Stöd och hjälp till spelberoendes anhöriga - Statens folkhälsoinstitut

Stöd och hjälp till spelberoendes
anhöriga
Jakob Jonsson
www.fhi.se
Rapport nr 2003:23

© STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT 2003:23
ISSN: 1651-8624
ISBN: 91-7257-211-6
FÖRFATTARE: JAKOB JONSSON
STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
Anhöriga till spelberoende befinner sig i en utsatt situation. Den som är
spelberoende försöker ofta dölja sitt spelande i det längsta. När spelandets
omfattning uppdagas blir det ofta en chock för familjen, som inte bara
drabbas av ekonomiska svårigheter. Många av de anhöriga får också problem
med hälsan. Familjer som har en spelberoende medlem kan lätt bli socialt
isolerade. Det är svårt för en spelberoende att få stöd och hjälp och det är
ännu besvärligare för en anhörig att få lämpligt stöd för sina och familjens
problem.
I den här rapporten som sammanställts av psykologen och spelforskaren
Jakob Jonsson har anhöriga till spelberoende och professionella som arbetar
med stöd och behandling av spelberoende personer intervjuats. Rapporten
innehåller också en genomgång av forskning på området samt förslag till hur
stödet till de anhöriga kan förbättras
Rapporten har sammanställts på uppdrag av Statens folkhälsoinstitut och har
utgjort ett av underlagen till förslag om handlingsplan mot spelberoende som
Statens folkhälsoinstitut överlämnade till regeringen i januari 2003.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
2

Innehåll
STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
INNEHÅLL .................................................................................................3
DEL 1 – SAMMANFATTNING OCH BAKGRUND .......................................................5
Sammanfattning och rekommendationer ..........................................................5
Bakgrund..................................................................................................7
Uppdrag ...............................................................................................7
Metod..................................................................................................7
Sammanfattning av tidigare forskning ............................................................9
Tidigare svenska undersökningar .................................................................9
Sociala effekter av spelberoendet................................................................9
Spelberoendets effekter på ekonomin......................................................... 10
Hur relationen påverkas mellan makar ........................................................ 10
Hur hustrurna mår ................................................................................ 11
Att vara make till en spelberoende kvinna ................................................... 11
Att vara barn till spelberoende ................................................................. 11
Att vara förälder till en spelberoende......................................................... 12
Att vara syskon till en spelberoende........................................................... 13
Anhörigas erfarenhet av hjälp .................................................................. 13
Jämförelse mellan spelberoende och alkoholberoende..................................... 13
DEL 2 – RESULTAT AV INTERVJUSTUDIEN ........................................................ 15
Hur mår de anhöriga till spelberoende? ......................................................... 15
Hur anhöriga mår i ett första akut skede ..................................................... 16
Hur anhöriga mår efter det akuta skedet ..................................................... 16
Hur anhörigas hälsa påverkas långsiktigt...................................................... 16
Vad säger de som arbetar med spelberoende om hur de anhöriga mår?................. 17
Orsaker till att anhöriga mår dåligt ............................................................. 17
Frågor de anhöriga ställer sig själva ............................................................ 18
Speciella omständigheter beroende på släktrelationen till den spelberoende ......... 19
Att vara barn till en spelberoende förälder .................................................. 19
Att vara förälder till ett spelberoende barn ................................................. 20
Att vara partner till en spelberoende person ................................................ 21
Något om att vara syskon, mor- eller farförälder till en spelberoende person......... 22
Jämförelser med att vara anhörig vid andra beroenden .................................... 22
Vilken hjälp kan anhöriga till spelberoende få i dag?........................................ 22
Sjukvård och socialtjänst ........................................................................ 22
Privata behandlingshem och privat öppenvård............................................... 22
Stödlinjen för spelberoende och anhöriga .................................................... 23
Kamratstöd och självhjälpsgrupper ............................................................ 23
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
3

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
De anhörigas erfarenheter av att söka hjälp och av hjälpinsatser ....................... 24
Socialtjänst......................................................................................... 24
Psykiatri............................................................................................. 24
Primärvård.......................................................................................... 24
Kriminalvård ....................................................................................... 24
Stödlinjen........................................................................................... 25
Behandlingshem ................................................................................... 25
Enskilda samtalskontakter/psykoterapi ....................................................... 25
Självhjälpsgrupper ................................................................................ 25
Vad säger de som arbetar med spelberoende om de anhörigas erfarenheter av att söka
hjälp och av hjälpinsatser? .................................................................... 25
Vilka önskemål om hjälp finns?.................................................................... 26
DEL 3 – REKOMMENDATIONER OM HJÄLP, STÖD OCH UTBILDNINGSINSATSER ............ 27
REFERENSER............................................................................................ 29
BILAGA 1 ................................................................................................ 31
Anhörigskola ........................................................................................... 31
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
4

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
Del 1 – Sammanfattning och bakgrund
Sammanfattning och rekommendationer
Syftet med denna rapport är att ge en bild av vilket behov anhöriga till spelberoende har
av stöd och vård samt föreslå nödvändiga förbättringar. Rapporten har författats av
Jakob Jonsson på uppdrag av Statens folkhälsoinstitut. Den baseras på 15 kvalitativa
strukturerade intervjuer med anhöriga till spelberoende, fyra intervjuer med anställda
vid privata behandlingshem och i öppenvård med inriktning på spelberoende, samt intervjuer
med dem som bemannar den nationella stödlinjen för spelberoende och anhöriga.
Vidare har aktiva i några självhjälpsgrupper kontaktats och berättat om sina erfarenheter.
• Anhöriga till spelberoende berättar att de fått stora problem med sin hälsa på grund
av den spelberoendes handlande och de följder detta haft. De anhöriga rapporterar
direkta kortsiktiga yttringar i form av krisreaktioner, oro, depressivitet och arbetsoförmåga.
Vidare beskriver barn till spelberoende, och även partners i långvariga
förhållanden, mer långsiktiga effekter som dålig självkänsla och svårigheter att
känna tillit.
• De anhöriga berättar att den spelberoendes beteende nästan alltid har förorsakat ekonomiska
problem och att det sociala livet oftast har påverkats negativt.
• Behovet av stöd till de anhöriga varierar, beroende på hur dåligt de mår. Bland de
intervjuade finns exempel på personer som skulle behöva psykiatrisk behandling,
men också exempel där kamratstöd sannolikt är tillräckligt.
• Anhöriga i studien har ofta haft mycket svårt att få adekvat hjälp, både till den spelberoende
och för egen del. Speciellt svårt tycks det vara att få lämplig behandling
till spelberoende som är under 18 år, något som påverkar övriga familjemedlemmar
negativt.
• De anhöriga rapporterar överlag en positiv erfarenhet av den hjälp de fått från kamratstödsgrupper,
behandlingshem och individuell psykoterapi. Däremot är de anhöriga
ofta negativa till bemötandet från socialtjänst och psykiatri. De menar att man där
inte har tillräckliga kunskaper om spelberoende.
• De svårigheter anhöriga till spelberoende upplever har stora likheter med de problem
som beskrivs av anhöriga till personer med andra former av missbruk. Det synes
dock vara svårare att få rätt hjälp för problem relaterade till spelberoende än
exempelvis till alkoholberoende. Kunskapen om spelberoende och hur man ska behandla
det är också mer begränsad. En annan olikhet är att det vid ett alkoholberoende
finns olika synliga tecken på missbruk och möjligheter att genom provtagning
påvisa om en person har en hög alkoholförbrukning. Några liknande möjligheter
finns inte för att se eller mäta om en person har spelat.
• De behandlingshem och den öppenvård som ingår i undersökningen strävar efter att
integrera de anhöriga i behandlingen och arbetar från ett så kallat 12-stegsperspektiv,
ibland i kombination med ett familjeperspektiv.
• Samtalen till den svenska hjälplinjen för spelberoende och dess anhöriga är
jämförbara med internationella erfarenheter (Storbritannien och Nya Zeeland). I
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
5

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
dessa länder har man dock möjlighet att hänvisa till ett bredare behandlingsutbud
jämfört med Sverige.
• Följande synpunkter om de anhörigas hjälpbehov har betonats såväl av de intervjuade
anhöriga som de vård- och behandlingsenheter som deltog i undersökningen:
– Det är viktigt att den spelberoende får snabb och rätt avpassad hjälp – något som är
ovanligt i dag.
– Barnen till spelberoende behöver uppmärksammas mer.
– Socialtjänst, sjukvård och andra offentliga instanser behöver mer kunskaper om spelberoende
och dess effekter.
– De anhöriga behöver stöd från självhjälpsgrupper (kamratstöd) och vid behov mer
professionell hjälp enskilt eller i grupp.
– Det råder brist på informationsmaterial som riktar sig till anhöriga och information
om anhöriga och deras situation som riktar sig till hjälpinstanser.
– Det finns ofta ett stort behov av ekonomisk och juridisk rådgivning.
– Öppenvårdsalternativ saknas i stort sett både för de spelberoende och för deras anhöriga.
Det finns inte heller någon mer professionellt ledd gruppverksamhet för anhöriga.
• Rekommendationer:
– Staten bör verka för att behandling av spelberoende initieras, stöttas och byggs ut så
att drabbade individer har möjlighet att få hjälp på lämplig nivå. Vidare bör minderåriga
personer med spelberoende lättare få möjlighet till adekvat hjälp. Det är viktigt
att hjälp till de anhöriga integreras i behandlingen.
– Offentliga myndigheter såsom socialtjänst, sjukvård, rättsväsende och försäkringskassa
bör få målinriktat informationsmaterial bland annat om spelberoende, anhöriga
till spelberoende samt kunskap om behandlingsmetoder.
– Tid och resurser bör avsättas hos berörda hjälpinstanser till att hjälpa anhöriga till
spelberoende.
– Ett utökat stöd bör ges till självhjälpsverksamhet. En manual för självhjälp i grupp
för anhöriga behöver tas fram för att bidra till ett mer strukturerat stöd till anhöriga.
Inte minst viktigt är det att klargöra när det inte räcker med självhjälpsgrupper.
– Telefonnumret till den nationella hjälplinjen bör göras mer känt. Hjälplinjen har en
viktig funktion att fylla bland annat genom att ge information om befintliga hjälpinstanser
som anhöriga inte alltid känner till.
– Anhöriga bör få ökad tillgång till juridisk rådgivning, exempelvis i form av skriftligt
material riktat mot denna grupp. Vidare bör ökad juridisk kompetens i någon form
kopplas till den nationella hjälplinjen.
– Den nationella hjälplinjen bör kunna kontaktas också via e-post, vilket troligen skulle
underlätta möjligheterna att nå yngre personer.
– Stödja anhöriga genom omfattande lokala kurser, så kallade anhörigskolor. En sådan
kurs skulle innehålla fakta om beroenden i allmänhet och spelberoende i synnerhet.
Dessutom bör den omfatta avsnitt som behandlar reaktioner hos anhöriga samt hur
deras hälsa och livssituation påverkas. Erfarenheter finns av att arrangera liknande
kurser för anhöriga till alkoholberoende personer. För att få ett större underlag och ge
möjlighet att bygga på befintliga kunskaper och erfarenheter skulle kurser för anhöriga
till spelberoende och anhöriga till alkoholberoende personer kunna arrangeras i
samverkan. För en kortare beskrivning av en befintlig anhörigskola för anhöriga till
alkohol- och drogberoende, se bilaga 1.
• Frågor angående rapporten och undersökningen besvaras av Anders Stymne via
telefon: 08-566 136 07 eller via e-post: anders.stymne@fhi.se.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
6

Bakgrund
STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
Spel om pengar är för de flesta ett oskyldigt nöje. För pengar som kan avvaras köper den
som spelar en stunds spänning och avkoppling. Men alla klarar inte av att hantera sitt
spelande. I en stor undersökning om spelvanor uppskattade Rönnberg med flera (1999)
att mellan 19 000 och 38 000 svenskar kan betraktas som spelberoende och att ytterligare
mellan 38 000 och 90 000 svenskar kan betraktas som ”problemspelare”, det vill säga
en personer med något lättare spelproblem. Dessa siffror avser de som haft spelproblem
det senaste året. Det kan bedömas att andelen som varit spelberoende eller problemspelare
någon gång i livet är ungefär dubbelt så stor i båda grupperna. Definitionen för spelberoende
är att man uppfyller minst fem av tio kriterier för ”spelmani” enligt DSM-IV
(Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – Fourth edition, American
Psychiatric Association 1994). Definitionen för problemspelare är att man uppfyller tre
eller fyra av kriterierna.
Trots att forskningen konstaterat att många svenskar har problem med sitt spelande saknas
i stor utsträckning kunskap om spelproblem och dess konsekvenser. Dessutom är det
svårt att få behandling för spelrelaterade svårigheter.
En stor andel av personer med spelproblem har familj och nära anhöriga. Konsekvenserna
av spelberoende berör därför inte bara den spelberoende individen utan i högsta grad
även omgivningen. I synnerhet påverkas och drabbas de nära anhöriga. Om de spelberoende
i någon mening kan sägas ha valt att spela, så har de anhöriga inte på något sätt
valt att få ett barn, en förälder eller en partner med spelproblem.
Uppdrag
Den här rapporten fokuserar på anhöriga till spelberoende och avsikten är att belysa hur
de drabbas och vilket behov av stöd och hjälp de har. Uppdraget kommer från Statens
folkhälsoinstitut och rapporten har utgjort underlag till förslag till den handlingsplan för
att motverka spelberoende som överlämnades till regeringen i januari 2003.
Metod
För att kartlägga vilket behov de anhöriga till spelberoende har av stöd och hjälp, har en
mindre litteraturgenomgång gjorts av tidigare forskning om anhörigas hälsa, faktorer
som påverkar deras hälsa och erfarenheter av stödinsatser och behandling. Dessutom har
ett antal intervjuer genomförts.
Rapportförfattaren har valt att utgå från anhörigas berättelser och upplevelser samt erfarenheter
från personer som arbetar professionellt med spelberoende och deras anhöriga.
Någon mer allmän kartläggning av hur instanser som exempelvis socialtjänst, psykiatri
och kriminalvård arbetar med dessa frågor har inte gjorts. Bedömningen är att dessa
instanser generellt har så liten erfarenhet av området att en undersökning i nuläget inte
skulle ge den information som behövs om behovet av vård och stöd till de anhöriga.
Urval till intervjuundersökningen
15 anhöriga har rekryterats med hjälp av självhjälpsgrupper på olika platser i landet.
Rapportförfattaren deltog i möten för anhöriga där de närvarande tillfrågades om de
skulle vilja bli telefonintervjuade om sin hälsa och sitt behov av hjälp och stöd. Vid en
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
7

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
självhjälpsgrupp frågade en ideell ledare de anhöriga om de ville delta i undersökningen.
Av de anhöriga till spelberoende som intervjuats (tolv kvinnor och tre män) var fem föräldrar,
två barn, sex partners och två övriga nära anhöriga. De intervjuade har berättat
om situationen för sammanlagt nio minderåriga barn. Dessa har antingen varit gemensamma
barn till den intervjuade och den spelberoende, barn till den spelberoende eller
barn till den anhöriga.
I urvalet finns representanter för såväl personer som nyligen har förstått att de har en anhörig
som är spelberoende, liksom personer som känt till problemet en längre tid. Några
av de intervjuade har helt nyligen sökt hjälp, medan andra har haft någon form av stöd-
och hjälpkontakt under längre tid.
Urvalet är inte representativt för hela gruppen anhöriga till spelberoende utan utgör ett
strategiskt urval. Exempelvis har nästan samtliga i materialet fått någon form av stöd
eller hjälp, vilket normalt inte är fallet. Urvalet är lämpligt för att kartlägga de anhörigas
erfarenheter av hjälp och dra slutsatser om vilket behov av hjälp de har.
Intervjuer genomfördes med representanter för tre olika privata behandlingshem som behandlar
spelberoende och anhöriga till spelberoende. Behandlingshemmen var Kolmårdens
behandlingshem, Resurs rehabilitering och Trundögårdens behandlingshem (tidigare
Luleå behandlingshem), vilka alla har erfarenhet av att behandla spelberoende och
deras anhöriga. En representant för en privat enhet för öppenvårdsbehandling, Grindstugan,
har också intervjuats. Vidare intervjuades två personer som arbetar på den nationella
stödlinjen för spelberoende. Samtliga kända självhjälpsgrupper för spelberoende
har kontaktats och de flesta av dem har svarat och beskrivit vilken verksamhet de har.
Datainsamlingsmetod
Samtliga intervjuer utom en har genomförts per telefon. En representant för ett behandlingshem
intervjuades vid ett personligt möte.
De anhöriga fick följande frågor:
– Vill du berätta om den du är anhörig till och din relation till honom/henne?
– Hur har du mått och hur mår du i dag?
– Hur har den spelberoendes problem påverkat den övriga familjen?
– Vilka frågor har du ställt dig själv om den spelberoendes problem och den situation
du själv befunnit dig i?
– Vilka är dina erfarenheter av att ha sökt hjälp (vid behov: för egen del och för den
spelberoende)?
– Om du fick önska, vilken hjälp skulle finnas för anhöriga till en spelberoende?
De professionella fick följande frågor:
– Hur mår de anhöriga till spelberoende som ni har kontakt med?
– På vilket sätt skiljer de sig från anhöriga till personer med andra beroendeproblem?
– Vilka frågor ställer sig de anhöriga (vid behov: med anledning av att de är anhöriga
till en spelberoende)?
– Vilka erfarenheter av hjälp har de anhöriga till spelberoende?
– Vilken hjälp anser du att anhöriga till spelberoende behöver?
Genomförande
Undersökningen genomfördes under mars–juni år 2002.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
8

Sammanfattning av tidigare forskning
STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
Här lämnas en kort sammanfattning av vad tidigare forskning säger om hälsa och hjälpbehov
bland anhöriga till spelberoende. För en mer omfattande genomgång hänvisas till
Jonsson (1994).
Huvuddelen av den publicerade forskningen om anhöriga till spelberoende har utförts i
engelskspråkiga länder som USA, Storbritannien, Nya Zeeland och Australien. Forskningsrapporterna
har fokuserat på att beskriva hur det är att vara anhörig till en spelberoende.
Målande fallbeskrivningar är vanliga. Vissa kvantitativa data finns också. Det
går dock inte att säga i vilken utsträckning de publicerade uppgifterna är representativa
och generaliserbara.
I vilken utsträckning är resultaten från den internationella forskningen giltiga också för
svenska förhållanden? Det finns skillnader man bör vara medveten om, exempelvis är
det lättare att få adekvat hjälp i USA och England och problemet är mer känt. Spelutbudet
skiljer sig delvis åt (Rönnberg 1993). Trots dessa skillnader är likheterna sannolikt
tillräckligt stora för att forskningslitteraturen ska kunna peka på intressanta erfarenheter.
Tidigare svenska undersökningar
I Sverige har tidigare genomförts två kvalitativa undersökningar om anhöriga till spelberoende.
I en studie med nio anhöriga till spelberoende (Jonsson 1994) konstaterades att
de intervjuade anhörigas psykiska hälsa var tydligt påverkad av att de hade en spelberoende
som anhörig. Även de övriga familjemedlemmarnas psykiska hälsa hade påverkats
negativt. De anhöriga hade haft mycket svårt att få adekvat hjälp för egen del, vilket
också gällde spelaren. De anhöriga menade att kunskapen om spelproblem generellt var
dålig i samhället och hos de hjälpande instanserna. De anhöriga upplevde sig bortglömda
även i de fall den spelberoende hade fått någon form av behandling. Om den anhöriga
hade sökt ekonomisk hjälp genom att vända sig till socialtjänsten, framkom sällan den
egentliga orsaken till de ekonomiska problemen. Ofta berodde det på att de anhöriga
skämdes och därför inte ville berätta om skälen. Vidare var det ingen av de anhöriga
som hade fått frågan om de ekonomiska problemen var orsakade av spel.
En senare studie med intervjuer av åtta anhöriga till spelberoende fokuserades på hur de
anhöriga upplever och hanterar sin situation utifrån relationen till den spelberoende
(Rosberg & Skanser 1999). Även i denna studie konstaterades att de intervjuades psykiska
och fysiska hälsa påverkats negativt av de spelberoendes problem. Vidare påpekades
svårigheterna att få hjälp samt att anhöriga ofta kände sig bortglömda och tvungna
att hantera vardagen utan stöd under den tid den spelberoende fick behandling.
Sociala effekter av spelberoendet
När den spelberoendes spelande ökar, minskar familjens sociala umgänge (Franklin &
Thoms 1989), beroende på att den spelberoende blir alltmer ointresserad av socialt umgänge.
En annan orsak är att den spelberoende kan ha lånat pengar av vännerna (Custer
& Milt 1985). Hustrun kan också isolera sig för att hon känner obehag inför långivare
och släkt. Hon kan även själv vara den som lånat pengarna (Heineman 1992). Det finns
olika uppskattningar av hur många i omgivningen som påverkas negativt av den
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
9

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
spelberoendes beteende, från 7–10 personer och upp till 15 personer (Australia’s
Gambling Industries Report to the Government 1999).
Spelberoendets effekter på ekonomin
Lorenz och Shuttlesworth (1983) menar att nästan samtliga berörda familjer har ekonomiska
problem. Konsekvenserna för de spelberoende och deras familjer kan vara alltifrån
dålig kreditvärdighet till ekonomisk brottslighet och personlig konkurs (Abbott et
al. 1995). Den spelrelaterade skulden uppgår i genomsnitt till 53 350 dollar enligt Division
of Alcoholism (1988) och enligt Blackman med flera (1986) till 54 662 dollar (enligt
Lesieur & Rosenthal 1991). Ungefär hälften av spelarhustrurna har blivit hotade av
långivare eller torpeder (Lorenz 1981, enligt Lesieur & Rosenthal 1991). Nästan samtliga
hustrur har ställt upp ekonomiskt för sina män (Lorenz 1987).
Hur relationen påverkas mellan makar
Följande är hämtat från Heineman (1992):
Med tilltagande spelproblem hos den ena parten sker en successiv försämring av förhållandet.
Relationen mellan spelaren och maka/make kommer att präglas av dålig kommunikation
och oförmåga att lösa konflikter. Det tilltagande spelandet medför att kommunikationen
alltmer handlar om pengar och spelande. Beskrivningen i det följande gäller
den vanligaste situationen där mannen är den spelberoende.
Spelaren blir allt mindre engagerad i relationen med hustrun, alltmer engagerad i spelandet.
Han blir emotionellt otillgänglig. Makarna grälar alltmer. Det är inte ovanligt att
spelaren skyller sitt spelande på hustrun. Spelaren ljuger frekvent för att så obehindrat
som möjligt kunna fortsätta med sitt spelande och en vanlig situation är att hustrun fokuserar
på lögnerna snarare än på spelandet. Relationen liknar mer förhållandet mor–barn
än kvinna–man. Till detta bidrar att sexuallivet ofta fungerar mycket dåligt. Vidare tar
hustrun hand om och ställer till rätta för spelaren – blir en ”möjliggörare” – exempelvis
genom att se till att det finns mat trots att lönen spelats bort eller genom att ensam ta
hand om barnen. Andra sätt som underlättar spelandet är att ställa upp ekonomiskt, ljuga
för att skydda spelaren, hemlighålla problemet eller ignorera det. Det kan finnas en tendens
hos hustrun att skylla alla problem på maken och hans spelande. Hon kämpar en omöjlig
kamp genom att på egen hand försöka få honom att sluta spela. Hon ställer ultimatum;
spelaren lovar att sluta men återfaller. Detta ledar till nytt ultimatum, nya löften
och så vidare.
Vanligt är att spelaren döljer sitt spelande. Hustrun kan då ana att något är fel, utan att
inse att maken är spelberoende. Kanske tror hon att han har en älskarinna eller att han
har någon form av psykiska problem. Hon upplever att han fjärmar sig emotionellt.
Upptäckten att det är spel som ligger bakom blir dramatisk, ofta i samband med att spelaren
fått stora ekonomiska problem och ser som sin enda utväg att berätta om det för att
försöka reda upp ekonomin. Spelaren saknar då ofta vilja att sluta spela, avsikten med
avslöjandet är i stället att möjliggöra ett fortsatt spelande. För hustrun innebär upptäckten
en smärtsam och nästan total förlust av förtroende för spelaren.
Hur vanligt är det att den spelberoende utsätter sin partner för psykisk och fysisk misshandel?
Bland med flera (1993) uppskattade att 23 procent av partners till spelberoende
har utsatts för verbal och fysisk misshandel. I en tidigare enkätundersökning av
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
10

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
GamAnon-medlemmar uppgav 50 procent att de blivit verbalt eller fysiskt misshandlade
av den spelberoende (Lorenz & Shuttlesworth 1983).
I en enkätundersökning av 215 GamAnon-medlemmar svarade knappt 30 procent att de
lämnat sin man på grund av hans spelande. Av dem som stannat kvar i förhållandet uppgav
22 procent som främsta orsak till detta att de älskade spelaren, lika många att de lärt
sig se spelandet som en sjukdom, 16 procent att spelaren slutat och 12 procent uppgav
barnen som orsak (Lorenz & Yaffee 1988).
Hur hustrurna mår
Som en följd av makens spelberoende kan hustrun känna ilska, ångest, bitterhet, skam,
skuld, oro för familjens ekonomi och rädsla för spelarens personliga säkerhet på grund
av de ekonomiska skulderna (Custer & Milt 1985; Heineman 1992). I svårare fall kan
hustrun känna sig handlingsförlamad, ha svårt att tänka klart och vara rädd för att tappa
förståndet (Franklin & Thoms 1989). Darvas (1981, enligt Lorenz 1987) beskriver ovärdighetskänslor
samt depressiva känslor. Den ilska och förbittring hustrun känt över att
bli utnyttjad har trängts bort och vänts mot det egna jaget. I de fall där spelandet varit
dolt och okänt för hustrun förekommer det ibland paranoida symtom hos henne
(Heineman 1992). Lorenz och Yaffee (1988, 1989) har vid ett par enkätundersökningar
studerat vad hustrur till spelberoende inom GamAnon känner under perioder då mannen
spelar. De rapporterade tecken på psykisk ohälsa såsom nedstämdhet, skuldkänslor och
ibland även självmordstankar (14 procent). Vidare rapporterade de psykosomatiska symtom
på ohälsa som exempelvis huvudvärk och magbesvär. En brist hos dessa undersökningar
är att de saknar kontrollgrupper.
Att vara make till en spelberoende kvinna
Män sätter gränser tidigare och lämnar i högre grad förhållandet när de inser att hustrun
är spelberoende. De deltar i lägre grad i spelarens rehabilitering. Män möjliggör spel i
mindre utsträckning och fungerar mindre som stöd (Lorenz 1987; Moody 1990). Det
saknas dock i stort forskning och kunskap om hur det är att vara make till en spelberoende
kvinna.
Att vara barn till spelberoende
Beskrivningar av barnens situation är likartad mellan forskarna (Custer & Milt 1985;
Franklin & Thoms 1989; Jacobs 1987, 1989b; Lorenz 1987; Lorenz & Yaffe 1988).
Följande är hämtat från Custer och Milt (1985).
I början av spelarens karriär innebär spelandet ibland något positivt för barnen. Spelaren
är på mycket gott humör när han vinner och problemen ännu inte har hopat sig. Senare,
när förlusterna kommer, har han inte längre tid eller intresse för barnen i samma utsträckning.
Nästa steg blir att spelaren grälar, avvisar och/eller slår barnen. Genomgående
är att den spelberoende växlar i humör och i sitt förhållningssätt till barnen. Barnen
känner sig avvisade och tar i en del fall på sig skulden för detta.
Modern i en familj där fadern är spelberoende kan i senare faser av spelkarriären bli så
utmattad att hon inte orkar med sin modersroll. Hon orkar inte skydda, älska eller uppmärksamma
barnen som hon skulle göra i normala fall. Hon börjar också gräla på dem
och anklaga dem för saker de gjort. De blir måltavlor för hennes frustration, besvikelse
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
11

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
och bitterhet och kan få sömnproblem, ätstörningar samt skilda psykosomatiska symtom
som astma, huvudvärk och magproblem.
Lorenz (1987) menar att barnen växer upp i en miljö präglad av emotionell deprivation,
isolering, gräl, avvisande, dåliga rollmodeller och betoning av pengar. En undersökning
uppskattade att 17 procent av barnen till spelberoende utsatts för verbal och fysisk
misshandel (Bland et al. 1993). En tidigare undersökning uppskattade att 10 procent av
barnen utsatts för verbal och fysisk misshandel (Lorenz & Shuttlesworth 1983).
Generationslinjer kan komma att överträdas av barnen som tar ett vuxenansvar i familjen
i allians med den icke-spelande föräldern. Effekten kan bli att barnen försöker vara
förälder åt spelaren (Franklin & Thoms 1989).
Jacobs (1989b) fann i en undersökning med ett slumpmässigt urval att barn till spelberoende
i högre utsträckning har hälsofarliga beteenden såsom rökning, ätstörningar, spelande
samt nyttjande av alkohol och droger. Självmordsförsök var dubbelt så vanliga
som i kontrollgruppen (12 respektive 6 procent). Dessa resultat illustrerar att barn till
spelberoende kan bli drabbade av spelberoendets följder. Hustrur till spelberoende anger
i skattningar dock inte att deras barn har mer psykosomatiska besvär än kontrollgruppen
(Lorenz & Yaffee 1988). Det skulle kunna tyda på att dessa kvinnor inte fullt ut förmår
uppmärksamma barnens situation.
Lesieur och Rotschild (1989) undersökte barn till GA-medlemmar. De jämförde barn i
familjer där spel var det enda uppgivna problemet med barn i multiproblemfamiljer där
även annat missbruk förekom. Inte överraskande visade det sig att barn till ”rena”
spelare mådde bättre än barn i multiproblemfamiljer. Barnen i båda grupperna rapporterade
dock högre värden än Jacobs (1989) kontrollgrupp avseende olycklig barndom,
behov av bekräftelse, osäkerhet och nedstämdhet. Det fanns ingen skillnad mellan grupperna
när det gällde vilka känslor barnen hade gentemot den spelberoendes spelande:
72 procent kände eller hade känt ilska, 68 procent nedstämdhet, 60 procent kände sig sårade,
59 procent förvirrade, 56 procent deprimerade, 46 procent kände medlidande,
44 procent skam, 42 procent hjälplöshet, 34 procent kände sig isolerade, 31 procent angav
att de upplevde övergivenhet, 26 procent skuld och 17 procent att de upplevde
glädje.
Vilken betydelse har det på lång sikt att växa upp i en familj med en spelberoende förälder?
Darbyshire, Oster och Carrig (2001) beskriver långsiktiga emotionella skador
som dålig självkänsla och problem med tillit, framförallt hos yngre anhöriga. Dessa forskare
menar att detta har samband med den spelberoendes beteende, som bland annat
kännetecknas av både fysisk och emotionell frånvaro, frekventa lögner och brutna
löften. Vidare menar de att sådana skador hos ett barn är en effekt av uppväxten i en
familj som präglats av konflikter, stress och ekonomiska svårigheter förorsakade av
spelproblemen.
Att vara förälder till en spelberoende
Moody (1990) menar att föräldrar till spelberoende barn (hemmavarande tonåringar eller
utflugna) i princip upplever samma känslor och problem som en make eller maka till en
spelberoende person. Föräldrar är dock ofta mer berörda och känner större skuld över att
eventuellt ha orsakat problemet än vad en partner gör. Ett unikt problem som bland
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
12

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
annat Heineman (1989, 1992) tar upp, är att föräldrarna kan komma att förhålla sig olika
till det spelande barnet. Spelaren kan bidra till detta genom att ställa föräldrarna mot
varandra. Det är mycket vanligt att det i dessa familjer finns en ”mjuk” och en ”hård”
förälder. I 80 procent av de studerade familjerna är det fadern som är den hårda föräldern
vilken markerar gränser. Den mjuka föräldern är mer skyddande, kan gå bakom
ryggen på den hårda föräldern och kan genom sitt agerande göra det möjligt för barnet
att fortsätta spela.
Att vara syskon till en spelberoende
Syskon till en spelberoende känner ofta skam på grund av den spelberoendes problem.
Relationen dem emellan präglas ofta av konflikt då den spelberoende stjäl pengar och
saker från sina syskon för att kunna spela (Moody 1990).
Den uppmärksamhet den spelberoende får kan även skapa avundsjuka hos syskon. Det
är inte ovanligt att dessa får ta på sig en föräldraroll i familjen, då föräldrarna sviktar på
grund av problemen som skapats i familjen (Lorenz 1987).
Anhörigas erfarenhet av hjälp
Enligt Lorenz och Shuttlesworth (1983) får bara en liten del av de anhöriga kvinnor som
söker hjälp adekvat stöd. Moody (1990) menar att många söker hjälp för egna fysiska
och psykiska besvär utan att nämna makens spelberoende. Lorenz och Yaffee (1988)
fann att en fjärdedel av de tillfrågade 215 hustrurna till GA-medlemmar hade sökt psykiatrisk
hjälp. Vanligast var att de gjort det för att få hjälp med egna problem
(60 procent) och för att försöka återfå familjestabiliteten (19 procent). Av dem som
sökte för egen del var anledningen att de ville få bättre självförtroende, återfå kontroll
över sina liv och/eller hantera sin ilska. Av dem som fått hjälp av psykiatrin tyckte
66 procent att hjälpen var otillräcklig och 42 procent menade att det berodde på att terapeuten
saknade tillräckliga kunskaper.
När en spelare har sökt hjälp och slutat spela känner de anhöriga stor lättnad och hoppas
att allt ska bli bra (Heineman 1992). Förbättringar sker främst på det ekonomiska området,
medan förståelse och kommunikationen fortfarande är dålig mellan makarna
(Lorenz & Yaffee 1989). En bidragande orsak till den dåliga relationen är att kvinnan i
familjen är rädd att den spelande maken ska få återfall och att hon har svårt att lita på
den abstinente spelaren. Ofta finns ett stort behov att kontrollera vad maken gör och hon
har svårt att förlåta spelaren för den smärta han åsamkat henne och eventuella övriga i
familjen (Heineman 1992).
Jämförelse mellan spelberoende och alkoholberoende
Spelberoende har likheter med alkoholberoende. De kriterier som används för att diagnostisera
spelberoende överensstämmer i stort med dem som används för alkoholberoende.
De spelberoende och de alkoholberoende har också stora likheter när det gäller
symtom. Följande korta jämförelse utgår från Rönnberg (1993). Spelberoende personer
och alkoholister känner ofta igen sig i de skildringar de ger av sitt missbruk. Personerna
i båda grupperna är ofta missnöjda med sig själva och kan genom att spela eller dricka
uppleva en snabb men tillfällig sinnesförändring. Både spelare och alkoholister upplever
någon form av abstinenssymtom. Båda grupperna ljuger om och förnekar sitt beroende
för andra och också för sig själva.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
13

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
Det finns dock flera skillnader mellan spelberoende och alkoholberoende. Den som spelar
har ett rent psykologiskt beroende. Ingen kemisk substans tillförs kroppen utifrån.
Spel luktar inte och några kroppsliga skadeverkningar direkt orsakade av spel förekommer
inte som vid alkoholberoende. Spelare kan lättare dölja sitt missbruk. Spelberoende
medför ofta mer omfattande ekonomiska problem än alkoholmissbruk. Spelare involverar
i högre utsträckning sin familj, bland annat genom att be familjemedlemmarna att
ställa upp ekonomiskt. Spelare ägnar sig i större utsträckning åt ”magiskt tänkande” och
har ofta en känsla av att de är utvalda. Alkoholister har inte upplevelsen av att räddningen
från eller lösningen på problemet kan finnas i nästa flaska (mer än kortsiktigt). En
stor vinst skulle kunna innebära lösningen på spelarens ekonomiska problem, men knappast
på deras spelberoende.
Finns det skillnader mellan anhöriga till spelberoende jämfört med anhöriga till alkoholberoende?
Herscovitch (1999) menar att både familjer till spel- och alkoholberoende
vanligtvis karaktäriseras av hög grad av stress. Familjemedlemmarna är ofta olyckliga
och tillbakadragna. Jonsson (1994) pekade på att anhöriga till spelberoende och personer
med spelproblem har svårare att få adekvat hjälp än personer med alkoholrelaterade
problem. Vidare att det är mindre känt i samhället att man kan ha problem med spel
jämfört med alkohol, vilket bidrar till att förståelsen för deras problem blir mindre.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
14

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
Del 2 – Resultat av intervjustudien
I följande avsnitt presenteras resultatet av intervjuerna med anhöriga till spelberoende
och de som arbetar med stöd eller behandling av spelberoende och deras anhöriga. För
att förenkla läsandet används genomgående ”han” för den spelberoende och ”hon” för
den anhöriga. Så är det förstås inte i verkligheten, även om fyra av fem personer med
spelproblem i Sverige är män (Rönnberg et al. 1999). När det gäller andra anhöriga än
partners bör det dock påpekas att det exempelvis finns lika många söner som döttrar till
spelberoende liksom föräldrar av båda könen.
Resultatet presenteras i nio avsnitt eller teman. Först behandlas hur anhöriga mår, sedan
följer orsaker till ohälsa och vilka frågor de anhöriga ställer sig själva. Därefter diskuteras
skillnader och speciella omständigheter beroende på om den anhöriga är partner,
barn eller förälder till den spelberoende. I samma avsnitt berörs även skillnader jämfört
med andra beroenden. Efter detta följer ett avsnitt om vilken hjälp det finns för anhöriga
i dag och därefter beskrivs de intervjuades erfarenheter av hjälp och deras önskemål om
hjälp. Slutligen kommer ett avsnitt med rapportförfattarens rekommendationer om hjälp,
stöd och utbildningsinsatser för anhöriga till spelberoende.
Hur mår de anhöriga till spelberoende?
Samtliga intervjuade anhöriga menar att den spelberoende familjemedlemmens agerande
har påverkat dem negativt på flera sätt. Flera faktorer spelar in när det gäller hur den anhöriga
har påverkats. En viktig faktor är hur stark den känslomässiga bindningen till den
spelberoende är och hur självständig den anhöriga är i sin relation till spelaren. Sannolikt
spelar även drag i den egna personligheten roll, liksom hur länge relationen har varat
och hur lång tid den spelberoende har haft spelproblem. Hur allvarliga spelproblemen är
och i vilken grad han har andra parallella problem påverkar i högsta grad den anhöriga.
Stor betydelse har också i vilken utsträckning den anhöriga har fått stöd och hjälp för de
problem som spelandet har lett till.
När det uppdagas att en familjemedlem är spelberoende och har förorsakat familjen allvarliga
ekonomiska problem, får de anhöriga ofta akuta krisreaktioner. I ett senare skede
när chocken har lagt sig kanske den anhöriga söker hjälp för egen del och/eller för den
spelberoende. I det följande beskrivs även hur de anhöriga mår på längre sikt efter det
att spelproblemen upphört eller när spelaren och den anhöriga inte längre bor tillsammans.
De anhöriga kan också gå igenom återkommande akuta perioder, eftersom det är
vanligt att spelproblem varierar över tid. Dessutom kan det hända att den spelberoende
under vissa tider döljer att han har börjat spela igen. När återfallen uppdagas blir reaktionerna
ofta samma som i det första akuta skedet.
De allra flesta anhöriga har erfarenhet av så kallade löftescirklar. Det startar med att den
spelberoendes problem blir kända efter en tids ”konstigheter”, exempelvis frånvaro och
skilda förklaringar till ekonomiska svårigheter, vilket leder till en kris i relationen. Inte
sällan behöver den spelberoende ekonomisk hjälp och ber den anhöriga om det. Den
anhöriga ställer ultimatum att den spelberoende måste sluta spela, vilket han lovar att
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
15

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
göra. Relationen förbättras och den anhöriga ser att det verkar gå bättre för den spelberoende.
Efter en tid märker den anhöriga att det är något som inte stämmer och det
uppträder nya problem. Den spelberoendes spelande (som återkommit eller bara varit
dolt) avslöjas, vilket leder till en ny kris, nytt ultimatum, nya löften och så vidare.
Hur anhöriga mår i ett första akut skede
De anhöriga är till en början chockade och reagerar med oro och förvirring över den nya
situationen, vilket praktiskt taget tar hela deras uppmärksamhet i anspråk. Inte sällan
känner sig de anhöriga maktlösa och får en känsla av att inte orka med. De känner sig
ofta lurade och svikna. Det är vanligt att de får sömnsvårigheter och många klarar inte
heller av att sköta sitt arbete under den första tiden.
Hur anhöriga mår efter det akuta skedet
Ofta följer en fortsatt krisreaktion med tankemässig upptagenhet över vad som hänt. De
anhöriga känner både sorg och ilska, skam och skuld och anklagar inte sällan sig själva
för att de inte har upptäckt problemen tidigare och för att till en del ha medverkat till att
problemen har uppstått. De har ofta svårt att se att det är orealistiskt att ta på sig skulden
och att det varken hjälper dem eller den spelberoende.
Många av de intervjuade anhöriga berättar om att de i den här fasen har haft olika depressiva
symtom. De beskriver att de drabbats av trötthet, nedstämdhet eller glädjelöshet.
Vanligt är också att de känt ångest, haft svårigheter att sova och varit lättirriterade. Små
svårigheter i tillvaron kan under en sådan period kännas stora och oöverstigliga. För
några var de depressiva symtomen så svåra att antidepressiv medicinering varit nödvändig.
En del anhöriga rapporterar även att de haft mer kroppsliga symtom som huvudvärk,
kroppssmärtor och magproblem. De anser själva att det finns ett samband mellan de
kroppsliga symtomen och den konstanta stress som de upplever att de befinner sig i.
De anhöriga beskriver hur de på olika sätt försöker hantera den nya situationen. En del
isolerar sig då de inte orkar med sociala kontakter under en tid, medan andra söker stöd i
sin omgivning. Några förmår inte arbeta utan är sjukskrivna, andra upplever arbetet som
en lugn tillflyktsort. En del ser till att ständigt vara sysselsatta för att hålla tankarna på
spelproblemen borta.
Sammantaget finns det relativt stora skillnader mellan de anhörigas välbefinnande i den
här fasen. Flera olika faktorer bidrar till variationen. Av särskilt stor betydelse är om
spelproblemen fortsätter eller ej och om den spelberoende försöker att bearbeta sina
problem.
Hur anhörigas hälsa påverkas långsiktigt
Att under lång tid leva med en spelberoende person som fortsätter sitt spelande och förorsakar
familjen en rad problem påverkar de anhörigas hälsa på lång sikt. De anhöriga i
undersökningen rapporterar en försämrad självkänsla och menar vidare att de har fått
svårare att känna tillit till andra människor i nära relationer. Några anhöriga beskriver
hur de blivit mer lyhörda för lögner och känslotillstånd hos andra.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
16

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
Vad säger de som arbetar med spelberoende om hur de
anhöriga mår?
Det som de anhöriga rapporterat bekräftas i stort sett av dem som arbetar med stöd och
hjälp. De betonar dessutom att de anhöriga ibland blir så drabbade att de behöver sjukskriva
sig. Vidare påpekas att de anhöriga har haft stora svårigheter att få reda på vart de
ska vända sig för att få hjälp, både för egen del och för den spelberoendes. För att försöka
förmå den spelberoende att sluta spela blir en del anhöriga upptagna av att kontrollera
honom, vilket i sin tur får andra negativa konsekvenser.
Orsaker till att anhöriga mår dåligt
Det finns förstås flera olika orsaker till att den anhöriga mår dåligt. Några av de viktigaste
orsakerna till den anhörigas reaktioner är följande:
– Att ha blivit lurad av en person som stått en nära och som man litat på. Känslan av att
ha blivit lurad är ofta central för den anhöriga och skapar stora problem med tilliten
till den spelberoende framöver.
– Att hantera den ofta svåra ekonomiska situationen som spelproblemen har förorsakat.
Att vara barn till en spelberoende innebär ofta att uppväxten präglas av ekonomiskt
knappa omständigheter. Familjerna präglas av oro för hur ekonomin ska gå ihop. I
vissa fall kan familjen också vara rädd för att bli vräkt från bostaden.
– Sociala konsekvenser som kan vara en följd av att den spelberoende har lånat pengar
av släkt och personer i bekantskapskretsen och inte kunnat betala tillbaka. Även egna
skamkänslor för att det finns ett problem i familjen kan leda till att man begränsar de
sociala kontakterna. Det händer också att personer i omgivningen tar avstånd från
den spelberoende, vilket försvårar det sociala umgänget.
– Konflikter med den spelberoende. Då den spelberoende spelar handlar kommunikationen
i familjen ofta om den spelberoendes lögner, frånvaro och de ekonomiska
konsekvenserna av spelandet. Relationen fortsätter inte sällan att vara konfliktfylld
även efter det att spelaren slutat spela. Orsaker till detta kan vara sorg och bitterhet
från den anhörigas sida, kvarvarande ekonomiska problem eller att den spelberoende
fortsätter att ljuga kring andra saker än sitt spelande. Familjens förmåga att på ett
konstruktivt sätt bemöta konflikter har ofta blivit skadad, framförallt på grund av den
spelberoendes upprepade lögner.
– Psykisk och fysisk misshandel. Den spelberoende försöker, förutom att dölja sitt spelande,
på olika sätt rättfärdiga sitt beteende gentemot omgivningen. Ett sätt är att försöka
förskjuta maktbalansen i relationen genom att hävda att spelandet beror på att
partnern beter sig illa eller har fel och brister som är mycket värre än den spelberoendes
spelande. Vidare kan spelaren göra kommunikation omöjlig genom att exempelvis
ljuga, vägra prata om spelandet, få vredesutbrott som skrämmer den anhöriga
eller konsekvent lämna hemmet då spelvanorna tas upp. Det förekommer även i vissa
fall fysisk misshandel och hot om fysisk misshandel från den spelberoendes sida.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
17

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
– Att inte känna igen sig själv. Många anhöriga beskriver hur de numera uppfattar sig
som lättirriterade, ständigt grälande och på dåligt humör. Vissa anhöriga beskriver att
de i desperation till och med slagit till den spelberoende, något som de egentligen ser
som otänkbart och oacceptabelt.
– Oro för den spelberoendes hälsa. Många anhöriga oroar sig för att den spelberoende
ska få återfall och för den spelberoendes psykiska hälsa i stort. En del anhöriga är
oroliga för att den spelberoende ska ta sitt liv. Den spelberoende kan tidigare i
desperata situationer ha hotat med det.
– Oro för den spelberoendes livssituation. Många anhöriga bor inte tillsammans med
den spelberoende; det kan handla om en partner som har separerat, ett vuxet barn
eller en förälder till barn som flyttat hemifrån. Att se hur den spelberoendes problem
förvärras och att han kanske hotas av vräkning eller så kallade torpeder som driver in
pengar, kan vara en stor källa till oro för anhöriga. Den anhöriga som har dragit gränser
och exempelvis valt att inte låna ut pengar till den spelberoende kan också drabbas
av skuldkänslor, eftersom detta kan leda till vräkning eller andra svåra konsekvenser
för den spelberoende.
– Rädsla för att den spelberoende ska börja med något annat missbruk. Sådan oro gäller
framförallt de spelare som efter att ha slutat spela mår psykiskt dåligt och har höga
ångestnivåer.
– Oro för den övriga familjens hälsa. Barn till spelberoende lider ofta av att se att den
förälder som inte är spelberoende mår dåligt. De kan oroa sig både för att föräldrarna
ska skiljas och önska att de ska göra det på grund av alla konflikter som förekommer
i familjen. Partners kan oroa sig för hur barnen mår och föräldrar till spelberoende
kan vara oroade över att de inte är tillräckligt tillgängliga för syskon till den spelberoende.
– Svårigheten att få adekvat hjälp och kontakten med olika myndigheter kring detta.
Frågor de anhöriga ställer sig själva
De anhöriga ställer sig själva många frågor, sannolikt för att förstå och hantera en situation
som de till en början upplever som obegriplig och smärtsam. Innan de vet att det
handlar om spelproblem frågar de sig själva vad som är fel.
”Är det mitt fel att jag inte når fram till honom?”
När den anhöriga fått reda på att det handlar om spelproblem präglas frågorna dels av
vilsenhet och chock, dels av anklagelser mot den spelberoende och självförebråelser.
”Hur ska vi göra nu?”
”Vart vänder jag mig?”
”Hur kunde det gå så här?”
”Vilka ska jag berätta det för?”
”Hur allvarligt är det?”
”Vad är det som är sant och vad är det som är lögn?”
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
18

”Har jag något hus att komma hem till?”
”Ska jag polisanmäla honom?”
”Hur kunde han göra så här?”
”Vad har jag gjort för fel?”
”Varför såg jag det inte tidigare?”
”Kommer jag någonsin kunna lita på honom igen?”
”Kommer han att ta livet av sig?”
STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
Längre fram i processen kommer andra frågor som mer handlar om framtiden.
”Hur går det om han återfaller? Kan jag stå för mitt ultimatum då?”
”Hur kommer det att gå i framtiden?”
”Hur ska vi klara ekonomin?”
Många frågor handlar om det går att lita på att den spelberoende verkligen har slutat
spela eller försöker sluta spela.
”Har han verkligen slutat spela?”
”Hur kan jag veta att han inte spelar?”
”Vilka är varningssignalerna för återfall jag ska vara uppmärksam på?”
Andra frågor den anhöriga ställer sig rör förhållandet till den spelberoende efter det att
han slutat spela och den egna hälsan.
”Blev det inte bättre?”
”Kan jag hitta tillbaka till mig själv?”
Speciella omständigheter beroende på släktrelationen till
den spelberoende
Mycket i de anhörigas upplevelser är likartat, oavsett vilken släktrelation de har till den
spelberoende. Det här avsnittet fokuserar på vilket sätt reaktionerna skiljer sig mellan
barn, föräldrar och partners till spelberoende. Vissa av upplevelserna är mer betonade
eller centrala i någon av grupperna, men liknande reaktioner förekommer i varierande
grad hos samtliga berörda.
Att vara barn till en spelberoende förälder
Ett av de mest centrala kriterierna för spelberoende är upptagenhet. Spelarens ständiga
tankar på spel och hur han ska skaffa fram pengar till spel innebär att spelandet prioriteras.
Upptagenheten av spelandet gör att barnens behov inte uppmärksammas alls eller
kommer i andra hand. I extrema fall förekommer det att den spelberoende fortsätter att
spela i stället för att hämta sitt barn på dagis. Det är vanligt att den spelberoende i perioder
överhuvudtaget inte har någon kontakt med sina barn. Ofta har den spelberoende
lovat någon present till barnet, men pengarna har i stället gått till spel.
Liksom alla andra har de spelberoende klarat sin föräldraroll olika. En del har fortsatt att
fungera förhållandevis väl som förälder, medan andra har fungerat mycket dåligt. Sam-
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
19

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
ma person kan också ha skiftat i sin förmåga att fungera som förälder beroende på hur
spelproblemen har förändrats. Vidare spelar det också roll om och i vilken utsträckning
det har varit möjligt för den andra föräldern och andra i omgivningen att kompensera
den spelberoendes brister som förälder. Att vara minderårigt barn till en ensamstående
spelberoende person medför en speciell utsatthet och det är sannolikt dessa barn som far
mest illa.
Speciella svårigheter för framförallt minderåriga barn till spelberoende beskriver de
intervjuade i undersökningen så här:
– Särskilt svårt är att en person som barnet är beroende av varit så frånvarande. En
minderårig har inga möjligheter att lämna den spelberoende. Inte sällan har det medfört
att barnet har tagit på sig skulden för förälderns bristande engagemang och trott
att ”bara jag ändrar mig så kommer han att tycka om mig”. Dessa barn tycks få nedsatt
självkänsla och sämre självförtroende också på lång sikt.
– Dessa barn, som varit beroende av sin spelande förälder, har fått uppleva att många
löften har brutits. Det har lett till svårigheter att känna tillit till andra människor. Det
kan också hända att barnet blivit direkt ekonomiskt drabbat genom att den spelberoende
har tömt dess bankkonto.
– Att växa upp i en hemmiljö som präglas av konflikter, gräl och ekonomiska svårigheter.
Det kan också ha varit så att barnet förstått att något varit fel men inte fått det
förklarat för sig.
– Att för tidigt fått ta ett för stort ansvar hemma.
– Att försöka hantera den spelberoende förälderns ofta svårförutsägbart växlande
humör. Någon beskriver sig som en ”avläsare” som försökt anpassa sig efter förälderns
sinnesstämning.
– Att några ägnat mycket tid i spelmiljöer som exempelvis bingohallar eller på travbanor.
Att vara förälder till ett spelberoende barn
Följande aspekter tycks vara mer viktiga eller speciella för föräldrar till spelberoende
barn (både då barnet är minderårigt och vuxet):
– Det är mycket svårt att få adekvat hjälp för minderåriga barn med spelproblem. Vid
tiden för undersökningen fanns det exempelvis inte någon specialiserad offentlig
öppenvård för spelberoende. Den enda befintliga hjälp anhöriga hade hört talas om
var oftast behandlingshem. Dock finns det inte något behandlingshem för spelberoende
i Sverige som tar emot klienter under 18 år. Det kan ge känslan hos föräldrarna
att det inte finns någon hjälp att få för den spelberoende.
– En relativt hög grad av skuldkänslor kring att ha bidragit till eller orsakat spelproblemen
hos barnet.
– Som förälder finns alltid en grundläggande ansvarskänsla för barnet och det är omöjligt
att lämna sitt barn. När det gäller minderåriga barn finns det också ett mycket
tydligt och faktiskt ansvarsförhållande mellan föräldrar och deras barn.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
20

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
– Att se hur ens barn inte klarar av den förväntade utvecklingen till en fungerande
vuxen. Det är inte ovanligt att vuxna barn med spelproblem flyttar hem till föräldrarna
igen på grund av ekonomiska svårigheter.
– Det kan uppstå konflikter mellan föräldrar som har olika förhållningssätt gentemot
det spelberoende barnet.
– Svårigheter att hinna med att ge uppmärksamhet till det spelberoende barnets syskon
då den spelberoende kräver mycket engagemang och kraft.
Att vara partner till en spelberoende person
Följande aspekter tycks vara mer uttalade hos dem som har en partner som är spelberoende:
– Partnern blir ofta direkt ekonomiskt drabbad. Ofta har paret gemensam ekonomi,
vilket innebär att skulderna också fördelas lika.
– En tendens att till en början tolka att den spelberoendes beteende och hälsa beror på
svårigheter i relationen. Vanligt är även att söka fel hos sig själv snarare än hos den
spelberoende.
– De negativa sociala konsekvenserna kan bli mycket tydliga för partners, då det inte
sällan är gemensamma vänner som den spelberoende lånat pengar av, ofta utan att
betala tillbaka.
– En upptagenhet av den spelberoende och hans problem vilket medför att partnern inte
tänker på sin egen hälsa och sitt eget välbefinnande.
– Att relationen till den spelberoende präglas av många konflikter.
– Att man som partner sannolikt är utsatt för medvetna försök till maktförskjutning
från den spelberoendes sida i form av psykisk och i vissa fall även fysisk misshandel.
– Att partnern när den spelberoende får behandling ofta är den som har hand om hela
ekonomin. En svårighet för partnern och den spelberoende kan vara att relationen när
det gäller ekonomin blir mer som mellan en vuxen och ett barn än mellan två vuxna.
– Att det egna livet kan ”stanna upp” genom att livsmål, som exempelvis att skaffa
barn, skjuts på framtiden på grund av instabilitet i relationen och/eller ekonomiska
svårigheter.
– Att man sannolikt i stor utsträckning medverkar till att försöka dölja konsekvenserna
av spelandet för andra genom att exempelvis ”täcka” med lögner gentemot arbetsgivare
eller långivare. Det kan också handla om att hämta barnen på daghem i stället
för den spelberoende och inte berätta sanningen för barnen varför pappa inte kommer
som överenskommet (då den spelberoende spelar i stället).
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
21

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
Något om att vara syskon, mor- eller farförälder till en spelberoende
person
Syskon och mor- och farföräldrar till en spelberoende drabbas i mångt och mycket på
samma sätt som en partner, förälder och barn till en spelberoende. Av betydelse är givetvis
i vilken utsträckning den anhöriga blivit direkt berörd av till exempel ekonomiska
manipulationer och hur nära anknytning den anhöriga har till den spelberoende. En
engagerad mor- eller farförälder delar många erfarenheter med föräldrar till spelberoende.
Syskon till en spelberoende kan hamna i skymundan och få mindre uppmärksamhet
av sina föräldrar, vilket kan påverka hur de mår både på kort och på lång sikt. Det kan
också väcka känslor av sorg, ilska och avundsjuka. Syskon till en vuxen spelberoende
kan reagera på hur föräldrarna stödjer den spelberoende ekonomiskt.
Jämförelser med att vara anhörig vid andra beroenden
Detta avsnitt baseras på intervjuerna med dem som arbetar med att hjälpa spelberoende
och deras anhöriga.
Det finns stora likheter mellan anhöriga till spelberoende och anhöriga till dem som har
andra typer av beroendeproblem. Skillnaden är framförallt att de anhöriga till spelberoende
i högre utsträckning blir mer ekonomiskt drabbade och även mer upptagna med
att försöka hantera de ekonomiska problemen. Generellt har de anhöriga till spelberoende
lättare att sätta gränser gentemot den spelberoende och är inte lika orolig för den fysiska
hälsan som anhöriga till personer med andra beroendeproblem. Möjligen något motsägelsefullt
beskrivs de anhöriga till spelberoende som mer skamfyllda, samtidigt som
de inte är lika skadade i sin självkänsla och självbild som andra anhöriga. En förklaring
till de starka skamkänslorna kan vara att spelberoende inte är lika välkänt som alkohol-
eller narkotikaberoende. En speciell svårighet för anhöriga till spelberoende är att det
inte går att se, lukta eller med någon test eller mätmetod slå fast om en person har spelat,
vilket kräver större tillit av den anhöriga under en rehabilitering av spelberoende än vid
rehabilitering av alkohol- eller narkotikaberoende.
Vilken hjälp kan anhöriga till spelberoende få i dag?
Sjukvård och socialtjänst
Det finns i dag ingen enhet inom sjukvård och socialtjänst som bedriver någon specifik
verksamhet för anhöriga till spelberoende. I Sverige finns i dag endast två behandlingshem,
Älvsjöhemmet och Solvändan, som har kommunala huvudmän och bland andra
beroenden arbetar med spelberoende. De har dock endast behandlat ett fåtal spelberoende
personer och ännu färre anhöriga till spelberoende (Folkhälsoinstitutet 2001). Anhöriga
kan förstås ta del av det allmänna utbudet av sjukvård och socialtjänst. Det finns
exempel på socialtjänstförvaltningar som låter sin missbruksenhet hantera spelberoendefrågan
och hänvisar spelberoende personer dit.
Privata behandlingshem och privat öppenvård
Det finns enligt Statens folkhälsoinstitut (2001) ett 15-tal behandlingshem som uppger
sig arbeta med spelberoende. Inriktningen är nästan uteslutande 12-stegsbehandling och
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
22

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
ofta utifrån Minnesotamodellen. Undantaget är de behandlingshem som intervjuats till
den här rapporten, vilka också säger sig arbeta utifrån ett kognitivt perspektiv eller med
sådana inslag.
De intervjuade behandlingshemmen erbjuder de anhöriga så kallade anhörigdagar när de
spelberoende tas emot på behandlingshemmet. Antalet anhörigdagar är vanligen fyra
eller fem, ibland samlade, men ofta uppdelade på två omgångar. Målsättningen är att
integrera anhöriga i behandlingen och det finns även möjlighet för de anhöriga att ha
telefonkontakt med behandlingshemmen. Hjälpen till anhöriga är i huvudsak 12-stegsinriktad,
ibland även utifrån ett familjeperspektiv. Inslag i anhörigdagarna är att förmedla
kunskap om missbruk i allmänhet och spelberoende i synnerhet. Målet är att utifrån nya
kunskaper förändra förhållningssätt, förstå det egna beteendet och de egna reaktionerna.
Det finns exempel på behandlingshem och öppenvårdsbehandlingar som anordnar separata
anhörigdagar eller anhörigprogram. Den intervjuade öppenvårdsbehandlingen erbjuder
anhörigprogram utifrån ett 12-stegsperspektiv i form av en kurs en gång i veckan
under åtta veckor. Det är möjligt att liknande program erbjuds på fler platser i landet.
Hur många som erbjuder öppenvårdsbehandlingar finns inga säkra uppgifter om. Av det
femtontal öppna behandlingsalternativ som är kända för rapportförfattaren, är det endast
någon enstaka som uttalat behandlar anhöriga till spelberoende.
Stödlinjen för spelberoende och anhöriga
Stödlinjen för spelberoende är finansierad av Statens folkhälsoinstitut och har skapats på
initiativ av gruppen Oberoende spelsamverkan – OSS (gruppen består av representanter
för spelbranschen, Statens folkhälsoinstitut, Lotteriinspektionen och Spelberoendes riksförbund).
Som anhörig är det möjligt att ringa till stödlinjen för att prata om sin situation
och få råd vart man kan vända sig för ytterligare hjälp. Under första halvåret 2002 ringde
167 anhöriga till stödlinjen. Cirka 30 procent av samtalen från spelberoende eller anhöriga
till spelberoende kommer från anhöriga. Andelen anhöriga är jämförbar med internationella
erfarenheter. Till en motsvarande stödlinje i Storbritannien kommer 37 procent
av samtalen från anhöriga (Deynem 2002). Stödlinjen i Nya Zeeland får cirka 30
procent av samtalen från anhöriga (Clifford 2002). Dessa två stödlinjer har, till skillnad
från den svenska stödlinjen, större möjligheter att hänvisa till ett bredare behandlingsutbud.
Kamratstöd och självhjälpsgrupper
Det finns i dag självhjälpsgrupper för spelberoende som är organiserade inom Spelberoendes
riksförbund på åtta platser: Borlänge, Göteborg, Halmstad, Luleå, Malmö,
Stockholm, Västerås och Örebro. Vidare finns det fyra stödgrupper som ägnar sig åt
kamratstöd i Helsingborg, Jönköping, Norrköping och Linköping. Vid samtliga dessa är
anhöriga till spelberoende välkomna på möten (vanligtvis en gång per vecka) och
hälften av grupperna anordnar separata anhöriggrupper. Gamblers Anonymous (GA) har
självhjälpsträffar på tre orter; Malmö, Sundsvall och Växjö. Dit är anhöriga till spelberoende
välkomna på öppna möten som anordnas en gång per månad. Det finns i dag
ingen specifik anhörigverksamhet inom GA i Sverige (anhörigas motsvarighet brukar
benämnas GamAnon).
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
23

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
De anhörigas erfarenheter av att söka hjälp och av
hjälpinsatser
Det här avsnittet är i huvudsak inriktat på de anhörigas erfarenheter av att söka hjälp och
av hjälpinsatser. Dock handlar det i viss utsträckning om vilken hjälp den spelberoende
fått då detta påverkar den anhöriga i mycket hög grad.
Socialtjänst
Intrycken av stödet från socialtjänsten är blandade. Många anhöriga har uppfattningen
att socialtjänsten saknar adekvat kunskap om spelberoende. ”De verkar inte förstå problematiken”
och ”De har en moralisk syn på spelberoende” var några kommentarer. I
något fall har anhöriga fått indirekt hjälp, då socialtjänsten bekostat behandlingshem för
den spelberoende. Någon anhörig har också god erfarenhet av en samtalskontakt för
egen del på socialtjänstens missbruksenhet. Det tycks som att den kunskap de där haft
om andra missbruk och beroenden varit en tillräcklig grund för att hjälpa den anhöriga.
Psykiatri
Inte någon av de intervjuade anhöriga har sökt psykiatrisk hjälp för egen del. Ett par anhöriga
har erfarenhet av att den spelberoende varit inlagd på psykiatrisk klinik. I dessa
fall hade de anhöriga inte blivit erbjuden någon hjälp för egen del och var även mycket
missnöjda över den eftervård den spelberoende fått inom psykiatrisk öppenvård. I något
fall upplevdes vården som otillräcklig, i ett annat hade någon uppföljning ännu inte skett
fyra månader efter inläggningen. Någon som varit i kontakt med psykiatrisk öppenvård
tillsammans med sin partner upplevde att personalen saknade kunskaper om spelberoende.
Några anhöriga har haft kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin för den spelberoendes
del. Man har upplevt långa väntetider och irriterats över detta, då det känts som att
den spelberoende behövde snabb hjälp. Anhöriga menade också att det fanns en brist på
adekvat kunskap för att kunna behandla problematiken.
Primärvård
Några anhöriga har haft kontakt med primärvården på grund av problem med sin fysiska
och psykiska hälsa som sannolikt varit relaterad till livssituationen. De anhöriga tycker
sig ha fått adekvat hjälp för hälsoproblemen, i huvudsak genom medicinsk behandling. I
något fall har det varit hos primärvårdsläkaren den anhöriga börjat berätta om sin livssituation
och de svårigheter som finns i relationen till den spelberoende.
Kriminalvård
Ett par av de anhöriga har haft spelberoende som suttit i fängelse. Ingen av dessa har
blivit kontaktad eller erbjuden någon hjälp därifrån. ”Jag har aldrig hört ifrån dem”, är
en kommentar.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
24

Stödlinjen
STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
Endast ett fåtal av de intervjuade har haft kontakt med den nationella stödlinjen. Erfarenheterna
från dem som haft det är dock goda. Anhöriga menar att man har fått bra
hjälp och blivit adekvat hänvisad.
Behandlingshem
Den hjälp och kontakt de anhöriga fått på behandlingshem beskrivs genomgående som
känslointensiv. Det har varit både arbetsamt och skuldavlastande samtidigt som de fått
kunskaper om spelberoende. Anhöriga tycker ofta att det varit en möjlighet att få den
spelberoende att förstå vad han gjort. Några saknar konkreta råd om förhållningssätt
gentemot den spelberoende och upplever att stöd och uppföljning efter den spelberoendes
behandling varit otillräcklig. De anhöriga som deltagit i blandade grupper av
anhöriga (med anhöriga till andra former av beroenden) har varit nöjda med den erfarenheten,
då uppfattningen är att personalen på behandlingshemmet hade tillräckliga kunskaper
om spelberoende.
Enskilda samtalskontakter/psykoterapi
Anhöriga som haft enskild samtalskontakt har goda erfarenheter av det. Framförallt har
de fått hjälp med att bygga upp sin självkänsla och sitt självförtroende och att arbeta
med egna skuldkänslor rörande den spelberoendes spelande och beteende.
Självhjälpsgrupper
I stort är de anhörigas erfarenheter positiva av självhjälpsgrupper, både av anhöriggrupper
och av blandade grupper med spelberoende och anhöriga. Framförallt har de anhöriga
uppskattat att de fått prata med andra i samma situation och därigenom förstått att
de inte är ensamma om att ha den här typen av problem. Dessutom har de fått kunskaper
om hur personer med spelproblem fungerar och även konkreta förslag på hur de kan
hantera olika situationer. Samtidigt inser de anhöriga att den hjälp självhjälpsgrupper
kan erbjuda har begränsningar. Det kan vara svårt att öppna sig i grupp och ibland finns
en osäkerhet om gränserna för tystnadsplikten. Om det är så att den spelberoende har
andra parallella problem kan det göra det svårt att riktigt känna igen sig i vad andra berättar
och att tillämpa olika råd. Ett par anhöriga upplever självhjälpsföreningen som den
spelberoendes forum.
Vad säger de som arbetar med spelberoende om de anhörigas
erfarenheter av att söka hjälp och av hjälpinsatser?
Något som beskrivs vara vanligt förekommande är att anhöriga ofta dröjt med att söka
hjälp, då de inte förstått vad problemet handlat om. Vidare har de anhöriga inte kunskaper
om vart de ska vända sig för att få hjälp för egen del och för den spelberoende.
Socialtjänsten beskrivs fungera ojämnt, en del spelberoende och anhöriga har fått ett bra
stöd, andra otillräcklig hjälp eller inget stöd alls. Man konstaterar att anhörigas erfarenheter
är att socialtjänst, psykiatri och andra offentliga hjälpinstanser generellt saknar tillräckliga
kunskaper om spelproblemet.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
25

Vilka önskemål om hjälp finns?
STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
De anhöriga och de professionella instanser som intervjuats betonar följande när det
gäller de anhörigas hjälpbehov:
– Det är betydelsefullt att den spelberoende får tidig och rätt hjälp – något som är
ovanligt i dag. Hur de anhöriga mår påverkas av om de får uppfattningen att problemet
är behandlingsbart och att det finns adekvat hjälp. De spelberoende har ofta under
relativt korta perioder en motivation att sluta spela och söka hjälp.
– Barn till spelberoende är en grupp som behöver uppmärksammas mer på alla hjälpnivåer,
från kamratstöd till behandlingshem.
– Kunskapsnivån inom socialtjänst, sjukvård och andra offentliga instanser behöver
förbättras. Grundläggande bör vara att alla känner till spelberoende och var lämplig
hjälp finns.
– De anhöriga behöver stöd från självhjälpsgrupper (kamratstöd) och vid behov mer
professionell hjälp i grupp eller enskilt.
– Det råder brist på informationsmaterial för anhöriga till spelberoende om stödinstanser.
– Det finns ofta ett stort behov av ekonomisk och juridisk rådgivning.
– Det saknas många länkar i en tänkt behandlingskedja för de spelberoende och deras
anhöriga, bland annat öppenvårdsalternativ. Vidare saknas det mer professionellt
ledd gruppverksamhet för anhöriga till spelberoende.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
26

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
Del 3 – Rekommendationer om hjälp,
stöd och utbildningsinsatser
– Offentliga myndigheter som socialtjänst, sjukvård, rättsväsende och försäkringskassa
bör få information om spelberoende, situationen för anhöriga till spelberoende och
kunskap om behandlingsmetoder. Ett speciellt informationsmaterial bör tas fram till
dessa yrkesgrupper. Det bör bland annat innehålla allmän kunskap om spelberoende,
behandlingsmetoder för spelberoende och deras anhöriga samt uppgifter om var spelberoende
och anhöriga kan få adekvat hjälp.
– Tid och resurser bör avsättas hos berörda hjälpinstanser för att hjälpa anhöriga till
spelberoende.
– Staten bör verka för att behandling av spelberoende initieras, stöds och byggs ut för
att ge spelberoende möjlighet att få hjälp på lämplig nivå beroende på problemens
svårighetsgrad. Viktigt är också att minderåriga personer med spelberoende lättare
får möjlighet till adekvat hjälp. Så långt det är lämpligt ska hjälpen till de anhöriga
integreras i behandlingen av den spelberoende.
– Fortsatt stöd bör ges till självhjälpsverksamhet. Det finns ett behov att hjälpen till anhöriga
blir mer strukturerad, inte minst avseende begränsningarna hos självhjälpsgrupperna.
En manual för självhjälp i grupp för anhöriga skulle behöva tas fram. Den
bör innehålla avsnitt om vilka teman som är viktiga att beröra och formella aspekter
som vad självhjälp är samt hur man förhåller sig till tystnadsplikten. Vidare bör normala
reaktioner hos anhöriga beskrivas samt när och vart hänvisning ska ske till professionell
hjälp.
– Telefonnumret till den nationella hjälplinjen bör göras mer känt. Hjälplinjen har
bland annat en viktig funktion att fylla genom att ge information om befintliga hjälpinstanser
som anhöriga inte alltid känner till. Kommuner har exempelvis ofta budgetrådgivning
och kronofogdemyndigheten kan ses som en möjlig samarbetspartner snarare
än som ett hot. Möjligen skulle man kunna erbjuda vissa av de anhöriga som ringer
till stödlinjen ett uppföljande samtal. Det är viktigt att ett sådant projekt utvärderas.
– Anhöriga bör få ökad tillgång till juridisk rådgivning. Det skulle kunna vara i form
av skriftligt material riktat till denna grupp. Dessutom är det viktigt att även ökad
juridisk kompetens i någon form kopplas till den nationella hjälplinjen. Personalen
skulle kunna erbjuda anhöriga som ringer möjlighet att konsultera jurist eller själva ta
den kontakten. Det skulle också ge möjlighet till en kunskapstillväxt om vanliga frågor
och svar ställs samman.
– Det bör göras möjligt att kontakta den nationella hjälplinjen via e-post, inte minst för
att därigenom göra den mer tillgänglig för yngre.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
27

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
– Så kallade anhörigskolor på lokal nivå bör inrättas, möjligen i samverkan med stödresurser
som riktas till anhöriga till personer med exempelvis alkoholproblem. På så
sätt finns det möjlighet att bygga på befintliga kunskaper och erfarenheter. Inslag i
kursen skulle kunna vara fakta om beroenden i allmänhet och spelberoende i
synnerhet. Kursen skulle även innehålla information om vanliga reaktioner hos
anhöriga och hur det påverkar hälsan.
För en kortare beskrivning av en befintlig anhörigskola för anhöriga till alkohol- och
drogberoende, se bilaga 1.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
28

Referenser
STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
Abbott DA, Cramer SL, Sherrets SD. Pathological gambling and the family: Practice and
implications. Families-in-society. 1995;76 (4):213-9.
American Psychiatric Association. Diagnostic and statistical manual of mental disorders, fourth
edition. Washington, DC: American Psychiatric Association; 1994.
Australia’s Gambling Industries report to the Government: 1999;
http://www.pc.gov.au/inquiry/gambling/finalreport/index.html.
Bland RC, Newman SC, Orn H, Stebelsky, G. Epidemiology of pathological gambling in
Edmonton. Canadian journal of psychology 1993;38:108-12
Custer R, Milt H. When luck runs out. New York: Facts on File Publications; 1985.
Darbyshire P, Oster C, Carrig H (2001) The experience of pervasive loss: Young children living in
a family where parental gambling is a problem. Journal of gambling studies 2001;17
(1):23-45.
Folkhälsoinstitutet. Behandlingshem för spelmissbrukare. Rapport av Erik Finne: 2001;
http://www.fhi.se.
Franklin J, Thoms DR. Clinical observations of family members of compulsive gamblers. In:
Schaffer HJ, Stein SA, Gambino B, Cummings TN, editors. Compulsive gambling. Theory
research and practice. Lexington, Massachusetts: Lexington Books; 1989.
Heineman M. Parents of male compulsive gamblers: Clinical issues/treatment approaches.
Journal of Gambling Behavior 1989;5:321-33.
Heineman M. Losing your shirt: Recovery for compulsive gamblers and their families.
Minneapolis: CompCare Publishers; 1992.
Herscovitch AG. Alcoholism and pathological gambling. Similarities and differences. Holmes
Beach, Florida: Learng publcatios Inc; 1999.
Jacobs DF. Effects on children of parental excesses in gambling. Paper presented at 7th
International Conference on Gambling and Risk Taking, Reno; 1987.
Jacobs DF. Children of problem gamblers. Journal of Gambling Behavior 1989;5:261-8.
Jonsson JM. Rien ne va plus – att vara nära anhörig till en spelberoende.
Psykologexamensuppsats, Psykologiska institutionen, Stockholms universitet; 1994.
Lesieur HR, Rosenthal RJ. Pathological gambling: A review of the literature. Journal of
Gambling Behavior 1991;7:5-39.
Lesieur HR, Rothschild J. Children of Gamblers Anonymous members. Journal of Gambling
Behavior 1989;5:269-82.
Lorenz VC. Family dynamics of pathological gamblers. In: Galski T, editor. The handbook of
pathological gambling. Springfield, Illinois: Charles C Thomas Publisher; 1987.
Lorenz VC, Shuttlesworth DE. The impact of pathological gambling on the spouse of the
gambler. Journal of Community Psychology 1983:11-67-76.
Lorenz VC, Yaffee RA (1988). Pathological gambling: psychosomatic, emotional and marital
difficulties as reported by the spouse. Journal of Gambling Behavior 1988;4:13-26.
Lorenz VC, Yaffee RA. Pathological gamblers and their spouses: Problems in interaction. Journal
of Gambling Behavior 1989;5:126.
Moody G. Quit compulsive gambling: The action plan for gamblers and their families.
Northampton: Thorsons Publishers Ltd; 1990.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
29

STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
Rosberg K, Skanser C. Anhöriga till spelberoende – en studie av copingstrategier. C-uppsats i
socialt arbete. Socionomutbildningen, Institutionen för samhällsvetenskap, Örebro
universitet; 1999.
Rönnberg S. Problemet spelberoende – en översikt med tonvikt på spelberoendets konsekvenser.
Socialhögskolan: Stockholms universitet; 1993.
Rönnberg S, Volberg R, Abbott M, Moore L, Andrén A, Munck I, Jonsson J, Nilsson T, Svensson O.
Gambling and problem gambling in Sweden. Report no.2 of the National institute of
public health series on gambling. Stockholm: Folkhälsoinstitutet; 1999.
Personlig kommunikation
Clifford G. General manager gambling problem helpline: 2002; www.gamblingproblem.co.nz.
Deynem H. Gamcare helpline coordinator: 2002; www.gamcare.org.uk.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
30

Bilaga 1
STÖD OCH HJÄLP TILL SPELBEROENDES ANHÖRIGA
Exempel på en anhörigskola för anhöriga till alkohol- eller drogberoende personer
Anhörigskola
Anhörigskolan erbjuder dig som är oroad över någon anhörig eller närståendes alkohol-
eller drogberoende att delta i denna verksamhet.
Du kan vara förälder, maka, make, vuxet barn, syskon, sambo eller nära vän. Vi har inga
krav på att din anhörige deltar i behandling hos oss eller i behandling över huvud taget.
Anhörigskolans målsättning är att:
– Förmedla kunskap om hur alkohol och droger påverkar oss medicinskt, psykologiskt
och socialt.
– Öka insikten om hur beroendet även påverkar dig som närstående.
– Ge redskap för hur du som anhörig kan förbättra Din situation och samtidigt också
hjälpa din närstående på bästa sätt. Träffa och utbyta erfarenheter med andra
anhöriga.
Utbildningen i Anhörigskolan sker i grupp om cirka 10–15 deltagare.
Kursen anordnas flera gånger per termin. En kurs omfattar cirka 18 timmar och pågår
under en helg och tre kvällar, alternativt en kväll i veckan under fem veckor.
Det krävs inga remisser för att delta.
Ett telefonsamtal räcker.
I vissa fall kan även enskilda stödsamtal erbjudas. Är du intresserad och vill veta mer
om Anhörigskolan är du välkommen att ringa STAD-mottagningen.
Crafoords väg 6
113 24 Stockholm
Telefon: 08-737 51 44
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
31