ett liv av vikt/12/12

Ett liv av vikt 

Goda exempel 

DOKUMENTATION AV EN KONFERENS

© 1999 Folkhälsoinstitutet 

Folkhälsoinstitutet 1999:26 

1:a upplagan, 1:a tryckningen (1-2 000) 

ISBN nr 91-7257-051-2 

ISSN nr 1104-358X 

Grafisk form: Ninni Oljemark/Kombinera 

Foton: Anna Widoff 

Tryck: Tryckeri AB Småland, Jönköping 1999 

Denna skrift är tryckt på miljövänligt papper.

Ett liv av vikt 

Goda exempel

örord

Under 1997 och 1998 hade Folkhälsoinstitutet i uppdrag av regeringen att följa 

utvecklingen vad gäller anorexi och andra ätstörningar. Särskild tonvikt skulle 

läggas på att utveckla förebyggande strategier. Arbetet med uppdraget resulterade 

i december 1998 i rapporten ”Ett liv av vikt – fem år senare”. (Rapporten finns 

att beställa från Folkhälsoinstitutet.) 

Som en uppföljning av arbetet med regeringsuppdraget och i syfte att göra de 

nya rön som kommit fram kända, anordnade Folkhälsoinstitutet i maj 1999 en 

tvådagars konferens under namnet ”Ett liv av vikt”. Konferensens syfte var 

också att erbjuda ett tillfälle för människor från olika delar av landet att mötas 

och utbyta erfarenheter. 

Konferensen ”Ett liv av vikt” hade en bred hälsofrämjande ansats och de 

föreläsningar och seminarier som presenterades behandlade både rena fakta- 

kunskaper om ätstörningar och metoder i arbete med barn och ungdomar. 

I denna rapport presenteras de olika föreläsningarna och seminarierna på ett 

utförligt sätt. Det är vår förhoppning att rapporten ska fungera som en samling 

av goda exempel och kunna användas som inspirationskälla för praktisk verk- 

samhet i kommuner, landsting och föreningsliv. 

Dokumentationen av konferensen har, där inget annat anges, gjorts av frilans- 

journalisten Judit Lukács. Medlemmar i planeringsgruppen för konferensen har 

också bidragit med underlag från de parallella seminarierna. 

Gunnar Ågren

Innehåll 

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 

Föreläsningar: 

Karin Enzell . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 

Claes Norring. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 

Bengt Lindström . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16 

Margareta Forsberg . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19 

Runi Børresen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23 

Seminarier: 

In- och utsidan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28 

Lokalt arbete i Kungälv. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32 

Hälsoäventyret i Vara . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36 

Kroppen igår och idag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39 

Kungälv – ett exempel. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 42 

Kan segregation leda till ökad jämställdhet?. . . . . . . . . . . . . . 46 

Idrott och ätstörningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 48 

Maten som hot eller njutning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50 

Föreläsare. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 

4 Ett liv av vikt ✹ Goda exempel

Föreläsningar

Kort historisk tillbakablick 

Karin Enzell är vuxenpsykiater och har 

arbetat med ätstörningar sedan 1970. Hon 

inledde konferensen med en kort tillbakablick 

på hur medvetenheten om ätstörningar har 

förändrats under de gångna 30 åren. 

Den som först talade om ätstörningar var 

barnpsykiatern Hilde Brusch i USA. Hon 

6 Ett liv av vikt ✹ Goda exempel 

var en föregångsfigur och den första som arbetade 

med barn som hade anorexi. I Sverige var 

det barnpsykiatern Elsa-Britta Nordlund som 

först behandlade barn med anorexi. 

– Begreppet ätstörningar var inget som folk i 

allmänhet kände till och det var inte utan att jag 

ibland kände mig som en missionär, när jag 

informerade kollegor och anhöriga om att anorexi 

var en sjukdom och att det inte handlade 

om tjuriga och trotsiga barn, berättade Karin 

Enzell. 

Några resurser för behandling av ätstörningar 

fanns det knappast, enstaka slutenvårdsplatser 

var vad man kunde erbjuda. Problemet bulimi 

uppmärksammades först i början av 1980talet, 

då en kvinna i ett tv-program berättade 

om hur hon hetsåt och kräktes. 

– Programmet gav upphov till en våg av 

hjälpsökande, men det fanns mycket lite hjälp 

för dem att få. 

1982 öppnades en första mottagning för 

patienter med ätstörningar på Södersjukhuset i 

Stockholm. Ett år senare bildades patientföreningen 

Anorexia Kontakt. 

Våren 1992 ordnade socialdepartementet en 

hearing om ätstörningar i Sverige och då fick 

också Folkhälsoinstitutet ett första uppdrag att 

titta närmare på problemet ätstörningar. I uppdraget 

ingick att ta reda på hur många som led 

av ätstörningar, vad det fanns för hjälp att få 

samt om ätstörningar är möjliga att förebygga. 

– Det var som att vända upp och ner på en 

ketchupflaska, berättade Karin Enzell. Inom 

kort fanns det fyra mottagningar i Stockholms

län: Södersjukhuset, Huddinge sjukhus, Danderyds 

sjukhus och Embla-mottagningen på S:t 

Görans sjukhus. 

Vid samma tid, våren 1993, ordnade också 

Medicinska forskningsrådet en koncensuskonferens 

om anorexi. Hösten 1993 bildades ett 

nätverk för forskare och kliniker som arbetar 

med ätstörningar, Svenska Anorexi/Bulimi Sällskapet. 

Sedan hösten 1997 finns också Nordiska 

sällskapet för ätstörningar. 

Numera finns det ett väl utbyggt forskningsarbete 

kring ätstörningar i Sverige. Sverige är 

också med i ett europeiskt forskningssamarbete, 

Cooperation in the field of Scientific and Technical 

research, COST, med fokus på anorexi/ 

bulimi. 

– Att i dag arbeta med det här frågorna 

känns som att vara i en helt annan värld än den 

jag mötte i början av 1970-talet. Anorexi/bulimi 

är en del av vårt ordförråd, ja begreppet är nästan 

var mans egendom. 

Är det då möjligt att förebygga anorexi/bulemi, 

undrade Karin Enzell och gav själv svaret: 

– Anorexi/bulimi är till en del en livsstilssjukdom 

och orsakas av en samverkan av många 

faktorer. Varje person med ätstörning har sin 

orsak till sjukdomen och vår uppgift som arbetar 

med dessa patienter är att ta reda på vilka 

just hennes/hans orsaker är. Det vi dessutom 

kan göra är att se till att medierna slutar använda 

sig av magra modeller, att arbeta för att kvinnor 

ska få se ut som de gör och att påverka den 

vuxna kvinnogenerationen att sluta oja sig över 

sin vikt och sitt utseende. Vi duger som vi är. 

– Vi vet i dag att hälften av alla som har ätstörningar 

aldrig söker vård och att av dem som 

söker vård blir flertalet friska. Och det är gott 

att veta att det numera faktiskt finns hjälp att få 

för dem som söker det, avslutade Karin Enzell. 

KARIN ENZELL NÅS PÅ TELEFON 08-25 00 32, 

FAX 08-25 11 02. 

Goda exempel ✹ Ett liv av vikt 7

Ätstörningar – vad vet vi i dag? 

Claes Norring, psykolog och forskare vid 

FoU-enheten, Psykiatri och habilitering, 

Örebro läns landsting gjorde en genomgång av 

kunskapsläget i dag och vad som är känne- 

tecknande för olika sorters ätstörningar. 


En ätstörning kännetecknas av att personen 

i fråga har: 

✹ en störning i ätbeteendet, 

✹ en störning i upplevelsen av 

den egna kroppen och 

✹ så kallad viktfobi. 

Störningen i ätbeteenden kan handla om fasta 

eller sträng diet, hetsätning, självframkallad 

kräkning eller laxering. Den som har en störning 

i upplevelsen av den egna kroppen har en 

negativ bild av sin egen kropp, hon/han upplever 

sig för stor, för fet eller för klumpig och har 

svårt för att uppfatta kroppens signaler. 

– Det finns ingen given koppling mellan ätstörningar 

och psykiatriska problem, säger Claes 

Norring. I gruppen med ätstörningar finns 

allt från allvarliga psykotiska problem till mycket 

milda eller inga psykiatriska problem alls. 

– Det är inte självklart var gränsen går mellan 

ett sjukt beteende och ett ätbeteende som faller 

inom normalintervallet. Viktfobi och stört 

ätbeteende är kravet för klinisk signifikant störning, 

med andra ord en störning som kvalificerar 

för en psykiatrisk diagnos. Hittills har det 

varit viktfobin som man ansett vara det centrala 

problemet. Oftast anser man att en person som 

inte har viktfobi inte heller har ätstörningar. 

Många tonårsflickor genomgår en anorektisk 

period och det finns de som hävdar att detta 

i dag mer eller mindre är en del av deras normala 

utveckling. Men det är ett farligt sätt att resonera, 

menar Claes Norring.

Fyra sorters ätstörningar 

Enligt det amerikanska diagnossystem (DSM- 

IV) som används över hela världen, finns det 

fyra huvudsakliga ätstörningsdiagnoser: 

✹ Anorexia nervosa 

✹ Bulimia nervosa 

✹ Hetsätningsstörning 

✹ Ätstörning UNS (Utan Närmare Specifikation), 

även kallad Atypisk ätstörning. 

Diagnostiska kriterier enligt DSM–IV 

ANOREXIA NERVOSA 

A. Vägrar hålla kroppsvikten på eller över nedre normalgränsen 

för sin ålder och längd (t ex viktnedgång som 

leder till att kroppsvikten konstant är mindre än 85% av 

den förväntade, ökar inte i vikt trots att kroppen fortfarande 

växer, vilket leder till att kroppsvikten är mindre än 

85% av den förväntade). 

B. Personen har en intensiv rädsla för att gå upp i vikt eller 

bli tjock, trots att han eller hon är underviktig. 

C. Störd kroppsupplevelse avseende vikt eller form, självkänslan 

överdrivet påverkad av kroppsvikt eller form, 

eller förnekar allvaret i den låga kroppsvikten. 

D. Amenorré hos menstruerande kvinnor, d v s minst tre 

på varandra följande menstruationer uteblir. (En kvinnas 

menstruation anses ha upphört om hon endast 

menstruerar till följd av hormonbehandling, t ex med 

östrogen.) 

UNDERTYPER 

Med enbart självsvält: under den aktuella episoden av 

anorexia nervosa har personen inte regelmässigt 

hetsätit eller ägnat sig åt självrensande åtgärder (d v s 

självframkallade kräkningar eller missbruk av laxermedel, 

diuretika eller lavemang). 

Med hetsätning/självrensning: under den aktuella episoden 

av anorexia nervosa har personen regelmässigt 

hetsätit eller ägnat sig åt självrensande åtgärder (d v s 

självframkallade kräkningar eller missbruk av laxermedel, 

diuretika eller lavemang). 

Den äldsta av dessa diagnoser är anorexia nervosa, 

som redan i slutet av 1600-talet finns 

beskrivet i medicinska dokument. Historiska 

beskrivningar av heliga personer antyder att tillstånd 

som liknar anorexia nervosa förekom 

redan under medeltiden. 

Även hetsätning är känt långt tillbaka i historien. 

Den första beskrivningen av bulimia nervosa-liknande 

tillstånd kom dock först på 1950talet 

och den psykiatriska diagnosen tillkom 

först 1979. 

ÄTSTÖRNING UNS – TYPEXEMPEL 

Observera att nedanstående exempel på hur en patient 

med Ätstörning UNS kan se ut inte är uttömmande. Detta är 

bara några exempel som visar upp vanliga varianter. 

Typ 1. För kvinnor, alla kriterier för anorexia nervosa är 

uppfyllda förutom att menstruationen är regelbunden. 

Typ 2. Alla kriterier för anorexia nervosa är uppfyllda förutom 

att personens vikt ligger inom ett normalintervall 

trots en betydande viktnedgång. 

Typ 3. Alla kriterier för bulimia nervosa är uppfyllda förutom 

att hetsätandet och de olämpliga kompensatoriska 

beteendena förekommer mindre än två 

gånger i veckan eller under en kortare period än tre 

månader. 

Typ 4. En normalviktig person som regelmässigt använder 

olämpligt kompensatoriskt beteende efter att ha 

ätit endast små mängder mat (t ex självframkallad 

kräkning efter att ha ätit två småkakor). 

Typ 5. En person som vid upprepade tillfällen tuggar och 

spottar ut, men inte sväljer ned, stora mängder mat. 

Typ 6. Hetsätningsstörning (se kriterier på nästa sida). 


BULIMIA NERVOSA 

A. Återkommande episoder av hetsätning. En sådan episod 

kännetecknas av (1) och (2): 

(1) Personen äter under en avgränsad tid (t ex inom 

två timmar) en väsentligt större mängd mat än vad 

de flesta personer skulle äta under motsvarande tid 

och omständigheter. 

(2) Personen tycker sig ha förlorat kontrollen över 

ätandet under episoden (t ex en känsla av att inte 

kunna sluta äta eller kontrollera vad eller hur 

mycket man äter). 

B. Återkommande olämpligt kompensatoriskt beteende för 

att inte gå upp i vikt, t ex självframkallade kräkningar eller 

missbruk av laxermedel, lavemang, diuretika eller andra 

läkemedel, fasta eller överdriven motion. 

C. Både hetsätandet och det olämpliga kompensatoriska 

beteendet förekommer i genomsnitt minst två gånger i 

veckan under tre månader. 

D. Självkänslan överdrivet påverkad av kroppsform och vikt. 

E. Störningen förekommer inte enbart under episoder av 

anorexia nervosa. 

UNDERTYPER 

Med självrensning: under den aktuella episoden av bulimia 

nervosa har personen regelmässigt ägnat sig åt självframkallade 

kräkningar eller missbruk av laxermedel, 

diuretika eller lavemang. 

Utan självrensning: under den aktuella episoden av bulimia 

nervosa har personen använt andra olämpliga kompensatoriska 

beteenden som fasta eller överdriven motion, 

men har inte regelmässigt ägnat sig åt självframkallade 

kräkningar eller missbruk av laxermedel, diuretika eller 

lavemang. 

Hetsätningsstörning är en så kallad provisorisk 

diagnos. För att diagnosen ska bli officiell 

krävs ytterligare forskning som bekräftar behovet 

av diagnosen. 

Atypiska diagnoser blir alltid resultatet när 

man försöker skapa strikta diagnoskriterier. I 

praktiken finns troligen bortåt hälften av alla 

patienter med ätstörningar i den här gruppen, 

helt enkelt för att man inte uppfyller tillräckligt 

många av kraven för att hamna i någon av de 

övriga tre grupperna. 

– De som har en atypisk ätstörning utgör cir- 


HETSÄTNINGSSTÖRNING 

A. Återkommande episoder av hetsätning. En sådan 

episod kännetecknas av (1) och (2): 

(1) Personen äter under en avgränsad tid (t ex inom 

två timmar) en väsentligt större mängd mat än vad 

de flesta personer skulle äta under motsvarande tid 

och omständigheter. 

(2) Personen tycker sig ha förlorat kontrollen över 

ätandet under episoden (t ex en känsla av att inte 

kunna sluta äta eller kontrollera vad eller hur 

mycket man äter). 

B. Hetsätningsepisoderna är förknippade med minst tre av 

följande kännetecken: 

(1) Personen äter mycket snabbare än normalt. 

(2) Personen äter tills en obehaglig mättnadskänsla 

uppnåtts. 

(3) Personen äter stora mängder mat utan att känna 

fysisk hunger. 

(4) Personen äter ensam på grund av förlägenhet 

över de stora matmängderna. 

(5) Personen känner sig äcklad av sig själv, nedstämd 

eller mycket skuldtyngd efter att ha hetsätit. 

C. Personen är tydligt plågad av hetsätandet. 

D. Hetsätningen förekommer i genomsnitt minst två dagar 

i veckan under sex månader. 

E. Hetsätningen är inte förknippad med regelmässig 

användning av olämpliga kompensatoriska beteenden 

(t ex självframkallade kräkningar, missbruk av laxermedel, 

fasta eller överdriven motion) och förekommer inte 

enbart under förloppet av anorexia nervosa eller bulimia 

nervosa. 

ka 40 procent av alla som behandlas vid specialenheter 

för ätstörningar i Sverige, konstaterade 

Claes Norring och pekar på att detta tyder på 

problem med diagnostiken för ätstörningar. 

Gruppen med atypiska ätstörningar är helt 

enkelt för stor för att man ska kunna kalla dessa 

patienter atypiska. Diagnostiken behöver anpassas 

till den kliniska verkligheten. 

Ett annat problem med den rådande ätstörningsdiagnostiken 

är att den inte heller ger ett 

tillräckligt stöd i kliniska överväganden om förlopp, 

behandling och prognos.

Ätstörningsdiagnoserna 

Anoriexia 

nervosa 

Ätstörning UNS 

Bulimia 

nervosa 

”Normalt” ätbeteende 

Hetsätningsstörning 

Obesitas 

• Här ser vi de ca 50% Ätstörning UNS, som en negativt definierad grupp. De har inte någon av de 

formella diagnoserna, men de har någon sorts ätstörning. 

• Hetsätningsstörning som det fenomen som lett till närmande mellan ätstörnings. och obesitasforskarna. 

Förekomst bland kvinnor i olika åldersgrupper 

2,5 

2 

1,5 

% 

1 

0,5 

0 

15-18 18-29 30-39 40-49 50-59 

ÅLDERSKATEGORIER 

Anorexia nervosa 

Bulimia nervosa 

ÄtstörningUNS 

Hetsätningstörning 

• Siffror dels från norsk studie av 2 500 kvinnor mellan 18 och 60 år, dels svensk stuie av en hel årskull i Göteborg. 

• Här illustreras den möjliga sekvensen mellan de olika ätstörningarna. 


Förekomst av ätstörningar 

Epidemiologi inriktar sig på att ta fram statistik 

över sjukligheten och undersöka om sjukligheten 

hör samman med särskilda egenskaper i 

befolkningen. Det finns dock särskilda problem 

med att undersöka epidemiologin för ätstörningar: 

dels är det svårt att veta var gränsen går 

mellan det normala och det störda, dels är det 

ganska vanligt att personer med ätstörningar 

undviker behandling och därmed inte kommer 

med i sjukvårdsstatistiken över ätstörningar. 

✹ 90-95 procent av dem som har ätstörningar 

är kvinnor. Bland barn är andelen 

pojkar högre, ca 25-30 procent. 

✹ Ätstörningar börjar vanligen under 

tonåren (14-18 år). 

Inom epidemiologin används två begrepp för att 

beskriva förekomsten av en viss sjukdom: incidens 

och prevalens, ofta uttryck i antalet fall per 

100 000 personer. 

Incidens är antalet nya fall per år i den aktuella 

befolkningsgruppen. 

Prevalens är antalet fall i den aktuella 

befolkningsgruppen vid en given tidpunkt. 

Incidensen för anorexi är 10-40 nya fall per 

100 000 unga kvinnor (12-25 år) och år, för 

bulimi 5-65 nya fall per 100 000 unga kvinnor 

och år. Siffrorna för dessa grupper är således 

osäkra. För hetsätningsstörning och atypisk ätstörning 

saknas studier över huvud taget och för 

de studier som finns är de metodologiska problemen 

många. 

Rapportering av nyinsjuknande (incidens) i 

anorexia nervosa har ökat sedan 1930-talet, 

men det är oklart om det är en faktisk ökning 

eller ett utslag av förändringar i sjukvårdsrutiner, 

diagnoskriterier och kunskap om patientgruppen. 

De flesta indikatorer pekar i stället på att 

förekomsten de senaste 25 åren har varit stabil. 

12 Ett liv av vikt ✹ Goda exempel 

När det gäller bulimia nervosa har det kanske 

förekommit en viss ökning under de senaste 

20 åren, men materialet är för litet och uppgifterna 

därför mycket osäkra. 

Tittar man på förekomsten vid en viss given 

tidpunkt har 0,2-0,4 procent av unga kvinnor 

anorexi och 1-2 procent har bulimi. De atypiska 

ätstörningarna är troligen minst 3-4 gånger vanligare 

än anorexi och bulimi. Hetsätningsstörning 

är troligen ungefär dubbelt så vanligt som 

bulimi. 

– Sammanfattningsvis kan man säga att kunskaperna 

om förekomsten av ätstörningar av 

olika slag är alldeles för små, säger Claes Norring. 

Det finns ett stort behov av bra studier på 

representativa urval från befolkningen, där man 

studerar hela ätstörningsområdet och inte bara 

anorexi och bulimi. 

Vad händer vid ätstörningar? 

En ätstörning börjar ofta med en anorexiliknande 

period med viktnedgång och kan följas av 

hetsätande, delvis som en följd av svälten. Både 

de som blir anorektiker och de som blir bulimiker 

börjar alltså oftast med en viktminskning. 

Viktminskningen kommer ofta smygande och är 

inte så snabb och dramatisk för den som senare 

utvecklar anorexi, medan de blivande bulimikerna 

oftast genomför kraftiga bantningsförsök 

som vanligen misslyckas. Bantningen blir därefter 

allt mer panikartad för att så småningom 

urarta i hetsätning. 

Den som får diagnosen atypisk ätstörning 

kan antingen vara på väg att bli frisk eller ha 

hamnat i ett kroniskt tillstånd av ätstörning. 

Anorexia nervosa är en resurskrävande diagnos 

både inom barnoch ungdomspsykiatrin 

och inom vuxenpsykiatrin. Det är bara personer 

med diagnosen schizofreni som har fler slutenvårdsdagar 

per patient (enligt en undersökning 

från Nya Zeeland 1986). Trots detta vet man att

långt ifrån alla personer med anorexi kommer 

till någon form av vård. Det finns studier som 

antyder att så många som 50 procent inte kommer 

i vård under de första åren av sjukdomen. 

För bulimi är siffran troligtvis ännu högre. 

I rapporten Ett liv av vikt, som publicerades 

1992 finns följande uppgift: En flicka som har 

anorexi i 11 år kostar samhället ca 1,6 miljoner 

kronor, medan den totala samhällsekonomiska 

kostnaden (inklusive produktionsbortfall) för 

henne är drygt 2 miljoner kronor. Att ha anorexi 

i 11 år är långt, men inte ovanligt långt. Den 

uppskattade minsta kostnaden för vård av 

ätstörda patienter i Sverige var 1993 ca 200 miljoner 

kronor. 

Prognosen 

Prognosen för den som har anorexi och den som 

har bulimi är troligen ungefär lika. Hälften av 

dem som insjuknar blir friska, en tredjedel blir 

bättre i sin sjukdom och en av fem fortsätter att 

vara sjuka. Dessa siffror är dock ett medelvärde 

och det finns stora skillnader mellan de olika 

uppföljningsundersökningar som gjorts hittills. 

– Även om takten i tillfrisknandet sjunker 

efter de första 5-6 åren så fortsätter patienter att 

tillfriskna även efter en mycket lång sjukdomstid, 

kanske 20 år eller mera, säger Claes Norring. 

Ge därför aldrig upp hoppet! 

– Det är också viktigt att komma ihåg att 

uppföljningsstudierna gäller personer som sökt 

sig till psykiatrin. De som har ätstörningar, men 

inte så allvarliga att de söker vård, hamnar inte i 

psykiatrin och finns därmed inte heller med i 

statistiken. Å andra sidan har denna grupp förmodligen 

en bättre prognos än de med mer allvarliga 

psykiatriska problem. 

I den här statistiken finns inga uppgifter som 

rör skolhälsovårdens insatser. Men eftersom de 

når eleverna före primärvården är skolhälsovården 

mycket viktig. Detta intygades också av 

några personer i publiken. I till exempel Ludvika 

för man regelbundet statistik över elever med 

ätstörningar. 

Dödlighet 

Ätstörningar, och framför allt anorexia nervosa, 

hör till de psykiatriska diagnoser som har högst 

dödlighet. Risken för att dö en för tidig död är 

tio gånger så hög som för en frisk person, under 

det första året av sjukdomen är den 30 gånger 

högre. Ju lägre den sjukas vikt är, desto större är 

risken att dö. 

– Omräknat i faktiska dödsfall innebär detta 

att ca 30 unga kvinnor med anorexia nervosa 

dör i förtid varje år i Sverige. De dör dock kanske 

inte av sin anorexi, den officiella dödsorsaken 

kan vara någon annan. 

Siffrorna för bulimia nervosa är troligen liknande 

som för anorexi. För hetsätningsstörning 

och atypisk ätstörning finns för litet underlag 

för att kunna dra några slutsatser. Förmodligen 

är dödligheten lägre än för anorexi och bulimi. 

Vad beror det på? 

Claes Norring presenterade en modell som visar 

hur olika orsaksfaktorer kan utlösa och vidmakthålla 

ätstörningar. De olika orsaksfaktorerna 

kan delas in i tre grupper: predisponerande 

faktorer (som utgör en sårbarhet eller grogrund 

för att utveckla ätstörning), utlösande 

och vidmakthållande faktorer. 

– Det här är komplicerade och svåra samband, 

säger Claes Norring. Det är också svårt 

att fastställa vilka faktorer som är nödvändiga 

eller tillräckliga för att orsaka ätstörningar. 

Pyskoterapi eller 

psykofarmaka? 

För att täcka all de behandlingsbehov som finns 


Multifaktoriell orsaksmodell 

Vidmakthållande 

faktorer 

bland ätstörda patienter krävs ett brett utbud av 

behandlingar, alltifrån korta och föga resurskrävande 

insatser i öppenvård till långvariga och 

dyra behandlingar i slutenvård eller på behandlingshem. 

Många patienter rekommenderas någon 

form av psykoterapeutisk behandling, till exempel 

individuell terapi, familjeterapi eller gruppterapi. 

För många terapiformer saknas dock 

ännu ordentlig vetenskaplig dokumentation av 

deras effektivitet vid ätstörningar. 

För patienter med bulimi finns det ett antal 

vetenskapliga studier som visar att kognitiv 

beteendeterapi och interpersonell terapi är bättre 

än ett antal andra behandlingar inklusive ingen 

behandling alls. 

Familjeterapi verkar vara den terapiform 

som fungerar bra för många unga anorektiker 

som fortfarande bor hemma, men denna slutsats 


Predisponerande faktorer 

Familj och uppväxt Biogenetik Sociokultur 

Bantning 

Bantare 

”Viktfobi” – kontrollbehov 

Svält 

Kräkning 

Hetsätning 

Utlösande 

faktorer 

grundar sig på några få studier från ett och samma 

forskningscentrum och kan därför inte med 

säkerhet påstås vara allmängiltig. För behandling 

av anorexi är bristerna i den vetenskapliga 

dokumentationen särskilt påtaglig. De behandlingsprogram 

som finns baseras ännu i hög 

utsträckning enbart på klinisk erfarenhet. 

Gruppterapi verkar generellt fungera ungefär 

lika bra som individuella terapiformer för 

bulimiska patienter. Men även här behövs dokumentation. 

– Det pågår dock ett par studier, bland annat 

i Göteborg där man jämför grupp- och individualterapi 

och i ett samarbete kring gruppterapi 

mellan Århus i Danmark och Tromsø i Norge. 

Det ska bli spännande att se resultaten därifrån, 

tycker Claes Norring. 

Behandling med läkemedel är mycket vanligt, 

framför allt inom primärvården, ibland i

kombination med någon form av terapeutisk 

behandling. Huvudsakligen handlar det då om 

antidepressiva läkemedel, men även andra psykofarmaka 

förekommer. 

– Antidepressiva medel har en bevisad effekt 

för patienter med bulimi och hetsätningsstörning, 

men är inte lika bra som till exempel kognitiv 

beteendeterapi. Det är dessutom tveksamt 

hur effekterna är på lång sikt. Med andra ord 

bör antidepressiva medel användas som komplement 

eller andrahandsalternativ till psykoterapi. 

Att använda antidepressiva preparat på personer 

med anorexi ger inga resultat, möjligen 

kan sådana medel användas vid en uppföljande 

behandling för personer som återfått sin normalvikt. 

Det finns inte heller några indikationer på att 

använda andra former av psykofarmaka på 

patienter med ätstörningar (om de inte har 

andra symtom som kräver sådana läkemedel 

förstås). 

Kompletterande behandlingar 

Som komplement till psykoterapi och/eller psykofarmaka 

finns det flera olika behandlingsformer: 

✹ Strukturerade självhjälpsprogram kan vara 

effektiva för framför allt patienter med bulimi. 

Självhjälp kan vara ett kostnadseffektivt 

sätt att använda tiden i väntan på 

andra behandlingar. 

✹ Psykopedagogiska insatser – kan användas 

framför allt som komplement till psykoterapi 

och andra behandlingar. Det finns 

studier som tyder på att vissa bulimiska 

patienter kan ha nytta av enbart psykopedagogiska 

insatser. 

✹ Kostrådgivning/behandling av kroppsupplevelse 

– här finns ingen vetenskaplig dokumentation, 

men erfarenheten visar att 

sådana behandlingar kan vara värdefulla. 

Vilka vetenskapliga kunskaper saknas då om 

behandling av ätstörningar? 

– För anorektikerna vet vi faktiskt inget om 

vilka som egentligen är de effektivaste behandlingsmetoderna, 

säger Claes Norring. Och för 

bulimikerna är det oklart hur effektiva de olika 

behandlingsmetoderna är i förhållande till 

varandra. 

– Vi vet inte heller hur vi ska behandla de cirka 

50 procent av bulimipatienterna som sällan 

eller aldrig blir hjälpta i behandlingsstudier och 

vad det är i de olika behandlingarna som faktiskt 

hjälper. 

Det finns inte heller någon vetenskapligt 

dokumenterad kunskap om behandling av patienter 

med atypisk ätstörning och mycket lite om 

patienter som har hetsätningsstörning. 

– Sammanfattningsvis kan man säga att det 

är väldigt mycket som vi inte vet och förhållandevis 

lite som vi med säkerhet vet. Ett annat problem 

är att det är svårt att få klinikerna att ta till 

sig forskningsresultat och använda sig mer av de 

behandlingsmetoder som är bevisat effektiva, 

slutar Claes Norring. 

CLAES NORRING, FOU-ENHETEN, PSYKIATRI OCH 

HABILITERING I ÖREBRO, TELEFON 019-15 74 75, 

E-POST claes.norring@orebroll.se 


Hälsa är förmågan att uppnå 

sina livsmål 

Salutogenes är ett 20 år gammalt begrepp 

som har sin ursprung i stressforskningen. 

Det finns både sociologiska och psykologiska 

förklaringar till begreppet, men i stort sett handlar 

det om hur man ser på sin tillvaro och hanterar 

den, menade Bengt Lindström. Ordet är en 

sammansättning av de latinska orden för hälsa, 

salus, och skapa/alstra, genere. Salutogena processer 

är processer som främjar en hälsosam 

utveckling hos individer eller grupper. 

Att vi har mycket ätstörningar i vårt samhälle 

är inte så konstigt om man tittar på de trender 


Salutogenes är ett begrepp som blivit centralt i 

hälsoinriktat arbete under det senaste decenni- 

et. Vad är det för begrepp? Vad innebär det 

egentligen och på vilket sätt har det anknytning 

till arbete mot ätstörningar? 

Bengt Lindström, barnläkare och fil dr i 

folkhälsovetenskap, arbetar på Nordiska Häl- 

sovårdshögskolan i Göteborg bland annat med 

frågor om salutogenes och barn och ungdom. 

och strömningar som finns i samhället. Ser man 

till exempel på musikvideor som sänds på MTV 

så har dessa en hög volym, det är hetsigt och 

stressigt. Videofilmerna beskriver våld, kaos, 

splittring, död, ett högt tempo och har inslag 

som är osammanhängande. Dessa fenomen är 

egentligen desamma som de senmoderna filosoferna 

talar om då de beskriver tendenser och 

utveckling i världen just nu. 

– Var finns kontakten med människans rötter 

och naturliga tillhörighet, undrade Bengt 

Lindström. Den finns förstås men det är mycket

som stör denna känsliga och viktiga del av tillvaron. 

I stället finns där abstrakta och störande 

system som tränger sig mellan oss och vår trygga 

förankring i tillvaron. 

I dag kan man faktiskt leva hela sitt liv utan 

att behöva ha kontakt med andra människor än 

via telefon och dator. Men vad blir det för sorts 

människor i en sådan värld? Och var finns sammanhangen 

i den världen? Jo, det blir nidbilder 

av framtidens vinnare, ungdomar som lever 

maximalt och som hela tiden testar gränserna. 

För att visa vad han menar ritar Bengt Lindström 

snabbt två overheadbilder: ”Abstract sister” 

– en tonårsflicka som far fram på en skateboard, 

med reflex-solglasögon, iklädd kläder av 

rätt märke, lyssnande på sin bärbara cd-spelare 

och med en ringande mobiltelefon som släp på 

en egen liten bräda samt ”Bungy boy” – en ung 

kille som hoppar ur från en hög höjd med bara 

ett starkt gummiband om fötterna (bungy 

jump). Han är nästan nere vid vattenytan där en 

haj väntar med öppet gap. Vid örat har han sin 

mobiltelefon och rapporterar hela tiden till bästa 

kompisen vad han är med om. 

– Den moderna människan lever i ett sammanhang 

och en miljö där hon hela tiden strävar 

mot ett mål. Med sig i bagaget har hon en väska 

med resurser och med hjälp av dessa försöker 

hon nå de mål hon satt upp. 

– Hälsa är förmågan att uppnå sina livsmål, 

det liv man vill leva. Och under livets gång förändras 

både individen, målen och sammanhanget, 

dvs det är ett otroligt dynamiskt förhållande. 

Inte bara förstå utan också 

kontrollera 

– Idén att använda sig av experter för att hjälpa 

människan är inte ny. Men härigenom riskerar 

vi också att utsätta människan för något som 

hon inte kan kontrollera. 

För att illustrera detta visade Bengt Lindström 

ett avsnitt ur en film av Charlie Chaplin 

där han får vara testperson för en maskin som 

automatiskt serverar honom en middag med 

soppa, varmrätt och efterrätt. Plötsligt löper 

dock maskinen amok och experterna står handlösa 

bredvid och kan ingenting göra. 

Att själv kunna kontrollera sin tillvaro är 

vitalt och mycket viktigt i alla sammanhang där 

man arbetar med människor var Bengt Lindströms 

slutsats. 

Han visade också ett avsnitt ur en videofilm 

om en blind flicka i ettårsåldern. Eftersom hon 

inte kan se skapar hon sig en bild av sin tillvaro 

genom att använda sina andra sinnen. Även 

utan att se kan hon från en trygg punkt i rummet 

orientera sig ut i miljön där hon hittar positiva 

saker som attraherar henne och som ger henne 

impulser att pröva på nya saker. I filmen finns 

också flickans pappa hela tiden tillgänglig med 

stöd, hjälp och uppmuntran. 

– En människa behöver inte bara förstå sin 

värld, hon måste också kunna kontrollera den 

och ha vilja och motivation att göra något, sade 

Bengt Lindström. Det är dessa saker tillsammans 

som ger oss känslan av sammanhang (sense 

of coherence). 

Att skapa sig en stabil bild av 

världen 

Det tar ca 30 år av människans liv att skapa sig 

en stabil bild av hur världen ser ut, att få det 

man brukar benämna KASAM – känsla av sammanhang. 

Det är ungefär vid samma tidpunkt 

som de flesta av oss har en livsåskådning, en 

yrkesutbildning och fungerande sociala relationer. 

Om en person med en klar bild av världen 

utsätts för något om vänder upp och ned på tillvaron 

har hon ganska goda möjligheter att, 

trots en hög stressfaktor, klara av en sådan kris. 

Bengt Lindström är kritisk mot att man ensi- 


digt diskuterar självkänslans betydelse. Människor 

med god självkänsla är goda överlevare. 

– Men är det överlevare vi vill ha? Jag vill 

hellre se en värld där det finns en mängd variationer 

och där alla accepteras och kan få överleva. 

De som har hög social status är inte med 

nödvändighet goda människor och det räcker 

inte heller med att skapa goda människor, vi 

måste också skapa ett gott samhälle. Ett begrepp 

som är minst lika viktigt som självkänsla är 

empati. Jag önskar att det fanns forskning kring 

social status och empati. 

Individcenterat perspektiv 

– Mycket av det vi sysslar med går ut på att skapa 

starka individer med hög självkänsla. Men 

om det bara finns sådana individer, hur kommer 

samhället då att se ut? Blir vi alla ett gäng egocentriker? 

Och varför är kroppen så viktig i de 

här diskussionerna om den perfekta människan? 

Hela vår idévärld är kopplat till kroppen 

och till ett individcentrerat perspektiv 

Marianne Cederblad, forskare i Lund har 

studerat 11- respektive 15-åringars känsla av 

sammanhang. För pojkarna utvecklas den här 

känslan fortlöpande, medan flickornas självkänsla 

först går neråt och sedan vänder uppåt. 

De har med andra ord en period av låg självkänsla 

som pojkar inte har. Frågan är om den 

här perioden är samtidig med att flickor insjuknar 

i anorexia. 

– Om man mäter känslan av sammanhang 

på personer med ätstörningar kommer man tro- 


ligen fram till att de har låga värden, särskilt de 

som är unga. 

– I det praktiska arbetet med personer som 

har ätstörningar tror jag mycket på att man lär 

sig kommunicera med patienterna och ser till att 

så mycket som möjligt av kontrollen går över 

till dem. 

Kontrollen flyttas från 

de professionella 

– Vi borde förkorta avståndet och bygga en bro 

mellan vetenskapsmännen, de professionella 

och allmänheten. Det hälsofrämjande arbetet 

kommer i framtiden att förändras mycket och 

kontrollen flyttas mer och mer från de professionella. 

Vi ser exempel inom sjukvården i dag. 

Där spelar Internet en allt större roll för patientens 

kunskap om sin sjukdom. Via Internet samtalar 

patienter med varandra, tipsar varann om 

bra läkare och liknande. Med andra ord har 

patienten en känsla av, och ibland också faktisk, 

kontroll över sin situation. Det finns också konsumentgrupper 

som gör upp listor över bra och 

dåliga sjukhus, läkare och behandlingshem. 

– Vi lever alla i den senmoderna världen och 

vi kan antingen förändra och plocka ner till 

varon så att den blir hanterbar eller skapar 

stresståliga, resursstarka vinnarpersonligheter, 

menade Bengt Lindström. Det viktigaste är att 

se till att tillvaron blir hanterbar. 

BENGT LINDSTRÖM FINNS PÅ NORDISKA HÄLSO- 

VÅRDSHÖGSKOLAN I GÖTEBORG, E-POST bengt@nhv.se

Går det att minska 

förekomsten av ätstörningar? 

Margareta Forsberg, socionom med många 

års erfarenhet av ungdomsfrågor, behandlar 

bland annat den frågan i Folkhälsoinstitutets 

rapport till regeringen ”Ett liv av vikt – fem år 

senare”. 

Folkhälsoinstitutets rapport lämnades till 

regeringen i slutet av 1998, och kom i 

tryckt form lagom till konferensen. Uppdraget 

från regeringen var att följa utvecklingen vad 

gäller anorexi och andra ätstörningar. Särskild 

tonvikt skulle läggas på att utveckla förebyggande 

strategier. 

Till arbetet knöts två referensgrupper. I den 

ena gruppen fanns representanter för nationella 

myndigheter och organisationer, forskare, behandlingsspecialister 

och frivilligorganisationer. 

Den andra gruppen bestod av representanter för 

praktiska verksamheter, psykiatri, skolhälsovård, 

ungdomsmottagningar, lokalt folkhälsoarbete 

och idrottsrörelsen. I gruppen fanns också 

en kostinformatör. Inom ramen för uppdraget 

genomfördes två studier, dels den så kallade 

Gymnasiestudien, dels en studie i Kungälv. 

Gymnasiestudien är en upprepning av en studie 

som gjordes 1993 och genomfördes på nytt 

1998 för att undersöka om det finns skillnader i 

resultat mellan dessa två år. Kungälvsstudien är 

också en upprepning av en tidigare studie 

(genomförd 1994). 

– I Kungälv har man under 1990-talet arbetat 

mycket aktivt med förebyggande insatser 

och vi ville se om det gick att utläsa några resultat 

av dessa insatser berättade Margareta Forsberg. 

(Om undersökningen i Kungälv handlade 

också en av konferensens seminarier. Se sid 42.) 

Dessutom har man inom uppdraget tittat på 

andra befintliga studier som berört de fyra grupperna 

av ätstörningar: anorexi, bulimi, hetsätning 

och atypisk ätstörning (ätstörning UNS). 


– Vi har fått in signaler om att anorexi och 

bulimi ökar, men de studier som gjordes visar 

inga förändringar, berättar Margareta Forsberg. 

Därför ville vi bredda perspektivet och titta på 

studier som handlar om kropp och kroppsuppfattning 

i en vidare mening, inte bara manifesta 

ätstörningar. 

Tittar man på de frågor i undersökningen 

Skolbarns hälsovanor (Folkhälsoinstitutet 1997 

/98) som berör elevernas kroppsuppfattning 

visar sig följande: 

✹ I årskurs 9 tycker 57 procent av flickorna 

att de är lite eller mycket för tjocka och 27 

procent att de är ”lagom”. Av pojkarna är 

det 34 procent som tycker att de är lagom, 

27 procent att de är lite för tjocka och 3 

procent att de är lite för magra. 

– Det är alltså väldigt många som är upptagna 

av hur de ser ut och många tycker att de är för 

tjocka konstaterar Margareta Forsberg. För att 

undersöka om detta är ett nytt fenomen gjordes 

en jämförelse mellan en undersökning från 1971 

och Kungälvsundersökningen från 1994. Jämförelsen 

visar tydligt att siffrorna har ökat. 1971 

ansåg 26 procent av flickorna att de var för 

tjocka, 1994 ansåg 50 procent av flickorna samma 

sak. Delvis kan denna ökning förklaras av 

att ungdomar faktiskt väger mer i dag, men det 

förklarar sannolikt inte hela ökningen. 

De som tycker att de är för tjocka verkar 

också ha blivit betydligt mer benägna att banta, 

vilket framgår av diagrammet nedan: 

För tjock och bantat 1971 1994 

Ålder: 14 år 8% 72% 

Ålder: 18 år 44% 85% 


– Sannolikt kan många av dessa flickor som 

både känner sig för tjocka och har bantat få 

diagnosen atypisk ätstörning, men gränsen mellan 

vad som är normalt och onormalt är flytande. 

I Kungälvsundersökningen ställdes också 

frågan om varför man ville bli smalare. Det 

vanligaste svaret bland flickorna var att de ville 

”bli mer nöjda med sig själva”. Ett stort antal 

svarade också att det var för att de ville ”hålla 

sig friska”. Att de tyckte de var för tjocka kom 

först på tredje plats bland de anledningar som 

angavs. 

Få internationella 

vetenskapliga studier 

Regeringsuppdragets huvudinriktning var att 

utarbeta förebyggande strategier för att arbeta 

med ätstörningar. Ulf Wallin, som arbetar som 

överläkare inom barnoch ungdomspsykiatrin i 

Lund, har under 1998 kartlagt vetenskapliga 

studier om olika preventionsprogram med 

inriktning på ätstörningar. Han hittade sex 

internationella studier. Flera av de program som 

studerats byggde på ett i preventionssammanhang 

klassiskt tänkande som innebär att ökad 

kunskap om ett problem leder till att man undviker 

problemet och därmed ändrar sitt beteende 

i en positiv riktning. 

– Numera vet vi att detta inte alltid stämmer 

och att sammanhangen är betydligt mer komplexa 

när det gäller beteendeförändringar, sade 

Margareta Forsberg. 

Ingen av studierna gav heller några nämnvärda 

resultat när det gällde förändringar i attityder 

eller beteende. En studie gav till och med 

negativa resultat, vid en jämförelse ett halvår 

efter genomfört preventionsprogram var benägenheten 

att banta större i den grupp som 

genomgått programmet än i en kontrollgrupp. 

En tolkning av detta kan vara att genom att

undersökningen fokuserade på ätstörningar fick 

personerna i fråga impulser att sätta i gång och 

banta. 

Ett bredare perspektiv 

– Eftersom de studier som gjorts med direkt 

inriktning på ätstörningar inte gav så mycket ny 

kunskap bestämde vi oss för att bredda begreppet 

förebyggande arbete och dela upp det i följande 

begrepp: promotion, primärprevention 

och sekundärprevention där promotion står för 

hälsofrämjande och prevention står för förebyggande. 

Promotion när man arbetar med ätstörningar 

har det mesta gemensamt med ett generellt 

hälsofrämjande arbete och innebär bland annat 

att: 

✹ stärka självkänslan 

✹ stärka relationer 

✹ stödja familjen samt 

✹ arbeta för bra skolmåltider. 

Det finns i dag flera exempel på metoder som är 

inriktade på hälsofrämjande arbete med sannolika 

effekter på ätstörningar. Några exempel är 

föräldrautbildning och rådgivning på till exempel 

MVC och BVC, kompissamtal eller tjejgrupper 

inom skolan, fritidsverksamhet, ungdomsmottagningar 

och liknande. 

Primärprevention innebär att man utgår från 

ett definierat problem och går in med insatser 

innan något händer. Vanliga metoder för primärpreventivt 

arbete är information, kampanjer 

och gruppsamtal. Primärprevention är vanligt 

till exempel när man vill åstadkomma ett 

minskat alkoholbruk eller minskad mobbning, 

men går det också att arbeta primärpreventivt 

när det gäller ätstörningar? Slutsatsen i regeringsrapporten 

är att information om ätstörningar 

inte bör riktas till barn och ungdomar 

själva utan att man i stället bör fokusera på den 

friska kroppens behov och funktioner. 

Här kompletterade konferensdeltagarna med 

några synpunkter: 

– När man arbetar med alkohol och droger 

så fokuserar man ofta på fakta kring bruk och 

missbruk. Men det gör inte i sig att eleverna 

ändrar sitt beteende som man önskar, det kan 

till och med vara tvärtom, sade en deltagare. Det 

är bättre att i stället arbeta mer reflekterande 

och på ett personligt plan. 

En annan deltagare berättade om Våga-projektet 

i Göteborg där elever i grundskolan har 

ett antal lektioner tillsamman med lärare, polis 

och någon känd profil som talar om alkohol, 

droger och våld. Detta projekt har kritiserats 

starkt bland annat i en utvärdering gjord av 

polishögskolan. 

Sekundärprevention är när man gör insatser 

för att stoppa befintliga problem, till exempel 

genom tidig upptäckt eller tidiga insatser. 

– När det gäller ätstörningar är tidiga upptäckter 

och tidiga insatser oerhört viktigt, sade 

Margareta Forsberg. Det viktigaste är att informera 

vuxenvärlden (skolhälsovården, föräldrarna, 

idrottsrörelsen) om exempelvis hur de 

kan se tidiga signaler och symtom på att någon 

inte mår bra. 

– Men hur ska vi kunna nå ungdomarnas 

kompisar om vi inte ska informera målgruppen, 

undrade en deltagare. Det är ju kamraterna som 

är de första som uppfattar hur det står till! 

Karin Enzell tyckte att problemet med att 

informera eller inte informera ungdomarna är 

tveeggat och berättade om hur sjuka flickor 

efter en visning av teaterpjäsen ”Helt viktlös” 

vågade söka hjälp. Just det projektet kommer 

också att utvärderas och där kommer man 

bland annat att titta på vad som hände efter att 

pjäsen visades för ungdomarna. 

– Jag tror att man bör utveckla och jobba 

vidare med breda, generella hälsofrämjande 


insatser som sekundärprevention, men inte 

självklart som primärprevention, menade hon. 

Några rena informationskampanjer tror jag inte 

på, hellre då diskussioner om kropp och självkänsla 

ur ett positivt perspektiv. 

Margareth Nordström berättade också om 

arbetet i Kungälv där man under fem år arbetat 

med promotion och där man medvetet valt att 

inte utgå från ätstörningsperspektivet. Hon 

konstaterade att siffrorna vad gäller förekomst 

av ätstörningar i Kungälv ser mycket gynnsamma 

ut och menade att detta sannolikt är ett tecken 

på att man är på rätt väg. (Se även sid 32.) 

Under diskussionen framkom tydligt konflikten 

mellan ett primärpreventivt och ett 

sekundärpreventivt perspektiv. Ur ett sekundärpreventivt 

perspektiv – där bland annat tidig 

upptäckt är en viktig faktor – är det bra att ungdomar 

är informerade om ätstörningar. Ur ett 

primärpreventivt perspektiv verkar det dock 

som om ökad information och kunskap om ätstörningar 

kan medverka till en ökning av antalet 

fall. 

Margareta Forsberg konstaterade att eftersom 

det är viktigt att inte bidra till en spridning 

av ätstörningar genom bland annat information 

direkt till målgruppen ungdomar, är det Folkhälsoinstitutets 

slutsats att de resurser som finns 

tillgängliga bör satsas i första hand på ett hälsofrämjande 

och på ett sekundärpreventivt arbete. 

– Det sekundärpreventiva arbetet med information 

och utbildning ska i första hand riktas 


till den vuxenvärld som finns kring barn och 

ungdomar. När det gäller olika former för primärpreventivt 

arbete behövs det mycket mer 

forskning innan vi kan känna oss säkra på vad 

som fungerar. 

Kompetens och samarbete 

Hur kan ett förebyggande arbete kring ätstörningar 

då organiseras, undrade Margareta Forsberg 

och berättade att det vid alla kontakter hon 

haft med personal som arbetar med ätstörningar 

runt om i landet finns två begrepp som hela 

tiden återkommer. Det handlar om att bygga på 

kompetens och på samarbete, med andra ord att 

de som arbetar med dessa frågor kan så mycket 

som möjligt samt att det finns nätverk av olika 

slag. 

– Kompetens handlar om att vara uppdaterad 

inom kunskapsområdet, men också om att 

ha möjlighet till erfarenhetsutbyte med andra 

om frågor som orsaker till ätstörningar, tidiga 

tecken, behandlingar, metoder för promotion 

och liknande. 

– Samarbete handlar om att bygga nätverk, 

att lära känna varandra, förmedla kontakter, 

ordna gemensamma utbildningar. I ett nätverk 

behövs både generalister och specialister som 

kan komplettera varandra. 

MARGARETA FORSBERG NÅS PÅ TELEFON 

031-29 89 20, E-POST margareta.forsberg@home.se

Norska erfarenheter 

I Norge har man under 1990-talet arbetat med 

flera olika projekt för att minska förekomsten 

av ätstörningar. Anledningen till detta är att 

ätstörningar är ett av de teman som sedan 1990 

ingår i en större hälsosatsning. Runi Børresen 

har fungerat som projektledare för flera av des- 

sa projekt och även arbetat med metodmaterial 

som kan användas i det konkreta arbetet. 

I maskopi med mina masker 

Se mig! Se mig! 

Skriker det inom mig 

Men vem kan se igenom alla mina masker 

Vem döljer sig därunder 

vem är hon bakom masken? 

Jag är i maskopi med mina masker 

om den ena masken faller 

tar en annan genast vid 

och jag undrar, var finns jag? 

Hör mig! Hör mig! 

Skriker det inom mig 

Men vem kan höra när jag aldrig talar 

det är så mycket jag vill säga 

som aldrig sen blir sagt 

Älska mig! Älska mig! 

skriker det inom mig 

Vem kan älska någon som hatar sig själv 

Jag når inte kärleken 

och kärleken når inte mig 

Ingrid Janbell 


Den här dikten inledde Runi Børresen sin 

föreläsning med. Och eftersom Ingrid 

Janbell fanns på plats bland publiken var det 

hon som läste dikten. 

– Jag tycker att Ingrids dikt är så fin, för den 

handlar om att bli sedd, om att bli någon kanske 

genom att bli ingen, sade Runi Børresen. Det är 

en myt att de som har ätstörningar inte vill ha 

hjälp för det vill de ha, frågan är bara varför de 

ger signaler som får oss att tro tvärtom. Jag tror 

att de är rädda. 

Små barn har ett fullständigt förtroende för 

sin omgivning. De tror att de duger som de är 

och att de är älskade för att de är som de är, eller 

trots detta. Men det händer något på vägen som 

resulterar i att barn tror att de måste förtjäna att 

bli älskade. 

– Det är en alltför stor förenkling att säga att 

reklamen är orsaken till detta, menade Runi 

Børresen. Men det medverkar till och kanske 

också utlöser en sådan reaktion. 

Vi föds som original och dör som kopior, 

brukar man säga. Och visst finns det en sanning 

i detta, för det är mindre och mindre plats för 

mångfald i vårt samhälle. Det duger inte med 

mindre än att vi är tunna, vita och heterosexuella. 

– Hur man förhåller sig till andra människors 

vikt är nog ett bättre mått på rasism än hur 

man förhåller sig till andras hudfärg. 

Förhållandet till kroppen är långt ifrån ett 

tonårsproblem, vi är alla upptagna av våra 

kroppar och vårt utseende. 

– Vad det handlar om är att bli glad i sin 

kropp, att bo i den, vara i den och fylla den helt 

både på längden och tvären. Det är det vi måste 

jobba med, inte bara med huvudet. 

Puberteten medför fett i en 

fettfobisk kultur 

Runi Børresen undrade vad det är som gör att 

flickor och kvinnor drar sig för att klä av sig 


inför andra kvinnor (till exempel på badhuset). 

Hon trodde att det handlade om att det är en 

trend att vara missnöjd med den egna kroppen, 

men också om att detta är värderingar som vuxna 

överför till ungdomar. 

Det är också svårt att vara flicka och komma 

i puberteten. Medan killarna får muskler får 

tjejerna mer fett och det i en kultur där vi är 

sjukligt rädda för fett och där vi omges av fotomodeller 

som ser ut som om dom aldrig kommit 

i puberteten. 

– Det är kanske inte så underligt att flickorna 

får ett konstigt förhållande till sina kroppar. 

– För oss som ska arbeta förebyggande är det 

viktigt att bestämma sig för vad vi vill göra, sade 

Runi Børresen. Vill vi förebygga anorexi och 

bulimi eller vill vi se till att barn blir glada i sina 

kroppar? Det ena behöver faktiskt inte utesluta 

det andra. 

Det är viktigt att inte sätta likhetstecken mellan 

ätstörningar och anorexi. De flesta som har 

ätstörningar kan man inte se det på och även de 

som har bulimi är oftast normalviktiga. Det går 

inte heller att med hjälp av lagstiftning få bukt 

med ätstörningarna. 

Stötta det friska i stället för 

det sjuka 

I stället handlar det om att skolan, vuxna och 

föräldrar gemensamt ska försöka påverka barnens 

hälsa och deras hälsobeteende. 

– Det viktigaste verktyget i det här arbetet är 

du själv, allt annat material är bara ett extra stöd 

i det du gör. 

Däremot måste det förebyggande arbetet gå 

hand i hand med behandling av dem som har 

ätstörningar. De metoder man använder för att 

nå dem som är i riskzonen för ätstörningar ska 

naturligtvis vara annorlunda än när man vänder 

sig till en större grupp eller till hela befolkningen.

– Numera arbetar vi framför allt med att i 

stället för att lägga tyngdpunkten på det sjuka ta 

fram det som är friskt, sade Runi Børresen. Det 

handlar om att stärka, stötta och göra det möjligt 

att kombinera detta med traditionell hälsoupplysning, 

information och undervisning. 

Vilka skyddande faktorer ska man då arbeta 

med? Det handlar om att satsa på sådant som vi 

vet är bra för alla barn: 

✹ goda uppväxtvillkor, 

✹ främja kontakten med de egna känslorna, 

✹ stärka förmågan att hävda sina egna 

behov, 

✹ främja ett positivt socialt samspel med 

andra. 

– Vi ska ge ungdomarna möjlighet att ställa frågor 

som: Vad är bra för mig? Vad behöver jag? 

Vad är viktigt för mig? Frågor att ställa inte bara 

i tonåren utan också senare i livet. 

Många som har anorexi ställer i stället en 

annan fråga: Vad kan jag göra för dig? 

Vår uppgift är att stärka självkänslan hos 

dem som har ätstörningar. Självkänslan handlar 

om fysisk och emotionell trygghet, identitet, tillhörighet, 

kompetens och mening i tillvaron. Det 

är en uppgift inte bara för alla vuxna som finns 

kring de här personerna utan också för ungdomarnas 

jämnåriga vänner. 

– Maskrosbarn sägs klara sig själva i svåra 

situationer, men de har ofta någon person som 

tror på dem och stöttar dem, sade Runi Børresen. 

Fångade i vuxenkultur 

Barn och ungdomar är fångade i en vuxenkultur, 

eller så är vi vuxna fångade i en ungdomskultur, 

menade Runi Børresen och berättar om 

ett företag i Norge som för målgruppen flickor 

7-12 år skulle lansera en träningsvideo med 

dockan Barbie. 

– Vi lyckades dock, med hjälp av protester 

från en rad organisationer stoppa videon. 

Det finns också andra exempel: När företaget 

Coca-Cola utlyste en tävling för den som 

lyckades banta mest på 11 dagar och som pris 

utlovade ett års förbrukning av läskedrycken 

slog en 15-årig flicka larm. Företaget blev rädda 

för att få dålig publicitet och tävlingen drogs tillbaka. 

– Båda de här exemplen visar att om vi reagerar, 

om vi inte bara rycker på axlarna och 

säger att sådant händer överallt, då känns det 

inte bara bra att ha uträttat något gott, vi blir 

också goda förebilder för våra barn, menade 

Runi Børresen. Och gissa om den 15-åriga flickans 

självkänsla växte när hon såg vad hon åstadkommit! 

Vikt är något viktigt för de flesta kvinnor, 

men inte för så många män. De flesta killar vill i 

stället bli större och starkare. Bantningsindustrin 

är en mycket stark industri som omsätter 

mycket stora belopp. 

1968 låg medelvikten på fotomodeller 8 procent 

under medelvikten för kvinnor i samma 

åldersgrupp. I dag ligger den 23 procent under. 

– Det är som om vi alla pumpades med budskapet 

att den som dör tunnast och har minst 

rynkor vinner. 

Runi Børresen tog också andra exempel som 

visar på den snedvridna synen på kroppen: 

✹ Modeskapare Gaultier använder transvestiter 

för att visa sina kvinnokläder. Sådant 

borde vara förbjudet. 

✹ Calvin Klein, också modeskapare, har sagt 

att kvinnor som har över storlek 40 inte 

borde använda hans kläder. 

✹ Fotografier som är manipulerade i dator 

borde vara förbjudna. 

✹ Såpoperor och musikvideor bidrar troligen 

till en mer negativ självbild. 


✹ Var medveten om att i dag är alla modebilder 

manipulerade på något sätt. 

✹ Gör upp med shit happens-kulturen 

(där man i stället för att agera rycker på 

axlarna och gör ingenting). 

– Ätstörningar handlar om så mycket mer än 

bara förhållandet till maten. Det handlar också 


om relationer och kärlek och mycket annat. Jag 

tror att det är viktigare att vända sig brett till 

alla som har ett komplicerat förhållande till 

maten. Och att använda sig av många strategier 

och metoder. 

RUNI BØRRESEN HAR TELEFON +47 32 80 85 67 (ARB), 

MOBIL +47 91 84 32 05, E-POST runib@online.no

Seminarier

In- och utsidan 

Sedan 1993 har hon arbetat med flickor i 

grupp för att förebygga ätstörningar i så 

kallade Hälsogrupper. Verksamheten bedrivs på 

Ungdomsmottagningen och riktar sig till flickor 

i åldern 16-21 år. Dessa flickor har många funderingar 

kring utseende och kropp. De är också 

på väg att ta steget från barndom till vuxenvärld 

med allt vad det innebär av frågor kring det 

egna jaget. Den stora frågan för alla ungdomar 

är: Duger jag? 

Mia Börjesson inledde med att referera från 

sin egen tonårstids tankar. De vuxna verkade ha 


Vi vet att många flickor, och även pojkar, 

under en period i livet då de tar steget från 

barndom till vuxenliv är upptagna av tankar 

på hur de ser ut. Hur tänker ”vanliga” 

ungdomar när det gäller kropp och utseende 

och hur får de in- och utsida att hänga ihop? 

Mia Börjesson, kurator på ungdomsmot- 

tagningen i Partille med mångårig erfarenhet 

av att arbeta med ungdomar både enskilt och i 

grupp, berättar om sina samtal med ungdomar. 

det tråkigt med man, barn, radhus, Volvo och 

bokhylla med belysning. 

– I dag har jag allt detta, dock inte bokhylla 

med belysning och tycker att det är toppenbra, 

sade hon. Hur uppfattar ungdomar vuxenvärlden 

och vad ger vi för bild? Om de unga ska gå 

vidare måste vuxenlivet verka bra. 

Andra viktiga funderingar i inledningen 

handlade om vilken syn vi som möter unga har 

på ungdomar och ungdomstiden. Självfallet 

påverkar det vårt förhållningssätt och bemötande 

av de unga vi träffar.

Utsidan 

Hur vill unga människor uppfattas och vad 

säger man med sin utsida? 

Alla har en utsida och det är det som syns: 

kläder, stil, smycken, håret och liknande. Redan 

tidigt i livet vet vi att utsidan är viktig för hur 

andra ska uppfatta oss. De unga flickor som 

Mia Börjesson möter säger att de vill uppfattas 

som snygga, fräscha, smarta, snälla, säkra, att 

de har en personlig stil, är lätta att få kontakt 

med och är glada. I ungdomen då man inte har 

så många egna erfarenheter kanske man söker 

svar utanför sig själv. De unga tittar på jämnåriga, 

på dem som är lite äldre och i massmedia för 

att få svar på hur man gör för att duga. I massmedia 

presenteras en bild som går ut på att den 

som är snygg, smal, smart och sexig har en 

inträdesbiljett till det lyckliga livet. 

Är det så? Känner vi oss alltid snygga och 

tillräckligt bra? 

Nej, utsidan med alla drömmar, tankar, fantasier, 

förväntningar och krav håller inte riktigt, 

säger flickorna. Ibland när man är lyckligt kär 

eller något gått bra känns allt toppen, men 

oftast inte. 

– Vem bestämmer då hur vår utsida ska vara, 

undrade Mia Börjesson. De unga svarar alltid 

att det är de själva som bestämmer. En del unga 

har en teori som går ut på att vuxna mer än de 

unga går på reklamens budskap. Anledningen är 

att de unga genom livet utvecklat en förmåga att 

inte gå på allt medan de vuxna är otränade i att 

sortera reklambudskap. Det är också anledningen 

till att vuxna poängterar massmedias roll för 

de ungas identitetsutveckling, medan de unga 

själva tonar ner dess betydelse och säger att de 

människor man har runt sig är de som är betydelsefulla 

för hur man ser på sig själv. 

– Ingen flicka har någonsin sagt till mig att 

hon haft en modell som förebild, berättade Mia. 

När resonemang kring förebilder tas upp i 

enskilda samtal eller i gruppverksamhet nämner 

flickorna alltid personer de känner. Det är oftast 

mamma, storasyster eller väninna. 

Vägen till vuxenlivet 

Man kan illustrera detta genom att förenklat 

peka på att vi som små lever vid en punkt. Små 

barn behöver inte så stor plats för de blir 

omhändertagna av föräldrarna. Detta omhändertagande 

pågår under rätt lång tid. I tonåren 

ska ungdomarna utöka sin kompetens och skaffa 

mer kunskap. Detta sker genom att bland 

annat hitta sin plats i tillvaron. Punkten går över 

till att vara en plats att växa på och där tanken 

är att man successivt ska utöka sitt område. 

Ungdomstiden består av olika uppgifter som 

den unge ska lösa. Några av dessa är: 

✹ Utveckla ett privatliv. 

✹ Att börja äga sin kropp fullt ut och att äga 

sitt inre. 

✹ Göra sig fri från föräldrarna. I vuxenlivet 

ska sedan denna plats bli till ett utrymme 

för personlig utveckling. 

En del av de unga flickorna som har ätstörningar 

upplever sin plats som mycket liten. De vet 

inte hur de ska gå vidare eller om de vågar. Anorektikern 

står oftast på en liten punkt och har 

svårt att gå vidare. Bulimikern tror sig ibland 

om att få mer plats om det eller det uppfylls. I 

många stycken uppfattar Mia Börjesson bulimi 

som en stress- och pressjukdom, där de unga aldrig 

blir nöjda med sig själva eller sina prestationer. 

Många ungdomar, oavsett om de har ätstörningar 

eller inte, uppger i dag att de upplever 

livet som kravfyllt. Hela världen presenteras 

som en enda stor möjlighet för de unga, ett 

smörgåsbord med oändliga möjligheter. Det är 

självfallet både roligt och bra att de unga 

erbjuds många alternativ för framtiden, men det 


skapar också ångest. Hur vet man att man väljer 

rätt och hur ska man hinna med allt? 

Insidan 

Vi har också en insida med allt vad det innebär. 

Insidan syns inte alltid utanpå och vi kan välja 

vad vi vill visa. Insidan är känslor, tankar, funderingar 

och liknande som finns inom oss. Det 

som många unga i dag känner är: Otillräcklighet, 

fulhet, osäkerhet, rädsla för att misslyckas 

och/eller göra fel, att de ska uppfattas som töntiga. 

Ungdomarna känner sig ledsna, ensamma 

eller övergivna. 

– De här känslorna talar vi inte så ofta om 

som naturliga delar av livet, sade Mia Börjesson. 

När de unga ska söka en partner eller ett 

sommararbete uppmanas de att visa utsidan 

eller framsidan. Det som betonas i samband 

med utsidan är egenskaper som värderas högt 

och belönas. Om man är ledsen visar man inte 

det för man vet inte hur man blir bemött. 

I dag finns det en dröm i samhället som går 

ut på att du kan bli allt du tänker bara du tänker 

det tillräckligt mycket. Du kan förändra hela 

din tillvaro genom positiva tankar. 

De unga överöses med sådana budskap i tvserier 

och liknande och då man inte levt så länge 

än är det svårt att i alla lägen veta vad som gäller. 

Inte heller blir det lättare av att de vuxna 

runt omkring inte talat om insidan. 

– Det är inte alltid så lätt att vara förälder 

heller. En mamma sa: När min flicka gick på 

mellanstadiet var hon som en bukett violer. I 

dag, som 15-åring, är hon som ett fång nässlor. 

För att kunna lämna barnstadiet måste de 

unga ibland göra de vuxna dåliga, för att stå ut 

med att lämna dem. Frigörelsen är mycket viktig 

för att bli vuxen. De vuxna måste stå kvar för att 

ge den unge det beskydd hon eller han behöver. 

De unga tonåringarna är ju små i ungdomslandet 

och får inte överges. 


– För att hjälpa de unga tjejerna med sina 

ungdomsuppgifter är tjejgrupper eller så kallade 

hälsogrupper ett bra sätt, menade Mia Börjesson. 

Där kan de få svar på frågan om de duger 

samt även få svar på ungdomstidens nästa stora 

fråga: Vad tycker andra om mig? Är jag okej? 

Roller 

En roll använder man för att ta reda på vad 

andra tycker om en och om man platsar. Hur 

uppfattas jag och vad tänker andra? De unga 

uppger att man använder en roll en längre eller 

kortare tid. De vanligaste förekommande rollerna 

är: clownen, hjälten (den som fixar och ordnar), 

lilla kuratorn (som gärna tar hand om), 

bråkstaken, plugghästen och tapetblomman 

(den som inte vill synas och som ofta svarar: Jag 

vet inte). 

– I rollerna provar de unga olika identiteter, 

sade Mia Börjesson. Och som vuxen måste man 

ibland hjälpa dem att komma ur vissa roller. 

Clownrollen är en sådan. Livet är inte bara ett 

skratt utan består också av allvar. 

De unga måste ibland gå igenom försoningssamtal 

med sig själva och sin bakgrund. Att försonas 

är viktigt för växandet. En del av det man 

varit med om kan man inte ta bort, man måste 

lära sig att leva med det. 

– I gruppverksamhet kan man arbeta med 

dessa roller och erbjuda de unga att prova nya 

tankar och nya sätt att hantera sitt liv på. 

Självkänsla och 

självförtroende 

Det som unga människor behöver är en god 

självkänsla och ett gott självförtroende. Det är 

den bästa grunden för att få hälsa och för att 

behålla sin hälsa. Alla människor har både en 

utsida och insida. Att visa utsidan är tillåtet, 

men inte att visa insidan.

– För att bli hela människor ska vi acceptera, 

respektera och erkänna båda sidorna. Att bli 

vuxen är inte lätt men bra. Vi vuxna är modeller 

för de unga och om vi inte tycker om oss själva 

kan vi aldrig få dem att tycka om sig själva. 

De unga är alla original och i det avseendet 

är alla människor bäst. Det finns ingen som jag 

och ingen som du och det är en svindlande tanke 

att på jorden finns bara en av mig och en av dig. 

Vi ska inte bli kopior av någon annan utan 

behålla vår originalitet. Mia Börjesson slutade 

med att säga: 

– Hälsofrämjande arbete går ut på att stärka 

de unga och det gör man genom att svara ja på 

deras fråga: Duger jag? 

MIA BÖRJESSON ARBETAR PÅ PARTILLE UNGDOMS- 

MOTTAGNING, TELEFON 031-337 95 85. 


Lokalt arbete i Kungälv 


Hur bygger man nätverk och organiserar ett 

lokalt arbete för att minska förekomsten av 

ätstörningar? Vilka ska vara med och hur 

driver man och förankrar ett sådant arbete? 

Margareth Nordström, skolsköterska på 

Kongahällagymnasiet i Kungälv och Siv 

Eriksson, sjuksköterska i Kungälv berättade 

om sina erfarenheter. 

Seminariet tog upp två områden: nätverksarbetet 

samt det förebyggande arbetet vid 

skolorna i kommunen. Skolhälsovården och 

vuxenpsykiatrin har samarbetat sedan 1986. 

Anledningen till samarbetet var att många flickor 

hade problem med bland annat ätstörningar. 

– Till en början samarbetade vi kring 

behandling av dessa flickor, men 1993 var tiden 

mogen för att fundera på hur problemet med 

ätstörningar skulle kunna förebyggas, berättade 

Margareth Nordström. 

Den första viktiga frågan var: Vilka grupper 

är viktiga att ha med i arbetet? Så småningom 

kom man fram till en grupp med representanter 

för följande institutioner: 

Barnomsorg, barnhälsovård, barnoch ung-

domspsykiatrin, fritidsgården, hemkunskapslärare, 

idrottsföreningar, mödravårdscentraler, 

ungdomsmottagningar, socialvård, skolhälsovård, 

tandvård och vuxenpsykiatri. 

– När vi startade arbetet 1994 ville vi också 

ta reda på hur det såg ut i just Kungälv i förhållande 

till övriga landet. Vi kontaktade då Birgitta 

Edlund vid institutionen för folkhälso- och 

vårdvetenskap vid Uppsala universitet och tillsammans 

med henne gjorde vi en studie som skulle 

ligga till grund för det förebyggande arbetet. 

I studien Barns och ungdomars syn på kost, 

motion, vikt och bantning deltog elever i årskurs 

5 och 8 i grundskolan och årskurs 1 och 3 

på gymnasiet. Denna studie gjordes om tre och 

ett halvt år senare, 1998. 

Färre bantare 

– Uppföljningsstudien visar att det finns en klar 

minskning av dem som önskat sig smalare i årskurs 

5, sade Margareth Nordström. Från 50 

procent 1994 till 35 procent 1998. Denna 

minskning kan man även se i årskurs 8. Däremot 

kan man se en liten ökning i gymnasiets årskurs 

1. Det kan kanske bero på att dessa flickor 

är helt nya i klassen. De känner sig osäkra och 

”ska vara smala”. I årskurs 3 i gymnasiet är 

antalet elever som önskat sig smalare färre nu än 

vid första undersökningen. 

Om man tittar på siffrorna för dem som 

säger sig ha försökt gå ner i vikt ser man att det 

genomgående är färre som svarar ja på denna 

fråga vid undersökningen 1998. Största minskningen 

finns i årskurs 5. 

– Vad är det då vi har lyckats med i det här 

nätverket, undrade Margareth Nordström. 

Eftersom vi inte har haft någon kontrollgrupp 

kan vi bara tro och fundera. Förmodligen är 

svaret att vi har arbetat på bredden – alla som 

har arbetat med barn och unga har varit med i 

satsningen. 

Nätverksarbetet startade 1994. Nätverket 

fick medel från Folkhälsoinstitutet till två 

utbildningsdagar för att fördjupa sina kunskaper. 

Under två utbildningsdagar fick ca 500 personer 

i kommunen en bred utbildning om ätstörningar. 

Nätverkets arbete handlar framför allt om 

att: 

✹ arbeta hälsofrämjande, 

✹ upptäcka problemen tidigt, 

✹ sätta in insatser tidigt. 

– Vi har satsat mycket på barnomsorgen och 

bland annat tagit upp personalens förhållningssätt 

till sådant som till exempel bantning, berättade 

Margareth Nordström. Om någon i personalgruppen 

behöver gå ner i vikt ska det inte 

märkas i arbetet. Man sitter helt enkelt inte och 

äter smalmat när de andra äter vanlig mat med 

barnen, man pratar inte om att man behöver gå 

ned i vikt och liknande, så att barnen hör det. 

Alla förebygger inom sin 

verksamhet 

Utgångspunkten i arbetet är att alla kan vara 

med och förebygga inom sin egen verksamhet. 

Känner man varandra blir det betydligt lättare 

att samverka. Det blir också lättare att remittera/skicka 

vidare. 

En viktig del är de träffar som ordnats ungefär 

tre gånger per år för idé- och erfarenhetsutbyte 

mellan deltagare i nätverket. Deltagarna 

har sedan i sin tur fört informationen vidare på 

sina respektive hemmaarenor. I början fungerade 

inte informationen och erfarenhetsutbytet – 

man kanske var lite osäker på varandra, men i 

dag fungerar detta mycket bättre. 

– När Birgitta Edlunds rapport var klar bjöd 

vi in politiker och beslutsfattare för att ta del av 

innehållet, sade Margareth Nordström. Nume- 


a informeras skolpolitikerna en gång om året 

om vårt arbete. 

I kontakten med föräldrarna har nätverket 

tagit upp frågor som: 

✹ Vad händer i kroppen. Kroppsutveckling. 

✹ Tidiga tecken på ätstörningar. 

✹ Kost, självförtroende, reklam och 

kropps-ideal. 

Speciella utbildningstillfällen har hållits för: 

Hemkunskapslärare, idrottslärare/tränare,skolmåltidspersonal 

och föräldrar. 

Andra förebyggande insatser 

✹ Informera barn och ungdomar från 12 års 

åldern om det kroppsfett som flickor 

lägger på sig, varför de får det och att det 

är ett led i den normala utvecklingen. 

I förskolan kan man prata om att alla ser 

olika ut: några är långa, andra är korta, 

några är smala, andra är knubbiga och så 

vidare. 

✹ Informera barn och ungdom om vad de 

behöver äta. Det är detta man kallar riktat 

kostbudskap – att barn och ungdomar till 

exempel behöver fett. Margareth Nordström 

brukar visa bilder där man ser att 

det finns ett samband mellan kroppsfett 

och menstruation. 

✹ Uppmuntra föräldrar att äta tillsammans 

med sina barn. Information om att banta, 

att bli vegetarian (då det visar sig att vegetarianer 

ibland ligger i riskzonen för att utveckla 

en ätstörning), att träna intensivt 

(för den som tränar mer än sex gånger i 

veckan är risken för att utveckla ätstörning 

högre, se också sid 48). 

✹ Påverka kroppsidealet i samhället. Att tillsammans 

med ungdomar kritiskt granska 

reklamen. Reklamen spelar på olika saker 

beroende på om den vänder sig till pojkar 


eller flickor. (Se också seminariet om kroppen 

i går och i dag, sid 39.) 

✹ Bidra till att stärka självkänslan hos barn 

och ungdomar vilket handlar om att bekräfta, 

ge positiva kommentarer, ordna 

tjejgrupper i årskurs 5, på högstadiet och 

gymnasiet. På mellanstadiet och högstadiet 

tar tjejgrupperna upp mer allmänna diskussioner, 

i gymnasiet arbetar man med 

dramaövningar och samtal för att stärka 

självkänslan. Det finns också ett särskilt nätverk 

för dem som arbetar med tjejgrupper. 

Arbetet i skolan, Siv Eriksson 

I skolornas årskurs 6 arbetade Siv Eriksson i 

dialog och diskussion med eleverna. Hon utgick 

från häftet Att lära känna sig själv med tillhörande 

video. Annat material som användes var 

Skönhetspressen, Maten ångest eller njutning?, 

overhead-material från Köttinformation och 

liknande. Ett tips från Siv Eriksson är att göra en 

sammanställning av det material som finns och 

som ofta är gratis. 

– Jag träffade klasserna under 80 minuter, 

flickor för sig och pojkar för sig, berättade hon. 

Det finns ett egenvärde i att dela upp klasserna. 

– Vi pratade om ämnen som kroppens 

utveckling under puberteten, kostens betydelse 

för vårt välmående, reklamens påverkan och 

liknande. Lärarna fick inte vara med under lektionerna 

– detta för att det skulle vara lättare att 

få en öppen dialog med eleverna. Lektionerna 

började med att Siv Eriksson spelade sången 

Älska mig av Ainbusk Singers. 

När sången slutat frågar hon: Vad är betydelsen 

av denna låt? Reflektion och spontana 

synpunkter fångas upp från klassen. 

Sedan frågar Siv klassen: Vilka egenskaper 

har de människor som du tycker om? Slutsatsen 

blir: Var mot andra som du vill bli behandlad 

själv.

Siv tar också upp följande saker: 

✹ Varför behöver vi äta? 

✹ Kroppsutveckling – gruppen får arbeta 

med kroppsutveckling, skriva och rita. 

✹ Vad behöver vi för att må bra? Eleverna 

får skriva individuella svar på självhäftande 

lappar som sedan samlas in. 

✹ Förklara kopplingen mellan kolhydrater, 

fett, mineraler, vitaminer och hur kroppen 

fungerar. Fördelningen av näringsintag är 

viktigt. Visa på hur mat under dagen bör 

fördelas på fem mål – kopplat till detta 

diskussion och reflektion. 

✹ Fånga upp och bekräfta det barnen delger. 

✹ Balans mellan aktivitet och vila – att vi 

faktiskt behöver ta igen oss. 

✹ Din unika kropp. 

✹ Reklam och ideal. 

Trädet 

Siv Eriksson brukar på sina lektioner också 

berätta om Trädet – en saga som kan liknas vid 

livet. Trädet tappar löv, det stormar kring trädet, 

trädet får nya löv och bär frukt. Var hämtar 

trädet näring från? Vem kan stötta trädet? Trä- 

det som hela tiden kommer igen – efter alla stormar. 

Ofta blir det diskussioner kring detta och 

om vilka eleverna kan prata med för att få stöd. 

Hon läser också upp det som står på elevernas 

lappar om frågan vad det är som gör att vi 

mår bra. Där står det ofta sådant som kärlek, 

trygghet, ge andra glädje och liknande. 

Lektionen brukar avslutas med en övning 

från Folkhälsoinstitutets material Att lära känna 

sig själv. Tanken är att eleverna ska känna att 

de har en egen inre styrka och kraft i sig som de 

kan använda för att orka med livet i både medoch 

motvind. En kraft som behöver få näring i 

form av mat, motion och glädjeämnen. Till lugn 

musik får eleverna stå och blunda och gunga likt 

ett träd med rötter som går djupt ner i marken 

och ger styrka och stadga. 

Vid konferensen hölls ytterligare ett seminarium 

om arbetet i Kungälv – Kungälv ett exempel. (Se 

sid 42.) Innehållet i de två seminarierna överlappade 

delvis varandra. 

MARGARETH NORDSTRÖM ARBETAR PÅ KONGA- 

HÄLLAGYMNASIET I KUNGÄLV, TELEFON 0303-994 12, 

FAX 0303-136 80. SIV ERIKSSON FINNS PÅ PROJEKTET 

LIVSVIKTEN I KUNGÄLV, TELEFON 0303-102 47. 


Hälsoäventyret i Vara 


Vilka metoder finns det för att prata med barn 

och ungdomar om kroppen och själen? 

På Hälsoäventyret förvandlas undervisning om 

hälsa till ett spännande äventyr där kunskap 

och upplevelsepedagogik utgör grunden. 

Elisabeth Stigson, verksamhetschef och 

Kristina Hall, hälsopedagog, berättade 

tillsammans med kolleger om arbetet på 

Hälsoäventyret. 

H älsoäventyret i Vara, som startade 1993, 

var först i landet med att utveckla en speciell 

metodik för hälsoupplysning, främst riktad 

till barn och ungdom. Förutom olika program 

som vänder sig till vissa målgrupper arbetar 

man också indirekt med till exempel fortbildning 

av personal inom barnomsorg och 

skola samt med föräldramöten. Grundläggande 

för Hälsoäventyrets program är att eleverna 

ska bli sedda, vara delaktiga och stärkas i att 

kunna fatta beslut som främjar den egna hälsan. 

– Dialogen med eleverna är det viktigaste, 

genom dialogen får vi reda på vad som är mest

intressant just för tillfället, berättade Elisabeth 

Stigson. 

1994 fick Hälsoäventyret ekonomiskt stöd 

(80 000 kr) från Folkhälsoinstitutet till fortbildning 

av personal om ätstörningar. Man har också 

sedan 1997 ett nära samarbete med Vara 

kommun som bland annat bekostar Hälsoäventyrets 

undervisningsrum. 

Sedan 1 januari 1999 är upptagningsområdet 

hela Västra Götaland och den personal (sju 

hälsopedagoger) som arbetar på Hälsoäventyret 

är anställda av regionen. Verksamhetens främsta 

arena är skolan och undervisningen på Hälsoäventyret 

är ett komplement till skolans hälsoundervisning. 

Man samarbetar med skolsköterskor 

och skolkuratorer och tar emot många 

studiebesök, antingen under några timmar eller 

som en hel inspirationsdag. Varje år kommer ca 

6 000 elever till Hälsoäventyret. 

– Det här är ett bra sätt att arbeta på för att 

ge kunskap om kroppen, sade Kristina Hall. 

Genom studiebesök och annan informationsverksamhet 

vill vi sprida idéerna bland annat till 

politiker så att de skapar goda förutsättningar 

för barn och ungdomar och att liknande center 

skapas på fler ställen. 

Hälsoäventyret erbjuder olika program för 

olika målgrupper. På seminariet presenterades 

två program för de minsta, Skelettet Åke som 

handlar om kroppen och rörelse och tygtarmen 

Digestiva som behandlar maten. Ett tredje program 

presenterades också – Vi är bra som vi är – 

som är ett program för tonåringar och äldre och 

som tar upp skönhetsideal, förebilder, självkänsla 

och liknande. 

Andra program behandlar tobak (med hjälp 

av den rökande dockan Tore), man arbetar också 

med forumteater/forumspel kring ämnen som 

alkohol, droger, mobbning och empati. 

Man har aldrig mer än 15 elever i varje 

grupp. 

Kroppen 

I programmet om kroppen för 6-7-åringar är 

skelettet Åke huvudfiguren. När Åke tas fram 

får han hälsa på alla barnen och kommentera 

något hos dem så att de känner sig sedda. Hälsopedagogen 

för sedan en dialog med barnen och 

med Åke. Han berättar till exempel att Åke är 

hans bästa kompis och bollar över frågan till 

barnen om de har några kompisar, vad de leker 

och liknande. Åke har också en syster, Ester, 

som inte är lika stor. Det ger pedagogen möjlighet 

att tala om hur det kan vara att ha syskon, 

att de bråkar ibland, men kan ändå vara bra att 

ha. Samtalet berör ämnen som kompisar, familj, 

fotboll, dans, tjejer och killar. 

Sedan går de över till att tala om Åke, att han 

är ett skelett, om att alla har skelett och hur det 

skulle vara om man inte skulle ha skelett. 

På Hälsoäventyret finns ytterligare ett skelett, 

Benjamin, som ligger och sover med ett 

täcke över sig. Barnen väcker Benjamin genom 

att dra bort hans täcke. Det visar sig då att han 

inte sitter ihop. Barnen får välja var sin skelettdel 

för att sedan tillsammans pussla ihop 

honom. Det ger möjlighet att diskutera kring 

viktiga delar av kroppen, till exempel huvudet: 

vad det är bra för, hur tunt skalet är och hur viktigt 

det är att skydda huvudet med hjälm. Skelettets 

revben, 12 på varje sida, räknas och jämförs 

med barnens revben. Man pratar om skulderbladen 

som är människokroppens vingar och 

om den sköra svanskotan som många slagit i. 

När man talar om hjärtat får barnen ett stetoskop 

för att lyssna på varandras hjärtan, de 

får röra sig till musik och lyssna på nytt för att 

notera att hjärtat nu slår fortare. Här tar man 

också upp vad som är bra att göra/äta för att 

hjärtat ska må bra. 

Programmet tar ca 60 minuter. Efteråt får 

alla som vill krama/pussa Åke och skriva sitt 

namn i en bok. 


Matsmältningssystemet 

För att diskutera mat med de yngsta eleverna 

finns tygtarmen Digestiva (mag- och tarmkanalen). 

Hon ligger i en låda och barnen får ta upp 

henne och hjälpa till att knyta upp henne. Digestiva 

är lika lång som våra tarmar. Med hjälp av 

henne kan man diskutera ämnen som varför vi 

äter, ta reda på vad barnen äter och vad de gillar 

att äta och liknande ämnen. Här talar man också 

om munnen, tänderna, tittar på spottkörteln 

med en ficklampa, matstrupen, magmunnen, 

varför man kräks, magsäcken, magsaften, tolvfingertarmen 

(och varför den heter så). Sedan är 

det dags att förklara vad lever och galla är för 

något och vad de är bra för, tunntarmen och hur 

maten ser ut där, hur lång tid det tar för maten 

att gå från tallriken till pottan (ungefär 24 timmar), 

vad tarmludd är (man jämför med en badrumsmatta) 

och berättar att det finns ungefär 30 

miljoner ludd i tunntarmen. 

Här kommer också Nissarna in, det finns en 

Nisse för varje näringsämne. Nissarnas ansvar 

är att knuffa i väg sitt näringsämne genom tarmväggens 

ludd så att det kommer ut i blodet. Det 

är därför det är viktigt med tarmluddet, tänk er 

vad som skulle hända om man körde en gräsklippare 

i tarmarna. Här berör man också överkänslighet 

för vissa matämnen och intolerans av 

matämnen. 

I tjocktarmen finns det 1 kg bakterier och det 

finns ”bönder” som mockar ut det som kroppen 

inte längre behöver. Budskapet är att man ska gå 

på toaletten så snart man behöver och inte 

trycka tillbaka impulserna. Här är det också 

läge att tala om fibrer, vad fibrer är, vad de är 

bra för, var det finns mycket fibrer och varför 

man ska dricka mycket vatten. Eleverna får lyssna 

på bönderna i tjocktarmen med stetoskop 

och höra hur de arbetar därinne. 


Självkänsla för tonåringar 

För elever på högstadiet och tonåringar finns ett 

program som vänder sig till tonårsflickor – Vi är 

bra som vi är. Det är ca 90 minuter långt och 

berör bland annat attityder och aktuella skönhetsideal, 

kroppsuppfattning och modetrender 

(med hjälp av bilder från olika tidsepoker), hur 

man under vissa epoker förändrat sin kropp, 

men också hur man i dag förändrar sin kropp 

genom att ta bort (fett, rynkor) och lägga till 

(bröst, läppar). 

Genom att visa bilder från Fröken Sverigetävlingar 

blir det tydligt hur dessa kvinnor med 

åren blivit allt smalare. Flickor i en viss ålder 

blir av naturen rundare om höfterna, men idealet 

är att se ut som Twiggy som vare sig har höfter 

eller bröst. Programmet tar också upp hur 

man kan manipulera med bilder och få oss att se 

annorlunda ut än vad vi är. 

Ett annat område är killars utseende. Vad är 

viktigast, hur killar ser ut eller hur de är? Nästan 

alltid tycker tonårsflickor att det viktigaste är 

att killar är snälla och justa. Vad betyder självkänslan 

för att känna sig trygg och vara sig själv? 

Tonårsflickorna får också arbeta med värderingsövningar 

och diskutera utseende och ideal. 

Motsvarande program finns också för tonårskillar. 

Syftet och utformningen av programmen 

är i stort sett lika, men killprogrammet 

innehåller fler fysiska övningar i kombination 

med diskussioner. 

Anabola steroider och killars utseende tas 

också upp. Vad är det som tjejerna vill ha? Ska 

killarna vara romantiska eller häftiga? Vad ser 

värst ut – en kille eller tjej som är kroppsbyggare? 

KRISTINA HALL OCH ELISABETH STIGSON 

NÅR MAN PÅ HÄLSOÄVENTYRET OASEN I VARA, 

TELEFON 0512-314 65.

Kroppen i dag och i går 

Hur har kroppsidealen sett ut genom tiderna 

och vilka rötter har det kroppsideal som 

förmedlas i dag? Finns det andra sätt att se på 

kroppen och att arbeta med kroppsbudskap? 

Med utgångspunkt i reklam och i konst 

diskuterade Anna Näslund, doktorand i 

konstvetenskap och tidigare anställd på 

Konsumentverket, om olika sätt att se på och 

arbeta med kroppsbudskap. Anna Näslund 

skriver här själv om sitt seminarium. 

De bilder som finns runt omkring oss i 

reklam och media är genomskinliga. 

Med genomskinliga menar jag att vi inte ser 

hur de faktiskt ser ut. Vi har blinda fläckar. Hur 

ska man då göra om man vill diskutera dagens 

kroppsideal så som det ser ut i t.ex. reklam och 

veckotidningar? Hur kan man göra för att förbättra 

sin utskiljningsförmåga? Att se mer. 

Här vill jag presentera en metod. Genom att 

titta på äldre bilder kan man få perspektiv på 

dagens normer och ideal och därmed kanske de 

också blir tydligare för oss. Vi ska ta ett steg 

Anna Näslund Fil. mag. och doktorand i Konstvetenskap vid Stockholms universitet 

bakåt i bildernas historia och titta närmare på 

hur kroppsidealen har sett ut i konstbilder från 

en tid till en annan.* 

Den allra äldsta avbildningen av en människa 

är en skulptur av en kvinna. Den lilla statyn 

av kalksten kallas för Venus från Willendorf, 

eftersom den återfanns i närheten av Willendorf 

i Österrike. Figuren som beräknas vara mellan 

25 000 och 30 000 år gammal har runda former, 

svällande höfter och stor byst. Det är troligen en 

fruktbarhetssymbol, en bild av en kropp som 

ger liv. 

* De bilder som omtalas i denna text hittar du i de flesta konsthistoriska översiktverk. Bilderna kan användas fritt 50 år 

efter upphovsmannens död. 


Idealkroppar 

Under Antiken blomstrade konsten och man 

skapade bland annat skulpturer av ideala kroppar, 

ideal som sedan har varit tongivande i den 

västerländska kulturen med några korta uppehåll. 

Under antiken var den nakna kroppen 

något positivt och gudarna och gudinnorna 

avbildades därför ofta nakna. 

Men statyerna var aldrig tänkta som några 

avbildningar av verkliga kroppar. Ofta använde 

man flera olika modeller till en och samma staty. 

En som hade en särskilt vacker hals, en annan 

som hade vackra ben och en tredje som hade 

utsökta armar. Målet var att skapa den ideala 

kroppen. Skulpturerna kan därför inte ses som 

porträtt utan som avbildningar av idén om den 

perfekta kroppen. Skulpturerna var alltså aldrig 

tänkta som förebilder, något man skulle sträva 

efter. 

Ett tydligt bevis för att Antikens konstnärer 

inte hade verklighetens kroppar som förebilder 

är statyn Diskuskastaren av Myron (ca 450 

f.Kr). Det är en diskuskastare i full färd med att 

svinga diskusen. Men det finns ett problem, det 

är fysiskt omöjligt att ställa sig i denna pose. 

Naket blev syndigt 

Under Medeltiden var det mycket ovanligt med 

nakenhet i konsten. Nakenheten kopplades till 

synden, till Adam och Eva och syndafallet i 

Paradiset, och det var därmed någonting negativt. 

Långt borta är nu Antikens kraftfulla, muskulösa 

och perfekt proportionerade kroppar. I 

medeltidens bilder är människokroppens vardaglighet 

och skröplighet tydlig. 

Ett exempel är den holländska konstnären 

Jan van Eycks bild av Adam och Eva på Gentaltaret 

från 1432. Här syns det medeltida, eller 

gotiska, kroppsidealet tydligt. Kvinnan skulle 

till exempel ha korta, smala ben, lång bål med 

en välvd mage, ingen markerad midja och högt 


och glest placerade små bröst. Ett kroppsideal 

som är så långt från dagens man kan komma. 

Kroppen – en gudomligt 

perfekt skapelse 

I mitten av 1400-talet med Renässansen uppstår 

återigen de antika kroppsidealen med markerad 

midja, breda höfter, relativt kraftiga ben och 

armar. Ordet renässans betyder återfödelse och 

syftar på att man nu tog upp de antika idealen 

igen. Man började återigen använda motiv från 

den klassiska mytologin och bilderna befolkades 

av antikens gudar och andra mytiska gestalter. 

Ett välkänt exempel är Sandro Botticellis 

målning Venus födelse (ca 1480). På bilden står 

Venus i ett snäckskal omgiven av Våren och två 

vindgudar. Deras kroppar är vita, släta och välproportionerade. 

De ser nästan ut som statyer. 

Under Renässansen blev kroppen återigen 

någonting positivt. Kroppen sågs som ett tecken 

på en fantastisk gudomlig ordning. Det var 

Guds skapelse. Under denna tid fascinerades 

man av att räkna fram ideala mått på och förhållanden 

mellan olika kroppsdelar. Resultatet 

blev den perfekt proportionerade människan. 

Från den här tiden finns många bilder av detta. 

De mest kända är kanske Leonardo da Vincis 

anatomiska bilder. Han var både konstnär och 

forskare och samtiden klassificerade nog hans 

fantastiska bilder av människans inre och yttre 

som både vetenskap och konst. 

”Naket och påklätt” 

Under 1600-talet kom nya ideal på modet. Färgerna 

blev dovare och formerna svulstigare. Det 

syns både i inredning, konst och även i kroppsidealen. 

I konsthistorien kallas tidsperioden för 

Barock. Ordet härstammar från portugisiskans 

ord för missbildad pärla. I Barockens bilder är 

kropparna återigen mycket verklighetstrogna.

Men idealet är ett annat än under Medeltiden. 

Kroppsligt, dallrande vitt hull skulle man ha. 

Breda bakar och spensliga armar. En av de stora 

barockkonstnärerna är Peter Paul Rubens och 

ett bra exempel på barockens kroppsideal kan 

man se i hans målning Bortrövandet av Leukippes 

döttrar (ca 1616-1617). 

Under 1700-talet blev återigen de klassiska 

idealen på modet. Den ideala kvinnokroppen 

skulle likna en antik pelare: ha smala långa ben, 

midjan skulle markeras högt och bysten skulle 

skjutas fram. Därefter förändras inte kroppsidealet 

så mycket förrän vi kommer fram till 1900talet. 

Det finns ett genomgående drag i konstens 

bilder av människor som är värt att ta upp. 

Genom århundradena finns det mängder av 

exempel på bilder av avklädda kvinnor (och 

påklädda män). Genom att skildra myter och 

gudar kunde man hämningslöst avbilda kvinnor 

utan kläder och utan att rodna hänga upp dem i 

de finaste salonger. Ett exempel är Eduard 

Manets bild Frukost i det gröna (1863). Och tittar 

vi efter syns samma mönster i dagens 

reklambilder. Syftet var förstås detsamma då 

som nu. 

Kroppen blir mode 

Under 1900-talet förändras det kvinnliga 

kroppsidealet i allt snabbare takt. Från markerad 

midja och stor utskjutande byst (1900), 

vidare till pojkflickskropp utan byst och markerad 

midja (1920), till breda axlar och smala höfter 

(1940) eller breda höfter och stor byst 

(1950). Samtidigt börjar nu massproducerade 

bilder få ett stort genomslag hos allmänheten 

genom illustrerade tidningar och sedan också på 

film och TV. 

Från och med nu reproducerades inte längre 

kropps- och utseendeidealen i konsten i första 

hand utan främst i populärkulturen. Vill man 

undersöka vår tids kroppsideal ska man därför i 

första hand titta på reklam, veckotidningar och 

TV. Dagens kroppsideal för kvinnor är smalt, 

ibland på gränsen till anorektiskt. I idealet ingår 

att vara ung, ha slanka höfter, långa ben och 

stor byst. Bilder av till perfektion retuscherade 

kroppar översvämmar medierna i vår tid. Syftet 

med reklamen är också att vi ska vilja sträva 

efter att bli som de på bilderna. Det underliggande 

budskapet är tydligt. Om vi köper blir vi 

lika vackra och perfekta. 

Ibland kan också samtida konstbilder fungera 

bra som utgångspunkter för diskussioner om 

idealen. Just nu finns det många konstnärer som 

på olika sätt kritiserar och ifrågasätter vår tids 

utseendefixering och våra kroppsideal. Konstnären 

Nancy Burson har till exempel använt sig 

av datateknik för att smälta samman kända skådespelares 

ansikten till fantombilder av manlig 

och kvinnlig ”skönhet”. Ines van Lamsveerde, 

arbetar också med datamanipulerade fotografier. 

Ett exempel är bilden Thank you Thighmaster 

(1993) där hon visar vad som händer med 

kroppen när retuscheringen går till överdrift. I 

bilden syns en kvinnokropp som har berövats 

på allt hår, varje blemma, ärr och märke. Vad 

blir då kvar kan man undra? En plastigt overklig 

skyltdocka! 

Genom att använda äldre konstbilder kan 

man få en inblick i hur kroppsidealen har förändrats 

över tiden. Men att titta på äldre bilder 

kan också ge någonting mer. De kan hjälpa oss 

att bättre urskilja de normer, krav och tankar 

om kroppen som ligger bakom de nutida idealen. 

De kan hjälpa oss att se mer i de bilder som 

finns runt omkring oss i dag. 

ANNA NÄSLUND FINNS PÅ KONSTVETENSKAPLIGA 

INSTITUTIONEN VID STOCKHOLMS UNIVERSITET OCH 

NÅS LÄTTAST PÅ TELEFON 073-984 08 72. 


Kungälv – ett exempel 


Vid två tillfällen, 1994 och 1998, har Birgitta 

Edlund vid Institutionen för folkhälso- och 

vårdvetenskap vid Uppsala universitet mätt 

förekomsten av ätstörningar bland elever i 

Kungälv. Studien gjordes tillsammans med 

bland andra Margareth Nordström, 

samordnande skolsköterska i kommunen, som 

också berättade om det samarbete som finns i 

Kungälv mellan skolhälsovården och vuxen- 

psykiatrin. 

Birgitta Edlund började med att redogöra 

för några av förutsättningarna för studien, 

som gjordes bland annat för att se om det 

fanns några förändringar i ätbeteendet mellan 

de två mätningarna och om det kunde kopplas 

till det förebyggande arbete som finns i kommunen 

kring ätstörningar.

✹ Vid de båda undersökningarna deltog ungefär 

lika många elever (ca 1 350). 

✹ Undersökningen gällde elever i årskurs 5 

och 8 i grundskolan och gymnasiets 

årskurs 1 och 3. 

✹ Det var 3 år mellan de två undersökningarna, 

vilket innebär att vid den senare undersökningen 

var eleverna ett halvt år 

yngre. Antalet gymnasieelever var också 

något färre vid den andra undersökningen. 

✹ Svarsfrekvensen var 88 procent vid båda undersökningarna 

och fördelningen av elever 

mellan de olika programmen var också lika. 

✹ I undersökningen ingick dels en översättning 

av ett internationellt test (Children’s 

Eating Attitudes Test), frågor om matvanor, 

kroppsuppfattning samt ett antal mer 

allmänna frågor. Frågorna fick eleverna 

svara på under ordinarie lektionstid. Elevernas 

längd och vikt noterades. 

✹ Någon kontrollgrupp till de elever som ingick 

i undersökningen fanns inte. 

– En av frågorna som ställdes till eleverna var 

om de någon gång velat bli smalare, berättade 

Birgitta Edlund. Vid undersökningen 1998 var 

det genomgående färre elever som svarade ja på 

denna fråga. Undantaget var eleverna i gymnasiets 

år 1 som låg på samma nivå som tidigare. En 

rimlig tolkning är att detta beror på att de just 

börjat i en ny klass med nya kamrater och därmed 

också har större osäkerhetskänsla. 

Samma tendens fanns bland elever i årskurs 

5 när de svarade på frågan om de någon gång 

försökt gå ner i vikt. Vid undersökningen 1998 

svarade 10 procent färre ja på denna fråga. 

– Vi ser också att flickor och pojkar hanterar 

sin önskan att bli smalare på olika sätt, fortsatte 

Birgitta Edlund. Flickorna väljer att banta, medan 

killarna väljer andra metoder. De killar som 

väljer bantning är också tjockare än de flickor 

som gör det. 

Fyra av tio försöker 

gå ner i vikt 

Enligt undersökningen försöker ungefär 10-12 

procent av flickorna i årskurs 5 och 44 procent 

av flickorna i årskurs 3 att gå ner i vikt. Här 

finns inga skillnader mellan de två undersökningarna. 

– Det som är viktigt att veta är att det är 

möjligt att påverka inställningen till den egna 

kroppen och till ätbeteendet i åldrarna 11-14 

år, senare är det för sent, menade Birgitta 

Edlund. 

Upplevelsen av den egna kroppens storlek 

visar sig ha förändrats mellan de två undersökningarna. 

Det är en högre andel flickor som 

1998 anser att de är lagom stora, men tendensen 

är bara signifikant för flickorna i årskurs 5. 

Samtidigt är det lika många som tycker att deras 

kropp är större än vad de skulle vilja att den var, 

de bär alltså på ett smalhetsideal. Detta är tydligast 

i den grupp som vill gå ner i vikt. 

Det fanns dock ingen skillnad mellan de två 

undersökningarna när det gäller antalet elever 

som var i riskzonen för att utveckla ätstörningar. 

Frågar man eleverna om hur de tror att föräldrarna 

vill se ut visar det sig att ungdomarna 

tror att föräldrarna är missnöjda med sina egna 

kroppar och att de vill bli smalare. Detta styrker 

antagandet att ungdomar i dag är medvetna om 

det smalhetsideal som råder bland föräldrarna. 

Dock kan man se att det är färre flickor i årskurs 

5 som vid den andra undersökningen säger att 

deras föräldrar har bantat. 

– Det visar tydligt att vi vuxna är förebilder 

för våra barn och att vi för över attityder till 

dem som är djupt rotade och svåra att ändra, 

sade Birgitta Edlund. 

För 30 år sedan var det de barn som verkligen 

var tjocka som blev retade för detta. I dag är 

det annorlunda, nu retar man även de barn som 

är mulliga. Klädstorlekarna har också blivit 


mindre. Och samtidigt med smalhetsidealet 

finns ett ökat antal överviktiga. 

Undersökningen visar också att många elever 

som hoppar över frukosten är ensamma 

hemma på morgonen. Många äter inte heller 

middag tillsammans med sin/sina föräldrar. 

– Föräldrarna arbetar och lämnar hemmet 

tidigt. Ofta har de inte heller tid och ork att ställa 

sig att laga mat på kvällen. 

Men jämför man siffrorna från de två undersökningarna 

finns det en klar tendens till att eleverna 

1998 äter mer regelbundet och inte hoppar 

över så många måltider. 

Nätverk som arbetar på 

bred front 

Någon gång under 1986 började Margareth 

Nordström och Gudrun Larsson på vuxenpsykatriska 

mottagningen i Kungälv uppmärksamma 

att det fanns många unga flickor med ätstörningar. 

Men först sju år senare, 1993, beslöt de 

att starta ett förebyggande program. 

– Vi började med att samla kommunens alla 

skolsköterskor och skolläkare till en diskussion, 

berättade Margareth Nordström. Och insåg 

nästan omedelbart att vi visste alldeles för lite om 

vad som gjorts kring ätstörningar i Sverige. Det 

fanns inte heller några studier som fokuserade 

just den här gruppen, det vill säga ungdomarna. 

Nästa steg blev därför att ta kontakt med 

någon som kunde göra en studie på ungdomarna 

i Kungälv. Den första studien gjordes våren 

1994 och redan på hösten samma år insåg man 

att det gäller att arbeta på bred front. 

– Därför handplockade vi ett nätverk av personer 

som var och en representerade sitt område. 

Med hjälp av det här nätverket hoppades vi 

att kunna föra fram ett enat budskap och hjälpa 

varandra i arbetet med att minska ätstörningarna. 

Vi ville arbeta hälsofrämjande och med tidiga 

insatser. 


I nätverket ingick personer från följande 

områden: barnomsorg, barnhälsovård, barnoch 

ungdomspsykiatrisk mottagning, fritidsledare, 

hemkunskapslärare, idrottsrörelse, 

mödravård, ungdomsmottagning, socialvård, 

skolhälsovård, tandvård och vuxenpsykiatrisk 

mottagning. 

Nätverket fick också pengar för att genomföra 

två utbildningsdagar för sammanlagt 500 

personer i kommunen. På så sätt började budskapet 

förankras. 

– Vi gick också ut med vissa speciella budskap 

till en ännu bredare målgrupp, fortsatte 

Margareth Nordström. Personal inom barnomsorgen 

fick två budskap: Bekräfta barnen och 

om ni vuxna bantar, gör det i smyg så att barnen 

inte märker det. 

Arbetet inom nätverket har fungerat ganska 

bra, men inte lika bra för alla områden. Det är 

till exempel svårare att nå personerna inom 

idrottsrörelsen. Ledarna där arbetar ideellt och 

är inte heller så intresserade av vare sig kostfrågor 

eller ätstörningar. Bäst har kontakterna 

varit med handbollsklubbarna och fotbollsklubbarna. 

I dag träffas nätverket tre gånger om året för 

att utbyta erfarenheter och sprida ny kunskap. 

Resultaten av den första studien presenterades 

för kommunens politiker och tjänstemän. 

Sedan dess lämnar Margareth Nordström en 

lägesrapport varje år till skolstyrelsen. 

Stötta självkänslan viktigast 

Några viktiga insatser i arbetet mot ätstörningar: 

✹ Utbildning av lärare i idrott, hemkunskap 

samt skolmåltidspersonal. Utbildningen 

tar upp en fördjupad kunskap om och tidiga 

tecken på ätstörningar.

✹ Information till barn och ungdomar med 

budskapet att vi ser olika ut men ändå har 

samma värde. De något äldre barnen och 

tonåringarna får information om kroppen 

och dess utveckling före och under puberteten. 

✹ Uppmuntra föräldrar att äta tillsammans 

med sina barn (men inte moralisera). 

✹ Information om riskbeteenden, till exempel 

bantning (självklart ska överviktiga få 

hjälp), vegetarisk mathållning (man tar alltid 

kontakt med föräldrar till grundskolans 

elever), intensiv sportutövning 

(informera ledarna om problem med för 

hård träning ur näringssynpunkt). 

✹ Arbeta för en förändring av samhällets 

kroppsideal genom att titta på, diskutera 

och kritisera bilder och budskap i reklam. 

– Vi vill gärna bilda nätverk på varje enskild 

skola för att de vuxna som berör frågor om 

kost, idrott och kroppens utveckling ska gå ut 

med ett och samma budskap, sade Margareth 

Nordström. Det är också viktigt med ett riktat 

kostbudskap, till exempel om varför ungdomar 

och vuxna inte ska äta samma saker. 

Margareth Nordström visade också två bilder 

på vad som händer underviktiga flickor och 

deras möjlighet att senare i livet skaffa sig barn. 

Den ena bilden visade att den unga kvinnans 

kroppvikt består av 17 procent fett när hon får 

sin första menstruation och av 22 procent fett 

när menstruationen blir regelbunden. En vuxen 

kvinna har 27 procent fett i kroppen. Om hon 

bantar så att hon minskar andelen fett till 22 

procent får hon oregelbunden menstruation och 

om andelen fett går ner till 17 procent försvinner 

menstruationen helt. 

Den andra bilden visade att om man får i sig 

för lite näring leder detta inte bara till minskad 

kroppsfett utan också att man får i sig för lite 

kalcium och vitamin D vilket i sin tur resulterar 

i sämre uppbyggnad av skelettet. Förlust av 

menstruation och ägglossning tillsammans med 

för lite kroppsfett leder till för låga halter av det 

kvinnliga hormonet östrogen. Dessa faktorer 

(för lite kalcium, vitamin D och östrogen) leder 

till minskad benmineralinnehåll i skelettet som i 

sin tur kan leda till lägre benmassa och risk för 

utmattningsfakturer och benskörhet i framtiden. 

Denna skörhet i skelettet går heller inte att 

reparera i efterhand. 

– Allra viktigast är att vi jobbar med de ungas 

självbild, att vi bekräftar barnen. För flickorna 

har vi tjejgrupper både i årskurs 5, på högstadiet 

och i gymnasiet. Det finns också ett särskilt 

tjejnätverk i kommunen med representanter för 

skola, fritidshem och ungdomsmottagning. 

Vid konferensen hölls ytterligare ett seminarium 

om arbetet i Kungälv – Lokalt arbete i Kungälv. 

(Se sid 32.) Innehållet i de två seminarierna 

överlappade delvis varandra. 

BIRGITTA EDLUND ARBETAR PÅ INSTITUTIONEN 

FÖR FOLKHÄLSA OCH VÅRDVETENSKAP, 

UPPSALA UNIVERSITET, TELEFON 018-471 66 50, 

E-POST birgitta.edlund@vard.uu.se 

MARGARETH NORDSTRÖM FINNS PÅ KONGAHÄLLA- 

GYMNASIET I KUNGÄLV, TELEFON 0303-994 12, 

FAX 0303 -136 80. 


En del av projektets 

metoder: 

• En fjärdedel av tiden 

undervisas flickor och 

pojkar för sig. 

• Undervisningen 

anpassas efter flickors 

och pojkars olika 

behov i olika åldrar. 

• Flickor och pojkar får 

lika många frågor. 

Kan segregation leda till ökad 

jämställdhet? 

Förutom att vara lärare är Margareta också 

gymnastikledare och politiker inom folkpartiet. 

Detta har säkert betydelse för hennes 

intresse, engagemang och framgång med arbetet 

att stärka självkänslan hos barn och ungdomar. 

Margareta Ekesrydh och hennes kollegor 

arbetar sedan 1990 med ett projekt som utgår 

från ett jämställdhetsperspektiv. Projektet berör 

en av skolans tre arbetsenheter, men bara eleverna 

i årskurs 2 och 5. 

Projektets mål är att hitta former för att 

flickor ska inse sin roll i dagens samhälle, att 


Flickors och kvinnors roll i samhället har sanno- 

likt kopplingar till att det framför allt är de som 

utvecklar ätstörningar. Hur kan flickor göra sig 

hörda i skolan och i klassrummet, där vi vet att 

pojkar har lättare att dominera? 

På Storsjöskolan i Holmsund arbetar man på 

låg- och mellanstadiet med olika metoder att stär- 

ka flickornas roll och självförtroende. Margare- 

ta Ekesrydh, lärare på skolan, berättar om 

arbetet och om erfarenheterna från detta arbete. 

stärka flickornas självkänsla så att de kräver att 

bli jämställda och att medvetandegöra pojkarna. 

Projektet ligger helt i linje med skolans läroplan, 

där det står att jämställdhetsarbetet ska – 

inte bara bör – vara aktivt och medvetet. 

– I detta arbete ingår att låta pojkar och 

flickor i skilda grupper träna på det som de är 

mindre bra på, berättade Margareta. Genom att 

arbeta i pojk- respektive flickgrupper vill vi ge 

förutsättningar för eleverna att i lugn och ro träna 

sig i det de behöver bli bättre på.

Muntlig framställning 

I svenskämnet behöver flickorna träna sig på att 

tala högt och tydligt i grupp (underförstått: det 

jag har att säga är viktigt). I en grupp med bara 

flickor kan den förmågan tränas upp, självkänslan 

stärkas och senare, tillsammans med klassens 

pojkar, kan flickorna med sin nyvunna 

säkerhet prata högt och tydligt i klassen. 

Det finns forskning som visar att pojkar från 

medelklassen pratar mest i klassen. Sedan kommer 

i fallande skala: flickor från medelklassen, 

pojkar från arbetarklassen, flickor från arbetarklassen. 

Minst av alla pratar invandrarflickorna. 

– Vad får det för konsekvenser i de här barnens 

framtid, undrade Margareta Ekesrydh. Vilka 

är deras möjligheter att få höras och synas, 

att bli lyssnade till? Hur kommer de att bli 

bemötta? 

Pojkarna får tillsammans med andra pojkar 

prata om känslor. Margareta Ekesrydh berättade 

om en pojke som i en storgrupp sagt att han 

inte var rädd för någonting. Vid ett tillfälle i en 

pojkgrupp sade en av de annars tysta killarna till 

honom: Visst är du också rädd, rädd för att bli 

sjuk eller för att din mamma ska dö? Och pojken 

svarade: Jo, klart att han också ibland var rädd. 

Andra strategier för att främja jämställdhet 

är att låta varannan fråga gå till flickorna och 

varannan till pojkarna. Man är till exempel 

noga med att också flickorna får tala färdigt och 

visar att man inte tillåter att någon som talar blir 

avbruten. Lärarens uppgift blir i så fall att säga: 

Du får vänta tills Anna har talat klart, sedan är 

det din tur. Läraren får inte heller vara rädd för 

att flickorna säger fel och skydda dem genom att 

inte låta frågan gå till dem. 

Spädbarnsbesök och blöjbyten 

I gymnastiken tar man hänsyn till var i utvecklingen 

barnen är. Att ha gymnastik ihop är en 

självklarhet, alla lär av varandra och kan hjälpa 

varandra. Men när killarna växer till sig, blir 

längre och får mer muskler och därmed blir starkare, 

då kan det vara dags att dela på pojkar och 

flickor. Antalet anmälda skador i gymnastiken 

ökar bland flickor i årskurs 6, 7 och 8. Ofta handlar 

det då om knuffar och smällar från pojkar. 

I årskurs 2 har man omvårdnad på schemat. 

Då tränar eleverna att baka, sy, diska. Som praktisk 

hemuppgift får eleverna under fyra veckor 

särskilda uppgifter i hemmet. Ett annat praktiskt 

inslag är att mammor med sina spädbarn 

besöker skolan en dag. Då får eleverna byta 

blöjor, klä av och på barnet kläder, ge välling, 

krama och gosa med barnet. En pojke hade efter 

ett sådant besök sagt: Att ha barn är nog som ett 

heltidsarbete! 

Storsjöskolan arbetar också mycket med sång 

(skolan har en egen pojkkör), teater och musik. 

– Allt som görs ska också göras på riktigt, 

säger Margareta Ekesrydh. När vi hade en cirkusföreställning 

och eleverna skulle öva jonglering 

och akrobatik fick lärarna själva gå på kurs 

för att i sin tur kunna lära ut de rätta sakerna. 

För att hålla ett engagemang levande måste också 

lärarna få möjlighet att utvecklas. 

Jämställdhetstänkandet genomsyrar arbetet 

från första klass, allt för att stärka barnens självkänsla. 

Metoderna som används ska inte splittra 

utan stärka barnen först och sedan föra samman 

pojkar och flickor i en mer jämlik anda. 

I en forskningsrapport kring det här projektet 

är inte bara lärarna utan också barnen tillfrågade 

om hur de upplever skolan och arbetet som 

görs där. Därmed uppfyller man också konventionen 

om barns rättigheter. I alla beslut som rör 

barnen ska barnen också tillfrågas. 

Forskningsrapporten kan beställas från Margareta 

Ekesrydh, telefon 090-16 31 78. 

MARGARETA EKESRYDH ARBETAR PÅ STORSJÖSKOLAN 

I HOLMSUND, TELEFON 090-16 3178, 090-235 73 (HEM). 


Idrott och ätstörningar 

I Norge har antalet idrottsutövare med 

ätstörningar ökat dramatiskt under det senaste 

årtiondet. För att minska detta finns bland 

annat projektet Olympiatoppen, där Jorunn 

Sundgot Borgen arbetar. 

Jorunn Sundgot Borgen är fysiolog och forskar 

om idrott och ätstörningar vid Norges 


Idrottshögskola. Hon arbetar i dag bland annat 

med norska olympiska kommittén för att 

utveckla arbetet mot ätstörningar i idrotten. 

Syftet med Olympiatoppens kvinnoprojekt 

är att ta fram fakta och information som på sikt 

ska innebära att nuvarande och kommande 

kvinnliga landslagsspelare ska kunna behålla 

sin hälsa samtidigt som de når sin idrottspotential. 

I kvinnoprojektet ingår totalt 578 landslagsutövare 

från bland annat uthållighetssporter, 

estetiska och tekniska sporter, boll- och kraftsporter. 

I Norge är det svårt att få med idrottsutövare 

i forskning om ätstörningar eftersom man ofta 

inte vill erkänna att det finns problem just inom 

den egna delen av idrotten. En trolig orsak till 

ätstörningar är att idrottsutövarna ser att resultaten 

förbättras efter viktnedgång. 

I dag är det i vår kultur accepterat att träna 

väldigt mycket – att ha en vältränad kropp. Det 

fokuseras mycket på kropp och kroppsform. 

Man kan se på idrott ur olika perspektiv: ett hälsomässigt 

och ett elitperspektiv. 

Dramatisk ökning 

1989-90 visade en undersökning att så många 

som 20 procent av de kvinnliga landslagsutövarna 

i åldern 13-35 år hade ätstörningar. En 

klar överrepresentation fanns i idrotter där en 

låg vikt är en fördel för prestation. Bland de 

estetiska idrottarna hade 33 procent ätstörningar 

1989. Elva år senare, 1998, var den siffran 46

procent. Inom bollidrott trodde man inte att det 

fanns några problem med ätstörningar, men det 

visade sig att det skett en dramatisk ökning mellan 

åren 1989 och 1998. Förekomsten av ätstörningar 

ökade nämligen från 6 till 16 procent 

under de här åren inom handbollen. En motsvarande 

ökning fanns också inom fotbollen, där 

ätstörningarna ökade från 4 till 12 procent på 

elva år. 

Det finns fyra faktorer som är intressanta 

när det gäller att hitta ätstörningar: 

✹ Kosthållning. 

✹ Träningsmängd. 

✹ Menscykel. 

✹ Längd och vikt. 

Och så finns det några vanligt förekommande 

myter inom idrotten: 

✹ Ät inte efter klockan 17.00. 

✹ Ät endast 800 kalorier per dag. 

✹ Ät enbart kall mat för då ökar 

förbränningen. 

✹ Ät inte bröd, kött och potatis. 

– Det här är en kosthållning som snarare minskar 

de idrottsliga prestationerna, menade 

Jorunn Sundgot Borgen. 

Tränaren har en central roll i idrotten. Därför 

är det också viktigt att tränaren har formell 

kompetens. Manliga tränare är ibland omedvetna 

om de kommentarer som de ger till idrottsutövarna. 

– Tränarna borde i stället väga sina ord på 

guldvåg, sade Jorunn Sundgot Borgen. Här är 

några vanligt förekommande kommentarer om 

tränare: 

”Han nyper mig i rumpan och armen och 

frågar vad detta är.” 

”Han säger att det bara är jag som har kläder 

i storlek large.” 

”Du är bra för landslaget men du är för fet.” 

– Det är också en myt att idrottsutövare inte 

menstruerar. Det är normalt för kvinnor att 

menstruera. Om en idrottande kvinna skulle ha 

mensbortfall på grund av låg vikt, hög träningsintensitet 

och dålig kosthållning så ger detta 

redan efter fyra månader förstadium till benskörhet. 

Det finns alltså en risk att unga idrottande 

kvinnor med amenorré tappar benmassa, 

vilket kan få mycket allvarliga konsekvenser. 

Jobba på alla nivåer 

I dag är ätstörningar inom idrotten vanliga. 

– Men det går att minska om vi jobbar på 

alla nivåer, menade Jorunn Sundgot Borgen. Det 

räcker inte med att bara arbeta med idrottsutövarna, 

vi måste också rikta oss till ledarna, 

tränarna och till hälso- och sjukvårdens personal. 

– Det gäller att arbeta förebyggande på alla 

nivåer. Det är också viktigt att barn inte specialiserar 

sig för tidigt inom en viss idrottsgren. I vissa 

fall kan det också vara bra om vi talar om för 

ungdomar att deras kropp inte passar för just 

den speciella idrottsgrenen. Då minskar risken 

för att ungdomarna senare vill ändra på sin 

kropp för att den ska passa in och kanske då ”tar 

till” ätstörning för att minska sin kroppsmassa. 

– Detta är givetvis en svår balansgång. Vi 

måste komma ihåg att alla som idrottar på elitnivå 

är prestationsinriktade, målinriktade och 

disponerade för ätstörningar. 

Mer att läsa finns i materialet Kvinner, idrett, 

helse og prestasjon som kan beställas från 

Olympiatoppen, Postbox 4003, Ullevål Hageby, 

Sognsvn 228, N-0806 Oslo, Norge. 

JORUNN SUNDGOT BORGEN ARBETAR PÅ 

NORGES IDRETTSHÖYSKOLE I OSLO, NORGE, 

TELEFON + 47 22 18 57 36 


Maten som hot eller njutning? 

De budskap om mat och ätande som mött oss under ett antal år har framför allt handlat om vad 

man inte bör äta. Finns det ett annat sätt att formulera ett matbudskap så att det väcker lust till den 

mat som vi mår bra av och inte upplevs som pekpinnar. 

Ingela Stenson, informationschef på Mjölkfrämjandet, Stephan Rössner, professor vid 

överviktsenheten på Huddinge sjukhus och Maria Lennernäs, docent i näringslära, från Svensk 

Mjölk diskuterade frågan. 

Ingela Stenson inledde seminariet med att 

berätta om Mjölkfrämjandets uppgift som 

främst är att informera om mjölk och mjölkprodukter, 

men också att hålla reda på trender 

kring mat samt ta reda på vad konsumenten 

tycker och tänker. Många gånger har mat mer 


Ingela Stenson Stephan Rössner 

stämpeln att vara hot än att njutas av och skapar 

mer frustration än glädje. 

– De vanligaste orden vi mött i kostrådgivningen 

under de senaste 20 åren har varit: fettfattig, 

fettsnål, grov, minska och reducera, 

menade Ingela Stenson och visade ett par rubri-

ker från pressen: ”Hur giftig är din mat?”, 

”Mager mjölk lika farlig som fet” och ”Dåligt 

sexliv och cancer av mjölk”. 

– Det är rubriker som skrämmer och som gör 

att man knappast får ett naturligt förhållande 

till mat. Rubriker av det här slaget resulterar i en 

Njutningstrend (gott och lustfyllt) och Näringstrots 

(man orkar inte med motstridiga kostråd). 

Som konsument tar man till sig de kostråd 

som stödjer ens eget beteende. 

– Äntligen börjar det ställas krav på snabbmat 

som både är näringsriktig och god, sade 

Ingela Stenson. Det är en trend som började i 

USA och sprider sig sakta till Sverige. 

Men vi äter inte mat enbart för att få i oss 

näring, vi äter också mat som tröst, underhållning 

eller trots. Det är något som kostrådgivare 

kanske inte alltid tänker på. 

– Vi måste släppa in flera discipliner i kostrådgivningen 

och hellre ge råd om livsstil än om 

bara kost, menade Ingela Stenson. 

– De flesta anser att maten ska vara både nyttig 

och ekologisk. Men i butiken handlar vi ofta 

inte efter vår ideologi utan inriktar oss på att 

köpa mat som är god, bekväm och billig. 

– Motivationen att köpa ”rätt” måste vara 

större än ansträngningen om folk ska ändra sina 

Maria Lennernäs 

vanor, sade Ingela Stenson. 

Det handlar helt enkelt om att de flesta i dag 

lever ett liv som inte riktigt går ihop med storkok 

och husmanskost, som tar tid att laga. 

– Om vi som informerar om kost håller fast 

vid de gamla idealen tappar vi en stor grupp 

konsumenter, slutade Ingela Stenson. Därför är 

det viktigt att anpassa vårt sätt att informera till 

dagens samhälle och livsstil. 

Börjar med att banta 

Stephan Rössner inledde med att tala om de risker 

som är förknippade med att banta. 

– Många trender kring mat kommer från 

USA, till exempel att diametern på våra tallrik 

har blivit större, berättade Stephan Rössner. En 

annan trend är snabbmatsätandet, en genomsnittsamerikan 

har mindre än tre minuter till 

närmaste McDonalds eller liknande. 

Vad är då snabbmat? Det handlar mycket 

om tillgänglighet, snabbmat behöver inte vara 

dålig, men det är också en fråga om regelbunden 

eller tillfällig konsumtion. Vad som är intressant 

är det samlade intaget över året. 

Kostbudskapet måste också kopplas till ett 

budskap om fysisk aktivitet, menade Stephan 

Rössner. Järnbrist skulle exempelvis kunna 

botas om man rörde på sig mer och därmed åt 

mer mat. 

– Vardagsaktiviteten blir mindre och mindre 

vilket visar sig i att de allra flesta ökar 3-4 kilo 

per decennium. En extra sockerbit i kaffet varje 

dag ger 1 kilo extra fettväv per år. 

Ett positivt budskap är att bejaka den fysiska 

aktiviteten, alltså att öka motionen så att det 

blir möjligt att öka konsumtionen. 

– Hur ska vi få folk att äta bättre? Klart är att 

vi kan inte få livsmedelsindustrin att tillverka 

produkter som ingen köper, hur nyttig den än är. 

Kanske kan vi premiera bra mat med hjälp av 

regleringar, till exempel att inte beskatta vissa 


typer av bra mat. Det har gjorts ett sådant försök 

i USA som resulterade i att konsumtionen av 

den maten fördubblades. 

Däremot är det svårare att tänka sig att belöna 

dem som äter rätt mat, för vad är bra mat? 

Det är ett trubbigt och oanvändbart instrument. 

Tio goda råd för att bli 

arg och fet 

Maria Lennernäs, började med att ge tio goda 

råd för den som vill bli arg och fet: 

1. Sov oregelbundet och för lite. 

2. Ät en jättemåltid sent på kvällen. 

3. Ät på natten. 

4. Hoppa över frukosten. 

5. Småät hela tiden. 

6. Ät oregelbundet. 

7. Hoppa över måltider i tron att du 

förbränner fett. 

8. Ge efter för lusten att äta mycket 

på hösten. 

9. Se till att ha ett dagligt överintag av 

kalorier. 

10. Undvik fysisk aktivitet. 

– I alla matbudskap måste man hitta svaret på 

vad det budskapet säger just mig, sade Maria 

Lennernäs. Det är också viktigt att ha olika budskap 

för olika grupper. 

En europeisk studie – IEFS a Pan-EU Survey 

of Consumer Attitudes to Food, Nutrition and 

Health – visar att de allra flesta faktiskt anger 

att de försöker äta hälsosamt och att det främsta 

motivet för detta är att förebygga sjukdomar. 

– Hur ska vi lära barn och ungdom att äta 

bra? Genom att ett erbjuda ett bra utbud, en 

livsstil som ger oss tid att äta och att lyfta fram 

det som är positivt i ett korttidsperspektiv hellre 

än i ett långtidsperspektiv. Ungdomar tycker att 

det är viktigare att äta för att se bra ut (korttids- 


perspektiv) än för att förebygga sjukdom (långtidsperspektiv). 

Studien visar också att det först 

och främst är stress som hindrar oss från att äta 

nyttigt. På andra plats kommer argument som 

till exempel: jag måste i så fall sluta äta mat som 

jag gillar. Först på tredje plats kommer priset på 

hälsosamma livsmedel som en hindrande faktor. 

Maria Lennernäs visade också exempel på 

hur bra mat kan ge mycket bra näringsämnen 

men ändå bara hälften av energibehovet. Den 

”riktiga” maten tror man ger mycket kalorier 

medan man inte tänker på att energibidraget 

från ”icke”-maten (smörgåsrån, vetebröd och 

liknande) lätt blir högt. 

Gamla och nya sanningar 

kring mat 

Maria fortsatte sedan att tala om vetenskapen 

”kronobiologi” (chronos=tid, bios=liv) som 

avser samband mellan biologiska rytmer som 

uppträder hos människor, djur och växter och 

som handlar om rytmer som t ex sömn, aktivitet, 

hormoner, kroppstemperatur, prestationsförmåga, 

sjukdomsutbrott m m. 

Inom läkemedelsområdet tillämpas kunskapen 

om kroppens rytmer (Chronopharmacology) 

och man säger ”No drug before it´s time” – 

rätt dos vid rätt tidpunkt! Detta baseras på kunskapen 

om att en och samma dos läkemedel ger 

olika effekter beroende på tidpunkten den tas 

med avseende på fas i kroppens dygnsrytm. 

– Med tanke på kroppens naturliga rytmer i 

ämnesomsättningen finns det en gammal och en 

ny sanning kring mat, fortsatte Maria Lennernäs. 

Den gamla sanningen är: Vad vi äter har 

betydelse. Den nya sanningen är: När vi äter har 

betydelse. Detta är alltså ett helt nytt sätt att 

prata om mat. 

Vem bestämmer när jag ska äta? Kompisen, 

klockan eller magen? Maria Lennernäs menade 

att om kroppen själv får bestämma så är det sna-

are årstider, energiförbränning och fas i dygnsrytmen 

som avgör vad, när och hur mycket man 

äter. 

Kroppstemperaturen varierar över dygnet, 

den är som lägst vid 4-5-tiden på morgonen och 

som högst vid 16-tiden på eftermiddagen. Under 

natten sjunker också ämnesomsättningen för att 

spara energi under nattens fasta. 

På eftermiddagen, då vår kroppstemperatur 

och ämnesomsättning är som högst, presterar vi 

som bäst. 

– Vår dygnsrytm vill styra oss till att vara 

vakna, aktiva och ätande under dagen när det är 

ljust. Under natten, när det är mörkt, ska vi sova 

och fasta. Vid mörker ökar produktionen av 

melatonin, ett hormon som gör att vi blir dåsiga 

och trötta. (Ordet ”melos” betyder mörker och 

återfinns i ordet melankoli.) 

Melatoninhalten är av betydelse även vid 

årstidernas växlingar. När melatoninet höjs 

sänks serotoninet, vilket gör att vi vill äta sådant 

som choklad eller dricka alkohol, för då höjs 

serotoninhalten. 

I ett antal skolor i landet har man gjort försök 

med att servera frukost till eleverna. Det gav 

enbart positiva resultat: eleverna kom i tid, 

orkade mera och var lugnare på lektionerna. 

Tonåringar har ett extra stort sömnbehov på 

grund av stark tillväxt och uppbyggnad av 

kroppen. De har biologiska skäl att vara kvällsmänniskor 

och sova länge. Enligt vissa sömnforskare 

borde skolan starta tidigast vid 9-tiden. 

En tiondel av befolkningen är extrema morgonmänniskor 

som vaknar hungriga, somnar 

tidigt på kvällen och oftast kommer i tid. Mellan 

15 och 20 procent av befolkningen är extrema 

kvällsmänniskor. De vaknar utan aptit, somnar 

sent och kommer oftast för sent. Att ta hänsyn 

till sin egen dygnsrytm kallas för kronoergohygien. 

– Vi borde skapa arbetstider och skoltider 

som är bättre anpassade till kroppsklockan, 

menade Maria Lennernäs. 

MARIA LENNERNÄS FINNS PÅ SVENSK MJÖLK I 

STOCKHOLM, TELEFON 070-634 48 50, 

E-POST maria.lennernaes@svenskmjölk.se 

STEFAN RÖSSNER ARBETAR PÅ ÖVERVIKTSENHETEN 

PÅ HUDDINGE SJUKHUS. INGELA STENSON FINNS 

PÅ MJÖLKFRÄMJANDET I STOCKHOLM, TELEFON 

08-788 03 20, MOBIL 070-678 6865, 

E-POST ingela.stenson@mjolkframjandet.se 


Avslutning 

Annika Strandell, Folkhälsoinstitutet, avslutade konferensen med följande ord: 

Vad gör Folkhälsoinstitutet fortsättningsvis 

på det här området? Det beror till stor 

del på vad ni som arbetar ute i landet vill att vi 

ska göra. Vi tar gärna emot tips och idéer för hur 

vi nu ska gå vidare. 

– När det gäller att arbeta för att ätstörningar 

inte ska uppstå är vi mitt i ett paradigmskifte. 

Vi har levt i förvissningen att information är bra 

och känner oss provocerade när vi får veta att 

det inte alltid är så och att information till och 

med kan vara kontraproduktiv. 

– Men hur ska vi kunna nå dem som drabbats 

av ätstörningar och få information från 


deras kompisar utan att samtidigt bidra till en 

ökning av problemet genom att tala om ätstörningar? 

Det är ett nytt område där utvecklingen 

just börjat. 

Klart är att många av de arbetssätt som vi 

hört berättas om under de här dagarna kan ge 

oss metoder i detta arbete och att vi nu träder in 

på nya vägar. Nya vägar som förutom mycket 

kunskap och klokhet också kräver det civilkurage 

som alltid är nödvändigt då gamla sanningar 

ifrågasätts och ny kunskap utvecklas. Samtidigt 

är det en rolig utmaning att få vara med i en helt 

ny tid!

Föreläsare 

Mia Börjesson Partille ungdomsmottagning 031-337 95 85 

Runi Børresen Drammen, Norge +47 32 80 85 67 (arb) 

+47 91 84 32 05 (mobil) 

runib@online.no 

Birgitta Edlund Institutionen för folkhälsa 018-471 66 50 

och vårdvetenskap, Uppsala universitet birgitta.edlund@vard.uu.se 

Margareta Ekesrydh Storsjöskolan i Holmsund 090-16 31 78 (arb) 

090-235 73 (hem) 

Karin Enzell 08-25 00 32 

fax 08-25 11 02 

Kristina Hall Hälsoäventyret Oasen 

Elisabeth Stigson Box 154, 534 23 Vara 0512-314 65 

Bengt Lindström Nordiska hälsovårdshögskolan 

i Göteborg 

bengt@nhv.se 

Margareth Nordström Kongahällagymnasiet i Kungälv tel 0303-994 12 

fax 0303-136 80 

Claes Norring FoU-enheten psykiatri och 019-15 74 75 

habilitering i Örebro claes.norring@orebroll.se 

Anna Näslund Konstvetenskapliga institutionen 

vid Stockholms universitet 

073-984 08 72 

Annika Strandell Folkhälsoinstitutet 

103 52 Stockholm 

08-56 61 35 00 vx 

Jorunn Sundgot Borgen Norges Idrettshöyskole 

Oslo, Norge 

+ 47 22 18 57 36 

Maria Lennernäs Svensk Mjölk 070-634 48 50 

Stockholm maria.lennernaes@svenskmjölk.se 

Ingela Stenson Mjölkfrämjandet 08-788 03 20 

Stockholm 070-678 6865 

ingela.stenson@mjolkframjandet.se 

Siv Eriksson Projekt Livsvikten i Kungälv 0303-102 47 

Margareta Forsberg utredare 031-29 89 20 

margareta.forsberg@home.se 


Vad kan vi göra – år 2000? 

Folkhälsoinstitutet anordnade i maj 1999 en tvådagarskonferens under namnet 

”Ett liv av vikt” för att sprida kunskap om det senaste inom området anorexi och 

andra ätstörningar. I denna rapport presenteras de olika föreläsningarna och 

seminarierna på ett utförligt sätt. Rapporten ska fungera som en samling av goda 

exempel och kunna användas som inspirationskälla för praktisk verksamhet i 

kommuner, landsting och föreningsliv. 

✹ Hur ser det egentligen ut? Stämmer det att ätstörningar ökar? 

✹ Salutogenes. Vad innebär det egentligen och på vilket sätt har det 

anknytning till arbete mot ätstörningar? 

✹ Minska förekomsten av ätstörningar, går det? 

✹ Erfarenheter från Norge när det gäller att minska förekomsten av ätstörningar. 

✹ Hur tänker vanliga ungdomar när det gäller kropp och utseende och hur 

får de ”in- och utsidan” att hänga ihop. 

✹ Hur bygger man nätverk och organiserar ett lokalt arbete för att minska 

förekomsten av ätstörningar? 

✹ Vilka metoder finns att prata med barn och ungdomar om kroppen 

och om själen? 

✹ Hur har kroppsidealen sett ut genom tiderna och vilka rötter har det 

kroppsideal som förmedlas idag? 

✹ Studie av ätstörningar i Kungälv – samarbete skolhälsovård och psykiatri 

✹ Stärka självkänsla hos barn i låg- och mellanstadiet 

✹ Idrott och ätstörningar – minska förekomsten. 

✹ Hur kan man formulera matbudskap så det väcker lust till mat vi mår 

bra av – inte bara pekpinnar. 

Folkhälsoinstitutet 1999:26 

Beställningsadress: 

Folkhälsoinstitutets distribution 

120 88 Stockholm 

Fax 08-449 88 11 

E-post fhi@strd.se 

ISBN 91-7257-051-2 

ISSN 1104-358x

ett liv av vikt/12/12

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?