Kunskapsunderlag Målområde 1, Delaktighet och inflytande i ...

Kunskapsunderlag till folkhälsopolitisk rapport 2005 

målområde 1 

Delaktighet och 

inflytande i samhället 

statens folkhälsoinstitut 

www.fhi.se

Kunskapsunderlag till Folkhälsopolitisk rapport 2005 

målområde 1 

Delaktighet och 

inflytande i samhället 

statens folkhälsoinstitut 

www.fhi.se

© statens folkhälsoinstitut r 2005:50 

issn: 1651-8624 

isbn: 91-7257-404-6 

grafisk produktion och illustrering: typoform

Innehåll 

Förord________________________________________________________________ 5 

Sammanfattning ______________________________________________________ 7 

1. Inledning __________________________________________________________ 9 

2. Demokratisk delaktighet ______________________________________________ 10 

2.1 Sambandet mellan demokratisk delaktighet och hälsa ____________________ 10 

2.2 Utvecklingen av demokratisk delaktighet ________________________________ 11 

2.3 Förklaringar till utvecklingen av demokratisk delaktighet __________________ 14 

2.4 Insatser på internationell och nationell nivå ____________________________ 16 

2.5 Insatser på regional och lokal nivå ____________________________________ 18 

3. Jämställdhet ________________________________________________________ 21 

3.1 Sambandet mellan jämställdhet och hälsa ______________________________ 21 

3.2 Utvecklingen av jämställdhet ________________________________________ 22 

3.3 Förklaringar till utvecklingen av jämställdhet ____________________________ 24 



4. Diskriminering ____________________________________________________ 29 

4.1 Sambandet mellan diskriminering och hälsa ____________________________ 29 

4.2 Utvecklingen av diskriminering ______________________________________ 30 



5. Kultur ____________________________________________________________ 38 

5.1 Sambandet mellan kultur och hälsa ____________________________________ 38 

5.2 Utvecklingen av kulturdeltagandet ____________________________________ 39 

5.3 Förklaringar till utvecklingen av kulturaktiviteter __________________________ 41 


5.5 Insatser på regional och lokal nivå ____________________________________ 44

6. Socialt deltagande __________________________________________________ 46 

6.1 Sambandet mellan bestämningsfaktorn och hälsa ________________________ 46 

6.2 Lägesbeskrivning av bestämningsfaktorn ______________________________ 47 

6.3 Insatser på nationell nivå ____________________________________________ 49 


6.5 Utvecklingsbehov/förslag ____________________________________________ 53 

7. Socialt stöd ________________________________________________________ 54 

7.1 Sambandet mellan socialt stöd och hälsa ______________________________ 54 

7.2 Utvecklingen av socialt stöd __________________________________________ 55 




8. Fysisk tillgänglighet ________________________________________________ 63 

8.1 Sambandet mellan fysisk tillgänglighet och hälsa ________________________ 63 

8.2 Utvecklingen av fysisk tillgänglighet __________________________________ 64 




Referenser __________________________________________________________ 74

Förord 

År 2003 beslutade riksdagen om en ny folkhälsopolitik med det övergripande målet ”att 

skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen”, 

och elva målområden. Samma år fick Statens folkhälsoinstitut i uppdrag av regeringen att 

följa upp arbetet med politikens genomförande. Institutets uppdrag har redovisats 

i Folkhälsopolitisk rapport 2005 som överlämnades till regeringen i oktober samma år. 

I rapporten beskrivs vad som har hänt efter riksdagens beslut. Blir vi friskare eller är 

hälsan hotad? Hur ser utvecklingen ut för de faktorer som bestämmer människors hälsa – 

levnadsvillkoren i stort och olika levnadsvanor? Vilka insatser har gjorts för att påverka 

hälsoutvecklingen i befolkningen och vad behöver göras ytterligare av Statens folkhälsoinstitut 

och av andra aktörer? 

Folkhälsopolitisk rapport bygger på ett stort underlagsmaterial av data och rapporter 

från forskningsprojekt, nationella myndigheter, länsstyrelser, landsting och kommuner. 

Materialet har ställts samman för vart och ett av folkhälsopolitikens elva målområden. Den 

här rapporten innehåller underlagsmaterial som har tagits fram inom målområde 1 delaktighet 

och inflytande i samhället. 

Underlagsmaterialet har arbetats fram av Henrik Sandén, Jonas Frykman, Marianne 

Granath, Brita Törnell, Göran Berleen, Regina Winzer samt Bengt Sundbaum vid Enheten 

för demokrati och hälsa, Avdelningen för samhälle och hälsa samt av Henrik Moberg vid 

Avdelningen för folkhälsovetenskap. I arbetet har samverkan skett med följande externa 

aktörer: Statens kulturråd, Ungdomsstyrelsen och Boverket. 

Stockholm, december 2005 

bengt sundbaum 

tf enhetschef 

delaktighet och inflytande i samhället 5

Sammanfattning 

delaktighet och inflytande i samhället 7 

Valdeltagandet har minskat sedan 1970-talet, men för vissa grupper är nedgången större 

än för andra. Det gäller bland andra förstagångsväljare som i det senaste valet hade det 

lägsta valdeltagandet någonsin för gruppen ifråga. Skillnaden i valdeltagande har också 

tydliga socioekonomiska aspekter, både på individ- och kommunnivå. Det är oroande att 

valdeltagandet bland utländska medborgare nästan har halverats sedan rösträttsreformen 

1976. Slutsatsen är att den politiska delaktigheten är låg i vissa grupper, men framför allt i 

gruppen utländska medborgare. 

Uppföljningen av jämställdheten visar på betydande regionala skillnader med den mest 

jämställda gruppen av kommuner belägna i Storstockholm. Skillnaderna kan ta sig olika 

uttryck, exempelvis kan näringslivets struktur och karriärmöjligheterna vara olika. Internationellt 

ligger Sverige i topp i flera avseenden inom jämställdhetsområdet. 

Diskrimineringen drabbar människor väldigt olika. Resultaten pekar på att män födda 

utanför Norden betydligt oftare upplever sig ha blivit bemötta på ett kränkande sätt än män 

födda i Sverige. Särskilt intressant är att undersökningen visar på tydliga samband mellan 

diskriminering och hälsa. Resultaten behöver följas upp och analyseras närmare. 

Det råder stora skillnader i kulturvanor mellan exempelvis män och kvinnor, unga och 

gamla, infödda svenskar och invandrare, arbetare och tjänstemän, storstadsbor och glesbygdsbor. 

I tätbebyggda regioner är människor i allmänhet betydligt mer kulturaktiva än i 

mindre befolkade regioner. 

Flera myndigheter utför insatser som påverkar folkhälsopolitikens bestämningsfaktorer 

men det är i allmänhet mycket svårt att påvisa några direkta effekter av verksamheten. 

Insatserna består ofta av stöd till andra samhällsaktörer och det är svårt att bestämma betydelsen 

av insatserna i utfallet. Vidare saknas ofta adekvata mätetal. 

Viktiga utvecklingsbehov inom målområdet avser i allt väsentligt förbättrad kunskap 

om bestämningsfaktorernas betydelse för folkhälsan och metoder för uppföljning. En viktig 

åtgärd i detta hänseende är det diskrimineringsprojekt som Statens folkhälsoinstitut 

(FHI) driver tillsammans med de ombudsmän som har till uppgift att motverka diskriminering 

på olika grunder. Avsikten med projektet är just att utveckla metoder för att mäta 

diskrimineringen och klargöra sambanden mellan diskriminering och hälsa.

8 målområde 1 

Målområde 1 - översikt 

Bestämningsfaktorer Indikatorer Politikområden Aktörer 

Demokratisk 

delaktighet 

Valdeltagande (andel 

röstande av röstberättigade 

i val till kommunfullmäktige 

(h) 1 

Andel unga förstagångsväljare 

(riksdagsval) 

Demokratipolitik 

Ungdomspolitik 

Jämställdhet Jämställdhetsindex (h) Jämställdhetspolitik 

Diskriminering Självupplevd diskriminering 

Deltagande i kulturaktivitet 

Deltagande i kulturell 

verksamhet på länsnivå 

Kulturell verksamhet 

(andel av befolkningen 

som deltagit i/utövat 

kulturell verksamhet) 

Integrationspolitik 

Ungdomsstyrelsen 

Länsstyrelser 

Regioner/Landsting 

Kommuner 


Regioner/Landsting 

Kommuner 

Integrationsverket 

Ombudsmannen mot 

etnisk diskriminering 

JämställdhetsombudsmannenHandikappombudsmannen 

Ombudsmannen mot 

diskriminering på grund 

av sexuell läggning 

Kommuner 

Kulturpolitik Statens kulturråd 

Socialt deltagande Socialt deltagande Storstadspolitik Integrationsverket 

Kommuner 

Socialt stöd Emotionellt stöd 

Praktiskt stöd 

Fysisk tillgänglighet Andel funktionshindrade 

som inte behöver gå i 

trappor för att komma 

ut eller in i sin bostad 

Socialtjänstpolitik 

Handikappolitik 

Bostadspolitik 

Socialstyrelsen 

Kommuner 

Handikappombudsmannen 

Boverket 

Kommuner

1. Inledning 


I ett demokratiskt samhälle har medborgarna lika värde med jämlika möjligheter att vara 

delaktiga och utöva makt. Rätten till delaktighet och inflytande gäller oavsett kön, ålder, 

etnisk bakgrund, funktionshinder eller sexuell läggning. Om individer eller grupper upplever 

att de inte kan påverka sina livsvillkor och utvecklingen av samhället uppstår utanförskap 

och maktlöshet. Brist på makt och möjligheter att påverka försämrar hälsan enligt 

forskningen om krav, kontroll och socialt stöd i förhållande till hälsa, och forskningen om 

socialt kapital och hälsa. 

Inom målområdet har sju bestämningsfaktorer för hälsa identifierats. Det är demokratisk 

delaktighet, jämställdhet, diskriminering, deltagande i kulturaktiviteter, socialt 

deltagande, socialt stöd samt fysisk tillgänglighet. Nio politikområden står i fokus för 

målområdet: demokratipolitik, ungdomspolitik, jämställdhetspolitik, integrationspolitik, 

kulturpolitik, storstadspolitik, socialtjänstpolitik, handikappolitik samt bostadspolitik.


2. Demokratisk delaktighet 

2.1 Sambandet mellan demokratisk delaktighet och hälsa 

Begreppet demokratisk delaktighet syftar här på hur samhällets invånare utnyttjar sina 

möjligheter att påverka politiska beslut. Detta kan ta sig olika uttryck, exempelvis genom 

medlemskap i politiska partier, genom representation i beslutande församlingar eller 

genom deltagande i allmänna politiska val. Demokratisk delaktighet avser delaktighet och 

inflytande i samhället via den politiska arenan och refererar såväl till begreppet politiskt 

kapital som till begreppet socialt kapital. Att ha politiskt kapital innebär att ha goda möjligheter 

att utöva inflytande och påverka politiska beslut (1). Begreppet socialt kapital 

utrycker hur relationer, attityder, värderingar och normer styr samspelet mellan individer 

och institutioner samt hur detta bidrar till ekonomisk och social utveckling (2). Att socialt 

kapital har effekter på hälsan framfördes av Putnam i boken ”Den ensamma bowlaren” (3). 

Där konstaterade han att ”ensambowlandet” är ett symtom på en av USA:s allvarligaste 

folkhälsoutmaningar. Putnams påstående får stöd av andra forskare. Kawachi med flera (4), 

har påvisat ett klart samband mellan vissa indikatorer på socialt kapital och hög dödlighet. 

Valdeltagandet bedöms avspegla makt-, delaktighets- och inflytandeaspekter väl och 

kan därför användas som indikator för demokratisk delaktighet. Handlingen bör förstås 

som en kollektiv manifestation för demokratin, där en känsla av delaktighet är central (5) 

och valdeltagandet visar individens känsla av tillhörighet eller utanförskap i det svenska 

samhället. Samtidigt är det nödvändigt att understryka att ett lågt valdeltagande bland i 

första hand utlandsfödda kan förklaras av andra orsaker än utanförskap. Det kan också 

bero på bristande kunskap och information om det svenska demokratiska systemet. Med 

detta i åtanke är utgångspunkten i uppföljningen att ett lågt valdeltagande pekar på att 

medborgaren inte känner sig delaktig i samhället. 

Undersökningar visar att det finns en social ojämlikhet när det gäller medborgarnas 

valdeltagande (6). Enligt en amerikansk studie av Blakely med flera (7) finns ett statistiskt 

samband mellan lågt valdeltagande och högre risk för sämre självskattad hälsa. Det finns 

även svenska studier som visar att valdeltagande och socialt deltagande statistiskt hör ihop 

med självrapporterad otrygghet i närsamhället (8). Smith med flera (9) har studerat förhållandet 

mellan röstningsmönster, utslagning (deprivation), och dödlighet i England och 

Wales. Studien visar att valskolket steg dramatiskt under 1980-talet i fattiga delar av landet.

2.2 Utvecklingen av demokratisk delaktighet 

Bestämningsfaktorn ”demokratisk delaktighet” följs via huvudindikatorn ”valdeltagande i 

kommunala val”, vilket mäts som andelen röstande vid valen till kommunfullmäktige bland 

svenska och i Sverige bosatta utländska medborgare. Som en inledning presenteras indikatorn 

”förstagångsväljare”, vilket mäts som andelen förstagångsväljare vid riksdagsvalen. 

Förstagångsväljare 

Ungdomars inflytande är en viktig aspekt av deras tillgång till verklig makt och välfärd och 

röstningen avspeglar individens upplevelse av delaktighet och tillgång till makt. I figur 1 

redovisas valdeltagandet i riksdagsvalen från 1970 och fram till valet 2002. 1 

Procent 

100 

80 

60 

40 

20 

0 


1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994 1998 2002 

Kvinnor (samtliga) 

Män (samtliga) 

Kvinnor (förstagångsväljare) 

Män (förstagångsväljare) 

Figur 1. Förstagångsväljares valdeltagande samt det totala valdeltagandet efter kön, 1970-2002. Riksdagsval. 

Källa: Statistikdatabasen, SCB. Bearbetning av Statens folkhälsoinstitut. 

Figur 1 visar att de potentiella förstagångsväljarna alltid har haft ett lägre valdeltagande än 

samtliga röstberättigade och att valdeltagandet generellt har sjunkit sedan mitten av 1980talet. 

I det senaste valet deltog 70 procent av förstagångsväljarna vilket är det lägsta valdeltagandet 

någonsin för den gruppen. Det lägsta valdeltagandet finns bland utrikes födda 

samt inrikes födda med båda föräldrarna födda utomlands. Gruppen 18-22-åriga kvinnor 

födda i Sverige men med båda föräldrarna födda utomlands har det allra lägsta valdeltagandet. 

Endast en tredjedel av den gruppen röstade i det senaste riksdagsvalet. 2 

1 

År 1974 sänktes rösträttsåldern från 19 år till 18 år. 

2 

Ungdomsstyrelsen. Ungdomspolitik utifrån ett folkhälsoperspektiv. 2004-09-15 (följebrevets 

datum, själva rapporten är odaterad). Dnr 17-287/04.


Valdeltagande i kommunala val 

Kommunnivå 

Skillnaden i valdeltagandet är tydlig på kommunnivå och återspeglar även regionala och 

sociala skillnader. I valet 2002, liksom i tidigare val, var valdeltagandet högst i kommuner 

med en hög andel socioekonomiskt starka invånare: Lomma (87,8 %), Vellinge (87,4 %) 

och Danderyd (86,2 %) Det i särklass lägsta valdeltagande i landet stod Haparanda för, där 

endast 57,8 procent av de röstberättigade gick till valurnorna. Därefter följde Strömstad 

(66,1 %) och Eda, (67,7 %) (10). Svenska kommunförbundet och landstingsförbundet rapporterar 

att valdeltagandet ökade i 25 kommuner och minskade i övriga (11). I de kommuner 

som har lågt valdeltagande har invånarna också i de flesta fall lägre medellivslängd. 3 

Kvinnors och mäns valdeltagande 

Sedan 1970-talet har valdeltagandet varit något högre bland kvinnor än bland män, men 

det har inte varit några stora skillnader. Vid valet 2002 var kvinnornas deltagande 3,7 procent 

högre än männens. 

Valdeltagande efter ålder och utbildning 

Medborgarnas benägenhet att rösta tycks vara åldersrelaterad (figur 1). Sannolikheten att 

väljarna går till valurnan ökar i takt med deras ålder. Det statistiska underlaget från kommunvalen 

medger ingen detaljerad indelning i ålderskategorier, men vi vet sedan tidigare 

att valdeltagandet i riksdagsvalet är högst bland 65-69-åringar (12). 

Statistiken visar att valdeltagandet sjönk inom samtliga utbildningskategorier mellan 

valen 1998 och 2002. Valdeltagandet bland röstberättigade med låg utbildning sjönk kraftigare 

än för dem med högre utbildning. Bland män med som mest förgymnasial utbildning sjönk 

valdeltagandet med nästan fem procentenheter, vilket är den enskilt största förändringen. 

Valdeltagande efter födelseland 

Valdeltagandet är betydligt högre bland dem som är födda i Sverige än bland dem som är 

födda i andra länder, men mellan åren 1998 och 2002 minskar gruppen svenskfödda sitt 

valdeltagande något medan nästan alla andra födelselandsgrupper ökar sitt valdeltagande. 

Det kan finnas flera förklaringar till detta men det är viktigt att inte dra för långtgående 

slutsatser av utvecklingen. Statistiken bygger på en urvalsundersökning med relativt stora 

felmarginaler. Något som kanske förvånar är att gruppen röstberättigade som är födda i 

Norden utanför Sverige har en relativt låg röstandel. Gruppen röstberättigade födda i 

Sydamerika har ett valdeltagande som är påfallande högre än andra utlandsfödda. 

Utländska medborgare 

Sedan 1976 har utländska medborgare som bott i Sverige i tre år rösträtt vid val till landstings- 

och kommunfullmäktige. Vid det första valet 1976 deltog 60 procent av de utländska 

3 Statens folkhälsoinstitut. Underlag från statistikdatabasen Kommunala basfakta 1999-2003.

medborgarna. Vid valet till kommunfullmäktige år 2002 utnyttjade bara en dryg tredjedel 

av de cirka 323 000 utländska medborgarna sin rösträtt. Detta ska jämföras med att det 

totala valdeltagandet i detta val var 78 procent. (13) 

Procent 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 


1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994 1998 2002 

Figur 2. Valdeltagande bland svenska och utländska medborgare vid val till riksdag respektive kommunfullmäktige 

1976-2002. 4 Åldern ≥18 år. Källa: Statistikdatabasen, SCB. Bearbetning av Statens folkhälsoinstitut. 

Skillnaden i valdeltagande för både svenska och utländska medborgare har varit stor under 

hela perioden. Den senare gruppens valdeltagande har emellertid sjunkit betydligt kraftigare 

och trenden är oroande. Utländska medborgare är inte en homogen grupp och den förändras 

även över tid. De har både olika ursprungsland och skäl till att flytta till Sverige. 

Men situationen pekar på att dagens utländska medborgare upplever betydligt mindre delaktighet 

och inflytande i det svenska samhället, om inte annat på den politiska nivån, än 

vad motsvarande grupp gjorde i mitten av 1970-talet. Den politiska integrationen av denna 

grupp är numera låg. 

4 Uppgifterna om valdeltagandet bland utländska medborgare har hämtats från valdeltagandeundersökningarna. 

Därmed finns risk för slumpfel eftersom undersökningen baseras på ett urval 

av de röstberättigade. Uppgifterna om svenska medborgares valdeltagande i riksdagsval är 

hämtade från valresultaten.


2.3 Förklaringar till utvecklingen av demokratisk 

delaktighet 

De bakomliggande faktorerna till utvecklingen av den demokratiska delaktigheten mätt 

som valdeltagande är inte helt lätta att klarlägga. Sedan mitten av 1970-talet har flera statliga 

utredningar haft i uppdrag att på olika sätt analysera makt och inflytande i Sverige. År 

1997 tillsatte regeringen Demokratiutredningen, (dir.1997:101), för att belysa de nya 

förutsättningar, problem och möjligheter som det svenska folkstyret möter inför 2000talet. 

Efter ”katastrofvalet” 1998 såg regeringen det som särskilt angeläget att utredningen 

studerade orsakerna till det sjunkande valdeltagandet. Det kommunala valdeltagandet i 

Sverige är internationellt sett mycket högt men har sjunkigt kraftigt sedan 1970-talet, då 

valdeltagandet vid två tillfällen översteg 90 procent. Stora samhällsförändringar har präglat 

de senaste årtiondena, däribland internationaliseringen av ekonomin, det svenska EUmedlemskapet, 

den ökade mångfalden och det folkliga engagemangets nya former. I dag 

är det vanligt att ekonomiska och politiska beslut har global räckvidd. I Demokratiutredningens 

slutbetänkande ”En uthållig demokrati” konstateras att medan effekterna av 

besluten i många fall blir omedelbart kännbara, är makten ofta avlägsen och svår att påverka 

eller utkräva ansvar av. Detta kan vara en förklaring till varför valdeltagandet har sjunkit 

under en längre period. Samtidigt bör det påpekas att denna utveckling inte självklart indikerar 

att medborgarnas politiska delaktighet har minskat. Flera undersökningar visar att 

det finns ett stort medborgerligt politiskt intresse och att det finns tecken som tyder på att 

detta intresse ökar. 

Oscarsson (5) ger två förklaringar till det sjunkande valdeltagandet. Hans studier visar 

att valdeltagandet påverkas av hur osäker utgången av valen är, ju mindre spännande valen 

är desto lägre valdeltagande. Oscarsson konstaterar att valresultaten under 1990-talet har 

varit givna på förhand eftersom marginalen mellan blocken varit stor. En annan, mer långsiktig 

förklaring till utvecklingen står att finna i samhällets avideologisering. Under 1970talet, 

när valdeltagandet var som störst, rådde ett ideologiskt klimat som inte finns i dag. 

Att andelen förstagångsväljare sjunker förklarar Oscarsson med att unga väljare tycks 

reagera starkare på variationer i valens karaktär än äldre grupper av väljare. 

I Maktutredningens slutrapport ”Demokrati och makt i Sverige” (14) presenteras en 

liknande förklaring som går ut på att individcentreringen växer på samhällscentreringens 

bekostnad. Demokratiutredningen (15) konstaterar att tilltron till hierarkiska institutioner 

avtar i alla högt utvecklade industrisamhällen och menar att en av de viktigaste demokratifrågorna 

i vår tid är frågan om hur individcentreringen ska kunna matchas av gemensamma 

institutioner som hävdar människovärdet. 

Integrationspolitiska maktutredningen tillsattes efter ett regeringsbeslut 2000. I sin 

rapport ”Engagemang, mångfald och integration” (16) beskriver och förklarar den fördelningen 

av makt och inflytande mellan invandrare och infödda i det svenska samhället. 

Utredningen baserar sig på en statsvetenskaplig orsaksmodell och analyserar hur strukturer 

och institutioner påverkar det politiska deltagandet. Enligt modellen är de tre huvudsakliga 

förklaringsfaktorerna resurser, motivation och (tillgång till) rekryterande nätverk.


De strukturella och institutionella förhållandena påverkar dessa förklaringsfaktorer vilket 

i sin tur får effekter på det politiska deltagandet. Utifrån denna modell analyserar 

Dahlström och Möller den svenska statens insatser för att öka valdeltagandet bland 

utländska medborgare. Enligt författarna har strategin varit att kompensera utländska 

medborgare för bristande politiska resurser, men sådana insatser har skett på bekostnad av 

insatser som stimulerar politisk motivation och nätverksbyggande. Författarna menar att 

sådan stimulans sannolikt skulle ha resulterat i fler generella insatser för politisk integration, 

i stället för invandrarpolitiska särlösningar. 

Det finns tecken som tyder på att personvalsreformen har ökat det politiska intresset 

bland personer med utländsk bakgrund. Enligt SVT:s vallokalsundersökning (Valu 2002) 

personröstar personer med utländsk bakgrund ungefär 1,5 gånger så ofta som personer 

med svensk bakgrund. Enligt en undersökning utförd av Sveriges Kommuner och 

Landsting har personvalet även påverkat den politiska representativiteten. Omkring 15 

procent av de personvalda har utländsk bakgrund medan gruppen som sådan utgör elva 

procent av Sveriges befolkning (11).


2.4 Insatser på internationell och nationell nivå 

Demokratipolitik 

Insatser som påverkar demokratisk delaktighet 

Statliga insatser inom politikområdet som redovisas i budgetpropositionen 2005 är bland 

annat en demokratisatsning för att öka deltagandet i 2004 års val till Europaparlamentet. 

Regeringen har även tillkallat en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppgift att 

göra en samlad översyn av regeringsformen (dir. 2004:96). Kommitténs arbete ska framför 

allt stärka och fördjupa den svenska folkstyrelsen, öka medborgarnas förtroende för 

demokratins funktionssätt och att höja valdeltagandet. Kommittén ska redovisa sitt uppdrag 

senast den 31 december 2008. Insatser för att utveckla och stärka demokratin görs 

också inom ett stort antal andra politikområden (17). 

I mars 2005 beslutade regeringen att fördela 1,8 miljoner kronor till organisationer som 

företräder nationella minoriteter. Syftet är att stärka de nationella minoriteternas möjligheter 

till inflytande i förhållande till myndigheter och andra beslutsorgan i frågor som berör dem. 

Effekter av verksamheten 

Den särskilda demokratisatsning som genomfördes inför Europaparlamentsvalet för att 

stimulera ett ökat valdeltagande bestod av två olika delar; en satsning i de storstadskommuner 

som tecknat lokala utvecklingsavtal med staten och en satsning riktad till förstagångsväljare. 

De storstadskommuner som har slutit lokala utvecklingsavtal med staten, 

det vill säga Botkyrka, Göteborg, Haninge, Huddinge, Malmö, Stockholm och Södertälje, 

tilldelades sammanlagt fem miljoner kronor för att genomföra insatser bland grupper med 

ett lägre valdeltagande. Valdeltagandet ökade i tre av kommunerna och sjönk i fyra (17). 

Ungdomspolitik 


Insatser som påverkar demokratisk delaktighet 

Ungdomsstyrelsen har uppdraget att samordna uppföljningen av den nationella ungdomspolitiken 

och förmedla kunskap om ungas levnadsvillkor. Uppföljningssystemet bygger 

på att ett antal myndigheter följer upp och redovisar till sina respektive departement. 

Ungdomsstyrelsen stödjer myndigheterna i deras uppföljningsarbete och har också ett 

stort internationellt utbyte med andra länder kring svensk ungdomspolitik. 

I samband med valen som inträffat under perioden 2002-2004 har regeringen satsat på 

särskild information och även gett ekonomiska resurser till omfattande demokratisatsningar 

för unga (Ungdomsstyrelsen, 2004). Inför riksdagsvalet 2002 arrangerades Ungt 

val i samarbete mellan Ungdomsstyrelsen, Skolverket och Aftonbladet samt Skolval 2002


i samarbete mellan Ungdomsstyrelsen, Valmyndigheten och elevorganisationen Svea. 

Inför folkomröstningen om EMU 2003 satsade Valmyndigheten på riktad information till 

speciella väljargrupper, däribland ungdomar. Inför valet till EU-parlamentet 2004 fördelade 

Ungdomsstyrelsen ekonomiska resurser till ungdomsorganisationer, gymnasieskolor, 

politiska ungdomsförbund och andra aktörer för att uppmuntra förstagångsväljare 

att rösta. 


Ungdomsstyrelsen finner att satsningarna på flera plan varit framgångsrika; de samlade ett 

stort antal deltagare och ledde till diskussioner om demokrati i de skolor som var aktiva. 

Samtidigt konstaterar myndigheten att det inte finns något som tyder på att insatserna 

ledde till ett högre valdeltagande för förstagångsväljare totalt sett. 5 

Utvecklingsbehov/förslag 

För att höja det låga valdeltagandet bland unga anser Ungdomsstyrelsen att det behövs nya 

insatser och utveckling. Fler unga i beslutande församlingar samt försök med rösträtt för 

sextonåringar kan vara en utveckling som bidrar till ett ökat valdeltagande. Långsiktigt 

menar Ungdomsstyrelsen att det krävs ett omfattande demokratiarbete för att inkludera 

unga och andra grupper av medborgare som röstar i låg utsträckning inkluderas mer i samhället. 

För att kunna göra bra insatser och bedriva ett bra utvecklingsarbete behövs det mer 

kunskap om varför dessa grupper röstar i liten utsträckning. 

5 


datum, själva rapporten är odaterad). Dnr 17-287/04.


2.5 Insatser på regional och lokal nivå 


Ungdomsstyrelsen stödjer kommuner som vill utveckla en sektorsövergripande ungdomspolitik 

och driver sedan 2002 ett utvecklingsarbete med sex regionala stödjepunkter för 

ungdomspolitik. Stödjepunkterna är spridda över landet och ska fungera som erfarenhetsoch 

kunskapsstöd för kommuner och ideella organisationer som vill utveckla metoder för sin 

lokala ungdomspolitik. Ungdomsstyrelsen kan till viss del påverka antalet verksamma ungdomsorganisationer 

och föreningar, antalet aktiviteter för unga och antalet aktiva unga 

genom reglerna för hantering av statsbidraget och de projektstöd som myndigheten fördelar. 6 

Kommuner 

År 2002 gav regeringen Statistiska centralbyrån (SCB) i uppdrag att ta fram statistik över 

den lokala demokratins utveckling och funktionssätt med mera (Ju2002/6398). SCB kartlägger 

i sin rapport till regeringen bland annat medborgarrelationer och demokratifrågor. 

Undersökningen visar att 21 procent av kommunerna uppgav att de avsatte medel för arbete 

med demokratifrågor både 2001 och 2003. Det var 42 procent av kommunerna som 2001 

uppgav att de hade en särskild person, funktion eller beredning som arbetade med demokratifrågor. 

Motsvarande andel för år 2003 är 43 procent (18). 

Statens folkhälsoinstituts (FHI) enkät till kommunerna om deras folkhälsoarbete visar 

att många kommuner har eller har haft verksamhet som syftar till att stärka möjligheten till 

delaktighet och inflytande i det lokala folkhälsoarbetet. En vanlig målgrupp för dessa 

insatser är ungdomar, vilket även har bekräftats vid institutets kommunbesök. 7 För att nå 

och engagera ungdomar organiseras ofta ungdomsråd eller ungdomsfullmäktige, men 

med varierande framgång. Vissa kommuner konstaterar att den inrättade organisationsstrukturen 

inte lyckas fånga upp och attrahera ungdomar, och andra uppger att uppslutningen 

är god. 8 

Det finns också exempel på insatser för att öka valdeltagandet bland förstagångsväljare 

och i bostadsområden där många personer med utländsk bakgrund bor, men det är oklart 

vilka effekter de har haft. 9 

Särskilda kommunala insatser för att öka valdeltagandet 

Inför valet 2002 var det många kommuner som genomförde särskilda insatser för att bryta 

den negativa trenden. Flera av dessa riktades till människor med utländsk bakgrund eftersom 

denna grupp har röstat i betydligt lägre utsträckning än genomsnittet. 

6 


datum, själva rapporten är odaterad). Dnr 17-287/04. 

7 

Statens folkhälsoinstitut, besök i tio kommuner, 2005, opublicerat arbetsmaterial. 

8 

Statens folkhälsoinstitut, Enkät till Sveriges kommuner. 2005, opublicerat arbetsmaterial. 

9 

Statens folkhälsoinstitut, besök i tio kommuner, 2005, opublicerat arbetsmaterial.


En kommun som genomförde sådana insatser är Södertälje. Insatserna skedde i de fyra 

stadsdelarna Fornhöjden, Geneta, Hovsjö och Ronna. Projektet (Valprojekt 2002) bestod 

av olika delar som alla var länkade till varandra, bland annat boenderåd, en informationsfolder 

på fyra olika språk och en demokratibil som fanns till hands i de berörda stadsdelarna. 

Resultatet blev att valdeltagandet ökade i Fornhöjden, Hovsjö och Ronna och 

förblev oförändrat i Geneta. Detta ska ställas mot att det genomsnittliga valdeltagandet i 

kommunen minskade så valprojektet bör ha haft en inverkan på denna positiva utveckling. 

Andra orsaker till det högre valdeltagandet kan vara att många kandidater med utländsk 

bakgrund drev kampanjer i stadsdelarna och fick många personröster (11). 

Landsting och regioner 

År 2001 uppgav åtta landsting att de hade medel särskilt avsatta för arbete med demokratifrågor. 

Motsvarande antal för år 2003 är tolv landsting. Det var 15 landsting som 2001 

uppgav att de hade någon särskild person, funktion eller beredning för att arbeta med 

demokratifrågor. Motsvarande antal 2003 är 17 landsting (18). 

Satsningen på ungdomar, som kommunerna rapporterar om , återfinns till en del även 

hos landstingen, även här finns ungdomsråd och ungdomsting. Flera landsting uppger att 

de arbetar med demokratifrågor och det förekommer att regionens folkhälsokommitté har 

särskilda medel som ska stödja föreningars arbete med delaktighet och inflytande. Ett flertal 

landsting rapporterar om sitt arbete med demokratistärkande insatser men uppger samtidigt 

att insatserna inte är sprungna ur ett folkhälsoperspektiv. 10 

Skillnader i politisk aktivitet 

Dåvarande Kommunförbundet undersökte medborgarnas syn på sitt inflytande i 27 svenska 

kommuner. Medborgarnas vilja och intresse för att påverka skiljer såväl mellan kommuner 

som mellan grupper av människor. Bland kommunerna som deltagit i undersökningen är 

den politiska aktiviteten jämförelsevis låg i större städer och i förortskommuner, men det 

är å andra sidan många där som kan tänka sig att engagera sig politiskt. I mindre kommuner 

är det ofta tvärtom. Där är den politiska aktiviteten högre men färre kan tänka sig att 

påverka politiken (19). 

Utbildning och inkomst är faktorer som har stor betydelse för den politiska aktiviteten 

hos medborgarna. Studien visar att det framför allt är högutbildade och medel- och höginkomsttagare 

som i försöker påverka de politiska besluten (19). Annan forskning har 

kommit fram till liknande resultat vilket har fått vissa forskare att reagera på det demokratiska 

problem som detta innebär. Forskarna Mikael Gilljam och Ola Jodal har i en undersökning 

visat att deltagardemokratiska påverkansmetoder såsom folkomröstningar, 

namninsamlingar, uppvaktningar, aktioner och demonstrationer mest gynnar grupper i 

samhället som redan har lätt för att göra sin röst hörd (20). 

10 

Statens folkhälsoinstitut, intervjuer med företrädare för landsting och regioner, 2005, 

opublicerat arbetsmaterial.



Valdeltagandet bland utländska medborgare har sjunkit dramatiskt under en längre period. 

Denna negativa utveckling är kraftigare än för svenska medborgare. Detta innebär inte 

bara ett problem för den representativa demokratin; trenden indikerar också ett ökande 

utanförskap och etnisk segregation och den demokratiska delaktigheten hos denna grupp 

är oroväckande låg. Per Strömblad och Ludvig Beckman har analyserat denna problematik 

och finner att det saknas giltiga skäl för att utländska medborgare inte får rösta i riksdagsvalen. 

En utvidgning av gruppens rösträtt bör kunna öka den demokratiska delaktigheten 

och få positiva effekter på valdeltagandet (21). FHI anser att det finns skäl att överväga en 

sådan reform som en del av särskilda insatser för att vända trenden och öka den demokratiska 

delaktigheten. 

Ungdomsstyrelsen har redovisat följande utvecklingsbehov för att stärka ungdomars 

demokratiska delaktighet: 

• insatser för att öka antalet unga i beslutande församlingar 

• utvecklingsarbete för att få mer kunskap om varför vissa grupper har liten delaktighet 

när det gäller valdeltagande i allmänna val 

• försök med rösträtt för sextonåringar, vilket enligt myndigheten kan bidra till ökad 

politisk delaktighet bland unga och därmed även ett ökat valdeltagande. 

FHI finner även anledning att peka på behovet särskilda insatser som kan bidra till att 

förbättra den demokratiska delaktigheten för utländska medborgare. 


Bestämningsfaktorn demokratisk delaktighet följs upp med två indikatorer: förstagångsväljare 

och valdeltagande i val till kommunfullmäktige. Andelen förstagångsväljare har 

följts från 1970 till 2002 och den har alltid varit lägre än valdeltagandet för samtliga röstberättigade. 

I det senaste valet deltog 70 procent av förstagångsväljarna vilket är det lägsta 

valdeltagandet någonsin. Lägst är valdeltagandet bland utrikes födda samt inrikes födda 

med båda föräldrarna födda utomlands. 

Valdeltagandet i kommunalvalen baseras på utvecklingen mellan 1998-2002 och den 

visar på stora skillnader mellan kommuner av olika socioekonomiska struktur. Utvecklingen 

för utländska medborgares valdeltagande är oroväckande – valdeltagandet har 

generellt sett minskat sedan 1970-talet, men för den här gruppen har det nära nog halverats. 

FHI finner även anledning att peka på behovet särskilda insatser som kan bidra till att 

förbättra den demokratiska delaktigheten för utländska medborgare. 

Ungdomsstyrelsen ger ekonomiskt stöd till bland andra ungdomsorganisationer, gymnasieskolor, 

politiska ungdomsförbund och andra aktörer för att uppmuntra förstagångsväljare 

att rösta. Satsningarna anses ha varit framgångsrika men det är oklart om de 

ledde till ett högre valdeltagande för förstagångsväljare totalt sett. Ungdomsstyrelsen 

redovisar vissa utvecklingsbehov kring representationen av unga i beslutande församlingar 

samt försök med rösträtt för sextonåringar. Myndigheten efterlyser även mer kunskap om 

varför dessa grupper röstar i liten utsträckning.

3. Jämställdhet 


3.1 Sambandet mellan jämställdhet och hälsa 

Det kan konstateras att skillnaderna i hälsa mellan kvinnor och män är stora. Kvinnor lider 

i högre utsträckning av stressrelaterad sjuklighet, söker sjukvård, konsumerar läkemedel 

och är sjukskrivna i betydligt större utsträckning än män. Män drabbas mer av skador och 

olycksfall, har högre alkoholkonsumtion och en högre andel män än kvinnor lider av övervikt. 

Kvinnor lever i genomsnitt längre än män. Dessa skillnader i hälsa kan inte enbart 

förklaras av biologiska skillnader mellan könen utan måste även förklaras av sociala och 

kulturella faktorer. Det finns strukturella förhållanden i samhället som medför att villkoren 

ser olika ut för kvinnor och män, exempelvis på arbetsplatsen, i familjelivet och i deltagandet 

i sociala aktiviteter. 

Connell (22) menar att genusrelationerna är en av de mer betydande strukturerna i alla 

dokumenterade samhällen. Han tänker sig en tredelad modell för genusstrukturen, där han 

särskiljer relationer byggda på makt, produktion och emotionell bindning. Relationer 

byggda på makt med manlig dominans och kvinnlig underordning är enligt Connell den 

viktigaste faktorn i västerländsk genusordning. Connell understryker också att kvinnors 

och mäns olika villkor påverkas av klass, nationalitet och samhällsposition. Vi kan således 

inte förstå klass eller etnicitet utan att hela tiden också relatera till genus, det finn alltså inte 

finns en maskulinitet eller femininitet. 

Forskning visar att ojämställda levnadsförhållanden orsakar skillnader i hälsa (23-25). 

Ökad jämställdhet med fokus på en förändrad mansroll kan enligt en doktorsavhandling av 

Örjan Hemström (26) utgöra ett viktigt led för att minska mäns överdödlighet jämfört med 

kvinnor.


3.2 Utvecklingen av jämställdhet 

Jämställdhet innebär att kvinnor och män har lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter 

att vårda barn och hem, att ha ett arbete som ger ekonomiskt oberoende och att kunna delta 

i politiska, fackliga och andra aktiviteter i samhället. Bestämningsfaktorn ”jämställdhet” 

berör flera politikområden och följs här via huvudindikatorn jämställdhetsindex 

(JämIndex). Det är i allt väsentligt liktydigt med Statistiska centralbyråns (SCB) jämställdhetsindex. 

Bästa kommun får rang 1 och sämsta får rang 289 för kommuner (21 för län). 

Alla rangvärdena summeras för varje län eller kommun och divideras med antalet variabler. 

Detta ger länets eller kommunens medelrang som är indexets värde. Det är värt att 

påpeka att variabler som kommunfullmäktige, kommunstyrelse, egna företagare kan förändras 

mycket mellan bara ett par år, särskilt i små kommuner. 

SCB:s index innehåller också variabeln ohälsotal. I Statens folkhälsoinstituts (FHI) 

beräkning av jämställdheten i landet har emellertid denna variabel tagits bort för att den 

inte ska ställas mot hälsoutfall. Det kan diskuteras huruvida den här typen av jämställdhetsindex 

är en adekvat metod för att mäta jämställdhet som en bestämningsfaktor för folkhälsans 

utveckling. I indexet saknas exempelvis uppgifter om mäns våld mot kvinnor, trots 

att frihet från könsrelaterat våld ingår i regeringens jämställdhetsmål. Att tolka eventuella 

framtida förändringar av värdet på en indikator för könsrelaterat våld kan emellertid vara 

problematiskt på grund av möjliga förändringar i mörkertal, lagar eller domstolspraxis. 

Professor Anne Hammarström konstaterar i FHI:s rapportering av regeringsuppdraget att 

genomföra en analys av folkhälsopolitikens bestämningsfaktorer ur ett jämställdhetsperspektiv 

att ”könsrelaterat våld kan förhindras genom att åstadkomma jämställdhet 

mellan könen i samhället”. 11 En utveckling i positiv riktning av jämställdhetsindex kan 

således även minska det könsrelaterade våldet. Möjligtvis kan man i fortsättningen följa 

kommunernas satsning på primär- och sekundärpreventiva insatser, till exempel handlingsprogram 

för förebyggande av könsrelaterat våld, kvinnojourer och manscentrum eller 

mansmottagningar. Men institutet finner att indexet tills vidare är en godtagbar utgångspunkt 

för en diskussion om jämställdhet och hälsa. 

Jämställdhetsindex 

Regionala och lokala skillnader 

Statistiska jämförelser efter H-region visar att jämställdheten i landet följer ett tydligt 

mönster. Jämställdheten är överlägset mest utvecklad i storstadsregionerna. Den mest 

jämställda gruppen domineras av kommuner i Storstockholm. Dessa kännetecknas av liten 

skillnad för kvinnor och män när det gäller andel högutbildade, sysselsatta och arbetslösa. 

Arbetslösheten är förhållandevis låg liksom andelen med låga inkomster. Kvinnor och 

män är mer jämnt fördelade på olika branscher. I politiken (kommunfullmäktige och kommunstyrelse) 

finns fler kvinnor (27). 

11 Statens folkhälsoinstitut, Uppdrag att genomföra en analys av folkhälsopolitikens bestämningsfaktorer 

ur ett jämställdhetsperspektiv. (Anne Hammarström Arbetsmaterial till del 2 av uppdraget, 

Målområde 1-6). Ej daterat.)


Kommuner som ligger lägst i indexet är mer spridda över Sverige och de kännetecknas 

av att de är mindre. Skillnaderna mellan kvinnors och mäns värden för utbildning, sysselsättning 

och antalet arbetssökande är stora. I många kommuner är andelen med låga 

inkomster stor. Männen är många fler i kommunstyrelser och kommunfullmäktige (27). 

Könsfördelningen vid chefstillsättningar 

Sammantaget är andelen kvinnor i samtliga landets kommunfullmäktige 42 procent, men 

minskar till 36 procent i kommunstyrelserna. Könsfördelningen skiljer sig mycket mellan 

olika facknämnder med högst kvinnorepresentation (58 %) i nämnder som rör vård, 

omsorg och sociala frågor, och lägst andel kvinnor (27 %) i teknik-, trafik-, miljö- och 

fastighetsnämnder. I kommunerna är andelen kvinnliga ordförande 30 procent medan 

motsvarande andel i landstingen är 44 procent (28). 

Andelen kvinnliga chefer skiljer sig starkt mellan privat och offentlig sektor. Andelen 

kvinnliga chefer inom den privata sektorn är endast 19 procent medan motsvarande andel 

inom den offentliga sektorn är 56 procent (28). 

Även inom frivilligsektorn finns köns- och klasstrukturer. De resursstarkaste av de frivilligt 

aktiva utövar makten och styr organisationerna medan mindre resursstarka, som 

kvinnor med låg utbildning, äldre och människor i hyresrätter, arbetar på gräsrotsnivån 

(29).


3.3 Förklaringar till utvecklingen av jämställdhet 

Utvecklingen av jämställdhet kommenteras i detta avsnitt främst utifrån målområde 1, delaktighet 

och inflytande i samhället. Indikatorn jämställdhetsindex utgår från år 2002 vilket 

gör att det inte är möjligt att utifrån dessa data förklara utvecklingen av jämställdheten. 

Det går emellertid att följa utvecklingen för enskilda variabler, ibland ända från 1990. 

Några exempel: 

• Pappornas användning av föräldraförsäkringen har inte förändrats mycket sedan 1994. 

• Kvinnor har högre utbildningsnivå än män i nästan alla kommuner. Skillnaderna har 

också ökat sedan 1990. 

Vi kan också konstatera att jämställdheten, mätt med JämIndex, uppvisar vissa regionala 

och lokala skillnader, exempelvis mellan olika regioner i näringslivets struktur och i karriärmöjligheter. 

En förklaring kan också vara att det finns större möjligheter till kompetensutveckling 

i de större universitetsstäderna och att fler kvinnor än män lämnar glesbygdsområden 

för att studera och arbeta i större städer. Utbildningsnivån och vilka de 

dominerande näringsgrenarna är inom en region har sannolikt en ganska stor påverkan på 

invånarnas syn på jämställdhetsfrågorna – också i kommunens olika beslutande organ. 

Beträffande delaktighet och inflytande konstateras i en rapport från programberedningen, 

”Kommunerna och jämställdheten – om jämställdhet och demokrati”, att Sverige visserligen 

håller världsrekord i kvinnorepresentation men samtidigt visar det växande antalet 

kvinnliga nätverk och olika kvinnosammanslutningar att kvinnor också väljer andra former 

för politiskt arbete (30). 

Mediernas bild av manligt och kvinnligt samt en sexualisering av det offentliga rummet 

bidrar sannolikt också till svårigheterna att bryta gamla könsmönster. Kvinnor sexualiseras 

och framställs ofta som offer medan män framställs som maktutövare och förövare. 

För att relatera jämställdhetsutvecklingen i Sverige med övriga världen kan statistik 

från FN:s utvecklingsprogram (United Nations Development Programme, UNDP) användas. 

Med hjälp av Human Development Report kan man jämföra Sverige med andra länder 

inom ett antal områden som belyser jämställdhetsaspekter, till exempel andelen kvinnliga 

riksdagsledamöter samt andelen kvinnliga administratörer och chefer. Två index i 

UNDP:s statistik, Gender Development Index (GDI) och Gender Empowerment Measure 

(GEM) har nära koppling till målområde 1 och 2. GDI mäter tre dimensioner för mänsklig 

utveckling - hälsa, utbildning och inkomst för den kvinnliga delen av befolkningen. GEM 

mäter deltagande och jämställdhet i det politiska och ekonomiska livet. Båda indexen 

placerar Norge på första plats och Sverige på andra plats av 144 respektive 78 länder i 

världen (31).


Jämställdhetspolitik 


Internationellt sammanhang 

EU anser att jämställdhet är en grundläggande princip. Kvinnors och flickors rättigheter är 

en nödvändig, väsentlig och omistlig del av de universella mänskliga rättigheterna. EU har 

fastställt en rad strategiska mål, bland annat att genom stödinsatser främja kvinnors deltagande 

i beslutsfattandet och påskynda utvecklingen mot jämställdhet inom alla offentliga 

och politiska organ (32). 

År 2000 genomfördes en uppföljning av Pekingkonferensen 1995 genom FN:s specialsession, 

”Kvinnor 2000, jämställdhet mellan könen, utveckling och fred”. 

Nationella insatser 

År 2001 skärpte Sverige jämställdhetslagen bland annat med att lönerna ska analyseras 

utifrån jämställdhet. En kommitté inrättades 2003 för att följa upp och utvärdera Kvinnofridspropositionens 

myndighetsuppdrag ur ett könsmaktsperspektiv och 2004 år tillsattes 

en utredning om översyn av jämställdhetspolitiken. Då beslutade regeringen också om en 

handlingsplan för jämställdhetsintegrering inom Regeringskansliet. 

Effekter av verksamheterna 

Ur ett internationellt perspektiv får Sverige anses ligga mycket långt framme med exempelvis 

lagstiftning för jämställdhet. Samtidigt har Sverige en, i internationell jämförelse, 

starkt könssegregerad arbetsmarknad. Sverige har också i jämförelse med exempelvis 

USA en betydligt lägre andel kvinnliga chefer – åtminstone på de lägre nivåerna. 

Bland ungdomar kan skönjas ett delvis uppluckrat könsrollsmönster. I en kunskapsöversikt 

över ungas könsmönster i skolan (33) redovisas studier som visar att flickor inte 

bara underordnar sig utan konfronterar de sina villkor och försöker vidga sitt handlingsutrymme 

och är i högre grad än tidigare synliga som aktörer. Men utvecklingen är långt 

ifrån entydig. Författaren refererar också till flera studier, i vilka flickornas sociala 

klasstillhörighet identifieras som väsentlig för hur de definierar sig, agerar och bemöts. 

Det tycks framför allt vara inom det sociala mellanskiktet som man stöter på utåtriktade, 

aktiva och säkra flickorna medan det finns studier som pekar på att ”tysta” flickor har 

lågutbildade föräldrar och att deras tystnad dessutom tycks öka under högstadietiden. 

Samtidigt som flickor från lägre socioekonomiska grupper i vissa avseenden klarar sig 

bättre än pojkar med samma bakgrund tycks dessa flickors skolvardag präglas av underordning 

i mötet med pojkar, mellanskiktsflickor och en skola vars arbetsformer de känner 

främlingskap inför (33).



Jämställdhetsfrågorna är kopplade till de flesta samhällssektorer och det är svårt att beskriva 

utvecklingen av jämställdhet med en eller ett par generella indikatorer. Jämindex har 

funnits relativt kort tid och bör kunna utvecklas ytterligare men det är också viktigt att 

indikatorerna inom de olika målområdena redovisas och kommenteras efter kön. FHI 

anser att en skärpt lagstiftning och stöd till kvinnojourer är ett viktigt stöd och skydd för 

våldsutsatta kvinnor. Men ökad kunskap om de män som utövar våld mot kvinnor samt 

ökad tillgänglighet till så kallade mansjourer eller kriscentrum för män måste – tillsammans 

med metodutveckling – vara centrala delar i ett arbete som syftar till att förebygga 

könsrelaterat våld. Under det senaste decenniet har ungdomsmottagningarna utvecklat 

verksamheter för att i högre utsträckning nå unga män. Denna utveckling bör understödjas 

även framgent på nationell och lokal nivå. 

Insatser för att påverka bestämningsfaktorer inom folkhälsoområdet bör baseras på ett 

genusperspektiv samt på genussensitiva metoder. Folkhälsoinstitutet bedömer det därför 

som angeläget 

• att genusanalyser utgör en reguljär del av planeringsunderlaget för folkhälsoinsatser på 

nationell, regional och lokal nivå 

• att instrument som underlättar genusanalyser på genomförda insatser inom folkhälsoområdet 

utarbetas och finns tillgängliga för tjänstemän och politiker; exempelvis behöver 

JämIndex utvecklas ytterligare som indikator så att jämställdheten kan följas över tid. 

• att tillgänglighet till så kallade mansjourer eller kriscentrum för män ökar och att effekterna 

av det arbete som utförs på dessa jourer och centrum följs upp. 

Ytterligare utvecklingsbehov och förslag redovisas under målområde 8 ”trygg och säker 

sexualitet och en god reproduktiv hälsa”. 

Medierna har sannolikt ett stort ansvar för de stereotypa bilder av manligt och kvinnligt 

som fortfarande är de dominerande. Pressetiska regler bör utvecklas inom detta område 

för medierna. 

Könsidentiteten utvecklas tidigt i livet och har, i motsats till många andra bestämningsfaktorer, 

en djuppsykologisk aspekt som inte får tappas bort i folkhälsoarbetet. Därför 

räcker det inte att enbart arbeta med strukturer; insatser för att initiera aktiviteter på grupp 

och individnivå krävs också, och då blir förskola, skola, mödravårdscentral, föräldrautbildningar 

med mera centrala aktörer och arenor. Såväl pojkars som flickors behov för 

att utveckla en trygg könsidentitet måste synliggöras.




Länsstyrelserna ansvarar för att den nationella jämställdhetspolitiken får genomslag regionalt. 

De ska stödja för länets arbetsplatser och arbeta för att initiera, stödja och bygga upp 

ny kunskap inom jämställdhetsområdet. Länsstyrelserna genomför ofta insatser i form av 

projekt och seminarier tillsammans med kommuner och andra för att bygga upp kunskaper 

om jämställdhet. 

Det tvååriga projektet ”Jämnt på toppen” avslutades våren 2004. Projektet genomfördes 

av länsstyrelserna på uppdrag av regeringen och i samarbete med Svenskt näringsliv. Till 

projektet inbjöd länsstyrelserna företag i respektive län till seminarier om jämställdhet på 

ledande poster i företagen. Projektet har syftat till att höja medvetandet hos beslutsfattare 

om hur könsmaktsstrukturen påverkar rekryteringen till ledande poster och till att ge företagen 

verktyg för en jämställd urvalsprocess. Drygt 300 företag har deltagit i projektet (17). 

Landsting och kommuner 

Inom landstingen och kommunerna finns i dag ingen enhetlig organisation för jämställdhetsarbete, 

men både kommunernas och landstingens arbete har breddats på senare år och 

omfattar numera även innehållet i verksamheten. Sveriges Kommuner och Landsting (tidigare 

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet) har bedrivit ett arbete för att 

främja utvecklingen mot ökad jämställdhet. Som exempel kan nämnas metoder för att synliggöra 

könsmönster i de ordinarie kommunala verksamheterna (till exempel 3R-metoden 

som utarbetats av Svenska kommunförbundet). 

I Statens folkhälsoinstituts enkät till kommunerna om deras folkhälsoarbete uppger en 

del kommuner att satsningar på att förbättra jämställdheten är den viktigaste åtgärden för 

att minska ojämlikheten i hälsa. Kommunerna uppger bland annat att de arbetar med ta 

fram jämställdhetsplaner, utbildningar i jämställdhet och genus för lärarna i kommunen 

och särskilda satsningar på unga kvinnor genom jämställdhetsprojekt och tjejjourer. 


Jämställdhetsindex (JämIndex), som innefattar 12 variabler, rangordnar kommunerna i 

jämställdhetsavseende och visar därmed inte på några trender för hur jämställdheten 

utvecklats. Däremot kan enskilda variabler i JämIndex följas över tid, i vissa fall från 1990. 

Indexet visar på regionala skillnader med den mest jämställda gruppen av kommuner 

belägna i Storstockholm. Kommunerna som ligger lägst i indexet är mer spridda över 

Sverige. 

I regeringens skrivelse ”Jämt och ständigt” med handlingsplan för innevarande mandatperiod 

anges som viktiga fokusområden fördelningen av makt och inflytande, lika lön, 

sexualiserat våld, män och jämställdhet samt sexualiseringen av det offentliga rummet. 

Från och med 2005 omfattar politikområdet också en delegation som ska stödja arbetet 

med jämställdhetsintegrering i den statliga verksamheten.


Internationellt ligger Sverige i topp i flera avseenden inom jämställdhetsområdet, till 

exempel mätt med indexet Gender Empowerment Measure. Inom vissa områden, till 

exempel den könssegregerade arbetsmarknaden och andelen kvinnliga chefer ligger 

Sverige internationellt sett sämre till. En kunskapsöversikt visar ett delvis uppluckrat 

könsmönster för ungdomar i skolan men utvecklingen är inte entydig. 

Medierna – inte minst veckopressen – har sannolikt ett stort ansvar för att upprätthålla 

det stereotypa könsmönster, som fortfarande präglar samhället. Pressetiska regler bör 

kunna utvecklas mer inom detta område. 

Det behövs ökad kunskap om de män som utövar våld mot kvinnor och JämIndex behöver 

utvecklas ytterligare som indikator för jämställdhet. För internationella jämförelser kan 

statistik från FN:s utvecklingsprogram (UNDP) användas. Instrument bör utvecklas som 

underlättar genus- eller jämställdhetsanalyser i planeringen av olika folkhälsoinsatser.

4. Diskriminering 


4.1 Sambandet mellan diskriminering och hälsa 

Diskriminering reducerar vissa gruppers möjlighet till delaktighet och inflytande i samhället. 

Särskilt allvarlig är den diskriminering som utestänger människor från arbetsmarknaden 

samt särbehandlar människor i arbetslivet eftersom arbete för de allra flesta är grunden för 

en lyckad integration och ett hälsosamt liv. Det finns flera studier som belägger sambandet 

mellan främst etnisk diskriminering och hälsa (34-36). Studier i USA, Holland och 

Storbritannien pekar på tydliga samband mellan etnisk diskriminering och högt blodtryck, 

låg födelsevikt, depressioner och psykoser samt sjukdomar i andningsorganen (36). 

Williams med flera (37) har visat att diskriminering har samband med ett flertal indikatorer 

på sämre fysiskt och framför allt mentalt hälsotillstånd. Nazroo (38) anser att det 

finns en växande mängd evidens från både USA och Storbritannien som visar att upplevelser 

av rasism och diskriminering bidrar till etniska ojämlikheter i hälsa. Wong med flera 

(39) har i en amerikansk longitudinell studie funnit att upplevelser av rasistisk diskriminering 

från lärare och kamrater i skolan visar samband med försämrade betyg, akademiska 

färdigheter, självuppfattning, värdering av hemarbete och läxor, och mental hälsa. Det 

saknas fortfarande mycket kunskap kring hälsoeffekter av diskriminering på grund av sexuell 

läggning, socioekonomisk ställning, religion och trosuppfattning, kön, ålder eller 

funktionshinder. Det finns således ett stort behov av svensk forskning och kartläggning 

inom området.


4.2 Utvecklingen av diskriminering 

För att följa utvecklingen används i den här rapporten bestämningsfaktorn diskriminering, 

som mäts genom indikatorn självupplevd diskriminering. Det är viktigt att komma ihåg att 

diskriminering påverkar hälsan på olika sätt, dels kan de direkta konsekvenserna av diskrimineringen, 

till exempel arbetslöshet, skapa ohälsa. Dels kan diskrimineringen i sig skapa 

negativa reaktioner och känslor hos individen som påverkar välbefinnandet. Diskriminering 

kan vara medveten eller omedveten och öppen eller dold. En vanlig diskrimineringsform 

som brukar diskuteras är direktupplevd diskriminering mellan individer som har 

sitt ursprung i människors attityder till olika grupper i samhället. 

Attityder 

Integrationsverket (IV) genomför attitydundersökningar inom området etnisk och kulturell 

mångfald. Vid fyra tillfällen (1999, 2000, 2002 och 2003) har samma frågor ställts till 

ett statistiskt representativt urval av den svenska befolkningen. Undersökningarna visar på 

små attitydförskjutningar över tid. Strax över 70 procent av de tillfrågade instämmer helt 

eller delvis i påståendet att det är bra för Sverige att människor från olika kulturer blandas 

med varandra. Andelen som svarar att påståendet stämmer helt och hållet har ökat med 

drygt 10 procentenheter sedan 1999. Andelen negativa till påståendet är cirka en fjärdedel 

i alla mätningar. 12 

På uppdrag av FHI mäter Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier (FSI) 

årligen svenska folkets attityder. I en rapport som presenterades i december 2004 framgår att 

det finns en positiv trend för attityderna gentemot homosexuella allt sedan mätningarna 

startade 1994. Andelen som tycker bra om homosexuella har under perioden 1999-2004 ökat 

från 25 procent till 35 procent. År 2004 uppger 34 procent att de varken är positivt eller negativt 

inställda till homosexuella vilket kan tolkas som en accepterande attityd (40). 

Självupplevd diskriminering 

Självupplevd diskriminering baseras på underlag från FHI:s nationella folkhälsoenkät, 

”Hälsa på lika villkor”. En av frågorna i enkäten mäter självupplevd diskriminering genom 

andelen personer som under de senaste tre månaderna uppger att de någon eller några 

gånger blivit behandlade eller bemötta så att de har känt sig kränkta. En annan fråga 

belyser andelen personer som upplever sig ha varit utsatta för kränkande behandling eller 

bemötande av olika privata och offentliga institutioner. 13 Resultaten från den nationella 

folkhälsoenkäten visar att det är signifikant vanligare bland kvinnor än bland män att ha 

blivit bemötta på ett kränkande sätt. Andelen män och kvinnor som utsatts för kränkande 

behandling minskar kraftigt med åldern, hos kvinnor i åldrarna 65-84 är det tolv procent 

12 

Integrationsverket. Integration och folkhälsa. Hur folkhälsan beaktas inom Integrationsverkets 

verksamhetsområde. 2004-09-01. INT-33-04-1162. 

13 

Sjukvården, skolan eller arbetet, arbetsförmedlingen, polisen och rättsväsendet, socialtjänsten, 

försäkringskassan, affärer och restauranger, bank och försäkringsbolag, hyresvärd och bostadsförmedlare.

som utsatts och motsvarande siffra för åldersgruppen 18-29 år är 47 procent. Här kan man 

även se tydliga skillnader mellan personer födda i Sverige respektive utomlands (figur 3). 

Kvinnor födda i övriga Norden och Europa och män födda utanför Norden har utsatts för 

kränkande behandling i större utsträckning än dem födda i Sverige. En vanlig arena för 

kränkande bemötande är skolan och arbetet. Ohälsa är avsevärt vanligare bland kvinnor 

och män som blivit bemötta på ett kränkande sätt jämfört med dem som inte har blivit det 

(tabell 1). Mönstret kvarstår efter korrigering för ålder och socioekonomisk tillhörighet. 

Tabell 1. Procent kvinnor och män med ohälsa, uppdelat på kränkande bemötande. 


Utsatt för kränkande bemötande 

Kvinnor Män 

Ohälsoindikatorer Ja Nej Ja Nej 

Nedsatt välbefinnande 41 16 37 11 

Svår ängslan, oro, ångest 16 4 11 3 

Mycket stressad 9 2 6 1 

Svåra sömnsvårigheter 16 7 13 4 

Svår trötthet 22 9 15 5 

Svår värk 32 19 27 11 

Dålig självskattad hälsa 16 6 16 4 

Åldersstandardiserade och kalibrerade värden. Källa: Nationella folkhälsoenkäten 2004, Statens folkhälsoinstitut. 

Procent 

40 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

Sverige Övriga Norden Övriga Europa Övriga världen 

Män Kvinnor 

Figur 3. Andel som blivit utsatt för kränkande behandling efter födelseland, 18-84 år, 2004. Åldersstandardiserat. 

Källa: Nationella folkhälsoenkäten, Statens folkhälsoinstitut.


Resultaten pekar på tydliga samband mellan diskriminering och ohälsa. Statens folkhälsoinstitut 

anser att dessa resultat är så pass anmärkningsvärda att de bör följas upp närmare. 

Underlaget från den nationella folkhälsoenkäten kommer därför att analyseras i det diskrimineringsprojekt 

som institutet driver tillsammans med de ombudsmän som har till uppgift 

att motverka diskriminering på olika grunder. Projektet presenteras närmare under 

avsnittet Utvecklingsbehov/förslag. 

Utredningar om diskriminering 

Lagstiftning är ett centralt och viktigt instrument för att motverka diskrimineringen i 

samhället. För att ytterligare utveckla lagstiftningen och föreslå andra åtgärder för att motverka 

diskriminering pågår för tillfället tre statliga diskrimineringsutredningar. 

En parlamentarisk sammansatt kommitté, Utredningen om en sammanhållen diskrimineringslagstiftning 

(dir. 2002:11), har i uppdrag att överväga en sammanhållen diskrimineringslagstiftning 

och bedöma om det behövs ytterligare åtgärder med hänsyn till tre 

EG-direktiv om könsdiskriminering. 

Utredningen om strukturell diskriminering (dir. 2003:118) har i uppdrag 

• att redovisa den kunskap som finns om strukturell diskriminering på grund av etnisk 

eller religiös tillhörighet 

• i relevanta delar redovisa kunskap om och åtgärder mot strukturell diskriminering på 

grund av etnisk eller religiös tillhörighet i andra länder 

• i relevanta delar redovisa kunskap om och åtgärder mot diskriminering på grund av kön 

i Sverige och i andra länder 

• föreslå åtgärder för att motverka strukturell diskriminering på grund av etnisk eller 

religiös tillhörighet 

• föreslå åtgärder för att fylla luckor i kunskapen om strukturell diskriminering på grund 

av etnisk eller religiös tillhörighet. 

Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering (dir. 2004:54) har i uppdrag 

att identifiera strukturell diskriminering på grund av etnisk och religiös tillhörighet 

i Sverige och, i den mån sådan diskriminering kan påvisas, identifiera och analysera 

mekanismerna bakom den och dess konsekvenser för makt och inflytande i Sverige. En 

målsättning är även att fastställa diskrimineringens konsekvenser i förhållande till de 

integrationspolitiska målen. Dessutom ska utredaren föreslå åtgärder för att motverka 

strukturell diskriminering utifrån etnisk och religiös tillhörighet och åtgärder för att öka 

möjligheterna till inflytande och makt för dem som främst riskerar att utsättas för sådan 

diskriminering i Sverige.


Integrationspolitik 



Allt arbete mot diskriminering i Sverige och internationellt tar sin utgångspunkt i FN:s allmänna 

förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948, tillsammans med de två FNkonventionerna 

från 1966 och den europeiska konventionen angående skydd för de 

mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna från 1950. Alla människor är lika 

i värde och rättigheter och det betyder att ingen får diskrimineras eller hindras från att 

utnyttja sina rättigheter på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig 

eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning eller politisk eller annan uppfattning. 

Skyddet mot diskriminering är en av hörnstenarna i arbetet för de mänskliga 

rättigheterna. 

Det främsta internationella instrumentet för att motverka etnisk diskriminering utgörs 

av FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering. Konventionen 

syftar till att garantera alla människor oavsett ursprung absolut och fullständig rätt till alla 

tänkbara mänskliga rättigheter. Europakonventionen innehåller i artikel 14 ett diskrimineringsförbud 

och ett tilläggsprotokoll 12 till konventionen, som innehåller ett generellt 

diskrimineringsförbud, har nyligen antagits. Även i EG-rätten, till exempel artikel 13 i EGfördraget 

och artikel 21 i EU-stadgan, finns bestämmelser som förbjuder diskriminering. 

Svensk lagstiftning 

Den svenska lagstiftningen mot diskriminering utgår ifrån regeringsformen (RF) där 

1 kap. 2 § säger att det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av 

kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, 

sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilda som 

person. I 1 kap. 9 § RF sägs att domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som 

fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen ska beakta allas likhet inför lagen samt 

iaktta saklighet och opartiskhet i sin verksamhet. Enligt 2 kap. 23 § RF får en lag eller 

annan föreskrift inte strida mot Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen 

om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). 

Skyddet mot diskriminering har successivt förstärkts i svensk lag. 


Insatser som påverkar diskriminering 

Integrationsverket har bland annat i uppdrag att motverka diskriminering, rasism och 

främlingsfientlighet. Myndigheten samarbetar därför med Ombudsmannen mot etnisk diskriminering 

(DO), föreningar och organisationer i det civila samhället. Integrationsverket 

lämnade en plan för hur arbetet mot strukturell diskriminering ska bedrivas till regeringen 

i maj 2004.


Verkets arbete med att ta fram kvantitativ och systematisk kunskap om den etniska diskrimineringen 

på arbetsmarknaden har stött på problem eftersom verket inte har ändamålsenliga 

vetenskapliga metoder. Det saknas kvantitativ kunskap om den faktiska förekomsten 

av direkt diskriminering och om hur omfattande denna diskriminering egentligen 

är. Verket har därför inriktat en del insatser under 2004 på att skaffa sig metodkompetens 

och inleda samarbete med olika aktörer för att tillämpa så kallad situation testing i Sverige. 

Situation testing är en experimentell metod som har utvecklats av FN-organet Internationella 

arbetsorganisationen (International Labour Organization, ILO) och har använts 

i flera europeiska länder. Metoden kan användas för att kartlägga olika former av diskriminering 

(på grund av kön, etnicitet, ålder, funktionshinder och sexuell läggning), men 

används mest för att analysera etnisk diskriminering. Eftersom metoden inte har använts i 

Sverige tog Integrationsverket initiativ till ett internationellt seminarium som skulle ta 

fram en fördjupad kunskap om denna metod och belysa dess potential, begränsningar och 

förutsättningar. Ett annat syfte var att skapa dialog forskare emellan och mellan forskare 

och policyutvecklare på tjänstemannanivå kring förutsättningarna för att tillämpa 

situation testing i Sverige. Integrationsverkets seminarium har även resulterat i en särskild 

kunskapsöversikt av området. 14 

Integrationsverket har fått i uppdrag av regeringen att genomföra en studie med 

situation testing i Sverige. Verket ska därför inleda ett samarbete med ILO i Genève under 

2005 för att genomföra en sådan studie i Sverige som följer ILO-metoden i alla dess tre 

steg. Denna studie genomförs under 2005-2006. 15 


Integrationsverket arbetar i första hand med stöd till andra samhällsaktörer, varför det 

enligt myndigheten är svårt att avgöra i vilken mån verkets egna insatser bidragit till att nå 

det övergripande nationella folkhälsomålet och relevanta delar av målen för de elva 

målområdena i folkhälsopropositionen. Det är också svårt att uttala sig om vilken effekt 

det skulle få om verksamheterna och insatserna inte bedrevs, men sannolikt skulle integrationsprocesserna 

– och därmed faktorer som påverkar hälsan bland den del i befolkningen 

som har utländsk bakgrund – fördröjas. 16 


Diskriminering är en central faktor för hälsan i gruppen utrikes födda och speglar dessutom 

majoritetsbefolkningens öppenhet och tolerans till multietnicitet. I dag finns svenska 

studier som visar att etnisk diskriminering och rasism leder till sämre hälsa (34-36). 

Sambandet understryks även av internationell forskning. Men forskningen kring diskriminering 

och hälsa vilar tungt på den etniska definitionen av begreppet. Statens folkhälsoinstitut 

har därför tillsammans med Diskrimineringsombudsmannen, Handikappombudsmannen, 

Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning och 

14, 15, 16 Integrationsverket. Integration och folkhälsa. Hur folkhälsan beaktas inom 

Integrationsverkets verksamhetsområde. 2004-09-01. INT-33-04-1162.


Jämställdhetsombudsmannen inlett ett projekt för att få kunskap kring sambanden mellan 

olika diskrimineringsgrunder och hälsa. Syftet med projektet är att inhämta kunskap och 

utveckla ett gemensamt förhållningssätt kring begreppet diskriminering. Avsikten är vidare 

att utveckla en eller flera lämpliga metoder för att mäta diskriminering och klargöra vilka 

samband som finns mellan diskriminering och hälsa. Projektet pågår 2004-2006 och innefattar 

en kunskapsanalys, en diskrimineringsstudie och en slutrapportering i form av en 

konferens. Som initiativtagare till projektet finansierar Statens folkhälsoinstitut den första 

delen av projektet. Ett upplägg kring en eventuell samfinansiering av projektets övriga 

delar slogs fast under hösten 2005. 

Det är FHI:s uppfattning att ökade kunskaper om diskrimineringens samband med hälsan 

är viktiga eftersom det tillför nya argument, vid sidan om rättighetsargumentet, i arbetet mot 

diskriminering på alla nivåer i samhället, inte minst på den lokala och regionala nivån. 

Med en sådan kunskap bör också lämpliga metoder att mäta diskriminering kunna utvecklas. 

FHI anser att det är angeläget att utveckla sådana metoder som verktyg för att följa 

diskrimineringens utveckling och utbredning bland diskriminerade grupper i samhället. 

År 1996 genomförde Socialstyrelsen tillsammans med dåvarande Invandrarverket, 

Folkhälsoinstitutet och Inrikesdepartementet en första rikstäckande representativ undersökning 

av fyra etniska gruppers levnadsförhållanden. I samarbetsprojektet studerades de 

grupper från Chile, Iran, Polen och Turkiet som kom till Sverige under 1980-talet. I rapporten 

belystes även gruppernas upplevelse av diskriminering. Det är FHI:s uppfattning att 

kunskaperna om invandrares och flyktingars hälsotillstånd i Sverige behöver uppdateras 

och att en rapport baserad på en sådan undersökning särskilt ska behandla diskriminering 

och hälsa. FHI föreslår därför att en uppdaterad invandrarrapport tas fram tillsammans 

med Integrationsverket, Socialstyrelsen och andra berörda myndigheter. I rapporten bör 

frågor om hälsa och diskriminering behandlas. 

En grupp som är särskilt utsatt för hälsorisker är gruppen asylsökande. Många av de 

asylsökande mår redan vid ankomst till Sverige dåligt och mycket tyder på att hälsosituationen 

för flera försämras ytterligare under asyltiden. Det görs i dag en hel del insatser för 

att förbättra situationen för denna grupp. Bland annat finns ett nationellt samsynsdokument, 

”Hälsa och den första tiden i Sverige”, som arbetats fram och skrivits under av ett 

flertal olika myndigheter. För att få en bättre bild av de asylsökandes hälsosituation samt få 

reda på hur asyltiden påverkar hälsan bör även denna grupp ingå i någon nationell studie. 

Då skulle det också vara möjligt att få reda på om alla åtgärder som genomförs leder till 

någon förbättring för denna grupp. 

Statens folkhälsoinstitut bedömer det sålunda som angeläget 

• att det lokala och regionala arbetet mot diskriminering stärks genom satsningar på att få 

mer kunskap om diskrimineringens negativa påverkan på hälsan bland utsatta grupper i 

samhället 

• att metodutveckling sker för att kunna mäta olika former av diskriminering 

• att en uppdaterad invandrarrapport tas fram där frågan om diskriminering och hälsa 

behandlas.




Integrationsverket (IV) utvecklar metoder för arbetet mot diskriminering samt identifierar 

relevant kunskap för att stödja rätt aktörer i samhället så att den etniska diskrimineringen 

på arbetsmarknaden minskar. En viktig del i myndighetens arbete är att stärka det civila 

samhällets möjligheter att påverka integrationsprocesserna. Insatserna sker i form av 

etableringsstöd, kompetensutveckling och balanserad utspridning av de lokala antidiskrimineringsbyråerna. 

Det är viktigt att antidiskrimineringsbyråerna får en jämställd roll i de lokala och regionala 

integrationsdialogerna. Inom ramen för verksamhetsplaneringen för år 2005 bygger IV:s 

strategi på att introducera byråerna i de lokala och regionala överenskommelserna. Syftet är 

att sammanlänka det offentliga och det civila i kampen mot diskriminering. Det bör påpekas 

att antidiskrimineringsbyråerna får stöd för sitt arbete mot diskriminering på alla grunder 

men vad gäller etnisk diskriminering ligger tyngden särskilt på arbetsmarknaden. 17 

Ett förväntat resultat av stödet till det civila samhället och dess engagemang i icke 

diskrimineringsarbete är att både centrala myndigheter och kommuner på allvar börjar 

beakta vikten av arbete mot etnisk diskriminering i sina egna verksamheter. Ett exempel på 

förändrad praxis i den riktningen är Integrationsverkets riktlinjer för projektbidrag för 

2004. Insatser mot etnisk diskriminering på arbetsmarknaden och arbetsmarknadsintroduktion 

för nyanlända har prioriterats i beviljandet av stöd till civila projekt. 18 

Genom dialog med aktörer som Integrationsverket samverkar med ska projektstöd 

beviljas för att stimulera det civila samhällets jämlika möjligheter att medverka i utveckling 

av metoder som kan bidra till integration i arbetslivet. Under 2004 bidrog Integrationsverket 

till att utveckla några enstaka större utvecklingsprojekt för att utveckla metoder 

för ökad integration i svenska samhället. De projekt som tilldelas stöd ska ha fokus på 

att främja nyanländas inträde på arbetsmarknaden och utveckla verksamhet och metoder 

som motverkar diskriminering när nyanlända söker jobb. Resultatet från projekten kommer 

att utvärderas och spridas som lärande exempel. 19 

Eftersom kvinnor hittills haft mindre nytta av integrationsfrämjande verksamhet kommer 

utvecklingsprojekt som främjar jämställdhet att prioriteras. 

Kommuner 

En del kommuner uppger att de arbetar med frågor som rör främlingsfientlighet och människors 

lika värde, bland annat genom manifestationer och policydokument. En kommun 

uppger att den skulle behöva arbeta med att förändra medborgarnas attityd till invandrare. 

Denna mindre kommun tar varje år emot omkring 50 invandrare men många flyttar snabbt 

därifrån på grund av avstånd till familj, avsaknad av jobb och att arbetsgivare är obenägna 

17, 18, 19 

Integrationsverket. Integration och folkhälsa. Hur folkhälsan beaktas inom Integrationsverkets 

verksamhetsområde. 2004-09-01. INT-33-04-1162.


att anställa invandrare. Kommunen menar att den skulle ha stor nytta av att invandrarna 

stannade kvar eftersom bygden riskerar att avfolkas. 20 


Uppföljningen av den självupplevda diskrimineringen baseras på den nationella folkhälsoenkäten 

så det är inte möjligt att analysera utvecklingen under en längre tid. Men utifrån 

enkäten kan vi konstatera att det är stora skillnader mellan olika arenor och redovisningsgrupper. 

Kränkande bemötande är vanligt i skolan och på arbetet. Resultaten pekar på att 

män födda utanför Norden betydligt oftare upplever sig ha blivit bemötta på ett kränkande 

sätt än män födda i Sverige. 

Särskilt intressant är att undersökningen visar på tydliga samband mellan diskriminering 

och hälsa. Förekomsten av ohälsa är avsevärt vanligare bland kvinnor och män som blivit 

bemötta på ett kränkande sätt jämfört med dem som inte har blivit det. Det är framför 

allt unga kvinnor som upplever sig diskriminerade i olika situationer. 

Integrationsverket har insatser inom området etnisk diskriminering, bland annat ger myndigheten 

stöd till ett tiotal lokala antidiskrimineringsbyråer. Eftersom myndigheten i första 

hand verkar genom andra samhällsaktörer, är det svårt att avgöra effekter av insatserna. 

De utvecklingsbehov som redovisas är främst ökad kunskap inom området. FHI anser 

att det är viktigt att få kunskap om sambanden mellan diskriminering och hälsa, samt att 

utveckla metoder för att mäta olika former av diskriminering. Detta arbete kan bland annat 

göras inom ramen för det pågående samverkansprojektet ”Diskriminering och hälsa” som 

FHI driver tillsammans med ombudsmännen mot diskriminering. FHI efterlyser också en 

ny, uppdaterad invandrarrapport där frågan om självupplevd diskriminering utvecklas. 

20 Statens folkhälsoinstitut, besök i tio kommuner, 2005, Opublicerat arbetsmaterial.


5. Kultur 

5.1 Sambandet mellan kultur och hälsa 

Att mäta hur kulturella upplevelser påverkar hälsan är svårt och resultaten bör tolkas med 

försiktighet. Det är oklart huruvida de positiva hälsoeffekter som deltagande i kulturaktiviteter 

ger kan härledas till kulturen i sig. Det finns många tecken som tyder på att det är själva 

gemenskapen som deltagandet innebär som skapar välbefinnande. Viss forskning pekar på 

att vissa kulturaktiviteter kan motverka och förebygga ohälsa genom kulturens förmåga att 

stimulera människor att ta vara på sin kapacitet, att skaffa sig kunskaper, lära av erfarenheter 

och bilda sig uppfattningar (empowerment). Detta innebär emellertid inte att det på 

aggregerad nivå finns ett likhetstecken mellan kultur och hälsa. Även om kulturen alltid 

ska utgå från sitt egenvärde kan kulturen – och ska enligt nationella mål och målen för EU 

– påverka alla andra politikområden. 

Forskning kring kulturellt deltagande överlappar ofta den forskning som fokuserar på 

socialt kapital. Flera studier visar att olika former av socialt deltagande, exempelvis föreningsdeltagande, 

har klara samband med hälsa (4, 8, 41, 42).

5.2 Utvecklingen av kulturdeltagandet 


Förändringar i kulturvanor och kulturdeltagande mäts bland annat i ”Kulturbarometern” 

som genomförts åtta gånger under åren 1983-2002. Värdena för de aktiviteter som mäts i 

barometern avviker emellertid kraftigt mellan olika år av orsaker som bland annat hör 

samman med undersökningens genomförande. Materialet är därför behäftat med viss 

osäkerhet när det gäller tolkning av data. Kultur diskuteras därför i detta avsnitt utifrån 

flera indikatorer inom området kulturellt deltagande och baseras på Statistiska centralbyråns 

(SCB) undersökningar av levnadsförhållanden (ULF). Det finns givetvis många 

fler aspekter av kulturellt deltagande än de som presenteras här, exempelvis har internetanvändningen 

vuxit sig stark under det senaste årtiondet. De kulturyttringar som presenteras 

i detta avsnitt gör inte anspråk på att vara heltäckande. 

Kulturellt deltagande 

Kulturvaneundersökningar visar att svenskarna blivit alltmer kulturaktiva. Vi går mer på 

teater, konserter och andra kulturevenemang i dag än för 20 år sedan och kulturen har 

sannolikt fått en större betydelse, inte bara i enskilda människors liv utan i hela samhällsutvecklingen. 

Undersökningar visar att intresset för att gå på teater, bio och idrottsevenemang 

har ökat markant, kyrkobesökande, musicerande och konsertbesökande är stabilt. 

Biblioteksvanorna är utbredda och stabila. 

Det råder emellertid stora skillnader i kulturvanor mellan exempelvis män och kvinnor, 

unga och gamla, infödda svenskar och invandrare, arbetare och tjänstemän, storstadsbor 

och glesbygdsbor. Sett i ett längre perspektiv kan det konstateras att en del gamla mönster 

håller på att brytas, där sociala klasskillnader, skillnader mellan könen samt skillnader 

mellan unga och gamla håller på att jämnas ut. I andra avseenden har emellertid skillnaderna 

snarare ökat än minskat. 

I tabellen nedan presenteras exempel på hur olika former av kulturdeltagande, 

kulturaktivitet och kulturkonsumtion ser ut på regional nivå.


Tabell 2. Kulturaktiviteter under de senaste 12 månaderna i genomsnitt för åren 1996-1999 (senaste tillgängliga data) 

efter H-region. Procent av befolkningen 16-84 år 

1996-1999 Teater- Konsert- Konst- Museum Bibliotek Studie- Biobesök Gudstjänst, Sjungit i 

besök besök museum, cirkel, väckelse- kör eller 

utställn. kurs möte grupp 

H1 Stockholm 50,8 49,3 46,7 51,0 59,6 21,8 67,8 30,1 6,4 

H2 Göteborg 45,7 46,5 44,3 45,6 63,0 25,2 63,1 34,6 6,1 

och Malmö 

H3 Större städer 37,8 45,1 35,5 41,0 58,4 24,0 54,2 38,7 5,8 

H4 Södra 32,4 39,7 31,3 36,0 53,6 25,3 44,5 44,0 6,3 

mellanbygden 

H5 Norra 31,6 45,4 30,8 41,7 56,9 27,6 49,4 40,0 6,6 

tätbygden 

H6 Norra 25,9 35,3 24,6 29,8 51,7 26,7 41,2 41,5 6,0 

glesbygden 

Samtliga 40 45 37 42 58 24 55 38 6 

16-84 år 

Källa: Den kulturella välfärden, Statens kulturråd (43) 

Tabellen visar hur de flesta kulturaktiviteter följer ett tydligt geografiskt mönster. I de tätbebyggda 

regionerna är människor i allmänhet betydligt mer kulturaktiva än i de mindre 

befolkade regionerna. En viktig förklaring till den här skillnaden är att utbudet av olika former 

av kulturaktiviteter är betydligt rikare och mer differentierad i storstadsregionerna än i 

glesbygden. I vissa regioner spelar olika kulturaktiviteter under turistsäsongen stor roll liksom 

det stora antalet musikfestivaler. Biblioteksbesökandet är förhållandevis jämnt fördelat 

mellan regionerna, medan biobesökandet är mest utbrett i storstadsregionerna (43). 

Funktionshindrade 

Kulturrådet har i sin rapport ”Den kulturella välfärden” (43) studerat kulturvanor hos 

personer med rörelsehinder. Statistik från levnadsvaneundersökningar visar att kulturaktiviteter 

avtar med ökande grad av rörelsenedsättning. Att personer med funktionshinder 

besöker teater, konsert eller museer är mycket ovanligt jämfört med personer utan 

funktionshinder, men för deltagande i gudstjänster är det ingen skillnad. Kulturrådet har 

sedan flera år tillbaka ett särskilt sektorsansvar för funktionshindrades tillgång till kultur 

och ska redovisa utvecklingen på området till regeringen under hösten 2005.


5.3 Förklaringar till utvecklingen av kulturaktiviteter 

Den kulturpolitik som bedrivits under den senaste trettioårsperioden har varit framgångsrik 

på så vis att den lett till en ökad efterfrågan på kultur. Därmed ökar kravet på staten, 

kommunerna och landstingen att skapa resurser för att vidareutveckla kulturverksamheten 

i landet. Det har från samhällets sida sedan decennier funnits en stark strävan att skapa ett 

rikt kulturliv i hela landet och att göra alla invånare delaktiga i kulturen. Inriktningen har 

varit regionalisering - god kultur ska vara tillgänglig i hela landet, det ska finnas en konstnärlig 

och kulturell mångfald och en levande kulturmiljö. Men många förändringar hänger 

förstås samman med samhällsutvecklingen i stort. Exempel på detta är att urbaniseringen 

har ökat och detaljhandeln har koncentrerats. Bokhandlarna och de renodlade skivbutikerna 

har blivit färre men bok- och skivförsäljningen har trots detta ökat. Filmintresset och möjligheterna 

att se film har ökat. Medielandskapet har förändrats i grunden, från ett system 

med tre radiokanaler och två tv-kanaler har vi fått ett otal satellit- och kabelkanaler. 

Regionaliseringen i kulturlivet har breddat tillgången till professionell teater, dans och 

musik. Biblioteken är väl utbyggda. Biblioteken spelar en viktig roll i det kunskapssamhälle 

som tar form genom utbildningssatsningar och utbredningen av ny informationsteknik. 

Museerna har förnyat sina arbetsformer och presenterar kunskap i nya utställningsformer. 

Ny informationsteknik ökar deras möjligheter att vara minnesarkiv. 

En av drivkrafterna bakom det ökande kulturdeltagandet är den kraftigt höjda utbildningsnivån. 

Liksom i utbildningssamhället framstår kvinnorna som den mest aktiva gruppen, 

men också de medelålders och äldre (både män och kvinnor) ökar sitt deltagande i 

kulturlivet.



Kulturpolitik 

Statens kulturråd 


Kulturrådet har inte något uttalat uppdrag att verka för det internationella kulturutbytet, 

men rådet har bred erfarenhet av internationellt samarbete, bland annat genom de bidrag 

som myndigheten fördelar till internationellt kulturutbyte och olika nätverk. 

Kulturrådet har den svenska regeringens uppdrag att bevaka och informera om EU:s 

politik och verksamhet inom kulturområdet genom att Kulturrådet tillsammans med 

Riksantikvarieämbetet driver det svenska kulturkontaktkontoret. Kontorets syfte är att 

främja det europeiska kultursamarbetet med särskild inriktning på sitt eget lands deltagande 

i kulturella samarbetsprojekt och i europeiska nätverk och organisationer. 

Insatser som påverkar kulturaktiviteter 

Kulturrådet har regeringens uppdrag att följa utvecklingen inom kulturområdet, ge ett 

samlat underlag för den statliga kulturpolitiken och bistå regeringen med att genomföra 

denna. Detta gör rådet genom bidragsgivning, information, kunskapsutveckling i vid 

mening och genom att samverka med, stödja och inspirera dem som kan bidra till att de 

kulturpolitiska målen uppnås. Kulturrådets uppdrag innehåller således dels bidragsgivning 

till kulturändamål, dels insatser av olika slag i syfte att stärka konsten och den 

kulturella infrastrukturen och för att främja medborgarnas tillgång till kultur. 

I augusti 2005 överlämnade Kulturrådet en strategi för sitt arbete med kultur och folkhälsa 

till regeringen. 21 Strategin är framför allt inriktad på målområdena 1, 3, 4, 6 och 9 

som upplevs som mest relevanta för Kulturrådets verksamhetsområden. Åtgärderna i strategin 

handlar bland annat om att utveckla samarbetet med universitet och högskolor för att 

främja forskning och utbildning om kultur och folkhälsa, samla och sprida kunskap om 

kultur och folkhälsa och att, genom den anslagspost Kulturrådet disponerar för kultur i 

arbetslivet, prioritera projekt med inriktning på kultur och folkhälsa. 


Det är svårt att mäta effekter av Kulturrådets verksamhet eftersom Kulturrådet sällan är 

ensam bidragsgivare till kulturverksamheter på nationell, regional och lokal nivå. 

Kulturrådets bidrag ges ofta under förutsättning att verksamheten också finansieras med 

regionala och lokala medel. Det finns även en rad andra aktörer inom området, exempelvis 

Riksantikvarieämbetet och Stiftelsen framtidens kultur. Kulturrådet har för närvarande 

inte något sätt att mäta effekter av sin verksamhet i arbetet med att främja kulturaktiviteter 

som i sin tur kan ha positiv påverkan på folkhälsan. 

21 Kulturrådet. Kulturrådets strategi för kultur och folkhälsa. 2005-08-30. Dnr KUR 2005/2622.



Statens kulturråd framhåller i sin strategi för kultur och folkhälsa samt i det tidigare 

lämnade underlaget 22 att rådet i det fortsatta arbetet med folkhälsa avser 

• att tillsammans med Statens folkhälsoinstitut medverka i att ta fram statistik och uppföljningssystem 

av intresse för folkhälsa och kultur 

• att inom anslaget Kultur i arbetslivet lyfta fram folkhälsoarbetet vilket dock förutsätter 

ett tydligare uppdrag från regeringen avseende detta anslag 

• att i övrigt bidra med förslag som kan främja folkhälsan, till exempel att jämställa 

kulturaktiviteter med sådana friskvårdsinsatser som är avdragsgilla för arbetsgivaren. 

Utöver detta anser Statens folkhälsoinstitut och Statens kulturråd att det är angeläget 

• att ytterligare kunskapsunderlag tas fram om sambandet mellan kultur och hälsa. 

Kulturrådet och Statens folkhälsoinstitut konstaterar även att det saknas större undersökningar 

om bestående effekter av kontinuerligt kulturdeltagande – bio, drama, dans, sång, 

musik, bild, läsande, berättande – på befolkningsnivå. 

I regeringens proposition Forskning för ett bättre liv (2004/05:80) presenterar regeringen 

sin syn på att forskningen om kulturens betydelse för livskvalitet och hälsa bör stärkas. 

Områdets metod och teoribildning bör utvecklas för att ge en vetenskaplig grund som kan 

stärka kunskapen om kulturens betydelse för folkhälsan. Regeringen understryker även att 

forskning kring kultur för hälsa förutsätter ett mångvetenskapligt angreppssätt. Genom att 

komplettera det medicinska angreppssättet med ett mer humanvetenskapligt kan forskningen 

även främja en helhetssyn vid förslag till åtgärder. Regeringen vill därför att 

Vetenskapsrådet ska fördela fem miljoner kronor 2006 på forskning om kultur och hälsa. 

Kulturrådet och FHI finner att forskning inom detta område är angelägen, inte minst mot 

bakgrund av att kulturdeltagandet är ojämnt fördelat, såväl geografiskt som mellan olika 

socioekonomiska grupper. 

Det finns också mycket att utveckla för att se på vilket sätt kulturen kan främja hälsan. 

När det gäller uppföljningen av kultur och hälsa är det emellertid inte fruktbart att välja en 

enskild indikator för denna uppföljning. Ett utvecklingsarbete måste påbörjas för att mer 

adekvata uppföljningar ska kunna göras. 

22 

Kulturrådet. Indikatorer för folkhälsa och kultur. Diskussion avseende mål och indikatorer. 

2004-09-27. Bilaga. Dnr KUR 2004-2171.



Kulturrådet 

Det råder sedan länge en bred uppslutning kring huvuddragen i den nationella kulturpolitiken. 

Det finns av riksdagen antagna nationella kulturpolitiska mål och en väl utbyggd 

infrastruktur av kulturinstitutioner inom teater-, musik-, biblioteks- och museiområdet och 

en organisation av det svenska kulturlivet som ligger fast. Det samhällsstödda kulturlivet 

har genomgått stora och betydelsefulla förändringar. Fler regioner tar ett allt större ansvar 

för att tillgodose medborgarnas rätt till kultur, samtidigt som ekonomin hårdnar och konkurrensen 

om de ekonomiska resurserna ökar. 

Utvecklingsförutsättningarna för regionerna ser olika ut bland annat beroende på geografiskt 

läge, befolkningsutveckling och näringslivsutveckling, något som också påverkar 

förutsättningarna att bedriva kulturpolitik. Kulturrådet deltar i regionala dialoger som tar 

upp kulturpolitiken ur ett helhetsperspektiv utifrån nationella och regionala prioriteringar. 

I de regionala dialogerna tas bland annat upp frågor om jämställdhet, mångkultur, kultur 

och folkhälsa. 

En viktig del i att utveckla kulturverksamheten i länen är arbetet med att ta fram kulturstrategier 

och program för länets kulturverksamhet. Detta arbete görs ofta i bred samverkan 

mellan landsting och regioner och länets kommuner och med förankring i länets kulturliv. 

Många län tar även fram utvecklingsplaner för delområden inom konst och kultur, som till 

exempel musikplaner, museiplaner och medieförsörjningsplaner för bibliotek. Detta arbete 

syftar bland annat till att vidga medborgarnas deltagande i kulturlivet och kan därmed 

indirekt även ha positiva effekter på folkhälsan, även om det inte är det ursprungliga syftet. 

Kommuner 

FHI:s kommunenkät och kommunbesök visar att vissa kommuner har initierat olika former 

av kulturstödjande åtgärder. En kommun rapporterar om sitt arbete med att inrätta en 

mötesplats för gymnasieungdomar som de själva organiserar. Syftet är att ungdomar, tillsammans 

med kultur- och fritidsförvaltningens personal, ska ta ansvar för och bli delaktiga 

i kulturaktiviteter. Enligt kommunen fungerar verksamheten mycket bra men man är 

bekymrad över att besökarna inte representerar samhället i övrigt. De som kommer till 

mötesplatsen är i första hand en homogen grupp ungdomar som är vältaliga och kulturintresserade. 

Kommunen har därför börjat sätta ihop en referensgrupp av vuxna som 

ska påverka vilka verksamheter som ordnas. Förhoppningen är att fler grupper av ungdomar 

ska lockas dit. 23 

Landsting och regioner 

I arbetet med strategier, program och planer kan det finnas goda möjligheter att lyfta fram 

kulturen i ett folkhälsoperspektiv. En viktig del i att utveckla kulturverksamheten i länen är 

23 Statens folkhälsoinstitut, besök i tio kommuner, 2005, opublicerat arbetsmaterial.


arbetet med att ta fram kulturstrategier eller program för länets kulturverksamhet. Detta 

arbete görs ofta i bred samverkan mellan landsting och regioner och länets kommuner och 

med förankring i länets kulturliv. 24 

I många län pågår även ett aktivt arbete med att ta fram utvecklingsplaner för delområden 

inom konst och kultur som till exempel musikplaner, museiplaner och medieförsörjningsplaner 

för bibliotek. Detta arbete ska bland annat vidga medborgarnas deltagande i 

kulturlivet och det kan därmed indirekt även ha positiva effekter på folkhälsan, även om 

arbetet inte direkt är kopplat till att förbättra befolkningens hälsa. 25 

Flera landsting och regioner arbetar med olika kulturprojekt, exempelvis att utveckla 

kulturen i vården. I en del landsting är syftet med kultursatsningarna explicit att förbättra 

hälsan i befolkningen. Andra landsting och regioner rapporterar att deras insatser på kulturområdet 

inte har direkt koppling till en strategi för hälsa. 26 


Det är oklart huruvida de positiva hälsoeffekter som deltagande i kulturaktiviteter ger 

beror på kulturen i sig. Kulturvaneundersökningar visar att svenskarna blivit alltmer kulturaktiva. 

En av drivkrafterna bakom det ökande kulturdeltagandet är urbaniseringen och 

den kraftigt höjda utbildningsnivån. Men skillnaderna i kulturvanor är stora mellan exempelvis 

män och kvinnor, unga och gamla, infödda svenskar och invandrare, arbetare och 

tjänstemän, storstadsbor och glesbygdsbor. I tätbebyggda regioner är människor i allmänhet 

betydligt mer kulturaktiva än i de mindre befolkade regionerna. I den föreliggande 

uppföljningen av kulturdeltagandet saknas tidsserier, så det går inte att beskriva en utveckling 

inom området. 

Kulturrådets insatser utgörs av bidragsgivning, information, kunskapsutveckling i vid 

mening samt genom samverkan med andra aktörer. Det är svårt att mäta effekter av 

Kulturrådets verksamhet eftersom Kulturrådet sällan är ensam bidragsgivare till kulturverksamheter 

på nationell, regional och lokal nivå. Adekvata mätetal saknas. 

Områdets metod och teoribildning bör utvecklas för att ge en vetenskaplig grund som 

kan stärka kunskapen om kulturens betydelse för folkhälsan. Det är också nödvändigt att 

undersöka hur kulturen kan främja hälsan. När det gäller uppföljningen av kultur och hälsa 

är det inte fruktbart att välja en enskild indikator varför frågan kräver arbete kring metodutveckling. 

24, 25, 26 Statens folkhälsoinstitut, intervjuer med företrädare för landsting och regioner, 2005, 

opublicerat arbetsmaterial.


6. Socialt deltagande 

6.1 Sambandet mellan bestämningsfaktorn och hälsa 

Människors hälsa formas i ett samspel mellan individuella förutsättningar och den omgivande 

sociala miljön. För att må bra behöver människor känna delaktighet och möjlighet 

att påverka sina egna liv och samhällsutvecklingen. Känsla av sammanhang och meningsfullhet 

är begrepp som ofta återkommer när det gäller att förstå varför vissa människor 

klarar påfrestningar bättre än andra (44). I känslan av sammanhang ligger upplevelsen av 

att tillvaron har en mening, att man är delaktig i det som sker och kan hantera motgångar. 

Man talar ibland även om copingstrategier och den individuella förmågan att hantera sorg 

och motgångar ingår i känslan av sammanhang (45). Att individer känner sig socialt delaktiga 

är även en förutsättning för att de ska kunna förstå det samhälle de lever i. Sambandet 

mellan social delaktighet och hälsa har undersökts i ett antal svenska studier. Dessa 

visar att låg delaktighet ger en ökad risk för hjärtinfarkt samt att personer med låg delaktighet 

röker mer och är mindre fysiskt aktiva på fritiden än andra grupper (46).

6.2 Lägesbeskrivning av bestämningsfaktorn 

Statens folkhälsoinstituts (FHI) nationella folkhälsoenkät från 2004 innehåller en fråga 

om socialt deltagande. De intervjuade får frågan om de under de senaste tolv månaderna 

har medverkat på ett föreningsmöte, skrivit en insändare i en tidning eller tidskrift, varit 

med i en demonstration av något slag, varit på en större släktsammankomst eller på en privat 

fest (sammanlagt 13 alternativ 27 ). Om ingen aktivitet eller endast en av de uppräknade 

aktiviteterna uppges anses personen ha lågt socialt deltagande. Eftersom det saknas longitudinella 

data kan vi enbart beskriva tillståndet 2004 för indikatorn. 

Åldersskillnader 

Andelen med lågt socialt deltagande skiljer sig åt mellan olika åldersgrupper såtillvida att 

en större andel äldre uppger att de har lågt socialt deltagande (figur 4). 

Procent 

45 

40 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 


18-29 år 30-44 år 45-64 år 65-84 år 18-84 år 

Män Kvinnor 

Figur 4. Andel med lågt socialt deltagande i olika åldersgrupper, 18-84 år, 2004. Källa: Nationella folkhälsoenkäten, 

Statens folkhälsoinstitut. 

27 Studiecirkel eller kurs på din arbetsplats, studiecirkel eller kurs på din fritid, fackföreningsmöte, 

annat föreningsmöte, teater eller bio, konstutställning, religiös sammankomst, sporttillställning, 

skrivit insändare i tidning eller tidskrift, demonstration av något slag, offentlig tillställning, till 

exempel nattklubb, danstillställning eller liknande, större släktsammankomst, privat fest hos 

någon eller inget av ovanstående.


Födelseland 

Män och kvinnor födda utanför Norden och män födda i övriga Norden hade lågt socialt 

deltagande i större utsträckning än motsvarande grupper födda i Sverige (figur 5). 

Procent 

50 

45 

40 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

Män Kvinnor 

Sverige Övriga Norden Övriga Europa Övriga världen 

Figur 5. Andel med lågt socialt deltagande efter födelseland, 18-84 år, 2004. Åldersstandardiserat. Källa: Nationella 

folkhälsoenkäten, Statens folkhälsoinstitut. 

Socioekonomiska grupper 

Det finns även skillnader mellan olika socioekonomiska grupper enligt FHI:s nationella 

folkhälsoenkät; exempelvis är lågt socialt deltagande betydligt vanligare bland män i 

arbetaryrken (28 %) än bland män i tjänstemannayrken (10 %). Liknande skillnader ser 

man hos kvinnor där 26 procent av de kvinnliga arbetarna uppger lågt socialt deltagande i 

jämförelse med 10 procent av kvinnorna i tjänstemannayrken.

6.3 Insatser på nationell nivå 

Storstadspolitik 


Mål för politikområdet 

Ett område där problematiken kring invånarnas sociala deltagande har uppmärksammats 

av regeringen är storstadspolitiken. Den har två övergripande mål: att ge storstadsregionerna 

goda förutsättningar för långsiktigt hållbar tillväxt och därmed kunna bidra till att 

nya arbetstillfällen skapas såväl inom storstadsregionerna som i övriga delar av landet 

samt att bryta den sociala, etniska och diskriminerande segregationen i storstadsregionerna 

och att verka för jämlika och jämställda levnadsvillkor för storstädernas invånare (47). 

Inom politikområdet finns åtta långsiktiga målområden där framför allt det sista målområdet, 

”det demokratiska deltagandet och delaktigheten bör öka i utsatta bostadsområden”, 

är värt att uppmärksamma i detta sammanhang. 

Politikens inriktning 

Storstadspolitiken ska främja en god utveckling i storstädernas mest utsatta stadsdelar. Till 

dem räknas under 2005 Alby, Fittja, Hallunda och Norsborg, Bergsjön, Gårdsten, Hjällbo, 

Norra Biskopsudden, Jordbro, Flemingsberg, Vårby gård, Västra Skogås, Fosie, Hyllie, 

Rosengård, Södra innerstaden, Husby, Rinkeby, Rågsved, Skärholmen, Tensta, Fornhöjden, 

Geneta, Hovsjö och Ronna. Storstadspolitiken är i likhet med folkhälsopolitiken i 

huvudsak tvärsektoriell och omfattar flera olika politikområden (bland annat arbetsmarknad, 

utbildning, integration, polisväsendet, kultur, socialtjänst, miljö, regional utveckling, 

ungdomar och demokrati). 

Insatser som påverkar bestämningsfaktorn 

Inom politikområdet görs ett antal insatser för att nå de storstadspolitiska målen (48). 

Bland annat har Verket för näringslivsutveckling (Nutek) påbörjat ett eget arbete för att 

stärka storstadspolitiken. En inventering av kunskapen på området pågår och väntas leda 

till en analys och ett program för hur tillväxten i storstäderna bör se ut. Arbetsmarknadsstyrelsen 

genomförde under 2004 ett antal konferenser för de kommuner som tecknat 

lokala utvecklingsavtal mellan staten och respektive kommun. Syftet med konferenserna 

var mångsidigt; 

• att diskutera hur storstadsarbetet kan införlivas i Arbetsmarknadsverkets egen organisation 

på nationell, regional och lokal nivå 

• att resonera kring hur en långsiktig samverkan med kommuner inom ramen för de lokala 

utvecklingsavtalen bör utformas 

• att avhandla hur de befintliga samverkansöverenskommelserna kan vidareutvecklas för 

att samarbetet med kommunerna och stadsdelarna som omfattas av avtalen ska bli 

effektivare.


Regeringen skriver i budgetpropositionen för 2006 att den kommer att utveckla och precisera 

tillväxtmål för det framtida arbetet inom storstadspolitiken och erfarenhetsutbyte 

såväl nationellt som internationellt prioriteras (48). Arbetet med att utveckla metoder för 

att i samverkan bryta segregationen ska övergå till statens och kommunernas ordinarie 

verksamhet och finansieras av deras medel. Arbetet med att utforma förutsättningarna för 

det fortsatta arbetet inom politikområdet pågår. Centralt för detta arbete är utvecklingen av 

den andra generationens lokala utvecklingsavtal som ska gälla från och med 2006. Tanken 

bakom detta är att ytterligare säkerställa det gemensamma statliga och kommunala arbetet 

i de utsatta stadsdelarna, så att storstadspolitikens delmål kan uppnås. För att öka medborgarnas 

deltagande i den demokratiska processen beviljades de kommuner som tecknat 

lokala utvecklingsavtal med staten sammanlagt fem miljoner kronor för insatser för att öka 

valdeltagandet i Europaparlamentsvalet i juni 2004. 


Regeringen framhåller i budgetpropositionen för 2006 att bilden av utvecklingen i 

storstadsarbetets områden är tvetydig (48). Det finns positiva tecken, bland annat har sysselsättningen 

ökat och socialbidragstagandet minskat genomsnittligt mer i de 24 stadsdelar 

som hittills omfattats av utvecklingsarbetet, än för hela storstadsregionerna samt för riket 

som helhet. Även medborgarnas deltagande i den demokratiska processen har stärkts 

genomsnittligt mer i dessa stadsdelar och insatserna för att öka valdeltagandet i Europaparlamentsvalet 

i juni 2004 fick ett positivt resultat. Valdeltagandet ökade i tre av de sju 

kommunerna (Botkyrka, Haninge och Södertälje) men minskade i fyra (Huddinge, 

Stockholm, Göteborg och Malmö). Trots detta finns det fortfarande betydande skillnader i 

förhållande till riksnivån. När det gäller attraktivitet och trygghet i bostadsområdet så 

noteras att flera stadsdelar uppger att antalet anmälda brott har minskat något det senaste 

året. Brottsstatistiken avseende stöld och skadegörelse visar också att arbetet inom politikområdet 

haft effekt. 

Men fortfarande finns ett stort glapp, avseende såväl sysselsättningsgrad som antalet 

socialbidragstagare, mellan de stadsdelar som omfattas av lokala utvecklingsavtal och 

hela storstadsregionerna och riket. Även känslan av otrygghet ligger kvar på en hög nivå i 

många stadsdelar trots en minskad brottslighet (48). 


Som nämnts tidigare så är storstadspolitiken i huvudsak tvärsektoriell och omfattar flera 

olika politikområden och därmed flera olika myndigheter. Mot bakgrund av att 

Integrationsverket mellan 1999 och 2002 hade i uppdrag från regeringen att ansvara för 

den nationella utvärderingen av storstadssatsningen 28 så kommer de insatser som verket 

gjort och de resultat som deras utvärderingar visat presenteras närmre här. 

28 

Därefter har Integrationsverket årligen lämnat redovisningar till regeringen över utvecklingen 

i de 24 bostadsområden som ingår i storstadssatsningen.



Integrationsverket är central förvaltningsmyndighet för integrationsfrågor. Verket har ett 

övergripande ansvar för att integrationspolitiska mål och synsätt får genomslag på olika 

samhällsområden och ska stimulera integrationsprocesserna i samhället. Integrationsverket 

ska bland annat främja lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett 

etnisk och kulturell bakgrund, förebygga och motverka främlingsfientlighet, rasism och 

etnisk diskriminering samt följa och utvärdera samhällsutvecklingen ur ett integrationspolitiskt 

perspektiv. 


I slutrapporten från den nationella utvärderingen av storstadssatsningen, ”På rätt väg?” 

(49) berörs frågan om de boende känner till och har deltagit i storstadssatsningens aktiviteter. 

I rapporten presenteras resultat från en enkätundersökning som Integrationsverket 

gjorde under hösten och vintern 2001-2002 där man bland annat studerade demokratiskt 

deltagande och delaktighet. Undersökningen visade att mindre än hälften av dem som 

bodde i storstadssatsningens områden kände till storstadssatsningen. I kommunerna i 

Stockholmsregionen hade uppemot hälften hört talas om storstadssatsningen medan det 

endast var en av tre i Malmö och Göteborg. Det förekom även mycket stora skillnader mellan 

inrikes och utrikes födda i samtliga områden. Bland de inrikes födda hade 52 procent 

hört talas om storstadssatsningen medan motsvarande siffra för utrikes födda var knappt 

29 procent. Mellan män och kvinnor var skillnaderna små, men för de inrikes födda var det 

något fler kvinnor som svarade att de hade hört talas om storstadssatsningen. 

När det gäller andelen som varit på möte samt påverkat planeringen inom storstadssatsningen 

förekom vissa skillnader områdena emellan. I de kommuner där fler kände till 

storstadssatsningen var det vanligare att ha deltagit på möte inom storstadssatsningen. Ett 

område som delvis avvek var Botkyrka där få varit på möte trots att många kände till 

storstadssatsningen. Ungefär hälften så många som varit på möte uppger att de påverkat 

planeringen, med undantag för Göteborg där fler uppgett att de påverkat planeringen än 

varit på möte. 

För dem som kände till storstadssatsningen frågade man även om de kände att de skulle 

kunna påverka storstadssatsningen samt om storstadssatsningen lett till förbättringar. De 

svarande är mer samstämmiga om möjligheten att påverka än om resultatet av storstadssatsningen. 

Störst andel ansåg sig kunna påverka i Göteborg och minst i Stockholm. Det är 

också flest i Göteborg som anser att insatserna lett till förbättringar. Malmö hade den minsta 

delen av de tillfrågade som ansåg att satsningen lett till förbättringar.



Berörda kommuner 

Ett stort antal insatser har genomförts i de kommuner som berörts av storstadssatsningen 

under de år arbetet bedrivits (50). Exempel är dialogmöten, framtidsverkstäder och medborgarpaneler 

med boende för att diskutera områdenas framtida önskvärda utveckling, 

satsningar för att öka brukarinflyttandet via till exempel föräldraråd, ungdomsråd och 

fokusgrupper samt insatser för att öka valdeltagandet i Europaparlamentsvalet i juni 2004. 

När det gäller sysselsättningsfrågor så har fokus de senaste åren tenderat att skifta mot ett 

mer förebyggande förhållningssätt än tidigare. Många av de arbetslösa i de berörda stadsdelarna 

erbjuds mentorsliknande stöd för att klara de sociala hinder som de stöter på när de 

ska ta sig ur arbetslösheten (48). Som ett led i detta arbete har samtliga stadsdelar utvecklat 

ett nära samarbete med den lokala arbetsförmedlingen. De insatser som genomförts inom 

ramen för de lokala utvecklingsavtalen har i stor utsträckning bestått av jobbmatchning i 

kombination med utbildning samt extra resurser för stöd, motivation och vägledning till de 

arbetssökande. 


En särskild utredare har sedan hösten 2003 haft regeringens uppdrag att utvärdera de insatser 

som hittills genomförts inom ramen för de lokala utvecklingsavtalen. Syftet med uppdraget 

har varit att samla ihop erfarenheterna av insatserna och omvandla dem till kunskap. 

I utredningens slutbetänkande (51) konstateras att storstadspolitiken har satt höga 

mål för att bryta segregationen och för att öka tillväxten. Den största framgången med 

storstadsarbetet har varit det ökade samarbetet och den stora mängd betydelsefulla språkinsatser 

som genomförts. Dessa insatser har bland annat utökat modersmålets roll i skolan 

och samhället som helhet. Utredningen konstaterar även att det finns ett antal centrala 

iakttagelser som löper som röda trådar genom de utvärderingar som är utredningens 

underlag. En är att det finns ett tydligt glapp mellan de mål som satts och de insatser som 

genomförts. En andra är att målen delvis varit svårfångade. Det har även funnits ett glapp 

mellan retorik och praktik, vilket delvis lett till frustration och besvikelse. 

I utredningen konstateras också svårigheter att i utvärderingarna mäta eller avgränsa 

vad som ska innefattas i målområdet som rör delaktighet och inflytande (51). Eftersom 

området är svårt att avgränsa har kommunerna fyllt detta med de mest olikartade verksamheter. 

Utredningen konstaterar vidare att det varit en fråga om oklarheter och vagheter från 

högsta ort och ner till det enskilda projektet. Det har bedrivits uppskattade verksamheter 

inom ramen för detta målområde men det har varit svårt att visa att dessa har varit specifikt 

inriktade på demokrati och deltagande. En annan viktig punkt är att det till viss del inte 

tycks ha handlat om någon egentlig demokrati och delaktighet. Det har i stället rört sig om 

inflytande över perifera och för de lokala utvecklingsavtalen specifikt tillskapade verksamheter. 

Vidare tycks delar av arbetet kring demokrati ha byggt på ett bristperspektiv 

vilket försämrat möjligheterna för en genuin dialog på jämlika villkor.

6.5 Utvecklingsbehov/förslag 


Statens folkhälsoinstitut anser att den ökande segregationen i samhället är ett stort samhällsproblem. 

I de så kallade utsatta stadsdelarna är valdeltagandet fortfarande lägre, ohälsotalen 

högre och den självskattade hälsan sämre än i andra, mer välbärgade stadsdelar. De 

boende i utsatta stadsdelar bör få bättre förutsättningar att bli mer delaktiga och utöva 

inflytande över utvecklingen av den egna stadsdelen och de egna livsvillkoren. Detta kan 

ske genom upprättandet av forum för dialog mellan boende, bostadsbolag, verksamma i 

stadsdelen, tjänstemän och förtroendevalda. Platsen för dialog kan vara en lokal i stadsdelen 

som kan vara grunden även för annat folkhälsoarbete. De flesta metoder för ökad 

delaktighet och inflytande har testats i de kommuner som har tecknat lokala utvecklingsavtal 

med staten inom ramen för den så kallade storstadssatsningen. Även andra kommuner 

har genomfört motsvarande insatser. Dessa erfarenheter bör enligt Statens folkhälsoinstitut 

tas till vara och spridas till fler kommuner, landsting och regioner. 

Statens folkhälsoinstitut bedömer att det är angeläget 

• att boende i utsatta stadsdelar ges möjligheter till ökad delaktighet och inflytande över 

utvecklingen av den egna stadsdelen och de egna livsvillkoren.


7. Socialt stöd 

7.1 Sambandet mellan socialt stöd och hälsa 

Människors sociala relationer har stor betydelse både för det egna välbefinnandet och för 

möjligheten att handskas med hälsoproblem. Studier från USA och Finland visar att personer 

som har tillgång till informella sociala nätverk har en bättre självrapporterad hälsa 

samt färre hjärt-kärlsjukdomar än personer som inte har det (52-54). 

Även studier gjorda i Sverige ger belägg för att sociala nätverk främjar hälsan (55, 56) 

Som exempel kan nämnas en studie av Hansson med flera (57) kring sambandet mellan 

dödlighet och tillgång till olika former av sociala nätverk, socialt stöd och socialt inflytande 

hos äldre män i Malmö. Man fann en fördubblad dödlighetsrisk bland män med liten tillgång 

till emotionellt stöd och låg social delaktighet i jämförelse med dem som hade tillgång 

till olika former av socialt stöd. 

Sociala relationer antas framför allt ha relevans för hälsan genom att minska individens 

utsatthet för stress. Det är också väl belagt att sociala relationer har stor betydelse för individers 

beteenden, inte minst beteenden som kan innebära en ökad sjukdomsrisk, till exempel 

rökning, alkoholkonsumtion och dåliga kost- och motionsvanor (46). Men ett stort 

socialt nätverk behöver inte vara odelat positivt för individen utan de positiva effekterna 

beror på nätverkets förmåga att ge socialt stöd - emotionellt, informativt eller materiellt 

(58).

7.2 Utvecklingen av socialt stöd 

Emotionellt stöd 

I Statens folkhälsoinstituts (FHI) nationella folkhälsoenkät från 2004 används följande 

fråga för att följa bestämningsfaktorn socialt stöd: ”Har du någon du kan dela dina innersta 

känslor med och anförtro dig åt?” Frågan kunde besvaras med ett ja eller ett nej och de 

personer som svarade nej har definierats som att de saknar emotionellt stöd. Statistiska 

centralbyråns (SCB) undersökningar om levnadsförhållanden (ULF) innehåller en liknande 

fråga: ”Har ni någon riktigt nära vän som ni kan ta kontakt med och prata om vad som 

helst?” I frågan räknas inte in medlemmar i familjen eller hushållet. Även här rör det sig 

om ett ja- eller nej-alternativ och de personer som svarade nej på frågan har kategoriserats 

som att de saknar en nära vän. I redovisningen nedan används båda källorna. 

Övergripande utveckling 

Enligt SCB:s beräkningar har de flesta (drygt 84 procent) en eller flera riktigt nära vänner 

som de kan ta kontakt med och prata med om vad som helst. Utvecklingen över den senaste 

tjugoårsperioden visar även att andelen personer som uppger att de saknar en nära vän har 

minskat (figur 6), men andelen varierar om man jämför olika åldersgrupper. Endast fem 

procent av männen i åldrarna 16-24 år uppgav att de saknar en nära vän, vilket kan jämföras 

med något över 40 procent av männen i åldrarna 75-84 år. 

Procent 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 


1980-81 1984-85 1988-89 1992-93 1996-97 2000-01 2003 

Samtliga 16–84 år Män 16–84 år Kvinnor 16–84 år 

Figur 6. Har ingen nära vän, personer 16-84 år, 1980-2003. Källa: Statistikdatabasen, SCB. Bearbetning av Statens 

folkhälsoinstitut.


Kvinnor och män 

Som figur 6 visar så uppger män i högre utsträckning än kvinnor att de saknar en nära vän. 

Dessa skillnader är tydliga i de flesta åldersgrupper och skillnaderna verkar öka med 

åldern. I SCB:s ULF-undersökningar uppgav 10,2 procent av männen och 8,1 procent av 

kvinnorna i åldersgruppen 25-34 år att de saknar en nära vän. Detta kan jämföras med 

åldergrupperna 65-74 år där motsvarande andelar var 30,8 procent av männen och 17,1 

procent hos kvinnorna. 

Födelseland 

För utrikes födda framgår av SCB:s statistik att andelen som inte har någon riktigt nära vän 

varierar beroende på utvandrarland (59). Det är framför allt invandrare från utomeuropeiska 

länder eller regioner, som i högre grad saknar någon nära vän. Personer födda i till exempel 

Norge eller Tyskland skiljer sig inte från födda i Sverige. Personer födda i Syd- eller 

Mellanamerika och Mellersta Östern uppger däremot i betydligt högre utsträckning att de 

saknar en nära vän. 

Det finns även mycket som tyder på att det inom vissa befolkningsgrupper bland 

utlandsfödda finns väsentligt färre med någon nära vän än i andra grupper. De som har 

varit här kortast tid (0-9 år) har mindre ofta kontakt med en nära vän. Andragenerationsinvandrare 

skiljer sig inte från födda i Sverige. Att ha en svensk partner verkar öka 

möjligheten till att ha en nära vän. En svensk partner kan tillföra familjen (ytterligare) ett 

socialt nätverk. 

Även FHI:s nationella folkhälsoenkät visar att personer födda utanför Norden och 

Europa saknade emotionellt stöd i större utsträckning än personer födda i Norden. 

Exempelvis uppgav åtta procent av kvinnorna födda i Sverige att de saknade emotionellt 

stöd, vilket kan jämföras med 20 procent av kvinnorna födda utanför Europa. 

Socioekonomisk status 

FHI:s nationella folkhälsoenkät visar även på vissa skillnader mellan olika socioekonomiska 

grupper såtillvida att personer i arbetaryrken uppgav att de saknar emotionellt stöd i 

större omfattning än tjänstemän. Exempelvis uppgav 15 procent av de manliga arbetarna 

att de saknade emotionellt stöd vilket kan jämföras med manliga tjänstemän på mellanoch 

hög nivå som låg på nio procent. 

Praktiskt stöd 

Även indikatorn praktiskt stöd följs via en fråga i FHI:s nationella folkhälsoenkät: ”Kan 

du få hjälp av någon/några personer om du har praktiska problem eller är sjuk?” Personer 

som uppgav att de för det mesta eller aldrig kunde få hjälp av någon definieras här som att 

de saknar praktiskt stöd. I hela undersökningspopulationen var det cirka fem procent som 

uppgav att de saknade praktiskt stöd men, som beskrivs nedan, finns det vissa variationer 

mellan olika grupper.

Kvinnor och män 

Enligt FHI:s nationella folkhälsoenkät är det bara små skillnader mellan könen när det 

gäller andelen som uppger att de saknar praktiskt stöd. De tydligaste skillnaderna finns i 

åldersgruppen 45-64 år där åtta procent av männen och fem procent av kvinnorna uppger 

att de saknar praktiskt stöd. I övriga åldergrupper skiljer sig könen åt med endast någon 

procentenhet och bland 65-85-åringar finns inga skillnader (sju procent för båda grupperna). 

Födelseland 

Män och kvinnor födda utanför Norden saknar praktiskt stöd i större utsträckning än de 

som är födda i Sverige (figur 7). I likhet med indikatorn ”emotionellt stöd” så framkommer 

tydligt att det framför allt är invandrare från utomeuropeiska länder eller regioner som i 

högre grad uppger att de saknar praktiskt stöd. 

Procent 

14 

12 

10 

8 

6 

4 

2 

0 


Sverige Övriga Norden Övriga Europa Övriga Världen 

Män Kvinnor 

Figur 7. Andel som saknar praktiskt stöd efter födelseland, 18-84 år, 2004. Åldersstandardiserat. Källa: Nationella 

folkhälsoenkäten, Statens folkhälsoinstitut. 

Socioekonomisk status 

FHI:s nationella folkhälsoenkät visar på vissa skillnader mellan olika socioekonomiska 

grupper såtillvida att personer i arbetaryrken uppgav att de saknar praktiskt stöd i större 

omfattning än tjänstemän. Som exempel kan nämnas att åtta procent av de manliga arbetarna 

uppgav att de saknade praktiskt stöd vilket kan jämföras med manliga tjänstemän på 

mellanoch hög nivå där fyra procent uppgav att de saknade praktiskt stöd.



I beskrivningen av insatserna på den nationella nivån fokuseras främst det sociala stödet 

till de grupper som är mest utsatta i samhället. Den främsta orsaken till detta är att avsaknaden 

av praktiskt stöd i sig berör en avgränsad del av befolkningen (cirka fem procent). 

Ytterligare en orsak till denna avgränsning är att det av olika skäl inte finns några generella 

samhälleliga insatser för att påverka sociala relationer mellan enskilda personer. Men de 

sociala relationerna kan påverkas av hur samhället ser ut i stort – till exempel villkoren för 

arbete, ekonomisk trygghet, boende och fritid (45). Eftersom kunskapen är knapphändig 

om hur dessa mycket komplexa samband skapas och vidmakthålls så görs avgränsningen 

till de insatser som uttryckligen försöker påverka situationen för samhällets mest utsatta 

grupper. 

Socialtjänstpolitik 

Politikområdet omfattar insatser inom verksamhetsområdena individ- och familjeomsorg 

samt statligt bedriven ungdoms- och missbrukarvård (48). Insatserna inom politikområdet 

fokuserar främst på att förbättra situationen för de mest utsatta grupperna i samhället, till 

exempel kvinnor och män med behov av ekonomiskt bistånd, familjer i socialt utsatta situationer 

samt kvinnor som utsätts för hot och våld. 


Målen för politikområdet är att stärka förmågan och möjligheten till social delaktighet för 

människor i ekonomiskt och socialt utsatta situationer samt att stärka skyddet för utsatta 

barn. Regeringen framhåller i budgetpropositionen för 2006 att socialtjänstpolitikens 

möjligheter att nå sina mål är mycket beroende av hur målen uppfylls inom andra politikområden 

(48). 


Ansvaret för att personer i socialt utsatta situationer får det stöd och den hjälp de behöver 

vilar enligt socialtjänstlagen (2001:453, SoL) på kommunen. Det rör sig bland annat om 

bistånd i form av pengar, vård av barn och unga, vård av personer med missbruksproblem 

samt åtgärder för andra utsatta grupper i samhället. Statens insatser inom politikområdet 

består främst av lagstiftning, tillsyn, uppföljning och utvärdering, vissa stimulansbidrag 

samt det utvecklingsarbete som myndigheterna bedriver. 

Socialtjänsten ska vara ett komplement till de generella ekonomiska stödsystemen för 

personer som av olika skäl behöver särskilt stöd. Socialtjänsten har utöver sin servicefunktion 

och sitt ansvar för behovsprövade stöd- och hjälpåtgärder också befogenheter till myndighetsutövning, 

till exempel när det gäller att ingripa till skydd för flickor och pojkar i 

utsatta situationer.


Nationella aktörer 

Statens institutionsstyrelse (SiS) och Socialstyrelsen är ansvariga myndigheter inom politikområdet. 

SiS ansvarar för den statligt bedrivna ungdoms- och missbrukarvården som 

sker utan den vårdades samtycke enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa 

fall (LVM), vård av unga enligt 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård 

av unga (LVU) samt lagen (1998:603) om sluten ungdomsvård (LSU). Socialstyrelsen är 

central expert- och tillsynsmyndighet på socialtjänstens område och de har, tillsammans 

med länsstyrelserna, ett tillsynsansvar. 

Eftersom Socialstyrelsen, i enlighet med ett regleringsbrevsuppdrag för 2004, redovisat 

vilka insatser man vidtar inom ramen för sitt ansvarsområde som bidrar till att nå det 

övergripande folkhälsomålet så redovisas denna myndighets verksamhet närmre nedan. 29 

Socialstyrelsen 

Socialstyrelsen är nationell expert- och tillsynsmyndighet för verksamhet som rör socialtjänst, 

hälsoskydd, smittskydd och hälso- och sjukvård. Socialstyrelsen verkar för att insatserna 

på dessa områden har god kvalitet och fördelas efter behov. Insatserna ska också vara 

kostnadseffektiva och i enlighet med lagstiftningen. 

Rollen som expert- och tillsynsmyndighet innebär att Socialstyrelsen genom normering, 

tillsyn och kunskapsförmedling påverkar huvudmän och yrkesverksamma. Socialstyrelsen 

har en rad specifika uppgifter riktade till huvudmän, professionella grupper och 

enskilda personer. Exempel på sådana uppgifter är att utfärda föreskrifter och allmänna råd 

i Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS), publicera riktlinjer för vård och behandling 

samt att ansvara för samordning och utveckling av tillsynen på socialtjänstens område tillsammans 

med länsstyrelserna. Socialstyrelsen ska också följa och analysera befolkningens 

hälsa och sociala förhållanden, bland annat genom att föra nationella hälsodataregister. 


På socialtjänstpolitikens område har Socialstyrelsen uppgifter inom verksamhetsområdet 

individ- och familjeomsorg. Socialstyrelsen skriver i sin avrapportering om myndighetens 

roll inom folkhälsområdet att den arbetar folkhälsoinriktat inom verksamhetsområdets 

alla fyra verksamhetsgrenar: tillsyn, normering, kunskap och myndighetsuppgifter. 30 

Nedan ges exempel på några av de uppgifter som redovisas. 

Inom verksamhetsgrenen tillsyn arbetar myndigheten bland annat med att utveckla 

bedömningskriterier för den sociala tillsynen på individ- och familjeomsorgens område. Den 

sociala tillsynen kan ses som ett instrument för att både kontrollera och stödja socialtjänsten 

så att den kan fullfölja sina lagstadgade skyldigheter. Ett centralt område för utvecklingen av 

tillsynen är utformningen av gemensamma grunder för att bedöma hur socialtjänsten fullföljer 

sitt ansvar för olika målgrupper. Socialstyrelsen och länsstyrelserna arbetar med det 

här tillsammans och arbetet bedrivs på lång sikt. Det omfattar strukturinriktat, allmänt inriktat 

och individuellt inriktat arbete på individ- och familjeomsorgens område. 

29, 30 Socialstyrelsen. Socialstyrelsens folkhälsoarbete. 2004-12-22. Dnr 00-5387/2004.


Inom verksamhetsgrenen kunskap har Socialstyrelsen haft ett pågående utvecklingsarbete 

kring, och tillsammans med, frivilligorganisationer för att tillvarata och synliggöra 

deras kunskap och erfarenhet. Inom myndigheten finns sedan 2001 ett sekretariat för frivilligt 

socialt arbete och organisationsbidrag som har ett verksövergripande uppdrag. 

Syftet är att profilera och utveckla Socialstyrelsens roll och insatser för frivilligarbetet och 

frivilligorganisationernas verksamhet i samhället. Ett antal rapporter har även getts ut på 

området, exempelvis ”Staten och det civila samhället” (60) som handlar om hur staten förhåller 

sig till privata idéburna organisationer och hur bidragssystemen utformas och förändras 

samt ”Social utsatthet på 2000-talet” (SoS, Social utsatthet på 2000-talet) som 

berör frågan om vad offentliga organ vet om utsatta gruppers liv och livsvillkor. 

Beträffande verksamhetsområdet myndighetsuppgifter så har Socialstyrelsen till uppgift 

att fördela statsbidrag till frivilliga organisationer som är verksamma på det sociala 

området. Varje år fördelas cirka 350 miljoner kronor till ett hundratal organisationer. 


Socialstyrelsens skriver att uppföljningen av insatserna inom verksamhetsområdet socialtjänstpolitik 

främst görs via insamling av officiell statistik (över bland annat ekonomiskt 

bistånd, insatser till barn och unga, insatser till vuxna missbrukare och övriga vuxna samt 

familjerätt), årlig sammanställning över resultat från länsstyrelsernas sociala tillsyn samt 

via tematiska rapporter. Avrapporteringen innehåller ingen information om effekterna av 

verksamheten som bedrivs inom Socialstyrelsen. 31 

31 Socialstyrelsen. Socialstyrelsens folkhälsoarbete. 2004-12-22. Dnr 00-5387/2004.




En av länsstyrelsens huvuduppgifter är att ha tillsyn över socialtjänsten. Länsstyrelsen ska 

bland annat informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, biträda 

kommunerna med råd i deras verksamhet och främja samverkan inom socialtjänsten mellan 

kommunerna och andra samhällsorgan. Länsstyrelserna samordnar och bevakar kommunernas 

sociala beredskap. Särskilt viktiga uppgifter är att stödja kommunerna i deras 

krisberedskapsarbete och samverka med sektorsansvariga myndigheter, företag och organisationer. 

Kommunerna kan vända sig till länsstyrelsernas räddningsenhet som ansvarar 

för samordningen inom länet. 

Kommuner 

Socialtjänstlagen (SFS nr 2001:453) reglerar kommunens yttersta ansvar för att de människor 

som bor och vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Det finns i 

lagen inte angivet alla de insatser som den kommunala socialtjänsten kan bistå med. Vissa 

insatser är kommunerna skyldiga att bistå med medan andra är av mer frivillig art, antingen 

mot betalning eller som en ren serviceinsats. När någon behöver stöd och hjälp som inte 

kan tillgodoses på annat sätt än via socialtjänsten är kommunerna skyldiga att bistå med 

insatser motsvarande en skälig levnadsnivå. Om den enskilda är i en akut nödsituation 

behöver han eller hon omedelbart bistånd, om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. 

Insatser som kommunerna kan bli skyldiga att bistå med kan vara ekonomisk hjälp och 

insatser för att skydda eller stödja barnen. Det kan till exempel vara pengar till mat, kläder 

och resor, jourfamiljehem eller annat stöd. 

Till socialtjänstens uppgifter hör att svara för omsorg och service, upplysningar, råd, 

stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver 

det. Socialtjänsten har till uppgift att tillhandahålla sociala tjänster genom rådgivningsbyråer, 

socialcentraler, social jour eller annan därmed jämförlig verksamhet. I mindre 

kommuner nås socialjouren ibland till exempel via polisen. Socialtjänsten ska i uppsökande 

verksamhet upplysa om och erbjuda enskilda sin hjälp.



Praktiska exempel på socialt stöd till äldre redovisas i kapitel 8 i ”Folkhälsopolitisk rapport 

2005” som behandlar utvecklingen ur ett äldreperspektiv. Där redovisas också förslag att 

genom stöd till frivilligorganisationer öka aktiviteter och samvaro bland äldre.

8. Fysisk tillgänglighet 


8.1 Sambandet mellan fysisk tillgänglighet och hälsa 

Tillgänglighet är en grundläggande förutsättning för människors delaktighet i samhället. 

En otillgänglig omgivning inskränker rörligheten och valfriheten för många människor. 

Att inte kunna ta sig dit man vill, inte kunna välja den biograf eller restaurang man önskar 

och inte kunna hälsa på sina vänner därför att miljön inte är tillgänglig innebär att man faktiskt 

inte kan bestämma över sin egen tillvaro. 

Gruppen funktionshindrade har en särställning i detta avseende eftersom de i högre 

grad än andra har ohälsosamma stressfaktorer närvarande i vardagen. Det kan handla om 

att vara beroende av till exempel färdtjänst för att kunna umgås med vänner eller ta sig till 

grönområden. Trappor, byggnader utan hiss och otillgängliga allmänna färdmedel är 

sådant som människor med funktionshinder ständigt möter. Det innebär att man måste 

planera allt man ska göra och ha ständig beredskap för att ändra planerna. Allt detta kan 

bidra till att skapa och förstärka utanförskap, maktlöshet och ett praktiskt beroende av 

andra människor. En konsekvens är att hälsan påverkas negativt (61). 

Definitionen av funktionshinder innebär att en person har någon fysisk eller psykisk 

sjukdom eller skada som i samspel med omgivningen kan vålla problem i den dagliga livsföringen 

(62). Att ha ett funktionshinder är inte alltid liktydigt med försämrad hälsa, men 

det kan vara en hälsorisk att ha ett funktionshinder. Ett rörelsehinder innebär ofta ett slitage 

på kroppen som med åren kan ge smärta och förslitningsskador. 

I SCB-rapporten ”Funktionshindrade 1988-1999” redovisas att fem procent av befolkningen 

mellan 24 och 64 år ansåg sitt hälsotillstånd vara dåligt eller mycket dåligt (62). I 

grupperna rörelsehindrade och svårt rörelsehindrade uppgav något över 40 procent att 

deras hälsotillstånd var dåligt eller mycket dåligt. När det gäller det psykiska välbefinnandet 

så uppgav en högre andel av de rörelsehindrade och svårt rörelsehindrade att de känner 

trötthet, ängslan, oro eller ångest jämfört med den övriga befolkningen.


8.2 Utvecklingen av fysisk tillgänglighet 

Bestämningsfaktorn fysisk tillgänglighet följs via indikatorn ”andelen funktionshindrade 

(rörelsehindrade/synskadade) som inte behöver gå i trappor för att komma ut eller in i sin 

bostad”. Uppgifter för denna indikator finns från år 1980 och statistik hämtas från 

Statistiska centralbyråns (SCB) undersökningar om levnadsförhållanden (ULF). Mot bakgrund 

av att andelen funktionshindrade som ingår i ULF-urvalet är relativt litet är det inte 

möjligt att bryta ned indikatorn för att kunna se skillnader mellan funktionshindrade till 

exempel i olika kommuner. Därför ges endast en övergripande beskrivning av utvecklingen 

nedan. 

Även om andelen som inte behöver gå i trappa för att komma ut ur och in i sin bostad 

varierat något under perioden 1980-1999 så har det skett en viss förbättring för befolkningen 

i sin helhet (figur 8). Förbättringen syns särskilt tydligt från slutet av 1990-talet. 

I jämförelse med befolkningen i sin helhet är det också en större andel rörelsehindrade 

eller synskadade som inte behöver gå i trappa för att komma ut ur och in i bostaden (figur 

9). Men det bör noteras att en majoritet av de funktionshindrade måste gå i trappor för att 

komma in i eller ut från bostaden. 

Procent 

40 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 

Kvinnor Män 

Figur 8. Andel personer som inte behöver gå i trappa för att komma ut och in i bostaden, 16-64 år, män och kvinnor, 

1980-1998. Källa: Undersökningen av levnadsförhållanden (ULF), SCB. Bearbetning av Statens folkhälsoinstitut.

Procent 

40 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 


1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 

Kvinnor 

Män 

Figur 9. Andel rörelsehindrade eller synskadade som inte behöver gå i trappa för att komma ut och in i bostaden, 

16-64 år, män och kvinnor, 1980-1999. Källa: Undersökningen av levnadsförhållanden (ULF), SCB. Bearbetning av 

Statens folkhälsoinstitut.



Handikappolitik 

Politikområdet handikappolitik omfattar insatser för att undanröja hinder för full delaktighet 

i samhället, insatser för att bekämpa diskriminering samt individuella stödinsatser 

(48). Insatserna är sektorsövergripande och ingår i de flesta politikområden. Ansvaret för 

individuella stödinsatser inom handikappolitiken ligger framför allt på kommuner och 

landsting. Det gäller insatser både enligt socialtjänstlagen (2001:453;SoL) och lagen 

(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). 


De tre övergripande målen för handikappolitiken är en samhällsgemenskap med mångfald 

som grund, att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar blir 

fullt delaktiga i samhällslivet samt jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor 

och män med funktionshinder (48). Regeringen framhåller att det handikappolitiska 

arbetet särskilt ska inriktas på att identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i 

samhället för människor med funktionshinder, att förebygga och bekämpa diskriminering 

mot personer med funktionshinder, att ge barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder 

förutsättningar för självständighet och självbestämmande. 


I maj 2000 antog riksdagen propositionen ”Från patient till medborgare” som innehöll en 

nationell handlingsplan för handikappolitiken (63) som sträcker sig fram till år 2010. Den 

spänner över alla samhällsområden och markerar därigenom att handikappolitiken är ett 

sektorsövergripande politikområde. Regeringen skriver att personer med funktionshinder 

inte ska diskrimineras i några sammanhang utan ha samma rätt som alla andra att delta i 

samhällslivet och få del av samma utbud av varor, tjänster, service och kultur. Viktiga styrinstrument 

är myndigheters instruktioner, regleringsbrev och särskilda uppdrag. Utvalda 

sektorsmyndigheter har särskilt stort ansvar att leda arbetet för att förverkliga målen och 

handikapprörelsen har dessutom en viktig opinionsbildande och pådrivande roll. 


En första uppföljning av handlingsplanen genomfördes i december 2002 vilken presenterades 

i skrivelsen ”Uppföljning av den Nationella handlingsplanen för handikappolitiken” 

(64). Enligt regeringen har det gjorts betydande insatser på området, bland annat har myndigheternas 

skyldigheter reglerats i förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas 

ansvar för att genomföra handikappolitiken. Förordningen, som började gälla den 1 september 

2001, föreskriver att de statliga myndigheterna ska utforma och bedriva sin 

verksamhet med beaktande av de handikappolitiska målen och särskilt verka för att deras 

lokaler liksom deras verksamhet och information är tillgänglig.



Ansvariga myndigheter inom politikområdet är Handikappombudsmannen (HO), 

Myndigheten för handikappolitisk samordning, som från och med 2006 är en nybildad 

statlig myndighet samt Socialstyrelsen. Inom politikområdet ligger även Hjälpmedelsinstitutet 

(HI) som är ett nationellt kunskapscentrum inom området hjälpmedel och tillgänglighet 

för personer med funktionsnedsättning. Institutets verksamhet finansieras av 

staten och Sveriges kommuner och landsting. 

I redovisningen nedan berörs främst HO:s verksamhet eftersom HO är den centrala 

myndigheten inom politikområdet. 

Handikappombudsmannen 

Handikappombudsmannen har – enligt lagen om Handikappombudsmannen (1994:749) 

till uppgift att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen. 

Handikappombudsmannen ska arbeta med uppföljning och utvärdering. Enskilda kan 

också få juridisk rådgivning och hjälp med att driva sina ärenden. Handikappombudsmannen 

ska även enligt lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av 

personer med funktionshinder se till att den lagen efterlevs och kan föra enskildas talan i 

tvister med anledning av lagen. Handikappombudsmannen skaffar sig kunskap om situationen 

för människor med funktionshinder genom att göra uppföljningar och utvärderingar, 

genom anmälningsärenden och juridisk rådgivning, genom att bevaka och följa vad andra 

gör samt genom överläggningar och andra kontakter med till exempel handikapporganisationer, 

myndigheter, landsting och kommuner. Utifrån den kunskapen ger Handikappombudsmannen 

förslag till regeringen för att förbättra situationen för människor med 

funktionshinder. 

Insatser som påverkar bestämningsfaktor 

Folkhälsoaspekter finns indirekt inom ombudsmannens alla verksamhetsområden. 

Handikappombudsmannen ska regelbundet utvärdera de åtgärder som vidtas för att förverkliga 

FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet 

och jämlikhet (65). Handikappombudsmannen ska utöva tillsyn och har även rätt 

att föra enskildas talan i tvister. Får personer med funktionshinder full delaktighet och 

jämlikhet inom samhällslivets alla områden blir deras hälsa bättre. 


Handikappombudsmannen genomförde en första uppföljning av myndigheternas tillgänglighetsarbete 

hösten 2003 (66). Resultatet visar att tillgänglighetsarbetet hos statliga myndigheter 

har kommit igång även om det fortfarande finns stora brister. Generellt har stora 

myndigheter kommit längre i sitt tillgänglighetsarbete än små. Tre fjärdedelar av myndigheterna 

uppfyller inte grundläggande kriterier för att personer med rörelsehinder självständigt 

ska kunna ta sig till och in i huvudkontorets byggnad.


Bostadspolitik 

Politikområdet bostadspolitik omfattar fyra verksamhetsområden: bostadsförsörjning, 

samhällsplanering och bebyggelseutveckling, kvalitet i byggande och förvaltning samt 

lantmäteriverksamhet. 


Målet för bostadspolitiken är att alla ska ha förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga 

kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar. 

Boende- och bebyggelsemiljön ska bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden och 

särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar. Vid planering, byggande och förvaltning 

ska en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar utveckling vara grund för verksamheten 

(48). 


I budgetpropositionen för 2006 anger regeringen nio prioriterade områden inom ramen för 

det övergripande målet för politikområdet: 

• strategiskt arbete för städernas utveckling 

• en tillgänglig bostadsmarknad för alla 

• en långsiktig och stabil bostadsfinansiering 

• energieffektivisering i bebyggelsen 

• en god inomhusmiljö och luftkvalitet 

• fokusering på underhållsbehov 

• rimliga hyresnivåer 

• utvecklingsarbete inom byggsektorn 

• utnyttja den fysiska planeringens potential för att främja en långsikt hållbar samhällsutveckling. 


Sju myndigheter arbetar med politikområdet: Boverket, Statens bostadskreditnämnd, 

Fonden för fukt- och mögelskador, Statens geotekniska institut, Lantmäteriverket, Statens 

va-nämnd och Statens bostadsnämnd. Statens bostadsnämnd kommer från och med 2006 

att inordnas i Statens bostadskreditnämnd. 

Eftersom Boverket, i enlighet med regleringsbrevsuppdrag för 2004, redovisat vilka 

insatser man vidtar inom ramen för sina ansvarsområden som bidrar till att nå det övergripande 

folkhälsomålet så redovisas denna myndighets verksamhet närmre nedan. 32 

32 Boverket. Folkhälsa i planering, byggande och boende - Boverkets roll i folkhälsoarbetet, 

Redovisning av regeringsuppdrag, augusti 2004. Dnr 219-3763/2003.


Boverket 

Boverket är den nationella myndigheten för fysisk samhällsplanering, byggande och boende. 

Boverket arbetar på uppdrag av riksdag och regering, i samverkan med andra, för att 

människor ska få möjlighet till ett bra vardagsliv i ett hållbart samhälle. Boverket har uppsiktsansvar 

över plan- och bygglagstiftningen och utvecklingen på bostadsmarknaden. 

Boverket har även ett sektorsansvar för byggsektorn. 

Boverket är dessutom målansvarig myndighet för miljökvalitetsmålet ”god bebyggd 

miljö” samt för den övergripande miljömålsfrågan som avser fysisk planering och hushållning 

med mark, vatten och byggnader. Boverket har också ett sektorsansvar för handikappfrågor 

med anknytning till verkets verksamhetsområde. 


Enligt Boverkets instruktion har myndigheten ett samlat ansvar, sektorsansvar, för handikappfrågor 

med anknytning till verkets verksamhetsområde. Verket ska inom ramen för 

detta ansvar samordna, stödja och driva på i förhållande till övriga berörda parter. 

Boverket har också ett ansvar för plan- och bygglagstiftningen. Tillgänglighetsfrågor 

regleras på flera ställen i plan- och bygglagen (PBL), lagen om tekniska egenskaper på 

byggnadsverk m.m. (BVL) samt förordningen om tekniska egenskaper på bygnadsverk 

m.m. (BVF) . I den sistnämnda anges till exempel att ”Byggnader, som innehåller bostäder, 

arbetslokaler eller lokaler till vilka allmänheten har tillträde, ska vara projekterade och 

utförda på sådant sätt att bostäderna och lokalerna är tillgängliga för och kan användas av 

personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga...”. 

I rapporten ”Folkhälsa i planering, byggande och boende - Boverkets roll i folkhälsoarbetet” 

33 ger Boverket ett antal exempel på insatser för att för att förbättra den fysiska tillgängligheten: 

• Boverket arbetar med allmänna råd, exempelvis Boverkets ändringsråd (BÄR). 

I augusti 2004 beslutade Boverkets styrelse om ”Boverkets föreskrifter och allmänna 

råd om användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga på allmänna 

platser och områden för andra anläggningar än byggnader” (ALM). 

• Boverket är tillsynsmyndighet för bostadsanpassningsbidraget, vilket bland annat innebär 

att Boverket tar fram en handbok och anordnar informationsmöten om bidraget. 

Målgruppen är främst kommunernas handläggare. 

• Boverket har under våren och hösten 2005 anordnat konferenser om enkelt avhjälpta 

hinder och allmänna platser. 


Boverket framhåller att effekterna av verkets insatser är svåra att mäta eftersom de flesta är 

indirekta. 34 I ”Folkhälsa i planering, byggande och boende – Boverkets roll i folkhälso- 

33, 34 

Boverket. Folkhälsa i planering, byggande och boende - Boverkets roll i folkhälsoarbetet, 



arbetet” bedömer verket att insatserna, särskilt när det gäller byggreglerna, har stor betydelse 

för att förbättra tillgängligheten i bebyggd miljö. Det skulle vara mycket negativt för 

tillgängligheten om Boverket inte gjorde sina insatser. Detta skulle i sin tur innebära ökade 

kostnader för samhället, till exempel för läkarhembesök, färdtjänst och hemtjänst. Framför 

allt skulle det innebära mycket sämre livskvalitet för de äldre och funktionshindrade. 


Boverket 35 framhåller följande utvecklingsbehov och förslag för framtida insatser: 

• Bättre mätmetoder för att utvärdera insatser behöver utvecklas. 

• Bättre statistik om användbarhet och tillgänglighet i bebyggd miljö. Detta är en 

resursfråga – det tar mycket tid, pengar och resurser i anspråk att samla in sådan statistik. 

SCB skulle kunna genomföra en återkommande urvals/intervjuundersökning (liknande 

ULF) om fysisk tillgänglighet i bostadshus och bostadsområden. Boverket har dock 

inte resurser för att beställa detta i dagsläget. I framtida lägenhetsregister är det viktigt 

att uppgifter om våningsplan och hissar samlas in och att det anges i vilken mån bostäderna 

är tillgängliga med rullstol. 

• Det är önskvärt att tillgänglighet tas upp i byggnadsdeklarationer av bostäder och att 

sådana används oftare. Detta skulle både sätta fokus på frågan och kunna ge ett bättre 

statistikunderlag. Utredningen om byggnadsdeklarationer har nyligen lagt fram sitt delbetänkande 

(SOU 2004:78), men i detta behandlades inte tillgänglighetsfrågor. 

35 Boverket. Folkhälsa i planering, byggande och boende - Boverkets roll i folkhälsoarbetet, 




Kommuner 

Kommunerna ska, enligt socialtjänstlagen (2001:453, (SoL) och lagen (1993:387) om 

stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), främja möjligheterna för personer med 

funktionshinder att delta i samhällslivet och leva som andra (67). Genom insatser enligt 

LSS ska personer med stora och varaktiga funktionshinder tillförsäkras goda levnadsvillkor 

och insatser enligt SoL ska tillförsäkra personer i behov av stöd i sin livsföring en 

skälig levnadsnivå. Tanken med socialtjänstens verksamhet för personer med funktionshinder 

är att stärka den enskildas förmåga att leva ett självständigt liv. Kommunerna ansvarar 

för en rad insatser för personer med funktionshinder enligt SoL, LSS och hälso- och 

sjukvårdslagen (1982:763, HSL). De ansvarar bland annat för boende, meningsfull sysselsättning 

eller daglig verksamhet, olika stöd- och serviceinsatser samt hälso- och sjukvård, 

habilitering, rehabilitering och hjälpmedel i vissa boendeformer. Individuella planer enligt 

LSS, som innehåller alla beslutade och planerade insatser av kommunen och andra, ska 

upprättas i samråd med den insatsberättigade på dennes begäran. Kommunerna ska också 

verka för att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer blir lätt tillgängliga för alla. 

Effekter av verksamheterna 

Socialstyrelsen sammanställer årligen en lägesrapport om utvecklingen inom det handikappolitiska 

området i Sverige (67). I lägesrapporten för 2004 pekar Socialstyrelsen 

särskilt på den utsatthet och utestängning som kan drabba personer med funktionshinder 

(68). Tillsammans med länsstyrelserna sammanställer Socialstyrelsen också en rapport 

om de viktigaste iakttagelserna vid länsstyrelsernas sociala tillsyn varje år. Granskningarna 

som länsstyrelserna genomförde 2003 av kommunernas verksamheter för personer 

med funktionshinder belyser bland annat bemötande, icke verkställda domar och 

beslut och planering av verksamheten för psykiskt funktionshindrade. Inom ramen för 

Nationellt program för tillsyn över socialtjänsten har Socialstyrelsen och länsstyrelserna 

kraftsamlat kring tillsyn över kommunernas insatser för personer med psykiska funktionshinder 

under åren 2002-2004. 


I regleringsbrev för 2005 fick åtta länsstyrelser i uppdrag att beskriva sin roll i folkhälsoarbetet. 

I redovisningarna som lämnades till Statens folkhälsoinstitut finns exempel på vad 

länsstyrelserna gör för att förbättra situationen för funktionshindrade. Exempelvis uppgav 

länsstyrelsen Dalarna 36 att den bidrar till att kommunerna använder individuella planer för 

funktionshindrade för att öka samarbetet och samordna insatser, länsstyrelsen Skåne 37 

36 Länsstyrelsen Dalarna. Länsstyrelsen Dalarna och folkhälsoarbetet. 2005-06-23. dnr.100-9134-05 

37 Länsstyrelsen Skåne. Länsstyrelsens roll inom folkhälsoområdet - ett regeringsuppdrag. 

Redovisning från Skåne län (rapporten saknar datering och diarienummer).


pekade på att den i tillsyn och genom beslut i enskilda klagomålsärenden uppmärksammar 

faktorer som innebär att funktionshindrade diskrimineras till exempel när det gäller tillgång 

till sjuk- och tandvård, bostäder och andra former av insatser och länsstyrelsen i 

Västernorrland 38 framhåller att den i tillsynsarbetet bidrar till att öka rättsmedvetenhet och 

kunskapen om gällande lagstiftning. 

När det gäller länsstyrelsernas påverkan framhåller de flesta länsstyrelser som rapporterade 

till FHI att de genom sin rådgivande verksamhet, till exempel om hur olika insatser 

kan sökas, har en direkt påverkan på folkhälsans bestämningsfaktorer men att merparten 

av verksamheten har en indirekt påverkan. Vidare framhålls också att kommunen är den 

viktiga aktören när det gäller funktionshindrades livsvillkor. 

38 Länsstyrelsen Västernorrland. Länsstyrelsen Västernorrlands roll inom folkhälsoområdet. 

Insatser inom länsstyrelsens ansvarsområde som bidrar till att det övergripande folkhälsomålet 

och målen inom de elva målområdena kan nås. 2005-08-30. Dnr 700-9428-05.



Utvecklingsbehov och förslag som rör äldre redovisas i kapitel 8 i ”Folkhälsopolitisk rapport 

2005”. När det gäller funktionshindrade bedömer Statens folkhälsoinstitut att det är 

angeläget 

• att frågan om tillgänglighet, tillsammans med andra viktiga bestämningsfaktorer för 

hälsa, lyfts fram i arbetet med att skapa ett nationellt uppföljningssystem för funktionshindrades 

levnadsförhållanden.


Referenser 

1. Berglund A, red. Medborgarinflytande i kommunalpolitiken - En fråga om tilltro, vilja 

och kunnande. Stockholm: Svenska Kommunförbundet; 2003. 

2. Wamala S. Socialt kapital och hälsa – begrepp och definitioner. I: C. H, red. Välfärd, 

jämlikhet och folkhälsa – vetenskapligt underlag för begrepp, mått och indikatorer. 

Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2003. 

3. Putnam R. Bowling alone. Americas declining social capital. J Democracy 1995;6. 

4. Kawachi I, Kennedy B, Lochner K, Prothow-Stith D. Social capital, income inequality, 

and mortality. Am J Public Health 1997;87:(9):1491-8. 

5. Holmberg S, Oscarsson H. Väljare – svenskt väljarbeteende under 50 år. Stockholm: 

Nordstedts juridik; 2004. 

6. Ds 2003:54 Vem röstar och varför? 

7. Blakely T, Kennedy B, Kawachi I. Socioeconomic inequality in voting participation 

and self-related health. Am J Public Health 2001;91(1):99-104. 

8. Lindström M, Merlo J, Östergren P. Social capital and sense of insecurity in the 

neighbourhood: a population multilevel analysis in Malmö, Sweden. Soc Sci Med 

2003;56(5):1111-20. 

9. Smith G, Dorling D. “I'm alright, John”: voting patterns and mortality in England and 

Wales, 1981-92. BMJ 1996;313(7072):1573-7. 

10. Statistiska centralbyrån. Medborgarinflytande. Statistiska centralbyrån. Hämtad 

2005-03-08 från http://www.scb.se/templates/subHeading____32119.asp. 

11. Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet. Valet 2002 : demokrati i kommuner 

och landsting. Stockholm: Svenska kommunförb. : Landstingsförb.; 2003. 

12. Statistiska centralbyrån. Valdeltagandet i riksdagsvalet efter kön och ålder (urvalsundersökning). 

Valår 2002. Medborgarinflytande. Hämtad från http://www.ssd.scb.se/ 

databaser/makro/MainTable.asp?yp=iukwnw&xu=C2545001&omradekod=ME&o 

mradetext=Medborgarinflytande&lang=1. 

13. Statistiska centralbyrån. Valdeltagandet bland utländska medborgare vid kommunfullmäktigvalen 

2002. Sveriges Officiella Statistik: Statistiska centralbyrån; 2003. 

Hämtad från http://www.scb.se/statistik/ME/ME0105/2003M00/ME14SM0301.pdf. 

14. SOU 1990:44 Demokrati och makt i Sverige. 

15. SOU 2001 En uthållig demokrati! Politik för folkstyret på 2000-talet. 

16. SOU 2004:49 Engagemang, mångfald och integration. 

17. Prop. 2004/2005:1. Budgetpropositionen för 2005. 

18. Statistiska centralbyrån. Den lokala demokratins utveckling och funktionssätt. 

Stockholm; 2003. 

19. Svenska kommunförbundet. Jag hör av mig när jag känner mig redo : medborgarinflytande 

i 27 kommuner : demokratiredovisning oktober 2004. Stockholm: Svenska 

kommunförbundet; 2004.


20. Gilljam M. Passivitet bäst för demokratin. Dagens Nyheter 2002 2002-05-05. 

21. Strömblad P, Beckman L. Ge alla inflyttade full rösträtt. Dagens Nyheter 2004 

2004-06-24;sektion DN Debatt. 

22. Connell RW, Lindén Å. Maskuliniteter. Göteborg: Daidalos; 1999. 

23. Danielsson M. Jämställdhet och mäns medellivslängd. Kvinnovetenskaplig tidskrift 

2002;2-3:19-44 

24. Wamala S, Lynch J. Gender and social inequities in health. A public health issue. 

Lund: Studentlitteratur; 2002. 

25. Moss N. Gender equity and socioeconomic inequality: a framework for the patterning 

of women's health. Soc Sci Med 2002;54(5):649-61. 

26. Hemström Ö. Male susceptibility and female emancipation: studies on the gender 

difference in mortality. Doktorsavhandling. Stockholm: Stockholms universitet; 1998. 

27. Statistiska centralbyrån. Mest jämställda kommuner i Stor-Stockholm. 2005. Hämtad 

2005 05.03.31 från http://www.scb.se/templates/pressinfo____66184.asp. 

28. Statistiska centralbyrån. Enheten för demografisk analys och jämställdhet. På tal om 

kvinnor och män : lathund om jämställdhet. Stockholm: Statistiska centralbyrån; 

2004. 

29. Svedberg L. Spelar ideella och informella insatser någon roll för svensk välfärd?; 

2001. 

30. Lorentzi U, Rönnblom M, Hedlund G. Delad kommunal makt : en rapport från programberedningen 

Kommunerna och jämställdheten om jämställdhet och demokrati. 

Stockholm: Svenska kommunförb. : Kommentus; 1998. 

31. UNDP. Human Development Report 2004. Hämtad 050420 från (http://www.undp.se/ 

article.asp?Article_Id=1991). 

32. Europeiska unionen. Förenta nationernas fjärde kvinnokonferens. 2005. Hämtad 

050302 från http://europa.eu.int/scadplus/leg/sv/cha/c11903.htm. 

33. Öhrn E. Könsmönster i förändring? : en kunskapsöversikt om unga i skolan. 

Stockholm: Statens skolverk; 2002. 

34. Lange A. Diskriminering, integration och etniska relationer. Norrköping: Integrationsverket; 

2000. 

35. Socialstyrelsen. Olika villkor – olika hälsa. En studie bland invandrare från Chile, 

Polen, Iran och Turkiet. Stockholm: Socialstyrelsen; 2000. 

36. McKenzie K. Racism and health. Antirasism is an important health issue. BMJ 

2003;326:65-6. 

37. Williams D, Neighbors H, JS. J. Racial/Ethnic discrimination and health: Findings 

from community studies. Am J Public Health 2003;93(2):200-8. 

38. Nazroo J. The structuring of ethnic inequalities in health: economic position, racial 

discrimination, and racism. Am J Public Health 2003;93 (2). 

39. Wong CA, Eccles J S, Sameroff A,. The influence of ethnic discrimination and ethnic 

identification on African American adolescents' school socioemotional adjustment. 

J Pers 2003;71(6). 

40. Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudier. Erfarenhet och inställning 

till att arbeta med olika grupper av människor. 2005.


41. Sundquist K, Lindström M, Malmström M, Johanssson S, Sundquist J. Social participation 

and coronary heart disease: a follow-up study of 6900 women and men in 

Sweden. Soc Sci Med 2004;58(3):615-22. 

42. Lindström M, Hansson B, Östergren P. Socioeconomic differences in leisure-time 

physical activity: the role of social participation and social capital in shaping health 

related behaviour. Soc Sci Med 2001;52(3):441-51. 

43. Statens kulturråd. Den kulturella välfärden : elitens privilegium eller möjlighet för 

alla? Svenska folkets kulturvanor 1976-1999: en rapport grundad på Statistiska 

centralbyråns undersökningar av levnadsförhållanden – ULF. Stockholm: Statens 

kulturråd; 2002. 

44. Antonovsky A. Hälsans mysterium. Stockholm: Natur och kultur; 1991. 

45. Nationella folkhälsokommittén. Sociala relationer: rapport från arbetsgruppen 

Sociala relationer till Nationella folkhälsokommittén. Stockholm: Nationella folkhälsokommittén; 

2000. 

46. Liljeberg K. Hur påverkas hälsan av delaktighet och inflytande i samhället? En litteratursammanställning. 

Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2005. 

47. Prop 1997/98:165 Utveckling och rättvisa. En politik för storstaden på 2000-talet. 

48. Prop 2005/2006:1. Budgetpropositionen för 2006. 

49. Integrationsverket. På rätt väg? Norrköping: Integrationsverket; 2002. 

50. Storstadsdelegationen. Storstadsdelegationens årsrapport 2004. Stockholm: Justitiedepartementet; 

2005. 

51. SOU 2005:29 Storstad i rörelse - Kunskapsöversikt över utvärderingar av storstadspolitikens 

lokala utvecklingsavtal. 

52. Finch BK, Vega WA. Acculturation stress, social support, and self-rated health among 

Latinos in California. J Immigr Health 2003;5(3):109-17. 

53. Kawachi I, Colditz GA, Ascherio A, Rimm EB, Giovannucci E, Stampfer MJ, et al. 

A prospective study of social networks in relation to total mortality and cardiovascular 

disease in men in the USA. J Epidemiol Community Health 1996;50(3):245-51. 

54. Kaplan GA. Social contacts and ischaemic heart disease. Ann Clin Res 1988;20 

(1-2):131-6. 

55. Welin L, Tibblin G, Svardsudd K, Tibblin B, Ander-Peciva S, Larsson B, et al. 

Prospective study of social influences on mortality. The study of men born in 1913 and 

1923. Lancet 1985;1(8434):915-8. 

56. Orth-Gomer K, Johnson JV. Social network interaction and mortality. A six year 

follow-up study of a random sample of the Swedish population. J Chronic Dis 

1987;40(10):949-57. 

57. Hanson BS, Isacsson SO, Janzon L, Lindell SE. Social network and social support 

influence mortality in elderly men. The prospective population study of "Men born in 

1914," Malmo, Sweden. Am J Epidemiol 1989;130(1):100-11. 

58. SOU 1998:43 Hur skall Sverige må bättre - första steg mot nationella folkhälsomål. 

59. Vogel J, Hjerm M, Johansson S-E. Integration till svensk välfärd? Om invandrares 

välfärd på 90-talet. Stockholm: Statistiska centralbyrån: Arbetslivsinstitutet; 2002.


60. Socialstyrelsen. Staten och det civila samhället. Idétraditioner och tankemodeller i 

den statliga bidragsgivningen till ideella organisationer. Stockholm: Socialstyrelsen; 

2004. 

61. Nationella folkhälsokommittén. Hälsa och funktionshinder: rapport till Nationella 

folkhälsokommittén från arbetsgruppen Hälsa och funktionshinder. Stockholm: 

Nationella folkhälsokommittén; 2000. 

62. Statistiska centralbyrån. Funktionshindrade 1988-1999. Stockholm: Statistiska 

centralbyrån; 2003. 

63. Prop 1999/2000:79 Från patient till medborgare. 

64. Skr. 2002/03:25 Uppföljning av den Nationella handlingsplanen för handikappolitiken. 

65. Nationella folkhälsokommittén. Myndigheternas folkhälsoansvar – en kartläggning 

och analys av myndigheternas roller och ansvar inom folkhälsoområdet. Sekreteriatsrapport 

till Nationella folkhälsokommittén. Stockholm: Nationella folkhälsokommittén; 

2000. 

66. Handikappombudsmannen. Underlagsrapport till Handikappombudsmannens 10:e 

rapport till regeringen. Stockholm: Handikappombudsmannen (HO); 2004. 

67. Skr. 2004/05:102 Utvecklingen inom den kommunala sektorn. 

68. Socialstyrelsen. Handikappomsorg. Lägesrapport 2004. Stockholm: Socialstyrelsen; 

2005.

Den här rapporten innehåller underlagsmaterial till ett av de elva 

målområden som redovisas i Folkhälsopolitisk rapport 2005. 

Underlagsmaterialet ger en fördjupning av vad som sägs i rapporten. 

I Folkhälsopolitisk rapport 2005 redovisar Statens folkhälsoinstitut 

det uppdrag institutet har av regeringen att följa upp bestämningsfaktorerna 

för hälsan och de insatser som har gjorts av olika 

aktörer för att påverka hälsan i befolkningen. I rapporten redovisas 

också vad som behöver göras. 

Folkhälsopolitisk rapport 2005 är den första rapporten i sitt slag 

och ska följas av en rapport vart fjärde år. 

Statens folkhälsoinstitut 

Distributionstjänst 

120 88 Stockholm 

Fax 08-449 88 11 

E-post fhi@strd.se 

Internet www.fhi.se 

Rapport R-2005:50 

ISSN 1651-8624 

ISBN 91-7257-404-6

Kunskapsunderlag Målområde 1, Delaktighet och inflytande i ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?