På väg mot en mer hälsofrämjande hälso - Statens folkhälsoinstitut

På väg mot en mer 

hälsofrämjande hälsooch 

sjukvård 

Sammanfattning av utredningsunderlag, proposition, 

riksdagsbeslut, indikatorförslag och exempel på 

tillämpning 

statens folkhälsoinstitut 

www.fhi.se

På väg mot en mer 

hälsofrämjande hälsooch 

sjukvård 

Sammanfattning av utredningsunderlag, proposition, 

riksdagsbeslut, indikatorförslag och exempel på 

tillämpning 

statens folkhälsoinstitut 

www.fhi.se

© statens folkhälsoinstitut r 2004:33 

issn: 1651-8624 

isbn: 91-7257-295-7 

omslagsfotografi: photos.com 

tryck: sandvikens tryckeri, sandviken, 2004

Innehåll 

Förord ______________________________________________________________ 7 

Sammanfattning ______________________________________________________ 9 

Hälso- och sjukvårdens roll för hälsan ____________________________________ 9 

1. Stödja en positiv hälsoutveckling hos individer och grupper __________________ 9 

2. Stödja en jämlik hälsoutveckling i befolkningen __________________________ 10 

3. Använda hälsoorientering som strategi för en effektivare hälso- och sjukvård ____ 11 

Summary ____________________________________________________________ 13 

1. Support positive health trends in individuals and groups ____________________ 13 

2. Support equitable health development in the population __________________ 14 

3. Use health orientation as a strategy for providing more effective healthcare. ____ 15 

Utgångspunkter och omvärldsanalys ____________________________________ 17 

Hälso- och sjukvårdslagen ______________________________________________ 17 

Hälso- och sjukvårdens roll för hälsan ____________________________________ 17 

Nygammal kunskap om ömsesidiga samband ____________________________ 18 

Begrepp och perspektiv ________________________________________________ 19 

Hälsobegreppet ______________________________________________________ 19 

Sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande ______________________________ 22 

Faktorer som bidrar till sjukdom ________________________________________ 22 

Faktorer som bidrar till hälsa __________________________________________ 23 

Syntes av två dimensioner ____________________________________________ 23 

Hur mäter man hälsa? ________________________________________________ 25 

Behöver man mäta hälsoeffekter? ______________________________________ 26 

Påverkar hälsomätningar vår referensram?________________________________ 27 

Individ- och befolkningsperspektiv ______________________________________ 28 

Arenaperspektiv ______________________________________________________ 30

4 på väg mot en mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård 

En hälso- och sjukvård som främjar hälsan ________________________________ 31 

Vård som möten mellan människor ______________________________________ 31 

Hälso- och sjukvårdens insatser för att främja hälsa ________________________ 31 

I det dagliga arbetet stärka patientens hälsoutveckling ______________________ 31 

Hälso- och sjukvårdens stöd till anhöriga/närstående ________________________ 33 

Hälso- och sjukvårdens insatser för sjukdomsprevention ______________________ 33 

Hälso- och sjukvården som föredöme för den hälsofrämjande arbetsplatsen – 

egna personalens hälsa ______________________________________________ 36 

Hälso- och sjukvården som kunskapsförmedlare __________________________ 36 

Samhällsmedicin/folkhälsovetenskap som strategisk resurs __________________ 37 

Olika strategiska roller ______________________________________________ 38 

Regionala metod- och kunskapscentra __________________________________ 39 

Samhällsmedicinens/folkhälsovetenskapens möjligheter i sammandrag__________ 39 

En internationell modell: Health Promoting Hospitals ______________________ 39 

Hälsoorientering som en strategi för en effektivare hälso- och sjukvård ________ 40 

En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård: från utredning till nationella mål ____ 43 

Nationella folkhälsokommittén ________________________________________ 43 

Regeringens proposition ______________________________________________ 44 

Riksdagsbeslut______________________________________________________ 44 

Sammanfattningar av nationella dokument ________________________________ 45 

Om Nationella folkhälsokommitténs (SOU 200:91) förslag __________________ 45 

Samverkan ________________________________________________________ 45 

Hälsoinriktat arbete ________________________________________________ 46 

Om Målområde 6 i regeringens proposition: en mer hälsofrämjande hälsooch 

sjukvård (prop. 2002/03:35) ________________________________________ 47 

Nyckelroll ________________________________________________________ 47 

Skydda sårbara grupper ______________________________________________ 48 

Om Målområde 6 i Socialutskottets betänkande 2002/03:SOU och 

riksdagens beslut ____________________________________________________ 48 

Indikatorer för en mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård __________________ 49

på väg mot en mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård 5 

En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård Landstingets i Östergötland 

handlingsplan 2003–2010 ______________________________________________ 51 

Bakgrund ____________________________________________________________ 51 

A) Landstinget som aktör i det länsgemensamma arbetet ____________________ 51 

B) Landstinget som självständig aktör ____________________________________ 52 

Kompetensutveckling – en grundförutsättning ____________________________ 52 

B1) Styrprocessen ____________________________________________________ 52 

Att använda hälsoorientering som en strategi för en effektivare hälsooch 

sjukvård ______________________________________________________ 52 

B2) Verksamheten ____________________________________________________ 54 

Stödja en positiv hälsoutveckling hos individer och grupper____________________ 54 

B3) Arbetsgivaransvaret ________________________________________________ 55 

Att främja en positiv hälsoutveckling hos den egna personalen. ________________ 55 

Referenser __________________________________________________________ 57

Förord 

Statens folkhälsoinstituts huvuduppdrag är att förbättra folkhälsan. Särskilda insatser görs 

för att utveckla de preciserade målområden som riksdagen fastställt. Insatser som bidrar 

till idéutveckling och vidgade synsätt kring hälso- och sjukvårdens hälsofrämjande roll är 

en del av detta uppdrag. Rapporten redovisar begrepp och perspektiv kring hälsa och 

hälsofrämjande och illustrerar med en rad vetenskapliga studier hälso- och sjukvårdens 

potential att främja hälsan. 

Rapporten sammanfattar och uppdaterar rapporten ”En hälsoinriktad hälso- och sjukvård” 

som Arbetsgruppen för analys av hälso- och sjukvårdens roll för folkhälsan lämnade till 

Nationella folkhälsokommittén inför dess slutbetänkande. Arbetsgruppen bestod av Lars 

Weinehall, Margareta Albinsson, Lars Himmelmann, Margareta Kristenson, Bosse 

Pettersson, Douglas Skalin, Ingrid Ström och Lillemor Cedergren. Det är Lars Weinehall 

och Margareta Kristenson som sammanfattat och uppdaterat innehållet. 

Dessutom beskriver rapporten kortfattat processen från Folkhälsokommitténs förslag 

kring hälso- och sjukvårdens hälsofrämjande roll, via regeringsproposition, riksdagsbeslut 

och indikatorförslag. Den sammanställningen svarar Sara Sjölund för. Slutligen ges ett 

exempel på tillämpning genom en sammanfattning av ett policybeslut i ett landsting. För 

den sammanfattningen svarar Margareta Kristenson. 

Rapporten är inte utformad för att vara metodhandbok i hälsofrämjandets praktik. 

Avsikten är i stället att stimulera till en bred diskussion kring värdet av en 

perspektivförskjutning mot en helhetssyn på människors problem och en övergång till ett 

mer hälsofrämjande och förebyggande arbetssätt. 

Stockholm i oktober 2004 

Gunnar Ågren 

Generaldirektör 

på väg mot en mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård 7

Sammanfattning 

I april 2003 beslutade Sveriges riksdag om nya nationella mål för folkhälsan. Ett av 11 

målområden (nr 6) heter ”En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård”. Denna rapport ger 

en sammanfattning av underlagsarbetena inför detta beslut. Den inleds med en sammanfattning 

av det underlag som en arbetsgrupp inom Nationella folkhälsokommittén utarbetade 

inför kommitténs diskussion kring hälso- och sjukvårdens roll för folkhälsan och 

som utgjorde underlag till folkhälsokommitténs förslag. 

Därefter sammanfattas Nationella folkhälsokommitténs resonemang, regeringens 

proposition, Socialutskottets betänkande samt riksdagens beslut kring hälso- och sjukvården 

och folkhälsopolitiken (Mål 6). Sedan redovisas de förslag till indikatorer för en 

mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård som föreslagits av Statens folkhälsoinstitut. 

Avslutningsvis illustreras hur landstinget i Östergötland avser tillämpa detta i praktiken. 

Hälso- och sjukvårdens roll för hälsan 


Arbetsgruppen inom Nationella folkhälsokommittén identifierade tre huvuduppdrag 

beträffande hälso- och sjukvårdens roll för folkhälsan: 

• Stödja en positiv hälsoutveckling hos individer och grupper. 

• Stödja en jämlik hälsoutveckling i befolkningen. 

• Använda hälsoorientering som strategi för en effektivare hälso- och sjukvård. 

1. Stödja en positiv hälsoutveckling hos individer och grupper 

a) Effektivt behandla sjukdom, rehabilitera efter sjukdomsperiod, men också hos den 

kroniskt sjuke stödja individens möjlighet att leva ett bra liv. 

Det är i det vardagliga mötet med patienter, med anhöriga eller med individer i övrigt som 

hälso- och sjukvården har sin största hälsofrämjande potential. Dess största effekt för folkhälsan 

återfinns sannolikt i det enskilda mötet med patienten. Bristande kommunikation 

mellan patient och vårdare kan innebära att patientens verkliga bekymmer inte kommer i 

dagen och att onödiga åtgärder sätts in, vilket leder till missnöje och uppgivenhet hos 

patienten. 

Sjukvårdens uppgift är att effektivt behandla sjukdom och att hjälpa patienten tillbaka till 

ett normalt liv. Det innebär att bidra till mindre sjukdom och handikapp, till mindre smärta 

men också till bättre fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. Särskilt gäller detta 

vårdens insatser för de kroniskt sjuka, där den huvudsakliga insatsen är att underlätta för


patienten att leva med sin sjukdom och att förhindra ytterligare ohälsa. En särskilt viktig 

uppgift, med effekter på människors trygghet, är att bidra till en värdig omvårdnad vid 

livets slut. Vården har därtill ett ansvar för att stödja patientens anhöriga som har en stor 

och ofta underskattad betydelse för vård och rehabilitering. 

b) Initiera och stödja hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser på individ- och 

gruppnivå och utveckla metoder så att preventiva insatser naturligt integreras i ”vårdkedjan”. 

I mötet med den enskilda patienten har hälso- och sjukvården unika möjligheter att 

aktualisera hälsofrämjande och förebyggande insatser. Oavsett om orsaken har social, 

psykisk eller miljömässig grund, minskar förebyggande insatser risken att drabbade 

individer riskerar återfå sjukdom och ånyo bli patienter. Det handlar också om att inkludera 

förebyggande som del i behandling av sjukdom och därmed exempelvis stödja patienter 

till förändringar i tobaks-, alkohol-, mat- eller motionsvanor. Dessa insatser kan inte 

ersättas av andra aktörer. Vårdens roll och auktoritet utgår från dess specifika kombination 

av kunskap om dels sjukdom, dess orsaker och behandling, dels om den unika enskilda 

människan, hennes bakgrund och livsvillkor. 

c) Ge stöd till individer eller grupper med ökad sårbarhet för sjukdom eller ohälsa, det vill 

säga som lever med riskfaktorer för sjukdom eller med bristande psykosociala resurser. 

Hälsofrämjande handlar också om insatser för dem som ännu inte blivit sjuka. Här har 

hälso- och sjukvården stor potential i form av specifik kunskap, förtroende, breda kontaktytor 

och lokal närvaro. Primärvården når alla individuellt och kan bidra till att minska 

skillnader i hälsa mellan olika grupper och i speciella skeden av livet, exempelvis via 

mödra-, barn- eller skolhälsovård, i vissa åldrar, exempelvis i form av inbjudan till hälsosamtal, 

eller med anledning av ett speciellt hälsoproblem – allt från övervikt till vaccinationer 

och att identifiera och behandla individer med högt blodtryck eller ärftlig blodfettsrubbning. 

Det kan också innebära särskilda insatser för utsatta grupper, exempelvis 

unga ensamstående mödrar. 

2. Stödja en jämlik hälsoutveckling i befolkningen 

a) Bidra med kunskap om sjukdomars och hälsans bestämningsfaktorer, dess fördelning 

och hur de kan påverkas. 

Hälso- och sjukvården har genom sin dagliga verksamhet kontakt med huvuddelen av 

befolkningen. Dess databaser och vardagserfarenheter representerar viktig kunskap om 

förekomst av sjukdom och ohälsa, liksom om vilka faktorer som bidrar till mindre sjukdom 

och bättre hälsa. Genom att ställa sin kunskap till förfogande också för andra aktörer, 

kan orsaker till sjukdom och ohälsa påverkas nationellt, regionalt och lokalt.


b) Aktivt delta i det egna lokalsamhällets, regionens och nationens insatser för att påverka 

grundläggande orsaker till sjukdom och ohälsa. 

Hälso- och sjukvården är en viktig hälsoaktör i lokalsamhället, har god kunskap om 

villkoren lokalt och kan ge legitimitet och kontinuitet åt förebyggande insatser. Många 

insatser kommer till sin fulla rätt först genom ett brett samarbete mellan landsting och 

kommuner. Via sin folkhälsovetenskapliga och samhällsmedicinska kompetens har hälsooch 

sjukvården en viktig roll i regionernas och de nationella myndigheternas strategiska 

arbete för att främja hälsan in sina områden. 

Hälsoläget i befolkningen bestäms i hög grad av förhållanden som ligger utanför hälsooch 

sjukvården. Hälso- och sjukvårdens roll är att redovisa möjligheter och problem 

utifrån sitt perspektiv, att ta del av hälsoerfarenheter från andra delar av samhället samt att 

delta som en av medlemmarna i det preventiva arbetslaget. 

3. Använda hälsoorientering som strategi för en effektivare hälso- och sjukvård 

a) Genom en målorientering av verksamheten ge ökade förutsättningar för prioritering, 

samordning och effektivisering. 

En hälsofrämjande helhetssyn väver samman adekvat medicinsk diagnostik och behandling 

med patientens självupplevda hälsa. Detta förhållningssätt har stark förankring bland 

patienter och deras anhöriga. Den stämmer också överens med grundläggande värderingar 

bland dem som valt vården som yrke, liksom med politikers syn på vad som karakteriserar 

en god hälso- och sjukvård. 

Genom att formulera vårdens uppdrag och mål i hälsofrämjande termer, kan prioritering, 

samordning och effektivisering underlättas. Härigenom kan den kunskap som finns i 

organisationen bättre tas till vara, samtidigt som personalens beslutsutrymme ökar och 

arbetssituationen förbättras. 

Genom att mäta hälsa, hälsovinst eller vårdresultat, såväl för enskilda som för grupper av 

patienter och för befolkningen i vid mening, blir det möjligt fokusera på hälsovinster 

(vårdresultat) snarare än på sjukvårdsproduktionen i sig. På detta sätt kan hälsoorienteringen 

ses som ett strategiskt instrument som kan utveckla en, i reell mening, 

effektivare hälso- och sjukvård: man beställer hälsoeffekter. 

b) Som arbetsgivare främja en positiv hälsoutvecklingen hos den egna personalen. 

Den verksamhet som har ”hälsan som affärsidé” måste vara föregångare för att skapa de 

goda arbetsplatser som ger förutsättningar för den egna personalen att må bra, också i 

arbetet. En sådan utveckling gynnar även patienterna. Personalens egna erfarenheter


avspeglas i vårdens syn på sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande insatser. När man 

själv känner att det hälsofrämjande förhållningssätt som huvudmannen uttrycker också 

stämmer överens med de egna erfarenheterna, blir effekten optimal. 

Mycket av hälsofrämjande arbete sker redan. Emellertid är det ofta uttryck för enskildas 

initiativ och engagemang. Genom att förstärka denna hälsofrämjande inriktning blir hälsooch 

sjukvården effektivare och bättre rustad att möta de nya krav som omvärldsförändringar 

ställer. Växande kunskaper ger nya möjligheter, men medför samtidigt krav 

på ökat deltagande och ansvarstagande såväl enskilt som tillsammans.

Summary 

In April 2003, the Swedish Riksdag adopted new national public health objectives. One of 

the eleven domains of objectives specified in the National Public Health Objectives Bill is 

"A health and medical service that more actively promotes good health" (domain 6). This 

report summarizes the preparatory work done prior to the bill being adopted. First of all, 

there is a summary of the background material compiled by a working group prior to the 

National Public Health Committee's discussion on the role of the healthcare service to 

promote public health. This material was subsequently used as a basis for the Committee's 

proposals. 

The report then summarizes the Committee's line of argument, the government bill, the 

comments made by the Standing Committee on Social Affairs and parliamentary decisions 

on the healthcare service and public health policy. (objective 6). The next part of the report 

presents the draft indicators for a more 'health-promoting' health and medical care service 

as proposed by the National Institute of Public Health. Finally, the report illustrates how 

the County Council of Östergötland in southern Sweden intends to apply these indicators 

in practice. 

The National Public Health Committee working group identified three main tasks for the 

healthcare service in its role as public health promoter: 

• Support positive health trends in individuals and groups. 

• Support equitable health development in the population. 

• Use health orientation as a strategy for providing more effective healthcare. 

1. Support positive health trends in individuals and groups 


a) Effectively treat diseases, rehabilitate patients after their illness, and support chronically 

ill individuals so that they can lead a good life 

The healthcare service's greatest 'health-promoting' potential is to be found in its day-today 

contact with patients, their families and other individuals. The greatest impact on 

public health will probably come from its one-on-one meeting with the patient. A lack of 

communication between the patient and the healthcare provider may lead to the real 

worries of the patient not being properly identified. Subsequently, unnecessary measures 

may well be taken, causing dissatisfaction and a feeling of resignation in the patient. 

The task of the medical care service is to treat disease effectively and help the patient to 

once again lead a normal life. This not only involves reducing disease, disability and pain 

but also improving the patient's physical, mental and social well-being. This is particularly


true regarding the service's efforts for the chronically ill, where the main task is to make it 

easier for the patient to live with his/her disease and to prevent further ill-health. A 

particularly important task, which will help to make people feel safe and secure, is to 

ensure they are taken care of during the final stages of their lives with dignity. The healthcare 

service also has a responsibility to support the patient's family and friends, whose 

major significance in care and rehabilitation is frequently underestimated. 

b) Initiate and support health-promotion and sickness prevention measures on the 

individual and group level and develop methods to ensure preventive efforts are naturally 

integrated into the 'healthcare chain'. 

In its meeting with the individual patient, the healthcare service has a unique opportunity 

to highlight health-promotion and sickness prevention measures. Regardless of whether 

the cause is of a social, mental or environmental nature, preventive measures reduce the 

risk of the individual contracting the disease again and becoming a patient for a second 

time. It is also about including prevention as part of the treatment of a disease and hence 

encouraging the patients to change their smoking, drinking, eating and exercising habits. 

These measures cannot be carried out by other actors. The role and authority of the healthcare 

service emanates from its specific combination of knowledge about the disease, its 

causes and treatment, and about the unique individual, his/her background and life circumstances. 

c) Provide support for individuals and groups who are particularly vulnerable to disease 

or ill-health, i.e. those who run an increased risk of disease or have no or few psychosocial 

resources 

Health promotion is also about measures for those who have yet to fall ill. The healthcare 

service has considerable potential in this respect in the form of specific knowledge, trust, 

broad interfaces and local presence. Primary healthcare reaches all individuals and can 

help reduce the differences in health between different groups and at particularly stages of 

life, e.g. via maternity, child or school healthcare services, at certain ages, e.g. in the form 

of invitations to health consultations, or due to a specific health problem - everything from 

excess weight to vaccinations - or to identify and treat individuals suffering from hypertension 

or blood fat disorders. It may also involve special measures aimed at vulnerable 

groups such as young single mothers. 

2. Support equitable health development in the population 

a) Contribute knowledge about sickness and health determinants, their distribution and 

how they can be influenced 

Its day-to-day activities mean the healthcare service has contact with a large proportion of 

the population. Its databases and everyday experience constitute important knowledge


about the prevalence of disease and ill-health, and about the factors that contribute to 

milder illnesses and better health. By making this knowledge available to other actors, the 

causes of disease and ill-health can be tackled on the national, regional and local level. 

b) Actively participate in the efforts at the local community, regional and national level to 

influence the basic causes of disease and ill-health 

The healthcare service is an important health actor in the local community, has good 

knowledge of the local conditions and can provide preventive measures with both 

legitimacy and continuity. Many measures are really only fully effective when there is 

broad cooperation between county councils and municipalities. Because of its competence 

in both public health science and social medicine, the healthcare service has an important 

role to play in the strategic efforts of both regional and national authorities to promote 

good health in their areas. 

The health status of the population is to a high degree determined by conditions outside the 

healthcare service. The service's role is to present opportunities and problems from its 

perspective, to take on board the health experiences of other actors in society and to 

participate in preventive measures as a team-member. 

3. Use health orientation as a strategy for providing more effective healthcare. 

a) Create more scope for prioritization, coordination and rationalization by making 

activities more target-oriented. 

A holistic, 'health-promoting' approach intertwines competent medical diagnostics and 

treatment with the patient's self-experienced health. This approach enjoys strong support 

among patients and their families. It is also in line with the basic values of those who have 

chosen healthcare as a profession, and with the view of politicians as to what constitutes 

good healthcare. 

Formulating the goals and tasks of the healthcare service in health-promotion terms may 

facilitate prioritization, coordination and rationalization. This would also make better use 

of the existing knowledge within the organization, whilst empowering staff and improving 

their working situation. 

By measuring health, health benefits or healthcare outcomes, for individuals, groups of 

patients and the population at large, it will be possible to focus on health benefits (healthcare 

outcomes) rather than on healthcare provision in itself. In this way, health orientation 

can be seen as a strategic instrument to render the healthcare service more effective in real 

terms: In other words, we 'order' the desired health effects.


b) As an employer, promote positive health trends among its own personnel 

An organization that has 'health as a business idea' must be a pioneer and also create 

favourable, 'health-promoting work environments. Such a development also benefits the 

patient. The personnel's own experiences are reflected in the healthcare service's approach 

to sickness prevention and health promotion measures. The service is rendered more 

effective when employees feel that the health-promoting approach of the employer also 

holds true for one's own experiences. 

Health promotion is already an integral part of the service. But it is often an expression for 

the initiative and commitment of individuals and not of the service as a whole. By reinforcing 

this focus on health promotion, the healthcare service will be more effective and better 

equipped to meet the new requirements of an ever-changing world at large. Greater 

knowledge provides new opportunities but also demands greater participation and 

responsibility-taking both individually and in partnership with others.

Utgångspunkter och omvärldsanalys 

Hälso- och sjukvårdslagen 

Hälso- och sjukvårdslagen innehåller bestämmelser som gäller all hälso- och sjukvård, 

såväl landstingens som kommunernas som gemensam för dessa huvudmän. Hälso- och 

sjukvårdens mål är enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL) ”en god hälsa och en vård på 

lika villkor för hela befolkningen” (HSL, § 2). 

I tidigare lagstiftning (sjukvårdslagen) var huvudmannens uppgifter att förmedla sjukvård. 

Prefixet Hälso- i den Hälso- och sjukvårdslag som kom 1985 innefattar många av de 

aspekter som denna rapport avser: Riksdagen markerade att hälso- och sjukvården både 

har på sitt ansvar att behandla sjukdomar och skador som har uppkommit samt att aktivt 

verka för att förebygga att sjukdom och skada uppkommer. I lagtexten ingår också tydliga 

skrivningar om patientens roll; ”patienten i centrum”. 

Hälso- och sjukvårdens roll för hälsan 


Det finns olika sätt att se på hälso- och sjukvårdens roll för folkhälsans utveckling. En del 

hävdar att betydelsen är marginell medan andra anser att den är helt avgörande. 

Antagligen gör sjukvården sina största hälsoinsatser genom sitt arbete för att hjälpa 

människor att återfå eller bibehålla funktionsförmåga eller livskvalitet genom att bidra till 

återgång i arbete eller aktivt liv på annat sätt, genom att lindra och minska smärta etcetera 

(1). Med den betydelse hälso- och sjukvården i dag har för 100 000-tals svenskars förmåga 

att till exempel se, höra och röra sig, är det uppenbart att vården är utomordentligt viktig 

för möjligheterna till ett aktivt liv. Inte minst innebär sjukvården en trygghet; att var och en 

kan få hjälp för sig själv och de sina om det behövs. 

Enligt 1997 års Folkhälsorapport (2) innebär hälso- och sjukvårdens insatser att medellivslängden 

i Sverige förlängts med cirka 5 år. Av dessa 5 år beräknades vårdens preventiva 

insatser svara för drygt 1,5 år. Den senare beräkningen var troligen en underskattning, 

eftersom exempelvis läkares och andra personalgruppers råd om rökstopp, vikten av 

fysisk aktivitet etcetera, inte är medräknade i analyserna. De största vinsterna kunde 

hänföras till behandling av hjärt-kärlsjukdomar, vaccinationsverksamhet, insulinbehandling 

av diabetiker, antibiotikabehandling och blindtarmsoperationer. Slutsatsen är 

att hälso- och sjukvården har en avsevärd effekt på folkhälsan, mätt i livslängd. Det som


hälso- och sjukvården i dessa sammanhang tillför hälsan kan inte ersättas av andra 

samhällsaktörers insatser. Även om väsentliga förbättringar åstadkommits återstår dock 

stora utmaningar. 

Nygammal kunskap om ömsesidiga samband 

En god hälsa tillhör det viktigaste i livet. Förlorar man hälsan äventyras så mycket annat – 

exempelvis möjligheter till utbildning och arbete, egen försörjning men också familjeliv, 

umgänge med vänner och fritidsaktiviteter. I alla tider och i alla kulturer har människor 

som drabbats av ohälsa och sjukdom fått ge avkall på väsentliga inslag i sin vardag. 

Förlusten har varit större om sjukdomen varat länge, drabbat fattiga eller avsett psykisk 

sjukdom. Nedsatt hälsa leder således till socioekonomiska effekter: svag förankring på 

arbetsmarknaden, ekonomiska svårigheter liksom svaga politiska resurser (3). 

Samtidigt påverkar socioekonomiska faktorer individens framtida risk att utveckla sjukdom 

och ohälsa. Individer i låg social klass har kortare livslängd, högre sjukdomsbörda 

och sämre egenupplevd hälsa. Orsakerna finns i individernas livsvillkor, i den psykosociala 

miljön samt individens levnadsvanor (4). Psykosociala faktorer såsom beslutsutrymme 

i arbetet, kvaliteten i det sociala nätverket och socialt stöd samt individens känsla 

av kontroll över tillvaron är faktorer av stor betydelse för hälsan (5, 6), liksom för skillnad 

i hälsa mellan grupper med olika livsvillkor (7). 

Detta får effekter på hälso- och sjukvårdens uppdrag. För att kunna ge ”en god hälsa och en 

vård på lika villkor för hela befolkningen” är det viktigt att identifiera hälsans samband 

med livsvillkoren.

Begrepp och perspektiv 

Ett gemensamt arbete för att skapa ”en god hälsa” förutsätter ett gemensamt synsätt på 

begreppet hälsa. Detta är nödvändigt för att kunna precisera det gemensamma målet, för 

att veta vilka orsaksfaktorer man skall arbeta för att påverka, men också för att kunna mäta 

om arbetet gett något resultat. 

Hälsobegreppet 


Ordet hälsa härrör från engelskans ”heal”, som ursprungligen innebar helhet (8), och 

grekiskans ”holos” som betyder hel. Det innebär att se individen i sin helhet och omfattar 

såväl den inre dialogen som individen som social varelse. Sjukdomsbegreppet innebär 

definitioner av de defekter som orsakar störningar i dessa funktioner och relaterar till 

individen som biologisk varelse (9, 10). 

Hippokrates (cirka 400 f. Kr.), som traditionellt uppfattas som läkekonstens fader, beskrev 

hälsa som ”ett tillstånd där kroppens och själens funktioner befinner sig i harmoni med 

yttervärlden”. Dualismen, där kropp och själ delades i två delar, utvecklades under 1600talets 

upplysningstid, framför allt av Descartes (11). 

I dagens omfattande litteratur kring hälsobegreppet finns en lång rad definitioner. 

Diskussionen kan förenklat beskrivas i två perspektiv, ett sjukdomsorienterat och ett 

holistiskt. Det sjukdomsorienterade perspektivet representeras bland annat av filosofen 

Boorse, som menar att hälsa innebär frånvaro av sjukdom och att en människa är vid hälsa 

då hennes kropp och själ fungerar utifrån det statistiskt normala (12). 

De holistiska perspektiven representeras exempelvis av Pörn, som beskriver hälsa som ett 

tillstånd där individen har ”en repertoar av nödvändiga resurser” (13). Nordenfeldt för ett 

motsvarande resonemang och beskriver att ha hälsa är relaterat till i vilken utsträckning 

individen ”under standardomständigheter kan förverkliga sina vitala mål” (14). Sannolikt 

motsvarar dessa senare definitioner vad de flesta individer intuitivt menar med en god 

hälsa. Definitionerna är dock ej enkla att konkretisera och operationalisera, vilket innebär 

svårigheter att studera hälsoförändringar över tiden, exempelvis efter en intervention. 

Termen livskvalitet används ibland, oegentligt, som synonym till hälsa. Livskvalitet är ett 

vidare begrepp och innefattar en upplevelse av lycka och tillfredsställelse med livet, som 

inte alltid har någon relation till sjukdom eller funktionsförmåga. För att avgränsa mot 

sjukdoms- eller hälsorelaterade dimensioner brukar man använda termen hälsorelaterad 

livskvalitet. Den hälsorelaterade livskvaliteten omfattar det välbefinnande, i termer av


fysisk, psykisk och social funktionsförmåga, som relaterar till sjukdom eller funktionsbegränsning 

(15). 

Andra begrepp som ofta används i litteraturen är de engelska termerna ”illness”, ”disease” 

och ”sickness”. ”Illness” betecknar individens känsla av sjukdom medan ”disease” är 

professionens sätt att uttrycka att sjukdom föreligger. Begreppet ”sickness” används 

främst för att exempelvis belysa i vad mån sjukdomen innebär rätt till sjukskrivning eller 

pension. Gemensamt för de tre termerna är att de relateras till en sjukdomsbeskrivning. 

Katie Eriksson diskuterar hälsobegreppet utifrån en enkel tvådimensionell modell med 

välbefinnande längs den ena axeln och dysfunktion längs den andra. Enligt denna modell 

innebär ”verklig hälsa och känsla av välbefinnande” att man, samtidigt, har känsla av välbefinnande 

och frånvaro av objektiva dysfunktionella yttringar, medan ”upplevd hälsa” 

innebär välbefinnande samtidigt med förekomst av objektiva tecken på dysfunktion (16). 

Figur 1, utvecklad efter Erikssons modell, beskriver hälsa och sjukdom (dysfunktion) som 

två skilda dimensioner och visar att exempelvis två individer med samma sjukdom kan 

uppleva varierande grad av egenupplevd hälsa eller välbefinnande. 

Frisk 

Medicinsk/ 

professionell 

bedömning 

Sjuk 

Figur 1. Ett tvådimensionellt hälsoperspektiv. 

Individens egen bedömning 

Mår bra Mår ej bra 

Blir 

lättare 

frisk? 

Blir 

lättare 

sjuk? 

Det är dessa två dimensioner som vi också finner i Världshälsoorganisationens (WHO) 

hälsodefinition från 1946. Den säger att ”hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, 

psykiskt och socialt välbefinnande och inte enbart frånvaro av sjukdom” (17). Den kombinerar, 

på samma sätt som Katie Eriksson, det sjukdomsorienterade och det holistiska 

perspektivet. Ett annat sätt att betrakta dessa två dimensioner är att se sjukdomsdimensionen 

som det professionella perspektivet, exempelvis diagnos baserad på röntgenförändring 

eller ett laboratorieprov, där den andra dimensionen är individens egen 

bedömning av sin hälsorelaterade livskvalitet.


Denna tvådimensionella hälsodefinition har inte enbart ett teoretiskt intresse; de två 

dimensionerna hänger intimt och dynamiskt samman. Sjukdom påverkar ofta den hälsorelaterade 

livskvaliteten. En maginfluensa eller kronisk värk och smärta begränsar 

exempelvis påtagligt möjligheterna att uppfylla vitala mål. 

Det omvända sambandet är kanske minst lika intressant; att uppleva att man inte mår bra 

ökar risken för sjukdom (18), och en psykosocial balans ökar motståndskraften mot sjukdom 

(19). En lång rad studier har exempelvis visat att den som har tunna sociala nätverk 

(20) och är deprimerad (21) löper ökad risk att drabbas av sjukdom. 

Stressforskning inom psykoneuroimmunologi och psykoneuroendokrinologi har illustrerat 

mekanismerna bakom de starka sambanden mellan kropp och själ (22–24). Psykosocial 

stress har påtagliga effekter på kroppens centrala skyddssystem, mätt i kortisol, katekolaminer 

och immunceller (25). 

Denna kunskap får effekter på hälso- och sjukvårdens uppdrag i två perspektiv: 

Det är vårdens uppgift för alla de som inte kan botas, att stödja och hjälpa individen att leva 

ett så bra liv som möjligt med sin sjukdom eller sitt funktionshinder. Därvid är dimensionerna 

socialt, fysiskt och psykiskt välbefinnande mycket relevanta. 

Det är samtidigt viktigt att hos patienter som söker vården med medicinska förtecken – ont 

i magen, huvudvärk, yrsel – identifiera de fall där symtomens grundorsak har sociala eller 

psykologiska huvudmoment och erbjuda adekvat hjälp för dem. Vårdens svåra uppgift är 

inte att lösa de psykosociala bakomliggande problemen, men att identifiera dem som orsak 

när så är fallet, och utveckla former för samverkan med dem som kan påverka orsaken. 

Omvårdnad är en form av hälsofrämjande arbete. Inom vetenskapen beskrivs omvårdnad 

som en handling som strävar efter att minska skadeverkningar av negativ stresspåverkan. 

Genom ett samarbete mellan patienten och vårdaren, blir individen i stånd att bemästra sin 

situation utifrån sina egna premisser. Omvårdnad handlar om att stärka människan inifrån, 

genom att stärka hennes försvarslinjer och genom att reducera exponering för stressfaktorer 

som kan orsaka sjukdom (26). 

WHO:s hälsodefinition bedömdes vid sin tillkomst 1946 vara mycket radikal på grund av 

sin vidgade syn på hälsa. Den har under årens lopp varit föremål för mycken kritik. Ofta 

har kritiken riktats mot ordet ”fullständigt”. En del har inte uppfattat definitionen som en 

målparagraf, utan tolkat den bokstavligt och då sett den som ouppnåelig och därmed oanvändbar. 

Avsikten med en målparagraf är att beskriva visionen, färdriktningen. Att denna 

vision inte endast innehåller ett rent sjukdomsperspektiv, utan också individens upplevelse 

av psykiskt, fysiskt och socialt välbefinnande, får de ovan beskrivna effekterna på vårt 

uppdrag.


Sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande 

Det finns viktiga principiella skillnader mellan att förebygga sjukdom och att främja hälsa. 

Medan termen sjukdomsförebyggande avser att förebygga specifik sjukdom (till exempel 

hjärtinfarkt, cancer, allergi), innebär hälsofrämjande att förbättra individens egenupplevda 

hälsa (och hälsorelaterade livskvalitet). Detta kräver en annan ansats som innefattar delaktighet 

av individen själv. Därför beskrivs hälsofrämjande ofta som ”den process som ger 

människor möjligheter att öka kontrollen över sin hälsa och att förbättra den”. 

Det handlar om två dimensioner i samma helhet: att minska sjukdom och främja hälsa 

(27). 

Faktorer som bidrar till sjukdom 

Beträffande kunskaper om patogenes, det vill säga det som leder till sjukdom, har utvecklingen 

under det senaste seklet varit mycket omfattande. Detta innebär, bland annat, 

en ökad insikt i hur komplexa sambanden är. Tidigare ansågs ofta en faktor vara en tillräcklig 

förklaring till sjukdom (monofaktoriell genes): ”infektionssjukdomar har alltid en 

förklaring: bakterie eller virus.” Med ökad kunskap, särskilt om kroniska sjukdomar som 

cancer och åderförkalkning, växer också insikten om att ett flertal faktorer tillsammans 

bidrar till sjukdomens utveckling (multifaktoriella genes). Aktuell kunskap talar för att de 

allra flesta sjukdomar, även infektionssjukdomar, är multifaktoriella, det vill säga är 

resultat av ett komplext samspel mellan flera faktorer. Somliga faktorer är nödvändiga, till 

exempel mikroorganismer vid infektionssjukdomar, andra ökar sårbarheten, några 

förstärker effekten och några utlöser sjukdom eller symtom. 

Det finns få sjukdomar, om någon, som är en naturlig följd av åldrande. Slaganfall och 

kranskärlssjukdom förekom, till alldeles nyligen, inte i länder som exempelvis Nya 

Guinea när man fortfarande levde som vi gjorde på stenåldern (28). Förutsättningen för 

åderförkalkning är att man äter en mat som är tillräckligt rik på fett, det vill säga så att 

blodets kolesterolhalt överstiger en viss nivå. Andra centrala riskfaktorer, faktorer som 

man vet bidrar till sjukdomens utveckling, är tobaksrökning och högt blodtryck. Att ha 

diabetes ökar risken för åderförkalkning, sannolikt på grund av effekter på kärlens ämnesomsättning. 

För att få hjärtinfarkt räcker dock sällan bara åderförkalkning. Därtill krävs en 

utlösande faktor, som bland annat påverkar blodets levringsförmåga. En rad levnadsvanor 

påverkar utvecklingen. Utöver matvanor har låg fysisk aktivitet, övervikt, stress, social 

isolering samt depression visat sig vara viktiga faktorer, inte minst för risken att få en ny 

infarkt (29). 

I behandling, men också i det sjukdomsförebyggande arbetet, är diagnosen central. 

Diagnosen ger underlag till behandlingsinsatser och eventuell rehabilitering. I preventivt 

syfte bör diagnosen också leda till frågor: Varför insjuknade patienten just nu? Vilken är

den utlösande faktorn och vad är grundorsaken till patientens sjukdom? Kunskap om varför 

en specifik sjukdom uppstår är av största betydelse för ett framgångsrikt preventivt 

arbete. Det finns också anledning att fundera över vad hälso- och sjukvården kan göra för 

att patienten skall slippa återfå sin sjukdom – eller för att andra inte ska insjukna. 

Faktorer som bidrar till hälsa 

Även om den medicinska forskningen traditionellt främst sökt efter orsaker till sjukdom, 

finns det i dag en ökande insikt om att det är nödvändigt att också förstå vad som skapar 

och upprätthåller hälsan, salutogenesen. Det var Aaron Antonovsky som inledde de vetenskapliga 

studierna med denna inriktning (30). Hans arbete startade utifrån ett intresse av 

att kunna förklara varför vissa individer mår bra också i situationer där man kunde förvänta 

att de skulle fara illa. Särskilt berömd är hans studie från 1950-talet av israeliska 

kvinnor som suttit i koncentrationsläger. Av dessa kvinnor hade 70 procent någon form av 

psykiska problem. Antonovskys grundfråga var: ”Vilken är förklaringen till att 30 procent 

av de kvinnor som genomgått dessa stora svårigheter ändå mår bra?” 

Antonovskys fortsatta studier av människor som ”envist mår bra” ledde fram till slutsatsen 

att dessa individer karaktäriserades av att ha en ”känsla av sammanhang”. Den känslan 

innefattar att livet uppfattas som meningsfullt, begripligt, hanterbart och att man själv kan 

sätta gränser. Denna forskning har inspirerat en hel forskarvärld att söka förstå hur man 

kan arbeta för att stödja och hjälpa människor till denna känsla av sammanhang. Därvid 

har också andra psykosociala faktorer uppmärksammats, det vill säga faktorer som kan 

skydda mot stress och belastning, innefattande socialt stöd och sociala nätverk (31), 

möjlighet att påverka sin arbetssituation (beslutsutrymme i arbetet) (32), självförtroende, 

känsla av att ha kontroll över sin tillvaro (coping) (33) samt tillit (34). 

På samma sätt som diagnosen är central för sjukdomsbehandling och prevention, är 

kunskap om hälsans, inte sjukdomars, bestämningsfaktorer nödvändig för att kunna arbeta 

hälsofrämjande. Med stöd av den hälsodefinition som tidigare redovisats och Antonovskys 

salutogena modell, kan hälsofrämjande arbete betecknas som den process som hjälper 

människor att uppleva en känsla av sammanhang, liksom ett fysiskt, psykiskt och socialt 

välbefinnande. 

Syntes av två dimensioner 


I praktisk tillämpning kan det dock vara svårt att avgränsa dessa två dimensioner från 

varandra. Såväl i Katie Erikssons modell (26) som i den modell som illustreras i figur 2, är 

det mer en fråga om två dimensioner i samma helhet (35). Modellerna tydliggör snarast 

synergieffekter mellan de två perspektiven och kan ses som ett uttryck för begränsningarna 

hos ett endimensionellt sjukdomsperspektiv. Genom att fokusera på hälsodimensionen 

också i det sjukdomsbehandlande och sjukdomsförebyggande arbetet kan dess effekter 

förstärkas.


En studie om hur samvariationen mellan upplevd hälsa och ett antal biomedicinska riskfaktorer 

(blodtryck, rökning och kolesterol) påverkar individens risk att insjukna i akut 

hjärtinfarkt illustrerar den roll hälsoperspektivet kan spela i helheten (figur 2). De 

individer som hade låg egenupplevd hälsa hade, jämfört med dem som hade god hälsa, 

större risk för sjukdom vid varje riskfaktornivå. Det finns dessutom en synergieffekt: hos 

individer som saknade någon riskfaktor fanns ingen skillnad. Risken ökade därefter 

exponentiellt: vid en riskfaktor hade de med låg egenupplevd hälsa dubbel risk för hjärtinfarkt 

(36), vid två faktorer tredubbel och vid tre riskfaktorer sexdubbel risk. 

Dessa fynd stämmer väl överens med vad som beskrivs i aktuell litteratur kring egenupplevd 

hälsa och dess effekt vad gäller att kunna förutsäga risk för sjukdom. 

20 

10 

0 

Odds Ratio 

1 0.7 1.3 

Upplevd hälsa: 

2.9 2.7 

God 

Ej god 

8.4 

0 1 2 3 

Riskfaktorer: 

rökning, 

högt blodtryck, 

kolesterol > 6.5 mmol/l 

Figur 2. Samvariation mellan upplevd hälsa och riskfaktorbelastning relaterad till risk att drabbas av akut 

hjärtinfarkt. 

Det finns i dag en omfattande internationell litteratur på området. Den visar att egenupplevd 

hälsa, också efter kontroll för sjukdom, har klar oberoende effekt på risk för 

utveckling av sjukdom och död, och denna effekt är starkare än effekten av en läkarbedömning 

i en sjukjournal (37). I en omfattande litteraturgenomgång kunde man visa att 

detta med mycket liten sannolikhet kan förklaras av icke diagnostiserad sjukdom. 

Levnadsvanor såsom fysisk aktivitet, tobak och alkoholvanor gav en del av förklaringen, 

men den större delen bedömdes finnas i psykosociala faktorer (38, 39). 

Hälsofrämjande är, i ännu större utsträckning än sjukdomsförebyggande, ett utpräglat 

multidisciplinärt kunskapsområde. Medan sjukdomsförebyggande i stor utsträckning har 

sin kunskapsbas i biomedicinen, söker det hälsofrämjande perspektivet också integrera 

kunskap som utvecklats inom beteendeforskning, samhällsvetenskap och humaniora. 

En hälsoorientering av hälso- och sjukvården innebär därför en breddning av fokus, en 

referensramsförändring, en förskjutning i synen på vilka kunskaper som är viktiga. 

4.3 

23.7

Kunskap om interaktionen mellan hälsa och sjukdom, mellan kropp och själ, är en förutsättning 

för en förståelse av komplexa samband. Vårdens uppgift är att bidra till synergieffekter 

så att bättre hälsa bidrar till mindre sjukdom och mindre sjukdom till bättre hälsa. 

Hur mäter man hälsa? 


En orsak till att huvuddelen av ”hälsostatistiken” utgörs av sjukdomsstatistik eller vårdkonsumtion 

är att man ansett att hälsa inte skulle vara möjlig att mäta. Detta har förändrats 

under de senaste decennierna, främst genom utvecklingen av psykometrin i kombination 

med modern IT-teknik. Psykometrin har utvecklat metoder som på ett pålitligt sätt mäter 

känslor, upplevelser, sociala betingelser med mera. Frågeformulär har utvecklats som 

testats för sin förmåga att mäta det man avser att mäta (validitet) liksom för stabilitet vid 

upprepade mätningar, säkerhet och precision i mätningen (reliabilitet). Tidigare var 

psykometrin alltför komplicerad för att kunna tillämpas utanför rena forskningsinstitutioner, 

men tack vare modern IT-teknik kan avancerade poängberäkningar nu ske 

momentant och med stor precision och därmed inkluderas i klinisk praktik. 

Patientens upplevelse kan mätas både med avseende på sjukdomsspecifika problem och 

med generiska (det vill säga generella) mått. De så kallade sjukdomsspecifika instrumenten 

eller frågeformulären kan ses som en form av strukturerad anamnes som efterfrågar symtom 

som relaterar till en speciell sjukdom (typ urinträngningar, smärta vid vattenkastning och 

blod i urinen) (40). 

De generiska måtten mäter hälsa i generella termer samt beskriver allmän funktionsförmåga. 

Den generella frågan: ”Hur skulle du beskriva din egen hälsa?” ger ett globalt (det 

vill säga övergripande) hälsomått. Svarsalternativen innefattar en skala, ofta i fem steg 

från ”mycket bra” till ”inte alls bra” (41). 

Det finns en rad frågeinstrument för att mäta individens hälsorelaterade livskvalitet. I dag 

används främst två mått. Det ena, EQ-5D (42), innehåller dels en ”Barometer”, det vill 

säga en enkel skala på vilken individen får skatta sin hälsa (från 0 till 100), dels fem frågor 

beträffande besvär/funktionsförmåga; rörlighet, hygien, huvudsakliga aktiviteter, 

smärtor/besvär och rädsla/nedstämdhet. Svarsmönstret på dessa frågor relateras till en 

poäng, utifrån en rad intervjuer där ”vanliga människor” fått skatta hur olika besvär/ 

funktionsnedsättningar uppfattas påverka hälsan. 

Det andra, ”stora”, instrumentet är SF-36 (43, 44). Det innehåller 36 frågor som patienten 

själv besvarar. Svaren kodas till poängsummor som belyser individens egen beskrivning av 

sin hälsorelaterade livskvalitet i åtta dimensioner: fysisk funktionsförmåga, smärta, 

allmän hälsa, vitalitet, social funktionsförmåga, mental hälsa samt mått på fysisk och 

social rollfunktion, det vill säga i vad mån minskad funktionsförmåga har betydelse för det


individen själv tycker är viktigt (45–47). Under senare tid har kvalitativa metoder kommit 

till allt större användning. Patienters eller anhörigas erfarenheter samlas in genom 

exempelvis personliga intervjuer, observationer eller genom att de för dagbok (48–51). 

Med hjälp av dessa frågeformulär är det således möjligt att dokumentera individens egen 

bedömning av sin hälsosituation. 

Hälsovinst, det vill säga vunnen hälsa, är den förändring i hälsa som man ser efter en 

behandling eller intervention. Utifrån WHO:s hälsodefinition kan man mäta denna hälsovinst 

genom att kombinera den professionella medicinska bedömningen av sjukdomsförloppet 

med individens egen bedömning av sin hälsosituation. Att mäta hälsovinst 

innebär därmed en sammanvägning av traditionella medicinska utfallsmått, till exempel 

blodsocker eller blodtrycksnivå med patientens egen upplevelse av hälsorelaterad 

livskvalitet, till exempel mätt med SF-36 (52). 

Behöver man mäta hälsoeffekter? 

Resultatmätning i vården har framför allt bestått av så kallade produktivitetsmått, det vill 

säga mått på antal besök och vårddagar liksom ekonomiska redovisningar. Det är fortfarande 

ovanligt att sjukhus eller andra vårdinrättningar, i sin ordinarie verksamhetsbeskrivning, 

anger resultatmått som avser patienternas hälsoutveckling. Tillspetsat gäller 

det faktum att man i dag, i sjukhusens verksamhetsrapporter, inte ens kan finna någon 

information om i vad mån patienterna överlevt vårdtillfället. 

Med hjälp av kvalitetsarbetet har man introducerat mått på patienttillfredsställelse och 

service. Dessa mått är värdefulla då de lyfter fram patientens upplevelse av service och 

bemötande. Emellertid är det viktigt att se att patienttillfredsställelse inte självklart har en 

direkt relation till vårdresultat. Patienten kan vara missnöjd trots optimal behandling, till 

exempel på grund av för höga förväntningar av vad som är möjligt (53). 

Termen Evidence Based Medicine (EBM) används för att stimulera till en kunskapsbaserad 

verksamhet inom hälso- och sjukvården. Genomslaget för detta har varit starkt. 

Det välrenommerade Cochraneinstitutets kunskapsbas baseras på erfarenheter från 

kontrollerade kliniska försök (54). En mycket omfattande publikation av omsorgsfullt 

genomförda systematiska genomgångar har gett viktiga underlag för val av evidensbaserade 

interventioner. Oftast har studierna varit randomiserade urval av behandlade och 

icke behandlade grupper. Karakteristiskt för denna forskning är att patienter som haft 

någon form av komplicerande situation, till exempel mer än en diagnos, uteslutits ur 

studien. I daglig verksamhet är det, särskilt när det gäller äldre patienter, relativt ovanligt 

att ha en enda diagnos. 

Effekter av behandling är beroende av korrekt diagnos, behandling på rätt indikation, men 

också på behandlingens tillämpning. Effekten beror därmed både på vårdgivarens erfaren-

het och patientens motivation och medverkan, liksom på patientens övriga sjukdomar. 

Därför uppnås ofta inte samma effekt i rutinverksamheten (effectiveness) som i kliniska 

försök (efficacy) (55). Det faktum att man tillämpar en evidensbaserad behandling innebär 

därför inte att man kan avstå från att granska vilka resultat man uppnår i den egna verksamheten. 

De nationella kvalitetsregister som utvecklats under senare år är mycket värdefulla för 

detta, senare, ändamål. Det finns i dag drygt 50 register, täckande huvuddelen av diagnospanoramat. 

De första beskrev främst omfattningen av komplikationer. Registren har 

successivt utvecklats först vad gäller processmått gällande evidensbaserade insatser, det 

vill säga sådana som man vet är betydelsefulla för en högkvalitativ vård, samt medicinska 

resultat (professionens bedömning). Mått på patientens bedömning av sin hälsa har 

tidigare endast funnits i enstaka register (56), men utvecklas nu successivt. Samtidigt ökar 

kraven att bevaka att vård ges med god kvalitet över hela landet, men också att identifiera 

förbättringsområden i vården, det vill säga ge underlag för verksamhetsutveckling (57). 

Påverkar hälsomätningar vår referensram? 


En av hälso- och sjukvårdens viktigaste roller är att hjälpa kroniskt sjuka patienter till en 

god hälsorelaterad livskvalitet och välbefinnande. Andelen patienter med kroniska sjukdomar 

ökar. Där kan vi inte bota, men vi kan lindra och trösta. Det är uppgiften för hela 

teamet; läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, kuratorer 

med flera. 

För patienten är välbefinnandet ett självklart mål. En rad politiska dokument beskriver 

också att beslutsfattare ser detta som betydelsefullt (58). För personalen är möjligheten att 

hjälpa patienter till ett värdigt liv en av de faktorer som gör arbetet meningsfullt. 

Emellertid upplever många att just dessa insatser inte ”hinns med” eller får låg prioritet i 

kravet på en ”tidsoptimerad verksamhet”. Det finns omfattande forskning och riklig 

grundläggande kunskap kring interventionsmetoder (59,60). Emellertid är kunskapen om 

hur man, i ordinarie verksamhet, bäst bidrar till att mobilisera individens egna resurser 

fortfarande begränsad. Därför är det särskilt viktigt att synliggöra detta arbete genom att 

redovisa behandlingsresultat uttryckt i patientens egenupplevda hälsa (fysiskt, psykiskt 

och socialt välbefinnande). Det ger personalen kunskaper och feedback på den vård som 

ges, som ett underlag för lärande och verksamhetsutveckling . 

Mått på hälsoresultat är, därtill, en nödvändig del i beslutsunderlag för prioriteringar (61, 

62). 

1 Bendtsen P, Leijon M, Sommer AS, Kristenson M. Measuring health-related quality of life in 

patients with chronic obstructive pulmonary disease in a routine hospital setting: Feasibility and 

perceived value. Health and quality of life outcomes 2003;1:5.


Individ- och befolkningsperspektiv 

För hälso- och sjukvården råder den unika situationen att den når praktiskt taget hela 

befolkningen och, mestadels, en och en individuellt. Detta ger goda möjligheter att bidra 

till hälsoutvecklingen, om förtroende och kontaktyta kan användas optimalt. 

Ett vanligt sätt att dela upp folkhälsoarbetet är i individ-, grupp- och befolkningsinriktade 

insatser. Ur folkhälsosynpunkt finns det inte anledning att skapa något motsatsförhållande 

mellan individ- och befolkningsinriktade insatser, varken i så motto att de skulle utesluta 

varandra eller att den ena skulle vara överordnad den andra. Däremot är skillnaderna stora 

när det gäller metoder och strategier, vilket spelar stor roll för att välja inriktning och för 

vilken kompetens som krävs. 

Ett sätt att tydliggöra den principiella skillnaden är att utgå ifrån var förändringarna av en 

insats är tänkta att inträffa (effekten). Individinriktade insatser är då sådana som syftar till 

främst beteendeförändringar hos individen genom kunskapsförmedling och/eller annan 

direkt påverkan, medan befolkningsinriktade insatser är sådana som syftar till att förbättra 

förutsättningarna i individens omgivning. Genom befolkningsinriktade insatser minskas/ 

elimineras antingen exponeringen av riskfaktorer, tillförs frisk- och skyddsfaktor(er), eller 

vidtas andra insatser utanför individens egen kontroll som möjliggör en beteendeförändring. 

Härav följer exempelvis att om en distriktssköterska eller allmänläkare till en patient påtalar 

de hälsorisker som hänger samman med rökning, så är det en individinriktad förebyggande 

insats. Det är också en individinriktad insats om Folkhälsoinstitutet går ut i en riksomfattande 

affischkampanj och uppmanar rökarna att sluta röka. 

Traditionellt har, särskilt inom sjukvården, det individinriktade arbetet dominerat. Ofta är 

utgångspunkten ett så kallat risk- eller riskgruppstänkande. Det innebär att man identifierar 

individer med högre risker (till exempel blodtryck, rökning, övervikt, alkoholkonsumtion) 

än motsvarande genomsnitt och vidtar olika typer av insatser som information, utbildning, 

träningsprogram, beteendepåverkan och läkemedelsbehandling (typ bantningsmedicin, 

nikotintuggummi). Allt i syfte att minska eller eliminera riskerna och därmed förebygga 

kända folksjukdomar. I andra fall utgår man från de kända riskerna och bedriver hälsoupplysning 

till skolungdomar om sex och samlevnad, hiv/aids, tobak, alkohol, narkotika 

genom skolhälsovården i avsikt att ”mota Olle i grind” i ett så tidigt skede som möjligt. 

Det befolkningsinriktade tänkandet har sin utgångspunkt i (social) epidemiologin. Förvisso 

är det så att de personer som har en kraftigt förhöjd nivå av riskfaktorer, exempelvis 

kraftig övervikt eller högt blodtryck, löper en klart större risk än personer med genomsnittsvärden 

att insjukna i hjärtinfarkt. Genom epidemiologiska studier har man dock visat 

att det stora flertalet bland dem som insjuknar i hjärtinfarkt är personer med måttligt

förhöjda risknivåer till exempel lätt övervikt (63). Förklaringen är att antalet individer med 

måttligt förhöjda risker är så många fler än de med hög risk. Det får alltså större effekter på 

hälsan i befolkningen om förebyggande insatser leder till att många ändrar sina vanor 

något än om några få ändrar sig radikalt. Ibland används uttrycket ”den preventiva 

paradoxen” som beteckning på detta förhållande. 

Figur 3 illustrerar paradoxen utifrån resultaten från cirka 20 000 så kallade sockerbelastningar 

(som används för att undersöka om individens glukosomsättning är störd). 

Den horisontella x-axeln representerar stigande övervikt när man går från vänster (låg) till 

höger (hög). Den heldragna linjen (som skall läsas av mot höger y-axel) visar att ju större 

övervikten är, desto fler har nedsatt glukostolerans, vilket innebär ökad risk för diabetes. 

Samtidigt visar staplarna (som skall läsas av mot vänster y-axel) att antal personer med 

nedsatt glukostolerans som har riktigt stor övervikt är förhållandevis få. Även om risken 

med måttlig övervikt inte är så stor, är det väl så viktigt att nå även de med måttlig övervikt 

om uppgiften är att reducera den samlade diabetesrisken i befolkningen. 

Antal 

individer med 

nedsatt 

glukostolerans 

(staplar) 

Figur 3. Sambandet mellan BMI och nedsatt sockertolerans (64). 


BMI (kroppsviktsindex) 

Lågt Högt 

Nedsatt 

glukostolerans 

(linje) 

Slutsatsen av detta resonemang är givetvis inte att man skall lämna högriskgruppen åt sitt 

öde. Däremot är inte insatser riktade enbart mot dem tillräckliga för att nå positiva effekter 

på befolkningsnivå. I det senare fallet är strategierna riktade mot livsvillkoren: matpriser, 

lunchrestaurangernas utbud, tillgång till grönområden för fysisk aktivitet, rökfria offentliga 

lokaler, fysisk aktivitet i skolan varje dag etcetera. 

Jämförelsevis är det bättre sörjt för det individinriktade förebyggande arbetet än det 

befolkningsinriktade. Det beror både på den tradition som finns inom hälso- och sjukvården 

med sina yrkesroller och på synen på patienten som enskild individ. Individuella 

risker är lättare att koppla till identifierade individorienterade insatser och förebyggande 

åtgärder. En fortsatt utveckling och intensifiering av de individinriktade förebyggande


insatserna kommer även i framtiden att vara av stor betydelse inom hälso- och sjukvården. 

Inte bara i primärvården, där det i första hand är aktuellt med så kallade primärt förebyggande 

insatser, för att förhindra att ohälsa och sjuklighet inträffar, utan i lika hög grad 

inom sjukhusvården för att tidigt upptäcka risker hos patienten och att när så är möjligt 

förebygga återfall eller att sjukdomstillstånd förvärras (sekundär respektive tertiär 

prevention). 

Befolkningsinriktade förebyggande insatser kan vara miljö-, samhälls- eller strukturinriktade, 

och bedrivas var för sig eller samordnat. I praktiken förekommer ofta en kombination 

av individpåverkande respektive miljö-, samhälls- och strukturinriktade insatser i 

samlade preventionsprogram riktade mot de stora folksjukdomarna, vilket sker i avsikt att 

öka genomslagskraften. 

Arenaperspektiv 

Ottawadeklarationen skevs vid ett WHO-möte1985, och har därefter bildat underlag för 

modernt hälsoarbete. I detta dokument introducerades begreppet ”stödjande miljöer” (65). 

Utgångspunkten var att stärka de hälsofrämjande effekterna i individens omgivning, 

genom att påverka livsvillkoren i de närmiljöer där människor lever eller vistas. Man kallar 

ofta detta arenor. I dag ser man alltmer betydelsen av olika organisationers arenor (66) då 

dessa skapar en stor del av levnadsförutsättningarna för människorna; barnomsorgen, 

skolan, arbetsplatsen och sjukvården. Detta är bakgrunden till initiativ som Health 

Promoting Schools, Health Promoting Workplaces och Health Promoting Hospitals. 

Avsikten med arenaperspektivet är att i det övergripande ledningsperspektivet se den egna 

verksamhetens effekter på hälsan och dess bestämningsfaktorer. Hälso- och sjukvården 

som organisation är arena för patienter, för anhöriga, besökare och för sin personal. Här 

kan man se sjukvårdens roll för hälsan i ett annat perspektiv än det som traditionell vård 

innebär. 

Hur är den miljö sjukvården erbjuder patienten – är den skrämmande steril och opersonlig 

eller inbjudande? Är sjukhuset rökfritt? Är den mat man serverar i samklang med det man 

informerar om i patientbroschyren? Är arbetsmiljön stressig och tung eller utvecklad för 

att ge personalen bästa förutsättningar att bibehålla en god hälsa? Hälso- och sjukvården är 

ofta den största arbetsgivaren i regionen; hur är trovärdigheten som arbetsgivare i en hälsoinriktad 

organisation? En särskild fråga gäller sjukvårdens ansvar för sin egen avfallshantering; 

sjukvården har ofta varit en av de största producenterna av farligt avfall.

En hälso- och sjukvård som främjar hälsan 

Vård som möten mellan människor 

Hälso- och sjukvård handlar i grunden om möten mellan vårdad och vårdare med olika 

kompetens där resultatet i hög grad bestäms av förmågan att förstå och göra sig förstådd. 

Trots betydelsen av detta möte är utbildning, kvalitetssäkring och kunskapskontroll för 

just denna kompetens underutvecklad inom hälso- och sjukvården. Detta är nära kopplat 

till människosynen liksom till synen på det egna uppdraget. Att stärka patientens ställning 

i vården innebär att se patienten som expert på sin situation, som medproducent av sin egen 

hälsa. 

Den trygghet som patienten och deras anhöriga får, eller inte får, i kontakten med vårdpersonalen 

har en mycket stor effekt för livskvalitet och hälsa. En studie av patientläkarrelationen 

visar att en kommunikation som gör att patientens verkliga bekymmer inte 

kommer i dagen, att psykosociala problem försummas eller att samförstånd inte uppnås 

leder till återkommande konsultationer, onödiga remisser, felaktiga behandlingar, 

bristande följsamhet samt missnöje och uppgivenhet hos patienterna (67). 

Hälso- och sjukvården har många och stora kontaktytor gentemot den allmänhet som skall 

betjänas. Den största kontaktytan är mot dem som själva söker för sjukdom eller oro för 

sjukdom. Därtill möter hälso- och sjukvården dagligen sjukas anhöriga, liksom medarbetare 

i socialtjänsten, försäkringskassan, försäkringsbolag, arbetsförmedlingen med 

flera. Dessutom har hälso- och sjukvården ”direktkontakt” med sina anställda. De hundratusentals 

möten som sker varje dag kan användas för att skapa trygghet, ge framtidstro och 

hopp och stödja människor att vidta livsstilsförändringar som kan förbättra deras hälsa, 

men de kan också tillvaratas för att sammanfoga bilder av befolkningens hälsovillkor och 

därmed ge nödvändig kunskap för ett vidare folkhälsoarbete. 

Hälso- och sjukvårdens insatser för att främja hälsa 

I det dagliga arbetet stärka patientens hälsoutveckling 


Hälso- och sjukvårdens primära uppgift är att behandla sjukdom och stödja patientens 

hälsa, det vill säga att bota sjukdom och, där ingen bot finns, lindra och trösta.


På grund av åldersutvecklingen kommer huvuddelen av sjukvårdens patienter att ha 

kroniska sjukdomar. En allt större del av vårdens framtida arbete kommer att handla om att 

hjälpa patienten att leva med sin sjukdom, det vill säga att ha bästa möjliga fysiska, 

psykiska och sociala välbefinnande trots sjukdom och funktionshinder. Inte minst gäller 

detta patienter som behandlas palliativt och som har en existentiell oro. Från bland annat 

cancerforskningen har beskrivits att värderingen av vad ett gott liv är förändras när 

personens livsvillkor förändras från frisk till svårt sjuk. Innebörden av det goda livet kan 

således bara besvaras av vårdtagarna (68). 

Det holistiska hälsobegreppet innebär att varje individ har rätt att avgöra och är kapabel att 

avgöra vad hälsa innebär för den egna personen, det vill säga hälsa skall alltid relateras till 

den berörda individen, dennas situation och mål i livet. 

Ett hälsofrämjande perspektiv baseras därför på en människosyn som ser patienten som 

medproducent av sin egen hälsa, så kallad empowerment-strategi (69–71). Det är också 

viktigt att se vad som krävs för att patienten skall kunna medverka i sin egen vård (72), att 

stärka vårdtagarens tilltro till sina egna resurser. Därmed är patienten delaktighet i vården 

är en förutsättning för ett lyckat resultat. För vårdens del kan det hela karakteriseras som 

en process ”från riskfaktorer till resursmobilisering” (73). Inom ämnesområdet humanistisk 

medicin diskuterar man i termer av etik, holism, empati och mod; modet hos behandlaren 

att inte alltid veta bäst, modet att se patientens vanmakt, hjälplöshet och frustration, ett 

mod som överför trygghet – och mod – till patienten (74). 

Detta hälsofrämjande förhållningssätt är viktigt i alla skeden av vården, från palliativ vård 

till sjukdomsprevention. 

Det särskilda boendet utgör livsmiljön får många äldre. Måltiden är ett tillfälle för social 

samvaro och gemenskap. Miljön och måltiderna kan vara en njutning och en fest som 

speglar helger och andra högtider och som anpassas till den enskilda vårdtagarens 

önskemål, kulturella bakgrund och vanor (75). 

Depression och social isolering är starka prediktorer för reinfarkt (76, 77). Aktuella studier 

av intervention avseende psykosociala faktorer på prognos efter behandling har visat tydliga 

effekter i form av färre komplikationer och kortare vårdtider, minskat medicinbehov, 

bättre psykiskt välbefinnande, mindre smärta och bättre hälsorelaterad livskvalitet (78, 

79). Deltagarstyrda eftervårdsgrupper för patienter och anhöriga, kring exempelvis 

diabetes och hjärtinfarkt, innebär att man träffar varandra och får hjälp och stöd kring hur 

man hanterar sin nya tillvaro. Hälso- och sjukvårdens personal kan initiera grupper och ha 

en funktion som gruppledare (80–82). 

Patienter med besvär från rörelseorganens sjukdomar är inte enbart hjälpta av 

ergonomiska ingrepp utan mera av sin möjlighet att påverka sin arbetssituation (83, 84).

Utredningen ”Den Arbetslivsinriktade Rehabiliteringen – Individen i centrum?” (85) 

efterfrågar andra former av rehabilitering och att ny kunskap och kompetens behövs, såväl 

inom hälso- och sjukvården som hos Försäkringskassan. 

Regelbundna hembesök hos äldre personer där de äldre fick ta ansvar själva och fick en 

upplevelse av trygghet genom att de tillägnade sig kunskap om ”systemet” gav som resultat 

fler aktiva levnadsår med förbättrad livskvalitet och funktionsförmåga, minskat behoven 

av inläggning på sjukhus och minskat antal ”för tidig död” (86). 

Egenvårdsbegreppet innefattar bland annat att ge patienten möjlighet till kontroll över sin 

egen hälsa. Vårdgivaren kan tillföra kunskap, som hjälper individen att utifrån sina 

värderingar göra val i riktning mot hälsa. När befolkningen lär sig att känna igen och 

behandla enklare sjukdomstillstånd görs också samhällsekonomiska besparingar. 

Mödra- och barnhälsovård innebär, genom sin tillgänglighet och kompetens och den 

trygghet den förmedlar, hälsofrämjande insatser. Inte minst gäller detta föräldrautbildningens 

stöd till en trygg graviditet och ett tryggt föräldraskap. Frågan om sociala 

skillnader i ohälsa är särskilt aktuell för barn i Sverige. Hälso- och sjukvården har en viktig 

roll i att bidra till en god uppväxtmiljö för alla barn i samhället (87). 

Hälso- och sjukvårdens stöd till anhöriga/närstående 

Anhörigas kunskaper om vårdtagarens vårdbehov och hur dessa kan tillgodoses på bästa 

sätt är av stort värde. De står därtill för omfattande insatser, inte minst i äldrevården. En 

ökad hjälp med vård och omsorg gör att de anhöriga orkar vara mer delaktiga direkt i vården. 

Vården har i alla dessa sammanhang ett ansvar att underlätta för de anhöriga att vara till 

stöd, samtidigt som de själva får det stöd de behöver. 

Flera studier har påvisat en ökad sjuklighet och dödlighet hos personer som mist en 

anhörig (88). Många människor som inte får stöd och hjälp i sitt sociala nätverk vänder sig 

till sjukvården med olika former av symtom i samband med sorgereaktioner och en tidig 

krisintervention för anhöriga har stor effekt för deras hälsa (89). I gruppen anhöriga finns 

även barn och kunskapen om betydelsen av att uppmärksamma barnen i familjer som 

drabbas av kronisk sjukdom, dödsfall eller trauma har ökat (90). 

Hälso- och sjukvårdens insatser för sjukdomsprevention 


För att ge en översiktlig belysning av preventiva möjligheter summeras i tabell 1 exempel 

på angelägna preventionsinsatser för hälso- och sjukvården beträffande några olika 

folkhälsoproblem. Ofta används termerna ”primär”, ”sekundär” och ”tertiär” prevention 

för att belysa var i förloppet som insatserna äger rum: 

- Primär prevention: sjukdomsförebyggande (syftar till att minska incidensen av sjukdom) 

(91).


- Sekundär prevention: tidig diagnostik och behandling (syftar till att minska prevalensen 

av sjukdom). 

- Tertiär prevention: begränsning av handikapp; förhindra återfall i sjukdom; rehabilitering. 

Av tradition har merparten av hälso- och sjukvårdens arbete utgjorts av diagnostik och 

behandling (det vill säga sekundär och tertiär prevention), vilket präglar såväl dess o 

rganisation, struktur och resursfördelning som utbildningen av dem som arbetar inom 

hälso- och sjukvården.

Tabell 1. Exempel på preventiva insatser inom hälso- och sjukvården 


Hälsoproblem Primärprevention Sekundärprevention Tertiärprevention 

Lungcancer Förhindra rökdebut bland 

ungdomar. 

Hjärtkärlsjukdom Kostförändringar (fett, 

koksalt, vitaminer). 

Rökstopp. 

Fysisk aktivering. 

Ryggbesvär Förbättrad arbetsmiljö. 

Förbättrade kostvanor. 

Minska rökning. 

Ökad fysisk aktivitet. 

Diabetes Undvika övervikt (förändra 

kost- och motionsvanor). 

Munsjukdomar Kost- och måltidsvanor, 

munhygien. 

Demens Sekundär till annan 

sjukdom: genom att 

förebygga grundsjukdomen 

Infektioner Beredskap för 

vaccinationsinsatser. 

Vaccination (särskilt vissa 

riskgrupper). 

God hygien- och bostadsstandard. 

Förhindra 

smittspridning. 

Alkoholskador Information om alkoholskador 

(t.ex. genom MVC). 

Psykosocial ohälsa Förbättrat psykosocialt 

klimat på arbetsplatsen. 

Information om de 

psykosociala problemens 

bakgrund. 

Självmord Behandling av depressioner. 

Ökad information om 

självmordsproblemet. 

Bättre epidemiologisk 

bevakning. 

Astma Minskad exponering (inomhusmiljö, 

rökning, pälsdjur). 

Skador Delta i lokalt 

skadeförebyggande arbete. 

Skadeförebyggande insatser 

genom MVC och BVC. 

Hörselnedsättning Minskad bullerexponering 

(hemmiljön, fritidsmiljön). 

Hörselskydd. 

Råd om rökstopp. 

Rökavvänjning. 

Tidig diagnos vid 

cancermisstanke. 

Behandling av patienter med 

riskfaktorer. 

Identifi ering och 

omhändertagande av 

patienter med hjärtinfarkt, 

diabetes, kärlkramp. 

Tidigt omhändertagande av 

patienter med ryggbesvär. 

Tidig upptäckt (genom t.ex. 

sockerbelastning); kost- och 

motionsbehandling av 

riskgrupper. 

Behandling av 

munsjukdomar. 

Identifi ering av riskfaktorer 

för demens (med tanke på 

kommande behandlingsmöjligheter). 

Tidig diagnostik och 

behandling av sjuka. 

Identifi era och ge hjälp till 

högkonsumenter. 

Uppföljning av arbets- och 

fritidsmiljö efter hemgång 

från t.ex. hjärtinfarktvård. 

Bättre diagnos och 

behandling av astma. 

Undervisning om riskbeteende. 

Även i fortsättningen 

undvika buller. 

Rökslutsstöd vid 

insjuknande. 

Smärtlindring. 

Behandling av patienter me 

hjärt-kärlsjukdom. 

Rehabilitering av 

långvarigt ryggsjuka. 

Observans på förhållanden 

som förvärrar sjukdomen 

(rökning, infektioner, 

övervikt etc.). 

Aktivering, anpassning av 

boende. 

Stöd efter behandling för 

alkoholförgiftning 

Stöd till personer som t.ex. 

varit med om traumatiska 

händelser. 

Astmaskola. 

Rehabilitering av våldsoffer. 

Hörhjälpmedel, 

kompletterande 

kommunikationskanaler 

(video osv.).


Hälso- och sjukvården som föredöme för den hälsofrämjande arbetsplatsen – 

den egna personalens hälsa 

Det är, ut flera aspekter, allvarligt att just hälso- och sjukvårdens egen personal visar tecken 

på en försämrad hälsa. Den verksamhet som har ”hälsan som affärsidé” borde vara en 

föregångare för att skapa den goda arbetsplatsen, att ge förutsättningar för sin egen personal 

att må bra, också i arbetet. Därför måste hälso- och sjukvården som arbetsplats utvecklas 

utifrån det synsätt som WHO:s principer om hälsofrämjande företag representerar. 

Detta är viktigt också för patienternas hälsoutveckling. Personalens egna erfarenheter 

präglar vårdens syn på sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande insatser. Först när man 

själv känner att det hälsofrämjande förhållningssätt som huvudmannen uttrycker också 

stämmer överens med de egna erfarenheterna, blir effekten optimal. Detta är också nödvändigt 

för att ta till vara de anställdas kompetens i ett arbetssätt som gör patienter och 

anhöriga mer delaktiga i vården. För en sådan utveckling talar också krav från morgondagens 

patient med ökad förmåga och intresse att ta till sig information och kunskaper i 

hälsofrågor. 

Ungefär var femte person på arbetsmarknaden arbetar med vård och omsorg. Av olika 

rapporter under senare tid framgår att många anställda inom hälso- och sjukvården har 

problem med exempelvis negativ stress, tungt arbete och rökning. Flera studier har visat att 

den viktigaste arbetsmiljöfaktorn är inflytande över den egna arbetssituationen (92); att få 

vara delaktig i planeringen av verksamheten och dess mål, liksom hur arbetet skall organiseras 

och hur arbetstiderna skall förläggas. Andra viktiga aspekter ur hälsosynpunkt är att bli 

sedd och få återkoppling på hur chefer och kollegor uppfattar arbetet (93). 

Genom att tillämpa sin kunskap om vad som gynnar en god hälsoutveckling kan hälso- och 

sjukvården bli modell för den hälsofrämjande arbetsplatsen. Detta kan ske genom tydliga 

verksamhetsmål, som är explicita, och en organisation som leder till hög beslutsnivå för 

personalen, det vill säga empowerment för personalen (94). 

En sådan inriktning bidrar också till en förbättrad vård. Det är först när man som personal 

är trygg och bekräftad som man kan möta patienten på dennas villkor. 

Hälso- och sjukvården som kunskapsförmedlare 

Många människor exponeras ofrivilligt för hälsorisker i sin miljö. Det kan röra sig om 

vistelse i en miljö förorenad av tobaksrök, boende i hus med radonstrålning eller 

exposition för smittsamma sjukdomar. Nästan alltid har den första signalen om miljöhälsoriskerna 

kommit från hälso- och sjukvården.


Detsamma gäller många kemiska produkter som visat sig vara cancerframkallande. Våra 

kunskaper om riskerna med miljötobak har ökat väsentligt till följd av den medicinska 

forskningen. Inom smittskyddet upptäcks nya hälsorisker ofta till följd av utvecklingen av 

internationella kontakter. 

I många fall medverkar hälso- och sjukvården till att undanröja utlösande faktorer i 

patientens miljö. Det kan gälla allergiframkallande hemmiljöer, men också ett repetitivt, 

manuellt arbete som förvärrar besvär från rörelseapparaten och omöjliggör en framgångsrik 

behandlingsinsats. Här kan sjukvården medverka till förändrade arbetsuppgifter 

som är bättre lämpade för patientens funktionsförmåga. Utöver en symtominriktad anpassning 

av miljön för att minska symtom bidrar hälso- och sjukvården inte sällan till en 

radikal förändring av grundläggande exponering. 

Arbetsmiljön är yrkesmedicinens och företagshälsovårdens kunskapsfält. Här finns en 

lång rad exempel på hur patienter blivit ”symtom” på hälsovådliga arbetsplatser där, efter 

en yrkesmedicinsk bedömning, skadlig exponering av kemiska eller fysikaliska substanser 

kunnat elimineras. De mest tydliga exemplen gäller asbest och radon. Den typ av preventiva 

insatser som här avses är viktiga och ofta framgångsrika. Det finns emellertid faktorer i 

såväl hälso- och sjukvårdens organisation, strukturer och belöningssystem samt i 

personalens utbildning, som kan verka hämmande på dessa insatser. 

Samtidigt som hälso- och sjukvården skall förmedla sin kunskap till andra områden i 

samhället, måste vården också öka sina ansträngningar att hämta kunskap och erfarenheter 

från andra sektorer. De bilder av hur hälsoläget avspeglas från till exempel Försäkringskassans 

perspektiv måste påverka vårdens sätt att prioritera sina insatser. Om exempelvis 

Försäkringskassan redovisar att hälften av alla förtidspensionerade har ryggbesvärsdiagnoser, 

innebär det en stark uppfordran till vården att tillsammans med Försäkringskassan 

noggrant granska om vårdens insatser utformats på ett optimalt sätt. 

Samhällsmedicin/folkhälsovetenskap som strategisk 

resurs 

Samhällsmedicin/folkhälsovetenskap är ett tvärvetenskapligt kunskapsområde som bland 

annat inkluderar discipliner/kunskapsområden från socialmedicin, miljömedicin, yrkesmedicin, 

hygien, hälsoekonomi och epidemiologi, men också kunskapsområden inom 

samhälls- och beteendevetenskap. 

I början av 1980-talet efterlystes samhällsmedicinsk kompetens i landstingen så att hälsooch 

sjukvårdslagens intentioner om en samlad hälsopolitik med såväl förebyggande som 

behandlande aspekter skulle kunna bli verklighet. Motsvarande kompetens är minst lika 

nödvändig i dag för att implementera, genomföra och följa upp nationella folkhälsomål


och strategier likväl som WHO:s Hälsa 21-strategi på såväl nationell som regional och 

lokal nivå. 

Behov av samhällsmedicinsk/folkhälsovetenskaplig kompetens finns vad gäller mätning 

av hälsoresultat, metoder och användarvänliga system för folkhälsorapportering, prioriteringar 

och val av olika insatser med hänsyn tagen till kostnadseffektivitet, jämlikhet i 

hälsa, metoder för behovsbaserad planering samt hälsokonsekvensbeskrivningar. 

Kompetensen är också viktig för att utveckla kompetens och tillämpa/implementera 

metoder för hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande interventioner inom hälso- och 

sjukvården. 

Olika strategiska roller 

Samhällsmedicin/folkhälsovetenskap på regional eller länsnivå har (och kan ha) flera 

strategiska roller som delvis är överlappande. 

Epidemiologisk bevakning och folkhälsorapportering 

Landstingen har särskilda kunskaper och kompetenser för att kartlägga, beskriva och 

analysera hälsoutvecklingen, det vill säga bedriva systematisk epidemiologisk kartläggning 

och basal analys av hälsoläge samt förekomst av riskfaktorer. 

Behovsbaserad planering och styrning inom hälso- och sjukvården 

Det samhällsmedicinska (folkhälsovetenskapliga) kunskapsområdet kan nyttjas för 

exempelvis behovsbaserad planering, resursfördelning och prioritering mellan förebyggande, 

vård, omvårdnad, rehabilitering, för att väga in jämlikhetsaspekter och kostnadseffektivitet 

samt för att utveckla hälsostrategiskt tänkande och hälsovinstmätningar. 

Hälsopolitiska program och andra policyinsatser 

Samhällsmedicinsk/folkhälsovetenskaplig kompetens kan bidra med underlag i arbetet 

med att ta fram hälsopolitiska mål samt medverka vid implementering av program och 

mål, såväl inom landstinget som i samverkan med andra huvudmän och aktörer. 

Det förebyggande och hälsofrämjande perspektivet 

Samhällsmedicinsk/folkhälsovetenskaplig kompetens bidrar till att tala för, försvara och 

sprida kunskap om såväl hälsostrategiskt tänkande som metoder och strategier för förebyggande 

och hälsofrämjande insatser – såväl internt inom hälso- och sjukvården och 

landstingen som helhet, som i kontakter med andra huvudmän och aktörer. 

Uppföljning och utvärdering 

Genom samarbete och nära kontakter med FoU-enheter och forskningsinstitutioner kan 

samhällsmedicin/folkhälsovetenskap initiera systematiska arbetssätt, bedriva egna 

utvärderingar samt ge kunskapsstöd till andra.

Regionala metod- och kunskapscentra 


Årligen satsas i västvärlden mångmiljardbelopp på läkemedel (både inom vård och 

forskning) för att påverka hälsoproblem som i stor utsträckning förorsakats av den 

enskildas livsstil. De icke-medikamentella insatserna som vården vidtar för att åtgärda 

livsstilsproblem eller för att utveckla nya moderna metoder, är jämförelsevis mycket 

blygsamma. 

Det ligger ett särskilt ansvar på samhället att utveckla preventiva metoder som kan ingå i 

och utgöra en del av hälso- och sjukvårdens behandlande och hälsoinriktade arbete. Därför 

behöver särskilda metod- och kunskapscentra byggas upp, med särskild inriktning på att 

utveckla metoder som både kan fungera i stället för och som komplement till läkemedel 

mot livsstilssjukdomar. Vid uppbyggnaden av dessa centra måste beaktas att utveckling av 

nya preventiva metoder är en fråga av långsiktig karaktär. Dessa centra bör ha en regional 

förankring, garanteras en långsiktig nationell finansiering, ha en nära anknytning såväl till 

det praktiska folkhälsoarbetet som det vardagliga vårdarbetet samt ha nära samarbete med 

universitetens folkhälsovetenskapliga institutioner. Förutsättningarna bedöms goda att 

olika centra skall profilera sig på olika hälsoproblem, utifrån sin speciella kompetens och 

intresseprofil. En viktig uppgift för dessa föreslagna centra är att bidra till att nya preventiva 

metoder också tillämpas i och av hälso- och sjukvården på ett systematiskt sätt, bland 

annat genom att särskilda tjänster tillskapas med uppgift att ansvara för kunskapsspridning 

och implementering. 

Samhällsmedicinens/folkhälsovetenskapens möjligheter i sammandrag 

Den samhällsmedicinska enheten (folkhälsovetenskapliga centra) är således vanligen den 

övergripande planeringsinstansen för folkhälsoarbete inom landstingen. I vissa fall är 

enheten ansvarig för att leda specifika preventiva projekt, i andra fall ett övergripande 

planerings- och resurscentrum för folkhälsoarbete som bedrivs på annat håll (genom 

exempelvis kliniker och vårdcentraler). Genom samarbete med samhällsmedicinen finns 

också goda möjligheter för vårdgivare att koppla patientinriktade insatser med samordnad 

verksamhet av länsövergripande karaktär. På detta kan kunskap vunnen inom den kliniska 

verksamheten (till exempel olycksfallsregistreringen) användas vid planering av förebyggande 

insatser på samhällsnivå (från trafikplanering till lokala kampanjer). 

En internationell modell: Health Promoting Hospitals 

När WHO 1977 enades om resolutionen om ”Hälsa för alla” valdes en primärhälsovårdsstrategi 

som grund. Den vidareutvecklades och konkretiserades vid den för WHO 

och UNICEF gemensamma konferensen 1978 i Alma-Ata i före detta Sovjetunionen. Den 

tvärsektoriella ansats som här lanserades har alltsedan dess utgjort en grund för den fort


satta utvecklingen av hälsoarbetet (95). När WHO-projektet Health Promoting Hospitals 

startade i mitten av 1980-talet (96), gjordes detta för att man ville tillvarata också 

sjukhusens verksamhet i arbetet för bättre hälsa. WHO-projektet hade två uttalade mål: att 

ta till vara sjukhusens kompetens, kontaktyta och auktoritet för att stärka folkhälsoinsatserna, 

samt att genom en hälsoorientering skapa effektivare sjukvårdsorganisationer. 

Konceptet har successivt utvecklats i dokument och deklarationer och i dag medverkar 

cirka 450 sjukhus i ett internationellt nätverk för att utveckla och tillämpa dessa principer. 

Det svenska WHO-nätverket hälsofrämjande sjukhus startade 1997 och har i dag 23 

medlemmar. De strukturella förändringar som skett under åren innebär att man nu alltmer 

diskuterar i termer av hälsofrämjande hälso- och sjukvårdsorganisationer. 

Nätverket arbetar för att en hälsoorientering skall genomsyra all verksamhet och att både 

förebyggande, sjukdomsbehandling och rehabilitering ses i ett hälsoperspektiv. Detta sker 

med fokus på tre områden: att skapa bättre hälsa för patienter, den egna personalen samt 

för befolkningen i sitt upptagningsområde. Ett fjärde fokus gäller att använda hälsoorienteringen 

som ett sätt att utveckla en, i sann mening, effektivare hälso- och sjukvård 

(www.natverket-hfs.se) (97–99). 

Hälsoorientering som en strategi för en effektivare hälsooch 

sjukvård 

Ett av hälso- och sjukvårdens största problem är det ökande gapet mellan behov och tillgängliga 

resurser. Olika sätt att öka sjukvårdens effektivitet har utvecklats. Genom 

snabbare flöde genom vårdprocessen har man försökt optimera utnyttjandet av tillgängliga 

resurser. En effekt är dramatiskt kortare vårdtider. Samtidigt som detta många gånger varit 

positivt, har det också inneburit att allt sjukare patienter överförts till fortsatt vård inom 

kommunal omsorg eller i hemmet. Genomströmningen har därtill ökat arbetsvolymen för 

vårdpersonalen. Ett problem härvidlag är att det inte är känt om detta verkligen har inneburit 

bättre effektivitet, eftersom vården enbart mätt produktivitet. Antal vårddagar, 

läkarbesök och ingrepp är väl dokumenterade, men det finns i dag inga regelbundna 

redovisningar av vårdresultat i ordinarie verksamhetsbokslut. Vid kvalitetsbokslut kan 

medicinska resultat redovisas, och utvecklingsarbete pågår för att till detta också koppla 

mått på egenupplevd hälsa. 

En hälsoorientering av vården ger, av flera skäl, möjlighet till en effektivare vård. 

Måldiskussionen i sig är viktig. En verksamhet som har tydliga och uttalade mål, som kan 

omfattas av alla, har större förutsättningar att vara effektiv. Den får möjlighet till samordning 

av resurser men också till prioritering utifrån målen. 

Kvalitetsarbetet är i dag väl utvecklat i svensk sjukvård. Det har skapat ett klimat för förbättringsarbete 

och processtyrning. Hittills har dock verksamhetens mål inte diskuterats i


motsvarande grad och resultatmätning inte utvecklats i samklang med målen. Evidensbaserad 

vård innebär att välja metoder utifrån vetenskaplig grund. För att vara effektiv 

också i praktiken är det emellertid nödvändigt att också pröva tillämpningen av teorin i den 

egna verkligheten. En hälsoorientering med tydliga mål och resultatmätning med återkoppling 

skapar möjlighet för detta. 

Svensk hälso- och sjukvård har särskilda möjligheter att utveckla vården i ett helhetsperspektiv. 

En hälsoorienterad helhetssyn på hälso- och sjukvårdens uppdrag innebär att 

det både är viktigt att sjukdomen är adekvat medicinskt behandlad och att patientens 

egenupplevda hälsa förbättras – att patienten kan leva ett värdigt, normalt liv. Den hälsoorientering 

som här avses stämmer väl överens med värderingar som har stark förankring i 

det svenska samhället. För patienter och deras anhöriga är det självklart. Den stämmer 

också väl med de grundläggande värderingar som finns hos personer som valt vården som 

sitt yrke, liksom med politikers syn på vad som karakteriserar en god hälso- och sjukvård. 

Därmed finns möjlighet att nå den gemensamma grundsyn på vårdens uppdrag och dess 

mål, som kan underlätta, eller som till och med är en förutsättning för prioritering, samordning 

och effektivisering. 

Målorienteringen ger därtill förutsättning för en decentralisering av verksamheten. En 

verksamhet med tydliga mål och där besluten är decentraliserade ger två effekter. Dels ger 

det bättre möjlighet att ta till vara den kunskap som finns i organisationen, dels innebär den 

ett ökat beslutsutrymme och en bättre arbetssituation för personalen. 

En viktig förutsättning för målorientering är att man har en klar och strukturerad modell 

för uppföljning. Denna form av målorientering möjliggörs i dag genom att allt fler landsting 

nu utvecklar metoder för att mäta hälsa och hälsovinst eller vårdresultat, såväl för 

enskilda och grupper av patienter som för befolkningen i vid mening. Det ger en möjlighet 

att fokusera på hälsovinster (vårdresultat) snarare än på sjukvårdsproduktionen i sig. En 

utveckling av avtalsstyrning kan möjliggöra denna utveckling genom att landstingen, 

genom sina beställningar till vården, successivt fokuserar resultat: man beställer hälsoeffekter. 

På detta sätt kan hälsoorienteringen ses som ett strategiskt instrument som kan 

utveckla en, i reell mening, effektivare hälso- och sjukvård.

En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård: 

från utredning till nationella mål 

Hälsoutvecklingen i Sverige har länge varit god. Medellivslängden ökar hos både män och 

kvinnor för varje år (82,4 år för kvinnor och 77,9 år för män, 2003; SCB) och befolkningen 

är i många fall fysiskt friskare än tidigare. I ett internationellt perspektiv har vi i Sverige en 

bra folkhälsa. Den goda hälsan är emellertid inte lika för alla i befolkningen. Det finns 

tydliga skillnader i hälsa mellan könen, liksom mellan olika sociala och etniska grupper. 

Med internationella förebilder, såsom WHO:s ”Hälsa för alla år 2000”, initierades ett 

arbete för framtagandet av nationella hälsomål. Dessa mål – med delmål – var avsedda att 

bli ett stöd för ett effektivt folkhälsoarbete på alla nivåer i samhället och genom många 

aktörer. Ett av dessa mål kom att bli ”En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård”. Nedan 

följer först en beskrivning av den process som ledde fram till där vi står i dag i det arbetet. 

Därefter sammanfattas de dokument som har varit av betydelse i utformningen av 

Målområde 6, ”En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård”. 

Nationella folkhälsokommittén 


Efter beslut i riksdagen tillsatte regeringen 1996 en kommitté, vars namn senare kom att 

bli Nationella folkhälsokommittén. Den var en parlamentariskt sammansatt utredning, där 

även sakkunniga och experter som representerade olika organ och sektorer i samhället fick 

medverka. Kommitténs uppgift var att utarbeta nationella mål för folkhälsan, samt föreslå 

strategier för att uppnå dessa. De nationella målen skulle vara vägledande för samhällets 

insatser då det gällde att främja folkhälsan, förebygga ohälsa, minska hälsorisker, samt att 

förhindra förtida och undvikbar funktionsnedsättning, sjuklighet och död. Nationella 

folkhälsokommittén överlämnade sitt slutbetänkande ”Hälsa på lika villkor – nationella 

mål för folkhälsan” (SOU 2000:91) till statsrådet och chefen för Socialdepartementet. I 

slutbetänkandet sammanfattade kommittén sitt förslag i form av 18 mål. Dessa mål var 

övergripande till sin karaktär och gällde det sociala kapitalet i samhället, barns och ungdomars 

uppväxtvillkor, förhållanden i arbetslivet, den fysiska miljön, olika levnadsvanor 

och infrastrukturen för att främja folkhälsan. Målen konkretiserades i delmål, som samtidigt 

kopplades till ett stort antal indikatorer. Ett av dessa mål, Mål 15, var ”En mer hälsoinriktad 

hälso- och sjukvård”. 

Nationella folkhälsokommitténs förslag blev föremål för en remissomgång där berörda 

myndigheter, organisationer, kommuner etcetera, gavs möjlighet att yttra sig om utredningsförslaget. 

Kommitténs förslag om en mer hälsoinriktad hälso- och sjukvård fick 

gehör hos majoriteten av remissinstanserna.


Regeringens proposition 

I december 2002 lämnade regeringen över proposition 2002/03:35, ”Mål för folkhälsan”, 

till riksdagen. Här har en uppdelning i 18 mål övergivits till förmån för ett övergripande, 

nationellt folkhälsomål, samt 11 preciserade målområden. Det övergripande målet beslöts 

vara att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela 

befolkningen. Ett av regeringens elva målområden var ”En mer hälsofrämjande hälso- och 

sjukvård”. Detta målområde överensstämde i huvudsak med Nationella folkhälsokommitténs 

förslag beträffande hälso- och sjukvården. Regeringen föreslog även, i sin 

proposition, att det skulle vara regeringens uppgift att bestämma de delmål som gällde för 

det samlade folkhälsoarbetet. I samband med riksdagsbehandlingen granskades förslaget 

av flera utskott. Socialutskottet sammanfattade sedan granskningen i sitt yttrande, som 

också blev riksdagens beslut. Utskottet välkomnade regeringens förslag till mål för 

folkhälsan och riksdagen godkände i april 2003 regeringens förslag i dess helhet. Därmed 

var också målområdet ”En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård”, nu benämnt som 

Målområde 6, en del av den nationella folkhälsopolitiken. 

Riksdagsbeslut 

Regeringen redovisade i sin proposition till riksdagen betydelsen av uppföljning och 

utvärdering i ett mål- och resultatstyrningssystem och gav Statens folkhälsoinstitut i uppdrag 

att initiera ett utvecklingsarbete i samverkan med berörda statliga myndigheter samt 

kommun- och landstingsförbunden angående detta. Statens folkhälsoinstitut fick därmed 

ansvar för att lämna förslag på vilka befintliga indikatorer för hälsans bestämningsfaktorer 

(folkhälsomålsindikatorer) som bör ingå i ett nationellt uppföljnings- och utvärderingssystem 

för det samlade folkhälsoarbetet. I uppdraget ingick vidare bland annat att redovisa 

inom vilka områden relevanta delmål och indikatorer saknas, samt att ge förslag på nya 

folkhälsorelaterade delmål och indikatorer. Redovisningen, i form av en huvudrapport 

med tillhörande underlagsrapporter, lämnades över till Socialdepartementet, varefter den 

gick på remiss till berörda myndigheter.

Sammanfattningar av nationella dokument 

Om Nationella folkhälsokommitténs (SOU 2000:91) 

förslag 

I sitt slutbetänkande anger Nationella folkhälsokommittén att hälso- och sjukvården har en 

stor betydelse för den långsiktiga hälsoutvecklingen i befolkningen. Inom hälso- och 

sjukvården finns en professionell kompetens som är viktig, men även på det sätt vilket det 

verkar i samhället – med sina många och vardagliga kontakter – gör att den har speciella 

förutsättningar i folkhälsoarbetet. Det finns tre perspektiv i de insatser som hälso- och 

sjukvården utför för folkhälsan; det behandlande, det sjukdomsförebyggande och det 

hälsofrämjande. Dessa tre perspektiv utgör delar i en helhet. De sjukdomsförebyggande 

och de hälsofrämjande insatserna skall därför också vara en uppgift för hela hälso- och 

sjukvården och en självklar del i all behandling. 

Samhällelig och medicinsk utveckling leder till nya utmaningar för vården. Tilltagande 

skillnader i levnadsvillkor, ökade medicinska kunskaper och förändrade sjukdomsmönster 

ställer hälso- och sjukvården inför nya behov och krav. Hälso- och sjukvårdens primära 

uppdrag är att tillgodose patientens behov av sjukvård. Ur ett folkhälsoperspektiv finns det 

dock inget motsatsförhållande mellan det behandlande och det förebyggande. 

Målsättningen är att det vid varje vårdtillfälle skall tillämpas en människosyn och ett 

förhållningssätt som hjälper den redan sjuke att bibehålla och stärka sitt fysiska, psykiska 

och sociala välbefinnande samt förstärka det friska hos individen. 

Samverkan 


Tidigare framgångar för folkhälsan i Sverige har byggt på en samverkan mellan det 

medicinska kunnandet och välfärdsutvecklingen i stort. Medvetna insatser i ett samarbete 

mellan olika aktörer, tillsammans med en decentraliserad hälso- och sjukvård, har bidragit 

till detta. Man måste ta till vara de hälsofrämjande och förebyggande möjligheterna på 

individ-, grupp- och befolkningsnivå, oberoende av i vilken regi vården bedrivs. 

Hälso- och sjukvården nyttjar i dag inte fullt ut sina möjligheter att arbeta preventivt. Det 

finns en osäkerhet och en brist på kunskap om vilka metoder som finns att tillgå. Dessutom 

har den medikamentella behandlingen, stödd av kommersiella intressen, haft ett försprång 

framför andra former av behandling. Mångmiljardbelopp investeras i västvärlden årligen i 

läkemedel för livsstilsrelaterade hälsoproblem. Här har hälso- och sjukvården ett ansvar 

att vara med och utveckla alternativa metoder och strategier för att bättre kunna arbeta 

sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande.


För att stödja en jämlik hälsoutveckling bör hälso- och sjukvårdssektorn bidra med 

kunskap om sjukdomars och hälsans bestämningsfaktorer – dess fördelning och hur de kan 

påverkas. Det är viktigt att man aktivt deltar i de insatser som genomförs i det egna 

lokalsamhället, i regionen eller nationellt för att påverka de grundläggande orsakerna till 

sjukdom och ohälsa. I kraft av sin breda kontaktyta kan hälso- och sjukvården nå grupper 

som är speciellt sårbara i hälsoavseende. Det sker genom en vård som är lokalt närvarande, 

öppen för alla på lika villkor och som genom sin struktur kan ”nå alla individuellt”. 

Hälsoinriktat arbete 

Nationella folkhälsokommittén tar upp flera exempel på specifika frågor där hälso- och 

sjukvården har möjlighet att arbeta mer hälsoinriktat. Att man bemöter olika människor på 

deras egna villkor är en avgörande fråga för att kunna verka hälsofrämjande. Ett gott 

bemötande kräver kunskap om människors olika livsvillkor, exempelvis beroende på 

fysiska och psykiska funktioner, kulturbakgrund och sexualitet. I vården behövs även 

fördjupade kunskaper om egenupplevd hälsa och sambanden mellan psykisk och fysisk 

ohälsa. Det har visats att man kan uppnå en positiv synergi; god egenupplevd hälsa ger 

mindre sjukdom. En mer hälsoorienterad hälso- och sjukvård innebär en omvärdering av 

vilken typ av vård och kunskap som behövs. Hur man förskriver och kombinerar 

läkemedel är också något som en tydligare hälsoorientering av hälso- och sjukvården 

skulle kunna förbättra. Exempelvis får många äldre olika läkemedel förskrivna, vars effekt 

sammantaget kan påverka hälsan negativt. I ett internationellt perspektiv är smittsamma 

sjukdomar och infektioner ett stort hot mot folkhälsan. Även om vi i Sverige har varit 

relativt lyckosamma, mycket tack vare införda vaccinationer och läkemedel, finns det 

anledning att vara vaksam för risken med smittsamma sjukdomar. Hälso- och sjukvårdens 

roll i smittskyddsverksamheten är stor. 

Nationella folkhälsokommittén föreslår i sitt slutbetänkande att en mer hälsoinriktad 

hälso- och sjukvård skall vara ett av de nationella folkhälsomålen. Detta mål konkretiseras 

i tre delmål: 

1. Effektivare sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande insatser på 

individ-, grupp- och befolkningsnivå. 

2. Ökad samverkan för en jämlik hälsoutveckling i befolkningen. 

3. Utvecklade metoder och strategier för sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande 

arbete.

Om Målområde 6 i regeringens proposition: en mer 

hälsofrämjande hälso- och sjukvård (prop. 2002/03:35) 

Proposition 2002/03:35 var regeringens förslag om hur man skulle förbättra folkhälsan 

och minska skillnaderna i hälsa mellan olika grupper i befolkningen. Det innehöll ett övergripande 

nationellt folkhälsomål ”att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa 

på lika villkor för hela befolkningen” och man uttryckte det som särskilt angeläget att förbättra 

folkhälsan i de grupper i befolkningen som är mest utsatta för ohälsa. Man föreslog 

även en sektorsövergripande målstruktur med elva målområden, där ett målområde var 

”En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård”. I propositionen konstaterar man att 

regeringens förslag beträffande hälso- och sjukvården i huvudsak överensstämmer med 

Nationella folkhälsokommitténs. 

Utgångspunkterna för regeringen när det gäller förslaget ”En mer hälsofrämjande hälsooch 

sjukvård” var flera. Hälso- och sjukvården har ett generellt ansvar, enligt lag, för en 

god hälsa i befolkningen och att arbeta för att förebygga ohälsa, men skall även ge 

upplysningar om metoder för att förebygga sjukdom och skada, när det är lämpligt. Man 

betonar att dessa bestämmelser gäller all sjukvård. 

Nyckelroll 


Regeringen anser att hälso- och sjukvården har en nyckelroll i folkhälsoarbetet genom sin 

specifika kompetens, auktoritet, breda kunskap och stora kontaktyta gentemot 

befolkningen. Förslaget att söka genomföra en hälsoorientering av vården innebär en 

förskjutning i synen på vilka kunskaper och vilka arbetssätt som är mest effektiva för att 

förebygga och främja hälsa på lång sikt. Man bör till exempel på ett mer systematiskt sätt 

integrera relevanta hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande aspekter i det löpande 

arbetet. Detta skulle leda till goda effekter på till exempel vårdkvalitet, effektivitet och 

vårdbehov. 

Regeringen bedömer det som att hälso- och sjukvårdens ansvar för en god hälsa, innebär 

ett ansvar på individ-, grupp- och befolkningsnivå. I sitt arbete skall hälso- och sjukvården 

bidra till mindre sjukdom, mindre handikapp och mindre smärta, men också till ett ökat 

fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. Detta gäller särskilt för de kroniskt sjuka. På 

individ- och gruppnivå bör hälso- och sjukvården initiera och stödja hälsofrämjande och 

sjukdomsförebyggande insatser. Det är i de vardagliga mötena som den största potentialen 

finns ur folkhälsosynpunkt. På befolkningsnivå har hälso- och sjukvården ett ansvar för att 

stödja en jämlik hälsoutveckling. Genom sin unika inblick i människors livsvillkor, kan 

man vara till god hjälp vid identifieringen av effekterna av ojämlikhet. För en god 

kommunikation om detta krävs ett väl fungerande samarbete med andra aktörer i samhället. 

Hälso- och sjukvården har även ett ansvar för att utforma strategier för hälsofrämjande 

och sjukdomsförebyggande arbete. Gemensamma nationella kriterier eller 

program, kan vara ett stöd i ett sådant arbete.


Skydda sårbara grupper 

Det förebyggande arbetet inom mödra- och barnhälsovård, ungdomsmottagningar samt 

skol- och företagshälsovård har blivit en viktig del av välfärdsstatens arbete för att skydda 

sårbara grupper. Det är angeläget att dessa verksamheter bevakas, så att deras utveckling 

följs upp. Regeringen för även fram vikten av att följa upp effekterna av de strukturella 

förändringar som genomfördes under 1990-talet. Följden av dessa blev ändrade förutsättningar 

för samarbete, både inom och utom den egna organisationen. Man konstaterar 

att samarbetet mellan landsting och kommun – och med andra aktörer – är av stor vikt för 

ett framgångsrikt folkhälsoarbete. 

Regeringen lyfter fram att ett sätt att arbeta mer hälsoorienterat och med helhetsperspektiv 

på hälsa är att utforma ett så kallat hälsobokslut. Genom ett hälsobokslut skulle man kunna 

följa upp hur tillförda resurser och genomförda insatser bidrar till hälsoutvecklingen i 

samhället. Ytterligare ett alternativ kan vara en hälsobudget, för att få möjlighet att 

betrakta hälsa och sjukdom i ett sammanhang. 

Regeringens förslag: hälso- och sjukvården har stor betydelse för den långsiktiga hälsoutvecklingen 

genom sin specifika kompetens, sin auktoritet, breda kunskap och stora 

kontaktyta gentemot befolkningen. En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård skall därför 

utgöra ett målområde. Ett hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande perspektiv skall 

genomsyra hela hälso- och sjukvården och vara en självklar del i all vård och behandling. I 

det hälsofrämjande arbetet har primärvården en viktig roll. 

Om Målområde 6 i Socialutskottets betänkande 

2002/03:SOU och i Riksdagens beslut 

I detta betänkande behandlades regeringens proposition 2002/03:35, ”Mål för folkhälsan”. 

Utskottet delade regeringens uppfattning om att det övergripande nationella 

målet för folkhälsoarbetet bör vara att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa 

på lika villkor för hela befolkningen. På det hela taget ställer sig Socialutskottet bakom 

regeringens förslag till ett nationellt folkhälsomål, en sektorsövergripande målstruktur 

med elva målområden och förslaget om att regeringen skall bestämma de delmål som skall 

gälla för folkhälsoarbetet. När det gäller Målområde 6 redovisas att man, som tidigare 

angivet, ställer sig bakom målområdet och noterar att det omfattar politikområdet hälsooch 

sjukvårdspolitik. Hälso- och sjukvårdspolitikens mål är att vårdens kvalitet och tillgänglighet 

skall förbättras. Riksdagen biföll Socialsutskottets betänkande.


Indikatorer för en mer hälsofrämjande hälso- och 

sjukvård 

Statens folkhälsoinstitut fick, som tidigare redovisats, i uppdrag av regeringen att föreslå 

vilka befintliga indikatorer för hälsans bestämningsfaktorer som bör ingå i ett nationellt 

uppföljnings- och utvärderingssystem för det samlade folkhälsoarbetet. Detta arbete 

skulle ske i samarbete med berörda statliga myndigheter samt kommun- och landstingsförbund. 

I uppdraget från regeringen ingick även att redovisa inom vilka områden 

relevanta delmål och indikatorer saknas, samt att i sådana fall föreslå nya. 

I propositionstexten om Målområde 6 fokuserar regeringen på hälso- och sjukvårdens roll 

som delkomponent i folkhälsans infrastruktur. Tidigare ändring i hälso- och sjukvårdslagen 

(1982), där man lade till prefixet ”hälso”, var ett uttryck för en vilja att vidga 

perspektivet för hälso- och sjukvården. Denna tanke blev emellertid svår att befästa i 

praktiken. Genom utformningen av Målområde 6, förtydligades än mer hälsoperspektivet 

i hälso- och sjukvårdens uppdrag. De bestämningsfaktorer och indikatorer som framförs 

nedan och som föreslogs av Statens folkhälsoinstitut, har till uppgift att påvisa de 

strukturer, processer och resultat inom hälso- och sjukvården som har direkt anknytning 

till folkhälsans grundläggande uppbyggnad. 

För att förtydliga riktning och innehåll för Målområde 6, föreslog Statens folkhälsoinstitut 

i sin redovisning ett tillägg av fyra nya mål: 

1. Främja en positiv hälsoutveckling hos individer och grupper. 

2. Främja en jämlik hälsoutveckling i befolkningen. 

3. Främja en positiv hälsoutveckling hos den egna personalen. 

4. Använda hälsoorientering som strategi för en effektivare hälso- och sjukvård. 

Dessa fyra mål karakteriserar de viktigaste dimensionerna i arbetet för en mer hälsofrämjande 

hälso- och sjukvård. Två av dessa mål konkretiseras i delmål. Som indikatorer 

för dessa mål valde man att utgå från två frågeställningar: ”Görs det någonting?”, respektive 

”Händer det någonting?”, med avseende på målområdet. Detta ledde till två indikatorer för 

varje mål/delmål. Av de tolv föreslagna indikatorerna, lyfter man fram en som huvudindikator: 

förekomst av hälsobokslut. Ett hälsobokslut skall, förutom ekonomisk årsredovisning 

också redovisa hälsoeffekter på patient- och befolkningsnivå av verksamhetens 

insatser. Syftet med en sådan huvudindikator är att sammanfatta såväl 

omfattningen som de hälsomässiga effekterna av hälso- och sjukvårdens insatser; hos 

patienter och i befolkningen. På det viset kan man möjliggöra en värdering av hälso- och 

sjukvårdens sammanlagda insatser, samt förtydliga hälso- och sjukvårdens inriktning med 

hälsan i fokus. 

I följande tabell redovisas en sammanställning av de mål, delmål, indikatorer och 

bestämningsfaktorer som föreslås inom Målområde 6.


Tabell 2. Mål, delmål, indikatorer och bestämningsfaktorer inom Målområde 6 

Politikområde: 

Hälso- och 

sjukvårdspolitik 

Mål – 

delmål: 

• Främja en 

positiv hälsoutveckling 

hos 

individer och 

grupper. 

• Utveckla 

sjukdomsförebyggande 

insatser i hälso- 

och sjukvården. 

• Utveckla 

hälsofrämjande 

insatser i hälso- 

och sjukvården. 

• Främja en 

jämlik hälsoutveckling 

i 

befolkningen. 

• Bidra genom 

aktiv kunskapsförmedling. 

• Aktivt 

medverka 

i befolkningsinriktathälsoarbete. 

Främja en 

positiv hälsoutveckling 

hos den egna 

personalen. 

Använda 

hälsoorientering 

som strategi för 

en effektivare 

hälso- och 

sjukvård. 

Bestämningsfaktorer 

Förekomst av 

sjukdomsförebyggande 

insatser 

i vården. 

Förekomst av 

hälsofrämjande 

insatser i vården. 

Kunskapsförmedling. 

Medverkan 

i befolkningsinriktathälsoarbete. 

En hälsofrämjande 

arbetsmiljö. 

Samsyn om hälso- 

och sjukvårdens 

uppdrag. 

Förslag till indikator: 

• Sjukdomsförebyggande 

insatser dokumenterade i årlig 

verksamhetsredovisning. 

• Strukturerade preventiva 

program för att tidigt motverka 

etablerade riskmarkörer 

för sjukdom. 

• Hälsofrämjande insatser 

dokumenterade i årlig verksamhetsredovisning 

. 

• Användning av hälsorelaterade 

resultatmått i 

klinisk verksamhet. 

• Adekvat epidemiologisk 

och folkhälsovetenskaplig 

kompetens. 

• Aktiv kunskapsförmedling 

regionalt och lokalt, om hälsa, 

risk och skyddsfaktorer och 

hur de kan påverkas. 

• Utvecklade samverkansformer 

för folkhälsoarbete på 

lokal/regional nivå. 

• Medverkan i samarbetsprojekt 

för att förbättra hälsans 

villkor i lokalsamhället. 

• Personalenkäter som 

inkluderar mått på 

personalens hälsoutveckling. 

• Rökfria lokaler (sjukhus, VC, 

tandvård). 

• Vision/policy/mål om hälsoorientering 

dokumenterad i 

fastställda styrdokument. 

• Hälsobokslut som både 

redovisar ekonomiska resultat 

och effekter på patienters och 

befolkningens hälsa. 

Källa: Prioritering: 

Verksamhetsredovisning 

Verksamhetsredovisning 



Enkät 

Enkät 





Mål/styrdokument 

Mål/styrdokumentVerksamhetsredovisning 

• Hög 

• Medel 

• Hög 

• Hög 

• Hög 

• Medel 

• Medel 

• Medel 

• Hög 

• Hög 

• Medel 

• Medel

En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård 

Landstinget i Östergötlands handlingsplan 

2003–2010 

Bakgrund 

Landstinget tillämpar balanserade styrkort som metod för styrning och uppföljning. 

Handlingsplanen ”En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård” , som antogs av Landstingsfullmäktige 

2003, syftar till att vidareutveckla och förtydliga landstingets fortsatta 

arbete för en mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård med utgångspunkt från treårsbudgeten. 

Den utgår från det av Landstingsfullmäktige antagna ”Folkhälsopolitiskt 

program för Östergötland 2001–2010”. Nationella folkhälsokommitténs förslag, underlagsrapport 

nr 15 ”En hälsoinriktad hälso- och sjukvård”, har tjänat som utgångspunkt för 

den fortsatta strukturen i denna handlingsplan. 

A) Landstinget som aktör i det länsgemensamma 

arbetet 

Uppdrag: att stödja en jämlik hälsoutveckling i befolkningen 

Bidra med kunskap om sjukdomars och hälsans bestämningsfaktorer, dess fördelning 

och hur de kan påverkas. 

Aktivt delta i det egna lokalsamhällets, regionens och nationens insatser för att påverka 

grundläggande orsaker till sjukdom och ohälsa. 

Förslag till åtgärder 


Vidareutveckling av kunskapsunderlag om hälsoutvecklingen, till exempel genom 

systematisk registrering av smittskydd, skador, olycksfall och egenupplevd hälsa. 

Kunskapsspridning och opinionsbildning om hälsa, risk- och skyddsfaktorer till 

exempel genom Meditrina, E-posten, Hälsotecken och extern massmedia. 

Länsgemensamma seminarier för fortsatt kunskapsutveckling och stöd i det lokala 

arbetet med att ta fram handlingsplaner på kommunnivå. 

Vidareutveckling av samverkansformerna för det lokala folkhälsoarbetet såsom 

hälsoråd, allergiråd och familjecentraler.


En gemensam satsning av landstinget, kommunerna och Östergötlands Bildningsförbund 

på studiematerialet ”Det goda livet” för användning inom folkbildningsverksamheten, 

vid arbetsplatsträffar och i andra utbildningssammanhang. 

Utveckling av regionsamverkan, nationellt och internationellt kunskaps- och 

erfarenhetsutbyte, till exempel genom EU-samarbete och WHO-nätverket Regions 

for Health Network. 

B) Landstinget som självständig aktör 

Kompetensutveckling – en grundförutsättning 

Kompetensutveckling avseende hälsa och dess bestämningsfaktorer skall ske för 

förtroendevalda, ledare och medarbetare för att ett hälsofrämjande förhållningssätt skall 

genomsyra all verksamhet. Förslag att: 

I utbildning för förtroendevalda föra in kunskap om hälsa och dess bestämningsfaktorer. 

I landstingets ledarutvecklingsprogram föra in kunskap om hälsa och dess 

bestämningsfaktorer. 

Införa kunskap om hälsa och dess bestämningsfaktorer i befintliga utbildningssammanhang 

som riktar sig till medarbetare. 

Uppmuntra medarbetare att fördjupa sin kunskap genom utbildning i till exempel 

folkhälsovetenskap 5 poäng. 

Skapa möjlighet till reflektion över vad ett hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande 

arbetssätt innebär för arbetet i den egna verksamheten. 

B1) Styrprocessen 

Att använda hälsoorientering som strategi för en effektivare hälso- och sjukvård 

Genom en målorientering av verksamheten skapa ökade förutsättningar för prioritering, 

samordning och effektivisering. En utveckling mot en mer målorienterad styrning av 

hälso- och sjukvården förutsätter utveckling av ett flertal stödprocesser: 

a) Vidareutveckling av den epidemiologiska bevakningen. 

Utveckla tillgängligheten av registerdata. 

Ta vara på och följa upp den kunskap som finns i nationella kvalitetsregister.

Systematiskt bevaka förekomst och utveckling av risk- och skyddsfaktorer i 

befolkningen, som grund för planering och uppföljning av sjukdomsförebyggande 

och hälsofrämjande insatser. 

b) Vidareutveckling och implementering av de medicinska programmen i styrningen av 

hälso- och sjukvården genom utveckling av uppdragsbeskrivningar för de stora behovsoch 

sjukdomsgrupperna. 

Utveckla medicinska program att i större utsträckning beskriva möjliga hälsofrämjande 

och sjukdomsförebyggande insatser för varje sjukdomsgrupp. 

Vidareutveckla arbetet med resultatmått och indikatorer för hälsofrämjande och 

sjukdomsförebyggande insatser. 

I uppdragsbeskrivningens generella del belysa de hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande 

insatser som berör flera sjukdomsgrupper. 

c) Införa hälsokonsekvensbeskrivningar vid politiska beslut. 


Utveckla ett för landstinget lämpligt verktyg för hälsokonsekvensbeskrivningar. 

Utbildning om HKB – verktyget för politiker och tjänstemän. 

d) Prioritering 

En tydligare mål-/resultatorientering i hälso- och sjukvården skapar bättre förutsättningar 

för den kunskapsutveckling och dialog som krävs för att kunna prioritera mellan olika 

insatser. Hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser har inte en särskild 

prioriteringsprocess utan skall på samma sätt som övriga insatser värderas utifrån dess 

effekt på hälsa och kostnadseffektivitet. 

e) Utveckla avtalsdialogen till att i större utsträckning fokusera på det som skall uppnås, 

det vill säga bättre hälsa. 

Tydligare uppdrag avseende sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande insatser på 

olika nivåer. 

Utveckla indikatorer på måluppfyllelse, till exempel mått på hälsa, dess 

bestämningsfaktorer eller specifika aktiviteter. 

Utveckla avtalen så att ekonomisk ersättning relaterar till avtalens mål. 

Utveckla bokslut som utöver ekonomiskt bokslut även innehåller resultat i termer av 

effekter på patienters och befolkningens hälsa.


B2) Verksamheten 

Stödja en positiv hälsoutveckling hos individer och grupper 

1. Effektivt behandla sjukdom, rehabilitera efter sjukdomsperiod, men också, hos den 

kroniskt sjuka stödja individens möjlighet att leva ett bra liv. 

2. Initiera och stödja hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser på individ- och 

gruppnivå och utveckla metoder så att preventiva insatser naturligt integreras i ”vårdkedjan”. 

3. Ge stöd till individer eller grupper med ökad sårbarhet för sjukdom eller ohälsa, det vill 

säga som lever med riskfaktorer för sjukdom eller bristande psykosociala resurser. 

a) Hälsofrämjande insatser 

Ett hälsofrämjande förhållningssätt finns uttryckt i verksamhetsplaner. 

Verksamhetsnära diskussioner för att ge kunskap och reflektion kring hälsa, 

jämlikhet, jämställdhet, hälsobegrepp och konsekvenser av olika definitioner. 

Utveckla patienternas och anhörigas delaktighet i behandling av sjukdom och 

insatser för att stärka den egna hälsan genom utbildningsinsatser som utgår från 

patienters och anhörigas behov. 

Utveckla vårdmiljön så att den skapar förutsättningar för trygghet, gemenskap eller 

avskildhet efter behov samt möjlighet till naturkontakt. 

Utveckla och förbättra samverkan med vårdgrannar kring insatser för enskilda 

personer. 

Öka kulturinslagen i vården genom att etablera samverkan med länsbibliotek, länsteater, 

kommunal musikskola och frivilligorganisationer. 

Skapa ett kontinuerligt lärande om hur hälsofrämjande processer kan stödjas genom 

att systematiskt mäta vårdresultat vad gäller hälsorelaterad livskvalitet samt 

återkoppla dessa till verksamheten. 

b) Sjukdomsförebyggande insatser 

Utveckla verksamheten mot att arbeta mer sjukdomsförebyggande. 

Integrera rutiner för sjukdomsförebyggande insatser i all ordinarie verksamhet. 

Sjukdomsförebyggande insatser finns uttryckt i verksamhetsplaner. 

Kunskap om relevansen av sjukdomsförebyggande insatser i vården. 

Fungerande rutiner för bedömning av patientens behov av sjukdomsförebyggande 

insatser. 

Fungerande metoder och rutiner för sjukdomsförebyggande insatser särskilt vad 

gäller rökning, alkohol, mat/övervikt och fysisk aktivitet.

Dokumentera det sjukdomsförebyggande arbetet och integrera dess uppföljning i 

det ordinarie kvalitetsarbetet. 

Använda ordinarie IT-lösningar för dokumentation av sjukdomsförebyggande 

insatser. 

I årligt hälsobokslut redovisa resultat avseende hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande 

insatser samt av patienternas livsstil. 

B3) Arbetsgivaransvaret 


Att främja en positiv hälsoutveckling hos den egna personalen. 

En handlingsplan för arbetet med ”Hälsofrämjande arbetsplats” togs fram 2001. 

Dessa innefattar: 

Inrättande av stressmottagning för medarbetare inom landstinget. 

Utvidgade rehabiliteringsinsatser. 

Hälsofrämjande interventioner i organisations- och ledningsstrukturer. 

Struktur för framtagandet och analys av statistik och nyckeltal (hälsomått). 

Analys av personalenkät. 

Strategier 

Landstinget skall attrahera nya medarbetare. 

Utifrån sitt uppdrag skall medarbetare motiveras att göra goda arbetsinsatser. 

Medarbetarna ges utrymme att både utveckla sitt eget kunnande och hela organisationens 

arbetssätt. 

Framgångsfaktorer 

Landstinget uppfattas som en professionell arbetsgivare. 

Medarbetarna är goda ambassadörer för landstinget. 

Uppdraget skall vara känt hos alla medarbetare. 

Landstinget har goda och hälsofrämjande arbetsplatser. 

Gott ledarskap. 

Lön och löneutveckling som är förståelig och motiverande. 

Kontinuerlig kompetensutveckling individuellt och för team i relation till verksamhetens 

mål. 

Delaktighet och möjlighet att påverka.

Referenser 


1. Rosén M. Sjukvårdens bidrag till folkhälsan. Längre liv, livskvalitet och funktionsförmåga. 

Läkartidningen 1997;36:3065-71. 

2. Hälso- och sjukvårdens betydelse för folkhälsan. Folkhälsorapport. Stockholm: 

Socialstyrelsen; 1997. 

3. Välfärd vid vägskäl. Delbetänkande av Kommittén Välfärdsbokslut. SOU 2000:3. 

4. Marmot M, Wilkinson R. Social determinants of health. Oxford University Press; 1999. 

5. Marmot M BH, Hemingway H, Brunner F, Stansfeld S. Contribution of job control and 

other risk factors to social variation in coronary heart disease. Lancet 1997;350:235-9. 

6. Bobak M PH, Hertzman C, Rose R, Marmot M, Socio-economic factors, perceived 

control and self-reported health in Russia. A cross-sectional survey. Soc Sci Med 

1998;47:269-79. 

7. Kristenson M, Eriksen H, Sluiter JK, Starke D, Ursin H. Psychobiological mechanisms 

of socioeconomic differences in health. Social Science & Medicine 2004;58:1511-22. 

8. Hoad TF. The Concise Oxford Dictionary of English Etymology. Oxford University 

Press; 1986. 

9. Stolt C-M. Moment i läkekonsten. Se hela personen – inte bara patienten. 

Läkartidningen 2000:97:1570-1. 

10. 1Vang J, Kristenson M. The concept of self rated health. In: Self-rated health in a 

European perspective. Forskningsrådsnämnden; 2000. 

11. Nilsson I, Petterson HI. Medicinens idéhistoria. Stockholm: SNS Förlag; 1998. 

12. Boorse C. Health as a theoretical concept. Philosophy of Science 1977;44:542-73. 

13. Pörn I. Vad är hälsa? In: Klockars K, Österman B, editors. Begrepp om hälsa – 

filosofiska och etiska perspektiv på livskvalitet, hälsa och vård. Stockholm: Liber 

Utbildning; 1995. p. 14-29. 

14. Nordenfeldt I. On the nature of health. Dortecht: D. Riedel Publishing Company; 1987. 

15. Sjöden PO. Livskvalitetsmätning i onkologisk forskning och vård. Lund: 

Studentlitteratur; 1997. p. 24-35. 

16. Eriksson K. Hälsans idé. 2 ed. Stockholm: Liber; 1984. 

17. WHO. Constitution. New York; 1946. 

18. Björner J B, Söndergaard Kristensen T, Orth-Gomér K, Tibblin G, Sullivan M, 

Westerholm P. Self-rated health, a useful concept in research, prevention and clinical 

medicine. Uppsala: Forskningsrådsnämnden; 1996. 

19. Sternberg EM, Gold PW. The mind-body interaction in disease. Special issue: 

mysteries of the mind. Scientific American; 1997. p. 8-15. 

20. Orth-Gomér K. International epidemiological evidence for a relationship between 

social support and cardiovascular disease. In: Shumaker S, Czajkowski SM, editors. 

Social support and cardiovascular disease. New York: Plenum Press; 1994. p. 97-117.


21. Frasure-Smith N, Lespérance F, Talajic M. Depression and 18 month prognosis after 

myocardial infarction. Circulation 1995;91:999-1005. 

22. Chorus GP, Gold PW. The concept of stress and stress system disorders. Overview of 

physical and behavioral homeostatis. JAMA 1992;9:1244-52. 

23. Kristenson M, Orth-Gomér K, Kucinskiene Z, Bergdahl B, Calkauskas H, Balinkyiene 

I, et al. Attenuated cortisol response to a standardised stress test in Lithuanian vs 

Swedish men. The LiVicordia study. J Behav Med 1998;5:17-30. 

24. McEven B, Stellar E. Stress and the individual mechanisms leading to disease. Arch 

Intern Med 1993;153:2093-101. 

25. Zacharie R. Mind and immunity. Psychological modulation of immunological and 

inflammatory parameters (Thesis). Aarhus: Aarhus University; 1996. 

26. Neuman B. Förebyggande omvårdnad. Stockholm: Liber Utbildning; 1996. 

27. Ottawamanifestet om hälsofrämjande arbete. I: Vigör special nr 5/87. Socialstyrelsens 

nämnd för hälsoupplysning. Stockholm; 1987. 

28. Lindeberg S, Nillson-Ehle P, Terent A, Vessby B, Schersten B. Cardiovascular risk 

factors in a Melanesian population apparently free from stroke and ischemic heart 

disease: the Kitava study. J Intern Med 1994;236:331-40. 

29. De Backer G, Ambrosioni E, Borch-Johnsen K, Brotons C, Cifkova R, Dallongeville J, 

Ebrahim S, Faergeman O, Graham I, Mancia G, Cats VM, Orth-Gomer K, Perk J, 

Pyorala K, Rodicio JL, Sans S, Sansoy V, Sechtem U, Silber S, Thomsen T, Wood D. 

European guidelines on cardiovascular disease prevention in clinical practice. Third 

Joint Task Force of European and other Societies on Cardiovascular Disease 

Prevention in Clinical Practice (constituted by representatives of eight societies and by 

invited experts). Atherosclerosis 2004;173:381-91. 

30. Antonovsky A. A call for a new question – salutogenesis – and a proposed answer – the 

sense of coherence. Journal of Preventive Psychiatry 1984;2:1-13. 

31. Lindholm M, Dejin-Karlsson E, Ostergren PO, Udén G. Nurse managers’ professional 

networks, psychosocial resources and self-rated health. Journal of Advanced Nursing 

2003;42:506-15. 

32. Bobak M, Pikhart H, Rose R, Hertzman C, Marmot M. Socioeconomic factors, 

material inequalities and perceived control in self-rated health: cross-sectional data 

from seven post-communist countries. Social Science and Medicine 2000;51:1343-50. 

33. Pearlin LI, Schooler C. The structure of coping. Journal of Health and Social 

Behaviour 1978;19:2-21. 

34. Barefoot JC, Maynark KE, Beckham JC, Brummett BH, Hooker K, Siegler IC. Trust, 

health and longevity. Journal of Behavioral Medicine 1998;21:517-25. 

35. Flere gode leveår for alle – forebyggningsstrategier. Norges Offentlige Utredninger, 

NOU 1997:10. Oso: Statens Forvaltningstjenste; 1991. 

36. Weinehall L, Johnson O, Jansson J-H, Boman K, Huhtasaari F, Hallmans G, Dahlén G, 

Wall S. Perceived health modifies the effect of biomedical risk factors in the prediction 

of acute myocardial infarction. An Incident Case-Control Study from Northern 

Sweden. J Int Med 1998;243:99-107.


37. Björner JB, Söndergaard-Kristensen T, Orth-Gomér K, Tibblin G, Sullivan M, 

Westerholm P. Self-rated health, a useful concept in research, prevention and clinical 

medicine. Uppsala: Forskningsrådsnämnden; 1996. 

38. Idler EBY. Self-rated health and mortality, a review of twenty-seven community 

studies. J Health Soc Behav 1997;38:21-37. 

39. Larsson D, Hemmingsson T, Allebeck P, Lundberg I. Self-rated health and mortality 

among young men: what is the relation and how may it be explained? Scandinavian 

Journal of Public Health 2002;30:259-66. 

40. Bowling A. Measuring disease. Buckingham: Open University Press; 1995. 

41. Bowling A. Measuring health. 2nd ed. Buckingham: Open University Press; 1997. 

42. Books R, with the EuroQol Group. EuroQol: the current state of play. Health policy 

1006;37:53-72. 

43. Ware JE, Sherbourne CD. The MOS 36-item Short Form Health Survey (SF-36). 

Conceptual framework and item selection. Medical Care 1992;30:473-83. 

44. Brazier JE, Harper R, Jones NMB, O’Cathain A, Thomas KJ, Usherwook T, Westlake 

L. Validating the SF-36 health survey questionnaire: new outcome measure for 

primary care. BMJ 1992;305:160-4 

45. Long A. The need for a broader perspective. The health outcomes in Europe. The 

Bulletin of the European clearing house on health outcomes 1996;4:1. 

46. Sullivan M. Quality of life assessments of medicine. Nordic J of Psychiatry 

1992;46:79-83. 

47. Macbeth MH, editor. Health outcomes. Biological, social and economic perspectives. 

Oxford, New York, Tokyo: Oxford University Press; 1996. 

48. Mays N, Pope C, editors. Qualitative research in health care. London: British medical 

journal publishing group; 1996. 

49. Cedergren L, Bylund E. Utveckla dialogen – inspiration och vägledning för dig som 

arbetar med kvalitetsfrågor utifrån ett patientperspektiv. Stockholm: Spri; 1998. 

50. Mays N, Pope C. Assessing quality in qualitative research. BMJ 2000;320:50-2. 

51. Greatbatch D, Parker S, Watson P. Qualitative research methods in health technology 

assessment: a review of the literature. Health Technol Assess 1998;2:1-274. 

52. Vang J. Health gain measurements – an approach to outcomes governed health services 

management. In: Long AF, Bitzer E, editors. Health outcomes and evaluation: context, 

concepts and successful applications. Leeds: University of Leeds, European Clearing 

House on Health Outcomes, Nuffield Institute for Health; 1997. 

53. Thompson A, Sunol R. Expectations as determinants of patient satisfaction. Concepts, 

theory and evidence. International Journal for Quality in Health Care 1995;7:127-41. 

54. Cochrane Database Systematic Reiviews. 

55. Long AF. Evidence based practice at a managerial and clinical practice level. In: Vang 

J, Kristenson M, editors. Outcome measuring. Stockholm: Spri; 1998. p. 17-25. 

56. Garpenby P, Carlsson P. Nationella kvalitetsregister inom hälso- och sjukvården – en 

uppföljande studie. Linköping: CMT, Centrum för utvärdering av medicinsk 

teknologi; 1996.


57. http// sos.se/kvalitetsregister. 

58. Se t.ex. sammanfattning av handlingsplan för Landstinget Östergötland sist i denna 

skrift. 

59. Frampton SB. The Planetree model of patient orientation in health care delivery. 

Workshop at the 12th International Conference on Health Promoting Hospitals (HPH). 

Moscow; May 26–29, 2004. 

60. McCain NL, Tuck I, Robins J, Elswick RK, Walter JM. Alternative stress management 

interventions reduce distress and symptomatology and enhances quality of life in 

persons with HIV-disease. Abstract presented at the Eight International Congress of 

Behavioral Medicine, Mainz, August 25-28; 2004. 

61. Garpenby P. Prioriteringsprocessen, övergripande strategier. Rapport. Linköping: 

Prioriteringscentrum (Nationellt kunskapscentrum inom vård och omsorg); 2003:3. 

62. Academy Health. Health Outcomes Core Library Project. Introduction: July 14, 2004; 

www.academyhealth.org. 

63. Rose G. The strategy of preventive medicine. Oxford: Oxford University Press; 1992. 

64. Lindahl B. Lifestyle and health. The role of the insulin resistance syndrome in cardiovascular 

disease and diabetes. The effects of lifestyle intervention [dissertation]. 

Umeå: Department of Medicine and Nutritional Research, Umeå University. Umeå 

University Medical Dissertations. New Series No 552; 1998. 

65. World Health Organisation. Ottawa Charter for Health Promotion. Copenhagen: WHO 

Europe; 1986. 

66. Grossman R, Scala K. Health promotion and organisational development: WHO, 

Regional Office for Europe. IFF, Health and Organisational Development; 1996. 

67. Patient–läkarrelationen – läkekonst på vetenskaplig grund. SBU-rapport 144. 

Stockholm; 1999. 

68. Hallberg I, Patienternas inflytande i framtidens psykiatriska vård. Om vikten av bokstaven 

K. Vårdförbundet, 1998. 

69. The Ljubljana Charter on Reforming Health Care. Copenhagen: WHO; June 1996. 

70. Fifth Conference of European Health Ministers. Social challenge to health: equity and 

patients rights in the content of health reforms. Warsaw; November 7–8, 1996. 

71. Empowering citizens in the planning and management of health care. Draft for the 

consultation on the development of patients’ rights in Europe. Gothenburg: WHO; 

August 18–19, 1997. 

72. Björvell H, Vad betyder ”patient empowerment” för sjuksköterskan? Om vikten av 

bokstaven K. Vårdförbundet; 1998. 

73. Hollnagel H, Malterud K. From risk factors to resource mobilisation in medical 

practice. Medical Health Care Philosophy 2000;3:239-40. 

74. Stolt C-M. Moment i läkekonsten, del 4. Se hela personen – inte bara patienten. 

Läkartidningen 2000:97:1570-1. 

75. BraVå – bra vård för äldre i ordinärt och särskilt boende. Kvalitetskriterier för vård och 

omsorg av äldre. Vårdförbundet; 2000.


76. Frasure-Smith N, Lespérance F, Talajic M. Depression and 18-month prognosis after 

myocardial infarction. Circulation 1995;91:999-1005. 

77. Orth-Gomér K, Johnsson SV. Sociala nätverk, deras olika delkomponenter, samt 

betydelse av överlevnad hos svenska män och kvinnor i olika åldrar. I: 

Läkaresällskapets Riksstämma; 1988. 

78. LeRoy S, Elixson EM, O’Brian P, Tong E, Turpin S, Uzark K. Recommendations for 

preparing children and adolescents for invasive cardiac procedures. Circulation 

2003;108:2550-64. 

79. Astin JA, Shapiro SL, Eisenberg DM, Foyrs KL. Mind–body medicine: state of the 

science; implications for practice. The Journal of American Board of Family Practice 

2003;16:131-47. 

80. Magnusson E. Att starta självhjälpsgrupper. Stockholm: Folkhälsoinstitutet; 10/1997. 

81. Beskow J, Sandegren B, Thorslund, A. Ideella nätverk utvecklar självmordsprevention. 

Läkartidningen 1999;96:2869-72. 

82. Kärner A. Patients and spouses perspectives on coronary heart disease and its 

treatment. Linköping University Medical Dissertations No 849; 2004. 

83. Ekberg K. Rehabilitation and prevention of work-related musculoskeletal disorders. 

In: Waldron HA, Edling C, editors. Occupational Health Practice. 4th ed. London: 

Butterworth, Heineman; 1998. 

84. Ekberg K. Workplace changes in successful rehabilitation. J Occup Rehab 1995;5:253- 

69. 

85. Utredningen om Den Arbetslivsinriktade Rehabiliteringen (S 1999:08). 

86. Hendriksen C. Forebyggande hjemmebesog. Gerontologi og samfund 1998;14:40-1. 

87. Bremberg S. Bättre hälsa för barn och ungdom. Rapport 1998:38. Stockholm: 

Folkhälsoinstitutet; 1998. 

88. SOU 2000:6. Delbetänkande från kommittén om vård i livets slutskede. Döden angår 

oss alla – värdig vård vid livets slut. 

89. Olsson M. Social support in bereavement crisis – interaction between medical staff and 

bereaved relatives. Huddinge: Dept. of Medicine, Karolinska Institute and the 

Department of Social Work, Huddinge University; 1994. 

90. Hall C, Dovelius K. Sorg- och krisbearbetande gruppverksamhet: verksamhet vid 

Akademiska barnsjukhuset i Uppsala för barn och ungdomar som förlorat en nära 

anhörig. Socialmedicinsk tidskrift 1999;76:104-9. 

91. Last JM. Dictionary of Epidemiology. New York: Oxford University Press; 1988. 

92. Marmot M, Siegrist J, Theorell T, Feeney A. Health and the psychosocial environment 

at work. In: Marmot M, Wilkinson RG. Social determinants of heath. Oxford: Oxford 

University Press; 1999. p. 105-32. 

93. Bakker AB, Killmer CH, Siegrest J, Schaufeli WB. Effort-reward imbalance at work 

and burnout among nurses. Journal of Advanced Nursing 2000;31:884-91. 

94. Their S. Det pedagogiska ledarskapet. Mermerus AB: Helsingfors; 1996. 

95. WHO. Alma-Ata 1978: primary health care. Report of the International Conference on 

Primary Health Care. Alma-Ata, USSR, Geneva; 1978. Health for All Series No. 1.


96. Miltz H, Vang J. Consultation on the role of health promotion in hospitals. Health 

Promotion 1989:4. 

97. World Health Organisation. Budapest Declaration. Copenhagen: WHO Europé; 1991. 

98. World Health Organisation. Ottawa Charter for Health Promotion. Copenhagen: WHO 

Europe; 1986. 

99. World Health Organisation. Health Promoting Hospital Network Document: aims, 

concepts, strategies and possibilities for participation in the International Network of 

Health Promoting Hospitals. General information. Copenhagen: WHO Europe; 1993.

En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård är ett av de elva folkhälsopolitiska 

målområden som riksdagen antog våren 2003. För 

många människor är det oklart vad vi i Sverige menar med 

begreppet en hälsofrämjande hälso- och sjukvård. Ett gediget 

arbete med att definiera och exemplifiera begreppet har gjorts i en 

rapport till den Nationella folkhälsokommittén samt i 

propositionsförslag och riksdagsbeslut. Dessa dokument har i 

denna skrift sammanfattats för att skapa kännedom om begrepp 

och perspektiv i arbetet för en mer hälsofrämjande hälso- och 

sjukvård. 

Statens folkhälsoinstitut 

Distributionstjänst 

120 88 Stockholm 

Fax 08-449 88 11 

E-post fhi@strd.se 

Internet www.fhi.se 

ISSN 1651-8624 

ISBN 91-7257-295-7 

Rapport R 2004:33

På väg mot en mer hälsofrämjande hälso - Statens folkhälsoinstitut

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?