Elise lever för flickorna pá gatan Roséns pá plats i ... - Erikshjälpen

Louise ser fram
emot nya utmaningar
– Erikshjälpen uppfattar
jag som en proffsig
organisation med tydliga
projekt. Att organisationen
inte är så stor och att
de administrativa kostnaderna
hålls på en rimlig
nivå är också positivt.
Det säger Louise Nordlund Isaksson,
nytillträdd chef för Erikshjälpens sedan i våras
sammanslagna avdelning för insamling och
kommunikation.
Hon kommer närmast från tjänsten som
informationschef på Swedec, Totalförsvarets
ammunitions- och minröjningscentrum, i
Eksjö. Dessförinnan jobbade Louise Nordlund
Isaksson sju år på Sveriges Television i Växjö
och Stockholm med research.
– Min uppgift på Erikshjälpen blir att hålla
ihop och utveckla arbetet på den nya avdelningen.
Kommunikation har jag brunnit för
länge. Insamlingssidan känns ny och utmanande.
Jag ser fram emot att sätta mig in i det arbetet.
Under åren på Swedec kom Louise ibland att
skildra situationen för barn och familjer i svårt
mindrabbade områden.
– När människor här hemma sedan blev berörda
av det de läste och såg kändes det ibland
svårt att inte kunna erbjuda något sätt att vara
med och hjälpa till. Att, som på Erikshjälpen,
kunna koppla ihop engagemanget med en möjlighet
att göra en insats, det känns väldigt bra.
Sin lediga tid ägnar Louise helst åt familj
och vänner. Tillsammans med maken Hasse
och sonen Ola är hon gärna ute och rör på sig.
På vintern är det skidåkning som gäller, på
sommaren engagemanget i den lokala fotbollsklubben.
– Det känns bra att ge barn och ungdomar
en meningsfull fritid, säger Louise som nu ser
fram emot att få cykelavstånd till jobbet.
– För första gången på fjorton år ska jag få
ta cykeln på morgonen. Det ska bli jätteskönt!

3. Omslagsbilden: Ska förse dig med lite
olika förslag så får du vara med och välja.
December 2006
I detta nummer:
Fasta punkter:

– Tjejerna på gatan
kallar mig ”morsan”
Det syns inte utanpå. När Elise Lindqvist tar emot vid stora
entrén till S:ta Clara kyrka mellan Centralen och Sergels Torg
i centrala Stockholm ser jag inget annat än en mycket charmig,
söt och till synes välbevarad dam i sjuttioårsåldern. Vad
Elise varit med om syns inte utanpå. Redan det kan betraktas
som ett mirakel.
För fjorton år sedan, då Elise var femtioåtta år gammal,
blev hon av en läkare remitterad till Mössebergs kurort. Det
långvariga blandmissbruket av tabletter och brännvin, de
upprepade självmordsförsöken, misshandeln och övergreppen
som började redan när Elise bara var fem år, hade gjort
henne till något av ett mänskligt vrak.
– Personalen försökte prata med mig men jag bad alla att
dra och svor så det brakade. Jag hade en så svart uppsyn att
de andra gästerna höll sig på betryggande avstånd, säger Elise
som idag tackar Gud för läkarens remiss.
På Mösseberg fanns ett värdpar, Larseric Janson och hans
hustru Daga. Och det var till Larseric som Elise, knappt
medveten om vad hon gjorde, gick för att be om förbön.
– Jag hade aldrig tidigare använt sådana ord. Jag visste inte
ens vad det betydde. Men det var som om någon tog mig vid
handen och ledde mig. Jag hade annars ett så starkt hat mot
män efter allt jag hade blivit utsatt för att jag aldrig självmant
skulle gå fram till en man. Aldrig någonsin hade jag heller
brytt mig om Gud, att be eller något sådant.
Men sagt och gjort, Larseric bad och det hände, som Elise
beskriver, som att en blixt slog ned.
– Den liksom klöv mig mitt itu så att allt hat och allt äckel
jag kände inför mig själv bara rann ut. Jag blev alldeles
chockad och minns att jag frågade Larseric vad han hade
gjort. Helt plötsligt såg jag färgerna i rummet och blommorna
i fönstren. All min aggressivitet var som bortblåst.
Här, vid femtioåtta års ålder, börjar det som skulle kunna kallas
Elise Lindqvists barndom. Någon sådan fick hon nämligen
aldrig som barn.
– Larseric och hans fru tog bokstavligt talat hand om mig
som ett barn. De ägnade över ett år på att få mig rumsren.
Det var jag inte innan. Jag hade ett språk som var fruktansvärt
och jag visste inte alls hur jag skulle bete mig i olika situationer.
De hjälpte mig till ett sammanhang och en församling
där det alltid fanns folk omkring mig som kunde vägleda,
hjälpa och stötta.
Det som borde ha varit Elises riktiga barndom tog slut när
hennes mamma lämnade pappan för en gravt alkoholiserad
man.
– Då sprack allt. Det var som att mattan rycktes undan
mina fötter. Min fina pappa dog kort efteråt så honom förlorade
jag tidigt. Mamma skämdes för mig eftersom jag inte
var lika söt som min syster. Ofta blev jag inlåst i en garderob.
Min styvfar tog strypgrepp på mig med sina stora händer och
hotade mig många gånger till livet under sina hallucinationer.
En gång riktade han en gevärsmynning mot mig och tryckte
av, men i fyllan och villan hade han glömt att ladda bössan.
Sin mamma fick Elise aldrig tillgång till. Aldrig fick hon
sitta i knäet eller känna någon kärlek. Inte heller förmådde
mamman att skydda henne från de sexuella övergrepp som en

man i grannskapet utsatte henne för. Då var Elise inte mer än
fem år gammal.
– Han tvingade sig på mig medan hans fru satt och såg på.
Det var så sjukt. Efteråt fick jag godis av frun samtidigt som
de hotade döda mig om jag någonsin berättade för andra,
säger Elise som flera år senare fick veta att mannen avtjänade
fängelsestraff för pedofili.
– Jag är säker på att mamma visste vad som pågick men hon
var för fast i sitt för att kunna sätta stopp för det.
Elise kom att flytta en hel del under sin uppväxt. Bytet av
skolor i kombination med att hon hörde dåligt på ena örat
gjorde skolgången svår.
– Ingen brydde sig om min hörselskada. Lärarna tog mig
för att vara obegåvad. Jag fick stå i skamvrån och ta emot slag
både på ryggen och över händerna. En magister var också på
och tafsade på mig, säger Elise som idag upplever att hon har
stora minnesluckor från de där åren.
– Det är nog en skyddsmekanism. Hade jag kommit ihåg allt
elände hade jag säkert blivit sjuk.
Fjorton år gammal rymde Elise hemifrån. Hon hamnade
hos en familj, gick klart skolan, började jobba och gifte sig.
När hon sedan själv blev mamma lyste lyckan henne, för en
kort tid, rakt i ansiktet.
– Tänk att jag kunde få ett barn. En liten välskapt flicka.
Det var för bra för att vara sant.
Lyckan skulle dock bli kortvarig. När maken började misshandla
Elise bekräftade det känslorna från barndomen. Att
det var detta hon egentligen var värd. För undrande läkare
drog hon berättelser om branta källartrappor och stegar hon
fallit ifrån. Tabletter skrevs ut och Elise började hamstra.
Elise Lindqvist reser idag ofta runt i landet och berättar om sin uppväxt och sin omvändelse. En berättelse som blivit till stor hjälp och
uppmuntran för många människor.

– Jag besökte fler och fler läkare och presenterade olika historier.
Värktabletterna blandade jag med brännvin. Det lindrade
lite grand, säger Elise som redan som barn hade bitit sig själv i
armen för att inte känna smärtan av övergreppen. Nu dövades
den själsliga värken med piller och sprit.
– Jag äcklades av mig själv. Ville skära bort både bröst och
underliv. Jag dög inte till annat än att slå på och utnyttja.
Efter ett antal års förnedring i äktenskapet rymde Elise
hemifrån för andra gången. Då befann sig dottern utomlands.
Skammen över att inte ha kunnat skona dottern från upplevelsen
av en missbrukande mamma var enorm.
– Under två år hade vi ingen kontakt alls. När hon sedan
ringde och sade ”mamma, nu vet jag vad du utsattes för under
alla år”, då var det en stor sten som föll från mitt hjärta.
Missbruket höll dock ett starkt grepp om Elise. Flera
gånger hittades hon livlös men hon dog aldrig.
– Genom allt som hände ser jag idag att Gud skyddade mig.
En del blir arga när jag säger det eftersom jag utsatts för så
mycket. Men världen är ond och det som hänt mig är ondskan
personifierad. Det ska inte Gud lastas för. Jag ser att han räddat
mig många gånger och nu gett mig en helt ny start.
Sedan tolv år tillbaka är Elise Lindqvist engagerad i S:ta
Clara församling och föreningen Clara Vänner. Församlingen
har, under kyrkoherde Carl Erik Sahlbergs ledning, fått en
mycket tydlig inriktning på att hjälpa utslagna och hemlösa.
– Vi arbetar utifrån Bibelns ord i Matteus 25 där det står att
”jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var naken och ni
klädde mig…jag var husvill och ni gav mig härbärge.”
Det sociala arbetet är stort. Varje lunch serverar man kaffe
och smörgås till hemlösa nere på plattan. För många är det
dagens första och kanske enda måltid. Ofta har teamet kläder
med sig som delas ut. Praktisk hjälp varvas med själavård och
förbön.
– Bönen är jätteviktig. Den upprättar, ger mod och ny livskraft.
Förutom att kyrkan varje dag är öppen för samtal och förbön
serveras hemlösa två gånger i veckan lagad mat i Lillkyrkan,
ett gravkapell som länge stod oanvänt. Maten kommer
från två hotell som på detta sätt valt att göra en social insats.
– Hit kommer de hemlösa. Sitt bohag har de i en kasse. Den
ställer de under bordet och får varm, lagad mat på porslinstallrik.
Även ett tjejcafé har dragits igång för hemlösa flickor och
kvinnor. Många missbrukar. Många går också på gatan för att
finansiera sitt beroende.
– Vi bjuder in till afternoon tea. Vi dukar vackert. Plastmuggar
är bannlysta. Vi dekorerar med blommor och levande
ljus. Frukten lägger vi upp i rosenformationer. Vi bjuder på
smörgåssnittar med god fyllning. Det finns så många trasiga
tjejer. Vi vill visa dem vad de egentligen är värda, berättar
Elise som idag kallas ”morsan” av många tjejer här.
– Många tror att de kommit fel när de kommer första
gången. De är inte vana vid att bli behandlade väl, att någon
Stråket mellan Centralen och Sergels Torg
går rakt över kyrkbacken vid S:ta Clara
kyrka. Här får många människor idag hjälp
till upprättelse och en ny start i livet.
gör något fint för dem. Att ge tjejerna självkänsla ser jag som
en del i läkeprocessen.
Varje fredagsnatt befinner sig Elise Lindqvist hos sina tjejer
på Malmskillnadsgatan. Ljuset tänds i den lilla lyktan med
bokmärket som visar hur Jesus klappar på dörren.
– Malmskillnadsgatan är djävulens gata. Men Gud älskar de
här tjejerna och jag kan idag inte tänka mig en helg utan att få
vara där. Vi ber tillsammans. Vi dricker lite kaffe. En del får
jag följa till avgiftning och behandlingshem. Andra har jag fått
följa till graven, berättar Elise som känner att hon har tjejernas
förtroende.
– De känner om man är ärlig eller inte. Vi talar samma
språk. Vi vet hur missbruk fungerar och vi vet hur det är att
bli förgripen på. Att få se förvandlingen hos en tjej som valt
att lämna gatan och kämpa vidare, det är som en karamell att
njuta länge av, säger Elise Lindqvist som många gånger fått
tack från tjejerna för att hon läxat upp dem och varit både
hård och kärleksfull.
– Vi ska inte döma människor. Vi ska, som det står, öppna
vår mun för den svage. Vi som är starka får vara redskap och
verktyg. Vi behöver öppna våra hem för de hemlösa även om
de kanske inte luktar parfym. Vi behöver också stå där när
tjejerna och killarna släpps ur häktet. Vi är många som kan
bli andliga mammor och pappor för dem som, likt mig, aldrig
själv fått vara barn.

– Jag blev änna mej frälst
när jag läste om koprojektet
Mona Lisa Adolfsson äger och driver sedan trettio
år tillbaka butiken Mona Lisa Mode i Munkedal,
ett samhälle tre mil utanför Uddevalla utmed
E6:an, mitt emellan Göteborg och Oslo. Här säljer hon kläder
för mogna kvinnor. Hon trivs bra i sin butik och det verkar
kunderna också göra.
I somras läste Mona Lisa ett reportage i lokaltidningen
Bohusläningen. Det var en intervju med sångaren Roland
Utbult, själv bosatt i Uddevalla, som ofta turnerar till förmån
för Erikshjälpens arbete. Utbult hade besök av Samuel Issmer
från den organisation i Indien som Erikshjälpen samarbetar
med bland annat när det gäller koprojektet. Ett arbete som
går ut på att förse fattiga och hårt utsatta familjer med en
egen ko för att på så sätt skapa en början till självförsörjning.
– Jag blev änna mej frälst när jag läste om koprojektet. Eftersom
det är kvinnorna som hjälpen riktas till så förstår jag att
barnen också får del av den. Vi kvinnor kan hushållsekonomi.
Fick vi regera världen skulle mycket se annorlunda ut!
Mona Lisa Adolfsson har under flera år sålt galgar som blir
över i butiken. De flesta kläder anländer på galge men Mona
Lisa, som vill ha det snyggt och enhetligt i butiken, galgar om
kläderna och säljer de andra galgarna i buntar, fem och fem.
– Jag tar tjugo kronor för fem galgar. Det har blivit lite pengar
under åren. Ibland har de gått till olika projekt för att hjälpa
djur. Jag är djurvän. När jag läste om koprojektet tänkte jag
att det blir väldigt bra att köpa kor för pengarna, berättar
Mona Lisa som redan betalt in pengar till en första ko. Ett
gåvobevis har hon fått och det sitter nu, tillsammans med
reportaget från Bohusläningen, uppe i butiken för att berätta
för kunderna vart pengarna går.
– Jag hade inte hört om Erikshjälpen tidigare men jag sökte
rätt på organisationen och fick prata med generalsekreteraren.
Jag sade till honom ”nåde dig om inte pengarna kommer
fram!” Man har ju lärt sig att vara lite skeptisk.
Mona Lisas galgförsäljning går strålande. En del tar två
buntar och betalar femtio kronor utan att vilja ha växel
tillbaka. Det ger mer till Mona Lisas insamling.
– En dam gav hundra kronor utan att ta några galgar alls.
Hon berättade att hennes mor och far alltid hade skänkt till
Erikshjälpen. Det ville hon också göra, säger Mona Lisa som
snart anordnar modevisning.
– Jag har kopierat upp gåvobeviset och ska dela ut det till
besökarna. Galgar delar jag då ut gratis. Vill besökarna göra
en insats så får de gärna det. Det är alltid frivilligt, avslutar
Mona Lisa som snart han sin andra ko i hamn.

– Jag blev änna mej frälst
när jag läste om koprojektet
Mona Lisa Adolfsson äger och driver sedan trettio
år tillbaka butiken Mona Lisa Mode i Munkedal,
ett samhälle tre mil utanför Uddevalla utmed
E6:an, mitt emellan Göteborg och Oslo. Här säljer hon kläder
för mogna kvinnor. Hon trivs bra i sin butik och det verkar
kunderna också göra.
I somras läste Mona Lisa ett reportage i lokaltidningen
Bohusläningen. Det var en intervju med sångaren Roland
Utbult, själv bosatt i Uddevalla, som ofta turnerar till förmån
för Erikshjälpens arbete. Utbult hade besök av Samuel Issmer
från den organisation i Indien som Erikshjälpen samarbetar
med bland annat när det gäller koprojektet. Ett arbete som
går ut på att förse fattiga och hårt utsatta familjer med en
egen ko för att på så sätt skapa en början till självförsörjning.
– Jag blev änna mej frälst när jag läste om koprojektet. Eftersom
det är kvinnorna som hjälpen riktas till så förstår jag att
barnen också får del av den. Vi kvinnor kan hushållsekonomi.
Fick vi regera världen skulle mycket se annorlunda ut!
Mona Lisa Adolfsson har under flera år sålt galgar som blir
över i butiken. De flesta kläder anländer på galge men Mona
Lisa, som vill ha det snyggt och enhetligt i butiken, galgar om
kläderna och säljer de andra galgarna i buntar, fem och fem.
– Jag tar tjugo kronor för fem galgar. Det har blivit lite pengar
under åren. Ibland har de gått till olika projekt för att hjälpa
djur. Jag är djurvän. När jag läste om koprojektet tänkte jag
att det blir väldigt bra att köpa kor för pengarna, berättar
Mona Lisa som redan betalt in pengar till en första ko. Ett
gåvobevis har hon fått och det sitter nu, tillsammans med
reportaget från Bohusläningen, uppe i butiken för att berätta
för kunderna vart pengarna går.
– Jag hade inte hört om Erikshjälpen tidigare men jag sökte
rätt på organisationen och fick prata med generalsekreteraren.
Jag sade till honom ”nåde dig om inte pengarna kommer
fram!” Man har ju lärt sig att vara lite skeptisk.
Mona Lisas galgförsäljning går strålande. En del tar två
buntar och betalar femtio kronor utan att vilja ha växel
tillbaka. Det ger mer till Mona Lisas insamling.
– En dam gav hundra kronor utan att ta några galgar alls.
Hon berättade att hennes mor och far alltid hade skänkt till
Erikshjälpen. Det ville hon också göra, säger Mona Lisa som
snart anordnar modevisning.
– Jag har kopierat upp gåvobeviset och ska dela ut det till
besökarna. Galgar delar jag då ut gratis. Vill besökarna göra
en insats så får de gärna det. Det är alltid frivilligt, avslutar
Mona Lisa som snart han sin andra ko i hamn.

En lysande idé
Chann Chos liv
har blivit lite lättare;
Chann Cho Ko är ett av tusentals mycket fattiga barn på den
kambodjanska landsbygden. För att ta oss till honom åker vi
moped på landsvägar och över åkrar. Vi passerar buddisttempel
och små lastbilar överfyllda med allt från madrasser till kycklingar.
Vid slutet av en lerig stig ligger hans hem, ett palmbladsskjul
som huserar ett tiotal barn utöver föräldrar och farföräldrar.
Nyfikenheten är stor, precis som gästvänligheten. Chann
Chos mor presenterar oss för sin dotter och sina nio söner.
Ytterligare ett barn är på väg. Hon är vacker om än tydligt
märkt av livet. Hon berättar också om de svårigheter sonen
Chann Cho gått igenom. Hur de påverkat och fortsätter att
påverka hans skolgång. Han har svårt att koncentrera sig
på grund av sina smärtor. Läxorna kan han bara göra under
några timmar på dagen eftersom familjen inte har tillgång till
elektricitet och belysning.
Hon berättar hur cystan som sonen fick för några år sedan.
Eftersom ekonomin var klen och knappt räckte till att försörja
familjen var det svårt att få ge Chann Cho den medicinska
hjälp han behövde. Istället fick familjen spara, vänta och hoppas
på ett mirakel. Efter några år hade cystan vuxit. Nu vägde
den ett helt kilo. Familjen tvingades söka hjälp och vände sig
– Nu kan jag läsa min läxa på kvällen!
till en läkare som påstods vara “billig men bra”.
När vi träffar Chann Cho har han fortfarande ett stort öppet
sår i sidan. Smärtorna är svåra trots att tre månader hunnit
passera. Läkaren hade visserligen kirurgiska kunskaper
men hade aldrig använt dem praktiskt på människor tidigare.
Han hade enbart opererat grisar.
Märkt av sjukdom och operation var Chann Cho inte
längre en sprallig och busig åttaåring utan tydligt undernärd
och tillbakadragen.
Familjen har dock fortsatt att kämpa. De vägrar låta det
inträffade påverka sin son och hans framtid. Att höra Chann
Chos mamma berätta om sin familj och att se all den kärlek
som hon och maken ger sina barn, det berör.
När vi efter samtalet lämnar Chann Cho Ko och hans
familj lyser en liten grön lampa i familjens lilla hem. En solcellslampa
som gör att Chann Cho nu kan läsa sina läxor även
efter mörkrets inbrott. En lampa som även kommer lysa upp
kvällarna för övriga familjen.
Hockeylaget HV71 har också valt att bli solfångare. Läs mer på sidan 32
samt på www.erikshjalpen.se.

En professionell
och mänsklig
utmaning
Svenska Lisbeth Liest hade jouren på förlossningen under alla
sina fem veckor på sjukhuset i Aira, Etiopien.
– Här finns ingen telefon och den enda personsökare vi har
är vakten som kommer och knackar på för att be mig komma
till sjukhuset. Man hamnar i situationer man aldrig varit i
förut och man får lära sig att acceptera att man inte kan lösa
alla problem eller bota allt. Det är en utmaning både professionellt
och mänskligt, säger Lisbeth Liest.
Hon kommer från Eksjö och arbetar till vardags som gynekolog
i Linköping. I januari åkte Lisbeth för tredje gången till
Aira i västra Etiopien för volontärarbete.
Sjukhuset i Aira startades på trettiotalet av tyska missionärer
och drivs idag av svensken Erik Erichsen. Det var
genom bekantskapen med honom som Lisbeth först åkte till
Aira för snart tjugo år sedan. De två första resorna sponsrades
av Rotarys Läkarbank, den senaste av Erikshjälpen genom
Skandinaviska Läkarbanken.
Drygt en halv miljon människor bor i sjukhusets upptagningsområde.
De flesta bor på landsbygden och området är fattigt.
Även i staden Aira bor merparten av de sextusen invånarna i
lerhyddor. Staden ligger avlägset och det är svårt att rekrytera
inhemska läkare hit. På sjukhuset var Erik tidigare ende läkare
tillsammans med två högre utbildade sjuksköterskor med
rätt att göra vissa operationer. Tillsammans med duktiga sjuksköterskor
gör de vad de kan. Nu har det tillkommit tre etiopiska,
nyutbildade läkare.

– Personalen är otroligt duktig. Att få vara del av deras team är
häftigt. Trots att allt är så annorlunda är vi så lika och snacket på kafferasterna
är detsamma där som här hemma, säger Lisbeth som sett
stora förändringar på sjukhuset mellan sina besök. Idag finns det, till
skillnad från tidigare, elektricitet även om den fortfarande inte är helt
tillförlitlig.
– En natt när jag opererade så gick strömmen. Jag fick hjälp att
hämta min pannlampa från Claes Olsson och så fortsatte vi!
– För att sy igen sår används fiskelina, även den från Claes Olsson.
Man tar vad man har och allt återanvänds, det går inte att slänga
saker hela tiden som vi ofta gör hemma.
Femtiotre kejsarsnitt hann det bli under Lisbeths fem veckor i Aira.
– Bara tre förlossningar på hundra sker i det här området med
hjälp av utbildad personal. De som kommer till sjukhuset behöver
ofta kejsarsnitt. Många är komplicerade, berättar Lisbeth.
Men hennes sista förlossning för den här gången hann inte bli
något kejsarsnitt, allt var över på tio minuter.
– Det var min sista dag och jag skulle ha avslutningslunch när
jag blev kallad till förlossningen. Det var tvillingar på gång och det
första barnet låg fel. Vi var tvungna att göra kejsarsnitt men alla var
på lunch. Sen gick det så fort. Vattnet gick och sedan kom det första
barnet. Efter andra barnet trodde jag att moderkakan skulle komma
men nej, det var ett huvud till! På tio minuter hade kvinnan fått trillingar,
helt komplikationsfritt och bara tre eller fyra veckor för tidigt,
berättar Lisbeth Liest.

Lägret är
årets höjdpunkt!
– Den gångna sommarens lägerverksamhet i Ukraina blev en
succé! Flera hundra barn fick uppleva frisk luft, de fick bra mat
och lära känna nya kompisar, berättar Anna Rostedt, projekthandläggare
på Erikshjälpen.
– De barn som kommer till lägerveckorna har alla behov av
att byta miljö. En del kommer från mycket fattiga hem, andra
saknar föräldrar och tvingas växa upp på statliga barnhem. På
lägret får de möjlighet att koppla av och bara vara barn.
Här finns vuxna som ser dem och låter dem förstå att var och
en är värdefull, fortsätter Anna. Hon berättar också att många
av barnen på lägret har kontinuerlig kontakt med Erikshjälpens
samarbetsorganisation i Ukraina under resten av året. Många får
hjälpa med hembesök, kläder och skor.
– Tack alla som varit med och gjort sommarens läger möjliga,
både i Ukraina och på andra håll i Östeuropa där Erikshjälpen
arbetar. Det betyder jättemycket!
Flera barn har redan skrivit och tackat för att de fick åka på
läger och hoppas att det kan bli verklighet nästa sommar igen.

”Neka inte den
behövande din hjälp!”
Bror Hansson, som var med och byggde upp stora delar av
Erikshjälpens verksamhet i Lund och Genarp, och som varit
en tydlig profi l i Second Hand verksamheten där, avled i augusti
vid en ålder av 94 år. Han brann för att hjälpa människor
och han arbetade in i det sista.
Över hundra hjälpsändningar till befolkningen i den polska
staden Krakow genomförde Bror Hansson också under några
mycket intensiva år på 80-talet. Något som renderade honom
ett hedersmedborgarskap i staden. Han fi ck också den polska
statens förtjänstmedalj och ett personligt tack från dåvarande
påven Johannes Paulus II. Men för Bror Hansson var det
människorna, inte medaljerna, som utgjorde drivkraften.
– Den bästa belöningen är när man ser resultatet av det
…hellre en gåva till barnen!
– När jag skulle få en gåva från min arbetsgivare efter 25 år i
tjänst bad jag att istället få skänka det avsatta beloppet till
Erikshjälpen. Det vanliga är väl annars att man får ett konstverk,
en klocka eller något annat. Min personalchef hade
aldrig fått någon sådan fråga förut men han var välvillig och
ordnade med det praktiska.
arbete man gjort. Att folk
faktiskt blivit hjälpta, sade
han i en större intervju i
Erikshjälpens tidning inför
sin nittioårsdag.
Han berättade då också
om de ord som hans mor Guthilda en gång sade när Bror som
barn vägrade gå över till grannarna med lite mat.
”Det kommer alltid att fi nnas människor i ditt liv som du
får hjälpa”. De orden blev något av en ledstjärna för Bror
Hansson.
Under oktober månad hålls en minneshögtid för Bror
Hansson i Mariadomen i Krakow.
Det berättar en av Erikshjälpens många gåvogivare som här
vill vara anonym men ändå ge idén vidare till andra som
kanske också gärna avstår presenter för egen del. Kanske
också något för personalchefer vid företag och förvaltningar
att kunna erbjuda som alternativ vid pensionsavgångar och
jubileer?

”Vi vill hjälpa folket att

lyfta blicken igen”
Det har gått två och ett halvt år sedan Kerstin
och Stig Lennart Rosén flyttade till Laos som
ansvariga för Erikshjälpens insatser i landet,
efter Birgitta och Royne Edberg. Laos är idag
det enda land i världen där Erikshjälpen har egen personal
anställd. Det vanligaste är annars att insatser och projekt
bedrivs i samarbete med lokala organisationer, något som inte
finns i Laos.
I februari flyttade makarna Rosén vidare upp till den lilla
byn Boun Tai nära kinesiska gränsen. Hit tar det tjugo timmar
att köra med bil på guppiga vägar från huvudstaden, om man
inte stannar och tar någon paus vill säga.
– Boun Tai har 1 500 invånare och är vackert beläget med
berg på alla sidor. Fem mil är det till Kina och var tredje invånare
i byn är kines, säger Stig Lennart och berättar att det i
övrigt finns flera minoritetsgrupper representerade i området.
– I de sex byar vi nu arbetar finns tre olika folkgrupper,
akha, hmong och yang. Alla har olika språk och vi använder
oss av tolkar för att förstå och själva göra oss förstådda.
Att flytta från huvudstaden upp till den avlägsna lilla byn
var först, berättar Kerstin, en omvälvande upplevelse.
– Det kändes verkligen som världens ände. Nu har vi vant
oss. Vi har också fått tillgång till Internet och skypetelefoni
via satellit. Det hjälper till att krympa avståndet till omvärlden.
Att våra barn varit och hälsat på gör också sitt till. Det
känns bra att de vet hur det är att leva och bo här.
Ett litet rött tegelhus har blivit makarna Roséns hem i byn.
Härifrån är det femtio meter ned till marknaden. Och det
gäller att vara uppe med tuppen om man ska ha chans att få
köpa en bit vattenbuffel, det enda kött som vanligen finns att
tillgå här.
– Klockan sex på morgonen är det mesta sålt. Då är man
glad om man fått tag på en bit. Men köttet är segt och behöver
koka några timmar för att bli ätbart. I övrigt äter vi mest
vitkål och så olika grönsaker på både längden och tvären,
skrattar Kerstin som köper ris och konserver när de ibland
besöker närmaste stad som ligger fem timmar bort.
Men situationen för många av de människor som lever i
byarna runt Boun Tai är långt mycket värre än så. Matbristen
är stor och undernäringen utbredd. Folket bedriver jordbruk
men skördarna räcker bara några månader. Ris och salt är
huvudsaklig föda men man äter också det som skogen erbjuder
i form av rötter, svampar och andra växter.
– Många människor i byarna är sjuka. Det är tbc, mask,
diarré och mycket annat. Hygienen är undermålig och toaletter
saknas. Djur och människor lever tillsammans och gör sina
behov runt bostaden. Det blir ju väldigt smutsigt eftersom
husen har jordgolv och alla går barfota.
Kerstin och Stig Lennart har nu byggt upp ett litet arbetsteam
som spenderar mycket tid i byarna. Initialt handlar det mesta
om att skapa relationer och bygga förtroenden för att få höra
vad befolkningen själva tänker om sin framtid och tycker sig
behöva för byns överlevnad och utveckling.
– Först när vi vet det kan vi börja motivera till en förvandlingsprocess.
Det är inte vi som ska komma utifrån och
skapa utveckling. Det måste folket göra själva om det ska bli
bestående resultat, säger Kerstin och fortsätter;

– Vi kan aldrig komma in som experter som ska tala om för
folk vad de ska göra. Vi vill lyssna. Lyssna och förstå vad folket
själva ser för möjligheter. Det måste alltid vara basen.
Tre av byarna man arbetar i har tidigare fått hjälp från annat
håll. Där upplever Roséns att det spridit sig något av en ”ge
oss”-mentalitet. Därför är man nu väldigt tydliga med att det
som nu sker handlar om samarbete och att alla parter bidrar
med sina resurser och sitt kunnande. För att i byarna förklara
hur man vill jobba spelar Roséns ibland upp en liten sketch
om en turist som kommer på besök till byn. När turisten ska
över ån vill en man bära honom över vattnet men det blir både
tungt och svårt. Mitt i ån ställer mannen ned turisten för att
tänka till på om det kanske går att göra på annan sätt. Han tar
så turisten i handen och leder honom genom vattnet. Nu har
turisten lärt sig var man kan korsa ån och kan själv göra det
igen, utan hjälp, och också leda sina vänner över.

Nu i dagarna skrivs en handlingsplan för vad som ska göras
i de sex byarna under de kommande åren. Allt baserat på
folkets egna upplevda behov inom områdena hälsa, utbildning
och jordbruk.
– Vi känner att det finns en stor öppenhet. ”Kom och lär
oss att överleva” vädjade man från en hmongby där man upplevt
att många djur dött och att människor bara blev mer och
mer sjuka, berättar Stig Lennart.
I samtliga sex byar finns redan någon form av skola i enkla
byggnader av strå och halm. Undervisningen är oftast bara
tvåårig och material saknas helt. I bästa fall finns en gammal
svart tavla.
– Hopplösheten är utbredd. De flesta saknar helt drömmar
och tankar om framtiden eftersom all energi går åt till att
klara den dagliga överlevnaden. Genom stöd och hjälp hoppas
vi få folket att orka lyfta blicken igen och se möjligheterna,
fortsätter Kerstin som avslöjar att det redan i höst kommer
att bedrivas lärarträning på skolorna och att toaletter ska
börja introduceras. Vattenförsörjningen tittar man också på
och önskemål finns om mer hållbara rör av cement istället för
de jordvallar som hittills grävts för att leda fram vattnet. De
eroderar lätt bort och får vattenmassorna på avvägar.
Fem år har Erikshjälpen fått av de laotiska myndigheterna
för att arbeta i byarna runt Boun Tai.
– Vi vill bygga vidare på de tillgångar som redan finns
i byarna, avslutar Kerstin som redan börjat märka en ökad
nyfikenhet och vilja till samarbete hos byborna.

Ebeneezer Academy är en skola mitt i Jaigaons hjärta i norra
Indien. Här finns upp till klass tio. I klass nio går Sabina
Jasmin. Hon är fjorton år gammal och har gått på skolan
i snart två år.
Idag är Sabinas mamma och två småsyskon på besök. Det
har blivit tid för Sabinas yngre syskon att också söka in till
skolan. Idag går de på den skola som Sabina gick på tidigare.
Jag sätter mig hos Sabina, hennes mamma, lillasyster och
lillebror på skolgården och pratar en stund. Runtomkring oss
rusar barn runt och leker. Några spelar ”chonkey”. En ståltråd
har trasslats ihop till en liten boll som man kickar som vi
kickar fotboll. Andra sitter och pratar i skuggan under träden.
Det är liv och rörelse på skolgården. Barnen verkar trivas.
Många bär säkert på drömmar om framtiden. Alla kommer
inte ha lika lätt att förverkliga dem.
Ifjol blev Sabina bortlovad till en man dubbelt så gammal
som hon själv. Mannen som Sabina ska gifta sig med är en
bekant till hennes pappa. Det var Sabinas pappa som fattade
beslutet.
Jag frågar hur det hela gick till och Sabina berättar;
”Han vill ha dig”, sa pappa till mig en dag, ”och då måste
du göra som jag säger”.
Att Sabina känner både sorg och frustration är tydligt.
Jag förstår henne. Hon har så många egna drömmar men vill
samtidigt inte göra sin pappa besviken.
Sabina bor idag med sina småsyskon och sin mamma. Pappan
är omgift sedan fyra år tillbaka och har en ny fru i New
Delhi där han arbetar som byggnadskonstruktör. Sabina och
hennes syskon bodde först med pappan och hans nya fru men
valde sedan att flytta till sin mamma istället.
– Pappas nya fru behandlade inte oss väl. Det var därför
–Jag vill inte gifta mig än!
vi valde att flytta tillbaka till mamma. Hon behöver oss här
hemma, säger Sabina.
Jag förstår att det som hänt tagit Sabina hårt. Samtidigt ser
jag en stark och målmedveten flicka som vet vad hon vill. Det
går bra för Sabina i skolan. Hon jobbar hårt både med skolarbetet
och hemma. Hon tar hand om sina syskon och hjälper
sin mamma med sysslorna hemma när mamman arbetar.
I skolan tycker Sabina bäst om datakunskap. Men hon
älskar också att dansa. Att få en bra utbildning tycker både
Sabina och hennes mamma är viktigt. Sabinas mamma fick
aldrig chansen att lära sig läsa och skriva. Sabinas dröm är att
en dag kunna bli läkare.

Trots att hon ännu bara är fjorton år tar Sabina redan ansvar
som en vuxen. Jag jämför våra liv. Tänker tillbaka på när jag
själv var fjorton år. Det får mig nästan att rysa.
Vi får en fin kontakt, Sabina och jag, och jag får följa med
familjen hem efter skolan. Det tar en kvart med rikshan, en
cykeltaxi. Sabinas mamma firar besöket med att köpa lite
vindruvor och apelsiner på marknaden på vägen hem.
Sista biten till byn där Sabina bor går vi för att jag ska få
se på omgivningen. Här är det vanligt att flera familjer bor
på samma gård. Sabina och hennes familj delar gård med en
moster och hennes familj.
Huset består, som de flesta hus här, av bambuväggar och
plåttak. Vi sitter och pratar medan Sabinas mamma sätter
fram maten. Allt görs fint som till en riktig högtid. Jag känner
mig väldigt speciell och mycket välkommen. Vi fortsätter
prata. När giftermålet kommer på tal blir Sabina upprörd.
– Jag vill inte gifta mig. Jag vill kunna utbilda mig och bli
något. Jag vill få bestämma själv över mitt liv och hur jag ska
leva. Dessutom behövs jag här hemma. Jag vill finnas här för
mamma och mina syskon, säger Sabina bestämt.
Sabina är starkt emot det planerade äktenskapet. Det är
hennes mamma också. Deras högsta önskan är att Sabina ska
få slippa gifta sig med den äldre mannen.
– Pappa svek oss när han lämnade oss. Han ska inte få göra
det en gång till.
Sabina älskar sin pappa men tycker inte att det stundande
giftermålet är rättvist. Att unga flickor gifts bort på det här
sättet är inte ovanligt i området. För många ses det, tvärtom,
som en naturlig lott i livet.
Kanske är det därför Sabinas reaktion känns så annorlunda
och kraftfull. Hon har en stark vilja. Det hörs på hennes ord
och det märks på hennes sätt.
– Jag har släkt i Calcutta och i New Delhi. Jag brukar
drömma om att jag skulle kunna få komma dit en dag för att
utbilda mig och få en bra arbete.
Att höra Sabinas målmedvetenhet och starka vilja att bli
något kändes stort. Hon ville inte bara acceptera sin lott. Hon
ville vidare.
När vi suttit och pratat en god stund var det dags för mig
att lämna byn. Kameran åkte fram för att föreviga vårt möte.
Då gick Sabina och hennes mamma för att ta på sig sina allra
finaste kläder. Så här efteråt när jag tänker på Sabina ser jag
en smart tjej rustad med en vilja som skulle kunna ta henne
långt i livet, mycket långt.

”Här är jag som alla andra”
– I morse sa ledarna att om vi inte städar våra rum bättre så
blir det inget läger nästa år! Då sprang vi och städade direkt.
Såklart.
Anthonio Axelsson Canay är tio år och kommer från Norrtälje.
Han sitter insvept i en handduk och dinglar med benen
från verandaräcket. Egentligen var han på väg upp för att byta
om efter dagens fjärde dopp, men när han hörde att de andra
barnen pratade om lägret ville han också vara med.
– Det här är det bästa på hela sommaren, fortsätter han. Vi
får nästan bara göra kul saker. Jag vill åka hit igen och igen!
Tjugoåtta barn från hela Sverige kom i år till Sandika
barnkoloni för att ha en rolig lägervecka ihop. Gemensamt för
dem är att alla har någon form av blödarsjuka. Sandika barnkoloni
ligger i Roslagen, i östra Uppland, alldeles vid vattnet.
Här fi nns möjlighet till allt från bad, båtturer och gäddfi ske
till pingis, badminton och brottningsmatcher på gräsmattan.
Tanken med lägret är precis som med andra sommarkollon att
barnen ska ha roligt, men också att de ska få lära känna andra
barn i samma situation och se att de inte är ensamma om sin
ovanliga sjukdom.
– Det här var kanske den fi naste veckan på sommaren,
jag längtade till Sandika hela året, berättar Poya Nobari, 24
år, från Linköping, som är en av lägrets sex ungdomsledare.
Här var jag inte ”den speciella”, fortsätter han, utan en bland
alla andra. Jag var inte konstig och den enda som fanns. Den
känslan vill jag ge tillbaka till barnen.
Poya var själv svårt blödarsjuk som liten, men tar idag bara
medicin någon gång i månaden. Utöver upptåg och tävlingar
vill han visa barnen att man trots blödarsjukan kan leva som
vilken vanlig ung kille som helst.
Lägerdeltagarna är mellan åtta och sexton år. Men den
stora ålderskillnaden mellan de äldsta och de yngsta är i Sandika
inte ett problem. Lägret präglas istället tydligt av att de
äldre tar hand om de yngre.

– Vi har en ovanligt bra sammanhållning – det som vanligtvis
innebär ett utanförskap ger här en gemenskap över åldersgränserna,
säger Poya.
På plats fi nns sedan många år tillbaka också syster Gunilla
Klemenz från Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm.
En viktig aspekt av lägret är att barnen ska lära sig att ta sin
medicin själva, för att inte vara beroende av sina föräldrar
eller sjukvården. Inne hos Gunilla får barnen stickträna men
också prata om sin medicin. En del tar chansen att för första
gången våga injicera själva, andra kan sedan länge. Oavsett så
tas all medicin i Gunillas rum.
– Jag fi nns med för att lägret ska kunna hållas under trygga
former. Det är en säkerhet för föräldrarna att jag fi nns här,
inte bara för medicinen, utan också för myggbett och magont.
Men det är så viktigt att barnen får komma iväg och våga göra
saker på egen hand, därför är lägret så betydelsefullt. Det
överbeskyddande som många blödarsjuka barn utsätts för blir
lätt till en större sjukdom.
Ute vid verandan är barnen överrens om att de vuxna tjatar
lite för mycket på dem ibland, men Gunilla brukar vara bra.
– Varje gång vi är här så pratar vi med Gunilla. Jag var inne
hos henne idag och hon säger smarta saker och hjälper en,
berättar Ville Hafström, nio år, från Stockholm.
– Och så har vi fått pröva att sticka i en gummiarm, fyller
Anthonio i. Det var första gången jag tänkte på att jag var sjuk
på hela dagen. Fast oj, nu måste vi gå, för nu börjar ju snart
pingisfi nalen.

Hallå där
– Jag tycker det är underbart att träffa många, nya och unika
människor och att få jobba för ett bra ändamål. Så jobbet
passade mig perfekt. Min kusin Martin var också med i teamet
och vi jobbar jättebra ihop.
– Att vara ute med Ung fadder är i sig är en höjdpunkt. Helheten
är asbra! Att bli hembjuden på natt-thé, alla människor,
spela lite gitarr och jobba för en bra sak.
– Kul att träffa er! Och fortsätta vara med och ge – ditt bidrag
gör skillnad!

Foto: Håkan Flank
Ställ upp i årets största insamlingsfest
- Anmäl dig till riksinsamlingsdagen för Världens Barn 2008!
blerat sig som årets stora insamlingsfest i Sverige. Förra
året var vi över 30 000 entusiastiska insamlare som ställde
upp i landets 290 kommuner.
Nu går festen vidare! Årets riksinsamling för Världens
Barn kommer att uppmärksammas av Sveriges Radio och
Sveriges Television innan den kulminerar lördagen den 11
oktober i direkt anslutning till två helkvällars TV-evenemang
för Världens Barn i Sveriges Television. Den dagen
går vi man ur huse för att förbättra livsvillkoren för barn
runt om i världen och för att sätta nytt svenskt rekord i frivilligmobilisering!
Vi vet sedan tidigare riksinsamlingsdagar att människors
generositet och vilja att bidra med gåvor till en bättre framtid
för världens barn är oerhört stor.
Inför årets stora insamlingsfest ställer vi målet att bli
minst 35 000 frivilliga bössinsamlare spridda på gator, torg
och i bostadsområden runt om i Sveriges samtliga kom-
muner. Vi vet att våra organisationers frivilligarbetare,
medlemmar, faddrar och gåvogivare står för ett starkt och
äkta engagemang. Vi vet att vi tillsammans åstadkommer
stordåd för världens barn. Vi vet att vi kan sätta nya rekord
i frivilligmobilisering och insamlingsresultat. Och framför
allt vet vi att vi kommer att få ett par fantastiskt roliga timmar
tillsammans!
Därför inbjuder vi – Radiohjälpen och femton ideella organisationer
- dig som läser detta upprop att delta i årets
stora insamlingsfest: Riksinsamlingen för Världens Barn.
Nog har du möjlighet att satsa en timme eller två av din tid
för att stärka barnens rätt till utbildning, hälsa och en värdig
framtid?! Anmäl dig till Världens Barns riksinsamling den
11 oktober!
Ställ upp i årets största insamlingsfest
– Anmäl dig redan idag!
Clowner utan Gränser Kooperation Utan Gränser Rädda Barnen
Diakonia
Lions
Svenska kyrkan
Erikshjälpen
Läkarmissionen
Svenska Röda Korset
Individuell Människohjälp Plan Sverige
UNICEF Sverige
IOGT-NTO-rörelsen
KFUK-KFUM
Radiohjälpen
Vi-skogen
För ytterligare information besök svt.se/radiohjalpen
Jag vill delta i Riksinsamlingsdagen för Världens Barn den 11 oktober!
Namn .............................................................................................................................................................................................................
Adress ...........................................................................................................................................................................................................
Postnummer............................... ..........................................Ort .................................................................................................
Telefonnummer ...............................................................Mobil ........................................................................................
E-post ..........................................................................................................................................................................................................
Ange också i vilken
kommun du är bosatt ........................................................................................................................................................
Fyll i och skicka in anmälningstalongen redan idag!
Erikshjälpen
Att: Rosemarie Engblom
Box 1
57015 Holsbybrunn
porto

Bok- och fi lmrecensioner

Till Afrika
på en förmiddag

Rekordförsäljning på
invigningen i Göteborg
Andra lördagen i september invigdes Erikshjälpen Second
Hand i Göteborg. Butiken är ett samarbete mellan Erikshjälpen
och Göteborgs Räddningsmission. Nära 1500 personer
besökte butiken under den soliga invigningsdagen. Om man
tar i beaktning att butiken har en yta på samma tal – 1500
kvm – så förstår man att den var välfylld.
– Det var en underbar höstdag, först kom solen och sedan
kom kunderna. Det är kunderna och gåvogivarna som gör
butiken. Utan dem är vi ingenting, menar butiksföreståndare
Sirpa Jarshild.
– Från den 28 juni, när vi började med arbetet med den
nya butiken, och fram till invigningen har vi varit så imponerade
av alla fina saker vi fått in till butiken. Göteborgs
Räddningsmission och Erikshjälpen tillsammans blir ett starkt
En skola har flyttats
Som ett pussel, eller som en legomodell. Så ser det ut när
skolan på ön Char Chowmoho monteras ned och flyttas. Som
ett litet paket, på en flotte, flyter den bort på Jamunafloden,
till en ö som inte drabbats lika hårt av översvämningen.
Varje år kommer översvämningen. Monsunregnen och
smältvattnet från Himalaya rinner ner i Jamunafloden och
den svämmar över, bryter sig in på öarna och blir en fara för
hem och för liv. Många minns säkert fjolårets översvämning
som var ovanligt kraftig och berövade många människor livet.
Även i år har flera öar evakuerats och vattnet har ännu inte
börjat sjunka undan. En skola har fått flyttas, kanske blir det
fler.
I Jamunafloden i norra Bangladesh finns sandöar som
ändrar form allteftersom vattnet tär eller bygger på dem.
Erikshjälpen och Ung fadder var med för att för första gången
bygga skolor på tio av dessa öar. Det är nu två år sedan och i
fjol fick tre skolor flyttas undan vattnet.
varumärke och det finns en tillit till oss. Många gåvogivare
besökte också invigningen för att se vilket pris som satts på
det de skänkt.
Vid öppningen av butiken invigningstalade André
Yanogo från Burkina Faso. Han representerade organisationen
CREDO som är Erikshjälpens samarbetspartner i
Burkina Faso. CREDO:s projekt är ett av de projekt som får
stöd genom överskottet från second handbutikerna. Och han
talade framför en splitter ny entré som blev klar torsdagen
innan invigningen. Innan dess fanns där ingen dörr.
– Vi hade verkligen fjärilar i magen, men den var värd att
vänta på. Den blev jättefin, säger Sirpa.
Försäljningen under invigningsdagen toppade resultaten
för invigningar av Erikshjälpen Second Hand. Men det finns
gott om fina saker på lagret för att fylla upp butiken igen inför
kommande öppningstillfällen, försäkrar Sirpa.
Skolan på ön Char Chowmoho låg förra året på säkert
avstånd från floden. Nu har vattenmassorna kommit närmare
varför skolan monteras ned. Den ska flyttas till fastare och
säkrare mark. Under tiden fortsätter undervisningen temporärt
på en ö i närheten.

är en både underhållande och imponerande
bok. Den visar stickdesigner Birgitta Forslunds
kläder i stickat och virkat med en oemotståndlig
retrokänsla. Inspirationen har hon hämtat
från modemagasin från 40-, 50- och 60-talet.
Fångat skapelserna i tidstypiska bilder har Åsa
Dahlgren, fotograf som under fl era år medverkat
i Erikshjälpens tidning, gjort. Detta är en bok
som med glimten i ögat tydligt fl irtar mot den
second hand- och vintagetrend som bara verkar
bli starkare. Utges på bokförlaget Max Ström.
Öppnar i november!
Välkommen!

Erikshjälpen på
Göteborgs Kulturkalas
Redan innan invigningen tjuvstartade Erikshjälpen Second
Hand i Göteborg genom att fi nnas med på Göteborgs Kulturkalas
den 12 till 17 augusti.
Som en av aktiviteterna i Göteborgs Kulturkalas samarbetade
Erikshjälpen, Göteborgs stad, Global Forum och Universeum
i en monter som hette ”Leve Klotet”. Montern, som kunde
besökas i Bältesspännarparken, hade som syfte att lyfta upp
klimatfrågan. Det diskuterades hållbar utveckling, alternativa
färdmedel i staden och återvinning som ju är just vad second
hand innebär.
– Vi vill visa ungdomar att second hand är en guldgruva.
Här kan man hitta mycket bra saker som kan återanvändas,
säger Sirpa Jarshild, butiksföreståndare i den nya butiken.
I ”Eriks Garderob” kunde kalasbesökarna byta till sig
kläder och accessoarer mot det de själva hade på sig eller med
sig. Det pågick även en tävling där besökarna kunde skapa
sina egen accessoarer med material från Erikshjälpen Second
Hand. De vinnande bidragen ställdes även ut i butiken under
invigningen.

Mer än man
ur huse på
nyinvigning
När ägarna till den gamla lanthandeln som inhyst butiken
sedan 1994 sålde huset fi ck Idalaboden fl ytta. Det tog ett tag
innan man hittade den vackra tvåvåningsvillan från 1920-talet
på Hallenvägen.
– Damen som tidigare bott i huset, men som nu gått bort,
hade en lång historia som ”Erikshjälpare” och tack vare det
fi ck vi hyra huset. Vi är jätteglada för våra nya lokaler, säger
Maj-Britt Andersson, en av dem som arbetar i butiken.
Det har blivit mer plats i den nya butiken och den ovanliga
lokalen sätter sin alldeles unika prägel.
– Vi vill skapa en hemtrevlig och mysig miljö. Det handlar inte
bara om att få in pengar utan även mycket om det sociala, om
att komma hit på en förmiddagskopp, säger Maj-Britt.
Butiken började i liten skala i den gamla lanthandeln med
en handfull personal. I och med fl ytten har verksamheten
vuxit. Idag arbetar ett tjugotal personer här. Men man vill
hålla kvar enkelheten och låta glädjen att arbeta tillsammans
vara det avgörande.
– Glädjen är vår drivfjäder, säger Maj-Britt.
Det är inte bara lokalen som gör butiken ovanlig utan även
sortimentet. I Idalaboden kan man nämligen även köpa hembakt
bröd och frukt, grönt, sylt och marmelader efter säsong.
Allt är skänkt.
– Vi tänkte att allt som går att äta tilltalar, berättar Maj-Britt.
Och kunderna under invigningsdagen verkade nöjda över att
både kunna fynda trasmattor och sprättägg i samma butik.

Mer än man
ur huse på
nyinvigning
När ägarna till den gamla lanthandeln som inhyst butiken
sedan 1994 sålde huset fi ck Idalaboden fl ytta. Det tog ett tag
innan man hittade den vackra tvåvåningsvillan från 1920-talet
på Hallenvägen.
– Damen som tidigare bott i huset, men som nu gått bort,
hade en lång historia som ”Erikshjälpare” och tack vare det
fi ck vi hyra huset. Vi är jätteglada för våra nya lokaler, säger
Maj-Britt Andersson, en av dem som arbetar i butiken.
Det har blivit mer plats i den nya butiken och den ovanliga
lokalen sätter sin alldeles unika prägel.
– Vi vill skapa en hemtrevlig och mysig miljö. Det handlar inte
bara om att få in pengar utan även mycket om det sociala, om
att komma hit på en förmiddagskopp, säger Maj-Britt.
Butiken började i liten skala i den gamla lanthandeln med
en handfull personal. I och med fl ytten har verksamheten
vuxit. Idag arbetar ett tjugotal personer här. Men man vill
hålla kvar enkelheten och låta glädjen att arbeta tillsammans
vara det avgörande.
– Glädjen är vår drivfjäder, säger Maj-Britt.
Det är inte bara lokalen som gör butiken ovanlig utan även
sortimentet. I Idalaboden kan man nämligen även köpa hembakt
bröd och frukt, grönt, sylt och marmelader efter säsong.
Allt är skänkt.
– Vi tänkte att allt som går att äta tilltalar, berättar Maj-Britt.
Och kunderna under invigningsdagen verkade nöjda över att
både kunna fynda trasmattor och sprättägg i samma butik.

Kort som gör nytta i glädje och sorg
arbetar dagligen med registrering av Erikshjälpens
så kallade minnes- och högtidssgåvor. Hon är också något
av ansiktet utåt då hon sitter i växel och reception på
i Holsbybrunn.
– Vid både uppvaktningar
och begravningar väljer fl er
och fl er att, istället för att fi ra
eller hedra någon med en
blomma, skänka en gåva till
någon annan som behöver
hjälp. Det tycker jag är ett
fi nt sätt att minnas eller
gratulera någon på.
– Det är lätt. Det belopp du vill skänka sätter du in på
Erikshjälpens plusgirokonto 90 09 28-3. Du märker inbetalningskortet
med antingen ”Högtidskort” eller ”Minneskort”,
namnet på jubilaren eller den avlidne samt den adress som
kortet ska skickas till.
– Du kan också gå in på www.erikshjalpen.se och klicka på
”Minnes- och Högtidsgåvor”. Där fi nns tydliga instruktioner
för hur du beställer över Internet. Vill du ha personlig service
är du alltid välkommen att ringa på 0383-46 74 50 så hjälper
jag dig!
– Väljer du att sända in din beställning via Erikshjälpens
hemsida så får du en bekräftelse via mejl. Du får också ett
inbetalningskort med korrekt ocr-nummer hemskickat så att
din gåva kommer rätt.
– Många väljer att stödja vårt ko-projekt där fattiga familjer
i Indien får en egen ko. Det är en bra form av hjälp till självhjälp.
Andra väljer att förse barn med solfångare så att de kan
läsa sina läxor på kvällen och på så sätt klara sin skolgång
bättre. Jag rekommenderar alltid att man går in på vår hemsida
och läser mer om de olika projekt som man kan ge sitt stöd till.
Till minne
Till minne
Till minne
Till minne

–Bli solfångare du också!
Jönköpings hockeyhjältar i HV71 fortsätter
att stödja Erikshjälpens verksamhet.
Denna säsong är det ljus det handlar om.
I många soliga länder där Erikshjälpen
arbetar kan skolbarn inte läsa sina läxor
efter mörkrets inbrott. Familjerna saknar
elljus. Genom att förse både familjer och
skolor med solfångare och solpaneler
får problemet en lösning. Skolorna kan
bedriva undervisning även kvällstid och
hela familjerna, inte enbart de läxläsande
barnen, får lampor som på ett miljövänligt
sätt sprider ljus.
Stefan Liv och Johan Davidsson är två
av spelarna i HV71 som nu ställer upp
bakom satsningen. För hundra kronor
BLI
SOL
FÅNGARE
DU OCKSÅ!
I många soliga länder kan skolbarn inte läsa sina läxor efter mörkrets inbrott.
De saknar nämligen elljus! Därför är solfångare en utmärkt lösning. För 100:hjälper
du ett skolbarn att få en egen solenergilampa som håller i hela 10 år.
Hjälp Erikshjälpen att bidra till ökad kunskap hos barn i fattiga länder.
i ett givande samarbete med
Skicka ditt bidrag 100:-
SMS:a SOL till 72550
eller bli Månadsgivare!
får ett barn ljusare framtid. Vill du också
vara med? Bli Månadsgivare och betala
100:– per månad eller ge en engångsgåva.
Vill du som företagare eller privatperson
teckna dig för ett större åtagande, ring
Erikshjälpen på tel 0383-46 74 50. Du
kan också gå in och läsa mer och ge ditt
bidrag på www.erikshjalpen.se.