Fysisk aktivitet och folkhälsa

Fysisk aktivitet 

och folkhälsa 

liselotte schäfer elinder 

och johan faskunger (red) 

statens folkhälsoinstitut 

www.fhi.se


och folkhälsa 

statens folkhälsoinstitut 

www.fhi.se

© statens folkhälsoinstitut r 2006:13 

issn: 1651-8624 

isbn: 91-7257-468-2 

redaktör: liselotte schäfer elinder och johan faskunger 

omslagsbilder: bild till vänster: liselotte schäfer elinder; bild i mitten: johan faskunger; 

bild längst till höger: gero breloer/scanpix 

bilder, inlagan: s. 7: lennart ström; s. 29, 45, 71, 87, 112 och 117: per nylander/denylbild; 

s. 101 och 125: johan faskunger; s. 115: liselotte schäfer elinder; s. 145: peter lamming 

grafisk produktion: ab typoform 

tryck: nrs tryckeri ab, huskvarna 2006

Innehåll 

Förord ______________________________________________________________ 5 

Författarpresentationer ________________________________________________ 6 

1. Fysisk aktivitet, hälsa och sjukdom ______________________________________ 7 

Sammanfattning ______________________________________________________ 8 

Definition av hälsa och fysisk aktivitet ____________________________________ 10 

Rekommendationer för fysisk aktivitet ____________________________________ 16 

Fysisk aktivitet, hälsa och sjukdom ______________________________________ 19 

Risker med fysisk aktivitet ______________________________________________ 36 

2. Befolkningens aktivitetsmönster ______________________________________ 45 


Mätmetoder ________________________________________________________ 48 

Utvecklingen internationellt ____________________________________________ 49 

Aktivitetsmönster hos vuxna i Sverige ____________________________________ 51 

Aktivitetsmönster hos barn och ungdomar ________________________________ 60 

Förklaringar till utvecklingen ____________________________________________ 63 

3. Mat, fysisk aktivitet och energibalans __________________________________ 71 


Matvanor och hälsa __________________________________________________ 73 

Allmänna kostrekommendationer ________________________________________ 75 

Kostråd för fysiskt aktiva ________________________________________________ 77 

Ätstörningar och fysisk aktivitet __________________________________________ 79 

Mat, fysisk aktivitet och energibalans ____________________________________ 80 

Syn på mat och hälsa inom idrottsrörelsen ________________________________ 82

4 fysisk aktivitet och folkhälsa 

4. Fysisk aktivitet i folkhälsopolitiken ____________________________________ 87 


Fysisk aktivitet blir en folkhälsofråga ______________________________________ 90 

Sjukdomsbörda och kostnader för fysisk inaktivitet __________________________ 92 

Folkhälsopolitiken ____________________________________________________ 95 

Utvecklingen av fysisk aktivitet som en folkhälsofråga internationellt __________ 98 

5. Att främja fysisk aktivitet på samhällsnivå ______________________________ 101 

Sammanfattning ____________________________________________________ 102 

Kunskapsbaserat folkhälsoarbete ______________________________________ 104 

Modeller och teorier för fysisk aktivitet __________________________________ 105 

Samhällsbaserade interventioner för fysisk aktivitet ________________________ 109 

Fysisk och social miljö ________________________________________________ 112 

Bestämningsfaktorer för fysisk aktivitet på samhällsnivå ____________________ 118 

Sätt Sverige i rörelse – ett exempel på en nationell satsning på ökad fysisk aktivitet __ 120 

6. Att främja fysisk aktivitet på individoch gruppnivå ______________________ 125 


Modeller och teorier för fysisk aktivitet __________________________________ 128 

Bestämningsfaktorer för fysisk aktivitet på individoch gruppnivå ____________ 129 

Metoder för att främja fysisk aktivitet på individoch gruppnivå ______________ 133 

7. Utvecklingsområden och forskningsbehov ______________________________ 143 


Bättre samhällsplanering genom hälsokonsekvensbedömningar ______________ 145 

Mer fysisk aktivitet och friluftsliv i skolan ________________________________ 147 

Mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård ________________________________ 148 

Mer interventionsforskning och metodutveckling __________________________ 149 

En ökad satsning på friluftsliv __________________________________________ 150 

Mer information och kommunikation ____________________________________ 151 

Bättre mätmetoder och indikatorer för fysisk aktivitet ______________________ 152 

Vidareutveckling av rekommendationerna ________________________________ 153 

Bilaga 1. Sätt Sverige i rörelse (SSR) – effekter och vunna erfarenheter __________ 157 

Sakregister ________________________________________________________ 179

Förord 

Fysisk aktivitet och folkhälsa har som mål att ge en samlad bild över det aktuella kunskapsläget, 

trender i fysisk aktivitet i Sverige och relationen till matvanor och fetma. 

Boken beskriver fysisk aktivitet som ett målområde inom folkhälsopolitiken, metoder att 

främja fysisk aktivitet på samhälls- och individnivå, pekar på framtida utvecklings- och 

forskningsbehov och sammanfattar effekterna av Sätt Sverige i rörelse. Den vänder sig 

främst till vidareinformatörer och beslutsfattare som arbetar med fysisk aktivitet i kommuner 

och landsting, frivilligsektorn, studerande inom olika utbildningar – exempelvis folkhälsa, 

sjukvård, skola och friskvård – samt andra intresserade. För den som ytterligare vill 

fördjupa sig när det gäller medicinska aspekter rekommenderas även skriften Fysisk 

aktivitet vid sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling (FYSS), utgiven 2003 av 

Statens folkhälsoinstitut och Yrkesföreningar för Fysisk Aktivitet. 

Fysisk aktivitet har kommit högt upp på den folkhälsopolitiska agendan i Sverige. År 

2004 var fysisk aktivitet den folkhälsofråga som flest kommuner prioriterade högst. Inom 

alla landsting i Sverige arbetar man i dag med förskrivning av fysisk aktivitet på recept 

(FaR). Med detta kunskapsunderlag hoppas vi kunna medverka till att fysisk aktivitet fortsätter 

att vara en högt prioriterad fråga i folkhälsoarbetet, då det finns mycket stora vinster 

att göra för folkhälsan. 

Vi vill tacka docent Mikael Fogelholm från UKK Institutet i Tampere, Finland, för 

den vetenskapliga granskningen av bokens innehåll. Vi tackar även folkhälsovetaren 

Matti Leijon från Folkhälsovetenskapligt centrum, Landstinget i Östergötland, som har 

granskat boken ur ett användarperspektiv. 

Stockholm september 2006 

fysisk aktivitet och folkhälsa 5 

gunnar ågren kristina ramstedt 

generaldirektör avdelningschef, 

avdelningen för levnadsvanor


Författarpresentationer 

Liselotte Schäfer Elinder 

Liselotte Schäfer Elinder är docent och enhetschef vid enheten för mat och fysisk aktivitet. 

Hon arbetar med frågor kring mat, fysisk aktivitet, övervikt, hälsokonsekvensbedömningar 

och jordbruks- och folkhälsopolitik. Hon arbetar även som rådgivare åt 

Världshälsoorganisationen (WHO) i dessa frågor och ingår i expertgruppen för mat 

och fysisk aktivitet under EU:s hälsodirektorat DG Sanco. 

Johan Faskunger 

Johan Faskunger är filosofie doktor i fysisk aktivitet och hälsovetenskap och utredare 

vid Statens folkhälsoinstitut. Han har varit involverad i framtagandet av en nationell 

och en nordisk handlingsplan för mat och fysisk aktivitet, en vägledning för fysisk aktivitet 

på recept, FaR®, samt kunskapsunderlag till målområde 9, Ökad fysisk aktivitet. 

Han deltar även i det internationella samarbetet inom WHO. 

Filippa von Haartman 

Filippa von Haartman är nutritionist och utredare vid Statens folkhälsoinstitut och 

arbetar inom målområde 10, Goda matvanor och säkra livsmedel, med kostfrågor 

generellt och specifikt med konsument- och livsmedelsindustrirelaterade frågor. Hon 

ingår i Livsmedelsverkets expertgrupp för kost och hälsa och deltar även i det internationella 

samarbetet i EU och WHO. 

Peter Lamming 

Peter Lamming är socionom och utredare vid Statens folkhälsoinstitut. Han var involverad 

i Sätt Sverige i rörelse och utvecklingen av fysisk aktivitet på recept, FaR®, 

ansvarade för nyhetsbrevet Håll Sverige i rörelse och nätverket mellan myndigheter, 

kommuner och föreningar. Han har bidragit till kunskapsunderlag inom målområde 9, 

Ökad fysisk aktivitet, och är ledamot av statliga Friluftsrådet. 

Inga Swanberg 

Inga Swanberg är magister i folkhälsovetenskap och legitimerad sjuksköterska. Hon 

har som utredare vid Statens folkhälsoinstitut arbetat med kartläggningar och rapportskrivning 

om folkhälsoforskning, matvanor, fysisk aktivitet samt hiv/STI-prevention.

1 

fysisk aktivitet, 

hälsa och sjukdom


Sammanfattning 

Fysisk aktivitet och inaktivitet har många effekter på människors hälsa och 

på folkhälsan i stort. Fysisk aktivitet definieras som all typ av rörelse som ger 

ökad energiomsättning. Hälsofrämjande fysisk aktivitet förbättrar hälsan 

utan att åsamka skada. Fysisk inaktivitet är en riskfaktor för sjukdomar 

såsom hjärt-kärlsjukdomar, fetma, typ 2-diabetes, sjukdomar i rörelseorganen, 

psykisk ohälsa och cancer. Bibehållen fysisk aktivitet genom livet bidrar 

till att människor kan leva ett oberoende liv långt upp i åldern. 

Med regelbunden fysisk aktivitet enligt rekommendationen menas en aktivitet 

som utförs dagligen i 30 minuter om den är av måttlig intensitet, alternativt 

minst tre gånger per vecka om den är högintensiv. Rekommendationen 

för barn är 60 minuter fysisk aktivitet varje dag och bör omfatta både måttlig 

och hård aktivitet. 

Det finns även risker med fysisk aktivitet, framför allt vid idrott eller högintensiv 

motion. Inom elitidrotten finns en högre förekomst av ätstörningar 

än i genomsnittsbefolkningen, som i kombination med högintensiv träning 

kan utgöra en allvarlig hälsorisk. 

Fysisk aktivitet har varit en del av människans vardag och en grundförutsättning för 

hälsa och välbefinnande genom hela vår historia. I takt med att maskiner har ersatt 

många av människans fysiskt krävande arbetsuppgifter och bil, tåg och flyg har övertagit 

persontransporterna, har den genomsnittliga dagliga energiförbrukningen genom 

fysisk aktivitet minskat avsevärt. Trots att samhällsutvecklingen är positiv ur många 

perspektiv och har lett till en ökad medellivslängd, har den samtidigt inneburit att vi 

aldrig tidigare har haft så låga krav på fysisk aktivitet för överlevnaden som nu. 

Motortransporter är normen, stillasittande arbetsuppgifter vid datorn och passiv 

underhållning på fritiden såsom tv och video är exempel på fenomen som bidrar till en 

fysiskt inaktiv livsstil. Vi har även uppfunnit prylar för ökad bekvämlighet, disk- och 

tvättmaskiner, fjärrkontroller, hissar och rulltrappor, som bidrar till att vi rör oss 

mindre i vardagen än förr i tiden. Även om varje teknologi i sig endast minskar energiförbrukningen 

i liten omfattning, blir den samlade effekten betydande.


Det fysiologiska behovet av fysisk aktivitet för att upprätthålla en god hälsa och välbefinnande 

har dock inte minskat. I stort sett allt våra förfäder företog sig krävde fysisk 

ansträngning, till exempel att skaffa mat, värma upp bostaden och förflytta sig. Denna 

omständighet har format våra gener och kroppar som fungerar bäst när vi är regelbundet 

fysiskt aktiva. Människokroppen behöver rörelse för att fungera optimalt genom livet och 

motverka sjukdomar. Att under en längre tid undvika fysisk ansträngning får till följd att 

den fysiska funktionsförmågan samt kapaciteten i muskler, leder och skelett försämras. 

Kroppens styrka, kondition och rörlighet är direkt relaterad till omfattningen av den 

fysiska och motoriska aktiviteten. En stillasittande livsstil ökar risken för ett stort antal 

sjukdomar såsom hjärt- och kärlsjukdom, cancer, fetma, högt blodtryck, höga blodfetter 

och benskörhet (1, 2). Minskningen av vardaglig fysisk aktivitet och det ökande utbudet 

av energitäta livsmedel med mycket socker och fett, har lett till att forskare använder 

uttryck som ”kronisk obalans i energibalansen” (3) och ”fetmaframkallande miljöer” 

(eng: obesogenic environments) (4) för att beskriva hur vår omgivande miljö bidrar till att 

allt fler i befolkningen blir överviktiga och feta. Cordain och medarbetare (5) beräknar att 

en genomsnittlig modern man som väger 70 kilo, skulle behöva promenera 19 kilometer 

utöver de ”vanliga aktiviteterna” varje dag för att nå upp i samma energiförbrukning som 

nutida jägar- och samlarfolk har. Västerlänningar har i genomsnitt endast 38 procent av 

deras energiförbrukning, även om spridningen mellan individer och grupper i olika kulturer 

och samhällsgrupper är stor (6). 

En stillasittande livsstil är utbredd i befolkningen med negativa effekter för hälsa och 

välbefinnande samtidigt som det medför stora samhällskostnader i form av sjukdomar 

och produktionsbortfall. Att vända denna trend kräver därför kraftfulla åtgärder från 

samhällets sida. 

Målet måste vara att skapa attraktiva och stödjande miljöer för fysisk aktivitet som 

kan konkurrera med det allt större utbudet av passiviserande underhållning. Det ska inte 

bara vara nyttigt att röra på sig, utan framför allt roligt och trivsamt.


Definition av hälsa 

och fysisk aktivitet 

Världshälsoorganisationens (WHO) hälsodefinition från 1948 beskriver en vision 

av hälsa: 

Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte 

bara frånvaron av sjukdom eller handikapp. 

WHO 1948 

Detta hälsobegrepp har kritiserats för att vara utopiskt och opraktiskt, då ingen någonsin 

kommer att uppnå fullständigt välbefinnande. Vid Ottawakonferensen 1986 (7) definierade 

man hälsa som en resurs för att nå andra mål i livet: 

Hälsa ses som en resurs i vardagslivet, inte målet med livet. Hälsa är ett positivt koncept 

som betonar sociala och individuella resurser såväl som fysisk förmåga. 

WHO 1986 

Folkhälsa definieras som befolkningens hälsotillstånd och tar hänsyn till nivå och fördelning 

av hälsan. En god folkhälsa handlar således inte bara om att hälsan bör vara så 

god som möjligt, den bör också vara jämlikt fördelad. 

Hur mäter man hälsa? 

Ett problem med ett hälsobegrepp som ytterst vilar på en subjektiv bedömning, är att 

det är svårare att mäta och jämföra än rent biomedicinska sjukdomsmarkörer eller 

antalet dödsfall. Detta har medfört att traditionella sätt att mäta hälsa som sjuklighet 

och dödlighet, fortfarande dominerar folkhälsorapporteringen. Hälsa finns dock också 

representerat i folkhälsorapporteringen i form av självrapporterad upplevelse av hälsa, 

som i många studier har visat sig vara en stark och oberoende bestämningsfaktor för 

dödlighet, kronisk sjukdom och nedsatt kroppsfunktion. Medellivslängden är det 

främsta måttet på hälsa i en befolkning, liksom insjuknande (incidens) och förekomst 

(prevalens) av de vanligaste sjukdomarna. I Socialstyrelsens folkhälsorapport (8) finns 

även mått för spädbarnsdödlighet och antalet förlorade år till följd av sjukdom eller död. 

Det är önskvärt att kunna sammanfatta hälsoutvecklingen genom att väga ihop dödlighet, 

funktionsförmåga eller hälsorelaterad livskvalitet i ett samlat mått. Därför har 

ett antal metoder för att mäta sjukdomsbörda, hälsa och livskvalitet utvecklats. 

Sjukdomsbördan uttrycker förlusten av friska år till följd av sjukdom eller förtida död. 

Vanliga mått på sjukdomsbördan är DALYs och QALYs. DALYs står för ”disability


adjusted life years” och uttrycker ett samlat mått som beskriver ohälsa i befolkningen 

genom att kombinera antalet förlorade friska levnadsår på grund av sjukdom med förtida 

dödsfall. QALYs står för ”quality adjusted life years” och bygger på människors egna 

subjektiva värderingar av livskvaliteten relaterat till hälsotillståndet. QALYs mäter 

därmed hälsa i positiv bemärkelse, medan DALYs mäter förlusten av hälsa. Båda 

begreppen är baserade på värderingar av graden av olika sjukdomar respektive hälsa. 

För DALYs-beräkningen görs denna bedömning av experter (9). Beräkningen av sjukdomsbördan 

år 2005 (figur 1:1) visade att för kvinnor utgör de tre sjukdomsgrupperna 

neuropsykiatriska (neurologiska och psykiatriska) sjukdomar (24 procent), hjärt-kärlsjukdomar 

(21 procent) och maligna tumörer (19 procent) tillsammans 64 procent av 

den totala sjukdomsbördan räknat i DALYs. Även för män utgör sjukdomsgrupperna 

hjärt-kärlsjukdomar (26 procent), neuropsykiatriska sjukdomar (19 procent), och 

maligna tumörer (17 procent) 62 procent av den totala sjukdomsbördan räknat i 

DALYs (10). 

Figur 1:1. Sjukdomsbördan i Sverige mätt i DALYs (Disability Adjusted Life Years).



Fysisk aktivitet definieras som all typ av rörelse som ger ökad energiförbrukning. 

Effekterna av fysisk aktivitet är beroende av bland annat intensitet, varaktighet 

(duration), frekvens, typ av träning, individens ålder och genetiska faktorer. Den totala 

energiförbrukningen av en aktivitet blir därmed en funktion av alla dessa faktorer. 

Den totala energiförbrukningen representerar summan av tre delar: 1) basalmetabolismen, 

som hänförs till att upprätthålla och bibehålla olika kroppsfunktioner och 

omsättning av vävnad, utgör cirka 60 procent av energiförbrukningen, 2) den termiska 

effekten av matsmältningen som utgör cirka 10 procent, och 3) fysisk aktivitet som för 

en person med en genomsnittlig aktivitetsnivå utgör cirka 30 procent och är den mest 

variabla delen av energiförbrukningen. 

Huvudsakligen utförs all muskelaktivitet/rörelse inom följande områden: 

• Fysisk aktivitet i vardagen – att gå, bära, lyfta med mera 

• Aktiv transport (promenad eller cykling) 

• Fysisk aktivitet i arbetet 

• Fysisk aktivitet på fritiden i hemmet eller som hobby 

• Motion 

• Träning och idrott med inriktning på tävling 

Hälsofrämjande fysisk aktivitet är all fysisk aktivitet som förbättrar hälsan och den 

fysiska kapaciteten utan att åsamka skada eller utgöra en risk. Det minimum av fysisk 

aktivitet som ger dokumenterade hälsovinster är aktiviteter med måttlig till hög intensitet 

och som förbrukar minst 150 kcal per dag eller 1 000 kcal i veckan (11). Tiden för 

att förbruka 150 kcal extra per dag beror på aktivitetens intensitet. Med regelbunden 

fysisk aktivitet menas en aktivitet som utförs dagligen eller minst fem dagar per vecka 

om den är av måttlig intensitet eller minst tre gånger per vecka om aktiviteten är högintensiv. 

Det är möjligt att förbruka 1 000 kcal per vecka genom att promenera 30 

minuter dagligen eller genom att motionera högintensivt tre gånger 30 minuter per 

vecka. Från en hälsomässig synpunkt är båda rekommendationerna troligen lika bra, 

men den senare är mer konditionshöjande.

Hälsoeffekter 

Figur 1:2. Hälsofrämjande fysisk aktivitet. 

Källa: UKK Institutet, Finland, reproducerad med tillstånd. 

Motion 

Motion är en planerad eller strukturerad fysisk aktivitet som syftar till att förbättra eller 

upprätthålla en eller flera komponenter av fysisk kondition, nämligen aerob kapacitet 

(syreupptagningsförmåga/kondition), muskelstyrka, muskeluthållighet, balans och 

koordination, rörlighet och kroppssammansättning. Motionsaktiviteter innebär oftast 

ett ombyte till träningskläder. 

Träning 

Aktiv 

vardag 

Lätt till måttlig, 

daglig, tiotals 

minuter till 

flera timmar 

Fördelar 

Lätt motion 

Måttlig, 

nästan daglig, 

minst 30 min 

Motion 

Måttlig till hård, 

3 gånger per 

vecka, minst 

20 min 

Typ och mängd av aktivitet 


Träning 

Risker och skador 

Ansträngande, 

flera gånger i 

veckan, variabel 

Träning innebär en målsättning att öka prestationsförmågan inom olika idrottsgrenar, 

oftast i tävlingssyfte. Det önskade resultatet av träningen är att öka den maximala 

syreupptagningsförmågan (konditionen) och/eller muskelstyrkan.


Syreupptagningsförmåga 

Syreupptagningsförmågan eller konditionen är i hög grad bestämd av gener, ålder, 

sjuklighet, näringsstatus med mera, och uttrycker kapaciteten och funktionen hos en 

lång rad olika fysiologiska delkomponenter (12). Detta gör att en helt otränad person 

kan visa upp en god fysisk kondition vid ett traditionellt laboratorietest, medan en 

vältränad kan vara lågpresterande. Graden av en persons fysiska aktivitet kan alltså 

inte helt bedömas med utgångspunkt från mätning av konditionen. Att studera relationen 

mellan fysisk aktivitet och hälsa är därför komplext. 

Begränsningen i energiomsättningen är i första hand tillgången på syrgas. Därför är 

syretransporten från omgivande luft till muskulaturen mycket viktig för den fysiska 

prestationsförmågan. Vid tungt muskelarbete under längre tid kan tillgången på kolhydrater, 

men även vätskebalansen, vara begränsande faktorer. Kroppens kapacitet att 

transportera syrgas från luft till muskler är begränsad och dess maximala kapacitet kan 

mätas under tungt muskelarbete (maximal syreupptagning). Begränsande faktor för 

denna transportkedja är i allmänhet hjärtat och hur mycket blod som hjärtat kan pumpa 

ut för varje hjärtslag (slagvolym) till kroppens olika organ. En syreupptagningsförmåga 

på cirka 35 ml per kilo kroppsvikt och minut har bedömts som den lägsta önskvärda 

nivån för medelålders män, medan riskökningen för kvinnor vid lägre värden inte är 

lika dramatiska som för män (13). Ju högre syreupptagningsförmåga, desto bättre för 

hälsan upp till en gräns på cirka 55 till 60 ml per kg och minut. Åldrandet innebär att 

den maximala syreupptagningen sjunker. Därmed krymper marginalen mellan vardagslivets 

krav och individens maximala kapacitet. Fysisk träning ökar den maximala 

syreupptagningen. Vid fysisk inaktivitet och i samband med många sjukdomar minskar 

den. Mätning av syreupptagningsförmågan, det vill säga konditionen, ger en indikation 

på cirkulationssystemets kapacitet. 

Blodtryck 

Förhöjt blodtryck är en kraftig riskfaktor för hjärtinfarkt och slaganfall. Under pågående 

fysiskt arbete stiger blodtrycket och det systoliska (övre) trycket kan under tungt 

muskelarbete nå upp över 200 mm. Gränsen för ett normalt blodtryck ligger vid 

140 mm kvicksilver för det systoliska och 90 för det diastoliska blodtrycket. Kombinationen 

högt blodtryck och hög hjärtfrekvens ger kraftig belastning på hjärtat, som då 

behöver mer syre och därmed större blodflöde vid ett givet arbete. Detta innebär att för 

en individ med låg fysisk prestationsförmåga, kan arbete som snöskottning leda till 

alltför stor påfrestning på hjärtat och därmed medföra en ökad risk för exempelvis hjärtinfarkt.

Intensitet 

Intensitet är en viktig dimension av fysisk aktivitet som påverkar hälsoutfall och grad 

av energiförbrukning (14). Intensiteten av fysisk aktivitet kan klassificeras enligt tabell 

1:1. 

Tabell 1:1. Klassifikation av fysisk aktivitet (15). 

Intensitet MET a 


Hjärtfrekvens 

(puls) 

Procent av Procent av 

b 

maximal maximal syrehjärtfrekvens 

upptagning 

Mycket lätt (t.ex. matlagning) 1–2 50–70 < 50 0–19 

Lätt (t.ex. promenad) 2–3 70–90 50–63 20–39 

Måttlig (t.ex. cykling) 3–6 90–120 64–76 40–59 

Hård (t.ex. joggning) 6–10 120–160 77–93 60–84 

Mycket hård (t.ex. spela fotboll) > 11 160–180 94–100 85–100 

a 

En metabolisk ekvivalent (MET) är den energimängd som förbrukas i vila (cirka 1 kcal per kg kroppsvikt 

per timme eller 3,5 ml syre per kg per minut). För att beräkna energiförbrukningen per timme i kalorier 

måste MET-värdet multipliceras med personens kroppsvikt. 

b 

Maximala hjärtfrekvensen är cirka 200 slag per minut hos såväl tränade som otränade yngre män och 

kvinnor och sjunker med stigande ålder. Regelbunden fysisk träning sänker hjärtfrekvensen vid ett givet 

fysiskt arbete, medan exempelvis fysisk inaktivitet, nervositet, vissa sjukdomar och trötthet höjer den. 

Med fysisk inaktivitet menas en stillasittande livsstil med få eller inga inslag av fysisk 

aktivitet, motion eller aktiv transport varken på arbetet eller på fritiden. Energiförbrukningen 

hos en sådan person ligger stadigt under 3 metaboliska ekvivalenter.


Rekommendationer 

för fysisk aktivitet 

Under 1960- och 70-talen förknippades fysisk aktivitet i hög grad med idrott och prestation. 

Rekommendationerna från den tiden betonade en hög ansträngningsnivå och 

relativt långa pass. Man skulle bli andfådd och svettas för att det skulle göra nytta. 

Många vuxna ansåg och anser fortfarande att de inte motionerar, därför att de inte är 

tillräckligt ”sportiga”. Under 1990-talet har kunskapen växt fram att i stort sett varje 

form av fysisk rörelse är förknippad med hälsovinster. I dagens rekommendationer 

betonas betydelsen av aktivitet av måttlig intensitet (3–6 MET), som exempelvis raska 

promenader, vilket torde tilltala en betydligt större andel av befolkningen. Hälsovinsterna 

ökar med ökande fysisk aktivitet tills skador börjar uppstå, se figur 1:2. Det 

nya är alltså kunskapen om att hälsoeffekten styrs av den totala energiförbrukningen 

snarare än av graden av ansträngning per aktivitet. Detta betyder att även mindre 

ansträngande aktiviteter – exempelvis trädgårdsarbete, hundpromenader och dans – 

som inte är direkt konditionshöjande, har positiva hälsoeffekter, samt att kortare perioder 

av fysisk aktivitet kan ackumuleras under dagens gång. Fördelen är att den typen av 

rörelse lättare kan genomföras i vardagen och på så sätt inte upptar extra tid för stressade 

människor. 

Det ska dock poängteras att denna nya rekommendation inte ersätter den äldre 

rekommendationen om mer högintensiv aktivitet några gånger i veckan, utan att den 

utgör ett alternativ som kan vara enklare att uppnå för de flesta människor. Om man ser 

på de gamla rekommendationerna, leder de till en energiförbrukning som är nära 1 000 

kcal per vecka, det vill säga joggning 3 x 30 minuter per vecka leder också till positiva 

hälsoeffekter.

Specifikt inriktad motion 2–3 timmar i veckan, varannan dag 

rodd • 

löpning • 

cykling • 

simning • 

skidåkning • 

rask promenad • 

trädgårdsarbete • 

röja i skogen • 

reparationer • 

Uthållighetsträning 

• 2–5 ggr/v 

• 20–60 min/gång 

Muskelkondition/ 

koordination 

och balans 

• 1–3 ggr/v 

• 20–60 min/gång 

Vardagsmotion 

• 30 min/dag, minst 10 minuters 

pass 

• 5–7 dagar i veckan 

Basmotion 3–4 timmar i veckan, helst varje dag 

Ta minst halva kakan! 

Figur 1:3. Motionskakan som exemplifierar rekommendationer för fysisk aktivitet. 

Källa: UKK Institute, FInland, reproducerad med tillstånd. 

Enligt denna ”motionskaka” kan man välja endera basmotion 3–4 timmar i veckan, 

helst varje dag, eller specifikt inriktad motion 2–3 timmar i veckan, varannan dag. 

Svenska och nordiska rekommendationer 



• dans 

• bollspel 

• träning på gym 

• motionsgymnastik 

• storstädning 

• promenad 

• lek 

© UKK-institutet 

Svenska myndigheter enades under 2001 om en ny svensk rekommendation för fysisk 

aktivitet för vuxna. I likhet med internationella riktlinjer rekommenderas minst 30 

minuters fysisk aktivitet på minst en måttligt intensiv nivå varje dag motsvarande en 

extra energiförbrukning på 150 kcal (11). Denna rekommendation gäller i dag i hela 

Norden (16). Den svenska rekommendationen lyder (17): 

Alla individer bör, helst varje dag, vara fysiskt aktiva i sammanlagt minst 30 minuter. 

Intensiteten bör vara åtminstone måttlig, till exempel rask promenad. Ytterligare hälsoeffekt 

kan erhållas om man utöver detta ökar den dagliga mängden eller intensiteten.


I övrigt gäller: 

• Man kan uppnå samma hälsovinster genom att träna åtminstone 3 x 30 minuter med 

hög intensitet (6–10 MET) varje vecka. 

• De som är mest stillasittande har mest att vinna på att öka sin aktivitet. 

• Fysisk aktivitet kan ackumuleras i kortare tidsperioder per pass under dagen. 

• För att förebygga viktuppgång krävs 45 till 60 minuter fysisk aktivitet på minst 

måttlig nivå varje dag. 

• För att uppnå viktstabilitet efter viktminskning bör man vara aktiv 60–90 minuter 

per dag på minst måttlig intensiv nivå. 

• Äldre personer rekommenderas anpassad styrke-, balans- och rörlighetsträning. 

För barn och unga gäller följande nordiska rekommendation (16): 

Minst 60 minuter fysisk aktivitet varje dag rekommenderas. Aktiviteten bör inkludera 

både måttlig och hård aktivitet. 

• Aktiviteten kan delas upp i flera pass under dagen. 

• Aktiviteterna bör vara så allsidiga som möjligt för att ge kondition, muskelstyrka, 

rörlighet, snabbhet, kortare reaktionstid samt koordination.


Fysisk aktivitet, hälsa och sjukdom 

Det är numera väletablerat att regelbunden fysisk aktivitet har starka gynnsamma 

effekter på fysisk och psykisk hälsa, bland annat genom att minska risken för förtida 

död samt hjärt-kärlsjukdomar, slaganfall, vissa cancerformer, typ 2-diabetes, benskörhet, 

högt blodtryck, höga blodfetter, övervikt och fetma samt många andra åkommor 

(1, 2). 

Fysisk aktivitet kan även främja hälsa genom att bland annat höja kondition, balans 

och koordination, förbättra styrka i muskler och bindväv, motverka psykisk ohälsa 

såsom depression, oro och ångest samt främja självkänsla och positiv kroppsuppfattning 

(1, 2). 

Regelbunden fysisk aktivitet kan förbättra den kognitiva funktionen och förebygga 

demens bland äldre personer (18, 19). 

En stillasittande livsstil däremot ökar risken för ovan nämnda sjukdomar och för 

fetma (1, 2). Gemensamt för sjukdomarna är att de har flera samverkande orsaker.


Tabell 1:2. Effekterna av fysisk aktivitet på fysiologiska funktioner och sjukdomstillstånd. 

Biologiskt Funktionell anpassning Förebyggande eller 

System till fysisk aktivitet 1 

mildrande effekt 

av fysisk aktivitet 2 

Hjärta-kärl Slagvolym 

Maximal syreupptagning 

Total blodvolym 

Fibrinolys 

Blodplättsaggregation 

Blodtryck 

Blodfetter 

Ateroskleros 

Hjärt-kärlsjukdom 

Slaganfall/stroke 

Högt blodtryck 

Höga blodfetter 

Lungor Låg lungkapacitet Kroniska lungsjukdomar 

Skelettmuskel 

Maximal muskelkraft 

Bibehållen muskelvolym (äldre) 

Neuromuskulära 

sjukdomar 

Belastningssjukdomar 

Benbrott 

(mindre fallolyckor) 

Benskörhet 

”Ryggbesvär” 

Bindväv Styrka 

Metabolisk aktivitet 

Funktionsnedsättning 

bland äldre 

Fettväv Fettvävsmassa 

Bukfettsmassa 

Övervikt, fetma 

Kolhydratmetabolism Kapacitet för glukos- Typ 2-diabetes 

upptag i muskel 

Immunförsvar Kapacitet att motstå infektion Infektion 

(måttlig träning) 

Hormonsystemet Östrogen Bröstcancer 

Magtarmkanal Peristaltik Tjocktarmscancer 

Nervsystem Koordination , balans Benbrott 

(mindre fallolyckor) 

Kognitiv Reaktionsförmåga Benbrott 

funktion (mindre fallolyckor) 

Psykosociala 

funktioner 

Självkänsla, självförtroende 

sociala kontakter 

Depression 

Ångest 

Total fysisk 

arbetsförmåga 

Uthållighet 

Maximal kraft och fart 

Allmän rörlighet 

Fysisk självständighet 

(äldre) 

1 

Kolumnen anger förändringar i viktiga fysiologiska funktioner vid övergång från otränat till tränat tillstånd. 

Pil upp markerar förbättring/ökning, pil nedåt minskning. 

2 Anger organsystem eller ohälsotillstånd som påverkas av träning.

Nedan diskuteras sambandet mellan fysisk aktivitet och hälsa översiktligt genom en 

sammanställning av de viktigaste systematiska kunskapsöversikterna och senare större 

vetenskapliga studier. I huvudsak refereras till den brittiska rapporten At least five a 

week. Evidence on the impact of physical activity and its relationship to health (2). En 

annan viktig källa är boken Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling 

(20). 

Hjärt-kärlsjukdomar 

De viktigaste sambanden 


π Fysisk aktivitet är en oberoende skyddsfaktor mot hjärt-kärlsjukdomar 

för både män och kvinnor. Minst 30 minuter av måttligt intensiv fysisk 

aktivitet per dag minskar påtagligt risken. Alternativt behövs minst 

3 x 30 minuter högintensiv motionsträning per vecka. 

π Personer med en stillasittande livsstil eller som är otränade har en 

fördubblad risk att dö i hjärt-kärlsjukdomar, jämfört med mer fysiskt 

aktiva eller tränade jämnåriga. 

π Fysisk aktivitet motverkar flera riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom 

(inklusive stroke), såsom högt blodtryck, höga blodfetter och 

insulinresistens. 

π Fysisk aktivitet och träning som en del av rehabiliteringen för 

”hjärt-kärlpatienter”, är generellt effektivt för att minska dödsfall 

från hjärtsjukdom och kan höja livskvaliteten. 

π Fysisk aktivitet och träning kan även vara effektivt i rehabilitering av 

strokepatienter och kan förbättra promenadförmågan samt förmågan 

att utföra vardagssysslor för personer med perifer kärlsjukdom. 

Enligt de senaste beräkningarna över den svenska sjukdomsbördan utgör hjärt-kärlsjukdomar 

den största sjukdomsbördan (DALYs) bland män och den näst högsta bland 

kvinnor (10). Det är välkänt sedan 1950-talet att regelbundet fysiskt aktiva personer 

har en lägre risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdom, vilket har bekräftats i all senare 

forskning. En stillasittande livsstil är en primär och oberoende riskfaktor för dessa 

sjukdomar. En låg syreupptagningsförmåga (kondition) har också visats vara en obero


ende riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom på samma nivå som en stillasittande livsstil. 

Både sambandet mellan stillasittande och hjärt-kärlsjukdom samt sambandet mellan 

dålig konditionsnivå och hjärt-kärlsjukdom följer ett dos-responsförhållande. Det 

innebär att ju högre nivå av fysisk aktivitet eller konditionsnivå, desto lägre risk för 

sjukdomen (2). Studier har visat att en tredjedel av västvärldens befolkning har en förhöjd 

risk för att utveckla hjärt-kärlsjukdom på grund av dålig kondition (21). 

Det finns även övertygande bevis för en skyddande effekt av fysisk aktivitet hos 

kvinnor. En prospektiv studie över sex år av Manson med kollegor på kvinnor mellan 

50–79 år visade att högre nivåer av fysisk aktivitet hade ett starkt samband med lägre 

risk både för hjärtinfarkt och för kardiovaskulära komplikationer totalt sett (22). Denna 

effekt kunde påvisas hos kvinnor med olika etniska bakgrunder. Ju högre nivå av fysisk 

aktivitet, desto lägre risk för hjärtattack och för totalt antal fall av kardiovaskulär sjukdom. 

De mest stillasittande kvinnorna hade fördubblad risk jämfört med de mest aktiva 

kvinnorna att utveckla hjärtsjukdom. Både promenader och högintensiv motion gav 

liknande riskminskning och utfallet var oberoende av etnicitet, ålder och BMI (Body 

Mass Index). 

Personer med hög risk för hjärt-kärlsjukdom – exempelvis personer med typ 2-diabetes 

eller nedsatt glukostolerans – kan uppnå ännu högre hälsovinster med fysisk aktivitet 

jämfört med personer med låg risk (23). Även små förändringar eller ökningar av 

fysisk aktivitet kan medföra väsentliga minskningar i risken att utveckla hjärt-kärlsjukdom, 

speciellt för de personer som rör sig minst. Hälsovinsterna med fysisk aktivitet 

eller att vara tränad när det gäller att motverka hjärt-kärlsjukdom gäller även för äldre 

män (23) och kvinnor (22). Det är numera klart att hälsoeffekten står i proportion till den 

totala energiförbrukningen, det vill säga att det är den totala energiförbrukningen som 

är avgörande för riskminskningen när det gäller hjärtsjukdom (22, 24). 

Skyddet mot hjärt-kärlsjukdomar kan uppnås genom måttligt intensiv fysisk aktivitet 

som är en del av det vardagliga livet, exempelvis raska promenader, aktiv transport 

till arbetet och fysiskt aktiv rekreation mer än 4 timmar per helg (2, 25). 

Stroke – slaganfall 

Färre studier har undersökt sambandet mellan fysisk aktivitet och stroke, men evidensen 

för en skyddande effekt mot stroke finns genom fall-kontrollstudier och prospektiva 

studier (2). Exempelvis Lee med kollegor (26) fann att högaktiva personer hade 27 

procent lägre risk att insjukna eller dö i stroke än personer med en stillasittande livsstil. 

Ett liknande samband fanns för gruppen som rörde sig på en måttlig nivå jämfört med 

den stillasittande gruppen, och sambandet gällde stroke orsakad såväl av blodpropp 

som av blödning. Låg konditionsnivå hos män är förenat med en ökad risk för stroke 

(27). Majoriteten av studierna har funnit att fysisk aktivitet upp till en måttlig nivå ger 

lägre insjuknande i stroke jämfört med en stillasittande livsstil, och några har funnit att 

högre volymer/intensitet inte ger ytterligare hälsovinster eller till och med ökade 

risken. Det är ännu inte helt klarlagt hur dos-responssambandet ser ut. En studie på

kvinnor fann minskande risk för stroke med ökande promenadhastighet (28). Fysisk 

aktivitet minskar risken för ischemisk stroke (blodpropp) med 30–50 procent hos kvinnor 

(29, 30). 

Högt blodtryck 

Högt blodtryck kan både förebyggas och behandlas med fysisk aktivitet. Måttlig aerob 

fysisk aktivitet har visats sänka såväl det systoliska (med 3,8 mm Hg) som det diastoliska 

(med 2,6 mm Hg) blodtrycket (31). Effekten verkar vara oberoende av intensitet 

eller frekvens. Den största hälsoeffekten får personer med redan högt blodtryck, 

medan vuxna med normalt blodtryck får en mindre sänkning av blodtrycket genom 

fysisk aktivitet. Både uthållighets- och styrketräning har visats vara effektivt för att 

sänka blodtrycket både för normal- och överviktiga personer (2). Fysisk aktivitet sänker 

blodtrycket på såväl kort som lång sikt. På lång sikt kan regelbunden fysisk aktivitet 

sänka blodtrycket genom att motverka viktuppgång, minska insulinresistans samt 

öka syreupptagningsförmågan. 

Höga blodfetter 

Termen blodfetter inkluderar LDL-kolesterol (”det onda” kolesterolet), HDL-kolesterol 

(”det goda” kolesterolet) och triglycerider. Det finns starka bevis för att fysisk aktivitet 

kan bidra till att både sänka LDL-kolesterolnivån och förebygga en ökning. Den 

största hälsovinsten genom fysisk aktivitet är höjandet av HDL-kolesterol och en 

minskning av triglycerider. Epidemiologiska data visar att en energiförbrukning på 

mellan 1 200 och 2 200 kilokalorier varje vecka genom fysisk aktivitet (exempelvis en 

total volym av 25–40 km rask promenad under en vecka), genererar en ökning av HDLkolesterol 

och en minskning av triglycerider med upp till 5 procent, vilket är betydelsefullt 

ur ett folkhälsoperspektiv (2). 

Risken för blodproppar 


Blodproppsbildningen minskar vid regelbunden fysisk aktivitet genom att mängden av 

fibrinogen (blodproppsbildande protein) minskar, samtidigt som fibrinolysen (blodproppsnedbrytning) 

ökar (32). Detta gäller både för friska och personer med hjärtkärlproblem. 

Effekten motsvarar en riskminskning för hjärtinfarkt med 4–20 procent.


Kroppsvikt 


π Stillasittande är en stark riskfaktor för övervikt och fetma. 

π Överviktiga eller personer med fetma kan minska risken att utveckla 

sjukdom eller dö genom ökad fysisk aktivitet oberoende av kroppsvikt. 

π Fysisk aktivitet kan även vara viktigare för hälsan för överviktiga 

individer, än vad det är för normalviktiga. 

π För personer som är överviktiga eller har fetma är den bästa metoden 

för en hälsosam viktnedgång en kombination av bibehållen ökad fysisk 

aktivitet och minskat energiintag. 

π För viktkontroll krävs sannolikt 45–60 minuter fysisk aktivitet per dag. 

π Personer som har haft fetma och minskat i vikt kan behöva 60–90 minuter 

fysisk aktivitet per dag för att stabilisera vikten. 

Orsaken till övervikt och fetma beror på en kronisk obalans mellan mängden energi i 

kosten och energiförbrukningen genom dagliga aktiviteter (se även kapitel 3). Personer 

med en stillasittande livsstil är i högre grad överviktiga och har fetma än regelbundet 

fysiskt aktiva (2) (se även kapitel 2). 

De flesta studier visar på ett omvänt samband mellan fysisk aktivitet och viktuppgång 

(33). En extra energiförbrukning på 1 500–2 000 kcal per vecka behövs för att 

upprätthålla energibalans, motsvarande 30 till 45 minuters måttlig fysisk aktivitet per 

dag. Världshälsoorganisationen (WHO) rekommenderar i dag att man är fysiskt aktiv 

minst 60 minuter om dagen om man ska hålla energibalans (34) och 60–90 minuter om 

man har gått ned i vikt och ska stabilisera denna. Interventionsstudier med fysisk aktivitet 

har visat att en måttlig viktnedgång på omkring 0,5–1 kg i månaden är möjlig (35). 

Studier på kort sikt (< 4 månader) har visat att högre nivåer av fysisk aktivitet genererade 

större viktnedgång jämfört med lägre nivåer. I längre studier (> 26 veckor) var 

detta dock inte fallet eftersom det kan vara svårt för överviktiga personer att öka sin 

fysiska aktivitet under en längre period. I snitt var viktnedgången 85 procent av vad som 

kan förväntas av energiförbrukningen genom den utförda fysiska aktiviteten (36). Den 

extra energiförbrukningen vid fysisk aktivitet verkar dock inte vara den enda anledningen 

till viktnedgången. Det har även föreslagits att fysisk aktivitet kan förbättra vissa 

psykosociala mekanismer såsom självförtroende och självkontroll, vilket i sin tur är 

starka faktorer för förbättrad ätkontroll och upprätthållande av fysisk aktivitet.

En annan mycket viktig effekt av fysisk aktivitet för viktkontroll är uppbyggnaden 

av muskelmassa. Personer som använder en kombination av lågkaloridiet och fysisk 

aktivitet förlorar mer kroppsfett och bygger upp mer muskler, jämfört med personer 

som enbart minskar på energiintaget. Detta har sannolikt mycket viktiga effekter på 

längre sikt, eftersom muskelmassan generellt bestämmer energiförbrukningen i vila, 

vilket utgör den största delen av energiförbrukningen (cirka 60 procent) för de allra 

flesta. Generellt sett gäller att ju högre muskelmassa en person har, desto högre är energiförbrukning 

i vila. 

Var fettet lagras i kroppen har en viktig medicinsk betydelse. Bukfetma har ett 

starkt samband med höga blodfetter och försämrad insulinresistens, vilket medför en 

högre risk för hjärt-kärlsjukdomar och typ 2-diabetes. Fysisk aktivitet är en effektiv 

metod för att motverka bukfetma (2). Det är numera klarlagt att fysisk aktivitet och god 

kondition förbättrar hälsan både hos normalviktiga, överviktiga och feta samt att fetma 

och dålig kondition är en stark och oberoende riskfaktorer för det metabola syndromet 

(det vill säga förhöjda värden i blodtryck, blodfetter, blodsocker och bukfetma), hjärtkärlsjukdomar 

och förtida död (2). Fetma, speciellt bukfetma, och låg fysisk aktivitet/ 

dålig kondition anses i dag som två oberoende riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdomar 

med ogynnsamma effekter på blodfetter och blodtryck hos i övrigt friska personer (37). 

Generellt har personer med fetma större nytta av fysisk aktivitet och förbättrad kondition 

än smalare personer när det gäller att minska blodfetter och blodtryck, minska risken 

för hjärt-kärlsjukdom samt total dödlighet. Det är således mindre negativt för hälsan 

att vara överviktig om man samtidigt är fysiskt aktiv och har god kondition. 

Typ 2-diabetes 



π En stillasittande livsstil är en stark riskfaktor för utvecklandet av 

typ 2-diabetes. 

π Fysiskt aktiva personer har cirka 50 procent lägre risk att utveckla 

typ 2-diabetes jämfört med personer med en stillasittande livsstil. 

Den skyddande effekten är särskilt stark för dem som redan har hög risk. 

π Måttligt intensiv fysisk aktivitet tre gånger per vecka kan generera 

betydligt förbättrade blodsockervärden hos personer med typ 2-diabetes. 

Både uthållighetsträning och styrketräning ger liknande effekter. 

Högre volymer fysisk aktivitet ger ytterligare hälsovinster. 

π Måttliga till höga volymer av fysisk aktivitet minskar risken för förtida 

död hos patienter med typ 2-diabetes.


Typ 2-diabetes är den vanligaste metabola sjukdomen i världen (38) och medför stora 

samhällsekonomiska kostnader. I Sverige har beräkningar visat att de årliga direkta 

hälso- och sjukvårdskostnaderna uppgår till 7 miljarder kronor i 1998 års priser (39). 

De totala samhällskostnaderna är betydligt större. 

Nittio procent av all typ 2-diabetes kan förebyggas genom viktminskning och ökad 

fysisk aktivitet (40). Insulinresistens är ett viktigt förstadium till sjukdomen och är 

möjlig att motverka genom hälsosam viktminskning och/eller ökad fysisk aktivitet. 

Möjligheten att förbättra insulinkänsligheten genom fysisk aktivitet är dock sämre om 

bukspottkörteln redan är skadad (41). En stillasittande livsstil är en av de största riskfaktorerna 

för att utveckla typ 2-diabetes. Prospektiva studier visar att personer som är 

regelbundet fysiskt aktiva har 33–50 procent lägre risk för att utveckla typ 2-diabetes. 

Ju mer fysisk aktivitet, desto lägre är risken för diabetes (25, 29). Kvinnor kan minska 

risken att utveckla diabetes med upp till 30–40 procent genom att promenera minst 

3 timmar i veckan i rask takt (29). Detta gäller såväl normal- som överviktiga. Hos 

personer med hög risk för att utveckla typ 2-diabetes (personer med en eller flera av 

riskfaktorerna övervikt, högt blodtryck, familjehistoria av typ 2-diabetes) kan fysisk 

aktivitet minska risken med upp till 64 procent. 

Tre randomiserade interventionsstudier på personer med hög risk på grund av försämrad 

glukostolerans har visat att ett livsstilsförändringsprogram med kost och fysisk 

aktivitet kan skjuta upp eller sannolikt förebygga utvecklandet av typ 2-diabetes 

(42–44). Det amerikanska diabetesförebyggande programmet jämförde effekter av livsstilsförändring, 

en medicin och placebo, hos personer med försämrad glukostolerans 

(42). Gruppen som fokuserade på livsstilsförändring rekommenderades en viktminskning 

på 7 procent genom att äta en kost med låg fetthalt och lågkaloridiet samt att 

engagera sig i måttligt intensiv fysisk aktivitet (rask promenad) minst 150 minuter per 

vecka. Effekterna av livsstilsförändring var den mest effektiva i att minska insjuknandet 

i typ 2-diabetes – hela 58 procent lägre risk jämfört med 31 procent hos gruppen 

som fick enbart medicin. I den finska studien uppnåddes ett jämförbart resultat. Med 

hjälp av måttlig till hård fysisk aktivitet kunde forskarna uppnå en 65 procents minskning 

i diabetes hos individer med nedsatt glukostolerens (45). 

Måttligt till högintensiv fysisk aktivitet verkar även minska dödligheten från andra 

orsaker hos patienter med typ 2-diabetes. Den skyddande effekten av fysisk aktivitet 

gäller för alla åldrar och äldre uppnår minst lika skyddande effekt som yngre (42). En 

amerikansk studie har visat att det metabola syndromet, som är en stark riskfaktor för 

typ 2-diabetes, är tio gånger vanligare hos män med dålig kondition och fem gånger 

vanligare hos otränade kvinnor jämfört med vältränade (46). 

Fysisk aktivitet genererar dramatiska och direkta förbättringar av glukoskontrollen 

hos både friska och diabetiska personer, men det har flaggats för att den intensitetsnivå 

som krävs för att uppnå dessa effekter är högre än vad många klarar av (2). Både uthållighets- 

och styrketräning minskar insulinresistensen (47, 48). Regelbunden motion

genererar en klinisk meningsfull förbättring av konditionen hos personer med typ 2diabetes 

(49). Dessa behandlingsprogram har generellt haft ett upplägg med tre pass 

av gång eller cykling à 40 minuter per vecka. Dessa studier indikerar att regelbunden 

måttligt intensiv motion kan ge små men signifikanta förbättringar av sockerkontrollen. 

Studier med högre intensitet på aktiviteterna tenderar att ge större effekter på kondition 

och insulinkänslighet (41, 49). Dessa aktiviteter har generellt utförts tre gånger i 

veckan bestående av 2–3 pass med 10–20 repetitioner för ett antal olika övningar (2). 

Rörelseorganen 


Benskörhet 

π Fysisk aktivitet kan öka bentätheten och förbättra benarkitekturen hos 

ungdomar, upprätthålla den hos yngre vuxna, och bromsa minskningstakten 

hos äldre personer. 

π Det allra bästa skyddet mot benskörhet fås genom aktiviteter som belastar 

skelettet, mångsidigt och varierande, till exempel tennis, squash. 

π Fysisk aktivitet hos äldre personer kan bromsa utvecklandet av 

benskörhet, men kan inte bota avancerad förlust av benmassa. 

π Aktivitetsprogram kan förbättra balans, koordination och muskelstyrka 

och därmed minska risken för fallolyckor och frakturer hos äldre personer. 

Artros 


π Både en stillasittande livsstil och alltför hög belastning på lederna 

kan öka risken för artros. 

π Fysisk aktivitet kan ha positiva effekter för personer med artros, 

inklusive för personer som genomgått en höftledsoperation, men 

för mycket fysisk aktivitet kan vara skadligt.


Ryggont 

π Ryggont kan uppkomma genom fysisk och/eller psykisk överbelastning. 

π En variation av uthållighetsträning, som inte belastar ländryggen för 

mycket, kan mildra smärtan. Vanligtvis rekommenderas vardagsaktiviteter 

och rekreation till personer med ont i ländryggen, men dessa bör dock 

undvika: 

– högintensiva idrottsaktiviteter som går ut på att lyfta, vrida, 

dra eller trycka 

– mycket hög belastning av ryggmusklerna 

– alltför hög total volym fysisk aktivitet. 

π Yogaliknande aktiviteter och motionsformer som ökar uthålligheten 

kan vara verksamma. 

Ett välfungerande muskel- och skelettsystem är en nyckelfaktor för att kunna leva ett 

oberoende liv och uppleva hög livskvalitet. Fysisk aktivitet bygger upp styrkan i muskler, 

ben och bindväv på ett sådant sätt att vissa sjukdomar relaterade till rörelseorganen kan 

förebyggas, skjutas upp eller behandlas. För långvariga sjukskrivningar i Sverige är det 

rörelseorganens sjukdomar som dominerar, främst problem i rygg, nacke och axlar, dock 

med stora köns- och yrkesskillnader (50). Den upplevda värken har ökat under 1990-talet 

jämfört med 1980-talet, framför allt i yngre åldrar, hos både män och kvinnor. 

Benskörhet och fallrisk 

Risken att falla utgör ett betydande hot mot äldre personers hälsa, speciellt de mycket 

gamla. Fallskador leder ofta till nedsatt funktionell kapacitet i vardagslivet och inte 

sällan till institutionalisering. Fall- och frakturrisken bestäms till stor del av benstrukturen, 

muskelstyrka samt koordination och balans. Bästa sättet för en människa att 

undvika benbrott är att vara fysiskt aktiv under ungdomsåren och att vara måttligt aktiv 

som äldre. Under dessa förutsättningar kan risken för höftledsbrott halveras (51). 

Benskörhet (oskoporos) är en nedbrytande process som kännetecknas av låg skelettbenmassa 

eller låg bentäthet. Personer med benskörhet är mer utsatta för benbrott. 

Frakturer som drabbar höftleden är särskilt allvarliga på grund av den efterföljande 

funktionsnedsättningen. Benskörhet är ett växande problem i befolkningen och är vanligare 

bland kvinnor. Cirka 40 procent av kvinnorna och 13 procent av männen över 50 

år kommer någon gång att drabbas av en fraktur som följd av benskörhet (52). Det finns 

skillnader i bentäthet mellan könen, även före det att kvinnan går in i klimakteriet. Man


räknar med att omkring 15–20 procent av de personer som bryter höftleden dör inom 

ett år av orsaker som har samband med frakturen (53). 

Fysisk aktivitet kan öka bentätheten och förbättra benarkitekturen (hur benvävnaden 

är uppbyggd) hos ungdomar, upprätthålla den hos yngre vuxna och bromsa utvecklingen 

av benskörhet hos äldre personer. Det är viktigt att öka bentätheten hos ungdomar, 

eftersom detta minskar risken för åldersrelaterad förlust av skelettbenmassa och 

risken att nå den tröskel där frakturer ökar dramatiskt. Regelbunden fysisk aktivitet 

upp i yngre vuxenålder maximerar bentätheten (eng: peak bone mass) och är en viktigare 

åtgärd än intag av kalcium (54). Fysisk aktivitet bromsar nedgången i bentäthet i 

vuxen ålder, och det är möjligt att en viss uppgång i benmassa går att åstadkomma (55). 

Även om det inte ännu är säkerställt att det går att öka benmassan i vuxen ålder, så fortsätter 

fysisk aktivitet att vara en mycket viktig faktor för att bromsa förlusten av benmassa 

på äldre dagar. Fysisk aktivitet har även andra viktiga effekter, exempelvis 

genom att påverka produktionen och cirkulationen av hormoner, förbättra de mekanismer 

som påverkar balans (55) och muskelstyrka (56). Dessa effekter kan möjligen vara 

orsaken till det faktum att interventioner med fysisk aktivitet kan förebygga upp till 25 

procent av alla fallolyckor (57).


Behandling av benskörhet 

Fysisk aktivitet verkar inte kunna bota avancerade former av benskörhet. Muskelsvaghet 

är den starkaste riskfaktorn för fallolyckor – till och med en starkare riskfaktor 

än att ha råkat ut för tidigare fall (58). Att utföra fysisk aktivitet mer än 5 timmar per 

vecka minskar väsentligt risken för höftledsfrakturer. 

Tidigare fysiskt inaktiva kvinnor i 65–75-årsåldern förbättrade dynamisk balans 

och muskelstyrka genom ett motionsprogram som pågick två dagar i veckan i 20 veckor 

(59). Andra studier som undersökt aktivitetsprogram i lokalsamhället visar att fallolyckor 

kan minskas (60, 61) och att fysisk aktivitet kan vara mer effektivt än andra 

former av åtgärder, exempelvis riskanalyser av hemmet (62). En kombination av olika 

åtgärder torde vara lämpligast. 

Artros 

Artros (eng: osteoarthritis) är den vanligaste formen av ledsjukdom. Förekomsten 

ökar med åldern och nästan alla över 60 år har mer eller mindre besvär med lederna. 

Det finns inga starka bevis för att fysisk aktivitet kan förebygga utvecklandet av artros, 

även om det finns vissa bevis för att måttlig fysisk aktivitet, speciellt promenader, kan 

ha ett samband med lägre risk för att drabbas av artros, speciellt för kvinnor (63). 

Denna nivå av fysisk aktivitet höjer inte heller risken för knäskador eller ledgångsinflammation 

(57). Både avsaknad av belastning (till exempel vid en stillasittande livsstil) 

och hög belastning av leder, påverkar risken för att utveckla artros (64). Viktiga 

bestämningsfaktorer för höftledsproblem är: långvarig exponering av att sitta ned (försämrar), 

långvarig exponering av att lyfta eller flytta tunga vikter (försämrar); fetma 

(försämrar) samt promenader (förbättrar). 

Olika former av fysisk aktivitet har olika effekter på artros. Livslång hög exponering 

av löpning/joggning och friidrott har samband med en högre risk för höftledsartros, 

medan det inte finns något sådant samband i simning, tennis, badminton, fotboll och 

cykling. Även om daglig användning av trappor har många hälsofördelar, så kan trappgång 

öka risken för knä- och höftledsartros. Det verkar som om risken ökar över en viss 

nivå av dagligt trappanvändande, speciellt hos äldre personer (65). 

Ryggont 

Smärta i ländryggen och i nacken är mycket vanligt förekommande. Ländryggssmärta 

drabbar upp till 80 procent av alla personer någon gång under livet och nacksmärta 

drabbar upp till 50 procent av befolkningen (66). Tungt fysiskt arbete och dålig arbetsmiljö 

framförs ofta som orsaker. I många studier finner man också ett klart samband 

mellan rapporterade ländryggsbesvär och under längre tid ofta återkommande tunga 

lyft, böjda och vridna arbetsställningar samt arbete på skakiga underlag som truckar, 

lastbilar och traktorer. För nackbesvär har man funnit klara samband med repetitiva 

och monotona arbetsmoment samt med låsta arbetsställningar. För både nack- och

ländryggsbesvär finns även samband med dåliga psykosociala förhållanden såväl i 

privatlivet som på arbetsplatsen, inklusive låg arbetstillfredsställelse. Det gynnar tillfrisknandet 

att fortsätta vara aktiv, återgå till sitt arbete och motionera i lagom och 

ökande omfattning. Stillasittande har inte visats vara en riskfaktor för smärta i ländryggen 

på befolkningsnivå (67). Personer som regelbundet deltar i motionsaktiviteter 

(eng: fitness training) verkar dock få vissa skyddande effekter (57). 

Behandling 

Det finns måttlig evidens för att aktiv träning är effektivare än passiva metoder som 

massage, värmebehandling och stretching vid akut nacksmärta (66). Aerobicsliknande 

motionsaktiviteter kan motverka att smärta i ländryggen återkommer och liknande 

aktiviteter underlättar återhämtning från ryggoperation (68). Regelbunden fysisk aktivitet 

efter operation har ett samband med färre fall av återkommande smärta i ryggen 

och mindre frånvaro från arbetet (69). Behandling av smärta i ländryggen genom 

fysisk aktivitet ger även andra hälsovinster. Ett program med tre pass fysisk aktivitet 

per vecka i 12 veckor förbättrade funktionsförmågan och genererade en förbättrad 

psykisk hälsa hos deltagarna (70). 

Psykisk hälsa och kognitiv förmåga 


Psykisk hälsa 


π Fysisk aktivitet hjälper människor att må bättre genom att höja stämningsläget, 

minska oro och ängslan samt förbättra den fysiska kroppsuppfattningen 

och självkänslan, speciellt hos människor med låg självkänsla. 

π Fysisk aktivitet kan minska fysiologiska reaktioner på stress. Det kan 

även förbättra sömnen. 

π Rytmiska aeroba former av motion (exempelvis dans) hjälper människor 

att fortsätta med fysisk aktivitet, vilket är viktigt för att kunna uppnå 

mer långsiktiga hälsovinster. 

π Fysisk aktivitet hos äldre förbättrar den kognitiva förmågan och bromsar 

den åldersrelaterade minskningen i denna förmåga.


Psykisk ohälsa 

π Fysisk aktivitet är effektivt mot klinisk depression och kan vara lika 

effektivt som psykoterapi eller medicinering, speciellt på lång sikt. 

π Fysisk aktivitet kan även hjälpa personer med generell oro och ängslan, 

fobier, panikattacker och stressymtom, samt förbättra välbefinnandet hos 

personer med schizofreni. 

π Fysisk aktivitet kan sannolikt minska risken för demenssjukdomar 

hos äldre. 

Psykisk hälsa 

Fysisk aktivitet har en stor potential att positivt påverka livskvalitet, humör, självtillit, 

självkänsla och kognitiv funktion för båda vuxna och barn (1, 2). Varken intensiteten av en 

aktivitet eller konditionen är dock tydligt kopplad till förbättringen av psykiska symtom. 

Enkätstudier visar att personer som är fysiskt aktiva uppger att de mår bättre och är 

mer tillfredsställda med livet (71). Sambandet är dock inte helt fastställd, exempelvis 

skulle det kunna vara så att personer som mår bättre har lättare för att vara fysiskt 

aktiva. Högre nivåer av fysisk aktivitet är associerat med högre subjektivt välbefinnande, 

bättre humör, mer positiva känslor, högre tillfredsställelse med livet och livskvalitet. 

Detta samband ses hos alla åldersgrupper och är oberoende av socioekonomiska 

eller hälsoförhållanden (2). Positiva förändringar i självuppfattning har setts i 

randomiserade kontrollerade studier i primärvården i alla åldersgrupper inklusive 

barn, även om antalet studier på äldre är otillräckligt. Positiva förändringar ses för 

såväl generell självuppfattning som mer specifika aspekter av fysisk självuppfattning, 

såsom kroppsuppfattning, upplevd kondition och muskelstyrka (72). Effekten är större 

för personer med låg självuppfattning. Positiva resultat har exempelvis uppnåtts i 

studier med vuxna med inlärningssvårigheter, deprimerade kvinnor, ungdomsbrottslingar, 

överviktiga män och hos män med alkoholproblem (73). En stor prospektiv 

studie bland 70–81-åriga kvinnor visade att fysisk aktivitet motsvarande totalt 90 

minuters promenad i veckan i lugnt tempo resulterade i signifikant bättre kognitiv förmåga 

hos deltagarna, jämfört med dem som promenerade mindre än 40 minuter i 

veckan (19). Skillnaden mellan de mest och minst aktiva kvinnorna motsvarade 2–3 år 

i ålder. Effekten förklaras av bättre vaskulär funktion av hjärnan och bättre hjärncellsfunktion.


Psykisk ohälsa 

Enligt de senaste beräkningarna över den svenska sjukdomsbördan utgör neuropsykiatriska 

sjukdomar den största sjukdomsbördan (DALYs) bland kvinnor och den näst 

högsta bland män (10). WHO uppskattar att depression kommer att vara den näst vanligaste 

orsaken (efter hjärt-kärlsjukdom) till funktionsnedsättning i världen år 2020 (74). 

Fysisk aktivitet kan minska risken för depression, men det finns i dag inte något tydligt 

dos-respons samband mellan fysisk aktivitet, depression och ångest (14). Att under 

flera år (8–30 år) leva ett stillasittande liv har samband med högre risk för efterföljande 

kliniskt definierad depression, även efter att man har kontrollerat för ett stort antal möjliga 

påverkande faktorer inklusive funktionsnedsättning, BMI, rökning, alkohol och 

social status (2). Detta säger dock inget om orsakssambandet; personer med god psykisk 

hälsa kan helt enkelt ha större benägenhet att röra på sig. 

Evidensen för att fysisk aktivitet kan minska risken för demens har stärkts under 

senare år (18). Hos äldre friska män sågs en 1,8 gånger högre risk att utveckla demens 

hos dem som promenerar mindre än 400 m per dag, jämfört med dem som promenerar 

mer än 3,2 km per dag efter kontroll för ålder. Effekten tros bero på generella effekter 

på vitalitet och uppbromsning av det biologiska åldrandet. Fyndet bekräftas av andra 

studier, men mer forskning behövs för att säkerställa att sambandet inte beror på 

omvänd kausalitet, det vill säga att dementa inte orkar promenera så långt. 

Behandling vid psykisk ohälsa 

Fysisk aktivitet har visat sig effektiv i att mildra symtomen hos personer diagnostiserade 

som svårt, måttligt eller milt deprimerade. Fyra studier har visat att fysisk aktivitet 

är minst lika effektivt som psykoterapi i att behandla depression och två studier har 

visat att fysisk aktivitet kan vara minst lika effektivt som medicinering (2). En studie 

visade att motion hade lika bra effekt som standardmedicinering efter 16 veckors intervention 

(75). En uppföljningsstudie visade att de som fortsatte att motionera återhämtade 

sig snabbare jämfört med deltagare som enbart fick medicin (76). Blumenthal och 

medarbetare (75) jämförde behandling av depression i tre interventionsgrupper: en 

grupp med inomhusmotion, en grupp som fick antidepressiva mediciner och en grupp 

som fick en kombination av motion och medicin. Efter 4 månader hade 65 procent av 

samtliga deltagare i alla grupper så få kliniska symtom att de inte längre klassades som 

kliniskt deprimerade. Fysisk aktivitet är dessutom ett utmärkt alternativ till medicinering 

för personer som inte vill ta medicin på grund av oro för biverkningar. 

Fysisk aktivitet har måttliga positiva effekter för personer med kliniskt fastställd 

oro och ängslan, fobier, panikattacker och stressymtom, och kan även ha en positiv 

effekt på välbefinnandet hos personer med schizofreni (2). Personer med psykisk ohälsa 

har högre sjuklighet och dödlighet jämfört med resten av befolkningen, mest på grund 

av sjukdomar relaterade till övervikt och fetma. För personer med schizofreni kan livsstilsprogram 

som inkluderar fysisk aktivitet vara mer effektiv för att främja långsiktig 

viktkontroll än farmakologiska interventioner (77).


Cancer 


π Fysisk aktivitet är förknippad med en allmänt minskad risk att insjukna 

i cancer. 

π Fysisk aktivitet har en starkt skyddande effekt på tjocktarmscancer. 

π Fysisk aktivitet minskar risken för bröstcancer hos kvinnor både före 

och efter klimakteriet. 

π Den optimalt skyddande effekten av fysisk aktivitet mot cancer fås 

genom att vara fysiskt aktiv genom hela livet. Måttliga till högintensiva 

aktiviteter som utförs ofta ger den bästa effekten. 

π Personer som nyligen diagnostiserats med cancer bör sträva efter att 

röra på sig regelbundet genom låg till måttligt intensiv aktivitet. 

Cancersjukdomar utgör den tredje största sjukdomsbördan i Sverige (DALYs) (10). 

Personer som är fysiskt aktiva har en lägre risk att insjukna i cancer (2). Flera studier 

har visat ett omvänt dos-responssamband mellan fysisk aktivitet på arbetet eller fritiden 

(eller god kondition) och cancer. Ju högre volym fysisk aktivitet eller konditionsnivå 

och ju oftare det utförs, desto lägre risk för cancer. Måttlig till högintensiv fysisk 

aktivitet verkar ge den största skyddande effekten. Fysisk aktivitet kan även ha en indirekt 

effekt genom sin förebyggande roll för övervikt och fetma, som också är riskfaktorer 

för cancer. 

Eftersom fysisk aktivitet påverkar hormonnivåer har man studerat sambandet med 

hormonrelaterade cancerformer. Man har funnit förhöjda risker för cancer i livmoder, 

äggstockar, prostata och testiklar hos inaktiva jämfört med aktiva personer, men resultaten 

är baserade på få studier och är än så länge osäkra (2). 

Tjocktarmscancer 

Fysisk aktivitet har en klart skyddande effekt på tjocktarmscancer. Den mest fysiskt 

aktiva delen av befolkningen har i genomsnitt 40–50 procent lägre risk att utveckla 

tjocktarmscancer än den minst aktiva delen (78). Effekten är oberoende av kost och 

kroppsvikt i de studier som har kontrollerat för detta (79). Det finns en del bevis för att 

regelbunden fysisk aktivitet genom hela livet ger den optimalt skyddande effekten på


tjocktarmscancer. Svenska studier har funnit ännu större vinster med fysisk aktivitet i 

relation till tjocktarmscancer (80). Den skyddande effekten av fysisk aktivitet på allmän 

cancerrisk och risken för tjocktarmscancer är starkare för män än för kvinnor, men 

det finns för få studier på området för att uttala sig om detta är en verklig könsskillnad 

eller om det rör sig om att färre kvinnor har undersökts. 

Bröstcancer 

Bröstcancer är den vanligaste formen av cancer som drabbar kvinnor. Fysisk aktivitet 

har ett samband med en minskad risk för bröstcancer hos kvinnor efter klimakteriet 

(78, 81). Kvinnor med högre nivåer av fysisk aktivitet har ungefär 30 procent lägre risk 

för bröstcancer jämfört med de minst aktiva. Det finns ett dos-responsförhållande – ju 

högre volym fysisk aktivitet, desto lägre risk för bröstcancer. Det optimala skyddet mot 

bröstcancer är fysisk aktivitet som utförs dagligen eller regelbundet genom hela livet 

(78). Fysisk aktivitet under tonåren har samband med lägre risk för att insjukna i bröstcancer 

senare i livet. 

Behandling av cancer 

Det finns få studier som har undersökt vilken roll fysisk aktivitet spelar för behandling 

och rehabilitering av cancer. Hittills finns inga bevis för att fysisk aktivitet direkt kan 

påverka sjukdomsförloppet eller överlevnaden. Däremot har fysisk aktivitet en positiv 

effekt på flera aspekter av livskvalitet under och efter behandling, inklusive en förbättring 

av den fysiska och psykiska funktionen och en minskning av symtom såsom trötthet 

och yrsel. De flesta av dessa studier har undersökt kvinnor med bröstcancer (82).


Risker med fysisk aktivitet 

Som tidigare nämnts är det i dag väletablerat att regelbunden fysisk aktivitet ger en rad 

hälsovinster fysiskt, psykisk och funktionellt. Samtidigt för fysisk aktivitet med sig en 

viss risk, framför allt genom deltagande i idrottsaktiviteter eller högintensiv motion. 

Dessa risker kan vara biomekaniska (genom skador eller negativa effekter på skelettben), 

kardiovaskulära (till exempel allmänt obehag vid för hög puls eller tillfällig 

högre risk för plötslig hjärtdöd) eller en kombination av dessa. Överdriven fysisk aktivitet, 

som ibland ses i samband med ätstörningar, förekommer inom idrotten och kan 

leda till utebliven menstruation (amenorré) och benskörhet. Inom elitidrotten finns 

flera grupper med högre förekomst av ätstörningar. Särskilt utövare av estetiska sporter 

(kvinnor), uthållighetssporter (kvinnor och män) och bollsporter (kvinnor och män) 

löper betydligt högre risk för ätstörningar än genomsnittsbefolkningen, kvinnor i 

högre utsträckning än män (83). 

I allmänhet är risken att råka ut för någon medicinsk komplikation mycket liten i de 

flesta typer av lågintensiv motion som exempelvis promenad, vardagscykling, transport 

till och från arbetsplatsen liksom i de flesta hobbyverksamheter som innehåller viss 

fysisk aktivitet. Hälsofrämjande fysisk aktivitet definieras just som fysisk aktivitet med 

största möjliga nytta och minimala skaderisker (se figur 1:2). Vid motionsaktiviteter 

som löpning och bollspel är dock risken för belastningsskador större. I vissa studier rapporterar 

ungefär varannan joggare, tennisspelare och motsvarande, minst en skada eller 

ett belastningsbesvär per år. 

Vid hård idrottsträning är såväl intensitet som frekvens och belastning betydligt 

högre än vid motionsutövande av samma idrott. Därför är det inte förvånande att skadeoch 

besvärsfrekvensen vid tävlingsinriktad träning och tävling är ganska hög. Det kan 

nämnas att begreppet ”överträning” flitigt diskuteras, men den är svår att definiera och 

därmed att medicinskt och fysiologiskt diagnostisera. Vissa idrottsgrenar som till exempel 

tyngdlyftning är associerade med utveckling av artros. Broskförslitning orsakas i 

allmänhet inte av den fysiska aktiviteten som sådan, utan endast om den kombineras 

med andra faktorer som skador och snedbelastningar. För personer med artros kan rätt 

anpassad fysisk aktivitet ändå ha viktiga hälsoeffekter (1). 

De vanligaste negativa medicinska effekterna av fysisk aktivitet är belastningsskador 

i stödjevävnaderna, främst inflammationer i leder och benhinnor samt skador som 

vrickningar och muskelbristningar. Denna typ av skador uppstår oftast i samband med 

tävlingsidrott. Barn och ungdomar i tillväxt är speciellt sårbara för bestående skador 

om benens tillväxtzoner skadas. Cyklister, löpare och gångare utsätter sig för en ökad 

trafikfara när de utövar sin sport och har större risk att skada sig på olika sätt. Betydligt 

mindre vanligt förekommande är metabola ohälsotillstånd som hypoglykemi (låg blodsockerhalt), 

vätskebrist och överhettning, allergiska reaktioner hos speciellt känsliga 

individer samt akuta hjärt-kärlsjukdomar som slaganfall och hjärtinfarkt. Extrem


uthållighetssport, exempelvis löpning eller elitgymnastik, kan leda till en förskjutning 

i hormonbalansen hos yngre kvinnor. Detta kan i sin tur leda till skadliga effekter som 

utebliven menstruation, benskörhet, minskad bentäthet och stressfrakturer. Man har i 

olika studier sett att 30–50 procent av kvinnor som utför hård konditionsträning har 

störningar i menstruationen mot 2–5 procent i hela befolkningen (84). Hård uthållighetsträning 

med mycket höga volymer fysisk aktivitet uppfyller således inte kriteriet 

för att vara hälsofrämjande enligt definitionen. Vid motionsidrott är endast en relativt 

liten del av skadorna av allvarlig typ. Individen behöver oftast inte uppsöka professionell 

hjälp. I Sverige finns dessutom en mycket utbredd och god kunskap om hur man ska 

förhindra uppkomsten av dessa besvär och egenbehandling. Speciella motions- och 

idrottsskademottagningar är mycket kostnadseffektiva. I takt med att den medicinska 

forskningen ger allt större möjlighet att behandla skador och höja prestationsförmågan, 

behövs dock en etisk diskussion om i vilken omfattning samhället bör subventionera 

den typen av verksamhet. 

De flesta elitidrotter kan på grund av den höga skaderisken inte betecknas som hälsofrämjande. 

Samtidigt har elitidrottare en stor betydelse när det gäller att uppmuntra 

barn och ungdomar till att utöva idrott och fyller på så sätt en indirekt hälsofrämjande 

funktion. Det finns dock undantag där elitidrottare inte är bra förebilder, exempelvis 

när det gäller våld inom idrotten, vid dopning och annan mindre hälsosam manipulation 

med kroppen. 

Risken att en motionär ska råka ut för en allvarlig hjärtattack eller plötslig död 

under träning är mycket liten under förutsättning att individen inte har en allvarlig 

sjukdom i andnings- och cirkulationssystemet. Studier från USA visade att incidensen 

av plötslig död hos 30–65-åriga manliga joggare var 13 döda per 100 000 joggare och 

år (85). Hälften av dessa joggare som dog hade känd kardiovaskulär sjukdom. Undersökningar 

i Finland visar en incidens i kardiovaskulär död i manliga åldersgruppen 

20–39 år på cirka ett fall per 11,5 miljoner motionstillfällen, ett fall per 2,6 miljoner 

motionstillfällen för män 40–49 år och ett fall per 2,2 miljoner motionstillfällen för 

män 50–69 år (86). Vad gäller de yngre fallen med plötslig död är nästan alla kopplade 

till medfödda eller förvärvade abnormaliteter i hjärt-kärlsystemet. Hos äldre är 

ateroskleros med följdsjukdomar den dominerande orsaken. Det viktiga vid påbörjandet 

av regelbunden motion, speciellt för en tidigare stillasittande person, är att man startar 

med kortare pass, gradvis ökar omfattningen och inte ”kastar” sig in i överdriven intensiv 

aktivitet vid första tillfället.


Referenser 

1. US Department of Health and Human Services. Physical activity and health. 

A report of the Surgeon General. Atlanta (GA): Department of Health and Human 

Services, Centers for Disease Control and Prevention, National Center for Chronic 

Disease Prevention and Health Promotion; 1996. 

2. UK Department of Health. At least five a week. Evidence on the impact of physical 

activity and its relationship to health. A report from the Chief Medical Officer. 

London: Department of Health; 2004. 

3. Rowland TW. The biological basis of physical activity. Medicine and Science in 

Sports and Exercise 1998;30:392-9. 

4. Swinburn B, Egger G, Raza F. Dissecting obesogenic environments. The development 

and application of a framework for identifying and prioritizing environmental 

interventions for obesity. Preventive Medicine 1999;29(6 Pt 1):563-70. 

5. Cordain L, Gotshall RW, Eaton SB. Physical activity, energy expenditure and 

fitness. An evolutionary perspective. International Journal of Sports Medicine 

1998;19(5):328-35. 

6. Panter-Brick, C. The anthropology of physical activity. I: McKenna JR, C, red. 

Perspectives on Health and Exercise. London: Palgrave Macmillan; 2003. s. 263-84. 

7. WHO. Ottawa charter for health promotion. Köpenhamn: WHO Europe; 1986. 

8. Socialstyrelsen. Folkhälsorapport 2005. Stockholm: Epidemiologiskt Centrum, 

Socialstyrelsen; 2005. 

9. Statens folkhälsoinstitut. Hälsoekonomi för folkhälsoarbete – introduktion och 

debatt. Rapport 2003:11. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2003. 

10. Moradi T, Allebeck P, Jacobsson A, Mathers, C. Neuropsykiatriska sjukdomar och 

hjärt-kärlsjukdomar dominerar. Läkartidningen 2006;103(3):137-41. 

11. Pate RR, Pratt M, Blair SN, Haskell WL, Macera CA, Bouchard C, et al. Physical 

activity and public health. A recommendation from the Centers for Disease 

Control and Prevention and the American College of Sports Medicine. The Journal 

of the American Medical Association 1995;273(5):402-7. 

12. Buchard C. Gene-environment interaction in human adaptability. I: Malina RB, 

Echert HM, red. The Academy papers. Champaign (IL): Human Kinetics Publishers; 

1988. s. 56-66. 

13. Blair SN, Kohl HW, Paffenbarger RS, Jr, Clark DG, Cooper KH, Gibbons LW. 

Physical fitness and all-cause mortality. A prospective study of healthy men and 

women. The Journal of the American Medical Association 1989;262(17):2395-401. 

14. Kesaniemi YK, Danforth E, Jr, Jensen MD, Kopelman PG, Lefebvre P, Reeder BA. 

Dose-response issues concerning physical activity and health. An evidence-based 

symposium. Medicine and Science in Sports and Exercise 2001;33(6 Suppl): 

s. 351-8.


15. Fogelholm M, Vuori I, red. Hälsomotion [Terveysliikunta.] Helsingfors: Duodecim; 

2005. 

16. Nordiska Rådet. Nordic Nutrition Recommendations. 4. uppl. Integrating nutrition 

and physical activity. Rapport Nord 2004:13. Köpenhamn: Nordiska Rådet; 

2004. 

17. Svenska Läkaresällskapet. Fysisk aktivitet och hälsa – att ordinera träning på 

recept. Pressmeddelande. 2001 nov 01. 

18. Abbott RD, White LR, Ross GW, Masaki KH, Curb JD, Petrovitch H. Walking and 

dementia in physically capable elderly men. The Journal of the American Medical 

Association 2004;292(12):1447-53. 

19. Weuve J, Kang JH, Manson JE, Breteler MM, Ware JH, Grodstein F. Physical 

activity, including walking, and cognitive function in older women. The Journal of 

the American Medical Association 2004;292(12):1454-61. 

20. Statens folkhälsoinstitut. FYSS – Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling. 

Rapport 2003:44. Stockholm: Yrkesföreningar för Fysisk 

Aktivitet, Statens folkhälsoinstitut; 2003. 

21. Williams PT. Physical fitness and activity as separate heart disease risk factors. 

A meta-analysis. Medicine and Science in Sports and Exercise 2001;33(5):754-61. 

22. Manson JE, Greenland P, LaCroix AZ, Stefanick ML, Mouton CP, Oberman A, et 

al. Walking compared with vigorous exercise for the prevention of cardiovascular 

events in women. The New England Journal of Medicine 2002;347(10):716-25. 

23. Batty GD. Physical activity and coronary heart disease in older adults. A systematic 

review of epidemiological studies. European Journal of Public Health 2002; 

12(3):171-6. 

24. Lee IM, Sesso HD, Paffenbarger RS, Jr. Physical activity and coronary heart disease 

risk in men. Does the duration of exercise episodes predict risk? Circulation 

2000;102(9):981-6. 

25. Wannamethee SG, Shaper AG, Alberti KG. Physical activity, metabolic factors, 

and the incidence of coronary heart disease and type 2 diabetes. Archives of 

Internal Medicine 2000;160(14):2108-16. 

26. Lee CD, Folsom AR, Blair SN. Physical activity and stroke risk. A meta-analysis. 

Stroke 2003;34(10):2475-81. 

27. Kurl S, Laukkanen JA, Rauramaa R, Lakka TA, Sivenius J, Salonen JT. Cardiorespiratory 

fitness and the risk for stroke in men. Archives of Internal Medicine 

2003;163(14):1682-8. 

28. Hu FB, Stampfer MJ, Colditz GA, Ascherio A, Rexrode KM, Willett WC, et al. 

Physical activity and risk of stroke in women. The Journal of the American 

Medical Association 2000;283(22):2961-7. 

29. Hu FB, Sigal RJ, Rich-Edwards JW, Colditz GA, Solomon CG, Willett WC, et al. 

Walking compared with vigorous physical activity and risk of type 2 diabetes in 

women. A prospective study. The Journal of the American Medical Association 

1999;282(15):1433-9.


30. Ellekjaer H, Holmen J, Ellekjaer E, Vatten L. Physical activity and stroke mortality 

in women. Ten-year follow-up of the Nord-Trondelag health survey, 1984–1986. 

Stroke 2000;31(1):14-8. 

31. Whelton SP, Chin A, Xin X, He J. Effect of aerobic exercise on blood pressure. 

A meta-analysis of randomized, controlled trials. Annals of Internal Medicine 

2002;136(7):493-503. 

32. Koenig W, Ernst E. Exercise and thrombosis. Coronary Artery Disease 

2000;11(2):123-7. 

33. Fogelholm M, Kukkonen-Harjula K. Does physical activity prevent weight gain? 

A systematic review. Obesity Reviews 2000;1(2):95-111. 

34. WHO. Diet, nutrition and the prevention of chronic diseases. World Health 

Organization Technical Report Series Rapport 916. Geneva: World Health 

Organization; 2003. 

35. Mulvihill C, Quigley R. The management of obesity and overweight. An analysis 

of reviews of diet, physical activity and behavioural approaches. Evidence briefing. 

London: Health Development Agency; 2003. 

36. Ross R, Janssen I. Physical activity, total and regional obesity. Dose-response 

considerations. Medicine and Science in Sports and Exercise 2001;33(6 Suppl): 

S521-7, discussion S8-9. 

37. Borodulin K, Laatikainen T, Lahti-Koski M, Lakka TA, Laukkanen R, Sarna S, et 

al. Associations between estimated aerobic fitness and cardiovascular risk factors 

in adults with different levels of abdominal obesity. European Journal of 

Cardiovascular Prevention and Rehabilitation 2005;12(2):126-31. 

38. Kahn BB. Type 2 diabetes. When insulin secretion fails to compensate for insulin 

resistance. Cell 1998;92(5):593-6. 

39. Henriksson F, Agardh CD, Berne C, Bolinder J, Lönnqvist F, Stenström P, et al. 

Direct medical costs for patients with type 2 diabetes in Sweden. Journal of 


40. WHO. The World Health Report. Reducing risks, promoting healthy life. Geneva: 

World Health Organization; 2002. 

41. McAuley KA, Williams SM, Mann JI, Goulding A, Chisholm A, Wilson N, et al. 

Intensive lifestyle changes are necessary to improve insulin sensitivity. A randomized 

controlled trial. Diabetes Care 2002;25(3):445-52. 

42. Knowler WC, Barrett-Connor E, Fowler SE, Hamman RF, Lachin JM, Walker EA, 

et al. Reduction in the incidence of type 2 diabetes with lifestyle intervention or 

metformin. The New England Journal of Medicine 2002;346(6):393-403. 

43. Pan XR, Li GW, Hu YH, Wang JX, Yang WY, An ZX, et al. Effects of diet and 

exercise in preventing NIDDM in people with impaired glucose tolerance. The Da 

Qing IGT and Diabetes Study. Diabetes Care 1997;20(4):537-44. 

44. Tuomilehto J, Lindström J, Eriksson JG, Valle TT, Hamalainen H, Ilanne-Parikka 

P, et al. Prevention of type 2 diabetes mellitus by changes in lifestyle among 

subjects with impaired glucose tolerance. The New England Journal of Medicine 

2001;344(18):1343-50.


45. Laaksonen DE, Lindström J, Lakka TA, Eriksson JG, Niskanen L, Wikström K, et 

al. Physical activity in the prevention of type 2 diabetes. The Finnish diabetes 

prevention study. Diabetes 2005;54(1):158-65. 

46. Whaley MH, Kampert JB, Kohl HW, 3rd, Blair SN. Physical fitness and clustering 

of risk factors associated with the metabolic syndrome. Medicine and Science in 

Sports and Exercise 1999;31(2):287-93. 

47. Ryan AS. Insulin resistance with aging. Effects of diet and exercise. Sports 

Medicine 2000;30(5):327-46. 

48. Ryan DH. Diet and exercise in the prevention of diabetes. International Journal of 

Clinical practice. Supplement 2003;(134):28-35. 

49. Boule NG, Kenny GP, Haddad E, Wells GA, Sigal RJ. Meta-analysis of the effect 

of structured exercise training on cardiorespiratory fitness in type 2 diabetes mellitus. 

Diabetologia 2003;46(8):1071-81. 

50. Riksförsäkringsverket. Vad kostar sjukdomarna för kvinnor och män? Rapport 

2005:5. Stockholm: Riksförsäkringsverket; 2005. 

51. Slemenda C. Prevention of hip fractures. Risk factor modification. The American 

Journal of Medicine 1997;103(2A):65S-71S, discussion S-3S. 

52. Piehl-Aulin K, Brahm H. Effekten av kroppsansträngning på benvävnadens 

omsättning. Benskörhet förebyggs med fysisk aktivitet, kalcium och hormoner. 

Läkartidningen 1999;96(3):210-4. 

53. Keene GS, Parker MJ, Pryor GA. Mortality and morbidity after hip fractures. 

British Medical Journal 1993;307(6914):1248-50. 

54. Welten DC, Kemper HC, Post GB, Van Mechelen W, Twisk J, Lips P, et al. Weightbearing 

activity during youth is a more important factor for peak bone mass than 

calcium intake. Journal of Bone and Mineral Research 1994;9(7):1089-96. 

55. Snow CM, Shaw JM, Winters KM, Witzke KA. Long-term exercise using weighted 

vests prevents hip bone loss in postmenopausal women. The Journals of 

Gerontology. Series A. Biological Sciences and Medical Sciences 2000;55(9): 

M489-91. 

56. Foldvari M, Clark M, Laviolette LC, Bernstein MA, Kaliton D, Castaneda C, et al. 

Association of muscle power with functional status in community-dwelling elderly 

women. The Journals of Gerontology. Series A. Biological Sciences and Medical 

Sciences 2000;55(4):M192-9. 

57. Vuori IM. Dose-response of physical activity and low back pain, osteoarthritis, 

and osteoporosis. Medicine and Science in Sports and Exercise 2001;33(6 

Suppl):S551-86, discussion 609-10. 

58. American Geriatric Society, British Geriatric Society, American Academy of 

Orthopedic Surgeons Panel on Falls Prevention. Guidelines for the prevention of 

falls in older people. Journal of the American Geriatrics Society 2001;49:664-72. 

59. Carter ND, Khan KM, McKay HA, Petit MA, Waterman C, Heinonen A, et al. 

Community-based exercise program reduces risk factors for falls in 65- to 75year-old 

women with osteoporosis. Randomized controlled trial. Canadian 

Medical Association Journal 2002;167(9):997-1004.


60. Chang JT, Morton SC, Rubenstein LZ, Mojica WA, Maglione M, Suttorp MJ, et al. 

Interventions for the prevention of falls in older adults. Systematic review and 

meta-analysis of randomised clinical trials. British Medical Journal 2004;328: 

680-6. 

61. Hogan DB, MacDonald FA, Betts J, Bricker S, Ebly EM, Delarue B, et al. 

A randomized controlled trial of a community-based consultation service to prevent 

falls. Canadian Medical Association Journal 2001;165(5):537-43. 

62. Day L, Fildes B, Gordon I, Fitzharris M, Flamer H, Lord S. Randomised factorial 

trial of falls prevention among older people living in their own homes. British 

Medical Journal 2002;325(7356):128. 

63. Rogers LQ, Macera CA, Hootman JM, Ainsworth BE, Blairi SN. The association 

between joint stress from physical activity and self-reported osteoarthritis. An analysis 

of the Cooper Clinic data. Osteoarthritis and Cartilage 2002;10(8):617-22. 

64. Pope DP, Hunt IM, Birrell FN, Silman AJ, Macfarlane GJ. Hip pain onset in relation 

to cumulative workplace and leisure time mechanical load. A population 

based case-control study. Annals of the Rheumatic Diseases 2003;62(4):322-6. 

65. Luepongsak N, Amin S, Krebs DE, McGibbon CA, Felson D. The contribution of 

type of daily activity to loading across the hip and knee joints in the elderly. 

Osteoarthritis and Cartilage 2002;10(5):353-9. 

66. Nachemson A. Ont i ryggen, ont i nacken. Gul rapport – systematisk litteraturöversikt. 

Rapport 145/1, 145/2. Stockholm: Statens beredning för medicinsk 

utvärdering; 2000. 

67. Picavet HS, Schuit AJ. Physical inactivity. A risk factor for low back pain in the 

general population? Journal of Epidemiology and Community Health 2003; 

57(7):517-8. 

68. Dolan P, Greenfield K, Nelson RJ, Nelson IW. Can exercise therapy improve the 

outcome of microdiscectomy? Spine 2000;25(12):1523-32. 

69. Taimela S, Diederich C, Hubsch M, Heinricy M. The role of physical exercise and 

inactivity in pain recurrence and absenteeism from work after active outpatient 

rehabilitation for recurrent or chronic low back pain. A follow-up study. Spine 

2000;25(14):1809-16. 

70. Iversen MD, Fossel AH, Katz JN. Enhancing function in older adults with chronic 

low back pain. A pilot study of endurance training. Archives of Physical Medicine 

and Rehabilitation 2003;84(9):1324-31. 

71. Biddle S. Emotion, mood and physical activity. I: Biddle S, Fox KR, Boutcher S, 

red. Physical activity and psychological well-being. London: Routledge; 2000. 

s. 63-87. 

72. Taylor AH, Fox KR. Effectiveness of a primary care exercise referral intervention 

for changing physical self-perceptions over 9 months. Health Psychology 

2005;24(1):11-21. 

73. Fox KR. Self-esteem, self-perceptions and exercise. International Journal of Sport 

Psychology 2000;31:228-40.


74. WHO. World health report. Mental health, new understanding, new hope. Geneva: 


75. Blumenthal JA, Babyak MA, Moore KA, Craighead WE, Herman S, Khatri P, et 

al. Effects of exercise training on older patients with major depression. Archives of 


76. Babyak M, Blumenthal JA, Herman S, Khatri P, Doraiswamy M, Moore K, et al. 

Exercise treatment for major depression: Maintenance of therapeutic benefit at 10 

months. Psychosomatic Medicine 2000;62(5):633-8. 

77. Faulkner G, Biddle S. Exercise as an adjunct treatment for schizophrenia. 

A review of the literature. Journal of Mental Health 1999;8:441-57. 

78. Thune I, Furberg AS. Physical activity and cancer risk. Dose-response and cancer, 

all sites and site-specific. Medicine and Science in Sports and Exercise 2001;33(6 

Suppl):S530-50, discussion S609-10. 

79. Slattery ML, Potter JD. Physical activity and colon cancer. Confounding or 

interaction? Medicine and Science in Sports and Exercise 2002;34(6):913-9. 

80. Gerhardsson de Verdier M. Fysisk inaktivitet och cancer. Är sambanden kausala? 

Läkartidningen 1999;96:214-6. 

81. McTiernan A. Physical activity, exercise, and cancer. Prevention to treatment– 

symposium overview. Medicine and Science in Sports and Exercise 2003;35 

(11):1821-2. 

82. Bertone ER, Newcomb PA, Willett WC, Stampfer MJ, Egan KM. Recreational 

physical activity and ovarian cancer in a population-based case-control study. 

International Journal of Cancer 2002;99(3):431-6. 

83. Sundgot-Borgen J, Torstveit M. Prevalence of eating disorders in elite athletes is 

higher than in the general population. Clinical Journal of Sport Medicine 

2004;14(1):25-32. 

84. Larsen H, Kanstrup-Hansen I. Specifik traenings indvirkning på menstruation og 

knoglestyrke. Ugeskrift for Laeger 1998;160:4762-7. 

85. Blair SN, Kohl HW, Barlow CE, Paffenbarger RS, Jr., Gibbons LW, Macera CA. 

Changes in physical fitness and all-cause mortality. A prospective study of healthy 

and unhealthy men. The Journal of the American Medical Association 1995;273 

(14):1093-8. 

86. Vuori I. The cardiovascular risks of physical activity. Acta Medica Scandinavia 

1986;Suppl. 711:205-14.

2 befolkningens 

aktivitetsmönster



Om man använder den svenska rekommendationen om minst 30 minuters 

daglig fysisk aktivitet på minst måttlig nivå, är ungefär sju av tio yngre vuxna 

och sex av tio vuxna över 30-årsåldern tillräckligt fysiskt aktiva i Sverige. Det 

är således en stor andel av befolkningen som inte är tillräckligt aktiv. Lågutbildade 

och grupper med låg socioekonomisk status rör sig mindre än 

högutbildade och grupper med hög socioekonomisk status. Enligt Statistiska 

centralbyrån uppgav 2002/03 ungefär sex av tio vuxna att de motionerade 

regelbundet och här ses en ökande trend. Barn och ungdomar är mer fysiskt 

aktiva än vuxna, men många barn och vuxna skulle behöva bli mer aktiva. 

Även om andelen vuxna som motionerar regelbundet har ökat i Sverige, är 

det sannolikt att den totala energiförbrukningen genom fysisk aktivitet har 

minskat i befolkningen jämfört med tidigare årtionden. Både barn och vuxna 

i Sverige är i genomsnitt mindre fysiskt aktiva och mer stillasittande än i de 

flesta andra EU-länder. 

Samhällsutvecklingen har medfört att många former av fysisk aktivitet har 

förskjutits från vardagen till fritiden. Med undantag för promenader och 

cykling är fysisk aktivitet ofta hänvisad till särskilda tidpunkter, särskilda lokaler, 

speciellt arrangerade platser eller naturområden. Faktorer som kan förklara 

att en stor del av befolkningen inte är tillräckligt fysiskt aktiv är att 

dagens samhälle uppmuntrar en stillasittande livsstil och motverkar fysisk 

aktivitet. Arbetsuppgifterna har blivit mindre fysiskt krävande och antalet 

bilar per hushåll har ökat. Utbudet av fysiskt passiv underhållning, datoranvändning 

och tv-tittandet har ökat dramatiskt över tre till fyra decennier. 

Bland barn och ungdomar ökar risken för låg fysisk aktivitet vid låg självkänsla, 

bristande skolanpassning och sämre skolprestationer. Många barn 

får bilskjuts i stället för att gå eller cykla själva. Inom idrotten har specialiseringen 

och kraven ökat, vilket avhåller många från att delta. Spontanidrottandet 

har länge minskat, men en viss ökning tycks nu ske genom exempelvis 

skateboard, inlines och sparkcyklar.


Enligt den nationella rekommendationen för fysisk aktivitet (se kapitel 1) bör alla 

vuxna vara fysiskt aktiva i sammanlagt minst 30 minuter, helst varje dag. Intensiteten 

bör vara åtminstone måttlig, exempelvis rask promenad. Ytterligare hälsoeffekter kan 

uppnås om man ökar den dagliga mängden eller intensiteten. 

För att kunna bedöma hur fysiskt aktiva människor är och följa förändringar över 

tid i olika samhällsgrupper, krävs först en diskussion om mätmetoder. Mätmetoderna 

har ofta varierat eller ibland inte beskrivits i de olika undersökningarna, vilket har medfört 

olika slutsatser. Ofta har man låtit deltagarna själva avgöra om de motionerar eller 

ej utan att närmare definiera omfattning eller inriktning. Tidigare undersökningar har 

främst använt frågor om motion på fritiden och många viktiga källor till energiförbrukning 

som promenader och hushållssysslor har ofta utelämnats helt. Kravet på regelbundenhet 

har varierat från minst 20 gånger per år till utövande flera gånger i veckan. 

Fysisk aktivitet är ett komplext beteende med viktiga dimensioner som volym (hur 

mycket aktivitet totalt), duration (hur länge aktiviteten utförs), frekvens (hur ofta aktiviteten 

utförs), intensitet (aktivitetens ansträngningsgrad) och form (typ av aktivitet). 

Vardaglig fysisk aktivitet sker i många olika situationer, exempelvis på arbetet, på fritiden, 

genom aktiv transport (gång och cykling) eller motionsaktiviteter. För att mäta 

fysisk aktivitet korrekt måste alla dessa aspekter beaktas och mätas under lång tid. Alla 

befintliga mätmetoder har sina fördelar och begränsningar.


Mätmetoder 

Att mäta människors totala fysiska aktivitet är en komplex och kostsam uppgift, speciellt 

i större grupper. 

Frågeformulär 

Den vanligaste metoden för värdering av mängden fysisk aktivitet är enkätstudier. Ur 

kostnadsperspektiv är detta den enda realistiska metoden i större befolkningsstudier 

och den har ett betydande värde vid jämförelser mellan grupper. Såväl över- som 

underskattningar förekommer dock. Det är även svårt att beräkna energiförbrukningen 

för en viss aktivitet och metoden tar inte hänsyn till variationer i ämnesomsättningen i 

vila och yttre förhållanden. Därför blir precisionen relativt låg på individnivå. 

Aktivitetsdagbok 

En aktivitetsdagbok fylls i av respondenten själv. Fyra till sex gånger i timmen under 

dagtid skriver man ner vilken aktivitet man just då ägnar sig åt, detta under några dagar. 

Metoden har en rimligt hög precision om noggranna registreringar görs, men innebär 

en ganska stor arbetsinsats. 

Mätning med elektroniska detektorer 

Små och behändiga elektroniska detektorer för mätning av antalet steg (stegräknare), 

hjärtfrekvens eller rörelser (accelerometrar) ger mer noggranna data på individnivå. 

Vissa aktiviteter som cykling med jämn hastighet kan dock ge ett osäkert resultat och 

simning kan inte registreras. Detektorer används med fördel hos barn. 

Mätning med fysiologiska metoder 

Energiförbrukningen kan mätas på olika sätt, oftast i laboratoriemiljö. Vid indirekt 

kalorimetri mäts syrgasförbrukningen och produktionen av koldioxid; sedan kan energiförbrukningen 

beräknas. Ett mycket noggrant sätt att mäta energiförbrukningen är med 

dubbelmärkt vatten. Metoden innebär att personen intar en liten mängd vatten där både 

vätet och syret består av tunga isotoper (”tungt vatten”). Efter några veckor kan man 

genom att mäta koncentrationen av isotoperna i urinprov beräkna den genomsnittliga 

energiomsättningen. Metoden är alltför kostsam (10 000–20 000 kronor per individ) 

för annat än mätning på enstaka individer.

Utvecklingen internationellt 

Stillasittande livsstil vanligt 

Aktuella enkätundersökningar i industriländerna visar att 14–30 procent av den vuxna 

befolkningen är mycket stillasittande och kommer inte i närheten av rekommendationen 

för fysisk aktivitet. De har stillasittande yrken, promenerar sällan för att förflytta 

sig och deltar inte i något motionsprogram. De tar alltid hissen eller rulltrapporna och 

tillbringar sin fritid med fysiskt inaktiva sysselsättningar som läsning, tv-tittande eller 

datorarbete (1–3). En nyligen genomförd granskning av studier har mätt prevalensen 

av en stillasittande livsstil och andra primära riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom i olika 

länder i världen (4). Kriteriet för stillasittande var att personen inte uppnådde rekommendationen 

om 30 minuter minst måttligt intensiv fysisk aktivitet. Granskningen 

visade att medianvärdet var 52 procent för stillasittande, 12 procent för fetma, 29 procent 

för rökning, 28 procent för högt blodtryck samt 26 procent för högt blodkolesterol. 

Författarnas slutsats var att en stillasittande livsstil förefaller vara den mest förekommande 

riskfaktorn för hjärt-kärlsjukdomar, men även för många andra kroniska sjukdomar, 

följt av prevalensen för övervikt och fetma. 

Eurobarometer 


Eurobarometer är ett frågeformulär som syftar till kartläggning av och jämförelser 

mellan medlemsländerna i EU inom ett stort antal ämnesområden. Fysisk aktivitet 

mättes år 2002 genom enkäten International Physical Activity Questionnaire (IPAQ) 

(5). I Sverige bestod urvalet av 1 000 svenskar. Resultatet visar att över 57 procent av 

det totala europeiska urvalet aldrig motionerar eller rör på sig på högintensiv nivå samt 

att knappt 41 procent angav att de aldrig motionerar eller rör på sig på en måttligt intensiv 

nivå. I Sverige var dessa andelar cirka 60 respektive cirka 45 procent. Den andel som 

utövade högintensiv fysisk aktivitet var lägre i Sverige (cirka 12 procent) än genomsnittligt 

i EU (17 procent), se tabell 2:1. Endast 26 procent av den europeiska befolkningen 

angav att de motionerade eller rörde på sig med en måttlig intensitet (exklusive 

promenader) minst 5 dagar i veckan och 31 procent gjorde det minst 4 dagar i veckan 

(i Sverige cirka 25 procent). Svenskarna promenerar i lägre omfattning än EUgenomsnittet 

och i Sverige finns bland de högsta andelarna personer med stillasittande 

aktiviteter jämfört med andra medlemsstater. Nästan hälften av det svenska urvalet 

rapporterade att de var stillasittande mer än 5,3 timmar per dag. Det var relativt stora 

skillnader mellan länderna. En slutsats av dessa fyra enkätfrågor (tabell 2:1) är att 

befolkningen i Sverige är mindre fysiskt aktiv och mer stillasittande än i de flesta andra 

EU-länder. Mer information om IPAQ kan erhållas på hemsidan www.ipaq.ki.se.


Tabell 2:1. Andel högintensivt fysiskt aktiva, andel måttligt aktiva (exklusive promenader) andel 

som går promenader respektive andel stillasittande, dels i Sverige, dels genomsnittligt i EU. 

Enkätfråga Sverige EU-genomsnitt Länder med Länder med 

(procent) (procent) hög andel låg andel 

Högintensiv 12 17 Grekland, Tyskland, Sverige, Italien, 

fysisk aktivitet Nederländerna, Spanien, Österrike 

4–7 dagar Portugal 

den senaste veckan 

Måttligt intensiv 25 31 Nederländerna, Frankrike, Italien, 

fysisk aktivitet 

(exkl. promenader) 

4–7 dagar 

den senaste veckan 

Portugal Sverige 

Promenader 55 59 Danmark, Spanien, Belgien, 

minst 10 minuter/ Finland, Portugal Nederländerna, 

gång, 4–7 dagar den 

senaste veckan 

Stillasittande 

Frankrike 

mer än 5,3 timmar/ 45 27 Finland, Sverige, Portugal 

dag Nederländerna, 

Italien 

Källa: International Physical Activity Questionnaire (IPAQ).

Aktivitetsmönster 

hos vuxna i Sverige 

För att kartlägga den svenska befolkningens fysiska aktivitetsvanor används framför allt 

resultaten från den årligen återkommande nationella folkhälsoenkäten från Statens folkhälsoinstitut. 

Frågorna om fysisk aktivitet i den nationella folkhälsoenkäten har validerats 

i en särskild studie (Statens folkhälsoinstitut, opublicerad). För att ge en mer heltäckande 

bild av trender och nuläget redovisas därefter även några andra större studier. 

Den nationella folkhälsoenkäten 

De senaste två svenska undersökningarna av fysisk aktivitet i befolkningen gjordes våren 

2004 och 2005 i den nationella folkhälsoenkäten i ett slumpmässigt urval av befolkningen 

(6). År 2004 tillfrågades totalt 54 000 personer i åldern 18–84 år, varav 63 procent 

svarade. Urvalet år 2005 omfattade sammanlagt 64 000 personer i åldern 16–84 år från 

delvis samma, delvis andra regioner i Sverige och svarsfrekvensen var då 60 procent. Två 

enkätfrågor handlar om fysisk aktivitet: 

• Fråga 36: ”Hur mycket har du rört och ansträngt dig kroppsligt på fritiden under de 

senaste 12 månaderna?” 

• Fråga 37: ”Hur mycket tid ägnar du en vanlig vecka åt måttligt ansträngande aktiviteter 

som får dig att bli varm?” 

Den andel av befolkningen som huvudsakligen är stillasittande på fritiden definieras här 

som den andel som på fråga 36 har svarat med alternativet ”Stillasittande fritid”. Den 

andel som klassificeras som tillräckligt fysiskt aktiva i denna redovisning ska motsvara 

den nationella rekommendationen om minst 30 minuters fysisk aktivitet per dag med 

minst måttlig intensitet. Med ledning av resultat från en valideringsstudie definieras därför 

den andel som är tillräckligt fysiskt aktiva relativt generöst som en kombination av 

frågorna 36 och 37, närmare bestämt den andel som på fråga 36 har svarat med något av 

de två alternativen ”Måttlig regelbunden motion på fritiden” eller ”Regelbunden motion 

och träning” eller som på fråga 37 har svarat med något av de två alternativen ”Mer än 

3 timmar, men mindre än 5 timmar/vecka” eller ”5 timmar per vecka eller mer” 

Kön 


I den nationella folkhälsoenkäten 2004 klassificerades 67 procent av männen och 63 

procent av kvinnorna som fysiskt aktiva motsvarande den nationella rekommendationen. 

År 2005 klassificerades 65 procent av männen och 63 procent av kvinnorna som 

fysiskt aktiva. En något större andel män än kvinnor är således tillräckligt fysiskt aktiva.


Ålder 

Enligt den nationella folkhälsoenkäten 2005 var andelen män som var tillräckligt 

fysiskt aktiva lägst för män i åldern 45–64 år och kvinnor i åldern 65–84 år, se figur 2:1. 

Procent 

100 

80 

60 

40 

20 

0 

75 

69 

64 64 65 

60 

63 63 63 

54 

Män Kvinnor 

16–29 år 

30–44 år 

45–64 år 

65–84 år 

Totalt 

Figur 2:1. Andel fysiskt aktiva som uppnår rekommendationen i olika åldersgrupper, 16–84 

år, 2005. Källa: Nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor, Statens folkhälsoinstitut. 

Andelen kvinnor med huvudsakligen stillasittande fritid ökar med åldern, men för 

männen är åldersskillnaderna små. Kvinnliga ålderspensionärer var de mest stillasittande, 

se figur 2:2. 

Procent 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

14 

13 

15 

15 

14 13 14 

11 11 

Män Kvinnor 

Figur 2:2. Andel med huvudsakligen stillasittande fritid i olika åldersgrupper, 16–84 år, 

2005. Källa: Nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor, Statens folkhälsoinstitut. 

23 

16–29 år 

30–44 år 

45–64 år 

65–84 år 

Totalt

Sysselsättning 

Den lägsta andelen fysiskt aktiva fanns bland förtidspensionerade män och kvinnor. 

Både bland män och bland kvinnor var andelen med en stillasittande fritid betydligt 

högre hos förtidspensionärer än i övriga grupper. Även bland kvinnliga ålderspensionärer 

var andelen ganska hög. 

Socioekonomiska grupper 


Den nationella folkhälsoenkäten visar 2005 att andelen tillräckligt fysiskt aktiva var lägst 

för männen bland manliga arbetare och egenföretagare/lantbrukare samt för kvinnor i 

arbetaryrken, se figur 2:3. Andelen var som högst bland tjänstemän på mellan- och högre 

nivå samt för kvinnorna även bland lägre tjänstemän och egenföretagare/lantbrukare. 

Procent 

100 

80 

60 

40 

20 

0 

64 

58 

69 66 67 

63 

57 

60 

Män Kvinnor 

Figur 2:3. Andel fysiskt aktiva som uppnår rekommendationen efter socioekonomisk grupp, 

16–84 år, 2005. Åldersstandardiserat. Källa: Nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor, 

Statens folkhälsoinstitut. 

Såväl bland män som kvinnor fanns det en större andel stillasittande på fritiden i arbetaryrken 

än bland tjänstemän och hos manliga företagare/lantbrukare var andelen allra 

högst, se figur 2:4. Många arbetare rör sig dock sannolikt mer på arbetet än andra 

yrkesgrupper och det kan därför vara svårt att säga något om deras totala energiförbrukning 

utifrån dessa data. 

70 

54 

Arbetare 

Lägre tjänstemän 

Mellan- och högre tjänstemän 

Egenföretagare/lantbrukare 

Ej klassificerbara


Procent 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

16 16 

12 

9 

12 

9 

Figur 2:4. Andel med huvudsakligen stillasittande fritid efter socioekonomisk grupp, 

16–84 år, 2005. Åldersstandardiserat. Källa: Nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor, 


Mellan- och högre tjänstemän är den grupp som är mest aktiv på fritiden. Sannolikt är 

det också den grupp som är mest stillsittande på arbetet. 

Utbildning 

31 

24 

Män Kvinnor 

Personer med mellanlång och lång utbildning 1 är tillräckligt fysiskt aktiva i högre 

utsträckning än dem med kort utbildning, se figur 2:5. SCB:s utbildningsregister 

omfattar i Sverige folkbokförda personer i åldrarna 16–74 år, men inte de äldre. 

Procent 

100 

80 

60 

40 

20 

0 

69 68 

67 

62 61 

Män Kvinnor 

Figur 2:5. Andel fysiskt aktiva som uppnår rekommendationen efter utbildning, 16–74 år, 

2005. Åldersstandardiserat. Källa: Nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor, 


11 

71 

31 

Arbetare 

Lägre tjänstemän 

Mellan- och högre tjänstemän 

Egenföretagare/lantbrukare 

Ej klassificerbara 

Kort utbildning 

Medellång utbildning 

Lång utbildning 

1 Kort utbildning = högst 11 år i skolan, motsvarande folkskola, grundskola, realskola, 

flickskola, tvåårigt gymnasium eller yrkesskola. Medellång utbildning = 12–14,5 år i skolan, 

motsvarande 3–4 år i gymnasiet och mindre än 120 högskolepoäng. Lång utbildning = 

minst 15 år i skolan, motsvarande 120 högskolepoäng eller mer.

Det var mer än dubbelt så vanligt med en stillasittande fritid bland lågutbildade jämfört 

med högutbildade, se figur 2:6. 

Procent 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

Figur 2:6. Andel med huvudsakligen stillasittande fritid efter utbildning, 16–74 år, 2005. 

Åldersstandardiserat. Källa: Nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor, Statens 

folkhälsoinstitut. 

Födelseland 

17 16 

10 

8 9 

7 

Män Kvinnor 


Kort utbildning 

Medellång utbildning 

Lång utbildning 

Andelen tillräckligt fysiskt aktiva var högst bland män födda utanför Europa och 

kvinnor födda i övriga Norden. En betydligt lägre andel män från övriga Norden och 

kvinnor födda utanför Europa var fysiskt aktiva jämfört med dem som är födda i 

Sverige, se figur 2:7. 

Procent 

100 

80 

60 

40 

20 

0 

66 

62 

68 

64 

54 

Figur 2:7. Andel fysiskt aktiva som uppnår rekommendationen efter födelseland, 16–84 år, 

2005. Åldersstandardiserat. Källa: Nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor, 


69 

Män Kvinnor 

55 

48 

Sverige 

Övriga Norden 

Övriga Europa 

Utanför Europa


En stillasittande fritid var betydligt vanligare bland personer med utomnordiskt 

ursprung än bland nordbor. Andelen kvinnor med en stillasittande fritid var särskilt hög 

bland kvinnor födda utanför Europa, se figur 2:8. 

Procent 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

13 12 

11 10 

Figur 2:8. Andel med huvudsakligen stillasittande fritid efter födelseland, 16–84 år, 2005. 



BMI (Body Mass Index) 

23 

23 

Andelen tillräckligt fysiskt aktiva män var signifikant lägre bland män med fetma än 

bland normalviktiga män, se figur 2:9. Bland kvinnorna var andelen tillräckligt fysiskt 

aktiva högst bland de normalviktiga, signifikant lägre bland kvinnor med undervikt 

eller övervikt och allra lägst bland kvinnor med fetma. 

Procent 

100 

80 

60 

40 

20 

0 

60 

Figur 2:9. Andel fysiskt aktiva som uppnår rekommendationen efter BMI, 16–84 år, 2005. 



26 

Män Kvinnor 

67 

66 68 

63 

55 

56 

Män Kvinnor 

44 

44 

Sverige 

Övriga Norden 

Övriga Europa 

Utanför Europa 

Undervikt 

Normalvikt 

Övervikt 

Fetma

En stillasittande fritid var signifikant vanligare bland personer med undervikt eller 

fetma och bland överviktiga kvinnor än bland normalviktiga personer, se figur 2:10. 

Ungefär hälften av alla stillasittande med undervikt är personer under 30 år och nästan 

en fjärdedel är 65 år eller äldre. 

Procent 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

29 

12 

13 

27 

Figur 2:10. Andel med huvudsakligen stillasittande fritid efter BMI, 16–84 år, 2005. Åldersstandardiserat. 

Källa: Nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor, Statens folkhälsoinstitut. 

Andra kartläggningar av fysisk aktivitet 

Befolkningens motionsvanor har undersökts i ett antal studier. 

27 


Undervikt 

Normalvikt 

Övervikt 

Fetma 

I LIV 90-studien undersöktes motionsvanor, fysisk prestationsförmåga och hälsotillstånd 

bland svenska män och kvinnor i åldrarna 20–65 år genom intervjuformulär (7). 

LIV 90-studien avspeglade för första gången motionsvanor, fysisk status och övergripande 

hälsostatus i ett representativt urval av 2 400 kvinnor och män från åtta län i 

Sverige, som utförligt redovisade sina motionsvanor. Om motion definieras som en 

ansträngningsgrad motsvarande minst en rask promenad två gånger i veckan, var könsskillnaderna 

små, men åldersskillnaderna var mer uttalade. Andelen motionärer enligt 

denna ganska generösa definition sjönk med stigande ålder från omkring hälften av 

20–29-åringarna till cirka en femtedel i åldern 50–65 år eller ungefär en tredjedel av 

den vuxna svenska befolkningen. Om kriteriet i stället sätts till träning flera gånger i 

veckan så att man blir svettig och andfådd, nådde dock endast några få procent denna 

nivå i medelåldern. Cirka 25 procent av både män och kvinnor hade mycket låg total 

fysisk aktivitet. 

LIV 2000 är en uppföljning till LIV 90-studien med 1 068 deltagare av ett slumpmässigt 

urval på 2 000 män och kvinnor i åldrarna 20–65 år i fyra län (Västerbotten, 

Stockholm, Örebro och Skåne) (8). Syftet var att kunna beskriva förändringar och trender 

sedan 1990-talet och därmed kunna identifiera riskgrupper i befolkningen. I LIV 

2000 beräknades att varannan yngre vuxen, drygt var tredje medelålders och var fjärde 

10 

14 

Män Kvinnor 

29


äldre person kan betraktas som regelbunden motionär, vilket inte skiljer sig från den 

tidigare studien, LIV 90. Man fann vidare att cirka 25 procent av både män och kvinnor 

hade mycket låg total fysisk aktivitet, vilket är ett identiskt resultat med LIV 90. Det 

kan alltså konstareras att det inte hände så mycket med den fysiska aktiviteten under 

1990-talet i Sverige. 

SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden (ULF) visade 2002/03 att i åldern 

16–84 år har den andel ökat som uppger att de motionerar regelbundet på fritiden. År 

2002/03 motionerade 58 procent av männen och 60 procent av kvinnorna regelbundet 

(lätt eller kraftig motion minst en gång/vecka), vilket kan jämföras med 47 respektive 

43 procent år 1980 (9, 10). Den andel som 2002/03 minst två gånger i veckan utövade 

lätt eller kraftig motion på fritiden var 43 procent av männen och 45 procent av kvinnorna 

i Sverige (10). Andelen kvinnor som motionerar minst två gånger i veckan har 

ökat kraftigt under drygt 20 år och är numera högre än för männen (9). Med motion 

avses här all fysisk aktivitet på fritiden som intervjupersonerna själva definierar, från 

promenader till hård fysisk träning flera dagar i veckan. Skillnader fanns mellan andelen 

arbetare och tjänstemän. Den andel vuxna som rapporterar att de praktiskt taget 

inte alls motionerar har enligt ULF-undersökningarna sjunkit från 14 procent för båda 

könen i början av 1980-talet till 12 procent av männen och 10 procent av kvinnorna år 

2002/03 (10). Av figur 2:11 framgår att stillasittandet har minskat mest bland kvinnor. 

Procent Män Procent 

Kvinnor 

20 

20 

15 

10 

5 

0 

1980/81 

1982/83 

1984/85 

1986/87 

1988/89 

1990/91 

1992/93 

1994/95 

1996/97 

1998/99 

2000/01 

2002/03 

Figur 2:11. Andel män och kvinnor (16–74 år) som uppger ”ingen motion” på fritiden, 

1980/81 – 2002/03. Åldersstandardiserade värden. Källa: Undersökningen av levnadsförhållanden 

(ULF), SCB. 

Även nöjespromenerandet har ökat bland vuxna i alla åldersgrupper. Andelen medelålders 

och äldre kvinnor och män som trädgårdsarbetar eller strövar i skog och mark 

har ökat kraftigt, särskilt i åldern 65–74 år (9). 

15 

10 

5 

0 

1980/81 

Arbetare Lägre tjänstemän Mellan och högre tjänstemän 

1982/83 

1984/85 

1986/87 

1988/89 

1990/91 

1992/93 

1994/95 

1996/97 

1998/99 

2000/01 

2002/03


I Idrottsutredningens intervjuundersökning från 1997 (11) fann man också att andelen 

motionsutövare (de som var fysiskt aktiva i stort sett varje vecka) hade ökat mellan 

1982/83 och 1997. Dock gällde fortfarande att ungefär hälften av deltagarna i studien 

inte alls motionerade. SOU 1998:76, Idrott & motion för livet. Statens stöd till idrottsrörelsen 

och friluftslivets organisationer (12), visar att det är deltagandet i de mer 

krävande motionstyperna som ökat mest och att andelen som anser att de får för litet 

motion har minskat jämfört med 1970-talet. Andelen som promenerar respektive strövar 

i stort sett varje vecka har mellan år 1983 och 1997 ökat från 48 till 53 procent 

respektive från 33 till 36 procent. 

En större befolkningsstudie av Norman och medarbetare (13), där män i åldern 

45–79 år fick besvara frågor om sin fysiska aktivitet av olika slag vid 15, 30 och 50 års 

ålder, visade att den totala mängden daglig fysisk aktivitet minskade med åldern och 

även minskade signifikant över tid, framför allt bland 15-åringar. De som var 15 år 

gamla 1932–1936 rapporterade en genomsnittlig energiförbrukning på 46,1 METtimmar 

per dag 2 medan de som var 15 år 1962–1966 hade en förbrukning på 40,5 

MET-timmar per dag. För 30-åringarna minskade energiförbrukningen från 44,8 till 

42,3 MET-timmar per dag mellan åren 1947–1951 och 1978–1981. För 50-åringarna 

minskade energiförbrukningen från 43,4 till 40,5 MET-timmar per dag mellan åren 

1967–1971 och 1992–1997. Analys av olika aktivitetstyper visade att den fysiska aktiviteten 

under arbetstid har minskat kraftigt över tid i alla tre åldersgrupperna, framför 

allt hos 15-åringarna. Gång, cykling och fysisk träning har också minskat över tid i alla 

åldrar. Inaktiv eller lågaktiv fritid (läsning eller tv-tittande) har däremot ökat bland 15och 

30-åringarna sedan 1950-talet och hushållsarbetet har ökat bland 30-åringarna 

sedan 1970-talet. 

2 MET-timmar per dag = metaboliska ekvivalenter per dag uttryckt i kcal/kg/dag, ett mått på 

energiförbrukningen i jämförelse med viloämnesomsättningen.


Aktivitetsmönster 

hos barn och ungdomar 

Det finns inga svenska studier som mätt förändringar i fysisk aktivitet och den totala 

dagliga energiförbrukningen över tid bland barn och ungdomar. Däremot finns det en 

del studier där man har frågat barn och ungdomar hur ofta och hur mycket de tränar 

respektive är stillasittande. De flesta resultaten tyder på en polarisering: både andelen 

med en stillasittande livsstil och andelen föreningsaktiva barn/ungdomar har ökat (14). 

Deltagande i idrott 

Idrott är den i särklass populäraste organiserade fritidsaktiviteten bland barn och ungdomar. 

En stor majoritet av barn och ungdomar i Sverige är aktiva medlemmar i idrottsföreningar: 

2003 var 76 procent av 7–14-åringarna medlemmar i en idrottsförening, 

varav 72 procent aktiva (15). Dock sker en betydande minskning i andelen föreningsaktiva 

i åldern 15–19 år. Över en 40-årsperiod har barn- och ungdomsidrotten ändrat 

karaktär (14, 16). Fram till mitten av 1980-talet ökade andelen medlemmar i idrottsföreningar, 

särskilt bland flickor. Idrottsverksamheten blev mer och mer institutionaliserad, 

samtidigt som spontanidrott och liknande verksamhet minskade. Under 1990-talet har 

en stagnation skett i medlemsanslutningen, till och med en viss tillbakagång. 

Om fysisk träning flera gånger i veckan på en ansträngningsnivå motsvarande joggning 

eller högre ställs som krav, finner man att långt fler än hälften inte når upp till 

denna nivå. Här finns stora regionala skillnader. Även om skolans idrottsundervisning 

medräknas kan konstateras att många barn inte får en tillräcklig fysisk träning. 

Spontanidrotten – den vanligaste aktivitetsformen under 1960- och 70-talen – minskade 

kraftigt i slutet av 1980-talet, men under 1990-talet och en bit in på 2000-talet 

tycks en viss ökning ha ägt rum, främst genom ”nya” aktivitetsformer som skateboard, 

inlines och sparkcyklar. 

SCB har på uppdrag av Riksidrottsförbundet genomfört en studie på 4 000 ungdomar 

i åldern 13 till 20 år, vilken visar att bland ungdomar som är aktiva medlemmar i 

idrottsföreningar återfinns en högre andel i familjer som bor med båda föräldrarna i 

villa och har bil. Av dem som bodde i hyreshus svarade tre gånger så många som de villaboende 

att det är för dyrt att idrotta. Samband finns även med bostadsort. En studie på 

fyra orter i Sverige visade mycket stora skillnader både vad gäller medlemskap i 

idrottsföreningar och regelbunden träning på fritiden (17). I Bengtsfors och i 

Stockholms innerstad var ungefär hälften av 16-åringarna medlemmar i idrottsföreningar 

jämfört med två tredjedelar av ungdomarna i Luleå. Endast 21 procent av flickorna, 

men hälften av pojkarna i några invandrartäta söderförorter i Stockholm, var 

medlemmar i idrottsföreningar. Beträffande andelen som tränade flera gånger i veckan

var skillnaderna ännu större. Flickorna och pojkarna i Luleå var de mest aktiva medan 

ungdomarna i några av Stockholms södra förorter var minst fysiskt aktiva: 44 procent 

av flickorna och 58 procent av pojkarna i Luleå uppgav att de tränade regelbundet på 

fritiden jämfört med 12 respektive 31 procent av flickorna och pojkarna i Stockholmsförorterna. 

ULF-undersökningarna visar att andelen 16–24-åringar som idrottat inomhus och 

utomhus förändrats obetydligt under perioden 1982 till 1999. En studie av skolbarns 

träning, både organiserad och spontan, visar inte några väsentliga förändringar mellan 

åren 1985 och 1993 (18). Förändrad träning förefaller därför inte kunna förklara 

ökningen av fetma. Däremot skulle en minskad vardagsmotion kunna vara en del av 

förklaringen till den ökande kroppsvikten. 



Det saknas jämförbara uppgifter om barns och ungas fysiska aktivitet utöver idrottsaktiviteter. 

Den så kallade Compasstudien (19), där fysisk aktivitet, matvanor, övervikt 

och självkänsla undersöktes hos drygt 3 000 15-åringar i sydvästra Storstockholm, 

visade att 64 procent av flickorna och 78 procent av pojkarna rapporterade minst 60 

minuter fysisk aktivitet per dag, det vill säga att de uppnådde rekommendationen. 

Pojkar med svensk bakgrund och högutbildade föräldrar var mindre fysiskt aktiva än 

pojkar med utländsk bakgrund eller lågutbildade föräldrar. Bland flickor fanns inga 

sociala skillnader i fysisk aktivitet. En hög grad av stillasittande var relaterat till fetma, 

låg utbildningsnivå och utländsk bakgrund. Ohälsosamma levnadsvanor samt övervikt 

eller fetma visade sig vara kopplade till en låg självkänsla. I Compasstudien hade flickorna 

lägre självkänsla än pojkarna. Ungdomar med låg självkänsla var mer stillasittande, 

mindre fysiskt aktiva, hade mer oregelbundna måltidsvanor och åt mer sällan 

nyttig mat än dem med hög självkänsla. Pojkar med låg självkänsla hade dessutom 

högre BMI och större midjeomfång än dem med hög självkänsla. 

Av WHO:s undersökningar om skolbarns hälsovanor, Health behaviour in schoolaged 

children (HBSC) (20), som görs vart fjärde år med hjälp av klassrumsenkäter, 

framgår att andelen 11-åringar i Sverige som är tillräckligt fysiskt aktiva från hälsosynpunkt 

(rör på sig minst 1 timme om dagen minst 5 dagar i veckan) var 44 procent av 

pojkarna och 36 procent av flickorna, men andelen minskar med ökad ålder. Andelen 

tillräckligt fysiskt aktiva 15-åriga pojkar var år 2001/02 betydligt lägre i Sverige än i 

många andra europeiska länder. Endast 33 procent av pojkarna i Sverige var tillräckligt 

aktiva, vilket kan jämföras med Storbritannien (48 procent) och Tjeckien (49 procent), 

där de mest aktiva pojkarna fanns. Bland de 15-åriga flickorna i Sverige var 26 procent 

tillräckligt fysiskt aktiva, jämfört med Tjeckien (31 procent) och Nederländerna (37 

procent), där de mest aktiva flickorna fanns. 

I den svenska HBSC-undersökningen 2001/02 (21) användes denna översättning 

av definitionen på fysisk aktivitet: ”Fysisk aktivitet är all aktivitet som får ditt hjärta att 

slå snabbare och som gör dig andfådd. Fysisk aktivitet kan man hålla på med i idrotts


sammanhang, i skolan, när man leker med kamrater eller då man går till skolan. Några 

exempel på fysisk aktivitet är att springa, gå snabba promenader, åka skridskor eller 

rullskridskor, simma, spela fotboll, cykla, dansa … När du svarar på nästa två frågor, 

lägg ihop all tid som du är fysiskt aktiv varje dag.” 

I alla åldersgrupper svarade fler pojkar än flickor att de tränar på fritiden så att de 

blir andfådda eller svettiga. Sett över tid ökade andelen flickor som tränar minst fyra 

gånger i veckan mellan 1985 och 2001. Även hos pojkarna har en ökning skett, men 

efter 1989 är denna andel oförändrad (21). 

Stillasittande aktiviteter 

Den vanligaste fritidsaktiviteten bland barn och ungdomar är att titta på tv eller video 

och spela datorspel. Enligt HBSC-studien har andelen barn som tittar på tv minst 2 timmar 

per dag ökat från 54 till 67 procent och andelen stortittare (minst 4 timmar per dag) 

har ökat från 18 till 22 procent mellan år 1990 och 1998 (22). Såväl tv-tittande som 

datoranvändning bland barn ökar med stigande ålder (21). Tv- och videotittande är 

vanligare bland lågutbildade och har kunnat kopplas till övervikt och fetma (19, 

21–23).

Förklaringar till utvecklingen 

Vuxna 


Samhällsutvecklingen har medfört att många former av fysisk aktivitet har förskjutits 

från vardagen till fritiden. Med undantag för promenad och cykling har många kroppsrörelser 

blivit hänvisade till att utföras vid särskilda tidpunkter, i särskilda lokaler, på 

speciellt arrangerade platser eller i naturområden som ligger utanför de platser där vardagslivet 

normalt levs. Samhället kännetecknas av en minskad fysisk aktivitet i vardagslivet, 

samtidigt som motion och träning är fortsatt populärt i vissa grupper av 

befolkningen. Motionsvågen och intresset för strukturerad och organiserad motion och 

träning har dock sannolikt inte kompenserat för nedgången i arbetsrelaterad fysisk 

aktivitet och aktiv transport. Nedan beskrivs några av de faktorer som med stor sannolikhet 

har påverkat befolkningens aktivitetsmönster, utan att på något sätt försöka presentera 

en heltäckande kartläggning. 

Med den industriella revolutionen startade en process där maskiner övertog allt fler 

fysiskt krävande arbetsuppgifter och många fick möjlighet att byta fysiskt krävande 

jobb mot mindre slitsamma sysslor. Efterkrigstiden innebar en samhällsutveckling 

bort från fysiskt krävande jobb och transporter till dagens situation med stillasittande 

eller mindre fysiskt krävande arbetsuppgifter, ökad bilåkning och motoriserade transporter. 

Ett ökat behov av att förflytta sig allt längre sträckor har framför allt täckts 

genom ökad bilåkning. Sedan 1970 har bilåkandet ökat 150 procent i Europaregionen, 

medan användandet av kollektivtrafik endast har ökat marginellt (24) och gång och 

cykling har minskat kraftigt relativt sett. Ungefär 80 procent av alla resor i Europa görs 

med bil och resornas längd dubblerades mellan 1975 och 1995 (25). Utvecklingen framöver 

på transportsidan är inte heller positiv. Bedömningar från Statens Institut för 

Kommunikationsanalys (SIKA) indikerar att biltransporterna kommer att fortsätta 

öka, medan cykling som transportmedel uppskattas falla med 4 procent fram till år 

2010 med nuvarande investeringar i infrastruktur (26–27). En ny trend i Storstockholm 

och en del andra städer i Sverige är en markant ökad resurstilldelning till cykeltrafik i 

samband med en satsning på ett hållbart transportsystem. 

Det finns ett stort och växande utbud av fysiskt passiv underhållning på fritiden. 

Teknologiska innovationer såsom motorgräsklippare, köksmaskiner, Internet och fjärrkontroller 

har bidragit till minskad energiförbrukning. Även om varje enskild uppfinning 

endast har en liten effekt på energiförbrukningen, så kan de tillsammans ha en stor 

inverkan och bidra till utvecklingen av övervikt och fetma i världen i dag. En annan 

bidragande orsak är det ökande utbudet av mat i alla delar av världen (28). 

Samhällsutvecklingen har i stort varit positiv för folkhälsan, vilket den ökande livslängden 

är ett bevis på. Men den ökande fetman och en stillasittande livsstil har nu lett


till farhågor om att den uppväxande generationen blir den första som lever kortare än 

sina föräldrar (29). 

Sverige ligger lågt i fysisk aktivitet både bland barn och vuxna i internationella 

jämförelser. Vi vet också att människor i dag tittar mer på tv och använder datorer 

mycket mer än förr samt att antalet bilar per hushåll ökar (30). Svensken tittade på tv i 

genomsnitt nästan 2,5 timmar per dag under 2001 (31) och tv-tittandet har sedan dess 

ökat något. För första gången sedan tillförlitliga mätningar påbörjades på 1990-talet 

spenderar kvinnor mer tid framför tv:n än män (32). Här finns även säsongsvariationer 

och åldersskillnader som kan bidra till en stillasittande livsstil: det genomsnittliga tvtittandet 

är närmare 3 timmar vintertid men ungefär 2 timmar sommartid. Forskning 

har visat att vi är mer fysiskt aktiva och har högre energiförbrukning under vår och 

sommar än höst och vinter (33, 34). Tv-tittandet ökar även med ålder. Den yngsta gruppen 

(3–14 år) tittar genomsnitt 1 timme och 28 minuter varje dag jämfört med 3 timmar 

och 34 minuter för gruppen över 60 år (32). Personer som har tillgång till fler tv-kanaler 

än de tre markbundna tittade dessutom i genomsnitt 7 minuter mer varje dag jämfört 

med ”markbundna tittare”. Detta kan synas lite, men med tanke på att detta är genomsnittsvärden 

kan man utgå ifrån att en mindre grupp tittar betydligt mer, vilket kan ha 

stor betydelse från energiförbrukningssynpunkt. 

Den ökande geografiska separationen mellan bostad, arbete, handel och fritid har 

ökat behovet av motoriserad transport och minskar ofta möjligheterna till fysisk aktivitet. 

En trend som påbörjades i slutet av 1900-talet i Sverige är det ökande antalet 

köpcentra utanför stadskärnan, vilka ofta konkurrerar ut butiker och affärer inom promenad- 

eller cykelavstånd. För att nå dessa centra krävs nästan alltid bil. År 2005 stod 

cirka 320 köpcentra för en tredjedel av detaljhandelsförsäljningen (25 procent av dagligvaror 

och 50 procent av fackhandeln, exempelvis skor, kläder och hushållsartiklar) i 

landet. Trenden ser inte ut att avta, tvärtom har 59 procent av landets kommuner planer 

på etablering av ny externhandel och/eller utökning av befintliga centra (35). Större 

städer har en tendens att breda ut sig och glesas ut, vilket medför större avstånd mellan 

olika destinationer och serviceutbud – det som på engelska kallas för ”sprawl”. Denna 

tendens motverkar ofta fysisk aktivitet som exempelvis gång och cykling och främjar 

bilåkning eller annan motoriserad transport. Även småhusbebyggelse är vanligen 

utglesad, vilket gör det svårt att erbjuda hög turtäthet för allmänna transporter, något 

som i sin tur leder till en ökad andel biltransporter. Utländska studier tyder på samband 

mellan graden av utglesning i större städer och förekomsten av fetma bland vuxna 

(36–38). Även i Sverige är förekomsten av fetma betydligt högre bland män på landsbygden 

än i större städer (39). 

Vuxnas fysiska aktivitetsvanor avspeglar levnadsvillkor, social position, tillgång 

till fri tid och är även mycket tydligt kulturellt präglade. Motionsutövning är ett tydligt 

inslag i den svenska medelklassens livsstil men förhållandevis få ur arbetarklassen 

ägnar sig åt motion, vilket delvis kan bero på ett fysiskt krävande arbete. Ekonomiska 

och materiella villkor ger också olika förutsättningar för deltagande i idrotts- och 

motionsverksamhet. Bland medelålders är utbildningsnivå, boendeort och vänners

motionsutövning mycket tydligt relaterat till benägenheten att motionera (14). Personer 

med många vänner som motionerar, de med hög social position och de som bor i städer 

är oftare motionsutövare än andra. Av kvinnor och män med högskoleutbildning, som 

bor i stad och därtill har många vänner, utövade 62 procent av kvinnorna och 85 procent 

av männen motionsaktiviteter regelbundet. Motsvarande andelar bland dem med 

grundskola som högsta utbildning, vilka bodde på landsbygden och hade få eller inga 

vänner, var 21 respektive 15 procent (14). En annan viktig trend är att andelen motionsutövande 

tjänstemän ökat betydligt mer än motsvarande andel bland arbetarna under 

de senaste decennierna (11). 

Även inom arbetslivet har det skett en minskning av fysisk aktivitet, antagligen 

beroende på en långsiktig trend bort från jordbruks- och industriarbeten till dagens 

situation med många yrken inom tjänstesektorn. I en europeisk studie rapporterade 

hälften av deltagarna att de var fysiskt inaktiva under arbetsdagens gång, 22 procent 

svarade att de har arbetssysslor som innebär måttliga fysisk aktivitet, medan 20 procent 

angav att de hade fysiskt krävande arbetsmoment. Över en fjärdedel av deltagarna satt 

stilla mer än 5,5 timmar under arbetsdagens gång (40). 

Barn och ungdomar 


Även för barn och ungdom finns ett antal viktiga samhällstrender som påverkar aktivitetsmönstret, 

inklusive idrottsvanor. Barn och ungdomar spenderar mer och mer av sin 

tid på olika institutioner, vilket bland annat är en kombinerad effekt av en utbyggd förskoleverksamhet, 

mer tid i skolan och tidigare debut i förenings- och idrottslivet. 

Denna institutionalisering påverkar sannolikt barnets totala fysiska aktivitet i negativ 

riktning under uppväxtåren. Hardmans och Marshalls översikt över de globala trenderna 

inom skolan (41) visar en ökad prioritet för teoretiska ämnen på bekostnad av 

ämnet Idrott och hälsa. En ökad press på att uppnå akademiska resultat kan även ha 

minskat rasternas och skollunchernas längd, vilket påverkar barns möjligheter till 

rörelse i skolan. En allt tidigare debut för barn i organiserad idrottsverksamhet – för 

många redan vid 5–7 års ålder – kräver större föräldramedverkan med bland annat 

bilskjuts, innebärande vissa sociala och ekonomiska förutsättningar. En viss social 

snedrekrytering blir därmed följden. Specialiseringen ökar inom idrotten och därmed 

kraven på träning och prestation, vilket kan förklara att färre ungdomar idrottar regelbundet. 

Få barn förmår att träna på egen hand flera gånger i veckan utanför idrottsrörelsen 

(14). Att barns och ungdomars idrottsvanor är tydligt relaterade till sociala, ekonomiska, 

etniska och kulturella förhållanden har redovisats i såväl svenska (16, 19, 23, 

42, 43) som internationella (44) undersökningar. 

Även bland barn och ungdomar har omfattningen av stillasittande aktiviteter ökat. 

Det finns ett tydligt samband mellan tv-tittande och förekomst av fetma (19, 45). Det 

saknas dock studier som klargör om andra stillasittande aktiviteter ökar risken för 

övervikt, exempelvis att läsa böcker eller sitta vid datorn. Med bristande skolanpassning 

och skolprestationer minskar mängden fysisk aktivitet (46) och andelen elever 

som slutar grundskolan utan fullständiga betyg har ökat under det senaste decenniet.


Under det senaste halvseklet har bebyggelsen i våra tätorter ändrat karaktär. Fram 

till 1960-talet saknade en stor del av alla familjer bil. Barn och unga måste gå och cykla 

eller använda allmänna transportmedel. År 2003 disponerade 95 procent av alla familjer 

med två sammanboende föräldrar minst en bil. Det innebär att föräldrar ofta skjutsar 

barnen med bil, exempelvis till skolan, i stället för att låta barnen själva gå eller cykla 

(19). Många länder anger en kraftigt minskad gång och cykling till skolan de senaste 

årtiondena, även om minskningen verkar ha varit mindre i Sverige (47). Barn som promenerar 

till skolan har visats ha en signifikant högre total nivå av hälsofrämjande 

fysisk aktivitet än barn som skjutsas med bil, buss eller tåg (48). Tillgång till bil gör det 

också möjligt för barnfamiljer att bo i småhus, vilket 76 procent av alla sammanboende 

familjer med barn gjorde år 2003 (36–38). Medan barn kunde leka fritt i stadsmiljö på 

1950-talet är denna möjlighet i dag starkt begränsad på grund av ökad biltrafik och 

andra upplevda risker. 

Konklusion 

Att förklara utvecklingen av aktivitetsmönster i befolkningen över tid är en komplicerad 

uppgift. Dels har vi inte varit bra på att mäta fysisk aktivitet och total energiförbrukning, 

dels saknas ofta statistik över de faktorer som kan ha påverkat dagens situation. 

De studier som vi har refererat till visar en stor variation i hur stor andel av 

befolkningen som når målet för fysisk aktivitet. Även om studierna visar en stor variation, 

råder det ingen tvekan om att en stor andel av befolkningen skulle behöva öka sin 

fysiska aktivitet för hälsa och välbefinnande. En stillasittande livsstil är en av de vanligaste 

riskfaktorerna för hjärt-kärlsjukdomar, men även många andra kroniska sjukdomar. 

Många olika faktorer i samhällsutvecklingen har bidragit till en alltmer stillasittande 

livsstil i befolkningen under de senaste decennierna. Detta i kombination med 

ett ökande utbud av energitäta livsmedel får omfattande konsekvenser för folkhälsan i 

form av fetma, hjärt-kärlsjukdomar och diabetes. Inte minst ökningen av övervikt och 

fetma i det svenska samhället har väckt stort intresse för frågor som rör mat och fysisk 

aktivitet. Nästa kapitel belyser betydelsen av goda matvanor vid fysisk aktivitet för att 

främja energibalans och en god hälsa.

Referenser 


1. Pate RR, Pratt M, Blair SN, Haskell WL, Macera CA, Bouchard C, et al. Physical 

activity and public health. A recommendation from the Centers for Disease 

Control and Prevention and the American College of Sports Medicine. The Journal 

of the American Medical Association 1995;273(5):402-7. 

2. UK Department of Health. At least five a week. Evidence on the impact of physical 

activity and its relationship to health. A report from the Chief Medical Officer. UK 

London: Department of Health; 2004. 





4. Bauman A, Miller Y. The public health potential of health enhancing physical 

activity. I: Oja P, Borms J, red. Health enhancing physical activity. Oxford: Meyer 

& Meyer Sport; 2004. 

5. European commission. Physical activity. December 2003. Special Eurobarometer 

183-6 / Wave 58.2. Fieldwork October-December 2002. 

6. Statens folkhälsoinstitut. Levnadsvanor och hälsa – de första resultaten från den 

nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor. Rapport 2004:48. Stockholm: 

Statens folkhälsoinstitut; 2004. 

7. Engström LM, Ekblom B, Forsberg A, Koch M, Seger J. LIV 90. Rapport 1. 

Livsstil, prestation, hälsa. Stockholm: Folksam; 1993. 

8. Ekblom B. LIV 2000. En kort redogörelse för undersökningens uppläggning och 

genomförande samt några intressanta resultat. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 

2004. 

9. Statistiska centralbyrån. Fritid 1976–2002. Levnadsförhållanden. Rapport 

2004:103. Stockholm: SCB; 2004. 



11. SOU 1997:188. Motion och Idrott. Idrottsutredningens intervjuundersökning. 

12. SOU 1998:76. Idrott & Motion för livet. Statens stöd till idrottsrörelsen och 

friluftslivets organisationer 

13. Norman A, Bellocco R, Vaida F, Wolk A. Age and temporal trends of total physical 

activity in Swedish men. Medicine and Science in Sports and Exercise 

2003;35(4):617-22. 

14. Engström LM. Idrott som social markör. Stockholm: HLS förlag; 1999. 

15. Riksidrottsförbundet. Svenskarnas idrottsvanor. En studie av svenska folkets 

tävlings- och motionsvanor 2003. FoU-rapport 2004:5. Stockholm: RF; 2004. 

16. Nilsson P. Fritid i skilda världar. Stockholm: Ungdomsstyrelsen; 1998.


17. Larsson B. Idrottens former. En studie om ungdomars idrottsvanor. Stockholm: 

Lärarhögskolan; 2000. 

18. Marklund U. Skolbarns hälsovanor under ett decennium. Rapport 1996:110. 

Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 1997. 

19. Rasmussen F, Eriksson M, Bokedal C, Schäfer Elinder L. COMPASS – en studie i 

sydvästra Storstockholm. Fysisk aktivitet, matvanor, övervikt och självkänsla 

bland ungdomar. Rapport R2004:1. Stockholm: Samhällsmedicin & Statens folkhälsoinstitut; 

2004. 

20. WHO. Young people's health in context. Health behaviour in school-aged children 

(HBSC) study. International report from the 2001/2002 survey. Köpenhamn: 


21. Danielsson M. Svenska skolbarns hälsovanor 2001/02. Rapport 2003:50. 


22. Danielsson M, Marklund U. Svenska skolbarns hälsovanor 1997/98, tabellrapport. 

Rapport 2000:5. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2000. 

23. Engström LM. Idrottsvanor i förändring. Stockholm: HLS förlag; 1989. 

24. European Commission Directorate-General for Energy and Transport in cooperation 

with Eurostat. Energy & transport in figures 2004. Brussels: European 

Commission; 2004. 

25. European Commission Directorate-General for Energy and Transport in cooperation 

with Eurostat. Energy & transport in figures 2002. Brussels: European 

Commission; 2004. 

26. Statens Institut för Kommunikationsanalys (SIKA), Statistiska centralbyrån 

(SCB). Den nationella reseundersökningen. Res 2001. Stockholm: SIKA, SCB; 

2002. 

27. Statens Institut för Kommunikationsanalys (SIKA). Uppföljning av det transportpolitiska 

målet och dess delmål. SIKA rapport Rapport 2004:3. Stockholm: SIKA; 

2004. 

28. Food and Agriculture Organization of the United Nations (FAO). World agriculture. 

Towards 2015/2030. Summary report. Rome: FAO; 2002. 

29. Hill JO, Wyatt HR, Melanson EL. Genetic and environmental contributions to 

obesity. The Medical Clinics of North America 2000;84(2):333-46. 

30. Prentice AM, Jebb SA. Obesity in Britain. Gluttony or sloth? British Medical 

Journal 1995;311(7002):437-9. 

31. Mediemätning i Skandinavien. Tv-tittandet 2001. Årsrapport. 2001. Hämtad 

2006-04-19 från http://www.mms.se/arsrapp/Årsrapport%202001.pdf. 

32. Mediemätning i Skandinavien. Tv-tittandet 2004. Årsrapport. 2004. Hämtad 

2006-04-19 från http://www.mms.se/arsrapp/Årsrapport%202004.pdf. 

33. Trost SG, Owen N, Bauman AE, Sallis JF, Brown W. Correlates of adults' participation 

in physical activity. Review and update. Medicine and Science in Sports and 

Exercise 2002;34(12):1996-2001.


34. Pivarnik JM, Reeves MJ, Rafferty AP. Seasonal variation in adult leisure-time 

physical activity. Medicine and Science in Sports and Exercise 2003;35(6): 

1004-8. 

35. SOU 2005:51 Bilen, Biffen, Bostaden. Hållbara laster – smartare konsumtion. 

36. Lopez R. Urban sprawl and risk for being overweight or obese. American Journal 

of Public Health 2004;94(9):1574-9. 

37. Ewing R, Schmid T, Killingsworth R, Zlot A, Raudenbush S. Relationship between 

urban sprawl and physical activity, obesity, and morbidity. American Journal of 

Health Promotion 2003;18(1):47-57. 

38. Frank LD, Andresen MA, Schmid TL. Obesity relationships with community 

design, physical activity, and time spent in cars. American Journal of Preventive 

Medicine 2004;27(2):87-96. 

39. Rasmussen F, Johansson M, Hansen HO. Trends in overweight and obesity among 

18-year-old males in Sweden between 1971 and 1995. Acta Paediatrica 1999;88 

(4):431-7. 

40. European Opinion Research Group. Special Eurobarometer. Physical activity. 

Brussels: European Commission Directorates-General for Health and Consumer 

Protection and for Press and Communication; 2003. 

41. Hardman K, Marshall J, red. Update on the state and status of physical education 

world-wide. Keynote presentation on 2nd World Summit on Physical Education; 

2005; Magglingen, Switzerland. 

42. Blomdahl U. Folkrörelserna och folket. Stockholm: Carlsson bokförlag; 1990. 

43. Larsson B, Nilsson P. Ungdom – fritid – idrott. Svensk Idrottsforskning 1997;3. 

44. De Knop P, Engström LM, Skirstad B, Weiss M. Worldwide trends in youth sport. 

Champaign (Ill): Human Kinetics; 1996. 

45. Rydell A, Bremberg S. TV-konsumtion och barns hälsa och anpassning. En systematisk 

kunskapsöversikt. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2004. 

46. Tammelin T, Nayha S, Laitinen J, Rintamaki H, Jarvelin MR. Physical activity and 

social status in adolescence as predictors of physical inactivity in adulthood. 

Preventive Medicine 2003;37(4):375-81. 

47. Department of Health. National Travel Survey (2002 update). London: Department 

of Health; 2004. 

48. Mackett RL. The therapeutic value of children's everyday travel. Transportation 

Research Part A 2005;39:205-19.

3 

mat, fysisk aktivitet 

och energibalans



En person som utövar fysisk aktivitet behöver inga kosttillskott utöver en 

vanlig varierad kost. Genom att äta enligt näringsrekommendationerna får 

man i sig den energi och de näringsämnen som kroppen behöver vid fysisk 

aktivitet. Elitidrottare behöver se till att energibehovet täcks, att en tillräcklig 

mängd näringsämnen tillförs och att vätskeförlusterna ersätts. Generellt är 

den kost som är optimal för hälsan även optimal för idrottare, det vill säga 

att äta mycket frukt och grönt, fullkornsprodukter, magert kött, magra 

mejeriprodukter samt äta varierat. 

Konsumtionen av energitäta och näringsfattiga produkter har ökat kraftigt 

i Sverige under de senaste decennierna och är en bidragande orsak till övervikt 

och fetma. Idrottsledare har stora möjligheter att påverka matvanorna 

hos landets idrottande ungdomar och kunskaperna om mat och hälsa bland 

ledarna kan få stor betydelse för arbetet med att förebygga övervikt.

Matvanor och hälsa 


En grundförutsättning för god hälsa och god prestationsförmåga är att kroppen förses 

med tillräckligt med energi och nödvändiga näringsämnen genom en välbalanserad 

kost. Genomsnittssvensken har i stort sett bra matvanor. Brist på protein, vitaminer 

eller mineraler förekommer knappast. Ett undantag är kvinnor som i genomsnitt får i 

sig för lite folsyra och järn (1). Den ökande förekomsten av övervikt tyder dock på att 

energiintaget är högre än energiförbrukningen. Av den vuxna befolkningen äter 80 procent 

för mycket fett, 96 procent äter för mycket mättat fett, hälften av den vuxna 

befolkningen äter för mycket raffinerat socker och 90 procent äter mindre kostfibrer än 

vad som rekommenderas. 

Svenska barn får i allmänhet i sig tillräckligt med näringsämnen, men andelen mättat 

fett och socker i kosten är dock för hög och intaget av fibrer för lågt. Livsmedelsverkets 

studie av svenska barns matvanor visar på hög konsumtion av godis, läsk, snacks och 

bakverk. De allra flesta barnen äter frukost och kvällsmål varje dag, men bara 77 procent 

av barn i årskurs 5 rapporterar att de åt skollunch 5 dagar i veckan (2). 

Skillnader finns i matvanor både avseende ålder, kön, socioekonomisk bakgrund 

samt geografisk region. Generellt sett äter äldre vuxna bättre än yngre vuxna, kvinnor 

bättre än män, och högutbildade, högavlönade bättre än lågutbildade och lågavlönade. 

Äldre äter mer frukt och grönsaker än yngre och har ett högre intag av kostfiber. Endast 

4 procent av männen och 12 procent av kvinnorna äter den rekommenderade mängden, 

500 g frukt och grönt, per dag och det finns en stark social gradient (3). Yngre vuxna 

har ett högre intag av socker. Bland 15-åringar i Stockholmsområdet äter högst var 

tionde pojke eller flicka både frukt och grönt varje dag (4). Tydliga skillnader ses i matvanor 

beroende på föräldrarnas utbildning och härkomst. Ungdomar med lågutbildade 

mödrar har i högre utsträckning oregelbundna matvanor och äter dubbelt så ofta onyttig 

mat jämfört med ungdomar vars mödrar har hög utbildning. 

Att äta en varierad kost där energiintaget inte överstiger energibehovet är viktigt för 

att undvika kostrelaterade sjukdomar. Ohälsosamma matvanor bidrar till hjärt-kärlsjukdom, 

cancer, typ 2-diabetes samt övervikt och fetma (5). I Sverige, liksom i övriga 

världen, upplever vi en ökning i förekomsten av fetma som utgör ett stort hälsoproblem. 

En ökad tillgång på mat, särskilt energität mat och sötade drycker, i kombination 

med sjunkande matpriser och högre inkomster, bidrar till överkonsumtion (6). Enligt 

Folkhälsorapport 2005 visar självrapporterade data att 41 procent av männen och 27 

procent av kvinnorna är överviktiga samt att 11 procent av männen och 9 procent av 

kvinnorna är feta (7). En åldersgruppsindelning av andelen män med fetma visar att 

andelen bland 16–34-åringar är 7,5 procent, bland 35–54-åringar 11 procent samt 

bland 55–74-åringar 15 procent. För kvinnor är motsvarande siffror 5,5 procent, 9,5 

procent respektive 14 procent. Markant för överviktens och fetmans utveckling är att 

den ökar över tid för varje åldersgrupp, dock mest för unga män. År 1980 var 11 pro


cent av 16–24-åriga överviktiga eller feta, 1989 var siffran 15 procent och 1998 var den 

21 procent. Riskerna för följdsjukdomar ökar markant vid fetma, bland de vanligaste är 

typ 2-diabetes, högt blodtryck, hjärtinfarkt, astma, vissa cancerformer samt rygg- och 

ledbesvär (5). 

Fetma och fetmarelaterade sjukdomar är bland de socialt mest ojämnt fördelade 

ohälsotillstånden, och trenden är att de sociala skillnaderna ökar (7). Sociala skillnader 

är synliga redan från förskoleåldern och fetma förekommer i högre utsträckning på 

landsbygden jämfört med städer. Åtgärder som kan förbättra matvanor och fysisk aktivitet 

bland socioekonomiskt svaga grupper har därmed stor potential att minska ojämlikheten 

i hälsa.


Allmänna kostrekommendationer 

Livsmedelsverket är den myndighet som utfärdar kostråd (8). Rekommendationerna 

för protein, kolhydrater och fett, som gäller för vuxna och barn över 2 år, är enligt 

Svenska Näringsrekommendationer: 

• Fett bör ge 25–35 procent av energiintaget, befolkningsmålet är 30 procent av energin. 

Intaget av mättade fettsyror och transfettsyror bör begränsas till omkring 10 procent 

av energin, enkelomättat fett bör bidra med 10–15 procent och fleromättat med 

5–10 procent. 

• Kolhydrater bör bidra med 50–60 procent av det totala energiintaget, befolkningsmålet 

är 55 energiprocent. 

• Intaget av kostfiber bör för vuxna vara 25–35 g per dag, vilket motsvarar omkring 

3 g/megajoule per dag. Intaget av tillsatta sockerarter bör inte överstiga 10 energiprocent. 

• Protein bör bidra med 10–20 procent av det totala energiintaget, befolkningsmålet 

är 15 energiprocent. 

Livsmedelsverket ger exempel på lämpliga mängder och val inom olika 

livsmedelsgrupper för att näringsrekommendationerna ska uppfyllas (9): 

π Frukt och grönsaker: Minst 0,5 kilo frukt och grönsaker per dag, 

lämpligen hälften av vardera. 

π Baljväxter: Minst 0,5 dl kokta baljväxter (ärter, bönor, linser) per dag. 

π Potatis, ris och pasta: 1–2 portioner potatis, ris eller pasta per dag. 

π Bröd och flingor: 6–8 skivor bröd och en portion flingor/gryn per dag 

(motsvarar 200–250 g). 

π Mejeriprodukter: Cirka 0,5 liter mager mjölk/fil/yoghurt rekommenderas 

dagligen, varav en del kan utgöras av mager ost. 

π Kött och charkuteriprodukter: I genomsnitt en portion (cirka 100 g) 

magert kött (nyckelhålsmärkta charkuteriprodukter) per dag. 

π Fisk: 2–3 portioner (120 gram per portion) fisk och/eller skaldjur per vecka.


π Matfett: Till matlagning rekommenderas flytande margarin eller olja, 

till brödet magert smörgåsfett. 

π Övriga rekommendationer: Konsumtionen av livsmedel, som ligger 

utanför matcirkeln och som innehåller mycket fett och/eller socker bör 

utgöra mindre än 15 procent av energiintaget (inklusive alkohol). Intaget 

av alkohol bör utgöra mindre än 5 procent av energiintaget eller undvikas. 

De flesta svenskar äter 4–6 gånger per dag, av vilka 2–3 är huvudmåltider. Barn och 

vuxna rekommenderas äta 3 huvudmål och 1–3 mellanmål med god näringsmässig 

sammansättning. Att äta frukost anses förenat med bättre kostkvalitet och kognitiv 

funktion samt lägre risk att utveckla fetma, dock har ännu inte ett direkt orsakssamband 

etablerats för att det verkligen förhåller sig så (10). Enligt näringsrekommendationerna 

föreslås en fördelning av intaget av kalorier enligt följande: 

Frukost 20–25 procent av energiintaget 

Lunch 25–35 procent av energiintaget 

Middag 25–35 procent av energiintaget 

Mer specifik information om den rekommenderade kosten finns att hämta på Livsmedelsverkets 

hemsida, www.slv.se.

Kostråd för fysiskt aktiva 


För att utöva måttlig fysisk aktivitet krävs inga tillskott utöver en vanlig blandad kost. Om 

man äter enligt näringsrekommendationerna får man i sig den energi och de näringsämnen 

som kroppen behöver vid fysisk aktivitet. Att utöva fysisk aktivitet på regelbunden basis 

ger bättre förutsättningar för ett balanserat närings- och energiintag och minskar risken för 

vitamin- och mineralbrist. Om man äter en vanlig och varierad kost och ökar energiintaget 

ökar även intaget av mineraler och vitaminer. Förlusterna i svett och urin ökar inte nämnvärt 

vid den ökade energiomsättningen. Skillnaden mellan intag och förlust kommer därför 

att öka vid ökad energiomsättning och därmed vidgas säkerhetsmarginalen. 

Fysisk aktivitet ökar behovet av energirika ämnen som kolhydrater och fett. Behovet 

av aminosyror, vilka bygger upp och underhåller kroppens innehåll av proteiner (muskler, 

blod, stödjevävnader, inälvsorgan med mera) ökar inte i proportion till ökad energiomsättning. 

Om kroppen är i negativ energibalans (mer energi förbrukas än vad som tillförs) 

kommer dock aminosyrorna att användas i energiomsättningen, vilket kan leda till 

att behovet av protein i kosten ökar. Det måttligt ökade behovet av protein kan lätt mötas 

genom att öka intaget av mjölkprodukter, kött eller annan mat som innehåller mycket 

protein (11). Det finns dock inget vetenskapligt stöd för att proteintillskott i form av 

aminosyrepulver vare sig är nödvändigt eller höjer prestationsförmågan. 

Med åldrandet minskar energiförbrukningen i vila samtidigt som den fysiska aktiviteten 

minskar för de flesta. För energibalans behövs mindre matportioner och därmed 

riskerar intaget av livsviktiga näringsämnen att bli otillfredsställande. Behovet av 

de flesta vitaminer och mineraler minskar dock inte med åldern. Ökad fysisk aktivitet 

och därmed ett ökat energiintag blir därför från näringssynpunkt mycket viktigt för att 

upprätthålla god näringsbalans hos äldre. 

Idrottsutövare 

Elitidrottare behöver se till att energibehovet täcks, att en tillräcklig mängd näringsämnen 

tillförs och att vätskeförlusterna ersätts. Bibehållandet av en optimal kroppsmassa 

är en förutsättning för att kunna utföra uthållighetsträning (exempelvis skidåkning) 

eller styrketräning (12). Stora förluster av kroppsmassa kan både minska prestationsförmågan 

och få allvarliga hälsokonsekvenser. Generellt är den kost som är optimal 

för hälsan även den som är optimal för idrottare, det vill säga att äta mycket frukt 

och grönt, fullkornsprodukter, magert kött, magra mejeriprodukter samt äta varierat. 

Rekommendationer och en policy i kostfrågor rörande elitidrott utarbetades 1995 av en 

arbetsgrupp inom ramen för Olympisk Support (13). Policyn antogs av Riks-idrottsstyrelsen. 

En översyn gjordes senare av dokumentet. Den grundläggande policyn gäller fortsättningsvis, 

medan rekommendationerna delvis omarbetats. Resultatet av omarbetningen är 

Kostrekommendationer till elitidrottare av Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) (14). 

Enligt rekommendationerna från SOK bör kolhydrater utgöra den största andelen i 

kosten, cirka 55–65 energiprocent. Vid 2–4 timmars hård fysisk träning behövs cirka


8–10 g kolhydrater per kg kroppsvikt. Totalt bör kolhydratintaget uppgå till cirka 

640–800 g per dag. En handbollsspelare som väger 95 kg och som tränar hårt i 2 timmar 

behöver 8 g kolhydrater per kg kroppsvikt per dag motsvarande 760 g kolhydrater. 

I USA har American College of Sports Medicine (ACSM), American Dietetic 

Association (ADA) och Dietitians of Canada (DC) utfärdat ett gemensamt ställningstagande 

i frågor om nutrition och idrottsprestation. Deras rekommendation är i stort 

överensstämmande med den svenska; 5–7 g kolhydrater per kg kroppsvikt för den 

genomsnittlige motionären och 7–10 g kolhydrater per kg för uthållighetsidrottare. 

Enligt den svenska kostpolicyn underlättas täckning av kolhydratbehovet genom att tillföra 

kolhydrat i lösningar, exempelvis sportdrycker innehållande maltodextrin och glukos. 

Enligt SOK bör det dagliga intaget av fett motsvara 25–35 energiprocent. Idrottare 

med extremt högt energibehov, såsom längdskidåkare och triathleter, bör ha ett fettintag 

som ligger nära den övre gränsen. Fettet bidrar till att göra kosten mindre 

voluminös. Det finns inga skäl för att tillföra fett under en aktivitet. Enkelomättat och 

fleromättat fett rekommenderas och kan fås från bland annat avokado, fet fisk, vegetabiliska 

oljor, margariner samt frön och nötter. 

Flera översikter har gjorts över huruvida en högfettskost ökar prestationsförmågan 

hos uthållighetsidrottare. Slutsatsen är att högfettskoster inte är att rekommendera 

(12), en slutsats delad av ACSM, ADA och DC (15). 

Enligt de nordiska näringsrekommendationerna är proteinbehovet 0,8 g per kg kroppsvikt 

och dag under förutsättning att individen är i energibalans. Genomsnittsintaget av 

protein för män och kvinnor är 16 procent av energiintaget (1). Även om proteinbehovet 

är ökat hos idrottare till 1,0–1,7 g per kg kroppsvikt och dag täcks detta av en normal kost 

(14). Inga fördelar har kunnat konstateras med proteinsupplement vad gäller styrka eller 

fysisk arbetskapacitet hos idrottare som för övrigt möter sitt proteinbehov genom kosten 

(12). Animaliskt protein såsom mejeriprodukter, kött, fisk och ägg ger fullvärdigt protein, 

men även vegetabiliskt protein kan i kombination (exempelvis bröd och linser, ris och 

bönor) ge ett adekvat intag av alla essentiella aminosyror. 

Att bibehålla vätskebalansen är nödvändigt för att kunna prestera i idrottssammanhang. 

Vätska behöver tillföras både före och efter en träning eller tävling, samt även 

under själva aktiviteten där så är möjligt. I SOK:s kostrekommendationer till elitidrottare 

ges specifika rekommendationer om lämpliga kostupplägg före, under och efter 

träning eller tävling (14). 

Ergogena tillskott, det vill säga preparat som innehåller näringsämnen i större 

mängd än vad som rekommenderas, eller andra födoämnessubstanser har länge varit 

föremål för intresse bland idrottare, eftersom de tros öka uthållighet och prestationsförmåga. 

Exempel på sådana tillskott är vitamin- och mineralpreparat i höga doser eller 

ämnen som Q10, ginseng, kreatin eller karnitin. Det vetenskapliga stödet för att dessa 

preparat skulle ha någon prestationshöjande effekt är mycket svagt och ett mycket högt 

intag av vitaminer eller mineraler kan innebära hälsorisker (12). Andra risker med dessa 

preparat är att de kan innehålla dopningklassade ämnen, som exempelvis efedrin. 

Sammantaget finns det inget behov för en motionär eller idrottare som är i energibalans 

och äter en balanserad kost som i stort följer rekommendationerna, att köpa extra kosttillskott 

för att förhindra näringsbrist eller höja prestationsförmågan.


Ätstörningar och fysisk aktivitet 

Matproblem av olika slag förekommer redan hos små barn och skolbarn, särskilt flickor. 

Hos en del kvarstår problemen under och efter tonåren. Specifika former av ätstörningar 

finns hos minst 3 procent av unga svenska kvinnor. Prevalensen för anorexia nervosa är 

0,2–0,4 procent bland unga svenska kvinnor, vilket är tio gånger vanligare än bland 

pojkar. Prevalensen av bulimia nervosa är cirka 1 procent och för hetsätningsstörning 

cirka 2–3 procent (16). Ätstörningar är mer vanligt förekommande bland unga elitidrottare 

jämfört med den övriga befolkningen (17). Utövare av estetiska sporter, uthållighetssporter 

och bollsporter löper betydligt större risk för ätstörningar, kvinnor i 

högre utsträckning än män, i jämförelse med genomsnittsbefolkningen. Särskilt dansare 

löper en betydligt större risk (18). En studie från Storbritannien har visat på ökad 

risk för ätstörningar bland elitlöpare (16). Flickorna med ätstörningar skilde sig från 

andra elitlöpare genom ett lägre BMI (Body Mass Index), lägre självkänsla, sämre 

mental hälsa och genom att de oftare bantade eller tidigare hade bantat (16). 

Enligt en norsk studie av elitidrottare hade 20 procent av kvinnorna subkliniska 

eller kliniska ätstörningar, medan 8 procent av de manliga idrottarna hade det (19). I en 

svensk studie uppgav 35 procent av kvinnliga gyminstruktörer att de någon gång haft 

ätstörningar med början vid 15–17-årsåldern. I en enkätundersökning uppgav 10 av 24 

specialidrottsförbund att de hade erfarenhet av anorexia nervosa, bulimi, idrottsanorexi 

och fetma (20). 

De viktigaste kända bestämningsfaktorerna för utvecklingen av ätstörningar är 

kvinnligt kön, åldern 14–20 år och intensiv bantning. Ungdomar med fetma och kroppsvikt 

som pendlar har större risk att utveckla ätstörningar, dock talar ingenting för att 

kvalificerad behandling av fetma leder till ätstörningar (16). Flera av riskfaktorerna för 

anorexi och bulimi är desamma som för psykisk ohälsa. Svenska studier visar att ett 

högt BMI, missnöje med sin kropp och att bli retad för sin vikt kan vara riskfaktorer för 

ätstörningar hos flickor. Det bör därför ingå i prevention och behandling av övervikt att 

förbättra barns självtillit och självkänsla samt att reducera de sociala stigmata som kan 

följa med övervikt. 

Det finns inga övertygande bevis för att förebyggande åtgärder mot ätstörningar är 

effektiva. I arbetet med att förebygga övervikt och ätstörningar behöver man utveckla 

hälsofrämjande insatser för en god kroppslig och psykisk hälsa samt insatser för tidig 

upptäckt och stöd till riskindivider. Behovet är stort av fortsatt preventionsforskning 

rörande ätstörningar.


Mat, fysisk aktivitet 

och energibalans 

Kroppens energibalans påverkas av hur mycket energi som tas in genom födan, och hur 

mycket som förbränns genom basalmetabolism och fysisk aktivitet. På grund av minskad 

användning av mänsklig muskelkraft och ökat stillasittande i befolkningen förbränner 

vi inte lika mycket energi som tidigare. För att hålla kroppsvikten inom normalområdet 

är det därför viktigt att inte konsumera för mycket energitäta livsmedel och 

sötade drycker, exempelvis godis, glass, snacks, bakverk och läsk. Det finns en utbredd 

uppfattning att energibalans kan bibehållas vid regelbunden konsumtion av sådana 

produkter om den fysiska aktiviteten ökar. Det är dock uppenbart att tidsåtgången 

(tabell 3:1) för att förbränna kalorier från energitäta livsmedel är så pass stor att den 

inte rimligtvis kan ingå i en normal livsstil. Orimligheten i detta resonemang blir 

uppenbar när man ser att det tar mer än 6 timmar för ett barn att promenera bort en påse 

potatischips. 

Tabell 3:1. Tidsåtgång för att förbränna energitäta livsmedel genom rask promenad (5 MET) 

för en vuxen och ett barn. 

Produkt Tidsåtgång Tidsåtgång 

vuxen (75 kg) barn (30 kg) 

1. Glasstrut Daim, 100 g (1 430 kJ, 342 kcal) 1 

2. Chokladkaka, 100g (2 290 kJ, 548 kcal) 1 

3. Chipspåse, 200 g (3 934 kJ, 940 kcal) 1 

1 Livsmedelsdatabasen, www.slv.se/ldb. 

55 min 137 min 

88 min 220 min 

150 min 380 min 

Kännetecknande för energität mat är att den innehåller mycket energi i form av fett 

eller socker och lite vatten och kostfibrer, i förhållande till sin vikt. Produkten blir därför 

liten och kompakt och ger svaga mättnadskänslor när den konsumeras, vilket ökar 

risken för passiv överkonsumtion (21). Vissa godisprodukter av typen ”bars” kan innehålla 

lika många kalorier som en måltid bestående av kött, potatis och grönsaker. 

Förmodligen är personer som konsumerar denna typ av produkter omedvetna om att de 

vid varje konsumtionstillfälle får i sig energi motsvarande en hel extra måltid. Som 

exempel kan visas på skillnaderna mellan energitätheten i den rekommenderade kosten,


0,5 MJ per 100 g och energitäthet i exempelvis chips, 1,8 MJ per 100 g, eller godis, 

1,6 MJ per 100 g. 

För individen som vill bibehålla energibalans är det viktigt att vara medveten om att 

en kost med hög energitäthet måste konsumeras i små mängder och att en kost med låg 

energitäthet behöver konsumeras i större mängder. Särskilt barn och ungdomar överkonsumerar 

lätt energität mat. De har ännu inte utvecklat de kognitiva spärrar som är 

nödvändiga för att kunna hantera den omgivande miljön som på alla sätt uppmuntrar 

till konsumtion av denna typ av produkter. 

Konsumtionen av energitäta och/eller näringsfattiga produkter såsom godis, choklad, 

glass, läsk, bakverk och snabbmat har fördubblats i Sverige sedan 1960-talet. 

I Sverige läggs i genomsnitt cirka 40 procent av utgifterna för mat på energitäta, näringsfattiga 

produkter inklusive, alkohol, kaffe och te (22). En bakgrund till det stora 

utbudet och den snabba produktutvecklingen av energitäta produkter är den enorma 

produktivitetsökningen i jordbruket. Låga produktionspriser på fett och socker innebär 

höga vinstmarginaler på produkter som innehåller mycket av dessa råvaror, vilket i sin 

tur driver en produktutveckling mot ökad användning. 

I Sverige har det registrerade kostintaget ökat med i genomsnitt 107 kilokalorier per 

dag för kvinnor och 80 kilokalorier per dag för män mellan 1989 och 1997 (1). Detta 

ökade energiintag motsvarar teoretiskt bildningen av 4–5 kg fettväv per år. Enligt 

Världshälsoorganisationen (5) finns det övertygande belägg för att konsumtion av 

energität, näringsfattig mat ökar risken för övervikt i befolkningen. Svenska barn får i 

dag i genomsnitt 25 procent av sitt energiintag från energitäta produkter, vilket är 2,5 

gånger så mycket som rekommenderat (2). Växande barn har behov av näringstät mat 

och riskerar försämrad näringsstatus vid en hög konsumtion av produkter som endast 

består av ”tomma kalorier”. 

Ett bidragande problem med energitäta produkter är deras lättillgänglighet; man 

finner dem i dag i exempelvis videobutiker, försäljningsautomater, på bensinstationer, 

vid kassorna i personalmatsalar, i skolkafeterior och på idrottsanläggningar samt på 

framträdande platser inom matvarubutikerna. 

En bidragande orsak till att barn och ungdomar efterfrågar produkter som läsk och 

godis är att dessa marknadsförs mycket effektivt till denna målgrupp genom tv, 

Internet, mobiltelefoni med mera (23). Enligt WHO bidrar intensiv marknadsföring av 

energität, näringsfattig mat sannolikt till överviktsutvecklingen (5). En typ av marknadsföring 

är sponsring. Många idrottsförbund och idrottsevenemang sponsras av livsmedelsföretag 

som ett led i att exponera produkterna eller varumärket för allmänheten 

(20). Sponsorerna varierar från producenter av baslivsmedel som kyckling (Kronfågel) 

och cerealier (Axa), till producenter av produkter traditionellt förknippade med energität 

mat eller söta drycker: McDonald’s, Coca-Cola och Sibylla. Även handelskedjorna 

sponsrar idrottsaktiviteter.


Syn på mat och hälsa 

inom idrottsrörelsen 

Idrottssverige består av 21 distriktsidrottsförbund, 68 specialidrottsförbund, cirka 750 

specialdistriktsidrottsförbund samt 22 000 idrottsföreningar (24). Nästan hälften av 

landets knappt sju miljoner invånare mellan sju och sjuttio år är med i en idrottsförening. 

Av dessa är cirka två miljoner aktiva utövare. Cirka 650 000 ägnar sig åt tävlingsidrott 

på skiftande nivåer och ungefär 7 000 kan sägas höra till eliten, det vill säga 

tävlar på nationell mästerskapsnivå. I åldrarna 7–15 år är drygt två av tre pojkar och 

varannan flicka med i en idrottsförening. Dessutom idrottar var tionde pojke/flicka 

utanför den organiserade idrotten. 

Idrottsledare har en stor potentiell förmåga att påverka matvanorna hos landets 

idrottande ungdomar. Synen på och kunskaperna om mat och hälsa bland ledarna kan 

därför få stor betydelse. I dag är det en minoritet av idrottsförbunden som satsar på mat 

och hälsa. Av tjugofyra tillfrågade specialidrottsförbund har tio en person som är 

ansvarig för kost och hälsa och endast fyra av tjugofyra förbund har en skriftlig policy 

för detta område (20). 

Inom idrottsförbunden inser man betydelsen av att satsa mer på kost och hälsa och 

flera idrottsförbund kommer att förstärka arbetet med dessa frågor i framtiden. Den 

pågående debatten om överviktsutvecklingen är sannolikt en bidragande faktor. De 

flesta förbunden tror att de kan påverka medlemmarnas matvanor genom information 

och goda exempel, och att denna påverkan blir bestående under resten av livet.

Litteraturtips 


För den som vill läsa mer om kost och fysisk aktivitet finns förutom den litteratur som 

hänvisas till i kapitlet även mer lättläst litteratur som Ät bäst! Kost, idrott & hälsoutveckling, 

av Marie Broholmer, Per Karlsson och Tommy Leijding, utgiven av SISU 

Idrottsböcker, samt Uppladdningen, utgiven av Lantmännen/Cerealia som kan beställas 

på www.uppladdningen.se.


Referenser 

1. Becker W, Pearson M. Riksmaten 1997–98. Kostvanor och näringsintag i Sverige. 

Uppsala: Livsmedelsverket; 2002. 

2. Barbieri HE, Pearson M, Becker W. Riksmaten – barn 2003. Livsmedels- och 

näringsintag bland barn i Sverige. Uppsala: Livsmedelsverket; 2006. 

3. Statens folkhälsoinstitut. Nationella folkhälsoenkäten ”Hälsa på lika villkor” – 

Nationella data 2005. Stockholm; 2005. Hämtad 2006, 20 augusti, från http:// 

www.fhi.se/templates/Page_6221.aspx. 

4. Rasmussen F, Eriksson M, Bokedal C, Schäfer Elinder L. COMPASS. En studie i 

sydvästra Storstockholm. Fysisk aktivitet, matvanor, övervikt och självkänsla 

bland ungdomar. Rapport R2004:1. Stockholm: Samhällsmedicin och Statens folkhälsoinstitut; 

2004. 

5. WHO. Diet, nutrition and the prevention of chronic diseases. World Health 

Organization Technical Report Series 916. Geneva: World Health Organization; 

2003. 





8. Livsmedelsverket. Svenska näringsrekommendationer. Rekommendationer om 

näring och fysisk aktivitet. Vår Föda nr 6/2005. 

9. Livsmedelsverket. Livsmedelverkets kost- och motionsrekommendationer. Uppsala. 

Hämtad 2006 14 september från http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx 

?id=10876. 

10. Nordiska Rådet. Nordisk handlingsplan for bedre sundhed og livskvalitet gennem 

mad og fysisk aktivitet. Köpenhamn; 2004. 

11. Ekblom B, Nilsson J. Aktivt liv. Vetenskap & praktik. Stockholm: SISU idrottsböcker; 

2000. 

12. Williams M. Sports nutrition. I: Modern nutrition in health and disease 10th 

edition. Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins; 2006. 

13. Sveriges Olympiska Kommitté. Kost och kosttillskott. Ställningstagande och 

rekommendationer för elitidrottare. Stockholm: Sveriges Olympiska Kommitté; 

1995. 

14. Sveriges Olympiska Kommitté. Kostrekommendationer till elitidrottare. Stockholm: 

Sveriges Olympiska Kommitté; 2000. 

15. American College of Sports Medicine, American Dietetic Association, Dietitians 

of Canada. Nutrition and athletic performance. Med Sci Sports Exerc 2000; 

32:2130-45. 

16. Swanberg I. Prevention av ätstörningar. Kunskapsläget i dag. R2004:40. Stockholm: 

Statens folkhälsoinstitut. 2004.


17. Sundgot-Borgen J. Eating disorders in female athletes [Review]. Sports Medicine 

1994;17(3)(3):176-88. 

18. Smolak L, Murnen R, Ruble A. Female athletes and eating problems. A metaanalysis. 

Int J Eat Disord 2000;27(4):371-80. 

19. Sundgot-Borgen J, Torstveit M. Prevalence of eating disorders in elite athletes is 

higher than in the general population. Clinical Journal of Sport Medicine 

2004;14(1):25-32. 

20. Hallberg L. Hur kan idrottsrörelsen bidra till hälsosamma matvanor bland barn 

och ungdomar? En kartläggning av 24 specialidrottsförbund i Sverige. Examensarbete 

vid Karolinska Institutet, Stockholm. 2005. 

21. Prentice AM, Jebb SA. Fast foods, energy density and obesity. A possible mechanistic 

link. Obesity Reviews 2003;4(4):187-94. 

22. Frykberg J. Vad kostar hållbara matvanor? En ekonomisk jämförelse mellan 

dagens konsumtion och ett förslag till en hälsomässigt och miljömässigt hållbar 

livsmedelskonsumtion. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2004. 

23. Hastings G, Stead M, McDermott L. Review of research on the effects of food 

promotion to children. Final Report. Stirling: Food Standards Agency; 2003. 

Hämtad 2005 16 maj från http://www.foodstandards.gov.uk/multimedia/pdfs/ 

promofoodchildrenexec.pdf. 

24. Riksidrottsförbundet. Idrotts-Sverige. Stockholm. Hämtad 2006 4 mars från 

http://www.rf.se/t3.asp?p=13904.

4 

fysisk aktivitet i 

folkhälsopolitiken



Fysisk aktivitet har växt till en stor folkhälsofråga på såväl kommunal, regional 

som nationell nivå. Frågan har gått från att vara en angelägenhet för individen 

till att bli en viktig samhällsfråga. Sjukdomsbördan relaterad till fysisk inaktivitet 

orsakar samhället stora förluster i form av kostnader för sjukvård och 

produktionsbortfall, vilket uppskattas till 6 miljarder kronor per år i Sverige. 

Det krävs därför politiska åtgärder och resurser för att främja fysisk aktivitet 

på alla nivåer i samhället. 

Att tillgodose behovet av rörelse hos alla grupper i befolkningen bör vara en 

central drivkraft i samhällsplaneringen, vilket även främjar en hållbar utveckling. 

För detta krävs ett engagemang från många samhällssektorer och frivilligsektorn, 

exempelvis idrotten och friluftsorganisationer. 

Folkhälsopolitiken utgör med sin tvärsektoriella ansats en konstruktiv plattform 

för ett fortsatt utvecklings- och förändringsarbete för ökad fysisk aktivitet. 

Det breda angreppssättet där många myndigheter och aktörer bidrar till 

att skapa bättre samhälleliga förutsättningar för ökad fysisk aktivitet, samt 

utvecklandet av indikatorer, ses som viktiga element i folkhälsoarbetet. 

Även inom Europeiska unionen (EU) och Världshälsoorganisationen 

(WHO) växer betydelsen av fysisk aktivitet som en folkhälsofråga. 

Folkhälsa är ett uttryck för befolkningens hälsotillstånd och tar hänsyn till nivå och fördelning 

av hälsan. En god folkhälsa handlar således inte bara om att hälsan bör vara så 

god som möjligt, den bör också vara jämlikt fördelad. Folkhälsovetenskap är i dag ett 

tvärvetenskapligt område med inslag av beteendevetenskap, samhällsvetenskap och 

naturvetenskap. 

Från att på 1970- och 80-talen i hög grad ha handlat om att minska riskfaktorer och 

förebygga sjukdom med hjälp av hälsoupplysning riktad till allmänheten, har betydelsen 

av samhälleliga bestämningsfaktorer för hälsan lyfts i takt med att forskningen har 

etablerat starka samband mellan livsvillkor, miljö och hälsa.

Början till denna process inleddes på WHO-konferensen i Ottawa 1986, ”Ottawa 

Charter for Health Promotion” (1), där man definierade begreppet ”health promotion” 

(hälsofrämjande arbete) som ”en process som ger människor möjligheter att öka kontrollen 

över sin hälsa och förbättra den”. Fem strategier fastlades för hälsofrämjande 

arbete, vilka numera har integrerats i modernt folkhälsoarbete. Dessa är: 

1. Skapa en hälsoinriktad samhällspolitik. 

2. Skapa stödjande miljöer för hälsa. 

3. Stärka den lokala handlingskraften. 

4. Utveckla personliga färdigheter. 

5. Skapa en hälsofrämjande hälso- och sjukvård. 

fysisk aktivitet och folkhälsa 89


Fysisk aktivitet blir 

en folkhälsofråga 

Utvecklingen av folkhälsoarbetet för kost och fysisk aktivitet i Sverige sedan 1960talet 

kan kort sammanfattas i ett antal huvudpunkter: 

• Under 1960-talet påbörjas det svenska arbetet med kost och fysisk aktivitet med 

diskussioner om behovet av förändringar i den svenska folkkosten. 

• Socialstyrelsen etablerar 1968 en medicinsk expertgrupp för kost och hälsa. 

• Första upplagan av skriften Kost och motion utkommer 1971. 

• Statens Livsmedelsverk inrättas 1972. 

• Kost- och motionsarbetet under 1970- och 80-talen bygger på hälsoinformation 

baserad på den tidens vetenskapliga rön. Målgrupperna för informationen är professionella 

yrkesgrupper såsom hälso- och sjukvården. Kampanjer riktas till allmänheten 

och det sker en omfattande produktion av informationsmaterial främst 

kring kosten. 

• 1986 revideras skriften Kost och motion och döps om till Kost, motion och hälsa och 

ges ut av Socialstyrelsen. 

• Livsmedelsverket beslutar 1987 att arbeta mera aktivt med kost- och hälsofrågor 

och ett handlingsprogram skrivs. Socialstyrelsen lämnar över en del av sitt ansvar 

för detta område till Livsmedelsverket. 

• Folkhälsoinstitutet inrättas 1992 och övertar resterande delar av det förebyggande 

arbetet med kost och motion från Socialstyrelsen. Kvar på Socialstyrelsen blir folkhälsorapporteringen 

och ansvaret för kosten inom vård och omsorg. 

• Det första svenska policydokumentet rörande kost och hälsa, den nationella handlingsplanen 

för nutrition, antas 1995. 

• År 2000 presenteras utredningen om en nationell folkhälsopolitik (2). 

• Frisam, ett samarbetsorgan för 19 svenska organisationer med friluftsliv på sitt 

program bildas år 2000. Organisationens syfte är att förbättra förutsättningarna för 

friluftsliv i Sverige. 

• År 2001 utnämns av regeringen till ett fysiskt aktivitetsår. Syftet är att påbörja ett 

långsiktigt arbete för att öka den fysiska aktivitetsnivån i Sverige genom olika informationsinsatser 

samt strukturella och organisatoriska förändringar. Folkhälsoinstitutet 

ansvarar för satsningen genom strategiska insatser via fyra arenor: 

skolan/förskolan, arbetsplatsen, hälso- och sjukvården samt fritiden. 

• Propositionen Mål för folkhälsan (3), med ett övergripande mål och 11 målområden 

antas av riksdagen 2003. Två av målområdena rör fysisk aktivitet och mat.


• Det statliga Friluftsrådet inrättas år 2003 som ett rådgivande organ till Naturvårdsverket. 

Rådet ska samordna samhällets arbete med friluftsfrågor, ta initiativ till 

forskning och utveckling, arbeta med information och utbildning samt fördela det 

statliga bidraget till friluftsorganisationerna. 

• Statens folkhälsoinstitut och Livsmedelsverket får 2003 ett gemensamt uppdrag att 

ta fram ett underlag till en handlingsplan för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet. 

Uppdraget lämnas till regeringen i februari 2005 (4). 

• Fysisk aktivitet blir för första gången en del av den nya upplagan av de Nordiska 

näringsrekommendationerna år 2004. 

• Under våren 2006 presenterar regeringen en folkhälsopolitisk skrivelse om goda 

matvanor och fysisk aktivitet med mål och insatser (5).


Sjukdomsbörda och 

kostnader för fysisk inaktivitet 

Att fysisk aktivitet har blivit ett eget mål i folkhälsopolitiken beror på den kunskapsutveckling 

som har skett det senaste decenniet vad gäller det starka sambandet med 

hälsa och inte minst de samhällskostnader och konsekvenser som är förknippade med 

fysisk inaktivitet. 

De sjukdomar som en stillasittande livsstil bidrar till är kroniska sjukdomar som 

förklarar den dominerande andelen av sjuklighet och förtida död i Sverige såväl som i 

övriga världen (kapitel 1). Visserligen har dödligheten i hjärt-kärlsjukdomar minskat i 

Sverige de senaste decennierna, men den utgör fortfarande den i särklass största orsaken 

till sjuklighet och död bland män (6). 

WHO gjorde år 2002 en uppskattning av sjukdomsbördan (förlorade friska levnadsår 

i sjukdom eller död) relaterad till fysisk inaktivitet (stillasittande livsstil) i 

industrialiserade länder i västvärlden (7). Stillasittande en av de tio ledande orsakerna 

till förtida död och beräknas årligen leda till nästan 2 miljoner dödsfall globalt och 

trenden är att de kommer att öka. Fysisk inaktivitet beräknades orsaka 6–7 procent av 

alla förtida dödsfall eller 3–4 procent av den totala sjukdomsbördan beräknad som 

DALYs (Disability Adjusted Life Years eller kvalitetsjusterade levnadsår – för närmare 

definitioner se kapitel 1). Rapporten framhöll vidare att fysisk inaktivitet orsakade 23 

procent av alla hjärtinfarkter, 13 procent av hjärninfarkterna, 11 procent av bröstcancerfallen, 

17 procent av tarmcancerfallen och 15 procent av diabetesfallen. En 

senare analys genomförd av WHO år 2003 placerade fysisk inaktivitet som den sjätte 

viktigaste orsaken till förtida död (8). Rapporten har dock kritiserats för att vara alltför 

konservativ och försiktig, eftersom varken stillasittandets direkta roll för fetma, högt 

blodtryck och kolesterol var medtagna i beräkningarna (9). 

Samhällskostnaderna för sjukdomar relaterade till fysisk inaktivitet är i dag betydande. 

Studier av ”cost of illness” (COI) uppskattar den samhällsekonomiska kostnaden 

för en sjukdom och består av tre delar: direkta kostnader, indirekta kostnader och 

humanitära kostnader (eng: intangible costs). Direkta kostnader omfattar resurser för 

prevention och behandling. Indirekta kostnader omfattar värdet av produktionsbortfallet 

som en följd av nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom eller död. Humanitära 

kostnader beskriver smärta, lidande och upplevd nedsatt livskvalitet som följd av en 

sjukdom. Dessa kostnader är svåra att mäta och negligeras oftast i COI-studier. Många 

antaganden måste göras, vilket försvårar tolkningen av resultaten. På senare år har 

dock ett antal studier publicerats, som anger att en stillasittande livsstil bland befolkningen 

sannolikt ger upphov till betydande samhällskostnader. På grund av en betydande 

osäkerhet i beräkningsmodellerna, är de flesta studier medvetet återhållsamma i 

de beräkningar av kostnader som görs.


Hälsoekonomerna Bolin och Lindgren har beräknat sjukvårdskostnader och produktionsbortfall 

för fysisk inaktivitet och oregelbunden aktivitet i Sverige (10). 

Studien avser mortalitet och morbiditet hos individer i åldrarna 18–84 år. Beräkningarna 

vilar på antagandet att samma tillskrivningstal kan användas för samtliga kostnadskomponenter, 

trots att de egentligen fastställts enbart för sambandet mellan fysisk 

inaktivitet och dödlighet. På grund av att lämpliga registerdata om sjukskrivningar saknas 

har kostnaderna för produktionsbortfall till följd av kortvarig sjukfrånvaro inte 

kunnat medtas, vilket resulterar i en underskattning av de faktiska kostnaderna. Som 

underlag för uppskattning av fysisk aktivitet användes data från Statistiska Centralbyrån 

från 1996/97. Här angav ungefär 37 procent av befolkningen att de var regelbundet 

fysiskt aktiva, medan 63 procent var inaktiva eller oregelbundet aktiva. Med dessa 

avgränsningar beräknas ungefär 6 700 svenskar ha dött som följd av bristande motion 

år 2002, något som motsvarar ungefär 49 000 förlorade levnadsår eller 5 500 arbetsår. 

Samma år förtidspensionerades 1 500 människor på grund av de medicinska skadeverkningarna 

av fysisk inaktivitet, vilket innebär ungefär 14 000 förlorade arbetsår. 

Värdet av produktionsförlusterna på grund av dessa förtidspensioneringar och dödsfall 

är cirka 5,3 miljarder, vilket motsvarar ungefär 3 procent av produktionsbortfallet för 

samtliga sjukdomar. För sjukvården medförde bristande motion bland annat 17 800 

vårdtillfällen och 88 600 vårddagar i sluten sjukvård och en total kostnad om cirka 750 

miljoner, vilket motsvarar 0,4 procent av de totala hälso- och sjukvårdskostnaderna. 

De totala samhällskostnaderna för otillräcklig fysisk aktivitet i Sverige uppgår därmed 

till drygt 6 miljarder kronor per år eller 670 kronor per invånare. 

Enligt den amerikanska hälsomyndigheten Center för Disease Control (CDC) var 

den direkta hälso- och sjukvårdskostnaden för en stillasittande livsstil cirka 76 miljarder 

dollar årligen i USA år 2000 (11,12) eller 258 dollar per amerikan och år (cirka 

1 900 kronor). Denna siffra inkluderar inte produktionsbortfallet och är ett tecken på 

att fler är inaktiva i USA samt en mycket dyrare hälso- och sjukvård jämfört med 

Sverige. En schweizisk studie anger ett belopp på 2,4 miljarder schweizerfranc för 

direkta och indirekta kostnader för fysisk inaktivitet, motsvarande 330 schweizerfranc 

per invånare (cirka 1 500 kronor) (13). Annan amerikansk forskning visar att personer 

som är regelbundet fysiskt aktiva i genomsnitt har lägre direkta medicinska kostnader, 

färre läkar- och sjukhusbesök, inte använder medicin lika mycket, har färre sjukdagar 

och är mer produktiva på arbetet än inaktiva personer (12). 

Den största orsaken till långvariga sjukskrivningar i Sverige beror på rörelseorganens 

sjukdomar, främst problem med rygg, nacke och axlar (14). De upplevda besvären 

av värk har ökat under 1990-talet, jämfört med början av 1980-talet, framför allt i 

yngre åldrar, hos både män och kvinnor. Särskilt stor har ökningen varit bland kvinnorna, 

där fler rapporterar svår värk. Flera faktorer kan ligga bakom denna utveckling, 

bland annat fysiskt tungt arbete och/eller repetitiva och statiska arbetsuppgifter i kombination 

med en allt sämre fysisk förmåga. Ökad fysisk aktivitet på arbetet och fritiden 

skulle därför sannolikt kunna minska sjukskrivning och förtidspensionering.


I en dansk rapport har samhällets potentiella vinster vid ökad fysisk aktivitet i den 

vuxna befolkningen beräknats (15). I analysen ingick sjukdomarna hjärt-kärlsjukdomar, 

stroke, högt blodtryck, tjocktarmscancer, prostatacancer, bröstcancer, osteoporos 

och typ 2-diabetes. Resultaten visar att individen har flera år att vinna och samhället 

stora pengar att spara om fler män och kvinnor blir fysisk aktiva. Rapporten bygger på 

data på danska kohortstudier och speglar danska förhållanden. I rapporten framkommer 

att: 

• En 30-årig kvinna med en stillasittande livsstil som övergår till måttlig fysisk aktivitet 

(minst 30 minuter om dagen av minst måttlig intensitet) vinner 4,6 år i livslängd och 

minskar antalet år med sjukdom relaterad till inaktivitet med 2,7 år. De sjukdomar 

som ger störst minskning i sjukdomstid är stroke, högt blodtryck och typ 2-diabetes. 

• En 30-årig man med en stillasittande livsstil som övergår till måttlig fysisk aktivitet 

vinner 2,8 år i livslängd och minskar antalet år i sjukdom relaterad till inaktivitet 

med 2,4 år. 

• En 30-årig kvinna med en stillasittande livsstil som övergår till att bli mycket fysiskt 

aktiv (minst 60 minuter om dagen på minst måttlig intensitet) vinner 7,3 år i livslängd 

och minskar antalet år i sjukdom relaterad till inaktivitet med 4,8 år. 

• En 30-årig man med en stillasittande livsstil som övergår till att bli mycket fysiskt 

aktiv vinner 7,8 år och minskar antalet år med sjukdom relaterad till inaktivitet med 

4,0 år. 

• Samhället har ekonomiskt mest att vinna på att aktivera stillasittande personer i 

medelåldern som har hög produktivitet. 

• Vinsten för samhället av att 10 procent av de inaktiva (cirka 86 000 individer mellan 

30–79 år) blir måttligt aktiva är beräknad till 6 miljarder danska kronor (7,2 miljarder 

svenska kronor) för ökade produktionsvinster enligt humankapitalmetoden och 

2 miljarder (2,4 miljarder svenska kronor) i besparingar i sjukvårdskostnader, totalt 

8 miljarder danska kronor (9,6 miljarder svenska kronor) under personernas resterande 

livstid (2002 års priser). 

• Vinsten för samhället av att 10 procent av de inaktiva (cirka 86 000 individer mellan 

30–79 år) blir högaktiva är beräknad till 12 miljarder danska kronor (14,4 miljarder 

svenska kronor) för ökade produktionsvinster enligt humankapitalmetoden och 

4 miljarder (4,8 miljarder svenska kronor) i besparingar i sjukvårdskostnader, totalt 

16 miljarder danska kronor (19,2 miljarder svenska kronor) under personernas 

resterande livstid (2002 års priser).

Folkhälsopolitiken 


Den svenska folkhälsopolitiken från 2003 tar sin utgångspunkt i hälsans bestämningsfaktorer 

(3). Att påverka hälsans bestämningsfaktorer, exempelvis fysisk aktivitet i 

befolkningen, är i allmänhet effektivare än att organisera folkhälsoarbetet efter 

medicinska diagnosgrupper, därför att en och samma bestämningsfaktor ofta är en 

bidragande orsak till flera olika sjukdomar och skador. Ju tidigare i orsakskedjan en 

insats kan göras, desto fler människor kan omfattas av insatsen och den förebyggande 

effekten blir större. 

Folkhälsopolitiken innehåller 11 mål- och uppföljningsområden som rör de viktigaste 

bestämningsfaktorerna för hälsa och har som övergripande mål ”att skapa samhälleliga 

förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen”. Det 

övergripande målet förtydligar sambandet mellan samhälleliga förutsättningar, som 

kan påverkas genom politiska beslut, och hälsoutvecklingen i befolkningen. Betydelsen 

av ett samhälleligt ansvar och åtgärder är alldeles uppenbart när det gäller möjligheterna 

till fysisk aktivitet. För att nå målet om en jämlik hälsa krävs insatser från de 

flesta sektorer i samhället – från det offentliga, från näringslivet, från folkrörelser och 

från individerna själva (3). Inom den vetenskapliga litteraturen kallas detta för en 

social-ekologisk eller multisektoriell ansats (kapitel 5). 

Folkhälsopolitiken innebär dels en vidgning av folkhälsoarbetet till många fler politikområden, 

dels en tydligare ansvarsfördelning i folkhälsoarbetet mellan den statliga, 

regionala och kommunala nivån. Arbetet för ökad fysisk aktivitet går hand i hand med 

strävan efter en hållbar samhällsutveckling. Kommuner och landsting har ett operativt 

ansvar för att utföra folkhälsoarbetet. Detta kan åstadkommas genom att varje kommun 

och landsting har en struktur för politiskt förankrad målstyrning, genomförande 

och uppföljning av folkhälsoarbetet. 

Lokala och regionala myndigheter ska vid behov få stöd från nationella myndigheter 

för att insamla data om befolkningens hälsa och implementera kunskapsbaserade 

metoder i folkhälsoarbetet. 

I den folkhälsopolitiska skrivelsen som kom i maj 2006 (5) presenterade regeringen 

sina intentioner för det vidare arbete med frågor rörande goda matvanor och ökad 

fysisk aktivitet. Dessa är i hög grad baserade på ett underlag till en handlingsplan 

utvecklad av Statens folkhälsoinstitut i samarbete med Livsmedelsverket (4). Målet för 

de samlade insatserna inom målområde 9 ska vara att samhället utformas så att det ger 

förutsättningar för en ökad fysisk aktivitet hos hela befolkningen. Ett stort antal politikområden 

har betydelse för befolkningens nivå av, och förutsättningar för, fysisk aktivitet: 

folkhälsopolitik, hälso- och sjukvårdspolitik, utbildningspolitik, idrottspolitik, 

transportpolitik, bostadspolitik, miljöpolitik, skattepolitik, äldrepolitik, arbetslivspolitik 

och arbetsmarknadspolitik.


Målområdet fysisk aktivitet ska följas upp med hjälp av indikatorer. I den första folkhälsopolitiska 

rapporten från december 2005 (16) är dessa: 

• Andelen vuxna som är fysiskt aktiva på minst måttligt intensiv nivå minst 30 minuter 

per dag (statistik från nationella folkhälsoenkäten. 

• Andelen vuxna med en stillasittande fritid (statistik från nationella folkhälsoenkäten). 

• Andelen elever med minst betyget Godkänd i ämnet Idrott och hälsa i grundskolans 

åk 9 och i slutbetyget från gymnasieskolan (statistik från Skolverket). 

I processen att utveckla indikatorer har ett stort antal möjliga indikatorer analyserats och 

diskuterats. Dessa är viktiga utvecklingsområden för att på ett bättre sätt än i dag mäta 

utvecklingen och följa viktiga bakomliggande bestämningsfaktorer i miljön för fysisk 

aktivitet. Ett antal utvecklingsområden för att ta fram indikatorer beskrivs i tabell 4:1. 

Tabell 4:1. Indikatorer för fysisk aktivitet att utveckla. 

Politikområde Utvecklingsindikator 

Arbetslivspolitik Andelen yrkesarbetande som erbjuds fysisk aktivitet på arbetstid. 

Andelen yrkesarbetande som får sin träningsavgift subventionerad 

av arbetsgivaren. 

Arbetsmarknads- Arbetslösas och långtidssjukskrivnas möjligheter till motion och 

politik träning på sina egna villkor. 

Bostadspolitik Andelen barn/vuxna/äldre som har tilltalande och trygga områden 

för rekreation, lek och fysisk aktivitet i närheten av bostaden. 

Andelen som har en näridrottsplats inom 2,5 km från bostaden. 

Hälso- och Andelen förskrivna recept på fysisk aktivitet per vårdcentral i regionen. 

sjukvårdspolitik Följsamhet till fysisk aktivitet på recept efter 3 respektive 12 månader. 

Andelen patienter som får muntlig och/eller skriftlig vägledning 

om fysisk aktivitet. 

Idrottspolitik Resurser till fritid och rekreation fördelade på kön. 

Andelen kvinnor inom idrotten. 

Andelen personer som tränar och motionerar. 

Transportpolitik Andelen trafikmogna barn som kan ta sig till skolan på egen hand 

på ett tryggt sätt. 

Andelen gående och cyklister i förhållande till det totala 

persontransportarbetet. 

Utbildningspolitik Andelen grund- respektive gymnasieskolor som förverkligar målet om 

att tillgodose daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen i 

förhållande till antalet grund- respektive gymnasieskolor. 

Äldrepolitik Andelen kommuner som garanterar äldre med omvårdnad utevistelse 

varje dag. 

Förekomst av stimulerande och säkra utemiljöer i anslutning till 

särskilda boendeformer.


Insatser inom arbetslivspolitiken syftar till att främja fysisk aktivitet och minska stillasittandet 

under arbetsdagen. Andelen stillasittande arbetstillfällen har ökat och andelen 

arbetstillfällen som är fysiskt krävande har minskat dramatiskt. 

Inom arbetsmarknadspolitiken har man möjlighet att nå den stora gruppen av 

arbetslösa och långtidssjukskrivna som också är mycket fysiskt inaktiv. 

Inom bostadspolitiken finns många aspekter som är relevanta för att underlätta en 

fysiskt aktiv livsstil, bland annat närhet och tillgänglighet till trygga grönområden och 

anläggningar i bostadsområdet, samt möjligheter till lek, rörelse och spontanidrott i 

anslutning till bostadsgårdar och hus. 

Hälso- och sjukvården är en viktig arena för hälsofrämjande insatser och arbetet 

med både muntliga råd och/eller skriftliga recept på fysisk aktivitet (FaR) är exempel 

på hur denna arena kan öka fysisk aktivitet hos patienter. Det är självfallet viktigt att 

indikatorn inte enbart mäter hur många recept som skrivs ut och att den inte leder till att 

”förskrivare förskriver FaR för förskrivandets skull”, utan att det finns ett kvalitetstänkande 

och behovstänkande bakom insatsen samt uppföljning. 

Inom idrottspolitiken syftar de föreslagna indikatorerna till att dels skapa jämlika 

och jämställda villkor till fritidsresurser, dels att följa trenden över hur många som deltar 

i organiserad träning och idrott. 

För ökad fysisk aktivitet i befolkningen spelar transportpolitiken en viktig roll 

genom insatser för att öka andelen resor som sker genom promenad och cykling. 

Indikatorn om barns rörelsefrihet att tryggt kunna ta sig till skolan är föreslagen mot 

bakgrund av att barns rörelsefrihet har minskat och därigenom sannolikt bidragit till 

sämre möjligheter till fysisk aktivitet för barn och i viss mån även ungdomar. 

Utbildningspolitik. Sedan februari 2003 finns ett uppdrag inskrivet i läroplanerna 

för grundskolan (Lpo 94) och de frivilliga skolformerna (Lpf 94) att grundskolor och 

gymnasieskolor ska sträva efter att erbjuda alla elever möjligheter till fysisk aktivitet 

under skoldagen. Lpo 94 fick följande tillägg: ”Skolan skall sträva efter att erbjuda alla 

elever daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen.” Lpf 94 fick tillägget att: 

”Skolan skall även sträva efter att ge gymnasieeleverna förutsättningar att regelbundet 

bedriva fysiska aktiviteter.” Den föreslagna indikatorn syftar till att följa upp hur arbetet 

går. 

De föreslagna indikatorerna inom äldrepolitiken är relaterade till indikatorerna 

inom bostadspolitiken, och syftar till att främja en positiv utveckling för äldre när det 

gäller att skapa stödjande miljöer och förutsättningar för dessa att få tillgång till daglig 

utevistelse. 

I det avslutande kapitlet i denna bok diskuteras hur folkhälsoarbetet och folkhälsopolitiken 

kring fysisk aktivitet kan utvecklas i framtiden.


Utveckling av fysisk aktivitet som 

en folkhälsofråga internationellt 

Runt om i världen tas det fram handlingsplaner för goda matvanor, ökad fysisk aktivitet 

och/eller prevention av övervikt och fetma. Detta arbete sker på nationell nivå inom 

departement och myndigheter i en rad europeiska länder. I de flesta nationella handlingsplaner 

finns en åtgärdslista på 60–90 olika insatser. Lösningen, som förespråkas, 

är att verka på många arenor samtidigt, på många olika nivåer, med många olika aktörer 

och långsiktigt – helt i linje med den svenska folkhälsopolitiken. 

I regi av Nordiska ministerrådet har en nordisk handlingsplan för goda matvanor 

och ökad fysisk aktivitet tagits fram (17). 

Världshälsoförsamlingen antog i maj 2004 en global strategi för kost, fysisk aktivitet 

och hälsa (18) som ligger till grund för en rad nationella handlingsplaner inom 

området kroniska livsstilsrelaterade sjukdomar. 

Inom EU:s hälsodirektorat pågår ett arbete med att utarbeta en europeisk strategi för 

goda matvanor och ökad fysisk aktivitet som förväntas vara färdig 2007. WHO arbetar 

med en handlingsplan för mat och fysisk aktivitet för Europaregion som också förväntas 

vara klar 2007.

Referenser 


1. WHO. Ottawa Charter for Health Promotion. Rapport WHO/HPR/HEP 95.1. 

Ottawa Charter for Health Promotion. Canadian Public Health Association; 1986. 

2. SOU 2000:91. Hälsa på lika villkor – nationella mål för folkhälsan. 

3. Proposition 2002/03:35. Mål för folkhälsan. 

4. Statens folkhälsoinstitut, Livsmedelverket. Underlag till handlingsplan för goda 

matvanor och ökad fysisk aktivitet. Stockholm & Uppsala; 2005. Hämtad 2006 5 

maj från http://www.fhi.se/templates/Page____4592.aspx. 

5. Regeringens skrivelse 2005/06:205. Folkhälsopolitik för jämlikhet i hälsa och 

hållbar tillväxt. 

6. Moradi T, Allebeck P, Jacobsson A, Mathers, C. Neuropsykiatriska sjukdomar och 

hjärt-kärlsjukdomar dominerar. Läkartidningen 2006;103(3):137-41. 



8. WHO. World Health Report – public health policy goal to reduce population levels 

of risk. Geneva: World Health Organization; 2003. 

9. Powles J, Day N. Commentary: Interpreting the global burden of disease. Lancet; 

2002. Hämtad Oktober 2002 från http://image.thelancet.com/extras/02cmt280 

web.pdf. 

10. Bolin K, Lindgren B. Fysisk inaktivitet – produktionsbortfall och sjukdomskostnader. 

Stockholm: FRISAM; 2006. Hämtad 2006 3 oktober från http://www.frisam.org/. 

11. Center for Disease Control. Improving nutrition and physical activity. Atlanta; 

2003. Hämtad maj 2005 från http://www.cdc.gov/healthyplaces/healthtopics/ 

physactivity.htm. 

12. Pratt M, Macera CA, Wang G. Higher direct medical costs associated with physical 

inactivity. The Physician and Sportsmedicine 2000;28:63-70. 

13. Swiss federal office of sport. Economic benefits of the health-enhancing effects of 

physical activity: the first estimates for Switzerland. Schweiz Z Sportmed 

Sporttraumatol 2001;49:131-3. 

14. Riksförsäkringsverket. Vad kostar sjukdomarna för kvinnor och män? Rapport 

2005:5. Stockholm: Riksförsäkringsverket; 2005. 

15. Sørensen J, Horsted C, Andersen LA. Modellering af potentiella sundhetsøkonomiske 

konsekvenser ved øget fysisk aktivitet i den voksne befolkning. Odense: 

Syddansk Universitet. CAST – Center for Anvendt Sundhedsforskning og 

Teknologivurdering; 2005. 

16. Statens folkhälsoinstitut. Folkhälsopolitisk rapport 2005. Rapport R 2005:5. 

Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2005.


17. Nordiska ministerrådet. Health, food and physical activity. Nordic Plan of Action 

on better health and quality of life through diet and physical activity. Köpenhamn; 

2006. Hämtad 2006 20 augusti från http://www.norden.org/pub/velfaerd/livsmedel/ 

sk/ANP2006745.pdf. 

18. WHO. Global strategy on diet, physical activity and health. Rapport WHA57 17, 

22. Geneva: World Health Organization; 2004.

5 

att främja fysisk aktivitet 

på samhällsnivå



Samhälleliga insatser för ökad fysisk aktivitet i befolkningen bör sträva efter 

att skapa stödjande vardagsmiljöer för aktiviteter som tilltalar både barn och 

vuxna, speciellt de med en stillasittande fritid. Om den fysiska aktiviteten 

hos en stor del av befolkningen ska kunna öka krävs sektorsövergripande 

samhällsplanering för att skapa attraktiva inneoch utemiljöer. En teoretisk 

modell som förespråkas i planeringen av åtgärder för att främja fysisk aktivitet 

är den socialekologiska modellen, som bygger på en tvärsektoriell och flernivåansats 

och som starkt betonar betydelsen av en stödjande fysisk och 

social miljö. Modellen tillämpas i dag världen över och metoder för utvärdering 

utvecklas ständigt. 

Rena massmediekampanjer är i sig inte effektiva i att förändra beteenden i 

befolkningen, men kan vara ett bra komplement i en bredare strategi. Det 

finns starkt stöd i forskningen för att samhällsbaserade interventioner som 

inkluderar information, någon form av socialt stöd, är arenainriktade och 

målgruppsanpassade, involverar riskfaktorscreening och förbättringar i den 

fysiska miljön är effektiva i att öka befolkningens fysiska aktivitet. En samhällsplanering 

som på ett medvetet sätt bygger in fysisk aktivitet i människors vardag 

anses som särskilt lovande, till exempel förbättringar i trafik- och bostadsmiljön. 

Dessutom kan sådana infrastruktursatsningar leda till bestående 

förändringar i människors rörelsemönster och bidra till en hållbar utveckling. 

Interventionsforskningen bör utvecklas på detta område. 

Även om hälsoeffekterna av fysisk aktivitet i dag är välkända och allmänt accepterade, 

återstår mycket arbete för att förstå de processer som motiverar människor till beteendeförändring 

och de metoder och strategier som ökar fysisk aktivitet på befolkningsnivå. 

I dag är cirka 14 procent av den vuxna befolkningen i Sverige helt stillasittande på 

fritiden och denna grupp kommer knappast att börja med reguljära motionsaktiviteter, 

samtidigt som cirka hälften av befolkningen rör sig mindre än rekommenderat.

Det är den helt stillasittande gruppen som har mest att vinna hälsomässigt på att 

börja röra på sig, liksom den andelen barn som inte idrottar i någon form. Det samhällsinriktade 

arbetet bör därför i första hand fokusera på metoder för att skapa stödjande 

miljöer för att få tillbaka fysisk aktivitet in i människors vardag. Samhällsplaneringen 

måste i mycket högre grad än tidigare och på ett medvetet sätt skapa attraktiva inneoch 

utemiljöer som lockar till fysisk aktivitet. Hälsokonsekvenser av bostadsbyggande 

och infrastruktur ska bedömas, eftersom dessa samhällsstrukturer är så avgörande för 

människors rörelsemönster långt in i framtiden. Arbetet för ökad fysisk aktivitet berör 

därför många aktörer och områden såsom aktiv transport, bostadsmiljöer, friluftsliv, 

lek och inlärning och måste bedrivas sektorsövergripande. 

Skräckexemplet är många amerikanska storstäder där man nästan helt har byggt 

bort möjligheterna att promenera och cykla, vilket har allvarliga konsekvenser inte 

bara för folkhälsan utan även för miljön i övrigt. Forskningen måste framöver i högre 

grad fokusera på kunskaper om effektivitet och kostnadseffektivitet av olika interventioner 

för att nå målen för fysisk aktivitet (se kapitel 1). 

Interventioner kan kategoriseras enligt tre övergripande nivåer: 


1. Metoder och strategier som bygger på politiska beslut på nationell eller internationell 

nivå, exempelvis lagar, regler och skatter/subventioner. 

2. Program och projekt som äger rum i lokalsamhället och involverar arenor för hälsofrämjande 

arbete. 

3. Metoder på individ- eller gruppnivå inom hälso- och sjukvården, skolan och 

arbetsplatsen. 

Detta kapitel presenterar metoder på nationell och lokal nivå samt teorier och modeller 

för sådana interventioner. Metoder på individoch gruppnivå diskuteras i kapitel 6.


Kunskapsbaserat folkhälsoarbete 

Beslut om vilka interventioner som bäst kan tackla ett folkhälsoproblem måste baseras 

på den samlade litteraturen för att ge en så objektiv bild av kunskapsläget som möjligt. 

Processen att samla in, analysera och syntetisera kunskaper från forskningen på ett 

systematiskt sätt är centralt i kunskapsbaserat folkhälsoarbete. I kliniska studier av 

läkemedel används ofta randomiserade och kontrollerade studier. Inom folkhälsoområdet 

är randomiseringar svårare att genomföra då studierna ofta görs på gruppeller 

områdesnivå. Att ha med kontrollgrupper eller kontrollområden är dock möjligt 

om studien är relativt avgränsad geografiskt, antingen i en skola, på arbetsplatsen eller 

i en kommun. Risken finns alltid att interventionen ska ”smitta av” på grannområden. 

Kontrollgrupper är som regel ett krav för att studien ska tas upp i en högklassig kunskapsöversikt 

(systematisk kunskapsöversikt). Bevisvärdet i olika studier beror bland 

annat på hur respektive studie är upplagd, hur många personer som ingår, uppföljningstid 

och bortfall i studien (1). 

Systematiska kunskapsöversikter sammanfattar det vetenskapliga kunskapsläget i en 

specifik frågeställning på folkhälsoområdet, oftast på basis av kontrollerade studier. 

Olika studieresultat jämförs och man försöker att extrahera essensen av den samlade kunskapen 

för att bedöma interventioner avseende deras effektivitet (eng: efficiency) och 

genomförbarhet (eng: efficacy). Konklusioner från systematiska kunskapsöversikter ger 

sannolikt den mest robusta markören på interventioners effektivitet. Att enbart lita på 

denna typ av evidens har dock begränsningar i och med att enbart kontrollerade studier 

ingår. Samhällsinterventioner såsom nationella hälsokampanjer eller användningen av 

lagstiftning eller ekonomiska styrmedel i folkhälsoarbetet inkluderas sällan i systematiska 

kunskapsöversikter, då effekten de ger inte går att kontrollera mot ett ”obehandlat” 

område. För att studera effekten av nationella insatser i syfte att påverka levnadsvanor är 

man hänvisad till nationella uppföljningssystem av hälsoläget och att följa utvecklingen 

över tid. För att sannolikgöra att effekten på hälsan kan hänföras till interventionen, är det 

viktigt att även utvärdera processen genom användning av intermediära indikatorer som 

mäter genomslagskraften av interventionen, även kallad processutvärdering. 

Systematiska kunskapsöversikter fokuserar på ett relativt smalt spektrum av kunskap. 

Studierna väljs ut på basis av stränga inklusionskriterier, vilket innebär att flertalet 

av studierna inte beaktas, även om de är kontrollerade. Slutligen måste betonas att 

en brist på evidens för en viss åtgärd inte nödvändigtvis betyder att den är värdelös, 

utan kan vara ett resultat av att den antingen inte har prövats alls, inte i tillräcklig 

omfattning eller beror på brister i genomförandet. En värdefull sidoeffekt av arbetet 

med systematiska kunskapsöversikter på folkhälsoområdet är att kvaliteten på interventionsstudier 

kommer att höjas i framtiden.

Modeller och teorier 


Kahn och medarbetare, som har sammanfattat metodstudier över fysisk aktivitet i en 

systematisk kunskapsöversikt har även utvecklat en modell för hur interventioner kan 

påverka hälsoutfall genom fysisk aktivitet (2). Modellen visar att interventioner ofta 

inte direkt ökar fysisk aktivitet, utan påverkar ett antal mellanliggande faktorer som i 

sin tur påverkar fysisk aktivitet. 

Intervention 

Fysisk 

aktivitet 

Påverkbara faktorer: 

• Kunskap 

• Självförtroende 

• Fysisk och social miljö 

• Policy 

Utfall på kort sikt, 

exempelvis minskat 

blodtryck, ökad 

muskelstyrka 


Utfall på längre sikt, 

exempelvis minskad 

risk för förtida död, 

viktnedgång 

Figur 5:1. Modell för sambandet mellan interventioner och fysisk aktivitet enligt Kahn och 

medarbetare (2). 

Bidragande orsaker till att människor blir allt mindre fysiskt aktiva har diskuterats i 

kapitel 2. I huvudsak har det skett förändringar i samhället som leder till en mer stillasittande 

vardag, arbete och fritid. Metoder för att åter öka den fysiska aktiviteten måste 

därför kompensera för de förändringar som samhället har genomgått och som människor 

har efterfrågat, exempelvis hushållsmaskiner, tv- och videounderhållning samt en 

ökad mekanisering och datorisering i arbetslivet. 

Inom forskningen råder stor enighet om att den mest effektiva ansatsen för att öka 

fysisk aktivitet är en ekologisk eller tvärsektoriell ansats, där en lång rad samhällssektorer 

involveras för att skapa så kallade stödjande miljöer (3).


Den social-ekologiska modellen 

Ekologiska modeller har funnits i mer än 50 år, men har först under senare år fått en 

större betydelse i det hälsofrämjande arbetet. Bakgrunden till modellens ökande 

användning är insikten om att miljöfaktorer är viktiga för förståelsen av hälsobeteenden 

och levnadsvanor, samt att interventioner som enbart riktar sig till individen och 

inte miljön har begränsad effekt i ett längre perspektiv (4). I en social-ekologisk modell 

integreras bestämningsfaktorer på alla nivåer från den individuella till den globala i en 

och samma modell, med tonvikten på fysiska och sociala miljöfaktorer och interaktioner 

däremellan (figur 5:2). Hälsa måste även ses i ett livscykelperspektiv, där olika 

bestämningsfaktorer har olika effekter beroende på när i livet man exponeras för dem. 

Näringslivet 

Politik 

Kommunen 

Ekonomi 

Kultur 

Fysiologi/biokemi 

Gener 

Media 

Arbete Skolan Hälsa och 

sjukvård 

Sociala nätverk och relationer 

Utbildning 

Levnadsvanor och 

psykologiska faktorer 

HÄLSA 

Närmiljön 

Födelse –> Barndom –> Vuxenlivet –> Ålderdom 

Fysisk 

miljö 

Nationellt/globalt 

Närsamhället 

Interpersonell nivå 

Individnivån 

Figur 5:2. Den social-ekologiska modellen. Hälsans bestämningsfaktorer finns på alla nivåer 

i samhället, från gennivå till den globala nivån. 

Den ekologiska modellen är en lovande ansats för att komma till rätta med fysisk inaktivitet 

och fetma, då den ger utrymme för åtgärder på allt från det personliga till det 

globala planet (4, 5). Detta gör det också svårt att utvärdera en intervention baserad på 

en social-ekologisk ansats. Den går således inte att kontrollera då hela samhället är mål

för interventionen. I stället krävs att man följer relevanta indikatorer för både genomförandet 

och utfallet i form av en process- och en utfallsutvärdering (6). 

Den social-ekologiska modellen är en rammodell som tillåter integrering av relevanta 

teorier på de olika nivåerna. Social kognitiv teori och ekologiska modeller har 

gemensamt att de betonar miljöns roll för hälsobeteenden (7). Medan social kognitiv 

teori från början lade större vikt vid den sociala dimensionen, betonas i en socialekologisk 

modell den fysiska miljön lika högt. 

Ekologiska modeller bygger på sju principer och antaganden 


1. Bestämningsfaktorer för hälsobeteenden finns på många nivåer 

i samhället. Dessa nivåer är: 

– Individuella faktorer 

– Interpersonella faktorer, till exempel inom familjen 

– Institutionella eller organisatoriska faktorer, exempelvis skolan 

eller arbetsplatsen 

– Faktorer i lokalsamhället 

– Offentlig politik 

2. Många typer av faktorer i miljön påverkar beteendet och människor kan i 

sin tur påverka miljön genom sitt beteende. Miljön kan beskrivas i sociala 

och fysiska termer samt om den är verklig eller upplevd. 

3. Beteendespecifika ekologiska modeller bör användas. Detta betyder att 

modellerna ska innehålla bestämningsfaktorer som är av betydelse för 

fysisk aktivitet i det här fallet. 

4. Flernivåinterventioner är mer effektiva och hållbara än interventioner 

bestående av en enskild komponent. 

5. Interventioner implementeras bäst i partnerskap mellan grupper av 

professionella, gärna beslutsfattare som kan påverka miljö- och 

policyfaktorer i kombination med experter av olika slag. 

6. Utvärderingen av flernivåinterventioner ska omfatta både utfall och 

process som var för sig ska följas med lämpliga indikatorer. 

7. Politiska förändringar kan försvåra ekologiska interventioner.


Sallis och Owen konstaterar att många flernivåinterventioner kräver politiska beslut 

för att kunna genomföras. Andra forskare betonar att miljöinterventioner är bäst på att 

stödja grupper i samhället som annars kan vara svåra att nå med åtgärder, såsom lågutbildade, 

låginkomsttagare och de med språkproblem (5). Miljöförändringar har dessutom 

den fördelen att de kan vara kostnadseffektiva och ha bestående effekt, exempelvis 

infrastrukturförändringar eller bostadsbyggande. 

Även om det saknas forskning rörande ekologiska modellers effektivitet i folkhälsoarbetet, 

är forskarna i dag övertygade om att det är den enda vägen för att få till 

stånd så stora samhällsförändringar som behövs för att vända utvecklingen från alltmer 

stillasittande livsstilar och en ökande prevalens av fetma (3, 4, 6, 8, 9). Om samhället 

enbart satsar på informationsinsatser riktade till individer finns risk att lägre socioekonomiska 

grupper lämnas på efterkälken (10, 11). Den samlade kunskapen har visat 

att informationsbaserade interventioner av typen ”allmänna fakta om nyttan med 

fysisk aktivitet eller riskbudskap med en stillasittande livsstil” inte på egen hand leder 

till någon påtalad effekt (2). Forskare världen över rekommenderar därför att man agerar 

genom att använda flernivåinterventioner och utvärderar dem noga och inte bara 

avvaktar tills att randomiserade kontrollerade studier är tillgängliga. Det finns även ett 

viktigt etiskt argument: En stödjande miljö för fysisk aktivitet bör införas och andra 

omgivningsförbättringar initieras innan man realistiskt kan begära att människor ska 

förändra sitt beteende och sedan upprätthålla förändringen på lång sikt (12). Det vill 

säga, det är inte etiskt försvarbart att locka människor att börja cykla till jobbet, om 

färdvägen innebär en hög risk för skador eller till och med fara för livet.

Samhällsbaserade interventioner 


Ett grundläggande problem när det gäller interventioner på samhällsnivå – exempelvis 

miljöförändringar för ökad aktiv transport, användningen av ekonomiska styrmedel 

eller policyförändringar – är att det i stort sett inte finns några kontrollerade studier i 

konventionell ordning, eftersom en stor del av samhället är involverat. Därmed finns 

inte heller någon systematisk kunskap om effektiviteten av dessa interventioner. Ändå 

rekommenderar forskarna enhälligt att sådana studier som inkluderar intrapersonella 

(individuella), interpersonella (mellan personer) och miljöfaktorer bör genomföras 

och att utvärderingsmetoderna måste förbättras (13). 

Den kunskap som ändå finns beskrivs i det följande och är baserad på en systematisk 

kunskapsöversikt av Kahn och medarbetare från 2002 (2). Översikten omfattar tre 

typer av ansatser: 

Del 1: En informationsbaserad samhällsansats 

Del 2: En miljö- och policyansats 

Del 3: En beteende- och social ansats (individ och grupp). 

Del 1 och 2 behandlas i detta kapitel, medan del 3 beskrivs i kapitel 6. 


Den första ansatsen bygger på samhällsbaserade informationsinsatser rörande nyttan 

med fysisk aktivitet samt vilka möjligheter som finns till detta i närområdet. Evidensen 

visar att enkla budskap placerade vid trappor, så kallade motivationsbudskap, som exempelvis 

uppmanar till att ”ta trappan – det är bra för hälsan”, är effektiva när det gäller att få 

människor att öka sitt användande av trappan. Det finns starkt stöd för att breda samhällsbaserade 

kampanjer, som involverar information i media, tv, tidningar, affischer med 

mera, samt någon typ av socialt stöd i form av gruppverksamhet, involverar flera arenor, 

riskfaktorscreening och ibland även förbättringar i den fysiska miljön också är effektiva i 

att öka befolkningens fysiska aktivitet, förutsatt att interventionen är målgruppsanpassad. 

Denna ansats kan även få andra fördelar, såsom att bidra till att bygga socialt kapital i 

lokalsamhället och förbättra tilliten mellan människor och stärka självförtroendet. 

Massmediekampanjer i sig är däremot inte effektiva i att förändra beteendet i befolkningen, 

men kan vara ett bra komplement i en bredare strategi, enligt ovan. 

Den andra ansatsen beskriver en miljö- och policyansats som siktar på att skapa 

fysiskt och socialt stödjande möjligheter för fysisk aktivitet ofta genom policybeslut 

eller även lagstiftning. Exempel på detta kan vara bättre skolgårdar, gruppromenader 

eller hastighetsbegränsningar för motorfordon. Även om det är svårt att sammanfatta 

denna typ av studier, som oftast inte är kontrollerade, är konklusionen att ansatsen före


faller mycket effektiv och lovande för att öka fysisk aktivitet, speciellt om den kombineras 

med informationsinsatser. Åter uppnås bäst effekt om interventionen är målgruppsanpassad. 

Interventioner på samhällsnivå 

En översikt av litteraturen av Cavill och Foster (14) fann fyra övergripande kategorier 

av interventioner på samhällsnivå: 

• Program som riktar sig mot flera riskbeteenden samtidigt i lokalsamhället 

(eng: comprehensive integrated community approaches). 

• Kampanjer för fysisk aktivitet som nyttjar massmedia. 

• Hälsokampanjer i lokalsamhället som riktar sig till individen och använder teorier 

för beteendeförändring (eng: community-based approaches using person-focused 

techniques). 

• Interventioner i lokalsamhället som förändrar miljön. 

Program som riktar sig mot flera riskbeteenden samtidigt i lokalsamhället 

Dessa program har ofta varit inriktade på att minska flera olika riskfaktorer för kardiovaskulär 

sjukdom, där fysisk aktivitet har varit en komponent av flera. De tre mest 

kända projekten har genomförts i Nordamerika: Minnesota Heart Health Project (15), 

Stanford Five City Project (16) och Pawtucket Heart Health Project (17), som alla initierades 

från hälso- och sjukvårdssektorn. Dessa program kännetecknas av ett stort antal 

olika strategier såsom kommunikation genom tryckt och elektronisk media, utbildningsinsatser, 

erbjudande om gratis deltagande i promenadgrupper, hälsotester, koordinering 

av insatserna genom att utse en ansvarig panel, rådgivning till patienter inom 

hälso- och sjukvården, lokala ”handslag” med frivilligorganisationer. 

Forskarna som var ansvariga för projektet i Stanford konkluderade att den utbildningsinriktade 

interventionen endast hade en liten positiv effekt på befolkningens 

fysiska aktivitet. Forskarna menade att detta bland annat berodde på att endast 8 procent 

av programmet fokuserade på insatser för fysisk aktivitet, och att detta sannolikt 

inte var tillräckligt för att uppnå en signifikant effekt. 

Programmet i Minnesota genererade en ökning av fysisk aktivitet i alla lokalsamhällen 

som deltog, men endast en liten ökning i interventionssamhällen jämfört med 

kontrollorterna. Ökningen bestod främst av en ökning av lågintensiv fysisk aktivitet på 

bekostnad av måttlig till hög intensitet. Författarna sammanfattade att programmet 

antagligen inte bidrog nämnvärt till någon riskreducering i lokalsamhället (15). 

Massmediainsatserna var effektiva i att öka medvetenhet och kunskap, medan de mer 

långsiktiga insatserna knutna till vissa arenor och sammanhang bidrog mer till att 

påverka beteende och öka fysisk aktivitet (18). 

Programmet i Pawtucket, som pågick i 7 år, misslyckades med att öka fysisk aktivitet 

eller höja deltagande i strukturerade aktiviteter. Resultaten var en besvikelse och


förklarades med att insatserna för fysisk aktivitet endast utgjorde en liten del av de 

totala insatserna (17). 

Kampanjer för fysisk aktivitet som nyttjar massmedia 

Massmedia används ofta i kampanjer för att förmedla nya idéer, höja medvetenheten, 

stärka tidigare budskap och främja redan existerande program eller aktiviteter. Översiktsstudier 

har visat att massmedieinsatser på egen hand är effektiva i att öka medvetenheten 

om viktiga budskap om fysisk aktivitet, men har ingen eller endast en liten 

effekt på beteende på lång sikt (2). 

Utvärderingen av massmedias roll för att öka fysisk aktivitet är svårbedömd, eftersom 

förändringar i viktiga faktorer förutom beteendeförändring – exempelvis kunskap 

och värderingar – sällan mäts och utvärderas på ett tillfredsställande sätt. Dessa faktorer 

har befunnits vara lättare att förändra genom informations- och kommunikationskampanjer 

än beteendet fysisk aktivitet i sig (14). 

Hälsokampanjer i lokalsamhället som riktar sig till individen och använder 

teorier för beteendeförändring 

Denna kategori inkluderar program som använder individ- eller gruppinriktade metoder 

och strategier såsom hälsovägledning eller kognitiva och beteendemässiga strategier, 

men som finns lättillgängliga i lokalsamhället, exempelvis genom kyrkan, föreningslivet, 

vårdcentraler eller medborgarcentrum (19). 

Dessa interventioner kan på kort sikt (exempelvis 12 veckor) uppnå signifikanta 

förändringar i fysisk aktivitet, men sådana insatser leder sällan till långsiktigt hållbara 

effekter (2). Anledningen är sannolikt att många faktorer i samhället och den byggda 

miljön motverkar en fysiskt aktiv livsstil och främjar stillasittande, vilket påverkar 

resultaten av livsstilsprogram negativt. 

Utmaningen är således att göra interventionerna målgruppsanpassade samt att upprätthålla 

effekterna på lång sikt (19). 

Interventioner i lokalsamhället som förändrar miljön 

Denna fjärde och sista kategori innefattar program och interventioner som syftar till att 

förändra den omgivande fysiska och social miljön för att underlätta fysisk aktivitet. 

Vanliga strategier har varit att bygga nya gång- och cykelbanor, eller förbättra säkerhet 

och trygghet av befintliga, eller att öka motionsanläggningars tillgänglighet. Som 

nämnts ovan finns inga kontrollerade studier rapporterade och den typen av interventioner 

återfinns därför inte i systematiska kunskapsöversikter.


Fysisk och social miljö 

För att skapa samhälleliga förutsättningar för ökad fysisk aktivitet för hela befolkningen, 

som är det övergripande målet för fysisk aktivitet i folkhälsopolitiken, måste 

många arenor involveras, såsom bostadsområdet, infrastruktur för gång och cykling, 

parker och grönområden, lekplatser och skolgårdar. Aspekter som rör trygghet och 

säkerhet kan utgöra allvarliga hinder för att en miljö ska upplevas som stödjande för 

fysisk aktivitet och måste därför beaktas. Interventionsforskningen på området behöver 

utvecklas i framtiden.

Bostadsmiljön 

Bostadsområdet är viktigt i sammanhanget när det gäller att underlätta en fysiskt aktiv 

livsstil. Människor med en stillasittande livsstil är mer benägna att anamma vardagsaktiviteter 

med hög tillgänglighet i lokalsamhället och som inte kostar pengar (20). I en 

stor amerikansk enkätstudie rapporterade två tredjedelar av deltagarna att bostadsområdet 

var den plats där man vanligtvis motionerade eller engagerade sig i fysiska aktiviteter 

(21). Samtidigt kan lokalsamhället skapa många hinder för fysisk aktivitet genom 

otrygga platser, bristfällig infrastruktur för gång- och cykel, dåligt med utbud av affärer 

och service inom promenadavstånd, samt undermåligt utbud av aktiviteter för de 

samhällsgrupper som är mest stillasittande. Forskning visar att närhet och tillgänglighet 

till promenadstråk och lokala parker (22) samt till affärer, motionsanläggningar och 

annat serviceutbud (23) är viktiga förutsättningar för att uppmuntra fysisk aktivitet. 

Missnöje med motionsanläggningar eller annat utbud för fysisk aktivitet ökar risken för 

stillasittande. Områden med många återvändsgränder eller gator utan möjlighet till 

genomfart för gående eller cyklister har befunnits minska fysisk aktivitet, medan 

områden med rutnätssystem uppmuntrar till fysisk aktivitet (24). Även ett områdes 

upplevda attraktivitet har ett samband med fysisk aktivitet (25). Barn är mer fysiskt 

aktiva utomhus jämfört med i inomhusmiljöer, speciellt om platser för lek och rörelse 

finns (26). 

Infrastruktur för gång och cykel 


Goda och trygga förutsättningar till att cykla och promenera är utomordentligt viktigt 

för att uppmuntra till ökad fysisk aktivitet i befolkningen. Infrastrukturen för gång- och 

cykeltrafik är i dag emellertid bristfällig med tanke på gåendes, cyklisters och funktionshindrades 

behov, vilket leder till höga olycksrisker och är ett påtagligt hinder för 

fysisk aktivitet (27). Vägen till och från skola/förskola och fritidsaktiviteter utgör viktiga 

tillfällen till utevistelse och fysisk aktivitet för barn, men samhällsutvecklingen 

har inneburit att färre barn promenerar eller cyklar till skola och fritidsaktiviteter och 

att bilskjutsandet har ökat. I början av 1980-talet var det 94 procent av lågstadiebarnen 

(7–9 år) som fick gå ensamma till skolan (28). Motsvarande andel år 2000 var 77 procent 

(29). Höga fordonshastigheter innebär ett påtagligt hinder till aktiv transport, 

bland annat genom att äventyra trygghet och säkerhet. Trafikundersökningar visar att 

en stor majoritet av de observerade motorfordonen överträdde gällande hastighetsbestämmelser 

(30). 

Att införa bekvämligheter för gående såsom lämpligt placerade bänkar, dricksvattenfontäner 

och låsanordningar för cyklar ökar fysisk aktivitet (31). Förutsättningarna 

för promenad och cykling förbättras genom hastighetsreducerande åtgärder, 

genom att förbättra framkomligheten och genom att utforma gator i bostadsområden 

med bänkar och träd (32).


Det är väletablerat att många metoder kan minska fordonshastighet och risk för 

kollisioner med fotgängare och cyklister, exempelvis bättre signalsystem vid övergångsställen, 

att bygga rondeller och trafikseparerade gång- och cykelbanor, att införa 

uppmaningstexter i gatan, vägbulor och att smala av körbanor (33). En metaanalys av 

Elvik (34) fann att trafik- och hastighetsreducerande åtgärder samt förbättrad infrastruktur 

för gång och cykling kan minska kollisioner och trafikskador. Störst var effekten 

på bostadsgator med en minskning av kollisioner med 25 procent. Det finns ett stort 

antal publicerade miljöinterventioner i städer runt om i världen, vilka syftat till att 

bland annat öka aktiv transport och rörelse, inklusive Göteborg, Seattle, Heidelberg, 

Berlin, Osaka, Odense, Hannover och Gröningen. Utrymmet är här för begränsat 

för att beskriva alla effekter som uppnåtts, men de viktigaste är att man lyckats öka promenad 

och cykling, kraftigt minska biltrafik, fordonshastighet samt kollisioner och 

krascher. Även en ökad social interaktion och ökad rörelsefrihet för barn är viktiga 

effekter av dessa interventioner. 

Naturvårdsverket och Vägverket har samarbetat kring en rapport om cyklingens 

och cykelinvesteringars hälso- och samhällsnytta (35). Rapporten konkluderar att 

omfattande satsningar på cykelinvesteringar kan ge stora samhällsekonomiska fördelar 

samt bekvämlighets- och trygghetsförbättringar, speciellt om man beaktar att kostnaden 

för ett sådant program är måttligt i förhållande till andra infrastrukturåtgärder. 

Grönområden och friluftsliv 

Parker och grönområden är viktiga arenor för fysisk aktivitet, men har även oberoende 

psykiska och fysiska hälsoeffekter såsom förbättrat humör och välbefinnande, minskad 

stress och stärkt immunförsvar (36). I takt med att stressjukdomar ökar och en stillasittande 

livsstil samt övervikt och fetma blir allt större samhällsproblem, växer insikten 

om friluftslivets betydelse för folkhälsan. Friluftsliv definieras som vistelse och fysisk 

aktivitet utomhus för att uppnå miljöombyte och naturupplevelser utan krav på prestation 

eller tävling. Samtidigt står grönytor för ett viktigt samhällsvärde i sig och de allra 

flesta medborgarna värderar sådana platser mycket högt eller allra högst i ett område 

eller i stadskärnan. 

Bland barn är användande av parker och grönytor en bestämningsfaktor för fysisk 

aktivitet. Detta är speciellt uttalat för pojkar (37). Det finns även ett samband mellan 

barns aktivitetsnivå och tillgängligheten till grönområden och antalet närliggande lekplatser 

(26). Corti och medarbetare (38) fann att gröna parker som var estetiskt tilltalande 

och med träd längs promenadstigar stimulerade fysisk aktivitet mer än vad stora 

öppna parkytor gjorde. Vanliga hinder till att använda parker och grönområden är ofta 

trygghetsaspekter, undermålig skötsel och bristande information (37).



Lekplatser och skolgårdar 

Som nämnts ovan är tillgängligheten till lekplatser en bestämningsfaktor för fysisk 

aktivitet hos barn. Även förskole- och skolgården är en viktig plats för fysisk aktivitet, 

sociala processer och inlärning. Viktiga faktorer för föräldrarnas val av lekplats för 

sina barn är bland annat god säkerhet och belysning, tillgång till toalett och dricksvatten 

(39). Relativt enkla interventioner såsom att spreja figurer på asfalten (exempelvis 

hopphagar) samt att tillhandahålla ett stort utbud av redskap och aktiviteter, kan öka 

barns fysiska aktivitet på skolgården (39,40). 

När det gäller förskolebarns rörelsemönster visar svensk forskning att dessa barn är 

mer aktiva om förskolegårdens mark är kuperad och oregelbunden och utrustad med 

naturliga inslag såsom träd, buskar och stenar (41). I Danmark har man utvecklat ett 

koncept kring skogslekplatser med alla de element som behövs för att stimulera till 

fysisk aktivitet. 

Barns rörelsefrihet är ett viktigt tema för att främja fysisk aktivitet hos barn. Flera 

internationella studier har visat att föräldrars oro över säkerhets- och trygghetsaspekter 

motverkar barns användande av bland annat lekplatser (12). Svensk forskning visar att 

sjuåringar i ett helt trafikseparerat område hade störst rörelsefrihet, medan barn i områden 

med mycket trafik hade begränsad rörelsefrihet till skola, grönområden, lekplatser 

och att på egen hand ta sig till kamrater (42). 

En ofta föreslagen orsak till varför barn och ungdomar från socioekonomiskt svaga 

grupper är mer stillasittande än andra barn är att de har bristande tillgång till och utbud 

av säkra och trygga platser till fysisk aktivitet och lek. En konsekvens av detta kan vara 

att det bristande utbudet exponerar dessa barn för farligare miljöer i jakten på platser 

att leka på (43).



Bestämningsfaktorer för 

fysisk aktivitet på samhällsnivå 

Swinburn och Egger, två kända profiler inom området främjande av fysisk aktivitet, 

har utvecklat en analys- och prioriteringsmodell för möjliga bestämningsfaktorer för 

fysisk aktivitet och angreppspunkter för åtgärder, baserad på en social-ekologisk 

modell (5). Modellen kallas för ANGELO (Analysis Grid for Environments Linked to 

Obesity) och skapades i första hand för att förstå mekanismerna bakom utvecklingen 

av fetma. 

I tabell 5:1 presenteras modellen avseende faktorer som kan påverkas för att öka fysisk 

aktivitet. Den innehåller fyra typer av interventionsområden: 

• Den fysiska miljön 

• Ekonomiska styrmedel 

• Den politiska 

• Den sociokulturella nivån med ett antal tänkbara bestämningsfaktorer som har 

identifierats i en lång rad studier 

Det är viktigt att i detta sammanhang poängtera att en enskild åtgärd på egen hand inte 

leder till stora förändringar. Endast en satsning på många åtgärder samtidigt och på 

lång sikt har realistiska möjligheter att påverka befolkningens aktivitetsnivå helt i linje 

med den social-ekologiska modellen beskriven ovan.

Tabell 5:1. Exempel på påverkbara faktorer av betydelse för fysisk aktivitet. 


Fysiska faktorer Ekonomiska faktorer Policy Socio-kulturella 

faktorer 

Trygga och attraktiva 

bostadsområden 

och stadskärnor för 

promenad, cykling 

och inlines 

Trygga och attraktiva 

parker och grönområden 

Lättillgängliga och 

attraktiva trappor 

i byggnader 

Grönytor och 

lekplatser i omedelbar 

närhet till 

bostäder 

Säsongsanpassad 

utrustning tillgänglig 

på lekplatser 

Faciliteter till 

motion och 

spontanidrott 

i närheten av 

bostaden 

Skol- och förskolegårdar 

som 

uppmuntrar till 

utevistelse 

Trängselskatt eller 

liknande åtgärder 

för att minska 

biltrafik i städer 

Investeringar i gångoch 

cykelvägar samt 

promenadstråk 

Resurser för att 

renovera och 

utveckla parker och 

lekplatser 

Lågkostnadsalternativ 

och gratis 

resor för barn på 

helger till bad, 

parker och idrottsanläggningar 

Subventionerad 

fysisk aktivitet på 

recept inom hälsooch 

sjukvården 

Ekonomiskt stöd 

till friluftsliv 

Rätt till fysisk 

aktivitet/friskvård 

på betald arbetstid 

Låga avgifter för 

medlemskap i 

idrottsföreningar 

Medel för upprustning 

och 

utveckling av 

förskole- och 

skolgårdar 

Handlingsplaner för 

ökad fysisk aktivitet 

Utveckling och 

kvalitetssäkring av 

ämnet idrott och 

hälsa 

Längre raster 

i skolan 

Kvalitetsindikatorer 

för möjligheter till 

daglig fysisk aktivitet 

i skola och förskola 

Kostnadsfri 

användning av 

skolors gymnastiksalar 

för barn 

och ungdomar på 

kvällar och helger 

Policy kring 

utbildning av barn 

rörande färdigheter 

för trafiksäkerhet, 

cykling och simning 

Regler gällande 

kommersiell 

sponsring av 

barnidrott 

Hälsokonsekvensbedömningar 

av 

transportpolitiska 

beslut 

Nationella mål för 

och kartläggningar 

av fysisk aktivitet 

och BMI i 

befolkningen 

Hälsokommunikation 

för fysisk 

aktivitet som 

hälsofaktor, aktiv 

transport och 

friluftsliv 

Kampanjer för 

bättre skolvägar 

och konceptet 

”vandrande 

skolbuss” 

Nolltolerans för 

våld mot kvinnor 

och män 

Medias rapportering 

av idrott, breddidrott 

och fysisk aktivitet 

samt budskap kring 

fysisk aktivitet och 

hälsa 

Idrottsstjärnors och 

andra förebilders 

framtoning och 

budskap 

Lokala arrangemang 

för breddidrott, 

friluftsliv och annan 

hälsofrämjande 

fysisk aktivitet 

I underlaget till en handlingsplan för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet (44) finns 

flera exempel på föreslagna insatser av betydelse för fysisk aktivitet.


Sätt Sverige i rörelse 

– ett exempel på en nationell 

satsning för ökad fysisk aktivitet 

Regeringsuppdraget till Statens folkhälsoinstitut att göra 2001 till ett år för fysisk aktivitet 

med namnet Sätt Sverige i rörelse var inledningen till ett långsiktigt utvecklingsarbete 

för att öka fysisk aktivitet bland befolkningen. En omfattande planering påbörjades 

och ett stort antal arbetsgrupper och budbärare engagerades. Arbetet inriktades 

på fyra arenor: hälso- och sjukvården, arbetsplatsen, förskola/skola, samt närmiljön/ 

fritiden. Övergripande mål och inriktningsmål formulerades. De viktigaste framgångarna 

var utvecklingen av ett system för förskrivning av fysisk aktivitet på recept (FaR), 

kriterier för hälsodiplomering av arbetsplatser, ökade möjligheter för skolorna att 

arbeta för fysisk aktivitet genom ett tillägg till läroplanen, inrättandet av Nationellt 

centrum för främjande av fysisk aktivitet hos barn och ungdom vid Örebro universitet, 

idrottsrörelsens ökade engagemang för breddidrott och folkhälsa, en ökad statlig satsning 

på friluftsliv samt en växande medvetenhet om att tillgodose behovet av fysisk 

aktivitet i samhällsplaneringen. 

Statistiken visar att fler har börjat motionera. Denna positiva utveckling beror med 

stor sannolikhet på det stora antalet engagerade aktörers arbete på lokal, regional och 

nationell nivå i samband med aktivitetsåret. De många insatser som gjorts i spåren av 

aktivitetsåret, har lett till ökade kunskaper om hälsoeffekter av fysisk aktivitet i befolkningen, 

vilket den omfattande rapporteringen i media om Sätt Sverige i rörelse sannolikt 

har bidragit till. 

Folkhälsofrågorna har fått ökad tyngd på den kommunala agendan. År 2000 fanns 

inte fysisk aktivitet med bland de tio vanligaste folkhälsofrågorna som kommunerna 

prioriterade. År 2004 däremot var ”ökad fysisk aktivitet” det mest prioriterade folkhälsomålet 

i kommunerna. Även internationellt har fysisk aktivitet blivit en stor folkhälsofråga, 

vilket den ökande fetman har bidragit till. 

Sätt Sverige i rörelse har nått målet om att öka kunskapen, intresset och förutsättningarna 

för fysisk aktivitet och rörelse för alla. Däremot har kampanjen inte kunnat 

vända utvecklingen mot en allt större social ojämlikhet i hälsa och inte heller lyckats 

skapa likvärdiga förutsättningar för fysisk aktivitet för alla i befolkningen. Det har 

dock tagits stora steg i rätt riktning mot detta mål och Sverige har definitivt satts i 

rörelse. En mer detaljerad beskrivning av Sätt Sverige i rörelse presenteras i bilaga 1.

Referenser 


1. Hedin A, Källestål C. Kunskapsbaserat folkhälsoarbete. Del 1. Handbok för sammanställningen 

av redan gjorda kunskapsöversikter om interventioner inom folkhälsoområdet. 

Rapport R 2002/22. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2002. 

2. Kahn EB, Ramsey LT, Brownson RC, Heath GW, Howze EH, Powell KE, et al. The 

effectiveness of interventions to increase physical activity. A systematic review. 

American Journal of Preventive Medicine 2002;22(4 Suppl):73-107. 

3. Sallis JF, Owen N. Ecological models of health behavior. I: Glanz K, Rimer BK, 

Lewis FM, red. Health behaviour and health education. Theory, research, and 

practice. 3. uppl. San Francisco: Jossey-Bass; 2002. s. 462-84. 

4. Spence JC, Lee RE. Toward a comprehensive model of physical activity. 

Psychology of Sport and Exercise 2003;4:7-24. 

5. Swinburn B, Egger G, Raza F. Dissecting obesogenic environments. The development 

and application of a framework for identifying and prioritizing environmental 

interventions for obesity. Preventive Medicine 1999;29(6 Pt 1):563-70. 

6. Richter KP, Harris KJ, Paine-Andrews A, Fawcett SB, Schmid TL, Lankenau BH, 

et al. Measuring the health environment for physical activity and nutrition among 

youth. A review for physical activity and applications for community initiatives. 

Preventive Medicine 2000;31:98-111. 

7. Baranowski T, Perry CL, Parcel GS. How individuals, environments, and health 

behavoir interact. Social cognitive theory. I: Glanz K, Rimer BK, Lewis FM, red. 

Health behaviour and health education. Theory, research, and practice. 3. uppl. 

San Francisco: Jossey-Bass; 2002. 

8. Reilly JJ, McDowell ZC. Physical activity interventions in the prevention and 

treatment of paediatric obesity. Systematic review and critical appraisal. The 

Proceedings of the Nutrition Society 2003;62(3):611-9. 

9. Swinburn BA, Caterson I, Seidell JC, James WP. Diet, nutrition and the prevention 

of excess weight gain and obesity. Public Health Nutrition 2004;7(1A):123-46. 

10. Baranowski T, Perry CL, Parcel GS. How individuals, environments, and health 

behavior interact: Social cognitive theory. I: Glanz K, Rimer BK, Lewis FM, red. 

Health behaviour and health education. Theory, research, and practice. 3. uppl., 

San Francisco: Jossey-Bass; 2002. 

11. Powell K, Bricker S, Blair SN. Treating inactivity. American Journal of Preventive 

Medicine 2002;23(2S):1-4. 

12. Sallis JF, Bauman A, Pratt M. Environmental and policy interventions to promote 

physical activity. American Journal of Preventive Medicine 1998;15(4):379-97. 

13. Hillsdon M, Foster C, Naidoo B, Crombie H. The effectiveness of public health 

interventions for increasing physical activity among adults. A review of reviews. 

1. uppl. Evidence briefing. London: Health Development Agency, NHS; 2004.


14. Cavill N, Foster C. How to promote health-enhancing physical activity. Community 

interventions. I: Oja P, Borms J, red. Health enhancing physical activity. Oxford 

(UK): Meyer & Meyer Sport; 2004. s. 369-92. 

15. Luepker RV, Murray DM, Jacobs DR, Jr., Mittelmark MB, Bracht N, Carlaw R, et 

al. Community education for cardiovascular disease prevention. Risk factor 

changes in the Minnesota Heart Health Program. American Journal of Public 

Health 1994;84(9):1383-93. 

16. Young DR, Haskell WL, Taylor CB, Fortmann SP. Effect of community health 

education on physical activity knowledge, attitudes, and behavior. The Stanford 

Five-City Project. American Journal of Epidemiology 1996;144(3):264-74. 

17. Eaton CB, Lapane KL, Garber CE, Gans KM, Lasater TM, Carleton RA. Effects of 

a community-based intervention on physical activity. The Pawtucket Heart Health 

Program. American Journal of Public Health 1999;89(11):1741-4. 

18. Blake S, Jeffery RW, Finnegan J. Process evaluation of a community-based physical 

activity campaign. The Minnesota Heart Health Program. Health Education 

Research 1987;2:115-21. 

19. Sharpe PA. Community-based physical activity intervention. Arthritis and 

Rheumatism 2003;49(3):455-62. 

20. Shephard RJ. What is the optimal type of physical activity to enhance health? 

British Journal of Sports Medicine 1997;31(4):277-84. 

21. Brownson RC, Baker EA, Housemann RA, Brennan LK, Bacak SJ. Environmental 

and policy determinants of physical activity in the United States. American 

Journal of Public Health 2001;91(12):1995-2003. 

22. Booth ML, Owen N, Bauman A, Clavisi O, Leslie E. Social-cognitive and perceived 

environment influences associated with physical activity in older 

Australians. Preventive Medicine 2000;31(1):15-22. 

23. McDougall C, Cooke R, Owen N, Willson K, Bauman A. Relating physical activity 

to health status, social connections and community facilities. Australian and New 

Zealand Journal of Public Health 1997;21:631-7. 

24. Frank LD, Engelke PO. How land use and transportation systems impact public 

health. A literature review of the relationship between physical activity and built 

form. Atlanta (GA): Centers for Disease Control; 2000. 

25. King AC, Castro C, Wilcox S, Eyler AA, Sallis JF, Brownson RC. Personal and 

environmental factors associated with physical inactivity among different racialethnic 

groups of U.S. middle-aged and older-aged women. Health Psychology 

2000;19(4):354-64. 

26. Sallis JF, Nader PR, Broyles SL, Berry CC, Elder JP, McKenzie TL, et al. 

Correlates of physical activity at home in Mexican-American and Anglo- 

American preschool children. Health Psychology 1993;12(5):390-8. 

27. SIKA. Uppföljning av det transportpolitiska målet och dess delmål. Rapport 

2004:3. Stockholm: Statens Institut för Kommunikationsanalys; 2004.


28. Spolander K. Effekter av kampanjer, debatt och opinionsbildning? Förändringar i 

föräldrars omsorg om barnens trafiksäkerhet. Resultat från två rikstäckande undersökningar 

om barn i åldrarna 4-12. I: Thulin H, red. Linköping: KFB & VTI 

forskning/research 30/2000; 2000. VTI-rapport 296. 

29. Markör AB. Kartläggning av barns tillgänglighet till skolan, en kvantitativ studie. 

Markör AB; 2001. 

30. Vägverket. Fickfakta 2004. Vägverket, vägar och trafik. [Publikation.] Rapport 

2004:30. Borlänge: Vägverket; 2004. 

31. Lee R, Castro CM, Albright C, Pruitt LA, King AC. Neighborhood topography and 

physical activity in ethnic minority women (abstract). Annals of Behavioral 

Medicine 2000;22. 

32. Boarnet M, Crane R. Travel by design. The influence of urban form on travel. New 

York: Oxford University Press; 2001. 

33. Retting RA, Ferguson SA, McCartt AT. A review of evidence-based traffic engineering 

measures designed to reduce pedestrian-motor vehicle crashes. American Journal 

of Public Health 2003;93(9):1456-63. 

34. Elvik R. Area-wide urban traffic calming schemes. A meta-analysis of safety 

effects. Accident Analysis and Prevention 2001;33(3):327-36. 

35. Naturvårdsverket. Den samhällsekonomiska nyttan av cykeltrafikåtgärder. Rapport 

5456. Stockholm: Naturvårdsverket; 2005. 

36. Orsega-Smith E, Mowen A, Payne L, Godbey GC. The interaction of stress and 

park use on psycho-physiological health in older adults. Journal of Leisure 

Research 2004;36:232-57. 

37. Hoefer WR, McKenzie TL, Sallis JF, Marshall SJ, Conway TL. Parental provision 

of transportation for adolescent physical activity. American Journal of Preventive 

Medicine 2001;21(1):48-51. 

38. Corti B, Donovan R, Holman CDJ. Factors influencing the use of physical activity 

facilities. Results from qualitative research. Health Promotion Journal of Australia 

1996;6:16-21. 

39. Sallis JF, Johnson MF, Calfas KJ, Caparosa S, Nichols JF. Assessing perceived 

physical environmental variables that may influence physical activity. Research 

Quarterly for Exercise and Sport 1997;68(4):345-51. 

40. Stratton G. Promoting children's physical activity in primary school. An intervention 

study using playground markings. Ergonomics 2000;43(10):1538-46. 

41. Boldemann C, Blennow M, Dal H, Martensson F, Raustorp A, Yuen K, et al. 

Impact of pre-school environment upon children's physical activity and sun 

exposure. Preventive Medicine 2006;42:301-8. 

42. Björklid P. Trafikmiljöstress i föräldraperspektiv. Stockholm: Institutionen för 

samhälle, kultur och lärande, Forskningsgruppen för miljöpsykologi och pedagogik, 

Lärarhögskolan i Stockholm; 2002.


43. Molnar BE, Gortmaker SL, Bull FC, Buka SL. Unsafe to play? Neighborhood 

disorder and lack of safety predict reduced physical activity among urban children 

and adolescents. American Journal of Health Promotion 2004;18(5):378-86. 

44. Statens folkhälsoinstitut, Livsmedelverket. Underlag till handlingsplan för goda 

matvanor och ökad fysisk aktivitet. Stockholm & Uppsala; 2005. Hämtad 2006 5 

maj från http://www.fhi.se/templates/Page____4592.aspx.

6 

att främja fysisk aktivitet 

på individoch gruppnivå



Teorin om förändringsbenägenhet (den transteoretiska modellen) används 

ofta i samband med metoder för att öka fysisk aktivitet på individoch 

gruppnivå. Enligt modellen förflyttar människor sig genom olika förändringsstadier. 

Hälsovägledning bör därför skräddarsys beroende på personens 

benägenhet till förändring. Motiverande samtalsteknik, som ibland används 

i samband med förskrivning av fysisk aktivitet på recept, bygger på denna 

teori. Interventioner som inbegriper socialt stöd, hanterar hinder och stärker 

självförtroende är nyckelfaktorer för att främja fysisk aktivitet. 

Kunskapsbaserade metoder på individ- eller gruppnivå finns inom hälsooch 

sjukvården, i lokalsamhället, på arbetsplatser samt i skolan. Patientcentrerade 

metoder inom hälso- och sjukvården kan vara effektiva i att 

främja fysisk aktivitet långsiktigt, om de kopplas till teorier för beteendeförändring 

och fokuserar på vardaglig aktivitet som är lätt att utföra. Sannolikt 

är dessa program även kostnadseffektiva, speciellt för patienter med hög 

risk för sjukdom. Metoden att förskriva fysisk aktivitet på recept är lovande, 

men mer forskning behövs kring effektivitet och kostnadseffektivitet. 

Insatser för att öka fysisk aktivitet på arbetsplatsen har god effekt för att öka 

konditionen hos arbetstagarna samt förebygga rygg- och nacksmärtor. 

Interventioner i lokalsamhället för äldre kan ha god effekt i att främja fysisk 

aktivitet, men måste vara specialanpassade efter äldres behov. Fallolyckor 

kan förebyggas genom ökad fysisk aktivitet bland äldre. 

Fysisk aktivitet bland barn och unga kan främjas genom skolbaserade insatser 

som adresserar både kunskaper och den fysiska och sociala miljön och 

engagerar föräldrarna. Ungas synpunkter och förslag måste beaktas i högre 

utsträckning, liksom genusaspekter.


Kapitel 5 presenterade metoder och strategier som används på samhällsnivå för att öka 

fysisk aktivitet samt bestämningsfaktorer som är viktiga att känna till för att planera 

och genomföra effektiva interventioner. Detta kapitel fokuserar på metoder på individoch 

gruppnivå som är relevanta främst för aktörer i direktkontakt med människor, 

exempelvis professionella inom hälso- och sjukvården, pedagoger eller ledare inom 

föreningslivet.


Modeller och teorier 


Förklaringar till människors fysiska aktivitetsmönster finner stöd i den socialkognitiva 

teorin eller socialekologiska modeller som beskrevs i kapitel 5. Ingen enskild faktor 

förklarar beteendet fysisk aktivitet på ett adekvat sätt. Det är troligt att bestämningsfaktorerna 

har olika påverkan på människor, bland annat beroende på individens förändringsbenägenhet, 

ålder, kön och socioekonomisk status. 

En teori som ofta används i samband med hälsointerventioner på individnivå är den 

transteoretiska modellen utvecklad av de amerikanska forskarna Prochaska och 

DiClimente (1). Den transteoretiska modellen har de senaste 10–15 åren börjat användas 

som teoretisk grund i interventioner för att öka fysisk aktivitet (2) och den finns väl 

beskriven i svensk litteratur (3). Modellen integrerar processer och principer från flera 

framträdande teorier inom psykoterapi och beteendeförändring, därav namnet transteoretisk. 

Modellen är framför allt känd för sina fem stadier av förändringsbenägenhet 

(eng: stages of change): 

• Ej beredd (pre-contemplation) 

• Begrundande/osäker (contemplation) 

• Förberedelse (preparation) 

• Handling (action) 

• Upprätthållande (maintenance) 

Modellens grundtes är att beteendeförändring bör anpassas till det stadium i processen 

som människor befinner sig i. Andra viktiga begrepp i denna modell är beslutsbalansen 

där upplevda fördelar och nackdelar till en beteendeförändring definieras och hanteras. 

Förändringsstrategier beskriver aktiviteter som människor använder för att förflytta sig 

genom stadierna och utgör således en viktig vägledning för interventionsprogram. 

Begreppet självförtroende har anammats från den social kognitiva teorin (4) och är 

kanske den allra viktigaste faktorn för att bli fysiskt aktiv och upprätthålla en fysiskt 

aktiv livsstil. Självförtroende beskrivs mer i detalj senare i kapitlet.

Bestämningsfaktorer för fysisk 

aktivitet på individoch gruppnivå 

Att undersöka bestämningsfaktorer eller påverkbara faktorer är ett viktigt steg på 

vägen mot att förändra beteende och uppmuntra ökad fysisk aktivitet såväl på individoch 

gruppnivå som på samhällsnivå (5, 6). Särskilt viktigt är att kartlägga de inre och 

yttre faktorer som har ett starkt positivt eller negativt samband med fysisk aktivitet och 

som är relativt enkla att förändra, i motsats till exempelvis ålder, kön och klimat. Ett 

mycket stort antal faktorer har undersökts i internationella studier, inklusive demografiska 

och biologiska, psykologiska, kognitiva, sociala och kulturella faktorer. 

I tabell 6:1 presenteras en sammanställning av individrelaterade faktorer som 

undersökts (5, 6). Ett antal faktorer har ett starkt positivt samband med regelbunden 

fysisk aktivitet, exempelvis: 

• Självförtroende 

• Förväntade fördelar 

• Socialt stöd från vänner och/eller familj 

Faktorer med ett starkt negativt samband är bland annat: 

• Upplevda hinder 

• Klimat och säsong (höst och vinter) 

• Ålder 


Ett antal faktorer, som ofta antas spela en roll, har inte kunnat visas ha betydelse för 

nivån av fysisk aktivitet i vetenskapliga studier, såsom kunskap om hälsonyttan med 

motion och fysisk aktivitet, fysiskt aktiv livsstil som barn, attityder, normer och värderingar 

samt hög mottaglighet för sjukdom. Det bör påpekas att många studier har 

varit tvärsnittsstudier och därför inte kan bevisa ett kausalt samband.


Tabell 6:1. Individfaktorer av betydelse för fysisk aktivitet. 

Starkt positivt Visst positivt Inget samband Visst negativt Starkt negativt 

samband samband* samband* samband 

Självförtroende 

Njutning och 

välbefinnande 

av motion 

Förväntade 

fördelar av 

motion 

Stark intention 

och hög 

motivation 

God självupplevd 

hälsa 

eller kondition 

Användning av 

strategier till 

förändring och 

förändringsstadier 

Fysiskt aktiv 

som vuxen 

Råd från läkare 

och annan 

vårdpersonal 

Socialt stöd 

från vänner 

och familj 

Hög utbildning 

* Mer forskning behövs. 

Barnlöshet 

Upplevd 

kontroll över 

aktivitetsvanor 

God upplevd 

psykisk hälsa 

Tidigare deltagit 

i motionsprogram 

Färdigheter i att 

hantera hinder 

God tillgång till 

faciliteter och 

anläggningar 

för fysisk 


Tidigare skada 

genom motion 

eller idrott 

Kunskap om 

hälsonyttan 

med motion 

och fysisk 


Fysiskt aktiv 

som barn 

(nu vuxen) 

Attityder, 

normer och 

värderingar 

Upplevd 

bristande 

tillgång till 

faciliteter och 

anläggningar 

för fysisk 


Hög 

mottaglighet 

för sjukdom 

Ont om tid 

Lägre 

socioekonomisk 

status 

Hög risk för 

hjärt-kärlsjukdom 

Dålig kroppsuppfattning 

Social isolering 

För hög 

intensitet 

Ålder 

Etnicitet 

Upplevda 

hinder 

Humörsvängningar 

Klimat och 

säsong (höst 

och vinter) 

Upplevd hög 

ansträngning 

En genomgång av dessa studier och interventioner (7) visar att det endast är några få 

faktorer som hittills har visats förändra sig efter intervention; det vill säga, där man har 

genomfört en åtgärd som bevisligen medfört en ökning eller minskning av faktorn. Av 

dessa interventioner är det endast självförtroende, upplevda hinder, förväntade fördelar, 

förändringsstrategier och socialt stöd som bevisligen även har medfört en ökning 

av fysisk aktivitet. Det finns således ett stort behov av mer experimentella och longitudinella 

studier.

Nedan presenteras tre faktorer som har stor påverkan på regelbunden fysisk aktivitet, 

nämligen hinder, socialt stöd och självförtroende (6). 

Hinder 

Hinder till fysisk aktivitet såsom ”ont om tid”, ”ingen att träna med” och ”orkar inte” 

kan ibland också förklaras av bakomliggande orsaker. Vad som stoppar, eller försvårar 

för, människor att vara regelbundet aktiva kan innefatta allt från låg självkänsla, stillasittande 

arbeten, beroende av bilburen transport, till att andra fritidssysselsättningar prioriteras 

högre. Hinder är ofta individuella eller varierar mellan olika grupper i befolkningen. 

Godin och medarbetare (8) har visat detta genom att jämföra upplevda hinder 

till fysisk aktivitet hos hjärt-kärlpatienter, ”vanliga” människor och nyblivna mammor. 

Trots att tidsbrist var ett vanligt hinder för samtliga grupper, uppgav exempelvis 

nyblivna mammor ”problem med bröstmjölken”, ”barnets hälsoproblem”, ”svårt att 

mentalt ställa om till det nya livet” och ”dåligt stöd från min partner” som hinder. Hjärtkärlpatienter 

upplevde ”ont om lokaler och anläggningar för min rehabilitering”, ”ont i 

hjärtat”, ”ålder”, ”psykologiska förändringar efter sjukdomen”, ”rädsla att drabbas av 

en ny hjärtattack” som vanligaste hinder. 

Det är därför viktigt att ta reda på vilka hinder som ligger till grund för inaktivitet 

hos en viss individ eller specifik grupp. 

Socialt stöd 

Att rekrytera hjälpande stöd är en faktor som gång på gång visat sig vara effektiv för att 

starta och upprätthålla en fysiskt aktiv livsstil. Stöd kan delas in i två övergripande 

dimensioner; emotionellt stöd och instrumentellt stöd. Exempel på emotionellt stöd kan 

vara uppmuntran, beröm, tillit, omvårdnad och solidaritet. Exempel på instrumentellt 

stöd kan vara råd, fakta, hjälp med material och skjuts samt någon att träna med (9). 

Den systematiska översikten av Kahn och medarbetare (10) visade att interventioner 

som använder socialt stöd som komponent är mycket effektiva i att öka fysisk aktivitet, 

energiförbrukning eller andra mått på fysisk aktivitet. Studien fann vidare att 

socialt stöd är effektivt i en lång rad sammanhang och i olika grupper. 

Självförtroende 


Självförtroende är den faktor som forskningen har visat vara den viktigaste för att öka 

fysisk aktivitet på individnivå. Självförtroende har definierats som en persons tro på sin 

egen förmåga att kunna genomföra specifika fysiska aktivitetsformer under specifika 

förhållanden. En person kan känna stark tilltro till att klara av att cykla till jobbet, 

medan den uppfattade förmågan att springa är låg. Personer med lågt självförtroende 

har i allmänhet svårare att bibehålla en förändring och ger upp lättare, medan personer 

med högt självförtroende generellt är mer framgångsrika och mer envisa i sina försök


att uppnå förändring. Ett stort antal studier har funnit ett positivt samband mellan självförtroende, 

fysisk aktivitet och förändringsstadierna (11). Högre självförtroende har 

ett samband med förflyttning genom förändringsstadierna, och många anser att sambandet 

är linjärt (12). Det verkar även som om det är möjligt att särskilja en persons 

självförtroende enligt det förändringsstadium de tillhör (13). Ett sätt att stärka självförtroende 

är att gradvis träna upp sitt kunnande och sin kapacitet, och är nära förknippat 

med en realistisk målsättning. En stillasittande person, utan tidigare erfarenheter av 

motion, kan exempelvis stärka sitt självförtroende genom att inledningsvis få rådet att 

testa en aktivitet som de är säkra på att klara av (exempelvis 10 minuters promenad), 

för att sedan gradvis öka dosen fysisk aktivitet. Att pröva på en aktivitet är en del av förberedelserna 

enligt den transteoretiska modellen. Även genom relevanta förebilder 

och att uppmuntra till att skaffa socialt stöd kan en persons självförtroende höjas. Om 

en person har haft tidigare positiva erfarenheter av fysisk aktivitet, kan en fokusering 

och diskussion om dessa öka självförtroendet.


Metoder för att främja fysisk 

aktivitet på individoch gruppnivå 

Ett antal kunskapsöversikter och ”review of reviews” över interventioner för att öka 

fysisk aktivitet har genomförts de senaste åren för att undersöka kunskapsluckor samt 

vägleda policy och framtida forskning (10, 14–16). Redovisningen nedan bygger mestadels 

på dessa översikter och presenteras enligt olika arenor för hälsofrämjande arbete 

eller enligt olika samhällsgrupper; hälso- och sjukvården, interventioner i lokalsamhället 

inriktade mot individer eller grupper, arbetsplatsen, barn och ungdomar, insatser 

för äldre, samt etniska minoritetsgrupper. 

Hälso- och sjukvården 

Hälso- och sjukvården är en viktig arena för att främja fysisk aktivitet, bland annat tack 

vare dess stora kontaktyta gentemot befolkningen och höga trovärdighet i hälsofrågor. 

Ett antal systematiska översiktsartiklar har undersökt effekten av vägledning för att 

öka fysisk aktivitet hos patienter inom hälso- och sjukvården. 

Ett problem som uppstår vid jämförelse av olika interventioner inom hälso- och 

sjukvården för att öka fysisk aktivitet är att dessa studier ofta är av mycket olika karaktär. 

Vissa studier är ”minimalistiska” och har studerat effekten av korta, muntliga råd 

från vårdpersonal vid allmän konsultation, medan andra studier har undersökt effekten 

av mångfacetterade preventionsprogram som pågår under längre tid. Jämförelser är 

därför svåra att göra och slutsatser svåra att dra. 

Enligt Hillsdon och medarbetare (14) är den samlade bedömningen av interventioner 

inom hälso- och sjukvården att: 

• Korta råd från hälso- och sjukvårdspersonal som kombineras med skriftligt material 

kan ge positiva korttidseffekter på fysisk aktivitet, men det är mer tveksamt om 

effekten håller i sig efter avslutad insats. 

• Hänvisning till specialist på fysisk aktivitet i lokalsamhället, samt erbjudande om 

kostnadsreduktion, kan ge positiva långtidseffekter på fysisk aktivitet (> 8 månader). 

• Det är tveksamt om interventioner baserade i öppenvård av exempelvis hjärtrehabilitering 

ger effekt. 

• Korttidseffekter kan uppnås på friska fysiskt inaktiva personer med program som 

framför allt baseras på att öka promenader. 

• Det finns ingen evidens från systematiska kunskapsöversikter som visar på effektivitet 

av interventioner som fokuserar på grupper av patienter med specifika kliniska 

diagnoser.


U.S. Preventive Services Task Force har också granskat effektiviteten av rådgivning för 

främjande av fysisk aktivitet inom primärvården (17). Granskningen använde sig av 

hårda kriterier. Av ett stort antal studier på området var endast åtta av tillräckligt god 

kvalitet. Slutsatsen i översikten var att bevisen för effektivitet av aktivitetsvägledning 

inom primärvården är otillräckliga och att mer långsiktig forskning krävs. Översikten 

presenterade även ett antal generellt framgångsrika komponenter: 

• Åtgärder som kombinerar patientcentrerad rådgivning med teorier för beteendeförändring, 

målsättning och stöd för upprätthållande, exempelvis telefonsamtal, är 

generellt mer framgångsrika. 

• Insatser vid vårdbesök som, utöver rådgivning, är kopplade till andra aktivitetsfrämjande 

samhällsaktörer och program, exempelvis promenadgrupper, friluftsliv, 

gymverksamhet. Dessa åtgärder bör även upprätthållas efter avslutad vårdinsats. 

• Insatser som fokuserar på de vanligaste formerna av vardaglig aktivitet, framför allt 

promenader, och som inte kräver deltagande i formella träningsprogram. 

• Åtgärder som även fokuserar på andra beteenden, exempelvis rökavvänjning och kost. 

• Åtgärder där vårdpersonal och personal i samarbetande organisationer har god 

kunskap om, och färdigheter i, beteendeförändring, miljöpåverkan och hälsovägledning 

med ett patientcentrerat perspektiv. 

Vad gäller kostnadseffektivitet av interventioner inom hälso- och sjukvården för att 

öka fysisk aktivitet konstaterar en svensk översikt att 20 av 26 inkluderade studier var 

kostnadseffektiva (18). Det saknas dock evidens för att studier som riktar sig till individer 

utan andra riskfaktorer än en stillasittande livsstil är kostnadseffektiva. Däremot är 

studier som har fokuserat på högriskgrupper, särskilt äldre och personer med hjärt-kärlsjukdom, 

i högre grad kostnadseffektiva. Samtidigt menar författarna att alla genomförda 

studier har metodologiska brister, samt att det är få interventioner som enbart har 

fokuserat på att öka fysisk aktivitet. 

Det finns ännu ingen systematisk kunskapsöversikt över effektiviteten av fysisk 

aktivitet på recept (FaR). I en rapport från Familjemedicinska institutet diskuteras 

distriktssköterskans hälsofrämjande uppgift (19). Det poängteras att det saknas evidens 

för att FaR är effektivt och efterlyser mer forskning och metodutvärdering. 

Läsaren hänvisas till den kommande SBU-rapporten (hösten 2006) om vilka metoder 

hälso- och sjukvården kan använda sig av för att få människor att börja röra sig mer 

samt vilka metoder som ger bäst effekt. 

En långtidsuppföljning av patientföljsamhet till fysisk aktivitet på recept i landstinget 

i Östergötland har funnit en rad olika positiva effekter (20). I studien undersöktes 

följsamhet till FaR vid 3 månader (36 vårdcentraler av totalt 42 i länet deltog i tremånadersuppföljningen; 

N = 3 222) och 12 månader (27 vårdcentraler; N = 1 855). Två tredjedelar 

av dem som fick ordination på fysisk aktivitet var kvinnor och medelåldern 55 år. 

Studien visade, exempelvis, att hela 70 procent av deltagarna fortfarande var fysiskt 

aktiva efter ett år. Nästan hälften var fysiskt aktiva i den förskrivna aktiviteten, medan


drygt 20 procent fortfarande var aktiva, men genom en annan aktivitet. Det var inga 

eller endast små skillnader i följsamhet till FaR mellan män och kvinnor, mellan olika 

diagnosgrupper och yrkesgrupper. Studien fann signifikanta skillnader i följsamhet vid 

3 månader mellan aktivitet i egen regi och deltagande i aktivitet hos aktivitetsarrangör. 

Bäst följsamhet hade personer som förskrivits egenaktivitet. 

Sammanfattningsvis behövs mer forskning för att visa att fysisk aktivitet på recept 

är en effektiv metod för att öka fysisk aktivitet hos patienter inom hälso- och sjukvården 

med den speciella utformning som den har fått i Sverige. Hittillsvarande erfarenheter 

tyder dock på både effektivitet och kostnadseffektivitet. 

Motiverande samtal 

En metod som har vuxit i popularitet inom hälso- och sjukvården är motiverande 

samtal (21, 22). Motiverande samtal bygger på principer från social-, kognitiv- och 

motivationspsykologi och är ett tillvägagångssätt för att hjälpa människor att göra 

något åt sin nuvarande situation eller sina potentiella framtida problem. Motiverande 

samtal är en klientcentrerad modell för beteendeförändring genom att diskutera och 

bearbeta patientens tvekan och osäkerhet. Tvekan kan uppstå när en person väger de 

uppfattade fördelarna mot de uppfattade nackdelarna till förändring. Motiverande 

samtal har betoningen på valfrihet och ansvar från klientens sida att välja framtida vanor 

och livsstil. Ett aktivt deltagande ses som nödvändigt för att lyckas. Motivation till beteendeförändring 

bör komma från personen själv i stället för att bli ”påtvingad” en åsikt av 

hälsovägledaren. Hälsovägledaren utvärderar klientens uppfattning av den nuvarande 

situationen, vilket sedan blir utgångspunkten i det hjälpande arbetet. Eventuellt motstånd 

ses inte som orsakat av klientens personlighet eller karaktärsdrag, utan som ett 

påverkbart utfall. Reflektivt lyssnande, empati, ett genuint intresse för klientens situation 

och öppna frågor är exempel på viktiga principer för motiverande samtal (22). 

En systematisk översikt av användandet av motiverande samtal inom en lång rad 

olika kliniska områden, inklusive att främja goda matvanor och fysisk aktivitet, visar 

att metoden kan vara effektiv (23), det vill säga yrkesprofessionella kan uppmuntra 

beteendeförändring och ökad fysisk aktivitet genom hälsovägledning och rådgivning. 

Rollnick och medarbetare (21) menar att hälsovägledning för att uppmuntra ökad 

fysisk aktivitet behöver fokusera på tre huvudfrågor: 

1. Viktighet: Varför behöver klienten förändra beteende? Upplever klienten förändring 

som nödvändigt eller värt mödan? 

2. Självförtroende: Kan klienten förändra sin situation? Hur kan klienten hantera olika 

hinder? 

3. Förändringsbenägenhet: Hur pass redo är klienten nu? Vilken hjälp behöver klienten? 

Motiverande samtalsteknik bygger delvis på den transteoretiska modellen och förändringsstegen 

och kan kombineras med FaR, vilket redan görs i dag i viss utsträckning.


Interventioner i lokalsamhället riktade till friska individer eller grupper 

Med interventioner i lokalsamhället menas här alla de insatser som inte rekryterar 

deltagare från en specifik arena såsom hälso- och sjukvården, arbetsplatsen eller skolan. 

Interventioner i lokalsamhället består som regel av skriftligt material, rådgivning, 

vägledning till individer eller gruppaktiviteter. Den samlade bedömningen av kommunbaserade 

interventioner sammanställt av Hillsdon (14) var: 

• Omfattande interventioner i lokalsamhället som riktar sig till individer är effektiva i 

att främja fysisk aktivitet i ett kortsiktigt perspektiv, sannolikt också i ett längre tidsperspektiv. 

• Interventioner som bygger på teorier för beteendeförändring, och som lär ut färdigheter 

och är skräddarsydda till individen, är effektiva i att åstadkomma långtidsförändringar 

i fysisk aktivitet. 

• Interventioner syftande till att öka måttlig aktivitet, till exempel promenader, och 

som inte är anläggningsberoende är effektiva på lång sikt. 

• Regelbunden kontakt med specialist i fysisk aktivitet kan upprätthålla ökad fysisk 

aktivitet. 

En översikt av Krummel (24) fann, i likhet med Hillsdon (14), att interventioner som 

använder sig av strategier för beteendeförändring såsom daglig mätning av fysisk aktivitet, 

att skriva kontrakt, sätta mål, att använda sig av belöningar och så vidare, var 

effektiva i att främja fysisk aktivitet. Ett annat resultat var att framför allt kvinnor 

ökade sin fysiska aktivitet när rekommendationen gällde livsstilsbaserad, vardaglig 

fysisk aktivitet jämfört med mer strukturerad motion. Översikten av Kahn och medarbetare 

(10) visade också att det finns starka bevis för att interventioner som bygger på 

teorier för beteendeförändring är effektiva i att öka fysisk aktivitet. 

Arbetsplatsen 

Arbetsplatsen är en viktig arena för hälsofrämjande arbete, eftersom man har potential 

att nå många vuxna oavsett socioekonomisk status, kön, ålder och etnicitet. Arbetsplatsen 

kan därför ha en viktig roll i att minska ojämlikhet i hälsa (25). 

I en översiktsartikel från slutet av 1990-talet rapporterade Dishman och medarbetare 

(26), att interventioner på arbetsplatsen inte har visat signifikant ökad fysisk aktivitet 

jämfört med kontrollgrupper i studierna. Proper och medarbetare undersökte 

några år senare effektiviteten av interventioner för att öka fysisk aktivitet och andra 

hälsoutfall (27). Översikten från 2003 fann starka bevis för att ett aktivitetsprogram på 

arbetsplatsen kan öka fysisk aktivitet och minska risken för att utveckla skador i rörelseorganen. 

De fann däremot inga bevis för en påverkan på andra hälsomått såsom kondition, 

generell hälsa, blodfetter eller blodtryck. 

En svensk systematisk kunskapsöversikt (review of reviews) från 2004 anger att 

interventioner på arbetsplatsen för att öka fysisk aktivitet sannolikt är effektiva (28). 

Individuella hälsoriskbedömningar och behovsanalyser på basis av screening bör ingå i


interventionen. Fysisk aktivitet på arbetsplatsen anses bevisat vara effektivt för att öka 

konditionen hos arbetstagarna samt förebygga rygg- och nacksmärtor. Den slutgiltiga 

bedömningen var: 

”Samtliga översikter konstaterar att programmen är effektiva när det gäller att öka 

den fysiska aktiviteten, medan det finns begränsade bevis för positiva effekter på 

direkta hälsoutfall som blodfetter, blodtryck och trötthet. De skiljer sig i bedömningen 

om bevisen är starka, ganska starka eller svaga. Eftersom den senaste översiktsartikeln 

som inkluderar de flesta och även de senaste studierna anför att bevisen är starka, kan 

man dra slutsatsen att interventioner på arbetsplatser för att öka den fysiska aktiviteten 

är effektiva och ger en ökad fysisk aktivitet hos arbetstagarna.” 

Äldre (51–75 år) 

Det är viktigt att öka fysisk aktivitet hos äldre människor eftersom graden av fysisk 

aktivitet tenderar att minska med stigande ålder (6), samtidigt som äldre har högre risk 

för olika sjukdomar. Dessutom minskar ofta det sociala nätverket med stigande ålder 

och fysisk aktivitet, speciellt i grupp, har hög potential att etablera sociala kontaktytor 

för äldre. 

Den samlade bedömningen av genomgången av interventioner för att öka fysisk aktivitet 

hos äldre personer eller grupper av Hillsdon (14) visade att: 

• Interventioner utformade specifikt för äldre är effektiva i att åstadkomma förändringar 

på kort och sannolikt även på lång sikt. 

• Studier som använder en beteende- eller kognitiv ansats i kombination med gruppeller 

hemmabaserade sessioner ger mer långvariga förändringar i fysisk aktivitet. 

• Träning som leder till ökad flexibilitet och styrka ger mer varaktig effekt än uthållighetsträning. 

• Stöd och uppföljning via telefon är effektivt för att uppmuntra upprätthållande av en 

fysiskt aktiv livsstil. 

Interventioner för att öka fysisk aktivitet hos äldre personer har visats vara framgångsrika. 

En nyligen publicerad översiktsartikel av Conn och medarbetare (29) har identifierat 

faktorer som sannolikt är effektiva: fokusering på måttligt intensiv fysisk aktivitet, 

att deltagarna uppmuntras att mäta sin fysiska aktivitet (exempelvis med stegräknare), 

att aktiviteten är förlagd till en anläggning eller plats i lokalsamhället, att aktiviteten 

utförs i grupper med frekvent kontakt samt att programmet vänder sig till patientgrupper. 

En uppföljande systematisk översikt av samma huvudförfattare (30) menade att 

det finns ett stort behov av bättre utformade studier på området då många interventioner 

har metodologiska problem. Slutsatsen kvarstod dock att interventioner för att öka 

fysisk aktivitet hos äldre ofta är framgångsrika. 

En metaanalys av interventioner för att minska fallrisken hos äldre visade att fallriskanalyser 

och åtgärder för att minska fall i hemmet var effektiva i att förebygga denna


typ av skador bland äldre (31). Fysisk aktivitet i form av promenader, cykling och 

uthållighetsträning i kombination med balans- och styrketräning var också effektivt 

om än i mindre grad. 

Etniska minoriteter 

Få studier har specifikt fokuserat på att öka fysisk aktivitet hos etniska minoriteter, 

vilket är olyckligt med tanke på att många invandrargrupper, speciellt kvinnor, är överrepresenterade 

vad gäller en stillasittande livsstil i Sverige och i västvärlden (6). Den 

samlade bedömningen av genomgången av interventioner för att öka fysisk aktivitet 

hos etniska minoriteter (14) visar att det endast finns ett fåtal studier rörande dessa 

grupper. Existerande studier har oftast metodproblem och visar inte på någon nämnvärd 

effekt. Vanliga sätt att rekrytera invandrargrupper eller etniska minoriteter har 

varit via kyrkor, skolor, hälso- och sjukvården eller fritidsanläggningar. Interventionerna 

har bestått av organiserade motionsaktiviteter, stöttning via telefon att promenera, 

skriftligt material, användande av principer för beteendeförändring såsom 

målsättning, socialt stöd och att mäta fysisk aktivitet. Den enda översiktsartikeln som 

systematiskt undersökt interventioner för att öka fysisk aktivitet hos etniska minoriteter 

(32) menar att framtida insatser måste involvera målgruppen och dess lokalsamhälle 

i hela processen som rör forskningsstudien – från design och genomförande till 

utvärdering av studien. 

Skola och förskola 

Att främja fysisk aktivitet hos barn och ungdomar ses generellt som en viktig uppgift, 

bland annat för att skapa ett intresse för fysisk aktivitet i tidig ålder, vilket potentiellt skulle 

kunna minska sjukdomsbördan i vuxen ålder samt motverka övervikt och fetma (33). 

Skolan är traditionellt den vanligaste arenan för att nå barn med hälsofrämjande 

insatser följt av hemmet och lokalsamhället (34), vilket torde vara fallet även i Sverige. 

Micucci och medarbetare (35) har sammanställt studier som undersökt effektiviteten 

av skolbaserade strategier för att bland annat öka fysisk aktivitet. Den systematiska 

kunskapsöversikten kan sammanfattas med följande slutsatser: 

• Skolbaserade interventioner för att förebygga fetma, öka fysisk aktivitet och förbättra 

matvanor bör bestå av flera komponenter och kombinera en klassrumskomponent 

med miljöförändringar i skolan (kafeterior, idrottslektioner, tiden i klassen, 

lunch, raster), hemmet eller kommunen. 

• Interventioner bör fokusera på beteendeförändringar. Generell hälsoupplysning 

höjer enbart kunskapsnivån. 

• Interventioner av längre varighet och med frekventare upprepning är effektivare. 

• Olika åldersgrupper, kön och etniska grupper gav olika utfall, vilket visar på behovet 

att målgruppsanpassa interventionen.


I en brittisk systematisk kunskapsöversikt (34) rörande barriärer och främjande 

faktorer för fysisk aktivitet bland 4–10-åringar konstateras att åtgärder som har visats 

effektiva inkluderar: 

• Utbildning och utrustning för att mäta tv- och videotittande. 

• Engagerade föräldrar som uppmuntrar barns fysiska aktivitet. 

• Flerkomponentprogram som kombinerar skol- och hembaserade insatser. 

Det konstateras att få studier har undersökt barnens egna önskemål och syn på hinder 

för fysisk aktivitet. Barnen säger själva att de upplever hinder för fysisk aktivitet i form 

av trafik, tråkiga lekplatser och avsaknad av lättillgängliga faciliteter för rörelse. 

I en motsvarande översikt av unga i åldern 11–16 år konstateras att det fortfarande 

saknas god forskning om metoder för att främja fysisk aktivitet (36). Alltför ofta rör 

interventionerna kunskapshöjande insatser, utan att först ha undersökt kunskapsnivån 

bland ungdomarna. Endast i få studier involveras ungdomarna i att utforma interventioner 

efter sina egna behov och alltför sällan tas hänsyn till genusaspekter, vilket tros 

vara förklaringen till de dåliga resultaten. Enbart få studier adresserar samhälleliga 

bestämningsfaktorer och har socialt exkluderade ungdomar som målgrupp. Ett helhetsgrepp 

på skolan rekommenderas, där alla skolans medarbetare involveras, liksom 

skolans miljö. Fler fria aktiviteter och bättre skolfaciliteter efterlyses liksom bättre 

cykelvägar till skolan. Mer forskning behövs kring föräldrarnas roll samt relationen till 

självkänsla och självförtroende. Framför allt rekommenderar författarna att de ungas 

synpunkter och förslag tas till vara i mycket högre utsträckning än hittills. 

Sammanfattande råd för främjande av fysisk aktivitet 

Professionella och andra som på olika sätt arbetar med att främja fysisk aktivitet bör 

basera sitt program eller sin insats på en etablerad teori eller modell, exempelvis den 

transteoretiska modellen som har beskrivits i detta kapitel eller den socialkognitiva 

modellen. Syftet är bland annat att öka förståelsen för förändringsprocessen, underlätta 

utvärdering och höja effektiviteten. 

Det är också mycket viktigt att involvera målgruppen i planeringen av aktiviteter 

och åtgärder, vilket inte minst gäller för barn och ungdomar. Tabell 6:1 beskrev individfaktorer 

som är relaterade till fysisk aktivitet och ger således vägledning i möjliga 

åtgärder. 

Den allra viktigaste faktorn att påverka är självförtroende. Att hjälpa en person att 

stärka sitt självförtroende så att han eller hon är kapabel till förändring eller exempelvis 

att delta i ett aktivitetsprogram, är det effektivaste sättet att nå framgång och att upprätthålla 

fysisk aktivitet, även om många andra faktorer – personliga, sociala och 

fysiska – också påverkar utfallet.


Referenser 

1. Prochaska JO, DiClemente CC. Stages and processes of self-change of smoking. 

Toward an integrative model of change. Journal of Consulting and Clinical 

Psychology 1983;51(3):390-5. 

2. Prochaska JO. Stages of change, readiness and motivation. I: Kerr J, Weitkunat R, 

Moretti M, red. ABC of behavior change. London: Elsevier Churchill Livingstone; 

2005. s. 111-23. 

3. Faskunger J. Motivation för motion. Hälsovägledning steg för steg. Stockholm: 

SISU Idrottsböcker; 2001. 

4. Bandura A. Self-efficacy. The exercise of control. New York (NY): Freeman and 

Company; 1997. 

5. Sallis J, Owen N. Physical activity & behavioral medicine. Thousand Oaks (CA): 

Sage Publications; 1999. 

6. Trost SG, Owen N, Bauman AE, Sallis JF, Brown W. Correlates of adults' participation 

in physical activity. Review and update. Medicine and Science in Sports and 

Exercise 2002;34(12):1996-2001. 

7. Bauman A, Sallis J, Dwewaltowski DA, Owen N. Toward a better understanding of 

the influences on physical activity. The role of determinants, correlates, causal 

variables, mediators, moderators and confounders. American Journal of Preventive 

Medicine 2002;23(2S):5-14. 

8. Godin G, Desharnais R, Valois P, Lepage L, Jobin J, Bradet R. Differences in perceived 

barriers to exercise between high and low intenders. Observations among 

different populations. American Journal of Health Promotion 1994;8(4):279-85. 

9. Janssen C, Pfaff H. Psychosocial environments. I: Kerr J, Weitkunat R, Moretti M, 

red. ABC of behavior change. A guide to successful disease prevention and health 

promotion. Edinburgh: Elsevier Churchill Livingstone; 2005. s. 153-65. 

10. Kahn EB, Ramsey LT, Brownson RC, Heath GW, Howze EH, Powell KE, et al. The 

effectiveness of interventions to increase physical activity. A systematic review. 

American Journal of Preventive Medicine 2002;22(4 Suppl):73-107. 

11. Marcus B, Eaton CA, Rossi JS, Harlow LL. Self-efficacy, decision-making and 

stages of change. An integrative model of physical exercise. Journal of Applied 

Social Psychology 1994;24:489-508. 

12. Prochaska J, Marcus B. The transtheoretical model. Applications to exercise. I: 

Dishman RK, red. Advances in exercise adherence. Champaign (IL): Human 

Kinetics; 1994. s. 161-80. 

13. Marshall SJ, Biddle SJ. The transtheoretical model of behavior change. A metaanalysis 

of applications to physical activity and exercise. Annals of Behavioral 

Medicine 2001;23(4):229-46.


14. Hillsdon M, Foster C, Cavill N, Crombie H, Naidoo B. The effectiveness of public 

health interventions for increasing physical activity among adults. A review of 

reviews. Evidence briefing. London: Health Development Agency, NHS; 2005. 

15. Cavill N, Foster C. How to promote health-enhancing physical activity. Community 

interventions. I: Oja P, Borms J, red. Health enhancing physical activity. Oxford: 

Meyer & Meyer Sport; 2004. s. 369-92. 

16. Biddle SJH. Individual and small-group interventions. I: Oja P, Broms J, red. Healthenhancing 

physical activity. Oxford: Meyer & Meyer Sport; 2004. s. 343-68. 

17. Eden KB, Orleans TC, Mulrow CD, Pender NJ, Teutsch SM. Does counselling by 

clinicians improve physical activity? A summary of the evidence for the U.S. 

Preventive Services Task Force. Annals of Internal Medicine 2002;137(3):208-15. 

18. Hagberg L, Lindholm L. Cost-effectiveness of health care based interventions aimed 

at improving physical activity. Scandinavian Journal of Public Health 2006. In press. 

19. Lindberg M, Wilhelmsson S. Vem bryr sig? Distriktssköterskans förebyggande 

och hälsofrämjande arbete – ett svårprioriterat uppdrag och en outnyttjad resurs. 

Stockholm: Fammi; 2005. 

20. Leijon M, Jacobson M. Fysisk aktivitet på recept - fungerat det? En utvärdering av Östgötamodellen. 

Linköping: Folkhälsovetenskapligt Centrum; 2006. Rapport 2006:2. 

21. Rollnick S, Mason P, Butler C. Health behavior change. A guide for practitioners. 

Edinburgh: Churchill Livingstone; 1999. 

22. Miller WR, Rollnick S. Motivational interviewing. Preparing people for change. 2. 

uppl. New York: Guilford Press; 2002. 

23. Hettema J, Steele J, Miller WR. Motivational interviewing. Annual Review of 

Clinical Psychology 2005;1:91-111. 

24. Krummel DA, Koffman DM, Bronner Y, Davis J, Greenlund K, Tessaro I, et al. 

Cardiovascular health interventions in women. What works? Journal of Women's 

Health & Gender-based Medicine 2001;10(2):117-36. 

25. British Heart Foundation. A lunch that works. Healthy lunches – healthy lunch 

breaks. Prepared for Pre-Budget Report 2003 and Budget 2004. London: Submission 

to HM Treasury; 2004. 

26. Dishman RK, Oldenburg B, O'Neal H, Shephard RJ. Worksite physical activity 

interventions. American Journal of Preventive Medicine 1998;15(4):344-61. 

27. Proper KI, Koning M, van der Beek AJ, Hildebrandt VH, Bosscher RJ, van 

Mechelen W. The effectiveness of worksite physical activity programs on physical 

activity, physical fitness, and health. Clinical Journal of Sport Medicine 

2003;13(2):106-17. 

28. Källestål C. Hälsofrämjande arbete på arbetsplatser. Rapport 2004:32. Stockholm: 


29. Conn VS, Valentine JC, Cooper HM. Interventions to increase physical activity 

among aging adults. A meta-analysis. Annals of Behavioral Medicine 2002;24 

(3):190-200.


30. Conn VS, Minor MA, Burks KJ, Rantz MJ, Pomeroy SH. Integrative review of 

physical activity intervention research with aging adults. Journal of the American 

Geriatrics Society 2003;51(8):1159-68. 

31. Chang JT, Morton SC, Rubenstein LZ, Mojica WA, Maglione M, Suttorp MJ, et al. 

Interventions for the prevention of falls in older adults. Systematic review and 

meta-analysis of randomised clinical trials. British Medical Journal 2004;328 

(7441):680. 

32. Taylor WC, Baranowski T, Young DR. Physical activity interventions in lowincome, 

ethnic minority, and populations with disability. American Journal of 

Preventive Medicine 1998;15(4):334-43. 

33. Biddle SJH, Cavill N, Sallis JF. Health-enhancing physical activity for young 

people. Statement of the United Kingdom Expert Consensus Conference. Pediatric 

Exercise Science 2001;13:12-25. 

34. Brunton G, Harden A, Rees R, Kavanagh J, Oliver S, Oakley A. Children and 

physical activity. A systematic review of barriers and facilitators. London: EPPI 

Centre, Social Science Research Unit, Institute of Education, University of 

London; 2003. 

35. Micucci S, Thomas H, Vohra J. The effectiveness of school-based strategies for the 

primary prevention of obesity and for promoting physical activity and/or nutrition, 

the major modifiable risk factors for type 2 diabetes: A review of reviews. 

Hamilton: City of Hamilton; 2002. 

36. Rees R, Harden A, Shepherd J, Brunton G, Oliver S, Oakley A. Young people and 

physical activity. A systematic review of barriers and facilitators. London: EPPI 

Centre, Social Science Research Unit, Institute of Education, University of 

London; 2001. Hämtad 2005 3 maj från http://eppi.ioe.ac.uk/EPPIWebContent/ 

hp/reports/physical_activity02/Children_PA.pdf.

7 utvecklingsområden 

och forskningsbehov



Detta kapitel berör några av de viktigaste behoven av utveckling och forskning 

för främjandet av fysisk aktivitet i framtiden. Behovet av en förbättrad 

samhällsplanering för att skapa stödjande miljöer för fysisk aktivitet är stort 

med tanke på inaktivitetens omfattning och konsekvenser för folkhälsan. 

Åtta övergripande utvecklingsområden har identifierats: 

π Bättre samhällsplanering genom hälsokonsekvensbedömningar (HKB) 

π Mer fysisk aktivitet i förskola/skola 

π Mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård 

π Mer interventionsforskning och metodutveckling 

π Ökad satsning på friluftsliv 

π Mer information och kommunikation 

π Bättre mätmetoder och indikatorer för fysisk aktivitet 

π Vidareutveckling av rekommendationerna för fysisk aktivitet 

Syftet med detta avslutande kapitel är att presentera utvecklingsområden och forskningsbehov 

inom området fysisk aktivitet och folkhälsa. Det råder ingen tvekan om att 

det krävs en ökad medvetenhet i samhällsplaneringen för att främja fysisk aktivitet – en 

uppgift som berör många aktörer i samhället. Där fysisk aktivitet förr var en naturlig 

del av vardagen är det i dag en högst medveten fritidssysselsättning. Ingen vill i dag 

avvara motortransporter, elektriska hushållsmaskiner eller datorer. I stället måste samhället 

satsa på att ge möjlighet till nya och spännande rörelseformer, som kan attrahera 

människor och locka dem bort från det ständigt växande utbudet av passiviserande 

underhållning. Otillräcklig fysisk aktivitet är det vanligaste riskbeteendet för hjärt-kärlsjukdom 

i världen (1), mellan 15–30 procent av befolkningen röker medan mer än 

hälften är otillräckligt fysiskt aktiv. Ökade insatser krävs på alla nivåer – nationellt, 

regionalt och lokalt – för att främja fysisk aktivitet i befolkningen. 

Vi har delat in innehållet i åtta olika teman som behöver utvecklas i framtiden i syfte 

att främja fysisk aktivitet och folkhälsa.


Bättre samhällsplanering genom 

hälsokonsekvensbedömningar 

I hela världen ökar inflyttningen till städer och allt fler människor lever i en byggd 

miljö. I takt med att vi har byggt bort fysisk aktivitet från vardagen behövs en mycket 

mer medveten samhällsplanering och ett nytänkande för att skapa nya utmaningar för 

människor att röra på sig på ett lustfyllt sätt. Befolkningens aktivitetsmönster påverkas 

starkt av vår omgivande miljö och sättet att bygga städer och infrastruktur. Avstånden 

mellan bostäder och affärer och annan service samt trafiksäkerheten bestämmer om vi 

tar bilen, cyklar eller går. Hur mycket fysisk aktivitet vi får på arbetstid är beroende av 

arbetsplatsens utformning och arbetets karaktär. Fysisk aktivitet i skolan beror i stor 

utsträckning på skol- och förskolegårdarnas kvalitet samt tillgängligheten till natur och 

friluftsliv nära skolor och bostäder. 

Det finns ingen enskild aktör som på egen hand har tillräckliga resurser eller tillräckligt 

bred expertis inom alla de områden som krävs för att öka fysisk aktivitet i 

befolkningen. Medan mindre barn bara behöver en stor yta för att börja springa, krävs 

mer kreativa lösningar för ungdomar och vuxna. Även behoven bland den ökande 

gruppen av äldre måste tillgodoses för att säkra att denna grupp kan leva ett oberoende 

liv så länge som möjligt. Samtidigt får man inte blunda för målkonflikter i form av 

säkerhetsrisker och tillgänglighet för exempelvis funktionshindrade. Processen att 

tänka nytt i samhällsplaneringen utifrån ett folkhälsoperspektiv har precis börjat i 

Sverige och detta är ett spännande utvecklingsområde. För att detta ska bli fruktbart 

krävs ett sektorsövergripande samarbete mellan trafikplanerare, arkitekter, stadsplanerare, 

landskapsarkitekter, pedagoger, ingenjörer, miljövetare, folkhälsovetare med 

flera, och att befolkningen i större omfattning än i dag involveras i beslutsfattandet. 

Hälsokonsekvensbedömningar (HKB) borde bli en obligatorisk del inom alla utbildningar 

som rör samhällsplanering. Forskningsstiftelser borde även ge högre prioritet åt 

tvärvetenskapliga projekt som integrerar fysisk aktivitet, folkhälsa och fysisk och 

social miljö. 

Att bygga om samhället kommer att kräva stora ekonomiska resurser och det är därför 

viktigt att dessa används på bästa sätt. Ett verktyg för att säkra att folkhälsan beaktas 

på ett systematiskt sätt vid om- eller nybyggnation är HKB. Detta verktyg, som har 

utvecklats av Statens folkhälsoinstitut på basis av folkhälsomålen, omfattar även sociala 

och miljöaspekter (2). Att utföra miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) på projekt 

som antas ha en större miljöpåverkan är redan obligatoriskt. I en miljökonsekvensbeskrivning 

av exempelvis nya bostäder i ett grönområde, krävs även att effekter på 

folkhälsan ska beskrivas, men denna del utförs ofta ofullständigt på grund av brist på 

lämpliga metoder och indikatorer (3). Med utvecklingen av HKB-verktyget finns inte 

lägre några hinder för att påbörja detta arbete. Genom att komplettera miljökonse


kvensbeskrivningen med en HKB, får man ett beslutsunderlag med ett brett hälsoperspektiv, 

som dessutom innehåller en social analys av hur ett projekt eller ett beslut 

påverkar sårbara grupper i befolkningen, exempelvis barn, handikappade och äldre. 

HKB:n omfattar alltså en social konsekvensbedömning som i dag är vanlig inom trafikplaneringen. 

Folkhälsomål och miljökvalitetsmål är nära sammankopplade i strävan att nå en 

hållbar utveckling socialt, miljömässigt och ekonomiskt. Insatser för ökad fysisk aktivitet 

i befolkningen kan också ses som en viktig komponent i en hållbar utveckling (4). 

I stort sett alla insatser som ökar människors fysiska aktivitet bidrar till en hållbar 

utveckling och många av miljökvalitetsmålen kan i sin tur bidra till att förbättra människors 

förutsättningar för fysisk aktivitet. Enligt ett av de 15 nationella miljökvalitetsmålen, 

”God bebyggd miljö”, ska alla kommuner senast år 2010 ha planer för hur 

grönområden ska bevaras och utvecklas, bland annat för att främja och utveckla folkhälsan. 

Båda dessa politikområden skulle vinna på en närmare integration i undervisning, 

utbildning och praktik.

Mer fysisk aktivitet 

och friluftsliv i skolan 


I samband med att regeringen gjorde ett tillägg till läroplanen om att skolorna ska sträva 

efter att varje skoldag ska innehålla fysisk aktivitet, har en del försöksverksamhet kommit 

igång som följs upp av Myndigheten för skolutveckling (5). Medan arbetet är framgångsrikt 

på vissa håll finns stora brister i både vilja, förståelse och utrymme på många 

skolor i landet. Här finns en stor potential för att öka barns fysiska aktivitet, även för de 

som annars är helt inaktiva på fritiden. Nationellt centrum för främjande av god hälsa 

hos barn och ungdomar (NCFF) vid Örebro universitet har som uppgift att utveckla skolornas 

arbete med fysisk aktivitet och hälsa. Tillsammans med Statens kulturråd och 

Myndigheten för skolutveckling har NCFF tagit initiativ till ett gemensamt utvecklingsprogram 

med dans i skolan för perioden 2005–2009. NCFF arbetar även med regionala 

ambassadörer som är skolledare och ska inspirera och öka medvetenheten i skolorna om 

vikten av daglig fysisk aktivitet för att få fler skolor att uppnå detta mål i läroplanen. 

Alla elever i grundskolan bör få en utökad kunskap i, om och genom natur- och friluftsliv. 

Med det avses att naturens och friluftslivets möjligheter som pedagogiskt 

medel och pedagogiskt rum tydliggörs. Naturen bör bli en naturlig miljö som eleverna 

ska känna sig hemma och trygga i, och som de efter avslutad utbildning har en livslång 

relation till i någon form. Ämnet friluftsliv förekommer sparsamt i skolan och det primära 

innehållet i grundskolornas friluftsdagar präglas av idrottsliga aktiviteter snarare 

än friluftsliv (6). Vidare har var tredje elev inte lärt sig om friluftsliv, trots att detta 

område lyfts fram i styrdokumenten. Lärare i idrott och hälsa bedömer elevernas kunskaper 

i friluftsliv som små. Det är endast kursplanerna i Idrott och hälsa och Biologi 

som innehåller undervisningsmoment inom kunskapsområdet natur och friluftsliv. 

Genom det så kallade Handslaget med idrotten (7) har statliga medel tillförts i 

avsikt att bland annat öka samarbetet mellan skolan och idrotten. Riksidrottsförbundet 

får disponera en miljard kronor under en fyraårsperiod, 2003–2007, för satsningar på 

barn- och ungdomsverksamhet. Pengarna ska användas för att stötta och uppmuntra 

idrottsföreningar och förbund, öppna dörrarna för fler – framför allt de inaktiva, hålla 

tillbaka avgifterna, satsa mer på flickors idrottande samt delta i kampen mot droger (se 

även bilaga 1). Lokala idrottsföreningar kan ansöka om projektmedel från distriktsförbunden 

för aktiviteter i samverkan med skolorna. Ett exempel är Hallands 

Idrottsförbund, som framgångsrikt samarbetar med skolorna i Halland. Mångfalden av 

olika idrotter har gett många elever möjlighet att testa nya idrotter och man har även 

nått många som tidigare var inaktiva. Hallands Idrottsförbund inbjuder lokala idrottsföreningar 

att söka ekonomiskt stöd för extra idrottstimmar med föreningsmedverkan, 

idrotts-/friluftsdagar, organiserade rastaktiviteter, aktiviteter i direkt anslutning till 

skoldagen och/eller skollovsaktiviteter. Ekonomiskt stöd utgår till föreningen med 300 

kronor per aktivitetstimme eller 150 kronor per rastaktivitet (8). Nationell utvärdering 

av Handslaget görs i form av ett 20-tal forskningsprojekt vid tio olika lärosäten.


Mer hälsofrämjande 

hälso- och sjukvård 

Förebyggande insatser är i dag lågt prioriterade inom hälso- och sjukvården med tanke 

på hur mycket sjukdom och lidande som skulle kunna undvikas och pengar sparas för 

samhället. Världshälsoorganisationen (WHO) bedömer att 80 procent av alla hjärt-kärlsjukdomar, 

90 procent av typ 2-diabetes och 30 procent av alla cancersjukdomar kan 

förebyggas genom rökstopp, goda matvanor och tillräckligt med fysisk aktivitet (9). 

Den ökande förskrivningen av fysisk aktivitet på recept (FaR), som numera görs i 

alla Sveriges landsting och på hälften av alla vårdcentraler, har öppnat en ny dörr för 

det hälsofrämjande och förebyggande arbetet inom hälso- och sjukvården. Här finns en 

metod som fungerar i praktiken, även om effektivitet och kostnadseffektivitet återstår 

att bevisa. Metoden kräver samarbete mellan hälso- och sjukvården och exempelvis 

idrotten, som använder sig av specifikt utbildade ledare. Huvuddelen av Riksidrottsförbundets 

21 distrikt är involverade i arbetet och är lokalt den viktigaste aktören för 

genomförandet av fysisk aktivitet på recept. Mer än hälften av de som har fått recept 

medverkar i det ordinarie föreningsutbudet. I dag subventioneras kostnaderna för 

fysisk aktivitet på recept till viss del av landstingen, medan staten ger en del bidrag till 

idrotten för att ta emot patienter. 

Riksidrottsförbundet har påbörjat arbetet med att utveckla en strategisk plan för 

idrottsrörelsens roll och medverkan i det hälsofrämjande arbetet. 

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har 2006 startat projektet ”Brobygge 

fysisk aktivitet och/eller läkemedel”. SKL ska vara motor och landstingen få in i det 

ordinarie arbetet att säkerställa för läkare att hitta alternativ till läkemedel. Syftet med 

detta tvååriga projekt är att bli säkrare på att förskriva och göra hälsoekonomiska 

bedömningar. I takt med att en allt större andel av befolkningen utgörs av äldre växer 

behovet av anpassad verksamhet för den gruppen.

Mer interventionsforskning 

och metodutveckling 


Sverige har en lång tradition av idrotts-, arbetsfysiologi- och idrottsskadeforskning och 

är internationellt framträdande, vilket även påverkar tilldelningen av forskningsmedel. 

Det är dags att prioritera den folkhälsorelaterade forskningen kring fysisk aktivitet 

minst lika högt. Enligt en rapport från Statens folkhälsoinstitut tilldelas interventionsforskningen 

endast 3 procent av alla satsade resurser inom folkhälsoforskningen 

(10). Resterande medel läggs framför allt på epidemiologiska studier av olika slag. Det 

finns en stor brist både nationellt och internationellt på långsiktig tvärvetenskaplig 

interventionsforskning, som utvärderar effekten av samhällsbaserade åtgärder i syfte att 

skapa stödjande miljöer för fysisk aktivitet och öka tillgängligheten för alla. Den dominerande 

delen av interventionsforskningen har hittills rört insatser på individ- eller 

gruppnivå, som oftast har bestått enbart av information eller undervisning. Åtgärder för 

att förändra den omgivande miljön har undersökts minst, trots att dessa har en större 

potential att nå de grupper i samhället som allra mest behöver öka sin fysiska aktivitet. 

Att använda samhällsplanering som ett instrument är även den mest hållbara metoden 

att främja fysisk aktivitet. De få samhällsbaserade studier som finns är inte gjorda i 

Sverige och frågan är därför om resultaten går att överföra till en svensk kontext. Det 

finns också en brist på studier där man fokuserar på de mest stillasittande, vilka i dag 

utgör cirka 14 procent av den vuxna befolkningen och en okänd andel av alla barn och 

unga. Interventionsforskning som fokuserar på dessa grupper bör därför prioriteras. 

I takt med att kunskaperna om bestämningsfaktorer växer fram får vi en god bas för 

att designa effektiva interventioner på lokal och regional nivå som är anpassade för 

olika målgrupper. Redan i dag pågår hundratals initiativ av väldigt många olika aktörer 

för att öka fysisk aktivitet – allt från barnhälsovården till äldreboendet. Ofta saknas 

emellertid tillräcklig dokumentation och lämpliga utvärderingsmetoder. Ett stort problem 

med samhällsbaserade interventioner är att det är svårt att inkludera ”obehandlade” 

kontrollgrupper. En annan svårighet är att bedöma i vilket utsträckning resultaten 

går att överföra till andra geografiska områden med andra förutsättningar. Man brukar 

uttrycka det som att kontexten är en annan, exempelvis råder i vissa städer i USA brist 

på trottoarer, medan trottoarer är standard i Sverige för vägbyggen i tätort och tätortsnära 

områden. Större fokus och krav på utvärderingsmetodik skulle även bidra till att 

fler projekt publicerades internationellt och därigenom genererade en större spridning 

och trovärdighet. 

Det behöver också utvecklas hälsoekonomiska metoder för att bedöma åtgärders 

kostnadseffektivitet. Ekonomiska konsekvensanalyser är välutvecklade när det gäller 

vägbyggen och en svensk studie visade på stora samhällsvinster för både folkhälsan 

och miljön av att satsa på ökad cykeltrafik (11).


En ökad satsning på friluftsliv 

Att främja friluftslivet är en svensk tradition sedan länge etablerad genom allemansrätten. 

Satsningar på friluftsliv ger stora möjligheter att öka fysisk aktivitet i traditionellt inaktiva 

grupper i befolkningen och har även andra värden, exempelvis att skapa större 

respekt för naturen och hållbar utveckling. Två utredningar har gjorts för att beskriva 

läget för forskning och utbildning inom detta område: Ämnet friluftsliv. Mot en kursplan 

för ämnet natur och friluftsliv (6) samt Planering och förvaltning för friluftsliv. En 

forskningsöversikt (12). 

När det gäller utbildningen konstaterar utredarna att olika aspekter av friluftsliv 

förekommer inom en lång rad utbildningar på folkhögskolor och inom frivilligorganisationernas 

ram. Det saknas dock i hög utsträckning grund- och forskarutbildning. 

Forskningen och utbildningen inom friluftsliv har inte den bredd och sammanhållna 

struktur som skulle vara motiverad utifrån samhällets behov och friluftslivets betydelse. 

Det finns dock en politisk ambition att lyfta frågan, då friluftsliv för första gången 

nämns i 2005 års forskningsproposition. Forskningsfinansieringen är dock alltjämt 

marginell och fragmenterad. Ingen av de statliga forskningsfinansiärerna har hittills 

haft ett tydligt uttalat ansvar för friluftsforskning. 

Naturvårdsverket har under 2006 utlyst forskningsmedel i syfte att öka kunskapen 

och att få fram verktyg till stöd för främst Naturvårdsverkets arbete, men också arbetet 

på andra myndigheter på central, regional och lokal nivå. Forskningen ska också stimulera 

och stärka friluftsforskningens mångfald och samverkan mellan olika forskningsmiljöer.

Mer information 

och kommunikation 


Även om kunskapen om sambandet mellan fysisk aktivitet och hälsa i dag är stort 

bland allmänhet och beslutsfattare, bland annat tack vare en intensiv mediedebatt i spåren 

av Sätt Sverige i rörelse, måste kommunikation och information ständigt upprätthållas 

och utvecklas. 

Enligt en enkätundersökning, utförd av Statens folkhälsoinstitut, bland statliga 

myndigheter, länsstyrelser, landsting samt ett urval av kommuner och frivilligorganisationer 

av dagens hälsoinformation, konstaterades att områden som ansågs som särskilt 

viktiga att informera om var matvanor, fysisk aktivitet och övervikt. Enligt denna 

undersökning saknas hälsoinformation riktad till ett antal viktiga målgrupper, främst 

barn och ungdomar samt föräldrar, äldre, fysiskt och psykiskt funktionshindrade samt 

etniska minoriteter. 

Forskningen visar att hälsokommunikation måste vara målgruppsanpassad om den 

ska få önskad effekt. Samtidigt har forskningen visat att information inte har effekt om 

miljön inte är tillräckligt stödjande eller om den utgör ett direkt hinder för fysisk aktivitet. 

Det tillkommer ständigt nya individer som behöver höra budskapen anpassade för 

den del av livet som just de befinner sig i. Till exempel behöver föräldrar med förskolebarn 

få annan information än exempelvis äldre om behovet av rörelse och hur de kan 

omsätta det i praktiken. 

”Social marketing” är en kommunikationsmetod som har fått ökat empiriskt stöd de 

senare åren. Metoden definieras som användningen av kommersiella marknadsföringstekniker 

för att analysera, planera, utföra och utvärdera program utvecklade för att 

påverka levnadsvanor i syfte att förbättra den personliga välfärden liksom samhällets 

(13). I arbetet med att utveckla hälsokommunikationen behövs ett samarbete mellan 

forskare i kommunikation och media, marknadsförare samt folkhälsoarbetare.


Bättre mätmetoder och 

indikatorer för fysisk aktivitet 

Fysisk aktivitet är ett komplext beteende, där många olika komponenter ingår såsom 

varaktighet, intensitet och frekvens. Mätning av den totala aktiviteten över en längre 

period är därför en utmaning. Kapitel 2 visade på problemen med att jämföra befolkningens 

aktivitetsvanor mellan olika studier och länder på grund av att man har använt 

olika mätmetoder, att man har mätt olika saker, exempelvis organiserad motion jämfört 

med total fysisk aktivitet, samt använt olika kriterier och definitioner för vem som klassas 

som fysiskt aktiv. Detta har gjort att det är ont om bevis för att den fysiska aktiviteten 

har minskat hos barn eller hos vuxna i dag jämfört med tidigare, även om allt pekar 

på att det är så. Det är därför viktigt att det sker en utveckling av såväl indirekta (exempelvis 

enkäter, pulsmätare) som direkta mätmetoder (exempelvis stegräknare, rörelsemätare) 

för att beräkna fysisk aktivitet och följa trender och förändring samt kunna 

uppskatta energiförbrukningen mer noggrant. 

Redan i dag finns flera validerade enkätfrågor för att uppskatta fysisk aktivitet, som 

var för sig har fördelar och nackdelar. Exempelvis har Statens folkhälsoinstitut utvecklat 

enkätfrågor som graderar omfattningen av fysisk aktivitet i stora befolkningsgrupper, 

som är validerade mot en objektiv mätmetod (rörelsemätare) och som 

används i den nationella folkhälsoenkäten (14). Denna enkät rekommenderas som 

standard vid kartläggning och uppföljning på befolkningsnivå inom kommuner och 

landsting i Sverige. För att mäta fysisk aktivitet på en mer detaljerad nivå finns en rad 

metoder i den vetenskapliga litteraturen, bland annat International Physical Activity 

Questionnaire (IPAQ). 

När det gäller barn är direkta mätmetoder ett måste, exempelvis har stegräknare 

använts med framgång, vilket dock också har sina begränsningar (15). 

En annan viktig uppgift är att utveckla indikatorer som möjliggör uppföljning av 

hur bestämningsfaktorer förändras, exempelvis hur stor andel av befolkningen som bor 

mindre än en kilometer från ett grönområde. En utförlig beskrivning av indikatorer 

finns i kapitel 5.

Vidareutveckling av 

rekommendationerna 


I takt med att levnadsvillkor och levnadsvanor förändras behöver även rekommendationerna 

uppdateras med jämna mellanrum. I dag diskuteras om rekommendationen 30 

minuter per dag behöver höjas. Redan i dag rekommenderas 60 minuter fysisk aktivitet 

för viktkontroll och då flertalet i dag är överviktiga eller feta, åtminstone bland männen, 

vore det kanske rimligt med en höjning. Det krävs en kontinuerlig övervakning av 

den vetenskapliga litteraturen för att kunna ändra vid behov. Ett sådant arbete sker 

numera på nordisk nivå för både kost och fysisk aktivitet (16). 

Främjandet av fysisk aktivitet är en relativt ny folkhälsofråga, vilket innebär att 

åtgärder och politik ännu är ganska underutvecklade. I takt med hotande klimatförändringar 

och en epidemi av fetma är det dags att på allvar knyta ihop folkhälsomålen med 

miljömålen. En återgång till ökad användning av mänsklig muskelkraft på ett sätt där 

man undviker skador och förslitningar skulle kunna vara framtidens melodi för att 

rädda både miljön och folkhälsan. För att nå dit behövs mer forskning och utbildning i 

dessa viktiga framtidsfrågor.


Referenser 

1. Bauman A, Miller Y. The public health potential of health enhancing physical activity. 

I: Oja P, Borms J, red. Health enhancing physical activity. Oxford: Meyer & Meyer 

Sport; 2004. 

2. Statens folkhälsoinstitut. Vägledning för hälsokonsekvensbedömningar. Med 

fokus på social och miljömässig hållbarhet. Rapport R 2005:39. Stockholm: 


3. Socialstyrelsen. Hälsa i miljökonsekvensbeskrivningar. Stockholm: Socialstyrelsen; 

2001. 

4. SOU 2005:51 Bilen, Biffen, Bostaden. Hållbara laster – smartare konsumtion. 

5. Myndigheten för skolutveckling. Särskilt uppdrag att stödja och följa skolornas 

arbete med att genomföra ändringar som gjorts i Lpo 94 samt Lpf 94, i syfte att 

stärka skolans ansvar att erbjuda daglig och regelbunden fysisk aktivitet 

(U2003/1020/S). Slutrapport 2005-09 01. Dnr 2004:170. Rapport 12. Stockholm: 

Myndigheten för skolutveckling; 2005. 

6. Bürger Bäckström C, Tranquist J, Lamming P, Sundqvist J. Ämnet friluftsliv – mot 

en kursplan för ämnet natur och friluftsliv. PM från skolgruppen. Stockholm: 

Naturvårdsverket; 2006. Hämtad 2006 5 maj från http://www.naturvardsverket.se/ 

dokument/friluft/friluftsrad/friraddok/pdf/kursplan.pdf. 

7. Riksidrottsförbundet. Om Handslaget. Hämtad 2006 24 mars från http://www.rf. 

se/t3.asp?p=77127. 

8. Handslaget i Hallands Idrottsförbund. Handslaget år 3 (1/7-05 – 30/6-06). Hämtad 

2006 24 mars från http://www.rf.se/halland/files/%7B1635C4BE-2202-43ED- 

89D3-EB2F914A737E%7D.pdf. 



10. Statens folkhälsoinstitut. Kartläggning av svensk folkhälsoforskning. Rapport 

R2004:5. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2004. 

11. Naturvårdsverket. Den samhällsekonomiska nyttan av cykeltrafikåtgärder. 

Rapport 5456. Stockholm: Naturvårdsverket; 2005. 

12. Emmelin L, Fredman P, Sandell K. Planering och förvaltning för friluftsliv. En 

forskningsöversikt. Rapport 5468. Stockholm: Naturvårdsverket; 2005. 

13. Maibach M, Rothschild ML, Novelli WD. Social marketing. I: Glanz K, Rimer 

BK, Lewis FM, red. Health behaviour and health education. Theory, research, and 

practice. 3. uppl. San Francisco: Jossey-Bass; 2002. 

14. Sepp H, Ekelund U, Becker W. Enkätfrågor om kost och fysisk aktivitet bland 

vuxna. Underlag till urval av frågor i befolkningsinriktade enkäter. Rapport nr 21. 

Uppsala: Livsmedelsverket; 2004.


15. Raustorp A. Physical activity, body composition and physical esteem among 

children and adolescents. Stockholm: Karolinska Institutet; 2005. 

16. Nordiska Rådet. Nordic Nutrition Recommendations. 4th edition. Integrating 

nutrition and physical activity. Köpenhamn; 2004. Rapport Nord 2004:13.

ilaga 1. 

sätt sverige i rörelse (ssr) 

– effekter och vuxna 

erfarenheter


Sätt Sverige i rörelse (SSR) är namnet på det fysiska aktivitetsår som ägde rum år 

2001. Arbetet leddes av Statens folkhälsoinstitut (FHI) på uppdrag av regeringen. I 

detta kapitel sammanfattas historiken som ledde fram till året, målen, processen och de 

viktigaste effekterna som direkt kan kopplas till året. Aktivitetsåret följdes av ett nytt 

regeringsuppdrag, Håll Sverige i rörelse, som också redovisas här. Till grund för sammanfattningen 

ligger intervjuer med nyckelpersoner, statistiskt material, utvärderingsrapporter 

från det fysiska aktivitetsåret samt litteratur från olika verksamheter. 

Intresset för hälsa och fysisk aktivitet har ökat markant sedan början av 2000-talet, 

vilket bland annat visar sig genom att fysisk aktivitet blivit ett eget folkhälsomål inom 

folkhälsopolitiken och att folkhälsoarbetet för ökad fysisk aktivitet fått ett enormt uppsving 

på lokal och regional nivå i hela landet. Det innebar att målområde 9, Ökad 

fysisk aktivitet, var den folkhälsofråga som flest kommuner prioriterade högst år 2004. 

Historiken bakom det fysiska aktivitetsåret 

Historiken bakom folkhälsoarbetet med mat och fysisk aktivitet har beskrivits kort i 

kapitel 4. Här redovisas de händelser som ledde till det fysiska aktivitetsåret Sätt 

Sverige i rörelse (SSR). 

Kost- och motionsarbetet under 1970- och 80-talen byggde på hälsoinformation 

baserad på den tidens vetenskapliga rön. Rekommendationen för fysisk aktivitet som 

gavs var att ”den konditionsbefrämjande effekten av träning ökar i princip med intensiteten 

och är mindre beroende av arbetsmomentets varaktighet”. Det första programmet 

för kost och fysisk aktivitet inrättades i samband med att Folkhälsoinstitutet (FHI) startade 

1992 och kallades ”Mat och motion” med tonvikt på mat (1). 

År 1993 tillsatte FHI en arbetsgrupp för att utarbeta ett program för motion, med 

utgångspunkt i verksamhetsidén att skapa gynnsamma och likvärdiga förutsättningar 

för en god hälsa åt alla. Särskild vikt lades på de grupper, som är utsatta för de största 

hälsoriskerna. Arbetet resulterade i idéskriften Vårt behov av rörelse (2). Med utgångspunkt 

från tidigare arbetsgrupp med bland annat professorerna Björn Ekblom från 

Idrottshögskolan i Stockholm och Lars-Magnus Engström från Lärarhögskolan i 

Stockholm, började man på FHI att utveckla förslag som kunde skapa grundläggande 

förutsättningar för fysisk aktivitet i form av grönytor, cykelvägar och motionsspår i 

kommunerna. 

Ett europeiskt nätverk vid namn ”Health-enhancing physical activity” (HEPA) 

startades 1996 med medel från EU på initiativ från Finland. Det blev tydligt på den 

följande internationella konferensen i Tampere år 1997, att Sverige låg långt efter i att 

uppmärksamma fysisk aktivitet. Man saknade elementära uppgifter om befolkningens 

fysiska aktivitet. 

År 1996 byttes namnet på programmet till ”Kost och fysisk aktivitet” och en tjänst 

tillsattes för fysisk aktivitet. Samma år kom den banbrytande rapporten från USA:s 

Surgeon General (3). Där slogs det fast att regelbunden fysisk aktivitet är en stark hälsofrämjande 

faktor och att det är den totala energiförbrukningen genom fysisk aktivitet 

som är avgörande för hälsan, inte intensiteten i sig. Denna rapport var ett startskott till 

att fysisk aktivitet skulle få en ny och framskjuten plats i folkhälsoarbetet i Sverige.


Regionala konferenser arrangerades för kommunala tjänstemän och politiker för att på 

så sätt sprida de nya vetenskapliga rönen. Som en följd av den ökande aktiviteten på 

området gav regeringen 1998 FHI i uppdrag att ta fram ett underlag över nationella och 

internationella erfarenheter över vilka möjligheter som finns att stimulera till ökad 

fysisk aktivitet bland de grupper som är minst fysiskt aktiva och belysa vilka hälsoeffekter 

som är möjliga att uppnå. Uppdraget redovisades på hösten 1998 till regeringen 

i form av boken Fysisk aktivitet – för nytta och nöje (4). En av rapportens rekommendationer 

var att göra 2001 till ett fysiskt aktivitetsår. FHI fick ett nytt uppdrag 1999 

att ”i brett samråd med berörda myndigheter och organisationer göra 2001 till ett 

fysiskt aktivitetsår”. Projektet sågs som början på ett långsiktigt förändringsarbete för 

att främja hälsa och förebygga sjukdom genom ökad fysisk aktivitet och kallades Sätt 

Sverige i Rörelse (SSR). 

Svenska Läkaresällskapets nämnd antog i september 2000 en rekommendation att 

alla individer bör vara fysiskt aktiva helst varje dag och sammanlagt 30 minuter på 

minst måttlig nivå. Samma år presenteras utredningen ”Hälsa på lika villkor” om en 

nationell folkhälsopolitik (5), där fysisk aktivitet föreslogs bli ett eget folkhälsomål. 

Propositionen Mål för folkhälsan (6), med ett övergripande mål och 11 målområden 

antogs av riksdagen 2003, där fysisk aktivitet numera utgör målområde 9. 

Med förebild från det framgångsrika och långsiktiga arbetet mot tobak, gav FHI 

organisationsstöd till bildandet av Yrkesföreningar för fysisk aktivitet (YFA), som är 

ett fristående utskott inom Svensk Idrottsmedicinsk Förening inom Svenska 

Läkaresällskapet. YFA har representation av olika yrkeskategorier såsom läkare, sjukgymnaster, 

sjuksköterskor, idrottslärare, naprapater och folkhälsovetare. Här beslutades 

att göra en sammanställning av befintlig forskning och erfarenhet, som en informationskälla 

främst för personal inom hälso- och sjukvården, på områden där fysisk aktivitet 

kan användas i förebyggande och/eller behandling vid olika sjukdomstillstånd. 

Den första nätversionen kom 2001 och boken Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention 

och sjukdomsbehandling (FYSS) publicerades 2003 (7). 

Arbetet på FHI med det fysiska aktivitetsåret tog sin utgångspunkt från Världshälsoorganisationens 

(WHO) fem strategier för hälsofrämjande arbete (8): 

1. Utveckla en hälsofrämjande politik 

2. Skapa stödjande miljöer i vardagen 

3. Stärka det lokala arbetet för hälsa 

4. Utveckla personliga färdigheter och kunskaper 

5. Omorientera hälso- och sjukvårdens arbete i riktning mot förebyggande insatser 

SSR följdes av ännu ett uppdrag, Håll Sverige i rörelse (HSR), som dock i slutet av 

2003 införlivades i ett nytt gemensamt uppdrag till FHI och Livsmedelsverket att ta 

fram ett underlag till en handlingsplan för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet, 

som avrapporterades våren 2005. Budgeten för hela satsningen var 1,4 miljoner kronor 

år 1999, 8,5 mkr år 2000, 7,1 mkr år 2001 och 1,6 mkr år 2002 – totalt 18,6 miljoner 

kronor mellan 1999 och 2002.


Planeringen av det fysiska aktivitetsåret 2001 

Arbetet med att planera för ett fysiskt aktivitetsår inleddes med att en styrgrupp och en 

planeringsgrupp bildades för att formulera mål. Ett antal genomförandegrupper bildades 

med ett sextiotal regionala budbärare i spetsen för att väcka frågan på regional och 

lokal nivå. Genomförandegrupperna kom att svara för det konkreta arbetet och de faktiska 

insatserna. 

Styrgruppen leddes av FHI:s generaldirektör och övriga ledamöter kom från 

Skolverket, Riksidrottsförbundet, Arbetarskyddsstyrelsen, Cancerfonden, Arbetslivsinstitutet, 

Riksförsäkringsverket, Kommunförbundet, Landstingsförbundet och Hjärt- 

Lungfonden. 

Gruppen hade till uppgift att planera och genomföra aktivitetsåret. Utöver aktörerna 

i styrgruppen var även Karolinska Institutet, Lärarhögskolan, Idrottshögskolan i 

Stockholm, Yrkesföreningen för fysisk aktivitet, Riksförsäkringsverket, FRISAM – 

Frivilligorganisationerna i samverkan samt Föreningen Friskvård i Arbetslivet representerade. 

vinter vår sommar höst 

En speciell logotyp/grafisk profil och profilmaterial utvecklades. En särskild webbsida 

komponerades och fick namnet www.bli.fysisktaktiv.nu. Ett nyhetsbrev skickades ut till 

2 500 adresser med sammanlagt 13 nummer fram till sommaren 2005. Planeringen av 

året omfattade byggandet av en stor organisation med beslutande och rådgivande grupper, 

regionala nätverk och lokala aktörer. Arbetet organiserades i arenagrupper med var 

sin projektledare. Fyra arenor valdes som ansågs vara av störst betydelse för fysisk 

aktivitet. Dessa var: 

• Hälso- och sjukvården 

• Arbetsplatsen 

• Förskolan/skolan 

• Fritiden 

Styrgruppen fastställde mål och syften för de insatser som skulle genomföras. Den 

övergripande visionen var en nationell kraftsamling för ökad fysisk aktivitet och det 

övergripande syftet var ”att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika 

villkor för hela befolkningen”. Upptaktskonferen i september 2000 i Falun var startskottet 

för det utåtriktade arbetet med SSR.

De övergripande målen var: 

1. Kunskapen, intresset och förutsättningarna för fysisk aktivitet och 

rörelse för alla ökas. 

2. Hälsan förbättras, särskilt för de grupper som är utsatta för de största 

hälsoriskerna. 

3. Alla människor, oavsett social position, kön, ålder, etnicitet och handikapp, 

ges förutsättningar för fysisk aktivitet och rörelse. 

Strategin var att i brett samråd och samverkan mellan befolkningen, föreningslivet och 

företrädare för vardagslivets arenor, genomföra aktiviteter, som främjar fysisk aktivitet. 

Det skulle åstadkommas genom långsiktiga strukturella förändringar i samhället, 

som exempelvis att verka för insatser som främjar fysisk aktivitet, får en mer framskjutande 

roll i samhällsplaneringen. Andra syften specificerades till att lyfta fram nya 

metoder, medel och tillvägagångssätt som visade hur ett livslångt intresse för fysisk 

aktivitet och rörelse kan skapas, att flytta frågan om hälsofrämjande fysisk aktivitet 

högt upp på den politiska dagordningen samt att betona den enkla vardagsmotionens 

(exempelvis trädgårdsarbete, promenader, cykling och friluftsliv) stora betydelse för 

en god hälsa. Vidare ville man uppnå fokus på de grupper som har de sämsta förutsättningarna 

och möjligheterna till fysisk aktivitet. 

På detta följde ett antal inriktningsmål: 


1. Barn i förskoleåldern stimuleras till rörelse och lek dagligen både inne 

och ute. 

2. Barn och ungdomar stimuleras till ett positivt förhållningssätt till fysisk 

aktivitet och rörelse, och erbjuds tillfälle att dagligen delta i någon för 

dem tilltalande aktivitet. 

3. Skolan är en stödjande miljö för fysisk aktivitet och rörelse. 

4. Vuxna uppmuntras och ges möjlighet till daglig fysisk aktivitet och rörelse. 

5. Boendemiljön utgör en stödjande miljö för fysisk aktivitet och rörelse. 

6. Fritidens arenor för fysisk aktivitet och rörelse utvecklas ur perspektiven 

tillgänglighet, jämställdhet, social jämlikhet och integration. 

7. Arbetsplatsen utgör en stödjande miljö för fysisk aktivitet och rörelse. 

8. Hälso- och sjukvårdens personal bör ha bred kunskap om förebyggande 

effekter av fysisk aktivitet och tillämpa denna kunskap i preventivt syfte. 

9. Riktlinjer för fysisk aktivitet utarbetas för olika patientgrupper med 

avseende på prevention och rehabilitering. 

10. Forskningen kring fysisk aktivitet och dess betydelse för folkhälsan 

stimuleras.


Arena hälso- och sjukvården 

Inriktningsmål för denna arena var: 

π Hälso- och sjukvårdens personal bör ha bred kunskap om förebyggande 

effekter av fysisk aktivitet och tillämpa denna kunskap i preventivt syfte. 

π Riktlinjer för fysisk aktivitet utarbetas för olika patientgrupper med 

avseende på prevention och rehabilitering. 

Denna arena bjuder på stora möjligheter att nå enskilda individer i en livssituation där 

de anses extra mottagliga för hälsoinformation. Personalen inom hälso- och sjukvården 

har stora möjligheter att påverka levnadsvanor genom sin specifika kompetens, sin 

auktoritet och stora kontaktyta gentemot befolkningen. 

Arenagruppen ville med aktivitetsåret 2001 inleda en förändringsprocess som skulle 

leda till att hälso- och sjukvårdens personal tillägnar sig en bred kunskap om förebyggande 

effekter av fysisk aktivitet och tillämpar dessa i förebyggande syfte. Statens 

folkhälsoinstitut bidrog aktivt till att YFA (Yrkesföreningar för fysisk aktivitet) bildades 

och tillkomsten av en kunskapsbank: Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och 

sjukdomsbehandling (FYSS) (7). Med FYSS som bas utvecklades metoden fysisk 

aktivitet på recept. 

Hälso- och sjukvårdspersonal har nu möjlighet att skriva ut fysisk aktivitet på 

recept med hjälp av en speciell receptblankett (figur 1) och FYSS, som kan laddas ner 

från Internet eller köpas som bok. Den som använder begreppet ”Fysisk aktivitet på 

recept”, även förkortat FaR®, måste skriftligt ha fått rätten av FHI att använda det. 

Endast yrkesgrupper inom vård och behandling som har utbildning/tjänst som legitimerad 

personal får skriva ut recept enligt FYSS. 

FYSS har spridits till alla vårdcentraler och tryckts i en upplaga om 23 000 exemplar. 

En ny reviderad och utökad version är under bearbetning och kommer publiceras 

2007. Apoteket gav i samarbete med Yrkesföreningar för fysisk aktivitet ut en populärversion 

av FYSS, som säljs på apoteken under namnet FYSS för alla. I samband med 

detta har Apoteket bedrivit kampanjen ”Bättre hälsa” under 2004–2005 och man har 

skapat Hälsotorg bland de 900 butikerna.


Figur 1. Receptblankett för förskrivning av fysisk aktivitet på recept (FaR®). 

Folkhälsoinstitutet genomförde en nationell utbildning för representanter från alla 

landsting under två dagar hösten 2003 i implementeringen av FaR®. SISU Idrottsutbildarna 

fick 2003 uppdrag och ekonomiskt stöd av FHI för att göra en utbildningsplan 

för aktivitetsledarna inom idrottsrörelsen. Den tillämpas nu inom idrottsförbunden. 

Även friluftsorganisationer inom FRISAM har anslutit sig till denna utbildning 

(9). 

Socialstyrelsens kartläggning visade att år 2004 arbetade hälften av alla vårdcentraler 

i landet med förebyggande insatser, bland annat fysisk aktivitet (10). Vårdcentralernas 

rutiner/program varierar i de olika landstingen. De landsting som utmärker sig för flest 

rutiner eller program är Västerbotten, Gävleborg, Södermanland, Östergötland och 

Jämtland. En anledning till att metoden kom att sprida sig så snabbt inom hälso- och 

sjukvården är sannolikt att FaR® är det första systematiska arbetssättet som bygger på 

ett vetenskapligt underlag i form av FYSS och som kan fylla uppdraget om att arbeta 

med förebyggande insatser. 

För att testa och utvärdera FaR® och FYSS gjordes en pilotstudie 2001–2002. 

Studien visade att för att lyckas måste man stå på en stabil vetenskaplig grund, som 

med kunskapsdokumentet FYSS. På vårdcentralen är det avgörande att arbetet är 

förankrat och att eventuell samordnare har tydliga mandat. Det är viktigt att samverka 

lokalt med föreningar och entreprenörer, som kan ta emot patienten med ett recept på 

fysisk aktivitet (11). Ett tjugotal uppsatser och rapporter har hittills skrivits om FaR®.


Sammanfattningsvis etablerades en god grund för det förebyggande arbetet med 

fysisk aktivitet inom hälso- och sjukvården. De insatser som följde på aktivitetsåret, 

såsom framtagande av FYSS och FaR®, har nått ut till alla landsting och hälften av vårdcentralerna. 

I dag är FaR® och FYSS etablerade begrepp och tillsammans med metoden 

för motiverande samtal sprider sig kunskapen om att arbeta förebyggande även 

bland hälsoplanerare och beslutsfattare i landstingen. Inom företagshälsovården 

används kunskapen i ökad utsträckning. 

Målet för SSR inom denna arena var att riktlinjer för fysisk aktivitet utarbetas för 

olika patientgrupper med avseende på prevention och reaktivering, vilket har nåtts 

genom utgivningen av FYSS. Det andra målet, att hälso- och sjukvårdens personal bör 

ha bred kunskap om förebyggande effekter av fysisk aktivitet och tillämpa denna kunskap 

i preventivt syfte, måste sägas vara på god väg att nås genom den ständigt ökande 

förskrivningen av fysisk aktivitet på recept. 

Arena arbetsplatsen 

Inriktningsmålet för denna arena var att: 

π Arbetsplatsen utgör en stödjande miljö för fysisk aktivitet och rörelse. 

Arbetsplatsen kan ha både gynnsamt och negativt inflytande på människors hälsa. 

Arenagruppens mål under 2001 var att friskvård skulle utgöra en viktig del i arbetsplatsens 

personalutveckling och möjligheter till hälsofrämjande fysisk aktivitet skulle 

erbjudas på eller i anslutning till arbetet. Det är sällsynt att personalens hälsa ses som 

en resurs och att fysisk aktivitet är en faktor som utvecklar hälsan. Däremot finns skadeförebyggande 

åtgärder på arbetsplatsen i enlighet med Arbetsmiljöverkets föreskrifter 

om systematiskt arbetsmiljöarbete (12). 

Genombrottet för datorn som arbetsredskap är den största förändringen på senare 

år. En majoritet av de arbetande sitter numera vid bildskärm och en större andel kvinnor 

än män uppger att de gör det en stor del av arbetsdagen (13). 

Arbetslivsinstitutet har gjort flera studier, där man konstaterar att människors behov 

av daglig fysisk aktivitet behöver stärkas på betald arbetstid för både kvinnor och män 

(14). 

FHI gjorde 2004 en systematisk kunskapssammanställning, Hälsofrämjande 

arbete på arbetsplatser, som visade att fysisk aktivitet på arbetsplatsen är effektiv för 

att öka konditionen hos arbetstagarna samt att förebygga rygg- och nacksmärtor (15). 

Hälsofrämjande program som använder en övergripande strategi kan vara effektiva och 

även kostnadseffektiva. Individuella hälsoriskbedömningar och behovsanalyser bör 

ingå i interventionen.


Under SSR startades flera insatser, som kom att få bestående resultat. Sju delprojekt 

genomfördes, varav dessa utvecklats vidare: Ett kunskapsdokument Hälsofrämjande 

som affärsstrategi – fakta och argument (16) samt videofilmen Ledare om personal 

och hälsa (17) togs fram och användes på chefsseminarier. 

Motionsidrottsförbundet Korpen utvecklade tillsammans med FHI 24 kriterier 

med fokus på fysisk aktivitet för vad som kännetecknar en hälsofrämjande arbetsplats 

under mottot ”Sätt företagen i rörelse”. Korpen utbildade coacher som gav stöd till de 

företag som ville bli hälso-diplomerade. I dag har 600 av företag fått status av att vara 

hälsodiplomerade (18). 

Kriterierna för att bli hälsodiplomerad arbetsplats är att man uppnår 18 av de 

24 kriterierna. Fetmarkerad text anger obligatoriska moment. Bland övriga ska 

minst tre per område väljas. 

FRISKVÅRDSPOLICY OMGIVNING (MILJÖ) 

Syfte och mål Rökfri arbetsmiljö 

Organisationsbeskrivning Tillgång till motionslokal 

Budget för hälsosatsningen Cykelparkering i anslutning 

Utvärderingsmodell Duschmöjligheter 

Detaljerad handlingsplan Fri frukt 

Namngiven friskvårdsansvarig Ansluten till företagshälsovård 

PERSONLIG HÄLSOSTRATEGI VERKSAMHET 

Regelbundna utvecklingssamtal Subvention av regelbundna 

kring individuell hälsokompetens motionsaktiviteter 

Hälsotest (konditions- och livsstilstest) Träningsmöjligheter på arbetstid 

Utbildning av personal i hälsofrågor Friskvårdsdag – prova på-aktiviteter 

Föreläsningar/seminarier med hälsotema Personaldag – kultur, motionskampanjer, 

naturupplevelser 

Utbildning av ledningsgrupp i hälsofrågor Skapa möjligheter för rörelsepauser 

Aktiv medverkan i hälsoarbetet av Uppmuntra till att cykla/gå till och 

ledningen från arbetet


En kartläggning gjordes 2001 av skyddsombudens behov av kompletterande utbildning 

inom området hälsofrämjande. En majoritet av dessa önskade att en sådan kom till 

stånd, men de fackliga organisationerna stöttade inte initiativet. Flera försök gjordes att 

få med fackförbunden, men avvisades med hänvisning till att arbetsmiljöarbetet var 

tillräckligt. Skyddsombuden agerar i arbetsmiljöfrågor enligt arbetsmiljölagen kapitel 

6. Det arbete som i dag utförs av skyddsombuden är inriktat på att påpeka/åtgärda risker 

och brister i arbetsmiljön. Ett hälsofrämjande synsätt skulle öka möjligheten att 

verka för hälsa på arbetsplatsen. 

Med start i SSR har regionala konferenser anordnats i samarbete mellan FHI, 

Kommunförbundet och Riksidrottsförbundet i syfte att lyfta frågan om fysisk aktivitet 

på kommunala arbetsplatser och visa på goda exempel. Representanter från 167 kommuner 

deltog. Många kommuner har startat ett arbetsmiljöprogram med hälsorådgivare 

och handlingsprogram, bland annat genom att tillsätta tjänster för folkhälsostrateger 

och friskvård. 

Många företag och arbetsplatser har efter Sätt Sverige i rörelse infört en halvtimmes 

daglig promenad för personalen, givit anställda stegräknare och anordnat tävlingar. På 

andra ställen har man årliga kampanjer för att lämna bilen och gå eller cykla till arbetet. 

Sammanfattningsvis har många initiativ kommit fram till följd av aktivitetsåret. 

Den viktigaste effekten inom denna arena är hälsodiplomeringen utvecklad av Korpen 

i samarbete med bland annat FHI. Målet för denna arena var att arbetslivet ska utgöra 

en stödjande miljö för hälsosam fysisk aktivitet och rörelse. På den punkten återstår 

alltjämt att arbetsmarknadens parter och myndigheterna engagerar sig mer. 

Arena skola och förskola 

Inriktningsmålen för arenan var följande: 

π Barn i förskoleåldern stimuleras till rörelse och lek dagligen både inne 

och ute. 

π Barn och ungdomar stimuleras till ett positivt förhållningssätt till fysisk 

aktivitet och rörelse, och erbjuds tillfälle att dagligen delta i någon för 

dem tilltalande aktivitet. 

π Skolan är en stödjande miljö för fysisk aktivitet och rörelse.


Förskola och skola är viktiga arenor för att nå alla barn i en ålder då de är mycket 

påverkbara. 

I och med SSR inleddes ett nationellt utvecklingsarbete med inriktning på ökad 

fysisk aktivitet i förskolan och skolan för att skapa och utveckla nya arbetsformer och 

stödjande miljöer som främjar fysisk aktivitet i det långsiktiga lärandet, utifrån barns 

och ungdomars villkor och skolans förutsättningar och värdegrund. 

I genomförandegruppen ingick representanter från Skolverket, Idrottshögskolan i 

Stockholm och FHI. Tio projekt genomfördes under året 2001 och sammanställdes i en 

idéskrift för att ge goda exempel på stödjande miljöer för fysisk aktivitet (19). 

Projektgruppen tog fram ett utbildningsmaterial (20). 

Ett projekt genomfördes för att belysa fysisk aktivitet utifrån idrottslärarperspektivet 

och ämnet Idrott och hälsa. Gruppens slutsatser fördes ut på de regionala skolkonferenserna 

som pågick fram till 2005. Målet var att skapa och utveckla nya arbetsformer 

och stödjande miljöer, som främjar fysisk aktivitet i det långsiktiga lärandet, 

speciellt för de elever som inte är fysiskt aktiva på sin fritid. Konferenser har genomförts 

vid tolv universitet med lärarutbildning i samverkan med Överviktigas 

Riksförbund. Ett annat projekt var Utomhuspedagogik, som syftade till att lyfta fram 

den fysiska miljön och uterummets möjligheter till lärande, samt att vidga idrottslärarperspektivet. 

Det lever vidare i bland annat det arbete som utförs vid Centrum för 

miljö- och utomhuspedagogik vid Linköpings universitet. Tillsammans med Skolidrottsförbundet 

startades ett projekt under tre år för att få idrottsledare inom åldrarna 

16–25 år att bli tillgängliga för aktiviteter inom grundskolan. 

Fysisk aktivitet oberoende av fysiska förutsättningar var ett projekt i samarbete 

mellan FHI, Svenska Downföreningen och FUB för utvecklingsstörda barn, ungdomar 

och vuxna. Det har i dag lett fram till ett material med tio åttaminuters videoprogram 

Röra på mej som innehåller praktiska övningar och specialkomponerad musik, med 

tillhörande informations- och handledningsmaterial (21). 

Skolverket fick 2002 uppdraget att tillsammans med FHI och Riksidrottsförbundet 

utreda frågan om att inrätta ett Nationellt centrum för främjande av fysisk aktivitet hos 

barn och ungdom (NCFF). Centret upprättades vid Örebro universitet 2003. NCFF ska 

utifrån skolans övergripande mål och riktlinjer stödja skolor i arbetet med ökad fysisk 

aktivitet och andra hälsofrämjande verksamheter. Det ska sprida erfarenheter om 

lärande exempel, forsknings- och utvecklingsprojekt samt verka för ökad samverkan 

mellan universitet/högskolor, kommuner och andra skolhuvudmän och myndigheter, 

intresseorganisationer och lokala organisationer. Regeringen beslutade våren 2006 att 

vidga NCFF:s uppdrag till att också omfatta kostfrågor och centret bytte namn till 

Nationellt centrum för främjande av god hälsa hos barn och ungdomar. NCFF ska 

stödja skolor och fritidshem i arbetet med ökad fysisk aktivitet, god kosthållning och 

andra hälsofrämjande verksamheter samt samarbetar med Myndigheten för skolutveckling, 

Livsmedelsverket och FHI i dessa frågor.


En stor framgång var tillägget till läroplanen som gjordes hösten 2003 och som 

riktar sig till hela skolan, såväl det obligatoriska skolväsendet som de frivilliga skolformerna: 

Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet 

(Lpo 94): 

Skapande arbete och lek är väsentliga delar i det aktiva lärandet. Skolan skall sträva efter 

att erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen. 

Läroplanen för de frivilliga skolformerna (Lpf 94): 

Skolan skall utveckla elevernas kommunikativa och sociala kompetens samt uppmärksamma 

hälso- och livsstilsfrågor. Skolan skall även sträva efter att ge gymnasieeleverna 

förutsättningar att regelbundet bedriva fysiska aktiviteter. 

Myndigheten för skolutveckling (MSU) ska regelbundet följa upp i vilken utsträckning 

skolorna lyckas förverkliga målet. Regeringen vill med detta tillägg till läroplanen 

anlägga ett brett, ämnesövergripande perspektiv på fysisk aktivitet. Rörelse måste bli 

en naturlig del i skolans vardag. Därför är fysisk aktivitet inte bara en fråga för ämnet 

Idrott och hälsa. Fokus på insatserna är lagt på att öka lusten att röra sig, få fysisk aktivitet 

integrerad under hela skoldagen, och att hitta nya vägar för att få barn och ungdomar 

som inte redan är aktiva i någon förening att våga prova på en idrott utan medlemseller 

prestationskrav. Ambitioner är att alla barn ska ha möjlighet att röra på sig varje 

dag inom ramen för skoldagen. 

MSU publicerade hösten 2005 en utvärdering av hur det gått efter tillägget om 

fysisk aktivitet i läroplanen. MSU konstaterar att eleverna blir gladare och har lättare 

att koncentrera sig om de rör mer på sig. Det gör att det blir lugnare i klassrummen, vilket 

i sin tur leder till att eleverna bättre tar till sig kunskaper. Myndigheten anser att 

skolorna genom att erbjuda dagliga tillfällen till fysisk aktivitet skapar bättre förutsättningar 

för elevernas kunskapsutveckling. I rapporten konstaterar myndigheten att skolor 

och kommuner i dag är medvetna om ändringen i läroplanerna. Allt fler skolor ser 

utemiljön som en miljö för lärande. Det innebär dock inte att alla har kommit igång 

med arbetet med att, utöver idrottslektionerna, ordna tillfällen för eleverna att dagligen 

röra på sig. Uppdraget är känt på kommunnivå och i grundskolan. De flesta skolor 

bedriver arbetet i de lägre åldrarna (22). 

I samband med SSR gavs ett antal skrifter ut, såsom Rörelseglada barn, Tjuderuttan sa 

räven, en bok med sång- och danslekar, i samarbete med Bygdegårdarnas Riksförbund. 

Boken Motionera mera gavs ut av FHI tillsammans med LT förlag på lättläst svenska. 

Flera varianter av rastlekar har givits ut sen 2001. En av dessa är Sjöbomben utgiven av 

Hjärt-Lungfonden. Projektet ”Pelle Pump” riktade sig till barn i årskurs 4 och totalt 

deltog 295 000 barn. Hjärt-Lungfonden drev projektet mellan 2000–2003.

Utvärderingen visade att barn som deltog hade större kunskap jämfört med barn 

som inte deltog, men att det två år senare inte fanns någon skillnad i hälsobeteendet. 

Detta storskaliga projekt visar hur svårt det är att uppnå effekter med ett projekt som 

drivs av aktörer utanför skolan och som primärt är kunskapsinriktat (23). 

Sammanfattningsvis är de viktigaste effekterna på denna arena att föra in kravet om 

daglig fysisk aktivitet i skolans läroplan samt tillkomsten av NCFF, vilket också har 

bidragit till måluppfyllelsen om att barn och ungdomar stimuleras till ett positivt förhållningssätt 

till fysisk aktivitet och rörelse och att skolan är en stödjande miljö för fysisk 

aktivitet och rörelse. Det är också glädjande att se det ökade inslaget av föreningar som 

samverkar med skolan som en följd av ”Handslaget med idrotten” (se nedan). Det är 

däremot mer oklart om vi har närmat oss målet att förskolebarn ska röra sig mer. 

Positionerna har flyttats fram väsentligt för att göra skolan till en stödjande miljö för 

rörelse genom att fokusera och möjliggöra daglig fysisk aktivitet. Vad det kan komma att 

medföra på lång sikt vad gäller barn och ungdomars övervikt och fetma vet vi ännu inte. 

Arena fritid/närmiljö 

Inriktningsmålen för denna arena var: 


π Vuxna uppmuntras och ges möjlighet till daglig fysisk aktivitet och rörelse. 

π Boendemiljön utgör en stödjande miljö för fysisk aktivitet och rörelse. 

π Fritidens arenor för fysisk aktivitet och rörelse utvecklas ur perspektiven 

tillgänglighet, jämställdhet, social jämlikhet och integration. 

Arenan valdes för att den spelar en viktig roll för att främja fysisk aktivitet. Under de 

senaste årtiondena har vardagsmiljöerna förändrats från att främja rörelse och aktivitet, 

till att ofta hindra den. I fler än hälften av landets kommuner togs fritidsförvaltningen 

och fritidsnämnden bort under 1990-talet. Många förändringar skulle kunna 

göras i vår fysiska miljö för att främja fysisk aktivitet. 

Satsningarna under SSR på denna arena var många. Även om det inte går att belägga 

att utvecklingen som beskrivs nedan var en direkt följd av SSR, är det troligt att samhällsdebatten 

har bidragit till att så många beslut har fattats som främjar fysisk aktivitet. 

Startskott för SSR på denna arena blev arrangemanget ”Gympans dag” som resulterade 

i ett världsrekord i Guinness rekordbok genom att 64 000 deltagare gymnastiserade 

samtidigt på kvällen den 29 januari 2001. Andra evenemang som genomfördes var 

en upplevelsehelg på hösten med totalt cirka hundratusen deltagare och extraaktiviteter 

vid Riksmarschen.


Under 2000-talet har samhället delvis återtagit initiativet inom fritids- och friluftssektorn, 

vilket sannolikt har varit en konsekvens av en ökad insikt om betydelsen av 

fysisk aktivitet för hälsan. Regeringen tillsatte 2003 det statliga Friluftsrådet under 

Naturvårdsverket med uppgift att bland annat fördela statsbidraget till ideella friluftsorganisationer. 

Regeringens skrivelse En samlad naturvårdspolitik (24) poängterar 

framför allt det tätortsnära friluftslivets betydelse för folkhälsan. Länsstyrelserna har 

fått till uppgift att bistå kommunerna med lokala naturvårdsprojekt och att under tre år 

fördela 300 miljoner kronor. År 2004 fick 174 av landets 290 kommuner bidrag till 

totalt 418 projekt, varav 159 gäller friluftslivet i samarbete med 526 ideella föreningar. 

Många nya kulturstigar och andra naturstigar har inrättats. I dag finns ”Hälsans stig” på 

nästan hundra platser i Sverige. 

I budgetpropositionen 2005 skrev regeringen att ”friluftslivet utgör ett värdefullt 

alternativ till idrotten, har en viktig roll för folkhälsan och medverkar till att förebygga 

överviktsproblem”. De tre storstadslänen har föreslagit att tätortsnära naturområden 

skyddas från utbyggnad. 

Idrottsrörelsen har varit mycket aktiv i både planering och genomförande av aktivitetsåret 

och därefter. Riksidrottsförbundet har drygt 3 miljoner medlemmar och organiserar 

cirka 80 procent av alla barn och ungdomar. Samtliga landsting och de flesta 

kommuner har kontakt med idrottsföreningarna. Även andra föreningar som inte 

direkt kopplas till idrott kan också attrahera nya medlemmar med aktiviteter som dans, 

lokala naturstigar med mera (25). Riksidrottsförbundet tillsatte 2003 ett Breddidrottsråd 

med uppgift att vara en resurs för hela den svenska idrottsrörelsen och alla 

åldersgrupper, såväl unga som gamla. Målet är att utgöra en samlande, stödjande och 

utvecklande kraft för de frågor som kopplas till bredd- och motionsidrott och till idrottens 

roll i folkhälsoarbetet. 

Utöver det årliga statsanslaget som 2005 var 1,4 miljarder kronor har regeringen beslutat 

att Riksidrottsförbundet får disponera en miljard kronor under en fyraårsperiod 

2004–2007 för satsningar på idrottens barn- och ungdomsverksamhet. Satsningen 

benämns ”Ett handslag med idrotten”, allmänt kallad Handslaget. Pengarna ska användas 

för att stötta och uppmuntra idrottsföreningar och förbund att 1) öppna dörrarna för fler, 

framför allt inaktiva, 2) hålla tillbaka avgifterna, 3) satsa mer på flickors idrottande, 4) 

delta i kampen mot droger och 5) intensifiera samarbetet med skolorna (26). Handslaget 

har tillfört nya resurser till idrottsrörelsen som skapar ökade möjligheter att utveckla 

den lokala idrottsverksamheten. Riksidrottsförbundet har 2005 beslutat anslå 5,2 miljoner 

kronor till utvärdering av Handslaget, bland annat en hälsoekonomisk studie. 

FRISAM bildades år 2000 för att samordna friluftsorganisationernas gemensamma 

strävanden. Organisationerna spelar en mycket stor roll i arbetet för att möjliggöra 

ökad fysisk aktivitet på fritiden och i närmiljön. De friluftsfrämjande organisationerna 

får årligen söka statsbidrag, som fördelas av Friluftsrådet. Anslaget höjdes år 2005 från 

15 till 25 miljoner kronor.

Som en fortsättning på aktivitetsåret och skrivandet av ett underlag till en handlingsplan 

fick FHI år 2005 i uppdrag av regeringen att påbörja ett utvecklingsarbete om 

den byggda miljöns betydelse för fysisk aktivitet. Arbetet ska mynna ut i en medveten 

satsning för så kallade stödjande miljöer för fysisk aktivitet, attraktiva och säkra 

ute- och innemiljöer som kan konkurrera med ett allt större utbud av passiviserande 

underhållning. 

Sammanfattningsvis har mycket hänt sedan SSR planlades och genomfördes. 

Merparten av landets kommuner deltog i arbetet med SSR och har sen dess fortsatt 

med egna initiativ för personal och invånare. Folkhälsoråd har inrättats, många har 

antagit policy och handlingsprogram. Kunskapen om fysisk aktivitet och hälsa är väl 

förankrad och spridd. Flera konkreta metodhandledningar och rapporter har givits ut 

med syftet att sprida kunskap och bidra till handling hos politiker och professionella 

yrkesgrupper (27–34). 

Målen som sattes för arena fritiden är inte uppnådda, men de steg som tagits har 

bäddat för att utvecklingen nu går åt rätt håll inom kommunal och statlig förvaltning. 

För att nå målet om att fritidens arenor för fysisk aktivitet och rörelse ska utvecklas ur 

perspektiven tillgänglighet, jämställdhet, social jämlikhet och integration, måste medvetenheten 

om behovet av fysisk aktivitet genomsyra samhällsplaneringen, vilket 

kommer att kostar pengar. Å andra sidan är dessa förändringar beständiga och kan ge 

positiva förändringar i människors rörelsemönster för lång tid framåt. I detta arbete är 

viktiga målgrupper exempelvis funktionshindrade, arbetslösa, långtidssjuka, förtidspensionärer 

och kvinnor med utomnordiskt ursprung. Dessa grupper måste aktivt 

involveras i arbetet för att klarlägga deras behov och önskemål. 

Media 


Kostnaderna för SSR var cirka 18 miljoner kronor under åren 1999–2002. Inga medel 

lades på kommersiell kommunikation, vare sig köpt reklamplats eller artiklar. En stor 

del av uppmärksamheten i media skapades genom de många aktiviteterna i landet, inte 

minst av det faktum att många olika avsändare förmedlade samma budskap både på 

lokal och nationell nivå. Webbsidan www.bli.fysisktaktiv.nu skapades 2000 i syfte att 

ge information till alla som var aktiva inom nätverken och till allmänheten. Webbsidan 

hade många besökare, drygt 8 000 besök per månad som mest. Illustrationen visar hur 

sidan fortsatte att vara välbesökt även efter det att aktivitetsåret hade avslutats.


Antal inloggningar 

10 000 

8 000 

6 000 

4 000 

2 000 

0 

juli 

2001 

aug 

2001 

sep 

2001 

okt 

2001 

nov 

2001 

dec 

2001 

jan 

2002 

feb 

2002 

mars 

2002 

Figur 2. Antal besök på www.bli.fysisktaktiv.nu juli 2001 till juni 2002. 

april 

2002 

maj 

2002 

juni 

2002 

Medieanalysen som publicerades i juni 2002 visade att kunskapen om fysisk aktivitet 

sattes på agendan (35). Rapporten granskade 2 511 artiklar i tryckt media, som publicerats 

under perioden september till sista december 2001. Målen uppfattades och återgavs 

korrekt. Andelen debattartiklar och insändare var relativt liten – nyhetsvärdet 

dominerade i materialet. Av artiklarna kom 85 procent från dagspress utanför de tre 

storstadsområdena. Mest medial uppmärksamhet fick arenan fritid/närmiljö. 

Sammanlagt förekom flera tusen artiklar och inslag på tv och i radio. Den enda 

kommunikation som FHI betalade för var att producera två tecknade kortfilmer med 

rubriken ”Hitta din roliga halvtimme”. Dessa sändes under hela året i SVT:s Anslagstavlan. 

Det är uppenbart att nyheterna har skapats genom lokala initiativ och de många 

aktörer som varit delaktiga i SSR. Den slutsats man kan dra är att det är viktigt med ett 

gemensamt budskap, vars syften alla involverade känner till och att det är den lokala 

verksamheten, som ska lyftas fram. Den centrala roll som FHI påtog sig i detta sammanhang, 

var att hålla webbsidan aktuell och ge alla budbärarna ett konkret material 

för att kontakta media. Materialet ingick i den ”verktygslåda” som gjordes av FHI. Den 

innehöll texter om syftet med aktivitetsåret och målen. Här fanns exempel på hur man 

skriver ett pressmeddelande och även texter för de fyra olika arenornas innehåll. En 

talarförmedling skapades, som kunde utnyttjas dels i mediekontakter, dels vid lokala 

möten. Den grafiska profilen – S-gubben – fanns med i olika skepnader och för olika 

årstider. Fyra möten hölls med de lokala budbärarna under hela året. 

Man kan med fog konstatera att nyttan och glädjen med fysisk aktivitet kommit allmänheten 

till del runt om i landet genom såväl medias som alla medverkandes försorg. 

Begreppet fysisk aktivitet sattes på agendan. Ett mål som sattes för SSR var att forskningen 

kring fysisk aktivitet och dess betydelse för folkhälsan skulle stimuleras. Målet 

nåddes definitivt inte under 2001. Under 2006 har dock medel utlysts från Naturvårdsverket 

till forskning om friluftsliv (se kapitel 7).

Andra effekter av det fysiska aktivitetsåret 

Folkhälsofrågorna har generellt sett fått en ökad tyngd på den kommunala agendan, det 

visas bland annat av att allt fler kommuner har folkhälsoplaner och utbildningsinsatser 

för politiker. I den enkät som FHI genomförde 2004 har 61 procent av kommunerna 

angivit att de särskilt prioriterar ett eller flera av folkhälsomålen. I den förra mätningen 

1995 angavs droger, allergi och miljöagenda 21 vara bland de tre främsta prioriteringarna, 

medan fysisk aktivitet inte fanns inte bland de prioriterade frågorna i kommunerna. 

Tio år senare är folkhälsomål 9, Ökad fysisk aktivitet, det högst prioriterade av 

samtliga elva mål i kommunerna, sannolikt i hög grad en följd av det fysiska aktivitetsåret 

och de processer som då sattes igång. Figur 3 visar den andel av kommuner som år 

2004 prioriterat specifika folkhälsomål. Fysisk aktivitet prioriterades högst av 

77 procent av kommunerna (36). 

MO 9: Ökad fysisk aktivitet 

MO 3: Goda uppväxtvillkor 

MO 11: Alkohol 

MO 11: Tobak 

MO 11: Narkotika 

MO 1: Delaktighet och inflytande 

MO 10: Goda matvanor 

MO 4: Ökad hälsa i arbetslivet 

Målövergripande 

MO 5: Sunda och säkra miljöer 

MO 6: Hälsofrämjande sjukvård 

MO 2: Ekonomisk och social trygghet 

MO 8: Trygg och säker sexualitet 

MO 11: Spelande 

MO 7: Skydd mot smittspridning 

5 

9 

19 


Figur 3. Andel av 139 kommuner (procent) som år 2004 särskilt prioriterar något/några av 

den nationella folkhälsopolitikens målområden (36). 

24 

23 

Samtliga 21 landsting hade aktiviteter i samband med aktivitetsåret 2001 (25). Två 

tredjedelar av dessa uppgav barn och ungdomar som huvudsaklig målgrupp, medan 

åtta landsting hade speciella satsningar för äldre. Under 1999 inbjöd FHI samtliga 

landsting via de samhällsmedicinska enheterna att utse en ”budbärare” som kunde vara 

regionala ambassadörer med uppgift att främja samverkan. Hälften av budbärarna 

ansåg att SSR har haft effekter bland allmänheten (25). Två tredjedelar av landstingen 

uppgav att de haft genomslag på beslutarnivå. De flesta höll för troligt att man lyckats 

starta ett långsiktigt förändringsarbete. 

32 

43 

42 

52 

51 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

55 

66 

75 

74 

77


Bidragande orsaker till det lyckade arbetet med att sätta Sverige i rörelse, var den 

breda samverkan med ett 60-tal organisationer och myndigheter, samt de många kompetenta 

eldsjälarna i kommuner, skolor, landsting, arbetsplatser och föreningar. 

Det kan konstateras att många fler blivit medlemmar i motionsföreningar och deltar 

i lätt vardagsmotion, som exempelvis stavgång med 367 500 medlemmar, vilket är en 

ökning med 30 procent sedan 2002. År 2004 motionerade 84 procent av kvinnorna och 

75 procent av männen minst en gång i veckan enligt SCB. Motsvarande siffror 1998 

var 74 respektive 69 procent (37). Andelen ungdomar som motionerar på egen hand 

utanför den organiserade idrotten år 2005 var 60 procent i åldrarna 13–15 år, 80 procent 

i åldrarna 16–18 år och 78 procent i åldrarna 19–20 år. Det är en ökning sedan 

1998, speciellt i de högre åldrarna. Föreningsanslutna ungdomar är än mer fysiskt 

aktiva än sina oorganiserade kamrater (38). 

Riksidrottsförbundet har inrättat ett Breddidrottsråd, som ska lyfta fram folkhälsoaspekterna 

inom idrotten. Huvuddelen av Riksidrottsförbundets 21 distrikt är involverade 

i arbetet med FaR® och är lokalt den viktigaste aktören för genomförandet av 

fysisk aktivitet på recept. Riksidrottsförbundet finansierade en utredning om idrottsrörelsens 

perspektiv till FaR®, som publicerades under våren 2006 (39). Motivet är att 

göra en folkhälsoinsats, nå en ny målgrupp, samt utveckla verksamheten inom idrottsrörelsen. 

Mer än hälften av dem som fått recept medverkar i det ordinarie föreningsutbudet. 

Konklusion 

Arbetet med Sätt Sverige i rörelse och Håll Sverige i rörelse har haft stor betydelse för 

att föra upp fysisk aktivitet på policynivå nationellt, i skolan, på arbetsplatsen, inom 

hälso- och sjukvården och för kommunens äldreomsorg, fritidssektor och i samhällsplaneringen. 

Parallellt med förberedelserna och genomförandet av det fysiska aktivitetsåret 

pågick den nationella folkhälsokommitténs arbete som mynnade ut i folkhälsopropositionen 

år 2003 som grund för Sveriges folkhälsopolitik. Arbetet på FHI 

med fysisk aktivitet integrerades i denna process. 

Det första av de övergripande målen med SSR – att öka kunskapen, intresset och 

förutsättningarna för fysisk aktivitet och rörelse för alla – har uppnåtts. I jämförelse 

med år 2000 så finns år 2006 en tydlig strukturell förankring för folkhälsomålet fysisk 

aktivitet i policydokument, handlingsprogram och institutioner och ”ökad fysisk aktivitet” 

var det mest prioriterade folkhälsomålet i kommunerna 2004. Bakom denna 

smått unika förändring finns inte bara en förklaring, utan många engagerade enskilda 

personer, yrkesgrupper, föreningar och organisationer kan se frukten av sitt arbete för 

ökad fysisk aktivitet. 

Det andra målet löd: Hälsan förbättras, särskilt för de grupper som är utsatta för de 

största hälsoriskerna. På den punkten har folkhälsoarbetet med fysisk aktivitet inte nått 

ända fram i likhet med andra folkhälsofrågor. Hälsan är fortfarande ojämnt fördelad i 

Sverige och övriga världen så att de med lägst inkomst och utbildning har den sämsta


hälsan. Problemet med ojämlikhet i hälsa finns högst på dagordningen nationellt och 

internationellt. Ojämlikheten finns inte bara inom länder men i högsta grad mellan länder, 

vilket engagerar både Europeiska unionen och Världshälsoorganisationen. 

Slutligen var det tredje övergripande målet att alla människor, oavsett social position, 

kön, ålder, etnicitet och handikapp, ges förutsättningar för fysisk aktivitet och 

rörelse. Folkhälsoenkäterna och annan statistik visar att fler blivit fysiskt aktiva. Man 

kan också konstatera att det finns en större medvetenhet om jämlikhets- och jämställdhetsaspekter 

när det gäller möjligheter till fysisk aktivitet. Det återstår dock en hel del 

att göra för att alla grupper ska bli mer fysiskt aktiva i vardagen, exempelvis funktionshindrade, 

personer med missbruksproblematik, arbetslösa, långtidssjuka, vissa 

invandrargrupper och socioekonomiskt svaga grupper. 

Det som följde efter de sju rapporterna om SSR (35, 40–45) var ett nytt regeringsuppdrag 

2002 om att följa upp SSR och utveckla en nationell strategi för ökad fysisk 

aktivitet och att skapa stödjande miljöer för fysisk aktivitet. År 2003 kom ännu ett uppdrag 

att FHI tillsammans med Livsmedelsverket skulle ge ett underlag till en nationell 

handlingsplan för ökad fysisk aktivitet och goda matvanor. Håll Sverige i rörelse och 

uppdraget att ta fram en nationell strategi införlivades med det senare uppdraget, som 

rapporterades till regeringen i februari 2005. Det senaste uppdraget till FHI 2006, att 

främja fysisk aktivitet i den byggda miljön, är ännu ett led i denna kedja för att nå det 

övergripande folkhälsomålet ”att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa 

på lika villkor för hela befolkningen” genom ökad fysisk aktivitet. 

Sammantaget kan man konstatera att det övergripande syftet för året, ”att skapa 

långsiktiga strukturella förändringar i samhället, exempelvis att verka för insatser som 

främjar fysisk aktivitet får en mer framskjutande roll i samhällsplaneringen”, har fått 

stor genomslagskraft. Det framgår av detta kapitel att en lång rad strukturella förändringar 

skett som på lång sikt kan verka för bättre möjligheter till fysisk aktivitet för alla. 

Detta är till exempel inrättandet av NCFF, Friluftsrådet, Handslaget med idrotten, 

tillägget till skollagen, utvecklandet av FaR®, resurser till naturvård med tonvikt på 

friluftsliv, samt inrättandet av en enhet för friluftsliv och fysisk planering, som svarar 

för bland annat friluftslivs och allemansrättsfrågor på Naturvårdsverket. De tusentals 

lokala initiativ som tagits i kommuner, föreningar, vårdcentraler och på företag, har 

goda möjligheter att få fortsätta tack vare att medvetenheten om behovet av rörelse för 

stora och små är så hög bland allmänheten och beslutsfattare i dag. Sverige har definitivt 

satts i rörelse.


Referenser 

1. Socialstyrelsen. Kost och motion. Socialstyrelsen redovisar 34. Stockholm: 


2. Vårt behov av rörelse – en idéskrift om fysisk aktivitet och folkhälsa. Stockholm: 

Folkhälsoinstitutet och Förlagshuset Gothia; 1996. 





4. Folkhälsoinstitutet. Fysisk aktivitet – för nytta och nöje. Rapport 1998:8. 


5. Medin J, Alexandersson K. Begreppen hälsa och hälsofrämjande – en litteraturstudie. 

Lund: Studentlitteratur; 2000. 

6. Proposition 2002/03:35 Mål för folkhälsan. 

7. YFA, FHI. FYSS – Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling. 

Rapport 2003:44. Stockholm: Yrkesföreningar för fysisk aktivitet, Statens 

folkhälsoinstitut; 2003. 

8. Ottawa Charter for Health Promotion. Rapport WHO/HPR/HEP 95.1. Ottawa: 

Canadian Public Health Association; 1986. 

9. SISU Idrottsutbildarna. Utbildningsplan för dig som ska arrangera FaR®-utbildning 

för idrottsledare. Hämtad 2006-03-26 från http://www.sisuidrottsutbildarna.se/ 

files/{73BE579D-D9E7-43AE-A8CD-566DC7582F93}.pdf. 

10. Assida – personlig assistans för livet. Kartläggning av hälsa och sjukdomsförebyggande 

insatser. 2005. Hämtad 2006-03-26 från http://www.assida.se/index.php? 

ID=146. 

11. Statens folkhälsoinstitut. Erfarenheter av FaR®. Rapport 2003:53. Stockholm: 


12. AFS 2001:1 Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete. 



14. Karlqvist L. Physical demands in working life and individual physical capacity. 

European Journal of Applied Physiology 2003;89(6). 

15. Källestål C (red.), Bjurvald M, Mencke E, Schaerström A, Schelp L, Unge C. 

Hälsofrämjande arbete på arbetsplatser. Rapport 2004:32. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 

2004. 

16. Statens folkhälsoinstitut, Prevent. Hälsofrämjande som affärsstrategi – fakta och 

argument. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2001. 

17. Statens folkhälsoinstitut, Arbetslivsinstitutet. Ledare om personal och hälsa. 

[Film]. Stockholm; Statens folkhälsoinstitut, Arbetslivsinstitutet; 2001.


18. Korpen. 2006. Hämtad 2006-03-26 från www.korpen.se/sfir. 

19. Strandell A, Bergendahl L. Sätt Sverige i rörelse. Förskolan/skolan. Rapport 

2002:10. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2002. 

20. Danielsson A. Rörelseglada barn. Stockholm: Gothia; 2001. 

21. La Vision KB. Just nu … Hämtad 2006-04-24 från http://www.lavision.se. 

22. Myndigheten för skolutveckling. Särskilt uppdrag att stödja och följa skolornas 

arbete med att genomföra ändringar som gjorts i Lpo 94 samt Lpf 94, i syfte att 

stärka skolans ansvar att erbjuda daglig och regelbunden fysisk aktivitet 

(U2003/1020/S). Slutrapport 2005-09 01. Dnr 2004:170. Rapport 12. Stockholm: 

Myndigheten för skolutveckling; 2005. 

23. Lindberg LC, Stahle A, Ryden L. Long-term influence of a health education 

programme on knowledge and health behaviour in children. European Journal of 

Cardiovascular Prevention and Rehabilitation 2006;13(1):91-7. 

24. Regeringens skrivelse 2001/02:173. En samlad naturvårdspolitik. 

25. Statens folkhälsoinstitut. Utvärdering. Landstingsenkäten. Teknisk rapport med 

resultat. [Sätt Sverige i rörelse 2001]. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; januari 

2002. 

26. Riksidrottsförbundet. Om Handslaget. Hämtad 2006-03-24 från http://www.rf.se/ 

t3.asp?p=77127. 

27. Statens folkhälsoinstitut. Utmaningen till kommunerna. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 

2001. 

28. Länsstyrelsen i Stockholm. Friluftsliv i tätort. Rapport 2001:18. Stockholm; 

Länsstyrelsen; 2001. 

29. Riksidrottsförbundet. Näridrottsplatser. Stockholm: Riksidrottsförbundet; 2001. 

30. Tysk A. Skridskoslingor på sjöis. Stockholm: Svenska Kommunförbundet, 

Svenska Skriskoförbundet, Stockholms stad; 2003. 

31. Norling I, Larsson E-L. Ett gott och friskare liv som äldre – för en aktiv livsstil i 

natur och trädgård. Göteborg: Göteborgs botaniska trädgård, Västra Götalandsregionen, 

Svenska Kommunförbundet; 2004. 

32. Länsstyrelsen i Stockholm. Friluftsliv. Del 2. Friluftsliv i tätort. Stockholm: 

Länsstyrelsen; 2005. 

33. Statens folkhälsoinstitut. Utemiljöns betydelse. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 

2006. 

34. Friluftsrådet. Ämnet Friluftsliv. Mot en kursplan för ämnet natur och friluftsliv. 

Stockholm: Friluftsrådet; 2006. 

35. Marklund P. Sätt Sverige i rörelse 2001. Medieanalys. Rapport 2002:12. Stockholm: 


36. Statens folkhälsoinstitut. Folkhälsopolitisk rapport 2005. Rapport R 2005:5. 


37. Riksidrottsförbundet. Svenskarnas idrottsvanor. En studie av svenska folkets 

tävlings- och motionsvanor 2003. FoU-rapport 2004:5. Stockholm: Riksidrottsförbundet; 

2004.


38. Riksidrottsförbundet. Ungdomars tävlings- och motionsvanor – en statistisk 

undersökning våren 2005. FoU-rapport 2005:6. Stockholm: Riksidrottsförbundet; 

2005. 

39. Mellqvist A. Fysisk aktivitet på recept (FaR). Perspektiv från idrottsrörelsen regionalt 

och lokalt. FoU-rapport 2006:3. Stockholm: Riksidrottsförbundet; 2006. 

40. Ahlsén I, Lamming P, Kallings L, Strandell A, Tranquist J. Sätt Sverige i rörelse 

2001. Spridningseffekter. Rapport 2002:14. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 

2002. 

41. Bohlin L, Skoglund-Fall A, Winroth J, Österblom L. Sätt Sverige i rörelse 2001. 

Arbetsplatsen. Rapport 2002:17. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2002. 

42. Kullberg C, Strandell A, Tranquist J, Kallings L. Sätt Sverige i rörelse 2001. 

Regional samverkan. Rapport 2002:16. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 

2002. 

43. Lamming P, Tranquist J. Sätt Sverige i rörelse 2001. Fritiden. Rapport 2002:15. 


44. Strandell A, Bergendahl L, Kallings L. Sätt Sverige i rörelse 2001. Förskolan/ 

skolan. Rapport 2002:10. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2002. 

45. Strandell A, Tranquist J, Lamming J, Kallings L. Sätt Sverige i rörelse. Redovisning 

och erfarenheter. Rapport 2002:20. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 

2002.

Sakregister 

Aktivitetsmönster 51 

Barn 60 

BMI 24, 56 

Födelseland 55 

Kön 51 

Socioekonomi 53 

Sysselsättning 53 

Utbildning 54 

Ålder 52 

Aktiv transport 115 

ANGELO modellen 118 

Arbetsplatsen 137, 166 

Artros 30 

Benskörhet 28 

Bilåkning 53, 54 

Blodfetter 20, 23 

Blodpropp 20, 23 

Bostadsmiljö 113 

Body mass index 56 

Bukfetma 20 

Cancer 20, 34 

Tjocktarmscancer 34 

Bröstcancer 35 

Compasstudien 61 

DALY 10 

Diabetes, typ 2 25 

Energibalans 80 

Etniska minoriteter 138 

Eurobarometer 49 

Fallrisk 28 

Fetma 24, 

Folkhälsa 10 

Folkhälsopolitik 95 

Friluftsliv 114, 149 



Bestämningsfaktorer 118, 129 

Definition 12 

Fysiologiska funktioner 20 

Hinder 130, 131 

Hälsofrämjande fysisk aktivitet 12 

Mätmetoder 48, 154 

Rekommendationer 16 

Risker 36 

Fysisk aktivitet på recept 135 

Socialt stöd 130, 131 

Grönområden och parker 114 

Handslaget med idrotten 149, 172 

Hjärt- kärlsjukdomar 20, 21 

Hälsokonsekvensbedömningar 147 

Hälsa 10 

Hälsokommunikation 153 

Hälso- och sjukvården 133, 164 

Högt blodtryck 14, 20, 23 

Idrott och hälsa 169 

Indikatorer 96 

Intensitet 15 

Interventioner Kap 5 och 6 

Samhällsbaserade 101 

Individ- och gruppbaserade 125 

Interventionsforskning 151 

IPAQ 49, 154 

Kampanjer 111 

Kostnader 92 

Kostrekommendationer 75 

Kunskapsbaserad folkhälsoarbete 104 

Kroppsvikt 24, 80 

Lekplatser 116 

LIV 90 / LIV 2000 57


Lokalsamhället 110 

Matvanor 71 

Motion 13 

Motionskakan 17 

Motiverande samtal 135 

Nationella folkhälsoenkäten 51 

NCFF 169 

Ottawa Charter 88 

Psykisk hälsa / ohälsa 20, 31 

QALY 10 

Riksidrottsförbundet 172 

Ryggont 30 

Rörelseorganen 27 

Sjukdomsbörda 92 

Självförtroende 130, 131 

Skola / förskola 139, 149 

Stillasittande livsstil / inaktivitet 15, 49 

Stroke 20, 22 

Syreupptagningsförmåga 14 

Sätt Sverige i rörelse 159, Bilaga 

Transteoretiska modellen 128 

Socialekologiska modellen 106 

Skolbarns hälsovanor 60 

Träning 13 

Tv-tittande 64, 65 

Undersökningar av levnadsförhållanden 58 

Ungdomar 60 

Äldre 137 

Ätstörningar 79 

Övervikt 20, 24

Fysisk aktivitet har vuxit till en stor fråga i kommuner, landsting, 

nationellt och internationellt och utgör numera ett eget folkhälsomål 

i den svenska folkhälsopolitiken. I denna bok ges en överblick av det 

aktuella läget gällande sambandet mellan fysisk aktivitet och hälsa, 

samt kunskapsbaserade metoder för att främja fysisk aktivitet på 

individoch samhällsnivå. Regeringsuppdraget Sätt Sverige i rörelse 

redovisas också, liksom framtida utvecklings- och forskningsbehov. 

Folkhälsomål och miljökvalitetsmål är nära sammankopplade i strävan 

att nå en hållbar utveckling socialt, miljömässigt och ekonomiskt. 

Insatser för ökad fysisk aktivitet i befolkningen kan ses som en viktig 

komponent i strävan efter en hållbar utveckling. 

Målgruppen för boken är främst vidareinformatörer och beslutsfattare 

som arbetar med fysisk aktivitet i kommuner och landsting, 

frivilligsektorn samt studerande inom olika utbildningar, exempelvis 

folkhälsa, sjukvård, skola och friskvård. 

Statens folkhälsoinstitut 

Distributionstjänst 

120 88 Stockholm 

Fax 08-449 88 11 

E-post fhi@strd.se 

Internet www.fhi.se 

Rapport R 2006:13 

ISSN 1651-8624 

ISBN 91-7257-468-2

Fysisk aktivitet och folkhälsa

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?