Våren 2013 Magasinet Dubai - SWEA International

”När jag frågar doktor Chandana om han tycker om
sitt jobb, skrattar han gott och frågar mig varför jag
tror att han arbetat på samma ställe under 15 år.”
En elefant som jag fick hjälpa till att
mata, hade förlorat sin ena bakfot i en
tågolycka. Han klarade av att halta sig
fram efter flera månaders omvårdnad.
eftersom doktor Chandana nu till
slut hade lyckats ”bygga” en passande
fotprotes(den första protesen blev för
hård och obekväm) hade nu elefanten
börjat gå ganska obehindrat.
Vi promenerade vidare upp till de stora
öppna områdena i parken. Framför mig
kunde jag räkna in 43 elefanter, från
fullvuxna till nyfödda, diande ungar. 25
ungar har fötts på hemmet under dessa
år.
Ibland uppstår bråk och rivalitet
mellan elefanterna. Det tillåts dock inte, utan de 40
elefantskötarna(mahods) lär elefanterna vad som är tillåtet.
Nytillkomna djur måste succesivt få vistas med gruppen så de
inte skadas, jagas eller stöts ut ur gemenskapen. Skötarna är då
med hela tiden under dessa träffar.
Skötarna måste genomgå en 18 månaders utbildning innan
de får arbeta med elefanterna och de nya skötarna måste
successivt tränas i att umgås med djuren. Vissa djur, speciellt
halvvuxna hanar, accepterar bara ett litet antal skötare som
de får en relation till. Dessa djur hålls kedjade en bit ifrån de
övriga under brunsttiden(3 månader/ år) då de kan vara farliga
för de övriga djuren.
Bråk mellan djuren kan uppstå när hanarna bevakar sina
”intressen”, d.v.s. vill vara ledare av flocken eller är ute efter
en speciell hona. Konstigt nog är det honan som ”väljer” sin
partner, har doktor Chandana kunnat konstatera.
Hur ser man då att en elefant är farlig och kan vara aggressiv?
Titta på framfötterna! Står elefanten med stöd på en framfot
och ”skrapar” fram och tillbaka med den andra framfoten,
ja då ska man passa sig. Tar den dessutom upp en gren eller
mat med snabeln och slår sig på huvudet eller nacken, ja då är
det bara att springa och gömma sig. Tack och lov så slapp vi
det. Man kan även titta på öronen. Står de i 90 graders vinkel
ut från huvudet och dessutom stilla, då bör man tänka sig
för. Om en elefant är stressad, står den ofta och vaggar med
huvudet fram och tillbaka.
Med 79 djur i parken så krävs det en del mat får jag höra.
Närmare bestämt 17 ton lövverk/ dag. All mat forslas till
”hemmet” av stora team med arbetare. Sammanlagt så är 150
personer anställda där varav doktor Chandana är en av två
veterinärer.
Inträdesavgifterna från besökare samt hjälp från regeringen
gör det möjligt att sköta Pinnawala. Som alla säkert förstår
så kan inte parken fortsätta att ta emot alla djur. elefanterna
kan inte sändas tillbaka till ett vilt liv efter att ha blivit
omhändertagna av människor. Skulle de sändas tillbaka ut i
skogarna, skulle de troligen söka sig till bebodda områden i sin
tro på att människor är goda mot dem. Folk blir då skrämda,
nya skador på djuren kan orsakas och de kommer tillbaka till
Pinnawala. Regeringen har därför bestämt att antingen utöka/
köpa in närliggande områden eller skapa ett nytt elefanthem
närmre djungeln och på så sätt eventuellt träna djuren till att
återgå till ”det vilda”.
När jag frågar doktor Chandana om han tycker om sitt jobb,
skrattar han gott och frågar mig varför jag tror att han arbetat
på samma ställe under 15 år. Han samarbetar med den andra
veterinären efter ett schema med 5 arbetsdagar och 2 lediga
dagar.
Jag frågar doktor Chandana vad som rört hans hjärta mest
under dessa år, förutom Raja. Han berättar då om lilla Tickery
som hittades år 2002. Ungen hittades, en dag gammal, i ett
bevattningshål där mamman troligtvis inte kunnat få upp sin
unge. Doktor Chandana hade haft jouren på ”hemmet” och
hade då fått ta hand om det hungriga och stressade djuret.
Det blev flaskmatning med komjölk. Så unga djur är extremt
känsliga för födans temperatur och sammansättning och det
var inte bara en gång som matningen slutade med diarré och
fick börjas om från början. Tickery är nu 11 år gammal och är
som ett barn för honom.
Alla elefanter har namn och noggrann loggbok förs på djurens
utveckling. Vissa djur lyssnar till sitt eget namn, men inte alla
lär sig det.
Så förs jag till de två nykomlingarna, Nilgala och Waruna
som hittades för 4 månader sedan. Jag smälte direkt. Se bara
på fotona. De hittades i varsitt vattenhål på skilda ställen som
mycket små. De var otroligt stressade och chockade när de
kom till hemmet, men har nu funnit varandra och accepterat
doktorn plus skötarna. Nu har de hunnit bli 7 respektive 9
månader och man önskar att man hade kunnat ta med dem
hem i en resväska.
Efter matning får jag följa med ner genom byn till floden för
det dagliga badet. Vissa elefanter vältrar sig direkt ner i vattnet,
andra är mer reserverade. en försöker jaga två hundar som
samtidigt förirrat sig ner till badplatsen. Man kan se att djuren
njuter av vattnet och det kan jag förstå eftersom temperaturen
i luften ligger på 32 grader.
Vad har djuren annars att kyla sig med? Jo, deras öron
fungerar som deras A/C-system. De ytliggande blodådrorna
i öronen kyler ner blodet som sedan sänds tillbaka till hela
kroppen. Det är därför vi ofta kan se att elefanterna viftar på
öronen och på så sätt kyler blodet.
Vid min sista fråga till doktor Chandana ser han plötsligt
allvarlig ut. Jag vill veta om han kan operera inre skador på
t.ex. njurar, lever och tarmar. Svaret blir nej och anledningen
är att om han opererar och öppnar(skär upp) en elefant,
behandlar skadan och syr igen såret, så kommer såret inom
kort att öppnas upp. Tyngden av organen som finns inne i
kroppen kommer att pressa på och strängt taget ”falla ut”.
Hans uppgift är att behandla och rena skador, lugna och
mildra smärta. De ”hjälper” aldrig ett djur att dö utan med
hjälp av mediciner så lindrar de tiden fram till att ett djur
självdör. Det är tack och lov väldigt sällsynt, utan de flesta
djuren kommer till ”hemmet och får en chans till ett nytt
ALIYA( = elefant) liv.
32 VÅREN 2013 VÅREN 2013 33