Uppföljning av den nationella handlingsplanen för att förebygga ...

Uppföljning av den nationella 

handlingsplanen för att 

förebygga alkoholskador 

2001 2005 

Slutredovisning av regeringsuppdrag 

statens folkhälsoinstitut 

www.fhi.se

Uppföljning av den nationella 

handlingsplanen för att 

förebygga alkoholskador 

2001 2005 

Slutredovisning av regeringsuppdrag 

statens folkhälsoinstitut 

www.fhi.se

© statens folkhälsoinstitut r 2006:24 

issn: 1651-8624 

isbn: 91-7257-476-3 

omslagsfotografi: magnus laupa/scanpix 

grafisk produktion: society kommunikationsbyrå ab 

tryck: edita, stockholm 2007

Innehåll 

Förord ________________________________________________________________5 

Sammanfattning ______________________________________________________6 

Summary ____________________________________________________________7 

1. Inledning __________________________________________________________9 

1.1 Alkoholproblemet ____________________________________________________9 

1.2 Den nationella alkoholhandlingsplanen ________________________________10 

1.3 Uppdraget ________________________________________________________10 

1.3.1 Material och metod ______________________________________________11 

2. Alkoholutvecklingen ______________________________________________________13 

2.1 Benämningsfaktorer ________________________________________________13 

2.1.1 Alkoholpris ____________________________________________________13 

2.1.2 Tillgänglighet __________________________________________________14 

2.1.3 Restriktioner kring marknadsföring __________________________________18 

2.1.4 Normer och attityder ____________________________________________19 

2.2 Konsumtion ______________________________________________________20 

2.2.1 Skattad konsumtion ______________________________________________20 

2.2.2 Registrerad försäljning ____________________________________________22 

2.2.3 Konsumtionsnivåer, berusning och debutålder __________________________22 

2.3. Medicinska och sociala skadeverkningar ________________________________27 

2.3.1 Dödlighet ______________________________________________________27 

2.3.2 Sjuklighet och vård ______________________________________________31 

2.3.3 Skåne och övriga riket ____________________________________________34 

2.3.4 Rattfylleri ______________________________________________________34 

2.3.5 Misshandel ____________________________________________________35 

3. Förebyggande insatser ________________________________________________37 

3.1. Alkoholkommitténs verksamhet ______________________________________37 

3.1.1 Regionalt utvecklingsarbete ________________________________________37 

3.1.2 Lokalt utvecklingsarbete __________________________________________38 

3.1.3 Insatser för elever och föräldrar ______________________________________39 

3.1.4 Arbetsplatser __________________________________________________40 

3.1.5 Alkoholprevention på högskolan ____________________________________40 

3.1.6 Informationsinsatser ____________________________________________ 40 

3.1.7 Alkohol och graviditet ____________________________________________42 

3.1.8 Svartsprit, illegal handel och folköl __________________________________42 

3.1.9 Alkohol och trafik ________________________________________________43 

3.1.10 Riskgrupper ____________________________________________________43 

3.1.11 Sammanfattande intryck ________________________________________43 

3.2. Länsstyrelsernas fördelning av statliga utvecklingsmedel __________________44 

3.2.1 Öppenvård ____________________________________________________45 

3.2.2 Alkohol- och narkotikaförebyggande insatser __________________________45 

3.2.3 Insatser för barn i missbruksoch våldsmiljöer __________________________46 

3.2.4 Verksamheter för våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem ____________47

3.3 Frivilligorganisationers arbete ________________________________________47 

3.4 Utveckling av förebyggande arbete i kommunerna ________________________48 

3.4.1 Nationell redovisning av det förebyggande arbetets utveckling ______________48 

3.4.2 Sex försökskommuner ____________________________________________59 

Sammanfattande slutsatser ____________________________________________65 

4. Sammanfattande diskussion och slutsatser ______________________________67 

4.1 Måluppfyllelse ____________________________________________________67 

4.2 Alkoholutvecklingen under planperioden 2001–2005 ______________________67 

4.2.1 Alkoholutvecklingen ____________________________________________68 

4.3 Utvecklingen av det alkoholskadeförebyggande arbetet under planperioden 

2001–2005 __________________________________________________________69 

4.3.1 Utvecklingen av kommunernas förebyggande arbete ____________________69 

4.3.2 Frivilligorganisationerna __________________________________________70 

4.3.3. Alkoholkommitténs insatser ______________________________________70 

4.3.4 Lärdomarna från de sex försökskommunerna __________________________71 

4.3.5 Trafiken ________________________________________________________71 

4.3.6 Tillgängligheten ________________________________________________72 

4.4 Sammanfattning __________________________________________________72 

Referenser ____________________________________________________________75 

Bilaga 1 ____________________________________________________________79 

Bilaga 2 ____________________________________________________________90 

Bilaga 3 ____________________________________________________________91

Förord 

Under de senaste åren har Sverige ställts inför en stor folkhälsopolitisk utmaning genom den 

anpassning av alkoholpolitiken som medlemskapet i Europeiska unionen krävt. Mellan 2000 

och 2003 avskaffades gradvis införselkvoterna för alkoholdrycker från annat EU-land och 

från och med 2004 råder fri alkoholinförsel i landet för privat bruk. Detta har inneburit en stark 

press på Sveriges traditionella alkoholpolitiska instrument som monopol och högprispolitik. 

I syfte att stävja den befarade ökningen av alkoholskador antog riksdagen i februari 2001 en 

handlingsplan för att förebygga alkoholskador. Statens folkhälsoinstitut fick i uppdrag att följa 

upp och utvärdera handlingsplanen och redovisar här en slutrapport. I uppdraget har ingått att 

studera alkoholkonsumtion och skadeutveckling liksom alkoholförebyggande insatser. 

Arbetet har letts av Sven Andréasson, chef för Alkohol- och narkotikaavdelningen vid 

Statens folkhälsoinstitut, i samarbete med utredare Pia Kvillemo, som skrivit huvuddelen av 

rapporten. Utredarna Elisabet Sjöström och Richard Bränström har också lämnat viktiga 

bidrag. 

Statens folkhälsoinstitut vill varmt tacka de personer som genom sina insatser underlättat 

arbetet med rapporten. Dessa är personalen vid Alkoholkommitténs kansli som ställt viktigt 

underlagsmaterial till förfogande, forskarteamet vid Örebro universitet som utvärderat frivilligorganisationernas 

insatser, medarbetare vid Centrum för socialvetenskaplig alkoholoch 

drogforskning (SoRAD) som bistått med statistiska data och expertkunnande, filosofie magister 

Per Blanck som medverkat i analys av underlagsmaterial och Mikael Bentzer, chef för 

Tillsynsenheten vid Statens folkhälsoinstitut, som lämnat värdefulla synpunkter på arbetet. 

Stockholm, november 2006 

gunnar ågren sven andréasson 

generaldirektör avdelningschef 

uppföljning av nationella handlingsplanen 2001–2005 5

6 uppföljning av nationella handlingsplanen 2001–2005 

Sammanfattning 

Under åren 2001–2005 genomfördes en nationell handlingsplan för att förebygga alkoholskador. 

Målen i handlingsplanen skulle uppnås genom åtgärder mot skadligt dryckesbeteende 

och genom att sänka den totala alkoholkonsumtionen. Huvudinriktningen i handlingsplanen 

var att stimulera förebyggande insatser på kommunal nivå. I ett internationellt perspektiv 

avsattes betydande resurser i statsbudgeten för att genomföra insatserna, drygt 900 miljoner 

kronor. Statens folkhälsoinstitut (FHI) gavs uppdraget att följa upp handlingsplanen. 

Sammantaget har alkoholutvecklingen under planperioden varit negativ. Särskilt de första 

åren 2001–2003, präglades av kraftigt ökad alkoholkonsumtion. Mot slutet av perioden, 

2004–2005 ses dock en stabilisering av alkoholkonsumtionen på en nivå som understiger 

genomsnittet inom EU. I vissa viktiga avseenden, bland annat vad avser ungdomsdrickande 

och berusningsdrickande, ses minskningar. De akuta alkoholskadorna ökade dock under hela 

planperioden, liksom alkoholrelaterad brottslighet. Även de kroniska medicinska skadorna 

ökade, men i mindre omfattning än förväntat. 

Insatserna för att begränsa alkoholens tillgänglighet försvagades: bland annat blev alkoholen 

billigare, privatinförseln ökade och Systembolagets öppethållande utökades. De alkoholpolitiska 

instrument som ändå fanns kvar, exempelvis kommunernas möjlighet att begränsa 

antalet serveringstillstånd och utöva tillsyn, utnyttjades bara delvis. Dock avstod Sverige – till 

skillnad från Finland – från att sänka spritskatten. Betydelsen av detta beslut framgår av en 

jämförelse av alkoholutvecklingen i Sverige och Finland, där den finska varit betydligt mer 

ogynnsam. 

Däremot ökade insatserna för att minska efterfrågan, främst informationsinsatser riktade 

till barn, ungdomar och deras föräldrar, liksom nationella mediekampanjer. Kommunernas 

förebyggande arbete blev mer strukturerat och ökade i omfattning. Däremot sågs en relativt 

begränsad tillämpning av nya, kunskapsbaserade metoder i det förebyggande arbetet. Vidare 

sågs en obalans i resursfördelningen, där merparten satsades på ungdomsområdet och en 

mindre del på insatser för vuxna. Exempelvis har den alkoholförebyggande aktiviteten inom 

sjukvården varit låg. 

De största satsningarna inom handlingsplanen gjordes på områden med relativt liten förväntad 

effekt på alkoholproblem. Likväl ses en något mindre negativ alkoholutveckling än 

vad som befarades. Några säkra förklaringar till detta föreligger inte. Möjligen skapade den 

ökande alkoholkonsumtionen i sig en motreaktion. Ett tecken på det kan vara den kraftiga 

medlemstillströmningen till nykterhetsrörelsen. Svenskarna förefaller gradvis ha blivit mer 

oroade över alkoholutvecklingen, och i ökande utsträckning acceptera restriktiva inslag om 

sådana kan begränsa skadorna. Exempelvis har stödet för Systembolaget ökat. Det är troligt 

att de samlade insatser som genomfördes inom ramen för handlingsplanen – även om de haft 

liten effekt på drickandet i sig – har bidragit till denna ökade krismedvetenhet och att denna 

opinionseffekt bidragit till att hejda ökningen i alkoholkonsumtionen. Troligen hade den skadeförebyggande 

effekten blivit större om denna opinionseffekt i högre grad hade kombinerats 

med mer verksamma insatser för att begränsa tillgängligheten.

Summary 

uppföljning av nationella handlingsplanen 2001–2005 7 

A national action plan to prevent alcohol-related injuries was implemented between 2001 and 

2005. The objectives in the action plan were to be achieved by implementing measures to combat 

harmful drinking behaviour and by reducing total alcohol consumption. The main focus of the 

action plan was to stimulate preventive measures at the municipal level. In an international 

perspective, considerable resources (over SEK 900 million or about EUR 100 million) were 

set aside in the national budget to implement the measures. The Swedish National Institute of 

Public Health (SNIPH) was given the task of monitoring implementation of the action plan. 

All in all, the alcohol situation has developed negatively during the implementation period. 

The first half of the period (2001–2003) was characterised by a dramatic rise in alcohol consumption. 

Towards the end of the period (2004–2005), however, alcohol consumption stabilised 

at a level that is below the EU average. There has been a turnaround in certain important alcohol 

consumption patterns including juvenile drinking and binge drinking. Acute alcohol-related 

injuries increased throughout the implementation period, however, as did alcohol-related 

crime. Chronic alcohol-related medical conditions also increased, but less than expected. 

It became more difficult to implement measures aimed at limiting the availability of alcohol 

as a result of, among other things, cheaper alcohol, increased private import and the national 

alcohol monopoly retail stores, having longer opening hours. Other alcohol policy instruments, 

such as the powers of municipalities to restrict the number of premises licensed to serve 

alcohol and to carry out inspections of existing premises, were only utilised to a limited extent. 

In contrast to Finland, however, Sweden refrained from reducing alcohol tax. The significance 

of this decision can be seen in a comparison of alcohol consumption and problems in Sweden 

and Finland, which indicates a much less favourable development in Finland. 

On the other hand, measures to reduce the demand for alcohol increased, mostly in the form 

of information campaigns directed at children, young people and their parents and other national 

media campaigns. The preventive efforts of the municipalities became more structured and 

extensive. There was relatively limited application of new, knowledge-based preventive methods, 

however, and an imbalance in the allocation of resources, most of which were put into 

measures aimed at young people and much less into those directed towards adults. For instance, 

alcohol prevention activities within the Swedish health service have been rather scant. 

The largest investments within the action plan were made in areas where only a minor 

impact on alcohol problems could be expected. Nevertheless, there has been a slightly less 

negative trend in alcohol consumption than was feared. The reasons for this are not clear; increasing 

alcohol consumption in itself might possibly have created a backlash. The substantial 

rise in new membership of temperance societies could be an indicator of this. It seems 

Swedish people have become increasingly concerned about trends in alcohol consumption 

and are now more ready to accept more restrictive measures if such measures can reduce the 

amount of alcohol-related problems. Public support for the retail monopoly, Systembolaget, 

has increased, for example. It is likely that the combined efforts made within the framework of 

the action plan – even if they have had little impact on drinking itself – have helped to increase 

awareness of the problem and that this has in turn helped to stem the increase in alcohol consumption. 

The prevention effect would probably have been even greater if the impact on public 

opinion had been combined with more effective measures to restrict availability.

8 uppföljning av nationella handlingsplanen 2001–2005

1. Inledning 

1.1 Alkoholproblemet 


Alkoholkonsumtion är en av de viktigaste påverkbara hälsoriskerna i vårt samhälle. 

Världshälsoorganisationen, WHO, har beräknat att 9 procent av alla friska levnadsår går förlorade 

på grund av alkoholkonsumtion i de industrialiserade länderna. 

Alkoholkonsumtion ger upphov till ett brett spektrum av olika skador. Effekterna beror på 

den totala mängden som konsumeras, men i hög grad också på hur den konsumeras. 

Mekanismerna bakom alkoholskadorna är flera: dels finns en generellt toxisk inverkan på vävnader 

och organ, dels finns en berusande effekt, dels finns en beroendeskapande effekt. Dessa 

olika effekter ställer krav på olika typer av insatser inom flertalet samhällsområden. 

Omfattningen av alkoholproblemen beror till största del på den allmänna konsumtionsnivån 

i samhället. Även om dryckesmönstret, främst berusningsdrickande, är viktigt för uppkomsten 

av många alkoholskador, visar svensk epidemiologisk forskning att totalkonsumtionen 

i hög utsträckning samvarierar med förekomsten av berusningsdrickande. I detta avseende liknar 

alkohol andra riskfaktorer för ohälsa, där antalet riskindivider är starkt relaterat till medelvärdena 

i befolkningen. Med stigande medelkonsumtion ses en stigande andel högkonsumenter. 

Andelen högkonsumenter är i sin tur korrelerad till antalet medicinska och sociala problem. 

Som ett resultat av dessa samband har Sverige haft relativt få alkoholskador, exempelvis 

skrumplever eller antal alkoholrelaterade trafikolyckor, jämfört med andra länder i Europa där 

alkoholkonsumtionen varit högre. 

Den svenska alkoholpolitiken 

Den svenska alkoholpolitiken har i stor utsträckning byggt på internationell forskning om 

sambanden mellan totalkonsumtion och skador. Denna forskning fick ett genombrott 1975 

med publikationen av WHO-rapporten Alkoholpolitik och folkhälsa. Därefter har en omfattande 

forskningslitteratur gett ytterligare stöd till denna inriktning. De senaste decennierna har 

också forskningen om effekterna av olika alkoholpolitiska åtgärder vuxit. Ett antal internationella 

forskningsöversikter publicerade under 2000-talet ger ett ökande stöd för åtgärder som 

inriktas mot en begränsning av alkoholens ekonomiska och fysiska tillgänglighet. I detta innefattas 

prispolitik, åldersgränser, detaljhandelsmonopol, reglering av antalet serveringstillstånd 

och serveringstider. Den restriktiva svenska alkoholpolitiken, som i stor utsträckning 

byggt på sådana inslag, har trots att den uppfattas som avvikande inom EU alltså gott vetenskapligt 

stöd. Goda effekter ses också av insatser mot rattfylleri, alkoholrådgivning i sjukvården 

och ansvarsfull alkoholservering på restauranger. Däremot saknas, trots omfattande 

forskning, bevis för effekter av skolbaserad undervisning om alkohol, liksom effekter av 

fritidsinsatser för ungdomar. Begränsningar i marknadsföringen av alkohol tros ha en konsumtionsdämpande 

effekt, även om forskningen här inte är lika entydig. Informationsinsatser 

bedöms i forskningen sakna direkt effekt på alkoholvanor. Däremot finns stöd för att information 

kan skapa ökad kunskap om alkohol och alkoholproblem och leda till ökat stöd för en 

restriktiv alkoholpolitik. 

När riksdagen den 21 februari 2001 antog den nationella handlingsplanen för att förebygga 

alkoholskador stod svensk alkoholpolitik inför en historisk utmaning. Den dittills framgångsrika 

svenska modellen med begränsad tillgänglighet och högprispolitik utmanades av 

Europeiska unionens krav på anpassning. I handlingsplanen konstateras följande:


Från den 1 juli 2000 har den mängd vin och starköl som en resande kan föra in 

till Sverige från ett annat EU-land utan att betala svensk skatt ökat. 

Införselnivåerna för privat bruk kommer att ökas successivt fram till år 2004 

då samma införselregler skall gälla i Sverige som i övriga EU-länder. 

Prop.2000/01:20. 

Detta innebar en gradvis ökning av tillåten alkoholinförsel som från 1 januari 2004 skulle 

ligga i nivå med EU, det vill säga fri införsel för eget bruk. 

Den nationella handlingsplanen för att förebygga alkoholskador var alltså en reaktion på 

de hot som den internationella utvecklingen på alkoholområdet innebar för den svenska folkhälsan. 

Framför allt skapade det svenska medlemskapet i EU en ökad medvetenhet om att de 

traditionella alkoholpolitiska instrumenten inte längre kunde avgränsa den svenska alkoholmarknaden 

från resten av Europa på samma sätt som tidigare. I Sverige hade förhandlingarna 

om EU-medlemskap lett till att alla alkoholmonopolen, med undantag för detaljhandelsmonopolet, 

avvecklades. Därmed föll viktiga delar av den så kallade desintresseringspolitiken, det 

vill säga ambitionen att hålla alkoholnäringen så fri från personliga vinstmotiv som möjligt. 

Den svenska alkoholmarknaden blev genom detta mer lik övriga marknader. Från folkhälsosynpunkt 

innebar detta en klar försämring. Globalt har kunnat ses hur människors livsstil och 

levnadsvanor i ökande utsträckning påverkas av stora internationella företag och deras marknadsföring, 

liksom av deras lobbyverksamhet gentemot nationella och internationella makthavare. 

Svenskarna började i ökande omfattning anamma kontinentala alkoholvanor och alkoholen 

blev i ökande grad en vardagsföreteelse. Särskilt tydligt kom detta till uttryck i restaurangpolitiken, 

där antalet serveringstillstånd hade ökat flerfaldigt sedan 1970-talet. 

Till följd av detta sågs från 1990-talet ökad alkoholkonsumtion, även om denna ökning 

i Sverige fortfarande var relativt begränsad då den nya EU-politiken inte slog igenom fullt ut 

förrän en bit in på 2000-talet. Vid millennieskiftet uttrycktes dock från såväl experter som 

politiker en stark oro för vilka konsekvenser den förväntade konsumtionsökningen skulle få 

för hälsa och välfärd. 

1.2 Den nationella alkoholhandlingsplanen 

Målet för handlingsplanen (Prop. 2000/01:20) är att minska alkoholens medicinska och sociala 

skadeverkningar och följande delmål redovisas: 

• ingen alkohol skall förekomma i trafiken, på arbetsplatser eller under graviditet, 

• åstadkomma en alkoholfri uppväxt, 

• skjuta upp alkoholdebuten, 

• minska berusningsdrickandet, 

• åstadkomma fler alkoholfria miljöer, 

• undanröja den illegala alkoholhanteringen. 

I planen anges även att målen bör nås genom åtgärder mot skadligt dryckesbeteende och 

genom att sänka den totala alkoholkonsumtionen. Vidare fastställs att huvudinriktningen skall 

vara att stimulera utvecklingen av målinriktade och samordnade förebyggande insatser på 

kommunal nivå samt stimulera ökad samverkan mellan lokala aktörer. 

1.3 Uppdraget 

Statens folkhälsoinstitut har regeringens uppdrag (S2001/6619/FH) att följa upp målen i den 

nationella handlingsplanen för att förebygga alkoholskador (2001–2005). Vid sidan av målen 

finns i planen centrala intentioner som rör sänkning av den totala alkoholkonsumtionen, insatser 

mot skadligt dryckesbeteende och utveckling av kommunalt förebyggande arbete.


Uppföljningen fokuseras på i vilken utsträckning handlingsplanen påverkat den nationella 

utvecklingen av skadlig alkoholkonsumtion och söker besvara följande frågor: 

• Hur ser måluppfyllelsen ut? 

• Har centrala intentioner i handlingsplanen uppnåtts? 

• Vad beror resultaten på? 

1.3.1 Material och metod 

Analys av huruvida målen och de centrala intentionerna uppnåtts görs utifrån indikatorer 

och statistik som rör: 

• Bestämningsfaktorer – pris, tillgänglighet, marknadsföring och normer/attityder. 

• Konsumtion – total konsumtion, dryckesval, storkonsumenter, berusningsdrickande 

och debutålder. 

• Medicinska och sociala skadeverkningar – dödlighet, sjuklighet, brott och olycksfall. 

• Förebyggande verksamhet i kommunerna – politiskt ansvar, kartläggning och 

uppföljning, samordning och samverkan samt verksamhetsområden och finansiering. 

Flera av indikatorerna är nedbrytbara på läns- och kommunnivå och presenteras i ”Alkoholutvecklingen 

i siffror” på Folkhälsoinstitutets hemsida. Frånvaro av relevanta rikstäckande data 

som gäller alkoholfri graviditet respektive alkoholfria arbetsplatser gör att dessa mål inte kan 

följas upp på nationell nivå. 

Redovisningarna som gäller ovan beskrivna indikatorer bygger på registerdata, försäljningsstatistik 

och frågeundersökningar. Materialet har i huvudsak hämtats från Centrum för 

socialvetenskaplig alkoholoch drogforskning (SoRAD), Centralförbundet för alkoholoch 

narkotikaupplysning (CAN), Socialstyrelsen (SoS), Brottsförebyggande rådet (BRÅ), 

Vägverket, Systembolaget samt Statens folkhälsoinstitut (FHI). Uppgifter om förebyggande 

verksamhet i kommunerna samlas årligen in via ett frågeformulär som närmare beskrivs 

under avsnittet ”Informationsinsamling från kommunerna” i detta material. För detaljerad 

information om registerbeskrivningar, metodologiska överväganden, bortfallsstatistik med 

mera, hänvisas till de källor som angivits i texten och vid figurerna i rapporten. 

För att möjliggöra analys av utvecklingen under planåren 2001–2005 har en jämförelseperiod 

bestämts till åren 1998–2000. Anledningen till att denna period valts är att man inom 

sjukvården bytte klassificeringssystem för diagnossättning 1997 och att systemet borde vara 

inarbetat 1998. En väsentlig del i uppdraget är att följa utvecklingen av olika alkoholrelaterade 

sjukdomsdiagnoser i befolkningen. 

Förutom en redovisning av indikatorerna som ovan presenterats, beskrivs också insatser 

som vidtagits av Alkoholkommitténs kansli, länsstyrelsernas fördelning av statliga utvecklingsmedel 

inom ramen för handlingsplanen samt den extra satsning på frivilligorganisationernas 

arbete som gjorts under planperioden. För att beskriva insatser och utvärderingsresultat på 

dessa områden har verksamhetsberättelser, rapporter och andra relevanta dokument granskats. 

Informationsinsamling från kommunerna 

Statens folkhälsoinstitut är central tillsynsmyndighet på alkoholoch tobaksområdet, ansvarigt 

för uppföljning av den nationella folkhälsopolitiken samt för uppföljning av den nationella 

handlingsplanen för att förebygga alkoholskador 2001–2005. Institutet samlar därför årligen 

in uppgifter från länsstyrelser om tillsynsarbetet enligt alkoholoch tobakslagen liksom uppgifter 

om kommunernas alkoholoch narkotikaförebyggande arbete. Uppgifterna presenteras 

i institutets årliga Länsrapport. Materialet samlas in via ett internetbaserat formulär i vilket 

länsstyrelserna lämnar specifika uppgifter för länet och om respektive kommun i länet. 

Kommunerna besvarar ett formulär i tre delar: Arbetet enligt alkohollagen, Arbetet enligt 

tobakslagen samt Det alkoholoch/eller drogförebyggande arbetet.


Det är upp till varje kommun att välja vem som fyller i formuläret och ofta är det olika 

personer som besvarar de olika delarna 1 Svarsfrekvensen är i princip 100 procent, det vill säga 

mellan 283 och 289 kommuner har årligen besvarat formuläret under perioden 2001–2005. 

Det interna bortfallet mellan olika delar och för olika frågor kan däremot variera, vilket framgår 

i anslutning till presentationen av uppgifterna. Utformningen av frågeformuläret har i sig 

varit ett utvecklingsarbete och delvis olika frågor har ställts olika år. Detta framgår också i text 

och vid figurer. 

Preventionsindex 

FHI genomför sedan ett par år tillbaka ett utvecklingsarbete kring ett verktyg för analys av 

kommuners struktur och aktiviteter på det alkoholoch drogförebyggande området. Arbetet 

har bedrivits i samarbete med Socialstyrelsen, personal från länsstyrelsen i Östergötland, 

Alkoholkommitténs kansli samt utvärderare av alkoholoch drogförebyggande arbete i Västra 

Götaland. Två index har konstruerats; ett strukturindex och ett aktivitetsindex. En närmare 

beskrivning av konstruktionen av dessa återfinns i bilaga 1 2 i rapporten. Indexen baseras dels 

på uppgifter som inhämtats via FHI:s årliga formulär, dels på registerdata. Det första indexet, 

strukturindex, ger ett värde på hur väl kommunens arbete mot alkoholoch narkotikaproblem 

är strukturerat och organiserat. Det som ger poäng på strukturindex är exempelvis en aktuell 

och väl formulerad alkoholoch narkotikapolicy samt kommunala tjänster för alkoholoch 

narkotikaförebyggande arbete. Det andra indexet, aktivitetsindex, avspeglar antal förebyggande 

aktivitet i kommunen och i viss mån kvaliteten på dessa. Ju fler olika typer av förebyggande 

aktiviteter som pågår i kommunen, desto högre indexpoäng. Vissa aktiviteter som enligt forskningen 

anses ha bättre effekt, ges något högre poäng. Två av aktiviteterna poängsätts även 

utifrån utbredning i kommunen. Struktur- och aktivitetsindex har använts för att analysera 

koppling mellan olika förebyggande insatser och skadeutveckling i kommunerna samt nivå 

och utveckling av kommunernas förebyggande arbete i relation till bakgrundsvariabler och 

riskfaktorer. 

1 Vid en genomgång av vilka kontaktpersoner som kommunen uppgav för den tredje avdelningen 

i formuläret (förebyggardelen) visade det sig att av 262 kommuner som lämnat kontaktuppgifter 

hade 121 kommuner angivit ett namn som i oktober 2006 återfanns i Alkoholkommitténs och 

Mobilisering mot narkotikas (MOB) adressregister över drogsamordnare (på www.extranatet.nu). 

I 21 kommuner var kontaktpersonen densamma som för den första delen, ”Arbete enligt alkohollagen”. 

I övriga 120 kommuner hade någon annan person svarat. 

2 Bilagan beskriver komponenter i de två indexen, tillvägagångssätt för analys av olika typer av 

kommuner samt kommunernas konsumtions- och skadeutveckling i relation till utveckling av 

det förebyggande arbetet enligt strukturindex och aktivitetsindex. Samband mellan struktur- och 

aktivitetsindex redovisas också.

2. Alkoholutvecklingen 


I det följande redogörs för utvecklingen av bestämningsfaktorer för alkoholkonsumtion samt 

medicinska och sociala skadeverkningar. Redovisningen fokuserar på perioden 1998 till 

2005/2006. 

2.1 Bestämningsfaktorer 

2.1.1 Alkoholpris 

En av de faktorer som i störst utsträckning påverkar alkoholkonsumtionen är alkoholpriset. 

Ekonomiska studier i flera regioner i världen har visat att högre pris ger minskad konsumtion 

och skador (Babor et al., 2003). Sverige har ett högt alkoholpris i förhållande till omvärlden, 

trots att alkoholskatterna har justerats neråt sedan mitten av 1990-talet. Systembolagets priser 

har sjunkit efter år 2000 (figur 2:1, 2:2) 3 , vilket delvis kan förklaras av en skattesänkning på vin 

2001 samt introduktion av billigare ölmärken på den svenska marknaden. Många konsumenter 

har dessutom övergått från vin på flaska till billigare lådviner. Ett relativt högt pris på sprit i 

slutet av 1990-talet kan ha att göra med en intensifierad marknadsföring av dyrare spritsorter. 

På restauranger, där marknadskrafterna i större utsträckning styr prissättningen, syns inte 

samma prisfall, utan snarare en prisökning. En betydligt mindre andel av den registrerade försäljningen 

sker där, jämfört med Systembolaget, vilket gör att den sammantagna bilden är ett 

sjunkande pris under planperioden. Danska och finska alkoholskattesänkningar under hösten 

2003 respektive våren 2004 har ytterligare ökat trycket på de svenska alkoholpriserna. 

Figur 2:1. Systembolagets prisutveckling för sprit, vin och starköl 1995–2004 

(cider och blanddrycker återfinns under den kategori som är aktuell för drycken). 

Basår 1995. 

Källa: Tillsynsenheten, Statens folkhälsoinstitut. 

3 Beräkningarna är gjorda utifrån den totala försäljningssumman på Systembolaget för respektive 

varugrupp, dividerad med försäljningsvolymerna för de olika dryckerna. Uppgifterna om prisutvecklingen 

för restaurangvarorna bygger på den prisrapportering som restaurangerna årligen 

levererar till Statens folkhälsoinstitut. Restauratörerna rapporterar det uppskattade medelpriset 

i en viss varugrupp (sprit, vin eller starköl). Prisutvecklingen för restaurang- och systembolagsförsäljning 

är omräknad med hänsyn till konsumentprisindex (KPI)/levnadskostnadsindex utan 

direkta skatter och sociala förmåner. Ingen vägning mellan alkoholgrupperna har gjorts. 

Prisuppgifter för 2005 är ännu ej framtagna.


2.1.2 Tillgänglighet 

Tillgänglighet till alkohol är liksom pris en av de viktigaste bestämningsfaktorerna för alkoholkonsumtion. 

Tillgängligheten till alkohol i Sverige har sedan slutet av 1990-talet ökat till följd 

av en rad omständigheter. 

Resandeinförsel 

En gradvis utfasning av kvoterna för alkoholinförsel från annat EU-land med början år 2000 

är en av de viktigare orsakerna till ökad tillgänglighet (tabell 2:1). EU-anpassningen har ökat 

möjligheten att få tag på billig alkohol både genom legal resandeinförsel och genom olaglig 

vidareförsäljning. 

Tabell 2:1. Införselkvoter från EU-land av alkoholdrycker för resenärer över 20 år, för privat bruk. 

Tid Spritdrycker Starkvin Vin Öl (starköl) 

1998 

1999 

1 liter sprit eller 3 liter starkvin 5 liter 15 liter 

1/7 2000 1 liter 3 liter 20 liter 24 liter 




1/1 2004* 10 liter 20 liter 90 liter 110 liter 

* Mängden som gäller från 1/1 2004 är en så kallad indikativ nivå, vilket innebär att fri införsel 

råder men att angiven mängd ger en fingervisning om vilken nivå som inte bör överskridas för 

att lasten ska betraktas som varande för privat bruk. 

Källa: EU-upplysningen, Riksdagen. 

Enligt data från SoRAD ökade resandeinförseln från 1,9 till 2,7 liter alkohol per invånare 15 år 

och äldre mellan 2002 och 2004 (tabell 2:3) År 2005 skedde dock en minskning till 2,3 liter. 

Illegal alkohol och langning 

Smugglingen av alkohol ökade stadigt från 0,6 till 1,0 liter ren alkohol mellan 2002 och 2005 

medan däremot konsumtion av hemtillverkad alkohol sjönk från 0,5 till 0,3 liter under samma 

period. Mönstret återspeglas bland elever i skolår 9 (CAN, 2005, 2006) bland vilka 21 procent 

av pojkarna och 17 procent av flickorna rapporterade att det var mycket lätt att få tag på hembränd 

sprit 1998, medan motsvarande andelar år 2005 var 12 procent av pojkarna och nio procent 

av flickorna. Andelen elever som druckit hembränd sprit de senaste tolv månaderna har också 

minskat mellan 1998 och 2006; från 40 till 16 procent bland pojkarna och från 38 till 19 procent 

bland flickorna. Tillgängligheten till smuggelsprit tycks däremot ha ökat något. År 2000 

uppgav 12 procent av pojkarna och 6 procent av flickorna att det var mycket lätt för dem att få 

tag på smuggelsprit. År 2005 uppgav 15 procent av pojkarna och 11 procent av flickorna att så 

var fallet. I sammanhanget ska dock nämnas att det under de senaste åren generellt sett tycks 

ha blivit något svårare att få tag på alkoholdrycker för elever i skolår 9, smuggelsprit undantaget. 

Statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) visar, i linje med det ovan redovisade, på en 

ökning av antalet anmälningar om olovlig försäljning och innehav av alkoholdrycker samt 

anmälningar om olovlig dryckeshantering mellan 2003 och 2005, liksom en minskning av 

anmälningar om olovlig sprittillverkning. Statistiken om dessa typer av brott är dock mycket 

beroende av polisens aktivitet på området, vilket gör att långtgående slutsatser om den faktiska 

brottsutvecklingen är svåra att dra.


Figur 2:2. Antal anmälningar om vissa brott mot alkohollagen per 100 000 invånare, 1998–2005. 

Källa: Brottsförebyggande rådet. 

Systembolaget 

Tillgängligheten till alkoholdrycker från Systembolaget har ökat i form av självbetjäningsbutiker 

och utökade öppettider. Lördagsöppet infördes gradvis i olika delar av landet mellan 

2000 och 2002 och många butiker har också kvällsöppet vissa vardagar. Antalet butiker har 

däremot legat runt 400 under hela perioden 1998–2005, med en topp på 426 butiker 2003. 

År 2006 finns 410 butiker. Reduktionen beror på färre butiker i storstadsregionerna. 

Serveringstillstånd 

För servering av spritdrycker, vin och starköl krävs tillstånd från kommunen. Stadigvarande 

tillstånd kan meddelas för servering till allmänheten eller slutna sällskap. Tillståndet kan avse 

servering året runt eller viss del av året (säsongsrättighet). Tillfälliga serveringstillstånd för 

servering till allmänheten avser servering vid exempelvis festivaler. Servering i slutna sällskap 

avser servering i bland annat föreningssammanhang och vid bröllop. Från tillgänglighets- 

och alkoholskadesynpunkt torde stadigvarande tillstånd till allmänheten ha störst betydelse 

eftersom de innebär servering året runt till en bred allmänhet. Under perioden 

1998–2001 ökade denna typ av tillstånd med 7,3 procent medan ökningen mellan 2002 och 

2005 var 4,6 procent. År 1998 fanns 9 028 stadigvarande tillstånd till allmänheten och år 2005 

hade antalet ökat till 10 526. 

Antalet stadigvarande serveringstillstånd till slutna sällskap har varierat mellan 1 778 och 

1 897 under samma period och antalet tillfälliga tillstånd till allmänheten, vid exempelvis festivaler, 

har också varierat mellan 2 500 och 3 000. Tillfälliga tillstånd till slutna sällskap har 

dock minskat från 11 120 till 5 600 mellan 1998 och 2005. Minskningen har varit särskilt tydlig 

efter år 2001, vilket åtminstone delvis kan förklaras av en ändring i lagstiftningen 2001 som 

innebar att vissa serveringsformer inte längre kräver serveringstillstånd. 

Restaurangernas öppettider 

Tillgängliga data tyder på att öppettiderna på restaurangerna utökats på senare år. Antal 

restauranger med normal stängningstid efter 22.00 har ökat från 9 183 till 11 276 mellan 1998 

och 2005, även om den mycket lilla grupp av restauranger som normalt stänger efter 03.00 har 

minskat. Många restauranger har inte rapporterat stängningstid de olika åren, varför siffrorna 

får tolkas med viss försiktighet.


Tabell 2:2. Normal stängningstid under veckan för restauranger med tillstånd att servera sprit, 

vin och starköl, 1998–2005. 

Efter 22.00 Efter 24.00 Efter 01.00 

till och med till och med till och med 

Före 22.00 22.00 24.00 01.00 03.00 Efter 03.00 

1998 350 279 1 286 6 466 1 388 43 

1999 254 268 1 235 6 648 1 652 37 

2000 231 278 1 218 7 039 1 958 47 

2001 218 259 1 209 7 047 2 133 46 

2002 219 299 1 241 7 410 2 111 25 

2003 214 337 1 234 7 607 2 094 15 

2004 197 361 1 227 7 746 2 016 11 

2005 201 374 1 228 8 012 2 023 13 


Servering till berusad eller underårig 

Servering av alkoholdrycker får enligt alkohollagen (1994:1738) 4 inte ske till märkbart alkoholpåverkade 

personer eller personer som inte fyllt 18 år. Trots detta negligeras ofta legitimationskontroll 

vid servering av yngre gäster och berusade gäster kan ofta bli serverade ännu 

mer alkohol. På flera håll i landet har på senare år så kallade ungdoms- och berusningsstudier 

genomförts för att kontrollera att serveringsbestämmelserna efterlevs. Ungdomsstudierna 

innebär att personer med ett ungdomligt utseende försöker bli serverade alkohol på krogen 

utan att ha legitimation med sig. Berusningsstudierna görs med hjälp av skådespelare som 

uppträder berusat samtidigt som de försöker bli serverade alkohol. 

Studierna genomförs ofta som ett led i start och uppföljning av den särskilda metod 5 för att 

minska alkoholrelaterat våld, som togs fram i Stockholm mellan 1995 och 2001 i det så kallade 

STAD-projektet 6 . Metoden har sedan 2002 spridits av Statens folkhälsoinstitut till flera av 

landets kommuner. Berusnings- och ungdomsstudierna ger möjlighet att se hur alkohollagen 

efterlevs med avseende på servering och därmed också hur tillgängligheten till alkohol ser ut 

i restaurangmiljöer. Resultat från ungdomsstudier under 2003–2004 från sammanlagt 

179 restaurangbesök 7 visar att personer med yngre utseende än 18 år och utan legitimation 

nekades servering i endast 65 procent av fallen. Resultat från berusningsstudier mellan 2003 

och 2005 från sammanlagt 184 restaurangbesök 8 visar på ett ännu sämre resultat. I endast 58,5 

procent av fallen där skådespelare uppträdde berusat nekades de servering. 

4 3 kap. 8§ . 

5 STAD-metoden är en arbetsmetod som innebär en bred samverkan mellan kommun, polis och krögare. 

Den innebär bland annat att serveringspersonal uppmärksammas på att de inte kan servera alkohol 

till märkbart berusade eller underåriga gäster samt får en ökad förmåga att se risksituationer och 

ingripa på ett bra sätt, restaurangerna utarbetar en policy för alkoholserveringen på krogen och 

myndigheterna förstärker sin tillsyn. 

6 Stockholm förebygger Alkohol och Droger. 

7 Mariestad 2004, Kalmar 2003, Karlshamn 2004, Karlskrona 2004, Nynäshamn 2003, Skövde 2004, 

Värmdö 2003, Växjö/Ljungby 2004, Åre 2003, Örnsköldsvik 2004, Österåker 2003. 

8 Botkyrka 2004, Halmstad 2005, Kalmar 2004 och 2005, Karlshamn 2004, Karlskrona 2004, 

Katrineholm 2004, Kramfors 2005, Kristianstad 2005, Nacka 2004, Nynäshamn 2003, Sundbyberg 

2004, Täby 2005, Värmdö 2003, Växjö/Ljungby 2004, Åre 2004 och 2005, Östersund 2005, Österåker 2003.


Utvärderingsresultat från arbete enligt STAD-metoden pekar dock mot att efterlevnaden av 

serveringsbestämmelser kan förbättras. Polisens roll i tillsynsarbetet är lagstadgad 9 och mycket 

viktig, vilket är en av de bärande idéerna i STAD-metoden. Trots det har polisen i Sverige, till 

skillnad från många andra länder, inte bedrivit något systematiskt tillsynsarbete på restauranger 

(Wallin, 2004). Erfarenheten från arbetet med att sprida STAD-metoden är att polisens arbete 

har förändrats genom metoden och att poliser har blivit en mer naturlig del i krogmiljön. 

Genom att mäta det krogrelaterade våldet, som är ett indirekt mått på hur väl serveringsbestämmelserna 

efterlevs, har man kunnat se goda resultat av ett förändrat arbetssätt. 

I Göteborg, där man arbetat enligt RUS-metoden som liknar STAD-metoden, minskade det 

krogrelaterade våldet med 40 procent mellan 2002 och 2004. Ett annat exempel är Örnsköldsvik 

där en minskning på 20 procent noterades mellan 2002 och 2004. 

Folköl 

När det gäller livsmedelshandlare som säljer folköl (öl klass II) tyder tillgängliga data på en 

minskning av antal försäljare från 9 200 till 8 600 10 mellan år 2002 och 2005. En ändring i 

lagstiftningen år 2001 innebar att detaljhandelsförsäljare av öl klass II fick rapporteringsskyldighet 

till kommunen samt att kommunen gavs möjlighet att ta ut en tillsynsavgift från 

säljarna. Innan denna ändring trädde i kraft byggde uppgifterna på uppskattningar av antal försäljare. 

För att köpa folköl i butik måste man ha fyllt 18 år. Bristande ålderskontroll gör dock 

att även ungdomar som inte fyllt 18 år kan köpa folköl själva. 

Statens folkhälsoinstitut fick 2003 i uppdrag att närmare följa folkölsförsäljningens utveckling 

när det gäller ungdomar och utvärdera tillämpningen och effekterna av alkohollagens 

bestämmelser (Regleringsbrev, 2003). Inom ramen för uppdraget studerades ett trettiotal olika 

så kallade provköpsstudier som genomförts under åren 1996–2004. Studierna visade att över 

60 procent av ungdomarna fick handla folköl utan att visa legitimation 11 . Som exempel kan 

nämnas resultat från provköp utförda av Ungdomens Nykterhetsförbund, UNF, som under 

flera år gjort kontroller av åldersgränsen för köp av folköl. Siffrorna för 2003 visade att cirka 

46 procent av köpen resulterade i köp av ett sexpack folköl (i 198 av 427 fall). Åldern på ungdomarna 

som försökt köpa folköl har varit från 13 till 17 år. Vidare visar provköpsstudier 

i Stockholms stadsdelar år 2003 att ungdomar fick göra inköp i 51 procent av de 370 provköp 

som genomfördes. Under våren 2004 genomförde Preventionscentrum Stockholm (Precens) 

en studie i sju stadsdelar med sammanlagt 160 inköpsförsök. I snitt fick ungdomarna köpa folköl 

i 64 procent av tillfällena. Resultat från en nationell studie 2004 visar på liknande resultat. 

Svensk Dagligvaruhandel utförde i samarbete med Alkoholkommittén, Statens folkhälsoinstitut 

och Statistiska centralbyrån (SCB) en nationell provköpsstudie av öl under 2004. Vid två tillfällen, 

vår och höst, gjordes mätningar genom provköp i butiker som säljer öl. Resultatet från 

vårens undersökning visade att endast varannan butik klarade ålderskontrollen. Den uppföljande 

studien visade på ett ännu sämre resultat, det vill säga endast 46 procent av butikerna 

klarade ålderskontrollen (Statens folkhälsoinstitut 2005). 

Det vanligaste sättet att få tag på folköl är annars via kamrater eller deras syskon (CAN, 

2005). Huruvida det blivit lättare eller svårare att få tag på folköl för ungdomar under 18 år 

mellan 1998 och 2005 är svårt att säga. I CAN:s skolundersökningar från 2004 och 2005 ställdes 

emellertid en fråga om det är lätt eller svårt att få tag på folköl. År 2004 uppgav 31 procent av 

pojkarna och 27 procent av flickorna att det var mycket lätt. Följande år var motsvarande andelar 

28 procent av pojkarna och 24 procent av flickorna. 

Sammanfattningsvis ses under den studerade perioden en ökad tillgänglighet till alkohol 

i form av fri resandeinförsel, vilket gäller slutet av planperioden, ökad smuggling, fler restauranger 

som året runt serverar alkohol till allmänheten samt generösare öppettider på systembolag 

och restauranger. 

9 Alkohollagen (1994:1738). 

10 Enligt insamlade data för Länsrapport 2005. 

11 Statens folkhälsoinstitut. Folköl och ungdomar. Redovisning av regeringsuppdrag, april 2004.


2.1.3 Restriktioner kring marknadsföring 

Betydelsen av alkoholreklam och annan marknadsföring för alkoholkonsumtion är inte klarlagd. 

Vissa studier talar för att marknadsföring och reklam har effekt på konsumtionen, andra 

inte. Ungdomar som nåtts av alkoholreklam uppvisar emellertid en mer positiv attityd till 

alkohol och drickande. Det är således möjligt att alkoholreklam har en indirekt effekt på konsumtionen 

genom att marknadsföra en livsstil där alkohol framställs i positiva termer 

(Andréasson, 2003). 

År 1998 reglerades marknadsföringen av alkoholdrycker i alkohollagen (1994:1738) och 

i lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker (1978:763). Bestämmelserna 

i den senare överfördes i huvudsak oförändrade till alkohollagen den 1 januari 2000. 

Samtidigt infördes en bestämmelse om att marknadsföring inte får rikta sig särskilt till eller 

skildra barn och ungdomar 12 , vilket innebar en viss uppstramning. 

I februari 2003 avkunnades en prejudicerande dom i det så kallade Gourmétmålet i 

Marknadsdomstolen (MD) som öppnade för alkoholreklam i svenska tidningar. Domstolen 

ansåg att Sveriges marknadsföringsförbud som fanns i alkohollagen stred mot EG-rätten och 

domen innebar att det blev tillåtet för tryckta medier att ta in annonser som gör reklam för 

alkoholhaltiga drycker. 

Den 15 maj infördes i linje med detta en ändring i alkohollagen som gör det tillåtet med 

reklam för alkoholdrycker svagare än 15 volymprocent. 13 

I mars 2003 tillsatte emellertid regeringen en utredning med uppdrag att föreslå begränsningar 

av marknadsföring av alkoholdrycker i tryckta skrifter. Utredningen påpekade att det 

oklara rättsläget som uppstod efter Marknadsdomstolens dom i Gourmétmålet kraftigt ökade 

omsättningen för spritreklam. Utredningen överlämnade sitt betänkande till regeringen i juni 

2003 (SOU 2003:69). Betänkandet innehöll flera förslag till restriktioner: 

• Förbudet mot att rikta sig till barn och ungdomar med alkoholreklam förtydligas 

genom en 25-årsgräns. 

• Vissa kännetecken i annonser för alkoholhaltiga drycker förbjuds, vilket minskar 

möjligheten till indirekt reklam för starkare drycker. 

• I tidningar ska bilder endast få återge varan eller dess råvara, enstaka förpackningar 

och varumärke eller liknande. 

• Dryckens alkoholhalt ska tydligt anges i annonsen, men en hög alkoholhalt får inte 

beskrivas som en positiv egenskap. 

• Informationstext om alkoholens skadeverkningar ska finnas i tidningsreklam. 

• Annonsen får inte vara större än så kallat tabloidformat 

Den 10 november 2004 fattade riksdagen beslut i ärendet 14 och en lagändring i enlighet med 

förslaget som trädde i kraft den 1 januari 2005. Sammanfattningsvis skedde en uppstramning 

av regleringen kring marknadsföring av alkoholdrycker under referensperioden, medan det 

motsatta gäller för planperioden i och med att alkoholreklam för svagare alkoholdrycker blev 

tillåtet år 2003. 

12 Lag (1999:1001) om ändring i alkohollagen (1994:1738). Alkohollag (1994:1738) 4 kap. 8 §. 

Se även SOU 2003:69, Alkoholreklam i tryckta skrifter i ett folkhälsoperspektiv. 

13 Rskr. 2002/03:152, Prop. 2002/03:87 (SFS 2003:166). 

14 Rskr. 2004/05:38, Prop. 2003/04:161, Alkoholpolitiska frågor.

2.1.4 Normer och attityder 

15 Gäller personer i åldern 16–80 år. 

16 Se avsnitt 3.5.2. 


Individers normer och attityder påverkar det egna dryckesmönstret och konsumtionsnivån, 

men även benägenhet att langa eller bjuda minderåriga på alkohol i hemmet. Normer och attityder 

i befolkningen sätter också gränser för den alkoholpolitik som är möjlig att föra. En sammanställning 

av svar från olika frågeundersökningar (Leifman & Gustavsson, 2004) visar 

utvecklingen av inställningen till ett par alkoholpolitiska frågor. En fråga som mätts i flera 

frågeundersökningar på senare år rör huruvida man anser att vin ska få säljas i vanliga livsmedelsaffärer. 

I en TEMO-undersökning 1998 ansåg 64 procent i åldern 18–75 år att det var helt 

och hållet riktigt eller i stort sett riktigt att vin skulle få säljas på detta sätt. Resultat från år 

2000, också detta en TEMO-undersökning, visar på en något högre andel, 66 procent. Båda 

undersökningarna genomfördes som besöksintervju. I samma undersökningar ställdes också 

en fråga om åldersgränser på Systembolaget. År 1998 uppmättes 28 respektive 29 procent i 

två olika undersökningar som helt eller delvis instämde i påståendet att åldersgränsen på 

Systembolaget borde sänkas från 20 till 18 år. År 2000 var motsvarande andel 30 procent. Data 

från SoRAD för perioden 2001–2005 15 visar däremot på en alltmer restriktiv inställning till 

olika alkoholpolitiska frågor. En signifikant minskning har skett av andelen personer som 

instämmer helt och hållet, eller i stort sett, i följande påståenden: ”Vin borde säljas i livsmedelsbutiker”, 

”Åldersgränsen för inköp på Systembolaget borde sänkas till 18 år”, respektive 

”Det bör vara lagligt att tillverka sprit för eget bruk”. För det första påståendet skedde en 

minskning från 65 till 50 procent. För det andra påståendet minskade andelen som instämde 

helt och hållet, eller i stort sett, från 35 till 28 procent och för det tredje från 16 till 12 procent. 

Generellt kan också sägas att kvinnor är mer restriktiva än män. 

I en serie undersökningar som genomförts inom ramen för projektet ”Sex försökskommuner” 

16 , har ett antal frågor om inställningen till alkoholpolitiken ställts till 7 200 personer, 

representativa för den svenska befolkningen, i tolv kommuner. I dessa kan inställningen följas 

från 2003 till 2006. I huvudsak bekräftas resultaten från SoRAD:s undersökningar. År 2003 

tyckte 13 procent att det borde vara lagligt att tillverka alkohol själv; 2006 var siffran 10 procent. 

En majoritet, 67 procent, höll 2003 med om att föräldrar inte bör bjuda barn på alkohol; 

2006 uppgår siffran till 71 procent. Ett starkt stöd för 20-årsgränsen på Systembolaget ses: år 

2003 tycker endast 17 procent att det är okej att köpa ut alkohol till ungdomar som är 18–19 år; 

år 2006 är siffran i stort sett oförändrad, 16 procent. 

Inom flertalet frågeområden är opinionen stabil mellan 2003–2006: 

• Cirka 60 procent anser att drickandet på offentliga platser borde minska. 

• En minoritet anser numera att vin borde få säljas i mataffärer, och andelen 

som tycker så har 

• Stödet för en skattesänkning på alkohol har ökat något, från 48 procent till 51 procent. 

• En stor majoritet, 94 procent 2003 och 96 procent 2006, tycker att man bör genomföra 

fler alkoholtest i trafiken. 

• Likaledes tycker en stor majoritet, 91 procent 2003 och 93 procent 2006, 

att restauranger inte ska servera berusade personer. 

Andelen som uppfattar alkoholen som ”ett av våra största samhällsproblem” har varierat något 

under perioden. År 2003 höll 63 procent med om detta påstående. År 2004 hade siffran sjunkit till 

55 procent, medan 59 procent ansåg att alkoholen är ett av våra största samhällsproblem år 2006.


2.2 Konsumtion 

Alkoholens skadliga effekter avgörs av både mängden konsumerad alkohol, dryckesmönster, 

den sociala situationen samt kön och ålder. Konsumtionsutvecklingen i Sverige följs dels 

genom försäljningsstatistik, så kallad registrerad konsumtion, dels genom frågeundersökningar. 

Statistik om den registrerade konsumtionen, det vill säga försäljning på systembolag, 

restauranger och i livsmedelsbutiker (öl) täcker inte in hela volymen eftersom den exkluderar 

alkohol som förts in i Sverige från andra länder eller tillverkats hemma. För att få en uppfattning 

om den totala konsumtionen i Sverige genomfördes 1996/1997 det så kallade KALK-projektet, 

i vilket man med hjälp av telefonintervjuer försökte få fram så bra data om den faktiska konsumtionen 

att den registrerade försäljningsstatistiken kunde korrigeras med uppgifter om den 

icke-registrerade konsumtionen (se Külhorn et al., 1999). Sedan dess har ytterligare skattningar 

av den totala alkoholkonsumtionen gjorts och vid Centrum för socialvetenskaplig alkoholoch 

drogforskning (SoRAD) följer man sedan juni år 2000 intervjuundersökningar den 

oregistrerade alkoholen. 

I frågeundersökningar kan man studera dryckesmönster samt köns- och åldersspecifika 

förhållanden, vilket inte låter sig göra med försäljningsstatistik. I frågeundersökningar som 

rör den egna konsumtionen sker dock i regel en underrapportering av konsumerad alkoholmängd, 

åtminstone bland vuxna. Dessutom bortfaller i viss mån de individer som har den 

högsta konsumtionsnivån. Självrapporterade uppgifter om total konsumtion får således 

betraktas som nivåer som kan jämföras över tid och mellan olika grupper. I det följande redovisas 

självrapporterade data om konsumtion. Uppgifterna bygger i huvudsak på data från 

SoRAD:s månatliga frågeundersökningar samt från de årliga skolundersökningar som görs av 

CAN, eftersom dessa ger uppgifter för hela planperioden 2001–2005 och vad gäller CAN:s 

undersökningar data även för tidigare år. 

2.2.1 Skattad konsumtion 

Den totala alkoholkonsumtionen per år beräknas ha ökat från 8,1 till 10,2 liter alkohol per 

invånare 15 år och äldre mellan 1998 och 2005. Det högsta värdet, 10,4 liter, uppmättes år 

2004 (tabell 2:3) och den kraftiga ökningen som noterades efter år 2000, tycks ha avstannat. 

En allt större andel av alkoholkonsumtionen består av vin och starköl. Från 1998 till 2005 har 

vinets andel av den totala alkoholkonsumtione 17 ökat från 33 till 38 procent. Motsvarande siffror 

för starköl är 22 respektive 29 procent, medan spritdryckernas andel minskat från 31 till 25 

procent. Även bland elever i skolår 9 (CAN, 2005, 2006) har andelen av konsumerad alkoholsom 

utgörs av sprit minskat på senare år medan starkölet fått en ökad betydelse. Detta gäller 

speciellt bland pojkarna. Bland flickorna har konsumtionen av blanddrycker och starköl ökat 

märkbart mellan 2002 och 2005 medan spritkonsumtionen planat ut. 

17 Mätt ren alkohol per invånare 15 och äldre.


Tabell 2:3. Den totala alkoholkonsumtionen i Sverige 1998–2005 (förutom 1999), uppdelat på dryckesslag och ursprung 

i liter 100 procent alkohol per invånare, 15 år och äldre. a) 

Dryckestyp 1998 2000 2001 2002 2003 2004 2005 

och ursprung 

Sprit, totalt 2,6 2,3 2,5 2,6 2,6 2,7 2,6 

Systembolag 

Restauranger 

1,2 

0,1 

1,2 

0,1 

1,2 

0,2 

1,2 

0,2 

1,1 

0,2 

1,0 

0,1 

1,1 

Resandeinförsel 0,7 0,6 0,7 0,7 1,0 1,2 1,0 

Smugglad 0,2 0,1 0,2 0,2 0,2 0,2 0,4 

Hembränd 0,3 0,2 0,2 0,2 0,1 0,2 0,1 

Vin, totalt 2,7 3,0 3,3 3,8 4,0 3,9 3,9 

Systembolag 

Restauranger 

1,9 

0,2 

2,0 

0,2 

2,2 

0,3 

2,4 

0,3 

2,6 

0,3 

2,5 

0,3 

2,9 


Smugglat … 0,0 0,0 0,0 0,1 0,1 0,1 

Hemtillverkad 0,2 0,2 0,2 0,3 0,2 0,2 0,2 

Starköl, totalt 1,8 2,1 2,4 2,7 2,9 3,0 3,0 

Systembolag 

Restauranger 

0,8 

0,6 

1,1 

0,6 

1,2 

0,6 

1,3 

0,6 

1,4 

0,6 

1,3 

0,6 

1,9 


Smugglad b) … 0,1 0,2 0,3 0,4 0,5 0,6 

Hemtillverkad 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 (0,02) c) 0,0 

Folköl totalt 1,2 1,0 0,9 0,8 0,8 0,7 0,7 

TOTALT 8,2 8,4 9,1 9,9 10,3* 10,4 10,2 

*Siffran är förmodligen för hög. Ska enligt muntlig uppgift från SoRAD korrigeras till 10,2. 

a) På grund av avrundning är summan av delmängderna inte alltid densamma som totalsumman. 

b) Frågor om smuggling av vin och öl ställdes inte 1998 men kvantiteterna var med all sannolikhet 

lägre än de som uppmättes i de tre senaste mätningarna. 

c) Uppgifter från 2003. 

Källor: För perioden 1998–2003: (SOU 2004:86) med uppgifter från KALK-studien (Kühlhorn m.fl., 2000). 

Beräkningar av den så kallade KAMEL-gruppen (se Leifman, 2000), SoRAD (monitordata), Systembolaget och 

Statens folkhälsoinstitut. Källa för år 2004: (Trolldal, Boman & Gustafsson, 2005), och för 2005 (SoRAD 2006) 

samt försäljningsstatistik för alkoholdrycker från Statens folkhälsoinstitut.


2.2.2 Registrerad försäljning 

Parallellt med en ökande resandeinförsel av vin sedan 1998 och starköl sedan 2000 ökade 

Systembolagets försäljning av dessa drycker stadigt fram till år 2003. Efter ett år av minskad 

försäljning ligger vin och ölförsäljningen dock åter på samma nivå som 2003. Försäljningen 

av spritdrycker ökade mellan 1998 och 2002, men har sedan minskat. 

Figur. 2:4. Detaljhandelsförsäljning (Systembolaget) av alkoholdrycker (inklusive cider och 

blanddrycker som återfinns under den kategori som utgör basen i drycken) i 1 000 liter, 1998–2005. 


När det gäller servering ses ganska små förändringar, dock något minskad vin- och starkölsservering 

från 2002 och framåt och ökad servering av spritdrycker mellan 2003 och 2005 

(jämför tabell 2:3). 

Figur 2:5. Servering av alkoholdrycker (inklusive cider och blanddrycker som återfinns 

under den kategori som utgör basen i drycken) i 1 000 liter, 1998–2005. 


2.2.3. Konsumtionsnivåer, berusning och debutålder 

Konsumtionsnivåer och storkonsumenter 

Alkoholkonsumtionens fördelning är mycket ojämn och hälften av den alkohol som konsumeras 

konsumeras av en tiondel av befolkningen. För både män och kvinnor är konsumtionen högst i 

början av 20-årsåldern. De kvinnor som dricker mest återfinns i åldern 20–21 år och männen 

dricker mest i åldern 24–25 år (Leifman, 2005). 

SoRAD har genom frågeundersökningar följt alkoholkonsumtionen sedan år 2000. 

Genom sammanställning av data från tidigare frågeundersökningar kan man dock få en bild av 

konsumtionsutvecklingen även under referensperioden. I publikationen En skål för det nya 

millenniet redovisas en studie (Leifman, 2003) av konsumtionstrender från 1990–2002 i vilken


data från likartade undersökningar jämförts beträffande bland annat självrapporterad total 

konsumtion och andel storkonsumenter. I de aktuella undersökningarna har den så kallade 

KF-skalan (kvantitet*frekvens) använts och frågor har ställts om alkoholkonsumtion hos 

respondenten under en 12-månadersperiod. Redovisade resultat gäller personer i olika åldersgrupper 

mellan 16 och 75 år. 

Mellan 1998 och 2002 syns en ökad konsumtion och en ökande andel storkonsumenter 

bland män i åldersgruppen 30–49 och 50–75 år (figur 2:5) medan män i gruppen 16–29 år 

ökade sin konsumtion mellan 1998 och 2000 för att sedan uppvisa en tendens till minskad 

konsumtion fram till år 2002. Andelen storkonsumenter tycks däremot ha ökat i denna grupp 

även mellan 2000 och 2002. Bland samtliga män ökade den självrapporterade konsumtionen 

från 4,7 till 5,6 liter ren alkohol per år och andelen storkonsumenter från 5,2 till 8,3 procent. 

Figur 2:5. Självrapporterad alkoholkonsumtion, mätt i 100 procent alkohol bland män 

i åldern 16–29, 30–49, 50–75 år, 1998, 2000 respektive 2002 (12-månadersskala). 

Källa: Leifman, 2003. 

Figur 2:6. Självrapporterad alkoholkonsumtion, mätt i 100 procent alkohol bland kvinnor 

i åldern 16–29, 30–49, 50–75 år, 1998, 2000 respektive 2002 (12-månadersskala). 

Källa: Leifman, 2003. 

De yngre kvinnorna, 16–29 år, uppvisade en minskad konsumtion och andel storkonsumenter 

mellan 1998 och 2000, men därefter en ökning (figur 2:6). Kvinnor i de andra åldersgrupperna, 

30–49 respektive 50–75 år, ökade sin konsumtion mellan 1998 och 2002, liksom andelen 

storkonsumenter. Bland samtliga kvinnor ökade den självrapporterade konsumtionen från 2,1 

till 2,5 liter ren alkohol per år och andelen storkonsumenter från 2,9 till 4,7 procent. 

Mellan 1998 och 2002 uppvisar alla tre åldersgrupper bland männen signifikanta ökningar 

av andelen storkonsumenter och/eller av konsumtionen. Bland kvinnorna är det endast åldersgruppen 

50–75 år som uppvisar statistiskt säkerställda ökningar under samma period.


För åren 2004 och 2005 har ytterligare data från SoRAD:s månatliga mätningar erhållits för 

personer i åldern 16–75 år. 18 Inga signifikanta skillnader kan observeras mellan 2004 och 2005 

vare sig för självrapporterad konsumtion eller andel storkonsumenter för män respektive kvinnor. 

Eftersom data för 2000 och 2002 bygger på andra undersökningar 19 är det svårt att dra 

slutsatser om utvecklingen under första och senare delen av planperioden. Data om storkonsumtion 

tyder dock inte på någon minskning mellan år 2000 och 2004. 

För perioden 2002–2005 redovisas självrapporterade konsumtionsdata från SoRAD:s 

frågeundersökningar. KF-skalan har använts men frågor har ställts om respondentens konsumtion 

under de senaste 30 dagarna. Denna redovisning omfattar personer i åldern 16–80 år. 

Nivåerna på självrapporterad konsumtion bör inte jämföras mellan undersökningar med 

12-månaders respektive 30-dagarsskala. 

Liksom vid mätning baserad på 12-månadersskalan noteras en minskad konsumtion bland 

män och en stabilare utveckling för kvinnor. Männen minskade den totala alkoholkonsumtionen 

från 6,8 till 6,0 liter ren alkohol per år mellan 2002 och 2005. Motsvarande siffror för 

kvinnorna är 2,7 liter år 2002 och 2,5 liter år 2005. Det är framför allt de yngre, det vill säga 

åldersgrupperna 16–49 år, som minskat sin konsumtion. För män och kvinnor i åldern 30–49 

år samt för män i åldern 16–29 år är minskningen statistiskt säkerställd jämfört med 2002. 

Bland äldre kan man däremot observera en stigande konsumtion, även om skillnaden är säkerställd 

enbart bland kvinnor (se figur 2:7 och 2:8, observera att olika skalor använts för män 

respektive kvinnor). 

Figur 2:7. Självrapporterad alkoholkonsumtion 

(utan cider och starkvin), mätt i 100 procent 

alkohol bland män i åldern 16–29, 30–49, 

50–64, 65–80 år, 2002–2005 (30-dagarsskala). 

Observera olika skalor i fig. 2:7 och 2:8. 

Källa: SoRAD. 

18 Dessa baseras också på KF-skalan och frågor om konsumtion de senaste 12 månaderna. 

19 IB respektive TEMO. 

Figur 2:8. Självrapporterad alkoholkonsumtion 

(utan cider och starkvin), mätt i 100 procent 

alkohol bland kvinnor i åldern 16–29, 30–49, 

50–64, 65–80 år, 2002–2005 (30-dagarsskala). 

Observera olika skalor i fig. 2:7 och 2:8. 

Källa: SoRAD.

Berusningsdrickande 

I en framställning om konsumtionsutvecklingen i Sverige (Leifman, 2005) redovisas en jämförelse 

av olika riksrepresentativa frågeundersökningar där frågor om intensivkonsumtion 20 

ställts. Jämförelsen gäller åldersintervallet 18–64 år. Konsumtionen har analyserats både i termer av 

genomsnittligt antal intensivkonsumtionstillfällen per år och andel konsumenter med viss frekvens 

av intensivkonsumtion, det vill säga minst en gång per månad eller minst en gång per år. 

För män finns även beräkningar av andelen som intensivkonsumerar minst en gång per vecka. 

Antal intensivkonsumtionstillfällen i befolkningen tycks ha ökat under referensperioden 

och under första delen av planperioden. Ökningen gäller främst männen medan kvinnorna haft 

en mer stabil utveckling. Män i åldern 18–29 år visade en ökning mellan 1998 och 2002, men 

därefter snarare en viss minskning medan män i åldersgruppen 30–49 år inte visade någon signifikant 

förändring mellan 1998 och 2000. 21 Mellan 2000 och 2004 tyder dock det mesta på en 

ökning. Bland 50–64-åriga män noterades en stabil nivå mellan 1998 och 2000 och en sannolik 

ökning fram till 2002. Ingen signifikant förändring syns mellan 2002 och 2004. För kvinnorna 

var utvecklingen mer stabil. Bland de yngre kvinnorna i åldern 18–29 år kunde ingen signifikant 

förändring ses under hela perioden 1998-2004. Bland kvinnor i åldern 30–49 år noterades en 

signifikant förändring för endast antal intensivkonsumtionstillfällen per år mellan 2000 och 2002, 

det vill säga en ökning från 2,7 till 3,6 gånger per år. Kvinnor i åldern 50–64 år uppvisade inte heller 

någon signifikant förändring mellan 1998 och 2000. År 2004 var dock andelen som uppgav 

intensivkonsumtion minst en gång per år högre än år 2000. 22 

Enligt monitordata från SoRAD som gäller åldersintervallet 16–80 år har antalet intensivkonsumtionstillfällen 

minskat mellan 2003 och 2005. Genom frågor som ställts angående de 

senaste 30 dagarnas konsumtion noteras att antalet intensivkonsumtionstillfällen bland män 

minskat från 1,5 till 1,3 tillfällen de senaste 30 dagarna. Kvinnornas intensivkonsumtion har 

minskat på motsvarande sätt från 0,6 till 0,5 tillfällen. Båda förändringarna är statistiskt säkerställda. 

En nedgång i antal intensivkonsumtionstillfällen för män respektive kvinnor kan ses i 

alla åldersgrupper utom bland de äldsta, men är statistiskt säkerställd enbart i gruppen 30–49 år. 

Bland 60–80-åringar är antalet intensivkonsumtionstillfällen oförändrat, vilket gäller både 

män och kvinnor. 

Figur 2:9. Antalet intensivkonsumtionstillfällen 

i genomsnitt (senaste 30 dagarna) bland män 

i åldern 16–29, 30–49, 50–64, 65–80 år, 2003–2005. 



Figur 2:10. Antalet intensivkonsumtionstillfällen 

i genomsnitt (senaste 30 dagarna) bland kvinnor 

i åldern 16–29, 30–49, 50–64, 65–80 år, 2003–2005. 


20 

En halv flaska sprit, en flaska vin, 6 burkar starköl eller 8 burkar folköl (1998–2000). 

Enligt nyare definition (2000–2004) något mindre sprit respektive öl och folköl, det vill säga 

25 cl sprit, 4 burkar starköl eller 6 burkar folköl. 

21 

Signifikant ökning i andelen män, 30–49, med veckovisa tillfällen med intensivkonsumtion 

noteras dock mellan 1998 och 2000. 

22 

Statistiskt säkerställd skillnad.


I FHI:s Nationella folkhälsoenkät 23 som genomförts åren 2004-2006 ställs också frågor om 

alkoholkonsumtion. Inga förändringar i riskkonsumtion 24 vare sig för kvinnor eller män kan 

ses under denna period. 

Alkoholkonsumtion bland skolelever 

Pojkar i skolår 9 har minskat sin alkoholkonsumtion sedan år 2000 medan flickornas konsumtion 

planat ut. Pojkarnas självrapporterade konsumtion ligger på 3,6 liter ren alkohol 2006, 

vilket alltså är lägre än de 3,9 liter som noterades 1998 (se figur 2:11). Flickornas konsumtion 

är fortfarande något högre, det vill säga 2,8 liter ren alkohol 2006 mot 2,6 liter 1998. Även 

intensivkonsumtionstillfällena 25 tycks ha minskat bland både pojkar och flickor från 2001 och 

framåt. Andelen pojkar som intensivkonsumerade en gång i månaden eller oftare har minskat 

från 30 till 23 procent mellan 2001 och 2006. Andelen flickor som intensivkonsumerat på motsvarande 

sätt har också minskat, men i mindre utsträckning, från 25 till 22 procent (CAN, 2006). 

Figur 2:11. Beräknad genomsnittlig årskonsumtion i liter 100-procent alkohol för elever i skolår 9, 1992–2006. 

Källa: CAN. 

Debutålder – konsumtionsetablering och berusning 

Det finns tecken som tyder på att konsumtionsetableringen antingen skjuts upp eller uteblir. 

Denna utveckling ses främst från år 2000 och framåt. För att bli betraktad som alkoholkonsument 

räcker det att eleven “en gång om året eller mer sällan” dricker antingen ett glas öl, 2 cl vin, 

2 cl blanddrycker eller 2 cl sprit någon gång om året eller mer sällan. År 2000 var 77 procent 

av pojkarna och 79 procent av flickorna konsumenter. År 2006 var endast 64 procent av 

pojkarna och 66 procent av flickorna alkoholkonsumenter (CAN, 2006). 

23 Resultat från den nationella folkhälsoenkäten är redovisade på www.fhi.se/statistik. 

24 Riskkonsumtion av alkohol beräknas utifrån tre AUDIT-frågor som ger ett index: hur ofta och hur 

mycket vid ett vanligt tillfälle samt hur ofta som en större mängd dricks vid ett och samma tillfälle. 

Indexet kan anta värdet 0–12 och män som har 8–12 poäng och kvinnor som har –12 poäng klassas 

som riskkonsumenter. Dessutom ingår även de som varit berusade två till tre gånger i månaden 

eller oftare i gruppen med riskkonsumtion. 

25 Intensivkonsumtion = konsumtion av minst sex (definierade) glas alkohol vid ett och samma tillfälle.


Figur 2:12. Andelen alkoholkonsumenter, elever i skolår 9, pojkar respektive flickor, 1998–2006. 

Källa: CAN. 

Andelen icke-konsumenter har också ökat (CAN, 2005). År 1998 var 21 procent av pojkarna 

och 17 procent av flickorna icke-konsumenter. År 2005 var motsvarande andelar 29 respektive 

26 procent. Den ålder som dominerade för berusningsdebut under referensperioden och även 

efterföljande fem år var för både pojkar och flickor 14 år. Andelen pojkar och flickor som upplevt 

sin första berusning före 14 års ålder har dock minskat mellan 2000 och 2005. Andelen 

som aldrig varit berusade uppmättes för pojkar och flickor till 36–37 procent år 1998 och till 

34–35 procent år 2000. En ändrad frågekonstruktion har använts sedan år 2000, vilket gör 

jämförbarheten mellan referensperioden och efterföljande år är vansklig. Andelen elever som 

aldrig varit berusad tycks dock ha ökat mellan 2000 och 2005, för pojkar från 32 till 48 procent 

och för flickor från 33 till 43 procent. 

Sammanfattningsvis ses en ökande alkoholkonsumtion, ökande andel storkonsumenter 

och ett ökat berusningsdrickande under referensperioden, medan man under planperioden kan 

notera en fortsatt ökning av dessa företeelser initialt, därefter en utplaning eller minskning. 

Debutåldern för alkoholkonsumtion och berusning tycks också ha höjts under planperioden. 

2.3 Medicinska och sociala skadeverkningar 

Alkoholen påverkar flertalet av kroppens organ och en rad sjukdomar och skador, kroniska 

eller akuta, kan relateras till alkohol. Levercirros, bukspottkörtelinflammation, vissa cancerformer, 

hjärt-kärlsjukdomar samt hjärnskador är exempel på effekter av hög alkoholkonsumtion 

under lång tid. Sjukdomar eller skador av akut karaktär, som ofta har samband med berusningsdrickande, 

är alkoholförgiftning och olika typer av kroppsskador till följd av olycksfall 

och våld. I det följande redovisas utvecklingen av medicinska och sociala skadeverkningar i 

termer av dödlighet, sjuklighet och vård samt olycksfall och brott. De brottskategorier som är 

viktigast från alkoholsynpunkt är rattfylleri, misshandel och brott mot alkohollagen. Brott mot 

alkohollagen har behandlats ovan. 

2.3.1 Dödlighet 

För att följa utvecklingen av alkoholrelaterade dödsfall används data från Dödsorsaksregistret 

vid Socialstyrelsens epidemiologiska centrum. Registret täcker 99 procent av alla dödsfall och 

kodas av särskilt utbildade kodare enligt internationellt fastställda regler 26 . 

26 Nuvarande klassificeringssystem för dödsorsaker benämns ICD-10 och togs i bruk 1997. 

Innan dess användes ICD-9. Jämförelser av statistik mellan perioder med olika klassificeringssystem 

bör göras med försiktighet.


En eftersläpning i statistiken på ett par år gör att helt aktuella data inte kan presenteras. Ett annat 

bekymmer när man vill följa utvecklingen av den alkoholrelaterade dödligheten är att en klar definition 

saknas. Socialstyrelsen har tagit fram ett alkoholindex som innefattar alla dödsorsaksdiagnoser, 

underliggande eller bidragande, där ordet alkohol finns nämnt 27 . Dödsfall där läkaren inte 

angett någon explicit alkoholdiagnos inkluderas alltså inte. Benägenheten att ange en alkohol 

diagnos kan växla mellan olika läkare och över tid, varför det kan vara problematiskt att dra slutsatser 

om utvecklingen av alkoholrelaterad dödlighet enbart utifrån detta index. Både akuta och 

kroniska diagnoser ingår, vilket också kan försvåra tolkningen av utvecklingen. Alkoholindexet är 

emellertid ett etablerat mått och i kombination med andra indikatorer bidrar det till att ge en samlad 

bild av utvecklingen. Nedan presenteras alkoholrelaterad dödlighet enligt alkoholindex men även 

utifrån ett antal separata diagnoser med koppling till alkoholkonsumtion. 

Tabell 2:4. Antal dödsfall till följd av diagnoser enligt alkoholindex, underliggande eller bidragande dödsorsak, 

antal män respektive kvinnor i olika åldersgrupper, 1998–2003. 

Män 0–29 år 30–49 år 50–69 år 70–år Totalt Kvinnor 0–29 år 30–49 år 50–69 år 70–år Totalt 

1998 25 330 875 292 1 522 1998 8 112 212 79 411 

1999 34 326 849 321 1 530 1999 11 93 212 68 384 

2000 40 293 843 315 1 491 2000 12 83 249 58 402 

2001 46 314 933 328 1 621 2001 8 74 250 61 393 

2002 42 268 912 333 1 555 2002 8 90 230 78 406 

2003 42 288 997 313 1 640 2003 10 72 264 77 423 

Källa: Dödsorsaksregistret, EpC, Socialstyrelsen. 

Utvecklingen av dödligheten enligt alkoholindex mellan 1998 och 2003 har inte haft en stadig 

riktning, även om fler dödsfall noteras år 2003 än 1998 både för kvinnor och män (tabell 2:4, figur 

2:13). Antal dödsfall har minskat i åldersgruppen 30–49 år och ökat i åldersgruppen 50–69 år, vilket 

gäller både kvinnor och män. Även bland yngre män syns en ökning. 

27 Följande diagnoser ingår i alkoholindex enligt nuvarande klassificeringssystem ICD 10: 

Alkoholutlöst pseudocushing syndrom (E244), Psykiska störningar och beteendestörningar orsakade 

av alkohol (F10), Degeneration i nervsystemet orsakad av alkohol (G31.2), Alkoholutlöst polyneuropati 

(G62.1), Alkoholutlöst myopati (G72.1), Alkoholkardiomyopati (I42.6), Gastrit orsakad av alkohol (K29.2), 

Leversjukdom orsakad av alkohol (K70-K70.9), Kronisk pankreatit orsakad av alkohol (K86.0), 

Vård av blivande moder för (misstänkt) skada på fostret (O35.4), Foster och nyfödd som påverkats av 

alkoholbruk hos modern (P04.3), Fetalt alkoholsyndrom (Q860), Toxisk effekt av alkohol (T51), 

Tecken på alkoholpåverkan fastställd genom mätning av blodets alkoholhalt (Y90.1-Y90.9), 

Tecken på alkoholpåverkan med kliniskt fastställd intoxikationsgrad (Y91.1-Y91.9), 

Rehabilitering av alkoholmissbrukaren (Z50.2), Rådgivning och kontroll vid alkoholmissbruk (Z71.4).


Figur 2:13. Dödsfall till följd av diagnoser enligt alkoholindex, underliggande eller bidragande dödsorsak, antal 

per 100 000, män och kvinnor, 1987–2003, åldersstandardiserat. Byte av klassificeringssystem 1997 (från ICD-9 

till ICD-10) föranleder försiktighet vid jämförelse mellan perioden före och efter detta år. 


För att studera den kroniska skadeutvecklingen som förknippas med långvarigt alkoholbruk är 

levercirros (skrumplever) jämte ett antal andra leversjukdomar en lämplig indikator. Dödsfall 

till följd av levercirros är också ett internationellt vedertaget mått på alkoholskadeutvecklingen 

i befolkningen. I nuvarande klassificeringssystem för dödsorsaker skiljer man på levercirros 

orsakad av alkohol och icke alkoholrelaterad levercirros. Erfarenheten visar dock att även 

levercirroser som inte angivits som alkoholcirros på dödsbeviset ofta är alkoholrelaterade 28 

I tabell 2:5 redovisas utvecklingen av antal dödsfall där alkoholrelaterad leversjukdom (inklusive 

levercirros orsakad av alkohol), levercirros orsakad av alkohol 29 , annan och icke specificerad 

levercirros respektive pankreatit utgjort underliggande dödsorsak 30 . Dessutom redovisas 

utvecklingen av antal dödsfall där alkoholförgiftning utgjort underliggande eller bidragande 

dödsorsak 31 . 

28 

En typ av skrumplever som dock inte har koppling till alkoholbruk är Primär biliär cirros (K74.3). 

Den drabbar främst kvinnor (cirka 20 dödsfall per år). 

29 

Levercirros orsakad av alkohol ingår i kategorin ”Alkoholrelaterad leversjukdom”. 

30 

Dödsorsak är enligt WHO:s definition ”alla de sjukdomar, sjukliga tillstånd eller skador som 

antingen medförde eller bidrog till dödsfallet och de omständigheter vid olycksfallet eller våldshand 

lingen som framkallade någon sådan skada”. Underliggande dödsorsak är den sjukdom eller skada 

som inledde den kedja av sjukdomshändelser som direkt ledde till döden, alternativt de omständigheter 

vid olyckan eller våldshandlingen som framkallade den dödliga skadan. Beteckningen 

bidragande dödsorsak används som en samlande beteckning för övriga dödsorsaker 

(se www.socialstyrelsen.se). 

31 

År 2001 ändrades rutinen för kodning av dödsfall till följd av alkoholförgiftning, vilket innebar att 

fler dödsfall än tidigare kodades som underliggande, varför särredovisning av dessa inte görs.


Tabell 2:5. Antal dödsfall med olika typer av leversjukdomar respektive pankreatit som underliggande dödsorsak samt 

alkoholförgiftning som underliggande eller bidragande dödsorsak, män respektive kvinnor, 1998–2003. 

Alkoholrelaterad Levercirros Annan och icke Pankreatit Alkoholförgiftning 

leversjukdom orsakad av alkohol specificerad (K85, K86.0, (T51) 

(K70) (K70.3)* levercirros (K74.6) K86.1) 

Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor 

1998 192 73 129 53 159 84 87 48 238 106 

1999 204 59 151 42 154 92 58 50 209 103 

2000 166 80 112 52 145 89 60 44 213 101 

2001 215 77 149 48 149 99 68 48 232 81 

2002 206 81 146 52 166 98 63 60 208 76 

2003 244 80 182 50 176 93 73 49 220 85 

*Levercirros orsakad av alkohol (K70.3) ingår i alkoholspecifik leversjuklighet (K70). 

År 2001 ändrades rutinen för kodning av dödsfall till följd av alkoholförgiftning, vilket innebar att fler dödsfall än 

tidigare kodades som underliggande, varför särredovisning av dessa inte görs. 


Vid jämförelse av perioden 1998–2000 och 2001–2003 noteras en ökning av antal dödsfall 

i kategorin alkoholrelaterad leversjukdom med 16,5 procent. För annan och icke specificerad 

levercirros är ökningen 8 procent. 

I figur 2:14 redovisas utvecklingen för de alkoholspecifika leversjukdomarna samt annan 

och icke specificerad levercirros (sammantaget). 

Figur 2:14. Dödsfall till följd av alkoholrelaterade leversjukdomar samt annan och icke-specificerad levercirros-571.0-571.3, 

571.5-571.8 (ICD-9 1987–1996); K70, K74.6 (ICD-10 1997–2003), underliggande respektive 

underliggande eller bidragande dödsorsak, antal per 100 000, män och kvinnor, 1987–2003, åldersstandardiserat. 

Byte av klassificeringssystem 1997 (från ICD-9 till ICD-10) föranleder försiktighet vid jämförelse mellan perioden 

före och efter detta år. 


Alkohol är i Sverige den vanligaste orsaken till akut och kronisk pankreatit (bukspottkörtelinflammation). 

Akut pankreatit, som är betydligt vanligare än kronisk, är dock hos kvinnor sannolikt 

oftare orsakad av gallstenssjukdomar än av alkohol (se Romelsjö, 2005). Dödsfallen där 

pankreatit 32 utgjort underliggande dödsorsak har varierat under den studerade perioden och 

endast en 4-procentig ökning noteras vid jämförelse av perioden 1998–2000 och 2001–2003. 

32 Akut pankreatit (K85), Kronisk pankreatit orsakad av alkohol (K86.0) och Annan (ej alkoholrelaterad) 

kronisk pankreatit (K86.1).


När det gäller dödsfall där alkoholförgiftning utgjort underliggande eller bidragande dödsorsak 

syns en motsvarande minskning med 7 procent. Detta trots att alkoholförgiftning är ett 

akut tillstånd och den medicinska indikator som kan förväntas reagera snabbast på en 

konsumtionsökning. Däremot har antalet som vårdas för alkoholförgiftning liksom för pankreatit 

ökat under senare år, vilket redovisas i nästa avsnitt. 

Sedan något år tillbaka kodas rättsmedicinskt undersökta dödsfall med förtur av 

Socialstyrelsen. Information om dödsorsak finns därför tillgänglig cirka ett halvår efter att ett 

dödsfall inträffat, vilket är betydligt kortare tid än vad som gäller för både Dödsorsaksregistret 

och Patientregistret. Den rättsmedicinska undersökningen omfattar också en toxikologisk 

analys av alkohol och andra droger. Som alkoholrelaterade räknas de dödsfall där man funnit 

alkohol i blod och andra kroppsvätskor. Dödsfall med alkohol endast i urin räknas i detta sammanhang 

inte som alkoholrelaterade. Cirka 91 procent av alla onaturliga dödsfall för personer 

under 65 år genomgår rättsmedicinsk dödsorsaksundersökning. Majoriteten av de onaturliga 

dödsfallen över 65 år är fallolyckor i hemmet som vanligen ej undersöks rättsmedicinskt. Som 

onaturligt dödsfall räknas olyckor, självmord, mord samt dödsfall med oklart, onaturligt dödssätt. 

Årligen undersöks 2 500–2 900 onaturliga dödsfall rättsmedicinskt. Andelen onaturliga 

dödsfall med alkohol bland rättsmedicinskt undersökta har ökat något under senare tid. 

År 1998 utgjorde de bland män 36,4 procent och bland kvinnorna 30 procent av samtliga rättsmedicinskt 

undersökta onaturliga dödsfall. Motsvarande andelar år 2005 är 40,3 procent för 

män och 31,2 procent för kvinnor. 

Figur 2:15. Andel alkoholrelaterade, rättsmedicinskt undersökta dödsfall, 1994–2005. 

Källa: Rättsmedicinska databaserna, Rättsmedicinalverket 

En liten tendens till en större ökning bland äldre personer finns sedan 1998, men även 30–49 

och 50–64-åringar ökade en del sammantaget för män och kvinnor. Bland män i åldern 30–49 år 

ökade andelen alkoholrelaterade dödsfall, medan andelen sådana dödsfall bland kvinnor 

minskar i denna åldersgrupp. I gruppen 16–29 år minskar andelen alkoholrelaterade dödsfall 

bland män, men ökar något bland kvinnor. 

2.3.2 Sjuklighet och vård 

Patientregistret vid Socialstyrelsens epidemiologiska centrum ger en snabbare indikation på 

alkoholskadeutvecklingen än Dödsorsaksregistret. I Patientregistret registreras alla slutenvårdstillfällen 

vid offentligt drivna sjukhus i Sverige, samt vilka diagnoser 33 patienter vårdats för. 

33 Diagnoserna delas i huvud- och bidiagnos som bestäms när patienten skrivs ut. Huvuddiagnos är 

det tillstånd för vilket patienten huvudsakligen utretts. Till denna kan läggas en eller flera tillstånd 

som påverkat vårdtillfället, så kallade bidiagnoser. Se vidare www.sos.se


Patientregistret har fördelen att det fångar upp skador och sjukdomar innan de blivit så uttalade 

att de leder till döden och eftersläpningen i statistiken är kortare än i Dödsorsaksregistret. 

Öppenvårdstillfällen inkluderas dock inte i registret vilket är problematiskt om man vill följa 

utvecklingen av psykiatriska alkoholdiagnosers förekomst över tid. På senare år har dessa tillstånd, 

inklusive beroendesyndrom, i ökande grad behandlats i öppenvård, varför slutenvårdsdata 

snarare speglar vårdens organisation än utbredningen av dessa sjukdomstillstånd. Antalet 

slutenvårdade personer med beroendesyndrom 34 orsakat av alkohol minskade mellan 1998 

och 2000 från 10 441 till 9 471. Fram till 2002 minskade antalet ytterligare till 8 847. Åren 

därefter ökade antalet något för att återigen minska till det lägsta uppmätta antalet under hela 

perioden, 8 780 vårdade, år 2005. I det alkoholindex som beskrivits ovan ingår både somatiska 

och psykiatriska alkoholdiagnoser varför det lämpar sig mindre väl som mått på alkoholskadeutvecklingen 

vid analys av slutenvårdsstatistik. 

I en studie (Ramstedt, 2005) om slutenvårdsstatistikens användbarhet som indikator på 

alkoholskadeutvecklingen, konstateras i stället att antalet patienter i somatisk slutenvård tillsammans 

med ett antal specifika diagnoser, så som leversjukdom, pankreatit och alkoholförgiftning, 

är ett stabilare mått på alkoholskadeutvecklingen. 

Mellan 1998 och 2004 har antalet personer som vårdats för alkoholförgiftning respektive 

alkoholrelaterad leversjukdom ökat. Om man jämför åren 1998–2000 med 2002–2004 är 

ökningen för alkoholförgiftning 11 procent bland männen och 17 procent bland kvinnorna. 

Motsvarande ökning när det gäller alkoholrelaterad leversjukdom är 15 procent bland männen 

och 16 procent bland kvinnorna (se figur 2:16 och tabell 2:6). 

Figur 2:16. Vårdade med alkoholrelaterad leversjukdom (K70) respektive alkoholförgiftning (F10.0, F10.1, T51) 

som huvud- eller bidiagnos, antal per 100 000, män respektive kvinnor, 1987–2004. Byte av klassificeringssystem 

1997 (från ICD-9 till ICD-10) föranleder försiktighet vid jämförelse mellan perioden före och efter detta år. 

Källa: Patientregistret, EpC, Socialstyrelsen. 

Antal vårdade för alkoholförgiftning i de yngre åldersgrupperna har ökat under en följd av år 

och även under planperioden. Ökningen är tydligast bland flickor/kvinnor. För åldersgruppen 

15–19 år kan konstateras att pojkarna haft en ganska stabil utveckling under perioden 1998 

och 2005 (mellan 213 och 228 vårdade per 100 000), medan antal vårdade flickor ökat stadigt 

från 182 till 236 vårdade per 100 000 under samma period (undantaget år 2003 då en minskning 

noteras för båda könen). 

34 Diagnoskod F10.2 i ICD–10.


Figur 2:17. Vårdade med alkoholförgiftning (F10.0, F10.1, T51) som huvud- eller bidiagnos, antal per 100 000, 

pojkar/män respektive flickor/kvinnor i åldrarna 0–14 respektive 15–24 år, 1987–2004. Byte av klassificeringssystem 

1997 (från ICD-9 till ICD-10) föranleder försiktighet vid jämförelse mellan perioden före och efter detta år. 


Alkohol är som nämnts den vanligaste orsaken till akut och kronisk pankreatit. Även om inte 

alla fall är alkoholrelaterade, som flera av de akuta fallen bland äldre kvinnor, är utvecklingen 

av det totala antalet vårdade intressant från alkoholskadesynpunkt. Bland män syns en ökning 

av antalet vårdade för pankreatit från 867 till 915 mellan 2001 och 2005 (framgår inte av tabell 

2:6, som endast sträcker sig till 2004). Utvecklingen bland kvinnorna är inte entydig och varierar 

dock mycket över enskilda år. 

Tabell 2:6. Antal vårdade till följd av alkoholförgiftning (F10.0, F10.1, T51), leversjukdom orsakad av alkohol (K70) 

respektive pankreatit, det vill säga akut pankreatit (K85), kronisk pankreatit orsakad av alkohol (K86.0) och annan 

kronisk pankreatit (K86.1), som huvud- eller bidiagnos, antal män respektive kvinnor, samt antal vårdade personer 

i somatisk slutenvård 1998–2005, samt antal vårdade i somatisk korttidsvård respektive somatisk slutenvård 

(inkluderar korttidsvård, övrig vård och geriatrik). 

Alkoholförgiftning Leversjukdom Pankreatit Antal Totalt antal Andel Totalt antal Andel 

(F10.0, F10.1, orsakad av (K85, K86.0, vårdade vårdade patienter vårdade patienter 

T51) alkohol K86.1) för i somatisk i somatisk i somatisk i somatisk 

(K70) F10.0, korttidsvård korttidsvård slutenvård slutenvård 

F10.1, med diagnos med diagnos 

Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor T51, F10.0, F10.0, 

K70, F10.1, T51 F10.1, T51 

K85, K70, K85, K70, K85, 

K86.0, K86.0 eller K86.0 eller 

K86.1 K86 K86.1 

1998 5 845 2 711 1 203 473 857 513 11 602 852 204 1,36 % 920 131 1,26 % 

1999 6 412 3 070 1 223 452 821 477 12 455 827 962 1,50 % 905 879 1,37 % 

2000 6 784 3 328 1 087 489 876 523 13 087 824 402 1,59 % 888 533 1,47 % 

2001 6 745 3 417 1 083 489 867 489 13 090 813 088 1,60 % 877 420 1,49 % 

2002 6 966 3 519 1 247 536 914 545 13 727 805 814 1,70 % 871 906 1,57 % 

2003 6 757 3 275 1 366 546 893 530 13 367 805 032 1,66 % 870 142 1,54 % 

2004 7 393 3 845 1 436 565 871 519 14 629 810 432 1,80 % 875 210 1,67 % 


Antal vårdade i somatisk slutenvård, som i Patientregistret inkluderar somatisk korttidsvård, 

geriatrik och övrig vård, har minskat stadigt mellan 1998 och 2003. Om man enbart tittar på 

kategorin somatisk korttidsvård, som innefattar drygt 90 procent av alla somatiska sluten-


vårdstillfällen, och där de flesta patienter med alkoholrelaterade somatiska diagnoser vårdas, 

syns samma utveckling. En viss ökning av antal vårdade totalt och i somatisk korttidsvård 

syns dock år 2004 (tabell 2:6). Andelen vårdade för de ovan redovisade diagnoserna har ökat 

i somatisk slutenvård som helhet och även som andel av vårdade i somatisk korttidsvård mellan 

1998 och 2004, vilket alltså tyder på en reell ökning av förekomsten av dessa diagnoser 

i befolkningen. 

2.3.3 Skåne och övriga riket 

Eftersom Skåne geografiskt ligger närmare kontinenten, och därmed har större tillgång till billig 

alkohol än andra delar av Sverige, borde den alkoholrelaterade sjukligheten och dödligheten 

utvecklas i en mindre gynnsam riktning där än i övriga landet. Bilden är dock inte entydig. 

Vid jämförelse av referensperioden 1998–2000 och första delen av planperioden 2001–2003 

noteras en större ökning av dödlighet bland män enligt alkoholindex i Skåne än den genomsnittliga 

utvecklingen i riket. 35 Bland kvinnorna har dödligheten enligt alkoholindex emellertid 

minskat något mer i Skåne än i riket. När det gäller vård för alkoholrelaterad leversjukdom, 

inklusive alla levercirroser, ligger Skåne på en högre nivå än riket både under referensperioden 

och under perioden 2002–2004. Detta förhållande gäller för både män och kvinnor. Ökningen 

mellan de båda perioderna är dessutom högre bland skånska män respektive kvinnor. Antal vårdade 

män för nämnda diagnos ökade med 13,5 procent i riket och med 16,5 procent 

i Skåne. Motsvarande ökning bland kvinnorna var 16 procent i riket och 20 procent i Skåne. 

När det gäller vård för alkoholförgiftning ligger Skåne, i motsats till vad som gäller leversjukdomarna, 

väsentligt lägre än riket under båda perioderna, vilket gäller för både män och kvinnor. 

En ökning av antal vårdade för alkoholförgiftning har skett bland män och kvinnor i riket, men 

i Skåne endast bland män. Antal vårdade för alkoholförgiftning bland män i riket ökade med 

7 procent mellan de båda perioderna och i Skåne med ungefär 10 procent. Motsvarande 

ökning i riket bland kvinnor var 10 procent, medan en minskning på 4 procent noteras i Skåne. 

Skåne ligger alltså högre än riket när det gäller leversjuklighet och lägre när det gäller alkoholförgiftning. 

Utvecklingen när det gäller sjuk- och dödlighet bland skånska män är något 

mindre gynnsam än för riket 35 som helhet medan det motsatta gäller för kvinnorna. 

2.3.4 Rattfylleri 

Rattfylleriutvecklingen studeras med hjälp av flera olika informationskällor varav kriminalstatistiken 

är en. När det gäller rattfylleribrott påverkas statistiken emellertid av polisens aktiviteter 

och särskilda satsningar på kontroller ger fler rattfyllerianmälningar som inte behöver 

återspegla den verkliga utvecklingen av antal rattfyllerister. Ett annat sätt att komma åt 

rattfylleriutvecklingen är att följa utvecklingen av antal nattliga singelolyckor. Detta eftersom 

det finns en överrepresentation av alkoholpåverkade förare vid singelolyckor och vid olyckor 

som sker nattetid. Slutligen finns också, via Rättsmedicinalverkets databaser, möjlighet att 

beräkna andelen avlidna personbilsförare som har alkohol i blodet. Av alla avlidna bilförare 

obduceras 90 procent, vilket ger ett ganska litet bortfall. 

Antal anmälda rattfylleribrott (inklusive grovt rattfylleri) har ökat från 11 923 till 15 809 

mellan 1998 och 2005. Den troligaste förklaringen till ökningen mellan 1998 och 2000 är en 

ändrad lagstiftning avseende drograttfylleri från och med den 1 juli 1999 som innebar att 

anmälningar av rattfylleri under narkotikapåverkan ökade och en ökning av polisens tillämpning 

av riktade kontroller under år 2000. Ytterligare en annan, mindre betydande förklaring, 

35 

Jämförelserna är gjorda utifrån åldersstandardiserade data per 10 000 invånare, som presenteras 

i ”Alkoholutvecklingen i siffror” på www.fhi.se/Statistik.

kan vara polisens ändrade registreringsrutiner för anmälda trafikbrott. Dessa faktorer förklarar 

emellertid inte hela ökningen (Sporre, 2001). 

Män är klart överrepresenterade i rattfylleristatistiken i förhållande till kvinnor. En åldersgrupp 

som utmärker sig är de allra yngsta förarna, 15–20-åringarna Även i denna grupp är det 

de yngre männen som är överrepresenterade i förhållande till kvinnorna. 

* Ändrad lagstiftning avseende drograttfylleri från och med 1 juli 1999 innebar att anmälningar av rattfylleri under 

narkotikapåverkan ökade. Från och med 2001 gäller rattfylleridata exklusive med narkotika. 

** Under 2000 skedde en ökning av polisens tillämpning av riktade kontroller. 

*** En ändrad kodningsrutin år 2003 innebär att även omkörning som resulterat i avåkning samt dikeskörning och 

voltning där föraren väjt för klövvilt kodas som singelolyckor. 

Figur 2:18. Antal anmälningar av rattfylleribrott/1 000 invånare, antal singelolyckor med motorfordon 

nattetid/1 000 invånare, andel avlidna personbilsförare med alkohol i kroppen, 1998–2004. 

Källor: Brottsförebyggande rådet (anmälningar), Vägverket/Rättsmedicinalverket (avlidna förare), Vägverket 

(singelolyckor), bearbetning av Statens folkhälsoinstitut. 

Uppgifter om singelolyckor är hämtade från Vägtrafikskaderegistret. Data gäller singelolycka 

med motorfordon mellan klockan 22.00 och 05.00 och bygger på polisens rapportering om 

olycksplatsen. I registret finns uppgifter om antal trafikolyckor med personskada. Fram till 

och med 1999 finns även uppgifter om olyckor som endast resulterade i plåtskador. 

Singelolyckor nattetid med motorfordon ökade mellan 1998 och 2000 från 699 till 745 olyckor. 

Därefter har antalet ökat ytterligare till 1 286 år 2005. En ändrad kodningsrutin mellan 2002 

och 2003 innebär att även omkörning som resulterat i avåkning samt dikeskörning och voltning 

där föraren girat undan för klövvilt kodas som singelolyckor, vilket kan ha påverkat den 

ökning som syns mellan dess år. En märkbar ökning av andelen avlidna personbilsförare med 

alkohol i blodet ses både under referens- och planperioden (figur 2:18). År 1999 uppmättes 

alkohol i kroppen hos 19 procent av de avlidna personbilsförarna. År 2005 hade 34 procent av 

förarna alkohol i kroppen. 

2.3.5 Misshandel 


Misshandelsbrott är i Sverige i stor utsträckning kopplade till den traditionella svenska ruskulturen. 

Flera undersökningar visar att alkoholkonsumtion per invånare varierar systematiskt 

med polisanmälda misshandelsbrott (Külhorn 2004). Vidare visar studier om lagförda för 

misshandel att 70–80 procent av dessa personer var alkoholpåverkade vid brottstillfället 

(ibid.). Antalet anmälningar om misshandel har ökat med 21 procent mellan 1998 och 2005. 

År 1998 gjordes 57 065 anmälningar och 2005 var siffran 72 645 anmälningar (tabell 2:7). 

Brottsförebyggande rådet, varifrån statistiken hämtas, har gjort stora omläggningar av sitt 

statistiksystem som har lett till både tillfälliga och permanenta förändringar. I viss mån påverkar 

detta brottsstatistiken för år 1999.


Tabell 2:7. Anmälningar om misshandelsbrott 1998–2005, 

antal totalt respektive antal/100 000 invånare. 

Antal Antal per 100 000 invånare 

1998 57 065 645 

1999 59 925 677 

2000 58 851 663 

2001 59 478 669 

2002 61 644 689 

2003 65 177 726 

2004 67 089 746 

2005 72 645 805 

Källa: Brottsförebyggande rådet. 

Sammanfattningsvis kan konstateras att akuta skador ökat både under referensperioden och 

planperioden. Andelen rättsmedicinskt undersökta onaturliga dödsfall med koppling till alkohol 

har framför allt ökat under planperioden, vilket även gäller anmälningar om misshandelsbrott. 

De kroniska skadorna har också ökat något under planperioden.

3. Förebyggande insatser 


För genomförandet av alkoholhandlingsplanen 2001–2005 avsattes cirka 940 miljoner kronor 

mellan 2001 och 2005. Huvuddelen, cirka 530 miljoner kronor, har gått till kommunernas 

förebyggande arbete och fördelats av länsstyrelserna (Prop. 2005/06:1). Mellan 2001 och 

2004 avsattes dessutom 110 miljoner kronor 36 till Alkoholkommitténs informationsinsatser, 

65 miljoner kronor till regional kompetensutveckling, 40 miljoner kronor till forskning och 30 

miljoner kronor till frivilligorganisationerna (Prop. 2004/05:1). En officiell samlad redovisning 

av fördelningen av medel för olika verksamhetsområden 2005 föreligger ännu inte. 

Fokus i utvärderingsuppdraget är att följa utvecklingen av det alkoholskadeförebyggande 

arbetet på lokal nivå. Denna redovisas i avsnitt 3.4. En mängd insatser har emellertid gjorts på 

nationell och regional nivå som syftat till att stimulera utvecklingen av det lokala arbetet, men 

även att informera om alkoholens skadeverkningar och väcka opinion i samhället. Flera centrala 

myndigheter har haft särskilda uppdrag med koppling till handlingsplanen. 37 I syfte att ge 

en bild av huvuddragen i den stora satsning som alkoholhandlingsplanen inneburit presenteras 

i det följande tre områden: Alkoholkommitténs arbete, länsstyrelsernas fördelning av utvecklingsmedel 

samt den särskilda satsningen på frivilligorganisationer mellan 2003 och 2005 

som kopplats till vetenskaplig utvärdering. Alkoholkommitténs kansli har haft en central roll i 

implementeringen av handlingsplanen genom samordning av insatser på nationell nivå, stimulerande 

av utvecklingen på lokal och regional nivå samt genom nationella informationsinsatser. 

Länsstyrelserna har fördelat huvuddelen av de medel som avsatts för genomförande av 

handlingsplanen och frivilligorganisationerna har varit aktiva inom flera verksamhetsfält och 

bidragit till kunskapsutveckling på det alkoholförebyggande området. 

3.1 Alkoholkommitténs verksamhet 

Alkoholkommittén inrättades 2001 för att samordna insatser på nationell nivå och i samspel 

med kommuner och landsting stimulera utvecklingen på regional och lokal nivå. Kommittén 

avsågs även svara för information och opinionsbildning nationellt. Kommittén har bestått av 

representanter från Socialdepartementet, Kriminalvårdsstyrelsen, Riksförsäkringsverket, 

Rikspolisstyrelsen, Skolverket, Socialstyrelsen, Statens folkhälsoinstitut, Statens institutionsstyrelse, 

Tullverket, Ungdomsstyrelsen, Vägverket, Svenska Kommunförbundet och 

Landstingsförbundet (sedermera Sveriges Kommuner och Landsting), Länsstyrelsen i Östergötland 

och Centralförbundet för alkoholoch narkotikaupplysning (CAN). Till kommittén är 

knutet ett kansli som står för den operativa verksamheten. Beskrivningen av kansliets arbete är 

gjord utifrån verksamhetsberättelser (Alkoholkommittén, 2003, 2004, 2005, 2006) för perioden 

2001–2005. 38 Ambitionen är att visa på tyngdpunkten i verksamheten utan att i detalj 

redogöra för samtliga insatser som genomförts under perioden. 

3.1.1 Regionalt utvecklingsarbete 

År 2001 arrangerades länskonferenser i hela landet kring den nationella handlingsplanen dit 

politiker och tjänstemän från kommunerna, cirka 2 000 personer, deltog. Fortbildning om 

alkoholskadeförebyggande insatser för länsstyrelsepersonal som skulle handlägga de statliga 

36 

Enligt Alkoholkommitténs beräkningar har emellertid endast 68,5 miljoner kronor använts för informationsinsatser 

under 2001–2004. 

37 

Pågående uppdrag inom FHI som givits under planperioden är spridning av STAD-metoden 2002 samt 

förmedling av kunskap om hur det alkoholoch narkotikaförebyggande arbetet i grundskolan kan stärkas 2005. 

38 

Där inte annan källa anges.


bidragen påbörjades hösten 2001 tillsammans med Statens folkhälsoinstitut. De två utbildningsdagarna 

följdes år 2002 upp med en konferens som inriktades på erfarenhetsutbyte av 

inkomna ansökningar och kvalitetssäkring av det förebyggande arbetet. Samtliga län har fått 

ett särskilt ekonomiskt stöd som administreras av Socialdepartementet, men i vars ärendeberedning 

Alkoholkommittén har deltagit. Stödet har använts till att anställa länssamordnare och 

för att utveckla arbetet i kommuner och landsting. Samtliga landsting, länsstyrelser, länsförbund 

och länspolismästare har dessutom utsett en kontaktperson som Alkoholkommittén fortlöpande 

informerat. På länsnivå har olika former av grupper formats där länssamordnaren haft 

kontakt med kommunerna och med företrädare för exempelvis sjukvården och polisen. 

Alkoholkommittén har regelbundet anordnat träffar med länssamordnarna för erfarenhetsutbyte 

och diskussion om deras roll i det förebyggande arbetet. Kommittén har även genomfört 

länsuppföljningar i samtliga län, där man belyst vad som görs i kommunerna och vad kommunerna 

fått stöd för genom statsbidrag samt vilka initiativ som tagits av länssamordnarna. 

Ytterligare ett nätverk för ömsesidigt informationsutbyte av ett nittiotal kontaktpersoner från 

olika myndigheter i länen, länsambassadörer, har funnits sedan 2003. 

Länssamordnarrollen har analyserats genom en intervjustudie i vilken tre regionala och 

åtta kommunala samordnare intervjuats år 2003 (Swift-Johannison, 2004). I den aktuella rapporten 

konstateras att länssamordnaren genom att skaffa sig god kunskap om lokala förutsättningar 

i de olika kommunerna kan vara ett gott stöd till det lokala utvecklingsarbetet. En uppgift 

kan vara att inför de lokala politikerna bereda vägen för lokalt förebyggande arbete. En 

uppfattning som framkommer i rapporten är att arbetet i kommunerna sällan växer nerifrån 

utan måste inympas i den kommunala verkligheten. Viktiga förutsättningar för ett fortsatt 

utvecklingsarbete är långsiktighet och en fördjupad dialog med interventionsinriktad forskning. 

3.1.2 Lokalt utvecklingsarbete 

Det stora ekonomiska stödet till utveckling av kommunernas alkoholoch drogförebyggande 

arbete har främst skett genom de statsbidrag till lokala samordnare, riktade insatser till barn 

och ungdomar och olika former av öppenvårdsinsatser, som kommunerna har kunnat söka via 

länsstyrelserna. 

Hur dessa medel fördelats redovisas i avsnitt 3.2. En rikstäckande undersökning av lokala 

drogförebyggande samordnare gjordes år 2003 (Häregård, 2003) och en uppföljande undersökning 

(Häregård, 2005). Båda genomfördes med hjälp av webbenkät med svarsfrekvens på 

73 respektive 68 procent. Resultatet tyder bland annat på en långsam professionalisering av 

samordnaryrket och att det politiska stödet ökat mellan mätningarna. 

Utbildningsinsatser för drogsamordnare 

Kommittén har anordnat utbildningar i form av grundutbildningar och påbyggnadsutbildningar 

för kommunala drogsamordnare. År 2005 hade 250 samordnare genomgått grundutbildningen. 

Under 2004 och 2005 genomfördes en respektive tre påbyggnadsutbildningar. 

Kommittén har också initierat och indirekt stöttat högskoleutbildningar i landet i alkoholoch 

narkotikaprevention. 

Kommunbesök 

Alkoholkommittén har under perioden 2001–2005 genomfört cirka 100 kommunbesök. 

Kommunbesöken har haft det dubbla syftet att dels informera sig om hur det lokala arbetet 

planeras och bedrivs, dels bidra med stöd och idéer till ett fortsatt utvecklingsarbete Vid kommunbesöken 

har lokala politiker och tjänstemän från ett flertal kommunala nämnder och förvaltningar, 

liksom ofta representanter för länsstyrelse, landsting, kommunförbund och frivilligorganisationer 

deltagit. För att se om besöken haft några effekter på kommunens struktur 

för det förebyggande arbetet och mängden alkoholförebyggande aktiviteter har FHI gjort jämförelser 

mellan kommuner som haft och som inte haft besök (se bilaga 2) av Alkohol-


kommittén under 2003, 2004 och 2005 39 . Vid jämförelserna användes de preventionsindex 

som beskrivits inledningsvis. De kommuner som haft besök av Alkoholkommittén hade över 

lag en bättre struktur för det alkoholförebyggande arbetet redan innan besöket än de som inte 

haft något besök. Likaså hade de kommuner som fått besök mer förebyggande aktiviteter 

innan besöket än övriga kommuner. Under perioden har en generell förbättring skett av strukturen 

för det alkoholförebyggande arbetet i landets kommuner och fler förebyggande aktiviteter 

genomförs. Denna förbättring var av samma storleksordning i de kommuner som fick besök 

och de som inte fick besök av Alkoholkommittén. 

Försökskommuner 

Alkoholkommittén, Mobilisering mot narkotika och FHI bedriver sedan 2002 ett försök med 

systematiskt alkoholoch narkotikaförebyggande arbete i sex kommuner. Kommunerna har 

fått sakkunnig hjälp och ett mindre ekonomiskt bidrag till att forma sina strategier med betoning 

på att använda evidensbaserade metoder. Försöket har följts i process- och effektutvärdering. 

Se vidare under avsnitt 3.4.2. 

3.1.3 Insatser för elever och föräldrar 

Tonårsparlören har varit en informationsinsats riktad till tonårsföräldrar. Samtliga föräldrar 

med barn i skolår 7 har fått skriften med posten åren 2002, 2003, 2004 och 2005. Parlören 

innehåller fakta om ungdomars alkoholoch drogvanor, samt handfasta råd om hur man kan 

agera i olika situationer. Insatsen har utvärderats (USK, 2002, 2003 och 2005) beträffande 

uppmärksamhet, synpunkter på innehållet och användning. Mellan 85 och 92 procent av mottagarna 

hade uppmärksammat parlören, 13 procent hade läst hela och cirka 20 procent delar av 

den. Av dem som tagit del av parlören har drygt en tredjedel diskuterat innehållet med sin son 

eller dotter. 

Ett utvecklingsarbete med modellskolor har genomförts i tre kommuner. Försöket har 

innehållit utbildning och utvecklingsinsatser inom områdena föräldrakontakt, samverkan 

mellan skolan och strukturerade fritidsaktiviteter, utveckling av socialt och emotionellt lärande 

samt utveckling av elevhälsan. Skolorna har också ålagts att utveckla en alkoholoch narkotikapolicy. 

I alla tre skolor har utbildning i Social och emotionell träning (SET) genomförts och 

två av tre skolor hade också utbildat lärare i ”Ledarskap och förhållningssätt” fram till och 

med 2005. Utbildning av utbildare i ”Örebro Prevention Program” (ÖPP) som är ett systematiskt 

föräldrastödsprogram har också genomförts, liksom föräldramöten med denna metod. 

Möten för erfarenhetsutbyte har också anordnats för skolledare och annan personal från skolorna. 

En longitudinell effektutvärdering genomförs, i vilken elever i modellskolorna jämförs 

med elever i kontrollskolor. En processutvärdering har påbörjats och leds av forskare vid 

Lunds universitet. Några tidiga resultat (Verksamhetsrapport, 2004) visar att det finns ett konkret 

och tydligt kommunalt stöd för interventionen och att skolorna framstår som engagerade och 

teoretiskt medvetna. 

Ett dialogmaterial, Samtal om alkohol i skolan, har distribuerats till landets högstadieskolor. 

Materialet betonar samtalet som en grund för gemensamt lärande – också inom det alkoholförebyggande 

området. Hösten 2005 genomfördes en hearing med forskare om vilka metoder som 

bör utvecklas i gymnasieskolan. Metoderna sammanställdes i skriften Alkoholförebyggande 

insatser i gymnasieskolan. 

39 FHI har erhållit underlag för vilka kommuner som fått besök mellan 2003 och 2005 (även för 2006). 

År 2003 besöktes 18 kommuner, 2004 besöktes 31 kommuner och 2005 genomfördes 28 kommunbesök 

varav fyra gjordes till stadsdelar i Stockholm, Göteborg respektive Malmö.


3.1.4 Arbetsplatser 

På alkoholkommitténs uppdrag har SoRAD kartlagt det alkoholoch drogförebyggande arbetet 

på arbetsplatser och kom fram till att det var relativt få som hade policydokument för dessa 

frågor. 

Samarbete med olika fackliga organisationer och näringslivsorganisationer har pågått 

under verksamhetsperioden och tillsammans med SKTF har man tagit fram ett utbildningsmaterial 

för chefer och skyddsombud som ska provas och sedan vidareutvecklas för att också 

kunna användas av andra organisationer. 

Kommittén har också stöttat utvecklingsarbete inom LO-sektionen i Västmanland för att 

utveckla policyer på företag, samarbetat med reseföretaget My Travel som utarbetat en policy 

och stöd till Alna för att de genomför konferenser i landet med deltagande av chefer, arbetsledare, 

fackligt förtroendevalda och skyddsombud. 

3.1.5 Alkoholprevention på högskolan 

Under år 2002 och framåt har kommittén arbetat för att stimulera förebyggande insatser vid 

landets högskolor. Fyra högskolor har fått ett särskilt stöd för att utveckla metoder. 

Arbetet på de fyra högskolorna har organiserats av studenthälsan på respektive skola. 

Tyngdpunkten har legat på att identifiera och utbilda nyckelgrupper bland dem som möter studenter, 

från dem som arbetar studentsocialt till personal på studentpubar. Man har försökt 

kartlägga studenternas vanor på olika sätt, samt utveckla en drogpolicy på högskolorna. På ett 

par av orterna har man genomfört försök med studentkaféer som skulle utgöra träffpunkter 

även kvällstid, men utan alkohol. En del av verksamheten har också inriktats mot att utforma 

och prova stödinsatser för grupper eller enskilda individer. Ett gemensamt mål för försöken 

har varit att komma tillrätta med avarterna av studenternas dryckesvanor och värna om ett 

måttligare festande. Utbildning i motiverande samtalsmetodik (MI) har erbjudits personal på 

studenthälsan runt om i landet. År 2005 hade 80 personer genomgått utbildningen. Utbildning 

i användning av screeninginstrumentet (AUDIT och DUDIT) har också genomförts. För att 

bredda det förebyggande arbetet på högskolan genomförde Alkoholkommittén år 2005 fyra 

regionala konferenser, till vilka kommunpolitiker, kommunala samordnare, länssamordnare 

och lokala aktörer bjöds in tillsammans med personal från högskolan och studentaktiva. 

Denna verksamhet har utvärderats och redovisas i en rapport (Swift-Johannison, 2005) 

som beskriver processen och gjorda erfarenheter. Rapporten pekar bland annat på några 

svårigheter i arbetet; en alkoholliberal kultur på högskolan, att gruppen aktiva studenter byts 

ut år från år samt brist på etablerade metoder. Högskoleledningarnas stöd i arbetet betonas 

särskilt och kanske bör deras roll vara att tydligare ifrågasätta den rådande alkoholkulturen. 

3.1.6 Informationsinsatser 

Unga vuxna, 18–25 år, har varit huvudmålgrupp i de nationella informationsinsatserna som 

genomförts under planperioden. Sex informationsinsatser tas upp nedan, varav fyra riktat sig 

till unga vuxna. Informationsinsatser för gravida berörs i avsnitt 3.1.7. 

I syfte att fånga in attityder till och fördomar om alkohol genomfördes under hösten 2001 

en kvalitativ studie, innefattande 30 individuella djupintervjuer med män och kvinnor i åldern 

17 och 23 år. I undersökningen testades också en idé till ”reklamfilm” som skulle leda till 

reflektion om den höga alkoholkonsumtionen i målgruppen. 

Informationskampanj om riskerna med alkohol 

Den 26 december 2001 inleddes en informationskampanj med en reklamfilm på 60 sekunder, 

som visades på TV4 och på bio. Filmens huvudbudskap var att alkohol, även om många 

kanske upplever att man ”bara festar och har roligt”, kan det leda till stora problem på sikt.


Annonser med rubriken ”Grundkurs för dig som gillar att bli full” 40 i rikstäckande kvällstidningar 

och andra tidningar, samt utdrag av annonstext som reklam i storstädernas kollektiva 

färdmedel har också utgjort en del i informationsspridningen, liksom radioreklam med budskap 

om alkoholens individuella risker. 

Unga vuxna på krogen 

En krogkampanj genomfördes 2002 och 2003 med annonsering, radioreklam och informationsmaterial 

på krogen. Totalt 15 kommuner och 150 krogar deltog med information i första 

omgången, och ytterligare krogar på sommarorter tillkom andra året. Insatsen grundade sig på 

en undersökning bland krogägare och unga vuxna kroggäster om attityder kring att bli informerad 

om alkohol på krogen, vilka budskap som är möjliga samt reaktioner på kampanjidén. 

Alkoholprofilen 

”Alkoholprofilen” är en webbplats där man genom att svara på ett antal frågor får ett utlåtande 

om sina alkoholvanor. Målgruppen är främst ungdomar 18–25 år. Testet omfattar 13 frågegrupper 

och tar cirka 10 minuter att genomföra. Alkoholprofilen har marknadsförts i fem 

reklam-TV-kanaler under sex veckor samt på webbplatserna Spray och Lunarstorm. 

Alkoholprofilens genomslag har utvärderats (USK, odat.) i den primära målgruppen (18–25 år) 

genom frågor till knappt 2 000 deltagare i två webbpaneler (Sifo och NFO Infratest). Frågor 

ställdes om uppmärksamhet, utnyttjande av webbplatsen och egna alkoholvanor. Av de svarande 

ungdomarna hade 55 procent hört talas om ”Alkoholprofilen” och drygt hälften av dessa 

hade genomfört testet och fått ett svar. En av 20 som genomfört testet och fått ett svar uppgav 

att de bestämt sig för att minska sitt drickande. 

I ett försök att studera effekterna av alkoholprofilen också på dryckesbeteende genomfördes 

en utvärdering (Sjölund, 2006) av Karolinska Institutet. I denna konstateras att några sådana 

effekter inte kunnat påvisas vid uppföljning ett år efter testet. Detta kan bero på de metodologiska 

begränsningar som följde av den studiedesign som valdes. Mer betydande minskningar i 

alkoholkonsumtion borde dock ha fångats upp. Emellertid konstaterades att högkonsumenter 

i högre grad testade sig på alkoholprofilen jämfört med normalkonsumenter. De som testade 

sig var också i högre grad oroliga över sina alkoholvanor än de som inte testade sig. 

Alkoholprofilen förefaller alltså ha nått fram till den avsedda målgruppen, men det finns inga 

klara belägg för att den bidragit till ändrat beteende. 

Festmetoden 

”Festmetoden” är en webbplats som lanserades i november 2005. Den riktar sig till gruppen 

unga vuxna 18–25 år med budskapet att minska berusningsdrickandet. På webbplatsen och en 

DVD har funnits information om hur alkoholen verkar i kroppen och hur man kan dricka 

”smart”. Festmetoden lanserades genom TV-reklam i fyra kanaler, webbannonsering och 

utomhusannonsering i de tre storstäderna. Satsningen har utvärderats med avseende på effekt i 

den primära målgruppen (18–25 år) genom frågor till 2 100 ungdomar i Sifo:s webbpaneler. 

Utvärderingsrapporten (USK, 2006) anger att 81 procent av de svarande hört talas om 

Festmetoden, 29 procent hade besökt webbplatsen och 18 procent sett DVD:n, samt att budskapet 

tolkats enligt Alkoholkommitténs intentioner. Bland ungdomar som uppger att de 

dricker sig berusade två gånger per månad eller oftare uppger 30 procent att de förändrat sitt 

festdrickande. Exempel på förändringar är: dricker mer vatten, dricker mindre, slutar dricka 

kl. 24.00. 

Flera av alkoholkommitténs informationskampanjer syftade till att minska berusningsdrickandet 

bland unga vuxna människor. Huruvida det målet uppnåddes vet vi inte, även om 

det är ett observandum att en neråtgående trend för berusningsdrickande i åldersgruppen 

16–29 år ses efter 2002 (se figur 2:9 och 2:10). De utvärderingar som genomförts talar för att 

40 Annonsmaterial presenteras på www.alkoholkommittén.se (2006-11-12).


kampanjerna och materialen varit framgångsrika från kommunikativ synpunkt, det vill säga 

man lyckades nå många i målgruppen och flertalet i denna var positiva till budskapen. 

Huruvida detta ledde till minskat drickande har inte kunnat bekräftas vetenskapligt, även om 

flera som svarat i webbpaneler säger sig ha förändrat sitt drickande. 

Informationsinsats mot den illegala handeln 

Alkoholkommittén fick ett särskilt uppdrag av regeringen att 2005 genomföra en informations- 

och opinionsbildningsinsats som fokuserade den illegala försäljningen av alkohol till 

ungdomar. Rikstäckande annonskampanj i kvälls-, dagspress inklusive lokalpress, reklamspots 

och banners samt en särskild hemsida var inslag i kampanjen. Parallellt med denna verksamhet 

bedrevs opinionsbildande verksamhet genom debattartiklar. 

Informationsinsats riktad till tonårsföräldrar 

I skolavslutningsperioden 2005 startade en informationsinsats riktad till tonårsföräldrar med 

budskapet: ”Bjud inte din tonåring på alkohol!” Budskapet exponerades i annonser på 

www.aftonbladet.se där det fanns en daglig chatt om ungdomar och alkohol. Reklamfilm i TV, 

radioreklam och informationsfolder som spreds över hela landet utgjorde också delar i kampanjen. 

3.1.7 Alkohol och graviditet 

Alkoholkommittén har inriktat sig mot att informera om vikten av en alkoholfri graviditet till 

både unga kvinnor och gravida. Tillsammans med FHI har en film spelats in och en folder 

tagits fram, vilka distribuerats till landets samtliga mödravårdscentraler. Olika informationsinsatser 

har genomförts som presseminarium och annonsering i dagspress, populärpress och 

på bio. Enligt utvärderingar som genomförts med hjälp av utvärderingsföretaget Marketwatch, 

SF Media och tidningen Amelias annonstest har kampanjen uppfattats positivt. Resultaten 

visar bland annat att 94 procent i målgruppen tycker att filmen gav trovärdig information. 41 

På några orter har kommittén medverkat till att utbildningar i samtalsmetodik och motiverande 

samtal kring alkohol, tobak och narkotika kommit till stånd. 

3.1.8 Svartsprit, illegal handel och folköl 

Alkoholkommittén har, som ett led i arbetet med att upprätthålla 18-årsgränsen vid försäljning 

av folköl i butiker, i samarbete med Svensk Dagligvaruhandel och Statens folkhälsoinstitut tagit 

fram ett nationellt informationsmaterial (Lag om leg). Detta riktar sig till alkoholhandläggare, 

polis, butiksägare, kassapersonal med flera. År 2004 hade totalt 10 000 informationspärmar 

distribuerats. Två rikstäckande mätningar av efterlevnad av ålderskontroller på våren respektive 

hösten 2004 visade inte på förbättrad ålderskontroll. 

Alkoholkommittén har under planperioden i samverkan med Rikspolisstyrelsen och 

Tullverket genomfört årliga seminarier för att diskutera myndigheternas insatser mot den 

illegala alkoholhanteringen. 42 En gemensam arbetsgrupp för Alkoholkommittén, Tullverket, 

Rikspolisstyrelsen och Statens folkhälsoinstitut har under 2005 utarbetat ett förslag till utbildningsinsats 

om den alkoholrelaterade brottsligheten för chefer inom Tullverket och länspolismyndigheten 

och operativ personal. 

41 Kampanjbeskrivning för tävlingsinlämning till 100-wattaren. 

Material som tillhandahållits av Alkoholkommittén hösten 2006. 

42 Enligt uppgift kallades dessa under 2004 och 2005 seminarier om alkoholrelaterad brottslighet/ 

insatser mot illegal handel med alkohol, för att markera att denna handel skiftat karaktär sedan 2004.

3.1.9 Alkohol och trafik 


Alkoholkommittén finansierade under 2002 en informationsinsats som utarbetades tillsammans 

med Sveriges trafikskolors Riksförbund (STR), Motorförarnas Helnykterhetsförbund 

(MHF), och Vägverket. Ett informationspaket distribuerades till STR:s samtliga trafikskolor 

(cirka 600). Vidare har Alkoholkommittén i samarbete med Vägverket anordnat nationella 

seminarier om alkohol i trafiken och mot rattfylleri. 

3.1.10 Riskgrupper 

För att få ut kunskap om verkningsfulla metoder när det gäller att stödja riskgrupper har 

Alkoholkommittén initierat länskonferenser i nästan alla län. Temat för konferenserna har 

varit riktigt tidiga insatser och insatser för högkonsumenter. Vidare har Alkoholkommittén 

producerat skriften Förebygg alkoholskador – insatser för riskgrupper, som bygger på redovisningen 

av ett regeringsuppdrag som tilldelades Statens folkhälsoinstitut i samverkan med 

Socialstyrelsen. Skriften har spridits bland annat genom länskonferenser. Alkoholkommittén 

har tillsammans med representanter för Statens folkhälsoinstitut, Socialstyrelsen, Sveriges 

Kommuner och Landsting och Statens institutionsstyrelse diskuterat fram vilka initiativ myndigheterna 

kan ta för att stärka insatser för riskgrupper under 2004 och 2005. Initiativen har 

sammanställts i broschyren Nationella initiativ för att förstärka insatser för riskgrupper. 

Under 2004 färdigställde Alkoholkommittén ytterligare en skrift, Om barnen i missbrukets 

skugga. Skriften har skickats ut till kommun- och landstingspolitiker och chefstjänstemän. 

Alkoholkommittén har även arbetat med att utveckla och förstärka insatserna för barn i missbruksmiljöer. 

Under 2005 erbjöds nio kommuner stöd till insatser i den egna kommunen för 

att nå utsatta barn och ungdomar. Kommunerna har utifrån sin egen struktur och sina behov 

satsat på olika utbildningar och program. Utvärdering av verksamheten har gjorts av forskare 

vid Örebro universitet (Johansson et al., 2006). Informationsinsamling har skett genom intervjuer 

med projektledare, ansvariga tjänstemän och politiker i de nio kommunerna samt genom 

läsning av ansökan till Alkoholkommittén, kommunernas hemsidor och dokument med bakgrundsfakta 

om kommunerna. Utvärderingsrapporten visar bland annat att en stor entusiasm 

präglar de nio kommunerna, att medlen mottagits positivt och att trots att summan var liten 

gav pengarna en puff till att sätta igång nya aktiviteter. 

3.1.11 Sammanfattande intryck 

Intrycket vid läsning av verksamhetsberättelserna är att en mycket omfattande verksamhet 

bedrivits under de fem planåren. Ett brett spektrum av aktiviteter riktade till olika målgrupper 

har genomförts och en omfattande kontakt med regional och lokal nivå har utvecklats. 

Tonvikten i verksamheten har legat på att minska efterfrågan på alkohol och en rad större 

informationsinsatser har också i linje med detta genomförts. Insatser mot tillgång har genomförts 

i betydligt mindre utsträckning. Möjligen kan satsningar på vissa föräldraprogram utgöra 

undantag.


3.2 Länsstyrelsernas fördelning av statliga utvecklingsmedel 

Missbrukarvården har sedan mitten av 1990-talet förändrats kraftigt genom att tvångsvården 

till stora delar ersatts av öppenvårdsalternativ. För att stimulera tillväxten av öppenvårdsinsatser 

inom ungdoms- och missbrukarvården har länsstyrelserna sedan 1994 fördelat utvecklingsmedel 

till kommunerna. Som en del i genomförandet av alkoholhandlingsplanen (2001–2005) 

beslutade riksdagen om ytterligare medel till kommunerna för att stödja intensifierade alkoholskadeförebyggande 

43 insatser samt insatser för barn i missbruksoch våldsmiljöer (se 

tabell 3:1). För år 2004 och 2005 anslogs också medel för våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem 

44 och för budgetåret 2005 även ett riktat bidrag till kommuner om 49,1 miljoner kronor 

för att utveckla en sammanhållen vårdkedja inom missbrukarvården. 

Ett krav för att få del av utvecklingsmedlen har varit hälftenfinansiering av kommunerna. 

Socialstyrelsen har tillsammans med Statens folkhälsoinstitut och i samråd/samverkan med 

en beredningsgrupp bestående av representanter från länsstyrelserna, Alkoholkommittén, 

Mobilisering mot narkotika, Statens institutionsstyrelse, Landstingsförbundet (till och med 

2002) och Svenska Kommunförbundet (till och med 2002) följt upp fördelningen av medlen 

2001–2005. 

Tabell 3:1. Statliga utvecklingsmedel som länsstyrelserna fördelat inom alkoholoch narkotikaområdet 2001–2005. 

2001 2002 2003 2004 2005 

Öppenvård för ungdomar 

och personer med 

missbruksproblem 

50 mnkr 30 mnkr 30 mnkr 15 mnkr 15 mnkr 

Alkohol- och 

narkotikaförebyggande 

insatser 

25 mnkr 50 mnkr 75 mnkr 60 mnkr 80 mnkr 

Insatser för barn i missbruksoch 

våldsmiljöer 

samt från 2004 

verksamheter för 

våldsutsatta kvinnor 

med missbruksproblem 

50 mnkr 25 mnkr 25 mnkr 

Vårdkedjan * 49,1 mnkr 

* Vårdkedjan är inte en del av alkoholhandlingsplanen. 

Källor: Socialstyrelsen, 2002, 2003, 2004, 2005a, 2006. 

Nedan följer en kort redogörelse för regeringens avsikter med utvecklingsmedlen, hur de 

använts samt en del resultat. Framställningen bygger på de årliga redovisningar 

(Socialstyrelsen, 2002, 2003, 2004, 2005a, 2006) som lämnats till regeringen. Rapporteringen 

har i enlighet med regeringsuppdraget fokuserat på för vilka och till vad medlen använts. 

Kortfattade sammanfattningar av resultat från utvärderingar av olika verksamheter som beviljats 

medel har emellertid också inkluderats i rapporterna. Någon separat genomgång av samtliga 

verksamhetsutvärderingar som tagits fram under perioden har inte gjorts av Statens folkhälsoinstitut, 

då det inte ligger inom ramen för uppföljningsuppdraget. 45 

Generellt gäller att ett omfattande utvecklingsarbete har bedrivits med hjälp av utvecklingsmedlen 

och att huvuddelen av medlen har fördelats i enlighet med de fattade regeringsbesluten 

när det gäller målgrupper, samverkan och inriktningar i alla kategorier. Uppföljning av 

verksamheterna har skett genom att kommunerna skickat skriftliga rapporter inklusive 

43 Medlen får även användas för att förebygga narkotikamissbruk. 

44 År 2004 och 2005 fördelades 734 000 respektive 302 600 kronor till verksamheter för våldsutsatta 

kvinnor med missbruksproblem. 

45 Regeringsbeslut S2001/6619/FH.


slutrapport till länsstyrelserna, genom personliga besök och/eller telefonsamtal. I ökande grad 

har länsstyrelserna också följt upp projekten efter avslutad projekttid och FoU-enheter och 

högskolor har varit involverade i utvärderingsprocessen i cirka 20 procent av ansökningarna år 

2004 och 2005. En försvårande omständighet för satsningarna har varit ovissheten om utvecklingsmedlens 

varaktighet. Kravet på hälftenfinansiering har också gjort att vissa kommuner 

avstått från att söka medel. 

3.2.1 Öppenvård 

Medel till öppenvård har avsett stöd till kommunernas utvecklingsarbete, främst gällande 

öppenvård för ungdomar som riskerar att utveckla eller redan har utvecklat ett missbruk samt 

vuxna personer med missbruksproblem. Samverkans- och vårdkedjemodeller mellan olika 

vårdgivare, organisationer eller anhöriga har utgjort ett prioriterat område. Anslaget har minskat 

från 50 till 15 miljoner per år mellan 2001 och 2005. Den största delen av medlen har gått till 

ungdomsvårdsprojekt, det vill säga drygt hälften av medlen varje år, medan en tredjedel gått 

till vuxna missbrukare. Medel för personalutbildning samt dokumentation/utvärdering har 

också fördelats. Inriktningen på verksamheterna har främst varit behandling, sekundärpreventiva 

insatser och metodutveckling, men även en del primärpreventiva projekt har fått medel 

från öppenvårdsposten. Enligt direktiven ska projekten även ha varit försedda med en plan för 

uppföljning som stått i relation till projektets storlek. Mellan 5 och 10 procent av medlen har 

årligen avsatts för dokumentation och utvärdering. Länsstyrelserna har också initierat utvärderingar 

av olika verksamheter som beviljats medel. 46 Dessa visar att projekten genererat ny 

kunskap som tagits till vara i reguljär verksamhet, bland annat genom nya arbetssätt, metoder 

och bättre samverkan med andra myndigheter. Kännetecken för framgångsrika projekt har 

identifierats, exempelvis ett väl avgränsat syfte samt god förankring bland politiker, kollegor 

och andra berörda i organisationen. Vidare har noterats att samverkan kan försvåras av olika 

organisationskulturer, intresseområden och revirkonflikter. I en av utvärderingsrapporterna 

som belysts konstateras också att det finns begränsade kunskaper om effekter av öppenvårdens 

resultat och kostnadseffektivitet och att forskning saknas både nationellt och lokalt, men även 

att det finns värdefull erfarenhet som inte lyfts fram och därmed riskerar att bli osynlig. 

3.2.2 Alkohol- och narkotikaförebyggande insatser 

Medel för alkoholoch narkotikaförebyggande insatser har syftat till att utveckla ett långsiktigt, 

kunskapsbaserat förebyggande arbete i kommunerna. Bidraget har avsett anställning 

av samordnare, kartläggning av alkoholkonsumtion och alkoholskador, framställande av 

alkoholoch narkotikapolitiska handlingsprogram, verksamheter som innebär samverkan 

mellan olika aktörer samt förebyggande insatser på olika områden. Det fanns initialt vissa 

svårigheter att med kort varsel administrera de nya medel som avsattes från och med 2001 och 

i många län kunde medlen heller inte sökas förrän år 2002. Implementeringsarbetet som 

riktats mot kommunstyrelserna har dock lett till att de flesta kommuner önskat inleda och 

fortsätta sitt förebyggande arbete. Huvudinriktningen för de alkoholoch narkotikaförebyggande 

verksamheterna har varit primärpreventiva insatser och samordnartjänster. Den målgrupp 

som flest verksamheter riktat sig till har varit ungdomar mellan 13 och 20 år följd av 

föräldrar. Antal verksamheter som beviljats medel för kartläggnings- och dokumentationsarbete 

samt framtagande av handlingsprogram har minskat under perioden, medan antal 

utbildningsverksamheter som fått stöd ökat. Ungefär 130 beviljade ansökningar årligen har 

gällt samordnartjänster. 

46 

För utförligare redogörelse för uppföljnings- och utvärderingsrapporter som framställts hänvisas 

till de årliga redovisningarna.


Vid slutet av 2004 fanns 219 sådana tjänster som inrättats med stöd av statliga medel. En 

nationell uppföljning (Häregård 2005) av samordnarna visar att hälften hade en tillsvidareanställning 

år 2005, jämfört med en tredjedel 2003. Flera av dem anser också att kommunerna 

i ökande grad intresserat sig för den typ av strukturerat drogförebyggande arbete som samordnarna 

står för. Utvecklingen av kommunernas förebyggande arbete behandlas mer utförligt i 

avsnitt 3.4. 

Tabell 3:2. Alkohol- och narkotikaförebyggande insatser som fått statliga utvecklingsmedel 2002–2005. 

Inriktning på alkoholoch Antal verksamheter som beviljats medel 2002–2005 

narkotikaförebyggande 

verksamheter samt 

målgrupper 2002–2005* 

2002 2003 2004 2005 

Samordnartjänst 130 137 123 130 

Kartläggning och 

dokumentation 

96 109 80 54 

Utbildning 82 87 88 101 

Alkohol- och/eller 

narkotikapolitiskt 

handlingsprogram 

81 88 92 60 

Metodutveckling 83 87 87 Alternativet 

saknas 

Primärprevention 172 185 b) 199 c) Alternativet 

saknas 

Sekundärprevention 26 40 43 Alternativet 

saknas 

Dokumentation utvärdering 47 51 50 Alternativet 

saknas 

Allmänt inriktade insatser a) Alternativet Alternativet Alternativet 79 

saknas saknas saknas 

Barn upp till 12 år 111 79 99 96 

Ungdomar 13–20 år 199 183 183 188 

Föräldrar 147 146 148 143 

Övriga vuxna 125 112 128 117 

* ) Varje verksamhet kan ha mer än en inriktning och målgrupp. 

a) Alternativet fanns endast 2005 och ersatte alternativen primär- och sekundärprevention. 

b) 139 verksamheter hade inriktningen ”information”, 46 verksamheter hade inriktningen ”drogfria alternativ”. 

c) 144 verksamheter hade inriktningen ”information”, 55 verksamheter hade inriktningen ”drogfria alternativ”. 

Källor: Socialstyrelsen, 2002, 2003, 2004, 2005a, 2006. 

År 2004 och 2005 då de anslagna medlen om 60 respektive 80 miljoner kronor delades med 

insatser för barn i missbruksoch våldsmiljöer samt våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem, 

fördelades ungefär 70 procent av medlen till alkoholoch narkotikaförebyggande insatser. 

3.2.3 Insatser för barn i missbruksoch våldsmiljöer 

Medel för barn i missbruksoch våldsmiljöer har syftat till att värna om det stöd som ges till dessa 

barn i kommuner och inom olika organisationer, stärka positiva processer och uppmuntra utökad 

verksamhet på området. De verksamheter som beviljats stöd är relativt jämnt fördelade mellan insatser 

för barn i missbruks- respektive våldsmiljöer. Under 2004 och 2005, då anslaget delades mellan 

tre områden, fick insatser för barn i missbruksoch våldsmiljöer 30 respektive 25 procent av anslaget.


3.2.4 Verksamheter för våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem 

Medel för våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem har avsett stöd till ny eller befintlig 

verksamhet av permanent natur. År 2004 kom medlen ut sent och flera län saknade ansökningar 

på området varför endast 734 000 kronor. betalades ut det första året. År 2005 betalades ungefär 

3 miljoner kronor ut till tio verksamheter. 

3.3 Frivilligorganisationers arbete 

År 2002 fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att fördela 25 miljoner kronor till frivilligorganisationers 

alkoholoch drogförebyggande arbete, som en del i den nationella handlingsplanen 

för att förebygga alkoholskador och den nationella narkotikahandlingsplanen. Under 

åren 2003–2004 beviljades medel till 32 organisationer och 39 projekt. (Eriksson et al., 2005a) 

År 2005 fördelades sammanlagt 10 miljoner kronor till förlängt stöd till 13 av projekten samt 

stöd till tio nya projekt (Eriksson et al., 2006a) Fördelningen framgår av bilaga 3 i rapporten. 

En utgångspunkt för fördelningen av medel var att inkludera många organisationer för att 

mobilisera många krafter i det alkoholoch drogförebyggande arbetet. I bedömningen av projekten 

togs hänsyn till projektens utvärderingsbarhet och möjlighet att bidra till ny kunskap, 

vilket ledde fram till att åtta projekt valdes ut för mer ingående utvärdering. Ytterligare tre projekt 

lades till denna grupp 2005. 

Satsningen har utvärderats av forskare vid Örebro universitet som också har bidragit till 

kunskapsutvecklingen inom det alkoholoch drogförebyggande arbetet. En integrerad FoUsatsning 

har främjat en god verksamhetsdokumentation, systematisk uppföljning och långsiktiga 

insatser. Projektledarna i de olika verksamheterna har också fått stöd i form av handledning 

och utbildning. (Eriksson et al., 2005b) En tematisk analys av verksamheten presenteras 

i en rapport (Eriksson et al., 2006b) som forskarteamet lämnade till Socialstyrelsen i maj 

2006. De fyra tematiska perspektiven är ungdomar, föräldrar, tillgänglighet och områdesbaserade 

projekt. Utvärderingen bygger på en naturalistisk ansats, vilket i detta fall innebär att 

arbetsinsatserna studerats från olika parters perspektiv. Utrymmet medger ingen komplett 

genomgång av projekt och resultat, men några exempel ges utifrån nämnda rapport. 

De insatser för ungdomar som är utvärderade är skolbaserade och har syftat till att få elever 

att avstå från alkohol och droger genom att stärka deras självförtroende, ge möjlighet att 

diskutera värderingar, tillhandahålla goda förebilder, förebygga utslagning samt genom att 

eleverna får olika förmåner om de avstår från alkohol och andra droger (kontraktsmetoden). 

I utvärderingen undersöks bland annat utförares, elevers och lärares tankar om insatserna. I tre 

program görs också före och efter-jämförelser för analys av konsumtionsmönster i syfte att 

visa eventuella programeffekter. Resultat i termer av förändrad konsumtion har ännu inte 

redovisats. 47 I en elevundersökning i Kramfors 2004 tillfrågades elever om de skrivit på kontrakt 

(Kramfors Team Smart). I skolår 6 hade 68 procent av flickorna och 54 procent av pojkarna 

skrivit på kontraktet, medan 43 procent av flickorna och 41 procent av pojkarna i skolår 8 skrivit 

på. I nära hälften av skolorna menar lärare (n =17) som besvarat frågeformulär att det skolbaserade 

Våga-programmet bidragit till ökat engagemanget för ANT-frågor (alkohol,narkotika, 

tobak), utvecklande av en lokal arbetsplan för ANT-undervisning, ökad samverkan med aktörer 

i närsamhället samt att mer tid lagts på ANT-frågorna. 

Syftet med informationsmaterialet Blivande mammor – tidiga insatser när det gäller alkohol 

och droger, som användes i KSAN:s (Kvinnoorganisationernas Samarbetsråd i Alkohol – och 

Narkotikafrågor) projekt, var att få gravida kvinnor att helt avstå från alkohol. För att utvärdera 

insatsen genomfördes en randomiserad studie. Denna visade att det var signifikant fler kvinnor 

av dem som fått informationsmaterial som förändrat alkoholvanor sedan graviditetens upptäckt 

och avstått helt från alkohol, jämfört med dem som inte fått materialet. 

47 Redovisas inte i den rapport som lämnades till Socialstyrelsen (Eriksson et al. 2006b).


Det var också färre som ansåg att de inte behöver förändra sina alkoholvanor bland dem som 

fått informationsmaterialet i jämförelse med dem som inte fått det. Slutsatsen är att 

projektet var lyckat trots att tidigare forskning visat på informationsinsatsers begränsade 

möjligheter att ändra människors alkoholkonsumtion. 

Övriga föräldrainriktade projekt har bland annat syftat till att ge stöd i föräldrarollen och 

att sätta gränser för sina barn och ungdomar när det gäller alkohol och droger. I utvärderingen 

har även föräldrars attityder till alkohol undersökts. I den särskilda studien av föräldraprogrammet 

”Stark och klar”, som genomförs i sex olika skolor i Värmland, utgår mätningar före 

samt ett och två år efter programmets start. Både föräldrar och elever följs och möjlighet finns 

dessutom att koppla ihop föräldrarnas svar med deras respektive barns svar. En analys av programmets 

måluppfyllelse och olika effekter kommer att göras efter den tredje datainsamlingen 

våren 2007. Utvärderingen visar bland annat att endast 3 procent av samtliga föräldrar trodde 

att det var mycket förebyggande att bjuda sina barn på alkohol hemma. Trots detta hade 36 

procent av föräldrarna gjort detta. Det var också få föräldrar som ansåg att det var förebyggande 

att förbjuda sina tonåringar att dricka alkohol trots att de själva dricker. Vidare tenderar mammor 

att vara mer restriktiva än pappor och de yngsta föräldrarna var mest tillåtande i sina attityder. 

Inom tre av projekten tillfrågades föräldrar om interventionen haft betydelse för dem 

när det gällde att sätta gränser för sina barn. Av de föräldrar som deltagit i en självhjälpsgrupp 

angav 77 procent att interventionen underlättat gränssättning något eller mycket. 

Målet med UNF:s folkölsprojekt, som representerar tillgänglighet i den tematiska analysen, 

var att pröva två modeller för att begränsa tillgängligheten till folköl. En modell utgår från 

konfrontation, en annan från samarbete. I konfrontationsmodellen konfronteras butiker som 

sålt folköl, butiksägare och kommunen med resultat från folkölskontroller och media har en 

viktig roll. Samarbetsmodellen bygger mer på dialog med handlarna och kontrollresultat lämnas 

endast till handlarna själva. Utvärderingen visade, åtminstone preliminärt, att samarbetsmetoden 

genererade förändring till det bättre i högre grad än konfrontationsmodellen. Andelen genomförda 

köp i samarbetsmodellen minskade (ej signifikant resultat) mellan de båda mättillfällena 

2003 respektive 2004, medan antalet genomförda köp i konfrontationsmodellen var relativt 

oförändrad. 

De områdesbaserade projekten som utvärderats har arbetat med flera parallella insatser. En 

gemensam målsättning har varit att få bort narkotikan från lokalsamhället och i olika grad har 

man arbetat med utbud respektive efterfrågan. En stark förankring i aktuell stadsdelsförvaltning 

och bland boende i kombination med en stegvis utveckling med nedifrån och upp-karaktär 

visade sig i ett av projekten vara framgångsrikt. I ett annat projekt, där man hade en mycket 

ambitiös ansats, som även inkluderade tidig upptäckt och tidiga insatser när det gäller ungdomar, 

visade sig målen i projektet vara alltför orealistiska och svåra att uppnå. Effekter i form av 

minskad alkoholoch narkotikakonsumtion har inte beaktats. Områdesprogrammen lyfter 

enligt utvärderarna fram två viktiga frågor: Hur kan alkoholoch drogfrågor integreras i det 

lokala folkhälsoarbetet och hur kan den ideella kraften och frivilligorganisationerna delta i det 

lokala arbetet på ett målinriktat och bra sätt? 

3.4 Utveckling av förebyggande arbete i kommunerna 

3.4.1. Nationell redovisning av det förebyggande arbetets utveckling 

Vägledande för uppföljningen av kommunernas förebyggande arbete har varit de mål som 

anges i planen samt den inriktning för alkoholpolitiken som den nationella handlingsplanen 

fastslagit, det vill säga att stimulera utvecklingen av målinriktade och samordnade förebyggande 

insatser på kommunal nivå samt stimulera ökad samverkan mellan lokala aktörer. I den 

nationella handlingsplanen påpekas att insatserna bör utgå från behoven på lokal nivå och att 

konsumtions- och skadeutvecklingen därför måste följas kontinuerligt. Detta görs lämpligen


genom regelbundet återkommande kartläggningar. Vidare poängteras att kommunerna bör 

utarbeta och kontinuerligt följa upp egna alkoholpolitiska handlingsprogram, från vilka det 

samlade arbetet bör utgår. Dessa bör vara antagna av kommunstyrelsen eller kommunfullmäktige 

och uppdateras kontinuerligt. Ökad samverkan mellan lokala aktörer bör också stimuleras och 

alla berörda förvaltningar och myndigheter vara involverade i arbetet med program och handlingsplaner. 

De alkoholpolitiska programmen bör också omfatta reglering av tillsynen. Den 

nationella alkoholhandlingsplanen har även angivit områden där förstärkta insatser borde ske. 

Dessa är: stödinsatser för riskgrupper och individer med riskbeteende, vård- och behandlingsinsatser, 

opinionsbildning och information, begränsning av tillgängligheten och marknadsföringen 

av alkoholdrycker, kompetensutveckling, uppföljning av konsumtions- och skadeutvecklingen 

samt alkoholforskning. Vård- och behandlingsinsatser har på kommunnivå endast följts 

upp i termer av vad som ingår i kommunernas kartläggning. Marknadsföringsfrågor och alkoholforskning 

är i stor utsträckning statliga angelägenheter och behandlas därför inte heller i 

detta avsnitt. Handlingsplanen anger vidare, med koppling till begränsning av tillgängligheten, 

att alla kommuner bör erbjuda utbildning i ansvarsfull alkoholservering, ha en effektiv tillsyn 

av företag som serverar alkohol samt samarbeta med polismyndigheten för att motverka illegal 

alkoholhantering. 

Uppföljning av det lokala arbetet 

Utvecklingen av det lokala förebyggande arbetet beskrivs i det följande utifrån den årliga 

insamling av information från kommunerna som beskrivs i rapportens inledande kapitel. 

Informationen gäller både arbete som finansieras med statsbidrag och arbete som bedrivs 

inom ramen för kommunernas egna resurser. Huvudfokus i uppföljningen av kommunernas 

arbete har varit att studera politiskt ansvar, kommunernas kunskaper om problem (kartläggning), 

samordning, verksamhetsområden och finansiering. Eftersom alkoholoch narkotikaförebyggande 

arbete till stora delar sammanfaller i kommunerna så har i praktiken även delar 

av det narkotikaförebyggande arbetet följts upp. Som exempel kan nämnas att de personer 

som i flera kommuner utsetts att samordna det lokala alkoholskadeförebyggande arbetet 

i regel arbetat brett drogförebyggande och även haft benämningen drogsamordnare. 

De allra flesta kommuner bedriver någon form av alkoholoch drogförebyggande arbete. 

De som rapporterat att de inte gör det är företrädesvis mindre kommuner. År 2001 uppgav 31 

kommuner att man inte bedrev förebyggande arbete. År 2003 hade siffran halverats till 15 kommuner. 

Av dessa hade tio kommuner färre än 11000 invånare. 

Kartläggning 

Frågor om kartläggning av alkoholsituationen ställdes till kommunerna 2001–2003. 

Kartläggningar genomförs ofta i samband med att ett alkoholoch/eller drogpolitiskt program 

tas fram eller revideras och är ett hjälpmedel för att ta reda på de lokala behoven. I det sammanhanget 

är det även viktigt att se över vilka typer av verksamheter som pågår på det alkoholoch 

drogförebyggande området. 

Flera kommuner genomför årliga kartläggningar och år 2003 rapporterade 196 kommuner 

att en kartläggning eller uppföljning avseende situationen på alkoholområdet gjorts. Åtta av 

70 kartläggningar för vilka tidpunkt angivits var genomförda tidigare än 2002. Antal kommuner 

som år 2002 uppgav att kartläggning genomförts var 165 och motsvarande antal 2001 var 136. 

Kommunerna har också angivit vilka områden som kartlagts. 

Den vanligaste uppgiften i kartläggningarna var samtliga år konsumtion bland skolungdomar. 

I drygt 70 procent av de kartläggningar som kommunerna refererar till återfanns denna uppgift. 

Andra högt prioriterade områden har varit antal serveringstillstånd och försäljningsställen för 

folköl. Kartläggning av vårdinsatser enligt socialtjänstlagen (2001:453) och lagen om vård av 

missbrukare (1988:870) gjordes av drygt 40 procent av kommunerna år 2003, vilket innebär 

en ökning jämfört med tidigare år. I relation till övriga områden ses en ökad prioritering av försäljningsdata 

från Systembolaget, ansvarsfull alkoholservering, föreningsstöd, förebyggande 

insatser inom förskolan samt förebyggande insatser i primärvården i 2003 års rapportering 

jämfört med året innan. Det motsatta gäller för förebyggande insatser i skola och gymnasium,


trafiknykterhetsbrott samt LOB:ar, det vill säga omhändertagna enligt lag (1976:511) om 

omhändertagande av berusade personer mm. 

Program och andra policydokument 

De flesta kommuner har ett alkoholoch/eller drogpolitiskt program. Mellan 2001 och 2005 

har 80–90 procent av kommunerna årligen rapporterat att man har ett program. De flesta program 

är antagna på hög nivå. År 2002 uppgavs 92,5 procent av programmen vara antagna av 

kommunfullmäktige och 3,5 procent av kommunstyrelsen. Motsvarande siffror för 2001 var 

85,7 respektive 5,5 procent. Ett ökande politiskt intresse för programmen kan också noteras. 

En tredjedel av programmen diskuterades i kommunfullmäktige (KF) under 2003, vilket är en 

ökning jämfört med 2002 då en fjärdedel av programmen var föremål för diskussion i KF. 

Uppföljning uppgavs vidare ha gjorts av en tredjedel av programmen 2003, vilket är en ökning 

jämfört med 2001 och 2002 då endast en femtedel av programmen hade följts upp. 

Genomsnittsåldern på programmen har vidare sjunkit från fem till fyra år mellan 2001 och 

2005, vilket tyder på en tätare uppföljning och revidering. Dock uppger endast 53 procent av 

kommunerna 2005 att en plan för uppföljning finns i det alkoholoch/eller drogpolitiska programmet. 

För att ett program ska fungera effektivt bör det även finnas en implementeringsplan som 

identifierar ansvariga aktörer i det förebyggande arbetet. År 2001 uppgav 71 procent av kommunerna 

att en plan för det alkoholförebyggande arbetet fanns. När en implementeringsplan 

med ansvariga aktörer efterfrågades 2005, uppgav endast 54 procent att sådana fanns. 

När det gäller innehåll i programmen kan konstateras att skola/gymnasium är en mycket 

fokuserad arena i det förebyggande arbetet liksom området fritid. En fråga om alkohol i trafiken 

tillkom för 2003 och det visade sig att drygt 20 procent av programmen behandlade den aspekten. 

Generellt har fler och fler områden inkluderats i de lokala programmen. Inget område har rönt 

minskad uppmärksamhet enligt rapporteringen från 2003. En ökning av andel program som 

rör tillsynsreglering, ansvarsfull alkoholservering samt förskolan har skett mellan 2002 och 

2003. Dock uppger mindre än hälften av kommunerna att programmet innehåller tillsynsreglering. 

Att tillsynsregleringar och ansvarsfull alkoholservering uppges i högre grad kan delvis 

bero på att ett tidigare svarsalternativ som rörde nöjeslivet tagits bort 2003. Detta kan innebära att 

man hänför nöjeslivsrelaterade aktiviteter till området ansvarsfull alkoholservering. 

I 2005 års undersökning efterfrågades olika policydokument. I rapporteringen framgår att 

88 procent av kommunerna har en policy för kommunen som arbetsgivare, 29 procent kräver 

att föreningar ska ha alkohol-/drogpolicy för att få bidrag och 49 procent har en policy för 

alkoholförtäring i offentliga lokaler. Vidare rapporterar 51 procent att en policy för alkoholoch 

drogförebyggande arbete i skolan finns, vilket måste innebära att många inte räknat in den 

sitt drogpolitiska program. 

Organisation och samordning 

I den nationella handlingsplanen har poängterats att det alkoholförebyggande arbetet är tvärsektoriellt 

och påverkar alla arenor och flera olika förvaltningar i kommunerna. Av det skälet 

är det strategiskt att ansvaret för arbetet är centralt placerat i kommunen. Av figur 3:2 framgår 

att det förebyggande arbetet främst organiseras av socialnämnden eller socialtjänstnämnden, 

under såväl 2002 och 2003 som 2005. En förskjutning har dock skett och andelen kommuner 

som lagt ansvaret på kommunstyrelsen har ökat. År 2002 låg ansvaret på kommunstyrelsen i 

16 procent av kommunerna, medan motsvarande gäller för 35 procent av kommunerna 2005. 

Drygt 20 procent av kommunerna lade ansvaret för det alkoholoch drogförebyggande arbetet 

på någon annan än socialnämnden eller kommunstyrelsen. Flertalet av dessa kommuner har 

fördelat ansvaret på flera olika nämnder, såsom barnoch utbildningsnämnden, kultur- och 

fritidsnämnden, utbildningsnämnden, vård- och omsorgsnämnden samt individ- och familjenämnden. 

De flesta kommuner har utsett en särskild person för att samordna det alkoholoch drogförebyggande 

arbetet på lokal nivå, ofta benämnd drogsamordnare. Antalet kommuner som uppger 

att en sådan person finns har ökat från 30 till 76 procent mellan 2001 och 2005. Vissa kommuner 

har flera samordnare, vilket särskilt gäller storstäderna, medan andra har en person som


är samordnare på deltid. De flesta kommuner samordnar också det alkoholförebyggande arbetet 

med annat folkhälsoarbete, främst på tobaks- och narkotikaområdet. I ungefär 40 procent av 

kommunerna skedde samordning mellan tobaks- respektive narkotikaarbete år 2001. Arbete 

inom fysisk aktivitet samordnades dock i endast 15 procent av kommunerna med alkoholförebyggande 

arbete och motsvarande andel för var 9,5 procent. 

1. Skola/gymnasium 8. Regler för föreningsbidrag 

2. Fritid 9. Primärvård 

3. Nöjesliv (regler för servering, våld i krogmiljö) 10. Andra 

4. Ansvarsfull alkoholservering 11. Regler för kommunal representation och dylikt 

5. Kommunen som arbetsgivare 12. Regler för kommunala lokaler 

6. Tillsynsreglering 13. Alkohol i trafiken 

7. Förskola 14. Högskola/universitet 

Figur 3:1. Andel alkoholoch/eller drogpolitiskt program som rörde olika områden, 2001–2003. 

Framställningen bygger på data från de 211 kommuner 2001, 219 kommuner 2002 respektive 222 kommuner 

2003 som lämnat uppgifter. 238 kommuner 2001, 227 kommuner 2002 och 230 kommuner 2003 uppgav att 

ett alkoholoch/eller drogpolitiskt program antagits och dessa tal utgör basen i procentberäkningen. 

Frånvaro av vissa staplar enskilda år beror på att frågan inte ställts det aktuella året. 

Källa: Statens folkhälsoinstitut. 

Figur 3:2. Procentuell fördelning över nämnder/styrelser som huvudsakligen organiserade 

det alkoholoch drogförebyggande arbetet i kommunerna, år 2002, 2003 respektive 2005. 48 


48 Andelen är beräknad utifrån de 263 (2002), 276 (2003) respektive 257 (2005) kommuner som lämnat 

uppgifter. Under 2002 var det tio kommuner som inte visste vilken nämnd/styrelse som ansvarade för det 

förebyggande arbetet. För 2003 var det motsvarande tre kommuner och för 2005 var det en kommun.


Personella och ekonomiska resurser 

Kommunerna har under planperioden kunnat söka medel från länsstyrelserna för att utveckla 

det alkoholoch drogförebyggande arbetet. Medel har kunnat sökas till anställning av samordnare, 

kartläggning och dokumentation, framtagande av alkoholoch drogpolitiska program, 

utbildningar och samordning av olika insatser inom relevanta områden. Villkoret har varit 

hälftenfinansiering från kommunen. Genomsnittstiden som avsätts för alkoholoch drogförebyggande 

arbete i den kommunala förvaltningen är ungefär en heltid (105 procent av en heltid 

2005 respektive 90,4 procent av heltid 2004). När det gäller finansieringen av det förebyggande 

arbetet så är kommunerna själva huvudfinansiärer, även om det mellan 2001 och 2005 blivit 

färre kommuner som finansierar verksamheten helt på egen hand. År 2001 svarade 55 procent 

av de 252 kommuner som bedrev förebyggande arbete att verksamheten helt finansierades 

med kommunala medel och 36 procent att verksamheten delvis finansierades på det sättet. 

År 2005 angav endast 19 procent av de 254 kommuner som lämnade svar på frågan att kommunen 

helt finansierade arbetet, medan 52 procent angav att kommunen till stor del finansierade 

arbetet. Medel från länsstyrelsen har näst efter kommunerna själva varit den viktigaste finansiären 

och under åren 2003–2005 delfinansierat verksamhet i 55–80 procent av kommunerna 

årligen. I början av planperioden 2001 hade endast 20 procent av de verksamma kommunerna 

stöd från länsstyrelsen. Detta kan delvis bero på att medlen kom sent och att det behövdes tid 

för planering av ansökningar och verksamheter. Landstinget har årligen varit delfinansiär i 

ungefär 20 procent av kommunerna under hela perioden 2001–2005, dock i något större andel 

av kommunerna år 2005. 

I mellan 10 och 20 procent av kommunerna har varje år också använts medel som inte 

härrör från kommunen, länsstyrelsen eller landstinget. Dessa medel har kommit från bland 

annat BRÅ, Rotary, Lions, sponsring från näringslivet, Alkoholkommittén, Mobilisering mot 

narkotika och IOGT-NTO. 

Samarbete med myndigheter, näringsliv och frivilligorganisationer 

Polisen utgör den myndighet som flest kommuner samarbetar med i det alkoholoch drogförebyggande 

arbetet. Över 85 procent av kommunerna samarbetade årligen med polisen mellan 

2003 och 2005. Samarbetet med andra kommuner respektive Vägverket har ökat sedan 2003 

och under 2005 samarbetade 65 procent av kommunerna med varandra och 35 procent med 

Vägverket. Samarbetet med Vägverket speglar sannolikt spridning av den så kallade 

”Skellefteåmodellen” 49 och informationsprojektet ”Don't Drink and Drive”. Cirka 5 procent 

av kommunerna hade inget regelbundet eller formaliserat samarbete med andra myndigheter 

och/eller förvaltningar år 2005. 

49 Skellefteåmodellen bygger på snabbt erbjudande om behandling för alkoholproblem till förare som 

ertappas för rattfylleri. Modellen kan benämnas på olika sätt beroende på var i landet den förekommer.


Figur 3:3. Procentuell fördelning över kommunernas samarbete med andra myndigheter i det alkoholoch 

drogförebyggande arbetet, 2003–2005. 50 


Utöver de ovan specificerade myndigheterna har runt 30 procent av myndigheterna årligen 

samarbetat med andra myndigheter, som Statens folkhälsoinstitut, Alkoholkommittén och 

Mobilisering mot narkotika, arbetsförmedlingen, kriminalvården, Skatteverket, Försäkringskassan 

och Tullverket. Under år 2005 samarbetar kommunerna främst med restaurangägare 

och nöjesarrangörer (se figur 3:4). 

Figur 3:4. Procentuell fördelning över kommunernas samarbete med näringslivet i det alkoholoch drogförebyggande 

arbetet, år 2003–2005. 51 



uppgifter. I 2003 och 2004 års frågeformulär efterfrågades ”organiserat samarbete”. I 2005 års 

formulär var uttrycket ”regelbundet eller formaliserat samarbete” som också exemplifierades, vilket 

inte gjordes tidigare år. År 2005 efterfrågades inte samarbete med andra kommunala nämnder, 

däremot med länsstyrelsen, vilket inte gjordes tidigare år. 


uppgifter. I 2003 och 2004 års frågeformulär efterfrågades ”organiserat samarbete”. I 2005 års 

formulär var uttrycket ”regelbundet eller formaliserat samarbete” som också exemplifierades, vilket 

inte gjordes tidigare år.


Jämfört med 2003 och 2004 har andelen kommuner som samarbetar med restaurangägare, livsmedelshandlare, 

nöjesarrangörer, köpmannaföreningen och ALNA-rådet (Arbetslivets egen 

resurs i alkoholoch drogfrågor) minskat under 2005. Detta kan delvis förklaras med den 

något stramare frågeformuleringen som användes i 2005 års formulär. När det gäller samarbete 

med livsmedelshandlare kan det minskade samarbetet bero på den större satsning som gjordes 

2004 med bland annat Lag om Leg-material för en bättre tillsyn, som kan ha föranlett en minskad 

prioritering året därpå. Andelen som samarbetar med företagsföreningar har dock ökat 

sedan 2003. Drygt 40 procent av kommunerna hade dock inget formaliserat samarbete med 

näringslivet under 2005. 

Förutom de namngivna näringslivsaktörerna har runt 15 procent av kommunerna samarbetat 

med ytterligare andra aktörer, såsom enskilda större företag, Lions och Rotary samt ordningsvaktbolag. 

När det gäller frivilligorganisationer är idrottsföreningar, trossamfund och nykterhetsrörelsen 

de vanligaste samarbetsparterna. Andelen kommuner som samarbetar med kultur- respektive 

fackföreningar är förhållandevis liten, även om dessa samarbetsformer ökat sedan 2003. 

Figur 3:5. Procentuell fördelning över kommunernas samarbete med frivilligorganisationer i det alkohol- 

och drogförebyggande arbetet, år 2003–2005. 52 

Källa: Statens folkhälsoinstitut 

Ungefär 30 procent av kommunerna har årligen uppgivit att samarbete med andra än de frivilligorganisationer 

som namngivits sker, exempelvis med studieförbund, Föräldraföreningen 

Mot Narkotika, nattvandrare samt Lions och Rotary, Rädda Barnen och anonyma alkoholister/ 

narkomaner. Ungefär 30 procent av kommunerna uppgav 2005 att inget formaliserat samarbete 

med frivilligorganisationerna skedde under 2005. 

Verksamhetsområden 

Det förebyggande arbetet bör omfatta åtgärder mot både tillgänglighet och efterfrågan. 

Genom att påverka olika risk- och skyddsfaktorer kan man öka eller minska risken för alkoholoch 

drogproblem. Alkoholhandlingsplanen anger särskilda områden där förstärkta insatser 

behövs. Planen anger också delmål som har koppling till aktiviteter i kommunerna. 

Områden som redovisas i detta avsnitt rör stödinsatser för riskgrupper och individer med riskbeteende, 

opinionsbildning och information, kompetensutveckling och begränsning av 

52 Andelen är beräknad utifrån de 253 (2003), 272 (2004) respektive 244 (2005) kommuner som 

lämnat uppgifter. I 2003 och 2004 års frågeformulär efterfrågades ”organiserat samarbete”. 

I 2005 års formulär var uttrycket ”regelbundet eller formaliserat samarbete” som också exemplifierades 

(se bilaga), vilket inte gjordes tidigare år.


tillgängligheten. Dessutom redovisas andra verksamheter som har koppling till målen om 

uppskjuten alkoholdebut, fler alkoholfria miljöer, samt alkoholfri trafik och graviditet. 

Stödinsatser för riskgrupper gäller aktiviteterna rådgivning i mödra-, primär- och företagshälsovård, 

liksom program för riskutsatta förskolebarn och socialt utagerande barn i skolan, 

annan verksamhet för barn till missbrukare (2005) samt insatser för studenter (2005). Mellan 

2002 och 2004 har andelen kommuner som rapporterar aktiviteter för olika riskgrupper ökat. 

Den minskning som syns 2005 för några av områdena, kan bero på ändrade frågekonstruktioner. 

Dock kan konstateras att det fortfarande är anmärkningsvärt få kommuner som rapporterar 

stödinsatser för riskgrupper i den form som anges i frågeställningarna. Insatser för studenter 

bedrivs dock i drygt 60 procent av de kommuner där högskola finns (30 kommuner). 53 När det 

gäller de insatser som rör primär- (mödra-)och företagshälsovård kan låg nivå delvis bero på 

att den som besvarat formuläret inte känner till rutinerna på dessa områden. Detta framkom 

vid en rundringning våren 2005 till ett 25-tal kommuntjänstemän som besvarat frågeformuläret. 

Andra uppgifter bekräftar dock att det är en minoritet av exempelvis vårdcentralerna som har 

rutiner eller program för hur enhetens personal ska ta upp bruket av alkohol med patienterna. 

En kartläggning (Socialstyrelsen, 2005b) som genomfördes av Socialstyrelsen i slutet av 2004 

visade att 30 procent av vårdcentralerna har sådana rutiner eller program. Motsvarande siffra 

för rökning var 64 procent. För att frågorna om alkoholvanor ska få en självklar plats i vardagssjukvården 

hade Familjemedicinska institutet (FAMMI) regeringens uppdrag att genomföra 

ett projekt riktat till primärvården och företagshälsovården mellan 2003 och 2006. 54 

På området opinionsbildning och information kan konstateras att information till föräldrar 

är vanligt förekommande. Föräldramöten med information rapporteras av 90 procent av kommunerna 

och allt fler kommuner, 70 procent 2005, skickar ut information till föräldrarna. En 

fråga om huruvida det förekommit någon mediekampanj i kommunen ställdes 2002 och då 

svarade drygt 10 procent av kommunerna att så var fallet. Kompetensutveckling (bland lärare) 

rapporteras också från allt fler kommuner och har ökat särskilt under 2004 och 2005. 

Tillgänglighetsbegränsande åtgärder som upprätthållande av åldersgränser vid försäljning 

och servering av alkohol ökade mellan 2003 och 2004. År 2005 är det dock bara 38 procent av 

kommunerna som rapporterar om sådana åtgärder utöver den så kallade STAD-metoden. 55 

Ungefär en tredjedel av kommunerna rapporterar för år 2005 att STAD-metoden tillämpas. 

Den typ av verksamhet som återfinns i över 90 procent av kommunerna, och som rör alkoholfria 

miljöer, är arrangerandet av drogfria aktiviteter, till exempel vid skoldanser och konserter. 

Andelen kommuner som rapporterar sådan verksamhet har ökat från 80 till 90 procent. 

Ungefär hälften av kommunerna rapporterar vidare åtgärder för att främja skolors psykosociala 

miljö respektive åtgärder kring trafiknykterhet (utöver polisens rutinmässiga kontroller). 

Generellt kan konstateras att fler och fler kommuner aktiverar sig på olika områden men att 

fokus (flest kommuner som rapporterar) de olika åren i många avseenden är detsamma. 

53 Högskole- och universitetscampus finns i 48 av Sveriges kommuner. Högskoleverket, Högskolestudier. 

Adresser till Sveriges universitet och högskolor. Utbildnings och ämnesregister, Stockholm, 2005. 

I 2002 års undersökning frågades efter högskoleprogram varvid mindre än 5 procent av kommunerna 

rapporterade förekomst av sådant. 

54 Sedan augusti 2006 har projektet tagits över av Statens folkhälsoinstitut. 

55 STAD-metoden innebär en bred samverkan mellan krögare, polis och kommunen kring Ansvarsfull 

alkoholservering. I 2004 års frågeformulär skiljdes inte STAD- metoden ut i den aktuella frågeformuleringen.


1. Föräldramöten med alkoholoch droginformation 

2. Anordnande av drogfria aktiviteter 

3. Åtgärder för att upprätthålla åldersgränser vid 

försäljning och servering av alkohol 

4. Strukturerade fritidsverksamheter 

5. Vidareutbildning av lärare a) 

6. Informationsutskick till föräldrar 

7. Kamratstödjande verksamhet 

8. Åtgärder mot langning till ungdomar b) 

9. Föräldraprogram om alkohol/droger c) 

10. Åtgärder för att främja skolors psykosociala miljö 

11. Annan verksamhet (än program) för barn 

12. Åtgärder kring trafiknykterhet (utöver polisens 

rutinmässiga kontroller) 

13. Samtal om alkoholvanor och rådgivning i 

mödrahälsovården d) 

14. Åtgärder för att upprätthålla åldersgränser vid 


(utöver STAD-metoden) 

15. Kartläggning av skolors psykosociala miljö 

och åtgärder 

16. Utbildning i ansvarsfull alkoholservering 


17. STAD-metoden, Ansvarsfull alkoholservering 

(bred samverkan mellan krögare, polis och 

kommunen) 

18. Samtal om alkoholvanor och rådgivning 

i primärvården d) 

19. Program för socialt utagerande barn i skolan e) 

20. Samtal om alkoholvanor och rådgivning 

i företagshälsovården d) 

21. Program för riskutsatta förskolebarn f) 

företagshälsovården d) 

22. Annat g) 

23. Insatser för att begränsa alkohol/drogbruk 

bland studenter (cirka 50 kommuner har 

högskoleverksamhet) 

a) 2005 exemplifierades frågan med ”psykosociala- och/eller alkohol/narkotikaområdet”. 

b) 2005 exemplifierades frågan med ” (till exempel informationskampanj eller polisingripanden) ”. 

c) 2005 kompletterades frågan med ”(årskurs 6–9)”. 

d) 2005 kompletterades frågan med ”rutiner för” samtal. 

e) 2005 frågades efter ”strukturerade program för socialt utagerande barn i skolan, med för programmet 

utbildad handledare”. 

f) 2004 förtydligades definitionen av målgruppen med ”ex med beteendestörningar/utsatta uppväxtmiljöer” 

och år 2005 kompletterades frågan med ”strukturerade” och ”för programmet utbildad handledare”. 

g) Frågor som utöver de redovisade aktiviteterna ställts olika år och som alltså inte sorterats in under 

”Annat” är 2002: Alkoholpolicy i den kommunala förvaltningen (40 procent), Utbildning av alkoholhandläggare 

(38 procent), Kommunal policy för ansvarsfull alkoholservering (28 procent), Program för barn med 

läs- och skrivsvårigheter (18 procent), Mediekampanj (12 procent), Mentorsprogram i företagen (3 procent), 

Högskoleprogram (2,5 procent), Mentorsprogram för kommunalanställda (2 procent) 2005 – Rutiner för 

samtal/rådgivning om alkoholvanor i akutsjukvården (6,5 procent). 

Figur 3:6. Andel kommuner som uppgivit aktiviteter inom visst område i den alkoholoch drogförebyggande 

verksamheten 2002–2005. Framställningen bygger på uppgifter från de 250 kommuner 2002, 263 kommuner 2003, 

277 kommuner 2004 och 245 kommuner 2005 som besvarat frågan. Dessa tal utgör basen i procentberäkningen. 

Frånvaro av vissa staplar enskilda år beror på att frågan inte ställts det aktuella året. 


Anordnande av drogfria aktiviteter, strukturerad fritidsverksamhet och föräldramöten med 

alkoholoch droginformation återfinns bland de fem mest rapporterade aktiviteterna genom 

hela perioden (de år frågor ställts om dessa områden). Detta gäller även åtgärder för att upprätthålla 

åldersgränser vid försäljning och servering av alkohol, dock ej för respektive område, 

försäljning och servering. Åtgärder mot langning, informationsutskick till föräldrar och kamratstöd 

ligger vidare bland de nio mest rapporterade aktiviteterna varje år.


Tillsyn över servering och detaljhandel – besök och åtgärder 

Enligt alkohollagen (1994:1738) ansvarar kommunerna för hantering av serveringstillstånd 

för spritdrycker, vin och starköl och utövar också, tillsammans med polismyndigheten, den 

omedelbara tillsynen över denna servering samt servering och detaljhandelsförsäljning av öl. 

Kommunen skall, vid överträdelse av bestämmelser i alkohollagen, vidta administrativa åtgärder 

i form av varning eller återkallelse av serveringstillstånd respektive förbud att sälja öl. Enligt 

alkoholhandlingsplanen bör alla tillståndshavare kontrolleras en gång per år och restauranger 

som vänder sig till unga bör kontrolleras oftare. Enligt alkohollagen ska den som bedriver detaljhandel 

med öl utöva särskild tillsyn över denna försäljning. Företaget ska för detta ändamål ha 

ett egentillsynsprogram där det framgår vilka rutiner som gäller för ölförsäljningen och 

beskrivning av konsekvenser och åtgärder om olägenheter uppstår vid försäljningen. 

År 2001 var antalet besök hos tillståndshavare färre än antalet tillstånd. Sedan år 2003 har 

dock antalet besök varit fler än antalet meddelade serveringstillstånd. Detta behöver inte betyda 

att alla tillståndshavare fått besök, utan kan bero på att några tillståndshavare besökts fler 

gånger under året. De flesta tillsynsbesök genomfördes år 2005 efter klockan 20.00 på kvällen 

(71 procent). Kommunerna har uppgivit olika urvalskriterier för besök. 

År 2005 uppgav ett 40-tal kommuner att de inte använt sig av några specifika urvalskriterier 

eftersom de besökt samtliga innehavare av serveringstillstånd. Ett 30-tal kommuner besökte 

främst de verksamheter som är ungdomsinriktade, medan ett 10-tal kommuner besökte tillståndshavare 

som nyligen fått tillstånd eller på grund av anmälan från allmänheten. Ytterligare 

ett 10-tal kommuner valde att besöka restauranger som är centralt belägna, välbesökta, har 

sena öppettider eller som kategoriseras som rena nöjesställen. Andra urvalskriterier som 

nämns av ett fåtal kommuner är tillsyn av ordning och nykterhet, matutbud, ekonomi eller kassakontroll. 

Fem kommuner uppgav att de gjort tillsynsbesök på festivaler under år 2005. 

Mellan 2002 och 2005 har närmare hälften av kommunerna årligen återkallat ett eller flera 

serveringstillstånd och/eller varnat en eller flera tillståndshavare. Sedan 1998 har antalet 

beslut om varning ökat med nära 50 procent och år 2005 utfärdades 246 sådana beslut. Mellan 

1998 och 2004 har antalet beslut om återkallelse av tillstånd legat mellan 110 och 160 stycken 

per år. För år 2004 rapporterade kommunerna något fler besök på restauranger jämfört med 

året innan. Trots detta minskade antalet återkallelser av tillståndet med 35 procent (från 156 

till 115). Bara en mindre del av dessa berodde på konstaterade brister i form av servering till 

underåriga eller redan berusade personer. Mellan 1998 och 2004 rapporterade ett ökande antal 

kommuner om tillsynsbesök hos detaljhandlare som säljer folköl. Enligt inrapporterade uppgifter 

för 1998 gjorde 45 procent av kommunerna inga tillsynsbesök alls hos detaljhandlare 

som säljer folköl. År 2001 uppgav endast 36 procent att så var fallet. (Statens folkhälsoinstitut, 

2004) Under år 2002–2004 gjorde närmare 80 procent av kommunerna årligen tillsynsbesök 

hos en eller flera detaljhandlare och för 2005 var motsvarande andel 70 procent. Under perioden 

2002–2004 besöktes årligen drygt 60 procent av detaljhandlarna och år 2005 besöktes 49 

procent av dessa. 56 Fyra till fem av tio detaljhandlare har alltså inte besökts årligen. År 2003 

besöktes 5 400 detaljhandelsställen. Av dessa var det endast hälften som hade egentillsynsprogram. 

Frånvaro av eller bristfällig egentillsyn eller egentillsynsprogram är troligtvis ovanlig 

som grund för ingripande från kommunen. Inte i något av de ärenden som prövats i domstol 

eller i de kommunala beslut som Statens folkhälsoinstitut känner till har denna grund varit 

aktuell. När det gäller ingripanden ökade antalet meddelade varningar som gällde detaljhandel 

med öl från runt 20 till runt 70 stycken mellan 1998 och 2000. Därefter meddelades 

årligen runt 60 varningar. År 2004 ökade antalet till drygt 90 för att 2005 sjunka till 69 

varningar. Antalet förbud mot att sälja öl har årligen varit färre än 20 stycken under hela perioden 

1998–2005. 

56 Enligt insamlade data om 2005 års verksamhet för publicering i Länsrapport 2005.


Vilka kommuner har utvecklat sitt förebyggande arbete? 

För att analysera nivån på det förebyggande arbetet samt utvecklingen över tid i olika kommuner 

har ett preventionsindex (ett struktur- och ett aktivitetsindex) för 2002 respektive 2005 konstruerats 

(se beskrivning i rapportens inledning samt bilaga 1). I indexen har kommunerna tilldelats 

poäng utifrån hur väl utvecklat det förebyggande arbetet i kommunen är. Kommunernas 

förebyggande arbete kan genom dessa index också kopplas till utvecklingen av alkoholrelaterade 

problem, riskfaktorer och olika bakgrundsvariabler för de enskilda åren och över tid. 

I analysen delades kommunerna in i fyra olika grupper: kommuner med höga poäng både 

2002 och 2005, kommuner med låga poäng båda åren, kommuner med höga poäng 2002 och 

låga poäng 2005 samt slutligen kommuner med låga poäng 2002 och höga poäng 2005. 

Grupperna jämfördes med avseende på utveckling av en rad alkoholrelaterade problem. 

Ingen skillnad i utvecklingen framkom dock. Däremot visade en analys av kommunernas bakgrundsvariabler 

i relation till förebyggande arbete och problemutveckling att kommuner med 

en större befolkning, högre utbildningsnivå, högre inkomster och större inkomstklyftor hade 

mer alkoholoch narkotikaförebyggande aktiviteter men också en högre nivå av olika alkoholrelaterade 

problem. Genom att studera bestämningsfaktorer som tillgänglighet och 

alkoholförsäljning kunde också konstateras att dessa kommuner hade en högre nivå av 

alkoholförsäljning på restaurang. Vidare framkom att utvecklingen över tid av det förebyggande 

arbetets struktur var likartad i alla typer av kommuner, det vill säga både små och stora kommuner, 

kommuner med högre respektive lägre inkomster och utbildningsnivå. 

Positivt exempel 

Handlingsplanen ledde till ett markant uppsving för det förebyggande arbetet i kommunerna. 

I den nationella sammanställningen framgår detta av såväl förbättrad struktur som ökad aktivitet. 

På nationell nivå har en minskning av alkoholkonsumtion bland ungdomar kunnat ses 

under de senaste tre åren. Hur denna förändring gått till har vi ofullständig kunskap om. 

I några kommuner finns dock dokumentation om såväl genomförda insatser som resultat, 

vilka ger en viss vägledning om vad som varit verksamt. Ett exempel på detta är Öckerö kommun, 

där en mycket påtaglig förändring i ungdomars drickande kunnat ses. I början av 2000talet 

var Öckerö den kommun som hade högst alkoholkonsumtion bland ungdomar i hela 

Västra Götaland, medan situationen 2006 är den omvända. 

I figur 3:7 beskrivs hur andelen icke-konsumenter av alkohol ökat kraftigt mellan 2003 och 

2006. Markanta förbättringar ses också för tobak och narkotika. Hur har denna förändring gått 

till? I redovisningen av arbetet på Öckerö noteras en rad inslag som brukar framhållas i preventionslitteraturen 

som nödvändiga för framgångsrikt förebyggande arbete. För det första 

har man kartlagt situationen genom årliga drogvaneundersökningar. Resultaten från dessa har 

Figur 3:7. Andel elever i skolår 7, 8 respektive 9 i Brattebergsskolan, Öckerö, som inte druckit alkohol 

det senaste året, år 2003 respektive 2006. 

Källa: Öckerö kommun.

spridits aktivt genom flera kanaler, bland annat massmedia. Den politiska ledningen har engagerats 

till aktivt deltagande i arbetet. Föräldrar har likaså engagerats, liksom föreningslivet. 

Den tidigare toleransen från vuxensamhället för ungdomsdrickande har förändrats i grunden. 

Av särskilt intresse är att man här inom några år kunnat se påtagliga förbättringar i situationen. 

Den allmänna uppfattningen är annars att det förebyggande arbetet är en långsiktig process, 

där resultat inte kan förväntas förrän efter fem år. 

3.4.2 Sex försökskommuner 


Som ett led i den nationella handlingsplanen inleddes i januari 2003 ett utvecklingsarbete för 

minskade skador och problem kopplade till alkohol och narkotika i sex kommuner i Sverige. 

Alkoholkommittén och Mobilisering mot narkotika står för genomförandet av insatserna och 

Statens folkhälsoinstitut utvärderar utvecklingsarbetet. För FHI gav utvecklingsarbetet i de 

sex försökskommunerna en viktig möjlighet att fördjupa analysen av hur den nationella handlingsplanen 

kom att genomföras i kommunerna och vilka effekter den ledde till. Av de 68 

kommuner som ansökte om att bli försökskommun valdes sex kommuner ut: Kalmar, 

Kramfors, Laholm, Lund, Solna och Umeå. Utvecklingsarbetet förväntas pågå fram till och 

med 2007. Det övergripande syftet är att under en femårsperiod studera utveckling och 

tillämpning av forskningsbaserade metoder för kommunalt alkoholoch narkotikaförebyggande 

arbete samt effekterna av detta arbete. En jämförelse görs mellan utvecklingen i sex 

kommuner som prioriterar alkoholoch narkotikaförebyggande arbete och som erbjuds extra 

resurser för detta arbete och utvecklingen i sex kontrollkommuner som är befolkningsmässigt 

och geografiskt matchade till försökskommunerna. En representant från vardera Alkoholkommittén, 

Mobilisering mot narkotika och Statens folkhälsoinstitut har utgjort den centrala 

styrgruppen för utvecklingsarbetet och har gemensamt stått för arbetets centrala planering. 

Vad innebär det att vara en försökskommun? 

En förutsättning för att bli försökskommun var att man hade en styrgrupp för det alkoholoch 

narkotikaförebyggande arbetet, ett alkoholoch drogpolitiskt program samt en samordnare för 

det förebyggande arbetet. En viktig del i utvecklingsarbetet med sex försökskommuner har 

varit en ökad satsning på forskningsbaserade metoder och lokal mobilisering av olika aktörer. 

De sex kommunerna har regelbundet fått kunskapsstöd från en till projektet knuten expertgrupp 

med resurspersoner, utbildning av alkoholoch narkotikasamordnare, utbildning av 

lokala utbildare samt regelbunden redovisning av data som beskriver alkoholoch narkotikasituationen 

i kommunen. Kommunerna har även fått visst ekonomiskt stöd i att utforma och 

genomföra förebyggande aktiviteter. 

Vid projektstarten erbjöds kommunerna att skicka två representanter till en veckas utbildning 

i alkoholoch narkotikaprevention. Utbildningsveckan ägde rum i februari 2003 och 

kommunerna presenterades en rad forskningsbaserade metoder och andra aktiviteter som 

avser minska alkoholoch narkotikarelaterade problem. Under våren 2003 ombads kommunerna 

välja tre eller fyra områden som de särskilt ville utveckla och arbeta med under kommande 

år. Under 2004 och 2005 erbjöds kommunerna utbildning i olika förebyggande metoder. 

Strategin har varit att utbilda lokala utbildare som i sin tur kan sprida metoderna lokalt. Två 

gånger om året har kommunerna fått besök av den centrala styrgruppen för projektet med 

representanter från Alkoholkommittén, Mobilisering mot narkotika och Statens folkhälsoinstitut. 

Under dessa besök har resultat från uppföljningsarbetet, data om situationen i kommunen 

samt planerade utbildningsaktiviteter presenterats för de lokala styrgrupperna. 

Förebyggande aktiviteter i kommunerna 

Under 2003 valde de sex kommunerna tre eller fyra områden som man var intresserade av att 

utveckla under projektperioden, exempelvis skola, trafik och droger, fritid- och föreningsliv 

samt samarbete med primärvården. Oavsett vilka utvecklingsområden kommunerna valt har 

alla kommuner erbjudits att delta i inspirations- och utbildningsdagar kring olika förebyggande


metoder. Då denna slutrapport behandlar perioden fram till och med 2005, har därför metoder 

och aktiviteter som introducerats i kommunerna fram till dess inkluderats i tabell 3:3. 57 

Tabell 3:3. Sammanställning över de utbildningar och förebyggande metoder som fram till 2005 års slut varit 

aktuella i försökskommunerna. 

Område/Metod/Program 

Skolan: 

Kalmar Kramfors Laholm Lund Solna Umeå 

MI för elevhälsan X X X X 

SET 

Föräldrar: 

X X X X X X 

Föräldrakraft X 

Föräldrastegen X 

Komet för föräldrar X X X X 

Steg för steg X X1 

Örebro Preventions Program – ÖPP X X X X 

Krogen: 

Ansvarsfull alkoholservering X X X X X 1 

Ansvarsfull alkoholservering bland studenter X 1 

X X 1 

Narkotika på krogen 

Tillgänglighet: 

X 

Inspirationsföreläsning & utbildningsdag 1 X X X X X 

Utbildning dag 2–3 2 

Trafiken: 

X X X 

Don’t Drink & Drive X 

Variant på Skellefteåmodellen X X 

SMADIT 

Primärvården: 

X 

Screening och rådgivning under graviditet X X X 

Tidig upptäckt/kort intervention och rådgivning 

Kommunikation och mobilisering: 

X X 

Utbildning X X 

1 Mycket liten omfattning/spridning på hemmaplan, till exempel en skolklass eller 

enstaka grupper/patienter. 

2 Kunde bara erbjudas försökskommunerna Kalmar, Kramfors och Laholm. 

Omfattningen av det förebyggande arbetet 

Principen för spridning av forskningsbaserade metoder har varit att utbilda lokala utbildare. 

Tanken är att dessa sedan ska utbilda andra personer lokalt så att man får en grupp som kan 

metoden eller aktiviteten. Utbildning av lokala utbildare har pågått under 2004 och 2005. 

Under 2005 påbörjade kommunerna själva spridning av metoderna till övrig personal i kommunen. 

Vissa kommuner har tagit till sig utbildningserbjudanden snabbare än andra. 

I vissa fall beror det på att kommunen sedan tidigare var van att arbeta förebyggande och visste 

vad den ville. Den kommunala samordnaren alternativt styrgruppen kan ha varit extra angelägen 

om att kommunen ska börja arbeta utefter särskilda program. Ibland har kommuner velat 

avvakta och inventera huruvida man är betjänt av att börja verka i enlighet med metoden. 

I andra fall har utvecklingen bromsats av inte särskilt engagerade styrgrupper eller personalbyten. 

De nya metoder som introducerats i kommunerna har hittills enbart nått en begränsad 

målgrupp, en metod genomförs till exempel i några skolklasser eller i vissa stadsdelar. 

57 Under 2006 har något fler kommuner kommit i kontakt med vissa av de redovisade metoderna 

i tabellen. Under 2006 blev det också obligatoriskt för försökskommunerna att arbeta med området 

tillgänglighet. Detta har inneburit att kommunerna inventerat hur alkoholoch narkotikasituationen 

ser ut i kommunen. Därefter upprättade kommunerna en tillgänglighetsplan, det vill säga en 

planering för hur man ska arbeta med tillgänglighet under året. Denna har kommunicerats med 

styrgruppen för utvecklings- och forskningsarbetet. Kommunerna har haft möjlighet att sända bland 

annat poliser på tillgänglighetsutbildning för att minska skador och problem i samband med alkohol 

och narkotika.


Politiskt nätverk 

På initiativ från kommunerna själva har sedan 2004 ett livaktigt politiskt nätverk skapats mellan 

försökskommunernas centrala politiker. Kommunerna turas om att arrangera träffar mellan 

enbart politiker på olika teman med stora möjligheter till erfarenhetsutbyte och diskussion. 

Även när samarbetet med de nationella aktörerna avslutas, talar allt för att detta nätverk av 

politiker består. 58 

Har försökskommunerna förbättrat sitt förebyggande arbete? 

För att få en samlad bild av hur väl strukturerat det alkoholförebyggande arbetet är och hur 

omfattande de förebyggande aktiviteterna i kommunerna är har försöks- och kontrollkommunerna 

analyserats utifrån det struktur- och aktivitetsindex som presenteras i bilaga 1. I figur 

3:8 presenteras en jämförelse av struktur- och aktivitetsindex mellan 2002 och 2005. 

Kommunerna är uppdelade i tre grupper: försökskommuner, kontrollkommuner och övriga 

kommuner i Sverige. I figuren presenteras medelvärden för varje grupp. Strukturpoängen 

varierar mellan 2 och 23 poäng och aktivitetspoängen mellan 0 och 10. Strukturpoängen 

ökade signifikant mellan 2002 och 2005 i försökskommunerna men förblev i stort sett oförändrad 

i kontrollkommunerna. Strukturindex ökade också generellt bland övriga kommuner i 

Sverige. En ökning av aktivitetsindex skedde i samtliga kommuner. Ökningen var dock större 

och signifikant i försökskommunerna medan den var mindre och icke signifikant i kontrollkommunerna. 

Det förefaller som om strukturen på det förebyggande arbetet har förbättrats i försökskommunerna 

och de förebyggande aktiviteterna ökat. Även kontrollkommunerna har ökat sin 

förebyggande aktivitet, vilket är väntat med tanke på att aktiviteterna ökat generellt i landet 

och att det alkoholoch drogförebyggande arbetet fått hög prioritet nationellt. Ökningen av 

aktiviteterna i kontrollkommunerna är dock inte lika påtaglig som i försökskommunerna och 

strukturen för det förebyggande arbetet förblir oförändrad. 

58 Under 2006 har Alkoholkommittén, Mobilisering mot narkotika och Statens folkhälsoinstitut 

genomfört utbildningar för politiker i försökskommunerna. Fokus för utbildningarna har varit det 

tillgänglighetsbegränsade arbetet inom det alkoholoch drogförebyggande området. Till exempel 

presenterades lokala data och nygjorda filmer om tillgänglighet visades. 

Dessa sammankomster har varit relativt välbesökta av både erfarna och nytillträdda politiker lokalt.


Figur 3:8. Medelvärden på struktur- och aktivitetsindex i försöks- och kontrollkommuner 

samt i övriga kommuner i Sverige, 2002 respektive 2005. 


Det mönster som framkommer vid analys av struktur- och aktivitetsindex förstärker den bild 

av utvecklingen i kommunerna som framkommit vid de årliga intervjuundersökningarna som 

genomförts under projektet. Nyckelpersoner i både försöks- och kontrollkommuner har intervjuats 

om sin syn på alkoholoch narkotikasituationen i kommunen, förebyggande arbete och 

kommunens engagemang i frågan. Det har framkommit att strukturen i försökskommunerna 

stärkts med sektorsöverskridande styrgrupper för det förebyggande arbetet, tillsättning av permanenta 

tjänster för det förebyggande arbetet, uppdatering av alkoholoch drogpolitiskt program 

och ökat tillsynsarbete. Liknande mönster går inte att se i kontrollkommunerna som i 

flera fall saknar styrgrupp, samordnade och en tydlig struktur för det förebyggande arbetet. 

Intervjuerna visar att det finns engagerade och drivna politiker och chefstjänstemän även i 

kontrollkommunerna, men intensiteten och den långsiktiga planeringen för arbetet är mer 

framträdande i försökskommunerna. 

Alkohol- och drogutveckling i kommunerna 

Statens folkhälsoinstitut följer utvecklingen i försökskommunerna och kontrollkommunerna 

på flera olika sätt. Alkoholkonsumtion och narkotikabruk, risk- och skyddsfaktorer bland 

unga, attityder till förebyggande aktiviteter, upplevda problem kopplat till alkohol och narkotika 

kartläggs med hjälp av regelbundna postala enkätundersökningar både i den vuxna och 

unga befolkningen. Registerstatistik som speglar alkoholoch narkotikautvecklingen används 

också i uppföljningen. Viss data samlas in som ligger närmre enstaka insatser så som provinköp 

av alkohol i butiker och på restauranger (med avsikt att undersöka om alkohol säljs till underåriga) 

och systematisk insamling av alla medieinslag kring alkohol, narkotika och förebyggande 

arbete. Nedan följer en kort redovisning av vad dessa uppföljningsinstrument säger oss om 

alkoholoch drogutvecklingen i försökskommunerna. 

Alkoholkonsumtion och alkoholrelaterade problem 

Våren 2003, 2004 och 2006 genomfördes enkätundersökningar i de sex försökskommunerna 

och de sex kontrollkommunerna. I varje kommun fick 600 vuxna (19–70 år) och 400 unga 

(15–18 år) en enkät hemskickad via brev. Enkäten innehöll frågor om alkoholkonsumtion och 

narkotikabruk, risk- och skyddsfaktorer bland unga, attityder till förebyggande aktiviteter 

samt upplevda problem kopplat till alkohol och narkotika. Den totalt svarsfrekvensen varierade 

mellan 57 och 62 procent. 

Den totala, självrapporterade alkoholkonsumtionen förändrades marginellt under dessa år. 

I försökskommunerna var medelkonsumtionen 5,7 liter alkohol år 2003; år 2006 var den 5,9 

liter. Kvinnornas konsumtion ökade från 2,7 liter till 2,9 liter. Konsumtionsnivån och utvecklingen 

i kontrollkommunerna skilde sig inte från den i försökskommunerna. Självrapporterad 

alkoholkonsumtion innebär regelmässigt underskattningar av den faktiska konsumtionen. 

Dock kan förändringar över tid fångas med denna metodik.


I tabell 3:4 presenteras andelen i den vuxna befolkningen med olika typer av alkoholrelaterat 

riskbeteende och problem vid de tre olika mättillfällena. Av tabellen framgår att försökskommunerna 

i flera fall har en något högre andel redan vid projektstarten 2003. Det är däremot 

svårt att se en mer positiv utveckling bland den vuxna befolkningen i försökskommunerna än 

i kontrollkommunerna vid jämförelse över tid. Berusningsdrickandet, här definierat som mer 

än fem “glas” vid ett och samma tillfälle, är i huvudsak oförändrat över tid, med undantag för 

en ökning bland kvinnorna i kontrollkommunerna. Även för alkoholberoende ses mindre, icke 

statistiskt säkerställda förändringar som går i olika riktningar, små ökningar i försökskommunerna, 

små minskningar i kontrollkommunerna; totalt för alla tolv kommunerna en väsentligen 

oförändrad situation. 

Tabell 3:4. Procentandel i försöks- och kontrollkommuner med alkoholrelaterat riskbeteende. 

Försökskommuner Kontrollkommuner 

2003 2004 2006 2003 2004 2006 

Andel män som konsumerar mer än 5 ”glas” vid ett 

och samma tillfälle minst en gång i månaden 

Andel kvinnor som konsumerar mer än 5 ”glas” vid 

37,3 36,6 38,0 33,3 33,7 35,4 

ett och samma tillfälle minst en gång i månaden 19,3 21,8 19,0 10,0 10,8 14,9 

Andel män med alkoholberoende 4,4 3,9 5,2 4,1 3,7 3,5 

Andel kvinnor med alkoholberoende 

Andel män som kört bil eller motorcykel efter att 

2,5 3,3 2,7 2,1 2,3 1,8 

ha druckit alkohol 

Andel kvinnor som kört bil eller motorcykel efter att 

4,3 3,4 5,1 3,7 4,3 2,3 

ha druckit alkohol 

Andel män som blivit antastade/besvärade 

1,9 1,6 2,4 1,3 1,0 1,6 

av berusad person 

Andel kvinnor som blivit antastade/besvärade 

19,2 18,0 16,9 19,0 16,9 13,6 

av berusad person 21,4 22,7 21,7 18,9 20,2 19,8 

I tabell 3:5 presenteras resultat av unga personers svar på ett antal frågor om alkohol och föräldrarnas 

bjudvanor. Andelen unga, 15–16 år, som aldrig dricker alkohol ökade något från 

2003 till 2006 speciellt i kontrollkommunerna. Andelen unga som uppgav att de inte blev 

bjudna på alkohol av sina föräldrar ökade med 7–13 procent mellan 2004 och 2006, störst var 

ökningen i försökskommunerna. Andelen unga som intensivkonsumerar alkohol (det vill säga 

druckit alkohol som motsvarar minst 5 ”glas”) minst en gång i månaden har minskat under 

perioden. Kraftigast är minskningen bland flickor i försökskommunerna där andelen halverats 

mellan 2003 och 2006. Det förefaller som att unga konsumerar alkohol i mindre omfattning 

2006 än tidigare år. Denna minskning gäller både i försöks- och kontrollkommuner. Dessutom 

förefaller föräldrarnas bjudvanor av alkohol ha förändrats de senaste åren. Men trots detta blir 

nästan hälften av 15–16-åringarna ibland bjudna på alkohol av sina föräldrar. 

Tabell 3:5. Procentandel bland 15–16-åringar i försöks- och kontrollkommunerna som aldrig dricker alkohol, blir bjudna 

på alkohol av sina föräldrar och som intensivkonsumerar alkohol. 

Försökskommuner Kontrollkommuner 

2003 2004 2006 2003 2004 2006 

Andel pojkar som inte dricker alkohol 35,5 33,1 38,8 31,5 33,1 39,9 

Andel flickor som inte dricker alkohol 31,3 26,7 31,7 26,3 30,8 33,5 

Andel pojkar som aldrig blir bjudna på alkohol av föräldrar 43,0 44,0 57,0 43,0 41,0 53,0 

Andel flickor som aldrig blir bjudna på alkohol av föräldrar 

Andel pojkar som intensivkonsumerar alkohol minst 

33,0 35,0 46,0 30,0 38,0 45,0 

en gång i månaden 

Andel flickor som intensivkonsumerar alkohol minst 

16,0 14,2 13,7 13,2 11,7 10,3 

en gång i månaden 21,5 14,8 10,6 14,9 9,7 10,1


Registerstatistik 

En rad olika mått på alkoholoch narkotikarelaterade skador, problem och brott samlas in från 

centrala register. I huvudsak samlas registerdata in på utfallsmått så som misshandelsstatistik, 

alkoholrelaterad sjuklighet och alkoholrelaterade dödsfall, men även mått på mellanliggande 

variabler så som alkoholförsäljning och tillgänglighet av alkohol samlas in. Utvecklingen av 

olika indikatorer studeras från 1995 och framåt. Av den statistik som samlats in hittills framgår 

att försökskommunerna i vissa brottskategorier låg något högre än kontrollkommunerna 

redan vid projektstarten, exempelvis vad gäller antal anmälda fall av misshandel (figur 3:9). 

Figur 3:9. Antal anmälda fall av misshandel per 10 000 invånare i försökskommuner, kontrollkommuner och riket i stort. 

Källa: Brottsförebyggande rådet (BRÅ). 

När man studerar utvecklingen av registerdata över tid är det svårt att se någon avvikande 

trend i försökskommunerna i jämförelse med kontrollkommunerna eller utvecklingen i riket i 

stort. I figur 3:10 presenteras antalet pojkar mellan 15 och 19 år som vårdats inom slutenvården 

för alkoholförgiftning. 

Figur 3:10. Antal pojkar, 15–19 år, som vårdats inom slutenvården med alkoholförgiftning 

(F10.0, F10.1, T51) som huvud- eller bidiagnos, per 10 000. 


Medieinslag om alkohol, narkotika och förebyggande arbete 

Under hela projektperioden samlas alla medieinslag kring alkohol, narkotika och förebyggande 

arbete in från press, webb, TV och radio. Insamlandet av mediematerial sker med hjälp av 

företagen Observer och Retriever. Under hela projektperioden har det förekommit mer medieinslag 

om alkohol och narkotika i försökskommunerna än i kontrollkommunerna. Dessutom


är det vanligare att förebyggande aktiviteter beskrivs i medieinslag i försökskommunerna. 

Även inslag som debattartiklar och ledare på temat alkohol och narkotika är vanligare. 

Provinköpsstudier 

Den metod som används för att studera tillgängligheten av alkohol för ungdomar går ut på att 

skicka ut ungdomar för att försöka bli serverade alkohol på restaurang och att försöka köpa 

folköl i butik. De ungdomar som används i denna typ av studie är 18-åringar som bedöms ha 

ett yngre utseende. Resultaten av ungdomarnas inköpsförsök registreras sedan och noteringar 

görs om hur ofta ungdomarna blir nekade att köpa öl. Dessa studier har genomförts i försökskommunerna 

och i vissa fall även i kontrollkommunerna. Enligt studierna förefaller det ha 

blivit svårare för ungdomar att köpa folköl i försökskommunerna under projekttiden. Vid projektstarten 

2003 nekades enbart 35 procent av ungdomarna att köpa folköl. Motsvarande siffra 

för 2005 var 53 procent. I 2003 års undersökning av ungdomars starkölsinköp på restaurang 

blev 70 procent av ungdomarna nekade. Då det bara var ett fåtal försökskommuner som gjorde 

om denna studie 2005 går det inte att dra några egentliga slutsatser om förändring över tid. 

En annan metod har utformats för att studera överservering av alkohol till kraftigt berusade 

restauranggäster. Denna metod består i att skådespelare som tränats att bete sig kraftigt alkoholpåverkade 

besöker restauranger två och två och försöker beställa alkohol. En av skådespelarna 

agerar kraftigt alkoholpåverkad och den andre nykter. Denna typ av studier har genomförts i 

vissa försökskommuner under 2004, 2005 och 2006. År 2004 nekades den berusade skådespelaren 

alkohol i genomsnitt 53 procent av tillfällena. 2005 gjordes studien i ytterligare en 

försökskommun, totalt fem kommuner, och även då blev nekandeandelen 53 procent. 

År 2006 genomfördes studien i samma kommuner som 2005 och då blev genomsnittet för 

nekandegraden 55 procent. Att den genomsnittliga andelen nekanden i princip stått stilla över 

dessa år är anmärkningsvärt då flera kommuner arbetat aktivt med Ansvarsfull alkoholservering. 

Det är dock värt att nämna att urvalet av restauranger är relativt litet vilket ger viss osäkerhet 

i mätningarna. 

Sammanfattande slutsatser 

En övergripande fråga i projektutvärderingen är hur utvecklingen av alkoholoch narkotikarelaterade 

skador och problem ser ut i försökskommunerna i jämförelse med kontrollkommunerna 

och riket i stort. Man kan konstatera att det efter fyra år inte ses några signifikanta 

skillnader i dessa avseenden, vilket inte är överraskande. Utvecklingsarbete och lokalt folkhälsoarbete 

tar tid. Flera av försökskommunerna saknade vid projektstarten en tydlig struktur 

för det förebyggande arbetet, vilket medförde att förebyggande metoder påbörjades först 

under hösten 2004. Spridningen av metoderna har sedan skett successivt, men har troligen 

ännu under 2006 inte nått tillräckligt stor omfattning för att man ska se effekter på utfallsmått 

som alkoholoch narkotikarelaterade skador och problem. Man kan dock se en tydlig positiv 

utveckling av strukturen för det förebyggande arbetet i försökskommunerna och denna 

utveckling skiljer sig från den i kontrollkommunerna. Det genomförs också mer förebyggande 

aktiviteter i dag i försökskommunerna än det gjordes innan projektstarten. 

En förutsättning för att mer förebyggande aktivitet ska leda till minskade skador och problem 

är dock att rätt insatser genomförs, det vill säga insatser som tidigare visat sig vara effektiva. 

Försökskommunerna har uppmanats att inrikta det förebyggande arbetet på evidensbaserade 

metoder och att i synnerhet prioritera insatser som riktar sig till hela befolkningen i alla åldrar. 

Trots detta är huvuddelen av de metoder som initierats i kommunerna åtgärder riktade mot 

ungdomar och ungdomars föräldrar så som social emotionell träning i skolan och föräldraprogram 

för att förbättra kommunikationen mellan barn och föräldrar. Evidensen för effekter av 

denna typ av åtgärder på alkoholoch narkotikautfall är relativt begränsad, i synnerhet vad 

gäller effekter på kommunal befolkningsnivå. Effekterna av barnoch ungdomsinriktade 

åtgärder är dock långsiktiga och kanske har inte tillräckligt lång tid gått för att förändringar 

ska kunna observeras.


Det finns flera andra tänkbara förklaringar till utvecklingen i kommunerna. Tidigare forskning 

har visat att alkoholtillsynen är mycket viktig i kampen mot skador och problem kopplade till 

alkohol. Försökskommunerna har, med enstaka undantag, inte fullt ut utnyttjat möjligheten att 

utveckla samarbetet mellan kommunens förebyggande arbete och arbetet med tillsyn. För att 

förebyggande åtgärder ska ge effekter på befolkningsnivå, krävs dessutom att de genomförs i 

tillräckligt stor omfattning och att de når ut till en stor del av befolkningen. Under 2005 och 

2006 har de lokala insatserna intensifierats och spritts i försökskommunerna, men fortfarande 

är troligen omfattningen av insatserna och andelen i befolkningen som nås av insatserna för 

låg för att åstadkomma några tydliga förändringar i alkoholkonsumtion och drogbruk på 

befolkningsnivå. Under projektperioden har det även pågått en nationell spridning av kunskapsbaserade 

metoder. Det har lett till att många av kontrollkommunerna börjat använda sig 

av nya förebyggande metoder, exempelvis Ansvarsfull alkoholservering, Örebro Preventions 

Program (ÖPP) och Social och Emotionell Träning. Denna nationella spridning av metoder 

gör det svårare att finna skillnader mellan de sex försökskommunerna och de sex kontrollkommunerna. 

Spridningen av metoder ökar sannolikheten att utvecklingen i försökskommunerna 

liknar den i landet i stort.


4. Sammanfattande diskussion och slutsatser 

Det står klart att Sverige vid millennieskiftet, trots en försvagning av den nationella kontrollpolitiken, 

fortfarande hade en mycket ambitiös alkoholpolitik. Således var prisinstrumentet 

genom höga skatter på alkoholområdet fortfarande verksamt, den fysiska tillgängligheten 

begränsades fortfarande genom detaljhandelsmonopol och åldersgränser, rattfylleri motverkades 

genom lagstiftning och poliskontroller o s v. Detta var insatser som fortfarande hade en 

betydande skadebegränsande effekt. Likväl befarades år 2000 att den fortsatta utvecklingen 

inom EU, särskilt den successiva avvecklingen av införselbegränsningarna för privatpersoner, 

skulle leda till en allvarlig ökning av alkoholkonsumtion och alkoholskador i Sverige. Den 

nationella handlingsplanen var ett försök från statens sida att motverka denna befarade 

ökning. I ett internationellt perspektiv var satsningen unik i sin omfattning, där 940 miljoner 

kronor avsattes under planåren 2001–2005. 

Ledde denna stora satsning till de avsedda effekterna? Denna övergripande fråga är svår 

att besvara entydigt. Utvecklingen under planperioden har varit oroande, även om vissa uppmuntrande 

inslag också kan ses. Oavsett om utvecklingen varit positiv eller negativ kvarstår 

dock frågan i vilken grad det är handlingsplanen som bidragit till detta och inte andra faktorer. 

4.1 Måluppfyllelse 

Alkoholhandlingsplanen hade i förhållande till de omständigheter som rådde vid tiden för 

dess antagande mycket högt ställda mål och intentioner. Redovisningen ovan visar att det primära 

syftet, att minska alkoholens medicinska och sociala skadeverkningar, inte uppnåddes. 

Tvärtom ses en försämrad alkoholsituation efter planperioden än före. Några av målen har 

dock uppnåtts. De medicinska och sociala skadeverkningarna har ökat, om än inte i den 

omfattning som kunde förväntas när det gäller den kroniska skadeutvecklingen. Alkohol i trafiken 

förefaller ha ökat, liksom den illegala alkoholhanteringen. En alkoholfri uppväxt för alla 

är inte verklighet ännu, däremot verkar alkoholdebuten ha skjutits upp och berusningsdrickandet 

tycks också ha minskat. Huruvida fler alkoholfria miljöer tillskapats är svårt att säga. Ett 

ökande antal kommuner rapporterar emellertid om drogfria aktiviteter. Målen om alkoholfri 

graviditet och ingen alkohol på arbetsplatser har inte följts upp. Det torde dock vara osannolikt 

att dessa delmål har nåtts för hela befolkningen. Intentionen att sänka den totala alkoholkonsumtionen 

har inte förverkligats. Däremot har insatser mot skadligt dryckesbeteende genomförts, 

liksom stimulering av utvecklingen av målinriktade och samordnade förebyggande 

insatser på kommunal nivå och ökad samverkan mellan lokala aktörer. 

4.2 Alkoholutvecklingen under planperioden 2001–2005 

• Konsumtionen ökade initialt, men har sedan stabiliserats. 

• Berusningsdrickandet har minskat. 

• Ungdomsdrickandet har minskat. 

• Antalet personer med alkoholberoende har varit oförändrat. 

• Dödligheten i kroniska sjukdomar har ökat något. 

• Dödligheten i akuta sjukdomar och skador har ökat. 

• Sjukligheten har ökat för såväl kroniska som akuta sjukdomar. 

• Brottsligheten har ökat.


4.2.1 Alkoholutvecklingen 

Konsumtionen bland vuxna ökade kraftigt under handlingsplanens första år, för att sedan 

stabiliseras. Mellan 2000 och 2002 ökade konsumtionen från 8,4 liter per capita till 9,9 liter, 

det vill säga en ökning med 18 procent. Ökningen mellan 2002 och 2005 var sedan mer blygsam, 

från 9,9 liter till 10,2 liter, det vill säga en ökning med 3 procent. Ambitionen att sänka 

den totala alkoholkonsumtionen nåddes således inte. Utvecklingen ska dock ses i ljuset av de 

förändringar i alkoholpolitiken som EU-medlemskapet medförde. Av intresse är att konsumtionsökningen 

efter en initial ökning bromsades upp och planade ut på en nivå som ligger 

väsentligt lägre än våra grannländer och EU-genomsnittet. 

Berusningsdrickandet. Ett uttalat mål i handlingsplanen var att minska berusningsdrickandet 

i Sverige, som före planperioden ökat under en lång följd av år. Även här förefaller en uppbromsning 

ha inträffat, och mot slutet av planperioden ses en minskning av frekvensen berusningstillfällen. 

Andelen människor med riskabelt hög alkoholkonsumtion förefaller dock inte minska. 

Konsumtionsutvecklingen bland ungdomar. Bland skolungdomar i högstadiet pekar flertalet 

indikatorer på en minskning under planperioden. Mest markant har minskningen varit bland 

högstadiepojkarna, men flertalet indikatorer talar för en minskning även bland högstadieflickorna. 

Debutåldern för berusning har höjts och ett ökande antal ungdomar rapporterar att de 

aldrig berusat sig. Dock noteras att nedgången i medelkonsumtionen av alkohol inte är lika 

tydlig som nedgången i antalet konsumenter och antalet berusningstillfällen, vilket talar för att 

färre ungdomar dricker, men att det bland dessa finns en grupp som dricker mer. 

Alkoholrelaterad dödlighet. Den sammantagna alkoholrelaterade dödligheten, uttryckt i 

Socialstyrelsens så kallade alkoholindex, har legat relativt konstant för både män och kvinnor 

sedan 1998. Dock saknas data från de två sista åren i planperioden på grund av eftersläpning i 

statistiken. Inom ramen för dessa totalsiffror noteras att alkoholrelaterad leversjukdom ökat 

med 22 procent mellan 1998 och 2003. Dödsfallen i alkoholförgiftning har under samma tidsperiod 

minskat med 13 procent. 

Alkoholrelaterad sjukhusvård. När det gäller sjukhusvård för dessa alkoholrelaterade tillstånd 

ses en mer uttalad ökning under planperioden för såväl leversjukdom, alkoholförgiftning 

och alkoholindex. Vårdtillfällen för alkoholförgiftningar bland yngre (15–24 år) visade 

en kraftig uppgång åren före planperioden, en ökning som fortsatte under denna; särskilt stark 

var ökningen för unga kvinnor. 

Alkoholberoende. Antal vårdtillfällen på sjukhus för alkoholberoende har minskat under 

planperioden. Dessa siffror är dock svårtolkade, då dessa patienter i ökande utsträckning vårdas 

i öppen vård. De enkätstudier som genomförts inom ramen för projektet i sex försökskommuner 

finner dock inga säkerställda skillnader i andelen alkoholberoende. Sammantaget ses 

en viss ökning i alkoholrelaterad sjuklighet. Denna är dock mindre än vad som förväntades 

och motsvarar inte den ökning som setts i konsumtion. 

När det gäller alkoholutvecklingen bland ungdomar konstateras att denna i huvudsak har 

gått i gynnsam riktning. Detta till trots noteras en fortsatt ökning av vårdtillfällen för alkoholförgiftade. 

I kombination med en förhållandevis liten minskning i medelkonsumtionen talar 

detta för en segregationseffekt. Flertalet ungdomar förefaller således dricka mindre under 

planperioden, men för en minoritet förefaller motsatt utveckling ha skett, med ökande skador 

som följd. 

Alkoholrelaterade brott. Misshandelsbrotten har ökat under planperioden och följer i stort 

sett konsumtionsutvecklingen. Även rattfyllerierna ökar, även om rattfyllerianmälningarna 

ökat i mindre omfattning än antalet avlidna alkoholpåverkade förare eller nattliga singelolyckor. 

Anmälningar om brott mot alkohollagen, det vill säga olovlig försäljning och innehav av alkoholdrycker 

samt olovlig dryckeshantering, har ökat kraftigt. 

Sammantaget har alkoholutvecklingen varit negativ. Målen att minska alkoholens medicinska 

och sociala skadeverkningar nåddes inte. Tvärtom har den ökande konsumtionen också 

lett till att skadenivån nu ligger på en högre nivå än före handlingsplanens början. En långsiktig 

trend sedan flera decennier med sjunkande sjuklighet och dödlighet i alkoholrelaterade 

diagnoser har ersatts med en ökande trend.

4.3 Utvecklingen av det alkoholskadeförebyggande arbetet 

under planperioden 2001–2005 

4.3.1 Utvecklingen av kommunernas förebyggande arbete 


• Insatserna för att begränsa alkoholens tillgänglighet försvagades. 

• Insatserna för att begränsa efterfrågan ökade. 

• Kommunernas förebyggande arbete blev mer strukturerat och ökade i omfattning. 

• Nya, kunskapsbaserade metoder användes i begränsad omfattning. 

• Polisens insatser var oförändrade. 

• Förebyggande insatser inom sjukvården var väsentligen oförändrade. 

Som en konsekvens av försvagningen av den nationella alkoholpolitiken inriktades den nationella 

handlingsplanen mot att stärka det lokala förebyggande arbetet. Ett viktigt inslag här var 

att genom statsbidrag, förmedlade via länsstyrelserna, stimulera kommunernas insatser. 

Denna inriktning försvårades initialt av att såväl kommuner som länsstyrelser hade begränsad 

erfarenhet och kompetens inom det förebyggande området. En ny inriktning av det förebyggande 

arbetet var dock helt nödvändig för att motverka en befarad alkoholflod i landet och alla 

de problem den kunde medföra. Bland forskare och centralt placerade tjänstemän rådde det 

enighet om att de traditionella metoderna för att förebygga alkoholproblem inte hade haft önskad 

effekt. Dessa hade haft sin tyngdpunkt i skolbaserad undervisning och andra informationsinsatser. 

I den nationella handlingsplanen konstaterades att detta var otillräckligt och att det nu 

var nödvändigt att utveckla nya metoder. Detta innebar emellertid en helt ny uppgift för 

länsstyrelsernas bidragshantering gentemot kommunerna. De statsbidrag man dittills hade 

arbetat med inom alkoholområdet hade främst gällt insatser för vård och behandling. Dessa 

hade haft sin tyngdpunkt i utsatta riskgrupper och hade huvudsakligen ett individperspektiv. 

Problemet var alltså tvåfalt: dels var kunskaperna om de nya förebyggande metoderna begränsade, 

dels var perspektivet mer behandlingsinriktat än förebyggande. 

Det är därför inte överraskande att förändringsarbetet i kommunerna gick trögt. Den svaga 

statliga styrningen i ny riktning fick till effekt att den rådande inriktningen i kommunerna fortsatte 

att dominera. Detta väcker den övergripande frågan om den stora satsningen i handlingsplanen 

på kommunerna var rimlig. Landstingen förfogar över betydligt större kompetens 

inom folkhälsoområdet och hade troligen varit bättre rustade att utveckla det alkoholförebyggande 

arbetet. Det förebyggande arbetet inom hälso- och sjukvården har legat kvar på oförändrad 

nivå med undantag för mödrahälsovården, där en ökande aktivitet noteras. 

Kommunsatsningen kan ifrågasättas också av andra skäl. De insatser som enligt forskningen 

ger störst effekt – de tillgänglighetsbegränsande åtgärderna, polisens insatser, trafiknykterhet 

och insatser inom hälso- och sjukvården – disponeras endast i begränsad omfattning av kommunerna. 

Vad kommunerna främst kunnat arbeta med har varit insatser för barn och ungdom 

inom ramen för skol- och fritidsförvaltningarna. Detta är viktiga områden, men förutsatte en 

ny inriktning på arbetet. 

Det enskilda område där kommunerna hade störst möjlighet att påverka alkoholutvecklingen 

var tillståndsgivningen för serveringstillstånd och tillsynen över serveringen. En mycket 

omfattande forskningslitteratur lyfter fram tillsynen över alkoholserveringen som ett av de 

främsta verktygen för att begränsa alkoholskadorna. Som framgår av tidigare avsnitt i denna 

rapport har utvecklingen på detta område dock varit negativ: antalet serveringstillstånd har 

fortsatt att öka, och tillsynen har i det stora flertalet kommuner varit mycket svag. 

Mot denna bakgrund kan ändå konstateras att ett omfattande förändringsarbete påbörjats 

under planperioden. Främst kommer detta till uttryck i att flertalet kommuner anställt alkoholoch 

drogsamordnare för det förebyggande arbetet. Flertalet kommuner har också antagit eller


uppdaterat sina alkoholoch drogpolitiska program. Organisationen av och strukturen för det 

förebyggande arbetet har gradvis förbättrats. Bland annat har ett ökande antal kommuner fört 

över ansvaret för det förebyggande arbetet från socialnämnderna till kommunstyrelserna. 

Generellt kan också sägas att de förebyggande aktiviteterna har ökat i antal. Alkoholkommittén 

har bidragit aktivt till denna utveckling genom omfattande insatser för utbildning, 

samordning och stöd. Inriktningen i kommunerna har dock fortfarande en slagsida mot barnoch 

ungdomsinsatser, medan insatser riktade till vuxna är underutvecklade. Detta rimmar illa 

med forskningen på området som finner betydligt större alkoholskadeförebyggande effekter 

av insatser riktade till vuxna, exempelvis trafiknykterhetsåtgärder, ansvarsfull alkoholservering 

på restauranger och alkoholrådgivning i sjukvården. 

4.3.2 Frivilligorganisationerna 

Av de utvärderingar som Socialstyrelsen lät genomföra av en rad projekt inom frivilligorganisationerna 

kan vissa viktiga slutsatser dras: 

• De skolbaserade projekten, exempelvis ”VÅGA-programmet” och ”Kontraktsmetoden”, 

ledde till ökat intresse och engagemang i alkoholoch narkotikafrågor. Några effekter 

på alkoholkonsumtion har ännu ej redovisats. 

• KSAN-projektet riktat till gravida kvinnor ledde till minskat drickande. Detta är en 

intressant illustration av att information om alkohol kan ha en beteendeförändrande 

effekt när den förmedlas på individnivå inom hälso- och sjukvården. 

• Ett av de föräldrainriktade projekten ledde till ökad förmåga till gränssättning bland 

deltagande föräldrar; några effekter på alkoholkonsumtion redovisas inte. 

• De projekt som testade olika metoder för att minska folkölsförsäljningen till underåriga 

talar för att ett arbetssätt som var mer inriktat på samarbete med handlarna gav bättre 

resultat i form av mindre försäljning till ungdomar än ett mer konfrontatoriskt arbetssätt. 

• Två större områdesbaserade projekt, som var för sig rymde ett stort antal delaktiviteter, 

illustrerar svårigheter med styrning av komplexa interventionsprojekt; några effekter 

på alkoholkonsumtion redovisas inte. 

Engagemang från frivilligorganisationer i det förebyggande arbetet är av stor strategisk betydelse, 

samtidigt som erfarenheterna från de gångna åren visar på vissa problem. Oavsett valet 

av metodik skapar frivilligorganisationerna ett bredare folkligt engagemang i alkoholfrågorna, 

genom aktiv opinionsbildning, än myndigheterna med stöd av experter kan göra. Frivilligorganisationerna 

riskerar dock i brist på kunskap att satsa på aktiviteter med liten eller ingen förebyggande 

potential. 

4.3.3 Alkoholkommitténs insatser 

Som framgår av redovisningen i avsnitt 3.1 har kommittén genomfört ett omfattande arbete. 

Till största del har insatserna genomförts med stor effektivitet. Särskilt gäller detta insatserna 

för att utveckla och stödja kommunernas förebyggande arbete, men detsamma gäller också en 

rad andra insatser. Även de massmediala insatserna som Alkoholkommittén har genomfört 

har varit betydelsefulla. Det råder visserligen enighet om att mediekampanjer i sig själva inte 

påverkar människors alkoholbeteende. De fyller likväl en viktig roll för att föra upp alkoholfrågorna 

på den allmänna agendan och skapa en medvetenhet om och stöd för alkoholpolitiska 

åtgärder. Dessa i huvudsak positiva erfarenheter till trots väcker likväl konstruktionen med en 

alkoholkommitté inom Regeringskansliet viktiga principiella frågor. En mer naturlig lösning 

hade varit att lägga dessa operativa frågor på en myndighet. En kommitté har ofrånkomligen 

en ad hoc-karaktär, med större svårigheter att bygga upp ett långsiktigt arbete och sämre kompetens 

och förankring inom folkhälsoområdet. Ett exempel på det senare var satsningen på 

”Festmetoden”, en av informationskampanjerna riktade till unga vuxna. Denna bygger på 

osäkert vetenskapligt underlag, främst vad avser effekterna av en informationsinsats på dryckes-

eteendet bland ungdomar, och även vad avser risken för oönskade effekter bland yngre ungdomar. 

Ett mer kunskapsbaserat förhållningssätt skulle här ha varit att testa ”Festmetoden” i 

mindre skala och undersökt dess effekter inom en rad olika grupper innan den spreds i full 

skala på nationell nivå. I avsaknad av egen vetenskaplig kompetens hade Alkoholkommittén 

här behövt ett vetenskapligt rådgivande organ som kunnat vägleda denna typ av beslut. 

4.3.4 Lärdomarna från de sex försökskommunerna 

Även om den slutgiltiga utvärderingen av detta projekt inte är färdig förrän 2008 har en rad 

viktiga iakttagelser kunnat göras av de första årens arbete. 

Större aktivitet men inga effektskillnader. Jämfört med kontrollkommunerna förbättrades 

strukturen i det förebyggande arbetet i högre grad i försökskommunerna. Aktivitetsnivån 

höjdes också mer. Några skillnader vad avser alkoholkonsumtion eller alkoholproblem ses 

dock inte ännu mellan försöks- och kontrollkommunerna. På flertalet områden är sådana skillnader 

inte att förvänta, medan på vissa områden borde effekter kunna ses om insatser riktades 

mot dem, exempelvis inom trafiken eller krogrelaterat våld. 

Det är svårt att ändra inriktning inom kommunerna. Trots förbättrad struktur och ökad 

aktivitet valde man likväl i stor utsträckning att arbeta med traditionella metoder i försökskommunerna. 

Således prioriterades även fortsättningsvis arbete med barn och unga väsentligt 

högre än arbete med vuxna. Likaså prioriterades efterfrågebegränsande insatser betydligt 

högre än tillgänglighetsbegränsande insatser. Budskapen från preventionsforskningen mottogs 

med intresse, men omsattes endast delvis i handling. Även i dessa aktivt utvalda kommuner 

var det alltså svårt att förändra etablerade arbetssätt. 

Förändringsprocesser i kommunerna tar lång tid. Även i de fall där försökskommunerna 

valde att arbeta med nya metoder tog det 2–3 år att implementera dessa. Effekter på alkoholkonsumtion 

och alkoholproblem, i synnerhet på skol- och ungdomsområdet kan inte förväntas 

förrän efter ytterligare några år. 

Otillräcklig dos. För att få effekter av förebyggande program på samhällsnivå måste dessa 

dels vara effektiva, dels genomföras tillräckligt brett. Ett problem var att de nya metoderna 

ofta bara genomfördes i liten skala, exempelvis i enstaka skolor och enstaka stadsdelar. 

Svag satsning på tillsyn och tillgänglighet. Restriktiv tillståndsgivning och tillsyn över 

alkoholservering är sedan länge en kommunal uppgift och har starkt vetenskapligt stöd som 

verktyg för att begränsa alkoholskador. Antalet serveringstillstånd fortsatte dock att öka i försökskommunerna. 

Tillsynsbesöken ökade något, men från en mycket låg och otillräcklig nivå. 

Polisens medverkan i restaurangtillsynen ökade på en del håll, men var fortsatt begränsad. 

Kommunerna hade i flertalet fall en uppgiven syn på lokala tillgänglighetsbegränsande insatser, 

där man menade att detta var en nationell fråga. Polisens roll för att bekämpa illegal alkoholhantering, 

framför allt illegal försäljning av smuggelsprit och privatimporterad alkohol, men 

också hembränning, sågs som viktig men svår att prioritera. 

Man kan alltså konstatera att även i dessa utvalda kommuner, med god vilja och starkt 

engagemang i många fall, tar det lång tid att förändra inarbetade arbetssätt. Det illustrerar en 

viktig begränsning i strategin att förskjuta tyngdpunkten från nationell tillgänglighetsbegränsande 

politik till lokalt efterfrågebegränsande politik. 

4.3.5 Trafiken 


Ett annat viktigt område med negativ utveckling är alkoholrelaterade trafikolyckor. För att 

motverka dessa finns väl beprövad metodik i form av slumpvisa nykterhetskontroller. Även 

om polisen successivt kommit att genomföra fler utandningsprov, har dessa i liten omfattning 

varit slumpmässiga. De har i stället genomförts där störst antal positiva prov kunnat förväntas. 

Detta kan möjligen framstå positivt i polisens aktivitetsstatistik; den förebyggande effekten är 

dock mindre än om testerna görs slumpvis. Från nationell synpunkt framstår prioriteringarna


på detta område som tveksamma. Även om program som ”Don’t Drink and Drive” och 

”Skellefteåmodellen” för snabba behandlingsinsatser för rattfyllerister är värdefulla, har de 

väsentligt mindre förebyggande effekt än slumpmässiga trafiknykterhetskontroller. 

4.3.6 Tillgängligheten 

En huvudfråga för alkoholpolitiken under hela planperioden har varit privatpersoners införsel 

av alkohol från utlandet. Regeringens proposition om den nationella handlingsplanen 

2000/01:20 inleddes just med ett konstaterande av att införseln hade ökat till följd av EUinträdet 

och att ytterligare ökningar var att vänta. Den ökade privatinförseln sågs som ett 

grundskott mot två av alkoholpolitikens viktigaste instrument: prispolitiken och Systembolaget. 

Mot bakgrund av den mycket stora betydelse som man tillmätt privatinförseln har motåtgärderna 

varit förhållandevis få och svaga. Tyngdpunktsförskjutningen i den svenska alkoholpolitiken 

från den nationella nivån till den lokala nivån har framför allt ställt ökade krav på 

lokalt polisiärt arbete. Någon samlad statistik över polisens insatser på detta område föreligger 

inte. Att döma av de rapporter som inkommit från olika delar av landet förefaller dock den 

ökade vidareförsäljningen av privatinförd alkohol ha mötts med svaga motåtgärder från polisens 

sida – med vissa notabla undantag, bland annat i Växjö, där ett systematiskt polisiärt 

arbete lett till kraftigt minskad tillgänglighet till illegal alkohol. 

Polisens insatser är avgörande för att få bort alkoholen i trafiken, minska hembränningen, 

minska vidareförsäljningen av privatinförd alkohol och förbättra restaurangtillsynen. På samtliga 

dessa områden har goda resultat setts när polisen varit aktiv. Dessa insatser bidrar i hög 

grad till att öka medborgarnas säkerhet och till att minska annan brottslighet. Detta till trots är 

den samlade bilden från planperioden att dessa uppgifter inte ökade i någon större omfattning. 

Samtidigt som privatinförseln tilltog ökade också den inhemska tillgängligheten i betydande 

omfattning. Systembolaget införde lördagsöppet och ökade öppethållandet även kvällstid. En 

övergång till självbetjäningsbutiker i kombination med andra åtgärder för ökad kundservice 

bidrog också till ökad tillgänglighet och försäljning. Detta kunde motiveras med att ett detaljhandelsmonopol 

endast kunde försvaras i den allmänna opinionen om servicenivån var hög, 

men har med stor sannolikhet bidragit till den försäljningsökning som setts under planperioden. 

Ytterligare ett område där tillgängligheten ökade under planperioden var tillståndsgivningen 

för alkoholservering, där såväl antal serveringstillstånd som öppethållandetider ökade. 

Samtidigt var tillsynen över alkoholserveringen fortsatt svag. Ett stort antal studier av så kallad 

överservering under planperioden visade att sådan förekom över hela landet i stor omfattning; 

på samma sätt förhöll det sig med servering till underåriga. Endast enstaka serveringstillstånd 

drogs dock in på dessa grunder. Ett stort antal studier under planperioden visar även att tillsynen 

över dagligvaruhandelns folkölsförsäljning varit otillräcklig. 

4.4 Sammanfattning 

Sammanfattningsvis kan konstateras att de vidtagna åtgärderna var otillräckliga för att hejda 

utvecklingen mot ökade alkoholskador i Sverige. Insatserna för att begränsa tillgängligheten 

och förstärka kontrollinsatserna under planperioden gavs förhållandevis liten uppmärksamhet 

och lite resurser. Detta är anmärkningsvärt då forskning och omfattande erfarenhet visat att de 

tillgänglighetsbegränsande insatserna är de effektivaste för att begränsa alkoholskador i en 

nation. Merparten av resurserna inom den nationella handlingsplanen lades i stället på åtgärder 

för att begränsa efterfrågan. Denna inriktning har krävt ett mycket omfattande arbete med att 

från grunden dra igång metodutveckling och utbildning inom områden där kompetens nästan 

helt saknats. Mycket stora utmaningar kvarstår i att sprida och implementera strukturerade 

metoder inom detta område. Detta är i sig lovvärt. 

De största satsningarna har dock gjorts på områden med relativt liten förväntad effekt på 

alkoholproblem. Dit hör exempelvis de skolbaserade satsningarna på social och emotionell


träning. Även föräldrastödjande insatser har getts mycket stöd. Detta är insatser som även där 

evidensbaserad metodik utnyttjas har en begränsad direkt effekt på alkoholvanor. Däremot har 

även dessa program en viktig opinionsbildande effekt då de bidrar till att aktualisera alkoholfrågan 

brett i samhället. Det är också möjligt att programmen har en långsiktig gynnsam 

effekt, även om denna inte kunnat påvisas i de vetenskapliga studier som rapporterats hittills. 

Å andra sidan har insatser med större förväntad effekt getts betydligt lägre prioritet. Dit 

hör exempelvis alkoholrådgivning inom sjukvården. Bidragande till detta har varit handlingsplanens 

uttalade satsning på primärkommunerna. Först mot slutet av planperioden har en 

begränsad satsning gjorts på att utveckla sekundärpreventiva insatser inom primärvård och 

företagshälsovård. 

Slutsatsen av dessa iakttagelser är att även om merparten av de förebyggande program som 

getts stöd inom ramen för handlingsplanen har varit bra, har de övergripande prioriteringar 

som gjorts varit tveksamma. Det största problemet är att efterfrågedämpande åtgärder prioriterats 

framför tillgänglighetsbegränsning på lokal, regional och nationell nivå. Därtill ses en 

obalans i att program med lägre förebyggande potential getts större stöd än program med större 

potential. På organisatorisk nivå ses en obalans i den stora satsningen på kommunerna och den 

betydligt mindre satsningen på landstingen. Det är ett observandum att någon skillnad i skadeutvecklingen 

inte kan ses mellan de kommuner som har en hög förebyggande aktivitetsnivå 

jämfört med dem som har en låg nivå (bilaga 1). Ökningstakten för misshandel och singelolyckor 

i trafiken är exempelvis densamma. Detta talar för att de insatser som valts inte har den 

önskvärda skadeförebyggande potentialen. Vidare talar det för en tydligare inriktning på program 

där man kunnat påvisa en skademinskande effekt, exempelvis STAD-metoden för 

ansvarsfull alkoholservering. 

Svenskarna förefaller gradvis ha blivit mer oroade över alkoholutvecklingen och i ökande 

utsträckning acceptera restriktiva inslag om sådana kan begränsa skadorna. Exempelvis har 

stödet för Systembolaget ökat. Möjligen skapade den ökande alkoholkonsumtionen i sig en 

motreaktion. Ett tecken på det kan vara den kraftiga medlemstillströmningen till nykterhetsrörelsen. 

Media har under planperioden i ökande omfattning rapporterat om alkohol och 

alkoholproblem. Det är möjligt att denna opinionseffekt bidragit till att hejda ökningen i alkoholkonsumtionen, 

och även till att minska berusningsdrickandet. Sannolikt har den ökade 

alkoholförebyggande aktiviteten i hela landet bidragit till denna opinionseffekt. 

Däremot är det mindre sannolikt att de specifika metoder som man försökt sprida spelat 

någon större roll för utvecklingen. Dels har det gått trögt att sprida dessa, dels har dessa i flertalet 

fall ändå en relativt liten förebyggande potential på samhällsnivå.


Referenser 


Alkoholkommittén (2003). Verksamhetsberättelse 2001-2001. Stockholm: Socialdepartementet, 

Alkoholkommittén. 

Alkoholkommittén (2004). Verksamhetsberättelse 2003. Stockholm: Socialdepartementet, 






Alkohollagen (1994:1738). 

Andréasson, Sven (2003). Indikatorer för alkoholutvecklingen: Redovisning av ett regeringsuppdrag. 

Stockholm: Statens folkhälsoinstitut. 

Babor, Thomas (red.) (2003). Alcohol no ordinary commodity: Research and the public policy. 

New York: Oxford University Press Inc. 

CAN (2005). Skolelevers drogvanor 2005. Stockholm: Centralförbundet för alkoholoch 

narkotikaupplysning. (Rapport nr 90) 

CAN (2006). Pressmeddelande om skolelevers drogvanor 2006-06-14. 

Eriksson, Charli, Geidne, Susanna & Pettersson, Camilla (2005a). Frivilligorganisationers 

alkoholoch drogförebyggande arbete: Verksamhetens genomförande 2003-2004. Örebro: 

Örebro universitet, Hälsovetenskapliga institutionen. 

Eriksson, Charli, Geidne, Susanna & Pettersson, Camilla (2005b). Frivilligorganisationers 

alkoholoch drogförebyggande arbete – en rapport om Socialstyrelsens projektportfölj och 

FoU-satsning 2003-2004. Örebro: Örebro universitet, Hälsovetenskapliga institutionen. 

Eriksson, Charli, Geidne, Susanna, Pettersson, Camilla & Sigfridsson, Carolina (2006a). 

Frivilligorganisationers alkoholoch drogförebyggande arbete: Verksamhetens genomförande 

2005. Örebro: Örebro universitet, Hälsovetenskapliga institutionen. 

Eriksson, Charli, Geidne, Susanna, Pettersson, Camilla & Sigfridsson, Carolina (2006b). 

Frivilligorganisationers alkoholoch drogförebyggande arbete – en rapport om 

Socialstyrelsens projektportfölj och FoU-satsning 2003-2005. Örebro: Örebro universitet, 

Hälsovetenskapliga institutionen. 

Häregård, Anders (2003). Villkor för prevention: MBA-uppsats. Stockholm: Stockholms 

universitet, Företagsekonomiska institutionen. 

Häregård, Anders (2005). Nya villkor. Uppföljning av de drogförebyggande samordnarna 

i Sverige. Stockholm: Socialdepartementet, Alkoholkommittén. 

Johansson, Agneta, Brunnberg, Elinor & Eriksson, Charli (2006). Barn i riskzon/barn till 

missbrukande föräldrar. Utvärdering av insatser i nio kommuner med medel från 

Alkoholkommittén 2005. Örebro: Örebro universitet. 

Kühlhorn, Eckart (2004). Misshandel. I Dolmén, Lars (red.). Brottsutvecklingen i Sverige 

2001–2003. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. 

Kühlhorn, Eckart, Hibell, Björn, Larsson, Stig, Ramstedt, Mats & Zetterberg, Hans L. 

(2000). Alkoholkonsumtionen i Sverige under 1990-talet. Stockholm: Socialdepartementet. 

Lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker (1978:763). 

Leifman, Håkan (2003). Vilka dricker mer alkohol i Sverige?: En studie av konsumtionstrender 

bland män och kvinnor och olika åldersgrupper 1990–2002. I Leifman & Gustafsson. 

En skål för det nya millenniet. En studie av svenska folkets alkoholkonsumtion i början av 

2000-talet. Stockholm: SoRAD. (Forskningsrapport nr 11) 

Leifman, Håkan (2005). Alkoholen i Sverige – konsumtion och dryckesmönster. I Andréasson 

& Allebeck (red.). Alkohol och hälsa, en kunskapsöversikt om alkoholens positiva och negativa 

effekter på vår hälsa. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut. (Rapport 2005:11) 

Leifman, Håkan, Arvidsson, Ola, Hibell, Björn, Kühlhorn, Eckart & Zetterberg, Hans L.


(2000). Svenskens bruk av svartsprit och totala alkoholkonsumtion 1996–2000. Stockholm: 

Socialdepartementet, OAS. 

Leifman, Håkan & Gustafsson, Nina-Katri (2004). Vad tycker svensken i olika alkoholpolitiska 

frågor? Stockholm: SoRAD. 

Prop. 2000/01:20. Nationell handlingsplan för att förebygga alkoholskador. 

Prop. 2003/04:161. Alkoholpolitiska frågor. 

Prop. 2004/05:1. Budgetproposition för 2005. 

Prop. 2005/06:1. Budgetproposition för 2006. 

Ramstedt, Mats (2005). Kan slutenvårdsstatistik användas som indikator på förändrade 

alkoholskador i Sverige och i så fall hur? Nordic Studies on Alcohol and Drugs 22:339-349. 

Regeringsbeslut S2001/6619/FH. Uppföljning av den nationella handlingsplanen för att 

förebygga alkoholskador. 

Regleringsbrev till Statens folkhälsoinstitut 2003. 

Romelsjö, Anders (2005). Lever och bukspottkörtel. I Andréasson & Allebeck (red.). Alkohol 

och hälsa, en kunskapsöversikt om alkoholens positiva och negativa effekter på vår hälsa. 

Stockholm: Statens folkhälsoinstitut. (Rapport 2005:11) 

Socialstyrelsen (2002). Fördelning av utvecklingsmedel till ungdomsvård och missbrukarvård, 

m.m. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen (2003). Fördelning av bidrag till ungdomsvård och missbrukarvård m.m. samt 

medel för alkoholoch narkotikaförebyggande insatser. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen (2004). Fördelning av medel för alkoholoch narkotikaförebyggande insatser 

och bidrag till ungdomsvård och missbrukarvård år 2003. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen (2005a). Fördelning av medel för alkoholoch narkotikaförebyggande insatser 

och bidrag till ungdomsvård och missbrukarvård år 2004. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen (2005b). Hälsofrämjande hälso- och sjukvård?: En kartläggning av hälsofrämjande 

och sjukdomsförebyggande insatser. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen (2006). Fördelning av medel till alkoholoch narkotikaförebyggande åtgärder, 

ungdomsvård och missbrukarvård samt en sammanhållen vårdkedja år 2005: 

Uppföljning av länsstyrelsernas medelsfördelning. Stockholm: Socialstyrelsen. 

SoRAD (2006). Alkoholkonsumtionen i löpande 12-månadersperioder: Uppdelat på typ av 

dryck och anskaffningssätt. Uppdaterad till och med april 2006. Stockholm: SoRAD. 

SOU 2003:69. Alkoholreklam i tryckta skrifter i ett folkhälsoperspektiv 

SOU 2004:86.Var går gränsen? Delbetänkande av Alkoholinförselutredningen. 

Sporre, Tove (2001) Rattfylleri. I Brottsförebyggande rådet. Brottsutvecklingen i Sverige 

1998-2000. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. 

Statens folkhälsoinstitut (2004). Folköl och ungdomar. Redovisning av regeringsuppdrag, 

april 2004. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut. 

Statens folkhälsoinstitut (2005). Länsrapport 2004. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut. 

Sjölund, Torbjörn (2006). Utvärdering av alkoholprofilen. STAD-Rapport nr 29. Stockholm: 

Karolinska Institutet, Institutionen för folkhälsovetenskap. 

Swift-Johannison, Anna (2004). Regional samordning i det alkoholoch drogförebyggande 

arbetet. Stockholm: Socialdepartementet, Alkoholkommittén. 

Swift-Johannison, Anna (2005). Alkoholprevention på högskolan – erfarenheter från utvecklingshögskolorna. 

Stockholm: Socialdepartementet, Alkoholkommittén. 

Trolldal, Björn, Boman, Ulrika & Gustafsson, Nina-Katri (2005). Alkoholkonsumtionen och 

dess olika delmängder 2004. Stockholm: SoRAD. (Forskningsrapport nr 28) 

Utrednings- och statistikkontoret (USK) (2002). En effektmätning av Alkoholkommitténs 

informationssatsning till föräldrar med barn i skolår 7: Tonårsparlören. Stockholm: 

Stockholms stad. 

Utrednings- och statistikkontoret (USK) (2003). Tonårsparlören 2003: En effektmätning av 

Alkoholkommitténs information till föräldrar med barn i skolår 7. Stockholm: Stockholms stad. 

Utrednings- och statistikkontoret (USK) (2005). Tonårsparlören 2005: En effektmätning av 

Alkoholkommitténs information till föräldrar med barn i skolår 7. Stockholm: Stockholms stad.


Utrednings- och statistikkontoret (USK) (2006). Festmetoden: En utvärdering bland 18–25åringar 

i Sverige. Stockholm: Stockholms stad. 

Utrednings- och statistikkontoret (USK) (odat.). Vem har testat Alkoholprofilen?: 

En effektmätning bland 18–25-åringar i Sverige – våren 2004. Stockholm: Stockholms stad. 

Verksamhetsrapport 2004. Processutvärdering av modellskolor (opublicetat material). 

Stockholm: Socialdepartementet. (Dnr 2004/06) 

Wallin, Eva (2004). Responsible beverage service. Effects of a community action project. 

Stockholm: Karolinska Institutet, Department of Public Health Sciences.


Bilaga 1. Preventionsindex 

Innehåll 


Beräkning av preventionsindex 2005 ____________________________________ 79 

Fördelning av indexpoäng mellan kommunerna 2005 ______________________ 80 

Beräkning av preventionsindex 2002 ____________________________________ 81 

Fördelning av indexpoäng mellan kommunerna 2002 ________________________ 81 

Samband mellan preventionsindex och alkoholrelaterade problem ____________ 82 

Beräkning av begränsat index för jämförelse mellan 2002 och 2005 ____________ 83 

Jämförelser mellan preventionsindex 2002 och 2005 ________________________ 83 

Samband mellan strukturindex och aktivitetsindex 2005 ____________________ 85 

Jämförelse mellan kommuner med högt respektive lågt aktivitetsindex __________ 85 

Sammanfattning __________________________________________________ 89 

För att få en samlad bild av hur väl strukturerat det alkoholförebyggande arbetet är och hur 

omfattande de förebyggande aktiviteterna i kommunerna är har två index konstruerats. 

Indexen baseras dels på uppgifter som inhämtats via Statens folkhälsoinstituts årliga formulär 

som går ut till Sveriges alla kommuner och som rör det alkoholförebyggande arbetet inklusive 

tillsyn, dels på registerdata. Det första indexet, strukturindex, ger ett värde på hur väl kommunens 

arbete mot alkoholoch narkotikaproblem är strukturerat och organiserat. Det som 

ger poäng på strukturindex är exempelvis en aktuell och väl formulerad alkoholoch narkotikapolicy, 

kommunala tjänster för arbete med alkoholoch narkotikaförebyggande arbete. Det 

andra indexet, aktivitetsindex, avspeglar antal förebyggande aktivitet i kommunen. Ju fler 

olika typer av förebyggande aktiviteter i kommunen, desto högre indexpoäng. Statens folkhälsoinstituts 

årliga formulär har skickats till Sveriges alla kommuner sedan 2001 men har 

innehållit delvis olika frågor varje år. På grund av detta är det svårt att jämföra svaren mellan 

åren. I detta avsnitt görs trots detta ett försök att jämföra utvecklingen över tid i struktur och 

aktivitet på det alkoholförebyggande området i kommunerna. 

Beräkning av preventionsindex 2005 

Poängberäkningen för struktur- och aktivitetsindex 2005 är baserad på svar från 259 kommuner 

som besvarat det aktuella formuläret 59 2005 samt registerdata över antal serveringstillstånd 

och stängningstider på restauranger. Formuläret innehåller frågor om strukturen för det alkoholoch 

drogförebyggande arbetet och specifika förebyggande aktiviteter. Poängen fördelades 

separat för struktur och aktivitet. De områden som låg till grund för beräkning av strukturindex 

och aktivitetsindex är listade på nästa sida. 

59 Det årliga formuläret är uppdelat i tre delar som rör tillsyn enligt alkohollagen, tillsyn enligt 

tobakslagen respektive övrigt alkoholoch drogförebyggande arbete. För att tas med i analysen 

krävs att kommunen besvarat den sista delen som rör det alkoholoch drogförebyggande arbetet 

i kommunen (som utgör huvuddelen av underlaget), även om uppgifter gällande tre av frågorna 

i den första delen också inkluderas i strukturindex.


Strukturpoäng beräknades genom summering av svar på frågor om följande områden: 

1. Tjänster för alkoholoch drogförebyggande arbete i den kommunala förvaltningen 

(maximalt 10 poäng). 

2. Särskild person (personer) utsedd för att samordna det alkoholoch drogförebyggande 

arbetet i kommunen (maximalt 5 poäng). 

3. Alkohol- och drogpolitiskt program (maximalt 10 poäng). 

4. Särskilda medel avsatta i kommunens budget för att genomföra alkohol- 

och narkotika-förebyggande insatser (maximalt 5 poäng). 

5. Kommunen som arbetsgivare har en alkoholoch/eller drogpolicy (maximalt 5 poäng) 

6. Krav på föreningar att ha en alkoholoch drogpolicy för att få föreningsbidrag 

från kommunen (maximalt 5 poäng) 

7. Kommunen har en policy för alkoholförtäring i offentliga lokaler (maximalt 5 poäng) 

8. Kommunen har en policy för alkoholoch narkotikaförebyggande arbete 

i grundskolan (maximalt 5 poäng) 

9. Antal permanenta serveringstillstånd till allmänheten/10 000 invånare 15+ 

(maximalt 5 poäng) 

10. Andel restauranger med permanenta serveringstillstånd med normal stängningstid 

efter kl. 01.00 (maximalt 10 poäng) 

11. Tillsynsbesök restauranger (besök i förhållande till antal restauranger) 


12. Tillsynsbesök detaljhandlare av folköl (andel besökta)( maximalt 4 poäng) 

13. Organiserad samverkan med myndigheter, näringsliv och frivilligorganisationer 


Aktivitetspoäng beräknades genom summering av svar på frågor om följande områden: 

1. Anordnande av drogfria aktiviteter (t.ex. vid skoldanser, konserter och liknande) 

(1 poäng). 

2. Vidareutbildning av lärare (psykosociala och/eller alkohol/narkotikaområdet) (1 poäng). 

3. Informationsutskick till föräldrar (1 poäng). 

4. Föräldramöten med alkoholoch droginformation (1 poäng). 

5. Åtgärder för att främja skolors psykosociala miljö (1 poäng). 

6. Kamratstödjande verksamhet (1 poäng). 

7. Åtgärder kring trafiknykterhet, utöver polisens rutinmässiga kontroller (1 poäng). 

8. Verksamhet för barn till missbrukare (1 poäng). 

9. Åtgärder mot langning till ungdomar ( t.ex. informationskampanj eller polisingripanden) 

(2 poäng). 

10. Åtgärder för att upprätthålla åldersgränser vid försäljning och servering av alkohol 

(inklusive arbete med ansvarsfull alkoholservering) (2 poäng). 

11. Program för socialt utagerande barn i skolan (2 poäng). 

12. Program för riskutsatta förskolebarn (2 poäng). 

13. Föräldraprogram om alkohol/droger (årskurs 6-9) (2–4 poäng). 

14. Ansvarsfull alkoholservering (STAD-modellen) (2–4 poäng). 

Fördelning av indexpoäng mellan kommunerna 2005 

Den kommun som hade högst strukturpoäng hade 68 poäng och den kommun som hade lägst 

poäng 4. Medelvärdet på strukturpoängen var 42,3 och standardavvikelsen 12,8. Aktivitetspoängen 

för samtliga kommuner beräknades också. Ett antal kommuner, 47 stycken, saknade 

svar på samtliga aktivitetsfrågor eller saknade förebyggande aktiviteter helt och hållet. Den 

kommun som hade högst aktivitetspoäng hade 23 poäng. Medelvärdet för aktivitetspoängen 

var 9,9 och standardavvikelsen 5,1.

Beräkning av preventionsindex 2002 


För beräkning av preventionsindex 2002 användes följande information om kommunen från 

2002 och registerdata. Poängberäkningen för struktur- och aktivitetsindex 2002 är baserad på 

svar från de 279 kommuner som besvarat det aktuella formuläret samt registerdata över antal 

serveringstillstånd. 60 

Strukturpoäng beräknades genom summering av svar på frågor om följande områden: 

1. Särskild person (personer) utsedd för att samordna det alkoholoch drogförebyggande 

arbetet i kommunen (maximalt 5 poäng) 

2. Alkohol- och drogpolitiskt program (maximalt 4 poäng) 

3. Antal permanenta serveringstillstånd till allmänheten/10 000 invånare 

15+(maximalt 5 poäng) 

4. Tillsynsbesök restauranger (besök i förhållande till antal restauranger) (maximalt 5 poäng) 

5. Tillsynsbesök detaljhandlare av folköl (andel besökta) (maximalt 4 poäng) 

6. Alkoholpolicy inom de kommunala förvaltningarna (maximalt 5 poäng) 

Aktivitetspoäng beräknades genom summering av svar på frågor om följande områden: 

1. Anordnande av drogfria aktiviteter (t.ex. vid skoldanser, konserter och liknande) (1 poäng) 

2. Vidareutbildning av lärare (psykosociala och/eller alkohol/narkotikaområdet) (1 poäng) 

3. Program för riskutsatta förskolebarn (2 poäng) 

4. Program för socialt utagerande barn i skolan (2 poäng) 

5. Föräldraprogram om alkohol/droger (årskurs 6-9) (2 poäng) 

6. Kamratstödjande verksamhet (1 poäng) 

7. Informationsutskick till föräldrar (1 poäng) 

8. Strukturerade fritidsaktiviteter (1 poäng) 

9. Utbildning av drogsamordnare (1 poäng) 

10. Utbildning av alkoholhandläggare (1 poäng) 

11. Utbildning i ansvarsfull alkoholservering (2 poäng) 

12. Kartläggning av skolors psykosociala miljö (1 poäng) 

13. Program för barn med läs- och skrivsvårigheter (1 poäng) 

14. Mediekampanj (1 poäng) 

15. Mentorsprogram i företagen (1 poäng) 

16. Mentorsprogram för kommunalanställda (1 poäng) 

17. Högskoleprogram (1 poäng) 

18. Mentorsprogram för kommunalanställda (1 poäng) 

Fördelning av indexpoäng mellan kommunerna 2002 

Den kommun som hade högst strukturpoäng 2002 hade 29 poäng och den kommun som hade 

lägst poäng 4. Medelvärdet på strukturpoängen var 18.8 och standardavvikelsen 5.6. 

Aktivitetspoängen för samtliga kommuner beräknades också. Ett antal kommuner, 53 stycken, 

saknade svar på samtliga aktivitetsfrågor eller saknade förebyggande aktiviteter helt och 

hållet. Den kommun som hade högst aktivitetspoäng hade 23 poäng. Medelvärdet för aktivitetspoängen 

var 5,9 och standardavvikelsen 4,8. 

60 Stängningstider har inte kunnat tas fram på kommunnivå för 2002.


Samband mellan preventionsindex och alkoholrelaterade problem 

Kopplingen mellan preventionsindex och en rad olika bakgrundsfaktorer och alkoholrelaterade 

problem jämfördes genom korrelationsberäkningar. Resultaten av korrelationsberäkning presenteras 

i tabell 1. Aktivitetspoäng 2002 korrelerade svagt men signifikant med aktivitetsindex 

2005. Likaså hängde strukturpoängen både 2002 och 2005 ihop med aktivitetspoängen. 

Speciellt stark koppling fanns mellan struktur- och aktivitetspoängen 2005. Befolkningsmängd 

var positivt relaterad till både aktivitetspoäng och strukturpoäng, det vill säga kommuner 

med större antal invånare hade högre strukturindex och aktivitetsindex. Generellt kan man se 

att aktivitetsindex är kopplat till fler kommunala bakgrundsfaktorer än strukturindex. 

Kommuner med mer förebyggande aktivitet verkar ha en högre utbildad befolkning, en 

befolkning med högre inkomster, mer ojämnt fördelade inkomster, mer alkoholförsäljning på 

restauranger och även högre grad av alkoholrelaterade problem, både sjuklighet och brottslighet. 

Tabell 1. Korrelationer mellan strukturindex och aktivitetsindex 2005 respektive 2002 med kommunala 

bakgrundsfaktorer och alkoholrelaterade problem. Signifikanta samband presenteras i fetstil. 

Aktivitetsindex Aktivitetsindex Strukturindex Strukturindex 

2002 2005 2002 2005 

Aktivitetsindex 2005 0,21 

Strukturindex 2002 0,48 0,20 

Strukturindex 2005 0,20 0,52 0,16 

Totalbefolkning i kommunen 2003 

Procentandel i kommunen med 

0,30 0,33 0,18 0,19 

eftergymnasial utbildning 2003 0,10 0,34 0,13 0,19 

Medelinkomst i kommunen 2002 –0,03 0,10 0,04 0,10 

Andel öppet arbetslösa 2003 0,16 0,15 0,03 0,16 

Ginikoefficient 2002 0,07 0,24 0,10 0,13 

Öppettider på Systembolaget –0,17 –0,34 –0,23 –0,32 

Serveringstillstånd 

Alkoholförsäljning på Systembolaget 

0,03 –0,01 –0,09 –0,06 

(genomsnitt 1999–2003 per 10 000 invånare) 

Alkoholförsäljning på restauranger 

–0,05 –0,02 –0,10 –0,03 


Antal män vårdade för alkoholförgiftning 

0,18 0,18 0,09 0,06 

(genomsnitt 1999–2003) 

Antal kvinnor vårdade för alkoholförgiftning 

–0,03 0,05 –0,03 0,04 


Antal vårdade för alkoholberoende 

0,04 0,08 0,10 0,10 


Antal singelolyckor 

0,04 0,17 0,08 0,07 


Antal anmälda fall av rattfylleri 

0,04 –0,07 0,10 –0,07 


Antal anmälda fall av misshandel nattetid 

–0,01 0,09 –0,01 0,09 


Dödlighet bland män i alkoholrelaterad diagnos 

0,17 0,31 0,12 0,19 


Dödlighet bland kvinnor i alkoholrelaterad diagnos 

0,00 –0,03 –0,04 0,00 


Sjuklighet bland män i alkoholrelaterad diagnos 

0,08 0,02 0,10 0,12 


Sjuklighet bland kvinnor i alkoholrelaterad diagnos 

0,01 0,15 0,05 0,09 


Antal män vårdade för levercirros 

0,04 0,17 0,14 0,12 


Antal kvinnor vårdade för levercirros 

0,15 0,19 0,13 0,22 

(genomsnitt 1999–2003 per 10 000 invånare) –0,02 0,14 0,11 0,11 

Källor: Statens folkhälsoinstitut och Statistiska centralbyrån.


Beräkning av begränsat index för jämförelse mellan 

2002 och 2005 

För att möjliggöra jämförelse mellan 2002 och 2005 beräknades även ett reducerat index som 

enbart bygger på svar på frågor som ställdes båda åren. Beräkningen av indexet är baserat på 

följande områden. 

Strukturpoäng beräknades genom summering av följande: 

1. Särskild person (personer) utsedd för att samordna det alkoholoch drogförebyggandearbetet 

i kommunen (maxpoäng 5) 

2. Alkohol- och drogpolitiskt program 2 (maxpoäng 4) 

3. Antal permanenta serveringstillstånd till allmänheten/10 000 invånare 15+ (maxpoäng 5) 

4. Tillsynsbesök restauranger (besök i förhållande till antal restauranger) (maxpoäng 5) 

5. Tillsynsbesök detaljhandlare av folköl (andel besökta) (maxpoäng 4) 

Aktivitetspoäng beräknades genom summering av följande: 

1. Anordnande av drogfria aktiviteter (t ex vid skoldanser, konserter och liknande) (1 poäng) 

2. Vidareutbildning av lärare (psykosociala och/eller alkohol/narkotikaområdet) (1 poäng) 

3. Program för riskutsatta förskolebarn (2 poäng) 

4. Program för socialt utagerande barn i skolan (2 poäng) 

5. Föräldraprogram om alkohol/droger (årskurs 6–9) (2 poäng) 

6. Kamratstödjande verksamhet (1 poäng) 

7. Informationsutskick till föräldrar (1 poäng) 

Jämförelser mellan preventionsindex 2002 och 2005 

Preventionsindex (struktur och aktivitet) 2002 hade ett positivt samband med preventionsindex 

2005 (Persson R = 0.52, p < 0.01, n = 259). Ett begränsat preventionsindex beräknades också 

för både 2002 och 2005 baserat på samma delområden. De två indexen korrelerade något svagare 

än de fullständiga indexen för varje år (Persson R = 0.29, p < 0.01, n = 259). 

Vid jämförelse mellan åren för det begränsade preventionsindexet framkom en generell 

signifikant ökning i både strukturpoäng (M = 3.24, t = 10.05, df = 251, p < 0.01) och aktivitetspoäng 

(M = 1.41, t = 6.28, df = 251, p < 0.01), se figur 1. 

Figur 1. Struktur- och aktivitetsindexpoäng 2002 respektive 2005 för samtliga Sveriges kommuner med ett begränsat 

antal frågor som underlag (medelvärde med 95 procents konfidensintervall). Källa: Statens folkhälsoinstitut.


Skillnaden mellan preventionsindex 2002 och 2005 beräknades för att få fram vilka kommuner 

som ökat respektive minskat sina aktiviteter och förbättrat eller försämrat strukturen för de förebyggande 

insatserna. En korrelationsberäkning mellan skillnaden och olika kommunala bakgrundsfaktorer 

och alkoholrelaterade utfallsmått presenteras i tabell 2. 

Tabell 2. Korrelationsberäkning mellan skillnad i preventionsindex 2002 och 2005 med bakgrundsfaktorer 

och alkoholrelaterade utfallsmått. Signifikanta samband presenteras i fetstil. 

Skillnad mellan strukturpoäng Skillnad mellan aktivitetspoäng 

2002 och 2005 2002 och 2005 

Skillnad i aktivitetsindex mellan 2002 och 2005 0,26 

Kommunbefolkning 2003 – 0,03 0,02 

Andel med eftergymnasial utbildning 2003 0,07 0,10 

Medelinkomst 2002 0,13 0,05 

Andel öppet arbetslösa 2003 0,01 – 0,02 

Ginikoefficient 2002 

Öppettider på Systembolaget 

0,05 0,06 


Antal serveringstillstånd 

– 0,11 – 0,07 


Alkoholförsäljning på Systembolaget 

– 0,05 0,04 


Alkoholförsäljning på restauranger 

0,07 0,06 


Antal män vårdade för alkoholförgiftning 

0,01 0,08 

(genomsnitt 1999–2003) 

Antal kvinnor vårdade för alkoholförgiftning 

– 0,07 – 0,01 


Antal vårdade för alkoholberoende 

– 0,02 – 0,01 

(genomsnitt 1999-2003 per 10 000 invånare) 

Antal singelolyckor 

– 0,05 0,04 


Antal anmälda fall av rattfylleri 

– 0,07 – 0,11 


Antal anmälda fall av misshandel nattetid 

0,02 0,07 


Dödlighet bland män i alkoholrelaterad diagnos 

0,04 0,04 


Dödlighet bland kvinnor i alkoholrelaterad diagnos 

0,05 0,02 


Sjuklighet bland män i alkoholrelaterad diagnos 

0,08 – 0,03 


Sjuklighet bland kvinnor i alkoholrelaterad diagnos 

– 0,08 0,03 


Antal män vårdade för levercirros 

– 0,05 0,02 


Antal kvinnor vårdade för levercirros 

0,13 0,05 

(genomsnitt 1999–2003 per 10 000 invånare) 0,05 0,13 

Källor: Statens folkhälsoinstitut och Statistiska centralbyrån. 

I tabell 2 redovisas sambanden mellan förändring av strukturindex och aktivitetsindex. Det fanns 

ett samband mellan förändring i struktur och en förändring i aktivitet, det vill säga att de kommuner 

som hade en bättre struktur 2005 än 2002 hade också i högre utsträckning mer aktiviteter. 

Kommunens storlek föreföll inte påverka om man förbättrat eller försämrat sitt förebyggande 

arbete, inte heller utbildningsnivån i kommunen, andel arbetslösa eller olika mått på alkoholrelaterade 

problem. Enbart medelinkomst och antal män vårdade för levercirros var relaterat till en 

förändring i strukturindex. Kommuner med högre medelinkomster och högre andel män vårdade 

för levercirros hade förbättrat sin struktur för det förebyggande arbetet. En ökning av de förebyggande 

aktiviteterna var enbart relaterat till en högre andel kvinnor vårdade för levercirros. 

Förändringen av det förebyggande arbetet förefaller ha skett i alla typer av kommuner med en viss 

förskjutning mot kommuner med högre inkomster och mer alkoholrelaterade problem.


Samband mellan strukturindex och aktivitetsindex 2005 

För att få en bra bild av kommunens förebyggande arbete görs en uppdelning i struktur och 

aktivitet, och kvalitén på dessa avspeglas i strukturindex och aktivitetsindex. Strukturindexet 

ger ett värde på hur väl kommunens arbete mot alkoholoch narkotikaproblem är strukturerat 

och organiserat. Det som ger poäng är exempelvis en aktuell och väl formulerad alkoholoch 

narkotikapolicy, kommunala tjänster för arbete med alkoholoch narkotikaförebyggande 

arbete. Aktivitetsindex avspeglar antal förebyggande aktivitet i kommunen. Ju fler olika typer 

av förebyggande aktiviteter som pågår i kommunen, desto högre indexpoäng. Vissa typer av 

aktiviteter ger mer poäng än andra. 

För att studera hur strukturpoängen är relaterad till aktivitetspoängen sattes dessa i relation 

till varande i ett diagram, se figur 2. I diagrammet representeras varje kommun av en punkt och 

kommunens poäng på strukturindex visas på x-axeln och aktivitetspoängen på y-axeln. Som 

framgår av figuren är graden av struktur och aktivitet starkt kopplade, ju bättre struktur, desto 

högre grad av aktivitet. Dessutom framgår att vissa kommuner har ganska hög grad av struktur 

med låg grad av aktivitet. Har man däremot ingen struktur finns heller ingen aktivitet. 

Det förefaller som att en god struktur är en förutsättning för aktivitet. 

Figur 2. Samband mellan struktur- och aktivitetsindex 2005. 


Jämförelse mellan kommuner med högt respektive 

lågt aktivitetsindex 

För att få en uppfattning om preventionsarbetes eventuella effekter på olika utfallsmått så som 

alkoholkonsumtion, alkoholrelaterade trafikolyckor och alkoholrelaterad sjuklighet, kategoriserades 

alla kommuner i tre kategorier baserat på det totala aktivitetsindexpoängen 2002 och 

tre kategorier baserat på aktivitetsindexpoängen 2005. Ytterligare en kategorisering gjordes 

baserat på om man förbättrat eller försämrat sin grad av aktivitet mellan åren. 

I figur 3–7 presenteras utvecklingen av olika alkoholrelaterade utfall över tid för fyra grupper: 

1. Kommuner som hade låg aktivitetspoäng både 2002 och 2005. 

2. Kommuner som hade hög aktivitetspoäng 2002 och låg 2005. 

3. Kommuner som hade låg aktivitetspoäng 2002 och hög 2005. 

4. Kommuner som hade hög aktivitetspoäng både 2002 och 2005.


Figur 3. Självrapporterad konsumtionsutveckling, mätt i 100 procent alkohol (utan cider och starkvin), 

genomsnitt i befolkningen 16–80 år, 2002–2005 i de fyra kommunkategorierna. 


Det är endast i gruppen Hög02+Hög05, det vill säga de kommuner som haft höga poäng båda 

åren, som minskningen av konsumtionen är statististiskt säkerställd. Detta förhållande gäller 

både minskningen mellan 2002 och 2003 och mellan 2002 och 2005. 

Figur 4. Utvecklingen av antal anmälda fall av misshandel per 10 000 invånare mellan 1996 och 2005 

i de fyra kommunkategorierna. 

Källa: Brottsförebyggande rådet (BRÅ). 

Figur 5. Utvecklingen av antal nattliga singelolyckor per 10 000 invånare mellan 1995 och 2005 

i de fyra kommunkategorierna. 

Källa: Vägverket, bearbetning av Statens folkhälsoinstitut.


Figur 6. Utvecklingen av antal (män och kvinnor sammantaget) som vårdats för alkoholberoendediagnos 

(F10.2) per 10 000 invånare mellan 1998 och 2004 i de fyra kommunkategorierna. 


Figur 7. Utvecklingen av antal män som vårdats för alkoholförgiftning ( F10.0, F10.1, T51) 

per 10 000 mellan 1998 och 2004 i de fyra kommunkategorierna. 


Figur 8. Utvecklingen av antal män som vårdats för leversjukdom (K70, K74.6) per 10 000 mellan 

1998 och 2004 i de fyra kommunkategorierna. 

Källa: Patientregistret, EpC, Socialstyrelsen.


Utvecklingen av de olika alkoholindikatorerna över tid ser likartad ut i de olika kommungrupperna. 

De kommuner som har haft en hög grad av preventionsaktivitet både 2002 och 2005 har 

i flera fall en högre andel problem relaterade till alkohol. Men det går inte att se en annorlunda 

utveckling över tid i dessa kommuner.

Sammanfattning 


• Det alkoholoch narkotikaförebyggande arbetet i Sveriges kommuner förefaller ha 

ökat under de senaste åren. Strukturen för det förebyggande arbetet har förbättrats 

och mer förebyggande aktivitet pågår. 

• Kommuner med god struktur för det förebyggande arbetet har också mer förebyggande 

aktiviteter. En god struktur för det förebyggande arbetet förefaller vara en 

förutsättning för en hög grad av kommunal aktivitet. 

• Kommuner med en större befolkning, högre utbildad befolkning, högre inkomster, 

större inkomstklyftor, mer alkoholförsäljning på restauranger och mer alkoholrelaterade 

problem har mer alkoholoch narkotikaförebyggande aktiviteter. 

• Det är svårt att se några skillnader i utvecklingen av alkoholrelaterade problem 

mellan kommuner som är aktiva på det förebyggande området och de kommuner 

som är mindre aktiva. 

• Både strukturen på det förebyggande arbetet och mängden förebyggande aktiviteter 

ökade mellan 2002 och 2005. Förbättringen av struktur skedde i alla typer av kommuner 

men var något mer uttalad i kommuner med högre medelinkomster och med 

högre andel män med leversjukdom.


Bilaga 2. Alkoholkommitténs kommunbesök 2003–2005 

2003* 2004 2005 

Berg Gällivare Åre 

Borås Varberg Härjedalen 

Hudiksvall Vallentuna Oxie SDF/Malmö 

Hultsfred Bräcke Sölvesborg 

Håbo Växjö Gävle 

Karlskrona Örnsköldsvik Alvesta 

Lindesberg Tierp Visby 

Luleå Nybro Lärjedalen/Göteborg 

Mora Fagersta Eskilstuna 

Norrköping Sandviken Skarpnäck SDF/Stockholm 

Oxelösund Orsa Upplands Väsby 

Skellefteå Mönsterås Falkenberg 

Skövde Örebro Karlskoga 

Timrå Askersund Öckerö 

Trelleborg Strömsund Linköping 

Trollhättan Uddevalla Bromölla 

Värnamo Karlshamn Alingsås 

Västerås Skara Lidingö 

Halmstad Kristinehamn 

Finspång Borlänge 

Härnösand Nordmaling 

Katrineholm Sollefteå 

Lomma Hultsfred 

Vännäs Jönköping 

Helsingborg Pajala 

Värmdö Nykvarn 

Boden Majorna SDF/Göteborg 

Grums 

Olofström 

Säffle 

Sävsjö 

Uppsala 

*Kommunbesök genomfördes även 2001–2002 men i mindre omfattning. 

Källa: Alkoholkommittén.


Bilaga 3. Fördelning av medel till frivilligorganisationer 

2003–2005 

Organisation Projekt Beviljade medel Beviljade medel 

2003–2004 2005 

Forum Bosnien Malmö Bosnier mot droger 200 000 kr 190 000 kr 

Hassela Solidaritet Hudiksvall Kamratstöd i skolan 500 000 kr 400 000 kr 

IOGT-NTO Stark och klar 2 500 000 kr 1200 000 kr 

för tre föräldrastödsprojekt 

IOGT-NTO Våga 1 090 000 kr 200 000 kr 

för tre skolprojekt 

KSAN Blivande mammor 400 000 kr 300 000 kr 

– tidiga insatser när det 

gäller alkohol och droger 

MOTGIFT Gotland MOTGIFT Gotland 1 500 000 kr 800 000 kr 

Riksförbundet SMART SMART Västernorrland 1 100 000 kr 650 000 kr 

Somalilands förening Ett drogbekämpningsprojekt 

mot kat och alkohol 

200 000 kr 280 000 kr 

Svenska Ishockeyförbundet Skolambassadör 1 000 000 kr 800 000 kr 

Sveriges Makalösa föräldrar Makalösa ensamstående 1 300 000 kr 800 000 kr 

tonårsföräldrar 

Söder mot narkotika Söder mot narkotika 1 600 000 kr 800 000 kr 

UNF Folkölsprojektet 1 140 000 kr 600 000 kr 

Verdandi–Tensta/Rinkeby Verdandi Tensta-Rinkebys 

drogpreventiva arbete 

bland ungdomar 

450 000 kr 300 000 kr 

Alna Väst Våga vara vuxen 150 000 kr 

Hela människan De glömda barnen 200 000 kr 

– Hösten 2005 

IOGT Centro Föräldrastöd 200 000 kr 

Kongo Riksförbund Drogfria ungdomar 150 000 kr 

KRIS-riks Integrationsprojekt för 150 000 kr 

ungdomar i riskzon 

KSAN Nationella Nätverket för 150 000 kr 

tjejgruppsledare – Bella Net 

MHF- MHF Ungdom Zero Hero 100 000 kr 

NBV Nattvandrarna NBV Nattvandrarna 40 000 kr 

Sv. Scoutrådet m.fl. Metoder för förebyggande 

arbete 

200 000 kr 

Verdandi Värmdö Etablering av uppsökande 

social kontaktverksamhet 

200 000 kr 

Källa: Eriksson et al., 2006b.

Svensk traditionell alkoholpolitik har under senare år ställts inför stora utmaningar till följd 

av den EU-anpassning som ägt rum inför inträdet i unionen 1995 och under de efterföljande 

åren. En av flera betydande förändringar var den avreglering av privat alkoholinförsel till 

Sverige från annat EU-land som gradvis genomfördes år 2000–2003. 

För att stävja en befarad ökning av alkoholkonsumtionen i spåren av denna förändring 

antog Riksdagen en nationell handlingsplan för att förebygga alkoholskador för perioden 

2001–2005. Målet var att minska alkoholens medicinska och sociala skadeverkningar. 

Enligt planen borde detta ske genom åtgärder mot skadligt dryckesbeteende och genom 

att sänka den totala alkoholkonsumtionen. Huvudinriktningen i handlingsplanen var att 

stimulera utvecklingen av målinriktade och samordnade förebyggande insatser på kommunal 

nivå samt stimulera ökad samverkan mellan lokala aktörer. Statens folkhälsoinstitut 

gavs uppdraget att följa upp och utvärdera handlingsplanen och redovisar här en slutrapport. 

I rapporten redogörs för utvecklingen på alkoholområdet under perioden 1998–2005. 

Viktiga områden som tas upp är alkoholkonsumtionens utveckling, faktorer som påverkat 

denna, alkoholskadeutvecklingen samt förebyggande insatser som genomförts under 

planperioden. 

Dessa uppgifter utgör sedan grunden för en analys av handlingsplanens effekter, som 

också redovisas i rapporten. 

Statens folkhälsoinstitut 

Distributionstjänst 

120 88 Stockholm 

Fax 08-449 88 11 

E-post fhi@strd.se 

Internet www.fhi.se 

Rapport 2006:24 

ISBN 91-7257-476-3 

ISSN 1651-8624

Uppföljning av den nationella handlingsplanen för att förebygga ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?