GU Samhällsvetenskapliga fakulteten - Göteborgs universitet
GU Samhällsvetenskapliga fakulteten - Göteborgs universitet
GU Samhällsvetenskapliga fakulteten - Göteborgs universitet
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Att ta makten över kvaliteten<br />
Strategisk utvärdering av<br />
samhällsvetenskapliga <strong>fakulteten</strong><br />
vid <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong><br />
Sverker Sörlin<br />
Peter Gundelach<br />
SAMHÄLLSVETENSKAPLIGA FAKULTETEN
Författarnas förord<br />
Föreliggande rapport redovisar ett uppdrag att strategiskt utvärdera samhällsvetenskapliga<br />
<strong>fakulteten</strong> vid <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong>. Uppdraget har varit mycket<br />
stimulerande och vi har uppfattat det som angeläget. I det nödvändiga arbetet<br />
med att urskilja vilka som skall ha tillgång till knappa forskningsresurser växer<br />
det nu fram många nya idéer och initiativ.<br />
Mätning av forskningsprestationer tillhör det som betonas allt mer. Regeringar,<br />
<strong>universitet</strong> och forskningsfinansiärer i olika länder söker vägar att utveckla forskningskvaliteten<br />
med hjälp av kvantitativa indikatorer.<br />
Många av de nya utvärderingsformerna har konstruktiva inslag men kvalitetsarbetet<br />
sker ibland med en alltför svag medverkan av de akademiska forskarna<br />
själva. Vi tror därför att det ligger ett särskilt värde i att söka förena nya kvalitetsvärderingsmetoder<br />
med den kollegiala traditionen av eftertanke och kvalitativ<br />
värdering.<br />
Vi vill tacka Hilda Lennartsson och Stina Edqvist vid <strong>fakulteten</strong>s kansli för det<br />
stöd vi fått i form av underlagsmaterial och svar på frågor.<br />
Stockholm och Köpenhamn i januari 2007<br />
Sverker Sörlin<br />
Peter Gundelach<br />
2
Innehåll<br />
Sammanfattning 6<br />
Utvärderingen 6<br />
Initiativet 6<br />
Användbarhet 7<br />
Omfattning 7<br />
Legitimitet och flexibilitet 7<br />
Uppdraget 8<br />
Bakgrund 8<br />
Strategisk utvärdering 8<br />
Kvalitetsvärdering, kontinuitet, självständighet 8<br />
Tidsram 8<br />
De centrala frågorna 9<br />
Utvärdering och omvandling – omvärldsvillkor 10<br />
Externa bidrag samt fakultetsanslag 11<br />
Växande omvandlingstryck 12<br />
Sökandet efter nya kvalitetsfrämjande system 13<br />
Kollegialitet och tellekanter 14<br />
Svenska framtidsutsikter 15<br />
<strong>GU</strong>:s samhällsvetenskapliga fakultet<br />
– analytisk karakteristik 18<br />
En ovanlig samhällsvetenskaplig fakultet 18<br />
Institutioner och enheter 18<br />
Decentralisering 19<br />
Demokrati och konsensus – men kvalitet? 20<br />
Akademisk frihet och kvalitet – ett dilemma? 21<br />
De nya omvärldsvillkoren 21<br />
Fakulteten och kvaliteten 22<br />
Stora skillnader i värderingar och praktik 23<br />
Några centrala frågor i kvalitetsarbetet 26<br />
Forskningens förhållande till grundutbildningen 26<br />
Kvalitetsbefrämjande instrument och incitament 28<br />
Relationen mellan mål och medel 31<br />
Omvärldsvillkor och villkor för implementering 32<br />
Diskussion och slutsatser 34<br />
Ett kvalitetsinitiativ 34<br />
Fyra hörnstenar 34<br />
Användbarhet – egna data och egen analys 36<br />
Tredje uppgiften 36<br />
Legitimitet och flexibilitet 37<br />
Referenser 38<br />
Bilaga A Enkät till institutionerna 40<br />
Frågor 41<br />
Bilaga B Enkät till institutionerna/Sammanfattning av svaren 42<br />
Bilaga C Schema för platsbesök 64<br />
4
SAMMANFATTNING<br />
Huvudresultatet av denna strategiska utvärdering är att <strong>fakulteten</strong>s kvalitetsarbete bör växla över i en ny fas<br />
i form av ett kvalitetsinitiativ. Syftet med ett sådant initiativ är att mobilisera och involvera <strong>fakulteten</strong>s<br />
forskare och lärare i ett arbete för att själva ta en professionell kontroll över kvalitetsfrågorna och skapa<br />
uthålliga system för kollegial utvärdering och kvalitetsutveckling. Initiativet bör tas på fakultetsnivå och<br />
drivas av <strong>fakulteten</strong> men med beaktande av strategiska bedömningar och prioriteringar på central nivå vid<br />
<strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong>.<br />
Utvärderingen<br />
I utvärderingen har inte ingått att utvärdera enskilda institutioners eller forskares prestationer. Utvärderingar<br />
av enskilda ämnen och kunskapsområden har emellertid visat att <strong>fakulteten</strong> har forskning inom flera<br />
områden som vid en nationell jämförelse är av högsta kvalitet och som även är internationellt gångbar.<br />
Vi har genomfört en omvärldsanalys (kapitel 1) och funnit att det pågår ett starkt omvandlingstryck riktat<br />
mot de svenska <strong>universitet</strong>en. Detta yttrar sig på många håll i en strävan att finna enkla, indikatorbaserade<br />
modeller för kvalitetsutveckling. En oförsiktig användning av dessa instrument kan dock motverka sina<br />
syften. Vi drar därför slutsatsen att såväl process som prestation är viktiga inslag i kvalitetsvärderingen.<br />
Vi har genomfört en analytisk karakteristik av <strong>fakulteten</strong> (kapitel 2) och funnit att denna är liten men ändå<br />
heterogen. Arbetet med att konsolidera <strong>fakulteten</strong> i större enheter, men med bevarad mångfald, bör fortsätta.<br />
Vi har funnit heterogenitet också vad avser publicering och synlighet i internationella, konkurrensutsatta<br />
publikationer. Delvis är detta en effekt av samhällsvetenskapernas publiceringstraditioner och forskningsstilar,<br />
men vi noterar också att det här finns en potential för utveckling, som kan stimuleras med incitament.<br />
Vi har analyserat och diskuterat några centrala kvalitetsfrågor (kapitel 3) under rubrikerna: ”Forskningens<br />
förhållande till grundutbildningen”; ”Kvalitetsfrämjande instrument och incitament”; ”Relationen mellan<br />
mål och medel”; ”Omvärldsvillkor och villkor för implementering”. Vi har funnit en betydande variation i<br />
institutionernas och enheternas sätt att förhålla sig till kvalitetsvärdering och till de olika instrument som<br />
kan användas i kvalitetsarbetet. Däremot råder det stort samförstånd om att kvalitetsarbetet bör prioriteras.<br />
Detta samförstånd är en tillgång.<br />
Initiativet<br />
Omvandlingstrycket nödvändiggör initiativ. Vi rekommenderar (kapitel 4) <strong>fakulteten</strong>s ledning att snarast ta<br />
ett kvalitetsinitiativ och sätta denna fråga högt på dagordningen under något eller några år framöver. Initiativet<br />
bör innehålla kvantitativa, mätbara indikatorer för forskningskvalitet, men det bör också innehålla<br />
kvalitativa dimensioner.<br />
Initiativet bör vila på några hörnstenar.<br />
En första hörnsten är att etablera processen. Det kan ske genom att formulera uppdraget tydligt och mobilisera<br />
institutioner och enheter. Det krävs mötesplatser och regelbundenhet. Man måste lägga stor vikt vid<br />
att förklara och motivera initiativet och vara öppen om slutsatserna.<br />
En andra hörnsten är ett kollektivt lärande och engagemang. Det är av yttersta vikt att <strong>fakulteten</strong>s medarbetare<br />
ges en chans att ta del av de kunskaper som finns om kvalitetsvärdering och de system och indikatorer<br />
som utvecklats för att främja kvalitet. Utvecklingsarbetet bör ske med eftertanke och med beaktande av<br />
den kunskap som kan hämtas från forskning och erfarenhet, inte minst inom samhällsvetenskaperna. Samtidigt<br />
är det en illusion att tro att strategiska vägval helt och hållet skall kunna grundas på forskning. Vision<br />
och ledarskap måste också till.<br />
En tredje hörnsten är att utgå från en diskussion om <strong>fakulteten</strong>s mål och uppgifter. En samhällsvetenskaplig<br />
fakultet utför en mångfald av uppgifter. Är alla lika viktiga? Finns uppgifter som det vore viktigare att ta<br />
itu med? Gör forskare och lärare rätt saker? Hur skall betydelsen av forskning och utbildning vägas mot<br />
betydelsen av tredje uppgiften? Det är viktigt att diskutera tillämpningen av olika kvalitetsmått, och det är<br />
6
avgörande att <strong>fakulteten</strong> inte förfaller till ett system som fördelar medel enbart efter kvantitativa kriterier.<br />
Fördelningen av medel måste alltid omfatta politiska diskussioner och prioriteringar.<br />
En fjärde hörnsten är att den forskande personalen själv deltar aktivt i arbetet med att utforma lämpliga<br />
kriterier. Prefekterna bör ta ansvaret för detta arbete och uppläggningen bör göras vid respektive institution<br />
eller enhet. I viss mån bör dessa själva få föreslå och påverka vad man vill bli utvärderad efter. Ett visst<br />
mått av variation skadar inte.<br />
Kvalitetsvärderingen bör omfatta även sådana dimensioner som inte är så lätta att fånga i enkla kriterier. En<br />
utgångspunkt för ett genomskinligt kvalitetsvärderingssystem måste dock vara att det även innehåller kvantitativa<br />
indikatorer.<br />
Slutligen vill vi framhålla att en kvalitetsutvecklingsmodell bör kännetecknas av att den har enkla och tydliga<br />
feed back-mekanismer. Kvaliteten förbättras bäst genom dialog, och det bör utvecklas system som<br />
innebär att övervakningen av kvalitet alltid diskuteras med berörda parter. På institutionsnivå kan detta ske<br />
genom samtal mellan prefekt och den enskilda forskaren och på fakultetsnivå kan det ske genom diskussioner<br />
mellan dekan och prefekt.<br />
Användbarhet<br />
Ett kvalitetssystem skall vara enkelt, rutinmässigt och rättvist. Det skall ge viktiga upplysningar om prestation<br />
och kvalitet. Det skall vara enkelt att uppdatera och använda. Det initiativ som vi rekommenderar innebär<br />
med andra ord också ett behov av att börja bygga upp en effektiv databas för att kunna följa utvecklingen.<br />
Här tycks den lämpligaste vägen vara att ansluta till det arbete som utförs vid <strong>GU</strong>:s <strong>universitet</strong>sbibliotek<br />
för hela <strong>universitet</strong>ets räkning. Men detta torde begränsa sig till publiceringar och citeringar. I andra<br />
dimensioner – finansiering, samarbeten, internationalisering, fakultetsvisa jämförelser etc – är det ofrånkomligt<br />
att <strong>fakulteten</strong> gör ett eget analysarbete.<br />
Omfattning<br />
Kvalitetsinitiativet bör förutom forskning och forskarutbildning omfatta tredje uppgiften och internationaliseringen.<br />
Båda dessa dimensioner påverkar starkt en fakultets och ett <strong>universitet</strong>s rykte och nimbus. De hör<br />
också samman såtillvida att tredje uppgiften påverkar <strong>universitet</strong>ets ställning inåt, mot det nationella och<br />
det regionala, medan internationaliseringen vetter utåt mot en omvärld som i princip inte har några gränser.<br />
Forskning visar att de forskare som är inomvetenskapligt excellenta har talrika kontakter med medier och<br />
påverkar mer genom egna debattinlägg och rådgivning än forskare med en mer medelmåttig publiceringsprofil.<br />
Fakulteten bör mot denna bakgrund igångsätta ett studium av <strong>fakulteten</strong>s prestationer på tredje uppgiftens<br />
område. Forskarnas aktiviteter med tredje uppgiften bör kopplas till deras forskningsprofil och deras forskningsprestationer<br />
för att försöka öka kunskapen om hur dessa förhållanden ser ut vid <strong>fakulteten</strong>.<br />
Legitimitet och flexibilitet<br />
Vi rekommenderar <strong>fakulteten</strong> att arbeta i riktning mot ett system som består både av handfasta forskningsindikatorer<br />
och av organisatoriska feed back-processer som betyder att forskningens kvalitet värderas löpande<br />
på <strong>fakulteten</strong>s olika nivåer. Man bör dessutom utveckla system som är så stabila och legitima att de<br />
kan accepteras vid <strong>fakulteten</strong>, men samtidigt är så flexibla att de kan klara en tid präglad av stora förändringar.<br />
Man bör också tillse att det med regelbundna mellanrum (till exempel vartannat år) värderas om<br />
systemen är ändamålsenliga. Särskilt bör man vara vaksam på oavsiktliga bieffekter. Slutligen skall man<br />
sörja för att de indikatorer och system som etableras kan variera allt efter den organisatoriska nivå de skall<br />
användas på.<br />
Det kräver vilja och engagemang att genomföra en sådan process. Men alla erfarenheter både från Sverige<br />
och andra länder visar att det är nödvändigt.<br />
7
UPPDRAGET<br />
Föreliggande rapport redovisar den strategiska utvärdering av samhällsvetenskapliga <strong>fakulteten</strong> som vi<br />
genomfört med början under vårterminen 2006.<br />
Uppdraget var ett initiativ från <strong>fakulteten</strong>. Dåvarande dekanus Lennart Weibull tog under hösten 2005 en<br />
första kontakt med Sverker Sörlin som accepterade uppdraget att leda en strategisk utvärdering av <strong>fakulteten</strong>.<br />
Bakgrunden var bland annat den debatt om kvalitet i svensk kultur- och samhällsvetenskap samt om<br />
bruket av kvalitetsindikatorer som förts i olika sammanhang under 2005. En annan bakgrund fanns i arbetet<br />
med Linnéstödsansökningarna. Fakultetens uppdragsbeskrivning kom till slut att formuleras som framgår<br />
av de följande fyra styckena, vilka ordagrant citerar <strong>fakulteten</strong>s beslut.<br />
”Bakgrund<br />
Bakgrunden till att utvärderingsarbete av detta slag är angeläget är de växande kraven på jämförbarhet,<br />
både nationellt och internationellt. Det är också en allt viktigare fråga internt för att<br />
möjliggöra rättvis och effektiv allokering av resurser och för att stödja beslutsfattande på alla nivåer<br />
i <strong>universitet</strong>sorganisationen. Det är en viktig fråga även för de anställda och för arbetsmiljön.<br />
Utan tillförlitlig och genomskinlig kunskap om kvalitet och resultat uppstår lätt legitimitetsproblem.<br />
I förlängningen har dessa frågor också med akademisk frihet att göra. Den som inte<br />
själv utvecklar en tydlig och empiriskt förankrad uppfattning om kvalitet blir lättare offer för<br />
andras.<br />
Strategisk utvärdering<br />
Huvudinriktningen på utvärderingen är strategisk, dvs. dess resultat skall i första hand kunna användas<br />
för att stödja arbetet med kvalitetsutveckling och strategisk planering vid <strong>fakulteten</strong>.<br />
Problematisering, diskussion och förslag om olika kvalitetskriterier är en viktig del av den strategiska<br />
ansatsen. Det betyder att det inte i första hand är enskilda prestationer av institutioner eller<br />
individer eller skilda ämnesinriktningar som skall granskas, även om inslag av kvalitetsvärdering<br />
måste förekomma.<br />
Kvalitetsvärdering, kontinuitet, självständighet<br />
Ett centralt mål för utvärderingen är att identifiera metoder och instrument för att löpande kunna<br />
följa och värdera forskningen. Till en del måste detta handla om indikatorer, men samtidigt är en<br />
ambition med utvärderingen att finna andra metoder, helst både kvalitativa och kvantitativa, för<br />
uppföljningsarbetet som kan användas för att undvika ett ensidigt beroende av externt pålagda<br />
indikatorer som kanske inte alltid uppfattas som rättvisande.<br />
Tidsram<br />
Utvärderingen bör omfatta tiden från 2000. Fram till dess täcks utvecklingen av utvärderingen<br />
av Rune Åberg m.fl. (2000). Givetvis måste då och då linjerna dras längre tillbaks, men det empiriska<br />
underlaget begränsas till denna period.”<br />
Förberedande samtal fördes mellan utvärderarna och fakultetsledningen under vintern 2006 och uppdraget<br />
formulerades slutgiltigt i april. En rad underlag i form av statistik, nyckeltal, äldre utvärderingar m.m. (se<br />
referensförteckningen) tillställdes utredarna under perioden mars-juni. En enkät (återgiven nedan som Bilaga<br />
A) utformades av utvärderarna under april och genomfördes med institutioner och enheter under maj.<br />
Den 7-9 juni genomförde utvärderarna ett platsbesök vid <strong>fakulteten</strong> (ett program har bifogats som bilaga<br />
C). Intervjuer gjordes då med: ledningen (prefekt, forskarutbildningsansvariga m.fl.; ofta deltog även enskilda<br />
forskare) för samtliga institutioner och flertalet enheter; ett antal doktorander; fakultetsledningen;<br />
företrädare för <strong>universitet</strong>sledningen. I slutet av platsbesöket genomfördes en avstämning med fakultetsledningen.<br />
8
De centrala frågorna<br />
På grundval av uppdragsbeskrivningen ovan utformade utvärderarna ett antal frågor, vilka <strong>fakulteten</strong> accepterade<br />
som riktningsgivande. Dessa kom också att prägla enkäten till institutioner och enheter. Frågorna var<br />
följande:<br />
• Hur återspeglas forskningens inriktning och kvalitet i grundutbildningen? Hur hanteras denna relation<br />
inom <strong>fakulteten</strong> och dess enheter? Vad betyder forskningsanknytningsbegreppet och hur används<br />
detta i kvalitetsarbetet? Hur sker prioriteringar mellan grundutbildning och forskning?<br />
• Hur hanteras internationella dimensioner i forskningen i kvalitetshänseende? Främjas och belönas<br />
internationella/internationellt betydelsefulla insatser? I vilken utsträckning förekommer internationellt<br />
forskningssamarbete?<br />
• Vilket arbete har skett för att utveckla interna kvalitetskriterier? Vilka är erfarenheterna?<br />
• Vilka tankar finns på institutionerna kring jämförbara kvalitetsmått? Hur ser institutionerna på olika<br />
kvalitetsmått, exempelvis bibliometriska mått? Vilka kvalitetskriterier är väsentliga?<br />
• Hur förhåller sig kvalitet i forskning till den allmänna bottom up-strategi som länge präglat <strong>fakulteten</strong>?<br />
Har man försökt utvärdera denna strategi? Har man prövat alternativa modeller för intern<br />
forskningsstyrning? Vilka är erfarenheterna?<br />
• Hur skall man se på de skilda slagen av enheter: centra, institutioner m.fl.? Vilka är erfarenheterna<br />
av att skilja forskning helt eller delvis från grundutbildningen? Får detta konsekvenser för kvaliteten?<br />
• Vilka erfarenheter har vunnits av Linnéstödsförberedelserna?<br />
• Kan andelen externa medel vara ett kvalitetskriterium? Vilka skillnader finns mellan institutionerna?<br />
• Hur skall forskning och forskningskvalitet relateras till de andra hänsyn som enheterna har att ta:<br />
tredje uppgiften, beställd forskning, uppdragsforskning?<br />
• Finns det anledning att differentiera kvalitet så att man kan tala om olika kvalitetskriterier för olika<br />
typer av forskning? Eller är sådana försök i sig ägnade att öppna för kvalitetsförluster?<br />
• Kan man differentiera forskningskvalitet med avseende på doktorander, postdocs, seniora forskare?<br />
• Kan man finna (bör man söka?) incitament och belöningssystem som främjar kvalitet internt?<br />
I viktiga avseenden kom intervjuer och samtal under platsbesöket att kretsa kring dessa frågor. Frågorna i<br />
enkäten till institutioner och enheter formulerades annorlunda men handlade i allt väsentligt om samma<br />
innehåll. En redigerad sammanställning av enkätsvaren finns i Bilaga B. Frågorna har givetvis kommit att<br />
behandlas med varierande utförlighet men vi anser att föreliggande rapport ger tillfredsställande svar på<br />
samtliga.<br />
9
1. UTVÄRDERING OCH OMVANDLING – OMVÄRLDSVILLKOR<br />
Det är alla forskares mål att nå hög kvalitet i sitt arbete. Därför är det också ett mål för <strong>universitet</strong>en att<br />
göra det möjligt för forskarna att prestera sitt bästa. Så snart detta allmänna konstaterande skall konkretiseras<br />
visar sig en rad svårigheter. Det råder nämligen ingen enighet om vad man skall mena med kvalitet och<br />
därför ingen enighet om vilka indikatorer som skall användas eller vilka processer som kan leda till ökad<br />
kvalitet. I forskarsamhället har man ofta hävdat att forskningsfriheten i sig själv är det viktigaste villkoret<br />
för att skapa kvalitet, men huvuddelen av forskningsarbetet kräver ytterligare resurser utöver forskarens<br />
arbete för att kunna förverkligas (exempelvis laboratorieutrustning, insamling av data, stödjande personal).<br />
Forskare behöver också tid för att utföra forskning, tid som inte alltid finns i tillräcklig omfattning inom<br />
ramen för ordinarie tjänstgöring. Det måste därför alltid göras en avvägning av vilka forskare som bör tillföras<br />
ytterligare medel. Detta argument kan generaliseras till att gälla även institutioner.<br />
Det strategiska arbetet vid samhällsvetenskapliga <strong>fakulteten</strong> i Göteborg sker i en tid då den svenska högskolan<br />
är föremål för ett hårt omvandlingstryck. Många formella regeländringar har genomförts långt tidigare.<br />
1990-talet var avregleringens årtionde då makt och inflytande över besluten i flera väsentliga avseenden<br />
flyttade från regering och riksdag ut till lärosätena. Högskolan fick makt att utnämna sina egna professorer<br />
och kunde därmed göra sina egna vetenskapliga prioriteringar, även petitaförfarandet avskaffades.<br />
Det fanns undantag från denna allmänna tendens, exempelvis att regeringen tillsatte inte bara rektor utan<br />
även en extern styrelseordförande, men den övergripande trenden mot självständiga och därmed mer konkurrensutsatta<br />
högskolor har varit mycket stark. Trenden är densamma i stora delar av Europa och var<br />
långtgående och tidig i Storbritannien.<br />
Trots denna generella utveckling består dock vissa centrala beslutsfunktioner som anger de yttre ramarna.<br />
Regering och riksdag fördelar omkring hälften av högskolesektorns samlade forskningsmedel direkt till<br />
lärosäten (och i stort sett samtliga resurser för grundutbildning). Vilka högskolor som skall ha hur mycket<br />
av dessa är ett politiskt beslut och påverkas inte av de utvärderingar som ständigt utförs av kvaliteten i<br />
forskningen (låt vara att det finns vissa examinationskrav i forskarutbildningen som i princip kan påverka<br />
utfallet). Inte nog med det, riksdagen fastställer även hur stora resurser som skall tillfalla olika vetenskapsområden<br />
vid de enskilda lärosätena. Det finns 39 lärosäten varav omkring hälften har minst ett vetenskapsområde;<br />
åtskilliga har tre eller fyra. De högskolor som saknar vetenskapsområde har emellertid ändå egna<br />
s.k. fasta forskningsresurser. Sammantaget betyder detta att riksdagen varje år gör ett sextiotal specifika<br />
budgetallokeringar av forskningsmedel på vad som i de flesta fall i praktiken är fakultetsnivå. Den gamla<br />
beteckningen ”fakultetsanslag” är därför fortfarande adekvat även om den formellt inte längre är giltig.<br />
Riksdagen har för dessa allokeringsbeslut inte tillgång till några underlag som säger något om kvalitet.<br />
Omfördelningen av resurser mellan lärosäten och vetenskapsområden är ringa. Enklast kan man beskriva<br />
budgetprocessen så att historisk tilldelning styr. Expansionsutrymmet fördelas i enlighet med en politisk<br />
process med inslag av opinionsbildning från lärosäten och grupperingar av forskare, stundom i allians med<br />
andra intressen, till förmån för enskilda vetenskapsområden eller enskilda <strong>universitet</strong>/högskolor.<br />
Den politiska fördelningsordningen har sedan slutet av 1990-talet motverkats i någon mån av att en växande<br />
andel medel fördelas av forskningsråd i konkurrens (efter att ha sjunkit vid mitten av 1990-talet). Denna<br />
andel stannar likväl vid cirka tio procent av <strong>universitet</strong>ens samlade forskningsintäkter. Vetenskapsrådet<br />
(VR), det överlägset största forskningsrådet, delade under 2005 ut ett belopp som endast motsvarade en<br />
sjättedel av de s.k. fakultetsanslagen. Vid <strong>GU</strong>:s samhällsvetenskapliga fakultet är andelen ungefär densamma.<br />
Fakultetens basanslag uppgår till 83,6 MSEK medan VR svarar för 15,6 MSEK, vilket motsvarar<br />
18 procent. Eftersom de totala externa anslagen vid <strong>fakulteten</strong> uppgår till 98 MSEK utgör VR:s andel av<br />
<strong>fakulteten</strong>s totala forskningsintäkter endast 8,5 procent. Rådssektorn totalt, inklusive FAS (som är en i<br />
förhållande till sin litenhet ovanligt stor bidragsgivare just till <strong>GU</strong>-<strong>fakulteten</strong>), Formas och Vinnova, svarar<br />
för omkring 19 procent av <strong>fakulteten</strong>s forskningsmedel eller 43 procent av de externa medlen, vilket är en<br />
uppgång i jämförelse med slutet av 1990-talet då den uppgick till 33 procent. Den farhåga som utvärderingen<br />
2000 yppade om att trenden gick mot en allt större andel tillämpad forskning tycks således inte längre<br />
lika motiverad. 1<br />
1 Kristensen, Bente, Pekka Niemi & Rune Åberg, <strong>Samhällsvetenskapliga</strong> <strong>fakulteten</strong> i Göteborg: En utvärdering (2000).<br />
10
Externa bidrag samt fakultetsanslag, tkr, år 2005<br />
Källa: Fakultetskansliets uppgifter<br />
90 000<br />
80 000<br />
70 000<br />
60 000<br />
50 000<br />
40 000<br />
30 000<br />
20 000<br />
10 000<br />
0<br />
SIDA<br />
FAS<br />
Vetenskapsrådet<br />
Riksbankens jub fond<br />
Naturvårdsverket<br />
Kommuner/landsting<br />
Vinnova<br />
FORMAS<br />
Övr statliga givare<br />
EU<br />
Övr privata givare<br />
Fakultetsanslag<br />
Detta övergripande system för fördelning av forskningsmedel till <strong>universitet</strong> och högskolor kan givetvis<br />
komma att bestå, rentav förstärkas. Den borgerliga regering som tillträdde hösten 2006 har visserligen gjort<br />
utfästelser om att stärka fakultetsanslagen. De aviserade förstärkningarna kommer emellertid inte under de<br />
närmaste åren att mer än marginellt påverka bilden, särskilt eftersom rådsmedlen ökar kraftigt under 2008.<br />
Forskningsintäkternas sammansättning påverkas också av utdelningen från stiftelser, EU, myndigheter,<br />
andra fonder och företag. Det mesta pekar på att dessa medel kommer att öka i minst samma takt som statens<br />
grundanslag. Eftersom <strong>universitet</strong> och högskolor inte heller i fortsättningen kommer att avstå från att<br />
söka stöd hos dessa finansiärer finns det ingenting som tyder på att proportionerna i forskningsintäkterna<br />
kommer att på något nämnvärt sätt förändras. Vår bedömning är att om något kommer den externa andelen<br />
att fortsätta växa, fast kanske mer inom naturvetenskap än inom samhällsvetenskap. Vid <strong>GU</strong>:s samhällsvetenskapliga<br />
fakultet är den externa forskningsfinansieringens andel 54 procent (2005), en relativt hög siffra<br />
för att vara en samhällsvetenskaplig fakultet (ändå var den ett par procentenheter högre 2003).<br />
Vad som däremot verkar sannolikt är att fakultetsanslagen kommer att kvalitetsprövas. Regeringen har<br />
aviserat detta och det finns också med i direktiven till den sittande resursutredningen (Kommittédirektiv U<br />
2006:29). Hur detta skall ske går dock inte att säga i nuläget, flera modeller förekommer i spekulationerna.<br />
11
Hur detta än sker torde det inte råda något som helst tvivel om att effekten av förändringarna kommer att<br />
ytterligare skärpa den tendens som rått under lång tid och som gör att även om antalet forskare, och även<br />
forskande institutioner, ökar, så sker en koncentration av resurserna till ett mindre antal ”starka forskningsmiljöer”.<br />
Själva termen behöver inte vara så rättvisande, styrkan kan bestå mer av volym än kvalitet,<br />
men en växande mängd systemegenskaper driver fördelningen av forskningsresurser i denna riktning. Även<br />
denna trend är internationell och har pågått under lång tid.<br />
Växande omvandlingstryck<br />
En del av detta arbete görs i den medvetna avsikten att främja uppkomsten av excellens, exempelvis den<br />
allt rikare förekomsten av excellenscentra. Litet annorlunda, men hörande till samma klass av fenomen, är<br />
Berzelius- och Linnébidragen, som beslutades av Vinnova respektive Vetenskapsrådet 2006. Men i takt<br />
med att andelen externt tilldelade forskningsmedel växer – från cirka 45 till 55 procent av högskolans samlade<br />
forskningsintäkter under de senaste 15 åren – så anpassar lärosätena sig så att de försöker optimera sin<br />
utdelning hos finansiärerna. Denna interna anpassning gynnar resurskoncentration. Eftersom excellenta<br />
miljöer har större utsikter att erövra resurser behöver högskolor och fakulteter kraftsamla för att möjliggöra<br />
framväxten av sådana miljöer.<br />
Det är denna logik som utgör grunden för det omvandlingstryck som det akademiska systemet i Sverige<br />
just nu utsätts för. Enbart regelförändringarna under 1990-talet var inte tillräckliga för att på bred front<br />
åstadkomma en institutionell omvandling. I kombination med nya mekanismer för resursfördelning blir<br />
däremot den institutionella friheten något som kan utnyttjas och som kommer att utnyttjas; så sker redan.<br />
Ännu en drivkraft i denna omvandling är de allt talrikare och allt mer spridda rangordningarna av <strong>universitet</strong>,<br />
institut och enskilda fakultetsområden. Dessa s.k. league tables kan beskrivas som ett slags snabbguider<br />
till kvalitet (eller i alla fall något som fungerar som en proxy för kvalitet). Universiteten tar dem på allvar<br />
eftersom de, på goda grunder, kan anta att de flesta av deras ”kunder” och avnämare – studenter, deras<br />
föräldrar, företag, myndigheter, organisationer, donatorer m.fl. – kommer att ta intryck av denna ”information”,<br />
hur grov och i värsta fall rentav missvisande den än är. Av samma anledning kommer <strong>universitet</strong>en,<br />
inte minst de sämre rankade, att ha ett intresse av att öka kvaliteten i själva rankningarna och göra dem<br />
mindre missvisande.<br />
Man kan givetvis diskutera huruvida denna utveckling är bra. Det finns gott om kritiska röster. Särskilt i<br />
brittisk <strong>universitet</strong>sdebatt har den s.k. ”audit culture” kritiserats. Men även i svensk debatt märks en oro<br />
över att forskningsfrihet och traditionella akademiska värden kan vara hotade av de systemförändringar<br />
som pågår. Internationellt finns vad som av norska forskare kallats en framväxande akademisk ”sutringskultur”,<br />
närmast gnällkultur. Inslag av sådan kritik finns i Sverige lika väl som i andra länder. 2 Det finns<br />
dock röster som tonar ned oron och pekar på att även om förändringarna är betydande, består den akademiska<br />
kulturens grunddrag tämligen ohotade. Man kan rentav hävda att den ökande konstitutionella självständigheten<br />
snarast stärker forskningens frihet. 3<br />
Oavsett de skiftande värderingarna av förändringarna är vår prognos, och en central utgångspunkt för denna<br />
strategiska utvärdering, att dessa förändringar pågår och kommer att fortsätta. Den inneboende logiken i<br />
skeendet är alltför stark för att kunna tänkas bort, och det finns alltför många ekonomiskt och institutionellt<br />
starka aktörer, särskilt bland finansiärerna, för att tänka sig några enkla politiska grepp för att på nytt centralisera<br />
planering och styrning av forskningen. Det finns heller knappast några argument av kvalitativ natur<br />
som skulle tala för detta. Den främsta forskningen i världen utförs i själva verket inom ramen för forskningssystem<br />
med svagare statlig direktfinansiering (i USA och Storbritannien) av <strong>universitet</strong>en än i det<br />
svenska. Konkurrensutsatt finansiering från en mångfald av finansiärer är snarare norm där högklassig<br />
forskning utförs.<br />
2 Marilyn Strathern, Audit Cultures (2000). Magnus Gulbrandsen & Jens-Christian Smeby (red.), Universitetene i Norge (Oslo: Cappelen,<br />
2005). Susan Marton, ”Humaniora och samhällsvetenskap – ’business as usual’?”, i”I den absoluta frontlinjen”: En bok om forskningsstiftelserna,<br />
konkurrenskraften och politikens möjligheter, red. Sverker Sörlin (Stockholm: Nya Doxa, 2005).<br />
3 Ivar Bleiklie, “Political dimensions of evaluation and managerialism: university organization and changing knowledge regimes”, in Managerialism<br />
and Evaluation in Higher Education: Collected papers of the First Regional Research Seminar for Europe and North America,<br />
UNESCO Forum Occasional Paper Series Paper no. 7 (Paris: UNESCO, 2006).<br />
12
En stor skillnad finns dock vid en jämförelse med de bästa angloamerikanska <strong>universitet</strong>en: de har förmögenheter,<br />
s.k. endowments, ett eget kapital som fungerar som garanter för akademisk frihet och möjliggör<br />
strategiska initiativ. Vi har dock inte räknat med att någon liknande frihetsreform, som skulle ge svenska<br />
lärosäten eget kapital av större betydenhet, kommer att iscensättas av staten under överskådlig tid. Om så<br />
skulle ske, ändras omvärldsvillkoren i ett slag. Framförallt skulle omvandlingstrycket sådant det beskrivits<br />
ovan minska och den interna strategiska friheten hos högskolan öka. Det är givetvis för att kunna röra sig i<br />
denna riktning som allt fler <strong>universitet</strong> ute i världen nu arbetar intensivt med fundraising-kampanjer för att<br />
skapa/öka sitt eget kapital.<br />
Sökandet efter nya kvalitetsfrämjande system<br />
Hur sker då anpassningen i högskolan? Något uttömmande svar på denna fråga kan inte ges. Uppfinningsrikedomen<br />
är stor, mångfalden betydande. Regelverken ger skilda förutsättningar i olika länder. Generellt<br />
kan dock sägas att nationella system, exempelvis i Europa, får allt fler drag som påminner om dem som<br />
finns i USA och Kanada. Skillnaderna förblir förstås enorma, framförallt därför att så många <strong>universitet</strong> där<br />
är privata, vilket bara ett fåtal är i Europa. Men det omvandlingstryck som nu pågår hos oss har funnits<br />
under en längre tid i det amerikanska systemet. Vad som framförallt har blivit resultatet där är ett hierarkiskt<br />
och kraftigt differentierat system. Några dussintal stora forsknings<strong>universitet</strong> erövrar majoriteten av<br />
de konkurrensutsatta forskningsmedlen och bedriver också en oproportionerligt stor del av forskningen,<br />
särskilt den mest kostnadskrävande. De flesta college och <strong>universitet</strong> bedriver en mycket liten forskning<br />
eller ingen alls. 4<br />
Ett svar på omvandlingstrycket är sökandet efter generella och transparenta system som kan fungera vägledande<br />
vid fördelningen av forskningsresurser. Avsikten är inte bara att främja framväxten av starka forskningsmiljöer.<br />
En annan ambition är att skänka legitimitet åt fördelningen och undvika vad som eljest kan<br />
förefalla som ett godtyckligt utpekande av särskilda områden. Detta har lett till ett stort intresse för mätbara<br />
indikatorer på forskningskvalitet. Ett omfattande arbete pågår sedan flera år inom Vetenskapsrådet för att<br />
med hjälp av bibliometriska metoder fastställa kvalitetsutvecklingen inom svensk forskning. 5 Inom naturvetenskaperna<br />
är dessa metoder tämligen etablerade och det råder stor samstämmighet om att forskningskvalitet<br />
med någorlunda precision kan avgöras med hjälp av publiceringar och citeringar. Metodutveckling<br />
pågår, bland annat för att åstadkomma jämförelser inom olika fält, så att ett ämnesområdes publiceringskultur<br />
och egenskaper i övrigt vägs in, snarare än inom stora aggregat av discipliner. Även samhällsvetenskapliga<br />
och humanistiska ämnen har i vissa fall publiceringskulturer som påminner om de naturvetenskapliga,<br />
till exempel inom fonetik, psykologi, nationalekonomi.<br />
Inom de flesta samhällsvetenskaper och humaniora är det dock erkänt att bibliometriska metoder har större<br />
begränsningar. Dock förekommer även inom dessa områden numera en snabb metodutveckling och det<br />
pågår vid svenska <strong>universitet</strong> och högskolor en rad försök att urskilja indikatorer som skulle kunna vara<br />
användbara för den egna kvalitetsuppföljningen. Även Vetenskapsrådet och Riksbankens Jubileumsfond<br />
har bidragit till ett utvecklings- och konsensusarbete.<br />
Även här följer Sverige ett internationellt mönster. I Storbritannien har regeringen aviserat att den återkommande<br />
Research Assessment Exercise, som bygger på peer review, skall ersättas av ”metrics”, alltså av<br />
kvantitativa indikatorer, exempelvis externa forskningsintäkter och bibliometri. I Danmark pågår sedan<br />
någon tid tillbaka ett arbete som syftar till att kvalitetspröva all forskningsfinansiering, ett initiativ som<br />
följer omedelbart efter det att man beslutat om en sammanläggning av Danmarks tolv <strong>universitet</strong> till fem, i<br />
vilka man dessutom integrerar flera sektorsforskningsinstitut (www.videnskabsministeriet.dk) . Detaljerna i<br />
den danska modellen diskuteras för närvarande men man avser enligt uppgift att införa ett finansieringssystem<br />
som belönar prestationer inom forskning, utbildning och tredje uppgiften (vidensformidling).<br />
I Norge, som har hunnit långt i implementeringen av ett nytt system, övergick man 2005 till att fördela en<br />
mindre del av <strong>universitet</strong>ens forskningsanslag med hjälp av ett publiceringsbaserat system kallat FRIDA<br />
(Forskningsresultater, informasjon og dokumentasjon av vitenskapelige aktiviteter). Huvudprincipen är att<br />
publiceringar belönas och att belöningen är störst för publiceringar i högkvalitativa tidskrifter (ISSN) och<br />
4 Det skall dock tilläggas att detta system har en lång historia med tydliga politiska inslag på både federal och delstatsnivå, inte minst från det<br />
Kalla krigets dagar. De senaste årtiondenas utveckling har snarare förstärkt och accentuerat en äldre ordning.<br />
5 VR 2003, VR 2006.<br />
13
öcker (ISBN) från erkända internationella förlag (nivå 2, 20% av publiceringskanalerna), medan övriga<br />
publiceringskanaler (nivå 1, 80%) ger lägre utdelning. På nivå 2 belönas en monografi, redigerad eller<br />
egenförfattad, med 8 poäng, en artikel i en vetenskaplig tidskrift eller serie med 3 samt en antologiartikel<br />
med 1 poäng. Motsvarande poängtal i publikationer på nivå 1 är respektive 5, 1 och 0,7. 6<br />
Det första år när detta slog igenom i budgeten var 2006. Det är i och för sig en liten del av <strong>universitet</strong>ens<br />
totala omsättning som påverkas av publiceringsresultaten, knappt två procent, men som andel av den statliga<br />
direktfinansieringen är andelen betydligt större, över tio procent.<br />
Kollegialitet och tellekanter<br />
En omfattande debatt har förts i Norge om det lämpliga i att tillämpa systemet. Skeptikerna har pekat på att<br />
publiceringar på norska missgynnas och därmed vissa typer av humanistisk och samhällsvetenskaplig<br />
forskning. Man har också befarat en utarmning av det norska språket. Nivågrupperingen har dock lett till att<br />
vissa norska och nordiska tidskrifter har placerats i nivå 2, särskilt i humaniora och samhällsvetenskap men<br />
även i områden som medicin.<br />
En mer sofistikerad kritik går ut på att samhällsvetenskaper och särskilt humaniora riskerar att på lång sikt<br />
marginaliseras och trivialiseras av en fortlöpande anpassning till naturvetenskapliga och biomedicinska<br />
publiceringskulturer, med deras implicita vetenskapsideal som inte alltid förmår fånga kvalitativa resonemang,<br />
erfarenheter och insikter som ligger nära konst, religion och praktik. Denna debatt har förts under<br />
beteckningen ”tellekantdebatten”. 7 Uttrycket syftar på det militära logementets förvaringsskåp, där soldaten<br />
skall förvara skjortor, sockar och kalsonger på ett sådant sätt att inspekterande befäl med ett ögonkast kan<br />
övertyga sig om att rätt antal persedlar finns på rätt plats och att soldaten gjort sitt jobb. För humanister och<br />
samhällsvetare, och kanske inte bara för dem, har tellekantmetaforen fört tankarna till den maktrelation<br />
som är inbyggd i detta slags inspektion. Genom att trivialisera prestationsmåtten går de att begripa även för<br />
politiker, ekonomer, administratörer (och <strong>universitet</strong>sstyrelser), vilka då uppfattar sig vara i stånd att skilja<br />
det excellenta från det mediokra och, därmed, tror sig kunna belöna det förra snarare än det senare.<br />
Detta är viktiga diskussioner. Varje utvärderingssystem styr beteendet hos dem som skall utvärderas, och<br />
utgår från förväntningarna hos dem som bestämmer vad som skall utvärderas. Valet av indikatorer är därför<br />
en fråga om makt, även om införandet av dessa ofta motiveras med att man med hjälp av ett ”neutralt”<br />
instrument skall undvika maktens inflytande. Redan att välja indikatorer baserade på publicering och citering<br />
– som då tänks vara ett uttryck för forskningskvalitet – innebär ett tydligt ställningstagande för att<br />
resursfördelningen skall främja ett beteende som innebär förbättrad forskning. Det är ju inte självklart. Den<br />
som exempelvis önskar att <strong>universitet</strong>sforskningens användning i samhället skall förbättras bör naturligtvis<br />
använda indikatorer som får denna effekt. Det kan till exempel vara finansiering från företag och stiftelser<br />
som främjar innovationer, antal patent, sålda licenser, eller publiceringar i tidskrifter för tillämpad forskning.<br />
Valet av indikatorer kan också fungera omfördelande mellan vetenskapsområden. I den brittiska debatten<br />
har <strong>universitet</strong> och skolor med stora inslag av humaniora och samhällsvetenskap, exempelvis<br />
Goldsmiths, University of Sussex och London School of Economics pekats ut som potentiella förlorare om<br />
ett ”metrics system” skulle införas utan speciella hänsyn till olika vetenskapsområdens egenart.<br />
En central fråga i den svenska högskolan är forskningens relation till utbildningen. Sedan 1977 är den s.k.<br />
forskningsanknytningen en lagfäst princip i högskolan. Man kan diskutera vad detta begrepp egentligen står<br />
för (Björklund 1991), men låt oss här för enkelhetens skull tänka oss att det handlar om att högskolans<br />
forskare också undervisar studenter på en del av sin tid, eller, annorlunda uttryckt, att högskolans lärare<br />
forskar. Det omvandlingstryck som beskrevs ovan, och som premierar forskningsprestationer, kan förväntas<br />
leda till att de som är framstående forskare ges utrymme att forska mer för att bidraga till uppkomsten<br />
av starka forskningsmiljöer. Omvänt kan man förvänta att de som inte lyckas lika bra med att prestera i<br />
enlighet med vad indikatorerna föreskriver kommer att (få lov att) prioritera undervisning. Samma resonemang<br />
kan föras på institutionsnivå. Högpresterande institutioner och avdelningar kommer att successivt<br />
6 Vekt på forskning – nytt system for dokumentasjon av vitenskaelige publikasjoner: Innstilling fra faglig og teknisk utvalg, Universitets- og<br />
höyskolerådet 12 november 2004 (Oslo), Sivertsen 2003 samt uppgifter från NIFUSTEP (Oslo).<br />
7 Beate Elvebakk & Vidar Enebakk, ”Kunnskapslöst kunnskapslöft: Om forsökene på å telle sig til kvalitet”, Samtiden 2005:4 är ett av de<br />
kritiska inläggen men ger också en översikt av debatten.<br />
14
specialisera sig på forskning, kanske i separata centra, medan mindre väl presterande kommer att bestå av<br />
lärare som inte forskar.<br />
På detta sätt skulle forskningsanknytningen generellt riskera att minska, även på fakulteter där forskningsvolymen<br />
ökar. Vid amerikanska forsknings<strong>universitet</strong> motverkar man detta genom att helt enkelt utgå från<br />
att varje lärare har vissa obligatoriska kurser som han eller hon skall ge varje år. I Sverige har karriärsystemet<br />
av tradition verkat i helt omvänd riktning: med stigande kompetens undervisar man allt mindre, professorer<br />
undervisar minst. Yngre lärare som ”lyckas” som forskare ”köper sig” med forskningsmedlen ”fria”<br />
från undervisning; terminologin avslöjar tänkesättet. Det 1998 införda karriärsystemet med kompetensbaserad<br />
befordran av lektorer till professorer har förbättrat situationen, men implementeringen av reformen lider<br />
av svag finansiering och inte minst av att ”gamla” professorer har fått behålla undervisningstaket som en<br />
”rättighet”, medan befordrade professorer i regel undervisar betydligt mer, ofta uppemot hälften av tiden<br />
eller mer. Den som vill förstärka forskningsanknytningen borde vara intresserad av att förändra dessa förhållanden.<br />
Svenska framtidsutsikter<br />
I Sverige måste framtiden betecknas som osäker. Svensk tradition med strävan efter centralism och enhetlighet,<br />
även bland formellt mycket självständiga högskolor, talar för att det mycket väl kan komma att införas<br />
ett rikstäckande prestationsbaserat system för fördelningen av framtidens basanslag för forskning. I så<br />
fall kan man förvänta sig att den sittande resursutredningen lägger ett sådant förslag. Man kan också spekulera<br />
i vad som händer med vetenskapsområdena, vilkas framtid ingår i utredningsuppdraget. Det kanske<br />
inte skall betecknas som alldeles otänkbart att utredningen kommer fram till att vetenskapsområdena avskaffas<br />
och att lärosätenas autonomi ökar även på detta område. 8<br />
Det är sannolikt att det svenska systemet slår in på någon variant av den norsk-dansk-brittiska vägen, även<br />
om vi inte ännu vet hur den svenska modellen kommer att ta sig uttryck. Men alldeles oavsett hur det blir,<br />
och även om Sverige skulle avstå helt från konkurrensutsatta basmedel, kommer det att vara viktigt att på<br />
lokal nivå ta ansvar för sin egen kvalitetsutveckling och tänka igenom vilka instrument man vill använda i<br />
det arbetet. Olika nivåer och institutioner har olika behov, det gäller både i fråga om vilken typ av kunskap<br />
man behöver och vilka former av styrning som man kan behöva använda. Det är viktigt att ta ansvar för sin<br />
egen kvalitetsutveckling, men utformningen måste ske med hänsyn till den nivå där arbetet skall utföras:<br />
<strong>universitet</strong>, fakultet, institution eller eventuellt på forskargruppsnivå.<br />
Den grundläggande frågan gäller att ta ställning till vilka kvalitetsarbetets grundläggande mekanismer skall<br />
vara och hur de skall verka. Här måste ske en avvägning mellan process och prestation. Vi menar att båda<br />
bör ingå. Först när man har sagt det kan man så vända uppmärksamheten mot olika metoder och försöka<br />
urskilja indikatorer som fakultet och institutioner/enheter kan använda sig av. Som framgått finns det flera<br />
att välja bland och valet av dem är inte trivialt; prestationsbaserad fördelning av forskningsmedel kan utformas<br />
på flera olika sätt.<br />
Det finns anledning att diskutera inte bara precision eller tillförlitlighet hos olika metoder och indikatorer.<br />
Mer primärt är det faktiskt att ta ställning till vad man vill att indikatorerna skall åstadkomma. Vill man<br />
främja akademisk excellens i ortodox mening? Det talar för indikatorer för exempelvis publicering, citering,<br />
antal forskarexamina, finansiering från forskningsråd eller andra grundforskningsorienterade fonder.<br />
Vill man åstadkomma samverkan med näringsliv och omgivande samhälle? I så fall bör man upprätta indikatorer<br />
för exempelvis finansiering från näringsliv och myndigheter, konsultuppdrag, rådgivning, rekrytering<br />
av näringslivspersoner. Vill man främja lokal och regional utveckling? Jämställdhet? Internationalisering?<br />
Även sådana prestationer finns det indikatorer för. Är bättre forskningsanknytning angeläget? Då kan<br />
man vilja ha indikatorer för exempelvis undervisningsintensitet bland docenter och professorer eller för<br />
antal elever per disputerad lärare och presterad poäng. Eller vill man ha flera av dessa ting samtidigt (troligen<br />
vill man det) – och i så fall i någon prioriteringsordning?<br />
8 Å andra sidan kan detta scenario vara svårt att kombinera med rikstäckande fördelningsnycklar, eftersom sådana måste vara områdesspecifika<br />
och därmed skulle stå i strid med möjligheten till lokal prioritering och omfördelning som är ett centralt argument för decentralisering av<br />
icke öronmärkta core grants.<br />
15
Att ge svar på dessa (och liknande) frågor kräver ett strategiarbete som också förmår formulera mål. Sådana<br />
formuleras till viss del på högre nivåer än <strong>fakulteten</strong>: riksdag, regering, <strong>universitet</strong>sstyrelse. Men också<br />
<strong>fakulteten</strong> har att formulera sina egna mål inom de ramar som ges av mål på högre nivå. Det finns också<br />
alltid ett betydande mått av uttolkningsarbete som man behöver göra för att kunna implementera mål från<br />
högre nivåer. Utan en sådan måldiskussion kan man egentligen inte utforma ett fungerande system för prestationsrelaterad<br />
tilldelning. När målen är satta vet man vad ordet ”prestation” skall betyda och kan då bättre<br />
utforma de indikatorer som kan ligga till grund för kvalitetsarbetet.<br />
Men vi återkommer alltså till vår grundläggande synpunkt: innan ett arbete med att utforma indikatorer<br />
sätts i verket måste <strong>fakulteten</strong>s olika delar ha fört en gemensam och djupgående diskussion om vad det är<br />
man vill främja.<br />
16
2. <strong>GU</strong>:s SAMHÄLLSVETENSKAPLIGA FAKULTET – ANALYTISK KARAKTERISTIK<br />
I detta avsnitt söker vi ge en karakteristik av <strong>fakulteten</strong> sådan den ter sig idag och i ljuset av utvecklingen<br />
sedan år 2000. Vi söker också urskilja vissa specifika egenskaper som är av betydelse för kvalitetsarbetet.<br />
Vi pekar också på några utmaningar och dilemman, som vi menar finns och som bör beaktas.<br />
En ovanlig samhällsvetenskaplig fakultet<br />
<strong>Samhällsvetenskapliga</strong> <strong>fakulteten</strong> vid <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong> består sedan årsskiftet 2007 av sju institutioner:<br />
förvaltningshögskolan, institutionen för globala studier, institutionen för journalistik och masskommunikation,<br />
psykologiska institutionen, institutionen för socialt arbete, sociologiska institutionen med avdelningen<br />
för teknik- och vetenskapsstudier samt statsvetenskapliga institutionen. Institutionen för globala studier<br />
(School of Global Studies), som under större delen av utvärderingstiden befunnit sig i en uppbyggnadsfas<br />
med en interimistisk organisation, omfattar nu avdelningarna freds- och utvecklingsforskning, humanekologi,<br />
socialantropologi och regionala studier (inbegripande centrumbildningarna för studiet av Afrika, Asien,<br />
Mellanöstern samt Iberoamerikanska institutet). Dessutom ingår i denna nya institutionsbildning institutet<br />
för studiet av mänskliga rättigheter och centrum för globala genusstudier. Avdelningen för biblioteksoch<br />
informationsvetenskap ingår i en gemensam institution med Högskolan i Borås. Fakulteten omfattar<br />
därutöver sju andra enheter: CEFOS: Centrum för forskning om offentlig sektor, CER<strong>GU</strong>: Centrum för<br />
Europaforskning, CREES: Centrum för studier av Ryssland och östra Europa, Museion, NORDICOM:<br />
Nordiskt informationscenter för medie- och kommunikationsforskning, SOM-institutet: Samhälle - Opinion<br />
- Media samt SSD: Svenskt samhällsvetenskapligt dataarkiv (under omprövning, både namn och organisationsform).<br />
Vid dessa institutioner och enheter drivs också ett antal program och professionsutbildningar som har en<br />
tydlig identitet både inåt och utåt, till exempel psykologprogrammet, journalistprogrammet, socionomprogrammet,<br />
personalvetenskapliga programmet, Europaprogrammet.<br />
För att vara en samhällsvetenskaplig fakultet är göteborgs<strong>fakulteten</strong> ovanlig. Flera ämnen som brukar ingå i<br />
en sådan saknas, exempelvis nationalekonomi, kulturgeografi, företagsekonomi. Förklaringen är att dessa<br />
ämnen ingår i Handelshögskolan vid <strong>GU</strong>, som är belägen alldeles i närheten – tvärs över gatan – men som<br />
icke desto mindre är organisatoriskt helt åtskild. Samarbeten mellan <strong>fakulteten</strong> och Handelshögskolan förekommer<br />
men är inte omfattande. Humanistiska <strong>fakulteten</strong> finns rent geografiskt litet längre bort men ligger<br />
innehållsmässigt nära flera av <strong>fakulteten</strong>s ämnen och visst forskarutbyte förekommer genom CEFOS. Det<br />
pågår en diskussion om den framtida relationen mellan de två fakulteterna och en sammanslagning har<br />
ibland skymtat som ett alternativ.<br />
Fakulteten är med andra ord smal i förhållande till de flesta motsvarigheter vid svenska <strong>universitet</strong>. Ändå är<br />
den innehållsrik och rentav heterogen i sin mångfald. Den hyser inom sig ovanligt många centra och specialenheter,<br />
varav några härstammar från det i sig ovanliga försöket under 1980- och 1990-talen med en tvärvetenskaplig<br />
temanämnd, nu avskaffad.<br />
Institutioner och enheter<br />
Skillnaderna mellan enheterna och institutionerna är avsevärda. Institutionerna har med något undantag sin<br />
förankring i discipliner med långa traditioner och väl etablerade vetenskapliga normer och värderingar.<br />
Deras självförståelse är också genomgående entydig. Institutionerna är förhållandevis stora, både vad gäller<br />
grundutbildning och forskning. Ämnen som statsvetenskap, psykologi och sociologi, och även andra, har<br />
betydande forskningsintäkter såväl från <strong>fakulteten</strong> som från externa bidragsgivare.<br />
Det finns dock institutioner som har en brokigare bakgrund. Socialt arbete är visserligen förankrad i en<br />
disciplin, men denna är mycket yngre – i Sverige har den sina rötter i 1980-talet – och forskningen har en<br />
mindre framskjuten plats i förhållande till grundutbildningen jämfört med de nyss nämnda. Journalistik och<br />
masskommunikation, JMG (där G:et står för Göteborg), är förvisso en ämnesbaserad institution, men den<br />
har mycket små forskningsbidrag samtidigt som den driver en stor journalistutbildning. Förvaltningshögskolan<br />
är ett konglomerat av vetenskapliga specialiteter inom området Offentlig förvaltning.<br />
18
Fakulteten har förändrats fortlöpande sedan 2000. Ledmotivet i denna förändring har varit koncentration till<br />
färre och större enheter. Så sent som 2003 var antalet institutioner nio. Diversiteten var mera synlig, bland<br />
annat fanns ett antal enheter för s.k. area studies vilka nu integrerats i institutionen för globala studier .<br />
Detta har gjort <strong>fakulteten</strong> mer överskådlig och kanske lättare att administrera. Samtidigt har den interna<br />
heterogeniteten flyttat nedåt i organisationen och finns idag inom institutioner och enheter, inom i första<br />
hand SGS i form av avdelningar och centrumbildningar. 9 Drag av autonomi, eller upplevd (önskad) autonomi,<br />
består här och var och leder till att interna prioriteringar och kvalitetskriterier kan växla. Entydigast<br />
är värderingarna i disciplinbaserade ämnesinstitutioner med långa anor.<br />
Enheterna kvarstår i organisationen bland annat därför att de fungerar som relativt billiga verktyg för att<br />
förverkliga en bredd och en tvärvetenskaplighet inom <strong>fakulteten</strong>s ram som annars vore svår att uppnå. De<br />
är frukten av initiativ som inte resulterat i disciplinbildning och som heller inte haft den ambitionen, i alla<br />
fall inte i regel. Initiativ som dessa kan vara tidsbegränsade, men de behöver inte vara det. I flera fall fungerar<br />
de också som effektiva mottagare av extern finansiering. Enheterna erbjuder synlighet för forskning,<br />
undervisning och utåtriktad verksamhet. Den tendens som nu finns att samordna enheterna till konglomerat,<br />
främst inom institutionen för globala studier, men i vissa fall också i nära kontakt med någon eller några<br />
ämnesinstitutioner (CER<strong>GU</strong>, STS m.fl.), uppfattar vi som konstruktiva och ett sätt att långsiktigt handskas<br />
med spänningen mellan forskningens krav på fördjupning och grundutbildningens önskemål om kontakt<br />
med nya vitala forskningsområden, som ibland tar form av centra eller enheter.<br />
Decentralisering<br />
Fakulteten kännetecknas av decentraliserat beslutsfattande, ett mönster som i och för sig inte är ovanligt<br />
bland samhällsvetenskapliga fakulteter i de nordiska länderna. Decentraliseringen tycks inte ha påverkats<br />
av att institutionerna och enheterna blivit större, snarare tvärtom. Detta är inte överraskande, det är ofta en<br />
av ambitionerna med att skapa större institutioner och enheter. De flesta beslut om prioriteringar, nya<br />
forskningsinriktningar, rekryteringar och andra avgöranden av betydelse för forskningen fattas i praktiken<br />
på institutionsnivå även om de ibland formellt bekräftas på fakultetsnivå. Fakulteten tillhandahåller, i enlighet<br />
med Högskolelagen, de beslutsstrukturer som behövs, men styr i övrigt inte mycket. Fakulteten är i<br />
huvudsak reaktiv i förhållande till institutionerna. När initiativ och propåer kommer från rektor och styrelse<br />
fungerar <strong>fakulteten</strong> vanligen som en remiss- och förankringsstruktur. Fakulteten undersöker opinionen<br />
bland institutioner och enheter och förmedlar en sammanvägd uppfattning tillbaks till ledningen.<br />
Mest påfallande framträder denna diskreta roll hos <strong>fakulteten</strong> i forskarutbildningen. Förordningstexten är<br />
tydlig: ansvaret för forskarutbildningen åvilar <strong>fakulteten</strong>. Den är med andra ord fri att själv genomföra den<br />
som den vill och organisera verksamhet i egen regi, över institutionsnivån, så som exempelvis är brukligt<br />
vid de ledande amerikanska <strong>universitet</strong>ens graduate schools. Likväl löser <strong>fakulteten</strong> i praktiken uppgiften<br />
genom att överlämna ett stort ansvar till institutioner och enheter, vilka knappast förväntas ha något djupare<br />
samröre med varandra i genomförandet av denna verksamhet och heller inte har det. Någon verksamhet i<br />
<strong>fakulteten</strong>s regi förekommer knappast. Kvalitetsarbetet mer generellt uppvisar, åtminstone enligt institutionernas<br />
och enheternas företrädare, samma mönster. Ett uttalande från våra intervjuer – ett av flera – understryker<br />
förhållandet: ”Osäkert vad kvalitetsarbete är på fakultetsnivå. Det sker på institutionsnivå och nu<br />
sprids det mellan institutioner.”<br />
Ur dessa enkla observationer framträder en fråga: Vad är ”<strong>fakulteten</strong>”? Man kan förstås definiera denna<br />
som en summa av institutioner och enheter. Gör man det så är ”decentralisering” kanske inte ett adekvat<br />
begrepp. Snarare kan man tänka sig att det är <strong>fakulteten</strong>s olika delar som samverkar för att lösa gemensamma<br />
uppgifter; decentralisering är egentligen en inbyggd egenskap hos <strong>fakulteten</strong>, kan man då mena.<br />
Men denna definition av fakultet förekommer inte i Högskolelagen, där ”institution” inte ens är ett begrepp,<br />
och det är inte heller den som föresvävar <strong>fakulteten</strong>s olika medlemmar eller företrädare. Snarare tänker sig<br />
de flesta medarbetarna i praktiken ”<strong>fakulteten</strong>” som en organisatorisk nivå och en beslutsnivå, företrädd av<br />
fakultetsnämnd och dekan. Till denna nivå måste institutioner och enheter förhålla sig. Att de själva skulle<br />
vara del av eller rentav utgöra <strong>fakulteten</strong> ingår inte i självförståelsen och kommer inte till uttryck i sättet att<br />
9 Vi kommer i det följande att för enkelhetens skull ofta tala om ”enheter” då vi talar om organisatoriska enheter under eller vid sidan av<br />
institutionerna även om vi i praktiken, förutom det som verkligen kallas enheter, kan syfta på sådant som kallas institut, avdelning eller<br />
centrum.<br />
19
tala och tänka. I denna mening är det, internt, en stor skillnad mellan fakultet och institution, ibland en<br />
klyfta.<br />
Just decentraliseringen var något som påtalades av nästan alla som vi talade med. Det antingen påpekades<br />
explicit eller underförstods att <strong>fakulteten</strong> hade lämnat ansvaret nedåt i organisationen, som den ju är fri att<br />
göra. Ändå hänvisade man sällan till någon delegationsordning. Vi blev aldrig helt på det klara med om det<br />
var med beklagande eller med entusiasm som man noterade att så mycket ansvar förskjutits nedåt i organisationen.<br />
Vi har närmast ett intryck av att det rör sig om en kultur av samförstånd om att det är så det bör,<br />
eller måste, vara. Kanske för att det är så det alltid varit. Men vi spårade också en ambivalens: ”… jag ser<br />
inget av fakultetsnivån. Å andra sidan upplever jag det inte som ett problem.”<br />
Att bli respekterad och lämnad i fred tycker de flesta är bra, men skall det inte betyda något mer att tillhöra<br />
en fakultet? En professor uttryckte det så: ”Det vår fakultet är, är detsamma som vad vår fakultet gör.” Från<br />
samma institution hördes emellertid följande (fast av en annan person): ”Högre grad av decentralisering! - -<br />
- Vi skulle förfoga över fler parametrar. Vi skulle få bestämma över lokaler och tillsättningar.” En kraftfullare<br />
fakultetsnivå uppfattas nog som rimlig, men tanken tycks också skrämma.<br />
Vi delar den allmänna attityd som ryms i många av de svar vi fick. Det finns starka skäl för att <strong>fakulteten</strong><br />
skall engagera sig mer i kvalitetsarbetet, men det man gör skall vara välgrundat. Ett slags subsidiaritetsprincip<br />
bör gälla; på fakultetsnivån skall man fokusera på sådant som inte kan göras lika bra eller bättre på<br />
lägre nivåer. Mest uppenbart gäller detta forskarutbildningen, där allt talar för att samordningsfördelar<br />
finns. Ett annat område gäller tvärvetenskap, där fördelarna bör vara lättast att se från fakultetsnivån, eller<br />
rentav mellan olika fakulteter. Det är i alla händelser viktigt att inte inskränka <strong>fakulteten</strong>s kvalitetsansvar<br />
till att gälla procedurfrågor eller att besluta om ekonomiska incitament.<br />
Demokrati och konsensus – men kvalitet?<br />
Dessa observationer om <strong>fakulteten</strong>s karaktär kan vid en ytlig betraktelse förefalla något motsagd av den<br />
”fakultetsaudit” vars resultat presenterades i april 2006. 10 Auditgruppen, vars ledamöter hämtats från andra<br />
fakultetsområden vid <strong>GU</strong>, konstaterar att medan den utvärdering som genomfördes 2000 11 pekade på en<br />
svag ställning för <strong>fakulteten</strong> och en ringa förmåga att styra verksamheten, kunde auditgruppen nu se en<br />
kraftfullare fakultetsledning med en god förmåga till förankring och en god ekonomisk kontroll. Inte minst<br />
betonar auditgruppen den demokratiska förankringsprocessen och ett konsensusarbete präglat främst av<br />
morötter – bidrag till goda initiativ – till institutionerna men då och då även ”piska”, exempelvis i form av<br />
återbetalningskrav på icke utnyttjade prestationer i grundutbildningen.<br />
Ett gemensamt kvalitetssystem antogs av fakultetsnämnden 2001, bland annat med krav på att sådana system<br />
skall finnas på alla enheter och institutioner. Det finns också en strategisk plan och <strong>fakulteten</strong> har<br />
pekat ut fyra forskningsområden, för all del mycket generöst formulerade, som riktningsgivande för <strong>fakulteten</strong>s<br />
fortsatta<br />
arbete.<br />
Samtidigt är auditgruppen tveksam till genomslaget för dessa strategiska planer i den dagliga verksamheten.<br />
Planerna är allmänt hållna, menar man. Kvalitetssystem finns förvisso ute på institutioner och enheter,<br />
men deras tillämpning varierar. Återrapporteringen till <strong>fakulteten</strong> varierar också. Kvalitetsbrister som antytts<br />
vid tidigare utvärderingar och som kommit till uttryck inte minst bland doktoranderna kvarstår i<br />
många fall, anser auditgruppen. Prioriteringar baserade på kvalitetssystemens utfall saknas. Inte ens i de<br />
kärnområden där <strong>fakulteten</strong> inte bara kan utan enligt förordningen skall utöva sitt kvalitetsansvar, främst<br />
rekryteringen av nya anställda, tillämpas de strategier <strong>fakulteten</strong> fastställt.<br />
Vi kan instämma i dessa iakttagelser gjorda av auditgruppen. Vi finner dem emellertid ganska förutsägbara.<br />
Det konsensusarbete som auditgruppen pekar på, och med rätta berömmer, har i praktiken lämnat de skarpa<br />
frågorna på forskningens och forskarutbildningens område utanför. Vi uppfattar i själva verket att fakultetsledningen<br />
förstått detta och beslutat att göra något åt det, bland annat genom att rikta fokus på åtgärder för<br />
10 ”Fakultetsaudit: Intern bedömning av kvalitetsarbetet vid <strong>Samhällsvetenskapliga</strong> <strong>fakulteten</strong>”, <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong>. April 2006.<br />
11 Bente Kristensen, Pekka Niemi & Rune Åberg, <strong>Samhällsvetenskapliga</strong> <strong>fakulteten</strong> i Göteborg: En utvärdering (2000).<br />
20
att främja och premiera kvalitet. En viktig drivkraft ligger i det tryck som man utsätts för från <strong>universitet</strong>sledningen<br />
och som det finns anledning att ta på allvar, inte minst om det i framtiden kommer att finnas en<br />
större flexibilitet i användningen av <strong>universitet</strong>ets forskningsanslag.<br />
Vår bild är att <strong>fakulteten</strong>s kraftsamling under tiden efter 2001 visserligen är reell och att den långtgående<br />
självständigheten för institutioner och enheter något reducerats till förmån för gemensamma tag. Men mer<br />
djupgående är inte denna enighet på forskningens område än att de allra flesta enkätfrågor delar <strong>fakulteten</strong>s<br />
institutioner och enheter i urskiljbara säropinioner. Vi skall återkomma till svaren i viss detalj nedan, men<br />
denna allmänna observation är viktig. Det konsensusarbete som genomförts har inte förmått tränga under<br />
ytan på disciplin- och institutionskulturerna och det har definitivt inte lyckats undanröja reella intressekonflikter<br />
mellan olika institutioner och enheter och vissa spänningar mellan enskilda institutioner å ena sidan<br />
och fakultetsnivån å den andra.<br />
Akademisk frihet och kvalitet – ett dilemma?<br />
Vi uppfattar att <strong>fakulteten</strong> befinner sig i början av en utveckling mot en omdefinierad relation mellan fakultetsnivån<br />
och institutions-/enhetsnivån, men att fortsättningen av denna utveckling inte är självklar. Fakultetsledningen<br />
signalerar att den vill komma längre och verkar beredd att acceptera ett större ansvar för kvalitetsfrågorna.<br />
Det är dock inte uppenbart hur detta ansvar skall tas, med vilka argument, med vilka ambitioner<br />
och med vilka medel. Det är heller inte klart hur dessa planer uppfattas i fakultetsmiljön som helhet.<br />
Redan det arbete som hittills utförts visar på att ett mer genomfört strategiskt agerande får olika utfall i<br />
olika delar av <strong>fakulteten</strong>. Våra intervjuer förstärker denna bild. Det finns avsevärda skillnader inte minst<br />
när det gäller frågan om vilken inverkan de strategiska planerna skall tillåtas ha på institutionernas och<br />
enheternas handlingsutrymme. Frågan om huruvida forskningsindikatorer skall styra tilldelningen av resurser<br />
framkallar likaledes blandade reaktioner. Som vi skall se är dessa reaktioner möjliga att ganska enkelt<br />
knyta till det institutionella egenintresset. De som kan förväntas tjäna på införandet av prestationsbaserad<br />
tilldelning av resurser – med gängse mått på produktivitet och ”kvalitet” – är för, medan de som anar att de<br />
skulle kunna förlora på det är tveksamma.<br />
Självfallet kan ingen vara öppet negativ. Snarare åberopar skeptikerna, direkt eller indirekt, frågor om akademisk<br />
kultur och frihet, bevarad mångfald och ”bredd” etc. I den gängse akademiska söndagsförkunnelsen<br />
är akademisk frihet som bekant en förutsättning för kvalitet. När kvalitetsindikatorer och produktivitetsmått<br />
kommer på tal kan den plötsligt framstå som ett hinder. Det finns också, på det naturvetenskapliga området<br />
åtminstone, tydliga tecken på att fokuserade institutsbildningar (EMBO, Salk, Rockefeller m.fl.), ligger<br />
allra främst i citeringar och impact, klart över även genomsnittsnivån för ”super<strong>universitet</strong>en” (Berkeley,<br />
Cambridge, Harvard m.fl.).<br />
Vi tror inte att denna observation utan vidare kan överföras till samhällsvetenskapernas område. Den förstärker<br />
dock intrycket av att diskussionen om den akademiska frihetens relation till kvalitet och konkurrens<br />
rymmer ett dilemma som <strong>fakulteten</strong> i utmejslandet av sin framtida strategi måste hantera. Det går, för att<br />
uttrycka det rakt på sak, alldeles utmärkt att prestera mycket bra genom att vara extremt ensidig och genom<br />
att låta prestationsrelaterade belöningar slå igenom fullt ut, eventuellt med nedläggning av ämnen som<br />
följd. Man kan också främja forskningsprestationer genom att aktivt bryta sambandet mellan grundutbildning<br />
och forskning. Alternativet är förstås att agera proaktivt med egna resurser så att svaga områden kan<br />
förstärkas. Här föreligger en tydlig spänning mellan process och prestation i kvalitetsarbetet.<br />
De nya omvärldsvillkoren<br />
Vi menar sammanfattningsvis, med stöd i den empiri som vi samlat in, att <strong>fakulteten</strong> åtminstone vad gäller<br />
forskning och forskarutbildning fortfarande präglas av en decentralistisk grundhållning. Detta har fått ett<br />
särskilt tydligt genomslag när det gäller kvalitetsfrågorna. Fakulteten har i praktiken lämnat utförandet av<br />
kvalitetsvärdering och kvalitetskontroll till institutioner och enheter. Man förlitar sig bland annat på den<br />
kollegiala kvalitetskontrollen i den interna granskningen genom seminarier och handledning samt givetvis<br />
på den externa kontrollen vid publicering och ansökan om forskningsanslag. Samtidigt har <strong>fakulteten</strong> inte<br />
skapat något instrument för att undersöka eller följa upp dessa kontrollmekanismer på institutions- och<br />
enhetsnivå.<br />
21
Detta tycks intill nyligen inte ha uppfattats som något bekymmer. Tvärtom har stöd för denna ordning funnits<br />
i ett, såvitt vi förstår, väl etablerat kollegialt tänkande med stor respekt för de akademiska professionellas<br />
förmåga att träffa kloka avgöranden. På senare år har denna kollegiala ordning emellertid uppfattats<br />
som otillräcklig i takt med att villkoren för konkurrens och finansiering ändrats. En effekt av den ”gamla”<br />
ordningen som uppfattats som i växande utsträckning problematisk är att <strong>fakulteten</strong> – fakultetsnämnd och<br />
dekan – i praktiken inte har någon möjlighet att säga något om kvaliteten på verksamheten. Det kan vara en<br />
nackdel internt inom <strong>GU</strong>, men i minst lika hög grad i de externa relationerna till samhällsintressen och<br />
finansiärer. Än mindre kan man under den nuvarande ordningen göra så mycket för att påverka den.<br />
Fakulteten och kvaliteten<br />
Fakulteten gör inga systematiska försök att redovisa sin forskningskvalitet. Detta kan förefalla som ett hårt<br />
påstående och vi är fullt medvetna om att det gjorts talrika utvärderingar av <strong>fakulteten</strong>s institutioner under<br />
de gångna sju åren. Dessa utvärderingar har emellertid oftast gällt grundutbildningen (av Högskoleverket,<br />
se referensförteckningen). Om de gällt forskningen har de varit externa och sådana utvärderingar har varit<br />
få; vi vill dock gärna nämna den nationella utvärderingen av statsvetenskap 2002 som placerade <strong>GU</strong>institutionen<br />
i topp. 12<br />
Under vår undersökningsperiod (2000-2006) har <strong>fakulteten</strong> själv inte redovisat någon samlad kvalitetsgenomgång<br />
som omfattar <strong>fakulteten</strong> som helhet. Den har heller inte gjort några försök att identifiera utvecklingstrender<br />
eller indikatorer som skulle kunna säga något om kvalitetsförändringar i forskningen. 13<br />
Den har i flera sammanhang berört kvalitetsarbetet vid institutionerna (som ett led i uppföljningen av utvärderingen<br />
år 2000, se bl. a. rapporten som nämns i not 13), men den har inte gjort någon analys av forskningens<br />
internationella synlighet och den har, än mindre, genomfört en komparativ analys inom <strong>fakulteten</strong><br />
med avseende på olika institutioners och enheters forskningsprestationer. Den som efterfrågar jämförande<br />
information om forskningens styrkor och svagheter vid <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong>s samhällsvetenskapliga fakultet<br />
i början av år 2007 måste själv göra sammanställningen och har ringa hjälp av de data <strong>fakulteten</strong><br />
samlat.<br />
Inte heller verkar det ha funnits några krav från <strong>universitet</strong>sledningens sida på att någon samlad kvalitetsredovisning<br />
skulle ske. Men möjligen håller detta nu på att bli historia. Den nyligen antagna Strategisk plan<br />
2007-2010 (beslutad av <strong>GU</strong>:s styrelse 2006-06-08) ger kvalitetsfrågorna en så central roll att man kan förvänta<br />
betydligt mer energiska initiativ uppifrån under de kommande åren. Vi tror att detta kommer att leda<br />
till ett avsevärt intensifierat fotarbete på fakultetsnivå, inom samtliga fakulteter.<br />
Fakulteten har för den skull inte varit passiv. Den tillämpar bland annat en fördelning av basanslagen för<br />
forskning på grundval av prestation. Men detta system gäller bara en del av basanslagen och det har inbyggda<br />
dämpningsmekanismer så att ingen skall gå lottlös från bordet. Det mest väsentliga att säga om<br />
systemet är dock att det såvitt vi förstår bara fördelar resurser efter sådana faktorer som institutionerna (och<br />
främst de, i mindre grad enheterna) själva kontrollerar ganska väl: examina i forskarutbildningen, docenturer.<br />
Externa granskare skall visserligen till i dessa fall, men konkurrensen är i dessa dimensioner inte av<br />
samma absoluta och okontrollerbara slag som när det gäller publicering och externa forskningsanslag (för<br />
att välja två alternativa parametrar). Flera kommentarer av forskare och doktorander handlar om systemets<br />
tämligen verkningslösa, nästan symboliska, karaktär. En viss känsla av att vara förfördelad finns här och<br />
var, särskilt bland enheterna, men också hos en framgångsrik och expansiv institution som statsvetenskap.<br />
Tills vidare vill vi dock notera att <strong>fakulteten</strong> inte utmärker sig för att vara långtgående i sina anspråk på<br />
redovisning och kvalitetskontroll hos sina institutioner. En röst från ledande forskarhåll säger: ”Fakulteten<br />
är ganska svag, efterfrågar sällan något vad gäller forskningens kvalitet och innehåll. [Min enhet är] kallad<br />
endast en gång till utvärderingsmöte om forskning. Vi behöver krav från <strong>fakulteten</strong> om rapportering. Vi<br />
behöver ett mer offensivt sätt och få visa vad som är bra.”<br />
12 Hydén, G., E. Immergut, and A. Underdal (2002), Swedish Research in Political Science: An Evaluation, Stockholm, The Swedish Research<br />
Council.<br />
13 Det har emellertid genomförts en översyn av kvalitetsarbetet vilket naturligtvis är ett steg i rätt riktning. Det bör sägas att den modell för<br />
kvalitetsarbetet som tillämpats vid samhällsvetenskapliga <strong>fakulteten</strong> fått efterföljare och nu ligger till grund för kvalitetsarbetet vid hela<br />
<strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong>. Se ”Kvalitetsarbete & kvalitetsutveckling vid samhällsvetenskapliga <strong>fakulteten</strong> 2001 – 2004”. Denna uppföljningsrapport<br />
är sammanställd av Bengt-Ove Boström, som sedermera anförtrotts allt större uppgifter inom kvalitetsarbetet vid <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong>.<br />
22
Vi kan också notera att den konkurrensutsatta internationella publiceringen, som ofta åberopas som norm<br />
av förespråkarna av ett mer prestationsbaserat system, ännu inte utgör något särskilt stor andel av den samlade<br />
vetenskapliga produktionen vid <strong>fakulteten</strong>. Någon stor uppmärksamhet ägnas den inte heller på fakultetsnivån.<br />
Det har faktiskt inte gått att få veta exakt hur stor denna publicering är, vilket naturligtvis säger<br />
en del om hur viktig den anses vara. Men enligt en uppgift skall ISI-redovisade publiceringar (typiskt artiklar<br />
i tidskrifter) år 2002 ha uppgått till 56 stycken – av totalt cirka 2300 ISI-publiceringar vid <strong>GU</strong> som helhet.<br />
14 Siffran för samhällsvetenskaplig fakultet skall inte uppfattas som exakt, men den anger en storleksordning<br />
och man kan inte säga annat än att den är blygsam. 15 Den kan exempelvis jämföras med antalet<br />
doktorsavhandlingar som de senaste åren legat på närmare fyrtio per år.<br />
Siffran kan också vägas mot <strong>fakulteten</strong>s forskningsbudget på omkring 180 MSEK per år. Det förefaller<br />
uppenbart att det finns ett betydande utrymme för att öka antalet ISI-publiceringar och för detta kan incitament<br />
från fakultetsnivån spela en viktig roll. Inför en sådan förändring måste man emellertid ställa sig frågan<br />
om man anser att den nuvarande forskningsproduktionen är svag bara för att den inte registreras i ISI?<br />
Både de som förekommer mer flitigt i ISI och de som knappast alls gör det kan ha anledning att begrunda<br />
frågan. En förändring i publiceringsstil kommer säkerligen att leda till en förändring i forskningsstil. Är det<br />
önskvärt? Vi tror att det är det, i alla fall i någon mån. Men vi tror inte att det är ändamålsenligt att utforma<br />
indikatorer som ensidigt gynnar sådana publiceringar. På kort sikt är det förstås av rena volymskäl omöjligt.<br />
Stora skillnader i värderingar och praktik<br />
Det är mot denna bakgrund inte konstigt att ett av huvudintrycken från vårt möte med <strong>fakulteten</strong>, både i<br />
enkäten och i intervjuerna, är de åsiktsskillnader som föreligger. Det råder nästan inte konsensus om någonting,<br />
vilket också återspeglas i institutionernas och enheternas skilda praxis.<br />
Några exempel:<br />
- Sex institutioner/enheter (av de tretton svarande) uppger att de har forskningsprogram, sju att de inte har<br />
det (låt vara att det råder skilda åsikter bland dem om vad ett forskningsprogram är).<br />
- Sex uppger att de har incitament för internationella insatser, fyra säger motsatsen.<br />
- Två har formulerat interna kvalitetskriterier, sex andra har kvalitetskontrollerande mekanismer utan fastställda<br />
kriterier, fem uppger att de saknar internt formulerade kvalitetskriterier.<br />
- Fem anser att forskningens kvalitet kan höjas om den skiljs, i alla fall tidvis, från grundutbildningen, sju<br />
anser att den inte höjs.<br />
- Fyra anser att både kvalitet och kvantitet kan gynnas av prestationsrelaterad tilldelning av forskningsresurser,<br />
två anser att enbart kvantitet gynnas, fyra uttrycker osäkerhet och några anser att sådan<br />
fördelning riskerar att sänka kvaliteten.<br />
- Tre anser att större delar av <strong>fakulteten</strong>s basanslag skall fördelas utifrån kvalitetsindikatorer (f.ö. samma<br />
enheter/institutioner som idag har den största tilldelningen av basanslag), sex att det kanske<br />
vore bra men att det är svårt att hitta bra indikatorer, två att det redan finns en sådan fördelning,<br />
medan flera, också sådana som är i princip positiva, är oroliga över att den s.k. Matteuseffekten<br />
(den som redan har mycket skall få mer och den som har litet skall få ännu mindre)<br />
kan hota <strong>fakulteten</strong>s mångfald.<br />
14 Mats Cavallin & Sverker Lindblad, Världsmästerskap i vetenskap?: En granskning av internationella rankinglistor och deras sätt att<br />
hantera kvaliteter hos <strong>universitet</strong>, <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong> 2006,<br />
http://www.externarelationer.adm.gu.se/digitalAssets/709619_Varldsmasterskap_vetenskap.pdf, s. 24, tabell 10.<br />
15 Dock ligger den i linje med nivån på andra samhällsvetenskapliga fakulteter i Sverige under perioden 1998-2002, både vad avser antal<br />
publiceringar och andelen högt citerade publikationer. VR 2006, s. 47.<br />
23
Skillnaderna upphör inte med denna lista, de gäller även värderingen av forskning vid lönesättning, de<br />
gäller värderingen av forskningskvaliteten under loppet av en forskares karriär, de gäller formerna för kollegial<br />
uppmuntran och kritik. Det finns skilda synsätt på vad forskningsanknytning innebär, många har<br />
ingen tydlig uppfattning alls.<br />
På några, om än ganska få, områden råder dock viss enighet. Med tanke på den debatt som förs om de externa<br />
forskningsmedlens inverkan framstår det exempelvis som slående att i stort sett hela <strong>fakulteten</strong> anser<br />
att det inte verkar finnas några kvalitetsskillnader i forskningen beroende på finansieringens karaktär eller<br />
ursprung. Pengar från Vetenskapsrådet eller från <strong>Göteborgs</strong> kommun verkar således inte spela någon roll<br />
för forskningens kvalitet. Vi hade inte väntat oss det svaret, och kanske menar alla inte samma sak med det.<br />
Mest sofistikerat på denna punkt yttrar sig CEFOS, som utförligt argumenterar för att kvalitet kan främjas<br />
av helt olika slags finansiärer. Men man kan ju också tänka sig att man med svaret menar att varje forskare<br />
har en viss förmåga och att den används lika bra vem som än betalar forskningen, vilket ju inte är detsamma<br />
som att säga att all tänkbar forskning helst skulle finansieras av Vetenskapsrådet (eller <strong>Göteborgs</strong> kommun).<br />
Kanske kan denna mångfald av åsikter och synsätt vara en styrka, nämligen om den leder till en frisk debatt<br />
och ett livligare engagemang i gemensamma frågor. Men motsatsen är minst lika trolig. Vi tycker oss också<br />
se tecken på att åsikterna cirkulerar i den egna institutionen eller enheten men att meningarna inte bryts så<br />
ofta utåt. Någon process som på ett mer handfast sätt kan hjälpa <strong>fakulteten</strong>s olika delar att under demokratisk<br />
debatt söka sig fram mot klarare positioner verkar inte heller finnas (fast vi har hört förslag om hur det<br />
skulle kunna ske). De konsensusskapande mötena med verksamhetsföreträdare, studenter och doktorander<br />
(fast i olika möten) verkar ha varit av lyssnande och ömsesidigt informativ karaktär men de tycks samtidigt<br />
ha lämnat de skarpa frågorna åt sidan. Som en av <strong>fakulteten</strong>s professorer uttryckte saken: ”Prefektmötena<br />
diskuterar inte kvalitet.” En annan forskarröst: ”Det inrättades ett fakultetsråd … men möts det längre? Och<br />
det blev mest administrativa frågor.”<br />
Troligen är denna mångfald av synsätt en bidragande orsak till – möjligen också ett symptom på – den<br />
långtgående decentraliseringen. En starkare fakultetsnivå skulle göra det nödvändigt att ta ställning för eller<br />
emot olika synsätt. Det skulle kanske kunna leda till konflikter, vilka skulle utspelas i fakultetsnämnd och<br />
andra organ. Detta undviks med den nuvarande ordningen. Nackdelen är att det finns en risk för att resurser<br />
inte utnyttjas optimalt och att viktiga prioriteringar eller avgöranden inte blir av. Frågan är förstås hur detta<br />
påverkar <strong>fakulteten</strong>s forskning och forskningskvalitet på längre sikt och vi uppfattar att det är just denna<br />
fråga som fakultetsledningen vill försöka få svar på.<br />
Observationer av detta slag förstärker det dilemma som vi pekade på ovan. Mångfald, som på flera sätt är<br />
en styrka, medför samtidigt en svårighet att förena olika mål och värderingar. Detta blir akut om och när<br />
man vill skapa enhetliga och jämförbara incitament och kvalitetsmått.<br />
24
3. NÅGRA CENTRALA FRÅGOR I KVALITETSARBETET<br />
I det följande skall vi peka på några av de frågor som vi upplever som de mest centrala i kvalitetsarbetet.<br />
De ingår också bland de frågor som ingår i uppdraget. Vi väljer dock att koncentrera oss på ett urval som vi<br />
tror är riktningsgivande och som betyder mest för våra slutsatser och rekommendationer. I behandlingen av<br />
dessa snuddar vi i själva verket vid flera av de andra, som alltså inte behandlas under egna rubriker. I Bilaga<br />
B finns en sammanfattning av institutionernas och enheternas samtliga svar på den enkät som bildat en<br />
viktig källa till vår bild av <strong>fakulteten</strong>s syn på kvalitetsfrågorna.<br />
Forskningens förhållande till grundutbildningen<br />
Detta är en grundläggande fråga. Hela idén med den svenska forskningspolitiska modellen, som koncentrerar<br />
forskning till <strong>universitet</strong> och högskolor, bygger på att forskningen utförs vid <strong>universitet</strong>ens institutioner<br />
så att grundutbildningen präglas av den nya forskningen och därmed vilar på vetenskaplig grund. Att frågan<br />
blivit aktuell och nödvändig att ställa bygger på den accelererande utvecklingen mot att koncentrera forskningen<br />
till s.k. starka forskningsmiljöer. Det är ett faktum att många av dessa miljöer utgörs av centra och<br />
institut, oftast inom <strong>universitet</strong>en själva. Antalet centra har undan för undan vuxit och uppgår idag till flera<br />
hundra vid svenska <strong>universitet</strong> och högskolor. 16<br />
<strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong>s samhällsvetenskapliga fakultet har sådana centra, exempelvis CEFOS och CER<strong>GU</strong>.<br />
Även institutionen för globala studier är i en viss mening ett försök att koncentrera spridda kompetenser till<br />
en nationellt förstklassig miljö. I landet som helhet är centra överrepresenterade bland de s.k. excellensmiljöerna.<br />
De är också ofta mycket skickliga – skickligare än ämnesinstitutioner – när det gäller att dra till sig<br />
externa anslag (CEFOS bär syn för sägen) och de uppvisar i regel en skarp publiceringsprofil. I synnerhet<br />
gäller detta om man sätter de externa medlens omfattning i relation till övriga medel (basanslag och<br />
HÅS/HÅP). Mönstret är internationellt. En aspekt på detta är att de ofta inrättats just för att kunna fungera<br />
som fokuserade spetsmiljöer och därmed väl ägnade att konkurrera om externa forskningsmedel, medan<br />
basanslagen riktas till de konstitutionellt stabilare ämnesinstitutionerna. En del centra är dessutom mer<br />
inriktade mot tillämpad forskning vilket öppnar nya intjäningsmöjligheter som ofta är svåråtkomliga för<br />
ämnesinstitutioner. Detta komplicerar diskussionen om hur man skulle kunna införa prestationsbaserad<br />
fördelning av forskningsmedel. Strävan att främja forskningsexcellens kan komma att motverka forskningsanknytningen.<br />
Utvecklingen i denna riktning, som varit påfallande under det senaste årtiondet, har etablerat en forskningspolitisk<br />
paradox. Doktrinen om forskningsanknytning kvarstår såvitt vi förstår lika omhuldad som<br />
tidigare. 17 Den står emellertid i ett spänningsförhållande till behoven av att koncentrera forskningsresurserna<br />
för att skapa konkurrenskraftiga forskningsmiljöer, utan vilka fakulteter och <strong>universitet</strong> inte kan överleva<br />
när de externa forskningsmedlens andel växer. Något genomtänkt strategiskt förhållningssätt till denna<br />
situation är ännu svårt att se hos svenska högskolor och <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong>s samhällsvetenskapliga fakultet<br />
är inget undantag. Visserligen poängterar <strong>fakulteten</strong> i olika dokument ständigt att spetsforskning<br />
skall samspela med grundutbildning och anser sig finna stöd för att denna ambition förverkligas vid <strong>fakulteten</strong><br />
(t.ex.. CEFOS, statsvetenskap). Vi vill inte direkt underkänna en sådan beskrivning, men vi tror inte<br />
att frågan är löst utan snarare att den kommer att bestå under åren framöver.<br />
Vi kan inte heller se att läget idag inger förtroende i alla avseenden. Siffror för intäkterna visar att förhållandet<br />
rimligen måste variera ganska kraftigt mellan <strong>fakulteten</strong>s olika delar. Relationstalet mellan antalet<br />
forskare på minst docentnivå och antalet helårsprestationer i grundutbildningen varierar med en faktor 5<br />
mellan den mest och den minst forskningsintensiva institutionen vid <strong>fakulteten</strong>, och då har enheterna, där<br />
forskningsintensiteten är störst, inte vägts in i jämförelsen.<br />
Vid <strong>fakulteten</strong> finns en tydlig bekännelse till forskningsanknytningens princip. Enklast att inta denna position<br />
har de enheter som har en hög forskningsproduktion vid en ämnesinstitution med grundutbildning.<br />
Andra hamnar lätt i uppfattningen att man bör ha åtminstone viss forskning för grundutbildningens skull,<br />
16 VR 2005.<br />
17 Detta tycks gälla nationellt och i breda politiska läger att döma av en färsk kartläggning: Utbildning på vetenskaplig grund – röster från<br />
fältet, Rapport 2006:46 R (Stockholm: Högskoleverket, 2006), t.ex. 18 f.<br />
26
oavsett forskningens kvalitet. CEFOS formulerar, inte överraskande, en rad goda argument för att forskningscentra<br />
behövs (omstart, kreativ frihet, spetsforskning, nya intellektuella impulser). En viss tendens<br />
tycks också finnas i riktning mot att <strong>fakulteten</strong>s högpresterande forskare söker kontakt med CEFOS just för<br />
att få utrymme för nya initiativ. Men få, om någon, artikulerar det dilemma som råder och någon diskussion<br />
om hur man kan förena (prestationsbaserad) koncentration av forskningsresurser och bevarad bredd och<br />
kvalitet i grundutbildningen har vi inte mött. Det tillhör utmaningarna för <strong>fakulteten</strong> framöver.<br />
Kan man främja en starkare forskningsanknytning med hjälp av incitament? I alla fall torde motsatsen vara<br />
möjlig: man kan säkerligen belöna forskningsframgång på ett sådant sätt att forskningsanknytningen minskar.<br />
Det räcker troligen med att lägga stor vikt vid bibliometriska indikatorer och vid externa forskningsanslag.<br />
I kombination med de starka drivkrafter för koncentration av forskningskapacitet som redan finns, och<br />
det faktum att många lärare sällan eller aldrig får forskningsanslag, kommer detta sannolikt att leda till en<br />
reell, om än inte formell, kategoriklyvning av personalen. Detta är rent generellt ett av de allvarligaste hoten<br />
med den pågående utvecklingen och vi tror inte att den samhällsvetenskapliga <strong>fakulteten</strong> i Göteborg är<br />
något undantag. I dagsläget är det redan så att den externa finansieringen mottas av ett begränsat antal av<br />
<strong>fakulteten</strong>s forskare och även om anslagen finansierar fler än den sökande, så är det i regel doktorander och<br />
postdoktorer som kommer i fråga. Lärare som hunnit lite längre i karriären får lätt en svagare meritering<br />
och kan hamna i en negativ spiral där uteblivna forskningsbidrag leder till att kopplingen till forskning<br />
försvagas ytterligare, publiceringen avstannar och det till slut blir mycket svårt att komma tillbaka till konkurrensutsatt<br />
forskning igen.<br />
Vi har inte i detalj kartlagt detta fenomen vid <strong>fakulteten</strong>, men vi har indikationer på att det förekommer.<br />
Det borde gå att finna lösningar. Troligen är karriärsystemet den viktigaste faktorn. Det måste vara tydliga<br />
gränser för när en lärare/forskare verkligen anställs varaktigt. Om den ena projektfinansieringen avlöser<br />
den andra, kanske omväxlande med undervisningsvikariat, riskerar man att få personal med svag intjäningsförmåga<br />
som sällan eller aldrig utsatts för konkurrens. Ett tydligt genomfört amerikanskt tenuresystem<br />
skulle minska problemet. Såvitt vi förstår är <strong>fakulteten</strong> fri att själv införa ett sådant om man skulle vilja.<br />
Man kan, i alla fall under vissa förutsättningar, arbeta med tidsbegränsade anställningar under en treårsperiod<br />
(som idealt borde vara fem eller sex år). Därefter kan man fatta ett beslut om fast anställning.<br />
En intressant metod att skapa en tröskel i karriären tillämpas vid statsvetenskapliga institutionen. Efter<br />
doktorsexamen vill många unga forskare söka anslag. Regelmässigt brukar prefekter skriva under ansökningar<br />
även av potentiella medarbetare, det kan ju bli mer intäkter. Statsvetarna däremot låter en grupp<br />
seniora forskare först ta ställning till kvalifikationer, inriktning med mera hos den som vill söka. På det<br />
sättet kan man redan efter doktorsexamen screena bort personer som man bedömer inte uppfyller de kvalitetskrav<br />
institutionen ställer. Metoden kan förefalla paradoxal när det rör sig om doktorer man själv utbildat<br />
och som <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong> godkänt – litar man inte på sin egen utbildning? Men vi uppfattar den ändå,<br />
rätt tillämpad, som intressant. Alla som är godkända har inte samma potential som forskare och ibland söker<br />
nydisputerade för mindre intressanta projekt hos mindre nogräknade finansiärer. Att reservationslöst<br />
applådera varje krona som kan dras över tröskeln är inte någon säker metod att skapa akademisk excellens.<br />
Dessutom minskar man risken att i framtiden stå inför medarbetare som man i praktiken måste anställa trots<br />
att man kanske hellre borde ha valt en annan.<br />
Bör även ”positiva” incitament utformas som kan främja forskningsanknytning? Tanken bör åtminstone<br />
prövas. Enklast är naturligtvis att utforma regler. Idag finns en regel, eller snarare en uttalad ambition, som<br />
säger att varje lärare skall ha rätt till 25 procents forskning i tjänsten. Eller, för att vara exakt: målsättningen<br />
är att alla lärare ”på sikt” skall disponera minst 25 procent av arbetstiden för ”forskning, utvecklingsarbete<br />
och egen kompetensutveckling”. Även om forskningskomponenten således kan vara av diskutabelt omfång<br />
är detta en högre ambition än den som läggs fast i <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong>s arbetstidsavtal, nämligen att varje<br />
lärare skall ha minst tio procents ”forskning” i sin tjänst; även här inkluderas det vagare ”kompetensutveckling”.<br />
Det kan vara värt att notera att detta ord ju kan ses som en svagare form av forskningsanknytning.<br />
Kan man inte forska inom ramen för ett finansierat projekt, eller inom sin tjänst, kan läraren i alla fall ha en<br />
smula tid betald för att kunna följa med sitt ämnes utveckling, åka på konferenser, förkovra sig på skilda<br />
sätt.<br />
Vi vill särskilt notera att de inte finns någon motsvarande överenskommelse i arbetstidsavtalet som säger<br />
att varje forskare/lärare skall undervisa på någon viss andel av tjänsten. Däremot finns det vid <strong>fakulteten</strong><br />
27
sedan 2001 en uttalad ambition också vad gäller undervisningen som går ut på att alla lärare bör undervisa<br />
på minst 30 procent. I ”undervisning” inräknas även undervisning på forskarutbildningen, inklusive handledning<br />
samt utbildningsadministration. Trettioprocentsmålet gäller även professorer, på papperet, men inte<br />
i praktiken. Enligt en färsk översyn (Översyn av lärares arbetsvillkor 2006-06-26) gäller det i synnerhet inte<br />
professorer anställda före befordringsreformen 1999. I praktiken undervisar de flesta, men med en definition<br />
som inkluderar forskarutbildning kan man inte komma ifrån att den sedvanliga tendensen i Sverige att<br />
professorer blir mindre synliga i grundutbildningen gör sig gällande även vid <strong>fakulteten</strong>. Fakulteten har<br />
dock ingen empiri som tydligt redovisar dessa förhållanden. Den nämnda översynen tyder emellertid på<br />
bestående starka skillnader mellan olika lärarkategorier.<br />
Inget tyder heller på att <strong>fakulteten</strong>s ambitioner vad avser grundutbildningen skulle vara starkare än ambitionen<br />
att ge medarbetarna utrymme för forskning. Generellt vill vi därför hävda att ju större forskningsintensiteten<br />
blir på vissa framgångsrika institutioner desto mer ökar risken att de skickligaste forskarna helt<br />
enkelt uteblir från grundutbildningen. Denna risk skulle kunna elimineras med ett beslut om att varje anställd<br />
lärare faktiskt skall undervisa och särskilt inom sina specialområden. Det är så världens främsta <strong>universitet</strong><br />
fungerar; en forskare i Berkeley eller Cambridge undervisar sina kurser, come what may. Undantagen<br />
från denna regel är få och handlar nästan aldrig om forskningsprojekt utan om tunga administrativa<br />
sysslor eller prestigefyllda externa uppdrag.<br />
Det finns ingen anledning att tro att denna ordning skulle fungera mindre väl i Göteborg. Det skulle också<br />
kunna vara ett sansat sätt att på allvar börja sudda ut den kategoriskillnad som uppstått inom professorskåren,<br />
där befordrade ofta undervisar mer än s.k. lärostolsprofessorer (även om <strong>GU</strong> undvikit det begreppet).<br />
Den ovan nämnda översynen visar att det fungerar så även vid <strong>GU</strong>:s samhällsvetenskapliga fakultet. En<br />
sådan regel, en ”grundutbildningsplikt”, skulle inte på något sätt hindra framväxten av starka forskningscentra<br />
utanför disciplinerna. Forskningen kan bedrivas i ett centrum, undervisningen på en institution. Man<br />
kan också tänka sig att, särskilt den mer kvalificerade, undervisningen flyttar till forskningscentra i vissa<br />
fall. Mastersprogram med speciell rekrytering, kanske med tvärvetenskaplig profil, kan tjäna på att knytas<br />
till forskningscentra. CEFOS skulle exempelvis kunna svara för internationella program i riskhantering,<br />
institutionen för globala studier torde ha stora möjligheter att åstadkomma mycket produktiva mastersprogram.<br />
Samarbetena kan då även inkludera humanister och punktvis andra fakulteter.<br />
Man kan utforma en undervisningsskyldighet för grundutbildningen på ungefär samma sätt som man utformat<br />
en forskningsskyldighet (eller ”-rättighet”?; fast man får komma ihåg att denna inkluderar ”kompetensutveckling”),<br />
genom att ange ett minimiriktmärke. Man kan exempelvis tillse att varje lärare erbjuder<br />
ett visst antal kurser varje år, i bästa fall på olika nivå. Finns inte ekonomiskt underlag (dvs. studentefterfrågan)<br />
för alla kurser, kan man se till att forskarna med sin specifika kompetens uppträder som gästlärare<br />
på andras kurser. Det centrala bör vara att man skall försöka skapa system som gör att alla på ett eller annat<br />
sätt knyts till undervisningen och höjer dess kvalitet. Vårt intryck är att ett sådant arbete inte alls prioriteras<br />
för närvarande.<br />
Kan en sådan utveckling stimuleras? Även på detta område kan man söka stöd i indikatorer som gynnar<br />
forskningsanknytningen. En skulle exempelvis kunna gälla ”undervisningsintensitet” bland docenter och<br />
professorer. Som ett komplement till en rekommenderad miniminivå för den enskilde kan man utforma ett<br />
mått för de disputerade lärarnas deltagande i grundutbildningen och premiera detta. Man skulle kunna precisera<br />
det ytterligare genom att låta den utförda undervisningen relateras till intjäningen av forskningsmedel.<br />
Den som både får anslag, alltså forskar på externa medel, och undervisar studenter kan man tycka bör<br />
särskilt premieras; annars kan det ju bli en ”affärsidé” för disputerade lärare att undervisa mycket (och<br />
underlåta att forska). En allmän indikator som skulle kunna användas på institutions- och enhetsnivå är<br />
antalet helårsstudenter per disputerad lärare (helårsinsats).<br />
Kvalitetsfrämjande instrument och incitament<br />
Det är uppenbart att <strong>fakulteten</strong> kommer att behöva arbeta mer energiskt med dessa frågor i framtiden. Det<br />
finns numera en tydlig medvetenhet om att frågorna är viktiga och den nya strategiska planen för <strong>GU</strong> gör<br />
att de kommer att accentueras allt mer. Mot denna bakgrund är det slående att notera hur sent de gör sitt<br />
inträde i <strong>fakulteten</strong>s egna dokument. Remissvaret på ”Uppdrag att utarbeta forskningsstrategier” (2003-10-<br />
16), som bara är tre år gammalt, innehåller inga resonemang om vilka instrument som skulle behöva sättas<br />
in för att främja forskningskvaliteten. Snarare andas detta dokument en förnöjsamhet över det rådande kvalitetsläget,<br />
utvärderingar och uppskattning från omvärlden (departement, myndigheter) åberopas till stöd för<br />
28
att <strong>fakulteten</strong>s hälsa är god. Även konkurrensutsättning, en då expansiv trend på forskningsfinansieringens<br />
område, nämns. Någon tydlig deklaration om tillståndet för forskningen vid <strong>fakulteten</strong> har inte gjorts sedan<br />
dess, men skall man döma av den externa forskningsfinansieringens utveckling har det inte förbättrats; en<br />
nedgång med tio procent mellan 2003 och 2005 samtidigt som de fasta anslagen ökat.<br />
Flera institutioner och enheter uttalar sig överlag uppskattande om utsikterna att kunna införa jämförbara<br />
kvalitetsmått. Man framför också konkreta förslag till hur dessa skulle kunna se ut. Från socialantropologi<br />
framför man exempelvis följande kriterier:<br />
• Peer bedömd publicering, citeringsfrekvens<br />
• Publicering av avhandlingar på internationella förlag<br />
• Externa medel, i relation till potentiella sökande vid institutionen<br />
• Meritering av de forskningsverksamma (docent, prof)<br />
• Deltagande i forskarnätverk, internationellt samarbete<br />
• Deltagande i offentlig debatt<br />
De allra flesta pekar på kvantitativa, bibliometriska, mått som grundläggande, men många betonar starkt att<br />
det behövs mer fördjupande, kvalitativa dimensioner i värderingen. Det påpekas också att sådana har förekommit<br />
i redan gjorda ämnesutvärderingar, till exempel av statsvetenskap och offentlig förvaltning. Fredsoch<br />
utvecklingsforskning svarar att man också måste bedöma ”kvalitet på själva forskningen”, vilket man<br />
alltså anser att de bibliometriska måtten inte kan ange. Man föreslår följande kriterier:<br />
• ”Kunskap om den existerande akademiska litteraturen inom det fält forskning bedrivs;<br />
• Förmågan att identifiera och avgränsa ett forskningsproblem som är forskningsbart,<br />
men inte trivialt, samtidigt som det är relevant för fältet;<br />
• Förmågan att integrera empiriska och teoretiska perspektiv;<br />
• Förmågan att kritiskt förhålla sig till tidigare forskning och sträva efter originalitet<br />
och förflyttandet av ’forskningsfronten’;<br />
• Förmågan att tydligt presentera och väl argumentera för de resultat forskningen påvisar<br />
• Förmåga att attrahera<br />
De ovan kanske inte är indikatorer i traditionell mening, men det ligger i sakens natur att kvalitativ, explorativ<br />
forskning inte kan ha (bara) statiska och kvantitativa indikatorer.”<br />
Liknande tankar formuleras av STS-enheten. Man skulle helst vilja ”anta utmaningen att försöka utveckla<br />
en kvalitetsmätning vilken bejakar snarare än bortser från förekomsten av parallella bedömningskriterier<br />
som bara till vissa delar är jämförbara.” Peer review riskerar att missa interaktionen mellan akademikern<br />
och ”den reflekterande praktikern”, skriver man.<br />
Vi behöver inte citera fler exempel för att det skall stå klart att det finns en betydande insikt om att utvärderingen<br />
bör omfatta även sådana dimensioner som inte är så lätta att fånga i enkla kriterier. Till det mest<br />
intressanta i vårt empiriska underlag hör tankar vid institutionen för globala studier om att kvalitet också<br />
måste värderas efter en mer svårfångad kategori. Institutionen för globala studier talade om att en institution<br />
eller enhet fungerat som en förebild, att man bildat skola, att forskare vid enheten utvecklat begrepp<br />
eller teorier som påverkat ett fält eller en disciplin eller kanske, i lyckliga fall, ett större område av samhällsvetenskapen<br />
nationellt eller internationellt. I enkäten pekade man på institutionen för globala studier i<br />
sig, ett sätt att organisera tvärvetenskapliga internationella studier som nu sprider sig till andra svenska<br />
<strong>universitet</strong> och högskolor.<br />
Betydelsen av Betydelse<br />
Det just sagda menar vi skall tolkas så att det inte bara handlar om att vara öppen för dimensioner som inte<br />
är så lätta att fånga, utan också att det finns betydande skillnader bland institutioner och enheter om vilka<br />
indikatorer som man uppfattar som meningsfulla och utslagsgivande, vilket säkerligen avspeglar olika traditioner.<br />
29
Vi skulle vilja illustrera tanken med den välbekante sociologen Johan Asplund. Söker man på dennes namn<br />
via gängse bibliometriska index skall man finna att han för en ganska undanskymd tillvaro som författare<br />
till ISI-registrerade artiklar. Han har sällan, i alla fall på senare år, gjort sig bred i den dagsaktuella debatten<br />
om samhällsvetenskapens brännande frågor eller om forskningspolitiken. Han har verkat genom sina böcker,<br />
skrivna på svenska och i en essäistisk form som radikalt avviker från den konventionella vetenskapliga<br />
artikeln.<br />
Ändå råder det inget tvivel om att hans idéer, framsprungna ur sociologin men med trådar in i flera samhällsvetenskaper<br />
och humaniora, haft ett mycket stort inflytande i Sverige och kanske även Norden; hans<br />
rötter är ju finlandssvenska och han har kunnat läsas i Danmark och Norge. Trots ett väsentligen svenskspråkigt<br />
författarskap citeras han förhållandevis ymnigt i internationell litteratur och ännu flitigare i den<br />
nordiska. Om man gjorde en citeringsanalys som omfattade samhällsvetenskap skriven på svenska under<br />
perioden 1980-2000 skulle Johan Asplund sannolikt placera sig högt. Asplund har skapat begrepp – tankefigur,<br />
associationssfär m.fl. – men han har inte själv spritt dessa i det internationella forskarsamhället. Däremot<br />
sprids de av andra, som citerar honom, men det vore ju alldeles bakvänt att hävda att det är de som<br />
citerar som gör arbetet, även om det skulle vara dessa som ”får poäng” för sina publiceringar.<br />
Asplund är ovanlig, rentav en ytterlighet, men bör just därför hållas fram som manande exempel på ett<br />
fenomen, som också är ovanligt, och som skulle kunna kallas Betydelse. Få forskare blir betydande. Omvänt<br />
finns det gott om forskare som producerar många skrifter och som kanske rentav alstrar en stor mängd<br />
citeringar, men som likväl inte får någon större betydelse alls. Deras bidrag blir inkrementella, citerbara<br />
men obetydliga. De går inte till historien. För en fakultet, eller ett <strong>universitet</strong>, som siktar på att bli ett betydande<br />
<strong>universitet</strong> med lyskraft kan ambitionen knappast vara att i sina led blott hysa rader av dugliga. Det<br />
måste finnas inslag av det lyskraftiga, det extra och det nyskapande som får rykte och lever vidare som<br />
namn eller begrepp. Det är svårt att sätta på formel vad som krävs för att detta skall ske, det är sällsynta<br />
företeelser som inte enkelt låter sig planeras fram.<br />
Det är dock inte så svårt att inse att ett kvalitetssystem som helt och hållet bortser från dessa egenskaper<br />
vore förödande. Här måste det till avvägningar mellan indikatorer, som ger jämförbarhet och upprepbarhet i<br />
kvalitetsvärderingen – ungefär som i fotboll eller friidrott: det är resultaten som räknas – och en kvalitativ<br />
bedömning, som bara kan bygga på insikt och erfarenhet. Idrottsmetaforen kan belysa vårt resonemang<br />
ytterligare: ett lag som i varje tävling når en god sjunde-, tionde- eller tolfteplats, men som aldrig tar en<br />
pallplats – kan det betraktas som framgångsrikt?<br />
Vad konstituerar egentligen framgång i forskning? Och hur skall de sällsynta lysande bedrifterna vägas mot<br />
mer prosaiska behov: forskningsbaserad grundutbildning, vidmakthållande av lokal kompetens och en fungerande<br />
intellektuell miljö?<br />
Det sistnämnda är inte minst viktigt. Kanske skulle man kunna tala om en långsiktig, aldrig upphörande<br />
”vård” av den intellektuella kultur som är <strong>universitet</strong>ets. Det är uppenbart att denna omsorg måste säkra<br />
mångfald, originalitet, nyfikenhet och andra värden som vi vet i det långa loppet är betydelsefulla för att<br />
kreativa och originella begåvningar skall uppfatta <strong>universitet</strong>en som attraktiva platser för sin gärning.<br />
Kollegial kvalitetskontroll versus ”tellekantkontroll”<br />
I detta sammanhang skulle vi också vilja fästa uppmärksamheten vid mer traditionella metoder för kvalitetskontroll.<br />
Det gick trots allt att åstadkomma god forskning även före den tid när det fanns indikatorer och<br />
ekonomiska incitament. Många institutioner och enheter framhåller detta, bland annat sociologi, som pekar<br />
på sin vitala seminariekultur. Statsvetenskap har i sitt kvalitetssäkringssystem infört principen – knappast<br />
ovanlig, i alla fall som mål – att alla forskningsresultat från institutionen som skall publiceras i vetenskapliga<br />
tidskrifter skall seminariegranskas.<br />
Det rör sig här om vad vi kunde kalla kollegial kontroll. Den skiljer sig från ”tellekantkontroll”, så som<br />
den beskrevs med exempel från den norska debatten ovan. Tellekantkontrollen är extern och kan drivas av<br />
byråkrater och administratörer. Den interna kvalitetskontrollen förfogar de professionella själva över. Det<br />
är viktigt att inte glömma bort att förutsättningen för att man skall nå framgång i ett prestationsbaserat system<br />
är ett väl fungerande system för professionell kontroll. Samtidigt är det frestande, när indikatorer införs,<br />
att börja intressera sig för dessa, snarare än för den ofta tröttsamma och gnetiga interna kvalitetskon-<br />
30
trollen. Akademiska institutioner kan, inte alldeles utan fog, också resonera så att de mest högkvalitativa<br />
bedömningarna trots allt görs externt. ”Låt oss bli utvärderade av tidskriftsredaktioner och forskningsfinansiärer,<br />
de anlitar trots allt de främsta experterna från många länder. Vi är bara några få här i Göteborg.” Så<br />
skulle det kunna låta. Detta vore kortsiktigt. Den interna prövningsprocessen är fullkomligt nödvändig för<br />
att upprätthålla den långsiktiga kvaliteten.<br />
Utmaningen är att finna former för att värna denna samtidigt som man åstadkommer den internationella<br />
jämförbarhet och den omfördelande mekanism som ett indikatorbaserat system ger. Det finns ingen given<br />
modell, här gäller det att på fakultets- och institutionsnivå utveckla former som driver kvalitet utan att<br />
äventyra de akademiska värdena på lång sikt. Det avgörande är att man hela tiden strävar efter former som<br />
främjar de positiva effekterna av kvalitetssystemet samtidigt som de negativa effekterna blir så små som<br />
möjligt. Alla system har både avsiktliga och oavsiktliga effekter och det gäller att maximera de goda och<br />
minimera de negativa, såväl avsiktliga som oavsiktliga.<br />
Relationen mellan mål och medel<br />
Som vi antytt ovan är frågan om relationen mellan mål och incitament central. Den är också lätt att tappa ur<br />
sikte när indikatorer införs. Strategisk plan 2007-2010, styrelsens dokument, innehåller en rad konkreta<br />
målformuleringar på alla centrala områden. Dessa gäller givetvis också på fakultetsnivå. Vi har letat efter<br />
uttryckliga målformuleringar på fakultetsnivå. Dem vi funnit har inte varit lika explicita formulerade, och<br />
inte kvantifierade (det är inte heller målen i Strategisk plan 2007-2010). Även <strong>fakulteten</strong>s auditgrupp skrev<br />
i april 2006 att: ”I den gällande strategiska planen är de mål som ställs upp ofta av mycket generell art. De<br />
anger i flera fall snarast färdriktningar eller allmänna normer.” Gruppen konstaterar även att det vore önskvärt<br />
att målen formuleras så att det efter en period gick att veta om de uppnåtts. I denna tämligen självklara<br />
rekommendation instämmer vi gärna.<br />
Har man inga tydliga mål riskerar man att bli offer för den omständigheternas makt som framgång och<br />
motgång i en fakultet ger upphov till. Nästan alla prestationsbaserade system gör att de framgångsrika växer<br />
och de svagt presterande krymper. Om detta är vad <strong>fakulteten</strong> vill, så råder inget problem. Men vi kan<br />
inte gärna tro att det är så enkelt. För samhällsvetenskapliga <strong>fakulteten</strong>s del kan man notera hur institutionerna<br />
för psykologi och statsvetenskap expanderar redan inom ramarna för nuvarande system. De svarar<br />
tillsammans för närmare 40 procent av de externa forskningsintäkterna 2005. År 2001 var motsvarande<br />
andel 30 procent och 2003 var den 33 procent. Om denna trend skulle hålla i sig, och särskilt om den skulle<br />
förstärkas av omfördelande indikatorer, skulle man ganska snabbt kunna undergräva andra institutioners<br />
och enheters förmåga att konkurrera samtidigt som de nämnda institutionernas andel av forskningsbudgeten<br />
skulle kunna stiga ytterligare.<br />
Är detta sannolikt? Kanske inte. Det finns stabiliserande faktorer. En är att mängden externa forskningsresurser<br />
för enskilda discipliner är begränsad. En annan är att andra enheter och ämnen anpassar sig till systemet,<br />
ändrar sitt beteende och vinner i konkurrenskraft. Då fungerar indikatorsystemet som allra bäst, då<br />
blir alla bättre och sannolikheten för att <strong>fakulteten</strong> som helhet vinner på det ökar. Den torde kunna inräkna<br />
mer forskningsmedel och den torde vinna i prestige – och bidraga till en bättre rankingposition, för den som<br />
nu uppskattar det. Men för detta finns inga garantier. Riskerna och sårbarheten, som man vill minska genom<br />
att ta positioner i en konkurrensutsatt finansieringsordning, riskerar därför paradoxalt nog att öka med<br />
ett prestationsbaserat system, inte tvärtom.<br />
För att hantera detta vill vi rekommendera <strong>fakulteten</strong> att vara mycket tydlig i sin formulering av mål och<br />
ambitioner. Införandet av en prestationsbaserad ordning bör åtföljas av tydliga deklarationer av vad som är<br />
viktigt. Med jämna mellanrum bör man återkomma till uppsättningen av ämnen och enheter vid <strong>fakulteten</strong>.<br />
Om de alla anses angelägna, till exempel för att tillgodose grundutbildningens krav eller för att säkerställa<br />
samverkan med regionala aktörer, bör man också skapa indikatorer som säkerställer deras möjligheter att<br />
verka även om deras forskning inte alltid är på högsta nivå. Annars kanske de skall ifrågasättas? Om man<br />
däremot prioriterar forskning av absolut världsklass, så bör detta mål ges motsvarande tyngd bland de omfördelande<br />
indikatorerna. Gör man det, måste man å andra sidan vara beredd på att annat får sjunka tillbaka<br />
eller rentav offras.<br />
Vi tror att det i det fortsatta kvalitetsarbetet är minst lika viktigt för <strong>fakulteten</strong> att noggrant överväga vilka<br />
mål man vill arbeta efter som att tänka ut effektiva indikatorer för resursfördelning. I själva verket är det<br />
förra överordnat det senare. I en process där <strong>fakulteten</strong> mobiliseras för att utforma ett nytt kvalitetssystem<br />
31
är detta centralt. Det förtjänstfulla kvalitetssäkringssystem som först togs fram av den statsvetenskapliga<br />
institutionen 2004, och som nu tillämpas på flera institutioner och väckt berättigad respekt inom hela <strong>GU</strong>,<br />
kan inte ge svar på dessa frågor. Det bygger på att det finns väl etablerade föreställningar om vad som konstituerar<br />
kvalitet, så som det oftast gör inom en enskild disciplin. Ju bredare det kunskapsområde är vars<br />
kvalitet man vill utveckla desto svårare blir det att finna entydiga kriterier. Vetenskaplig kvalitet, mätt med<br />
kvantitativa mått, måste naturligtvis vara kärnan, men avvägningarna mot andra mål blir fler och svårare.<br />
Vi föreställer oss att <strong>fakulteten</strong> bör formulera tydliga och realistiska mål inom såväl forskning som utbildning<br />
och tredje uppgiften. Det bör vara mål som förhåller sig tydligt till gjorda prioriteringar och initiativ<br />
men som också redovisar vilka mål man väljer bort (och varför). Det man hittills åstadkommit därvidlag<br />
exempelvis i forskningsstrategin (2003-10-16) har karaktären av uppskattande beskrivningar av sådant som<br />
man är stolt över, det som kallas ”tematiskt samarbete över ämnesgränser” och ”utåtriktad samhällsvetenskap”.<br />
Detta är engagerat skrivna och väl genomtänkta ambitioner som man redan tillämpar med framgång.<br />
Men det stannar i stort sett vid detta. Fakulteten pekar inte på några instrument som man skulle kunna använda<br />
för att främja en utveckling i denna riktning. Snarast anar man att om det spontant skulle ha vuxit<br />
fram en helt annan bild fem år senare skulle man med samma entusiasm kunna beskriva den. Så är det i<br />
regel där man låter forskarinitiativet styra, och det ligger naturligtvis något sympatiskt i det.<br />
Man talar också med patos om vikten av att behålla forskningen i nära anslutning till grundutbildningen,<br />
men man säger inte hur man skulle kunna åstadkomma det. Man ger heller inga belägg för att det är så det<br />
är. Forskningsanknytningens utveckling över tid beskrivs inte. Har man inga framsteg att rapportera på<br />
denna punkt? Samma fråga kunde ställas till samarbetet över ämnesgränser och till utåtriktad samhällsvetenskap<br />
– god vilja, men varför får vi inte veta något om resultaten? Av de till oss inlämnade underlagen<br />
för föreliggande utvärdering är det knappast möjligt att ge några svar på dessa frågor och det hade vi kanske<br />
inte heller väntat oss. Men har <strong>fakulteten</strong> själv några möjligheter att säga om man har förbättrats i de<br />
avseenden man anser vara dem som man hyllar mest?<br />
Vi formulerar oss litet tillspetsat här för att visa att det är fullt möjligt att ta nästa steg. Vi tror att man kan<br />
översätta de uttalade ambitionerna till distinkta mål. Det är i regel möjligt att finna sätt att mäta eller i alla<br />
fall följa upp hur väl de nås. Men vår huvudpoäng är att när man gör det, så kringskär man samtidigt utrymmet<br />
för den i debatten ofta allena saliggörande kategorin ”forskningskvalitet”, mätt exempelvis som<br />
citeringar i internationella tidskrifter. Vår uppfattning är att man likväl bör göra bådadera. Man bör artikulera<br />
sina mål, ge fullt utlopp åt sina värderingar om vad meningen med den samhällsvetenskapliga <strong>fakulteten</strong><br />
vid <strong>GU</strong> är och bör vara. Detta bör göras inifrån <strong>fakulteten</strong> själv, genom att dess personal engageras i<br />
samtal och visioner. Det bör givetvis också förankras i en dialog med ledning och andra fakulteter. När<br />
detta är gjort kan arbetet med att formulera kriterier, indikatorer och ge dem deras specifika vikt vidtaga.<br />
Omvärldsvillkor och villkor för implementering<br />
Fakultetens eget kvalitetsarbete är beroende av den forskningspolitiska utvecklingen liksom av <strong>universitet</strong>ets<br />
strategiska förändringsarbete. Vi är inte främmande för att framtiden kan innebära betydande förändringar.<br />
Det är inte självklart att <strong>GU</strong>:s organisation om fem eller tio år innehåller en samhällsvetenskaplig<br />
fakultet, men det kan förstås inte heller uteslutas. Vad vi vill säga är bara att diskussionen bör föras i ett<br />
brett perspektiv med beredskap för omställningar.<br />
Ett annat påpekande känns nödvändigt. Forskning handlar inte bara om resurser. Vi har i denna rapport då<br />
och då påmint om något vi kallat betydelse. Låt oss medge att inte all forskning har lika stor betydelse. Att<br />
ständigt expandera en forskning som lätt får allt fler triviala och efemära inslag är en utveckling som vi alla<br />
har ett ansvar för att motverka. Detta bör ha inverkan på hur en fakultet tänker strategiskt och långsiktigt.<br />
Frågan är knuten till differentiering. Hur många och hur stora uppgifter skall finnas på olika enheter och<br />
institutioner? Vi tror inte att alla skall förväntas utföra lika mycket. Det är nödvändigt att välja. Frågan är<br />
hur. Vi tror att det är en utopi att överlåta dessa beslut åt ett indikatorbaserat fördelningssystem. Ett visst<br />
mått av ”politisk” diskussion går inte att undvika. En fakultet måste göra vissa ställningstaganden. Här<br />
finns en del underlåtenhetssynder att göra bot för. Ett bra kvalitetssystem är inte till för att, anonymt och<br />
ansiktslöst, utföra de strategiska vägval som en av interna intressekonflikter hämmad fakultet inte själv<br />
orkat ta itu med.<br />
32
Vi tror att ett väl genomfört kvalitetsarbete är en styrka i den budgetdialog med <strong>universitet</strong>ets styrelse och<br />
ledning som kommer att bli ett större inslag i basfinansieringen under åren framöver.<br />
I detta sammanhang tror vi att relationerna till andra fakultetsområden kommer att bli allt viktigare. Vi har<br />
mött intressanta påpekanden om redan pågående samarbeten, exempelvis med medicinare och humanister.<br />
En strategiskt agerande <strong>universitet</strong>sledning kommer i framtiden att vara mer intresserad, tror vi, av en högklassig<br />
verksamhet, oavsett var den bedrivs, av vilka eller under vilket namn – än av att år efter år fördela<br />
samma belopp till samma organisationsenheter bara för att de kallas fakulteter. (Men vi medger att en utveckling<br />
i denna riktning förutsätter politiska beslut som vi ännu inte vet något om.) För jämförelsens skull<br />
kan vi erinra om att det redan i det svenska systemet finns alternativ. KTH övergick 2005 till en organisation<br />
med nio skolor, vilka fungerar som mottagare av KTH:s anslag för både forskning och grundutbildning<br />
i enlighet med prestationsbaserade fördelningsnycklar. Dessa är därmed kraftigt styrande men skolorna<br />
bestämmer själva (åtminstone tills vidare) vilka kvalitetsindikatorer de vill använda och hur tungt olika<br />
indikatorer skall väga. Fakulteten har gett bidrag till skolornas diskussion men bestämmer inte vad skolorna<br />
skall anse viktigt. Även en sådan strategi kommer emellertid att vara beroende av det regelverk för resursfördelning<br />
som statsmakterna sätter upp.<br />
I alldeles konkreta termer bör det finnas en beredskap i diskussionen exempelvis för ett närmande mellan<br />
den de samhällsvetenskapliga och de humanistiska fakulteterna vid <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong>.<br />
Oavsett vilken riktning utvecklingen av dessa större omvärldsvillkor tar, tror vi att förstärkning av fakultetsnivån<br />
– eller mer allmänt: en nivå mellan styrelse och institutioner – är av största vikt. Det behövs en<br />
nivå som ser till gemensamma intressen och som kan tänka på lång sikt och som dessutom förfogar över<br />
resurser och befogenheter som gör styrning möjlig. Om denna sedan kallas school, fakultet, sektion eller<br />
akademi gör i praktiken ingen större skillnad. Dess roll är att ta ett ansvar som enskilda enheter är för små<br />
för att ta och som rektor och styrelse inte kan ta eftersom de saknar inblick i verksamhetens egenart.<br />
Här vill vi erinra om den betydelse som the graduate school har vid framstående amerikanska <strong>universitet</strong>.<br />
Det verkar uppenbart att ämnes- och institutionsmiljöer överlag är för bräckliga för att klara en högkvalitativ<br />
forskarutbildning. Undantagen bekräftar här regeln. Allt tyder på att ett samlat grepp om forskarutbildningen<br />
är önskvärt. I detta ligger i sig en differentiering som kan befria vissa enheter och institutioner från<br />
en uppgift som de inte är lämpade för.<br />
33
4. DISKUSSION OCH SLUTSATSER<br />
Vi har mött en fakultet med stor potential och med områden där kvaliteten i forskning och forskarutbildning<br />
redan är mycket god. Vi är inte ensamma om denna bedömning, utvärderingar av enskilda ämnen och<br />
kunskapsområden har visat att <strong>fakulteten</strong> har forskning som vid en nationell jämförelse är av högsta kvalitet<br />
och som även är internationellt gångbar (vi har kunnat ta del av flera sådana, se referensförteckningen).<br />
Detta gäller inte alla delar av <strong>fakulteten</strong>, men tillräckligt många för att man skall kunna tala om en fakultet<br />
som har goda förutsättningar för framtiden.<br />
Fakulteten är heterogen trots sin litenhet. Det finns en hög beredskap att föra en diskussion om hur kvaliteten<br />
skall kunna utvecklas, men denna diskussion har ännu inte funnit sina former. Det saknas tydliga fora<br />
att föra den på, och det saknas riktlinjer och förebilder. Det är ett bra tillfälle för fakultetsledningen att ta<br />
initiativ för att aktualisera kvalitetsfrågorna.<br />
Detta är väl motiverat oavsett vilken forskningspolitisk kurs som nu stakas ut under den nya regeringen.<br />
Även om, som aviserats, basanslagen för forskning vid <strong>universitet</strong> och högskolor kommer att öka, kommer<br />
konkurrensen om externa forskningsanslag att förbli av avgörande betydelse för <strong>fakulteten</strong>s framtid. Vi vet<br />
heller ingenting i nuläget om hur en eventuell sådan förskjutning av finansieringens tyngdpunkt kommer att<br />
ske. Kommer regleringsbreven i framtiden att innehålla någon detaljerad uppdelning mellan vetenskapsområden?<br />
Kommer ”fakultetsanslag” att finnas kvar? Hur kommer fördelningen mellan olika högskolor och<br />
<strong>universitet</strong> att göras, och efter vilka kriterier? Kommer tidigare prestationer – track record – att avgöra<br />
utfallet till någon del? Kommer nya prestationsmätningssystem att införas som stöd för regering och riksdag<br />
i fördelningsarbetet? Vilken roll, om någon, kommer att spelas av forskningsråden i detta arbete?<br />
Den enda rimliga slutsatsen i det osäkra läge som råder är att med obruten kraft arbeta för att förbättra kvaliteten<br />
i forskning och forskarutbildning. Det är dessutom en ansvarsuppgift i förhållande till forskare, forskarstuderande<br />
och, i en yttersta instans, samhället och dess skattebetalare, vilka finansierar praktiskt taget<br />
all verksamhet vid <strong>fakulteten</strong>. I detta ligger också det mest grundläggande argumentet för kvalitetsarbetet:<br />
det är det som är själva uppgiften. Forskning är egentligen bara försvarbar när den håller god kvalitet. Det<br />
räcker inte med att den utförs, den måste utföras väl.<br />
Ett kvalitetsinitiativ<br />
Vi tror att det allra viktigaste för <strong>fakulteten</strong>s ledning är att snarast ta ett kvalitetsinitiativ och sätta denna<br />
fråga högst på dagordningen under något eller några år framöver. Initiativet kopplar bakåt till de strategiplaner<br />
som utformats under de senaste åren och bör ses som en logisk förlängning och ett försök till implementering<br />
av dessa. Initiativet bör innehålla kvantitativa, mätbara indikatorer för forskningskvalitet,<br />
men det bör också innehålla kvalitativa dimensioner. Ambitionerna bör vara högt satta och initiativet bör<br />
vara högt prioriterat. Strävan efter legitimitet och trovärdighet måste vara tydlig. Insyn och öppenhet måste<br />
prägla arbetet samtidigt som det inte får stickas under stol med syftet som är att skärpa <strong>fakulteten</strong>s förmåga<br />
att leverera utmärkt forskning och utbildning.<br />
Fyra hörnstenar<br />
Initiativet bör vila på några hörnstenar. Fakulteten har en nyckelroll i samtliga.<br />
En första sådan är att etablera processen. Det kan ske genom att formulera uppdraget tydligt och mobilisera<br />
institutioner och enheter. Det krävs mötesplatser och regelbundenhet. Man måste lägga stor vikt vid att<br />
förklara och motivera initiativet och vara öppen om slutsatserna; det är inte givet vilka slutsatser som<br />
kommer att visa sig vara det lämpligaste. Man skall ha klart för sig att inte alla kommer att vara spontant<br />
positiva. Vi mötte i våra intervjuer då och då skepsis. En forskare uttryckte det så: ”Konkurrens bör vara<br />
mest om externa medel, inte så mycket internt.” Att <strong>fakulteten</strong> har varit decentraliserad är inget som nödvändigtvis<br />
beklagas av alla. Med ett uttalande som redan citerats ovan men är så pass anmärkningsvärt att<br />
det kan anföras på nytt: ”… jag ser inget av fakultetsnivån. Å andra sidan upplever jag det inte som ett<br />
problem.”<br />
Det krävs ett tydligt ansvar för initiativet, det skulle exempelvis kunna ledas av en prodekan som har detta<br />
som sin huvuduppgift under innevarande dekanperiod. A och O är att ta tillvara kraften hos medarbetarna.<br />
34
En andra hörnsten är ett kollektivt lärande och engagemang. Initiativet innebär också en läroprocess. Det<br />
är av yttersta vikt att <strong>fakulteten</strong>s medarbetare ges en chans att ta del av de kunskaper som finns om kvalitetsvärdering<br />
och de system som utvecklats för att främja kvalitet. Indikatorstyrda system som det norska<br />
FRIDA eller den engelska HEFCE-modellen bör vara kända och argumenten i den seriösa debatten om<br />
sådana system bör vara allmän egendom så att myter och vanföreställningar kan stävjas.<br />
Det betyder att <strong>fakulteten</strong> måste organisera en process med seminarier, inbjudna presentationer och öppna<br />
diskussioner. Erfarenheter som gjorts på andra håll bör visas fram, helst genom personliga möten. Kritiker<br />
och entusiaster bör blandas. Näraliggande förebilder finns i Norge, men även i Storbritannien, Danmark<br />
och Holland. Universitetet i Delft har exempelvis infört ett helt prestationsbaserat lönesystem som innebär<br />
att publiceringar direkt slår igenom i lönekuvertet. Webbaserade rankinglistor finns inom vissa discipliner;<br />
både institutioner och individer rangordnas enligt fastställda (givetvis inte oomstridda) kriterier.<br />
I den febrila jakt på konkurrenshöjande incitament som nu pågår över hela världen finns inslag som stimulerar<br />
och andra som skrämmer. Att övergå till oreflekterade ”tellekanter” innebär en klar risk för en nedgradering<br />
av den akademiska professionalismen och den autonomi som vi förknippar med en fakultet av<br />
hög klass. På längre sikt kan sådana grepp, ovarsamt genomförda, undergräva kvalitet. Vi vill därför uppmuntra<br />
till att utvecklingsarbetet sker med eftertanke och med beaktande av den kunskap som kan hämtas<br />
från forskning och erfarenhet; här bör en samhällsvetenskaplig fakultet själv kunna erbjuda en hel del.<br />
Samtidigt är det en illusion att tro att strategiska vägval helt och hållet skall kunna grundas på forskning.<br />
Vision och ledarskap måste också till.<br />
En tredje hörnsten är att utgå från en diskussion om <strong>fakulteten</strong>s mål och uppgifter. En samhällsvetenskaplig<br />
fakultet utför en mångfald av uppgifter. Är alla lika viktiga? Finns uppgifter som det vore viktigare att ta<br />
itu med? Gör forskare och lärare rätt saker? Hur skall betydelsen av forskning och utbildning vägas mot<br />
betydelsen av tredje uppgiften? Vilka intressen bortom <strong>fakulteten</strong> själv skall <strong>fakulteten</strong> betjäna?<br />
Frågor som dessa är viktiga för att <strong>fakulteten</strong> skall kunna säga vad den menar med kvalitet. Dessa frågor<br />
måste ha svar innan indikatorer och kvalitetsmått kan tas fram, och alldeles särskilt för att den specifika<br />
vikten av de olika ingående kriterierna skall kunna anges. Vad skall väga tungt och lätt – och varför? Det är<br />
viktigt att diskutera tillämpningen av olika kvalitetsmått, och det är avgörande att <strong>fakulteten</strong> inte förfaller<br />
till ett system som fördelar medel enbart efter kvantitativa kriterier. Fördelningen av medel måste alltid<br />
omfatta politiska diskussioner och prioriteringar och detta kan inte ske utifrån värderingar som typiskt vilar<br />
på det förflutnas meriter.<br />
En fjärde hörnsten är att den forskande personalen själv deltar aktivt i arbetet med att utforma lämpliga<br />
kriterier. Prefekterna bör ta ansvaret för detta arbete och uppläggningen bör göras vid respektive institution<br />
eller enhet. I viss mån bör dessa själva få föreslå och påverka vad man vill bli utvärderad efter. Ett visst<br />
mått av variation skadar inte. Discipliner och forskningsområden har sin egenart vilket gör att man inte bara<br />
bör söka gemensamma nämnare för jämförbarhetens skull utan också de unika egenskaperna som måste<br />
värderas för sig. När ett antal kriterier och dimensioner för utvärdering utformats och prövats kan arbetet<br />
övergå i en fortvarighetsfas, där uppföljning och omprövning sker med viss regelbundenhet utan att för den<br />
skull hela systemet behöver omprövas. Vi tror att denna fas kan inträda efter två till tre år.<br />
Kvalitetsvärderingen bör omfatta även sådana dimensioner som inte är så lätta att fånga i enkla kriterier.<br />
Det är exempelvis mycket viktigt att sådana tankar som formulerades av bland andra institutionen för globala<br />
studier får utrymme. Har en institution eller enhet fungerat som en förebild, har den bildat skola, har<br />
forskare vid enheten utvecklat begrepp eller teorier som påverkat ett fält eller en disciplin? Detta kräver<br />
mer än att man kan räkna artiklar eller citeringar.<br />
Icke desto mindre måste en utgångspunkt för ett genomskinligt kvalitetsvärderingssystem vara att det innehåller<br />
kvantitativa indikatorer. Många har i vår enkät och i intervjuer talat om nationell och internationell<br />
jämförbarhet. Förvisso har andra menat att publicering på engelska sänker kvaliteten (!). Vi menar dock att<br />
35
den internationella konkurrensen och synligheten här måste väga tyngre än ett och annat stilistiskt hänsyn,<br />
särskilt som det inte är fråga om något antingen-eller utan ett både-och.<br />
Slutligen vill vi framhålla att en kvalitetsutvecklingsmodell bör kännetecknas av att den har enkla och tydliga<br />
feed back-mekanismer. Kvaliteten förbättras bäst genom dialog, och det bör utvecklas system som<br />
innebär att övervakningen av kvalitet alltid diskuteras med berörda parter. På institutionsnivå kan detta ske<br />
genom samtal mellan prefekt och den enskilda forskaren och på fakultetsnivå kan det ske genom diskussioner<br />
mellan dekan och prefekt.<br />
Användbarhet – egna data och egen analys<br />
Den stora utmaningen ligger i att väva samman alla kloka hänsyn till ett system. Kraven på detta är inte<br />
små. Det skall vara enkelt, rutinmässigt och rättvist. Det skall ge viktiga upplysningar om prestation och<br />
kvalitet. Det skall vara enkelt att uppdatera och använda. Det skall kunna användas som incitament för<br />
kvalitetsutveckling. Samtidigt kan det inte reduceras till bibliometriska kategorier. Det måste väva in kvalitativa<br />
element. Det måste vila på en strategisk vision av vad <strong>fakulteten</strong> vill vara och vad den vill erbjuda.<br />
Det initiativ som vi rekommenderar innebär med andra ord också ett behov av att börja bygga upp en effektiv<br />
databas för att kunna följa utvecklingen. Här tycks den lämpligaste vägen vara att ansluta till det arbete<br />
som utförs vid <strong>GU</strong>:s <strong>universitet</strong>sbibliotek för hela <strong>universitet</strong>ets räkning. Men det torde begränsa sig till<br />
publiceringar och citeringar. I andra dimensioner – finansiering, samarbeten, internationalisering, fakultetsvisa<br />
jämförelser etc – är det ofrånkomligt att <strong>fakulteten</strong> gör ett eget analysarbete.<br />
Vi menar med andra ord att det kvalitetsinitiativ som <strong>fakulteten</strong> bör ta skall präglas både av ett bejakande<br />
av indikatorer och ett erkännande av mer svårfångade kvalitativa dimensioner. Ännu ett argument för att de<br />
senare bör ha sin plats är den svårfångade egenskap som kan kallas rykte eller nimbus. I kommersiella<br />
sammanhang talar man om varumärken, ett begrepp som på senare år även påverkat <strong>universitet</strong>en och deras<br />
marknadsföring. Studenter lika väl som andra grupper och institutioner i samhället intresserar sig för forskare<br />
och forsningsinstitutioner inte i första hand på grund av subtilt uträknade relativa positioner i ett kvalitetssystem<br />
utan för att de har ett gott namn. Namnet står i relation till kvaliteten, men relationen är långsiktig.<br />
Tredje uppgiften<br />
Vad bör ett kvalitetsinitiativ omfatta? Vårt uppdrag handlar om forskning och forskarutbildning och det är<br />
detta vi i första hand tänker på. Men vi menar att också andra dimensioner bör omfattas, främst tredje uppgiften<br />
och internationaliseringen. Det är därför vi så utförligt artikulerat frågan om <strong>fakulteten</strong>s mål. Båda<br />
dessa dimensioner påverkar starkt en fakultets och ett <strong>universitet</strong>s rykte och nimbus. De hör också samman<br />
såtillvida att tredje uppgiften påverkar <strong>universitet</strong>ets ställning inåt, mot det nationella och det regionala,<br />
medan internationaliseringen vetter utåt mot en omvärld som i princip inte har några gränser.<br />
Tredje uppgiften är förstås inte möjlig att formalisera på samma sätt som vetenskaplig publicering. Thomson<br />
Scientific (förut ISI) har (ännu) inga system för publiceringar i <strong>Göteborgs</strong>-Posten eller Glänta. Ändå är<br />
det fullt möjligt att ge också dessa verksamheter vikt och mått, fast det är svårare. Att försöka, som man<br />
gjort i Norge, är i sig ett sätt att uppvärdera dem och ge tredje uppgiften status. Det är varje fakultet obetaget<br />
att själv bilda sig en uppfattning om vilken specifik vikt den tredje uppgiften skall ha. Några röster vid<br />
<strong>fakulteten</strong> har talat kraftfullt för att detta måste värderas högre än hittills:<br />
Artiklar är för upphaussat. Min drivkraft … är att vara till nytta för det samhälle man verkar<br />
i. Forskningsråden riskerar att driva fram en artikelproduktion för amerikansk akademisk<br />
publik i första hand. Men vad betyder det för det svenska samhället?<br />
Även om det säkert finns fler drivkrafter än forskningsråden i denna utveckling, så är det uppenbart att det<br />
åtminstone på papperet finns en spänning mellan strävan att nå vetenskaplig excellens och strävan att nå ut<br />
i det svenska samhället. Och så motstridiga kan signalerna förstås uppfattas. Men en fakultet kan vara fullt<br />
öppen för att nå flera mål samtidigt. Det kan vara en klok strategi, kanske nödvändig, när man vill bygga<br />
varaktiga institutioner för kunskap.<br />
36
Hur är det då i verkligheten? Den forskning som finns om dessa företeelser tycker på att motsättningen<br />
oftast är överdriven. De forskare som är inomvetenskapligt excellenta har talrikare kontakter med medier<br />
och påverkar mer genom egna debattinlägg och rådgivning än forskare med en mer medelmåttig publiceringsprofil.<br />
Sambanden är inte entydiga, de kan gå i båda riktningarna, men det är troligt att huvudkällan<br />
till framgång med tredje uppgiften finns att söka i framgångsrik forskning, snarare än den motsatta hypotesen<br />
att det skulle vara de vetenskapligt mindre framgångsrika som istället väljer att profilera sig i medier<br />
och rådgivning (Kyvik 2005a och 2005b).<br />
Fakulteten bör mot denna bakgrund igångsätta ett studium av <strong>fakulteten</strong>s prestationer på tredje uppgiftens<br />
område. Forskarnas aktiviteter med tredje uppgiften bör kopplas till deras forskningsprofil och deras forskningsprestationer<br />
för att försöka öka kunskapen om hur dessa förhållanden ser ut vid <strong>fakulteten</strong>. Källorna<br />
bör vara tämligen enkelt tillgängliga eftersom i stort sett samtliga institutioner och enheter uppgett att de<br />
samlar in publiceringsdata och andra uppgifter. Och skulle sådana data saknas bör de förstås samlas in. De<br />
utgör en investering i <strong>fakulteten</strong>s framtida självinsikt.<br />
Det finns inslag i tredje uppgiften, lika väl som i forskningen, som är svårfångade och framförallt svåra att<br />
mäta. Föredrag, rådgivning, utställningar, engagemang i organisationer och företag, politisk påverkan, expertmedverkan<br />
i vård, juridik, regional planering – det finns många roller som samhällsvetenskapliga forskare<br />
kan spela i samhället vid sina av de ordinarie som lärare och forskare. Vi vill varna för att dessa insatser<br />
trivialiseras genom att in i minsta detalj kvantifieras. Det kan inte vara meningsfullt. Somliga forskare<br />
har särskild begåvning för sådana uppgifter och arbetar på områden där de kan komma till sin rätt som<br />
rådgivare och popularisatorer. Andra gör det inte. Det måste vara möjligt att vara excellent forskare utan att<br />
avkrävas medverkan i GP eller i landstingets rådgivargrupp. Däremot har vi svårt att tänka oss att flitigt<br />
arbete med tredje uppgiften skall kunna kompensera för svaga prestationer i forskningen, men detta är alltså<br />
i praktiken ingen stor risk. Vad vi vill säga är att detta handlar om en vård av mångfald och kvalitet på<br />
samma gång, en vård som <strong>fakulteten</strong> måste ta på sitt ansvar.<br />
Legitimitet och flexibilitet<br />
Vi rekommenderar således <strong>fakulteten</strong> att arbeta i riktning mot ett system som består både av handfasta<br />
forskningsindikatorer och av organisatoriska feed back-processer som betyder att forskningens kvalitet<br />
värderas löpande på <strong>fakulteten</strong>s olika nivåer. Man bör dessutom utveckla system som är så stabila och legitima<br />
att de kan accepteras vid <strong>fakulteten</strong>, men samtidigt är så flexibla att de kan klara en tid präglad av<br />
stora förändringar. Man bör också tillse att det med regelbundna mellanrum (till exempel vartannat år)<br />
värderas om systemen är ändamålsenliga. Särskilt bör man vara vaksam på oavsiktliga bieffekter. Slutligen<br />
skall man sörja för att de indikatorer och system som etableras kan variera allt efter den organisatoriska<br />
nivå de skall användas på.<br />
Det kräver vilja och engagemang att genomföra en sådan process. Men alla erfarenheter både från Sverige<br />
och andra länder visar att det är nödvändigt.<br />
37
REFERENSER<br />
Material tillhandahållet av <strong>Samhällsvetenskapliga</strong> <strong>fakulteten</strong><br />
Rapporter<br />
Efter C – en uppföljningsundersökning av studenter som avlagt 60 poäng i huvudämne vid samhällsvetenskapliga<br />
<strong>fakulteten</strong> i Göteborg 1997 – 2001. Joseph Schaller, <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong>, samhällsvetenskapliga <strong>fakulteten</strong>,<br />
2004<br />
Fakultetsaudit: Intern bedömning av kvalitetsarbetet vid <strong>Samhällsvetenskapliga</strong> <strong>fakulteten</strong>, <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong> (april<br />
2006).<br />
[Humanekologi] HSV Självvärdering (2006).<br />
Kvalitetsarbete & kvalitetsutveckling vid samhällsvetenskapliga <strong>fakulteten</strong> 2001 – 2004.<br />
Översyn av lärares arbetsvillkor, <strong>Samhällsvetenskapliga</strong> fakultetsnämnden 2006-06-26.<br />
Sammanställningar<br />
Organisationsförändringar vid samhällsvetenskapliga <strong>fakulteten</strong> 1999-2005.<br />
Avhandlingar vid samhällsvetenskapliga <strong>fakulteten</strong> (SFN) 1999-2006.<br />
Utbildningar vid <strong>fakulteten</strong> 2005.<br />
Statistik<br />
Information om <strong>fakulteten</strong>s institutioner 2005 (antal HST och HPR, antalet professorer och docenter, antal aktiva<br />
doktorander).<br />
Inkomster av bidrag och uppdrag per institution 2001-2005.<br />
Externa bidrag respektive fakultetsanslag till samhällsvetenskapliga <strong>fakulteten</strong> 2005.<br />
Nyckeltal SFN (utfall HST och HPR, andel program, antal antagna, aktiva och disputerade doktorander, antal heltidsanställda<br />
[uppdelat på personalkategori], omslutning) 1999-2005.<br />
Sammanställning doktorandaktivitet per ämne 2005 (med aktivitetsgrad).<br />
Sammanställning doktorandexamination per ämne 2005 (med antagningsår).<br />
Styrdokument, avtal<br />
Anställningsförhållanden för lärare, PM 2001-02-20, Dnr F1 343/99<br />
Arbetstidsavtalet, ALFA-<strong>GU</strong>, bilaga 4, ”Reviderat arbetstidsavtal” 030414<br />
<strong>Samhällsvetenskapliga</strong> fakultetsnämndens kvalitetssystem, 2001-06-11.<br />
Strategisk plan 2007–2010, <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong>, 2006.<br />
Strategisk plan för samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden 2003–2005.<br />
Svar på Uppdrag att utarbeta forskningsstrategier: Remissvar, <strong>Samhällsvetenskapliga</strong> fakultetsnämnden 2003-10-16.<br />
Utvärderingar genomförda av Högskoleverket<br />
Utvärdering av ämnena arkivvetenskap, biblioteks- och informationsvetenskap, bok- och bibliotekshistoria, informations-<br />
och medievetenskap, kulturvård och museologi vid svenska <strong>universitet</strong> och högskolor (2004).<br />
Utvärdering av medie- och kommunikationsvetenskapliga utbildningar vid svenska <strong>universitet</strong> och högskolor (2001).<br />
Utvärdering av personal- och arbetslivsprogrammen vid svenska <strong>universitet</strong> och högskolor (2004).<br />
Utvärdering av grundutbildning i psykologi på fristående kurser och psykologprogram samt forskarutbildning i psykologi<br />
vid svenska <strong>universitet</strong> och högskolor (2004).<br />
Utvärdering av utbildningar i social- och kulturantropologi vid svenska <strong>universitet</strong> och högskolor (2004).<br />
Socialt arbete: En nationell genomlysning av ämnet (2003).<br />
Utvärdering av grundutbildning och forskarutbildning i sociologi, kriminologi och rättssociologi samt grundutbildning<br />
i socialpsykologi vid svenska <strong>universitet</strong> och högskolor (2004).<br />
Utvärdering av utbildning i statsvetenskap, freds- och utvecklingsstudier och områdesstudier vid svenska <strong>universitet</strong><br />
och högskolor (2006).<br />
Övriga referenser<br />
Björklund, Stefan, Forskningsanknytning genom disputation, Skrifter utgivna av statsvetenskapliga föreningen i Uppsala<br />
112 (Stockholm: Almqvist & Wiksell International, 1991).<br />
Bleiklie, Ivar, ”Political dimensions of evaluation and managerialism: University organization and changing knowledge<br />
regimes”, in Managerialism and Evaluation in Higher Education: Collected papers of the First<br />
Regional Research Seminar for Europe and North America, UNESCO Forum Occasional Paper Series<br />
Paper no. 7 (Paris: UNESCO, 2006).<br />
38
Cavallin, Mats & Sverker Lindblad, Världsmästerskap i vetenskap?: En granskning av internationella rankinglistor<br />
och deras sätt att hantera kvaliteter hos <strong>universitet</strong>, <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong> 2006,<br />
http://www.externarelationer.adm.gu.se/digitalAssets/709619_Varldsmasterskap_vetenskap.pdf.<br />
Elvebakk, Beate & Vidar Enebakk, ”Kunnskapslöst kunnskapslöft: Om forsökene på å telle sig til kvalitet”, Samtiden<br />
2005:4.<br />
<strong>GU</strong>-journalen: Nyheter från <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong> (2006).<br />
Gulbrandsen, Magnus & Jens-Christian Smeby (red.), Forskning ved <strong>universitet</strong>ene: Rammebetingelser, relevans og<br />
resultater (Oslo: Cappelen, 2005).<br />
Gulbrandsen, Magnus, ”Er det grunn til å bekymre seg over <strong>universitet</strong>sforskningen i Norge?”, i Gulbrandsen &<br />
Smeby (2005).<br />
<strong>GU</strong>-spegeln: Forsknings- och utbildningsmagasin från <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong> (2006).<br />
Hydén, Göran, E. Immergut & Arild Underdal, Swedish Research in Political Science: An Evaluation (Stockholm, The<br />
Swedish Research Council, 2002).<br />
Kristensen, Bente, Pekka Niemi & Rune Åberg, <strong>Samhällsvetenskapliga</strong> <strong>fakulteten</strong> i Göteborg: En utvärdering (2000).<br />
Kyvik, Svein (2005a), ”Popular science publishing and contributions to public discourse among university faculty”,<br />
Science communication 26(2005).<br />
Kyvik, Svein (2005b), ”Publisering for allmennheten”, i Gulbrandsen & Smeby (2005).<br />
Marton, Susan, ”Humaniora och samhällsvetenskap – ’business as usual’?”, i ”I den absoluta frontlinjen”: En bok om<br />
forskningsstiftelserna, konkurrenskraften och politikens möjligheter, red. Sverker Sörlin (Stockholm<br />
& Nora: SISTER & Nya Doxa, 2005)<br />
Resursutredningen, Kommittédirektiv U 2006:29, Regeringskansliet, 12 april 2006.<br />
<strong>Samhällsvetenskapliga</strong> <strong>fakulteten</strong>s studentundersökning: Om bakgrund, studier, livsstilar och opinioner bland studenterna<br />
vid samhällsvetenskapliga <strong>fakulteten</strong> 2000-2003. Rudolf Antoni, SOM-institutet (Göteborg:<br />
<strong>Samhällsvetenskapliga</strong> <strong>fakulteten</strong>, 2004).<br />
Sivertsen, Gunnar, Bibliografiske datakilder til dokumentasjon av vitenskapelige publikasjoner: En utredning for<br />
Utdannings- og forskningsdepartementet,<br />
NIFU Skriftserie 22 (Oslo, 2003).<br />
Strathern, Marilyn, Audit Cultures: Anthropological studies in accountability, ethics and the academy (London:<br />
Routledge, 2000).<br />
Sörlin, Sverker (red.),”I den absoluta frontlinjen”: En bok om forskningsstiftelserna, konkurrenskraften och politikens<br />
möjligheter (Stockholm & Nora: SISTER & Nya Doxa, 2005).<br />
Utbildning på vetenskaplig grund – röster från fältet, Rapport 2006:46 R (Stockholm: Högskoleverket, 2006).<br />
Vekt på forskning – nytt system for dokumentasjon av vitenskaelige publikasjoner: Innstilling fra faglig og teknisk<br />
utvalg, Universitets- og höyskolerådet 12 november 2004 (Oslo).<br />
VR 2003 Sveriges vetenskapliga publicering – en analys av NI, Vetenskapsrådet.<br />
VR 2005 Tvärvetenskap – en analys, Vetenskapsrådet Rapport 2005:10.<br />
VR 2006 Hur mycket citeras svenska publikationer?: Bibliometrisk översikt över Sveriges vetenskapliga publicering<br />
mellan 1982 och 2004, Vetenskapsrådet Rapport 2006:13.<br />
39
BILAGA A<br />
<strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong> samhällsvetenskapliga <strong>fakulteten</strong><br />
Enkät<br />
Maj 2006<br />
Som ett led i en pågående strategisk utvärdering av forskningen vid <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong>s samhällsvetenskapliga<br />
fakultet genomförs denna enkät. Syftet är att få fram en bild av hur <strong>fakulteten</strong>s institutioner och enheter arbetar med<br />
kvalitetsfrågor i forskningen. Vi är intresserade av både kvalitetsarbetet och den uppfattade kvaliteten. Vi är medvetna<br />
om att kvalitet är ett komplicerat begrepp och att olika sätt att mäta och avgöra kvalitet i forskning är omstridda. Det är<br />
just därför vi är intresserade av varje institutions och varje enhets uppfattning. Om det finns mer betydande interna<br />
skillnader i synsätt är vi tacksamma om dessa redovisas på lämpligt sätt.<br />
Enkätsvaren utgör ett av flera underlag som vi insamlar inom ramen för utvärderingen. Denna beskrivs i bifogade<br />
uppdrags-PM. Vi har exempelvis redan tillgång till de flesta nyckeltal varför vi i denna enkät betonar metod- och<br />
attitydfrågor.<br />
Om annat ej anges avser frågorna alltid forskning vid institutionen/enheten. I ”forskning” ingår även den forskning<br />
som bedrivs av forskarstuderande. Tidsramen för frågorna är perioden 2000-2006.<br />
Vi vill betona att vi kommer att träffa företrädare för samtliga institutioner/enheter för samtal. Ni har där möjlighet att<br />
fördjupa era reflexioner. Försök därför att besvara frågorna i denna enkät kort och koncist.<br />
Peter Gundelach<br />
Sverker Sörlin<br />
40
FRÅGOR<br />
1) Har er institution/enhet utvärderats sedan 2000?<br />
Om svaret på fråga 1 är ja: var det fråga om en självvärdering eller en extern utvärdering? Ange de huvudsakliga kriterier<br />
på kvalitet som utvärderingen utgick från. Vem hade fastställt kriterierna? Vem/vilka genomförde utvärderingen?<br />
Om institutionen/enheten idag skulle genomföra en självvärdering av forskningens kvalitet, hur skulle ni då vilja utforma<br />
denna? Ange kortfattat: metod, kvalitetskriterier samt eventuella indikatorer.<br />
2) Gör institutionen/enheten regelbundet en redovisning av forskningens resultat/prestationer?<br />
Om svaret på fråga 2 är ja, vilka dimensioner används vid redovisningen? Görs exempelvis försök att differentiera<br />
publikationer med avseende på deras karaktär (kollegialt granskade internationella tidskrifter, monografier på svenska,<br />
populära artiklar etc)? Görs försök att värdera forskningens betydelse för den s.k. tredje uppgiften (samverkan med det<br />
omgivande samhället)? Görs försök att med hjälp av indikatorer, bibliometriska eller andra, uppnå jämförbarhet över<br />
tid? Vem avgör vilka dimensioner (och i förekommande fall indikatorer) som används?<br />
Om institutionen/enheten idag skulle genomföra den bästa redovisningen av forskningens resultat/prestationer som ni<br />
kan tänka er, hur skulle den redovisningen se ut? Vilka dimensioner skulle ni välja? Skulle ni använda er av indikatorer<br />
och i så fall vilka?<br />
2a) Har institutionen ett forskningsprogram? Hur ofta revideras det (ange de två senaste tillfällena)? Görs forskning<br />
inom de områden som nämns i forskningsprogrammet? Finns områden som inte är med i forskningsprogrammet, men<br />
där ni ändå bedriver forskning? Varför tas dessa inte med?<br />
3) Hur återspeglas forskningens inriktning och kvalitet i grundutbildningen? Styr grundutbildningsprogrammet valet<br />
av forskningsinriktning? Eller är det tvärtom? Ange större och viktigare förändringar i grundutbildningsprogrammet<br />
sedan år 2000 som bygger på institutionens/enhetens forskning.<br />
4) Vilken definition av forskningsanknytning tillämpas vid institutionen/avdelningen? Hur används detta begrepp i<br />
kvalitetsarbetet?<br />
5) Främjas och belönas internationella/internationellt betydelsefulla insatser? Hur? Ge konkreta exempel. (Frågan<br />
avser såväl publicering som samarbete.)<br />
6) Har institutionen/enheten utvecklat interna kvalitetskriterier? Är dessa kvantitativa och/eller kvalitativa? Vilka är<br />
erfarenheterna? Har initiativ till sådant arbete kommit från fakultetetsnivån eller från den egna institutionen/enheten?<br />
7) Finns systematiska skillnader i forskningskvalitet med avseende på forskningens finansiering (stiftelsemedel, fakultetsmedel,<br />
rådsmedel, uppdragsforskning, regionala forskningsmedel etc)? Ange i så fall hur skillnaderna ser ut. Ange<br />
också hur kunskapen om skillnaderna vunnits.<br />
7a) Kan man försvara att det tillämpas olika kvalitetskriterier exempelvis med hänsyn till finansiärers önskemål?<br />
8) Främjas forskningskvaliteten av att forskningen skiljs från grundutbildningen, exempelvis i särskilda centra?<br />
9a) Anser ni att prestationsrelaterad fördelning av forskningsmedel gynnar forskningens kvantitet och/eller forskningens<br />
kvalitet (eller ingetdera)?<br />
9b) Om det gick att identifiera genomskinliga och jämförbara indikatorer för kvalitet i forskning, skulle det då vara<br />
önskvärt att större andelar av <strong>fakulteten</strong>s basanslag fördelades på denna grund?<br />
10) Forskningskvalitet värderas vid anställningar. Vid vilka tillfällen senare under karriären värderas forskarnas forskningskvalitet<br />
internt?<br />
11) Är den enskilde forskarens forskningskvalitet avgörande för hans/hennes löneutveckling? Hur går i så fall kvalitetsvärderingen<br />
till?<br />
12) Finns det en motsättning mellan att sträva efter excellens och att prioritera en regional roll och den tredje uppgiften?<br />
13) Vari består enligt er uppfattning institutionens största utmaning i fråga om forskningskvalitet? Vilka åtgärder kan<br />
vidtas för att förbättra forskningens kvalitet?<br />
Finns det viktiga frågor som inte ställts? Ställ dem då själva och besvara dem. Vi lovar att följa upp dem i våra<br />
samtal med er.<br />
41
BILAGA B<br />
Enkät till institutionerna, maj 2006:<br />
Sammanfattning av inlämnade svar<br />
1) Har er institution/enhet utvärderats sedan 2000?<br />
De flesta anger att de har blivit utvärderade under perioden, vanligen av Högskoleverket (för några pågår denna utvärdering),<br />
och det innefattar då både självvärdering och extern utvärdering. CEFOS och statsvetenskap har dessutom<br />
blivit utvärderade av Vetenskapsrådet, socialt arbete av FAS och förvaltningshögskolan av European Association for<br />
Public Administration Accreditation samt på uppdrag av <strong>Göteborgs</strong>regionen. Endast psykologi och avdelningarna<br />
inom institutionen för globala studier anger att de inte har blivit utvärderade.<br />
Förvaltningshögskolan: Ja, vi har utvärderats av European Association for Public Administration Accreditation<br />
2002 och vårt förvaltningsprogram har blivit ackrediterat. Vår forskningsverksamhet har blivit utvärderad inför nytt<br />
samarbetsavtal med kommuner i <strong>Göteborgs</strong>regionen under våren 2006. Utvärderare var Harald Baldersheim och Sten<br />
Jönsson. Just nu färdigställer vi självärderingsrapport med anledning av HSV:s utvärdering. Det finns således väldigt<br />
mycket gjort.<br />
JMG: Ja.<br />
Psykologi: Inte med avseende på forskning<br />
Institutionen för globala studier: Nej, Centrum för studiet av mänskliga rättigheter bildades den 1 juli 2003, och<br />
Centrum för globala genusstudier 1 januari 2004. Nej, Avdelningen före regionala studier bildades först den 1 juli<br />
2005 (inkluderar Centrum för Afrikastudier, Centrum för Asienstudier, Centrum för Mellanösternstudier och snart<br />
även Iberoamerikanska institutet som alla är del av institutionen för globala studier).<br />
Freds- och utvecklingsforskning: Ja, institutionen har utvärderats av Högskolverket 2005/6 (inklusive den självutvärdering<br />
som ingår i den ”metodologin”).<br />
Sociologi: Ja<br />
STS: En extern utvärdering organiserad av Högskoleverket som gäller avdelningens forskarutbildning pågår. En<br />
dokumentation av den självvärdering som ingår färdigställes för närvarande; övriga delar skall slutföras hösten -06.<br />
Biblioteks- och informationsvetenskap: Ja, av HSV 2004. HSV:s utvärdering innehåller både självvärdering och<br />
extern panel. Kriterierna enl HSV. Expertgruppen inkluderade en svensk, en dansk och en norsk professor.<br />
Museion: Ja av HSV vad det gäller vår 2-åriga mastersutbildning inom Museistudier.<br />
Om svaret på fråga 1 är ja: var det fråga om en självvärdering eller en extern utvärdering? Ange de huvudsakliga<br />
kriterier på kvalitet som utvärderingen utgick från. Vem hade fastställt kriterierna? Vem/vilka genomförde<br />
utvärderingen?<br />
JMG: Journalistutbildningen utvärderades av Högskoleverket 2000. Följande kriterier utvärderades: journalistutbildningens<br />
plats i högskolan, samverkan med andra delar av högskolan, anpassning till yrkeslivet, utbildningsprogrammens<br />
längd, forskningsanknytningen, lärarkåren, rekrytering av studerande, internationaliseringen, bildjournalistikens<br />
roll samt fortbildning och vidareutbildning. Kriterierna hade fastställts av Högskoleverket.<br />
Freds- och utvecklingsforskning: HSV:s utvärderingar är mer inriktade på förutsättningar för arbetet snarare än en<br />
bedömning av kvalitet i sig. HSV:s utvärderingar innefattar ej heller forskningen, men dock behandlar den till viss del<br />
graden och arten av forskningsanknytning i grundutbildningen. Ett kriterium var t.ex. antal disputerade och docenter i<br />
lärarkåren. Det fanns också inslag av kvalitetsbedömningar av litteraturen, men det stod ej helt klart vilka kriterier som<br />
användes.<br />
Socialantropologi: HSV 2003 – extern utvärdering samt självvärdering.<br />
Sociologi: Både självvärdering och extern utvärdering, organiserad av Högskoleverket<br />
42
Om institutionen/enheten idag skulle genomföra en självvärdering av forskningens kvalitet, hur skulle ni då<br />
vilja utforma denna? Ange kortfattat: metod, kvalitetskriterier samt eventuella indikatorer.<br />
JMG: Kvantitativa kriterier: Forskningsanslagens storlek, volym publicerade avhandlingar, rapporter, böcker mm.<br />
Kvalitativa kriterier: forskningens genomslag i den offentliga debatten och det offentliga samtalet om massmedier,<br />
journalistik och den journalistiska professionen.<br />
Psykologi: Retrospektivt i två intervall, de senaste 5, respektive 10 åren. Erhållna forskningsanslag, uppdelade på<br />
olika typer och anslagsgivare i förhållande till forskarpotentialen; doktorere, docenter, professorer. Typer av, och antal,<br />
publikationer, citeringsanalyser. Inernationella publikationer med peer review förfarande generellt viktigast. Forskare<br />
inbjudna till konferenser; utmärkelser.<br />
SGS: ”Produktionen” eller ”outputen” får inte vara de enda måtten på god forskningsmiljön. Utvärderingen riskerar<br />
annars att de som redan har publicerat mycket anses vara de goda miljöerna. Nya miljöer missgynnas. Att bygga<br />
upp en ny verksamhet tar tid och för dem som är utan extern forskningsfinansiering blir det inte utrymme för mycket<br />
forskning. Det handlar om att sammanställa forskningsresultaten där hänsyn tas till hur många forskningsresurser som<br />
finns (procent tjänsteandelar) och relatera dessa till hur mycket ”output” som görs. Det är viktigt att utvärdera hur<br />
forskningen presenteras (vilka tidskrifter, förlag etc). Det är också viktigt att kartlägga i vilka forskarnätverk och miljöer<br />
som forskarna (både individuellt och som enhet) arbetar.<br />
Antalet forskningsanslag bör beaktas likväl som enhetens förmåga att attrahera nya doktorander och forskare (t.ex<br />
gästforskare eller samarbetspartners). Även förmåga att skapa ”gästforskningsmöjligheter” för enhetens forskare och<br />
lärare att vistas (kortare eller längre perioder) vid andra relevanta utländska <strong>universitet</strong>.<br />
Det är viktigt att även utvärdera hur utbildningen (grund- och forskarutbildning) genomsyras av pågående forskning.<br />
I vilken mån anser studenter och doktorander att enhetens forskare tar in “sin” forskning i undervisningen? Och<br />
hur Cenrum för globala genusstudier som ännu inte har utveckla någon undervisning i egen regi ändå bidrar genom<br />
föreläsningar och handledning till andra enheter.<br />
Det är också betydelsefullt att utvärdera på vilket sätt ledningen skapar stimulerande förutsättningar för att anställda<br />
skall söka medel och vilja forska.<br />
Freds- och utvecklingsforskning: En självvärdering skulle fokusera på 1) publikationer; 2) kvalitet på själva<br />
forskningen; 3) Förmåga att samarbeta med/hävda sig gentemot övrig forskning inom fältet; internationalisering.<br />
Innehållet i 1) är trivialt. Vad gäller innehållet i 2) skulle kvalitet kunna förstås - I ett problemorienterat, tvärvetenskapligt<br />
ämne - som att omfatta (men inte nödvändigtvis vara begränsad till) följande kriterier:<br />
• Kunskap om den existerande akademiska litteraturen inom det fält forskning bedrivs;<br />
• Förmågan att identifiera och avgränsa ett forskningsproblem som är forskningsbart, men inte trivialt,<br />
samtidigt som det är relevant för fältet;<br />
• Förmågan att integrera empiriska och teoretiska perspektiv;<br />
• Förmågan att kritiskt förhålla sig till tidigare forskning och sträva efter originalitet och förflyttandet<br />
av ’forskningsfronten’;<br />
• Förmågan att tydligt presentera och väl argumentera för de resultat forskningen påvisar.<br />
• Förmåga att attrahera<br />
De ovan kanske inte är indikatorer i traditionell mening, men det ligger i sakens natur att kvalitativ, explorativ<br />
forskning inte kan ha (bara) statiska och kvantitativa indikatorer.<br />
1) Skulle t.ex. kunna omfatta förmågan att attrahera externa forskningsmedel samt grad och typ av nationella<br />
och internationella samverkansformer. När det gäller externa forskningsmedel bör man dock observera<br />
att framgångskvoten vid rådsfinansiering är mycket låg, ofta under tio procent (samhällsvetenskap), medan<br />
antalet projekt med jämförbar hög kvalitet erfarenhetsmässigt kan vara den tredubbla.<br />
2) Internationalisering nämns i <strong>universitet</strong>ets internationaliseringspolicy som en viktig kvalitetsdimension.<br />
Även om ämnena på denna institution är högst internationella till sitt innehåll kan ju verksamheten vara<br />
mer eller mindre internationell.<br />
Forskarledningen vid institutionen deltar aktivt i olika internationella nätverk och gästföreläser ofta vid andra<br />
<strong>universitet</strong>. Institutionen ingår i det europeiska nätverket GARNET (www.garnet-eu.org), vilket är ett sk network<br />
of excellence (Globalization, Regionalization and Regulation: the role of EU). Ämnesföreträdaren är bl.a. ordförande<br />
i en forskarskola inom GARNET, och andra institutionsmedlemmar ingår i olika forskningsprogram, mobilitetsprogrammet<br />
etc. Vidare sker ett långsiktigt arbete inom arbetsgrupper inom ISA, BISA, EADI (International<br />
Studies Association, British Studies Association, European Association for Development and Training Institutes).<br />
Det kan nämnas att institutionen i högskoleverkets utvärdering beskrivs som en av landets mest internationaliserade.<br />
43
Socialantropologi: Följande är exempel på ganska självklara mått av mer kvantitativ karaktär:<br />
• Peer bedömd publicering, citeringsfrekvens<br />
• Publicering av avhandlingar på internationella förlag<br />
• Externa medel, i relation till potentiella sökande vid institutionen<br />
• Meritering av de forskningsverksamma (docent, prof)<br />
• Deltagande i forskarnätverk, internationellt samarbete<br />
• Deltagande i offentlig debatt<br />
Efterfrågan ger också en indikation på forskningens kvalitet och relevans utanför institutionen och ämnet:<br />
t.ex. nyttjande av forskares kompetens, för läromedel, som sakkunniga, i forskningsrådens referensgrupper, betygsnämnder<br />
och opponentskap, som gästforskare vid andra och utländska institutioner, internationella uppdrag, keynote<br />
speakers, m m.<br />
Vad gäller den forskning som bedrivs inom Forskarutbildningen ställs vid antagningen dels krav på kvalitetet i<br />
skrifter, dels krav på relevans och genomförbarhet: Vägledande kriterier för bedömning av uppsatser och andra meriterande<br />
verk är f n<br />
Förmåga att formulera problemställning och teoretisk ansats;<br />
Förmåga att hålla sig kritisk till materialet;<br />
Förmåga att strukturera materialet med hjälp av antropologisk begreppsapparat och analysmetod;<br />
Förmåga att på ett originellt och vetenskapligt sätt genomföra analysen (varvid det betonas att originaliteten ska<br />
ligga i analysen, ej i materialet).<br />
Socialt arbete: Ja. Institutionen har varit utvärderad som helhet i en ämnesutvärdering av HSV och FAS år 2002.<br />
Utvärderingen var brett upplagd och belyste forskningsämnet socialt arbete ur en rad synvinklar. Några entydiga kvalitetskriterier<br />
är svåra att hitta i utvärderingen. Dels sammanhänger det med den breda ansatsen dels med att i ett ämne i<br />
uppbyggnadsskede blir det måhända lätt fokus på kvantitativ uppbyggnad. Kvalitet diskuterades i relation till internationell<br />
orientering, praktisk relevans och akademisering men också med avseende på ämnesfokus och avgränsning.<br />
En modell för självvärdering skulle kunna ta sikte på följande faktorer:<br />
A. Publicering och art av publicering. Referee-bedömda artiklar och böcker/bokavsnitt i kvalitetsgranskad<br />
utgivning.<br />
B. Framgång hos externa forskningsfinansiärer såsom t.ex. SiS, VR, FAS, EU, RBJ, Formas.<br />
C. Önskvärt vore en samlad extern granskning av avhandlingar<br />
D. Övrigforskningsfinansiering: kommuner, landsting, Socialstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen m.fl.<br />
vilka i regel ej har en bedömningsgrund med expertbedömningar av ansökningar. Dessa ”övriga” finansiärer<br />
och därtill följande publicering är sällan meriterande i det vetenskapliga samhället men kan vara<br />
en indikator på uppgifter inom den s.k. tredje uppgiften och institutionens förmåga att nå ut.<br />
E. Intern seminariegranskning av publikationer<br />
Sociologi: Vet ej<br />
STS: Då vårt ämne och vetenskapsområde är litet i det svenska akademiska systemet, blir den internationella jämförelsen<br />
här alltid viktig. Kvalitetskriterier och indikationer skulle därför orienteras mot den grad av relevans samt de<br />
spetskvaliteter som vår forskning uppfattas ha i olika internationella sammanhang (indikationer t.ex. tidskriftspublicering,<br />
konferensbidrag, samverkansprojekt, medverkan i internationella nätverk; återföring via anlitandet av internationella<br />
opponenter eller seminariemedverkande). En andra väsentlig dimension skulle handla om hur en kvalitetsvärdering<br />
kan/bör avspegla att en mycket stor del av ämnets verksamhet är externfinansierad, till en del från rådsanslag men<br />
än mer genom stiftelser och uppdragsforskning som ofta innebär nära kontakter med praktiker. Även om nu peer review<br />
systemet kommit att anammats alltmer som förhärskande metod av huvudmännen för åtminstone de två förstnämnda,<br />
skulle vår egen självvärdering anta utmaningen att försöka utveckla en kvalitetsmätning vilken bejakar snarare än<br />
bortser från förekomsten av parallella bedömningskriterier som bara till vissa delar är jämförbara. Nuvarande ordning<br />
marginaliserar potentialen i interaktionen mellan akademikern och ”den reflekterande praktikern”, med påföljd att<br />
överföring och återföring av icke renodlat akademiska kunskaper ofta förflackas till en formaliserad, pliktskyldig men<br />
likväl resurskrävande avstämning gentemot projektmål.<br />
Statsvetenskap: Statsvetenskapliga institutionens forskning utvärderades 2002 som en del av Vetenskapsrådets utvärdering<br />
av statsvetenskaplig forskning i Sverige. Utvärderingen genomfördes av en grupp bestående av Göran Hydén,<br />
Ellen M. Immergut och Arild Underdal och publicerades som ”Swedish Research in Political Science. An Evaluation”,<br />
Vetenskapsrådets Rapportserie 2002:1.<br />
Utvärderarna använde tre indikatorer på vetenskaplig kvalitet: 1.) How convincing is the research of design,<br />
methodology, data collection, analysis and interpretation? 2.) Does it make a contribution to the accumulation of<br />
knowledge, in particular theory-building, in political science, and, if so, how significant is that contribution? 3.) Is the<br />
44
esearch contribution effectively disseminated through placement in international peer-reviewed journals and academic<br />
presses, and effectively communicated both stylistically and geographically? (Rapport 2002:1, s 20).<br />
Vetenskapsrådets utvärderare bedömde Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg som den mest framstående<br />
statsvetenskapliga forskningsmiljön i landet. Utvärderingsgruppen sammanfattade sin bedömning av institutionen<br />
enligt följande: ”The department has transcended its traditional focus on electoral studies, integrating other subfields of<br />
political science, and stands out as a department with a large number of cooperative projects, spanning various subdisciplines<br />
and even extending outside of the department. With this branching out, the department has achieved a synthesis<br />
between its widely-acknowledged methodological expertise and creative approaches to cutting-edge problems in<br />
political science. (s 59).<br />
Därutöver pågår ett kontinuerligt internt kvalitetssäkringsarbete av institutionens forskning genom det bifogade<br />
kvalitetssäkringsprogrammet ”System för kvalitetsuppföljning och verksamhetsutveckling” (antaget av institutionsstyrelsen<br />
2004-11-10). En viktig del av detta kvalitetssäkringsarbete är att all vetenskaplig publicering av institutionens<br />
medarbetare i förväg skall granskas kollegialt (genom peer review, externa eller interna seminarier etc). Kvalitetssäkringsprogrammet<br />
innehåller också rutiner för granskning av forskarutbildningens olika moment, allt från kurser och<br />
seminarier till avhandlingsarbetet hela vägen till disputation. I övrigt följer vi de kvalitetskriterier som Vetenskapsrådet<br />
använde i sin utvärdering.<br />
Institutionens forskar- och grundutbildning har 2006 utvärderats av Högskoleverket (Utvärdering av utbildning i<br />
statsvetenskap, freds- och utvecklingsstudier och områdesstudier vid svenska <strong>universitet</strong> och högskolor. Rapport 2006:<br />
17 R). Även denna utvärdering utföll mycket positivt för institutionens del.<br />
Biblioteks- och informationsvetenskap: För en intern utvärdering skulle vi se på olika typer av publikationer, andel<br />
i internationella tidskrifter, svenska tidskrifter, konferensbidrag och böcker enligt en befintlig intern klassificering<br />
där olika grad av impact beaktas, men där man också tar hänsyn till ämnets karaktär och den impact som finns för<br />
områdets tidskrifter. (Vi har egen forskning inom bibliometri ).<br />
Vidare skulle en kvalitativ bedömning av forskargruppers arbetsformer, resultat och upplevt arbetsklimat mm<br />
ingå.<br />
CEFOS: Ja. På uppdrag av Vetenskapsrådet genomförde en internationell expertgrupp en utvärdering av forskningsprogrammet<br />
om offentlig sektor, Förändring och nyorientering inom den offentliga sektorn – utvärdering av ett<br />
forskningsprogram, Vetenskapsrådets rapportserie 2003:3. Gruppen bestod av professorerna Guje Sevón ordförande,<br />
Erik Allardt, Johan P Olsen och Bo Stråth samt departementsrådet, docent Björn Beckman. Denna utvärdering grundades<br />
bl.a. på självvärderingar från berörda enheter och program. Se Centrum för forskning om offentlig sektor – CEFOS.<br />
En självvärdering, 2001-09-14.<br />
Tre syften angavs för expertgruppens utvärderingen, en granskning och bedömning av:<br />
a) den vetenskapliga produktionens omfång och kvalitet,<br />
b) verksamhetens samhällsrelevans samt<br />
c) verksamhetens forskningspolitiska relevans.<br />
I det första avseendet betonades kriterierna: etablerad inomvetenskaplig standard och praxis i det svenska vetenskapssamhället;<br />
teoretisk, metodologisk och eller empiriskt nyskapande samt relaterar till och förmår hävda sig i den<br />
internationella debatten.<br />
Vid bedömningen lades stor vikt vid internationell publicering, främst i peer-review granskade tidskrifter och<br />
förmågan att finna extern finansiering särskilt från vetenskapliga råd.<br />
Centrum för forskning om offentlig sektor, CEFOS vid <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong> hade under uppbyggnadsskedet lagt<br />
stor vikt vid att stimulera till och initiera nya projekt och engagera forskare kring forskning om den offentliga sektorn.<br />
Inslaget av doktorandprojekt hade under den första perioden varit förhållandevis stort och många olika projekt hade<br />
vuxit fram. Vid tiden för utvärderingen hade inslaget av seniora forskare ökat, förmågan att dra till sig externfinansiering<br />
markant förbättrats och mångvetenskapliga forskningsområden vuxit fram. Publiceringen skedde dock fortfarande<br />
i stor utsträckning genom utgivning av egna rapporter och böcker.<br />
Utvärderingen blev föremål för ingående diskussioner i CEFOS styrelse och inom forskargruppen vid CEFOS.<br />
Fyra mål för det fortsatta arbetet växte fram:<br />
a) förstärkning av gruppen seniora forskare,<br />
b) övergång till internationell publicering och publicering i förlagsgranskade böcker,<br />
c) stimulerandet av mångvetenskapliga forskningsområden där disciplinär kompetens möts samt<br />
d) fortsatt förmåga att få externa forskningsmedel.<br />
För CEFOS arbete med kvalitetsfrågor är dessa fyra huvudmål fortsatt relevanta och en kommande självvärdering<br />
bör utgå från vilka framsteg som gjorts inom dessa områden. Kriterierna kommer naturligt nog att skilja sig åt mellan<br />
de olika områdena. I besvarandet av enkäten kommer arbetet med denna inriktning att redovisas och diskuteras.<br />
Inledningsvis skall arbetet med att förstärka den seniora forskargruppen vid CEFOS redovisas. Den systematiska<br />
kompetensuppbyggnaden av forskningen med inriktning mot offentlig sektor under det första skedet har inneburit att<br />
en grupp forskare tagit steget från doktorander till disputerade forskare och som idag är etablerade inom sina områden<br />
45
med egna forskningsmedel. Det gäller fil dr Per Binde, antropologisk perspektiv på spelande, pol dr Nina Granqvist,<br />
välfärdsstaten och sjukförsäkringssystemet, fil dr Urban Strandberg, kommunal självstyrelse, komparativ politisk<br />
ekonomi och kärnavfallsforskning samt fil dr Stefan Szücs, arbetsorganisation och arbetsmiljö samt kommunalt ledarskap.<br />
Under hela CEFOS verksamhet har seniora forskare vid ämnesinstitutionerna med anknytning till CEFOS forskning<br />
varit betydelsefulla för forskningens utveckling. Som exempel skall nämnas professorerna Biel och Järling, psykologi,<br />
professor Lars Söderström, nationalekonomi, professor Margareta Bäck-Wiklund, socialt arbete samt professorerna<br />
Lars Strömberg, CEFOS föreståndare t.o.m 1999 och Mikael Gilljam statsvetenskap. Under senare år skall särskilt<br />
framhållas forskare från idéhistoria och vetenskapsteori som varit verksamma vid CEFOS och i hög grad berikat<br />
forskningsmiljön. Det gäller främst professor Mats Andrén och professor Henrik Björck. Andrén har vidgat och fördjupat<br />
den huvudsakligen statsvetenskapliga forskningen vid CEFOS om den lokala och regionala nivån i samhällsorganisationen<br />
genom studier av lokalt medborgarskap. Björcks studier av Folkhemmets tekniker har tillfört nya perspektiv<br />
på studiet av den offentliga sektorn. Som ett resultat av denna samverkan har fil dr Katarina Leppänen förlagt sitt<br />
av Vetenskapsrådet finansierade post dok projekt Från suffragett till medborgare till CEFOS.<br />
Docent Erik Amnå tidigare Örebro <strong>universitet</strong> som under många år bedrivit forskning inom området kommunal<br />
självstyrelse och demokrati flyttade 2004 över sin forskning om ungdomar och demokrati till CEFOS och tillsammans<br />
med professor Ingrid Munck har han ansvarat för programmet Young Citizens. Amnå har också lagt grunden för fortsatt<br />
forskning om civilsamhället genom aktiv medverkan i programarbetet inom Riksbankens Jubileumsfond.<br />
Professor Åsa Boholm inom CEFOS har byggt upp en mycket internationellt framgångsrik forskning inom området<br />
samhällets riskfrågor i samarbete med andra ledande forskare bl.a. genom mångårig samverkan med professor<br />
Ragnar Löfstedt vid King´s College London. I Ritzer, G red. (2004) Handbook of Social Problems A Comparative<br />
Internation Perspective framhåller professor John Tulloch i kapitlet Risk Boholm och ”the CEFOS group” som en av<br />
de ledande inom detta forskningsområde. Professor Boholm beviljades fr.o.m 2004 av CEFOS medel för samordning<br />
av sin forskning och är idag forskningsledare vid CEFOS. Professor Boholm bedriver omfattande forskning vid CE-<br />
FOS men är också verksam som professor vid Förvaltningshögskolan och som ställföreträdande föreståndare vid<br />
GMV, <strong>Göteborgs</strong> miljövetenskapliga centrum fr.o.m 2006-07-01.<br />
Dessutom kontaktades CEFOS av två andra ledande forskare för anknytning till CEFOS. Professor Bo Rothstein,<br />
som innehar en av Vetenskapsrådets tjänster för framstående forskare, kontaktade CEFOS för att kunna förstärka förutsättningarna<br />
för att kunna ägna sig åt forskning vid sidan av sina åligganden som innehavare av August Röhss professur<br />
i statsvetenskap. Sedan 2004 har Rothstein disponerat ett tjänsterum vid CEFOS och haft assistentstöd för sin<br />
forskning. Innevarande termin är Rothstein gästprofessor vid Harvard men hösten 2006 kommer han att tillsammans<br />
med föreståndaren att initiera ett nytt CEFOS-projekt.<br />
Professor Douglas Hibbs är sedan våren 2005 knuten till CEFOS som affiliated professor. Hibbs har tidigare varit<br />
verksam som professor i Political Science vid MIT och Harvard och som professor i nationalekonomi, senast vid <strong>Göteborgs</strong><br />
<strong>universitet</strong>. Hibbs har haft ett mindre projekt vid CEFOS men är sedan han lämnat sin professur vid Nationalekonomiska<br />
institutionen knuten till CEFOS. Hibbs har sedan lång tid publicerat sig i ledande internationella tidskrifter<br />
och är författare till den näst mest citerade artikel i den prestigefyllda American Political Science Review under<br />
perioden 1945-2005. 18 På förslag av Hibbs har CEFOS startat en serie Working Papers, där han själv bidragit med tre<br />
nummer under första året.<br />
De seniora forskarna med anknytning till CEFOS är inte bara viktiga på grund av den egna forskningen utan de<br />
har också bidragit till forskningsmiljön genom medverkan vid seminarier. I flera fall har deras seminarier tilldragit sig<br />
intresse lång utöver CEFOS egna forskare. Boholm har under det senaste året givit ett specialseminarium med inriktning<br />
på Samhällets riskfrågor.<br />
2) Gör institutionen/enheten regelbundet en redovisning av forskningens resultat/prestationer?<br />
De flesta anger att de redovisar publikationer i årsberättelser och/eller på hemsidor. Museion, och JMG nämner<br />
även att de använder publiceringsdatabasen <strong>GU</strong>P, <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong>s publikationer. Socialt arbete anger att deras<br />
redovisning är kopplad till <strong>fakulteten</strong>s budget (hur framgår inte), medan biblioteks- och informationsvetenskap inte<br />
anger hur de redovisar sin forskning.<br />
Förvaltningshögskolan: Vi sammanställer vad vi åstadkommer i vår årliga verksamhetsberättelse och på vår hemsida<br />
redovisas publikationer av skilda slag.<br />
Psykologi: Sedan länge görs årliga redovisningar av publikationer i en ”Annual Report”. Någon ytterligare analys<br />
av publiceringen görs inte.<br />
SGS: Presentation görs enbart på avdelningens hemsida under rubriken “forskning” men hoppas utveckla någon<br />
form av årsrapport (inom SGS) där nedan aspekter berörs. Enskilda centrumbildningar, såsom Centrum för globala<br />
genusstudier, producerar varje år en årsrapport (i papper och på nätet) där forskningen redovisas.<br />
18 The APSR Citation Classics, Table 2. The Twenty Most Frequently Cited APSR Articles, 1945-2005.<br />
46
Freds- och utvecklingsforskning: En sådan redovisning sker i våra årsrapporter.<br />
Socialantropologi: Detta har vi redovisat i vår Årskrift. Denna har av resursmässiga skäl fått läggas ner och en<br />
kortare redovisning av forskningsprojekt och profiler ges istället på institutionens hemsida. I vår Årskrift har redovisats<br />
olika forskares/doktoranders projekt och publikationer, konferensbidrag, undervisning utanför institutionen, internationella<br />
uppdrag, och annan extern verksamhet, forskarseminarier, samt bidrag i institutionens egna skriftserier.<br />
Sociologi: Institutionen redovisar forskarnas verksamhet och publikationer på hemsidan samt i form av publikationsnytt<br />
i INFOBLADET. Dessutom förekommer hela tiden seminarier där färdiga forskare/doktorander granskar<br />
varandras arbeten.<br />
STS: Hemsidan är en kanal för detta om än idag ofullständig och alltför sällan uppdaterad. En rapportserie finns<br />
vars bidrag skall godkännas av en intern redaktionskommitté.<br />
Biblioteks- och informationsvetenskap: Ja<br />
Museion: Nej, men vi håller precis på att bygga en hemsida där vi kommer att redovisa resultat, vi har påbörjat inrapportering<br />
till <strong>GU</strong>P och vi har samlat ihop de publikationer som Museion medverkat i för att exponera dem tydligare.<br />
Om svaret på fråga 2 är ja, vilka dimensioner används vid redovisningen? Görs exempelvis försök att differentiera<br />
publikationer med avseende på deras karaktär (kollegialt granskade internationella tidskrifter, monografier<br />
på svenska, populära artiklar etc)? Görs försök att värdera forskningens betydelse för den s.k. tredje uppgiften<br />
(samverkan med det omgivande samhället)? Görs försök att med hjälp av indikatorer, bibliometriska<br />
eller andra, uppnå jämförbarhet över tid? Vem avgör vilka dimensioner (och i förekommande fall indikatorer)<br />
som används?<br />
JMG: All forskning på JMG ska retroaktivt fr o m 2004 registreras i UB:s Publiceringsdatabas.<br />
JMG:s bokserie samt arbetsrapporter redovisas och uppdateras fortlöpande på institutionens hemsida och i JMG:s<br />
årsbok.<br />
Psykologi: Beträffande tredje uppgiften kan sägas att åtskilliga av våra doktorsavhandlingar rör frågeställningar<br />
som har en relevans för, eller hämtas från praxisfältet. Eftersom våra avhandlingar oftast är av sammanläggningstyp,<br />
med något i internationell tidskrift publicerad artikel, blir detta ett sätt på vilket den tredje uppgiften tas omhand, samtidigt<br />
som den kvalitetsgranskas.<br />
Vår forskning är mycket efterfrågad av externa intressenter som önskar seminarier, föreläsningar, forskningsinformation<br />
och andra former av utbyten. Media hör av sig tämligen ofta. Många forskare skriver artiklar och läroböcker<br />
som delvis också faller inom tredje uppgiften. Vi har arrangerat ett antal välbesökta ”öppna hus” under årens lopp.<br />
Generellt menar vi att vi med råge ägnar oss åt tredje uppgiften, men någon systematisk statistik eller metodik för att<br />
belägga kvantiteten och det kvalitativa genomslaget har vi inte.<br />
SGS: Begränsade ansträngningar görs i denna riktning i Centrum för globala genusstudiers årsrapport.<br />
Freds- och utvecklingsforskning: Vi gör då den konventionella indelningen mellan böcker, tidskriftsartiklar (i tidskrifter<br />
med referee-förfarande) och rapporter. Vi försöker uppmuntra publicering i sådana tidskrifter. Vi har därför<br />
upphört med intern rapportserie (inhouse). Även populärartiklar tas dock med och uppmuntras som ett led i den tredje<br />
uppgiften. Det finns en stor regional kompetens på institutionen, och därmed kapacitet att bidra till medias bedömning<br />
av olika konfliktförlopp.<br />
Sociologi: Nej<br />
STS: Nej.<br />
Biblioteks- och informationsvetenskap: Ja. Det förekommer dels genom beslut från FoUnämnden som kräver redovisning<br />
på visst sätt, dels en intern diskussion i samband med att ett nytt dokument som beskriver intern forskningspolicy<br />
är under utveckling.<br />
Om institutionen/enheten idag skulle genomföra den bästa redovisningen av forskningens resultat/prestationer<br />
som ni kan tänka er, hur skulle den redovisningen se ut? Vilka dimensioner skulle ni välja? Skulle ni använda<br />
er av indikatorer och i så fall vilka?<br />
JMG: Redovisningen skulle utgå från JMGs forskningsprofil och den faktiska forskningsproduktionen och struktureras<br />
utifrån en rad problemorienterade dimensioner.<br />
47
Psykologi: Se svaret på frågan om självvärdering, men med hjälp av externa utvärderare. Därutöver ett försök till<br />
analys av forskningens genomslag och användning utanför akademien. Det senare skulle kunna inkludera en studie av<br />
den fortsatta karriären för de doktorer som inte stannar vid <strong>universitet</strong>et.<br />
SGS: Tanken är att ta fram ett system som tar in både kvantitativa och kvalitativa aspekter. Systemet skall främja<br />
och stimulera forskare. Med andra ord så ska systemet skapa en känsla av att det “lönar sig” att forska men samtidigt<br />
stimulera till kvalitetsgranskning. Indikatorer skall dels användas för sammanställningar av uppnådda forskningsresultat<br />
dels bidra till att utveckla en belönande dimension.<br />
Tänkbara sådana är:<br />
• Belönande poängsystem för hur man publicerar . Fler poäng för “high ranked” tidskrifter (ämnesrelevanta) och<br />
monografier färre för svenska o.s.v En möjlig väg är att koppla detta till lönesättningen. Dvs. har en forskare uppnått<br />
höga poäng (dvs. inom kategorin forskningsinsatser) skall det återspeglas i lönesättningen.<br />
• Katalogisering av forskningsresultaten (årsrapporter)<br />
• Bibliometriska mått (antal publiceringar, citeringar etc)<br />
• Mått på graden av samverkan med det omgivande samhället (hur ofta, var samt vilken typ av uppdrag (som föreläsare,<br />
konsult, expert, etc).<br />
Freds- och utvecklingsforskning: Institutionen skapades som ett forum för analys och diskussion av världsproblem,<br />
explicit handlade det om fredsproblemet, utvecklingsproblemet, och resursproblemet (inklusive miljöfrågan).<br />
Sambandet mellan fred och utveckling är inte bara komplicerat utan ändrar karaktär över tid. Institutionen är således i<br />
sig ett forskningsprogram kring ett rörligt mål. Den bäste forskningen blir därmed att ligga så nära detta mål som möjligt.<br />
Även detta kan förstås göra med högre och lägre kvalitet. Vad gäller kvalitetstänkande så tenderar vi att försöka<br />
balansera mellan ‘Rigour’ och ‘Relevance’. Dvs, det förra har mycket att göra med en traditionell/mainstream uppfattning<br />
av kvalitet. Fokus i denna är i vår uppfattning ‘peer-review’ systemet i dess olika former, såsom t.ex.:<br />
• Publikationer i tidskrifter och på internationella förlag (typ bibliometriska mått);<br />
• Citeringsfrekvens;<br />
• I vad mån produkter används som textböcker i undervisningen;<br />
• Förmåga att attrahera forskningsmedel i öppen konkurrens;<br />
• Framgångsfrekvensen av institutionens anställda att hävda sig i positioner som är öppet utlysta;<br />
• Meriteringsfrekvens av institutionen anställda (doktor; docent; professor, etc); samt,<br />
• Grad av efterfrågan som sakkunniga, gästprofessor, etc.<br />
Dock, av skäl som ovan, så bör dessa kompletteras av ‘Relevance’ kriteria. Dessa är i delar kvantifierbara, i t.ex.:<br />
• I vilken grad man (individer och institution) efterfrågas i officiella/policy sammanhang;<br />
• I vilken grad forskningsresultat används i praktiken;<br />
• Nivå och frekvens av deltagande i den offentliga debatten/diskursen (dvs tredje uppgiften, debattartiklar,<br />
etc);<br />
• I vilken grad institutionen blir ett ‘centrum’ för internationell uppmärksamhet (hur intresserade är<br />
andra forskare, gästprofessorer etc att besöka), etc.<br />
Dock bör man notera att inom ‘Relevance’ så finns det inom vår forskningstradition, mer svårfångade (kvalitativa)<br />
aspekter såsom:<br />
• Hur originell/nydanande är forskningen/forskningsproblemen?<br />
• Hur svår är kontexten man forskar i? (Dvs värdet stiger med tilltagande svårighetsgrad);<br />
• Hur når man ut med forskningen? Etc.<br />
Socialantropologi: I form av en utvidgad Årskrift som ger en fylligare presentation av forskningsverksamheten,<br />
både produktion och efterfrågan, och tydligare differentierar mellan olika kategorier av publikationer , former av<br />
externa uppdrag (förtroendeuppdrag, redaktionella uppdrag, konsultuppdrag o.s.v)och former av samverkan med det<br />
omgivande samhället (föreläsningar, massmedier o.s.v).<br />
Socialt arbete: Den regelbundna redovisning som görs är kopplad till <strong>fakulteten</strong>s budget som är kopplad till prestationer.<br />
Den kvalitetsgranskning som bedrivs och som finns systematiserad och känd är hanteringen av hur doktorsavhandlingar<br />
processas. Den är organiserad för att garantera genomskinlighet och progression, en trygghet för den enskilde<br />
doktoranden, handledare och för kollektivet som helhet.<br />
Redan under första terminen har doktoranden ett idé seminarium när doktoranden presenteras sin forskningsidé,<br />
därefter något varierade i tid presenteras ett planseminarie-. Vid det tillfället skall en kortfattad text som i mångt och<br />
mycket liknar en forskningsansökan behandlas på ett seminarium med opponent. Därefter när material mm finns och<br />
48
esultaten börjar kunna skönjas så presenteras detta vid ett mellanseminarium med opponent. Doktoranden kan ha flera<br />
mellanseminarier omså önskas. Vid c:a sex månader före beräknad disputation så hålles ett slutseminarium med extern<br />
opponent med särskilda kvaliteter inom det aktuella området. Vidare så utses en intern läsgrupp som därefter tillsammans<br />
med doktoranden följer arbetet till disputationen. En av läsgruppens medlemmar är även medlem av betygskommittén.<br />
Vi menar att detta garanterar kvaliteten på avhandlingarna, samt att de utgör ett viktigt läromoment för såväl övriga<br />
doktorander som för forskande personal och även för handledare, en form av kollektiv kvalitets och kompetensuppbyggnad.<br />
De flesta doktorsavhandlingar ingår i vår egen rapportserie. Vidare publiceras där även andra arbeten som dock<br />
alltid granskas ev en permanent redaktionskommitté.<br />
Dessa rapporter håller måttet men blir en form av ”grey publishing” varför författasrna ofta uppmanas att skriva<br />
artiklar för att nå ut.<br />
Något systematiskt sätt att värdera forskningens betydelse för tredje uppgiften görs inte , men institutionen ordnar<br />
ibland öppna och för deltagarna kostnadsfria konferenser som via majlinglistor når praktiker. Dessa tillfällen är mycket<br />
uppskattade och välbesökta. Vidare sker en omfattande försäljning av rapporter om för praktiker relevanta områden.<br />
Sociologi: Finns inga enkla svar på dessa frågor, men ett exempel på bra redovisning kan vara de översikter som<br />
kommer att ges genom <strong>GU</strong>P (<strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong>s publicering).<br />
STS: Knappast en fråga om att utforma ett bästa system i varje fall. Process viktigare än struktur, dvs att utveckla<br />
former och fora vilka uppmuntrar till en interaktion och reflexion kring forskningsresultat, dvs kunskap, snarare än<br />
information från A till B.<br />
Statsvetenskap: Institutionens forskning redovisas årligen i en verksamhetsberättelse. Verksamhetsberättelsens utformning<br />
regleras av institutionens kvalitetssäkringsprogram. I verksamhetsberättelsen skiljs t.ex. explicit mellan<br />
publicering i böcker och tidskrifter som föregåtts respektive inte föregåtts av peer review, samt mellan vetenskapliga<br />
arbeten och mer populära arbeten. (P g a praktiska omständigheter släpar dock arbetet med de senaste årens verksamhetsberättelse<br />
efter.) Därutöver redovisas samtliga publikationer fråninstitutionens medarbetare i en särskild databas.<br />
Bibliometriska indikatorer för institutionens forskning samlas in centralt på europeisk nivå och diskuteras fortlöpande.<br />
Biblioteks- och informationsvetenskap: Nyckeltal och indikatorer inklusive bibliometriska data skulle systematiskt<br />
kombineras med<br />
mer kvalitativa bedömningar av vetenskaplig kvalitet, relevans för profession, samhällsrelevans, förekomst av populärvetenskaplig<br />
publicering och utvecklingspotential. De kvalitativa bedömningarna skulle få större vikt särskilt på<br />
delområden där internationell artikelproduktion inte är huvudsaklig publiceringsform.<br />
CEFOS: CEFOS ger årligen ut en verksamhetsberättelse se www.cefos.gu.se. Problemet med att skriva en allmän<br />
verksamhetsberättelse är att den skall kunna läsas och vara användbar för flera olika grupper. Därför är den inte direkt<br />
anpassad till den typ av redovisning som efterfrågas under fråga 2. Av verksamhetsberättelsen framgår emellertid<br />
vilken forskning som bedrivs, nya forskningsprogram/projekt, finansieringen av forskningen, samverkan, publikationer,<br />
seminarieverksamheten samt en förteckning över medarbetarna.<br />
Förteckningen över publikationer är grovt indelad i: CEFOS rapporter, CEFOS Working Papers och Övriga publikationer.<br />
Under övriga publikationer ingår alla andra publikationer än rapporter på nätet och working papers från<br />
CEFOS som böcker utgivna av svenska och utländska förlag, artiklar som publicerats i tidskrifter och böcker, peerreview<br />
granskade och andra. Några rapporter och konferenspapper har också tagits med.<br />
Redan med utgångspunkt från den nuvarande grova klassificeringen är det emellertid möjligt att belysa den mycket<br />
stora förändring som skett under senare år när det gäller publicering av CEFOS forskning sedan år 2000. Detta år<br />
redovisades två avhandlingar, en bok, tre rapporter samt tre arbetsrapporter, sammanlagt nio publikationer. Samtliga<br />
var utgivna av CEFOS varav boken och en av arbetsrapporterna var på engelska.<br />
I verksamhetsberättelsen för år 2005 redovisas två rapporter som finns tillgängliga på nätet, fem working papers<br />
samt under övriga publikationer sammanlagt 41 nummer, varav sju är artiklar/rapporter som är under utgivning. Av de<br />
34 under 2005 utgivna publikationerna var två avhandlingar, sex böcker med CEFOS forskare som författare eller<br />
redaktörer, varav en utgiven på engelskt förlag. Tjugotvå artiklar/bokkapitel publicerades under 2005, varav elva på<br />
engelska samt fyra rapporter. Ett flertal av artiklarna på engelska var refereebedömda.<br />
I kommande verksamhetsberättelser skall en mer systematisk redovisning av olika typer av publikationer ingå. Vi<br />
planerar också att använda bibliometriska indikatorer för att kunna se vilket genomslag forskningen vid CEFOS har.<br />
Vi kan alltså konstatera att CEFOS forskarnas publicering har ökat väsentligt och ändrat karaktär med större inslag<br />
av publicering på engelska. Det förtjänar dock framhållas att för vissa ämnen och syften kommer monografin även<br />
fortsättningsvis att vara att föredra. Som exempel kan bland 2005 års publikationer nämnas:<br />
Andrén, Mats (2005) Mellan deltagande och uteslutning: Det lokala medborgarskapets dilemma. Hedemora: Gidlunds<br />
samt<br />
Löfstedt, Ragnar (2005) Risk Management in Post Trust Societies. Basingstoke: Palgrave Mac Millan.<br />
Av publikationer under senare år förtjänar tre att särskilt framhållas nämligen:<br />
49
i) Boholm, Å och Löfstedt R eds. (2004) Risk, Power and Identity in Land Use Planning Earthscan. Boken med<br />
Boholm och Löfstedt som redaktörer baseras på en CEFOS konferens som anordnades 2001 och papers som presenterades<br />
där bildade också underlag för ett specialnummer av Journal of Risk Research 2004. Det är ett fint exempel på<br />
hur en konferens med ledande forskare kan följas upp med framgångsrik publicering. En ny CEFOS konferens New<br />
Perspectives on Risk Communication: Uncertainty in a Complex Society. A Multi-Disciplinary International Research<br />
Conference med världsledande forskare kommer att genomföras den 31 augusti – 2 september i år med efterföljande<br />
internationell publicering. Hittills har cirka 60 abstacts skickats in från forskare i 14 länder.<br />
ii) I Volume 13 Number 4 2006 av Journal of European Public Policy 19 2006 No 2. publiceras Symposium: Consolidated<br />
or Eroded Political Legitimacy? Perspectives on Scandinavian Democracies med fil dr Urban Strandberg<br />
som gästredaktör. I detta specialnummer medverkar förutom Strandberg andra framträdande forskare från de nordiska<br />
länderna Jorgen Goul Andersson, Danmark Per Selle och Oyvind Osterud från Norge samt Erik Amnå, Sverige.<br />
Strandberg har också i andra sammanhang genom anordnandet av konferenser bidragit till internationell publicering<br />
i ledande tidskrifter. Som exempel kan nämnas konferensen Small States in World Markets – Fifteen Years Later<br />
2001 och i juni i år arrangeras Comparative Research on Nuclear Waste Management - An Interdisciplinary and International<br />
Venture<br />
iii) Szücs, S och Strömberg, L (2006) Local Elites, Political Capital and Democratic Development. Governing<br />
leaders in seven European Countries. VS Verlag. I denna volym sammanfattas resultat från ett flerårigt komparativt<br />
forskningsprojekt av forskare från CEFOS.<br />
2a) Har institutionen ett forskningsprogram? Hur ofta revideras det (ange de två senaste tillfällena)? Görs<br />
forskning inom de områden som nämns i forskningsprogrammet?<br />
Institutionernas och enheternas svar speglar en osäkerhet kring skillnaden mellan forskningsprogram och forskningsprofil.<br />
Hälften (sex) anger att de har forskningsprogram, medan andra hälften (sju) anger att de inte har det. Av<br />
dem som inte har forskningsprogram, uppger fem att de organiserar forskningen i områden, teman eller har en eller<br />
flera profiler. Endast Museion och eventuellt förvaltningshögskolan saknar program och profil, men Museion meddelar<br />
att de är i färd att ta fram ett långsiktigt forskningsprogram.<br />
JMG: Institutionen har en uttalad forskningsprofil som mynnar ut i två praktiska forskningsprogram:<br />
Forskningen vid JMG kännetecknas främst av sin samhällsvetenskapliga inriktning och sin empiriska orientering.<br />
I centrum ställs studier av mediernas struktur och innehåll och studier av mediernas villkor och betydelse för individ<br />
och samhälle.<br />
Forskningen är organiserad kring två programområden: Journalistik och demokrati och Mediestruktur och mediepublik.<br />
En rad forskare är verksamma inom dessa och angränsande områden.<br />
Psykologi: Nej, något forskningsprogram finns inte. Däremot finns det en struktur på forskningsverksamheten<br />
som definierar institutionens forskningsområden; fyra stycken:<br />
Arbets- och organisationspsykologi, Hälsa, handikapp, åldrande, Kognition, motivation och socialpsykologi samt<br />
Utvecklings- och personlighetspsykologi. Inom dessa områden, vart och ett lett av en föreståndare, bedrivs forskning<br />
och forskarutbildning. Forskarna är alltså fria att bedriva sin egen forskningsprofil. Beroendet av externa medel betyder<br />
att de forskare som varit framgångsrika där också kunnat bygga upp egna forskningsprogram. Det har alltså skett<br />
underifrån.<br />
Institutionen för globala studier: Institutionen för globala studier har satsat på ett bredare program kring teman<br />
om Kultur, säkerhet och hållbar utveckling. En av dessa satsningar handlar om ”Reconstituting society after conflict’.<br />
Vid Centrum för studiet av mänskliga rättigheter arbetar vi med – och söker medel för – att studera implementering av<br />
mänskliga rättigheter i olika verksamheter.<br />
Vid avdelningen för regionala studier diskuteras just hur detta program bäst återspeglas i pågående forskning. Den<br />
mest självklara aspekten rör t.ex. olika regionala organisationers roll i konflikthantering.<br />
De externa medel för forskning och ”tredje uppgiften” (Sida Gender Helpdesk) som är CGGS enda ekonomiska<br />
bar, redovisar årligen på det vis Vetenskapsrådet, Sida/Saredc och Sida föreskriver.<br />
Freds- och utvecklingsforskning: Tidigare erfarenheter av en centralt styrd forskning är inte enbart positiva, då<br />
detta upplevs som begränsande och exkluderande. Det finns nu ett forskningsprogram som revideras löpande vid årliga<br />
genomgångar av pågående forskning. Institutionens forskning är alltså inte styrd av ett program. Diskussion pågår om<br />
vi i större utsträckning återigen borde strukturera forskningsprofilen hårdare. Den forskningspolitiska utvecklingen<br />
pressar på i denna riktning. På det hela taget har institutionens forskning hittills varit öppen och pluralistisk. Fördelen<br />
med detta har varit att inriktningen lättare kunnat anpassas till förändringar i omvärlden vad gäller utvecklings - och<br />
fredsproblem som inte behåller samma karaktär över tid. Det pågår dock ett arbete med tydligare profilering inom<br />
19 Journal of European Public Policy rankas som nummer ett av de europeiska statsvetenskapliga tidskrifterna.<br />
50
edare problemfält, vilket skulle kunna vara ett kriterium på kvalitet. Profilering som kvalitetskriterium är dock om<br />
diskuterat.<br />
Socialantropologi: Forskningsprogrammet består av ett antal profilområden, som speglar både gemensamma intresseområden<br />
hos institutionens forskare och doktorander, och aktuella teman inom ämnet. Programmet har en viss<br />
kärna som utgörs av klassiska etnografiska forskningfält men förändras och utvecklas också med den mer rörliga<br />
forskningsfronten.<br />
Socialt arbete: Det beror på vad man menar med program om man avser av råd enhetigt finansierade program är<br />
svaret nej.<br />
Däremot sker programmatisk forskning som finansierats via enskilda projektanslag. Forskarna är ofta organiserade<br />
i grupper kring gemensamma forskningstema. Hit hör könsforskning i socialt arbete, missbruksforskning, familjeforskning,<br />
organisationsforskning mm. I relation till professuren med inriktning på i och familjepolitik har sedan 2000<br />
forskning bedrivits under samlingsrubriken ”Parenthood and childhood in modern family cultures”. Sedan år 2000 har<br />
projektanslag erhållits från HSFR (1), SFR/FAS (4)och EUs 4:e och 5: ramprogram (1+1).<br />
De områden som forskningen avser är faderskap, fosterfamiljer, barn i fosterfamiljer, ensamma mödrar med söner<br />
som socialtjänstens målgrupp, balansen arbete familj (EU). Sedan 2000 har detta resulterat i 4 avhandlingar samt en<br />
planerad disputation i sept 2006). Matetrialet har också publicerats såväl nationellt som internationellt i artiklar, bokkapitel,<br />
böcker som paper vid olika conferenser.<br />
Det programmatiska forskningsområdet har en sammanhållen grupp med regelbundna möten för interna refereebedömning<br />
ventilering av ansökningar samt diskussion av ny litteratur<br />
Sociologi: Institutionen har inte ett forskningsprogram men väl ett antal forskningsprofiler (t.ex. arbetsmarknad,<br />
kön, familj och välfärd, sociala rörelser, kriminologi). Dessa utvecklas ständigt i olika riktningar som en följd av att<br />
nya idéer om forskning dyker upp och hur möjligheterna till anslag ser ut.<br />
STS: För 6-7 år sedan, i samband med en allmän expansion av forskningsverksamheten, formulerades tre delområden.<br />
Dessa har inte reviderats; de speglar fortfarande väl den forskning som bedrivs, men att diskutera oss som ett<br />
eller flera forskningsprogram har inte setts som ett sätt att bättre förstå, förändra eller kvalitetssäkra det vi håller på<br />
med.<br />
Statsvetenskap: Nej, inget separat forskningsprogram för institutionen som helhet. Däremot pågår flera större enskilda<br />
forskningsprogram som inbegriper samarbete mellan forskare från ämnets alla delområden. Institutionen har<br />
snarare en forskningsprofil, som bl.a. legat till grund för den Linnéansökan (”Evaluating Democratic Processes. Politics,<br />
Mass Media, Administration”) som gått vidare till nationell prövning efter <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong>s interna prioritering.<br />
(Ansökan är utarbetad i samarbete med tre andra forskningsmiljöer inom <strong>GU</strong>.)<br />
Biblioteks- och informationsvetenskap: Ja, revideras årligen, men är mkt översiktligt.<br />
CEFOS: Vid inrättandet fastslogs att CEFOS verksamhet skulle koncentreras till tre programområden: Den offentliga<br />
sektorn i ett makroperspektiv, Den offentliga sektorns inre organisering och den offentliga sektorn och medborgarna.<br />
För att förstärka den mångvetenskapliga forskningen inrättades ett fjärde program Välfärdsstaten och socialförsäkringssystemet<br />
med medverkan av forskare från flera olika discipliner som psykologi, nationalekonomi och statsvetenskap.<br />
Efter utarbetandet av tre kunskapsöversikter inrättades ett femte program Lokalt medborgarskap. Vid utlysning<br />
av medel har därefter styrelsen beslutat att inom ramen för de fem programmen välja ut forskningsområden som<br />
det skall vara möjligt att söka inom för den närmaste perioden. För närvarande prövas inom vilka områden och i vilka<br />
former forskningssatsningar skall göras för den närmaste treårsperioden fr.o.m 2007.<br />
Det har blivit allt viktigare att forskare vid CEFOS engageras i EU-program och forskningsrådens satsning på stora<br />
forskningsprogram. Under 2005 avslutades CEFOS forskares medverkan i det första EU-programmet Safe Foods.<br />
Från och med 2006 deltar CEFOS emellertid i två nya EU-program Quality of Life in a Changing Europe – Quality,<br />
professor Margareta Bäck-Wiklund och Civil Society and New Forms of Governance in Europe – CINEFOGO, docent<br />
Erik Amnå. I det första programmet bildar Bäck-Wiklunds tidigare forskning inom EU-program och fil dr Stefan<br />
Szücs forskning om arbetsorganisation och arbetsmiljö utgångspunkten för medverkan och CEFOS kommer dessutom<br />
att ha ansvar för informationsspridning. Det andra projektet knyter an till docent Erik Amnås mångåriga forskning<br />
kring demokrati och civilsamhälle.<br />
År 2005 erhöll forskare vid CEFOS medel av <strong>Samhällsvetenskapliga</strong> <strong>fakulteten</strong> för tre projekt för strategiska satsningar,<br />
varav två vidareutvecklades till ansökningar om programanslag från Riksbankens Jubileumsfond: Dynamics of<br />
Nuclear Fuel: Technologies, Objectives, Organisations and Institutions. An Iterdisciplinary and Comparative Research<br />
Programme, professor Mats Andrén och fil dr Urban Strandberg samt Securing the City. Governing and contesting<br />
urban space in a Nordic setting, docent Erik Amnå. Dessutom inbjöds forskare vid CEFOS att ingå i programarbetet<br />
för ytterligare en ansökan till RJ och en till MISTRA. Även om ansökningarna inte gått vidare kommer det<br />
arbete som lagts ned och det samarbete med andra forskargrupper som etablerats att vara mycket värdefullt för framtiden.<br />
51
CEFOS ingår vidare i den ansökan om Linnéstöd som lämnats in från <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong> av forskare från<br />
Statsvetenskapliga institutionen och Institutionen för journalistik och Masskommunikation med medverkan av CEFOS<br />
och Nordicom, Evaluating Democratic Processes: Politics, Mass Media, Administration.<br />
Museion: Nej, vi har under året inlett en process för att ta fram ett tydligare och långsiktigt forskningsprogram.<br />
3) Hur återspeglas forskningens inriktning och kvalitet i grundutbildningen? Styr grundutbildningsprogrammet<br />
valet av forskningsinriktning? Eller är det tvärtom? Ange större och viktigare förändringar i grundutbildningsprogrammet<br />
sedan år 2000 som bygger på institutionens/enhetens forskning.<br />
Förvaltningshögskolan: Det finns ett alldeles naturligt samband mellan forskning och grundutbildning, helt enkelt<br />
som följd av att lärarna samtidigt är aktiva forskare. Forskningsresultat redovisas löpande i grundutbildning och forskningsanknytningen<br />
är naturlig.<br />
JMG: Kopplingen mellan forskningen och grundutbildningen är stark både inom kurserna i medie- och kommunikationsvetenskap<br />
och på de två journalistprogrammen. I undervisningen inkluderas såväl metodologiska, teoretiska<br />
som empiriska problemområden och resultat hämtade från tidigare eller pågående forskning. Dock finns ingen styrning<br />
åt någotdera håll mellan grundutbildning och forskningsinriktning.<br />
Psykologi: Grundutbildningsprogrammet styr inte forskningens inriktning. Ej heller styr forskningens inriktning<br />
grundutbildningsprogrammet, annat än i den mycket viktiga meningen att vi försöker förse kurserna med lärare som<br />
forskar på, har intresse, för det undervisningsinnehåll som är aktuellt. Därmed kan forskningens kvalitet också komma<br />
undervisningen till del. Vår aktiva strävan är att alla lärare skall vara disputerade, vilket i sig är en kvalitetsaspekt. Det<br />
har skett en viktig förändring i grundutbildningen, inom psykologprogrammet, motiverad bl.a. av brist på relevant<br />
forskning. Terapiinriktningen har länge varit enbart psykodynamiskt orienterad. Detta har sedan 3 år ändrats så att det<br />
nu är möjligt för studenterna att välja mellan denna inriktning och kognitiv beteendeterapi. Den senare möjligheten är<br />
dock inte i första hand motiverad av att institutionen byggt upp forskning inom området, utan av att bl.a. studenterna<br />
efterfrågat alternativ och att det inte funnits en forskningsbas för den andra inriktningen.<br />
Institutionen för globala studier: Forskning om demokratisering, regionalisering och konflikter har varit orsak till<br />
att kursplaner vid avdelningen för regionala studier har förändrats och därmed tagit in forskningsresultat. Delvis är<br />
avdelningen ett resultat av framstående forskning om regionalism/regionalisering inom institutionen för globala studier.<br />
Hela magisterprogrammet vid Centrum för studiet av mänskliga rättigheter – fr.o.m. 2007 masterprogram – är utvecklat<br />
utifrån vår egen kunskapsutveckling. Icke-juridisk forskning om implementering av mänskliga rättigheter är<br />
fortfarande relativt liten och vår kursutveckling blir en del av en utveckling av forskningsfältet.<br />
Freds- och utvecklingsforskning: Institutionen tillkom som ett forskningscentrum, varför forskningen alltid varit<br />
styrande för grundutbildningen. Grundutbildningen består av två discipliner ”Utveckling och internationellt samarbete”<br />
samt ”Internationella relationer” som alltså förenas på forskarutbildningsnivån, där studenternas förväntas ha förvärvat<br />
kompetens på båda områdena. Grundstrukturen på grundutbildningen har legat fast men de problem som fokuserats<br />
har förändrats. De nya krigen har t.ex. aktualiserat frågor om nationalism och etnicitet, liksom konflikthantering<br />
och ‘post-conflict reconstruction’, medan globalisering av utvecklingsproblemet aktualiserat frågan om regionalisering<br />
av världsekonomin och världsordningen. På dessa tre områden har institutionens forskning uppmärksammats internationellt,<br />
böcker som skrivits används internationellt, och de forskare som specialiserat sig på dessa områden ansvarar<br />
också för motsvarande moment på grundutbildningen.<br />
Tendensen att arbeta med fallstudier har gjort många forskare lärare allroundkunniga om sina fall vilket har lett<br />
till att dessa systematiskt används i kurser även om inte kurstitlar ändras. Ofta har forskare gått direkt från fältarbete in<br />
i undervisning.<br />
Socialantropologi: De allra flesta forskare på institutionen är också lärare på grundutbildningen. Deras forskning<br />
avspeglas, i lite olika utsträckning, i kurslitteratur och föreläsningar. En delkurs är avsatt för att redovisa pågående<br />
forskning vid institutionen.<br />
Socialt arbete: Det är knappast så att grundutbildningsprogrammet styr valet av forskningsområde men motsatsen<br />
gäller heller inte i påtaglig grad. Den mest anslående tydliga påverkan från forskning till utbildning är skapandet av en<br />
s k ”familje-master” i socialt arbete.<br />
Sociologi: Institutionen har en uttalad ambition att integrera forskning och utbildning. Det återspeglas i kursutbudet<br />
både i grundutbildningen och i forskarutbildningen. Det är snarast så att utbildningen påverkas av de forskningsområden<br />
som lärarna är involverade i. Nästan samtliga lärare bedriver forskning. Grundutbildningsprogrammet är<br />
föremål för en kontinuerlig utvärdering och revidering.<br />
52
STS: Avdelningens grundutbildningsprogram integrerades 2005 med den Sociologiska institutionens övriga kursutbud.<br />
Dessförinnan bedrevs en utbildning som kan kallas ”nära forskningsanknuten” dels p g a att kurslitteraturen till<br />
stor del var sådan (STS-fältet saknar i allt väsentligt en tradition av läromedelsproduktion), dels för att den i betydande<br />
grad avspeglade forskning som lärarna var eller varit involverade i.<br />
Statsvetenskap: Samtliga institutionens ledande forskare medverkar på grundutbildningen. Vi ser grundutbildning<br />
och forskningsinriktning som en helhet. Det går därför inte att säga att den ena påverkar den andra, eller vice versa. De<br />
hänger ihop.<br />
Biblioteks- och informationsvetenskap: Spegling går i båda riktningarna. I takt med utveckling av forskningen<br />
inom områdena ”Information seeking” och ”Information Retrieval” har utbildningsinslag baserade på dessa områden<br />
utvecklats och förnyats. Fler magisteruppsatser produceras också som återspeglar forskningen mer idag än tidigare. F n<br />
omarbetas institutionens utbildningsprogram fullständigt för att gå från huvudsaklig inriktning på magister baserat på<br />
ett programliknande ämnesutbud A-D till en kombination av 3åriga kandidatprogram och 2-åriga masterprogram (samt<br />
möjlighet till magisterexamen).<br />
CEFOS: Frågan saknar relevans för CEFOS då ingen grundutbildning bedrivs. Den koppling som sker till grundutbildningen<br />
äger rum vid respektive ämnesinstitution som forskarna vid CEFOS har anknytning till.<br />
Museion: Även vad det gäller denna fråga är det en öppen fråga på Museion på vilket sätt grundutbildningen skall<br />
forma, eller formas av det kommande forskningsprogrammet (som antagligen kommer att vara inriktat mot Museologi).<br />
Vi för just nu denna diskussion inom inst i olika former av arbetsgrupper.<br />
4) Vilken definition av forskningsanknytning tillämpas vid institutionen/avdelningen? Hur används detta begrepp<br />
i kvalitetsarbetet?<br />
JMG: Ingen särskild definition av forskningsanknytning tillämpas. Tydligas kommer denna dock till uttryck i att<br />
disputerade lärare samt doktorander undervisar på grundutbildningen.<br />
Psykologi: Eftersom vår strävan är att alla lärare skall vara disputerade, och helst forskningsaktiva, har vi en<br />
forskningsanknytning i den meningen. Ett minimum är att studenterna skall ges den mest aktuella forskningsbilden.<br />
Institutionen för globala studier: På Centrum för studiet av mänskliga rättigheter framhålls att forskningsanknytning<br />
bör ha flera samverkande aspekter. Den forskning som lärarna själva utför bör naturligtvis påverka och stärka<br />
utbildningen. Samtidigt kan utbildningen inte utvecklas i samma relativt långsamma takt som individuella forskningsresultat<br />
utarbetas. Därför måste forskningsanknytning också innebära att lärare utvecklar utbildningen med hjälp av<br />
aktuell forskning inom utbildningsområdet. Slutligen kan många gånger utveckling av utbildning leda till forskningsinitiativ<br />
och således anknyta till forskning även på detta sätt.<br />
Forskningsanknuten utbildning vid avdelningen för regionala studier lyfter in sådana problemställningar/fält i utbildningen<br />
som forskaren själv arbetar med liksom omvärldens aktuella “forskningsfronts” resultat.<br />
Freds- och utvecklingsforskning: Vi har ingen arbetsdefinition, men kopplingen tillämpas på teoretiska, metodologiska<br />
och empiriska (policy) områden.<br />
Socialt arbete: Forskningsanknytning har nog flera betydelser vid institutionen men ingen entydig definition.<br />
Forskningsanknytning betyder att undervisningsstoff ska vara baserat på forskning och undervisningen ska förmedla<br />
vetenskaplig kunskap till studenterna. Lärare är forskningsanknutna om de a) är disputerade b) är aktiva i forskningsarbete.<br />
En mer direkt forskningsanknytning tar formen av att forskare presenterar sin forskning i undervisningssammanhang.<br />
Forskningsanknytningen är viktig på kurskonferenserna som är de fora där kurser diskuteras och reformeras.<br />
Sociologi: Finns ingen explicit sådan definition.<br />
STS: Finns ej någon sådan.<br />
Statsvetenskap: Varje enskild delkurs på grundutbildningen utvärderas enligt ett fast schema på en särskild utvecklingskonferens,<br />
där bl.a. kursens forskningsanknytning diskuteras. Med forskningsanknytning menar vi såväl<br />
kunskap om forskningsfronten, läsning av vetenskapliga texter samt uppmuntrandet av ett vetenskapligt förhållningssätt.<br />
Biblioteks- och informationsvetenskap: I praktiken beaktas forskningsanknytning både som koppling till (internationell)<br />
forskning inom respektive område i allmänhet och koppling till områden/ inriktningar där vi har egen forskning,<br />
vilket givetvis inte täcker alla delar.<br />
53
CEFOS: Frågan saknar relevans för CEFOS.<br />
Museion: Våra lärare kommer från hela <strong>universitet</strong>et och föreslår kurser för Museion som springer ur deras forskningsområden<br />
och intressen. På så sätt finns de en ganska direkt anknytning mellan de individuella lärarnas forskning<br />
och de kurser de undervisar på.<br />
5) Främjas och belönas internationella/internationellt betydelsefulla insatser? Hur? Ge konkreta exempel.<br />
(Frågan avser såväl publicering som samarbete.)<br />
Knappt hälften (sex) av de svarande uppger att de uppmuntrar internationella insatser. Fyra anger att de främjar<br />
insatser genom bidrag för deltagande i konferenser, anordnande av konferenser och/eller översättningsbidrag. Lika<br />
många anger att internationella insatser belönas vid lönesättning eller på annat sätt. Slutligen anger fyra institutioner/enheter<br />
att de varken främjar eller belönar internationella insatser på ett systematiskt sätt.<br />
Förvaltningshögskolan: Internationell framgång uppmärksammas och självfallet är forskningsmässig framgång ett<br />
kriterium i samband med lönerevision.<br />
JMG: Internationella insatser uppmuntras främst genom ekonomiskt stöd. Dels tillhandahåller JMG resebidrag för<br />
deltagande i internationella konferenser och pedagogiskt utbyte mellan JMG och lärosäten i andra länder. Dels kan<br />
bidrag erhållas för översättning till engelska. Samtliga lektorers medlemsavgifter i de två största internationella forskningssammanslutningarna<br />
inom journalistik, medier och kommunikation betalas av JMG.<br />
Psykologi: Främjas i den meningen att det är alldeles klart att internationell verksamhet värderas högt, men belönas<br />
inte i någon materiell mening. I institutionens kvalitetsdokument anges att internationell publicering eftersträvas.<br />
Vi har sedan två år tillbaka utsett en avhandling som varit särskilt bra under det gångna kalenderåret.<br />
Institutionen för globala studier: Ofta får också forskningsmeriterade nyckelpositioner i att utveckla/koordinera<br />
internationella insatser. Dock får dessa för mycket av administrativa uppdrag vilket hämmar möjligheten till vidareutveckling<br />
av forskningskapaciteten. Ett system borde utvecklas som snarare främjar forskningsutvecklingen (t.ex. “betydelsefulla<br />
insatser borde ge “sabbatsmånader” eller liknande vid utländska <strong>universitet</strong>). Men samarbetsavtal med<br />
internationella <strong>universitet</strong>, utvecklandet av internationella forskningsnätverk ger både komparativa fördelar när forskningsmedel<br />
söks samt gott rykte. Även “tredje uppgiften” ökar när ryktet sprids.<br />
I stort sett samtliga alla resultat av forskning vid Centrum för globala genusstudier publiceras i utländska tidskrifter<br />
eller av utländska förlag. Detta belönas inte. Tidigare erfarenhet visar snarare på motsatsen; institutioner vill gärna<br />
publicera och utgöra förlag.<br />
Freds- och utvecklingsforskning: Institutionen deltar i internationella nätverk och i olika policy-sammanhang,<br />
t.ex. konflikthantering, konfliktanalys och konfliktlösning (Mekong, Mocambique, Sri Lanka). Det finns inget systematiskt<br />
arbete för att belöna den typen av insatser, men är något institutionens forskningsledning ämnar överväga. Ofta<br />
är dessa insatser direkt knutna till forskningsarbete och materialinsamling.<br />
Socialantropologi: Inte på något formellt eller systematiskt sätt<br />
Socialt arbete: Nej det finns inget system för det.<br />
Sociologi: Nej, inte på institutionsnivå, men institutionen har en positiv syn på internationellt samarbete och stödjer<br />
detta t.ex. genom att ge ekonomiskt bidrag för doktorander att delta i konferenser. Institutionen stödjer också med<br />
arbetsinsatser de internationella konferenser som anordnas lokalt av enskilda forskare. Till det allmänna seminarieprogrammet<br />
inbjuds internationella gästföreläsare.<br />
STS: Inga särskilda belöningssystem finns utöver sedvanliga (kompetens- och löneklättring). Uppmuntran till yngre<br />
att publicera och uppträda internationellt ges ”moraliskt” och ibland finansiellt genom visst stöd för att möjliggöra<br />
kurs- eller konferensmedverkan.<br />
Statsvetenskap: Artiklar ur peer review-tidskrifter eller böcker ställs ut på särskild hylla respektive skåp. Men detta<br />
är något vi diskuterat att vidareutveckla. Prefekten kan också välja att väga in denna typ av indikatorer i löneförhandlingarna.<br />
Biblioteks- och informationsvetenskap: Uppmuntran, direkta målformuleringar i verksamhetsplan och FoUansökningar<br />
samt direkta Belöningsinstrument förekommer. Även verksamheten närstående priser finns.<br />
CEFOS: Under senare år har CEFOS styrelse och ledning mycket målmedvetet gett stöd till anordnandet av och<br />
deltagande i internationella konferenser. Vidare har stöd till översättning och språkgranskning beviljats i stor utsträckning.<br />
Se svar på fråga 2. Utan denna satsning hade inte förändringen i publiceringsmöstret kunnat genomföras. Det är<br />
54
viktigt att arbetet vidareutvecklas och att samverkan i de nätverk som etablerats kan fortsätta. Samtidigt erbjuder medverkan<br />
i EU-projekten nya möjligheter liksom de nätverk som etablerades under arbetet med programansökningarna.<br />
Museion: Museion har inga egna lärare/forskare anställda.<br />
6) Har institutionen/enheten utvecklat interna kvalitetskriterier? Är dessa kvantitativa och/eller kvalitativa?<br />
Vilka är erfarenheterna? Har initiativ till sådant arbete kommit från fakultetetsnivån eller från den egna institutionen/enheten?<br />
Endast två institutioner/enheter anger att de har interna kvalitetskriterier. Sex andra svarande framhåller dock att<br />
de har en kvalitetskontroll och -diskussion, utan formaliserade kriterier.<br />
Förvaltningshögskolan: Forskningsresultat prövas på sedvanligt sätt. Vi genomför arbetsseminarier, vi har ett<br />
högre seminarium, extern opponent vid lic.seminarier, disputationer och bedömningar vid publicering. Kvalitetskontrollen<br />
är välutvecklad.<br />
JMG: Nej, JMG är en liten institution med en, jämfört med andra institutioner, relativt begränsad forskningsproduktion.<br />
Inga interna kvalitetskriterier finns.<br />
Psykologi: Nej.<br />
Institutionen för globala studier: Kvalitetssäkringsdokumentet som skulle beröra verksamheterna initierades från<br />
<strong>fakulteten</strong>. Dock är avsnittet för forskningskvalitet underbetonad (peer review systemet gör ”jobbet”).<br />
Freds- och utvecklingsforskning: Det saknas systematiskt använda interna kvalitetskriterier. Dock finns självfallet<br />
en kvalitetsdiskussion vid institutionens seminarium, i handledargrupper och forskarledning. Övriga kriteria finns<br />
knappast kodifierade.<br />
I detta sammanhang kan det också konstateras att den allmänna incitamentstrukturen är sådan (inte bara hos oss)<br />
att för den enskilde forskaren finns inga särskilda incitament att uppvisa hög kvalitet internt då Institutionen inte delar<br />
ut forskningsmedel/tid eller sätter löner baserat på detta. Befordran (docent och professor) sker via externa processer,<br />
liksom forskningsmedel från råden. För institutionen som helhet finns det givetvis ett incitament att påvisa generell<br />
hög kvalitet i forskningen utåt.<br />
Socialantropologi: Nej, inte formaliserade<br />
Diskussioner kring kvalitet förs fortlöpande i institutionens seminarieverksamhet (som också är en del av det sedvanliga<br />
kvalitetssäkringsarbetet när det gäller avhandlingar) och inom handledarkollegiet; inför antagning till forskarutbildningen<br />
görs avvägningar vad gäller vetenskaplig förmåga, relevans och genomförbarhet av sökandes projektförslag.<br />
En mer implicit bedömning av forskningens kvalitet i förhållande till övrig forskning inom och utanför landet vid<br />
institutionen sker också genom forskares medverkan i forskningsrådens referensgrupper, i betygsnämnder, som opponenter,<br />
gästforskare utomlands o.s.v men också av utlåtanden och bedömningar som görs av gästforskare, opponenter<br />
vid disputationer på institutionen, samt vid svenska antropologers årliga ämneskonferens.<br />
Socialt arbete: Inte annat än i forskarutbildningen<br />
Sociologi: För vad?<br />
STS: Finns inga, utöver vad som inryms i kontinuerlig kollegial kritik och uppmuntran.<br />
Statsvetenskap: Se ovan om kvalitetssäkringsprogrammet. Programmet initierades internt, av dåvarande prefekten<br />
Bengt-Ove Boström. Det bygger i huvudsak på kvalitativa kriterier. Institutionens kvalitetssäkringsprogram har fått<br />
stor uppmärksamhet internt på <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong> och Bengt-Ove Boström har verkat som vicerektor med ansvar<br />
för bl.a. kvalitetsfrågor.<br />
Biblioteks- och informationsvetenskap: Som nämnts ovan finns vissa sådana delvis på initiativ från fakultetsnivå.<br />
Samtidigt förekommer en intern diskussion om detta som inslag i intern forskningspolicy. Viss tveksamhet finns hos<br />
en del forskare främst när det gäller kvantitativa (enkla) mått.<br />
CEFOS: <strong>Samhällsvetenskapliga</strong> <strong>fakulteten</strong> bedriver ett mycket systematiskt kvalitetsarbete som bildat en utgångspunkt<br />
för CEFOS arbete. Den andra utgångspunkten för vårt kvalitetsarbete har varit den 2003 redovisade externa<br />
utvärderingen med den självvärdering som ingick och efterföljande diskussioner inom CEFOS. Som tidigare framhållits<br />
fortsätter vi att följa upp detta arbete.<br />
55
7) Finns systematiska skillnader i forskningskvalitet med avseende på forskningens finansiering (stiftelsemedel,<br />
fakultetsmedel, rådsmedel, uppdragsforskning, regionala forskningsmedel etc)? Ange hur kunskapen om skillnaderna<br />
vunnits.<br />
Förvaltningshögskolan: Nej, jag har ingen grund för någon annan bedömning.<br />
JMG: Rådsmedel från t.ex. Riksbanksfonden möjliggör en långsiktig och bättre forskning än kortare uppdrag.<br />
Andra typer av forskningsfinansiering tillåter t.ex. ingen grundforskning.<br />
Psykologi: Vi har inte gjort analyser som kan motivera ett svar på den frågan.<br />
Institutionen för globala studier: Kan inte bedöma den frågan.<br />
Freds- och utvecklingsforskning: Nej, inte i någon enkel mening.<br />
Dock, i en bredare mening så har ju övergången från <strong>universitet</strong>s/fakultetsbaserad forskning som ingick i<br />
Prof./lektorstjänster (innan 1993), till forskningsrådsbaserad forskning som delas ut av forskningsråden kommit att<br />
bryta tidigare mönster. Medan det gamla systemet producerade ‘scholars’ med bred intellektuell bildning men kanske<br />
med begränsad publicering, så har det nya systemet kommit att promovera smalare, mer resultatorienterad, inlärning/kunskap,<br />
men med högre frekvens av publiceringar på avgränsade områden.<br />
På sikt är ju detta avgörande för ‘vilken slags kvalitet’ vi vill ha i det akademiska - är bred bildning eller hög publiceringsfrekvens<br />
indikatorer på hög kvalitet? - och vilken roll i samhället <strong>universitet</strong>et/forskning skall spela.<br />
Uppdragsforskning är av naturliga skäl mer probleminriktad och mindre ”akademisk”, men i gengäld har den ofta<br />
högt relevansvärde.<br />
Institutionen har erhållit forskningsmedel från t.ex. VR, RBJ, Sarec, samt KBM.<br />
Socialantropologi: Forskningen sker i huvudsak med rådsmedel<br />
Socialt arbete: Någon sådan systematisk granskning har inte gjorts.<br />
Sociologi: Institutionen har inte gjort någon systematisk granskning och jämförelse av forskning som bedrivits<br />
med olika finansiärer. De senaste femton åren har forskning vid institutionen huvudsakligen finansierats med rådsmedel.<br />
Institutionen är mycket drivande vad gäller ansökningar. Varje år erbjuds de som söker forskningsanslag att i<br />
seminarieform få såväl skisser som fullständiga ansökningar granskade av kollegor. Detta förbättrar ansökningarna<br />
avsevärt och bidrar också till att öka chanserna att få projektmedel.<br />
STS: Någon sådan utvärdering/jämförelse har inte gjorts.<br />
Biblioteks- och informationsvetenskap: En subjektiv uppskattning antyder att det framförallt handlar om finansieringens<br />
tillräcklighet. Små uppdrag som inte blir en viktig del av erfarna forskares verksamhet kan innebära kvalitetsproblem.<br />
Vi söker finna former för att bättre kunna hantera även mindre uppdrag som material för grundläggande<br />
forskning och uppföljningsprojekt – detta delvis mot bakgrund av svårigheter att få rådsmedel till detta område.<br />
CEFOS: Under senare år har CEFOS erhållit drygt fyra miljoner årligen i basanslag från Samhällsvetenskpliga<br />
<strong>fakulteten</strong> och därutöver har två till tre gånger så mycket beviljats i externa medel för forskning vid CEFOS. Styrelsen<br />
har som riktlinje beslutat att forskningsmedlen utöver basanslaget bör uppgå till minst 65 procent av de totala medlen.<br />
Sedan 2001 har detta krav uppfyllts, se Verksamhetsberättelsen 2005. Sammansättningen av anslgsgivare har varierat<br />
över tid men bidrag från forskningsråd och fonder liksom medel som beviljats av råd bestående av forskare knutna till<br />
myndigheter har svarat för huvuddelen.<br />
För forskningen vid CEFOS har det varit viktigt att inte göra åtskillnad i krav på forskningen beroende på typ av<br />
finansiär. Forskningen blir föremål för samma typ av granskning i projektgrupper och vid seminarier. Dessutom eftersträvas<br />
samma typ av publicering som slutresultat nämligen internationell publicering. Återigen vill jag hänvisa till<br />
exempel. Resultat från Västkustbaneprojektet, som i stor utsträckning finansierats av sektorsmyndigheter, publicerades<br />
först på engelska i boken Boholm, Å red. (2000) National Objectives – Local Objections. Railroad Modernization in<br />
Sweden. Först därefter utarbetades en svensk sammanfattning. I denna mening är kraven på forskning finansierad av<br />
sektorsmedel i stor utsträckning en fråga internt förhållningssätt.<br />
Flera exempel finns på att medel från olika finansiärer har kunnat ge underlag för långsiktig forskning t.ex inom<br />
programmet Välfärdsstaten och socialförsäkringssystemet genom pol dr Nina Granqvists insatser.<br />
Däremot ställer medel som beviljats av sektorsmyndigheter ofta särskilda krav på externa informationsinsatser.<br />
Vid fullgörandet av samverkansuppgiften har också eftersträvats att göra det med krav på vetenskaplighet. T.ex kommer<br />
vid konferensen i höst New Perspectives on Risk Communication: Uncertainty in a Complex Society. A Multi-<br />
Disciplinary International Research Conference som primärt vänder sig till forskare att ingå ett särskilt Praktikerforum<br />
som vänder sig till företrädare för företag, myndigheter och frivilligorganisationer som arbetar med riskkommunikation.<br />
På motsvarande sätt vände sig hösten 2005 seminariet Striving for prosperity in Europe. National models vs.<br />
56
Local aspirations både till forskare, politiker och tjänstemän. CEFOS har medvetet knutet forskningsinformation och<br />
samverkan till de enskilda programmen/projekten och inte anordnat allmänna kontaktdagar.<br />
8) Bedömer ni att forskningskvaliteten främjas av att forskningen skiljs från grundutbildningen, exempelvis i<br />
särskilda centra?<br />
Den enda som svarar ett klart ja på frågan är CEFOS. Ytterligare fyra institutioner/enheter ser fördelar med forskningscentra,<br />
åtminstone under perioder, men betonar också vikten av forskning på institutioner i anslutning till grundutbildning.<br />
Sju institutioner/enheter anser inte att forskningskvaliteten främjas av att skiljas från grundutbildningen.<br />
Förvaltningshögskolan: Det kan finnas en poäng med centrumbildningar och CEFOS vid vår fakultet har enligt<br />
min uppfattning lyckats väl (obs jag sitter i styrelsen). Det är emellertid viktigt att möjliggöra forskning vid institutionerna<br />
inom ramen för fakultetsanslaget.<br />
JMG: Nej, inte i sig. Möjligtvis skulle forskningsresurser på detta vis kunna frigöras, men i längden skulle rekryteringsbasen<br />
för forskningen försämras.<br />
Psykologi: Det korta svaret är nej!<br />
SGS: Vid centrumbildningarna bedrivs även grundutbildning vilket snarare har en positiv inverkan på forskningen<br />
– se svaret på fråga 4. En forskarutbildning vid avdelningen för regionala studier är ett långsiktigt önskemål som ytterligare<br />
skulle stärka kopplingen mellan utbildning och forskning.<br />
Samtidigt kan grundutbildningen ”sluka” en forskare, om inte lärares/forskares arbetssituation regleras i tjänstgöringsplaner.<br />
Forskningen skulle generellt gynnas av att Centrum för globala genusstudier bidrog med kurser i forskarutbildningen<br />
inom sitt kompetensområde.<br />
Freds- och utvecklingsforskning: Nej, tvärtom.<br />
Socialantropologi: Nej<br />
Socialt arbete: Om detta finns delade meningar vid institutionen. Det finns nog skäl att påpeka att det finns särskilda<br />
svårigheter vid en stor professionsutbildningsinstitution där kraven på flexibilitet gentemot utbildningskrav är<br />
stora och lämnar mindre utrymme för forskningsperspektiv. Mot det framhävs av många nyttan av att forskningen<br />
konfronteras med studenterna och det utbildningsmässiga kravet på forskningsbaserad utbildning.<br />
Sociologi: Detta är en svår fråga som inte kan ges ett enkelt svar. På kort sikt kan det nog vara en fördel om lärare<br />
får koncentrerad tid för forskning. På lång sikt vore det dock olyckligt att separera forskning och utbildning – forskare<br />
som aldrig möter unga riskerar att bli avskärmade från yngre generationer. Ett alternativ är att lärarna får mer utrymme<br />
för egen forskning. Det finns en risk att lärare som inte har möjlighet att bedriva forskning på sikt blir oinspirerade och<br />
tappar kontakten med utvecklingen inom sitt område.<br />
STS: Avdelningen har aldrig uppfattat att grundutbildningen på något hämmande vis skulle ha påverkat forskningskvaliteten.<br />
(Däremot har som en följd av alltför små volymer av studenter, dess kvantitet påverkats av en oproportionerligt<br />
hög resursinsats.)<br />
Statsvetenskap: Nej, snarare tvärtom<br />
Biblioteks- och informationsvetenskap: Under vissa perioder, t.ex. under uppbyggnadsskeden kan detta ibland<br />
vara bra, men det innebär också stora risker för inkapsling och begränsat nyttiggörande av resultat i utbildning och<br />
omvärldssamverkan.<br />
CEFOS: Ja. Det är grundtanken bakom etablerandet av Centrum för forskning om offentlig sektor, CEFOS och<br />
erfarenheterna sedan starten har förstärkt denna grundhållning. Idag är det mer än någonsin viktigt att skapa tid och<br />
miljö för forskning.<br />
Museion: Nej.<br />
9a) Anser ni att prestationsrelaterad fördelning av forskningsmedel gynnar forskningens kvantitet och/eller<br />
forskningens kvalitet (eller ingetdera)?<br />
Fyra institutioner/enheter menar att både kvalitet och kvantitet kan gynnas av en prestationsrelaterad fördelning av<br />
forskningsmedlen, medan två anser att enbart kvantiteten gynnas och två anser att ingendera gynnas. Fyra institutio-<br />
57
ner/enheter uttrycker osäkerhet, och några ger uttryck åt farhågor inför en sådan fördelning, särskilt att det skulle verka<br />
konservativt och hindra att nya forskningsområden växer fram.<br />
Förvaltningshögskolan: Inslag av prestationsfinansiering skulle nog befrämja kvantitet och kvalitet, men utformningen<br />
av en sådan modell måste noga utredas.<br />
JMG: Ja, kvantiteten gynnas och i viss mån även kvaliteten.<br />
Psykologi: Det korta svaret är ja!<br />
Institutionen för globala studier: En del av denna satsning är bra men det måste finnas en andel som går till nysatsningar.<br />
Annars riskerar de redan stora bli större utan att de nödvändigtvis ställer de mest relevanta och förnyande<br />
forskningsfrågorna. Stagnation är en klar risk.<br />
En del av denna satsning är bra men det måste finnas en andel som går till nysatsningar. Annars riskerar de redan<br />
stora bli större utan att de nödvändigtvis ställer de mest relevanta och förnyande forskningsfrågorna. Stora monovetenskapliga<br />
miljöer riskerar få fortsatt stöd medan nyare och mindre tvärvetenskapliga satsningar inte kan utvecklas.<br />
Kriterier får således inte bara vara av kvantitativ (bibliometriska) utan måste ta hänsyn till kvalitativa aspekter (tex.<br />
Kriterier som rör “forskningsfronts” relevanta frågeställningar).<br />
Freds- och utvecklingsforskning: Möjligen kvantitet.<br />
Socialantropologi: Inte givet. Måttet på prestation får inte endast bli kvantitativt. Utrymme måste också finnas för<br />
nya forskningsfrågor och yngre forskare<br />
Socialt arbete: Om det finns en basal forskningsorganisation som garanteras ”grundtrygghet” är det rimligt att resten<br />
fördelas efter prestation.<br />
Sociologi: Beror på hur fördelningsprinciperna utformas; det är inte enkelt att finna en bra modell. Det är lätt att<br />
hamna fel såsom man exempelvis gjort med Linnéstödet.<br />
STS: Är väl knappast en fråga om prestationsrelatering vs icke prestationsrelatering, utan på hur prestationer identifieras,<br />
kodifieras och ”distribueras”. Transparens och tydlighet i grunden bra (var en gång salig Taylor’s filosofi),<br />
men medför inte i sig med automatik någon högre kvantitet, än mindre kvalitet, så länge anslags- och anställningsformerna<br />
blir alltmer oförenliga med den akademiska kunskapsprocessens krav på grundlighet och långsiktighet. Finns<br />
samtidigt också en risk för en konserverande ”styreffekt” här då väl preciserade kriterier normalt förutsätter en bred<br />
förankring i redan existerande sociala grupper och tankekollektiv, vilket systematiskt torde kunna missgynna radikalt<br />
nya former eller kombinationer av kunskap.<br />
Statsvetenskap: Kan gynna. I dagsläget är dock konkurrenstrycket så starkt att alltför mycket tid måste läggas på<br />
ansökningar i stället för på forskning.<br />
Biblioteks- och informationsvetenskap: Kan göra detta, men förmodligen främst i kvantitativa termer. Trenden att<br />
utnyttja nyckeltal och liknande är f n ganska stark, och vi gör självmant vissa egna sådana insatser. Samtidigt torde<br />
kvalitativa aspekter i forskningsmiljö och värderingar vara väl så viktigt att utveckla.<br />
Museion: En alltför prestationsinriktad fördelning som räknar med snabba resultat riskerar att förlora i långsiktighet,<br />
eftertänksamhet och risktagande.<br />
9b) Om det gick att identifiera genomskinliga och jämförbara indikatorer för kvalitet i forskning, skulle det då<br />
vara önskvärt att större andelar av <strong>fakulteten</strong>s basanslag fördelades på denna grund?<br />
Tre institutioner är klart positiva till att större andelar av fakultetsanslaget fördelas utifrån kvalitetsindikatorer (det<br />
är de tre som idag får den största tilldelningen av fakultetsanslag). Sex institutioner/enheter menar att det i princip vore<br />
bra, men i praktiken är svårt att hitta lämpliga indikatorer. Två institutioner/enheter framhåller att en del av fakultetsanslaget<br />
redan idag fördelas utifrån prestation. Flera uttrycker en oro för att de som redan har resurser kommer att<br />
gynnas med ett sådant system, och att det därför bör finnas en bassäkerhet.<br />
JMG: Ja, i princip vore detta önskvärt, men i praktiken är det problematiskt. Små institutioner måste ha en viss<br />
bassäkerhet, annars finns en risk för att stora forskningsinstitutioner, med såväl stor stab av forskare som generös<br />
finansiering, slukar alla medel.<br />
Psykologi: Ja, men anslaget är så litet att det sannolikt skulle innebära att viss verksamhet fick läggas ned som<br />
följd av omprioriteringar.<br />
58
Institutionen för globala studier: Det fördelas redan på ett sådant sätt inom <strong>fakulteten</strong> (baseras på producerade<br />
doktorsavhandlingar, docenter och befordrade professurer liksom antal “ämnesprofessurer). Dock saknas en nyckeln<br />
som visar hur mycket enhetens produktion är i förhållande till handledningsresurser, antal docenter och professorer etc<br />
Denna nyckel skulle sannolikt en bättre/rättvisare fördelning av basanslaget.<br />
Detta innebär väl även detta att de som redan har resurser kommer att få mer då de som inte har forskningsmedel<br />
kommer att kunna forska mindre och därför få mindre av basanslaget än andra.<br />
Freds- och utvecklingsforskning: Ja, om det gick, men vi känner tveksamhet. Kvalitetskriterier är olika beroende<br />
på vilken slags tradition man arbetar inom. De större disciplinerna har alltför lätt att upprätta hegemoni internt inom<br />
<strong>fakulteten</strong> vad gäller rådande kriterier. Dock, samma processer är i arbete även vid de via forskningsråden utdelade<br />
medlen.<br />
Understrykas bör att forskningsverksamhet i sig genomsyras av konkurrensmentalitet, det gäller att vara orginell,<br />
att göra intryck på kollegor, att bli publicerad, och inte minst skaffa anslag. Att driva detta mycket längre med hjälp av<br />
mer eller mindre relevanta kriterier kan vara dysfunktionellt.<br />
Socialantropologi: Ja om detta vore möjligt<br />
Socialt arbete: Vad som kan tillfogas här är väl snarast att det framför allt vore problematiskt om <strong>fakulteten</strong>s<br />
forskningsfinansiering blev mer ryckig än vad den är nu.<br />
Som det nu är att ständigt leva med utholkade resurser befrämjar nog inte skaparlädje och kreativitet. Motsatsen är<br />
inte heller bra – att vara för säker. Det är dessutom viktigt med öppenhet och granskning av utomstående så att inte<br />
interna eller gruppspecifika kriterier etableras<br />
Sociologi: Ja<br />
STS: Kanske, men inget enkelt svar på det; se avslutningen av föregående svar.<br />
Statsvetenskap: Ja, men det måste finnas trovärdighet och legitimitet i kriterierna.<br />
Biblioteks- och informationsvetenskap: Till viss del finns detta i form av prestationer i forskarutbildningen. Anledningen<br />
till försiktighet i detta avseende är att olika enheter såväl som olika ämnen arbetar under så skilda villkor att<br />
många jämförelser blir missvisande eller t.o.m. ibland orimliga.<br />
CEFOS: Det bör för institutioner och enheter finnas en grundtilldelning men därutöver bör goda insatser premieras.<br />
Det är emellertid svårt att utarbeta kriterier med genomskinliga och jämförbara indikatorer som går att tillämpa<br />
generellt. Därför bör goda exempel som kan ha olika karaktär tillmätas stor betydelse.<br />
Museion: Om det gick att definiera lovande miljöer vore det önskvärt att dessa tilldelades en större del av fakultetsanslaget.<br />
10) Forskningskvalitet värderas vid anställningar. Vid vilka tillfällen senare under karriären värderas forskarnas<br />
forskningskvalitet internt?<br />
De flesta (åtta) svarar att en kvalitetsvärdering görs vid antagning till oavlönad docent och vid befordran. SGS och<br />
statsvetenskap anger att det kan bedömas vid lönesättning, bibliotek och information att det tas upp vid utvecklingssamtal<br />
och socialt arbete att det sker en bedömning vid fördelning av arbetsuppgifter. CEFOS menar att forskarnas<br />
forskningskvalitet värderas vid tilldelningen av forskningsmedel. JMG anger att det inte sker någon formell bedömning<br />
av forskningskvalitetet efter anställning.<br />
Förvaltningshögskolan: På sedvanligt sätt vid anställning, vid bedömning av antagning till oavlönad docent och<br />
vid befordringsärenden.<br />
JMG: Det förekommer ingen ”betygsättning” eller förs någon form av protokoll över JMGs forskares forskningskvalitet.<br />
Dock diskuteras både pågående och avslutad forskning och projekt i JMG:s forskarkollegium. Ingen vid JMG<br />
har forskning på sin tjänst, utom de två professorerna. Lärarna forskar således på anslag och uppdrag, inge fakultetsmedel<br />
finns. De två professorerna har under flera år haft prefekt- och dekanuppdrag.<br />
Institutionen för globala studier: Idag används det som ett mått vid anställning som lärare (lektor) och som det<br />
viktigaste måttet för professorstillsättning. Även insatser som forskare värdera vid lönesättning (dock inte den enda<br />
variabeln).<br />
Freds- och utvecklingsforskning: Forskningens kvalitet diskuteras vid varje tillfälle forskningsresultat presenteras<br />
vid institutionens seminarium. Vidare uppmärksammas kvaliteten vid externa ansökningar och extern finansiering.<br />
59
Dock ej systematiskt. Andra tillfällen som detta uppmärksammas är vid docentkompetens och professorsbefordran,<br />
men då framförallt på fakultetsnivå.<br />
Socialantropologi: Fr a vid gängse meriteringstillfällen (docent, professor)<br />
Socialt arbete: Vid docentprövning och professorsbefordran i första hand. I viss mån spelar den också roll vid<br />
fördelning av arbetsuppgifter inom institutionen.<br />
Sociologi: Vid befordran och vid ansökan om docentkompetens<br />
STS: Vid bedömning av docent- o professorskompetens, vilka ju dock bara delvis görs internt.<br />
Statsvetenskap: Ingen systematisk eller explicit värdering. Även här kan prefekten välja att låta forskningskvalitativa<br />
hänsyn vägas in i samband med löneförhandlingarna.<br />
Biblioteks- och informationsvetenskap: Vid ev docentprövning, genom att externa bedömningar beaktas internt<br />
samt genom årliga utvecklingssamtal och årsuppföljningar mm.<br />
CEFOS: Det sker främst vid tid tilldelning av forskningsmedel och vid befordran. Dessutom har det varit en medveten<br />
strävan att skapa en infrastruktur för forskning vid CEFOS som är attraktiv för forskare.<br />
Själva grundorganisationen för CEFOS är liten med en styrelse, en föreståndare halvtid samt en forskningssekreterare,<br />
heltid. Under 2005 uppgick antalet forskare till 24 och nio doktorander/biträdande forskare var verksamma vid<br />
CEFOS. Styrelsen med ledamöter från fem fakulteter inom <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong> har varit viktig för kvalitetsarbetet.<br />
Se Verksamhetsberättelsen 2005.<br />
Museion: Vi har inga anställda lärare/forskar<br />
11) Är den enskilde forskarens forskningskvalitet avgörande för hans/hennes löneutveckling? Hur går i så fall<br />
kvalitetsvärderingen till?<br />
Fem institutioner/enheter anger att detta sker ”automatiskt” vid docentur och befordran. Sex svarar att forskningskvaliteten<br />
påverkar löneutveckling, men sammanvägs med andra faktorer. Endast sociologi svarar att forskningskvaliteten<br />
inte påverkar löneutvecklingen.<br />
Förvaltningshögskolan: Har betydelse tillsammans med annat. Viktigt i sammanhanget är bland annat aktivitet<br />
och framgång vid ansökningar om externa medel.<br />
JMG: Endast indirekt genom doktorsexamen och docentur.<br />
Psykologi: Forskningskvaliteten är inte avgörande för löneutvecklingen. Kanske skall den inte heller vara avgörande,<br />
men definitivt spela större roll för löneutvecklingen än idag. Ett hinder för detta är att arbetsgivare och fackföreningar<br />
inte lyckats komma överens om lönekriterier. Det gör att det blir svårt att lyfta forskningskvalitet som ett<br />
särskilt argument i löneförhandlingar.<br />
SGS: Det är inte så mycket som är avgörande för löneutvecklingen då det inte är mycket utrymme att förhandla<br />
kring. Dock uppmuntrar <strong>fakulteten</strong> forskare som meriterar sig till docent eller professor genom att “automatiskt” lyfta<br />
lönen (vid sidan av ordinarie löneförhandlingar).<br />
Freds- och utvecklingsforskning: Ja, i viss mån. Docentkompetens och professorsbefordran ger exempelvis direkt<br />
en löneökning. Vid lönerevision görs en översyn av forskares publiceringsfrekvens och förmåga att attrahera externa<br />
anslag. Dessa kriterier är dock ej systematiskt utarbetade.<br />
Socialantropologi: Nej, härför finns inga klara tillvägagångssätt annat än den gängse meriteringsgången (docentur,<br />
professor)<br />
Socialt arbete: Inte i annat avseende än i samband med befordran.<br />
Sociologi: Nej<br />
STS: Är ett av flera kriterier som vägs samman; dock ett icke obetydligt sådant vid en enhet vars verksamhet har<br />
en stark forskningsinriktning.<br />
Statsvetenskap: I viss mån. Det är i sista hand upp till prefekten.<br />
60
Biblioteks- och informationsvetenskap: Bedömning av såväl forskning som undervisning och annan verksamhet<br />
sammanvägs.<br />
CEFOS: Den viktigaste uppgiften vid löneförhandlingarna under senare år har varit att bevaka och främja lönerna<br />
för gruppen forskare. Denna grupp har vid <strong>Göteborgs</strong> <strong>universitet</strong> halkat efter i löneutvecklingen jämfört med personer<br />
som innehar lärartjänster. Även om det finns forskare verksamma vid CEFOS som har lärartjänster är det gruppen<br />
forskare utan lärartjänst som inte följt med. Med tillfredsställelse kan noteras att en positiv löneutveckling skett för de<br />
seniora forskarna de senaste åren och i samtliga fall på grund av dokumenterat framgångsrik forskning. Vid senaste<br />
lönerevisionen skedde en uppräkning med närmare sex procent för den kommande 18 månadersperioden för denna<br />
grupp.<br />
Kriterierna för framgångsrik forskning är och bör vara förmåga att få finansiering för forskningsprogram/projekt<br />
och publicering enligt den skala för framgångsrik publicering som tidigare diskuterats.<br />
Om svensk forskning skall kunna följa med i den internationella utveckling måste det finnas möjligheter att genom<br />
organisatoriska lösningar t.ex. inrättandet av forskningsinstitut/centra inom <strong>universitet</strong>en erbjudas goda förhållanden<br />
för forskning. Det är idag angeläget att kunna skapa ”fredad tid” för forskning och en infrastruktur för forskning i<br />
internationell miljö.<br />
Finns det viktiga frågor som inte ställts? Ställ dem då själva och besvara dem. Vi lovar att följa upp dem i våra<br />
samtal med er.<br />
Psykologi: I följebrevet till enkäten framgår att även forskarstuderandes forskning avses. Enkäten har dock inte<br />
givit utrymme för att ge den aspekten rätt belysning. Vi uppmanar starkt våra doktorander att skriva på engelska, publicera<br />
i internationella tidskrifter och att göra en sammanläggningsavhandling. Lic. uppsats är i praktiken ett obligatorium,<br />
vilket vi anser gynnat såväl kvalitet som möjligheten att genomföra forskarutbildningen på avsedd tid. Detta är i<br />
sig kvalitetsbefrämjande. Vetenskapliga arbeten skall så snabbt som möjligt ut på extern granskning, helst internationellt.<br />
Handledare och doktorand samskriver ofta och många doktorander arbetar inom större projekt och program. Den<br />
interna kollegiala granskningen är väl strukturerad och alla manus till lic. uppsats och avhandling behandlas i vår forskarutbildningsnämnd.<br />
En särskild granskare, intern eller extern, skriver ett särskilt yttrande om lic. manuset, och en<br />
extern granskare ett yttrande om avhandlingsmanuskriptet. Vår strävan är att doktoranderna så snabbt som möjligt<br />
skall anamma det öppna, kollegiala kritiska granskandet.<br />
Institutionen för globala studier: Hur vägs forskning och forskningskompetens mot undervisning och undervisningskompetens<br />
– exempelvis i utlysning vid lärartjänster.<br />
Freds- och utvecklingsforskning: Vi upplever en viss motsättning mellan kvalitetskriterier, så som dessa normalt<br />
definieras och operationaliseras, och det krav på problemorientering, tvärvetenskap och relevans som institutionen<br />
ställt upp. Nyligen har institutionen ingått i en större enhet kallad School of Global Studies där särskilt det tvärvetenskapliga<br />
samarbetet kommer i fokus. Denna satsning som fullt ut stöds av fakultet och <strong>universitet</strong> avses leda till<br />
gemensam seminarieverksamhet, masters program, och forskningsprogram. Av naturliga skäl kommer denna verksamhet<br />
att bli lite tentativ i början. Hur förenas nya verksamhetsområden med robusta kvalitetsbedömningar? Hur<br />
mycket av experimentverksamhet skall tillåtas? Hur garanteras förnyelsearbetet vid <strong>universitet</strong>en? Hur garanteras<br />
<strong>universitet</strong>ets reflexiva och kritiska roll i samhället? Hur kan man med kvalitetskriterier avgöra vilken forskning som<br />
är viktigast vid ett visst tillfälle? Hur kan mindre ämnen, forskningsområden utvecklas och växa. Hur bedömer man<br />
vad som har den största utvecklingspotentialen i framtiden? En problematik med kvalitetskriterier i linje med antal<br />
docenter, professorer, publikationer etc är ju att det tenderar att gynna redan väletablerade miljöer. Måste inte också<br />
kvalitetskriterierna ta hänsyn till verksamhetens storlek och resursbas? [Georg Henrik von Wright har utvecklat ett<br />
formidabelt argument vad gäller denna problematik som understryker problemen med ‘peer-systemen’ och det stagnerande<br />
i att skapa system som gynnar de som redan vuxit sig stora].<br />
Socialantropologi: Hur förhåller sig forskningens kvalitet och forskarens kvalitetsmedvetenhet till den forskandes<br />
arbetsvillkor? Det handlar både om utrymme till forskning inom lektorstjänst, trygghet och långsiktighet i anställningen,<br />
och vilket utrymme institutionen/arbetsmiljön ger när det gäller att utveckla kvalitetsmedvetenhet och kvalitetssäkring<br />
i det vardagliga arbetet?<br />
Frågan har inget enkelt svar men är viktig att lyfta fram i diskussionen<br />
Biblioteks- och informationsvetenskap: Vår institution har speciella villkor genom att vara gemensam för <strong>Göteborgs</strong><br />
<strong>universitet</strong> och Högskolan i Borås. Härigenom finns koppling till olika system för uppföljning.<br />
CEFOS: I debatten har frågan om politisk styrning och sektorsforskningen diskuterats. Erfarenheterna från CE-<br />
FOS visar att det är möjligt att bedriva oberoende forskning med denna typ av finansiering men de interna kraven på<br />
forskningen är grundläggande.<br />
61
Museion: Hej, det känns väldigt svårt att fylla i denna enkät. Museion håller precis på att bygga upp en forskningsverksamhet,<br />
forskningsprofil, etc. Vi har precis fått hit Peter Davis som gästprofessor och är i ett skede där vi<br />
börjat utveckla en långsiktig och hållbar forskningsverksamhet. Tidigare forskning har varit i form av fyra större projekt<br />
som drevs av forskare förankrade på andra inst än Museion och vi har även finansierat kortare projekt vad det<br />
gäller utställningsorienterad forskning. Denna typ av forskning kanske blir en del av Museions framtida forskningsprofil<br />
men i så fall troligen en mindre del. Så som frågorna är utformade i enkäten känns det som att de riktar sig till institutioner<br />
med en redan ganska väl etablerad forskningsverksamhet och med anställda lärare/forskare.<br />
Museion är en ung institution med ganska turbulent tillblivelse och vi har kanske ägnat lite för lite tid åt de frågor<br />
som ställs i enkäten. Jag ser fram emot att diskutera hur man för in kvalitetsäkringsfrågor redan i ett tidigt skede när<br />
man initerar ny forskning. Jag har fyllt i enkäten så gott det går.<br />
62
BILAGA C<br />
GÖTEBORGS UNIVERSITET<br />
SCHEMA<br />
<strong>Samhällsvetenskapliga</strong> fakultetskansliet 2006-05-23<br />
Stina Edqvist<br />
Schema för platsbesök<br />
7 juni, lokal Pilen<br />
10.00-12.00 Fakultetsledningen Lennart Weibull (dekan), Sven-Åke Lindgren (prodekan), Helena Lindholm-Schulz<br />
(tillträdande dekan), Hilda Lennartsson (kanslichef), Stina Edqvist (utredningssekreterare)<br />
12.00-13.00 Lunchmöte om forskarutbildningen Boo Johansson (vice dekan), Fredrika Wahlin Lagergren (utbildningsledare<br />
för forskarutbildningen)<br />
13.00-14.00 Universitetsledningen Margareta Wallin Petersson (prorektor), Bengt-Ove Boström (rektorsråd för kvalitetsfrågor),<br />
P-O Rehnquist (förvaltningschef)<br />
14.15-15.15 Förvaltningshögskolan<br />
15.30-16.30 Socialt arbete<br />
16.45-17.45 Psykologi<br />
8 juni, lokal Pilen<br />
8.30-9.30 Enheterna Lennart Nilsson, CEFOS, Lars Höglund, biblioteks- och informationsvetenskap, Ulla Carlsson,<br />
NORDICOM, Jörgen Hellman, Museion, ev Rutger Lindahl, CER<strong>GU</strong><br />
9.45-10.45 Forskande personal Tomas Berglund (lektor, sociologi), Urban Strandberg, (forskare, CEFOS), mfl.<br />
11.00-12.00 <strong>Samhällsvetenskapliga</strong> doktorandrådet och doktorandrepresentanter Gabriella Sandstig, Jakob Bjur,<br />
Mikael Johansson m.fl.<br />
12.00-13.00 Lunch<br />
13.00-14.00 Statsvetenskap Gunnar Falkemark (prefekt), Ulf Bjereld (tillträdande prefekt), Ann-Marie Ekengren (tillträdande<br />
ställföreträdande prefekt)<br />
14.15-15.15 Doktorander Frida Boräng, statsvetenskap, m.fl.<br />
15.15-16.00 Tid för överläggning<br />
9 juni, lokal F417<br />
8.30-10.00 SGS<strong>GU</strong><br />
10.10-11.00 Sociologi Anna-Karin Kollind (prefekt), Ulla Björnberg (professor), Hans Glimell (professor), ev. Abby<br />
Peterson (professor) och Göran Sundqvist (studierektor)<br />
11.10-12.00 JMG Marina Ghersetti (prefekt), Kent Asp (professor), ev Bengt Johansson (ställföreträdande prefekt)<br />
12.00-13.00 Lunch<br />
13.00-14.00 Fakultetsledningen Lennart Weibull (dekan), Sven-Åke Lindgren (prodekan), Helena Lindholm-Schulz<br />
(tillträdande dekan), ev. Hilda Lennartsson (kanslichef), Stina Edqvist (utredningssekreterare)<br />
14.00-15.00 Tid för överläggning<br />
64
<strong>Samhällsvetenskapliga</strong> fakultetskansliet<br />
Besöksadress: Skanstorget 18<br />
Postadress: Box 720, 405 30 Göteborg<br />
Tel: 031-786 10 00<br />
Fax: 031-786 19 40<br />
E-post: registratorSFN@samfak.gu.se<br />
www.samfak.gu.se