialstyrelsen har föreslagit en utvecklingsperiod på tre år. Anses
viktigt att det då finns beslut om vem som ska ta över efter treårsperioden så att det inte
blir ett avbrott. Nationellt identifiera vad som ska följas upp. Enligt förslag i A&a ska 100
milj. kr gå till forskning via Vetenskapsrådet.
9. Övrigt: Under den här punkten finns flera olika komplexa områden som ses över:
- Suicidprevention kommer i folkhälsopropositionen. Gränsen för suicidprevention –
folkhälsa – säkerhetsaspekter ska ses över.
- Komplexa vårdbehov.
- Missbruks-/beroendefrågorna.
- Stöd till patient-, brukar- och anhörigorganisationerna.
- Psykosocialt stöd inom primärvården.
- Personligt ombud.
- Psykiatri för asylsökande.
10. Slutrapport: lämnas i augusti 2009 till partiledarna för att tas med i budgetpropositionen
2010.
Fotnot: SKL står för Sveriges Kommuner och Landsting